Västsahara

Motion 2003/04:U267 av Hillevi Larsson m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att FN:s senaste resolution angående Västsahara måste genomföras utan dröjsmål.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör verka för att journalister och internationella observatörer snarast möjligt släpps in i Västsahara.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den humanitära situationen i flyktinglägren måste förbättras bl.a. genom ökade anslag till World Food-program.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att FN i samarbete med västsaharierna bör bestämma vilka som skall ha rösträtt i den planerade folkomröstningen om Västsaharas framtid.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör stödja Västsahara genom att överväga att inrätta ett utbytesprogram för ungdomar.

Motivering

Västsahara är Afrikas sista koloni. Efter att tidigare ha lytt under spansk överhöghet blev Västsahara äntligen fritt 1975. Friheten varade dock bara några dagar, innan grannlandet Marocko ryckte in med sina tungt beväpnade trupper och ockuperade landet. Huvuddelen av befolkningen drevs på flykt och bor alltsedan dess i flyktingläger i öknen i Algeriet. Förhållandena i lägren är svåra och det råder brist på vatten, mat och mediciner. De västsahariska flyktingarna är totalt beroende av internationell hjälp för sin överlevnad.

Inledningsvis försvarade sig västsaharierna mot sina ockupanter. Kampen leddes av Västsaharas befrielserörelse, Polisario Front. 1991 övergick Polisario till fredlig kamp. Orsaken var att FN då gav västsaharierna nytt hopp genom att anta en positiv resolution om Västsahara. Innehållet gick ut på att en folkomröstning skulle hållas redan 1992, då västsaharierna själva skulle få avgöra sin framtid.

Sedan dess har Marocko, med stor framgång och stöd från bl.a. Frankrike, lyckats sabotera genomförandet av tio planerade folkomröstningar. Under tiden har Marocko ändrat befolkningssammansättningen i Västsahara. Bland annat har cirka 10 000 västsaharier tvångsförflyttats till Marocko för att ”marockaniseras” och tusentals andra har gripits och ”försvunnit”. Jämsides med detta har marockanska bosättningar upprättats i Västsahara och tiotusentals marockanska soldater har placerats i området för att vakta de västsaharier som bor kvar i de ockuperade områdena.

Huvudsyftet med tvångsförflyttningarna av västsaharier och förflyttningarna av marockaner till Västsahara är att få en majoritet marockaner i Västsahara. Först då kan Marocko tillåta en folkomröstning. Då är nämligen utgången given och den marockanska överhögheten vinner. Med en majoritet västsaharier i området är utgången av omröstningen också given: västsaharierna kommer att välja självständighet framför ockupation.

Paradoxalt nog har en kompromiss (i förhållande till tidigare FN-resolutioner) nu inneburit att Västsahara kommit ett steg närmare frihet.

Den nya resolutionen bygger på västsaharisk autonomi under marockansk överhöghet under fyra eller högst fem år, sedan skall en folkomröstning hållas.

Det som skiljer mot tidigare resolutioner är att det denna gång finns goda chanser för innehållet i resolutionen att förverkligas. Idag är det marockanska förtrycket kompakt. Resolutionen innebär ett steg framåt genom att en västsaharisk myndighet ska väljas av saharierna och ta över ansvaret för alla ”inrikesfrågor”. Utrikesfrågorna behåller Marocko. Efter minst fyra och högst fem år organiserar FN en folkomröstning om anslutning till Marocko, fortsatt regional självständighet under marockansk överhöghet eller självständighet.

Marocko bekämpade den nya kompromissen med näbbar och klor. Först fick de stöd av Frankrike. Det franska stödet sviktade dock när fransmännen insåg att de var totalt isolerade i frågan. Frankrike hade väntat sig uppbackning från USA och Storbritannien, men stödet uteblev.

USA:s och Storbritanniens ställningstagande handlar inte om ädelmod, utan om ekonomiska intressen. Risken för en ny blodig Palestinakonflikt äventyrar exploateringen av områdets rika naturtillgångar – bl.a. fosfat, olja och rika fisketillgångar. Förhandlingar med Marocko har redan inletts om prospektering av Västsaharas naturtillgångar, över huvudet på det västsahariska folket.

Även om denna exploatering är mycket negativ är det i alla fall positivt att Frankrike nu isolerats till den grad att de valt att överge Marocko. Det blir i längden ohållbart för Marocko att stå ensamt mot alla andra. Detta är mycket positivt för Västsaharas framtid.

Men, Västsaharas väg mot ökad självständighet är på intet sätt given. Det kommer att krävas en hård kamp, både från västsaharierna själva och från omvärlden, för att nå framsteg.

Det är ytterst väsentligt att Sverige intar en drivande roll i både EU och FN. Kampen bör gälla både FN-resolutionen och den humanitära situationen i Algeriets flyktingläger. Det ekonomiska stödet från Europa har minskat under senare år, med påtagliga negativa effekter i form av mat- och medicinbrist i lägren.

Västsahariernas tålamod är inte oändligt. Om omvärlden ställer sig kallsinnig till de rättmätiga kraven finns en överhängande risk att striderna åter blossar upp.

Sverige bör i detta sammanhang arbeta fredsförebyggande, istället för att vänta tills katastrofen är ett faktum.

Det finns också all anledning att verka för att journalister och internationella observatörer snarast släpps in i Västsahara, i enlighet med FN-resolutionen. Detta kommer att synliggöra marockanernas förtryck mot västsaharierna och skapa en opinion till stöd för Västsaharas frigörelse.

Det är också synnerligen väsentligt att västsaharierna snarast ges möjlighet att välja sina representanter så att de kan ta hand om skötseln av inrikespolitiken, i enlighet med FN-resolutionen. Därmed ges ett tydligt, positivt alternativ till det marockanska förtrycket och utsugningen.

Avslutningsvis bör Sverige utöka sina relationer med Västsahara. Ett viktigt symboliskt steg vore att starta ett ungdomsutbyte mellan Sverige och Västsahara. Idén går ut på att några svenska ungdomar varje år reser och besöker Västsaharas flyktingläger, som är de mest välorganiserade flyktinglägren i världen. Samtidigt bör vi varje år ta emot några västsahariska studenter för att studera en tid i Sverige. Detta vore ett symboliskt viktigt samarbete för våra respektive länder samtidigt som det varje år ger ungdomar nya perspektiv och kontaktytor.

Stockholm den 3 oktober 2003
Hillevi Larsson (s)
Anders Bengtsson (s)	Johan Andersson (s)
Louise Malmström (s)	Lars U Granberg (s)