Våldet bland unga

Motion 2004/05:Ju332 av Gustav Fridolin (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om upprättandet av en handlingsplan mot det meningslösa våldet bland unga, gängbildning och rasism.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utföra en utredning om kostnaderna för 1990-talets nedskärningspolitik.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införandet av ett kontraktssystem för nyanlända till Sverige som garanterar att de inte utsätts för diskriminering.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förbjuda åldersdiskriminering.3

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en bred samhällskampanj mot rasism.4

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förbud mot rasistiska organisationer.4

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skadeståndsansvar för mobbning.5

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om styrning av säkerhetspolisen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fortbildning inom rättsväsendet i mångkultur och tolerans.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att koppla rösträtten till folkbokföringen.4

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att alla som varit folkbokförda i Sverige skall ha rätt till svenskt medborgarskap.2

1 Yrkande 2 hänvisat till FiU.

2 Yrkandena 3 och 11 hänvisade till SfU.

3 Yrkande 4 hänvisat till AU.

4 Yrkandena 5, 6 och 10 hänvisade till KU.

5 Yrkande 7 hänvisat till UbU.

Inledning

Mordet på en ung pojke i Sollentuna har blivit till ett tydligt bevis på de motsättningar, gängbildning och osäkerhet som nedskärningar, saknad samhällstrygghet och ökad stress har skapat bland unga människor. Det meningslösa våldet bland unga har nu skördat flera människoliv, unga har mördats på skolor i vårt land, i gängbråk och i konflikter långt utanför storstadsområdena. Det är viktigt att det börjar föras en samlad politik mot det meningslösa våldet, gängbildningar och rasism.

Jag är övertygad om att grundorsaken till det ökande meningslösa våldet är att det sociala skyddsnätet för unga upplevs nedmonterat och att trösklarna är för höga för att komma in i trygghetssystemet. Alltfler upplever maktlöshet och saknar framtidstro. I den miljön finns mycket lite hjälp att få för den som hamnar snett, mår dåligt eller helt enkelt spårar ur. I ett sådant samhälle kommer det att finnas många unga människor som söker bota sin osäkerhet och söka trygghet i andra gemenskaper, i gäng som bekräftar sig själva genom att kriga mot andra gäng. Yttre egenskaper, som ursprung och symboler, blir till gängmarkörer. Rasism, gängbildning och våldet ökar.

En del ansatser görs för att stärka framtidstron bland unga människor och råda bot på de problem som ett drygt decennium av nedskärningsproblem ställt till med. Bland annat kan pekas på ungdomspropositionen och satsningarna på unga, kommuner och psykiatri i statsbudgeten. Vår bedömning är dock att detta inte är tillräckligt utan att det behövs ett samlat grepp för att stoppa det meningslösa våldet bland unga. Regeringen bör därför utarbeta en handlingsplan mot det meningslösa våldet bland unga, gängbildning och rasism.

I den här motionen har vi samlat några förslag som skulle kunna minska det meningslösa våldet. Förslagen innebär ingen revolution, vare sig samlat eller var för sig. De huvudsakliga åtgärderna mot otryggheten bland unga måste, som antytts, göras genom statsbudgeten. Men förslagen ger för handen några förslag som skulle kunna skapa bättre förutsättningar för ett framgångsrikt arbete mot våld, klyftor och gängbildning.

Utred 1990-talets nedskärningar

Låt oss börja med frågan om den nedskärningspolitik som bedrevs under 1990-talet och som till stor del drabbade människor i den uppväxande generationen. I stort sett varje politiskt beslut har såväl kortsiktiga som långsiktiga konsekvenser. Det som kortsiktigt kan ses som en vinst, kan långsiktigt visa sig vara en förlust - och vice versa. Om detta är de allra flesta eniga. Just därför framstår det som så märkligt att intresset för att utreda tidigare gjorda reformers långsiktiga konsekvenser är så litet.

