Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 49

Proposition 1893:49

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 49.

1

N:o 49.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändring
i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 Maj
1873; gifven Stockholms Slott den 10 Mars 1893.

Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för
denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del
besluta, att §§ 13 och 17 i lagen om rikets mynt den 30 Maj 1873,
sistnämnda § sådan den lyder enligt Kongl. kungörelsen den 17 Mars
1876, skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 13.

Myntstycke af guld — — — — — lagligt betalningsmedel.

Vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver eller brons
må dock på sätt och tid, hvarom Konungen särskildt förordnar, af myntverket
inlösas till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat någon
afsevärd förminskning af myntens vigt och när den, som anmäler sådana
myntstycken till inlösen, kan anses hafva mottagit dem på god tro och
icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet samt anledning ej
heller finnes till antagande, att han sjelf afsigtligen åstadkommit skadan.

§ 17-

Hvad här ofvan i § 12, § 13, första punkten, samt §§ 14, 15 och
16 stadgadt är om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess
invexling och utgifvande af statens kassor skall, på sätt mellan Sverige,
Bih. till lliksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 32 Häft. 1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Norge och Danmark afskräde konventioner förmå, äfven gälla om de i
öfverensstämmelse med samma konventioner för Norge och Danmark
preglade mynt af guld, silfver eller brons.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

3

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 10 Mars

1893.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Boström,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,

Statsråden: Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

Friherre Rappe,

Christerson .

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen
anförde i underdånighet:

»Nödvändigheten att ur den allmänna rörelsen aflägsna i omlopp
varande vanstäldt och skadadt. mynt har redan länge varit erkänd, men
åtgärder i sådant syfte hafva allt hittills fördröjts till följd af olika uppfattning
angående den form, hvarunder den erforderliga åtgärden borde
vidtagas. Sedan emellertid 1892 års lagtima Riksdag på grund af inom
Riksdagen väckta motioner hos Eders Kongl. Magt gjort framställning
i ämnet, anhåller jag att nu, efter det frågan vunnit erforderlig utredning,
få framlägga densamma till Eders Kongl. Maj-.ts pröfning.

Enligt bestämmelserna i lagen om rikets mynt den 30 Maj 1873
med deri genom nådiga kungörelsen den 25 Juni 1881 vidtagen ändring

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

samt den mellan Sverige och Danmark den 27 Maj 1873 afslutade myntkonvention
jemte tilläggskonventionen den 16 Oktober 1875 och tilläggsartikeln
den 26 Mars 1881 kan ett mynt upphöra att vara lagligt betalningsmedel
af två orsaker, nemligen om det blifvit vanstäldt eller genom
skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan af hvad
slag som helst skadadt, i hvilka fall myntet, utan afseende å graden af
liden skada eller vigtförlust, ovilkorligen upphör att vara lagligt betalningsmedel,
samt om det undergått en viss grad af nötning. De grader
af nötning, hvilka upphäfva myntets egenskap af lagligt betalningsmedel,
äro två. Vid den förra upphör denna egenskap gent emot statens kassor,
vid den senare gent emot alla andra. Egenskapen af lagligt betalningsmedel
upphör

för tjugukronestycken och tiokronestycken a) emot statens kassor vid
en vigtförlust af mer än två procent och b) emot alla andra vid en
vigtförlust af mer än en half procent;

för femkronestycken a) emot statens kassor, när myntet är så nött,
att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida det för rikets räkning är
pregladt, och b) emot alla andra vid en vigtförlust af mer än sex tiondedels
procent; samt

för skiljemynt af silfver eller brons a) emot statens kassor, när myntet
är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida det för rikets
räkning är pregladt, och b) emot alla andra, när pregeln genom nötning
blifvit otydlig.

Mynt, som ej längre är lagligt betalningsmedel i förhållande till
hvem som helst, må, sedan det till någon af statens kassor inkommit,
af densamma ej åter sättas i omlopp. Mynt, som inkommit till någon
af statens kassor och, enligt hvad nyss är nämndt, ej må vidare sättas
i omlopp, skall, om det är försedt med rikets pregel, nedsmältas, men,
om det bär norsk eller dansk pregel, till det land, hvars pregel det bär,
öfversändas och med gångbart mynt invexlas, Hvartdera riket är obetaget
att med hänsyn till de för detsamma preglade guldmynt åtaga sig
en vidsträcktare invexlingsskyldighet, än här ofvan omförmäles. Mynt,
som endast i förhållande till statens kassor är lagligt betalningsmedel,
invexlas med gångbart mynt, i Stockholm i Riksbankens hufvudkontor,
i Göteborg och Malmö i samma banks dervarande afdelningskontor samt
i öfriga länsresidensstäder i landtränterierna.

Redan i sin underdåniga berättelse för år 1884 fäste Myntdirektören
uppmärksamheten derpå, att en mängd skadade och åverkade myntstycken
vid den tiden voro i omlopp, hvarvid Myntdirektören tillika meddelade,
att i Riksbanken dylika mynt förut plägat vid uppräkning ut -

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sorteras från de gångbara, ehuru detta förfaringssätt endast en kortare
tid följts. Då nemligen Riksbanken vid hembjudande till myntverket af
de skadade mynten ej kunde för desamma få full ersättning och banken
eJ sjelf ville vidkännas den derigenom uppkomna förlusten, hade banken
sedermera vägrat att i liqvid mottaga mynt, som ej vore fullt felfria.
Följden deraf hade blifvit, att, då vanstälda och skadade mynt sedermera
ej någonstädes uppsamlades, mängden af cirkulerande sådana mynt
ständigt ökats. I skrifvelse till chefen för Eders Kongl. Maj:ts Finansdepartement
den 19 Oktober 1885 framhöll Myntdirektören ytterligare
nämnda missförhållande med upplysning tillika, att genom undersökning
vid myntverket af sådant silfverskiljemynt, som från allmänna rörelsen
inkommit i Riksbanken och sedermera derifrån utvexlats, befunnits, att
af de större skiljemynten omkring en fjerdedels procent och af de mindre
nära en procent utgjordes af skadadt mynt. Orsaken till nämnda förhållande
ansåge Myntdirektören vara att söka deruti, att, under det föreskrift
vore i myntlagen meddelad derom, att myntstycke, som blifvit
vanstäldt eller genom olaglig åverkan af hvad slag som helst skadadt,
skulle hafva förlorat egenskapen af lagligt betalningsmedel, och att mynt,
som ej längre vore lagligt betalningsmedel till hvem som helst, ej finge
af statens kassor vidare utsläppas i rörelsen, saknades deremot hvarje
bestämmelse, hvilken offentlig kassa egde att slutligen inlösa sådant
mynt. Ån mindre förefunnes för sådan kassa skyldighet att från allmänheten
mottaga skadade mynt, utan inkomme sådana till kassorna
endast till följd af ett lätt förklarligt förbiseende af vederbörande kassörer,
hvilka derför i allmänhet åter utvexlade dem. Myntdirektören erinrade
vidare, att skada å ett mynt ofta kunde ofrivilligt förorsakas,
t. ex. genom klämning eller stöt mot något hårdt föremål, hvarigenom
myntet blefve vanstäldt sålunda, att det förlorade egenskapen af lagligt
betalningsmedel, samt att, om staten inlöste skadadt mynt endast efter
dess metallvärde, följden deraf skulle blifva, att myntet, om det ej lidit
någon betydligare skada, fortfore att cirkulera och ej inkomme till statens
kassa, då den siste innehafvaren ej ensam ville bära den till måhända
25 å 30 procent uppgående förlusten. Med anledning häraf och
då staten borde begagna alla medel för att uppehålla myntets anseende,
da vidare guldmynten till följd af deras ringa cirkulation sällan vore
utsatta för att blifva skadade, hvarför en åtgärd till afhjelpande af det
nu påpekade missförhållandet skulle inskränka sig till ett mera liberalt
inlösande af en obetydlig del af det med stor vinst preglade skiljemyntet,
samt då dertill komme, att enligt danska myntlagen statens
kassor egde på vissa vilkor inlösa skadadt mynt, ansåge Myntdirektören

