Våld mot kvinnor

Motion 2002/03:Ju250 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottslingens frihet skall inskränkas, inte den misshandlade kvinnans.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att åtgärder måste vidtas så att sekretessbelagda uppgifter inte läcker ut.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en stödperson till den misshandlade kvinnan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att invandrarkvinnornas situation särskilt beaktas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en stödperson till barn i familjer där kvinnomisshandel förekommer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Rikskvinnocentrum.1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fortbildning och handledning för polisen och det övriga rättsväsendet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en myndighet bör få i uppdrag att definiera de fysiska, psykiska och ekonomiska effekterna av misshandel och våldtäkt.1

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skärpa straffen vid överträdelser av besöksförbud.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vård och behandling för män som misshandlar kvinnor.

1 Yrkandena 6 och 9 hänvisade till SoU.

Inledning

Det fysiska och psykiska våldet mot kvinnor ökar i hela Europa. För kvinnor mellan 15 och 44 år är misshandel den vanligaste orsaken till att de dör eller får bestående skador. Det visar en rapport från Europarådet som offentliggjordes i september i år.

Sverige är inget undantag. Våld mot kvinnor finns i alla länder och samhällsskikt och enligt ovan nämnda rapport är varken fattigdom eller brist på utbildning avgörande faktorer för om våld mot kvinnor förekommer eller inte. Mellan 20 och 50 procent av alla europeiska kvinnor har någon gång utsatts för våld i hemmet. I Sverige anmäls varje år ungefär 20.000 fall av kvinnomisshandel eller våldtäkter till polisen. Det antas att tre av fyra fall aldrig blir kända utanför hemmets väggar. Dessutom är det ett faktum att var fjärde kvinna tar tillbaka sin polisanmälan. Det är ett problem i sig.

Länsförsäkringar har gjort en undersökning som visar att mer än varannan kvinna inte litar på att polisen kan skydda dem från brott. Varannan kvinna är rädd för att bli överfallen och undviker att gå ut ensam på kvällar och nätter. Ändå är hemmet den farligaste platsen, för såväl kvinnor som barn.

I Sverige är det årligen cirka 30 kvinnor som dödas av sin partner. Andra får så svåra skador att de blir handikappade för livet.

Våld mot kvinnor är en politisk fråga men den behöver en ny politik. De tio senaste åren har inneburit en ökning av misshandelsbrott med mer än 40 procent.

Våld mot kvinnor

Våld mot kvinnor är ett allvarligt problem i Sverige såväl som i resten av världen. När kvinnor från olika länder kommer samman och levnadsvillkor, jämställdhet och möjligheter att påverka diskuteras, så finns det många olikheter men en likhet, nämligen att våldet mot kvinnor finns där och inte tenderar att minska. När vi nu lägger fram olika förslag för att minska brottsligheten på detta område är det i ödmjuk vetskap om att man inte genom kriminalpolitiska insatser kan åstadkomma underverk. Det är genom ihärdigt arbete på det brottsförebyggande området som de stora vinsterna kan inhöstas.

Det överlägset bästa sättet att motverka våld mot kvinnor i framtiden är att små pojkar tidigt får lära sig att av egen vilja ta avstånd från våld liksom att respektera och inse att kvinnor och män har lika värde. Ett stort ansvar vilar därför på familjerna, som måste fungera som goda normöverförare, vårdare och förvaltare av det man byggt upp tillsammans.

Ingripanden som minskar segregation och utanförskap är viktiga inslag i arbetet med att minska brottsligheten. Alla familjer måste få en rimlig chans att bygga upp en ekonomisk och social grundtrygghet för framtiden.

Efter familjen är det skolan som har den viktiga uppgiften att förebygga brott. Skolans personal och ledning måste ta ansvar för att grundläggande normer om rätt och fel förmedlas till eleverna förutom att se till att skolarbetet verkligen fungerar.

Om brottsligheten skall bemästras och brottsoffren bli färre måste kriminalpolitiken samordnas med andra områden i vårt samhälle och bygga på en helhetssyn, i vilken lagstiftningen utgör en del. Regeringens kvinnofridspaket är i många delar bra, men i vissa avseenden finns skäl att gå vidare.

