Våld mot funktionshindrade kvinnor

Motion 2002/03:So411 av Ingrid Burman m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att kartlägga våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor enligt vad i motionen anförs.

Motivering

Vänsterpartiet har under flera år motionerat om att få till stånd en bred undersökning för att utreda det våld som begås mot funktionshindrade kvinnor. Vi har ännu inte fått något gehör för en sådan utredning och då inget händer på detta område återkommer vi med detta förslag.

Få studier – ingen tillförlitlig statistik

Regeringen gav i samband med kvinnofridsreformen i uppdrag till Brottsoffermyndigheten att studera omfattningen mer allmänt av det våld som begås mot kvinnor, men i denna undersökning fanns inget specifikt om funktionshindrade kvinnors utsatthet. Den var upplagd så att denna grupp av olika skäl inte kunde besvara en traditionell enkät. I ytterligare en studie från Forum – Kvinnor och handikapp – konstaterades svårigheterna och där fanns ett krav på en djupare studie av våldet (Våga se).

Nationella rådet för kvinnofrid är ett rådgivande organ för frågor som rör våld mot kvinnor och ska bl.a. uppmärksamma problemområden vilka behöver åtgärdas. Regeringen har angett att våld mot kvinnor med funktionshinder är en fråga som bör beaktas särskilt av rådet. Rådet kom därför med rapporten ”När man slår mot det som gör ont – våld mot kvinnor med funktionshinder”. Denna rapport, som gör en genomgång av de få studier som finns, visar på stora brister när det gäller våra kunskaper om detta våld. Där konstateras bl.a. att det inte finns någon tillförlitlig statistik och att mer forskningsdata behövs för att kunna se hur utbrett våldet är och vilka former det har. Detta måste göras för att politiker, myndigheter, handikapprörelsen m.fl. ska kunna arbeta mot våldet och synliggöra våld mot kvinnor med funktionshinder. Efter denna rapport har inga åtgärder vidtagits.

Förutom redovisade rapporter – vilka vi ser som pilotstudier – har vi funnit en norsk undersökning i vilken 22 funktionshindrade kvinnor intervjuats om sitt liv och då berättat om övergrepp. Sex av dem hade varit utsatta för sexuella övergrepp, och några för ”nästanvåldtäkter” och otillbörlig beröring. Övergreppen utfördes till största delen av män som kvinnorna var beroende av. Det handlade inte i något fall om kvinnans egen sexualitet, utan om makt och om hur människor värderas. Övergreppen är en del i en hierarkisk maktfördelning mellan män och kvinnor, unga och äldre, personer med och utan funktionshinder eller mellan anställda och funktionshindrade.

Våld och underordning

Som allt annat våld, fysiskt som psykiskt, mot kvinnor och barn är det ytterst ett uttryck för kvinnors underordning. Problemet existerar överallt. Det är ett våld som ständigt pågår, både i det offentliga och i det privata rummet. Kvinnors och barns utsatthet för mäns våld, antingen det gäller misshandel, sexuella trakasserier, våldtäkt, incest eller könsrelaterade och nedsättande uttryck, måste angripas som det samhällsproblem det är, samtidigt som man ser individerna bakom.

Det råder en stor tystnad kring våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor, och frågan är i det närmaste tabubelagd. Att ha ett funktionshinder innebär ofta att man i olika situationer blir beroende av andra människor. Det finns ingen statistik och inga tillräckligt bra undersökningar om omfattning av våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor. Vänsterpartiet vill belysa och synliggöra funktionshindrade kvinnors utsatthet, så att medvetenheten om problemen ökar och rätt åtgärder vidtas. Kvinnans möjligheter att sätta gränser och skydda sin personliga integritet är viktig. Vi vill också öka deras säkerhet genom överfallslarm och utarbeta särskild information till anställda. Det handlar också om hur polis och rättsväsende ska kunna göras mer observanta på problemet.

Vänsterpartiet anser att en undersökning bör genomföras för att kartlägga våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor, vilken ska ge förslag till åtgärder som behöver sättas in. Huvudansvaret för en sådan utredning bör läggas på Handikappombudsmannen; representanter från handikapprörelsen, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen, kvinnojourerna och Rikskvinnocentrum vore självklara experter i en sådan utredning.

Stockholm den 16 november 2002
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v)	Kalle Larsson (v)
Elina Linna (v)	Sven-Erik Sjöstrand (v)
Gunilla Wahlén (v)