Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

1

Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i bgggnadslagen den 30 juni 19M (nr 385)
samt till bgggnadsstadga; given Stockholms slott den
16 oktober 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag
vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till byggnadsstadga.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen upptagna författningsförslagen har till huvudsyfte
att åvägabringa förenklingar och förkortningar av förfarandet i planläggnings-
och byggnadsärenden samt minskning av författningsmaterialets
omfattning. De medel, som förslagen anvisar för att vinna detta syfte, består
väsentligen i att beslutanderätten i plan- och byggfrågor så långt möjligt
decentraliseras till regionala och lokala organ, i att plan- och byggbestämmelserna
för land och stad göres enhetliga samt i att vissa bestämmelser
om administrativ kontroll, vilka bedömts vara onödigt rigorösa,
uppmjukas eller slopas.

Bestämmelserna om regionplan föreslås skola jämkas för att vinna överensstämmelse
med 1957 års lag om kommunalförbund. — Föreskrifterna
om generalplan på landet har i förslagen omarbetats med motsvarande bestämmelser
för stad som förebild. — Beträffande stadsplan föreslås att befogenheten
att antaga sådan plan — vilken i princip ankommer på kommunens
fullmäktige — skall i ökad omfattning kunna av fullmäktige delegeras

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

till byggnadsnämnden. Befogenheten att fastställa stadsplan — vilken f. n.
i regel är förbehållen Kungl. Maj :t — föreslås skola i huvudsak överflyttas
till länsstyrelsen. — Reglerna om byggnadsplan har grundligt omarbetats,
särskilt vad angår förfarandet vid planernas tillkomst. Initiativet till upprättande
av byggnadsplan förutsättes skola i regel ankomma på kommunen
— icke som nu på länsstyrelsen — och förfarandet regleras på väsentligen
samma sätt som beträffande stadsplan, d. v. s. så att upprättat
planförslag skall antagas av kommunens fullmäktige eller, efter fullmäktiges
bemyndigande, av byggnadsnämnden samt fastställas av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen föreslås dock alltjämt få viss möjlighet att låta upprätta och
efter hörande av kommunens fullmäktige fastställa byggnadsplan. Befogenheten
att medgiva användande av byggnadsplan i stad, vilken f. n. är
förbehållen Kungl. Maj :t, föreslås skola anförtros länsstyrelsen. Institutet
utom plansbestämmelser reformeras på det sättet, att utomplansbestämmelserna
i princip blir av enhetligt innehåll i hela riket. Kungl. Maj:t förutsättes
dock få möjlighet att meddela speciell föreskrift rörande innehållet av
utomplansbestämmelser för viss landsdel. Proceduren vid införandet av
utomplansbestämmelser utformas på ungefärligen samma sätt som proceduren
vid antagande och fastställande av stadsplan eller byggnadsplan. —
Regerna om tomtindelning jämkas så, att byggnadsnämnden får större möjligheter
att föranstalta om ändring av tomtindelning, där sådan ändring är
påkallad för att främja en ur saneringssynpunkt önskvärd förnyelse av
byggnadsbeståndet.

Vidare innebär författningsförslagen att vissa av de nuvarande stadgandena
om byggnadsförbud slopas. Så föreslås ske med bl. a. bestämmelsen
i 123 § byggnadslagen om befogenhet för länsstyrelsen att meddela nybyggnadsförbud
och andra föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse
inom vissa områden på landsbygden, vilken föreslås avlöst av ett kontrollsystem
liknande det som f. n. gäller i städerna. En del ändringar föreslås
också med avseende å vissa andra förbudsbestämmelser av mera begränsad
räckvidd.

Skyldigheten att söka byggnadslov föreslås skola något inskränkas. Det
nuvarande systemet med prövning genom länsstyrelsen av vissa byggnadsföretag
på landsbygden avskrives. Likaledes föreslås upphävande av nuvarande
anmälningsskyldighet beträffande byggnadsföretag på landsbygden,
för vilka byggnadslov icke erfordras. Föreskrift införes om rätt för envar,
som vill vidtaga byggnadsåtgärd, att få åtgärdens författningsenlighet prövad
genom byggnadsnämnden, även om skyldighet alt söka byggnadslov
ej föreligger.

Befogenheten att meddela dispens från byggnadsförbud och särskilda
bestämmelser för byggnadsverksamheten föreslås skola i stor omfattning
decentraliseras från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna och i icke ringa omlattning
från dessa till byggnadsnämnderna. Frågan om byggnadsnämndens
befogenhet att medgiva dylika dispenser föreslås bli reglerad så, att
länsstyrelsen får möjlighet att delegera större delen av sin egen dispens -

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

befogenhet till byggnadsnämnden under villkor bl. a. att byggnadsnämnden
har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet, som kan
anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande.

Förslaget till byggnadsstadga innebär vidare att byggnadsnämnderna omorganiseras.
De föreslagna nya bestämmelserna om byggnadsnämnds organisation
och arbetssätt bygger i allt väsentligt på kommunallagens principer.
Nuvarande regler om att i byggnadsnämnden skall ingå viss självskriven
ledamot eller ledamot som utsetts av annan än kommunens beslutande
organ kommer i enlighet härmed att bortfalla.

Ur det nuvarande författningsmaterialet har i förslagen utrensats åtskilliga
detaljbestämmelser och bestämmelser av teknisk karaktär. Hithörande
ämnen förutsättes bli närmare reglerade genom föreskrifter och anvisningar
av byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Nuvarande byggnadsordningar
upphör att gälla och ersättes med generella regler i byggnadsstadgan
samt i nyssnämnda föreskrifter och anvisningar.

De nya författningarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1960. Vissa
undantag har dock ansetts befogade. Omorganisationen av de organ som
omhänderhar regionplaneringen samt av byggnadsnämnderna föreslås anstå
till närmast därefter följande årsskifte. Genomförandet av en del andra
åtgärder — bl. a. införandet av de nya utomplansbestämmelserna i områden
som redan tidigare försetts med sådana bestämmelser — har ansetts kräva
längre övergångstid, och för dessa fall föreslås därför, att med genomförandet
av de nya reglerna får i vissa hänseenden anstå, dock längst till
den 1 januari 1963.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Förslag

till

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas dels att 91, 92, 98—104, 120 och 125 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 skola upphöra att gälla, dels ock att 14, 15, 26, 31, 34,
36, 38, 63, 76—81, 83, 96, 97, 106—111, 113, 119, 121, 123, 124, 128, 129,
131—134, 149—151, 157, 167 och 168 §§ nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse1 (Föreslagen lydelse)

14

Hava stadsfullmäktige beslutat göra
framställning om fastställelse av
generalplan beträffande visst område
eller ändring av fastställd generalplan,
må nybyggnad, innan framställningen
prövats, ej företagas inom område
som avses med denna; dock må
länsstyrelsen medgiva undantag, såvitt
generalplanens genomförande
icke försvåras.

15

Är fråga väckt om framställning
angående fastställelse av generalplan
beträffande visst område eller ändring
av fastställd generalplan, äger
länsstyrelsen på framställning av staden
förordna, att nybyggnad inom
området icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Sådant förordnande
gäller intill dess stadsfullmäktige
beslutat i frågan, dock ej längre
än ett år. Behöver denna tid förlängas,
äger länsstyrelsen på framställav
staden förordna härom; dock skall
1 Senaste lydelse av 81 §, se SFS 1958:430;

§•

Hava stadsfullmäktige beslutat göra
framställning om fastställelse av
generalplan beträffande visst område
eller ändring av fastställd generalplan,
må nybyggnad, innan framställningen
prövats, ej företagas inom
område som avses med denna; dock
må länsstyrelsen och, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, annan
myndighet som Konungen bestämmer
medgiva undantag, såvitt
generalplanens genomförande icke
försvåras.

§•

Är fråga väckt om framställning
angående fastställelse av generalplan
beträffande visst område eller ändring
av fastställd generalplan, äger
länsstyrelsen på framställning av staden
förordna, att nybyggnad inom
området icke må företagas. Sådant
förordnande gäller intill dess stadsfullmäktige
beslutat i frågan, dock ej
längre än ett år. Där så erfordras
äger länsstyrelsen på framställning
av staden förlänga förbudets giltighetstid
med högst två år i sänder.

av 111 §, se SFS 1948:383.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

beslutet underställas Konungens Från förbud som i första stycket

prövning.

26

Stadsplan så ock ändring därav
antages av stadsfullmäktige men
skall för att bliva gällande fastställas
av Konungen.

Finner Konungen stadsplan icke
kunna fastställas utan viss jämkning,
äger Konungen uppdraga åt länsstyrelsen
att fastställa stadsplanen, sedan
denna efter sådan jämkning antagits
av stadsfullmäktige.

Ändring av gällande stadsplan, som
ej avser planens grunddrag och ej heller
eljest innefattar väsentlig avvikelse
från vad som förut gällt, må
ock enligt av Konungen meddelade
föreskrifter fastställas av länsstyrelsen.
Stadsfullmäktige äga i den omfattning
som finnes lämplig uppdraga
åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges
ställe antaga sådan ändring av
stadsplan som enligt vad nu sagts må
fastställas av länsstyrelsen.

31

Förutsätter fastställd ändring avstadsplan
att ändring sker av tomtindelning
eller har kvarter helt och
hållet eller till betydande del avbrunnit,
skall fråga om ändring av tomtindelningen
företagas, när ägare av
mark inom kvarteret begär det eller
byggnadsnämnden så finner nödigt.

sägs må undantag medgivas av länsstyrelsen
och, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen bestämmer.

§•

Stadsplan antages av stadsfullmäktige;
dock äga fullmäktige i den omfattning
som prövas lämplig uppdraga
åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges
ställe antaga sådan plan.

Planen skall för att bliva gällande
fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
äger, om särskild anledning
därtill föreligger, underställa planen
Konungens prövning. Är planen av
större omfattning eller eljest av större
allmän betydelse eller har i ärendet
uppkommit fråga vars avgörande enligt
denna lag ankommer på Konungen,
skall underställning alltid ske.

Vad nu sagts gäller ock ändring av
stadsplan.

§•

Tomtindelning må på begäran av
markägare eller på byggnadsnämndens
föranstaltande ändras, om fastställd
ändring av stadsplan förutsätter
ändring jämväl av tomtindelningen,
så ock där bebyggelsen å två eller
flera tomter är i behov av förnyelse,
som icke lämpligen kan ske annorledes
än i ett sammanhang, och den bestående
tomtindclningen utgör hinder
för att marken inom kvarteret
eller del därav utnyttjas på ett ån -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

damålsenligt sätt. I fråga om obebyggd
mark må ändring av tomtindelning
äga rum när sådan påkallas
av markägare eller av byggnadsnämnden,
såvida ändringen kan antagas
vara en förutsättning för att marken
eller angränsande mark i kvarteret
inom skälig tid bär bebyggd på ett
ändamålsenligt sätt.

Ändring av — ---avsevärd olägenhet.

Ej må-------av tomterna.

34 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot stadsplan; dock må Konungen
och, enligt av Konungen meddelade
föreskrifter, myndighet som Konungen
bestämmer medgiva undantag, nätsärskilda
skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt försvårar markens
användning för avsett ändamål.

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot stadsplan; dock må Konungen
medgiva undantag, när särskilda skäl
äro därtill och en ändamålsenlig användning
av marken icke därigenom
försvåras.

Enligt av Konungen meddelade föreskrifter
må jämväl länsstyrelsen
eller annan myndighet som Konungen
bestämmer medgiva undantag
från förbud som i första stycket sägs,
när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt försvårar markens
användning för det i planen avsedda
ändamålet.

36 §.

Finner Konungen stadsplan icke Befinnes stadsplan icke kunna fastkunna
fastställas eller ock böra i viss ställas eller ock böra i viss del undandel
undantagas från fastställelse, äger lagas från fastställelse, äger KonungKonungen
för viss tid meddela det en eller, där fastställelseprövningen
förbud mot nybyggnad som föranle- ankommer på länsstyrelsen, denna
des av omständigheterna. för viss tid meddela det förbud mot

nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga--— erforderligt nybyggnadsförbud.

38 §.

Nybyggnad må---rättsligen bestående.

Ej heller-----— — blivit ställd.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

När synnerliga skäl äro därtill, må När särskilda skäl äro därtill, må
Konungen medgiva undantag från Konungen och, enligt av Konungen
förbudet i första stycket. meddelade föreskrifter, myndighet

som Konungen bestämmer medgiva
undantag från förbudet i första stycket.

63 §.

Skyldighet att----gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras
vid anfordran. Vill tomtägare
erlägga ersättning för gatumark genom
avbetalningar, vare han dock berättigad
därtill, om nöjaktig säkerhet
ställes. Avbetalning skall ske med
minst en tiondel årligen. Å oguldet
belopp skall enligt stadens bestämmande
ränta gäldas efter högst fem
procent om året från den dag då krav
på ersättning framställts. Prövas nu
stadgade villkor alltför betungande
för tomtägaren, äger länsstyrelsen
medgiva den lättnad som påkallas av
omständigheterna.

76

Konungen äger förordna, att vad i
denna lag med avseende å landet är
stadgat om byggnadsplan skall tills
vidare äga tillämpning inom visst
område som hör till stad.

77

Utomplansbestämmelser antagas av
stadsfullmäktige, när så erfordras,
men skola för att bliva gällande fastställas
av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock om ändring
av utomplansbestämmelser.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras
vid anfordran. Vill tomtägare
erlägga ersättning för gatumark genom
avbetalningar, vare han dock berättigad
därtill, om nöjaktig säkerhet
ställes. Avbetalning skall ske m|ed
minst en tiondel årligen. Å oguldet
belopp skall enligt stadens bestämmande
gäldas skälig ränta från den
dag då krav på ersättning framställts.
Prövas nu stadgade villkor alltför betungande
för tomtägaren, äger länsstyrelsen
medgiva den lättnad som
påkallas av omständigheterna.

Om särskilda skäl äro därtill äger
länsstyrelsen förordna, att vad i denna
lag med avseende å landet är stadgat
om byggnadsplan skall tills vidare
äga tillämpning inom visst område
som hör till stad.

§•

Utomplansbestämmelser utfärdas av
Konungen för riket i dess helhet eller
viss del därav men äga tillämpning
blott där särskilt förordnande härom
meddelats.

Förordnande att bestämmelserna
skola tillämpas å visst område meddelas
av stadsfullmäktige, dock att
förordnandet för att bliva gällande

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

78

Utomplansbestämmelser för område
som ingår i fastställd generalplan
må ej fastställas i strid mot planen.

79

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot utomplansbestämmelser, dock
må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, annan
myndighet som Konungen bestämmer
medgiva undantag, när särskilda
skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt motverkar syftet med
bestämmelserna.

80

Har beslut fattats eller fråga väckts
om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser
för visst oinråde,
skall angående förbud mot nybyggnad
inom området vad i 14 och 15 §§
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbestämmelser
icke kunna fastställas eller
ock böra i viss del undantagas

skall fastställas av länsstyrelsen. Fullmäktige
äga i den omfattning, som
prövas lämplig, uppdraga åt byggnadsnämnden
att i fullmäktiges ställe
meddela dylikt förordnande. Där så
uppenbarligen är påkallat, äger ock
länsstyrelsen efter fullmäktiges hörande
meddela förordnande som nu
sagts.

Av Konungen beslutad ändring i
gällande utomplansbestämmelser
skall, om Konungen så föreskrivit,
träda i tillämpning utan särskilt förordnande.

§•

Utomplansbestämmelser må ej tilllämpas
i strid mot fastställd generalplan.

§•

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot utomplansbestämmelser; dock
må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, annan
myndighet som Konungen bestämmer
medgiva undantag, när särskilda
skäl äro därtill.

§•

Har beslut fattats eller fråga väckts
att utomplansbestämmelser skola tilllämpas
för visst område, skall angående
förbud mot nybyggnad inom
området vad i 14 och 15 §§ stadgas
äga motsvarande tillämpning.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

från fastställelse, äger länsstyrelsen
för viss tid meddela det förbud mot
nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

81 §.

I närheten av befästning eller statlig
flygplats eller av annan än staten
tillhörig flygplats för allmänt
bruk må ej nybyggnad företagas eller
virkes- eller annat varuupplag, materialgård
eller ljusanordning inrättas,
såframt därigenom befästningens
eller flygplatsens användning för avsett
ändamål försvåras eller eljest avsevärt
men åsamkas försvaret eller
luftfarten; dock må länsstyrelsen
medgiva undantag när synnerliga
skäl äro därtill.

I närheten av befästning eller statlig
flygplats eller av annan än staten
tillhörig flygplats för allmänt bruk
må ej nybyggnad företagas, virkeseller
annat varuupplag, materialgård
eller ljusanordning inrättas eller
schaktning, fyllning eller därmed
jämförlig åtgärd äga rum, såframt
därigenom befästningens eller flygplatsens
användning för avsett ändamål
försvåras eller eljest avsevärt
men åsamkas försvaret eller luftfarten;
dock må länsstyrelsen medgiva
undantag när synnerliga skäl äro
därtill.

Ej heller —

från anläggningen.

83

Kan med hänsyn till befintlig eller
tillämnad anläggning, som avses i
81 § eller i förordnande enligt 82 §,
nybyggnad eller inrättande av varuupplag,
materialgård eller ljusanordning
ej ske i den omfattning eller på
det sätt som eljest varit tillåtet, och
kan markens ägare till följd härav
nyttja marken allenast på sätt som
står i uppenbart missförhållande till
dess tidigare värde, vare han berättigad
till ersättning för den skada han
härigenom lider; kan marken av
nämnda orsak överhuvud ej användas
för enskilt bebyggande och kan
ägaren till följd härav nyttja marken
allenast på sätt nyss sagts, vare anläggningens
ägare skyldig att lösa

§•

Innebär stadgandet i 81 § eller förordnande
enligt 82 § hinder för att
nybyggnad eller annan åtgärd vidtages
i den omfattning eller på det sätt
som eljest varit tillåtet och kan markens
ägare till följd härav nyttja
marken allenast på sätt som slår i uppenbart
missförhållande till dess tidigare
värde, vare han berättigad till
ersättning för den skada han härigenom
lider; kan marken av nämnda
orsak överhuvud ej användas för enskilt
bebyggande och kan ägaren till
följd härav nyttja marken allenast
på sätt nyss sagts, vare anläggningens
ägare skyldig alt lösa marken,
där ej sådan skyldighet jämlikt 21
eller 48 § åligger staden.

