Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18

Proposition 1892:18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

1

*:o 18.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående anvisande
af medel till förbättrande af Uillstatens enskilda
pensionsinrättnings ställning; gifven Stockholms slott den
11 december 1891.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för denna
dag vill Kongl. Maj:t härmed i nåder föreslå Riksdagen att medgifva,
att af den tullverket på grund af § 52 i nådiga förordningen angående
lotsverket den 15 februari 1881 tillkommande provision för uppbörd,
redovisning och granskning af fyr- och båkmedlen ett belopp af aderton
tusen kronor må från och med år 1892 tills vidare tillfalla tullstatens enskilda
pensionsinrättning; dock med vilkor att, så länge ifrågavarande
bidrag af pensionsinrättningen tillgodonjutes, ej må vidtagas vare sig höjning
i derifrån utgående pension eller nedsättning i inflytande pensionsafgifter
eller annan förändring i grunderna för pensionsinrättningens verksamhet
af beskaffenhet att kunna för pensionsinrättningen medföra ökade
förpligtelser utöfver de inrättningen nu åliggande.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

F. v. Essen.

Bih. till Riksd. Prof. 18.92. 1 Sami. 1 Åfd. 10 Häft. (N:is 1820.)

1

2

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
december 1891.

Närvar ande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: herr friherre von Otter,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Departementschefen, statsrådet friherre von Essen anförde härefter:

»Sedan de för granskning af tullstatens enskilda pensionsinrättnings
räkenskaper för år 1889 utsedde revisorer, med förmälan att pensionsinrättningens
fond för nämnda år minskats med 6,538 kronor 49 öre, framhållit
nödvändigheten af att kraftiga åtgärder till ökande af inrättningens
inkomster med snaraste vidtoges, har generaltullstyrelsen, efter inhemtande
af yttrande-från direktionen öfver nämnda pensionsinrättning, i underdånig
skrifvelse den 13 april innevarande år till Eders Kongl. Maj:ts pröfning hänskjutit
den sålunda väckta frågan om åtgärders vidtagande för betryggande
af pensionsinrättningens ställning.

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Stiftad år 1805, liar pensionsinrättningen till ändamål att bereda
understöd åt aflidne tulltjenstemäns och betjentes enkor och barn. _ Inträdet
i inrättningen var ursprungligen frivilligt, men har sedermera blifvit
obligatoriskt för alla, som tillträda lön pa tullverkets ordinarie stat, utom
för generaltulldirektören.

Inrättningens inkomster utgöras af dels delegarnes tillskott, dels afkastningen
af den besparade fonden, dels åtskilliga inkomster enligt § 8
i det för inrättningen gällande nådiga reglemente af den 80 maj 1884,
bland hvilka inkomster de vigtigaste äro andel af böter enligt tullstadgan
och andel i aflöningen af vakant tjenst.

Delegarnes tillskott utgå numera dels under namn af bottenpenning
eller inträdesafgift, hvilken år 1852 höjdes från 4 till 6 procent å ordinarie
lönen, dels såsom åldersafgift vid delegarnes första befordran med 1 procent
å lönebeloppet för hvarje fullt år, hvarmed hans ålder öfverstiger
trettio år, dels slutligen såsom årliga afgifter, hvilka allt efter delegarens
ålder vid den tid, då han inträdt i pensionsinrättningen, utgå med 8, 4,
5 eller 6 procent af delegares lön eller pension, till hvilka procenttal
afgifterna år 1852 höjdes från förut bestämda af resp. 2, 3, 4 eller 5
procent. Enligt den utredning, som pensionsinrättningens direktion leinnat,
vexlade årliga beloppet af delegarnes samtliga tillskott under 1880-talet
mellan, i jemnade tal, 49,000 kronor och 52,000 kronor.

Näst delegareafgifterna utgör afkastningen af den besparade fonden
den för pensionsinrättningen betydligaste inkomsten; men denna inkomst,
som år 1870 uppgick till omkring 17,000^kronor, har till följd af dels
fondens anlitande för bestridande af de arliga utgifter, som ej kunnat
med tillgängliga inkomster täckas, dels lägre räntesatser nedgått till omkring
14,300 kronor för år 1890.