1990-talet kantades av stora nedskärningar i det offentliga. Kärnverksamheten i den offentliga sektorn, skola, vård och omsorg, fick stryka på foten såväl som försäkringssystemen. Det vore naivt att tro att inte detta har gett konsekvenser som vi nu kan studera. Den politiska debatten kring skolan fokuserar mycket på det ökande antal elever som lämnar skolan utan fullgoda betyg, vilket samband har det med att det är just dessa elever som gått genom "nedskärningsskolan"? Barnsjukvården stöter på hård kritik från läkare och patienter, så ocksåövriga delar av sjukvården. Vilka konsekvenser får denna minskade trygghet kring en bra fungerande vård för den som blir sjuk? Alltfler räds sin egen ålderdom efter rapporter om missförhållanden inom äldre- omsorgen, hur påverkar det samhället ekonomiskt? Den svenska psykvården går enligt många rapporter på knäna, hemlöshet ökar samtidigt som alltfler vittnar om att samhället sviker de psykiskt sjuka. Vad blir konsekvenserna i form av kriminalitet, ökade repressalier och stegrande kostnader? Vilka problem hade kunnat lösas tidigare och billigare? Sjukskrivningarna, särskilt de långtida, ökar med stora ekonomiska problem som följd - vilket samband har detta med det hårdare samhällsklimatet, karensdagar, försämrade försäkringssystem och den allmänna nedskärningspolitiken? En särskild utredning borde tillkallas för att i möjligaste mån besvara dessa frågor och belysa kostnaderna för 1990-talets nedskärningspolitik.

Välfärdsutredningen under Joakim Palme redovisade i stora delar konsekvenserna av ovan nämnd politik för välfärden, samtidigt som man funderade över tänkbara vägar framåt. Nu är det dags att gå vidare med att utreda kostnaderna för nedskärningspolitiken.

Kravet på en sådan utredning måste ses som ett av de mer modesta kraven i årets motionsflod. Varje utredning syftar till att ge god information för att kunna förbättra det politiska beslutsfattandet inför framtiden. En utredning om de största ekonomiska reformerna under 1990-talet är av största vikt för att kunna fatta bra politiska beslut i de framtida budgetprocesserna. Om det visar sig, exempelvis, att nedskärningarna inom skolan renderat större kostnader än besparingar för samhället, är det givetvis av största vikt att de ekonomiskt ansvariga politikerna känner till detta för att på så sätt kunna byta spår i politiken. Om bara 1990-talets ansvariga partier kan släppa på prestigen så kan vi möta resten av 2000-talet bättre rustade med en god utredningskunskap i ryggsäcken.

Kontrakt mot diskriminering

Ett av problemen bakom gängbildningen är segregationen, som i sin tur till stor del härstammar från en diskriminering gentemot människor med utländsk bakgrund. En av de mest kränkande situationer en människa kan utsättas för är att sorteras bort på grund av hudfärg, ursprung eller namn. Det får människor att känna utanförskap och skapar en atmosfär där man inte uppmuntras att ge något tillbaka till samhället. Trots detta sker diskriminering dagligen i vårt land. På bostads- och arbetsmarknaderna blir särskilt personer med utländsk bakgrund diskriminerade. Staten måste garantera varje individ stöd och uppmuntran i sitt sökande efter försörjning och livsstil. Ett kontrakt bör upprättas mellan nya invandrade individer och samhällets alla aktörer - fastighetsägare, fack, arbetsgivare, stat, kommun och fler - där det bland annat bör garanteras att individen inte utsätts för diskriminering någonstans.

Också generell diskriminering av ungdomar som grupp måste bekämpas. Idag är det inte förbjudet att diskriminera just unga. En affär får till exempel förbjuda vissa åldersgrupper att handla där. Åldersdiskriminering borde förbjudas på samma sätt som annan diskriminering.

