Kongl. Maj:ts Nåd. .Proposition N:o 3

Proposition 1892:3

Kongl. Maj:ts Nåd. .Proposition N:o 3.

N:o 3.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående afskrifning
af de å viss jord lwilande grundskatter m. m.;
gifven Stockholms slott den 13 Januari 1892.

Kongl. Maj:t, som denna dag till Riksdagen aflåter nådiga propositioner
angående ändring i vissa delar af värnpligtslagen den 5 Juni
1885 och om ändring i förordningen den 14 September 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst, har, under åberopande af
bilagda protokoll öfver finansärenden för denna dag, härmed velat föreslå
Riksdagen att, för den händelse Riksdagen bifaller omförmälda proposition
angående ändring i värnpligtslagen i hvad densamma afser förändrad
lydelse af § 1, § 3 mom. 1, §§ 6, 27 och 28, § 33 mom. 2 och 3
samt §§ 34, 52 och 53 i nämnda lag och tillika antager ej mindre nyssnämnda
proposition om ändring i förordningen angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst än ock ett af Kongl. Maj:t denna dag
på föredragning af statsrådet och chefen för Landtförsvarsdepartementet
godkändt förslag om förstärkningar i landets nuvarande försvarsorganisation,
jemväl antaga följande

Lag

angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter och
hvad dermed eger sammanhang.

§ 1.

De skatter och utlagor, som med tillämpning af bestämmelserna i
nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885 angående nedsättning i de på viss
Bih. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

jord hvilande grundskatter samt § 4 i nådiga förordningen angående
inlösen af skattefrälseräntor och kronotionde, som innehafves under enskild
eganderätt, blifvit, nedsatta med trettio procent, skola afskrifvas
under loppet af tio år, räknadt från och med år 1893. Afskrifningen
skall ega rum i sådan ordning, att, under iakttagande i tillämpliga delar
af föreskrifterna i berörda nådiga kungörelse, omförmälda skatter och
utlagor nedsättas från och med år 1893 med tjugu procent af det belopp,
hvarå nedsättningen enligt kungörelsen den 5 Juni 1885 beräknats,
samt derefter från och med hvart och ett af åren 1894, 1896,
1898 och 1900 med ytterligare tio procent af nämnda belopp, hvarefter
återstoden af skatterna och utlagorna från och med år 1902 eftergifves.

§ 2-

I de fall att skattefrälseränta eller kronotionde icke varder till
statsverket inlöst förr än med 1893 års ingång eller derefter, bestämmes
nedsättningen till enahanda procenttal af det belopp, hvarå enligt
nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885 nedsättningen skall beräknas, som
vid den tidpunkt, då nedsättningen bör ega rum, enligt nämnda kungörelse
och § 1 i denna lag är eftergifvet å de i berörda § omförmälda
skatter och utlagor.

§ 3-

Den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket
indragna grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar i Vestmanlands
län skall afskrifvas i enahanda ordning med de i § 1 omförmälda
skatter och utlagor, dervid afskrifningen beräknas å det belopp,
hvarå den jemlikt nådiga brefven den 13 Juli och den 25 November
1887 medgifna nedsättning af trettio procent egt rum.

§ 4.

Den ersättning, som jemlikt nådiga kungörelsen den 3 Februari
1888 bör utgå till egare af skattefrälsekemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af nådiga förordningen
den 11 September 1885, icke blifvit af statsverket inlöst, skall,
under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna i nämnda kungörelse,
utgå från och med år 1893 med femtio procent, från och med år 1894
med sextio procent, från och med år 1896 med sjuttio procent, från

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

och med år 1898 med åttio procent och från och med år 1900 med
nittio procent af räntans belopp, beräknadt på sätt i samma kungörelse
föreskrifves, samt från och med år 1902 med en summa, motsvarande
räntans på nyssnämnda sätt beräknade hela belopp.

§ 5.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna
angående grundskatternas afskrifning kunna finnas erforderliga, meddelas
af Konungen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

F. v. Essen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i Statsrådet å Stockholms
slott den 13 Januari 1892.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Boström,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,

Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åicerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Chefen för Finansdepartementet, statsrådet Friherre von Essen
anförde:

»Då Kongl. Maj:t förut denna dag på föredragning af chefen för
Landtförsvarsdepartementet beslutit för Riksdagen framlägga ett förslagom
utsträckning af värnpligten och om vidtagande i sammanhang dermed
af vissa åtgärder för försvarets stärkande, som i det närmaste öfverensstämmer
med det till nästlidet års Riksdag afgifna, anhåller jag om
tillåtelse att få påkalla Eders Kongl. Höghets uppmärksamhet för de
frågor rörande ändring i vissa delar af skattelagstiftningen, som år 1891
stäldes i samband med berörda då afgifna förslag.

I öfverensstämmelse med den åsigt, jag vid frågans underdåniga

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

föredragning den 14 Mars 1891 uttalade, anser jag, med fästadt afseende
på den utvecklingsgång, försvars- och skattefrågorna hittills genomlöpt, för
närvarande icke böra ifrågasättas annat, än att, samtidigt med det beslut fattas
om genomförande af det mått af personlig värnpligt, som under hvarje härordning
minst måste anses erforderligt, frågan om grundskatternas samt
rustnings- och roteringsbördans afskrifning bringas till sin definitiva lösning.
Likaså anser jag, att, ehuru en öfver en längre period utsträckt afskrifning
skulle vara mindre kännbar för statsverket, afskrifningen likväl bör
bringas till slut under loppet af en jemförelsevis kort tidrymd. Det af
Kongl. Maj:t för 1883 års Riksdag i ämnet framlagda förslag var bygdt
på en afskrifningsplan, enligt hvilken grundskatterna samt rustningsoch
roteringsbesvären skulle successivt försvinna under en tid af 37 år.
Äfven frånsedt att afskrifningen af de numera återstående 70 procenten
af nämnda skatter och besvär naturligtvis skulle kunna ega rum under
en kortare tid än den år 1883 för eftergift af hela beloppet föreslagna,
anser jag afskrifningsperioden böra bestämmas väsentligen kortare än
den i 1883 års afskrifningsplan förutsatta. Då sistnämnda år samtidigt
med afskrifningsförslaget framlades ett förslag till härordning, enligt hvilket
i bredd med afskrifningen af rustnings- och roteringsbesvären äfven de i
rustningen och roteringen innefattade prestationer skulle upphöra, medan
nu icke ifrågasättes annat, än att dessa fortfarande skulle, ehuru mot ersättning
motsvarande deras uppskattade värde, oförändradt utgöras, ligger
redan häri ett skäl för min åsigt, att afskrifningstiden nu kan sättas
kortare. Men härtill kommer såsom ett ytterligare och hufvudsakligt
skäl, att, då det ansetts af största vigt, att den föreslagna utsträckningen
till 90 dagar af beväringens vapenöfningar kommer till fullt genomförande
så fort sig göra låter eller redan under loppet af år 1894, det synes
påkalladt, att äfven skattefrågan erhåller sin definitiva lösning inom så
kort tid, som med statsverkets kraf må finnas förenligt. Uppenbarligen
kan eftergiften af grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
hela återstående belopp icke utan allt för stora olägenheter för statsverket
eg a rum redan inom utgången af samma tid, som blifvit föreslagen
för den utsträckta värnpligtens genomförande, men deremot anser
jag hinder icke böra möta för afskrifningens fullbordande under loppet
af tio år, räknadt från och med år 1893. En afskrifning under denna
tidrymd af den qvarvarande återstoden af de ifrågavarande skatterna och
besvären lärer nemligen icke kunna anses öfverstiga statens finansiela
förmåga eller vara egnad att åstadkomma sådana rubbningar i budgeten,
att derigenom befordrandet af andra vigtiga statsändamål skulle
äfventyras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

Till en början erinrar jag, att grundskatternas afskrifning under
nuvarande förhållanden är en vida mindre ingripande åtgärd, än den för
några årtionden tillbaka skulle varit. Af samtliga statsinkomster utgjorde
grundskatterna år 1850 25,7 9 procent, år 1860 20 procent, år
1870 14,n procent och år 1880 7,5 4 procent. Efter den år 1885 skedda
30-procentsafskrifningen utgör grundskatten, upptagen till det belopp,
hvarmed densamma enligt rikshufvudboken för år 1890 samma år influtit,
eller 4,172,130 kronor 7 öre, allenast 4,5 9 procent af statens samtliga
inkomster nämnda år; och fäster man sig vid det belopp af grundskatterna,
hvilket enligt de i nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885 innefattade grunder
skulle förekomma till afskrifning, eller 3,223,373 kronor 51 öre,
utgör detta endast 3,5 4 procent af nämnda inkomsters hela belopp.
Utom grundskatten skulle staten visserligen mista en årlig tillgång,
motsvarande årliga värdet af den ännu icke afskrifna delen af rustningsoch
roteringsbesvären, eller i rundt tal omkring 3,458,000 kronor, men
på den utvecklingspunkt, hvartill budgeten numera hunnit, torde svårligen
kunna sägas, att en under loppet af tio år företagen skattereglering, som
medför, att staten måste beredas ersättning för en efter hand minskad årlig
tillgång, uppgående vid de tio årens slut till omkring 6,700,000 kronor,
innebär något i och för sig afskräckande. Med säkerhet kan antagas, att
statsinkomsterna, särskildt skogsmedlen och jernvägstrafikmedlen, äfven
under nästa årtionde komma att stiga. Utan tvifvel bör jemväl, i den mån
de under senare åren på postväsendets område genomförda stora förbättringar
hunnit medföra alla med dem afsedda verkningar, ett väsentligen ökadt öfverskott
af postmedel kunna för statsverket påräknas, utan att allmänhetens
intresse deraf behöfver blifva lidande. På sätt Riksdagen i sin underdåniga
skrifvelse den 13 Maj 1891 angående regleringen af utgifterna under
riksst-atens sjunde hufvudtitel anfört, torde jemväl den tidpunkt numera
icke vara aflägsen, då öfverskottet å telegrafinkomsterna, hvilket allt
hitintills uteslutande användts för telegrafverkets utveckling och förbättring,
kan disponeras för statsregleringen. Om grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbesvären vid årtiondets slut qvarstode, komme
de sålunda efter all anledning att utgöra en ännu mindre qvotdel af
statens årliga tillgångar än för närvarande. Mot stegringen i statsinkomster
kommer visserligen gifvetvis att svara en stegring i statsutgifter,
och särskildt är en sådan att förvänta på grund af de ökade
kostnaderna för försvaret. Naturligt är derföre, att i ersättning för de
genom afskrifningen upphörda skatterna och besvären nya skattekällor
måste uppsökas, men härvid bör dock beaktas, att, medan grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären för staten representera väsentBxh.
till Piksd. Prot. 1892. 1 Samt. 1 Afd. 2 Höft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