Utaf de pensionsinrättningen enligt § 8 i 1884 års reglemente tilldelade
inkomster utgöras de väsentligaste, såsom ofvan blifvit näinndt,
af den del af aflöningen, som, då tjenst vid tullverket är ledig och kommer
att i vanlig ordning återbesättas, efter generaltullstyrelsens bepröfvande
finnes icke erfordras för tjenstens uppehållande under ledigheten
och hvilken andel under åren 18851889 i medeltal uppgått till 9,550
kronor 65 öre, samt den genom 1877 års tullstadga pensionsinrättningen
tillagda andel i böter, som under samma tid i medeltal utgjort 14,655
kronor 9 öre. Dessa inkomster hafva förut, enligt äldre författningar,
tillkommit tullverkets personal i form af aflöning eller sportelafgift.

Af allmänna medel åtnjuter pensionsinrättningen vidare den obetyd -

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

liga inkomst, som kan inflyta för försäljning af för tullverket icke behöfliga
eller gagneliga handlingar och som i medeltal åren 18851889
utgjort 227 kronor 21 öre, hvarjemte på grund af särskilda nådiga medgifvanden
af tullverkets extra medel anordnats till hopa 20,391 kronor
40 öre för fyllande af den under åren 18501854 samt 1856 uppkomna
brist i pensionsinrättriingens inkomster i förhållande till utgifterna.

På tullverkets stat finnes visserligen ett årligt anslag af 31,800 kronor
till pensionering af tulltjenstemäns och betjentes i fattigdom efterlemnade
enkor och barn, men detta anslag utgår i ytterst små pensioner, hvilka
enligt nådiga brefvet den 3 december 1861 belöpa sig i allmänhet till
endast 36 kronor årligen och utbetalas blott i det fall, att 3 procent af
behållningen enligt bouppteckning efter mannen eller fadern understiger
pensionsbeloppet samt mot företeende derjemte af intyg, att pensionären
saknar försörjningsmedel. Dessa pensioner utgingo enligt reglementet af
den 16 februari 1833 till son till fylda 21 år och till dotter så länge
hon lefde ogift, men enligt nådiga brefvet den 11 november 1870 skola
de upphöra, då skyldighet för barnen inträder att erlägga mantalspenningar,
d. v. s. vid uppnådda 18 år. Detta förhållande har för pensionsinrättningen
haft den menliga verkan, att anspråken på understöd från inrättningen
på grund af fattigdom eller sjuklighet enligt § 13 i reglementet
betydligt ökats, sa att under år 1889 dessa understöd, ehuru de
utgå ° med högst 7 72 procent af faderns sist innehafda lön eller pension,
uppgått till icke mindre än 7,799 kronor 25 öre.

Inrättningens kapitaltillgang utgjorde vid 1870 års utgång 308,951
kronor 60 öre, det högsta belopp, hvartill den någonsin uppgått; men
sedermera har fonden sjunkit så, att den vid 1890 års slut utgjorde 291,590
kronor 70 öre.

Detta för inrättningens bestånd hotande missförhållande har, enligt
direktionens åsigt, uppkommit hufvudsakligen derigenom, att ett större
antal tjenster vid. kustbevakningen tills vidare lemnats otillsatta. På detta
sätt hade visserligen betydlig besparing för tullverket uppstått, men de
till pensionsinrättningen bidragandes antal, som år 1861 utgjorde 2,167,
hade, efter verkstälda tjensteindragningar, nedgått till endast 1,551, under
det pensionärernas antal samtidigt ökats från 849 till 1,035. Såsom en
ytterligare följd af dessa tjensteindragningar hade pensionsinrättningen att
under lång tid fullgöra sin pensioneringsskyldighet till enkor och barn
efter personer, som innehaft tjenster, för hvilka bidrag icke längre inflöte
till kassan.

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Vidare framhåller direktionen, att, ehuru redogörarne af pensionsinrättningens
medel för besväret med debitering, uppbörd, leverering och
redovisning af de månatligen i små poster inflytande delegareafgifterna
icke åtnjutit eller åtnjöte någon som helst ersättning, utan inkomsterna
nästan uteslutande användes till pensionsutbetalningar, inrättningens kapitaltillgång,
med ett delegareantal af 2,1001,500, likväl icke kunnat
uppbringas till högre belopp än omkring 300,000 kronor. Deremot egde
eu med denna inrättning jemförlig anstalt, nemligen statens jernvägstrafiks
enke- och pupillkassa, som först år 1872 började sin verksamhet och
1888 hade ett delegareantal af 4,855, redan en kapitalbehållning af mer
än 4 millioner kronor, en behållning, som på så kort tid icke kunnat
vinnas utan betydliga understöd från det allmännas sida. Jemväl i ett
annat afseende utfölle en jemförelse med nämnda kassa särdeles ofördelaktigt
för pensionsinrättningen. Denna inrättnings delegareafgifter vore
nemligen lika höga med eller högre än omförmälda enke- och pupillkassas,
men det oaktadt utginge pensionerna från tullstatens pensionsinrättning med
endast 15 procent af lön eller pension, då deremot pensionsbeloppen från
statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa uppginge till 25 procent af
delegares medelaflöning under de fem sista åren.