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sig böra fasta uppmärksamheten på behofvet af föreskrift för statens
kassor att till pregelvärdet inlösa och sedermera qvarhålla skadade myntstycken,
när de endast förlorat en obetydlig del af sin vigt och anledning
saknades att antaga, att vigtförminskningen skett i bedräglig afsigt,
hvarjemte Myntdirektören hemstälde, att, derest Riksbanken ej vore
villig att vidkännas den genom invexling af skadadt mynt förorsakade
förlusten, Myntdirektören måtte bemyndigas att för myntverkets räkning
från Riksbanken och andra statens kassor invexla sådant mynt samt derefter
i myntverkets räkenskaper låta afföra den genom skilnaden mellan
myntens pregelvärde och metallvärde uppkomna förlusten.

I häröfver den 29 Oktober 1885 afgifvet yttrande förklarade fullmägtige
i Riksbanken, jemte det de vitsordade uppgiften derom, att vanstälda
och skadade mjmt till ett icke ringa antal vore i den allmänna
rörelsen utelöpande, samt uttalade den förmodan, att proportionen af
sådant mynt komme att år från år tillväxa, om åtgärder från statens
sida ej vidtoges för invexling till pregelvärdet af dylikt mynt, att fullmägtige
funne Myntdirektörens förslag beaktansvärdt, helst det allmännas
kostnad för åtgärdens genomförande ej kunde blifva afsevärd samt
tillika tillfälle derigenom bereddes att i tid förekomma de förluster, som
eljest komme att slutligen drabba enskilde, hvilka tillfälligtvis innehade
skadadt mynt, men att fullmägtige ansåge den genom invexlingen förorsakade
förlusten böra drabba statskassan, helst statsverket på preglingen
åt skiljemynt, hvilka i det väckta förslaget hufvudsakligen åsyftades,
gjorde eu icke obetydlig vinst. Tillika uttalade fullmägtige, hvilka
ej hade något att erinra deremot, att den ifrågasatta invexlingen verkstäldes
jemväl i Riksbankens kassor, den åsigt, att dylik invexling ej
borde ifrågakomma, med mindre vederbörande kassörers pröfning af till
inlösen företedda myntstycken blefve gällande utan efterpröfning hos
myntverket.

Sedan derefter Statskontoret genom nådig remiss anbefalts att inkomma
med underdånigt utlåtande i ämnet, infordrade Statskontoret till
en början yttrande från Myntdirektören med förslag till de närmare föreskrifter,
hvilka blefve erforderliga, i händelse de af Myntdirektören antydda
åtgärder ansåges böra vidtagas. Vid fullgörande häraf förklarade
sig Myntdirektören anse lämpligast, att ett maximum af vigtförlust bestämdes,
vid hvilken invexling i statens kassor vore medgifven, och föreslog
Myntdirektören detta maximum, hvad guldmynten beträffade, till
en half procent för de båda större myntslagen och till sex tiondedels
procent för femkronestycket, eller således för guldmynten den vigtförlust,
vid hvilken dessa mynts egenskap af lagligt betalningsmedel

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

gent emot allmänheten upphörde. I fråga om skiljemynten af silfver
och brons ansåg Myntdirektören motsvarande gräns kunna göras betydligt
rymligare än vid guldmynten, då med afseende å de förra en betydligare
vigtförminskning svårligen kunde ega rum i bedräglig afsigt
utan att vid inlemnandet till någon statens kassa upptäckas, samt dessutom
det frikostigare förfarandet vid inlösen af skiljemynt betingades
af den omständighet, att den siste innehafvarens förlust på ett skiljemynt,
som ej vidare mottoges efter pregelvärdet, utan endast efter
metallvärdet, ej, såsom vore förhållandet med guldmynten, inskränkte
sig till den bortkomna metallens värde, utan till följd af skiljemyntens
undervärde uppginge till flera gånger samma belopp. Om t. ex. ett
tiokronestycke genom olycksfall förlorat en procent af sin vigt, inlöstes
det efter guldvärdet med 9 kronor 90 öre, hvaremot, om 10
kronor i silfver lidit enahanda vigtförlust, iulösningspriset derför enligt
gällande bestämmelser utgjorde endast 7 kronor 40 öre. Myntdirektören
föreslog derför, att den högsta medgifna vigtförlust till följd
af slitning och åverkan för skiljemynt af silfver och brons, som skulle
af statens kassor till pregelvärdet inlösas, bestämdes till fem procent
af normalvigten, dock att på samma gång skulle gälla den liberalare
bestämmelsen i afseende på sådana silfver- och bronsmynt, som endast
blifvit slitna, men icke åverkade. Härförutom borde alla sådana mynt,
som genom fel i tillverkningen hade otydlig pregel, vore spruckna
eller af annan orsak syntes af misstag blifvit från myntverket utsläppta,
efter pregelvärdet invexlas. I anledning af fullmägtiges i Riksbanken
uttalade mening, att efterpröfning hos myntverket af skadadt mynt,
som genom Riksbankens kassor invexlats, ej borde ifrågakomma, framhöll
Myntdirektören, att då afsigten med förslaget vore att befria rörelsen
från skadade och felaktiga myntstycken, skulle någon strängare efterpröfning
hos myntverket gifvetvis ej ega rum, hvarför äfven från myntverkets
sida något hinder ej skulle möta att derom träffa öfverenskommelse.
Möjligen kunde äfven till följd af en noggrann begränsning af
den tillåtna vigtförlusten efterpröfning hos myntverket af invexladt.
skadadt mynt anses öfverflödig. Under alla omständigheter borde,
derest frihet från sådan efterpröfning medgåfves beträffande mynt, invexladt
genom Riksbankens kassor, enahanda frihet ega rum med afseende
å de genom statens kassor inlösta myntstycken. På grund häraf
hemstälde Myntdirektören, att till § 13 i lagen om rikets mynt måtte
fogas ett tillägg af följande lydelse: »Uti statens kassor inlösas dock

dessa mynt till det värde, hvarå do lyda, med undantag dels för guldmynt
å tjugu och tio kronor, som förlorat mer än eu half procent af

