Förbättrad kapitalförsörjning Prop.1995/96:214

Proposition 1995/96:214



Regeringens proposition
1995/96:214

Förbättrad kapitalförsörjning

Prop.
1995/96:214

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 15 maj 1996

Göran Persson

Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen behandlar behovet av en översyn av de regler som gäller för
finansieringsverksamhet. I propositionen föreslås att en övergångsregel till
lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag förlängs till den 31 december 1998.
Detta gör det möjligt bl.a. för mindre finansbolag, som enligt äldre
lagstiftning räknades till en s.k. frikrets och inte krävde tillstånd för
verksamheten, att fortsätta driva finansieringsverksamhet fram till dess. En
förutsättning för att de skall få fortsätta verksamheten utan tillstånd efter
utgången av innevarande år är dock att de inte lånar upp medel från allmänheten.
Skälet till förlängningen är att frågan om vilka slags finansieringsverksamhet
som skall omfattas av tillståndsplikt m.m. bör övervägas av Banklagskommittén.
I propositionen föreslås vidare att s.k. riskkapitalbolags verksamhet inte
skall omfattas av lagen om kreditmarknadsbolag. Detta skall gälla under
förutsättning att riskkapitalföretagets finansieringsverksamhet är ett
komplement till tillskott av ägarkapital och efterställd utlåning och att
företaget inte finansierar sin verksamhet genom lån från allmänheten. Vidare
föreslås att vissa företag som har inrättats eller ägs av det allmänna för att
finansiellt stödja tekniskt eller annat utvecklingsarbete skall undantas från
lagen om kreditmarknadsbolags tillämpningsområde under förutsättning att
företaget inte lånar upp medel från allmänheten.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.

1

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Lagtext 3
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag 3

3 Ärendet och dess beredning 6

4 Riskkapitalförsörjningens betydelse för tillväxt och
sysselsättning 6

5 Små och medelstora företags kapitalbehov 7
6 Den rättsliga regleringen av finansieringsverksamhet8

7 Behovet av översyn av lagen om kreditmarknadsbolag10

8 Undantag för riskkapitalbolag från tillståndskravet i lagen
om kreditmarknadsbolag 14

9 Undantag för vissa företagsfinansierande stiftelser och
företag med offentlig anknytning 18

10 Ikraftträdande 19

11 Ekonomiska konsekvenser 19

12 Författningskommentar 19

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser 21

Bilaga 2 Lagrådets yttrande 22

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 23

2

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § och punkten 5 i övergångsbestämmelserna till
lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
3 §1
Tillstånd krävs inte om finansieringsverksamheten
1. drivs av statlig eller kommunal myndighet,
2. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds
eller varor som framställs eller säljs av företaget,
3. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds
eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma koncern eller
med annat nära samband och medel för verksamheten inte anskaffas från
allmänheten,
4. tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med
ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas från
allmänheten,
5. utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses ha ett
självständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet,
6. utgör pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000),
7. ingår i verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen enligt
annan lag,
-------------------------------------------------------
8. drivs av ett
aktiebolag, om
- bolaget med stöd av 1 §
lagen (1994:77) om
beslutanderätt för regionala
utvecklingsbolag har fått
rätt att pröva frågor om stöd
till näringsidkare eller
bolaget är moderbolag till
ett sådant bolag,
- staten äger så många aktier
i bolaget att staten har
mer än hälften av rösterna för
samtliga aktier eller
bolaget är dotterbolag till
ett bolag vari staten äger
aktier i den omfattningen,
och
- medel för verksamheten
inte anskaffas från
allmänheten, eller

-------------------------------------------------------
8. drivs av ett
aktiebolag, om
- bolaget med stöd av 1 §
lagen (1994:77) om
beslutanderätt för regionala
utvecklingsbolag har fått
rätt att pröva frågor om stöd
till näringsidkare eller
bolaget är moderbolag till
ett sådant bolag,

- staten äger så många aktier
i bolaget att staten har
mer än hälften av rösterna för
samtliga aktier eller
bolaget är dotterbolag till
ett bolag vari staten äger
aktier i den omfattningen,
och
- medel för verksamheten
inte anskaffas från
allmänheten,

-------------------------------------------------------
9. drivs av en ekonomisk förening som
a) tar emot insättningar endast från de egna medlemmarna,
b) har till ändamål endast att med användande av medlemsinsättningar
tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna,
c) antar endast fysiska personer till medlemmar, samt
d) har högst 1 000 medlemmar,
-------------------------------------------------------
10. drivs av ett företag
som
- har ägarkapital eller
fordringar med efterställd
rätt till betalning till
ett belopp som i varje
låntagande företag
(intresseföretag) är större
än företagets övriga utlåning
till intresseföretaget,
- lånar ut medel endast
till intresseföretag vars
aktier eller andelar inte
är noterade vid en svensk
eller utländsk börs, en
auktoriserad marknadsplats
eller någon annan reglerad
marknad och
- inte anskaffar medel för
verksamheten från
allmänheten, eller
11. drivs av en
stiftelse vars kapital
till övervägande del till-
skjutits av staten eller
en eller flera kommuner,
eller av ett aktiebolag
som är helägt av staten el-
ler en eller flera
kommuner, direkt eller
genom andra företag samt
- verksamhetens syfte är
att finansiellt stödja
tekniskt eller annat
utvecklingsarbete och
- medel för verksamheten
inte anskaffas från
allmänheten

. Nära samband, som avses i 3, skall anses föreligga om företagen leds av samma
eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens verksamhet helt
eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i
huvudsak samma personer.

Lydelse enligt prop.1995/96:173Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
5. Den som vid tidpunkten 5. Den som vid
för lagens ikraftträdande, tidpunkten för lagens
den 1 januari 1994, drev ikraftträdande, den
finansieringsverksamhet som 1 januari 1994, drev
inte fordrade tillstånd finansieringsverksamhet
enligt lagen (1988:606) om utan krav på tillstånd en-
finansbolag får fortsätta ligt lagen (1988:606) om
verksamheten till och med finansbolag och inte
den 31 december 1996 eller, anskaffar medel för
om ansökan om tillstånd gettsverksamheten från
in inom denna tid, till allmänheten får fortsätta
dess ansökningen har prövats verksamheten till och med
slutligt. den 31 december 1998
eller, om ansökan om
tillstånd getts in inom
denna tid, till dess ansök-
ningen har prövats
slutligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

3 Ärendet och dess beredning

Finansdepartementet och Näringsdepartementet har gemensamt utarbetat en
promemoria om behovet av en översyn av de regler som gäller för finan-
sieringsverksamhet. Promemorian har tillkommit efter önskemål från olika håll om
att regelverket på det finansiella tjänsteområdet inte skall onödigt försvåra
eller förhindra verksamheten för vissa mindre finansieringsföretag, vissa
riskkapitalbolag och offentliga utvecklingsstiftelser. Promemorian har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Fi
94/3173).