På uppdrag af pensionsinrättningens direktion har professoren vid tekniska
högskolan A. Lindstedt upprättat sannolikhetsberäkning ej mindre i
afseende på inrättningens förmåga att uppfylla sina nuvarande förbindelser
till delegares enkor och barn än äfven beträffande behofvet af tillskott
för beredande af till 20 procent af mannens eller faderns i lifstiden innehafda
lön ökade pensionsbelopp. Af denna beräkning framgår:

att inrättningen, om pensionsbeloppen bibehölles vid deras nu bestämda
storlek och ingen väsentlig förändring i öfrigt beträffande grunderna för
inrättningens verksamhet inträffade, från och med år 1892 behöfde en
tillökning i sina årliga inkomster af 17,600 kronor;

att inrättningen, om pensionsbeloppen för framtida pensionstagare
skulle höjas till 20 procent af delegarens i lifstiden innehafvande lön,
behöfde en ytterligare tillökning i sina årsinkomster af, i rundt tal, 22,400
kronor, hvadan i dylikt fall inrättningens årliga inkomst från början af
år 1892 borde höjas med 40,000 kronor;

att inrättningen, om samtliga pensioner från och med början af år
1892 höjdes till 20 procent af delegares innehafda lön, behöfde ett årligt
tillskott af 52,100 kronor;

samt att, om efter ingången af år 1892 inga pensioner, utom de

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

redan beviljade, vidare ifrågakoinme af den natur, som § 13 i reglementet
medgåfve, eller för barn, som öfverskridit den för pensions åtnjutande
i allmänhet stadgade ålder, de under första, andra och tredje punkterna
angifna årliga tillskotten minskades med motsvarande 6,300, 8,400
och 8,400 kronor.

Direktionen har ansett sig ej kunna fästa vidare afseende vid de i
andra och fjerde punkterna upptagna alternativ, enär dessa icke egde stöd
i gällande reglemente för pensionsinrättningen, men finner af den utaf
professoren Lindstedt verkstälda utredning beträffande första och tredje
punkterna framgå, att pensionsinrättningen med för närvarande tillgängliga
medel icke kunde fullgöra de henne ålagda förbindelser. Då inrättningens
nuvarande beklagliga ställning i väsentlig män syntes hafva tillkommit i
följd af tjensteindragningar, hvarigenom betydlig besparing i tullverkets
utgifter uppkommit, har direktionen ansett skäl förefinnas för statsverket
att åtminstone indirekt understödja pensionsinrättningen. Och har direktionen
i sadant afseende hemstält, att såsom årlig inkomst för inrättningen
matte anvisas de på grund af § 52 i nådiga förordningen angående lotsverket
den 14 februari 1881 tullverket tillfallande två procent af fyroch
båkmedelsuppbörden, hvilken provision, som under åren 18801889
i medeltal uppgått till omkring 27,000 kronor, förut i likhet med de
pensionsinrättningen tillkommande bölesandelar utgjort en sportelinkomst
för tullverkets personal, dock med skyldighet för pensionsinrättningen att
till tjensteman, som ännu qvarstode på 1868 års stat för tullverket och
alltså vore berättigad till sportelinkomst af berörda uppbörd, utbetala
den å fyr- och båkmedlen belöpande uppbördsprovision. Ehuru den
sålunda ifrågastälda tillökningen i pensionsinrättningens inkomster ej vore
tillräcklig att för närvarande genomföra någon förhöjning i pensionsbeloppen
utan att derjemte betunga delegarne med betydligt höjda bidrag
till inrättningen, har direktionen framhållit, att denna tillökning likväl,
med bibehållande af nu gällande grunder för pensionernas utbetalning,
skulle kunna fullständigt betrygga pensionsinrättningens ekonomiska ställning
och framdeles må hända äfven bereda inrättningen en kapitaltillgång,
som möjliggjorde pensionsbeloppens höjande.