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 49.

sin normala vigt, och å fem kronor, livilka lidit en vigtförminskning
af mer än sex tiondedels procent, samt för skiljemynt af silfver och
brons, hvilkas vigt understiger den normala med mer än fem procent,
dels ock för alla mynt, hvilka synas hafva blifvit på något sätt utsatta
för olaglig åverkan med afsigt att derigenom beröfva mynten någon
del af deras värde. Sådana mynt, som genom fel i tillverkningen hafva
otydlig pregel, äro spruckna eller af annan orsak synas af misstag blifvit
från myntverket utlemnade, inlösas likaledes af ofvannämnda kassor till
fulla värdet». Till följd af föreskriften i § 17 i lagen om rikets mynt
komme den föreslagna föreskriften att gälla jemväl danska och norska
mynt, utan att sådant behöfde i tillägget till § 13 särskild! omförmälas,
hvaremot, enligt Myntdirektörens åsigt, dels efter art. 9 i myntkonventionen
ett tillägg borde göras motsvarande det föreslagna tillägget till
myntlagen, dels ordet »nötta» i art. 10 och 11 borde utbytas mot orden
»nötta, skadade och felaktiga». Om Riksbanken åtoge sig att inlösa
skadadt mynt, erfordrades jemväl derom särskild föreskrift i myntlagen,
hvars § 16 för närvarande endast berörde inlösen af sådant mynt, som
vore lagligt betalningsmedel gent emot statens kassor.

I sitt den 29 December 1885 afgifna underdåniga utlåtande erkände
Statskontoret Myntdirektörens förslag vara förtjent af mycken
uppmärksamhet, men uttalade tillika mot detsammas antagande åtskilliga
betänkligheter. 1 fråga om förslaget angående skyldighet för allmänna
kassor att i vissa fall inlösa skadadt mynt erinrade Statskontoret om
omöjligheten att afgöra, huru mycket af den uppkomna vigtförlusten
uppkommit genom nötning och i hvad mån okynne eller olycksfall
dertill bidragit, och att derföre hela denna minskning, ehvad den uppkommit
på ena eller andra sättet, måste sammanräknas i den tillåtna
afgången å myntet. Om nu ett mynt under långvarig cirkulation till
följd af nötning i vigt nedgått till det lagligen medgifna minimum,
upphörde ej dess egenskap af lagligt betalningsmedel. Men om samma
mynt derjemte blefve skadadt, utan att sådant skett genom olaglig
åverkan, skulle det ej vidare inlösas efter pregelvärdet, utan endast efter
metallvärdet. Då emellertid ett icke vanstäldt sådant mynt enligt nu
gällande bestämmelser skulle efter pregelvärdet inlösas i statens kassor,
innebure följaktligen det föreslagna stadgandet en skärpning i hittills
gällande föreskrifter, hvarigenom det angifna syftet att befria rörelsen
från skadadt mynt motverkades. Myntdirektören hade vidare föreslagit,
att från rätt till inlösen i statens kassor skulle undantagas alla mynt,
hvilka syntes hafva blifvit på något sätt utsatta för olaglig åverkan
med afsigt att beröfva mynten någon del af deras värde, och enär

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

enligt gällande bestämmelser mynt, som genom olaglig åverkan blifvit
skadade, vare sig med eller utan afsigt att beröfva mynten någon del
af deras värde, upphört att vara lagligt betalningsmedel och följaktligen
ej af statens kassor inlöstes efter pregel värdet, åsyftade således den föreslagna
förändringen att bereda någon lättnad vid inlösen af skadadt mynt.
Denna lättnad skulle emellertid, enligt Statskontorets åsigt, blifva blott
skenbar. Svårigheten att vid inlösen af sådant mynt med visshet utröna,
huruvida den olagliga åverkan tillkommit med eller utan afsigt att beröfva
mynten någon del af deras värde, blefve nemligen synnerligen stor,
och då vid efterpröfning olika tankar derom lätt kunde uppstå, komme
vederbörande kassör, landträntmästare eller annan tjensteman, som hade
att af allmänheten till invexling i statens kassor mottaga de skadade
mynten, otvifvelaktigt att för eget skydd mot förlust i följd af efterräkning
vid inlösningen förfara med stränghet och ej medgifva invexling
i andra fall, än då uppenbart vore, att sådan lagligen borde ske.
I tvifvelaktiga fall åter och der afsigten med den olagliga åverkan å
myntet ej kunde med full visshet bestämmas af en i mynttillverkning
ej erfaren tjensteman, komme efter all sannolikhet invexlingen att
vägras och det skadade myntet alltså att förblifva i rörelsen. Af en
lag, som vore så svår i tillämpningen, skulle, enligt Statskontorets uppfattning,
ej några väsentliga fördelar för det allmänna vara att förvänta.
Hvad anginge fullmägtiges i Riksbanken uppfattning, att invexling af
skadadt mynt i Riksbankens kassor ej borde ega rum, med mindre
vederbörande kassörers pröfning af de skadade myntstycken, som företeddes,
blefve gällande utan efterpröfning hos myntverket, framhöll
Statskontoret, att ehuru invexling af de skadade mynten utan tvifvel
skulle i väsentlig mån befordras genom ett sådant medgifvande, synnerligast
om det utsträcktes till invexling af sådant mynt i statens samtliga
kassor, funne dock Statskontoret sig ej ens böra ifrågasätta ett
sådant medgifvande för landtränterierna och statens öfriga kassor, då
till följd af ett dylikt medgifvande skadade myntstycken, ej blott svenska
utan äfven norska och danska, kunde komma att till pregelvärdet inlösas,
hvilka i förhållande till vederbörande staters kassor förlorat egenskapen
af lagligt betalningsmedel, och en dylik invexling, som kunde
för statsverket medföra stora förluster, enligt lag ej finge ega rum.
Beträffande Myntdirektörens förslag, att sådana mynt, som genom fel
i tillverkningen hade otydlig pregel, vore spruckna eller af annan orsak
syntes af misstag hafva blifvit från myntverket utlemnade, likaledes
skulle af statens kassor inlösas till pregelvärdet, betviflade StatskonBih.
till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Åfd. 32 Höft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 49.