Kampanj mot rasism

När osäkerheten bland unga växer finns det de, ideologiskt övertygade högerextremister, som söker exploatera detta och inte drar sig för att kasta in unga människor i konflikter, hat och destruktiva beteenden. Samhället måste på olika sätt möta rasismen när den visar upp sitt fula tryne. En bred samhällskampanj som startar diskussioner på alla arbetsplatser, skolor och universitet skulle vara en bra satsning. När stora rasistiska marscher genomförs i vårt land får de inte mötas med tystnad. Det går inte att negligera bort rasismen. Istället borde alla demokratins vänner, hela det öppna samhället samlas till motvärn. Alla partier, fack och folkrörelser borde gemensamt markera mot rasismen på samma sätt som gjordes efter det nazistiska mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999. De manifestationerna visade att det inte fanns något utrymme för rasismen att växa i Sverige och de rasistiska organisationerna slogs sönder i interna stridigheter under år. Samma kraftsamling behövs nu igen.

Förbud mot rasistiska organisationer

Debatten kring behovet av ett förbud mot rasistiska organisationer, grupper och föreningar är märkligt annorlunda i de europeiska länderna. I vårt västra grannland blev debatten särskilt het efter nazistmordet på Benjamin Hermansen i centrala Oslo. Mordet fick tiotusentals människor att samlas bakom krav på kraftåtgärder mot höger- extremismen och mordet blev startskottet på den debatt om förbud som fördes. I Tyskland, där klart uttalade nynazistiska organisationer, symboler och hälsningar redan är förbjudna, förbjöds nyligen det nödtorftigt kamouflerade nynazistiska partiet NPD. Runt om i Europa diskuteras förbud och andra åtgärder av organisationer som fyller sina program med mord, hot, våld och hat. Några sneglar mot Sverige som har mer erfarenhet av problem med högerextremism för att få något slags vägledning, men de sneglar troligtvis förgäves. Här hemma lallar vi på som om ingenting allvarligt har hänt, trots att vi har haft några av de värsta nazistmorden.

Sveriges mörka historia

Sverige har inte varit förskonat från dåd som det i Oslo. Benjamin mördades för att hans hudfärg inte föll hans bödlar i smaken. Samma öde gick Gerard Gbeyo i Klippan till mötes 1995. John Hron misshandlades samma år till döds i Kode av nazister efter att ha försökt hjälpa en vän undan våldet. 1999 misshandlades juden och dirigenten Ilma Strupel i Vellinge och elvavårige Nader i Linköping av samma mörka anledning. Nyårsnatten 2000 mördades Saleh Ushel i ett knivbråk i Skogås. Senare under året mördades en frisör i Stockholm och misstankar pekade mot att mordet begicks för att han var homosexuell. Det senaste året har de högerextrema organisationerna återigen vaknat till liv, med olika dåd som följd. Det färgsprakande Pridetåget attackerades och en homosexuell man fick föras till sjukhus med svåra skador. Nej, situationen är inte bättre i Sverige än i något av de ovan nämnda europeiska länderna. Tvärtom. Utredning efter utredning visar att vi är ett av de länder i Europa som har mest problem med högerextremism och vardagsrasism. Europarådets kommission mot etnisk diskriminering, rasism och annan intolerans, Ecri, lämnade i en granskning av Sverige 2003 starka skäl till oro. Ecri pekar tydligt ut extremhögerns aktiviteter i Sverige, bland dem våldshandlingar och produktionen av så kallad vit makt- musik, som särskilt problematisk. Sverige är fortfarande försörjningskälla av vit makt-musik för många länders högerextremister, vilket underminerar inte bara vårt utan också deras arbete mot rasismen. Hade Benjamin bott i Stockholm hade det varit om inte vardagsmat sååtminstone långt ifrån samma uppståndelse. Enda gången en diskussion likt den som fördes i Norge förekommit i svenska medier var när en vit, fackföreningsaktiv, medelålders man blev skjuten i sitt hem. Men debatten efter syndikalisten Björn Söderbergs död resulterade i praktiskt taget ingenting. Trots att partiledarna trängdes under svartröda fanor för att hedra Söderberg och lovade krafttag mot rasismen så lyser de verkliga åtgärderna med sin frånvaro.