För egen del anför generaltullstyrelsen till en början, att styrelsen
finner högeligen önskvärdt, att pensionsinrättningen, som under en lång
följd af år lernnat understöd åt aflidne tulltjenstemäns och betjentes efterlemnade
enkor och barn och hvars kapitaltillgång hufvudsakligen uppkommit
genom delegarnes egna tillskott, må kunna fortsätta sin väl -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18. 7

signelserika verksamhet och uppfylla sina mot delegarne åtagna förbindelser.

Generaltullstyrelsen erinrar vidare, att, sedan pensionsinrättningens
direktion år 1876 hos styrelsen anhållit om vidtagande af åtgärder för
åstadkommande af en förbättring i inrättningens under senare åren iråkade
bekymmersamma ställning samt generaltullstyrelsen med anledning deraf
i underdånighet hemstält,, att kronans andel i de böter och viten, som
ådömdes enligt tullförfattningarna, måtte tillfalla pensionsinrättningen,
Eders Kongl. Maj:t den 16 mars 1877 vid pröfning af denna styrelsens
hemställan förklarat, att Eders Kongl. Maj:t väl i likhet med styrelsen
funne inrättningen vara i stort jj.behof af understöd för att kunna fullgöra
sina förbindelser samt att det trångmål, hvaruti inrättningen råkat, torde
berott deraf, att genom de under senare åren i statsverkets intresse gjorda
indragningar af en mängd tjenster vid tullverket ett betänkligt missförhållande
uppkommit mellan antalet af de till kassan betalande och af
pensionärerna, i följd hvaraf anspråket på hjelp åt inrättningen från
statsverket kunde anses icke sakna fog; men att, enär det ifrågasatta bidraget
till inrättningen syntes Eders Kongl. Maj:t större än som då varit
af behofvet påkalladt samt, för den händelse bidrag af tullmedlen skulle
lemnas inrättningen, det vore ändamålsenligare, att sådant bidrag lämpades
efter inrättningens behof för året och ej utfölle med ett vexlande
belopp, hvilket icke stode i något som helst förhållande till inrättningens
tillgångar eller utgifter, Eders Kongl. Maj:t i saknad af erforderlig utredning
för uppgörande af ett förslag på antydda grunder funnit styrelsens
då ifrågavarande framställning ej till någon Eders Kongl. Maj:ts
åtgärd föranleda.

Emellertid hade sedermera uti den af Eders Kongl. Maj:t den 2 november
1877 utfärdade tullstadga och förnyade nådiga instruktionen för
generaltullstyrelsen den 1 november 1878 blifvit bestämdt, att af de böter
och viten, om hvilkas fördelning ej särskildt funnes stadgadt och af
hvilka största delen förut utgjort en sportelinkoinst för vissa tjensteman
och betjente vid tullverket, hälften skulle komma pensionsinrättningen till
godo. Derjemte hade Eders Kongl. Maj:t uti 1884 års reglemente för inrättningen,
bland annat, föreskrifvit, att, då tjenst vid tullverket vore ledig
och komme att i vanlig ordning återbesättas, den del af den till tjensten
hörande aflöningen efter stat, som efter generaltullstyrelsens bepröfvande
funnes icke erfordras för tjenstens uppehållande under dylik ledighet,
skulle tillfalla pensionsinrättningen i stället för att derförut, hela den

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

disponibla aflöningen fått af vikarien uppbäras. Genom de sålunda efter
år 1877 ökade inkomsterna förbättrades inrättningens ställning under de
följande åren intill år 1888, så att inkomsterna, om än med ringa belopp
och med undantag för vissa år, öfverstigit utgifterna.

Oaktadt de tillskott, som sålunda tid efter annan kommit inrättningen
till godo, liade likväl från och med år 1888 ett för inrättningens
framtida bestånd särdeles hotande missförhållande mellan dess inkomster
och utgifter å nyo yppats, i det att de senare visat sig hafva öfverstigit
de förra med 458 kronor 52 öre för år 1888, med 6,588 kronor 49 öre
för år 1889 och med 6,109 kronor 50 öre för år 1890.