toret lämpligheten och behofvet af ett dylikt stadgande i lag. Utan
ett sådant stadgande egde nemligen, enligt Statskontorets uppfattning,
myntverket rätta misstag i afseende å dess egna myntstycken, då sådant
misstag, som antagligen blott sällan egde rum, komme till myntverkets
kännedom. Genom stadgandets intagande i lagen åter skulle
på grund af gällande myutkonventioner och § 17 af myntlagen följa
skyldighet att medelst invexling i svenska statens kassor rätta de misstag
af ifrågavarande art, som vid utlemning af norskt och danskt mynt
tilläfventyrs egt rum, såvida nemligen detta mynt vore pregladt i
öfverensstämmelse med myntkonventionerna. Dessutom blefve det antagligen
svårt att tillämpa det föreslagna lagstadgandet, då vid inlösningen
skulle bedömas, huruvida utlemnandet skett af misstag eller af
annan anledning, hvilket tillförlitligen kunde utredas endast af det
myntverk, hvarifrån mynten utgått. Af nu anförda skäl och då lagstiftningen
i ett ämne af förevarande beskaffenhet, som jemväl berörde
internationela överenskommelser, vore af så grannlaga natur, att ifrågavarande
förslag i denna del, hvars syfte Statskontoret ej ville underkänna,
ej i sitt dåvarande skick borde läggas till grund för ändring
vare sig i myntlagen eller i myntkonventionerna, samt Statskontoret
hyste den bestämda uppfattning, att förslagets genomförande, äfven om
det afsåge blott svenskt mynt, ej kunde ega rum utan en sådan ändring,
ansåge Statskontoret sig sakna giltig anledning att biträda förslaget
i denna del. Vidkommande åter Myntdirektörens hemställan
om nådigt bemyndigande att för myntverkets räkning från Riksbanken
och andra statens kassor invexla skadadt mynt och att i myntverkets
räkenskaper låta afföra den genom skilnaden mellan myntens pregelvärde
och metallvärde uppkommande förlust, förklarade Statskontoret,
enär dylik inlösen äfven enligt nu gällande bestämmelser kunde ifrågakomma,
sig ej hafva något att erinra mot bifall till framställningen i
denna del, dervid dock hemställande, huruvida icke berörda bemyndigande
borde afse icke blott skadade myntstycken, utan äfven mynt,
som, sedan de inkommit i statens kassor, af annan anledning ej åter
finge sättas i omlopp.

I underdånig skrifvelse den 20 September 1888 fäste fullmägtige
i Riksbanken ånyo uppmärksamheten på vigten af åtgärders vidtagande
för ett skyndsamt afhjelpande af de utaf Myntdirektören framhållna
olägenheter. Den tid, som förflutit efter afgifvande af fullmägtiges
här ofvan omförmälda utlåtande i ämnet, hade i rikt mått bekräftat
hvad fullmägtige deri yttrat. Från Danmark hade klagomål försports
med afseende å den starka kasseringen af svenskt skiljemynt, hvilket

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

efter invexling'' i Danmark försändts till Riksbanken. I denna banks
vexlingskaesor företeddes också alltjemt till invexling skiljemynt, som
med tillämpning af gällande föreskrifter angående invexling af skadadt
mynt måste af vederbörande kassörer till undvikande af förlast tillbakavisas
och i följd deraf återginge till den allmänna rörelsen, ett förhållande,
som gifvetvis ledde till eu ständigt växande proportion af
cirkulerande skadadt skiljemynt och dermed sammanhängande olägenheter
och förluster, hvilka den enskilde ej billigtvis syntes böra vara
underkastad.

Nu har i underdånig skrifvelse den 19 Maj 1892 Riksdagen gjort
framställning om vidtagande af åtgärder för aflägsnande ur den allmänna
rörelsen af skadadt skiljemynt. I särskilda inom Riksdagen
väckta motioner hade nemligen framhållits, hurusom det vore ett
från såväl statens som allmänhetens synpunkt beklagligt faktum, att
inom landet cirkulerade en jemförelsevis betydande qvantitet skadade
silfverskiljemyntstycken och att vid invexling af silfver i Riksbankens
kassor gång på gång förekomme, att hela poster dylikt skadadt skiljemynt
måste tillbakavisas med anledning af erfarenheten derom, att
6ådant mynt af myntverket ej inlöstes annat än till silfvervärdet, som
ej oväsentligt understege pregelvärdet. Grunden till ett sådant förfaringssätt
från myntverkets sida vore åter att söka i tolkningen af
§ 13 i myntlagen. Den omständighet att myntverket ej inlöste skadadt
silfverskiljemynt, äfven om skadan vore obetydlig, föranledde, att dylikt
mynt höile sig ute i allmänna rörelsen, hvilken naturligen med åren
finge mottaga allt större qvantiteter skadadt mynt. För upprätthållande
af cirkulationen af skiljemynt, sådant den borde vara, vore af särdeles
vigt, att myntverket erhölle obestridd rätt att till pregelvärdet
inlösa mynt, som tagit skada, när denna icke tillfogats myntstycket med
bestämd brottslig afsigt, och under förutsättning, att myntstycket ej
undergått så väsentlig ändring, att det ej längre kunde såsom mynt
anses; och då ärendet dragits under Eders Kongl. Maj:ts pröfning, utan
att någon lösning derigenom kunnat vinnas, hade man ansett sig kunna
antaga, att ärendet icke kunde slutligen afgöras utan medverkan från
Riksdagens sida, i hvilket afseende motionärerna alltså föreslagit, att
Riksdagen måtte hos Eders Kong]. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i eller tillägg
till lagen om rikets mynt, som kunde finnas erforderligt för vinnande
af det ändamål, att silfverskiljemyntstycken, Bom blifvit skadade, utan
att afsevärd vigtförminskning inträda måtte kunna vid myntverket
inlösas till fulla pregelvärdet, när anledning funnes till det antagande,

12

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

dels att skadan icke åkommit myntstycket i följd af bedräglig afsigt,
dels ock att innehafvaren mottagit detsamma på god tro.