ligen stillastående värden, komma deremot antagligen de skatter, hvarmed
de skola ersättas, till större delen att vara af den natur, att de, i
mån som landets folkmängd och välmåga tillväxa, tillföra statsverket
alltjemt stegrade inkomstbelopp. Det synes mig derföre icke oundgängligt,
att man redan från början uppställer en fullständig beräkning,
enligt hvilken de afskrifna beloppen exakt motsvaras af enahanda belopp
i form af andra skattetitlar, men jag anhåller att få i korthet beröra
den inverkan, som åtgärderna för försvarets stärkande och grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbördans afskrifning komma att
utöfva på de närmaste årens statsregleringar, dervid jag först torde få
yttra mig i fråga om de nya skattekällor, som till fyllande af det ökade
statsbehofvet lämpligen må kunna anlitas.

Till en början erinrar jag då derom, att afskrifningsåtgärden bör
föranleda till en förändring i beloppet af bevillningen för jordbruksfastighet.

Såsom kändt utgår för närvarande bevillningen af fast egendom
för jordbruksfastighet med 3 öre för hvarje fulla 100 kronor samt för
annan fastighet med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.
Att den undantagsställning, jordbruksfastigheten sålunda hittills
intagit, borde upphöra i sammanhang med grundskatternas samt rustnings-
och roteringsbesvärens afskrifning, och nämnda slag af fastighet
följaktligen åsättas bevillning efter de för all annan fastighet gällande
grunder, uttalades af Riksdagen i underdånig skrifvelse af den 24 Maj
1873 och har derefter alltid ansetts som en gifven följd af afskrifningen.

I sammanhang härmed bör jag fästa uppmärksamheten på en i
vår bevillningslagstiftning förefintlig brist, som redan af skatt eregleringskomitén
påpekades. Denna komité erinrade, att det icke finge
förbises, att vid sidan af jordens alstrande förmåga förefunnes vid en
ordnad jordbruksrörelse åtskilliga andra beskattningsbara faktorer, såsom
dels det för rörelsens drifvande erforderliga, i inventarier och kreatursstock
nedlagda eller eljest använda kapital, dels ock produkten af jordbrukarens
personliga arbete samt de af honom i hans egenskap af
jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan i penningevärde uttryckta
och derföre vanligen förbisedda förmåner af allehanda slag. Enär vid
uppskattning af öfriga samhällsklassers inkomster tillbörligt afseende
städse fästs vid dessa och liknande förhållanden, ansåg komitén desamma
ej heller böra förbises vid jordbruksnäringens beskattning och
föreslog derföre utan meningsskiljaktighet bestämmelser, enligt hvilka
det belopp, hvarmed en egendoms afkastning möjligen öfversköte
hvad som redan genom fastighetsbevillning blifvit beskattadt, skulle
komma att träffas med inkomstbevillning. Då komiténs förslag den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

8 Januari 1883 inför Kongl. Maj:t anmäldes, framhöll jemväl dåvarande
departementschefen såsom en väsentlig brist i lagstiftningen,
att man, då man beskattat jordbruksfastigheten, ansett sig på samma
gång beskatta sjelfva jordbruksrörelsen, dervid förbiseende, att denna
rörelse eller näring för sitt bedrifvande förutsatte icke blott sjelfva fastigheten,
utan ett visst driftkapital i inventarier, kreatur m. m. och ett
betydligt tillskott af arbete. Kapitalet och arbetet medverkade således
uppenbarligen till den inkomst, jordbruksrörelsen lemnade, och då inkomst
af kapital och arbete eljest beskattades, borde ju icke heller rimligtvis
inkomsten af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och arbetet
lemnas obeskattad. Skatteregleringskomiténs förslag åsyftade emellertid
att låta taxeringsmyndigheterna uppskatta den inkomst, jordbruksrörelsen
lemnade utöfver hvad som kunde anses beskattadt genom fastig -hetsbevillningen, och att låta denna uppskattning ske hufvudsakligen på
samma sätt, som eljest iakttoges vid beräkning af den inkomst, som af
annan rörelse eller näring härflöte. Detta förfarande vore visserligen
ur teoretisk synpunkt rigtigt, men å andra sidan hade komiténs ordförande
i afgifven reservation likasom Kammarrätten och flertalet länsstyrelser
i sina öfver förslaget afgifna yttranden påpekat, huru de svårtillämpliga
bestämmelserna i komiténs förslag säkerligen skulle leda till
ett resultat i finansielt afseende, som gjorde hela vinsten af det nya
skatteföremålets upptagande i lagstiftningen i de flesta fall temligen betydelselös.
Lika med de hörda myndigheterna ansåge derföre departementschefen,
att frågan om särskild inkomstbevillning af jordbruksrörelsen
för det dåvarande icke kunde på ett praktiskt sätt lösas på
annan väg än den af komiténs ordförande angifna, eller genom att ställa
beskattningen af jordbruksrörelsen i ett fixt lagbestämdt förhållande till
jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Komitéordförandens förslag innebure
nemligen, att bevillningen för jordbruksfastighet, deri inbegrepes
jemväl bevillningen för jordbruksrörelsen, skulle utgå med 6 öre för
hvarje 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I hufvudsak biträdande
detta förslag, ansåge dock departementschefen, att åt den tanke,
hvarpå förslaget hvilade, borde i lagstiftningen gifvas ett något förändradt
uttryck. Då jordbruksfastighetens likställighet med annan fastighet uti
bevillningsafseende städse stälts i samband med en afskrifning åt de på
den förra fastigheten hvilande särskilda skatter, och då åstadkommandet
af en dylik likställighet synts ur flera synpunkter önskvärdt, ansåge
departementschefen det ej vara lämpligt, att åt bevillningsförordningen
gåfves ett utseende, som skulle jordbruksfastighet genom att derför erlägga
6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet blifva högre be -

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

skattad än annan fastighet, för hvilken utgjordes endast 5 öre. Derjemte
ansåge departementschefen det vara af vigt, att det nya begreppet
om inkomstbevillning för jordbruksrörelse blefve uttryckligen inrymdt i
bevillningsförordningen, och hemstälde derföre, att, med lika bevillning
för all fastighet, nemligen 5 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet,
den inkomst och förmån af jordbruksrörelse å egen eller annans
mark, som förvärfvades medelst det i rörelsen nedlagda arbete och dervid
använda inventarier, skulle i förordningen upptagas under hufvudrubriken
inkomst af arbete såsom särskildt skatteföremål och tillika stadgas,
att dylik inkomst och förmån skulle upptagas till ett belopp, som
motsvarade en för hundra af fastighetens taxeringsvärde. Å det sålunda
beräknade inkomstbeloppet skulle naturligtvis utgöras vanlig inkomstbevillning,
hvilken sålunda i hvarje fall komme att utgå med 1 öre för
100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I enlighet med de af departementschefen
sålunda uttalade åsigter voro ock vederbörande paragrafer
affattade i det förslag till bevillningsförordning, som af Kongl. Maj:t
förelädes 1883 års Riksdag. I följd af den utgång, det samtidigt
framlagda förslaget om afskrifning af grundskatter samt rustnings- och
roteringsbesvär erhöll, förföllo emellertid de föreslagna nya bestämmelserna
om jordbruksnäringens beskattning.

Det synes mig gifvet, att, då jordbruksnäringen befrias från den
af ålder å densamma hvilande särskilda beskattning, sagda näring bör i
fråga om bevillning till staten likställas med andra näringar, och att
derföre den skattefrihet, som hittills åtnjutits för afkastningen af det i
jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete, ock bör upphöra. Jag
ansluter mig derföre i allt väsentligt till de åsigter, som vid nyssnämnda
föredragningstillfälle af dåvarande departementschefen inför Kongl.
Maj:t uttalades, men anser likväl i olikhet med honom, att åt grundsatsen
om skattskyldighet för omförmälda slag af kapital och arbete
bör i bevillningsförordningen gifvas uttryck på det sätt, att bevillningen
för jordbruksfastighet sättes till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor
af taxeringsvärdet. Det i 1883 års förslag tillämpade beräkningssätt
leder till samma resultat på en omväg, hvilken hufvudsakligen af det
skäl ansetts erforderlig, att man velat undvika skenet af, att jordbruksfastighet
vore högre beskattad än annan fastighet. För min del kan
jag likväl icke finna denna hänsyn vara af den betydelse, att den skulle
uppväga de med omförmälda beräkningssätt förenade olägenheterna af
en mera invecklad uppställning så väl af bevillningsförordningen som af
taxeringslängderna. En olikhet i sak förefinnes visserligen äfven mellan
1883 års förslag och det af mig nu framstälda, nemligen att i de fall,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

då jordbruksfastighet vore utarrenderad, enligt det förra förslaget arrendatorn,
men enligt det senare jordegaren komme att erlägga det belopp
af 1 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, som representerade
skatten för det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete; men
då jordegaren och arrendatorn ega att sins emellan aftala om hvardera^
andel i fastighetsbevillningen, är denna skilnad utan egentlig
betydelse.