Med anledning häraf och då generaltullstyrelsen, i likhet med pensionsinrättningens
direktion, ansett det icke böra med fog ifrågasättas att
genom ytterligare höjning af afgifter från den i detta afseende i jemförelse
med andra likstälda tjensteman mycket betungade tullpersonalen
söka bereda tillgångar till inrättningens växande behof, utan att andra
åtgärder borde vidtagas för inrättningens skyddande mot en eljest utan
tvifvel förr eller senare oundvikligen för inrättningen inträdande oförmåga
att uppfylla sina förbindelser, har styrelsen, med afseende jemväl derå,
att den af sin trägna och ansträngande tjenstgöring helt och hållet upptagna
och i allmänhet obemedlade tullpersonalen ingalunda vore i tillfälle
att på annat sätt än såsom delegare i pensionsinrättningen bereda
möjligen efterlefvande enkor och barn en nödtorftig bergning, ansett sig
på det varmaste böra understödja direktionens anhållan att från statsverket
erhålla bistånd uti dess iråkade brydsamma ställning, allra helst som
derförutan pensionsinrättningens nuvarande delegare, hvilka vore pligtige
att till inrättningen erlägga stadgade afgifter, skulle nödgas bidraga till
pensionering af andras familjer utan att för sina egna efterkommande
kunna påräkna en motsvarande förmån.

Enär de af professoren Lindstedt enligt förut omnämnda utredning
gjorda beräkningarna syntes hufvudsakligen grunda sig derpå, att pensionsinrättningens
inkomster komma att fortfarande uppgå till hvad de i medeltal
för åren 18851889 utgjort, men då, genom ytterligare nedsättning
af räntan å pensionsinrättningens utlånta medel, kapitalfondens
minskning genom oförutsedda förluster, ökade pensionsförbindelser utan
motsvarande afgifter till inrättningen i följd af ytterligare tjensteindragningar
samt den omständigheten att, med undantag af delegarnes afgifter,
inrättningens årliga inkomster vore af en mera tillfällig och vexlande beskaffenhet,
möjligen inträffande minskning af de påräknade inkomsterna

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 18.

9

skulle å nyo sätta pensionsinrättningen ur stånd att med det beräknade
årliga beloppet af 17,600 kronor kunna fullgöra sina förbindelser, har
generaltullstyrelsen ansett sig böra biträda den af pensionsinrättningens
direktion gjorda framställning, att, med det af direktionen omförmälda
afdrag, hela beloppet af den tullverket af fyr- och båkmedlen tillkommande
uppbördsprovision måtte tillfalla pensionsinrättningen.

På grund af nådigt uppdrag har den af Eders Kongl. Maj:t den 19
augusti 1889 tillsatta komité för utredning af civilstatens pensionsinrättnings
ställning och behof m. m. den 4 sistlidne november afgifvit underdånigt
utlåtande i detta ärende och dervid anfört, att, då af hvad i ärendet
förekommit frainginge, att den ifrågavarande pensionskassan för att
kunna motsvara sitt ändamål otvifvelaktigt vore i behof af understöd, ko- *
mitén vid sådant förhållande, utan att uttala sig i fråga om de omständigheter,
som kunde hafva medverkat till kassans nuvarande ställning,
velat tillstyrka bifall till generaltullstyrelsens förevarande framställning,
dock med vilkor dels att det begärda bidraget endast beviljades tills
vidare i afvaktan på möjligen inträffande förändringar i grunderna för
pensionering af civila tjensteinnehafvares efterlemnade enkor och barn,
dels ock att, så länge ifrågaravande bidrag af tullstatens enskilda pensionsinrättning
tillgodonjötes, icke måtte vidtagas någon höjning i derifrån
utgående pensioner eller nedsättning i inflytande pensionsafgifter eller andra
förändringar i grunderna för pensionsinrättningens verksamhet, som
kunde för densamma medföra ökade förpligtelser utöfver de pensionsinrättningen
nu åliggande.

Beträffande tullverkets rätt till uppbördsprovision af fyr- och båkmedlen
anhåller jag att få erinra, hurusom denna rätt, enligt hvad redan
blifvit nämndt, grundar sig på den i § 52 af nådiga förordningen angående
lotsverket den 15 februari 1881 meddelade bestämmelse, att fyr- och
båkmedlen skola upptagas i tulljournalen i särskild kolumn samt redovisas,
levereras och granskas gemensamt med tullmedlen, med rätt för
tullverket att för uppbörden af fyr- och båkmedlen afdraga två procent
af uppburna medel. Rörande användningen af denna provision, hvilken
enligt nådiga förordningen om lots- och fyrinrättningen den 20 juni 1820
var bestämd till 3 procent af fyr- och båkmedlen, men genom nådiga förordningen
angående fyr- och båkafgiften den 5 juni 1874 nedsattes till
ännu stadgade belopp af 2 procent, var i äldre författningar föreskrifvet,
att provisionen i egenskap af sportelinkomst skulle tillfalla tulltjensteinännen,
ursprungligen direkt, men efter nådiga brefvet den 3 december
Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

