Våld mot barn i nära relationer

Motion 2007/08:So418 av Carina Hägg (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om våld mot barn i nära relationer.

Motivering

Barn som växer upp i familjer där våld och hot förekommer måste betraktas som våldsoffer. Våld i nära relationer drabbar också barnen. De vuxna som ska stå för tryggheten blir istället ett hot mot barnet. Barnet förlorar inte bara tilliten för den förälder som använder våld. Det upplever också att den förälder som blir slagen samtidigt förlorar sin förmåga att skydda barnet.

Att se sin förälder bli slagen är ett dubbelt trauma för barnet. När pappan slår mamman ökar även risken för att barnet självt utsätts för våld inom familjen. Risken ökar också för att barnet som befinner sig i en miljö med våld själv upprepar våldet som vuxen i sina egna relationer. Idag vet vi att barn från tidig ålder kan ge uttryck för sin upplevelse av våld i familjen. Ändå finns det brister i samhällets förmåga att uppmärksamma dessa barns situation och sätta in stödjande insatser.

Socialtjänsten och domstolarna ska sätta barnets intresse först och ha ett barnperspektiv. De vuxnas behov och känslor ska inte vara utgångspunkten. Inte heller ska intressen som ser aga och våld mot barn som en del av fostran få vara utgångspunkt. Svensk lagstiftning har som uppgift att skydda barn från våld, och det ska hävdas. Det får inte kompromissas med barnets behov. Barnets behov ska vara utgångspunkten, och barnet måste få återhämta sig från sina upplevelser i dess egen takt. Vidare behöver barnet tydligt få erkännande om att det är den vuxne som felat, inte barnet själv, och att det inte är barnet som har ansvar för att skydda eventuella syskon. Det är primärt föräldrarnas ansvar, och om de sviker eller sviktar i sitt föräldraansvar har samhället att gå in i dess ställe. Men barn som tar ansvar för syskon ska självfallet få uppskattning för det.

Riskbedömningar och en trygghetsbedöming ska göras vid risk för våld. När skedde våldet, hur såg våldet ut och antalet våldsoffer? Har något påtagligt initiativ tagits av våldsutövaren? Kan resultatet av behandling dokumenteras? Finns risk för att våldet realiseras, och vilken skada gör det i så fall på barnet? Män som genomgått behandlingsprogram för att bryta sitt våldsbeteende kan sluta slå, men det kontrollerade förhållningssättet som är psykiskt våld kvarstår och kan t.o.m. förstärkas. Insatser från barnpsykiatrin för barn som drabbats av våld direkt eller indirekt ska tillhandahållas. Idag möts barn med behov av psykiatriska vårdinsatser av brister i tillgänglighet för kvalificerad hjälp.

En förälder kan också motsätta sig behandling. Den misshandlade föräldern kan ha intresse av att våldet och dess konsekvenser inte blir belysta i samband med vårdnad, umgänge och boende. Den som slår kan också neka offret – om det är ett barn – adekvat hjälp. Att en förälder som utöver våld kan motsätta sig kontakt såväl som vård för psykisk och fysisk skada är en orimlig ordning. En förälder som förnekar barnet kontakt med hälso- och sjukvården samt för dess välbefinnande kontakt med sociala myndigheter är olämplig att ha enskild eller delad vårdnad om barnet. Frågan om vård, boende och umgänge för eventuella syskon ska ifrågasättas i samband med att ett barns situation uppmärksammats. Barn drabbas även där en vuxen med avslutad relation till en vuxen som använt våld fortsätter att utgöra ett hot mot boendeföräldern. Vardagliga förflyttningar som till dagis, skola och fritidsverksamhet förbinds med rädsla.

Socialnämnden har att uttryckligen ta ansvar för att all personal som genomför barnavårdsutredning och familjerättsliga utredningar, eller i andra funktioner exponeras för våld i nära relationer, har kompetens för att uppmärksamma och hantera dessa situationer. Domstolar har att ta till sig kunskap om barn som bevittnar våld, utsätts för våld, undanhålls möjligheten till vård och behandling. Den omfattande kunskap som idag finns tillgänglig om hur våld i familjen drabbar barn ska implementeras för att säkerställa att utgångspunkten för myndigheter och domstolar är barnets bästa.

Stockholm den 4 oktober 2007

Carina Hägg (s)