Under förutsättning af bifall till mitt sålunda framstälda förslag
om jordbruksfastighetsbevillningens förhöjning till 6 öre för hvarje
fulla 100 kronor af taxeringsvärdet, erfordras naturligtvis för bibehållande
af den inbördes proportion, hvari jordbruksfastighet och annan
fastighet för närvarande deltaga i den kommunala beskattningen å
landet, vissa förändringar i bestämmelserna rörande denna beskattning.
De sålunda erforderliga förändringarna äro emellertid icke af synnerligen
ingripande beskaffenhet. Sedan nemligen för jordbruksfastighet
och jordbruksrörelse kommer att erläggas jemnt dubbelt så hög bevillning
som för närvarande, bortfaller det hittills förefintliga behofvet
af en högre fyrktalssättning för jordbruksfastighet; och antagandet af
den lika fyrktalssättningen för alla skatteföremål låter dessa följaktligen
fortfarande deltaga i kommunalbeskattningen i alldeles samma proportion
som hittills.

Enligt rikshufvudboken för år 1890 uppgick nämnda år bevillningen
för jordbruksfastighet till ett belopp af 660,728 kronor 6 öre.
Om denna bevillning höjes från 3 till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor
af taxeringsvärdet, kan alltså härigenom påräknas en ökad statsinkomst
af i rundt tal 660,000 kronor.

Då enligt gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna vid
bestämmandet af fast egendoms värde afseende skall fästas vid beloppet
af de grundskatter och öfriga allmänna utskylder, hvarmed egendomen
är belastad, kan på grund häraf en så stor del af fastighetsvärdet i
riket, som motsvarar grundskatternas samt öfriga reala bördors kapitalvärde,
anses vara befriad från fastighetsbevillnings utgörande. Afskrifvas
grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären, bör sålunda
det beskattningsbara fastighetsvärdet ökas med ett belopp, motsvarande
dessa skatters och besvärs kapitalvärde. Om detta kapitalvärde
antages ursprungligen hafva utgjort omkring 200 millioner kronor,
bör således, unde~r förutsättning att fastighetsbevillningen höjes från 3
till 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet och med fästadt
afseende å den redan skedda 30-procentsafskrifningen, jordbruksfastighetsbevillningen,
efter det afskrifningen blifvit fullständigt genomförd,

14 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 3.

inbringa ytterligare omkring 84,000 kronor. Då å andra sidan af skäl,
som jag nedan går att anföra, den särskilda bevillningen af frälseegendomar
eller den s. k. rusttjenstbevillningen äfvensom bevillningen
för lotshemman i sammanhang med afskrifningen böra upphöra, uppkommer
härigenom en minskning i statsinkomst, som nära motsvarar
den nyssberörda ökningen. Nämnda båda bevillningar inbragte nemligen
år 1890 ett belopp af sammanlagdt 67,153 kronor 49 öre.

Jag har bland nya skattekällor i första rummet omnämnt förhöjningen
i bevillningen för jordbruksfastighet, emedan denna under alla
förhållanden bör vara att påräkna såsom en direkt följd af afskrifningsåtgärden
och torde böra uppställas som vilkor för densamma. Hvad
angår de skattetitlar, hvilka eljest kunna ifrågakomma att anlitas för
de nya statsbehofvens fyllande, synas mig närmast erbjuda sig införandet
af beskattning pa maltdrycker och utveckling af stämpelskatten.

Att alldeles oberoende af frågan om grundskatternas samt rustningsoch.
roteringsbesvärens afskrifning förhållandena måste komma att inom
en icke aflägsen framtid leda till en beskattning af maltdrycker, synes
mig icke kunna vara tvifvel underkastadt. Det kan icke betecknas
annat än såsom en inkonseqvens i vår skattelagstiftning, att, medan
bränvinet och öfriga spritdrycker träffas af tillverknings- och försäljningsskatter,
hvilkas sammanlagda belopp uppgår till varans mångdubbla
värde, maltdryckerna gå helt och hållet skattefria. Domstolarnes brottmålsprotokoller
och det ständigt framträdande behofvet af ytterligare
skärpningar i lagstiftningen angående handeln med maltdrycker vittna
mer än tillräckligt derom, att de förhållanden, hvilka ur sedlig synpunkt
gjort en hög beskattning af bränvinet nödvändig, äfven, om ock
i mindre grad, föreligga i fråga om maltdryckerna. I samma mån
som med den allt kraftigare tillväxande nykterhetsverksamheten tillfällena
att åtkomma bränvin försvåras, kommer ölets egenskap af surrogat
för bränvinet att skarpare framträda och att påkalla lagstiftningens
verksammare inskridande mot missbruket deraf, och särskildt
för förekommande af försöken att uppblanda maltdryckerna med starkare
ämnen lärer en. samtidig beskattning af maltdrycker och bränvin
vara erforderlig.

Äfven ur finansiel Synpunkt kunna maltdryckerna sägas utgöra
ett lämpligt skatteobjekt, så vidt som nämnda drycker äro föremål för
en vidsträckt förbrukning, på samma gång som de på grund af sitt
ringa näringsvärde svårligen kunna hänföras till lifsförnödenheter. Maltdryckernas
lämplighet såsom beskattningsföremål är ock allmänt erkänd,
såsom framgår deraf, att maltdrycksbeskattning förekommer så väl i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

alla europeiska länder med undantag af Sverige och Schweiz som i
Nordamerikas Förenta Stater. I vårt grannland Norge är skatten på
maltdrycker synnerligen hög, högre, så vidt kändt är, än i något
annat land.

Ett förslag till införande af maltdrycksbeskattning äfven här i
landet föreligger numera. Sedan särskilda komiterade redan den 30
Juni 1881 utarbetat förslag till författning i sådant hänseende, behagade
Kongl. Maj:t den 6 Augusti nästlidet år tillsätta en komité med
uppdrag, bland annat, att etter skedd utredning afgifva yttrande i
fråga om det skattebelopp, som vid behof af ökade statsinkomster lämpligen
skulle kunna uttagas genom beskattning af maltdrycker, samt i
fråga om sättet för anordnande af sådan beskattning, efter granskning
af 1881 års nyssnämnda förslag och med hänsyn till derefter vunnen
ei-farenhet vid tillämpningen af maltdrycksbeskattningen i främmande
länder, inkomma med förslag till författningar i ämnet.

Till följd af detta uppdrag har bemälda komité den 11 sistlidne
December afgifvit betänkande med förslag dels till förordning angående
beskattning af maltdrycker och dels till ordningsstadga för bryggerierna
i riket. Skattebeloppet är af komitén föreslaget till 10 öre för kilogram
af det malt, som användes för tillverkuingen, motsvarande efter
antagen beräkningsgrund 2 kronor 50 öre för en hektoliter öl eller
0,8 9 öre för en s. k. halfbutelj. 1 det afgifna betänkandet, till hvilket
jag i öfrigt hänvisar, har komitén beräknat, att en till nämnda belopp
bestämd skatt skulle, efter afdrag för kontrollkostnaden, lemna en behållen
inkomst af 3,000,000 kronor.

Tillverkningsåret skulle enligt komiténs förslag räknas från och
med den 1 Oktober till och med den 30 September. I öfverensstämmelse
härmed har komitén föreslagit, att förordningen om beskattning
af maltdrycker skall träda i kraft den 1 Oktober det år, under hvilket
förordningen är afsedd att blifva till efterlefnad gällande. Som emellertid
enligt en annan bestämmelse i författningsförslaget tillverkare först
inom två månader efter utgången af hvarje qvartal skall vara skyldig
att inbetala tillverkningsskatten för det under qvartalet uppvägda
maltet, följer häraf, att nämnvärd afkastning af maltskatten icke
kan vara att påräkna förr än under kalenderåret närmast efter det,
under hvilket författningen trädt i kraft. För att maltskatten skall
få betydelse för 1894 års statsreglering, måste således tiden för ikraftträdandet
bestämmas senast till den 1 Oktober 1893. Med afseende
på de förberedande åtgärder, som måste vidtagas, innan den nya författningen
kan funktionera, varder emellertid nödigt att icke allt för

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

kort tid får förflyta emellan tiden för författningens promulgation och
tiden för dess ikraftträdande. Om derföre förordningen om maltdrycksbeskattningen
skall kunna tillämpas från och med den 1 Oktober nästkommande
år, bör densamma antagas redan vid innevarande års Riksdag.
Jag är ock sinnad att, sedan sig visat, huruvida värnpligts- och
afskrifningsförslagen varda af Riksdagen antagna, hos Kongl. Maj:t
göra framställning om framläggande för detta års Riksdag af förslag
till förordning angående beskattning af maltdrycker.

Jag öfvergår nu till frågan om utveckling af stämpelskatten.