1842 sålunda, att sportelinkomsten utgick af tullmedlen, mot det att tullverket
härför erhöll ersättning derigenom, att vid hvarje års slut till tullkassan
omfördes 3 procent af hvad uppbörden af fyr- och båkmedlen för
året utgjorde. Genom nådiga brefven den 22 maj 1868 och 23 juli 1869
faststäldes emellertid nya stater för tullverket, enligt hvilka uppbördsprovision
och sportelersättning upphörde att utgå till tjenstemännen och
dessa i stället fingo fast aflöning, fördelad i lön och tjenstgöringspenningar.

Beräknad efter den i riksstaten till 1,200,000 kronor upptagna fyroch
båkafgiften, skulle uppbördsprovisionen utgöra 24,000 kronor, men
har i årligt medeltal under åren 18801889 uppgått till ett belopp af
27,488 kronor 15 öre.

Af den nu lemnade redogörelsen för pensionsinrättningens finansiella
ställning lärer Eders Kongl. Maj:t finna, att pensionsinrättningen, derest
den skall kunna för framtiden fullgöra sina förbindelser, är i oundgängligt
behof af ökade inkomster. Att härför bereda utväg medelst höjande
af delegarnes afgifter anser jag i likhet med generaltullstyrelsen så mycket
mindre böra ifrågasättas, som tullpersonalen i berörda hänseende redan
nu är synnerligen betungad i jemförelse med andra likstälda tjensteman.
Annan utväg lärer vid sådant förhållande ej förefinnas, än att det nödiga
bidraget anvisas af statsmedel, och anser jag i sådant hänseende, lika med
generaltullstyrelsen, den tullverket tillkommande provision å fyr- och båkmedel
lämpligen böra för ändamålet till erforderligt belopp tagas i anspråk.

Hvad då angår storleken af det bidrag, som sålunda bör tillgodokomma
pensionsinrättningen, torde detsamma, åtminstone för närvarande,
ej böra sättas högre än till det belopp, som enligt första punkten af de
utaf professoren Lindstedt gjorda beräkningar och under förutsättning, att
pensionsbeloppen bibehållas vid deras nu bestämda storlek och ej någon
väsentlig förändring i öfrigt inträffar rörande grunderna för inrättningens
verksamhet, skulle erfordras, eller till i rundt tal 18,000 kronor.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition
föreslå Riksdagen att medgifva, att af den tullverket på grund af
§ 52 i nådiga förordningen angående lotsverket den 15 februari 1881
tillkommande provision för uppbörd, redovisning och granskning af fyroch
båkmedlen ett belopp af aderton tusen kronor må från och med år
1892 tills vidare tillfalla tullstatens enskilda pensionsinrättning; dock med
vilkor att, så länge ifrågavarande bidrag af pensionsinrättningen tillgodonjutes,
ej må vidtagas vare sig höjning i derifrån utgående pensioner eller
nedsättning i inflytande pensionsafgifter eller annan förändring i grunderna

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

för pensionsinrättningens verksamhet af beskaffenhet att kunna för pensions*
inrättningen medföra ökade förpligtelser utöfver de inrättningen nu åliggande.
»

Hvad föredragande departementschefen sålunda
yttrat och hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och
skulle nådig proposition i ämnet till Riksdagen aflåtas
af den lydelse, bil. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
C. Blomstedt.

5f:o 19.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen, angående efterskänkande
af kronans rätt till en del af danaarfvet efter
aflidne målaremästaren Carl August Nilssons jemväl aftidna
hustru Florentina Gustafva Stare; gifven Stockholms slott
den 11 december 1891.

Målaremästaren Carl August Nilssons från Hult Sörgården i Askims
församling af Göteborgs och Bohus län hustru Florentina Gustafva Stare
afled den 10 oktober 1873. Hon öfverlefdes af sin bemälde man, men
efterlemnade icke några kända arfvingar.

Uti ett den 9 september 1864 upprättadt testamente hade makarne
förordnat, att den af dem, som den andre öfverlefde, skulle utan intrång