Lagrådet

Lagrådet har i yttrande den 6 maj 1996 lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets
yttrande finns i bilaga 2.

4 Riskkapitalförsörjningens betydelse för
tillväxt och sysselsättning

En varaktigt förbättrad tillväxt förutsätter att andra aktörer än staten har
vilja och förmåga att bidra till att starka och dynamiska tillväxtprocesser
skapas. Det ankommer på företag och företagsledningar att utveckla och omvandla
produktionen i takt med ändrade förutsättningar. Expansiva och innovativa
företagare är därför en viktig förutsättning för att Sverige skall kunna arbeta
sig ur krisen. Tillsammans med tillgången på kapital och arbetskraft bestämmer
produktivitetsutvecklingen ekonomins underliggande förmåga att växa. Vidare
krävs att näringsidkare håller en hög investeringsnivå och att arbetskraftens
kompetensnivå ytterligare utvecklas.
Staten har ett ansvar för att det finns goda förutsättningar för tillväxt. En
av näringspolitikens viktigaste uppgifter är att i möjligaste mån undanröja
hinder för företagens tillväxt och att höja andelen tillväxtföretag. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas förutsättningarna för små och medelstora företag. Dessa
företags möjligheter att växa kommer att vara avgörande för både ekonomisk
tillväxt och sysselsättningsökning. En kritisk faktor för de små och medelstora
företagen är tillgången på kapital. Brist på kapital till investeringar,
utveckling av produkter och marknadsföringsinsatser är ett problem som hämmar
åtskilliga företags utveckling. Detta har i sin tur negativa effekter både på
den samhällsekonomiska tillväxten och på sysselsättningen.
Staten har vidtagit åtgärder på olika plan för att förbättra de mindre
företagens möjligheter att utvecklas. Det gäller bl.a. riktade insatser för att
förbättra företagens tillgång på riskvilligt kapital. Exempel på sådana insatser
är lån från ALMI:s regionala utvecklingsbolag, projektstöd från Industrifonden
samt innovationsstöd från NUTEK och Stiftelsen Innovationscentrum. Statens roll
är särskilt påtaglig i mycket tidiga skeden vid nyetableringar samt vid
utveckling av innovationer och nya produkter. Vid dessa tillfällen finns
trösklar i fråga om information och risktagande som gör att kapitalmarknaden i
vedertagen bemärkelse endast i viss mån kan eller vill skjuta till riskvilligt
kapital eller lånekapital. Genom statlig medverkan kan utvecklingen drivas
vidare så att projekten mognar och blir möjliga att utvärdera för privata
aktörer på den finansiella marknaden.
Statens viktigaste uppgift är emellertid att undanröja hinder för privat
finansiering av små och medelstora företag. Staten bör nämligen inte annat än i
begränsad omfattning finansiera företagandet. I grunden måste
kapitalförsörjningen i en marknadsekonomi vara en fråga för privata
intressenter.

5 Små och medelstora företags kapitalbehov

De små och medelstora företagen har ett uttalat behov av riskkapital, dvs.
främst ett tillskott av eget kapital i form av aktiekapital. Dessa företag
uppvisar som grupp en betydligt lägre soliditetsnivå än de stora företagen och
förändringar i verksamhetsbetingelserna kommer därför att drabba dem hårdare.
Möjligheten till lånefinansiering från bank är ofta begränsad, bl.a. eftersom
de mindre företagen inte har förmåga att ställa erforderliga säkerheter. Det är
därför av stor betydelse att utbudet av riskvilligt ägarkapital riktat till
denna företagskategori stimuleras. Detta gäller i synnerhet nystartade och
snabbt växande små och medelstora företag, eftersom kostnaderna för etablering,
marknadsföring och utveckling proportionellt är tyngre i inledningen av en
verksamhet. I frånvaro av sådant kapital är dessa företag huvudsakligen
hänvisade till att finansiera sin expansion med de vinstmedel som genererats i
den egna verksamheten. Detta begränsar i betydande utsträckning möjligheterna
till en snabb tillväxt.
Statens viktigaste uppgift i detta sammanhang är att skapa sådana förhållanden
att de enskilda företagarna själva vågar skjuta till kapital. Detta är
emellertid inte alltid möjligt. I sådana fall kan s.k. riskkapitalbolag spela en
viktig roll. Dessa företags huvudsakliga verksamhet är att tillföra små och
medelstora företag kapital i utbyte mot aktier eller andelar. Bolagen blir
alltså ägare i det företag (intresseföretaget) som får kapital.
Riskkapitalföretagets verksamhet finansieras vanligen med eget kapital utan
upplåning från allmänheten. Avsikten är att på sikt tillgodogöra sig en
värdetillväxt när aktierna eller andelarna sedermera säljs.
Att riskkapital tillskjuts har en rad fördelar jämfört med lånefinansiering.
En ökad finansiering med riskkapital leder till att ett företag blir mindre
känsligt för ränteförändringar, men även för kortsiktiga variationer i
efterfrågan på företagets produkter och andra förändringar i förhållandena.
Vidare ger den förstärkta soliditeten ökade möjligheter att erhålla krediter.
Finansiering genom externa tillskott av ägarkapital är ofta förenat med krav
på inflytande. Ofta blir den externa finansiären företrädd i intresseföretagets
styrelse. Riskkapitalföretagets företrädare kan på så vis tillföra erfarenhet
och kunskap som förstärker kompetensen i intresseföretaget.