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse

marken, där ej sådan skyldighet jämlikt
21 eller 48 § åligger staden.

Enahanda rätt----marken inträdde.

Vad i--------marken inträdde.

96 §.

Till ledning----så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde
styckena stadgas angående generalplan
i stad skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande generalplan på
landet.

97

Generalplan så ock ändring därav
antages av kommunalfullmäktige och
skall, i den mån den blivit fastställd
av länsstyrelsen, lända till efterrättelse
enligt vad nedan sägs.

Vad i 10 § tredje stycket stadgas
om generalplan i stad skall ock gälla
sådan plan på landet.

§•

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde
styckena samt 10—23 §§ stadgas om
generalplan i stad skall äga motsvarande
tillämpning beträffande sådan
plan på landet; och skall därvid vad
som är stadgat om stad och stadsfullmäktige
gälla kommunen och kommunalfullmäktige.

106 §.

I fall---och kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande eller
ändring av stadsplan för visst område,
äger länsstyrelsen, om synnerliga
skäl äro därtill, för viss tid, högst
fem år, förordna att nybyggnad inom
området icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen må
ock förlänga förbudets giltighetstid
med högst tre år i sänder; dock skall
beslut härom underställas Konungens
prövning, om sammanlagda giltighetstiden
kommer att överstiga åtta
år.

Finnes vad------prövas nödig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

11

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

107 §.

Har tätbebyggelse uppkommit eller Har tätbebyggelse uppkommit eller
kan sådan bebyggelse väntas inom kan sådan bebyggelse väntas inom
nära förestående tid uppkomma å viss nära förestående tid uppkomma å viss
ort, och föranleda ej omständighe- ort, och föranleda ej omständigheterterna
till upprättande av stadsplan, na till att stadsplan upprättas, skall
skall länsstyrelsen, i den mån det genom kommunens försorg byggfinnes
erforderligt, för reglering av nadsplan upprättas, i den mån sådan
bebyggelsen upprätta och fastställa plan finnes erforderlig för reglering
byggnadsplan för orten. av bebyggelsen.

Byggnadsplan skall---höj dlägen angivas.

Erfordras särskilda---i planen.

108 §.

Byggnadsplan antages av kommunalfullmäktige
men skall för att bliva
gällande fastställas av länsstyrelsen.
Fullmäktige äga i den omfattning
som prövas lämplig uppdraga åt
byggnadsnämnden att i fullmäktiges
ställe antaga byggnadsplan.

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga
åtgärder för upprättande
av byggnadsplan, där sådan erfordras,
må länsstyrelsen efter kommunalfullmäktiges
hörande låta upprätta
samt, sedan tillfälle givits fullmäktige
och dem frågan eljest rör att
yttra sig, fastställa byggnadsplan för
det område varom fråga är.

Vad nu sagts äger motsvarande
tillämpning med avseende å ändring
av byggnadsplan.

108 §.

Har fråga väckts om upprättande
av byggnadsplan för visst område eller
om ändring av sådan plan, äger
länsstyrelsen för viss tid, högst fem
år, förordna, alt nybyggnad inom området
icke må företagas utan länssty -

109 §.

Har fråga väckts om upprättande
av byggnadsplan för visst område eller
om ändring av sådan plan, äger
länsstyrelsen för viss tid, högst ett år,
förordna, att nybyggnad inom området
icke må företagas. Länsstyrelsen

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

relsens tillstånd. Länsstyrelsen må
ock förlänga förbudets giltighetstid
med högst tre år i sänder; dock skall
beslut härom underställas Konungens
prövning, om sammanlagda giltighetstiden
kommer att överstiga åtta
år.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen
och, enligt av Konungen meddelade
föreskrifter, annan myndighet
som Konungen bestämmer medgiva
undantag, när särskilda skäl äro därtill
och nybyggnaden ej avsevärt försvårar
markens användning för avsett
ändamål.

Därest så----erforderlig mån.

Konungen äger förordna att undantag
från förbud, som avses i första
och andra styckena, må i enlighet
med Konungens närmare föreskrifter
meddelas jämväl av annan myndighet
än länsstyrelse.

Beträffande område som ingår i
byggnadsplan eller med avseende å
vilket förbud mot nybyggnad meddelats
enligt 109 § äger länsstyrelsen,
i den utsträckning som föranledes av
omständigheterna, stadga förbud mot
schaktning, fyllning, trädfällning eller
annan därmed jämförlig åtgärd.

U0§.

Beträffande område som ingår i
byggnadsplan eller med avseende å
vilket förbud mot nybyggnad meddelats
enligt 108 § äger länsstyrelsen,
i den utsträckning som föranledes av
omständigheterna, stadga förbud mot
schaktning, fyllning, trädfällning eller
annan därmed jämförlig åtgärd.

må förlänga förbudets giltighetstid
med högst två år i sänder.

Från förbud som i första stycket
sågs må undantag medgivas av länsstyrelsen
och, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen bestämmer.

Finner länsstyrelsen byggnadsplan
icke kunna fastställas eller ock böra
i viss del undantagas från fastställelse,
äger länsstyrelsen för viss tid
meddela det förbud mot nybyggnad
som föranledes av omständigheterna.

110§.

Nybyggnad må ej företagas i strid
mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen
medgiva undantag, när särskilda
skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt försvårar markens
användning för avsett ändamål.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

13

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

in §.

Kostnaden för upprättande av
byggnadsplan skall gäldas av kommunen,
i den mån ej bidrag enligt vad
särskilt må vara stadgat utgår av
statsmedel. Ägare av mark som ingår
i planen vare dock, därest planen för
honom medför avsevärd nytta, skyldig
gälda så stor del av kostnaden
som svarar mot hans del av planområdets
areal. Föranleda särskilda omständigheter
att vad som sålunda belöper
å markägare icke står i skäligt
förhållande till den nytta han har av
planen, skall beloppet i erforderlig
mån sänkas eller höjas.

Vad i------av byggnadsplan.

Det ankommer---andra styckena.

Kostnaden för upprättande av
byggnadsplan skall förskjutas av
kommunen. Ägare av mark som ingår
i planen vare, därest planen
för honom medför avsevärd nytta,
skyldig att återgälda kommunen
så stor del av kostnaden som svarar
mot hans del av planområdets areal.
Föranleda särskilda omständigheter
att vad som sålunda belöper å markägare
icke står i skäligt förhållande
till den nytta han har av planen, skall
beloppet i erforderlig mån sänkas eller
höjas.

Lägges byggnadsplan---

113 §.

avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning
av vad i första stycket sägs, skall
länsstyrelsen göra anmälan därom
hos inskrivningsdomaren, som har
att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning i fastighets- eller
inteckningsboken om vad sålunda förekommit;
och vare överlåtelse av
mark som äger rum efter det sådan
anmälan inkommit ej hinder för förordnande
om markens upplåtande.

Äro synnerliga----

Väckes hos kommunens fullmäktige
fråga att göra framställning om
förordnande som i första stycket sägs,
skall byggnadsnämnden göra anmälan
därom hos inskrivningsdomaren,
som har att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning i fastighets-
eller inteckningsboken om
vad sålunda förekommit; och vare
överlåtelse av mark som äger rum
efter det sådan anmälan inkommit
ej hinder för förordnande om markens
upplåtande. Uppkommer fråga
om förordnande enligt första stycket
hos länsstyrelsen, har denna att
fullgöra den nu stadgade anmälningsskyldigheten.

för ägaren.

119 §.

Utom plansbestämmelser fastställas
av länsstyrelsen, när så erfordras.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

120 §. 119 §.

Beträffande utomplansbestämmel- Beträffande utomplansbestämmelser
på landet skall vad i 78 och 79 §§ ser på landet skall vad i 77—80 §§ är
är stadgat äga motsvarande tillämp- stadgat äga motsvarande tillämpning;
n''ng- och skall vad där sägs om stadsfull mäktige

gälla kommunalfullmäktige.

121 §.

Med avseende å område, för vilket Inom område med stadsplan, byggstadsplan,
byggnadsplan eller utom- nadsplan eller utomplansbestämmelplansbestämmelser
fastställts, skall ser skall vad i 81—85 §§ är stadgat
vad i 81—85 §§ är stadgat äga mot- äga motsvarande tillämpning,
svarande tillämpning.

Beträffande annat--— inom området.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggel- Till förekommande av tätbebygse
inom område som ej ingår i stads- gelse inom område som ej ingår i
plan eller byggnadsplan äger länssty- stadsplan eller byggnadsplan äger
relsen meddela det förbud mot ny- Konungen meddela de föreskrifter
byggnad och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderlisom
för ändamålet finnas erforder- ga.
liga.

124 §.

Förbud eller föreskrift som i 123 § Föreskrift som i 123 § sägs må ej
sägs må ej avse bebyggelse för jord- avse bebyggelse för jordbrukets, fisbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller kets, skogsskötselns eller därmed
därmed jämförligt behov. jämförligt behov.

128 §.

Har Konungen---bilda regionplaneförbund.

Beträffande sådant---äga tillämpning.

Angående utredning varom i 127 §
sägs skall gälla vad i sistnämnda lag
stadgas om där avsedd utredning.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektionen,
tillika ordförande, skall jämte
ersättare för honom utses av Konungen.
Övriga ledamöter i förbundsdirektionen
jämte ersättare för dem

En ledamot av förbundsfullmäktige,
tillika ordförande, skall jämte ersättare
för honom förordnas av Konungen.
Övriga ledamöter i förbundsfullmäktige
skola utses av förbundets

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

15

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skola utses av förbundets medlem- medlemmar till det antal för varje
mar till det antal för varje medlem medlem som bestämmes i förbundssom
bestämmes i förbundsordningen. ordningen.

Kan enighet-----besluta därom.

131 §.

Regionplan fastställes av Konungen
efter förslag av förbundsdirektionen
och sedan förbundsmedlemmarna
erhållit tillfälle att yttra sig över
förslaget. Har avvikande mening uttalats
inom direktionen eller har förbundsmedlem
framställt erinran mot
förslaget, äger Konungen göra den avvikelse
från detta som med hänsyn
till sålunda yppad mening må anses
befogad.

Vad nu-------av regionplan.

Regionplan fastställes av Konungen,
sedan förslag därtill upprättats av
förbundsstyrelsen och antagits av förbundsf
ullmäktige. Har avvikande mening
uttalats inom styrelsen eller
fullmäktige eller har förbundsmedlem
framställt erinran mot förslaget,
äger Konungen göra den avvikelse
från detta som med hänsyn till sålunda
yppad mening må anses befogad.

132 §.

Kostnaderna för upprättande eller
ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds
verksamhet i övrigt
skola, intill dess planen fastställts,
förskjutas av förbundsmedlemmarna
eller av statsmedel enligt vad Konungen
på förslag av förbundsdirektionen
bestämmer..

Kostnaderna för upprättande eller
ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds
verksamhet i övrigt
skola, intill dess planen fastställts,
förskjutas av förbundsmedlemmarna
eller av statsmedel enligt vad Konungen
på förslag av förbundsfull -

mäktige bestämmer.

Kostnaderna skola--- —- efter skatteunderlag.

Grunderna för fördelningen skola Grunderna för fördelningen skola
på förslag av förbundsdirektionen på förslag av förbundsf ullmäktige bebestämmas
av Konungen, sedan pla- stämmas av Konungen, sedan planen
nen eller ändring därav fastställts. eller ändring därav fastställts.

133 §.

Underlåter förbundsdirektionen att
vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande
av regionplan, må Konungen
förelägga direktionen viss tid,
inom vilken sådan plan skall vara underställd
Konungens prövning. Ställer
direktionen sig ej föreläggandet
till efterrättelse, äger Konungen på

Underlåta förbundsfullmäktige att
vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande
av regionplan, må Konungen
förelägga fullmäktige viss tid,
inom vilken sådan plan skall vara
underställd Konungens prövning.
Ställa fullmäktige sig ej föreläggandet
till efterrättelse, äger Konungen

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förbundets bekostnad låta upprätta på förbundets bekostnad låta upprätsamt,
efter hörande av direktionen ta samt, efter hörande av fullmäktioch
dem frågan eljest rör, fastställa ge och dem frågan eljest rör, fastregionplan.
ställa regionplan.

Vad nu — — —--allmänt intresse.

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning
vid upprättande av generalplan,
stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser
eller ändring därav
så ock eljest vid reglering av bebyggelsen
eller användningen i övrigt
av mark inom planområdet.

Förutsätter genomförandet av regionplan,
att ändring sker av generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser, äger
Konungen för viss tid meddela det
förbud mot nybyggnad som föranledes
av omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att
meddela förbud mot nybyggnad när
fråga väckts om ändring av generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan eller
av utomplansbestämmelser i stad,
stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och
108 §§.

149 §.

Över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges,
municipalfullmäktiges
eller byggnadsnämnds beslut rörande
stadsplan, utomplansbestämmelser
eller tomtindelning som enligt denna
lag för att bliva gällande skall fastställas
av Konungen eller länsstyrelsen,
så ock över förbundsdirektions
förslag till regionplan må särskild
klagan ej föras, vederbörande obetaget
att framställa erinringar mot beslutet
i ärendet angående fastställelse
därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning å beslut av

Regionplan skall tjäna till ledning
vid upprättande av generalplan, stadsplan
och byggnadsplan eller ändring
därav så ock eljest vid reglering av
bebyggelsen eller användningen i övrigt
av mark inom planområdet.

över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges,
municipalfullmäktiges
eller byggnadsnämnds beslut rörande
stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser
eller tomtindelning
som enligt denna lag för att bliva
gällande skall fastställas av Konungen
eller länsstyrelsen, så ock
över förbundsfullmåktiges förslag till
regionplan må särskild klagan ej föras,
vederbörande obetaget att framställa
erinringar mot beslutet i ärendet
angående fastställelse därå. Vad
nu sagts skall äga motsvarande till -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige
eller municipalfullmäktige som
innefattar framställning om fastställelse
av generalplan eller om annan
åtgärd av Konungen eller länsstyrelse
enligt denna lag.

lämpning å beslut av stadsfullmäktige,
kommunalfullmäktige eller municipalfullmäktige
som innefattar framställning
om fastställelse av generalplan
eller om annan åtgärd av Konungen
eller länsstyrelse enligt denna
lag.

Om talan--—

av Konungen.

150 §.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse
av generalplan, stadsplan,
byggnadsplan, utomplansbestämmelser
eller tomtindelning skall meddelas
efter anslag. Den som är missnöjd
med beslutet har att, vid talans förlust,
inom en månad från den dag då
beslutet meddelades anföra besvär
hos Konungen.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse
av generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller tomtindelning så
ock länsstyrelses beslut avseende tilllämpning
av utom plansbestämmelser
å visst område skall meddelas efter
anslag. Den som är missnöjd med beslutet
har att, vid talans förlust, inom
tre veckor från den dag då beslutet
meddelades anföra besvär hos Ko -

nungen.

Talan mot----ämbetsverks beslut.

Har länsstyrelse —- ---utan bifall.

151

Länsstyrelses beslut om fastställelse
av utomplansbestämmelser eller
ändring därav samt förordnande enligt
82 § eller 121 § andra stycket, så
ock länsstyrelses beslut om förbud
mot nybyggnad utan särskilt tillstånd
eller mot tätbebyggelse eller mot
schaktning, fyllning, trädfällning eller
annan därmed jämförlig åtgärd
skall lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan.

Länsstyrelses beslut i fråga rörande
utomplansbestämmelsers tillämpning
å visst område, länsstyrelses
förordnande enligt 82 § eller 121 §
andra stycket, så ock länsstyrelses beslut
om förbud mot nybyggnad utan
särskilt tillstånd eller mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan
därmed jämförlig åtgärd skall
lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.

157 §.

Förordnas att område, för vilket Förordnas att område, för vilket
generalplan, stadsplan, byggnadsplan generalplan, stadsplan eller byggeller
utom plansbestämmelser fast- nadsplan fastställts eller för vilket
ställts, skall tillhöra stad eller köping utomplansbestämmelser äro gällaneller
meddelas beträffande sådant de, skall tillhöra stad eller köping eloinråde
förordnande att vad i denna ler meddelas beträffande sådant om2
llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lag är stadgat för stad skall äga mot- råde förordnande att vad i denna lag
svarande tillämpning för området, är stadgat för stad skall äga motsvalände
planen eller bestämmelserna rande tillämpning för området, lände
fortfarande till efterrättelse. planen eller bestämmelserna fortfa rande

till efterrättelse.

Vad nu----fjärde avdelningen.

167 §.

Har före denna lags ikraftträdande,
i avbidan på upprättande av byggnadsplan,
förbud meddelats mot nybyggnad
utan länsstyrelsens tillstånd,
vare beslutet ej gällande längre än
fem år från lagens ikraftträdande,
med mindre tiden förlänges enligt
vad i 108 § stadgas.

Har före denna lags ikraftträdande,
i avbidan på upprättande av byggnadsplan,
förbud meddelats mot nybyggnad
utan länsstyrelsens tillstånd,
vare beslutet ej gällande längre
än fem år från lagens ikraftträdande,
med mindre tiden förlänges
enligt vad i 109 § stadgas.

168 §.

Under hinder---lags ikraftträdande.

Med avseende å sådan plan skall Med avseende å sådan plan skall
vad i 109 och 110 §§ stadgas äga mot- vad i 110 § stadgas äga motsvarande
svarande tillämpning. tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960, dock att fråga om fastställelse
av generalplan eller byggnadsplan
eller ändring av förut fastställd
sådan plan skall handläggas
och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om förslag i frågan före lagens
ikraftträdande utställts till granskning
enligt bestämmelserna i byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr
390) eller, där fråga är om byggnadsplan,
om samtliga sakägare före lagens
ikraftträdande medgivit att utställningsförfarande
ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som fastställts
med stöd av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 eller byggnadslagen
i dess hittills gällande lydelse, så ock
av Konungen med stöd av lagen den
31 augusti 1907 angående stadsplan

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och tomtindelning eller lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad
fastställda särskilda föreskrifter för
byggnadsverksamhetens ordnande
skola, i den mån de ej tidigare upphävts,
upphöra att gälla den 1 januari
1963.