Öfver berörda förslag hade, enligt hvad Riksdagen anfört, fullmägtige
i Riksbanken afgifvit yttrande och dervid, med erinran om
hvad som allt ifrån år 1885 åtgjorts i syfte att finna en tillfredsställande
lösning af frågan, vidare andragit, att under det Myntdirektörens
framställning omfattade såväl skiljemynt som guldmynt, afsåge deremot
motionerna endast silfverskiljemynt. Det läge i öppen dag, att den
lagstiftningsåtgärd, hvarom nu vore fråga, vida lättare läte sig genomföra,
derest guldmyntet ej af densamma berördes. Svårigheten för
staten att skydda sig mot enskildes försök att genom företeende till
inlösen af skadadt och till vigten förminskadt mynt skaffa sig fördelar
på det allmännas bekostnad vore uppenbarligen större, i samma mån
myntets ursprungliga metallvärde vore större och i följd deraf frestelsen
till obehörig vinning starkare. Behofvet af ett liberalare tillvägagående
vid invexlingen vore dessutom i afseende å guldet vida mindre.
Guldmynt cirkulerade inom landet i så ringa omfattning, att någon
nämnvärd qvantitet af skadadt sådant mynt antagligen ej förekomme,
utan kunde de i omlopp varande guldstyckena i allmänhet antagas vara
fullgoda. Annorlunda gestaltade sig förhållandet med skiljemyntet.
Om mängden af i omlopp varande skadadt silfverskiljemynt 1885, på
sätt Myntdirektören antagit, uppgått till en fjerdedels å en procent, så
hade otvifvelaktigt qvantiteten sådant mynt sedan dess ej obetydligt
ökats, enär tillfälle till invexling utan förlust ej funnits och således,
enligt hvad erfarenheten lärde, den allmänna rörelsen fått behålla de
olagliga myntstyckena. För staten kunde det emellertid icke vara likgiltigt,
om undervigtigt mynt i större mängd cirkulerade, och, hvad
anginge de enskilde, komme till slut den siste innehafvaren att, i
regeln utan egen förskyllan, få vidkännas en förlust, som blefve större,
i samma mån silfvervärdet kunde hafva sjunkit. Det måste derför
anses med statens intresse förenligt, att skadade silfverskiljemyntstycken
blefve behörigen invexlade, och den kostnad, staten härigenom
kunde få vidkännas, kunde ej anses vara af någon betydenhet gent
emot den vinst, staten hade af den ifrågavarande utmyntningen. Men
om sålunda det icke borde anses tvifvelaktigt, att staten hade en pligt
härutinnan, kunde dock olika meningar hysas dels om formen för lagstiftningen,
dels ock derom, huru långt staten borde gå i fråga om
inlösen af skadade skiljemyntstycken. Beträffande sjelfva formen för
meddelande af bestämmelser i ämnet kunde det ifrågasättas, huruvida
ändring vore behöflig i myntkonventionen mellan de tre skandinaviska

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49. 13

rikena. Då emellertid i motionerna syntes afses allenast svenska silfverskiljemyut
ock hvad som åsyftades vore, att myntverket komme att
ega rättighet, men ej ovilkorlig skyldighet att i vissa fall inlösa skadadt
silfverskiljemynt till. falla pregelvärdet, syntes frågan med fullt skäl
kunna betraktas såsom uteslutande svensk och derför bäst få sin lösning
genom ett tillägg till lagen om rikets mynt. För rigtigheten af en
sådan uppfattning talade äfven den omständigheten, att en bestämmelse
i liknande syfte funnes meddelad i § 10 af mvntlagen för Danmark af
den 23 Maj 1873. Vid bedömande åter af frågan, huru vidsträckt bemyndigande
myntverket borde erhålla beträffande den ifrågavarande
myntinvexlingen, kunde tvekan uppstå, om någon begränsning borde
lemnas i och genom stadgande af eu viss procent, utöfver hvilken vigtförminskning
ej finge hafva egt rum, om myntstycket skulle inlösas till
pregelvärdet. Härvid förekomme likväl, dels att en dylik procentbestämmelse
måste blifva synnerligen svår att tillämpa, då, såsom vanligen
torde vara fallet, myntstyckena vore ej blott skadade, utan jemväl nötta,
dels ock att det i alla händelser blefve vanskligt att på förhand finna
den rätta gränsen, enär förhållandena naturligtvis vore högst skiftande.
Deremot kunde och borde invexlingen af ett skiljemynt eller vägran
att inlösa detsamma göras beroende deraf, huruvida någon bedräglig
afsigt läge till grund för begäran om dess inlösning. Det kunde visserligen
invändas, att det måste blifva svårt att härvid utöfva pröfningsrätten,
men i praxis torde en sådan invändning hafva föga att betyda.
De flesta skadade skiljemynt hade antagligen mottagits på god tro, och
i regeln skulle myntverket väl i förevarande fall mest få att göra med
Riksbanken och offentliga kassor eller bankanstalter. Då för öfrigt
skyldighet ej skulle åläggas myntverket att invexla skadade myntstycken,
borde det för staten ej medföra någon risk, att en vidsträckt pröfningsrätt
lades i Myntdirektörens hand, då denne utan tvifvel skulle göra
bruk af sin rätt att vägra inlösen, om och när han funne, att någon
eller några sökte sätta i gång en industri med syfte att skörda vinst
på företeende till invexling af skadadt skiljemynt. Det syntes för öfrigt
ändamålsenligt, om ej blott silfver, utan äfven bronsmynt blefve föremål
för den ifrågasatta lagstiftningen, hvarförutan jemte i egentlig mening
skadade myntstycken äfven vanstälda mynt borde särskilt omnämnas.
Med stöd åt det sålunda anförda hade fullmägtige såsom sin åsigt uttalat,
att för upprätthållande af cirkulationen af fullgod! skiljemynt inom
landet ett tillägg borde göras till gällande myntlag, i syfte att Myntdirektören
bemyndigades att till fulla pregelvärdet inlösa vanstälda eller
skadade svenska myntstycken af silfver eller brons, när skälig anledning

14 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

funnes till antagande, att innehafvaren mottagit sådant myntstycke på
god tro och icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet.