6 Den rättsliga regleringen av
finansieringsverksamhet

Fram till slutet av 1980-talet reglerades olika kategorier av finansie-
ringsföretag av olika lagar. Detta var till stor del en konsekvens av
institutens särdrag vad gäller associationsform, kapitalanskaffning och
specialdestinerad utlåning. På kreditmarknaden verkade banker, finansbolag,
kreditaktiebolag och hypoteksinstitut.
Finansbolagens verksamhet blev föremål för en särskild reglering genom lagen
(1980:2) om finansbolag. Genom denna lag infördes offentlig tillsyn över
finansbolag som var bankägda eller hade tillgångar med ett nettovärde om minst
tio miljoner kronor. Några kvalitativa krav på de företag som omfattades av
lagen uppställdes inte. Det föreskrevs dock bl.a. att företagen skulle vara
aktiebolag och att de fick låna upp medel motsvarande högst tjugo gånger det
egna kapitalet. I lagen stadgades också att bolagsordningarna skulle godkännas
av dåvarande Bankinspektionen.
Genom 1988 års finansbolagslag (SFS 1988:606) infördes krav på auktorisation
för finansbolag med tillgångar som översteg 50 miljoner kronor.
Finansieringsverksamhet som riktade sig mot konsument skulle dock alltid kräva
tillstånd. För auktorisation krävdes bl.a. ett aktiekapital om fem miljoner
kronor och att vissa kvalitativa krav var uppfyllda.
Kreditaktiebolagen hade, enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag, till
ändamål att driva lånerörelse och emittera obligationer eller andra
fordringsbevis för allmän omsättning. Lagen var en ramlag - varje kre-
ditaktiebolags specialisering och dess rörelseregler reglerades i bolag-
sordningen som regeringen skulle godkänna. I bolagsordningarna fanns även regler
beträffande upp- och utlåningsverksamhet såsom att lån skulle ges mot
betryggande säkerhet, matchningsbestämmelser och upplåningstak. För
bostadsinstituten gällde som huvudregel att säkerhet skulle utgöras av panträtt
i fast egendom eller tomträtt eller av säkerhet i bostadsrätt.
Finansbolagen fick år 1991 rätt att finansiera sig genom upplåning, dvs. genom
att ge ut obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för allmän
omsättning. I förarbetena till lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, som
trädde i kraft den 1 januari 1994, konstaterades att avskaffandet av
begränsningsregeln för finansbolag att ge ut löpande skuldebrev innebar att det
inte förelåg några formella skillnader mellan de båda företagsformerna
(finansbolag och kreditaktiebolag) och att detta talade för införandet av en
gemensam lagstiftning (prop. 1992/93:89 s. 149). Ett annat skäl som anfördes var
att ett antal EG-direktiv som reglerade kreditinstitut skulle införlivas i
svensk rätt i samband med EES-avtalet. Det kunde konstateras att såväl
kreditaktiebolagen som flertalet finansbolag föll under EG:s definition av
kreditinstitut. För att åstadkomma större systematik i det finansiella
regelverket ansågs det därför lämpligt att så långt möjligt försöka samla de
svenska reglerna i en gemensam lag.
Sammanfattningsvis har reformeringen och moderniseringen av den svenska
lagstiftningen bl.a. inneburit att huvuddelen av reglerna för finan-
sieringsföretag utanför banksystemet har inordnats i en gemensam lag, lagen om
kreditmarknadsbolag, oberoende av vad instituten ger krediter till, exempelvis
konsumtion, bostäder, näringsliv eller kommuner. Lagen innehåller rörelseregler
som gäller för de verksamheter som traditionellt har bedrivits av finansbolag
och kreditaktiebolag, bostadsinstituten inkluderade.
Lagen om kreditmarknadsbolag innehåller således enhetliga regler för de
kreditföretag som tidigare omfattades av lagen (1988:606) om finansbolag eller
lagen (1963:76) om kreditaktiebolag. Genom lagen genomfördes EG:s första och
andra banksamordningsdirektiv (77/780/EEG och 89/646/EEG). Syftet med dessa
direktiv är att samordna lagar och andra författningar som reglerar rätten att
starta och driva kreditinstitut. Direktiven är sammantagna betydelsefulla,
eftersom det är genom dessa den inre marknaden för bank- och annan
kreditverksamhet har etablerats. Kreditinstitut har alltså numera rätt att driva
verksamhet inom hela EES-området med stöd av sin hemlandsauktorisation, vare sig
det sker genom etablering av en filial eller genom att tjänster tillhandahålls
direkt över gränserna. Genom direktiven har också principen om hemlandstillsyn
genomförts.
Med kreditinstitut avses, enligt EG:s första banksamordningsdirektiv, ett
företag som bedriver verksamhet som består i att ta emot insättningar eller
andra återbetalbara medel från allmänheten och att bevilja krediter för egen
räkning. För dessa företag, som alltså lånar upp medel från allmänheten för sin
verksamhet, gäller bl.a. att det bundna egna kapitalet måste uppgå till minst
fem miljoner ecu när verksamheten påbörjas. Ett lägsta startkapital om en miljon
ecu kan tillåtas i vissa fall.
Direktivets definition av kreditinstitut skiljer sig från vad som enligt lagen
om kreditmarknadsbolag utgör ett s.k. kreditmarknadsbolag. Ett sådant bolag är
enligt nämnda lag ett företag som fått tillstånd att bedriva finansierings-
verksamhet. Med finansieringsverksamhet i lagens mening avses näringsverksamhet
vars ändamål är att lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit
till konsumenter eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar
eller upplåta lös egendom till nyttjande. På vilket sätt denna verksamhet
finansieras saknar betydelse i fråga om kravet på tillstånd. Inte heller
rörelsereglerna skiljer sig åt beroende på om företaget lånar medel från
allmänheten eller ej. Den svenska regleringen har alltså ett vidare
tillämpningsområde än vad som krävs enligt EG:s banksamordningsdirektiv.
I lagen om kreditmarknadsbolag har angivits vissa fall när
finansieringsverksamhet inte omfattas av lagens tillämpningsområde.
Enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 krävs inte tillstånd om finansieringsverk-
samheten bedrivs av statlig eller kommunal myndighet. Att tillståndspliktig
verksamhet inte föreligger vid s.k. handelskrediter framgår av punkterna 2 och
3. I punkt 4 undantas finansieringsverksamhet i företag som tillgodoser
finansieringsbehov inom en grupp näringsidkare med intressegemenskap, förutsatt
att finansieringen av verksamheten inte sker med medel som lånats upp från
allmänheten. Vidare framgår av punkt 5 att normal likviditetsförvaltning inte
omfattas av tillståndsplikten såvida denna inte har ett självständigt syfte vid
sidan av företagets huvudsakliga verksamhet. I punkterna 6 och 7 undantas
pantbanksverksamhet och verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn.
Vidare undantas i punkt 8, som infördes genom lagstiftning den 1 juli 1994,
sådan finansieringsverksamhet som drivs av de regionala utvecklingsbolagen, dvs.
dotterbolag till ALMI Företagspartner AB. Verksamheten i dessa bolag - som ägs
av ett moderbolag som i sin tur i sin helhet ägs av staten - består i att stödja
små och medelstora företag genom att tillhandahålla information, rådgivning och
finansiering till projekt med hög risk. Någon tillståndsplikt har alltså inte
ansetts påkallad i fråga om bolag som svarar för denna typ av uppgifter i
statlig regi. Genom ytterligare ny lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari
1996 undantas i punkt 9 även sådan finansieringsverksamhet som bedrivs av vissa
mindre sparlåneföreningar.
Av vad som nu angetts framgår att riskkapitalverksamhet i sig inte är
tillståndspliktig enligt kreditmarknadsbolagslagen. Om däremot försörjningen av
riskkapital genom tillskott av ägarkapital kompletteras med utlåning till
intresseföretaget faller verksamheten under lagens tillämpningsområde, eftersom
riskkapitalbolaget därigenom driver finansieringsverksamhet. För att få lämna
sådana lån måste alltså riskkapitalbolaget ha tillstånd enligt
kreditmarknadsbolagslagen att driva finansieringsverksamhet. För att få ett
tillstånd måste bolaget uppfylla ett antal förutsättningar. Till dessa hör att
den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
verksamhet, att vissa större ägare till bolaget uppfyller angivna krav och att
det bundna egna kapitalet motsvarar minst fem - eller i undantagsfall en -
miljoner ecu. Under verksamheten måste ett antal krav iakttas. Till de
viktigaste hör att bolagets verksamhet är begränsad till finansieringsverksamhet
och sådant som har ett naturligt samband med sådan, att ägande av aktier eller
andelar i ett annat företag är begränsat, att kredit får beviljas endast om
låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen och att
bolagets kapitalbas inte får underskrida lägsta startkapital. Dessutom gäller
för bolaget regler om kapitaltäckning och stora exponeringar (se lagen
(1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag).

