Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23

Proposition 1892:23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

15

N:o 23.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående utsträckning
af nämndemäns rätt till ersättning för biträde vid
ransahnngar i brottmål; gifven Stockholms slott den 31
december 1891.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 1 maj 1889 anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida ej nämndemän för inställelse
vid urtima, ting för ransakning i brottmål må erhålla ersättning, samt i
anledning häraf statskontoret, efter samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
hörande, med infordradt underdånigt utlåtande inkommit, vill Kongl.
Maj:t, med åberopande af bilagda protokoll öfver justitiedepartementsärenden
för denna dag, härigenom föreslå Riksdagen, att nämndemän må, med
bibehållande af den på grund af nådiga, kungörelsen den 17 september
1851 dem tillkommande rätt till ersättning enligt resereglementet för inställelse
å gemensam tingsstad i brottmål, då gerningen, hvarom ransakas,
blifvit begången inom annat härad eller tingslag än det, till hvilket nämndemannen
hörer, ega att för biträde vid brottmålsransakning, som eger rum
å urtima ting eller extra rättegångsdag under lagtima ting, då gerningen,
hvarom ransakas, föröfvats inom det härad eller tingslag, för hvilket nämndemannen
blifvit vald, af allmänna medel bekomma, enligt resereglementet
beräknad godtgörelse för resan till och från tingsstaden, dock att dagtraktamente
under resan icke må beräknas.

De ärendet tillhörande handlingar skola. Riksdagens vederbörande utskott,
tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förbi ifver Riksdagen med afl kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Au,g. Östergren.

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af -protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet -inför
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott torsdagen den 31 december 1891,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

7:o.

Riksdagens skrifvelse den 1 maj 1889, deruti Riksdagen - under
erinran, att nådiga kungörelsen den 30 december 1863 angående, bland
annat, nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar stadgade, att
af allmänna medel särskild ersättning till nämndemän icke utginge för inställelse
vid ordinarie eller urtima ting, med bibehållande likväl af den
genom nådiga kungörelsen den 17 september 1851 nämndemän i särskilda fall
tillagda rätt till ersättning, då flera härad hafva gemensam tingsstad i brottmål
vidare anfört: att då det vore af stor vigt för rättskipningen, att
nämndemansbestyret ej blefve så betungande, att täta ombyten af nämndemän
egde rum, och det syntes vara med billighet öfverensstämmande, att
nämndemän för fullgörande af sitt uppdrag såsom domstolsledamöter icke
finge vidkännas andra kostnader än dem, som förorsakades af inställelse

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

11

vid lagtima ting, hade i särskilda inom Riksdagen väckta motioner framhållits
önskvärdheten deraf, att nämndemän för inställelse vid urtima tingför
ransakning i brottmål erhölle ersättning enligt gällande resereglemente;
att mot den sålunda ifrågasatta utsträckningen af nämndemäns rätt till ersättning
för extra förrättning blifvit invändt, dels att deri innefattades en
kränkning af den vigtiga grundsatsen, att det folkliga elementet i våra
landtdomstolar ej finge vara aflönadt, dels ock att en betydande kostnad
derigenom skulle tillskyndas statsverket; att Riksdagen väl delade den åsigt,
att nämndemansbefattningen fortfarande borde betraktas såsom ett icke aflönadt
förtroendeuppdrag, men hölle före, att den omständighet, att nämndemännen
åtnjöte ersättning för inställelse vid urtima ting för ransakning i
brottmål, särdeles om denna ersättning stannade vid godtgörelse för sjelfva
resan, lika litet beröfvade nämndemansbefattningen densammas förutnämnda
karaktär, som bestämmelserna om reseersättning åt landstingsmän och ledamöter
i inskrifningsrevision kunde anses upphäfva enahanda egenskap hos
dessa befattningars innehafvare; att, då hufvudskälet emot förslaget sålunda
ej kunde tillmätas stor betydelse, och, enligt hvad Riksdagen erfarit, nämndemansbefattningen,
som i vissa delar af landet betraktades såsom ett eftersträfvansvärdt
hedersuppdrag, å andra orter ansåges så betungande, att
dugande män för den skull undandroge sig att länge bibehålla densamma,
Riksdagen funne både klokhet och billighet mana att, der, såsom i förevarande
fall synes vara händelsen, sådant lämpligen kunde ske, minska de
med befattningen förenade uppoffringar; att på den utredning af årliga
kostnaden för förslagets genomförande, hvilken syntes böra föregå beslut i
ämnet, men svårligen kunde annat än genom Kongl. Maj:ts försorg åstadkommas,
emellertid torde i någon mån bero, om uti ifrågavarande fall både
reseersättning och dagtraktamente borde tillerkännas nämndemän eller endast
reseersättning; samt att vid ärendets pröfning jemväl torde komma
att tagas i beaktande, huruvida ej följdrigtigheten fordrade, att ersättning
beviljades nämndemän jemväl för inställelse vid tingsstad, då för ransakning
i brottmål extra rättegångsdag under lagtima ting måste ega rum;
och har Riksdagen på grund af det sålunda anförda anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida ej nämndemän för inställelse
vid urtima ting för ransakning i brottmål må erhålla ersättning.