* För egen del har Riksdagen förmält sig anse de i ämnet väckta
motionerna böra vinna afseende. Vid jemförelse mellan den svenska
myntlagens stadgande om skadade silfverskiljemynt och motsvarande
stadgande i den danska myntlagen framstode den förra såsom öfverdrifvet
sträng. Den danska myntlagen innehölle nemligen i § 10 en bestämmelse
af följande lydelse: »Finansministeren er bemyndiget til åt give
Erstatning för Munter, der have lidt voldsom eller ulovlig Beskadigelse,
og for falske Munter, naar der er Grund til åt antage, åt Ihsendehaveren
har modtaget saadan beskadiget eller falskt Mpnt i god Tro og ikke
har tilsidesat almindelig Forsigtighed ved Modtagelsen.» Då inom
Riksdagen icke blifvit ifrågasatt, att falskt mynt skulle af stateu inlösas,
hade Riksdagen ej heller velat härom yttra sig. Men sådan
ändring i myntlagen, att skadade eller vanstälda mynt, som på god tro
mottagits, kunde inlösas till sitt nominela värde, borde icke möta några
betänkligheter. Om än till en början, efter det en sådan ändring träd!
i kraft, ett jemförelsevis ej ringa antal skadade eller vanstälda skiljemynt
komme att till inlösen presenteras myntverket, torde detta verks
utgifter för sådan inlösen på det hela dock ej blifva synnerligen afsevärda.
Eu uppsåtlig och i bedräglig afsigt företagen åverkan på skiljemynt,
hvilken för att blifva vinstgifvande måste bedrifvas i vidsträckt
skala, blefve utan tvifvel lätt upptäckt och kunde således afvärjas,
hvaremot det syntes i hög grad oegentligt och i vissa afseenden äfven
menligt, att den allmänna rörelsen skulle tvingas att behålla ett allt
jemt ökadt antal skadade myntstycken. Då Riksdagen alltså ansåge,
att en ändring af de nuvarande förhållandena i antydd rigtning vore
oneklig och af behofvet påkallad, hade Riksdagen, som delade den
af fullmägtige i Riksbanken uttalade mening derom, att den åsyftade
lagändringen borde utsträckas derhän, att äfven skadade eller vanstälda
bronsmynt kunde blifva till pregelvärdet inlösta, besluta att hos
Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i eller
tillägg till lagen om rikets mynt, som kunde finnas erforderligt, för
att silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade, utan att afsevärd
vigtförminskning inträdt, kunde varda af myntverket invexlade till
fulla pregelvärdet, när anledning saknades till det antagande, att skadan
åkommit myntstycket till följd af bedräglig afsigt eller att innehafvaren
mottagit detsamma annorlunda än i god tro.

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

I häröfver den 1 Juli 1892 afgifvet underdånigt utlåtande har
Myntdirektören anfört, att på samma gång det måste anses vara af
synnerlig vigt, att ej blott silfvermynt, utan jemväl bronsmynt blefve
föremål för inlösen, kunde deremot å andra sidan medgifvas, att ett
stadgande om inlösen af städadt guldmynt vore vida mindre af behofvet
påkalladt till följd af dels dessa mynts ringa spridning, dels ock deraf,
att förlusten på ett skadadt guldmynt vore högst obetydlig, motsvarande
endast värdet af det borttagna guldet, under det att skadan på ett
skiljemynt för innehafvaren medförde en relativt mycket större förlust.
Då Myntdirektören i sitt förut afgifna, här ofvan omförmälda förslag i
fråga om de vilkor, som borde bestämmas för inlösen af skadadt mynt,
förordat uppställande af en viss gräns för den tillåtna vigtförminskningen,
uttryckt i procent af myntens normala vigt, hade detta skett
förnämligast med hänsyn till guldmynten och med fästadt afseende
derå, att, ju noggrannare bestämmelser uppstäldes, desto lättare blefve
afgörande!, hvilka mynt vore af beskaffenhet att få inlösas. Men då
numera fråga vore endast om skiljemynt och det otvifvelaktigt skulle
medföra mycken tidsutdrägt och onödigt arbete, om till följd af gifna
föreskrifter hvarje till inlösen företedt sådant myntstyckes vigt skulle
för detta ändamål särskild! undersökas, samt då det vidare skulle blifva
förenadt med stor svårighet att bestämma den lämpligaste gränsen för
eu dylik vigtförminskning, och allmänheten genom en sådan bestämmelse
lätt. kunde bibringas den föreställningen, att, man vore berättigad
att erhålla valuta för hvarje mynt, hvars vigt ej understege den sålunda
bestämda, en uppfattning, som tilläfventyrs skulle kunna uppmuntra
till okynnig vårdslöshet med mynten, syntes Myntdirektören
det af Riksdagen föreslagna vilkoret, att ingen afsevärd vigtförminskning
finge hafva inträdt,, vara lämpligare och fullt tillräckligt. Visserligen
kunde härvid erinras, att ett allt för vidsträckt bemyndigande
sålunda åt myntverket lemnades och att, då olika meningar kunde förefinnas
om hvad som menades med eu afsevärd vigtförminskning, ett
visst godtycke alltid komme att göra sig gällande vid myntens inlösning.
Men faran häraf blefve ej stor, då, på sätt fullmägtige i Riksbanken
ock erinrat, myntverket naturligen begagnade sin rätt att vägra
inlösen, om och när omständigheterna gåfve anledning misstänka, att
någon sökte skaffa sig vinst på förminskning af skiljemyntens värde,
hvilket för öfrigt knappast vore tänkbart. För att eu sådan industri
skulle blifva lönande, måste nemligen antingen vigtförminskningen vara
högst betydlig, då mynten af sådan anledning ej blefve inlösbara, eller
ock måste den omfatta ett så stort antal mynt, att bedrägeriet ej kunde

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

undgå att blifva upptäckt. Lika med fullinägtige ansåge derför Myntdirektören
det vara mindre behöfligt att bland vilkoren för inlösen
upptaga bestämmelse derom, att myntstyckena ej skulle vara åverkade
i bedräglig afsigt. Då syftet med den ifrågasatta inlösningen vore
dubbelt, nemligen dels att bereda utväg för dem, hvilka af förbiseende
mottagit myntstycken, som ej längre utgjorde lagligt betalningsmedel,
att få desamma inlösta och dels att genom indragning af dylika mynt
befria rörelsen från desamma, kunde beträffande sättet för uppnående
af sistnämnda ändamål fråga uppstå, huruvida detta icke bäst befordrades
genom bestämmande af en viss tid, inom hvilken mynten för att
blifva inlösta skulle företes. Enligt Myntdirektörens mening skulle till
följd af en dylik bestämmelse invexlingen betydligt ökas, enär innehafvare
skulle skynda att till inlösen erbjuda sina myntstycken, innan
det blefve för sent. Derigenom skulle den allmänna rörelsen på en
gång nästan fullständigt blifva befriad från dylika myntstycken, jemte
det den fördelen vunnes, att inlösen kunde samtidigt ske af en större
mängd mynt, på samma gång som erfarenhet inhemtades om den verkliga
kostnaden för ett dylikt liberalt inlösningssätt, en erfarenhet, som
kunde blifva gagnande vid uppställande af vilkoren under en kommande
invexlingsperiod. Då nu endast vore fråga om svenskt mynt och det
derjemte måste lända till stort gagn äfven för Norge och Danmark,
om Sverige i likhet med sistnämnda land åtoge sig en vidsträcktare
invexlingsskyldighet, än myntkonventionen föreskrefve, delade Myntdirektören
fullmägtiges i Riksbanken åsigt om obehöfligheten af ändring
i nämnda konvention, dock att det otvifvelaktigt skulle lända till fördel,
om mellan de särskilda ländernas regeringar träffades öfverenskommelse
angående utbyte af skadadt främmande konventionsskiljemynt.