7 Behovet av översyn av lagen om
kreditmarknadsbolag

Regeringens förslag: Övergångsreglerna till lagen om kreditmarknadsbolag ändras
så att den som den 1 januari 1994 drev finansieringsverksamhet som inte fordrade
tillstånd enligt 1988 års finansbolagslag får fortsätta med verksamheten till
den 31 december 1998, såvida inte medel för verksamheten anskaffas från
allmänheten.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Finansinspektionen har dock föreslagit ett omedelbart återinförande av de regler
i 1988 års finansbolagslag som innehöll undantag från tillståndsplikt för bolag
där nettovärdet av tillgångarna i verksamheten inte översteg 50 miljoner kronor
och som inte riktade sin verksamhet mot konsumenter. Detta förutsatt att
bolaget inte anskaffar medel för sin verksamhet från allmänheten.
Skälen för regeringens förslag: I olika sammanhang har kritik riktats mot
lagen om kreditmarknadsbolags utformning. Kritiken har, från något varierande
utgångspunkter, koncentrerats på att lagens tillämpningsområde gjorts onödigt
brett. Kritikerna pekar ofta på att EG:s banksamordningsdirektiv reglerar
verksamhet som förenar upplåning från allmänheten med kreditgivning, dvs.
verksamhet som drivs av kreditinstitut, medan den svenska lagen lägger fast
motsvarande regler för företag som driver finansieringsverksamhet oberoende av
hur verksamheten finansieras.
Svenska Riskkapitalföreningen har föreslagit åtgärder som enligt föreningen
syftar till att underlätta riskkapitalförsörjningen. Föreningen önskar dels att
riskkapitalbolag som inte för sin verksamhet lånar upp medel från allmänheten
skall undantas från tillståndskravet enligt kreditmarknadsbolagslagen, dels att
företag vars totala kreditgivning inte överstiger en viss nivå inte skall
omfattas av kravet på tillstånd (Fi94/3173).
Finansbolagens förening har framfört synpunkter som, sammanfattade och något
förenklade, kan kategoriseras som ett önskemål om att finansieringsföretag som
inte lånar medel av allmänheten inte skall omfattas av lagen om
kreditmarknadsbolag utan av annan, mindre ingripande lagstiftning (Fi95/6991).
Företagarnas Riksorganisation har i en inlaga (Fi96/1611) som hänvisar till en
promemoria upprättad av Andrejs Buschewitz (Fi96/1261) begärt dels att den
övergångsregel som möjliggör för vissa företag att fortsätta driva
finansieringsverksamhet till den 30 juni 1996 förlängs (mer om övergångsregeln
nedan), dels att avgränsningen för tillståndspliktig finansieringsverksamhet ses
över med särskild inriktning på att tillåta en fri sektor för verksamhet som
inte riktar sig mot konsumenter och där medel för verksamheten inte heller
anskaffas från allmänheten.
I avsnitt 6 har de överväganden som ledde fram till utformningen av
kreditmarknadsbolagslagen redovisats översiktligt. Vidare har den förhållandevis
omfattande katalogen över verksamheter som inte ansetts behöva vara
tillståndspliktiga presenterats. Till vad som angetts i det avsnittet kan föl-
jande läggas.
Till lagen om kreditmarknadsbolag fogades vissa övergångsbestämmelser. Av
dessa följer, såvitt nu är av intresse, att den som när lagen trädde i kraft den
1 januari 1994 drev finansieringsverksamhet som inte fordrade tillstånd enligt
1988 års finansbolagslag (bl.a. företag vars balansomslutning inte översteg 50
miljoner kronor och som inte riktade sin verksamhet till konsumenter) fick
fortsätta med verksamheten viss tid. Denna övergångstid har senare förlängts
till den 30 juni 1996 (bet. 1994/95:NU29, rskr. 1994/95:446). I betänkandet
uttalade utskottet, efter att ha noterat att definitionen av kreditinstitut i
EG:s banksamordningsdirektiv och av kreditmarknadsbolag i lagen om sådana
företag inte stämmer överens, bl.a. att det kan "finnas skäl att ändra området
för tillståndspliktig finansieringsverksamhet i Sverige eller modifiera reglerna
för vissa slag av sådan verksamhet". Utskottet utgick från att "de
skyddsintressen som förekommer i olika typer av finansiell verksamhet därvid
särskilt kommer att beaktas".
Finansieringsföretag - bl.a. kreditmarknadsbolag - har en central uppgift i
det finansiella systemet. De driver en från allmän synpunkt viktig verksamhet.
Att finansieringsverksamhet bedrivs på ett tillfredsställande sätt är av stor
betydelse för kreditförsörjningen, och därmed kapitalförsörjningen, i samhället.
Störningar inom denna samhällssektor kan också indirekt äventyra stabiliteten i
betalningssystemet. Dessutom är det viktigt för konsumenterna att
kreditverksamheten sköts på ett oklanderligt sätt.
Det finns alltså starka skäl att upprätthålla en lämpligt avvägd reglering av
finansieringsverksamhet.
Frågan är emellertid om all finansieringsverksamhet behöver regleras. En
utgångspunkt vid all näringsrättslig regelgivning bör vara att regelverket inte
får vara så betungande att det mot bakgrund av de centrala skyddsmotiven i
onödan inskränker verksamheten. Det innebär att regler om tillstånd för
finansieringsverksamhet, och om rörelsens bedrivande, bör finnas bara om det är
särskilt motiverat av att ett påtagligt samhällsintresse behöver skyddas. Graden
av och inriktningen på en reglering kan också vara olika beroende på om
verksamheten finansieras genom lån från allmänheten eller på annat sätt, resp.
om den riktar sig till företag eller till konsumenter.
Mot denna bakgrund - och med tanke på den redan existerande, något otympliga
undantagskatalogen - är det motiverat att se över lagen om kreditmarknadsbolag.
Vid en sådan översyn bör det avgöras dels vilka slags verksamheter som bör
inordnas under EG:s regelverk för kreditinstitut med de nationellt betingade
tillägg som det finns anledning att göra, dels hur en reglering för andra slags
finansieringsverksamheter - om någon alls - bör utformas. Detta fordrar en
analys med utgångspunkt från ett brett perspektiv. Banklagskommittén (Fi
1995:09), som inledde sitt arbete under sommaren 1995, skall enligt sina
direktiv (dir. 1995:86) bl.a. behandla de rörelseregler som gäller för banker
och andra kreditinstitut. För att kunna föreslå en ändamålsenlig reglering måste
kommittén studera och ta ställning till vilka slags verksamheter reglerna skall