Inte heller har högerextremismen i Sverige minskat i omfattning. Under valrörelsen, som blev särskilt uppdelad i "vi" och "dom", "svenskar" mot "invandrare", ökade de högerextrema hoten mot politiskt aktiva lavinartat. EMU-valrörelsen ledde som bekant till samma sak. Det är en bild av Sverige idag. En liknande bild möter en när man åker utomlands. Politiskt aktiva runt om på kontinenten känner Sverige för dess IT-under, musikindustri, Ikea och högerextremism. Sverige har blivit ett centrum för europeisk högerextremism. De högerextremas viktigaste inkomstkälla är, som Ecri konstaterade, vit makt-musik. Distributionen av den sköts nästan uteslutande från Sverige. Det har pågått i många år därför att de svenska lagarna ger utrymme för den här verksamheten. Utbildning av högerextremister har bedrivits på svensk mark. Det är hög tid för ett förbud av nazistiska och rasistiska organisationer.

Laglig högerextremism

Den svenska högerextremismen är i hög grad uppbyggd kring det faktum att den är laglig. Det man inte får göra på kontinenten kan man göra här. Svensk högerextremism har ägnat årtionden åt att bygga upp någorlunda starka organisationer med goda kommunikationsgrenar mellan aktivister och ledargestalter. Man har till synes ostört kunnat organisera sig för att genomföra det man länge hotat med. Det är ingen slump att det är just de senaste åren som de högerextrema brotten ökat i omfattning. Den mörka rörelsen står nu farligt rustad. Nazismen har skaffat sig ett stort försprång i förhållande till samhällets urvattnade åtgärder. Ett förbud mot högerextrema organisationer skulle i ett första skede dra undan mattan för rasisterna och ge samhället en chans att komma ifatt med sina starkt efterlängtade åtgärder. Ökad information, förintelsekonferenser och nya skolämnen är viktiga och behjärtansvärda projekt, men de hejdar inte den nazism och rasism som idag tar livet av människor och tvingar över en miljon svenskar att leva i ovisshet och skräck.

Sverige ratificerade 1971 FN-konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Genom det har vi åtagit oss att förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida (artikel 21 d). Vi skall vidare, i syfte att avskaffa rasdiskrimineringen och med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5, bl.a. olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag (artikel 4 b). Vår ovilja att efterfölja konventionen skämmer inte bara ut oss internationellt, den gör vår handling direkt farlig för övriga Europa. Vi blir den fristad för rasisterna som underminerar många andra länders kamp mot högerextremismen. Bakom FN-konventionens krav ligger en insikt om att varje samhälle kräver ett signalsystem som signalerar vad som är rätt och vad som är fel. Det är en bristande logik som presenteras landets medborgare att det är fel med våld och mord men helt okej att starta en organisation med det syftet. I ett annars socialt krackelerat samhälle ger givetvis lagens tvetydighet bara extra draghjälp till högerextremisternas värvningskampanjer. Mot bakgrund av det blir man inte lika förvånad över att det idag finns kommuner i Sverige som saknar alla ungdomsförbund utom Nationell ungdom, en högerextrem organisation som inte alltför sällan hörs tala i termer som rasåtskillnad och etnisk renhet. Kanske är det detta som gör att det finns en stark opinion bland befolkningen för ett förbud av rasistiska organisationer. En opinionsundersökning publicerad på DN Debatt 1999 av José Alberto Díaz visade att 70 procent av svenskarna stöder kravet på ett förbud. Ändå kräver inget parti idag detta.

Invändningarna mot ett förbud är många. Många motståndare pekar på att det skulle innebära inskränkningar i åsikts- och organisationsfriheten. Må så vara, men vems organisationsfrihet? Är det verkligen samhällets sak att garantera människor rätten att organisera sig för att samlas bakom kravet att utrota andra människor. Varje samhälle har en naturlig gräns för sin organisations- och yttrandefrihet. I totalitära stater är den gränsen väldigt smalt satt. I demokratiska stater finns det och skall finnas betydligt vidare gränser för vad som får sägas och göras. Men det finns alltid en gräns. Den som hävdar motsatsen talar antingen mot bättre vetande eller ljuger för sig själv. Vanligtvis sätter man i retoriken gränsen vid att en människas friheter inte får inkräkta på någon annans. Organisationsfrihet för rasisterna kränker idag svenskars med utländsk bakgrund frihet att fritt röra sig, att slippa vara rädda och ibland också den primära rätten till liv.