Med anledning af denna Riksdagens anhållan har Kongl. Maj:t anbefalt
statskontoret att, efter verkstäld utredning angående den tillökning
i statsutgifterna, som skulle blifva en följd af den utaf Riksdagen föreslagna
lagstiftningsåtgärd, afgifva underdånigt utlåtande; och sedan Kongl.
Maj:ts samtlige befallningshafvande hvar och en inom sitt län ej mindre
från häradshöfdingarne infordrat förteckningar för hvartdera af åren 1887
Bill. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 11 Håft. 3

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

och 1888 särskildt å de urtima ting och särskild! å de extra rättegångsdagar
under lagtima ting, hvilka för ransakning i brottmål af häradsrätterna
hållits, med uppgift för hvarje ting och extra rättegångsdag å förrättningsstället
och de nämndemän, hvilka i rätten tjenstgjort, äfvensom
dessas hemvist, än äfven med ledning af dessa förteckningar och andra införskaffade
upplysningar beräknat de kostnader, som, särskildt för urtima
tingen och särskildt för de extra rättegångsdagarne, skulle drabbat statsverket
för hvarje af nämnda år, derest nämndemännen, som tjenstgjort vid
förrättningarne, varit berättigade att enligt gällande resereglemente af allmänna
medel erhålla vare sig endast resekostnadsersättning eller såväl
resekostnads- som traktamentsersättning, har statskontoret inkommit med
det infordrade underdåniga utlåtandet och dervid tillika öfverlemnat de
utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ofvan berörda hänseende aflemnade
uppgifter, i statskontoret fullständigade och sammanförde, jemte Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes underdåniga yttranden i ämnet.

Statskontoret redogör i sitt utlåtande dels för den äldre och nu gällande
lagstiftningen angående nämndemäns rätt till resekostnads- och traktamentsersättning
jemte de förslag, som tillförene tid efter annan inom Riksdagen
blifvit väckta i fråga om utvidgning af denna rätt, för så vidt den
åtnjutes af nämndemän såsom domstolsledamöter, dels ock för de förmåner
af andra slag, som tillkomma nämndemän i nyssnämnda egenskap.

I utlåtandet omförmäles vidare, hurusom, på grund af åberopade
kungörelsen af den 17 september 1851, jemförd med särskilda af Kongl.
Maj:t uppå anförda underdåniga besvär gifna beslut angående kungörelsens
tillämpning, nämndeman, som biträder vid ransakning å tingsstad, hvilken
jemlikt nådiga förordningen den 20 november 1845 förklarats vara gemensam
för flera härad, åtnjuter, då den gerning, hvarom ransakas, blifvit
begången inom annat härad, än det, till hvilket nämndemannen hör, all
den ersättning, som enligt gällande resereglemente kan ifrågakomma, under
det att, om gerningen föröfvats inom det härad, för hvilket nämndemannen
blifvit vald, han aldrig eger utfå traktamente för sjelfva förrättningen
och icke bekommer reseersättning i annat fall, än att han från sitt hemvist
har längre väg till gemensamma tingsstaden, än till häradets vanliga
tingsställe, i hvilket fall ersättningen beräknas endast efter skilnaden emellan
dessa väglängder, med rätt för nämndemannen att erhålla traktamente
för resan allenast då vägskilnaden utgör en mil eller derutöfver.

Statskontoret har ytterligare anfört, att, enligt hvad uppgifterna från
Kongl. Maj:ts befallningshafvande närmare utvisade, till nämndemän, jemlikt
bestämmelserna i 1851 års kungörelse utbetalts under år 1887 ett belopp
af 34,277 kronor 36 öre och under år 1888 ett belopp af 40,393

Kongl- Maj:ts Nåd. Propositior No 23.