tillämpas på. Det innebär att kommittén bl.a. har att pröva om
finansieringsverksamhet som inte finansieras genom upplåning från allmänheten
skall falla under det regelverk som följer bl.a. av EG:s bank-
samordningsdirektiv. Kommittén skall enligt sina direktiv slutföra sitt arbete
vid utgången av år 1996. Med hänsyn till de ingående överväganden som skall
göras kan en ny lagstiftning, grundad på kommitténs förslag, knappast träda i
kraft före årsskiftet 1998/1999.
Med tanke på de genomgripande överväganden om lagen om kreditmarknadsbolags
tillämpningsområde som snart förestår bör behovet av att foga ytterligare
undantag till den redan långa lista som finns i 1 kap. 3 §
kreditmarknadsbolagslagen prövas kritiskt. Det är nämligen inte självklart att,
även om ett mer eller mindre framträdande behov av undantag kan identifieras,
Banklagskommitténs förslag bör föregripas.
I nästa avsnitt behandlas frågan om det är motiverat att undanta
riskkapitalverksamhet från lagen om kreditmarknadsbolags tillämpningsområde. I
avsnitt 9 analyseras om det är angeläget att nu undanta vissa företags-
finansierande stiftelser och företag med offentlig anknytning. Det finns
emellertid även andra som driver finansieringsverksamhet och som har ett befogat
intresse av att motsvarande fråga övervägs.
Det har framskymtat att vissa kreditmarknadsbolag som ingår i koncerner med
annan huvudsaklig verksamhet uppfattar lagen om kreditmarknadsbolags regelverk
som hindrande. Det är inte ovanligt att dessa kreditmarknadsbolag huvudsakligen
bedriver sådan finansieringsverksamhet som i sig är undantagen enligt 1 kap.
3 § 3 nyss nämnd lag (dvs. lämnar krediter i samband med avsättning av tjänster
som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma
koncern, m.m.), men att de därutöver som komplement också lämnar krediter för
andra ändamål. Vanligen finansierar sådana kreditmarknadsbolag inte verksamheten
genom att låna av allmänheten. Ett inte sällan förekommande problem är att de
exponeringar det ur koncernens perspektiv är rimligt att bolaget har mot andra
företag inom samma koncern kommer i konflikt med reglerna i lagen (1994:2004) om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Detta tvingar, har det hävdats, i sin tur fram att verksamheten organiseras i
flera bolag på ett ekonomiskt ineffektivt sätt.
Den nu behandlade frågan anknyter till bedömningen av om det är lämpligt att
ordna in finansieringsföretag som inte lånar av allmänheten under samma regler
som sådana företag som är kreditinstitut i EG-direktivens mening. Även om
förhållandena uppfattas som besvärande av vissa bolag bör dock inte
Banklagskommitténs överväganden föregripas.
Det finns ett stort antal bolag som tillhörde den s.k. frikretsen, dvs. var
undantagna från tillståndskrav enligt 1988 års finansbolagslag, som driver
verksamhet med stöd av den tidigare berörda övergångsregeln. Dessa bolag har att
senast den 30 juni 1996 ansöka om tillstånd enligt kreditmarknadsbolagslagen.
Bolagen skall alltså från denna tidpunkt uppfylla de krav som lagen ställer, låt
vara att de med stöd av en annan övergångsbestämmelse inte behöver ha en
kapitalbas av den storlek som lagen enligt huvudregeln kräver. Det var just
sådana företag som förlängningen av övergångsregeln tog sikte på. Det rör sig
bl.a. om företag som, utan att låna medel av allmänheten, driver
finansieringsverksamhet i form av factoring eller leasing i förhållandevis liten
skala. Trots företagens litenhet kan de utgöra viktiga affärspartners till
framför allt små och medelstora företag. De är också ofta lokalt förankrade.
Dessa mindre finansieringsföretags verksamhet torde ha positiva effekter på
sysselsättningen och bidrar till en god service för det lokala näringslivet. Det
är därför väsentligt från samhällssynpunkt att deras verksamhet inte hindras om
det inte är påkallat av starka skyddsintressen.
Det har framkommit att många små finansieringsföretag inte uppfyller de krav
som ställs enligt lagen om kreditmarknadsbolag och enligt Finansinspektionens
allmänna råd ens med hänsyn tagen till att de kan dra fördel av övergångsregeln
om lägre kapitalbas. Dessutom är den sist nämnda övergångsregeln konstruerad så
att den gynnsamma behandlingen upphör i samband med ägarskiften. Det innebär
t.ex. att vid ett generationsskifte i ett sådant företag kapitalbasen måste
höjas till den i lagen angivna nivån, dvs. motsvarande en eller fem miljoner ecu
beroende på företagets omslutning.
Det finns därför skäl att pröva om de skyddsintressen som föranleder de regler
som finns i lagen om kreditmarknadsbolag kräver att även finansieringsföretag av
de slag som nu berörts skall omfattas av någon form av regelsystem. Även denna
fråga bör behandlas av Banklagskommittén. Att som Finansinspektionen föreslagit
nu återinföra vissa undantagsregler från den upphävda finansbolagslagen skulle
på ett olyckligt sätt föregripa kommitténs arbete.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns flera anledningar att se
över reglerna om finansieringsverksamhet. Den omprövningen, som naturligen
faller under det uppdrag Banklagskommittén har, bör genomföras utan att det får
genomgripande konsekvenser för vissa företag som ännu inte kommit att föras in
under lagen om kreditmarknadsbolags regler och utan att arbetet måste påskyndas
i sådan grad att tid för allsidig belysning inte ges. Punkten 5 i
övergångsreglerna bör därför ändras så att den där angivna tiden bestäms till
den 31 december 1998. Möjligheten att fortsätta verksamheten med stöd av
övergångsregeln bör dock bara gälla de finansieringsföretag som inte anskaffar
medel för verksamheten från allmänheten.
Den här föreslagna lagändringen kan träda i kraft först den 1 januari 1997.
Regeringen har därför i annat sammanhang (prop. 1995/96:173 om förstärkt tillsyn
över finansiella företag) föreslagit riksdagen att övergångsregeln skall
förlängas från den 30 juni till den 31 december 1996. Regeringen valde att
inskränka förslaget på detta sätt eftersom det är önskvärt att den inriktning
som föreslås i denna proposition, med en avsevärd förlängning av övergångstiden
och tillförande av en kvalifikation till den, bör beslutas först efter remiss-
behandling av förslaget.