Där regionplaneförbund bildats före
den 1 januari 1958, skola av medlemmarna
utsedda ledamöter och ersättare
i förbundsfullmäktige (förbundsdirektionen)
och förbundsstyrelsen
(regionplanenämnden) frånträda
sina befattningar med utgången
av år 1960; och skall med avseende
å val av fullmäktige och styrelse
för tid därefter så förfaras, som i fråga
om nybildat kommunalförbund är
stadgat.

20

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Förslag

till

Byggnadsstadga

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Om byggnadsnämnd

1 §-

I varje kommun skall finnas en byggnadsnämnd, som har att öva inseende
över hur kommunens område bebygges.

Särskilt åligger det nämnden

att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen
och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning,
fastighetsbildning och byggnadsväsen samt i dessa ämnen upprätta de förslag
och göra de framställningar som finnas påkallade;

alt samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens
arbetsområden eller vilkas bedömanden äro av betydelse för nämndens
verksamhet;

att lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastighetsbildnings-
och byggnadsfrågor; samt

att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, denna stadga och övriga
föreskrifter angående byggandet.

2 §.

När sådant begäres av någon, vars rätt kan beröras därav, åligger det
byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked huruvida nämnden meddelat
beslut rörande skyldighet för fastighetsägare att vidtaga särskild åtgärd med
avseende å fastigheten.

Där stadsplan finnes åligger det byggnadsnämnden eller annan myndighet,
som kommunens fullmäktige bestämma, att på begäran av person,
som i första stycket sägs, utfärda skriftligt besked rörande den på fastigheten
belöpande förpliktelsen att till kommunen utgiva bidrag till kostnad
för gata. I beskedet skall angivas i vad mån betalningsskyldighet för förpliktelsen
inträtt eller icke.

Där stadsplan finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden alt, då det
begäres av person som avses i första stycket, till denne utlämna karta
(nybyggnadskarta) rörande fastighet som ingår i planen. Nämnden bör ock,

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

21

där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnadskarta för fastighet inom
område, som ej ingår i stadsplan.

3 §•

Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av kommunens fullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock
icke vara under fem. Valet skall ske proportionellt i de fall då sådant är
föreskrivet vid val till kommunens styrelse. Vid val av suppleanter skall
tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring.

I övrigt skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 32—42 §§ kommunallagen
är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning,
dock att för byggnadsnämnden i Stockholm skola gälla bestämmelserna i
51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige
med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.

Utan hinder av vad i andra stycket sägs skall gälla, dels att i kommunens
tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna sin tjänsteställning
skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd
dels ock att nämndens protokoll icke behöver upptaga annat än
förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och
skälen därför.

4 §.

Byggnadsnämnd skall hava tillgång till personal i den omfattning som
erfordras för att nämnden skall kunna behörigen fullgöra sina uppgifter.

Där planläggnings- och byggnadsverksamheten är av större omfattning
eller bebyggelsens art så kräver skall nämnden såvitt möjligt till sitt biträde
hava stadsarkitekt. Till stadsarkitekt må ej utses annan än den, som inom
riket avlagt examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur samt därefter
under en längre tid utövat väl vitsordad praktisk verksamhet inom
planläggnings- och byggnadsväsendet. Byggnadsstyrelsen äger dock, när skäl
äro därtill, medgiva att till stadsarkitekt utses annan än den som avlagt
nyss nämnd examen.

I fall som avses i andra stycket skall nämnden såvitt möjligt även hava
biträde av person med särskild utbildning och praktisk erfarenhet i konstruktionsfrågor
(byggnadsinspektör).

Angående stadsingenjör och andra befattningshavare inom mätningsväsendet
är särskilt stadgat.

5 §.

Ordförande i byggnadsnämnd skall tillse, att nämndens ledamöter erhålla
kallelse till sammanträdena samt att suppleanterna underrättas om
tid och plats för sammanträdena.

I kallelse och underrättelse skall lämnas uppgift om de ärenden, som
skola förekomma vid sammanträdet.

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

6 §•

Befattningshavare, som har till åliggande att föredraga ärenden inför
byggnadsnämnden, äger rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut, samt
att, där han det begär, få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Samma rätt tillkommer länsarkitekten eller annan tjänsteman, som kallats
att i denna egenskap närvara vid sammanträde med nämnden.

7 §•

Byggnadsnämnd äger uppdraga åt en eller flera ledamöter i nämnden
eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut
i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i
nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta
om framställning eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kommunens
fullmäktige, att meddela föreläggande vid vite eller annat äventyr
eller att slutligt avgöra ärende, som är av principiell innebörd eller eljest av
större vikt.

Nämndens beslut rörande uppdrag, som i första stycket sägs, skall underställas
länsstyrelsens prövning.

Vad i denna stadga sägs om byggnadsnämnd skall i tillämpliga delar
gälla den, som på grund av uppdrag enligt första stycket handlar å nämndens
vägnar. Beslut, som meddelas på grund av dylikt uppdrag, skall am
mälas vid nämndens nästa sammanträde.

8 §•

På framställning av kommunen äger länsstyrelsen utfärda taxa för avgifter
att erläggas av den, som hos byggnadsnämnden påkallar åtgärd vilken
föranleder ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kostnadskrävande
förrättning.

Angående avgifter för upprättande och utfärdande av kartor samt för
andra åtgärder som ombesörjas av befattningshavare inom mätningsväsendet
gäller vad särskilt är stadgat.

2 KAP.

Om planläggning

Allmänna bestämmelser
9 §•

Planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig
utveckling inom det område, som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn skall
tagas till förhållandena inom angränsande områden samt till den allmänna
samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket
gemensamma behov. Även enskildas intressen skola tillbörligen beaktas.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Där ej särskilda förhållanden föranleda annat, skall mark avses för det
ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och
grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse må ej avses
mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna
att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförorening
eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse. Områden
med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med
särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt
samt områden som äro lämpade och behövliga för friluftsliv skola
såvitt möjligt bevaras. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar är särskilt
stadgat.

Plan må ej göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det
därmed avsedda syftet.

Regionplan

10 §.

1 mom. Regionplanering skall bedrivas så, att den därvid förebragta utredningen
översiktligt belyser de med planläggningen sammanhängande frågor,
som äro gemensamma för regionen eller en större del av denna, samt
underlättar det framtida avgörandet av dylika frågor.

1 regionplan skall i den mån så erfordras med hänsyn till planens syfte
upptagas och på ett överskådligt sätt angivas, vilka områden som avses för
olika ändamål.

2 mom. Regionplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Erfordras
regionplanebestämmelser, böra dessa avfattas i särskild handling.

Generalplan
11 §•

1 mom. Vid generalplanering skall eftersträvas att utröna och på ett översiktligt
sätt redovisa det behov av utrymme för olika ändamål, som kan
förutses för planområdet, samt att på ett lämpligt sätt tillgodose detta behov.
Härvid bör även undersökas, vilka områden som från allmän synpunkt
ej äro lämpade för tätbebyggelse och fördenskull böra undantagas från sådan
bebyggelse.

2 mom. Generalplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Till
planen hörande särskilda bestämmelser skola avfattas i särskild handling.

Å kartan skola angivas gränserna för planen samt för de markområden
som avses för olika ändamål ävensom, i den mån så erfordras, befintliga
förhållanden såsom vattenområden, höjdförhållanden, fastighetsgränser, vägar,
kraftledningar och byggnader.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959
Stadsplan
12 §.

1 mom. Vid uppgörande av stadsplan skola de anspråk tillgodoses, som ur
olika synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad bebyggelse. Därvid
skall tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt
sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas,
att erforderlig trygghet mot brandfara vinnes samt att hänsyn tages till de
fordringar, som böra uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.
Skälig hänsyn skall tagas till bestående äganderättsförhållanden, fastighetsgränser
och andra omständigheter, som kunna inverka på planens
genomförande.

Planen må ej givas större omfattning än att den kan förväntas bliva genomförd
inom nära förestående tid.

2 mom. Stadsplan skall vara avfattad å karta. Till planen hörande bestämmelser
skola avfattas i särskild handling.

Kartan skall tydligt angiva gränserna för planen samt för de markområden,
som skola användas till byggnadskvarter, gata, torg, park eller annan
allmän plats eller till specialområde. Gators och torgs höj dlägen skola vara
angivna med siffror i gatukors och i punkter där lutningen avsevärt ändras.

I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så erfordras, intagas stadganden
angående reglering av planområdets bebyggande och användning i övrigt,
såsom

om kvarters eller specialområdes användning för visst ändamål och om
förbud mot bebyggande av viss del av kvarter eller specialområde;

om byggnadssätt, antal byggnader å tomtplats, byggnads planyta och
läge, dess höjd och våningsantal, källardjup eller antal källarvåningar samt
antalet lägenheter som få inredas i en byggnad;

om planteringar, lekplatser, parkeringsplatser och garage;

om utfart eller annan utgång mot gata;

om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats nyttja utrymmet
under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat
ändamål;

om förläggande under eller över markens plan av gata eller annan trafikled;
samt

om bevarande av vattenområden och andra naturförhållanden.

Byggnads plan
13 §.

Byggna
hänsyn till de särskilda förhållandena inom det tillämnade planområdet
skäligen böra ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild hänsyn skall tagas
till bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt markägarnas möjligheter
att genomföra planen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

25

Byggnadsplan må ej uppgöras så, att jordbruk, skogsbruk eller annan
dylik näring onödigtvis hindras eller försvåras. I planen må upptagas mark
för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga
utformning.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i 12 § är stadgat om stadsplan.

Upprättande, antagande och faststållelse av plan

14 §.

Den som upprättar förslag till plan skall därvid samråda med kommunens
styrelse eller annat organ, som kommunens fullmäktige bestämma, länsarkitekten
samt övriga myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer,
som kunna hava ett väsentligt intresse av frågan.

15 §.

Förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall upprättas på grundval av
en för ändamålet avsedd karta över det område, som beröres av förslaget
(grundkarta).

I särskild vid grundkartan fogad förteckning (fastighetsförteckning) skola
redovisas de fastigheter, samfälligheter och andra områden, som beröras
av förslaget, deras ägare samt, i den mån kännedom därom kunnat erhållas,
servitut och andra särskilda rättigheter, som kunna hava betydelse för
planläggningen eller beröras av denna. Förteckningen skall vara bestyrkt
av person med behörighet att vara mätningsman i stad. Där i orten föres
fastighetsregister såsom för stad, må dock förteckningen bestyrkas av registerföraren,
även om denne icke har sådan behörighet.

Har fråga väckts att generalplan skall helt eller delvis fastställas, skall
fastighetsförteckning upprättas för det område som beröres av frågan.

16 §.

Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet
för antagande eller faststållelse, vara åtföljt av

a) grundkarta och fastighetsförteckning därest sådana skola vara upprättade; b)

beskrivning över förslaget med erforderlig motivering;

c) utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för
planens genomförande med beaktande särskilt av grundens beskaffenhet,
trafikförhållandena ävensom möjligheterna att ordna vattenförsörjning och
avlopp och att tillgodose vattenvårdsintresset; samt

d) redogörelse för det samråd med myndigheter, markägare och andra,
som ägt rum vid utarbetande av förslaget.

Innan fastighetsförteckning lägges till grund för underrättelser till sakägare,
skall den i erforderlig mån kompletteras med hänsyn till inträffade
förändringar.

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

17 §.

1 mom. Innan förslag till plan antages, skall det under viss tid utställas
till granskning genom byggnadsnämndens eller, där fråga är om regionplan,
genom förbundsstyrelsens försorg; och äger den, som ej åtnöjes med förslaget,
att inom samma tid framställa anmärkning däremot hos den myndighet,
som ombesörjt utställandet. Där så finnes lämpligt må på en gång
utställas två eller flera alternativa förslag.

Tiden för granskningen bestämmes av den myndighet, som ombesörjer
utställandet. Den må ej sättas kortare än tre månader, där fråga är om
regionplan, och ej kortare än tre veckor i övriga fall. Kungörelse om utställandet
skall före den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i
vilka kommunala meddelanden för orten införas. Berör förslaget mark, som
står under allmän myndighets förvaltning, skall myndigheten särskilt underrättas.

2 mom. Vid utställande av förslag till regionplan skall förbundsstyrelsen
översända kopia och avskrift av förslaget till styrelserna för de kommuner,
som förslaget rör, samt till länsstyrelsen och av frågan berörda centrala
myndigheter ävensom, där så finnes lämpligt, till annan som beröres av förslaget,
och därvid bestämma viss tid, minst tre månader efter delfåendet,
inom vilken vederbörande äger att till nämnden inkomma med yttrande
över förslaget.

3 mom. Innan förslag till generalplan utställes, skall byggnadsnämnden
översända avskrifter och kopior av förslaget till byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.

Skall förslaget helt eller delvis fastställas, har nämnden att förfara på
sätt i 4 mom. stadgas om förslag till stadsplan eller byggnadsplan, dock att
underrättelser icke erfordras till andra sakägare än dem som beröras av fastställelsen.

4 mom. Vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall
byggnadsnämnden före ingången av den tid, som bestämts för förslagets
granskning, med posten under rekommendation eller eljest bevisligen avsända
skriftlig underättelse om innehållet i den utfärdade kungörelsen till
varje känd och inom riket boende markägare, som beröres av frågan och
icke skriftligen godkänt förslaget. Är markområde samfällt för flera fastigheter
med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller
annan, som är satt att förvalta den, erfordras ej underrättelse till de särskilda
delägarna i samfälligheten, utan må underrättelsen sändas allenast
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Äger denne ej att själv föra
talan för delägarna i samfälligheten, är han gentemot delägarna ansvarig
för att underrättelsen tillställes någon som äger behörighet härtill eller, om
sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse
eller förvaltare, må underrättelsen sändas till en av delägarna att vara
för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken
delägare underrättelsen tillställts kungöras på sätt i 1 mom. andra stycket

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

sägs. Har upplysning vunnits om förhandenvaron av nyttjanderätt, som beröres
av planläggningen, skall underrättelse tillställas rättighetens innehavare,
såvitt han är känd och boende inom riket.

Berör förslaget, i vad det skall fastställas, allmän väg eller väg, som omhänderhaves
av vägförening, eller för biltrafiken viktig gata eller mark,
som är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller
annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, skall utdrag av förslaget i erforderliga
delar tillställas vederbörlig myndighet, vägföreningen eller anläggningens
ägare med anmodan att inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, som
ej må sättas kortare än den jämlikt 1 mom. bestämda granskningstiden, till
nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Vad nu stadgats behöver
dock ej iakttagas med avseende å sakägare som skriftligen godkänt förslaget.

Ett exemplar av förslaget skall tillställas kommunens styrelse samt, där
så finnes erforderligt, jämväl kyrkorådet. Avser förslaget område, som gränsar
till annan kommun, bör byggnadsnämnden bereda dess styrelse tillfälle
att yttra sig över förslaget.

5 mom. Vidtages ändring i förslag till plan, sedan det varit utställt till
granskning, skall det ånyo utställas. Nytt utställande erfordras dock icke
om de sakägare, som beröras av ändringen, skriftligen godkänt denna eller
ock underrättats om ändringen på sätt i 4 mom. sägs samt erhållit tillfälle
att vid sammanträde eller annorledes taga del därav.

18 §.

Sedan förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan blivit utställt
på sätt i 17 § sägs, skall byggnadsnämnden granska förslaget jämte inkomna
anmärkningar och yttranden. Härefter skall byggnadsnämnden, såvida
nämnden ej själv äger besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte
eget utlåtande till kommunens fullmäktige.

19 §.

1 mom. Sedan generalplan antagits, skall planen med därtill hörande utredning
i bestyrkt avskrift och kopia genom byggnadsnämndens försorg tillställas
byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen, länsarkitekten, överlantmätaren
och vederbörande distriktslantmätare.

2 mom. När fastställelse sökes å regionplan, generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan, skola handlingarna i ärendet insändas till länsstyrelsen.

20 §.

När plan inkommit till länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen,
såvida den ej själv har att besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte
eget utlåtande till Konungen.

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

21 §.

Sedan plan blivit fastställd, skola handlingarna översändas till byggnadsnämnden
eller, där fråga är om regionplan, till förbundsstyrelsen. Om underrättelse
till vederbörande myndigheter och tjänstemän genom statsdepartement
eller länsstyrelse är särskilt stadgat.

När länsstyrelsen meddelat beslut om fastställelse beträffande generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan, skall länsstyrelsen samma dag översända
underrättelse därom till envar som i ärendet framställt yrkande, vilket
genom beslutet helt eller delvis lämnats utan bifall. Får beslutet på grund
av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen ej överklagas, skall länsstyrelsen
utfärda bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Där enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan fastställts under
villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark,
skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande härom genom byggnadsnämndens
försorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen,
länsarkitekten, överlantmätaren, vederbörande distriktslantmätare samt,
där särskild fastighetsregisterförare förordnats, jämväl denne.

22 §.

Där förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan enligt bestämmelserna
i byggnadslagen upprättats på föranstaltande av Konungen eller
länsstyrelsen, har länsstyrelsen att fullgöra vad i 17 § är stadgat för byggnadsnämnd.
Sedan länsstyrelsen granskat inkomna anmärkningar och yttranden
över förslaget samt kommunens fullmäktige blivit hörda i ärendet,
skall med avseende å den fortsatta handläggningen förfaras på sätt i 20 och
21 §§ sägs.

23 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om upprättande, antagande och fastställande
av plan skall i tillämpliga delar gälla ändring eller upphävande av planen,
dock att grundkarta icke i något fall erfordras, om de förhållanden,
som äro av betydeLse för frågan, tillräckligt tydligt framgå av annan tillgänglig
karta. Där ändring berör blott ett mindre antal markägare, erfordras
ej heller utställande eller kungörelse i tidning, såvida markägarna skriftligen
medgivit att sådant förfarande ej tillämpas eller ock underrättats om
förslaget samt därefter under minst tre veckor haft tillfälle att taga del av
detta. Vid ändring av regionplan må tiden för utställandet minskas till tre
veckor.

Särskilda bestämmelser
24 §.

1 mom. När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan särskilt
tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 86, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 122 eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

29

168 § byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed
jämförlig åtgärd meddelas, skall länsstyrelsen underrätta markägarna
därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden
för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Det område, som avses med förordnandet, skall å karta eller annorledes
tydligt angivas till sina gränser.

Angående skyldighet att, sedan förordnandet vunnit laga kraft, tillställa
byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätaren och andra tjänstemän
ävensom vederbörande byggnadsnämnd avskrift av förordnandet jämte
kopia av kartan är särskilt stadgat.