Vi har i dag en absurd situation för kvinnan som behöver skyddas mot hot och våld. Kvinnan och eventuella barn får ofta lämna sin bostad hals över huvud med alla konsekvenser som detta innebär. Många gånger tvingas hon till ett skyddat boende och ibland också byte av identitet, vilket förutsätter att kvinnan bryter med hela sitt förflutna, med sin familj, vänner och arbetsplats. Kvinnans frihet begränsas. Kvinnan tvingas leva som en brottsling fast hon är brottsoffret. Vad har hon sedan kvar av livskvalitet? Dessa insatser kan vara nödvändiga i enstaka ytterlighetsfall men de innebär egentligen att samhället kapitulerar inför våldet mot kvinnor. Vi menar att det är brottslingens frihet som skall inskränkas och att det är han som skall lämna bostaden och även effektivt förhindras att begå nya brott.

I vissa fall måste misshandlade kvinnor få skyddad identitet för att kunna leva sitt liv utan hot om våld från sina tidigare män. Dessvärre förekommer det alltför ofta att olika myndigheter av okunskap röjer adressen för männen, vilket leder till ökad otrygghet och annat lidande samt stora kostnader för ännu en flytt för dessa kvinnor. Åtgärder måste vidtas så att sekretessbelagda uppgifter inte läcker ut från berörda myndigheter. Syftet med skyddad identitet får inte förfuskas. Dessutom bör utrymmet för sekretessmarkering för hotade personer vidgas.

Varje drabbad kvinna skall ha rätt till en stödperson, någon som är speciellt insatt i problemen runt våld mot kvinnor och som kan hjälpa kvinnan i kontakterna med myndigheter och förmedla hjälp. En stödperson skulle genom samverkan bättre kunna informera myndigheterna om bl.a. hotbilden och skyddsbehovet för den drabbade kvinnan.

Invandrarkvinnor

Invandrarkvinnors situation måste särskilt beaktas. Det är en grupp kvinnor som är särskilt utsatta. Många invandrarkvinnor lever ofta i ett socialt utanförskap. Det finns idag liten eller nästan ingen forskning alls inom detta område i Sverige. Erfarenhet hos polis och kvinnojourer visar dock att anmälningarna om misshandel från invandrarkvinnor ökat. De fristående kvinnojourerna har speciellt stor betydelse för invandrarkvinnor eftersom deras erfarenheter av myndigheter och polisväsende ofta är negativa.

Våld inom familjen är för dessa kvinnor stundtals en fråga fylld av större skuld och skam än i svensk kultur. Inom vissa invandrargrupper har mannen rätt att slå kvinnan om hon inte lyder eller om hon skämmer ut familjen på något sätt. I vissa fall står kvinnorna i den egna gruppen bakom dessa kulturmönster. Av tradition vet kvinnan att hon har liten eller ingen möjlighet att få hjälp. Familjen är dessutom för många invandrarkvinnnor den enda trygghet de har i det nya landet. De har ofta inga vänner eller nätverk utanför den privata sfären och kan därför inte diskutera sin situation och vågar inte be om hjälp. Rädslan för att bli förskjuten, att förlora barnen och därmed hamna i ett troligt utanförskap gör att många kvinnor trots allt står ut i omöjliga livssituationer.

Barn som brottsoffer

Barn som blir vittne till våld i familjen är att betrakta som brottsoffer. Många gånger är barn inte bara vittne till våldet - de är själva utsatta för våld. Barnets perspektiv måste finnas i centrum så att barnet får hjälp till att bearbeta sina känslor inför vad som hänt i familjen. De måste få tillgång till en stödperson som kan hjälpa dem att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Det är vanligt att barn i misshandlarfamiljer blir nästa generations förövare. Att hjälpa dessa barn att bearbeta sina upplevelser är därmed en viktig brottsförebyggande insats.

Barn glöms ofta bort i familjer där det förekommer misshandel. De flesta kvinnor som lever i en familjevåldssituation har barn. Barnen sover inte när en misshandel pågår! Barnen hör att mamman misshandlas även om det pågår bakom stängda dörrar. Ofta avslutas dessutom misshandeln med att mamman blir våldtagen.

Det finns ingen säker statistik på hur många barn som blir vittnen till misshandel av mamman eller som själva utsätts för våld i hemmet. Men kvinnojourerna uppger att ca 50 procent av barnen blir slagna i samband med att mamman misshandlas. Hemmet som skall vara en trygg plats blir i stället kaotiskt. Barnen utsätts indirekt eller direkt för psykisk eller fysisk misshandel.

Enligt FN:s barnkonvention artikel 19 har barnet rätt att skyddas mot fysiskt och psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare. Grundprincipen i konventionen är att barnets bästa måste sättas i centrum. Barn som bevittnar våld i sina familjer har rätt att få hjälp. Trots detta brister uppmärksamheten när det gäller barn. Det har visat sig att varken polisen eller hälso- och sjukvården rutinmässigt frågar om det finns minderåriga barn i hemmet när en kvinna misshandlats.