Ett annat motargument handlar om att ett förbud mot rasistiska organisationer inte alls skulle stoppa rasismen. Det är sant. Det tror inte jag heller. Precis som lagen mot skattefusk inte stoppar skattefuskandet. Varför ska just kravet att vara en heltäckande lösning ställas på en lag mot rasistiska organisationer? Mycket mer måste göras mot rasismen, det är jag fullt medveten om. Men jag är övertygad om att ett förbud och ökad upplysning och information måste gå hand i hand, det ena utesluter inte det andra.

Det finns de som hävdar att det är bättre att bevara rasismen laglig så att vi kan kontrollera den istället för att låta den frodas illegalt. Men har vi verkligen idag bättre kontroll än vad vi skulle ha om rasismen var direkt olaglig. En lag skulle förstöra de rasistiska organisationernas uppbyggnad, och det gör möjligen kontrollarbetet något svårare, men det är just den åtgärd som behövs idag om vi vill skapa förutsättningar för ett framtida lyckosamt opinionsarbete mot rasismen.

Givetvis kommer det att bli svårt att dra gränsen mellan vilka organisationer som blir olagliga och vilka som måste betraktas som legala. En juridisk gråzon kommer att uppstå. Som alltid när det gäller lagstiftning, frestas man att säga. Det är bland annat därför vi har jurister. Varje ny lag innebär gränsdragningsproblem, en lag mot rasistiska organisationer är inget undantag, men det är ett praktiskt problem som går att lösa om viljan finns. Att hävda att ett förbud mot rasistiska organisationer skulle innebära att vi öppnar för senare förbud mot helt andra organisationer och grupper är ett tunt argument. De som på allvar tror på detta argument bör ställa sig frågan om vilka andra grupper i dagens Sverige som hotar människor på det sätt som rasisterna gör. Möjligheten att i andra lägen försvara yttrande- och demonstrationsfriheten ligger på det folkliga politiska planet. Det är till syvende och sist endast genom aktiv politisk mobilisering som man kan försvara dessa friheter. Nog så viktiga lagparagrafer kan vara ett stöd åt och en bekräftelse på den demokratiska viljan. De kan inte ensamma vara förutsättningen för upprätthållandet av friheterna. Likväl som en lag mot rasismen inte ensam kan vara den motåtgärd mot nynazism och rasism som vi så innerligt behöver.

En lag mot rasistiska organisationer handlar väldigt mycket om solidaritet. Mer än en miljon människor i landet är hotade av de rasistiska organisationerna, vi kan inte fortsätta stå vid sidan av och se på. Sverige har blivit ett centrum för europeisk högerextremism, enbart med en lag kan vi förstöra högerextremisternas organisationer. En lag skulle ge oss den tid vi behöver för att med information, kartläggning och opinionsbildning bekämpa rasismen. Idag är försprånget alltför stort.

Ansvar för mobbning

Mobbning kränker människors självkänsla och skapar en situation där hat och förakt mot andra människor lätt gror. Olika frivilligorganisationer har i omgångar krävt åtgärder för att tydliggöra att ansvaret för att bekämpa mobbning ligger på skolorna och deras huvudmän. Rädda Barnen och stiftelsen Friends förde den 22 september 2004 på DN Debatt fram krav på obligatoriska försäkringar och strikt skadeståndsansvar. Tanken var att de flesta mobbade ska kunna få skadestånd utan att genomlida en domstolsprocess.

Bland annat skriver chefen för Rädda Barnens Sverigeprogram Fredrik Malmberg och ordföranden för stiftelsen Friends Sara Damber att:

Mer än var fjärde elev har blivit kränkt vid upprepade tillfällen, enligt Skolverkets senaste undersökning 2003. Omkring 100 000 elever går till skolan med en klump i magen av oro: ska de lämnas i fred i dag, eller bli föremål för elaka kommentarer, hån, sparkar och slag? (.) Vi har blivit allt mer övertygade om att det krävs tydliga signaler till kommuner och andra skolhuvudmän om de ska ta mobbningsproblemen på tillräckligt allvar. Det får inte vara gratis att strunta i det förebyggande arbetet. Det står inte i proportion till att barn som utsätts för mobbning riskerar ett livslångt lidande medan kommuner som struntar i att ta sitt ansvar bara riskerar ett argt brev från Skolverket. (.) Det finns en skolplikt som tvingar barn till skolan. Då måste det finnas en motsvarande plikt för oss vuxna att hålla denna miljö fri från mobbning. Och om vuxenvärlden inte kan infria det löftet då ska det drabbade barnet ha rätt till ersättning och upprättelse. På så sätt blir det tydligt att det inte är planerna i sig som är betydelsefulla, utan effekterna av dessa antimobbningsplaner. Budskapet är enkelt att förstå både för elever och kommunpolitiker: godkänt resultat är att mobbningen upphör, allt annat är icke godkänt. Den mobbade eleven har hela bevisbördan. I dag måste en elev som mobbas i skolan och kräver skadestånd av kommunen bevisa i en rättegång att skolan inte gjort vad som rimligen kan begäras för att förhindra och stoppa mobbningen. Skolan har inte tagit mobbningen på allvar och gjort vad den kunnat för att komma till rätta med den. Barnet måste föra processen i domstol med allt vad det innebär av att under många gånger uppslitande former tvingas berätta om svåra upplevelser och utsatthet. Och förlorar barnet denna rättsprocess såär det barnet som ska betala rättegångskostnaderna. Mot den bakgrunden kan ingen förvånas över att endast ett litet fåtal barn - trots att så många är drabbade - har valt att få sin mobbning prövad i domstol. (.) Rädda Barnen och Friends förslag innebär att de allra flesta barn, om inte alla, kan få upprättelse utan att behöva gå till domstol. Förslaget innebär också besparingar då rättegångskostnader kan undvikas. Vi anser att ersättning för skada orsakad av mobbning i skolan mellan elever bör utgå av en särskild obligatorisk försäkring, finansierad av dem som driver skolan. Grunden för systemet är att den som driver skolverksamheten har ett strikt skadeståndsansvar. Givetvis med vissa begränsningar. Ersättning som utbetalas av försäkringsbolaget till kränkta elever ska sedan kunna återkrävas av skolans huvudman. Ett särskilt ersättningssystem på området bör skapas. En lämplig utgångspunkt kan vara det sätt varpå patientskadeförsäkringen byggts upp i patientskadelagen. I likhet med detta system kan en kränkt elev med krav på ersättning i första hand direkt vända sig till det aktuella försäkringsbolaget och i andra hand har de en möjlighet att få talan prövad av en nämnd som är knuten till försäkringen.

Ett sådant system har stora fördelar och bör noga övervägas.

Bättre styrning av Säpo

Säkerhetspolisen och den ordinarie polisen har i omgångar fått kritik för att inte på ett tillräckligt sett bekämpa hatbrotten och kartlägga rasismen. En del av kritiken är fortfarande adekvat. Hatbrott av islamofobisk karaktär kartläggs inte alls, medan kartläggningen av hatbrott överlag är ytterst tveksam. Säkerhetspolisen har tillräckliga resurser för att kunna bedriva en bra kamp mot rasistiska organisationer och hatbrott, men behöver tydligare politisk styrning. Också den ordinarie polisen skulle kunna vara i behov av fortbildning i mångkultur och tolerans.

Koppla rösträtten till folkbokföringen

En grundläggande princip för ett icke-diskriminerande samhälle är att de som bor på en plats också har en möjlighet att påverka samhällslivet omkring dem. Som det ser ut idag, med omfattande bostadssegregation, finns områden i Sverige där få, om någon, har rösträtt vilket skapar lägre valdeltagande hos dem som faktiskt får rösta. Idag är rösträtten och valbarheten på nationell nivå kopplad till medborgarskapet, rimligare vore att koppla den till folkbokföringsorten. Dessutom borde alla ha möjlighet att få medborgarskap efter att ha varit folkbokförda i Sverige i tre år.

Stockholm den 29 september 2004

Gustav Fridolin (mp)