Västsahara

Motion 2003/04:U225 av Lotta N Hedström m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i sina utrikespolitiska bedömningar väger in risken för nya väpnade konflikter i Västsahara, något som måste uppmärksammas och motverkas i internationella forum.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige verkar för att FN:s och OAU:s fredsplan följs och Marockos illegitima ockupation fördöms.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige ger aktiv hjälp till de 165 000 flyktingarna så att de kan återvända från Algeriets ökentält till Västsahara och att de där får hjälp att bygga upp ett nytt liv genom riktade biståndsinsatser.

4. Riksdagen begär att regeringen i FN verkar för att folkomröstningen kan genomföras för att bilda utgångspunkt för en stabil statsbildning i Västsahara.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att skyddet för de mänskliga rättigheterna bevakas med större intensitet och att Marocko uppmanas att tolerera opinionsyttringar från västsaharier och upphöra med tortyr och diskriminering av västsaharier.

Inledning

När Spanien 1975 lämnade sin koloni Västsahara innebar det att en ny kolonisatör trädde in när Marocko, och till en början även Mauretanien, gjorde anspråk på territoriet. Sedan dess har befrielserörelsen Polisario kämpat för landets oberoende.

Sedan 1991 har FN-organet Minurso funnits på plats i Västsahara, för att övervaka vapenstilleståndet mellan Marocko och befrielserörelsen Polisario. Det har också haft till uppgift att organisera och genomföra den folkomröstning som parterna kom överens om, vilken skulle ge det västsahariska folket rätten att självt besluta om landets fortsatta status, som självständig stat eller integrerat med Marocko.

Konflikter av detta slag blir obegripliga om man inte söker bakomliggande ekonomiska drivkrafter. I detta fall finns intressanta oljetillgångar i territoriet som både Marocko/Frankrike och USA har intressen av. Prospekteringsarbeten pågår.

Folkräknings- och folkomröstningsproblem

Enligt planen skulle folkomröstningen hållits i januari 1992, alltså för över ett decennium sedan. Detta visade sig i det närmsta omöjligt, och processen har sedan dess varit en lång, utdragen historia. Den största svårigheten har varit att upprätta kriterierna för röstberättigande och att sedan förteckna den röstberättigade personerna. Minursos kommission för identifiering av röstberättigade upprättades i maj 1993 och efter ett drygt års förberedelsearbete startade den processen med att identifiera potentiella röstberättigade. Detta gjorde arbetet långsamt, och försöken att medla mellan parterna i dessa frågor var inte särskilt framgångsrika. Marocko har nämligen sedan många år bedrivit en omfattande omflyttning av marockaner till Västsahara, just i syfte att manipulera ett framtida folkomröstningsresultat. De sega förhandlingarna mellan Polisario och Marocko kom därför mest att handla om vem som skulle ha rösträtt i en framtida folkomröstning.

Processen bröt samman 1996 och huvuddelen av den civila FN-personalen drogs tillbaka. 1997 intensifierade man åter arbetet genom att initiera en rad samtal mellan parterna. I december det året återupptog man så arbetet med identifieringen. Detta var med undantag av tre stambefolkningar slutfört i september 1998. Dessa tre grupper lyckades man inte få parterna att nå en uppgörelse om. FN presenterade en lösning kort därefter, vilken accepterades av Polisario och så småningom även av Marocko. Men svårigheterna slutade inte där.

Nytt läge 2003

Kampen för ett självständigt Västsahara gick in i en ny fas genom den resolution som antogs i FN:s säkerhetsråd den 31 juli 2003. Därmed har säkerhetsrådet accepterat en ny syn på konflikten om Västsahara och tagit ett steg bort från den plan man skapade 1991. Den nya planen heter Fredsplan för självbestämmande för Västsaharas folk och har lagts fram av FN:s sändebud James Baker. Fredsplanen målar upp ett självständigt Västsahara, delvis under marockansk överhöghet, under fem år. Detta skulle ge invandrade marockaner rätt att så småningom delta i folkomröstningen om självständighet eller integration med Marocko.

Bakers förslag, som liknade det han tidigare lagt fram, förkastades först av ockupationsmakten. Enligt den är Västsaharafrågan avslutad. Marocko har stöd av Frankrike, ständig medlem av Säkerhetsrådet. Polisarios accepterande av resolutionen tyder även det på en något förändrad inställning till en övergångsperiod med begränsad självständighet. Enligt vissa uppgifter ligger dock påtryckningar från bland andra Algeriet bakom beslutet. Polisario påpekar i ett uttalande att målet om självständighet via en folkomröstning enligt planen från 1991 fortfarande måste bibehållas. Polisario uppmanar omvärlden att öka pressen på Marocko. Västsaharierna diskuterar om man åter ska behöva ta till vapen som ett sista medel för att få tillbaka sitt land och nya väpnade konflikter har redan seglat upp i resolutionens kölvatten.

Även om folkomröstningen så småningom kan komma att genomföras är misstron mot vilken inverkan resultatet har på den marockanska regeringen välgrundad. De har nämligen tidigare proklamerat att Västsahara kommer att vara marockanskt oavsett utgången av en folkomröstning.

Otaliga vittnesmål finns om förföljelse, tortyr och godtyckliga rättsliga ingripanden pekar på att Marocko är berett att gå långt för att hävda sin ockupation.

Den aktuella situationen

Fortfarande lever många västsahariska flyktingar i läger i Algeriet, under minst sagt knappa förhållanden. Dessa måste få hjälp att återvända till sitt land. För att genomföra en återanpassning och skapa ett nytt samhälle krävs också resurser. De som ska återvända har stora och omedelbara behov för att ges en chans att anpassa sig till ett normalt liv i hemlandet. Det behövs stöd till skolor och sjukhus. Den svenska regeringen bör i handling tydligt visa att Sverige ger sitt stöd till ett upprätthållande av freden och att folkomröstningen slutligen genomförs på ett korrekt sätt och att Västsahara därefter går en trygg och demokratisk framtid till mötes.

Sverige bör därför i FN:s säkerhetsråd och inom EU verka för att Västsahara får stöd för ett återuppbyggnadsarbete. Det är viktigt att Sverige också agerar på lång sikt för fortsatt internationellt stöd till demilitarisering, murens rivande och minröjning samt för uppbyggnad av ett demokratiskt och självständigt Västsahara.

Stockholm den 1 oktober 2003
Lotta N Hedström (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)	Gustav Fridolin (mp)