De afgifter, hvilka sammanfattas under benämningen stämpelskatt,
äro, såsom bekant, af två sinsemellan väsentligen olika slag, nemligen
dels en afgift för expeditioner från offentliga myndigheter, dels en
skatt å handlingar af privaträttslig beskaffenhet. Den förstnämnda afgiften,
hvilken, såsom utgörande en ersättning för af staten den enskilde
direkt lemnade tjenster, icke är att anse såsom skatt i egentlig
mening, kommer här icke i betraktande. Deremot anhåller jag att med
några ord fa vidröra betydelsen af stämpelafgiften å enskilda handlingar.
Denna afgift, hvilken i sin allmänhet kan betecknas såsom en skatt
på transaktioner eller på öfverflyttning af värdebelopp från en hand
till en annan, har otvifvelaktigt en vigtig uppgift att fylla i skattesystemet.

Vid tillämpningen af inkomstbeskattningen äro få uppgifter vanskligare
än att med skatten behörigen åtkomma det rörliga kapitalet.
Medan beskattningsmyndigheterna i regeln erhålla kännedom åtminstone
om tillvaron af sådana skatteföremål som fast egendom eller inkomst
af tjenst, rörelse eller yrke, måste det deremot i många fall
bero af den skattskyldiges egen goda vilja, huruvida t, ex. ett i räntebärande
papper placeradt kapital skall blifva anmäldt till beskattning.
Att icke obetydliga belopp i sådant kapital ock undandraga sig beskattning,
kan icke betviflas. Men härtill kommer ytterligare, att, ehuru
det svårligen kan förnekas, att inkomst af kapital eger större skattekraft
än inkomst af arbete, och sådan inkomst af arbete, hvars fortsatta
åtnjutande är arbetaren genom lagliga eller kontraktsenliga bestämmelser
för längre tid tillförsäkradt, större skattekraft än den inkomst,
för hvilken ingen sådan garanti förefinnes, svårigheterna att
inom inkomstbeskattningens område i olika skattesatser för olika inkomstslag
gifva uttryck åt de sistnämndas olika skattekraft! likväl befunnits
så stora, att den teoretiskt rigtiga principen väl icke någonstädes
kunnat i afsevärd utsträckning eller på ett tillfyllestgörande
sätt praktiskt förverkligas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Den uppgift, som inkomstskatten sålunda dels endast ofullständigt,
dels alldeles icke mäktar fylla, öfvertages i länder, der stämpelskatten
är mera genomförd, till väsentlig del af denna skatt. Om än
icke alla de värdebelopp, som af stämpelskatten träffas, kunna betraktas
såsom redan färdigbildadt kapital i den skattskyldiges hand, är
detta likväl otvifvelaktigt fallet hvad beträffar flere af de vigtigaste föremålen
för skatten, och äfven då stämpelskatten sträcker sina verkningar
utöfver det egentliga kapitalet och yttrar sig såsom en beskattning
af industri och handel, verkar skatten såsom ett komplement till
inkomstskatten, i det den medför en högre beskattning för sådan inkomst,
som härflyter af kapital och arbete i förening, än för den, som
endast härrör af arbete.

Då härtill kommer, att knappast någon annan skatt medgifver ett
så enkelt uppbördsätt som stämpelskatten — uppbörden gör sig sjelf,
kan man säga — i följd hvaraf afbränningarna blifva jemförelsevis obetydliga,
och att skatten, der den genom någon tids bestånd ingått i
vanorna, är ett för de skattskyldige föga besvärande medel att inbringa
betydande inkomstbelopp för staten, kan det icke förvåna, att denna
skatteform i de flesta länder erhållit en vidsträckt användning. Sålunda
inbringar enligt senast tillgängliga uppgifter, hemtade dels ur
Almanach de Gotha, dels ur vederbörande budgeter, stämpelskatten
med inberäkning af andra afgifter — förnämligast vissa arfsskatter
samt i Frankrike, Belgien och Italien afgifter vid inregistrering af handlingar
— hvilka drabba egendom vid öfvergång ur en hand i en annan,
äfven om de icke uppkräfvas i form af stämpel, i Frankrike 677,116,000
francs eller 21,3 procent af samtliga statsinkomster, i Nederländerna

23.633.000 floriner eller 18,6 procent, i England 16,020,000 pounds
eller 16 procent, i Belgien 50,978,000 francs eller 15 procent, i Italien

196.590.000 lire eller 11 procent, i Österrike-Ungern 80,611,000 floriner
eller 8,5 procent, i Danmark 4,472,000 kronor eller 7,9 procent
och i Preussen 39,895,000 mark eller 2,5 procent af samtliga statsinkomster.
Hvad Preussen beträffar bör likväl anmärkas, att i det för
detta land uppgifna skattebeloppet icke är inräknad afkastningen af
den för hela tyska riket gemensamma vexelstämpelskatten. Räknad
per individ af folkmängden belöper sig stämpelskatten i Frankrike till
12 kronor 82 öre, i England till 7 kronor 79 öre, i Nederländerna till
7 kronor 54 öre, i Belgien till 5 kronor 97 öre, i Italien till 4 kronor
68 öre, i Österrike-Ungern till 3 kronor 46 öre, i Danmark till 1 krona
94 öre och i Preussen till 1 krona 26 öre.

Bih. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 2 Käft.

f? Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 3.

I Sverige inbragte år 1890 stämpelskatten med afdrag för kortstämpelafgiften,
hvilken är af eu helt annan natur, ett belopp af 3,405,y25
kronor 98 öre, hvilket utgör 3,7 procent af samtliga statsinkomsterna
och omkring 71 öre per individ af folkmängden. Hela nyssnämnda
summa utgör likväl, såsom förut blifvit erinradt, icke stämpels&aW i
egentlig mening. Af de senast genom Finansdepartementets försorg
offentliggjorda uppgifterna rörande beloppet af de stämplar, som användts
till beläggning af de till protokollen öfver lagfarter, inteckningar,
äktenskapsförord samt bouppteckningar, morgongåfvobref och
afliandlingar om lösöreköp hörande handlingar, inhemtas nämligen, att
under dessa rubriker år 1888] inflöt ett belopp af 1,990,851 kronor.
Då öfriga i stämpelförordningen såsom stämpelpligtiga upptagna enskilda
handlingar, med undantag af utrikes vexlar och utländska försäkringsbolags
försäkringsbref och premieqvittenser, icke äro af beskaffenhet
att kunna inbringa nämnvärda belopp, torde den del af
stämpelafgiften, som har egenskapen af egentlig skatt, icke synnerligen
mycket öfverstiga 2,000,000 kronor.

Väl är det sant — och detta bekräftas äfven af ofvan lemnade
uppgifter rörande stämpelskattens afkastning i åtskilliga stater — att
endast i kapitalstarka länder stämpelskatten kan uppdrifvas till sådan
höjd, att den utgör en af de största eller såsom i Frankrike, med
inberäkning af inregistreringsafgifterna, rent af den största bland
budgetens inkomstposter. Utan att anse sådant här i landet vara
möjligt eller önskligt, synes det mig likväl obestridligt, att stämpelskattens
betydelse i skattesystemet hos^ oss blifvit alltför mycket förbisedd.
Då det gäller att bereda staten nya inkomstkällor, hör derföre
enligt min mening stämpelskatten till de skatteformer, hvilka böra
ifrågakomma att i främsta rummet för ändamålet anlitas, och det torde
tillåtas mig att tillägga,*] att, om detta gäller i allmänhet, det måste
gälla så mycket mer i det nu förutsatta fallet, att behofvet af ökade
inkomster uppkommit genom afskrifning af grundskatterna. Intet synes
mig nemligen kunna vara mera på sin plats, än att, då en förmögenhetsskatt
såsom grundskatten uteslutes ur skattesystemet, en del
af den derigenom uppkomna bristen fylles genom en skatt, som bör
kunna anordnas så, att den hufvudsakligen drabbar de förmögnare
samhällsklasserna.

Att nu ingå i en närmare undersökning af det sätt,^hvarpå en
utsträckning af stämpelbeskattningen lämpligen borde åvägabringas,
torde icke vara af omständigheterna påkalladt. Gifvet är, att då skyldigheten
att vid transaktioner af del ena eller andra slaget utgöra stämpel -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

afgift icke kunnat ingå i vårt folks vanor på samma sätt som i flertalet
främmande länder, der i regeln hvarje handling, som innefattar
öfverlåtelse af värdebelopp från en hand till en annan eller erkännande
af sådan öfverlåtelse, skall förses med stämpel, synnerlig varsamhet
bör iakttagas vid en utsträckning af denna skatteform. Vid valet af
de handlingar, till hvilka stämpelpligtigheten skall utsträckas, bör ögonmärke
isynnerhet fästas dervid, att i främsta rummet ifrågakomma sådana
kategorier af handlingar, genom hvilkas stämpelbeläggning skatten
kommer att träffa de mera välmående klasserna i samhället. Jag
erinrar i sådant afseende derom, att för flertalet af de papper, genom
hvilka den egentliga affärsrörelsen och delvis äfven kapitalplaceringen
förmedlas, såsom för inrikes vexlar, depositionsbevis, bankanvisningar,
obligationer, aktier och mäklareslutsedlar, här i landet åtnjutes frihet
från stämpel, medan i andra länder just dessa slag af handlingar företrädesvis
ansetts egnade för stämpelbeskattning. På detta område
finnes utan tvifvel ett lämpligt tillfälle till upptagande af en ökad
skatteinkomst för staten. En försigtig utvidgning af den arfsbeskattning,
som under form af stämpel för bouppteckningar för närvarande
förefinnes, skulle, om dervid iakttages, att skatten graderas i förhållande
till slägtskapsledens aflägsenhet, och att de små arfsbeloppen i möjligaste
mån skonas, otvifvelaktigt äfven utgöra en tidsenlig utveckling af
skattelagstiftningen.