8 Undantag för riskkapitalbolag från tillståndskravet i lagen om
kreditmarknadsbolag

Regeringens förslag: Den tillståndsplikt för att bedriva finansieringsverksamhet
som föreligger enligt lagen om kreditmarknadsbolag skall inte omfatta viss
finansiering av riskkapitalkaraktär som enbart riktar sig till andra företag.
För att undantas från tillståndsplikten krävs dessutom att företaget inte
finansierar sig genom upplåning från allmänheten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Flera remissinstanser, däribland Finansinspektionen och Svenska
Riskkapitalföreningen, har efterlyst ett tydliggörande av vad som menas med
ägarandel. Riskkapitalföreningen har därvid tillagt att med ägarandel bör
jämställas lån med efterställd rätt till betalning, s.k. efterställda lån.
Föreningen har också uttalat att begreppet reglerad marknad bör tydliggöras.
Skälen för förslaget: Regeringen har vid ett flertal tillfällen betonat vikten
av en fungerande kapitalförsörjning för de små och medelstora företagen.
Eftersom Banklagskommitténs eventuella förslag skulle kunna leda till nya
bestämmelser tidigast under år 1998 bör resultatet av kommitténs övergripande
arbete i denna del inte avvaktas. I stället bör de regler i lagen om
kreditmarknadsbolag som påverkar de små och medelstora företagens
kapitalförsörjning prövas särskilt.
Huvudsyftet med verksamheten i så kallade riskkapitalbolag är som redan nämnts
att tillföra små och medelstora företag kapital i utbyte mot aktier eller
andelar. Detta innebär att riskkapitalbolaget, bortsett från eventuella utdel-
ningar, inte erhåller någon regelbunden avkastning på det investerade kapitalet.
Det är först vid en framtida försäljning av aktierna eller andelarna i
intresseföretaget som riskkapitalbolaget kan erhålla någon avkastning på det
investerade kapitalet. Följaktligen ställer denna finansieringsform mycket höga
krav på riskkapitalbolagens finansiella uthållighet.
Det kan noteras att riskkapitalbolagets verksamhet i de allra flesta fall
finansieras med eget kapital utan upplåning från allmänheten. Riskkapitalbo-
lagets ägare är därför ofta kapitalstarka institutioner som kan ge bolaget en
tillfredsställande finansiell styrka och soliditet. Ägarstrukturen är vanligtvis
begränsad till ett fåtal delägare. På motsvarande sätt domineras ägarstrukturen
i de börsnoterade riskkapitalbolagen av ett fåtal kapitalstarka institutioner
även om aktiespridningen i sig är stor. Det bör emellertid understrykas att det
vid sidan om nämnda bolag förekommer riskkapitalbolag som huvudsakligen ägs av
privatpersoner som ofta inte har motsvarande finansiella resurser.
Verksamheten är alltså inriktad på att förvärva aktie- eller andelsposter i
potentiellt framgångsrika företag för att vid en senare tidpunkt avyttra dessa
poster och tillgodogöra sig en värdetillväxt. Något primärt syfte att överta
intresseföretaget i dess helhet eller den huvudsakliga kontrollen över detta
föreligger normalt inte även om förvärv av majoritetsposter ibland förekommer.
Det är emellertid viktigt att notera att även om riskkapitalbolagets ägande i
intresseföretaget är avsett att bestå under en längre tidsperiod så är syftet
att ägandet i framtiden skall avvecklas. Att innehavet är tidsbegränsat utgör
ett naturligt led i riskkapitalbolagets verksamhet och det är inte ovanligt att
parterna redan vid investeringstillfället har diskuterat hur den framtida av-
vecklingen av riskkapitalbolagets aktie- eller andelsinnehav skall genomföras.
Avvecklingen kan ske på olika sätt men genomförs vanligtvis i samband med att
intresseföretaget i sin helhet erbjuds till försäljning eller genom att detta
noteras på exempelvis OTC-listan.
Att tillhandahålla riskkapital på det sätt som beskrivits ovan ställer som
redan nämnts mycket stora krav på finansiell uthållighet hos riskkapitalföre-
taget eftersom avkastningen på det investerade kapitalet erhålls först vid en
framtida avyttring av aktierna eller andelarna i intresseföretaget. Tidpunkten
för en sådan avyttring ligger i vissa fall så långt som tio år fram i tiden.
Även om avkastningen på investerat kapital i ett lyckat projekt på sikt kan bli
mycket stor i förhållande till det tillskjutna kapitalet, ligger det i sakens
natur att intresseföretagen inte sällan misslyckas med sin verksamhet. De aktier
eller andelar riskkapitalföretaget äger i ett sådant företag kan då bli värde-
lösa.
Genom att delvis använda t.ex. konvertibla skuldebrev, skuldebrev som är
förenade med en optionsrätt till nyteckning av aktier, vinstandelsbevis och
konvertibla vinstandelsbevis kan riskkapitalbolaget öka sin finansiella uthål-
lighet. Vid en finansiering med dylika instrument erhåller riskkapitalbolaget en
regelbunden intäkt som bidrar till att bekosta den löpande verksamheten i
riskkapitalbolaget. Denna intäkt är särskilt betydelsefull för mindre privatägda
riskkapitalbolag som ofta inte har samma styrka och uthållighet i finansiellt
hänseende som större företag. Instrumenten berättigar dessutom risk-
kapitalbolaget att ta del av eventuell framtida värdetillväxt i företaget efter-
som konverteringsrätten eller optionen medför en rätt att teckna aktier i
intressebolaget.
Att använda nämnda instrument har fördelar sett även ur intresseföretagets och
dess huvudägares perspektiv. Intresseföretagets ägare föredrar i vissa fall att
kapitaltillskottet helt eller delvis sker i utbyte mot konvertibla skuldebrev
och liknande instrument eftersom ägarkontrollen i företaget på så vis kan
bibehållas, åtminstonde under överskådlig tid. Instrumenten utgör därför ett
värdefullt komplement till finansiering genom tillskott av ägarkapital för de
fall ytterligare kapital erfordras. Bolagets ursprungliga ägare torde ofta inte
medge att intresseföretaget utfärdar dylika instrument i en sådan omfattning att