2 mom. Har förordnande jämlikt 16 eller 36 § byggnadslagen meddelats
om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd, skola markägarna genom
länsstyrelsens försorg underrättas om förordnandet på sätt i 1 mom. första
stycket är stadgat.

25 §.

Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 § byggnadslagen rörande
särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i sådant
beslut eller om antagande av bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
eller ändring därav, och finna kommunens fullmäktige att frågan
bör komma under närmare prövning, ankommer det på fullmäktige
att låta verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag vartill utredningen
må föranleda.

Sedan förslag upprättats skall detsamma utställas för granskning under
viss tid, minst tre veckor, efter det kungörelse härom skett i den eller de
tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införas. Där fråga är
om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning, skall dessutom
på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs underrättelse om förslagets utställande
för granskning tillställas kända och inom riket boende markägare,
vilkas rätt beröres av förslaget, dock att sådan underrättelse ej behöver
tillställas den som skriftligen godkänt förslaget. När den för granskning bestämda
tiden tilländagått äga fullmäktige besluta i ärendet.

Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan fullmäktiges
beslut meddelats, handlingarna insändas till länsstyrelsen, som har att
med eget utlåtande överlämna dem till Konungen.

26 §.

Uppkommer fråga om förplikiande för ägare av mark, för vilken stadsplan
fastställts eller skall fastställas, att avstå mark eller bekosta utförande
av särskilda anordningar jämlikt 70 eller 73 § eller 165 § första stycket byggnadslagen,
skall byggnadsnämnden uppgöra förslag i ämnet.

Sedan förslaget uppgjorts skall tillfälle beredas vederbörande markägare
atl under viss tid, minst tre veckor, granska detsamma. Härom skall markägare,
därest han ej skriftligen godkänt förslaget, underrättas på sätt i 17 §
4 inom. första stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Den mark, som skall avstås, skall till läge och gränser angivas på bestyrkt
kopia av stadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om byggnadsnämnds skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdomaren,
då fråga väckts om tillämpning av 70 § eller 165 § första stycket byggnadslagen,
stadgas i förstnämnda paragraf.

27 §.

Vad i 26 § första, andra och tredje styckena stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i ärende om förpliktande för ägare av mark, för vilken
byggnadsplan skall fastställas eller fastställts, att upplåta mark till väg
eller annan allmän plats jämlikt 113 § eller 165 § andra stycket byggnadslagen.
Väckes frågan hos länsstyrelsen, har denna att fullgöra vad som sålunda
är föreskrivet för byggnadsnämnd.

Om skyldighet för bygnadsnämnd eller länsstyrelse att i nu avsett fall
göra anmälan till inskrivningsdomaren stadgas i 113 § byggnadslagen.

28 §.

Vid handläggning av fråga om upprättande eller fastställande av byggnadsplan
skall länsstyrelsen tillika taga under övervägande, huruvida vägförening,
varom stadgas i lagen om enskilda vägar, bör bildas för planområdet.

3 KAP.

Om utomplansbestämmelser

29 §.

Där i enlighet med föreskrifterna i byggnadslagen bestämts att utomplansbestämmelser
skola tillämpas, skall, såvida ej Konungen annorlunda förordnat,
i sådant hänseende gälla följande:

1) Byggnad må ej uppföras med mindre tomtplatsen kan anses tillräckligt
stor och i övrigt lämpad för den tillämnade bebyggelsen.

2) Tomtplats må ej bebyggas i större omfattning än att till gårdsplan
och för andra fastighetens behov återstår det utrymme som med hänsyn till
ortens sed, fastighetens användningssätt och övriga omständigheter kan anses
skäligt.

3) Byggnad, vars användande kan antagas orsaka behov av anordning för
vattenförsörjning eller för bortledande av spillvatten eller annan flytande
orenlighet, må ej uppföras, med mindre möjlighet föreligger att tillgodose
sagda behov.

4) Byggnad må ej uppföras på mindre avstånd än 4,5 meter från enskild
väg, som är av betydelse med hänsyn till allmänna samfärdseln, och ej närmare
vägens mittlinje än 9 meter.

5) Bostadsbyggnad må ej uppföras i flera än två våningar eller till större
höjd än 7,5 meter och må ej innehålla flera än två bostadslägenheter.

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

31

När särskilda omständigheter föranleda det äger byggnadsnämnden medgiva
undantag från bestämmelserna under 3—5) här ovan, såvitt det kan ske
utan att sundheten, trafiksäkerheten, tryggheten mot brand eller trevnaden
eftersättes.

30 §.

När fråga väckts att utomplansbestämmelser skola tillämpas inom visst
område, åligger det byggnadsnämnden att utreda frågan och uppgöra förslag
till närmare avgränsning av området. Förslaget skall i erforderlig mån
vara avfattat på karta.

I övrigt skall med avseende å handläggning av fråga om tillämpning av
utomplansbestämmelser i erforderliga delar gälla vad i 14 §, 17 § 1 mom.
samt 18—23 §§ är stadgat om antagande, fastställande och upphävande av
byggnadsplan.

4 KAP.

Om tomtindelning in. m.

31 §.

Där stadsplan eller byggnadsplan finnes, åligger det byggnadsnämnden
att med särskild uppmärksamhet följa och i mån av behov å skiss eller karta
angiva, hur bebyggandet fortskrider inom det planlagda området.

Där så finnes påkallat, skall nämnden verkställa särskild utredning för
bedömande hur bebyggelse och fastighetsbildning lämpligen bör ske för att
ingå som led i ett ändamålsenligt utnyttjande av området.

32 §.

I fråga om område med stadsplan skall byggnadsnämnden vaka över att
tomtindelning kommer till stånd när sådan erfordras. Har stadsplanen ändrats
och följer därav, att ändring bör ske jämväl av tomtindelningen, eller
är gällande tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har nämnden att vidtaga
åtgärd för ändring av denna, när så kan ske och nämnden finner det
erforderligt.

33 §.

Vid tomtindelning skall eftersträvas att i anslutning till stadsplanen nå en
ändamålsenlig, enkel och redig indelning av kvarteret. Varje fastighet skall
hava erforderlig förbindelse med gata. Behörig hänsyn skall tagas till bestående
äganderätts- och servitutsförhållanden samt av markens ägare uttryckta
önskemål.

34 §.

1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är behörig
att vara mätningsman i stad. Förslaget skall utmärkas å karta. Till

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

förslaget skall ock höra beskrivning, i vilken för varje tomt skola upptagas
storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bildas, tomtens
ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Vid förslaget skall vara
fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets uppgörande bör samråd ske med markägarna varjämte,
där så prövas lämpligt, tillfälle bör beredas kommunens styrelse att yttra sig
i frågan.

2 mom. Förslag till tomtindelning skall genom byggnadsnämndens försorg
utställas till granskning under viss tid, minst tre veckor; och äger den,
som ej åtnöjes med förslaget, att under samma tid framställa anmärkning
däremot hos nämnden. Utställande erfordras dock icke, om samtliga ägare
av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt förfarande ej tilllämpas.

Om utställande av förslag till tomtindelning skola ägarna av mark inom
kvarteret underrättas på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs. Är markägares
vistelseort okänd och finnes ej någon, som veterligen äger att föra talan
för honom, skall kungörelse om utställandet före den bestämda tidens början
ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten
införas.

Vidtages ändring i föi^laget, sedan det varit utställt till granskning, skall
stadgandet i 17 § 5 mom. äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Sedan byggnadsnämnden antagit förslag till tomtindelning, skall
nämnden översända handlingarna i ärendet till länsstyrelsen.

Då länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag
översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunens styrelse
och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis
lämnats utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastighetsregistret.
Där till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen
klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen att å kartan teckna
bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

k mom. Vad i denna paragraf är stadgat om antagande och fastställande av
tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla jämväl ändring eller upphävande
av sådan indelning.

5 KAP.

Om byggande

Inledande bestämmelser
35 §.

Stadgandena i detta kapitel äro, där annat ej angives, tillämpliga allenast
inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Inom område med allenast utomplansbestämmelser äga stadgandena i detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

33

kapitel icke tillämpning i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk
eller därmed jämförlig näring.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande
avsedd fastighet.

Med gata förstås i detta kapitel område som i fastställd generalplan eller
stadsplan avsetts till gata, torg eller eljest för allmän trafik, område som i
byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats, inom område med
utomplansbestämmelser belägen enskild väg som är av betydelse för allmänna
samfärdseln inom området, så ock allmän väg.

Angående vad som är att hänföra till nybyggnad stadgas i 75 §.

37 §.

Där i detta kapitel eller i stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
givits föreskrift om hushöjd, källardjup eller dylikt, skall, såvida
annat ej angivits, måttet räknas från angränsande gatas medelnivå invid
tomten. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas måttet från markens
medelnivå invid byggnaden. Byggnad må härvid ej, med mindre särskilda
skäl föreligger, anses såsom fritt liggande inne å tomt, om någon del därav
ligger närmare gata än 6 meter. Byggnads höjd räknas till skärningen mellan
fasadplanet och takplanet.

Har föreskrift givits om visst antal våningar, skall såsom våning anses
källare, om golvet i den närmast högre våningen lägges mer än 1,5 meter
över omgivande markyta och byggnadsnämnden ej med hänsyn till terrängförhållandena
medgiver annan bedömning.

Nybyggnad

38 §.

Åt byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som stads- eller
landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för byggnaden i och
för sig som för en god helhetsverkan.

Byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig
synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller
genom bebyggelse i grannskapet. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar
är särskilt stadgat.

39 §.

Byggnad skall förläggas till sådant ställe å tomten att den på lämpligt
sätt ansluter till övrig bebyggelse å denna och å närbelägen mark. Byggnad
inom område med stadsplan eller byggnadsplan skall, såvida annat ej föreskrivits
i planen eller medgives av byggnadsnämnden, läggas i gatulinjen
eller, om förgård finnes, i inre förgårdslinjen.

it Bihang till riksdagens protokoll 195!). 1 samt. Nr 168

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

I övrigt skall, där annat ej är föreskrivet, vid val av plats för byggnad
iakttagas

a) att byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att
sammanbyggas med byggnad på granntomt, icke må läggas på mindre avstånd
från gränsen mot denna än som motsvarar hälften av den för byggnaden
tillåtna största höjden och ej närmare gränsen än 4,5 meter; samt

b) att avståndet mellan byggnader å samma tomt ej må vara mindre än
den för någondera byggnaden tillåtna största höjden.

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag från bestämmelserna i andra
stycket, om det finnes påkallat av särskilda skäl samt kan ske utan men
för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och
utan att ett lämpligt bebyggande av området försvåras. Kan åtgärden inverka
på förhållandena å angränsande tomt, skall dess ägare höras i saken.

40 §.

Byggnads tak må icke skjuta över ett plan, som skär närmaste fasadplan
på den för byggnaden tillåtna högsta höjden och höjer sig inåt byggnaden
med en lutning av 45°. Byggnadsnämnden äger dock medgiva, att takkupor
och andra anordningar, som kunna anses påkallade med hänsyn till bvggnadens
utseende eller av praktiska skäl, skjuta över detta plan.

41 §.

1 mom. Där icke annat föreskrivits i gällande plan, må byggnad ej uppföras
så, att någon del därav når över gata.

Byggnadsnämnden äger dock medgiva

a) att grundkonstruktion, fasadlist, trappsteg ovan gatuplanet, flaggstång,
intagningsbrunn för kablar eller annan liknande mindre byggnadsdel
skjuter över gräns mot gata;

b) att balkong, burspråk eller annan liknande byggnadsdel utbygges över
gata; samt

c) att port, dörr, grind eller fönster vid öppnandet når ut över gata.

Medgivande, som nu sagts, må lämnas endast när det med hänsyn till

gatans bredd och övriga omständigheter kan ske utan olägenhet för trafiken
eller eljest. I fall, som avses i andra stycket b), skall särskilt tillses,
att anordningen icke medför men för grannfastighet.

2 mom. Vad i 1 mom. är föreskrivet om befogenhet för byggnadsnämnd
alt medgiva byggande å gatumark skall äga motsvarande tillämpning där
någon vill uppföra byggnad så, att den skjuter in på annan mark, som enligt
gällande plan eller andra gällande föreskrifter ej får bebyggas.

42 §.

Byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar,
som kunna utsättas för belastning, skola hava betryggande bärförmåga,
stadga och beständighet.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

43 §.

1 mom. Uppföres byggnad i gräns mot annan tomt och är ej det framförvarande
området undantaget från bebyggande till minst 9 meters bredd,
skall byggnaden, såvida annat ej föreskrivits i gällande plan, skiljas från
granntomten medelst brandmur.

Där fråga är om byggnader i högst två våningar, må byggnadsnämnden
medgiva befrielse från skyldigheten att uppföra brandmur, om grannarna
äro ense därom och byggnaderna i övrigt anordnas på ett med hänsyn till
brandfaran betryggande sätt.

1 fråga om envåningsbyggnad må anstånd med eller befrielse från skyldigheten
att uppföra brandmur medgivas av byggnadsnämnden, där nämnden
efter grannens hörande finner detta med hänsyn till byggnadens ringa
storlek, avståndet till byggnad på angränsande tomt och övriga omständigheter
kunna ske utan olägenhet.

2 mom. Om särskilda skäl tala därför må byggnadsnämnden medgiva att
brandmur eller annan vägg anordnas gemensamt för byggnader som sammanbyggas,
där det kan ske utan olägenhet och grannarna äro ense därom.

44 §.

1 mom. Byggnad skall med avseende å konstruktion och inredning utföras
så, att faran för brand ej blir större än som betingas av hänsyn till
dess ändamål, angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt. Där
annan bebyggelse finnes i grannskapet, skall byggnads tak utföras av eller
täckas med material, som i tillräcklig mån skyddar mot spridning av brand.
Större byggnad skall, om byggnadsnämnden finner det erforderligt, uppdelas
i lämpligt stora enheter genom brandsäker mur.

2 mom. Byggnad i två våningar skall, om den upptager större planyta än
200 kvadratmeter och icke genom brandsäker mur uppdelas i enheter av
högst denna storlek, utföras så, att den kan betecknas som brandhärdig.
Detsamma gäller byggnad i två våningar med flera än två bostadslägenheter,
därest bostads- eller arbetsrum inredes på vinden.

3 mom. Byggnad i tre eller flera våningar skall utföras så, att den kan
betecknas såsom brandsäker.

Vad nu sagts gäller ock byggnad i två våningar, om i byggnaden skall
inrymmas:

a) samlingslokal för mer än 150 personer;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat för mer än 50 gäster;

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50
platser; eller

c) industriell rörelse som i regel sysselsätter mer än 50 personer eller som
med hänsyn till verksamhetens art innebär särskild fara för brand.

4 mom. Skulle tillämpning av bestämmelserna i 2 eller 3 mom. medföra
oskälig kostnad eller föreligger eljest särskilt skäl till undantag, må sådant
medgivas av byggnadsnämnden.

36

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

5 mom. Inom utrymme ovan inredd vind må boningsrum ej anordnas såvida
ej byggnadsnämnden medgiver undantag med hänsyn till vidtagna åtgärder
mot brandfara.

6 mom. Byggnad skall hava erforderligt antal utgångar, trappor och andra
utrymningsvägar, ägnade att bereda trygghet vid brand. Trappa skall hava
tillräcklig bredd och lämplig stigning samt skall, i den mån så erfordras,
vara försedd med ledstång och räcke.

7 mom. Eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationskanaler,
sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för gas,
etektrisk ström, vatten och avlopp samt utrymmen för särskilda ändamål,
såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd och dylikt skola
anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet icke
uppkommer.

45 §.

Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med anordning för
uppstigning på taket.

Där så erfordras skall härjämte finnas anordning för uppstigning på
skorsten.

Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt
till åtta meter eller finnes på taket lanternin, ljusbrunn eller liknande, skall
byggnaden, där det icke av särskild orsak kan anses obehövligt, vara försedd
med anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från
taket.

46 §.

Byggnad för stadigvarande bruk, vari inrymmes bostads- eller arbetsrum,
skall anordnas och inredas så, att den bereder möjlighet till trevnad och
god hygien. Den skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen samt vara försedd
med behövlig sanitär utrustning.

Särskilt skall beaktas följande:

1. Byggnaden skall bereda erforderlig värme- och ljudisolering samt
tillfredsställande skydd mot fukt.

2. Byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på tillfredsställande
sätt.

3. I boningsrum samt i kök, som hör till bostadslägenhet, skall finnas
fönster, som vetter omedelbart åt det fria och lämnar god dager.

4. Arbetsrum och därtill hörande personalrum skola hava tillräckligt
luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas, därvid dagerbelysning
bör anordnas, om förhållandena medgiva sådan.

5. Till byggnaden skall höra sopruin, om så erfordras.

Med avseende å arbetsrum må byggnadsnämnden medgiva undantag från
bestämmelserna i denna paragraf, där sådant påkallas med hänsyn till arten
av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. Nämnden må ock medgiva,
att mindre utrymme för matlagning inrättas utan fönster, såvida an -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959 37

ordningar vidtagas för att på annat sätt tillgodose behovet av luftväxling och
god belysning.

47 §.

I fråga om byggnad med mer än två bostadslägenheter skall utöver vad
här förut är stadgat iakttagas följande:

1. Lägenhet skall om möjligt hava soligt läge och helst göras genomluftbar.

2. Golvytan i boningsrum må ej understiga 7 kvadratmeter.

3. Rumshöjden i bostadslägenhet skall, räknat från golv till tak, vara
minst 2,50 meter.

1. Till bostadslägenhet skola höra vindskontor eller annat därmed jämförligt
förvaringsrum samt lämpligt utrymme för förvaring av matvaror.

5. För dem som bo i byggnaden skall finnas tillgång till tvättstuga och
torkrum, plats för rengöring och vädring av sängkläder, mattor och dylikt
samt, där så erfordras, utifrån lätt tillgänglig förvaringsplats för cyklar och
barnvagnar.

6. Omfattar byggnaden flera våningar än två, skall sopnedkast vara anordnat.

Möter i särskilt fall betydande svårighet att iakttaga stadgandena i denna
paragraf eller tala eljest synnerliga skäl för att något av dessa stadganden
frångås, må byggnadsnämnden medgiva sådant undantag, som är förenligt
med trevnad, bekvämlighet och god hygien. Ej må i något fall medgivas lägre
rumshöjd i bostadslägenhet än 2,10 meter.