Då jag, utöfver dessa antydningar, nu icke ansett mig böra ingå
i en närmare undersökning af de möjligheter, som erbjuda sig.att göra
stämpelskatten för staten mer inbringande, är jag ej heller i tillfälle
att nu framlägga någon detaljerad kalkyl angående den ökning i statsinkomst,
som under denna titel må vara att påräkna. Att, om tillbörlig
urskiljning iakttages vid valet af de handlingar, hvilka böra drabbas
af den ökade stämpelskatten, denna skatt borde kunna höjas med åtminstone
1 million kronor, utan att höjningen skulle verka tryckande på
handel och vandel inom landet, synes mig emellertid, särskildt vid
jemförelse med förhållandena i vårt grannland Danmark, tryggt kunna
antagas.

Sedan jag nu tillåtit mig att fästa uppmärksamheten vid de
skattekällor, hvilka synts mig i första rummet egnade att anlitas för
fyllande af den genom de föreslagna försvars- och afskrifningsåtgärderna
uppkommande ökning i statsbehofven, anhåller jag att få öfvergå
till frågan om nämnda åtgärders inverkan på statsregleringarna för
åren 1893 och 1894, med hvilket sistnämnda år åtgärderna för försvarets
stärkande skulle vara fullständigt genomförda, medan enligt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.1

den afskrifningsplan, jag går att underställa Eders Kongl. Höghets
pröfning, 20 procent af grundskatterna, utöfver förut afskrifna 30 procent,
skulle eftergifvas fiån och med år 1893 samt derefter ytterligare 10
procent af samma skatter afskrifvas hvart annat år från och med år
1894, till dess de blifvit fullständigt eftergifna, samt motsvarande lindring
beredas i rustnings- och roteringsbördan. Hen nu angifna ordningen
för de föreslagna åtgärdernas genomförande | föranleder, att
samma åtgärder komma att i 1894 års budget kräfva en i jemförelse
med 1893 års utgifter för ändamålet med i rundt tal 3,000,000 kronor
ökad kostnad.

Jag får senare i dag tillfälle att i sammanhang med anmälan af
statsreglering^ för år 1893 redogöra för förhållanden, af hvilka framgår,
att till disposition nu föreligger ett öfverskott å statsregleringarna
för år 1890 och föregående år till belopp i rundt tal af 7,300,000
kronor, men att,, så vidt nu är kändt, nämnvärdt öfverskott icke uppstått
å 1891 års statsreglering. Hen sammanfattning af statsverkets
inkomster och utgifter för år 1893, jag jemväl går att lemna, kommer
att utvisa, att af nyssnämnda öfverskott å 7,300,000 kronor för den
nu föreliggande statsregleringen icke behöfver tagas i anspråk mer än

5,800,000 kronor, medan 1,500,000 kronor, allt i runda tal, kunna reserveras
för 1894 års statsreglering.

Statsverkets närvarande fmansiela ställning medgifver, att den del
af det ökade statsbehofvet, som belöper redan på år 1893, kan bestridas
utan anlitande af andra nya skattetitlar än den ökning i jordbruksfastighetsbevillningen,
som i hvarje händelse bör utgöra en följd af
grundskatteafskrifningen. För år 1894 varder emellertid förhållandet
ett annat. Af det förestående framgår, att det för 1894 års statsreglering
disponibla öfverskottet å föregående statsregleringar kan antagas
komma att med omkring 4,300,000 kronor understiga det enahanda
öfverskott, som upptages i 1893 års budget, samt att kostnaderna
för försvarsväsendet. och skatteafskrifningen, hvilka för år 1894 skulle
utöfver det belopp, som täckes af den förhöjda bevillningen för jordbruksfastighet,
sammanlagdt^uppgå till omkring 6,100,000 kronor, komma att
med omkring 3,000,000 kronor öfverstiga 1893 års utgifter för samma
ändamål. Antager man, att statsverkets tillgångar och utgifter i öfrigt
varda för båda åren väsentligen desamma, måste således tillgångar beredas
för fyllande af ett med omkring 7,300,000 kronor^ökadt statsbehof. Om
i enlighet med de åsigter, jag förut uttalat, såsom tillgångar i 1894
års budget upptagas maltskatt med 3,000,000 kronor och ökad stämpelskatt
med 1,000,000 kronor eller tillsammans 4,000,000 kronor, återstår
i allt fall ett belopp af 3,300,000 kronor att fylla. Härför kunna

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3. 21

naturligen flera utvägar anlitas. Jag tillåter mig att påpeka några
bland dem.

Norra stambanan till Boden beräknas, under förutsättning att till
byggnadsarbetet för år 1894 anvisas enahanda belopp, 4,000,000 kronor,
som för ändamålet upptagits i de senare årens stater, varda färdigbyggd
under loppet af nyssnämnda år. Vid det förhållande, att — om man
medräknar det anslag af nyssnämnda belopp, som lärer böra för år 1893
äskas — för anläggningen af norra stambanan till utgående å riksstaten
anvisats ett belopp af sammanlagdt icke mindre än 17,065,000 kronor,
torde betänklighet icke kunna anses möta deremot, att för bestridande
af någon del af det sista byggnadsårets anslag tillgång beredes genom
upplåning af medel till erforderligt belopp.

Den nya eller förhöjda tullbeskattning, hvilken efter gällande
franska och spanska handelstraktaters utlöpande lärer böra påföras vissa
varor, företrädesvis industri- och lyxartiklar, kan, enligt hvad jag senare
i dag i annat sammanhang får tillfälle att inför Eders Kongl. Höghet närmare
utveckla, beräknas vid oförminskad import af samma varor, medföra
en ökad tullinkomst för år 1893 af omkring 5,000,000 kronor,
hvilken beräkning likväl med fästadt afseende på den nedgång i införseln,
som i följd af tullförhöjningen kan motses, bör nedsättas till 4,000,000
kronor. Det torde dock kunna förväntas, att nedgången i införsel skall
göra sig företrädesvis märkbar under den första tiden efter tullförhöjningen,
och att införseln småningom åter skall stiga, hvarmed naturligtvis
ock kommer att följa en stegring af tullinkomsten.

Riksbankens fonder uppgå efter disposition af 1890 års bankoviust
till ett belopp af omkring 55 millioner kronor. Äfven om Riksbanken
framdeles kommer att öfvertaga all sedelutgifning inom riket, i hvilken
händelse Riksbankens vinst naturligtvis kommer att betydligt ökas,
samt anordna ett antal nya afdelningskontor, torde man kunna anse bankens
fonder numera hafva nått den storlek, att så stor årlig afsättning
till desamma som hittils ej lärer vara erforderlig. För statsverkets
behof borde derför så väl för år 1894 som för de följande åren kunna
af de ifrågavarande vinstmedlen påräknas en större andel än under
de senare åren varit vanligt.

Med dessa kortfattade antydningar har jag icke velat säga, att
icke äfven andra inkomstkällor skulle kunna för det ifrågavarande ändamålet
anlitas, utan endast afsett att framhålla, att, ehuru statsregleringen
för år 1894 antagligen kommer att försiggå under vida mindre
gynsamma förhållanden än de närvarande, den finansiela ställningen
för nämnda år likväl icke varder sådan, att deri hinder bör möta för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

genomförande af de föreslagna åtgärderna för försvarets stärkande och
en reglering af skatteväsendet. Det lärer ej häller undgå uppmärksamheten,
att de statstillgångar, jag i det förestående tillåtit mig framhålla
såsom egnade att anlitas för de nya statsbehofven, sammanlagdt
representera större belopp, än som erfordras för fyllande af nämnda
behof under år 1894, beräknade under förut angifna förutsättningar.
Skulle dessa förändras, så att af en eller annan anledning en större
nedgång komme att inträffa i statsverkets inkomster, återstode således
ändock af de angifna tillgångarna en betydande andel för mötande af
ett härigenom ökadt statsbehof.

Förbises bör visserligen icke, att, då återstoden af grundskatterna
samt af rustnings- och roteringsbördan bör afskrifvas under perioden
1896—1902 med 10 procent af ursprungliga beloppet hvart annat år,
tillgångar äfven måste beredas till fyllande af ett med ytterligare omkring
4,000,000 kronor ökadt statsbehof. Härvid bör emellertid erinras,
att man vid uppställandet af förestående kalkyl rörande 1894 års budgetsförhållanden
haft att beräkna ett öfverskott från föregående statsregleringar
af endast 1,500,000 kronor, medan i allmänhet under de föregående
åren vida större öfverskott funnits att disponera, och ingen
anledning finnes att betvifla, att icke det senare förhållandet äfven
under den kommande tiden skall varda regel. I fråga härom bör man
ihågkomma, att det ogynsamma resultatet af 1891 års statsreglering
till väsentligaste delen berott deraf, att i bredd med den tilltagande
tillverkningen af hvitbetssocker inom landet införseln af socker från
utlandet aftagit, hvilket till följd af hvitbetssockeraccisens lägre belopp
i jemförelse med sockertullen medfört en betydlig nedgång i statens
inkomster. Då emellertid på grund af framställning från Riksdagen,
frågan om systemet för beskattningen af hvitbetssockertillverkningen
för närvarande är föremål för behandling af en af Kongl. Maj:t för
ändamålet tillsatt komité, torde utsigt finnas, att nyssnämnda missförhållande
inom en icke aflägsen framtid kommer att varda åtminstone
i någon mån utjemnadt. Om större öfverskott å statsregleringarna
åter uppstå, komma tillgångar, hvilka för år 1894 erfordrats för att
ersätta det minskade öfverskottet, att varda disponibla till täckande
af kostnaderna för försvaret och skatteregleringen, och dermed minskas
i motsvarande mån behofvet att bereda nya tillgångar för ersättande
af nyssnämnda 4,000,000 kronor, med hvilka under åren 1896—1902
statens förutvarande årliga tillgångar komma att nedgå. I allt fall
bör detta behof i väsentlig mån komma att motvägas af den nedgång
i statsutgifterna, som beror deraf, att, enligt hvad redan blifvit nämndt,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

det under de senare åren anvisade anslaget till stambanebyggandet i
Norrland efter år 1894 ej vidare kominer att utgå.