utomstående med anledning av konverteringsrätter eller liknande rättigheter
bereds möjlighet att i framtiden överta kontrollen av intresseföretaget.
Ytterligare en omständighet talar för finansiering med konvertibla skuldebrev
och liknande instrument. Om avvecklingen av aktie- eller andelsinnehavet sker i
samband med att intresseföretaget noteras på exempelvis OTC-listan kan detta
normalt ske utan större svårigheter. En problemfri avveckling kan normalt också
ske i de fall intresseföretaget avyttras i sin helhet. Däremot uppstår
vanligtvis problem vid avvecklingen i de fall en börsintroduktion synes ligga
allt för långt in i framtiden eller då enbart riskkapitalbolagets minoritetspost
erbjuds till försäljning. I dessa fall är finansiering med konvertibla
skuldebrev och dylika instrument att föredra med hänsyn till att dessa
engagemang normalt är lättare att avveckla jämfört med att sälja en
minoritetspost. Finansiering med bl.a. konvertibla skuldebrev har därför i
betydande utsträckning bidragit till riskkapitalmarknadens tillväxt och
utveckling under de senaste åren.
Denna finansieringsform utgör emellertid tillståndspliktig finansierings-
verksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag. För att erhålla tillstånd måste
som redan nämnts bl.a. bolagets egna kapital uppgå till minst fem miljoner ecu.
Riskkapitalbolag med en lägre kapitalbas kommer följaktligen att sakna den
möjlighet att tillföra medel i utbyte mot konvertibla skuldebrev och liknande
instrument. De rörelseregler som gäller för kreditmarknadsbolag kan vara
betungande för ett riskkapitalbolag, eller till och med omöjliga att uppfylla.
Det är t.ex. tveksamt om långivningen alltid kan anses tillgodose kravet på att
prognosen om låntagarens återbetalningsförmåga skall vara gynnsam. Vidare kan en
riskkapitaltillförsel som ter sig naturlig för ett riskkapitalbolag komma i
konflikt med lagen om kreditmarknadsbolags bestämmelser om begränsat aktieägande
och ett sådant bolags kreditgivning eventuellt med reglerna om stora
exponeringar. Det torde därför ofta vara så att den verksamhet som ett
riskkapitalbolag bedriver - som per definition är riskfylld - inte uppfyller
lagens krav.
Mot bakgrund av vad som nämnts ovan finns det skäl att redan nu undersöka om
ett undantag för finansieringsverksamhet som bedrivs av riskkapitalbolag kan
införas utan att Banklagskommitténs översyn av det tillståndspliktiga området
avvaktas.
Det finns - det har framhållits tidigare - starka skäl att upprätthålla en
lämpligt avvägd reglering av finansiell verksamhet. Det finns emellertid också
starka skäl att modifiera lagstiftningen på ett sätt som underlättar särskilt de
små och medelstora företagens riskkapitalförsörjning. Som strax kommer att
framgå finns möjligheter att göra avgränsningar som eliminerar risken för att en
avreglering av viss finansieringsverksamhet får skadliga effekter från ett
allmänt perspektiv samtidigt som den önskvärda effekten i väsentlig mån uppnås.
Sammanfattningvis bör således ett nytt undantag fogas till den katalog över
icke tillståndspliktig verksamhet som anges i 1 kap. 3 § lagen om
kreditmarknadsbolag. Undantaget bör endast omfatta sådan annars till-
ståndspliktig finansieringsverksamhet som i varje enskilt intresseföretag utgör
ett komplement till det huvudsakliga engagemanget, dvs. tillskottet av kapital i
utbyte mot aktier eller andelar. Kvalifikationen tjänar till att upprätta en
rågång mellan sådan verksamhet som kan betecknas som riskkapitalförsörjning och
allmän finansieringsverksamhet. En förutsättning för att undantaget skall bli
tillämpligt är sålunda att riskkapitalföretaget har ett ägarkapital till ett
belopp som i varje låntagande företag är större än de medel som lånas ut. Såsom
Svenska Riskkapitalföreningen har uttalat bör med ägarkapital i detta sammanhang
jämställas s.k. efterställda fordringar, d.v.s. fordringar som i en ackords-
eller konkurssituation får stå tillbaka för andra borgenärers anspråk. Dessa
fordringar är nämligen mer av riskkapitalkaraktär än en traditionell
lånefordran.
Undantagsregeln är, i väntan på resultatet av Banklagskommitténs arbete, tänkt
att tillämpas enbart när det gäller finansiering av sådana företag som typiskt
sett är beroende av riskkapitalbolag för sin kapitalförsörjning. Bolag som är
noterade på en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller
någon annan reglerad marknad får anses att ha förutsättningar att ordna
finansieringen på annat sätt. Undantagsregeln bör därför inte komma i fråga för
utlåning till exempelvis sådana bolag vars aktier är noterade på Stockholms
Fondbörs A-, OTC-, eller O-lista. Om däremot en marknadsnotering sker efter det
att utlåningen avtalats bör undantagsregeln alltjämt vara tillämplig. I många
fall är nämligen en marknadsnotering ett naturligt led i utvecklingen av ett
intresseföretag och riskkapitalbolagets tillskott av ägar- och lånekapital
avsedd just för att möjliggöra den. Lånefinansieringen skall därför inte behöva
avbrytas bara för att ett delmål i intresseföretagets utveckling nåtts.
Undantaget bör vidare begränsas till att omfatta finansieringsverksamhet i
riskkapitalbolag där verksamheten finansieras utan upplåning från allmänheten.
Villkoret är inte bara nödvändigt för att garantera överensstämmelse med EG:s
direktiv utan också för att det höga risktagande som kännetecknar
riskkapitalverksamhet inte skall få återverkningar på investerare som kan ha
svårt att överblicka hur stor risken med en placering är.
Någon utlåning till konsument bör inte heller få förekomma. Förutom att
riskkapitalverksamhet definitionsmässigt skall rikta sig till företagande och
inte till konsumenter bör ett noggrant övervägt vägval beträffande graden av
reglering av finansieringsverksamhet i stort inte föregripas.