19

kronor 51 öre, deraf ersättning för sjelfva resekostnaden belöpte sig till
21,396 kronor 11 öre under år 1887 och 23,592 kronor 76 öre under år
1888 samt återstoden 12,881 kronor 25 öre under det förra och 16,800
kronor 75 öre under det senare året utgjorde dagtraktamente. Skulle
under dessa år ersättning utgått enligt resereglementets bestämmelser till
nämndemän för inställelse vid alla urtima ting i brottmål, oberoende om
de hållits å gemensam tingsstad eller icke, hade utgiften för hela riket utgjort
62,442 kronor 79 öre under år 1887 och 64,677 kronor 32 öre under
år 1888. Hade under samma två år ersättning till nämndemännen utgått
enligt nyssnämnda beräkningsgrund för inställelse såväl vid alla urtima
ting i brottmål som ock å extra rättegångsdagar under lagtima ting, skulle
utgiften för hela riket hafva belöpt sig för år 1887 till 103,313 kronor
26 öre och för år 1888 till 98,528 kronor 29 öre; utvisande sålunda beräknade
kostnaden vid jemförelse med den verkliga utgiften under ifrågavarande
båda åren en tillökning i statsutgift: i förra fallet med 28,165
kronor 43 öre under år 1887 och med 24,283 kronor 81 öre under år
1888, samt i senare fallet med 69,035 kronor 90 öre under år 1887 och
med 58,134 kronor 78 öre under år 1888. Om ersättningen till nämndemännen
inskränkts till godtgörelse för sjelfva resan utan traktamente, hade
kostnaderna för inställelse vid alla urtima ting i brottmål uppgått år 1887
till 30,940 kronor 29 öre och för år 1888 till 31,876 kronor 67 öre, och
således understigit utgiften för år 1887 med 3,337 kronor 7 öre och för
år 1888 med 8,516 kronor 84 öre. På enahanda sätt beräknad skulle, enligt
hvad berörda uppgifter vidare utvisade, ersättningen för inställelse såväl
vid urtima tingen som å extra rättegångsdagar under lagtima ting belöpt
sig under år 1887 till 48,811 kronor 76 öre och under år 1888 till
46,982 kronor 33 öre, samt således öfverstigit utbetalningarne under år
1887 med 14,534 kronor 40 öre och under år 1888 med 6,588 kronor
82 öre.

Slutligen har statskontoret såsom sin åsigt uttalat, att godtgörelse
borde tillkomma nämndemännen för inställelse vid brottmålsransakningar,
ehvad de förrättas å urtima ting eller å extra rättegångsdag under lagtima
ting. Det vore nemligen otvifvelaktigt, att genom lagstiftningsåtgärder,
som på senare tider vidtagits i syfte att tillgodose ökade kraf på snabbhet
i rättskipningen, nämndemansbestyret blifvit alltmer betungande; och de
oftare påkommande tingsresorna syntes, särskildt för de från tingsställena
mera aflägse boende nämndemännen, förorsaka större tidspillan och jemväl
känbarare direkta utgifter än tillförene, äfven om tillbörlig hänsyn toges
till de fördelar, som å flera orter numera erbjödes genom ett mera utveckladt
kommunikationsväsen. Af Riksdagens framställning framginge ock,