Sammanfattar jag hvad nu anförts, drager jag deraf den slutsats, att
de föreslagna åtgärderna för försvaret och skatteregleringen icke ur
synpunkten af statsverkets förmåga att bära desamma böra möta betänklighet.
Nya skatter för deras genomförande kräfvas och i saken?
natur ligger, att dessa skatter icke kunna införas utan att varda på
flera håll kännbara. För tryggande af fäderneslandets sjelfständighet
äro likväl, enligt min öfvertygelse, den föreslagna utsträckningen af
värnpligten och öfriga för försvarets stärkande föreslagna åtgärder af
den ingripande vigt, att jag vågar hysa den fasta tillförsigt, att de
uppoffringar, som varda nödvändiga, icke skola befinnas för stora i
förhållande till betydelsen af det mål, för hvars vinnande de åtagas.

Hvad beträffar sättet för verkställandet af grundskatternas samt
rustnings- och roteringsbördans afskrifning, bör, i enlighet med hvad
jag förut anfört, afskrifningsåtgärden till fullo genomföras under loppet
af tio år, räknadt från och med år 1893. Då emellertid den förhöjning
i bevillningen för jordbruksfastighet, som i sammanhang med afskrifningen
bör ega rum, lämpligen torde till sin fulla utsträckning böra inträda
redan från och med nyssnämnda år, anser jag häraf böra följa, att afskrifningsprocenten
under de första åren af tioårsperioden sättes något
högre, än efter en likformig fördelning af afskrifningen öfver nämnda
tidrymd skulle på samma år belöpa. Afskrifningen synes mig derföre
böra ordnas på sådant sätt, att af de 70 procent, som af de ifrågavarande
skatterna och besvären återstå, 20 procent afskiufvas år 1893
och 10 procent år 1894, samt att afskrifningen derefter fortgår med
10 procent hvart annat år, då densamma blir bragt till slut från och
med år 1902. Vidare anser jag syftet med den ifrågasatta afskrifningsåtgärden
med nödvändighet förutsätta, att den föreslagna afskrifningsplanen
redan nu göres till föremål för definitivt beslut och att åt densamma
följaktligen, hvad såväl grundskatterna som rustnings- och roteringsbesvären
beträffar, gifves egenskapen af lag.

På vederbörande departementschefers föredragning lärer Kongl.
Maj:t vilja besluta rörande de åtgärder, som erfordras för afskrifningen af
rustnings- och roteringsbördan, hvaremot det nu tillkommer mig att
afgifva underdånigt förslag till de för grundskatteafskrifningens genomförande
nödiga närmare bestämmelser.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Då den nu ifrågasatta åtgärden innefattar ett slutligt genomförande
af den grundskatteafskrifning, hvartill början gjordes år 1885, lärer
häraf vara en följd, att de särskilda slag af skatter och utlagor, hvilka
jemlikt nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885 angående nedsättning i
de på viss jord hvilande grundskatter samt vissa andra derefter meddelade
stadganden blifvit nedsatta med 30 procent, böra utgöra föremål
äfven för denna afskrifningsåtgärd. Visserligen skulle kunna ifrågasättas
att utsträcka afskrifningen äfven till vissa grundskattebelopp,
hvilka icke berördes af 1885 års afskrifning, nemligen till de belopp,
som äro anordnade rusthåll och rotar, innehafvare af militieboställen,
båtsmansindelningen, lots- och fyrinrättningen, gästgifvare, färjor och
färjekarlar eller hvilka utgöra ersättning för jordförluster i följd af kanal-
och väganläggningar. Dessa grundskattebelopp ingå i den å riksstatens
inkomstsida upptagna titeln grundskatt, men afföras åter såsom »friheter»
å riksstatens utgiftssida under vederbörande utgiftstitlar, hvarföre någon
inbetalning till statsverket eller utbetalning från detsamma af dessa belopp
i verkligheten icke egerrum. Då Kongl. Maj:t till 1883 års Riksdag
afgaf förslag till afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och
roteringsbesvären, föreslog Kongl. Maj:t, att dessa grundskattebelopp
skulle med ingången af år 1884 ur jordeböcker och räkenskaper uteslutas.
Ar 1885 deremot, då Kongl. Maj:t föreslog en endast partiel
afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären,
ansåg Kongl. Maj:t förändring i de ifrågavarande anordningarna icke
böra ega rum.

Då nu en fullständig afskrifning af grundskatterna föreslås, torde
visserligen deraf följa, att icke de ifrågavarande frinjutna räntorna,
hvilka äro af enahanda natur med de till afskrifning föreslagna, böra
qvarstå i jordeböckerna. Beträffande de ytterst fåtaliga qvarvarande
militieboställena torde med förändringens vidtagande emellertid utan
olägenhet kunna anstå till boställenas indragning till statsverket, då
bestämmelsen i mom. 5 af nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885 å dem
varder tillämplig och grundskattebeloppeu sålunda försvinna. Flertalet
af öfriga ofvan omförmälda friheter skulle visserligen, under förutsättning
af bifall till förslaget om grundskatternas afskrifning, kunna ur
jordeböcker och räkenskaper uteslutas med år 1893, men då denna
åtgärd dels inverkar på beloppet af åtskilliga under särskilda hufvudtitlar
i riksstaten upptagna anslag, dels, åtminstone hvad de till beloppet
ojemförligt största posterna beträffar, inskränker sig till en enkel
bokföringsfråga, synes åtgärden lämpligen kunna företagas i sammanhang
med en kommande statsreglering, hvarvid tillika erbjuder sig

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tillfälle att föreslå de åtgärder, hvilka efter skedd utredning kunna
finnas böra i afseende på ett eller annat af de ifrågavarande anslagen
särskildt vidtagas.

Uti åberopade nådiga kungörelse af den 5 Juni 1885 förordnades,
bland annat, att uti den kronan behållna grundskatt å hemman och
lägenheter af skatte eller frälse natur, å sådana hemman och lägenheter
af krono natur, som enligt dittills gällande föreskrifter kunde till skatte
köpas, å ecklesiastikstatens boställen samt å hemman och lägenheter,
som innehades af enskildt verk, menighet eller inrättning, likasom ock
uti presternas utlagor nedsättning skulle, med vissa undantag, ega
rum med trettio procent af grundskattens eller utlagornas belopp,
hvilken nedsättning skulle inträda från och med år 1886, äfvensom
att enahanda nedsättning skulle ega rum beträffande drängespanmålen
och hjelpedagsverkena i Färentuna härad af Stockholms län, till statsverket
ingående afgäld för upphörd arbets- eller hofveriskyldighet,
samt arbets- eller hofveriskyldighet, som ännu utgjordes till någon
statens egendom.

Enligt den utredning om grundskattens dåvarande belopp, som
meddelades i det vid den till 1885 års Riksdag aflåtna nådiga proposition
angående statsverkets tillstånd och behof bifogade utdrag af
protokollet öfver finansärenden den 12 Januari samma år, utgjorde
grundskatten då, efter vidtagande af åtskilliga i ^statsrådsprotokollet
omförmälda uteslutningar och omflyttningar ......^kronor 5,450,554: 3 2

Från lindring i grundskatten
skulle undantagas
dels kronan behållna räntor
och kronotionde af statens
utarrenderade egendomar
samt af militie- och civilboställen
äfvensom af skogsområden,
hvilka voro upplåtna
sågverken i de norra
länen i ersättning för privilegierad
stockfångst, och af
tillsvidare upplåtna slätterna.
fl. lägenheter samt strömfall
med tillhörande utmål,
hvilka räntor och krono Transport

kronor 5,450,554: 3 2

1Bili. Ull Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 2 Käft. 4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

Transport kronor 5,450,554: 3 2

tionde förslagsvis beräknades
till ................................... kronor 37,000: —

dels ock, på sätt redan blifvit
erinradt, följande anordnade
ränte- och kronotiondebelopp,
nemligen:

å fjerde hufvudtiteln:

friheter, som åtnjutas
af rusthåll och rotar samt
innehafvare af militieboställen,
...........................................

å femte hufvudtiteln:

båtsmansindelningens
friheter, 75,500 kronor, samt
de friheter, som åtnjutas af
lots- och fyrinrättningen,

405 kronor, eller tillsammans

å sjette hufvudtiteln:

friheter, som medgifvits
gästgifvare, färjor och
färjekarlar samt för jordförluster
genom kanal- och
väganläggningar, sammanlagdt
..........................................