9 Undantag för vissa företagsfinansierande stiftelser och företag med offentlig
anknytning

Regeringens förslag: Vissa stiftelser som inrättats med statliga eller kommunala
medel och andra företag som är helägda av stat eller kommun och som ger krediter
till företag undantas från lagen om kreditmarknadsbolags tillämpningsområde.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag, bortsett från att
undantagsbestämmelsen i regeringens förslag föreslås tillämplig inte bara på
stiftelser, utan även på andra företag som är helägda av stat eller kommun.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Det finns anledning att rikta uppmärksamheten
på vissa stiftelser, inrättade av det allmänna, som i viss utsträckning driver
finansieringsverksamhet. De har det gemensamt att stiftelsekapitalet till
övervägande del tillskjutits av staten eller av en eller flera kommuner.
De stiftelser det är fråga om har tillkommit för att fungera som närings-
eller regionalpolitiska verktyg (se också avsnitt 4). Anledningen till att
stiftelseformen har valts torde vara att man velat skapa ett organ som till sin
karaktär är självständigt men till skillnad från bolagsformen inte förknippas
med vinststrävan. Stiftelsernas ändamål är främst att ge finansiellt stöd till
tekniskt eller kommersiellt utvecklingsarbete. Stöd kan ges exempelvis i form av
villkorslån eller genom att stiftelsen ställer garantier för utvecklingsprojekt.
Vidare förekommer rena bidrag utan krav på återbetalning.
Till de stiftelser som berörs hör Stiftelsen Industrifonden, Stiftelsen Fonden
för svenskt-norskt industriellt samarbete, Stiftelsen Innovationscentrum,
Stiftelsen Norrlandsfonden och Stiftelsen Landstingens Fond för
Teknikupphandling och Produktutveckling.
Det är knappast rimligt - och inte heller meningen - att sådana stiftelser
skulle vara underkastade det regelverk som gäller för finansieringsföretag, ett
regelverk som tillkommit för att tillgodose helt andra intressen än sådana som
kan vara aktuella för de stiftelser staten eller andra offentliga instanser
inrättat.
De nu aktuella stiftelserna behövde inte något tillstånd enligt 1988 års
finansbolagslag för att få ge krediter. Utan närmare kommentar togs ingen
motsvarande bestämmelse in i lagen om kreditmarknadsbolag. För tydlighetens
skull bör det framgå direkt av kreditmarknadsbolagslagens lydelse att denna typ
av statliga och kommunala stiftelser inte omfattas av lagens regler.
På senare år har den nyss beskrivna finansieringsformen kommit att bedrivas
även av bolag som direkt eller indirekt är helägda av staten eller som inrättats
av sådana stiftelser som avses ovan. Exempel på ett sådant bolag är Swedfund
International AB. Någon anledning att behandla dessa bolag annorlunda bara för
att en annan associationsform valts finns inte. Undantaget bör alltså gälla även
andra associationer än stiftelser som är helägda av stat eller kommun och vars
verksamhet har till syfte att finansiellt stödja tekniskt eller annat
utvecklingsarbete. En förutsättning för att undantaget skall vara tillämpligt är
att företagen inte lånar upp medel från allmänheten. Ett finansieringsföretag
som anskaffar medel för sin verksamhet genom in- eller upplåning från
allmänheten är nämligen ett kreditinstitut enligt EG:s banksamordningsdirektiv
och måste på grund därav omfattas av sådana regler som intagits i lagen om
kreditmarknadsbolag.

10 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.

11 Ekonomiska konsekvenser

Förslagen innebär bl.a. att verksamheten i vissa finansieringsföretag inte
onödigtvis hindras. De samhällsekonomiska vinster som detta innebär har redan
behandlats i avsnitt 4. Därutöver gäller att Finansinspektionen får en något
minskad tillsynsbörda i och med att ett antal finansieringsföretag, åtminstone
tills vidare, inte kommer att omfattas av inspektionens kontroll.

12 Författningskommentar till förslagen om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag

1 kap. 3 §

Paragrafen har kompletterats med två nya undantag från lagens tillämpnings-
område. I punkt 10 undantas sålunda vissa företag (s.k. riskkapitalbolag) som
har ägarkapital eller fordringar med efterställd rätt till betalning till ett
belopp som i varje låntagande företag (intresseföretag) är större än
riskkapitalföretagets övriga utlåning till intresseföretaget. För att
riskkapitalföretaget inte skall omfattas av tillståndsplikt krävs vidare att
intresseföretaget vid utlåningstillfället inte är noterat vid någon reglerad
marknad och att riskkapitalföretaget inte anskaffar medel för verksamheten från
allmänheten. Vid beräkningen av riskkapitalföretagets låneutrymme skall
tillgångarnas bokförda värde vid utlåningstillfället användas.
I punkt 11 har införts ett undantag som avser de stiftelser som tillkommit med
statliga eller kommunala medel eller andra företag med enbart statliga eller
kommunala ägare och som har som syfte att finansiellt stödja tekniskt eller
annat utvecklingsarbete. Undantaget gäller bara om företaget inte lånar upp
medel från allmänheten.

Övergångsbestämmelserna punkt 5

Ändringen innebär en förlängning av den tid som ett finansieringsföretag får
bedriva verksamhet med stöd av äldre lag. Verksamheten får bedrivas fram till
och med den 31 december 1998 eller, om ansökan om tillstånd har getts in inom
denna tid, till dess ansökningen har prövats slutligt. En förutsättning härför
är dock att medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.

6

Förteckning över remissinstanser avseende
promemorian Förbättrad kapitalförsörjning

Efter remiss har yttranden avgetts av Sveriges riksbank, Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Finansinspektionen, Konkurrensverket, Konsumentverket, NUTEK,
Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Bankföreningen, Fiansbolagens förening,
Företagarnas Riksorganisation, Postgirot Bank AB, Industriförbundet,
Grossistförbundet Svensk Handel, Tjänstemännens Centralorganisation och Svenska
Riskkapitalföreningen. Yttrande har även inkommit från Per-Alvar Magnusson.

7

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-05-06

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt en lagrådsremiss den 2 maj 1996 (Finansdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Eric Frieberg.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

8

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1996

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden, Peterson,
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Andersson, Uusmann, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Åhnberg, Pagrotsky

Föredragande: statsrådet Åsbrink

Regeringen beslutar propositionen 1995/96:214 Förbättrad kapitalförsörjning.

**ENDNOTES**

1 Senaste lydelse 1995:1573.

9
Ärendet är avslutat

Händelser

Inlämning: 1996-05-24 Bordläggning: 1996-05-24 Hänvisning: 1996-05-28 Motionstid slutar: 1996-06-10
Förslagspunkter (2)