48 §.

Byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad, byggnad för undervisning,
vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal samt lokal för hantverk
eller handel, skall utöver vad förut är stadgat fylla de särskilda krav,
som med hänsyn till verksamhetens art skäligen böra uppställas på hygien,
skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet
för dem, som skola vistas i byggnaden.

Särskilt skall iakttagas,

a) att väggar, tak och golv utföras i sådant material och få sådan utformning,
att de utan svårighet kunna rengöras i den omfattning och på
det sätt verksamheten fordrar;

b) att erforderliga anordningar vidtagas för att avlägsna och oskadliggöra
fast eller flytande avfall och orenlighet ävensom damm, rök, gas eller
ånga, som uppkommer i verksamheten; samt

c) att tillräckliga utrymmen avses till personalrum.

Ändring av byggnad

49 §.

Vid sådan ändring av byggnad, som ej är att hänföra till nybyggnad, skola
bestämmelserna i 38—48 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar
av byggnaden, som beröras av ändringen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag, där sådant påkallas av omständigheterna
och icke medför brandfara eller olägenhet i sanitärt avseende
eller eljest.

Underhåll av byggnad

50 §.

Byggnad skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara,
sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer.

Rivning av byggnad

51 §.

1 mom. Har byggnad genom brand eller annorledes blivit skadad i väsentlig
mån och blir den ej iståndsatt inom skälig tid, äger byggnadsnämnden,
om så prövas erforderligt, föreskriva att byggnaden skall rivas.

2 mom. Kan byggnad, som skall rivas, antagas vara behäftad med ohyra
eller virkesförstörande insekter, skall åtgärd vidtagas till deras utrotande.

Skylt, annan fast anordning, upplag m. m.

52 §.

Skylt skall till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på
prydlighet och vara lämpad för platsen. Särskilt skall tillses, att den ej inverkar
menligt på stads- eller landskapsbilden eller medför brandfara eller
risk för olycksfall samt att den ej skymmer sikten längs gata eller på annat
sätt verkar störande på trafiken å gata eller annorstädes eller för närboende.
Skadad eller eljest bristfällig anordning skall, om den ej iståndsättes,
snarast borttagas.

Vad nu sagts skall ock gälla annan fast anordning, såsom radioantenn,
mur och bensinpump, så ock ljusanordning vare sig den är fast anbragt eller
icke.

Upplag må ej anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycksfall,
skymmer sikten för trafiken eller för närboende, vanpryder omgivningen
eller eljest vållar olägenhet av betydelse.

Tomts ordnande

53 §.

1 mom. Tomt skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller
icke, hållas i vårdat skick. Därvid skall tillses, att växtligheten ej hindrar
sikten för trafiken.

2 mom. Bebyggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge samt plantering
och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn särskilt till
ljustillförseln samt till stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden äger

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

föreskriva att å tomten skall anordnas och vidmakthållas plantering eller
annan liknande anordning. Nämnden äger ock föreskriva, att stängsel skall
hållas mot gata.

3 mom. Å tomt skall inom- eller utomhus finnas särskilt, tillräckligt stort
utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bo eller
vistas på tomten samt för verksamhet som där bedrives, såvida dylikt utrymme
kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt.
Från vad sålunda föreskrivits äger byggnadsnämnden medgiva undantag,
om särskild plats för fordonen beretts annorstädes än å tomten så ock eljest
om särskilda skäl äro därtill.

Byggnadslov
54 §.

1 mom. Åtgärd, som enligt 75 § är att hänföra till nybyggnad, må ej företagas
utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov).

Byggnadslov erfordras jämväl för följande åtgärder, nämligen

sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som berör konstruktionen
av dess bärande delar eller av eldstäder, rök- eller ventilationskanaler
eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende;

ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål
än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes angivet å
godkänd ritning;

uppförande eller väsentlig ändring av mur, plank eller därmed jämförlig
anordning;

schaktning, fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt, såvida åtgärden
innebär avsevärd ändring av höj dläget för tomten eller del därav;

inrättande av fast cistern eller annan fast anordning för hantering eller
förvaring av brännbara vätskor, såvida åtgärden ej avser allenast att tillgodose
viss fastighets husbehov; samt

inrättande av upplag.

Inom område med stadsplan erfordras härutöver byggnadslov för rivning
av byggnad samt för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning.

Med avseende å område, som är beläget i närheten av befintlig eller tillämnad
befästning, statlig flygplats, annan än staten tillhörig flygplats för
allmänt bruk, atomreaktor eller annan atomenergianläggning, äger länsstyrelsen
i den omfattning som finnes erforderlig föreskriva skyldighet att söka
byggnadslov för inrättande av materialgård eller ljusanordning eller schaktning,
fyllning eller därmed jämförlig åtgärd jämväl där sådan skyldighet ej
följer av de här förut givna bestämmelserna. Föreskriften skall kungöras på
sätt i 24 § 1 mom. första stycket sägs.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må utan byggnadslov företagas
invändig ändring av bostadsbyggnad som ej innehåller flera än två
bostadslägenheter eller av därtill hörande uthus, såvida åtgärden icke består
i inredande av ytterligare bostadslägenhet eller av lokal för handelsrörelse,

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens
bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Stadgandena i 1 mom. äga ej tillämpning i fråga om byggnad, som tillhör
kronan eller landsting.

3 mom. Befrielse från skyldighet att söka byggnadslov må av länsstyrelsen
medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggelse
och är i en ägares hand, såframt det kan anses uppenbart att området ändock
kommer att bebyggas på tillfredsställande sätt samt medgivandet tillstyrkts
av byggnadsnämnden. Medgivandet må när som helst återkallas.

4 mom. Den som ämnar verkställa byggnadsarbete, för vilket byggnadslov
ej erfordras, äger ändock, om han så önskar, genom ansökan påkalla byggnadsnämndens
prövning av åtgärden. Om sådant ärende skall i tillämpliga
delar gälla vad som är föreskrivet om ärende rörande byggnadslov.

55 §.

1 mom. Ansökan om byggnadslov göres skriftligen hos byggnadsnämnden.

Vid ansökan om byggnadslov för uppförande av nybyggnad eller tillbyggnad
av förut befintlig byggnad skola fogas situationsplan över tomten, utvisande
befintliga byggnaders och tillämnad byggnads läge, samt ritningar
rörande företaget med erforderlig beskrivning. Inom område, varest byggnadsnämnden
tillhandahåller nybyggnadskarta, skall situationsplanen vara
grundad å sådan karta. Där ej särskilda omständigheter föranleda annat,
skola situationsplan och ritningar ingivas i tre exemplar.

Vid ansökan om byggnadslov för annan åtgärd än nu sagts skola fogas
erforderliga ritningar och beskrivningar.

2 mom. Erfordras ytterligare utredning som icke lämpligen kan införskaffas
genom byggnadsnämndens försorg, äger nämnden förelägga sökanden
att inom viss tid inkomma därmed vid äventyr att ansökningen eljest förklaras
förfallen.

3 mom. Där så finnes lämpligt äger byggnadsnämnden medgiva att ritningar
och beskrivningar ingivas i mån av arbetets fortgång. Nämnden må ock
i fråga om arbete av mindre omfattning medgiva befrielse från skyldigheten
att ingiva ritning.

56 §.

1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden
tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnad-slagen, lagen om
allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, strandlagen, denna stadga eller
med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. År tomtens ägare
enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att
anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad
ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej givas
till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959 41

tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt
behov.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. sägs må byggnadsnämnden meddela
lov till anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna
nyttan och trevnaden, även om de skulle strida mot fastställd generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller innefatta
tätbebyggelse, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning
för avsett ändamål.

Byggnadsnämnden må ock meddela lov till uppförandet av tillfällig byggnad,
oaktat företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts eller
mot bestämmelserna i 37 § första eller andra stycket byggnadslagen, såframt
företaget prövas ej avsevärt motverka det med planen eller bestämmelserna
avsedda syftet. Sådant byggnadslov må avse rätt att låta byggnaden kvarstå
högst tre år från det byggnadslovet meddelades, nämnden dock obetaget
att sedermera på ansökan medgiva förlängning av tiden med högst tre år
i sänder.

Angående befogenhet i vis.sa fall för byggnadsnämnd att medgiva undantag
från gällande planer, bestämmelser och förbud i vidare män än nu sagts
stadgas i 67 §.

57 §.

År åtgärd, för vilken byggnadslov sökes, enligt stadgande i lag eller författning
därjämte beroende på tillstånd av annan myndighet än byggnadsnämnd,
skall nämnden hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd.

Berör åtgärden område, varest gäller förbud mot bebyggelse med hänsyn
till befintlig eller tillämnad anläggning för försvarsändamål eller luftfart
eller atomreaktor eller annan atomenergianläggning, och finner nämnden
tvekan råda huruvida hinder mot byggnadslov föreligger med hänsyn därtill,
har nämnden att hänvända sig till länsstyrelsen för erhållande av nödiga
upplysningar i saken.

58 §.

1 mom. Beslut i ärende rörande byggnadslov skall meddelas sökanden
skriftligen.

Beviljas byggnadslov, skall underrättelse om beslutet ofördröjligen i rekommenderat
brev eller eljest bevisligen tillställas markägare eller annan
sakägare, som av byggnadsnämnden hörts i ärendet. I beslut, varigenom
byggnadslov beviljas, skola meddelas erforderliga föreskrifter rörande arbetets
utförande samt rörande de anmälningar, som skola göras hos nämnden.
Erfordras tillstånd av annan myndighet än nämnden, bör i beslutet intagas
erinran därom, såvida icke nämnden förmedlat ansökan om sådant
tillstånd. I beslutet skall därjämte intagas anmaning till sökanden att om
beslutet bevisligen underrätta grannar och andra, vilka kunna beröras därav.

2 mom. Vid byggnadslov för nybyggnad må, om byggnadsnämnden finner
det nödigt och sökanden skriftligen samtyckt därtill, fogas villkor att annan

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

byggnad å tomten skall rivas, ombyggas eller ändras. I beslutet skall angivas
viss tid för villkorets fullgörande.

3 mom. Av handlingar, som jämlikt 55 § ingivits till byggnadsnämnd, skall
ett exemplar förses med påskrift om nämndens beslut och återställas till sökanden.
Beviljas byggnadslov, skall ett exemplar av handlingarna förvaras
i nämndens arkiv.

4 mom. Har byggnadsnämnden i beslut om byggnadslov frångått mening,
som i ärendet uttalats av annan myndighet, skall nämnden ofördröjligen underrätta
myndigheten om beslutet.

59 §.

Byggnadslov är förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet påbörjats
eller efter inträffat avbrott återupptagits. I intet fall äger byggnadslov
giltighet för längre tid än fem år.

Inträder förbud mot nybyggnad enligt bestämmelserna i byggnadslagen,
må dessförinnan meddelat byggnadslov ej utnyttjas i vad det strider mot
förbudet. Påbörjat byggnadsarbete må dock slutföras.

Byggnadsarbete och tillsyn å sådant arbete

60 §.

Byggnadsarbete skall utföras enligt gällande bestämmelser och fastställda
ritningar samt med ändamålsenligt material och i övrigt på betryggande
sätt.

Vid arbetet skola iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till
förekommande av skada å person och egendom samt vad som skäligen påkallas
till undvikande av obehag för trafikanter och närboende.

Särskilt bör vid arbetet beaktas

att schaktnings- samt grundläggnings- och rivningsarbete verkställes med
försiktighet, så att grannbyggnad eller gata med dess ledningar ej lider
skada;

att byggnadsställningar göras hållfasta och stadiga; samt

att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt
anordnas så, att brandfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas.

61 §.

1 mom. För arbete, som avser nybyggnad, rivning av byggnad eller ändring
av byggnad, skall, om byggnadslov erfordras, finnas en av den byggande
utsedd ansvarig arbetsledare, såframt ej byggnadsnämnden beträffande
arbete av ringa omfattning funnit att särskild arbetsledare icke erfordras.

2 mom. Till arbetsledare må ej utses annan än den, som byggnadsnämnden
prövat äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet.
Avser arbetet uppförande av byggnad i flera än två våningar eller ingå däri
arbeten av tekniskt mera krävande art, skall arbetsledaren hava avlagt examen
vid högre teknisk läroanstalt eller på annat sätt hos nämnden styrkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

43

sig äga nöjaktig kännedom om dylika arbeten. Fordrar viss del av arbetet
särskild sakkunskap, äger nämnden föreskriva, att ledningen av arbetet i
denna del skall anförtros någon, som besitter sådan kunskap.

3 mom. Innan arbetet påbörjas, skall till byggnadsnämnden avlämnas
skriftlig förklaring av arbetsledaren, att denne åtager sig uppdraget.

4 mom. Arbetsledaren åligger att öva fortlöpande ledning och tillsyn över
arbetet och svara för dess behöriga fullgörande, att avgiva föreskrivna anmälningar
till byggnadsnämnden och andra myndigheter samt att närvara
vid nämndens besiktningar av arbetet. Gör han sig skyldig till allvarlig försummelse,
äger nämnden fråntaga honom ledningen av arbetet så ock, om
synnerliga skäl äro därtill, förklara honom för viss tid förlustig rätten att
vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Skulle den byggande motsätta
sig att gällande bestämmelser angående arbetet iakttagas, har arbetsledaren
att anmäla förhållandet hos nämnden.

62 §.

1 mom. Md uppförande av ny byggnad, vartill byggnadslov erfordras,
skall till byggnadsnämnden göras anmälan:

a) när företaget påbörjas;

b) då schaktning eller sprängning till grundbotten blivit utförd eller
pålning skall påbörjas;

c) då grundläggning verkställts men innan första bjälklaget utföres;

d) då byggnadens bärande stomme samt skorsten uppförts men innan
putsning eller annan ytbehandling verkställes eller golv inlägges; samt

e) då företaget slutförts.

Vid sådan rivning av byggnad eller ändring av byggnad, vartill byggnadslov
erfordras, skall anmälan göras till nämnden innan företaget påbörjas
samt då det slutförts.

Nämnden äger för särskilt fall föreskriva, att anmälan skall göras jämväl
vid annan tidpunkt än nu nämnts. Nämnden äger ock medgiva befrielse
helt eller delvis från anmälningsskyldigheten.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla företag, för vilket jämlikt 54 §
3 mom. gäller befrielse från skyldighet att söka byggnadslov. När anmälan
första gången göres, skola därvid i två exemplar fogas situationsplan, ritningar
och beskrivningar i enlighet med vad som gäller vid sökande av byggnadslov.
Nämnden äger dock medgiva anstånd med eller befrielse från skyldigheten
att ingiva ritningar och beskrivningar.

63 §.

När till byggnadsnämnd inkommit anmälan om påbörjande av företag, som
avser uppförande av byggnad eller tillbyggnad inom område med stadsplan,
skall nämnden skyndsamt låta utstaka byggnaden å marken samt utmärka
iess höjdläge. Är byggnaden till sitt läge direkt beroende av gräns mot grannes
tomt, skall grannen kallas till utstakningen.

Inom område, för vilket stadsplan ej fastställts, skall nämnden föranstalta

44 Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

om utstakning av byggnad och utmärkande av dess höjdläge där så finnes
påkallat och det lämpligen kan ske.

64 §.

1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka
byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar.
Nämnden äger ock besiktiga byggnadsföretag, vartill byggnadslov ej erfordras.

I främsta rummet bör genom besiktningar utrönas, huruvida byggnaden
förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbottnen, stommen och
byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av
byggnad inom område med stadsplan, skall, såvida icke särskilda skäl föranleda
annat, särskild besiktning företagas vid ettvart av de tillfällen, som
omnämnas i 62 § första stycket b), c), d) och e) (grundbottenbesiktning,
lägesbesiktning, stombesiktning, slutbesiktning).

1 fall då byggnadslov beviljats må slutbesiktning ej underlåtas, om den
byggande begär sådan besiktning.

Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnadsnämnd,
bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt samordnas
med nämndens besiktningar.

2 mom. Den byggande skall vid besiktning förete ritningar och övriga
handlingar rörande företaget samt lämna besiktningsmannen erforderlig
handräckning.

Vid slutbesiktning av byggnad skal! den byggande förete bevis av vederbörande
skorstensfejare, att eldstäder samt sådana rök- och ventilationskanaler,
som skola sotas, blivit undersökta, samt, där i byggnaden skall finnas
centralvärmepanna eller annan större pannanläggning, att skorstenen till
denna undergått täthetsprovning. Där byggnadsnämnden så prövar erforderligt,
skall härjämte företes bevis av sakkunnig person, att kontroll verkställts
av värmeledningsanläggning, mekanisk ventilationsanläggning eller
ventilationskanal ifrån garage eller annan lokal, där giftiga eller illaluktande
gaser kunna uppkomma.

3 mom. över verkställd besiktning och vad därvid förekommit skall byggnadsnämnden
meddela den byggande skriftligt bevis.

Byggande inom vissa icke planlagda områden

65 §.

Inom område, som ej omfattas av fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser, skola stadgandena i detta kapitel i
tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om uppförande eller till nybyggnad
hämförlig ändring av byggnad i tre eller flera våningar, såvida fråga
ej är om ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig
näring.

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Vad nu sagts gäller ock uppförande eller anordnande av

a) samlingslokal som rymmer mer än 150 personer eller som är avsedd
att nyttjas till biograf;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat, för vars drivande fordras myndighets tillstånd;

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50
platser; eller

e) fabriksbyggnad eller byggnad för annan industriell rörelse.

Vad i 54 § 4 mom. är stadgat om rätt att påkalla byggnadsnämndens prövning
av åtgärd, vartill byggnadslov ej erfordras, samt om förfarandet i sådant
ärende skall äga tillämpning jämväl inom område som i första stycket
sägs.

Vissa allmänna byggnader
66 §.

Med avseende å byggnad som tillhör kronan äger den myndighet, vilken
har att pröva ritningarna till byggnaden, medgiva avvikelser från bestämmelserna
i denna stadga och med stöd därav meddelade föreskrifter. Detsamma
gäller tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar, stängsel och
andra anordningar å byggnaden eller tomten.

Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall anmälan
om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden. Anmälan skall
vara åtföljd av situationsplan som i 55 § 1 mom. sägs samt av ritningar och
beskrivningar i den omfattning som erfordras för att bedöma företagets
lämplighet. Finner nämnden att byggnaden ej motsvarar skäliga anspråk pa
sundhet, säkerhet mot brandfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till
stads- eller landskapsbilden, eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens
ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom tre
veckor efter handlingarnas mottagande hos vederbörande förvaltning begära,
att frågan underställes Konungens prövning; och må i så fall byggnaden ej
uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Finner nämnden vid besiktning eller eljest att fastställda ritningar ej följas
eller eljest att gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden göra anmälan
därom hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande,
eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

Där fråga är om befästning eller annan anläggning av hemlig natur, äger
länsstyrelsen förordna, att situationsplan, ritningar och beskrivningar icke
skola tillställas nämnden samt att utstakning av byggnad och besiktning av
företaget genom nämnden icke skall äga rum. Länsstyrelsen har att på lämpligt
sätt lämna nämnden meddelande om företaget.

Undantag i vissa fall från gällande föreskrifter
67 §.

/ mom. Länsstyrelsen äger för särskilt fall medgiva avvikelse från fastställd
generalplan eller stadsplan, såvida byggnadsnämnden tillstyrkt åtgäi -

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

den och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt försvårar markens
användning för det i planen avsedda ändamålet. Föreligga särskilda skäl för
tillstånd till nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, inom område
vilket icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må sådant tillstånd lämnas
av länsstyrelsen. Om särskilda skäl äro därtill och åtgärden finnes icke utgöra
hinder för framtida lämplig tomtindelning, må länsstyrelsen meddela
tillstånd till nybyggnad å mark inom byggnadskvarter utan hinder av att
marken icke blivit indelad till tomter eller att fråga väckts om ändring av
bestående tomtindelning. Länsstyrelsen må ock med avseende å visst byggnadsföretag
medgiva mindre avvikelse från vad i denna stadga eller med
stöd därav föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande, såvida företaget
bedömes vara tekniskt tillfredsställande och icke medför avsevärd olägenhet
ur annan synpunkt.

Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällande
tomtindelning eller bygga å tomt, som icke är rättsligen bestående, må medgivande
därtill lämnas av länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan antagas medföra
hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsförhållandena inom
kvarteret.

2 mom. Där så prövas lämpligt må länsstyrelsen iförordna, att den i 1 mom.
första stycket angivna befogenheten samt den befogenhet att medgiva undantag
från förbud mot nybyggnad som enligt 14, 15, 35, 80, 97, 106, 109 och
119 §§ samt 110 § andra stycket byggnadslagen tillkommer länsstyrelsen,
skall tillkomma även viss byggnadsnämnd. Länsstyrelsen äger jämväl förordna,
att nämnden skall äga medgiva avvikelse från byggnadsplan, när
särskilda skäl äro därtill och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt
försvårar att markområdet i övrigt utnyttjas för det i planen avsedda ändamålet.

Såsom villkor för förordnande enligt första stycket skall gälla att byggnadsnämnden
har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet,
som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande. Meddelat förordnande
må återkallas.

3 mom. Där åtgärd, vartill länsstyrelsen eller byggnadsnämnden äger
meddela tillstånd enligt denna paragraf, kan inverka på grannes rätt, skall
denne erhålla tillfälle att yttra sig, innan tillståndet gives.

6 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande m. m.

68 §.

Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot denna stadga eller
mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
äger byggnadsnämnden förbjuda arbetets fortsättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

47

Är uppenbart att påbörjat byggnadsarbete äventyrar byggnadens eller närliggande
byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller
hälsa, skall nämnden förbjuda arbetets fortsättande, även om de i första
stycket angivna förutsättningarna icke äro för handen.

69 §.

Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga förmäles, utan att hava
erhållit byggnadslov, där sådant erfordras,

eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad i denna stadga
eljest är föreskrivet rörande rätt att vidtaga sådan åtgärd,

eller underlåter någon att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller
att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden
meddelade föreskrifter,

eller överträder någon förbud, varom stadgas i 68 §,

dömes till dagsböter eller, där omständigheter äro synnerligen försvårande,
till fängelse i högst sex månader.

70 §.

Har byggnad uppförts eller annan anordning vidtagits utan byggnadslov,
där sådant erfordras, eller i strid mot fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden
meddelade eller eljest gällande föreskrifter, är byggnadens eller anordningens
ägare skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den mån
nämnden finner nödigt att meddela föreläggande därom. Vid meddelande
av föreläggande må utsättas vite eller föreskrivas det äventyr, att åtgärden
i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den trodskandes
bekostnad. Föreläggande må meddelas ändå att handräckning kan beviljas
enligt 148 § byggnadslagen.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som åligger
honom jämlikt denna stadga eller med stöd därav meddelat beslut, äger
nämnden ock den befogenhet att förelägga vite, som i första stycket sägs.

7 KAP.

Om fullföljd av talan

71 §•

1 mom. över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller denna stadga
må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Klagan må ej föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom medgivande
till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan vägrats, vederbörande
obetaget att söka medgivande till åtgärden hos Konungen. Att särskild
klagan ej må föras över byggnadsnämnds beslut i vissa ärenden rörande
stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, därom
stadgas i 149 § byggnadslagen.

48

Kungl. Rlaj:ts proposition nr 168 år 1959

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden
rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet
av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp från tomt eller
att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndighetens
beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds
beslut.

2 mom. över länsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos
Konungen.

72 §.

Kommunens styrelse äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av
stadsplan eller byggnadsplan eller till tomtindelning eller ändring därav, såframt
ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen
är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan
och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till
nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan
anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör
civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om
frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av
chefen för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser

73 §.

Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla municipalsamhälle
varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

74 §.

Med ägare av fast egendom skall vid tillämpning av denna stadga jämställas
den, som innehar egendomen med tomträtt eller med ständig eller
ärftlig besittningsrätt.

75 §.

Till nybyggnad hänföres:

a) uppförande av helt ny byggnad;

b) till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad;

c) ombyggnad eller annan ändring med avseende å byggnads yttre eller
inre utförande av så genomgripande beskaffenhet, att den kan anses jämförlig
med ombyggnad;

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

49

d) byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än
det vartill byggnaden förut varit använd;

e) sådan förändring av byggnad, som medför att byggnaden kommer att
strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser;
samt

f) annan förändring av byggnad, vilken i befintligt skick strider mot plan
eller bestämmelser som nyss sagts, såvida ej fråga är om bostadsbyggnad
med högst två bostadslägenheter eller därtill hörande uthus.

Vad ovan i denna paragraf stadgas skall ej medföra att såsom nybyggnad
anses anordnande av värmeledning eller vattenklosett eller andra hygieniska
förbättringar i befintlig byggnad som, även om sådan anordning ej medgåves,
måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

76 §.

1 mom. Närmare föreskrifter rörande ritningar och andra handlingar, vilka
skola fogas vid ansökan om byggnadslov, rörande arkivering och expedition
av handlingar, rörande konstruktion och utförande i övrigt av byggnader
och andra anordningar, om vilka bestämmelser äro givna i denna stadga,
samt rörande byggnadsarbeten meddelar byggnadsstyrelsen.

På lantmäteristyrelsen ankommer att meddela närmare föreskrifter angående
kartor, bestrivningar och förteckningar, som omförmälas i 2, 15 och
34 §§.

Föreskrifter, som nu sagts, skola för att bliva gällande fastställas av
Konungen.

2 mom. Byggnadsstyrelsen har att utfärda de ytterligare råd och anvisningar,
som må finnas erforderliga för tillämpning av denna stadga.

Övergångsbestämmelser
77 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom denna stadga upphäves, med nedan angivna undantag, byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 390) ävensom de byggnadsordningar, som antagits
med stöd av nämnda stadga eller motsvarande äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts
med bestämmelse i nya stadgan, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Intill utgången av år 1960 skall i fråga om byggnadsnämnds sammansättning,
utseende av ledamöter och ersättare för ledamöter, behörighet
att vara ledamot, rätt till avsägelse, ordförandeskap, antal ledamöter som
erfordras för beslutförhet samt ordning för omröstning inom nämnden gälla
vad därom är föreskrivet i den äldre stadgan. Där i kommun finnas två eller
flera byggnadsnämnder så ock där kommunens styrelse tillika är byggnadsnämnd
eller byggnadsnämnds åligganden enligt särskilt förordnande helt
4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr las

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

eller delvis fullgöres av byggnadsinspektör, skall vad som sålunda gäller
alltjämt äga tillämpning under samma tid.

Val av byggnadsnämnd enligt denna stadga skall första gången äga rum
i december 1960. Valet skall avse tiden intill utgången av året efter det, då
allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter stadgans
ikraftträdande äger rum.

78 §.

Har före nya stadgans ikraftträdande förslag till plan eller tomtindelning
utställts till granskning i enlighet med byggnadstadgan den 30 juni 1947,
skola föreskrifterna i sistnämnda stadga tillämpas med avseende å ärendets
fortsatta handläggning.

79 §.

Ansökan om byggnadslov eller annat tillstånd till byggande, som ingivits
före nya stadgans ikraftträdande, skall bedömas enligt dessförinnan gällande
bestämmelser, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts före stadgans
ikraftträdande, må intill den 1 januari 1963 byggnadslov ej meddelas
för inredande av bostads- eller arbetsrum på vind med mindre åtgärden
varit tillåtlig jämväl enligt äldre bestämmelser eller byggnadsnämnden av
särskilt skäl finner den böra medgivas.

80 §.

Av Konungen med stöd av 128 § första stycket byggnadstadgan den 20
november 1931 fastställda provisoriska byggnadsföreskrifter, stadgandena
i §§ 23, 25 och 28 byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 i vad
de alltjämt gälla samt de bestämmelser i byggnadsordningar, vilka utfärdats
med stöd av dessa föreskrifter och stadganden, skola fortfarande äga
tillämpning intill den 1 januari 1963.

81 §.

Dar i stad, köping, samhälle eller annan ort, varest byggnadslagens bestämmelser
för stad äga tillämpning, finnes område för vilket icke gäller
vare sig fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser
eller av Konungen med stöd av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning eller lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad fastställda särskilda bestämmelser för byggnadsverksamhetens
ordnande, skall intill den 1 januari 1963 med avseende å bebyggande av
området gälla enahanda regler, som om för området fastställts utomplansbestämmelser
av det i 29 § angivna innehållet.

51

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959
82 §.

Bestämmelserna i 45 § första och tredje styckena skola gälla även i fråga
om byggnad, som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före nya
stadgans ikraftträdande.

83 §.

Avstyckningsplan skall i de hänseenden, varom i 5 kap. sägs, jämställas
med byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Länsstyrelsens
förordnande skall kungöras på sätt i 24 § 1 mom. är stadgat.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:i Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 maj 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om ändringar
i byggnadslagstiftningen samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 16 februari 1951 tillkallade dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet sakkunniga1 II för att verkställa utredning
angående möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen och dess tilllämpning.

Till de sakkunniga har sedermera, för att tagas under övervägande vid
uppdragets fullgörande, överlämnats följande till Kungl. Maj:t eller chefen
för kommunikationsdepartementet inkomna framställningar in. m., nämligen den

18 juni 1951 en framställning av Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer
med vissa synpunkter på en revision av byggnadsstadgan;

den 23 maj 1952 en framställning av länsstyrelsen i Kristianstads län om
förtydligande av gällande bestämmelser rörande allmän byggnad;

den 22 januari 1954 en framställning av chefen för försvarsstaben om
ändringar i byggnadsstadgan i syfte att säkerställa att under regionplanearbete
försvarssynpunkterna beaktas i tidigast möjliga skede;

den 30 januari 1954 en framställning av Svenska arkitekters riksförbund
om översyn i förenklande syfte av principerna för den statliga och kommunala
byggnadsadministrationen;

den 2 april 1954 en framställning av Svenska bleck- och plåtslagareförbundet
rörande tillämpningen av bestämmelserna i 71 § 2 mom. andra punkten
byggnadsstadgan;

den 25 november 1955 eu framställning av drätselkammaren i Umeå om
lättnader i byggnadsstadgans bestämmelser rörande vindsinredning m. in.;

1 Sakkunniga har varit f. d. generaldirektören H. V. Leo (ordförande; avliden år 1953),
kanslirådet N. E. J. Aurén (ordförande 28/5 1953—18/3 1954), numera generaldirektören
S. Larsson (ordförande fr. o. m. 19/3 1954), led. av riksdagens II kamm. G. H. Gustafsson
(fr. o. m. 12/6 1954), direktören E. G. V. Johannesson, numera landshövdingen G. F. N.
Kristensson (t. o. m. 11/6 1954), teknologie doktorn R. H. Lindqvist och led. av riksdagens

II kamm. A. P. Pettersson.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1650

53

den 30 november 1955 en framställning av chefen för försvarsstaben angående
förbud mot schaktning, fyllning och vissa andra åtgärder i fall då
åtgärderna kan innebära men för försvaret;

den 20 januari 1956 ett av bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt
avgivet betänkande angående sanering av stadssamhällenas bebyggelse
(SOU 1954: 31) i vad det rörde förslag till ändring av 31 § byggnadslagen; den

22 februari 1957 en framställning av Svenska kommunal tekniska föreningen
om vissa ändringar i byggnadsstadgans bestämmelser angående ersättning
för gatumark samt bidrag till gatubyggnadskostnad;

den 31 maj 1957 en av riksdagen genom skrivelse den 14 i samma månad
gjord framställning om viss utredning beträffande organisationen av den
översiktliga planverksamheten och gällande rättsregler på detta område.

Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 5 april 1957, på därom av riksdagen
gjord framställning, låtit till utredningen för kännedom överlämna
en år 1957 i riksdagens första kammare väckt motion (nr 221) samt tredje
lagutskottets däröver avgivna utlåtande (nr 7).

De sakkunniga — vilka antagit benämningen 1951 års byggnadsutredning
— har i juni 1957 avgivit ett betänkande med titeln »Förenklad byggnadslagstiftning»
(SOU 1957:21) med förslag till bl. a. lag om ändring av
byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) samt ny byggnadsstadga.

Yttranden över de sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från
hovrätterna för Västra Sverige och för Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen,
chefen för försvarsstaben, fortifikationsförvaltningen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens nämnd för byggnadsforskning,
bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion, sprängämnesinspektionen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, luftfartsslyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen.
lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, statens institut för konsumentfrågor,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Brandbefälets riksförbund,
Byggstandardiseringen, Distriktsingenjörers förening, Fackföreningarnas
byggnadsproduktion u. p. a., Förbundet för enskild väghållning i Stockholms
län, Föreningen för allmän hälsovård, Föreningen för samhällsplanering.
Föreningen för vattenhygien, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Föreningen
Svenska trädgårdsarkitekter, Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare,
Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer, Kooperativa förbundet,
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.,
Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening, Landsorganisationen i Sverige,
Näringslivets byggnadsdelegation, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Rörledningsfirmornas riksorganisation, Stockholms handelskammare, Svenska
arkitekters riksförbund, Svenska brandbefälsförbundet, Svenska brandkårernas
riksförbund, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsingenjörers riksförbund, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Svenska kommunal tekniska föreningen,

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska
naturskyddsföreningen, Svenska riksbyggen, Svenska stadsförbundet, Svenska
teknologföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, Svenska
värme- och sanitetstekniska föreningen, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges byggmästareförbund,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges lantmätareförening, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund,
1954 års fastighetsbildningskommitté och 1954 års brandlagsrevision. Vid
arbetarskyddsstyrelsens yttrande har fogats utlåtanden från samtliga yrkesinspektörer
in. fl. Vid medicinalstyrelsens yttrande har fogats utlåtanden
från hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg
m. fl. Lantmäteristyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av
samtliga överlantmätare. Vid yttrandet från överståthållarämbetet har fogats
utlåtanden från stadsfullmäktige, byggnadsnämnden och fastighetsnämnden
i Stockholm, och länsstyrelserna har vid sina yttranden fogat utlåtanden
från länsarkitekter, vägförvaltningar och andra myndigheter ävensom
från fullmäktige, byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder i ett stort
antal stads- och landskommuner. Jämväl i åtskilliga andra fall har i yttrandena
åberopats uttalanden av myndigheter, tjänstemän, sammanslutningar
och enskilda personer.

Sedan nu omförmälda frågor varit föremål för ytterligare övervägande
inom kommunikationsdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga desamma.

Jag torde i anslutning härtill jämväl få upptaga följande ärenden, nämligen kyrkomötets

skrivelse den 27 september 1957 (nr 17) angående vissa
ändringar i byggnadsstadgan;

riksdagens skrivelse den 28 mars 1958 (nr 169) i anledning av väckta
motioner om ändrad ordning för delgivning av byggnadsnämnds beslut;

en den 31 mars 1958 dagtecknad framställning av Svenska stadsförbundet
och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund angående beräkning
av ränta å gatumarksersättning, över vilken framställning yttranden efter
remiss avgivits av byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
överståthållarämbetet efter hörande av stadskollegiet i Stockholm, länsstyrelserna
i Stockholms och Jönköpings län, Svenska kommunal tekniska föreningen,
Sveriges fastighetsägareförbund samt Hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

Huvuddragen av gällande byggförfattningar

I>e centrala bestämmelserna för byggnadsverksamheten är givna i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (BL) och byggnadsstadgan samma dag (BS).
Båda författningarna har efter sin tillkomst undergått en del ändringar,
som dock ej rubbat huvudprinciperna (SFS nr 385 och 390; ang. ändringar

55

Kungl. Mctj:ts proposition nr 168 år 195!)

i BL se 1948:383; 1949:666; 1953:516; 1954:198; 1955:316; 1958:430;
ang. ändringar i BS se 1949: 4; 1952: 283; 1953: 56; 1954: 591; 1958: 431).

BL skiljer mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse
förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar
för tillgodoseende av gemensamma behov. För att mark skall få användas
till tätbebyggelse förutsättes att den vid planläggning befunnits ur allmän
synpunkt lämpad härför.

För planering av bebyggelse anvisar BL fyra olika planinstitut, nämligen
regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan.
Byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
kan i vissa avseenden regleras genom utomplansbestämmelser.

Regionplan är en form av översiktlig planering, som har till ändamål att
samordna två eller flera samhällens planläggning. Planen skall tjäna till
ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser
eller ändring därav så ock eljest vid reglering av bebyggelsen
eller användningen i övrigt av mark inom planområdet.