Efter afräkning af dessa ränte och

kronotiondebelopp, utgörande ........................ „ 938,125: —

qvarstod såsom grundskatt, hvarå nedsättning

borde ega rum, ............................................................ kronor 4,512,429: 3 2

och då detta belopp minskades med trettio procent

eller........................................................................... „ 1,353,728: so

återstodo ........................................................................... kronor 3,158,700: 5 2

hvadan med tillägg af ofvannämnda från skatte nedsättningen

undantagna belopp ........................... ,, 938,125: —

grundskatten komme att uppgå till ........................ kronor 4,096,825: 52;

Och blef denna statsinkomst upptagen i rundt tal med 4,097,000 kronor
i såväl 1886 som 1887 årens riksstater.

817,000:

75,905: —

8,220: —

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

I sammanhang med den af Riksdagen år 1887 beslutade upplösning,
räknadt från den 1 Januari 1888, af det då bestående rättsförhållandet
mellan kronan och Sala bergslag, blef jemlikt nådiga brefven
den 13 Juli och den 25 November 1887 den under benämning
grufvedrängshjelp af hemman inom åtskilliga socknar af Vestmanlands
län till bergslaget dittills utgångna afgift indragen och, efter det
hjelpen enligt grunderna i nådiga förordningen den 23 Juli 1869 angående
förändring af grundräntor och kronotionde blifvit i penningar
omsatt, från och med år 1888 med trettio procent nedsatt. Med afseende
å den härigenom uppkommande tillökning i grundskatten blef
denna inkomsttitel i 1888 års riksstat upptagen med ett till 4,100,000
kronor afrundadt belopp.

G-enom nådiga förordningen den 11 September 1885 och nådiga
kungörelsen den 13 Juli 1887 stadgades, bland annat, att skattefrälseräntor
och kronotionde, som innehades under enskild eganderätt, samt
arbets- och hofveriskyldighet till skattesåld lcronoegendom skulle, derest
anbud derom af vederbörande egare framstäldes inom utgången af år
1888, för statsverkets räkning på vissa vilkor inlösas, samt att inlösta
räntor och kronotionde skulle med iakttagande af de beräkningsgrunder,
som gälde för utgörande af kronans räntor och tionde näst före utfärdandet
af nådiga kungörelsen den 11 Maj 1855 angående de i ordinarie
räntan ingående persedlars omsättning och förenkling, omsättas
enligt föreskrifterna i nämnda kungörelse och förordningen den 23 Juli
1869 samt till statsverket utgöras för tiden från räntornas och kronotiondens
indragning, hvarvid för desamma skulle gälla enahanda bestämmelser
som för annan till staten utgående grundskatt.

Vid 1888 års Riksdag antogs, att skattefrälseräntor skulle vid
1888 års utgång vara inlösta för åtminstone 3,000,000 kronor, samt
att statsverkets behållna inkomst af inlösta dylika räntor m. m. skulle,
efter föreskrifven omsättning samt minskning med trettio procent,
uppgå till omkring 60,000 kronor; och då grundskatten, enligt hvad
Statskontoret hade upplyst, år 1886 uppgått till 4,124,615 kronor 22
öre, blef densamma i riksstaten för år 1889 upptagen med ett denna
summa, ökad med nyssnämnda 60,000 kronor, motsvarande belopp eller
i jemnadt tal 4,185,000 kronor, med hvilket belopp densamma äfven
i 1890, 1891 och 1892 årens riksstater är upptagen; och har Statskontoret
i sin den 7 December 1891 afgifna underdåniga berättelse
angående statsverkets inkomster föreslagit denna beräknings bibehållande
jemväl för år 1893.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

Enligt hvad förut blifvit förmäldt, utgjorde den del af grundskatten,
hvarå nedsättning enligt nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885 skulle
ega ram, .......................................................................... kronor 4,512,429: 32

Om, till följd af här ofvan omförmälda förändringar,
härtill läggas dels den från och med
år 1888 till statsverket indragna s. k. grufvedrängshjelpen,
omsatt i penningar enligt nådiga
förordningen den 23 Juli 1869, kronor 6,689: 97
samt dels inlösta skattefrälseräntor
m. m., beräknade att efter
nedsättning med trettio procent
uppgå till ett årsbelopp af omkring
60,000 kronor, men här utan iakttagande
af dylik minskning upptagna
med..................................... „ 85,700: — ,, 92,389: 9 7

uppkommer summa grundskatt, hvarå ytterligare

afskrifning kan komma att ega rum, .................. kronor 4,604,819: 29

Sjuttio procent å denna summa utgör ..... ,, 3,223,373: 51

hvilket tal alltså betecknar det grundskattebelopp,
hvilket nu bör ifrågakomma till afskrifning.

Tjugu, procent åter å omförmälda summa kronor 4,604,819: 2 9

motsvarar ........................................................................ „ 920,963: 8 6

utgörande det belopp, hvarmed enligt den föreslagna afskrifningsplanen
grundskatten borde från och med år 1893 nedsättas.

Om från den af Statskontoret föreslagna beräkningen för år 1893

eller ............................................................................. kronor 4,185,000: —

dragas nyssnämnda ...................................................... „ 920,963: 8 6

återstå ............................................................................ kronor 3,264,036: 14

eller i rundt tal 3,264,000 kronor.

På grund af föreskriften i § 4 af nådiga förordningen den 11
September 1885, att inlösta räntor och kronotionde skola omsättas i
penningar och till statsverket utgöras för tiden från räntornas och
kronotiondens indragning, hvarvid för desamma skola gälla enahanda
bestämmelser som för annan till staten utgående grundskatt, hafva,
såsom jag redan nämnt, ifrågavarande ränte- och tiondebelopp blifvit
med 30 procent nedsatta, likasom ock den vidare nedsättning, som kan
varda å grundskatterna i allmänhet medgifven, utan ytterligare föreskrift
varder å dem tillämplig, hvarvid allenast lärer böra meddelas be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

stämmelse i syfte, att å räntor och tionde, som blifvit inlösta så sent,
att nedsättningen inträder först med 1893 års ingång eller derefter, nedsättningen
skall omedelbart ega rum med det procenttal, som å öfriga
grundskatter är eftergifvet. Jemlikt § 5 i nådiga förordningen den 11
September 1885, jemförd med mom. 12:o b) i kungörelsen den 5 Juni
samma år, eger med den afgäld, som skall utgöras i stället för inlöst
arbets- eller hofveriskyldighet, enahanda förhållande rum som med
nyssnämnda räntor och tionde.

I sammanhang härmed bör likväl erinras, att jemlikt nådiga
kungörelsen den 3 Februari 1888 egare af skattefrälsehemman, hvars
skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1
af nådiga förordningen den 11 September 1885, icke blifvit af statsverket
inlöst, förklarats berättigad att af statsmedel erhålla ersättning
med 30 procent af denna ränta, samt att enahanda skäl, som föranledt
detta medgifvande, tala derför, att ersättning motsvarande den ytterligare
grundskatteeftergift, som nu är i fråga, varder egare af dylikt
hemman beredd; och anser jag alltså Riksdagens bifall härtill böra
inhemtas.

Att under afskrifningstiden eller derefter nytt åsättande af grundskatt
eller utlaga af de slag, som nu föreslås till afskrifning, icke bör
ega rum, lärer vara gifvet. Ett beslut i sådant syfte bör emellertid
föregås af en revision af de författningar, som innehålla bestämmelser
rörande skattläggning, hvilken revision kräfver icke obetydlig tidsutdrägt.
Med meddelandet af de erforderliga föreskrifterna i ämnet torde
ock utan olägenhet kunna någon tid anstå, då de fall, i hvilka skattläggning
förekommer, numera äro jemförelsevis sällsynta.

I öfverensstämmelse med det förfarande, som iakttogs vid 1885
års partiela grundskatteafskrifning, lärer böra föreslås, att Riksdagen
uppdrager åt Kongl. Maj:t att meddela de ytterligare bestämmelser,
som för tillämpning af föreskrifterna angående grundskatteafskrifningen
kunna finnas erforderliga.

Med åberopande af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Kongl.
Maj:t måtte i nådig proposition af denna dag föreslå, att, för den händelse
Riksdagen bifaller den nådiga proposition, som Kongl. Maj:t
förut i dag beslutit aflåta angående ändring i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 Juni 1885 i hvad samma proposition afser förändrad
lydelse af § 1, § 3 mom. 1, §§ 6, 27 och 28, § 33 mom. 2 och 3
samt §§ 34, 52 och 53 i nämnde lag, och tillika antager ej mindre den
nådiga proposition, Kongl. Maj:t torde komma att aflåta om ändring i
förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

än ock det af Kongl. Maj:t på föredragning af statsrådet och chefen
för Landtförsvarsdepartementet denna dag godkända förslag om förstärkningar
i landets nuvarande försvarsorganisation. Riksdagen jemväl
måtte antaga följande:

Lag angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
och hvad dermed eger sammanhang.

§ 1.

De skatter och utlagor, som med tillämpning af bestämmelserna
i nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885 angående nedsättning i de på
viss jord hvilande grundskatter samt § 4 i nådiga förordningen den
11 September samma år angående inlösen af skattefrälseräntor och
kronotionde, som innehafves under enskild eganderätt, blifvit nedsatta
med trettio procent, skola till återstående delen afskrifvas under loppet
af tio år, räknadt från och med år 1893. Afskrifningen skall ega rum
i sådan ordning, att, under iakttagande i tillämpliga delar af föreskrifterna
i berörda nådiga kungörelse, omförmälda skatter och utlagor
nedsättas från och med år 1893 med tjugu procent af det belopp, hvarå
nedsättningen enligt kungörelsen den 5 Juni 1885 beräknats, samt
derefter från och med hvart och ett af åren 1894, 1896, 1898 och
1900 med ytterligare tio procent af nämnda belopp, hvarefter återstoden
af skatterna och utlagorna från och med år 1902 eftergifves.