Barnen måste få hjälp att bearbeta det som hänt. Det är viktigt för barnen att få bekräftat att det som hänt har hänt och att det inte är rätt. Det gäller också att lyfta ansvaret från barnet till de vuxna. Barn som växer upp i familjer där våld förekommer, flyr ofta in i en fantasivärld för att stå ut och överleva. Ofta tror barn att det är deras fel när föräldrarna bråkar.

Kvinnojourer och brottsofferjourer

Under mer än 20 år har kvinnojourerna kunnat ge en fristad åt kvinnor som har varit utsatta för misshandel. Hos Sveriges kvinnojourer finns en bred samlad kunskap om hur man kan hjälpa dessa kvinnor. Kvinnojourerna arbetar ideellt och är fristående från alla myndigheter. Kvinnor som känner sig ifrågasatta eller misstrodda av myndigheter eller kvinnor som inte vill blanda in myndigheter kan vända sig till jourerna för hjälp och stöd. Hjälpsökande kvinnor måste kunna nå kvinnojourerna via deras telefonlinjer dygnet runt. Därför bör, vid fördelningen av medlen till frivilliga kvinnoorganisationer, kvinnojourerna få ökad andel, så de på ett bättre sätt kan möta kvinnors och barns behov än vad som sker i dag.

Kvinnojourerna har en särställning när det gäller att nå ut med information till gruppen invandrarkvinnor. Många kvinnojourer har tagit fram informationsmaterial på en mängd språk och placerat dessa på strategiska platser som barnavårdscentral, mödravårds- och sjukhusmottagningar.

Medlemmarna i kvinnojourerna konfronteras dagligen med kvinnor som behöver deras stöd och hjälp. De kan vara en kontaktlänk för kvinnan med de berörda myndigheterna och samarbetar bl.a. med polisen, socialtjänsten, BVC vårdcentraler och advokater. I Sverige finns 120 kvinnojourer – ett skyddat boende för de misshandlade och hotade kvinnor.

Brottsofferjouren är en annan ideell organisation som finns på mer än 100 orter i landet. Den erbjuder kostnadsfri hjälp till brottsoffer. Brottsoffer behöver hjälp på många olika sätt inte bara någon som lyssnar och ger tröst utan också någon som informerar om rättsprocessen och olika myndigheters sätt att arbeta. Den hjälpen kan brottsofferjouren ge.

Brottsofferjouren är ett komplement till samhällets övriga insatser. Allt fler människor som utsatts för brott vänder sig till brottsofferjouren för att få råd, hjälp och stöd.

Sjukvården

Det är viktigt att kvinnan får ett respektfullt bemötande vid kontakten med hälso- och sjukvården.

I Sverige inrättades år 1994 Rikskvinnocentrum. RKC har ett nationellt och mycket viktigt uppdrag att vara ett resurs- och kunskapscentrum i frågor som rör våld mot kvinnor. Centret är förlagt till kvinnokliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Centret har en öppen mottagning med tillgänglighet dygnet runt för kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt och/eller kontinuerlig misshandel. Till mottagningen finns knutet två vårdplatser på en gynekologisk vårdavdelning där kvinnor för en kortare tid kan vårdas för sina skador och få en fristad för sig och sina barn. Rikskvinnocentrum arbetar utifrån ett kvinnoperspektiv. Det innebär att den utsatta kvinnan sätts i centrum och att medicinsk och psykosocial expertis – med kunskap om vad sexualiserat våld innebär – tar sig an henne efter hennes behov.

De kunskaper och erfarenheter om våld mot kvinnor som RKC erhållit bör på olika sätt spridas till sjukvården i hela landet.

Polis- och rättsväsendet

Av redovisning från Rikspolisstyrelsen framgår det att de olika polismyndigheterna på olika sätt aktivt arbetar med att förändra attityden till våld mot kvinnor och att utveckla rutiner för att tidigt uppmärksamma och förebygga våld mot kvinnor. Det är viktigt att man inom polisen ser till att målsättningarna också förverkligas.

Behovet av fortbildning och handledning inom polisen och övrigt rättsväsende är stort, inte enbart inom lagstiftningen om kvinnofridsbrott och grovt kvinnofridsbrott, utan även om bakomliggande orsaker till våldet.

Med dagens kamera- eller videoteknik är det lätt att ge en bilddokumentation av skador en kvinna erhållit. Detta innebär att fotografier eller videoband kan användas som bevis i rätten. Vi anser att samtliga polisbilar och jourbilar måste utrustas med lämplig kamera- och videoutrustning. Polisen saknar i dag pengar till kliniska utredningar av rättsmedicinska undersökningar vilket gör att säkrandet av bevis försvåras. Öronmärkta resurser är nödvändiga.