Den med den föreslagna indragningen af skadadt skiljemynt
förenade kostnaden för statsverket bestode egentligen i den förlust af
metall, som uppstått genom skadan. Då nemligen de skadade skiljemynten
inlöstes med skiljemynt, vunne staten genom utgifvande af de
senare lika mycket som den förlorade på invexlingen af de förra med
afdrag af värdet af den metall, som förlorats genom myntens vigtförminskning.
Att på förhand ens tillnärmelsevis beräkna, huru stor
denna vigtförminskning öfver hufvud taget vore, läte sig ej göra. Vid
smärre partier hade den visat sig variera högst betydligt, från fyra å
sex procent för de mindre mynten till en half å en och en half procent
för de större, allt af myntens ursprungliga vigt. Dervid vore dock
att märka, att en stor del af denna vigtförminskning uppkommit genom
nötning, hvilken förlust i alla häudelser enligt § 14 i myntlagen förr

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

eller senare måste drabba staten, äfvensom att den verkliga förlusten
till följd af såväl silfvers som koppars nuvarande låga pris endast uppginge
för silfver till omkring och för bronsmynt till ungefär
af vigtförminskningens nominella värde. Om således ett parti skadadt
skiljemynt, bestående af 100 kronor i silfvermynt och 100 kronor i
bronsmynt, hvilka mynt till vigten reducerats med två procent af
normalvigten, af staten inlöstes till pregelvärdet, blefve statens verkliga
förlust icke ens 4 kronor, utan endast 1 krona 26 öre på det förstnämnda
beloppet och 40 öre på det senare, under det att innehafvare!!,
om han nödgades realisera mynten efter metallvärdet, finge vidkännas
eu förlust af ej mindre än respektive 38 kronor 26 öre och 80 kronor
40 öre. Visserligen måste härtill läggas kostnaden för myntstyckenas
nedsmältning och ommyntning, men då det ej borde ifrågakomma att
ommynta dem efter hand, i den mån de invexlades, utan meningen väl
vore, att de skulle af myntverket uppsamlas för att tillsättas i större
smältningar, när sådana företoges, blefve kostnaden fördelad på ett
stort parti metall och derigenom särskild! för myntstyckena ganska
obetydlig. Myntdirektören ansåge derför utgifterna för den ifrågasatta
invexlingen, om den uppdroges åt myntverket, ej böra blifva större,
än att de kunde bestridas af myntverkets disponibla medel, hvadan
något särskild! anslag för ändamålet antagligen ej blefve behöflig!.
Med stöd af det sålunda anförda hemstälde Myntdirektören, att till §
13 af myntlagen måtte fogas ett så lydande tillägg: »Vanstälda eller
skadade svenska myntstycken af silfver eller brons kunna dock på sätt
och tid, hvarom Kongl. Maj:t särskild! förox-dnar, af myntverket inlösas
till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat någon afsevärd förminskning
af myntens vigt och när anledning finnes till det antagande,
att innehafvare!! mottagit sådana myntstycken på god tro och icke
åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet.»

Slutligen har jemväl Statskontoret, på grund af nådig remiss, den
21 nästlidne Februari afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och dervid
anfört, att då Riksdagens nu ifrågavarande framställning ej ens ginge
så långt, som hvad Statskontoret i sitt den 29 December 1885 afgifna,
här ofvan omförmälda underdåniga utlåtande förordat, utan inskränkte det
ifrågasatta bemyndigandet för Myntdirektören till inlösen af skadadt
silfverskiljemynt, hade Statskontoret så mycket mindre anledning att
afstyrka ifrågavarande framställning, som ett stadgande i detta syfte
kunde anses vara af behofvet högeligen påkalladt. Emellertid syntes
den af Riksdagen såsom vilkor för inlösandet föreslagna bestämmelsen,
Bill. till Iliksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 32 Häft. 3

18

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 49.

att anledning icke finge förefinnas till det antagande, att skadan åkommit
myntstycket till följd af bedräglig afsigt, såsom erbjudande synnerligen
stora svårigheter vid tillämpningen, icke böra i ett blifvande
stadgande härom inflyta, hvaremot det skäligen kunde fordras, att
innehafvaren icke kunde antagas hafva sjelf afsigtligen åstadkommit
skadan. Vidare borde, på sätt fullmägtige i Riksbanken föreslagit
och jemväl Riksdagen såsom sin åsigt uttalat, det ifrågasatta inlösandet
utsträckas äfven till bronsmyntet; hemställande Statskontoret för den
skull, att följande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af Myntdirektören
föreslagna, affattade stadgande måtte såsom ett andra moment
inflyta i § 13 af lagen om rikets mynt:

»Vanstälda eller skadade svenska mynt af silfver eller brons må
dock på sätt och tid, hvarom Kongl. Maj:t särskildt förordnar, af myntverket
inlösas till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat någon
afsevärd förminskning af myntens vigt, och när den, som anmäler sådana
myntstycken till inlösen, kan anses hafva mottagit dem på god tro
och icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet, samt anledning
ej heller finnes till det antagande, att han sjelf afsigtligen åstadkommit
skadan.»

Derjemte har Statskontoret såsom sin åsigt uttalat, att, då det
föreslagna stadgandet afsåge inlösen af allenast vissa svenska myntstycken,
någon förändring i den mellan de skandinaviska länderna
gällande my ^konventionen ej påkallades, samt erinrat, att § 17 myntlagen
borde erhålla förändrad lydelse, i syfte att ej genom bestämmelserna
deri det föreslagna nya stadgandet komme att erhålla tilllämpning
jemväl å norska och danska skiljemynt.

Då ett myntstycke eu längre tid varit i omlopp, måste, på grund
af den nötning, hvarför myntstycket är utsatt, förr eller senare inträffa,
att detsamma lider sådan vigtförminskning eller får sin pregel
så utplånad, att det ej vidare kan godkännas som gällande mynt. 1
sakens natur ligger, att den genom myntets nötning sålunda oundvikligen
uppkommande förlusten skall bäras af staten, hvilken likväl har
rätt att fordra, att anmälan om myntets inlösen göres, innan nötningen
hunnit öfverstiga en viss lagstadgad gräns. Härmed öfverensstämmande
bestämmelser finnas ock meddelade i myntlagens §§ 14 och 16.