Generalplan anger grunddragen för marks användning inom kommun
eller samhälle. Planen kan bli föremål för fastställelse och får då rättsverkningar
bl. a. i det hänseendet, att nybyggnad och vissa andra åtgärder
i princip ej får äga rum i strid mot planen, varjämte vissa särskilda regler
om marklösen och om ersättning träder i tillämpning. Generalplan, som
blott antagits av kommunens eller samhällets beslutande organ men som ej
fastställts, har icke någon bindande verkan men förutsättes tjäna till ledning
vid senare detaljplanering.

Stadsplan är den hävdvunna formen för detaljreglering av bebyggelse
inom städer och liknande orter. Institutet stadsplan kan emellertid användas
även på landsbygden och detta numera utan inunicipalbildning. Stadsplaneläggning
av ett område bör i princip innefatta en fullständig reglering
av markens användning för olika ändamål. Förbud gäller att företaga nybyggnad
och vissa andra åtgärder i strid mot planen. Planen medför vittgående
befogenheter för samhället då det gäller att verka för planens genomförande,
bl. a. rätt att i stor utsträckning inlösa mark. Å andra sidan är samhället
också förpliktat att vidtaga vissa åtgärder som erfordras för områdets
ändamålsenliga ordnande, särskilt att iordningställa, upplåta och underhålla
gator och allmänna platser.

Byggnadsplan är i första hand avsedd för detaljplanering av landsbygdens
tätortsbildningar men kan i vissa fall komma till användning även i
städer, köpingar och municipalsamhällen. Tillämpningsområdets stora omfattning
gör att byggnadsplan i skilda fall kan få en högst olika gestaltning.
Den kan inskränkas att avse eu schematisk reglering av bebyggelsen,
men den kan också användas för en mera ingående reglering liknande den
som sker vid stadsplaneläggning. Liksom fallet är med stadsplan innebär
byggnadsplan förbud mot alt nybyggnad och vissa andra åtgärder vidtages
i strid mot planen. Den väsentligaste skillnaden, jämfört med stadsplaneinstitutet,
består i att fastställande av byggnadsplan icke innebär någon

56

Kungl. Maj:Is proposition nr 168 år 1959

förpliktelse för kommunen att verka för planens genomförande. Det ankommer
i princip på fastighetsägarna att själva sörja för iordningställande
och underhåll av vägar och andra allmänna platser.

Utomplansbestämmelser är icke avsedda för reglering av tätbebyggelse.
I praktiken kan de emellertid ibland komma till användning i avbidan på
närmare planläggning genom stadsplan eller byggnadsplan. De är också och
framför allt avsedda att användas i fall då någon tätbebyggelse icke skall
medgivas samt det ur allmän synpunkt är behövligt att vaka över att glesbebyggelsen
icke utformas på olämpligt sätt och icke så småningom övergår
till tätbebyggelse. Utomplansbestämmelser medför den verkan, att nybyggnad
i princip ej får ske i strid mot bestämmelserna.

På sätt framgår av det anförda medför fastställande av generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser automatiskt förbud
att bygga i strid mot planen eller bestämmelserna. Härutöver innehåller BL
åtskilliga bestämmelser, som ger möjlighet att belägga ett område med särskilt
förbud mot nybyggnad eller annan åtgärd, vilken
kan tänkas hindra områdets ändamålsenliga utnyttjande. Sådana bestämmelser
är givna i 14—17, 35, 36, 80, 91, 92, 101, 102, 106, 108, 110 och
134 §§ BL. Vidare finns generella stadganden om förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret, luftfarten m. m. i 81, 82 och 121 §§ BL samt om
förbud mot bebyggelse som menligt inverkar på naturskönhet, växtlighet,
historiskt eller konstnärligt värdefulla byggnader, fasta fornlämningar in. m.
i 86 och 122 §§ BL. Slutligen har genom stadganden i 87 och 123 §§ BL
givits generell möjlighet att utfärda byggnadsförbud eller andra föreskrifter,
som i visst fall prövas erforderliga till förekommande av tätbebyggelse
inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Bland förbudsbestämmelserna
i BL är härutöver att nämna 37 och 38 §§. I förstnämnda
lagrum stadgas principiellt förbud att bygga på mark inom byggnadskvarter,
vilken icke indelats till tomter, eller på mark som beröres av väckt
tiåga om ändring av gällande tomtindelning. Jämlikt 38 § första stycket
BL gäller principiellt förbud mot att bygga i strid mot tomtindelning eller
å tomt som icke är rättsligen bestående. I 38 § andra stycket stadgas förbud
att verkställa nybyggnad å mark inom stadsplan innan tomtägaren fullgjort
honom åvilande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp samt att utgiva
eller ställa säkerhet för bidrag till kostnad för gata. Inom område med
byggnadsplan gäller icke några liknande förbudsbestämmelser, men enligt
109 § andra stycket BL kan länsstyrelsen, där så finnes påkallat, förordna
att nybyggnad inom området ej får företagas utan länsstyrelsens tillstånd,
innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området ordnats i erforderlig
mån.

Byggförfattningarna innehåller vidare bestämmelser om b y g gnads
yttre och inre anordnande. Dessa har icke fått sin plats i
BL utan har inrymts i BS (vilken är utfärdad av Kungl. Maj:t med stöd
av bemyndigande i 8 § BL). Bestämmelserna får betecknas som relativt
detaljerade. Eftersom behov trots detta kan uppkomma av ytterligare bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

57

stämmelser, särskilt sådana av mera utpräglat teknisk karaktär, har byggnadsstyrelsen
genom föreskrifter i 59, 61, 67, 70 och 74 §§ BS fått befogenhet
att utfärda råd och anvisningar, vilka emellertid skall fastställas av
Kungl. Maj :t för att bli gällande. Dylika anvisningar till byggnadsstadgan
liar senast fastställts av Kungl. Maj :t den 3 februari 1950 (byggnadsstyrelsens
publikation 1950: 1).

Vidare ger författningarna möjlighet att utfärda särbestämmelser för viss
ort genom att utfärda byggnadsordning för orten. För stad, köping och municipalsamhälle
skall byggnadsordning alltid finnas (1, 100 och 101 §§ BS).
Den skall uppgöras med ledning av normalförslag, som upprättas av byggnadsstyrelsen
(senaste upplaga år 1948), samt antagas av kommunen och
fastställas (i regel av länsstyrelsen) enligt vissa därom givna regler (2 och
3 §§ BS). På landet utfärdas byggnadsordning av länsstyrelsen efter hörande
av vederbörande kommunala myndigheter och markägare (102 §
BS). I byggnadsordning skall upptagas de bestämmelser, som erfordras för
byggnadsväsendets ordnande utöver vad i allmän lag eller BS eller eljest i
vederbörlig ordning föreskrivits. I byggnadsordning för stad kan bl. a. intagas
föreskrifter om undantag från de allmänna bestämmelserna om byggande
(98 § BS). I byggnadsordning på landet kan 1)1. a. förordnas att vissa
av byggbestämmelserna för stad skall lända till efterrättelse (134 § BS).

Bestämmelserna i BL och BS om vad som skall iakttagas vid byggande
kompletteras med ett system av regler om tillsyn över byggnadsverksamheten.
Bl. a. finnes i viss omfattning stadgad skyldighet för
den, som vill uppföra byggnad eller vidtaga vissa andra åtgärder, att dessförinnan
söka byggnadslov eller särskilt tillstånd till åtgärden (76, 100,
101, 129, 135, 143 och 145 §§ BS). Vidare skall tillsyn äga rum över byggandet
dels i form av inspektioner och dels genom skyldighet för den byggande
att för arbetet anlita kompetent ansvarig arbetsledare (87—95, 100.
101 och 140 §§). Vissa ytterligare föreskrifter om skyldighet att söka byggnadslov
och om tillsyn över byggandet kan meddelas i byggnadsordning
(76 § 2 mom. och 140 § andra stycket BS).

Såväl i BL som i BS ges närmare bestämmelser om påföljder för
överträdelse av de i nämnda författningar givna bestämmelserna om
byggande (147 och 148 §§ BL samt 162—166 §§ BS). Även för överträdelse
av stadgande i byggnadsordning kan bötesstraff föreskrivas.

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas inom varje
kommun av byggnadsnämnden. Vidare övar länsstyrelsen
tillsyn över planläggningen och byggnadsverksamheten i länet. Den allmänna
uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom riket tillkommer
byggnadsstyrelse n.

I BS ges detaljerade bestämmelser om byggnadsnämndens organisation
och arbetssätt. Bestämmelserna är av olika innehåll för byggnadsnämnd
i stad och för byggnadsnämnd på landet. BS innehåller vidare vissa bestämmelser
om all byggnadsnämnd i vissa fall skall ha tillgång till expertis i
planläggnings- och byggnadsfrågor.

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Angående länsstyrelsens uppsikt över byggnadsväsendet är en allmän bestämmelse
av instruktionell karaktär given i 172 § BS.

Över beslut av byggnadsnämnd, som meddelats med stöd av BS eller gällande
byggnadsordning, får med visst undantag besvär anföras hos
länsstyrelsen, över beslut, som länsstyrelsen meddelat på besvär över byggnadsnämnds
beslut eller eljest på grund av BS eller gällande byggnadsordning,
får besvär anföras hos Kungl. Maj :t i den ordning, som är bestämd
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

I det följande kommer jag även att i större eller mindre omfattning beröra
vissa andra författningar, bland vilka särskilt må nämnas

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (ang. ändringar
se 1929:55; 1930:101; 1931:77 och 144; 1932:224 och 231; 1935:
236; 1936:317; 1937:164; 1938:163; 1939:611; 1940:501; 1942:352;
1946:827; 1947:700; 1950:182, 183, 600 och 604; 1951:356; 1953:54 och
155; 1954:235; 1955:288);

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (ang. ändringar
se 1919:249; 1921:199; 1922:180; 1924: 142 och 392; 1926: 226 och
328; 1927:29; 1930:100; 1931:143; 1932:265; 1935:237; 1936:316; 1938:
161; 1939:612; 1941:617; 1942:353; 1943:395; 1947:703; 1948:97; 1950:
185, 209 och 601; 1951:357; 1953:156; 1954:82 och 236);
strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382);
naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688);
lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen;

lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (ang. ändringar se
1947: 386 och 1952:236);

lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar (ang. ändringar
se 1947: 183 och 387; 1952:234 och 1954: 197);

lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kulturhistoriskt märkliga
byggnader;

lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
(ang. ändringar och senaste prolongation se 1948: 186 och 749; 1956:222,
1958:194 samt 1959:132);

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566; ang. mera betydelsefulla
ändringar se 1930:178; 1936:322; 1938:759; 1941:655; 1944:221 och
428; 1951:829 samt 1954:731; hälsovårdsstadgan den 19 december 1958
(nr 663), vilken fr. o. in. den 1 januari 1960 avlöser 1919 års stadga;
brandlagen den 15 juni 1944 (nr 521; ang. ändring se 1954: 358);
brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522; ang. ändring se 1950: 49);
civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536; ang. ändringar se 1945:760
och 767; 1947:388; 1948:432; 1950:46; 1951:271; 1951:289; 1952:91;
1956:593 samt 1957:87);

civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646; ang. ändringar
se 1945:488; 1949:28 och 379; 1949:617; 1950:405; 1951:564 och 672;
1952:498; 1955:638 samt 1956:594);

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

59

stadgan den 15 november 1957 (nr 601) om elektriska starkströmsledningar
(ang. ändring se 1959: 559);

kungörelsen den 25 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk
materiel (ang. ändringar se 1945:212; 1956:298);

kungörelsen den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elektriska
starkströmsledningar utföra installationsarbete (ang. ändring se
1944: 698);

kungörelsen den 3 november 1939 (nr 898) angående anordnande och
begagnande samt tillsyn av vissa hissar (ang. ändring se 1947: 742);

arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1; ang. ändringar se 1950: 70;
1955: 100 och 1958: 111, arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208;
ang. ändringar se 1956: 476 och 1958: 660);

skog sförläggning slag en den 25 maj 1951 (nr 305);

stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse
(ang. ändringar se 1922:438; 1925:477; 1927:260; 1928:424; 1930:383;
1932:177; 1933:118; 1935:57; 1937:913; 1942:670; 1947:314 och 746;
1951:33; 1954:458; 1956:182 och 1958:125);

förordningen den 3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående
biografer och filmförevisning (ang. ändring se 1934: 272);

förordningen den 7 oktober 1921 (nr 876) angående eldfarliga oljor (ang.
ändringar se 1940:854; 1942:728; 1946:708; 1947:438; 1949:342; 1950:
327; 1953:327; 1958:46 och 1959:29);

förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor (ang. ändring
se 1955: 119); samt

livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824; ang. ändringar se 1952:
271 och 488; 1953:636; 1955:258).

Allmänna synpunkter

Utredningen

Inledningsvis liar utredningen framhållit, att dess uppgift icke varit att
föreslå någon reform på bred bas av byggnadslagstiftningen i dess helhet.
Den riktpunkt, som utredningen haft för sin verksamhet, har blott bestått
i att söka utröna, huruvida bestämmelserna inom byggnadslagstiftningen
är ägnade att lägga onödiga band på byggnadsverksamheten och att vålla
den byggande allmänheten eller de tillämpande myndigheterna onödigt besvär,
samt att vid behov föreslå praktiska jämkningar i bestämmelserna,
d. v. s. alt söka råda hot på vad som i dagligt tal brukar kallas »bygg,-krångel».

Enligt utredningen är den övervägande delen av byggföreskrifterna motiverad
av skäl, till vilka nästan alla torde kunna ansluta sig. Det kan ur
allmän synpunkt icke betecknas som likgiltigt, hur de städer och andra
samhällsbildningar är beskaffade, till vilka stöx-re delen av befolkningen

60

Kungl. Maj:is proposition nr 168 år 1959

under överskådlig tid är hänvisad, och det allmänna måste därför se till,
att bebyggelsen, särskilt sådan inom tätare befolkade orter, ordentligt planlägges
och att man vid byggandet rättar sig efter planerna. Enligt vad ertarenheten
visar är det dessutom nödvändigt att ha en viss kontroll också
över byggnadernas utformning såväl vad angår bostäder som beträffande
byggnader för särskilda ändamål, t. ex. industri- och hantverkslokaler, biografer,
livsmedelsaffärer etc. Till bestämmelserna om byggandet kan också
räknas bestämmelserna om fastighetsbildning och fastighetsregistrering,
vilken verksamhet sedan gammalt handhaves av offentliga mvndigheter.
Samhället måste också se till att byggandet samordnas med andra verksamhetsgrenar,
såsom ordnandet av gator, vägar och andra trafikleder, kollektiva
trafikmedel, vatten- och avloppsanläggningar m. m. En växande
bebyggelse framkallar vidare behov av exempelvis administrations- och skolbyggnader,
samlingslokaler etc., vilka ställer stora anspråk på det allmänna.
Härtill kommer ett flertal speciella intressen, som kräver beaktande, t. ex.
allmän ordning och säkerhet, hälsovård, brandförsvar m. in.

Det är icke något karakteristiskt just för byggnadslagstiftningen, att författningsbestämmelserna
numera blivit mera omfattande och svåröverskådliga
än tidigare. Samma företeelse möter på snart sagt alla områden. Orsakerna
är många. I detta sammanhang har utredningen ansett tillräckligt
att framhålla, att det ekonomiska livet blivit alltmera mångsidigt och komplicerat,
att nästan varje verksamhet av någon omfattning numera fordrar
medverkan av ett stort antal specialister samt att anspråken på stöd och
kontroll från det allmännas sida ständigt ökats.

Utredningen har vidare betonat, att byggnadslagstiftningens omfattning
icke i och för sig ger något belägg för att regleringen av byggandet gått överdrivet
långt. Lagstiftningens vidlyftighet beror i stället i icke ringa grad på
att lagstiftaren velat skapa garantier för den enskildes rätt och därför följt
principen att från fall till fall noggrant angiva arten och omfattningen av
de befogenheter, som skall tillkomma byggmyndigheterna.

Med den del av byggbestämmelserna, som har sin rot i kristidens exceptionella
förhållanden, har utredningen icke haft att ta befattning. Emellertid
har utredningen som sin uppfattning uttalat, att förekomsten av dylika
bestämmelser är en av de mera väsentliga orsakerna till det vitt spridda
talet om byggkrångel. Denna del av de byggnadsreglerande bestämmelserna
har numera väsentligt minskat i omfattning, och kvar står egentligen endast
de centralaste krisbestämmelserna för byggfacket, nämligen lagstiftningen
om tillståndstvång för byggnadsarbete. Även i den modifierade form, vari
nämnda lagstiftning nu tillämpas, är den enligt utredningens mening för
de byggande en stötesten, varmed de flesta av dem torde ha svårt att förlika
sig.

Den permanenta byggnadslagstiftningen har utredningen däremot funnit
vara till sina grunddrag så starkt motiverad, att någon omläggning av dess
ledande principer ej gärna kan komma i fråga. Friktionerna mellan byggmyndigheterna
och allmänheten hänför sig i regel ej heller till de grund -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år

61

läggande principerna utan till detaljbestäminelser och framför allt till det
sätt, varpå dessa handhaves. Utredningens arbete har därför i huvudsak
inriktats på att föreslå åtgärder, som är ägnade att bättra vad som brister i
dessa hänseenden. Någon till grunden gående reform av lagstiftningen som
helhet har utredningen däremot icke inlåtit sig på.

De ledande tankegångar, som utredningen fullföljt vid sitt arbete, har i
stort sett varit följande. I första hand har utredningen ansett önskvärt att få
fram enhetliga byggbestämmelser för hela riket med undvikande såvitt
möjligt av specialstadganden för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden.
Detta innebär bl. a. att bestämmelserna enligt utredningen bör så
långt möjligt vara desamma för städerna och för landsbygden samt för olika
planområden. Vidare har utredningen strävat efter att decentralisera beslutanderätten
i byggärenden, om möjligt till de lokala byggmyndigheterna,
nämligen byggnadsnämnderna. Härjämte har utredningen — i syfte bl. a. att
hindra att de centrala stadgandena alltför snabbt blir föråldrade — sökt att
mera konsekvent än hittills uppdraga en gräns mellan de ämnen, som bör
regleras i allmän författning och de detalj bestämmelser av huvudsakligen
teknisk karaktär, som bör få sin plats i tillämpningsföreskrifter till författningarna.
Även i övrigt har utredningen sökt att ur författningarna utrensa
sådana bestämmelser, som ansetts utan större olägenhet kunna avvaras.
Ett viktigt önskemål har vidare varit att söka ge författningarna en
såvitt möjligt klar och överskådlig disposition.