När det gäller en man som dömts till besöksförbud är det viktigt att det kombineras med elektronisk övervakning. Härigenom tydliggör man också att det är mannens frihet som skall begränsas, inte kvinnans. Om mannen skulle avlägsna fotbojan skall kvinnan få veta detta omedelbart genom att det då också larmas hos kvinnan. Denna information är av stort värde för både kvinnan och polisen. Dessutom kan vetskapen om ett sådant avlägsnande utgöra ett viktigt moment i bevisningen mot den man som brutit mot besöksförbudet.

Skärp straffen

Vi vill ha ett rättssystem som koncentrerar sig på brottsoffrets behov i stället för gärningsmannens. Kvinnomisshandel är ingen olyckshändelse. Misshandeln inträffar på grund av en människas medvetna beslut att kränka en annan människa. Varje individs ansvar för sina gärningar utgör den moraliska grunden för statens rätt att utdöma straff.

Straffen för brott mot kvinnor behöver ses över. Samhället måste ge en tydlig signal att våld, framförallt mot kvinnor, inte accepteras. Skärpta straff bör kunna bidra till ökad trygghet för de kvinnor som lever under ständiga hot.

Fängelsestraff borde vara det lägsta straffet för grov misshandel. Denna typ av brott är en mycket grov handling och därför skall förövaren inte dömas till samhällstjänst. Vi anser att det måste vara en försvårande omständighet när en kvinna misshandlas i barnens åsyn. Minimistraffsatsen för grov kvinnofridskränkning måste höjas. Straffsatsen för detta brott är lägst 6 månader och högst 6 år. Den genomsnittsliga fängelsetiden är drygt 14 månader. Stundtals kan det förefalla som om de straff som utdöms är allt för lindriga.

Forskning

Utbildning, fortbildning och handledning är en förutsättning för ett korrekt omhändertagande av en misshandlad kvinna. En tidigare inte uppmärksammad grupp är invandrarkvinnorna. De olika myndigheterna måste se till att utarbeta rutiner och handlingsplaner som inkluderar kvinnor inklusive invandrarkvinnor och deras behov. Om detta förhållande råder i dag bristande kunskap hos polisen, åklagare, domstolarna, socialtjänsten och sjukvården. Viktigt är att någon myndighet, förslagsvis Socialstyrelsen, får i uppdrag att definiera de fysiska, psykiska och ekonomiska effekterna av våldtäkt och misshandel.

Forskning har gett oss kunskap om hur skadligt det är för barn att se när en förälder förnedrar den andra. Sådana upplevelser kan skapa nya förövare och vi får en våldsspiral utan slut.

Män som misshandlar kvinnor är i stor omfattning i behov av vård och behandling. De måste motiveras till att bearbeta sitt aggressiva beteende gentemot kvinnor. Det har visat sig att mönstret kan överföras från far till son. Dessa män måste lära sig ta ansvar för sina handlingar. De måste komma till insikt om sina problem och förstå att ingen kan äga en annan människa. Det finns i dag metoder för behandling – men dessa behöver utvecklas. Forskning behövs inom detta område.

Slutord

Kvinnomisshandel är det yttersta uttrycket för kvinnoförakt. Arbetet för ökad jämställdhet mellan könen torde vara den viktigaste insatsen för att minska det sexualiserade våldet i kombination med en medveten påverkan på människors attityd mot våld som metod för konfliktlösning.

Misshandel mot kvinnor synes inte klinga av. Därför är det väsentligt att frågan om våld mot kvinnor hålls ständigt aktuell och på ett självklart, naturligt sätt inlemmas i brottsbekämpningen i stort. Det är lätt att en fråga som misshandel mot kvinnor växer och är aktuell vid en viss tidpunkt och sedan klingar intresse och insatser av.

Kvinnor och barn måste ges ett bättre skydd av rättssamhället än vad de har i dag. Låt inte våldet få sista ordet. Allt våld måste bekämpas.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 18 oktober 2002
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Inger René (m)	Anita Sidén (m)
Ewa Björling (m)	Hillevi Engström (m)
Karin Enström (m)	Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Anne Marie Brodén (m)	Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Anna Ibrisagic (m)
Anna Lilliehöök (m)	Anna Lindgren (m)
Ulla Löfgren (m)	Elizabeth Nyström (m)
Margareta Pålsson (m)	Cecilia Widegren (m)
Cecilia Magnusson (m)	Anne-Marie Pålsson (m)
Beatrice Ask (m)