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

att nämndemansuppdraget flerstädes funnits så betungande, att dertill lämpliga
personer undandragit sig att länge bibehålla detsamma, ett förhållande,
som i allmänhet icke kunde vara för rättskipningen gagneligt; och statskontoret
ansåge det derför vara af vigt att ytterligare lindring i de med
uppdraget förenade uppoffringar bereddes. Då de tingsresor, som icke läte
sig på förhand bestämmas, syntes vara de för nämndemännen mest betungande,
förefunnes, ur denna synpunkt, icke någon väsentlig skilnad
mellan den inställelse, som påkallades af ett urtima ting och en extra
rättegångsdag under lagtima ting. Såsom förut omförmälts, åtnjöte redan
nu nämndemännen, jemlikt 1851 års nådiga kungörelse, full ersättning enligt
resereglementet för inställelse vid en för flera härad gemensam tingsstad
i brottmål, då gerningen, hvarom ransakades, blifvit begången inom
annat härad än det, till hvilket nämndemannen hörde. Af sammansatta
stats- och lagutskottets vid 18501851 års riksdag afgifna yttrande öfver
den framställning, som föranledt utfärdandet af nyssberörda kungörelse,
syntes framgå, att den omständigheten att nämndens förbindelse att, utan
ersättning, deltaga i lagskipningen, af våra äldre lagar, likasom af 1734 års
lag, varit begränsad till brott, begångna inom det härad, för hvilket han
blifvit vald, utgjort anledning dertill, att i nyssomförmälda fall nämndeman
tillagts högre ersättning än som tillkomme honom, då gerningen, hvarom
ransakades, blifvit föröfvad inom det härad, för hvilket han blifvit
vald. Denna omständighet syntes böra anses fortfarande ega full giltighet,
och statskontoret ansåge anledning icke förefinnas till ändring af den i 1851
års kungörelse i ty fall meddelade föreskrift. En godtgörelse efter samma
beräkningsgrund, och således omfattande såväl resekostnads- som traktamentsersättning
enligt resereglementet till inhäradsnämnd, för inställelse
vid öfriga urtima ting i brottmål och extra rättegångsdagar, skulle enligt
hvad den ofvan lemnade utredningen gåfve vid handen, för statsverket medföra
drygare utgifter än som för beredande af skälig lindring i nämndemansbesväret
syntes vara af nöden.

Af såväl ordalagen i Riksdagens förevarande skrifvelse som flera af
länsstyrelsernas yttranden framginge ock, att ersättning för sjelfva resekostnaden
skulle komma att tillfredsställa billiga anspråk, på samma gång
en ersättning i denna form icke komme att betaga befattningen dess egenskap
af oaflönad förtroendesyssla. De tillgängliga uppgifterna lemnade
visserligen icke upplysning om beloppet af de kostnader, som skulle blifva
en följd af ett godkännande af de utaf statskontoret sålunda ifrågasatta
bestämmelserna, men gåfve emellertid vid handen, att, om dessa bestämmelser
egt tillämplighet under de år uppgifterna afsåge, eller åren 1887
och 1888, tillökningen i statsutgift icke skulle hafva öfverstigit ett belopp

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23. 21

af 27,415 kronor 65 öre under år 1887 och 23,389 kronor 57 öre under
år 1888.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, har statskontoret
i underdånighet tillstyrkt, att nämndemän, med bibehållande af den dem
på grund af nådiga kungörelsen den 17 september 1851 tillkommande rätt
till ersättning enligt resereglemente!, för inställelse å gemensam tingsstad
i brottmål, då gerningen, hvarom ransakas, blifvit begången inom annat
härad eller tingslag än det, till hvilket nämndemannen hör, måtte förklaras
berättigade att för biträde vid brottmålsransakning, som eger rum å urtima
ting eller extra rättegångsdag under lagtima ting, då gerningen, hvarom ransakas,
föröfvats inom det härad, för hvilket nämndemannen blifvit vald, af
allmänna medel bekomma enligt resereglementet beräknad godtgörelse för
resan till och från tingsstaden, dock att dagtraktamente under resan icke
må beräknas.

Föredragande departementschefen redogjorde tillika för innehållet af
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes yttranden, hvilka utmärka, dels att samtliga
dessa myndigheter, utom en, tillstyrkt, att ersättning för sjelfva resorna
till och från tingsstaden skulle utgå till nämndemän, då de biträda
rätten vid brottmålsransakning å urtima ting, dels ock att det öfvervägande
antalet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett följdrigtigheten fordra,
att enahanda ersättning jemväl borde tillkomma nämndemän, som biträdde
vid ransakningar å extra rättegångsdagar under de lagtima tingen.

Föredraganden anförde härefter, att, med afseende å hvad i ärendet
förekommit, statskontorets ifrågavarande förslag angående utsträckning af
nämndemäns rätt till ersättning för biträde vid ransakningar i brottmål
syntes böra godkännas; och hemstälde föredraganden i underdånighet, att
nådig proposition rörande nämndemäns berättigande till ersättning i öfverensstämmelse
med nämnda förslag måtte till Riksdagen aflåtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lemna bifall; och skulle proposition i
ämnet till Riksdagen aflåtas i enlighet med bil. litt. E
vid detta protokoll.

Ex protocollo
C. P. Hagbergli.

Bih. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd, 11 Höft.

4