§ 2.

I de fall, att skattefrälseränta eller kronotionde icke vai’der till
statsverket inlöst förr än med 1893 års ingång eller derefter, bestämmes
nedsättningen till enahanda procenttal af det belopp, hvarå enligt
nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885 nedsättningen skall beräknas, som
vid den tidpunkt, då nedsättningen bör ega rum, enligt nämnda kungörelse
och § 1 i denna lag är eftergifvet å de i berörda § omförmälda
skatter och utlagor.

§ 3.

Den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket
indragna grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar i

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

Vestmanlands län skall afskrifvas i enahanda ordning med de i § 1
omförmälda skatter och utlagor, dervid afskrifningen beräknas å det
belopp, hvarå den jemlikt nådiga brefven den 13 Juli och den 25
November 1887 medgifna nedsättning af trettio procent egt rum.

§ 4.

Den ersättning, som jemlikt nådiga kungörelsen den 3 Februari
1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af nådiga förordningen
den 11 September 1885, icke blifvit af statsverket inlöst, skall,
under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna i nämnda kungörelse,
utgå från och med år 1893 med femtio procent, från och med år 1894
med sextio procent, från och med år 1896 med sjuttio procent, från och
med år 1898 med åttio procent och från och med år 1900 med nittio
procent af räntans belopp, beräknadt på sätt i samma kungörelse föreskrifves,
samt från och med år 1902 med en summa, motsvarande räntans
på nyssnämnda sätt beräknade hela belopp.

§ 5.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna
angående grundskatternas afskrifning kunna finnas erforderliga, meddelas
af Konungen.

Jag har förut framhållit, att i sammanhang med grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbördans afskrifning den bevillning, som
för jordbruksnäringen erlägges, bör likställas med bevillningen för
andra skatteföremål, samt att denna likställighet synes mig böra ernås
på sådant sätt, att bevillningen för jordbruksfastighet höjes från 3 öre
till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet, af hvilket
sistnämnda skattebelopp 1 öre utgör bevillning för det i jordbruksrörelsen
nedlagda arbete och dervid använda inventarier. Det åligger
mig nu att afgifva förslag till de ändringar i bevillningsförordningen,
som häraf påkallas. Förutom vissa ändringar i de till nämnda förordning
hörande formulär, hvilka, sedan sig visat, om det framlagda
förslaget vinner Riksdagens bifall, torde komma att af Kongl. Maj:t

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

vidtagas, inskränka sig de af nyss anförda anledning erforderliga ändringarna
till förändring af det sifferbelopp i § 1, som uttrycker jordbruksfastighetens
bevillningsskyldighet, samt en omredaktion i vissa
delar af § 17 i instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

Under erinran att förändringen i beloppet af bevillningen för
jordbruksfastighet jemväl påkallar vissa ändringar i fråga om kommunalbeskattningen,
derom Kongl. Maj:t lärer vilja besluta på föredragning
af chefen för Civildepartementet, hemställer jag, att Kongl. Maj:t ville
i nådig proposition föreslå Riksdagen att, under förutsättning att de
nådiga propositionerna angående afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter samt angående ändring i lagen om lindring i rustningsoch
roteringsbesvären den 5 Juni 1885 vinna Riksdagens bifall, besluta,

att § 1 i nådiga förordningen den 14 September 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst och § 17 i den vid
samma förordning fogade instruktionen för taxeringsmyndigheterna
skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 1 i nämnda förordning.

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas
frälseränta, skall med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning
utgöras efter fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla etthundra
kronor, samt

b) för all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet.

§ 17 i instruktionen.

Vid tillämpning af § 11 mom. 1 i bevillningsförordningen, angående
befrielse från eller lindring i bevillning för inkomst af kapital eller arbete,
skola så väl den behållna afkomsten utaf skattskyldig tillhörande
fast egendom som ock inkomsten af sådan särskildt beskattad rörelse,
som drifves i bolag eller idkas å annan ort än den, der den skattskyldige
är mantalsskrifven, tagas i beräkning vid bestämmandet af hans
sammanräknade årsinkomster, hvarvid i fråga om fast egendom iakttages,
att inkomst af jordbruksfastighet beräknas till 6 procent och
inkomst af annan fastighet till 5 procent af taxeringsvärdet. Om sålunda
skattskyldig finnes i sin mantalsskrifningsort hafva t. ex. 450

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

kronors inkomst af kapital eller arbete samt tillika eger stadsfastighet,
taxerad till 2,000 kronor och hvilken alltså bör upptagas till 100 kronors
afkomst, så att hans sammanräknade årsinkomst uppgår till 550
kronor, får väl enligt föreskriften i det ifrågavarande momentet, jemfördt
med hvad ofvan sagts, sådan skattskyldig tillgodonjuta fullständig
eftergift af bevillning å förstnämnda 450 kronor; hvaremot, derest
den skattskyldige har 1,100 kronors inkomst af kapital eller arbete,
400 kronors inkomst af aktier samt derjemte eger jordbruksfastighet
till ett taxeringsvärde af 5,000 kronor med 300 kronors deraf beräknad
afkomst och således i sammanräknade årsinkomster åtnjuter tillhopa
1,800 kronor, bevillning kommer att, utan medgifvande af något afdrag,
honom påföras för hans först berörda inkomst af 1,100 kronor o. s. v.

Enligt förordningen den 16 maj 1884 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter skall för vissa slag af frälseegendomar,
nemligen allmänna frälsehemman äfvensom rå- och rörssamt
insockne hemman, jemte vanlig fastighetsbevillning utgöras en
särskild bevillningsafgift, hvilken i större delen af landet utgår med
visst belopp för hvarje rusttjenstmark. Denna bevillning, den s. k.
rusttjenstbevillningen, är närmast att anse såsom afsedd att utgöra någon
ersättning för de större friheter, frälsejorden, särskildt då rusttjensten
icke effektivt utgöres, i jemförelse med skattejorden åtnjuter.
Denna rusttjenstbevillningens karakter framgår bland annat deraf, att
afgiften upphör till hälften, då rustningen uppsättes.

För de lotshemman, som äro frikallade från rotering, skall enligt
samma förordning viss i förhållande till hemmantalet bestämd särskild
bevillningsafgift utgöras.

Redan i Riksdagens underdåniga skrifvelse den 24 maj 1873 uttalades,
att, när afskrifning skedde af grundskatterna, borde äfven den
bevillning, som enligt tredje artikeln -— motsvarande nu gällande förordning
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
— särskildt utgjordes af en viss klass af jordbruksfastigheter,
försvinna. Detta uttalande, hvarmed torde hafva åsyftats rusttjenstbevillningen,
eger äfven tillämplighet i fråga om bevillningsafgiften
för lotshemman, hvilken i författningen angifves utgöra en ersättning
för roteringsfriheten och derföre efter roteringsbesvärets afskrifning ej
Bill. till llihsd. Prof. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

vidare bör qvarstå. Billigheten deraf, att rusttjenstbevillningen i sammanhang
med afskrifningen upphör, framgår så mycket tydligare, som
de hemman, hvilka nu utgöra denna bevillning, i jemförelse med
skattehemmanen skulle komma att åtnjuta en väsentligen ringare förmån
af afskrifningen, men sådant oaktadt lika med annan jordbruksfastighet
komme att träffas af den förhöjda fastighetsbevillningen.

I sammanhang med det förslag till afskrifning af grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären, som af Kongl. Maj:t förelädes
1883 års Riksdag, föreslog ock Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med
hvad skatteregleringskomitén hemstält, att de särskilda bevillningsafgifterna
för frälseegendomar och lotshemman måtte upphöra. Då jag
tillstyrker, att enahanda framställning äfven nu måtte göras, bör jag
tillika erinra, att den minskning i inkomst, som härigenom skulle för
statsverket uppkomma, icke är af större betydenhet. Rusttjenstbevillningen
inbragte nemligen år 1890 ett belopp af 67,083 kronor 37 öre
och bevillningsafgiften för lotshemman samma år allenast 70 kronor
12 öre.

Jag hemställer i underdånighet, att Kong]. Maj:t måtte i nådig
proposition föreslå Riksdagen att, under förutsättning af bifall till de
nådiga propositionerna angående afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter samt angående ändring i lagen om lindring i rustningsoch
roteringsbesvären den 5 Juni 1885, besluta,

att de enligt förordningen den 16 Maj 1884 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter nu utgående bevillningsafgifter
af frälseegendomar och lotshemman från och med år 1893 ej
vidare skola utgöras.

Sedan departementschefen härefter föredragit af honom uppgjorda
förslag till propositioner angående dels afskrifning af de å viss jord
hvilande grundskatter m. m., dels ändring i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst, dels ock upphörande
af de särskilda bevillningsafgifterna af frälseegendomar och lotshemman,
förklarade Statsrådets öfriga ledamöter, att de till alla delar instämde
uti hvad departementschefen tillstyrkt och hemstält.

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten behagade
härefter gilla och bifalla hvad sålunda af

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

Statsrådets samtlige ledamöter blifvit föreslaget och
tillstyrkt samt förordna, att nådiga propositioner skulle
till Riksdagen aflåtas i öfverensstämmelse med de nu
föredragna förslagen, sådana de finnas detta protokoll
bilagda.

In fidem protocolli:
Fr. N:son Ihrfelt.