Annat är förhållandet, då mynt genom olyckshändelse eller olag -

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4!J.

lig åverkan blir vanstäldt eller skadadt, så att det ej längre bör såsom
lagligt betalningsmedel anses. Den omständigheten, att myntet varit
utsatt för olaglig åverkan, kan uppenbarligen icke grundlägga förpligtelse
för staten att godtgöra den skada, som för innehafvaren af
myntet härigenom uppstått. Ej heller föreligger i fråga om mynt,
som genom olyckshändelse blifvit skadadt, giltig grund till afvikelse
från den i allmänhet gällande grundsats, att egaren vidkännes skada,
som uppkommer genom olyckshändelse. Det kan derföre icke annat
än betraktas såsom principrigtigt, att myntlagen icke ålägger staten
förbindelse att inlösa vanstäldt eller genom olaglig åverkan skadadt mynt.

Denna sak har likvisst äfven en annan sida. Oaktadt staten,
såsom sagdt, icke kan anses förbunden att inlösa sådant vanstäldt och
skadadt mynt, kan det för staten, som har ett synnerligen stort intresse
i att upprätthålla myntets anseende, ingalunda vara likgiltigt,
om en större myckenhet lagligen ogiltigt mynt är utelöpande i allmänna
rörelsen. Då ingen möjlighet gifves att få det ogiltiga myntet
till pregelvärdet inlöst, blifver häraf emellertid en oundviklig följd, att
_ den allmänna rörelsen kommer att i allt jemt stigande grad besväras
af dylikt mynt. Samstämmigt vitsordas ock af de myndigheter, som
yttrat sig i det föreliggande ärendet, att, sedan det nya myntet numera
varit i cirkulation under en tidrymd af ljugu år, utan att tillfälle
gifvits till inlösen af vanstäldt och skadadt mynt, i den utelöpande
myntmassan numera ingår sådant mynt i en proportion, som för
det allmänna gör det till en angelägenhet af vigt, att på missförhållandet
rådes bot. Efter den utredning frågan vunnit synes mig
någon tvekan icke böra råda om den rigtning, i hvilken den från alla
sidor såsom erforderlig ansedda åtgärden bör gå. Ej mindre af principiela
än äfven af praktiska skäl torde nemligen den under ärendets
föregående behandling för frågans lösning ifrågasatta utvägen, att innehafvaren
af vanstäldt eller skadadt mynt under vissa vilkor erhölle rätt
att få myntet till pregelvärdet inlöst få anses utesluten. Deremot bör
det icke möta betänklighet, att staten, utan att i sådant afseende åtaga
sig någon förpligtelse gent emot myntens innehafvare, i sitt eget intresse
ikläder sig någon uppoffring för att befria cirkulationen från
odugligt mynt. Detta bör då ske under den ej mindre af Myntdirektören
i hans senaste utlåtande, af Statskontoret och af fullmägtige i Riksbanken
än äfven af Riksdagen, under vissa olikheter i detalj, förordade
formen, att myntverket erhåller ett temligen vidsträckt bemyndigande
att efter sig företeende omständigheter till pregelvärdet inlösa vanstäldt
och skadadt mynt.

20

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

Då, enligt hvad samstämmigt blifvit vitsordadt, något dylikt behof
ännu icke föreligger i fråga om guldmynt och ett bemyndigande
för myntverket att inlösa vanstäldt och skadadt sådant mynt nödvändigtvis
borde, till undvikande af förlust för statsverket, gifvas en närmare
begränsning, än hvad i fråga om skiljemynt kan vara erlorderligt, lärer,
i enlighet med den af Riksdagen och de hörda myndigheterna jemväl
uttalade mening, åtgärden för närvarande böra inskränkas till skiljemynt,
men omfatta sådana både af silfver och brons. Beträffande affattningen
af det bemyndigande, som sålunda bolde lemnas myntverket,
anser jag mig böra ansluta mig till den af Statskontoret föreslagna
formulering, som i sak föga skiljer sig från den af Riksdagen angifna.

Enligt den af Myntdirektören lemnade utredning kan åtgärden,
sålunda begränsad, icke antagas komma att medföra synnerligen afsevärd
kostnad för myntverket. I alla händelser måste denna kostnad
med hänsyn till vigten af det med åtgärden åsyftade ändamålet anses
väl använd.

I fråga slutligen om formen för meddelande af de för ändamålet
erforderliga bestämmelser lärer uppenbart vara, att ändring i myntkonventionen
mellan de skandinaviska länderna lör ändamålet icke är
af nöden. Såsom förut blifvit anfördt, har ock i den danska myutlagen
en motsvarande bestämmelse blifvit intagen, utan att derför ändring i
myntkonventionen ansetts nödig. Det skulle till och med kunna ifrågasättas,
huruvida det erforderliga bemyndigandet för myntverket, till
hvars lemnande naturligtvis i alla händelser fordras Riksdagens medgifvande,
ens behöfde upptagas i myntlagen. Med afseende pa den
grannlaga beskaffenheten af alla bestämmelser, som röra rikets mynt,
torde likväl öfvervägande skäl tala derför, att, i enlighet med Danmarks
föredöme, bemyndigandet inrym mes i nämnda lag, der det lämpligen
torde böra upptagas såsom eu andra punkt i § 13. Vidare bör, på sätt
Statskontoret påpekat, § 17 i samma lag ändras så, att de nya bestämmelserna
i § 13 ej komma att tillämpas på norskt och danskt
skiljemynt.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i
underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition
föreslå Riksdagen att för sin del besluta, att §§ 13 och 17 i lagen om
rikets mynt den 30 Maj 1873, sistnämnda § sådan den lyder enligt
nådiga kungörelsen den 17 Mars 1876, skola erhålla följande förändrade
lydelse:

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 49.

21

§ 13.

Myntstycke af gäld — — — — — — lagligt betalningsmedel.

Vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver eller brons
må dock på sätt och tid, hvarom Konungen särskildt förordnar, af
myntverket inlösas till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat
någon afsevärd förminskning af myntens vigt och när den, som anmäler
sådana myntstycken till inlösen, kau anses hafva mottagit, dem
på god tro och icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet samt
anledning ej heller finnes till antagande, att han sjelf afsigtligen åstadkommit
skadan.

§ 17-

Hvad bär ofvan i § 12, § 13, första punkten, samt §§ 14, 15 och 16
stadgadt är om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess
invexling och utgifvande af statens kassor skall, på sätt mellan Sverige,
Norge och Danmark afslutade konventioner förmå, äfven gälla om de
i öfverensstämmelse med samma konventioner för Norge ochjDanmark
preglade mynt af guld, silfver eller brons.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, deruti Statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj: t Konuugon gilla och bifalla;
och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af
den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Fr. N:son Ilirfelt.

Bih. till Riksd. Broi. 1893. 1 Sand. 1 Afd. 32 lläft.

4

Tillbaka till dokumentetTill toppen