Remissyttrandena

I nästan alla yttranden har huvudprinciperna i utredningens förslag
vunnit tillstyrkande, ofta i synnerligen positiva ordalag. Hovrätterna för
Nedre Norrland och för Västra Sverige har funnit förslaget att decentralisera
handläggningen av planärenden och byggnadsärenden samt att avskaffa
olikheterna mellan stad och landsbygd vara välmotiverat. Byggnadsstyrelsen
har förklarat att styrelsen — ehuru den på vissa punkter ställer sig
tveksam till utredningens förslag — dock anser att dessa bör praktiskt
prövas. Länsstyrelsen i Örebro län har betonat, att förslagens natur visserligen
medför att åtskilliga önskemål kan framställas beträffande detaljer
men att man, om någon verklig lättnad skall åstadkommas, icke får fästa
alltför mycket avseende vid många av dessa detaljanmärkningar. Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag har betonat angelägenheten av att
förslagen genomföres utan onödigt dröjsmål. Föreningen för samhällsplanering,
Sveriges byggmästareförbund, Svenska väg- och vatienbyggares
riksförbund in. fl. har speciellt betonat lämpligheten av att man får i huvudsak
samma regler för land och stad. Även om goda skäl kan anföras för
nästan var och en av de många nuvarande detalj föreskrifterna, är det dock
nödvändigt att ta vissa risker, om man vill vinna något i förenklingsväg.
Samma åsikt har uttalats av Svenska teknologföreningen, som dock ställt
sig något betänksam till den skärpning, som de gemensamma bestämmelserna
möjligen kan medföra för landsbygdens del. Länsstyrelsen i Älvsborgs

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

lön har ansett, att förslagens huvudpunkter är väl ägnade att bilda grundvalen
för en eftersträvad förenkling på området och måste hälsas med tillfredsställelse.
Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen,
telestyrelsen, flertalet länsstyrelser, städer och landskommuner
m. fl.

Även avstyrkande yttranden förekommer dock. Länsstyrelsen i Östergötlands
län har starkt kritiserat de resultat, till vilka utredningen kommit,
samt har efter detalj granskning av förslagen ansett, att dessa visserligen
har många förtjänster, vilka bör tillvaratagas, men likväl är behäftade med
sådana brister, att de icke utan omarbetning bör läggas till grund för lagstiftning
i ämnet. Liknande synpunkter har anlagts på en del andra håll,
bl. a. av länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska kommunal tekniska
föreningen. Länsarkitekten i Uppsala län har framhållit, att planläggningens
och byggnadsväsendets kvalitet mera beror på hur smidigt och
aktivt administrationen verkar och vilka personella resurser, som finnes, ån
på byggnadslagstiftningens utformning. Överlantmåtaren i Stockholms län
har betonat, att det för att vinna avgörande förenklingar kräves en samordnad
utgallring av onödiga kontroller inom hela lagstiftningsområdet och
att man mot denna bakgrund sannolikt icke kan vänta sig någon större effekt
av den nu föreslagna revisionen. Fullmäktige i Skellefteå stad har sagt
sig icke vara övertygade om att förslagen är ägnade att undanröja byggkrånglet
eller eljest innebära något steg mot förenklad lagstiftning. Fullmäktige
i Bromölla har undrat, om det är ägnat att minska byggkrånglet,
därest man får allmänt hållna bestämmelser, som möjliggör en oenhetlig
tillämpning i skilda orter.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter har ansett tveksamt, om det är lämpligt
att söka utforma lika regler för land och stad. Detta förutsätter likvärdig
sakkunskap hos byggnadsnämnderna.

I ett mycket stort antal yttranden, bl. a. av lantmäteristyrelsen, bär framhållits,
att det är svårt att överblicka, i vad mån utredningens förslag totalt
sett kommer att medföra reella förenklingar, innan tillfälle givits att ta del
av de tillämpningsföreskrifter, som byggnadsstyrelsen förulsättes skola utfärda.

Svenska arkitekters riksförbund — som i de flesta hänseenden icke haft
några erinringar mot utredningens detaljförslag — har inledningsvis framhållit,
att de verkliga orsakerna till byggkrånglet ligger på ett annat plan än
det utredningen behandlat. För att råda bot på krånglet erfordras en fullständig
utredning angående huvudprinciperna för den statliga och kommunala
byggnadsadministrationen, omfattande såväl det statsunderstödda bostadsbyggandet
som den övriga statliga byggnadsverksamheten och planläggningsväsendet,
med syfte att ernå en förenklad administration.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett att de av utredningen föreslagna
åtgärderna i stort sett är riktiga men att det varit önskvärt, att utredningens
uppdrag även omfattat en översyn av bestämmelserna på bostads-
och investeringspolitikens områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

63

Departementschefen

Till följd av teknikens och samhällslivets utveckling har de problem, som
möter inom byggnadslagstiftningen, blivit av en annan karaktär än förut.
Under 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet, då grunddragen i
lagstiftningen utformades, var det i allmänhet möjligt att lösa uppkommande
frågor med utgångspunkt från rättsreglerna och allmänna överväganden
men utan tillgång till alltför specialiserad sakkunskap på olika fackområden.
Nu har utvecklingen tenderat därhän, alt nästan varje fråga fordrar
medverkan av ett stort antal specialister. Detta torde vara ofrånkomligt.
Frågorna om planläggning och byggande tangerar så många områden av
samhällslivet, att de icke kan ses som isolerade problem utan måste lösas i
samverkan mellan företrädarna för de olika grenarna av den samhälleliga
verksamheten.

Om byggnadslagstiftningen och byggmyndigheterna således icke kan göra
anspråk på att ensamma reglera allt, som har med byggandet att skaffa,
har de i stället fått den viktiga uppgiften att åstadkomma samordning mellan
de olika strävanden, som gör sig gällande i fråga om samhällets yttre
utformning. Bebyggelseplaneringen kan sägas vara en typisk och i stort
sett lyckad form för dylik samordning. Behovet av samordning gör sig emellertid
gällande även i ärenden av mindre räckvidd.

Det myckna talet om byggkrångel kan visserligen — såsom utredningen
framhållit — till stor del ha sin grund i kristidens numera i allt väsentligt
avskrivna regleringssystem. Obestridligt är dock, att frågan om samordning
av de olika författningar, som reglerar byggfrågor, och mellan de
myndigheter, som handlägger hithörande ärenden, alltjämt lämnar mycket
övrigt att önska. En översyn av hithörande frågor är därför behövlig.

Även själva byggnadslagstiftningen som sådan är på många punkter onödigt
omfångsrik och detaljerad. Utredningen har i detta hänseende framhållit,
att avsevärda förenklingar kan stå att vinna genom att bestämmelserna
så långt möjligt göres enhetliga för riket med slopande av onödiga
särbestämmelser för vissa typer av administrativa områden eller planområden.
Som ett annat önskemål — vilket särskilt är ägnat att främja den eftersträvade
samordningen mellan olika myndigheter, som har med byggandet
att skaffa — har vidare nämnts decentralisering av byggärendcna till den
kommunala byggmyndigheten, nämligen byggnadsnämnden. Som en tredje
åtgärd med syfte att öka överskådligheten i förfaltningsmaterialet har angivits
möjligheten att mera konsekvent än hittills ur byggförfattningarna utrensa
bestämmelser i rena detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, och
överföra dem till tillämpningsföreskrifter.

Utan att föregripa mitt ställningstagande till de särskilda förslag, som utredningen
framlagt, vill jag här uttala, att ett konsekvent genomförande av
de nämnda grundtankarna synes vara ägnat alt åstadkomma en avsevärd
förenkling av byggnadslagstiftningen och dess tillämpning utan alt uppoffra
någon av de ledande principerna i lagstiftningen. Utredningens förslag synes
därför väl värda att prövas.

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Huruvida det är möjligt att nå den eftersträvade enhetligheten i byggbestämmelser
för olika typer av administrativa områden och planområden
utan att de nuvarande mera detaljerade bestämmelserna för städer och liknande
orter alltför mycket uppmjukas och utan en opåkallad skärpning av
bestämmelserna för landsbygden låter sig givetvis icke bedömas utan en
detaljgranskning av förslagen. Såsom jag i det följande kommer att närmare
ange torde det emellertid icke vara uteslutet att en lösning kan uppnås t. ex.
genom att de mera detaljerade bestämmelserna reserveras för större byggnader
och byggnader av mera komplicerad konstruktion, vare sig dessa är
belägna i stad eller på landsbygd. En dylik avgränsning av bestämmelsernas
tillämpningsområden förefaller mig mera sakligt motiverad än den nuvarande,
som grundas på administrativa gränser eller gränser för planområden.

Det ligger i sakens natur, att eu decentralisering av beslutanderätten till
lokala organ alltid måste medföra en viss risk för att tillämpningen icke
blir fullt enhetlig. På ett område som det förevarande kan emellertid denna
olägenhet till stor del avhjälpas genom centralt utfärdade råd, anvisningar
och föreskrifter. Särskilt gäller detta det tekniska området, inom vilket behovet
av enhetliga normer torde vara störst. Beträffande de rättsliga frågorna
finns i de flesta hänseenden sedan länge utbildad en praxis, från
vilken utredningens förslag icke behöver innebära avsteg annat än på vissa
särskilda punkter. De fördelar som en decentralisering för med sig främst
i form av bättre kontakt mellan myndigheterna och allmänheten är f. ö. så
påtagliga och betydande, att de för de flesta inom den byggande allmänheten
väl uppväger nackdelen av att bedömningen av detaljfrågor måhända icke
blir alldeles densamma i alla orter.

Det är beklagligt, alt tillämpningsföreskrifterna och anvisningarna till de
föreslagna nya bestämmelserna ännu icke föreligger färdiga. Enligt vad jag
inhämtat kan utarbetandet av speciella föreskrifter för vissa slag av byggnader
väntas komma att ta avsevärd lid i anspråk. Till övervägande del rör
de ämnen, som redan är reglerade genom andra — låt vara delvis föråldrade
- bestämmelser. De är därför icke ovillkorligen nödvändiga för att möjliggöra
ett ikraftträdande av de nya bestämmelser, som utredningen föreslagit.
De centrala partierna av anvisningarna — innefattande bestämmelser
för byggnader i allmänhet — befinner sig enligt vad jag inhämtat nu i
sådant skick, att de kan föreligga färdiga inom några månader och i allt fall
i god tid innan den nya lagstiftningen kan tänkas träda i kraft. Vid sådant
förhållande anser jag det icke vara försvarligt att dröja med de föreslagna
reformerna i avbidan på att tillämpningsföreskrifter och anvisningar blir
helt färdigredigerade.

Utredningen har icke framlagt några förslag, som i mera avsevärd mån
berör de statliga byggmyndiglieternas organisation och fördelningen av
uppgifter dem emellan. På detta område kvarstår åtskilliga problem olösta.
Det kan emellertid ifrågasättas, om dessa frågor är av beskaffenhet att lämpligen
böra lösas i ett sammanhang. Åtskilligt talar för att de i stället bör

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

lösas genom partiella, tid efter annan vidtagna jämkningar i organisationen.
Vissa sådana frågar, ehuru av mindre räckvidd, kommer utan tvivel
att aktualiseras genom den omfördelning av arbetsbördan, som den föreslagna
decentraliseringen av byggärendena till byggnadsnämnderna innebär.
Några omedelbara åtgärder är emellertid icke påkallade och det synes
mig lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet, innan mera avsevärda
organisatoriska ändringar vidtages.

Regionplan

Gällande bestämmelser

Enligt 126 § BL skall regionplan upprättas, då för två eller flera städer,
köpingar, municipalsamhällen, andra tätare befolkade orter på landet eller
landskommuner föreligger behov av gemensam planläggning beträffande
markens användning i ett eller flera hänseenden, såsom i fråga om viktigare
trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv
samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. När fråga väckts
om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter utredning hänskjuta
frågan till Kungl. Maj :t, som bestämmer, huruvida regionplan skall finnas,
regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemensam planläggning
skall äga rum (127 § BL). De av frågan berörda kommunerna och
samhällena skall härefter bilda ett regionplaneförbund, för vilket skall
finnas förbundsdirektion (128 och 129 §§ BL) och regionplanenämnd (148
§ BS). Regionplan fastställes av Kungl. Maj :t efter förslag av förbundsdirektionen
och sedan förbundsmedlemmarna fått tillfälle att yttra sig (113 §
BL). I fråga om rättsverkningarna av regionplan är stadgat, att planen skall
tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan, byggnadsplan
och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock eljest vid reglering
av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom planområdet. Vidare
ges vissa bestämmelser om möjlighet att utfärda byggnadsförbud samt
om att sådan nybyggnad, schaktning, fyllning och trädfällning otc., som är
beroende av myndighets prövning, ej får ske så, att markens användning för
det i planen avsedda ändamålet försvåras (134 och 135 §§ BL). Härjämte
finnes utanför de egentliga byggnadsförfattningarna vissa strödda sladganden
om verkningarna av regionplanering. I 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen
är sålunda stadgat, att regionplan skall beaktas vid avstyckningsförrättning.
Enligt 4 § andra stycket lagen om enskilda vägar skall regionplan
tjäna till ledning vid utförande av företag, som avses i nämnda lag. I 4 §
tredje stycket lagen om allmänna vägar finnes en bestämmelse om att väg
ej får läggas så, att regionplan motverkas.

Ytterligare detaljbestämmelser om regionplan är givna i 147—161 §§ BS.

Utredningen

I betänkandet har framhållits, att erfarenheterna av regionplaneinstitutet
är begränsade och att ännu år 1957 icke någon regionplan blivit fastställd.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 168

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

I den allmänna diskussionen kring hithörande frågor har tvekan gjort sig
gällande beträffande bl. a. regionplaneinstitutets tillämpningsområde, metodiken
vid planläggningsarbetet och planernas lämpliga utformning.

Utredningen, som den 31 maj 1957 av Kungl. Maj :t erhållit uppdrag att
verkställa av riksdagen begärd översyn av bestämmelserna om regionplan
med ändamål att söka åvägabringa samordning i organisationen av regionplanearbetet
och genomföra förenklingar i själva planinstitutet, har icke
medhunnit att slutföra detta uppdrag innan betänkandet avgivits samt har
förklarat sin avsikt vara att framdeles redovisa hithörande frågor i ett särskilt
betänkande. I anledning härav har utredningen i förevarande sammanhang
begränsat sig till att föreslå sådana huvudsakligen formella ändringar
i bestämmelserna om regionplan, som ansetts kunna förverkligas
utan att föregripa det fortsatta reformarbetet.

I sådant hänseende har utredningen särskilt anmärkt, att reglerna om regionplan
— liksom bestämmelserna om övriga planinstitut — är synnerligen
detaljerade. Detta är enligt utredningens mening missledande med hänsyn till
den obetydliga erfarenhet man än så länge har av regionplaner. I samband
med att utredningen underkastat samtliga i BS givna bestämmelser om planläggning
en genomgripande redaktionell omarbetning har utredningen föreslagit,
att de detaljerade bestämmelserna om regionplan t. v. ersättes av
föreskrifter med mera allmänt innehåll.

Vidare har framhållits, att bestämmelserna om regionplan bör bringas att
i formellt hänseende överensstämma med den nya lagstiftning om kommunalförbund
och indelningsändringar, som beslutats av 1957 års riksdag.
Enligt lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund skall kommunalförbunds
beslutanderätt utövas av fullmäktige, som väljes av förbundsmedlemmarna,
varjämte för förbundet skall finnas en styrelse med uppgift
att handhava den närmare ledningen av verksamheten. Dessa organ får
ungefär samma uppgifter som dem, vilka enligt BL och BS tillkommer resp.
förbundsdirektion och regionplanenämnd. Bestämmelserna i BL och BS om
förbundsdirektion och regionplanenämnd bör därför upphävas och ersättas
av hänvisningar till lagstiftningen om kommunalförbund.

Remissyttrandena

I remissyttrandena har förekommit ett flertal uttalanden rörande regionplanearbetets
betydelse och lämpliga inriktning, sättet för planernas utformning
m. m., vilka med hänsyn till den begränsade omfattningen av
utredningens hittills framlagda förslag torde kunna här förbigås. I den mån
de nu aktuella förslagen överhuvud omnämnts i yttrandena, har dessa gått
i tillstyrkande riktning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att övergångsbestämmelserna
till den nya lagen om kommunalförbund är behäftade med en del
oklarheter vad angår regionplaneförbund. Bestämmelsen i BL om att Kungl.
Maj :t skall utse en ledamot i förbundsdirektionen avviker från motsvarande
stadganden i kommunalförbundslagen. Även vissa bestämmelser i BS
strider mot bestämmelserna i nämnda lag.

Kunc/l. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

67

Departementschefen

Frågorna om sättet för åstadkommande av en ändamålsenlig översiktlig
planläggning är sedan rätt lång tid mycket aktuella såväl i Sverige som i
utlandet. Frågeställningen kan icke begränsas att avse enbart planläggning
för bebyggelse. En planläggning för större områden och på längre sikt
kommer nämligen nödvändigtvis att mer eller mindre sammanfalla med
frågan om samordning av det allmännas resurser överhuvud taget och griper
därigenom in på många olika områden av samhällslivet. Planering av
riksomfattande eller regional karaktär bedrives f. n. av ett flertal centrala
verk, av olika organ på länsplanet samt av de för ändamålet särskilt bildade
regionplaneförbunden. I detta sammanhang kan särskilt erinras om den
kartläggning av befolknings- och näringsförhållanden m. m., som på sistone
verkställts av bl. a. skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Vidare bör framhållas, att regionplaneringen
enligt BL numera kan sägas ha icke alldeles obetydlig omfattning, åtminstone
om man tar hänsyn även till den försöksverksamhet med likartad inriktning,
som i åtskilliga län bedrives av byggnadsstyrelsen eller under medverkan
av denna. Till planläggningsverksamhel i nu avsedd mening kan
även räknas all verksamhet som har till uppgift att samordna primärkommunernas
resurser beträffande mera kostnadskrävande kommunala verksamhetsgrenar,
såsom skolväsen, åldringsvård, polisväsen etc.

Detta betyder dock icke, att verksamheten ännu fått en sådan karaktär,
att den annat än i enstaka hänseenden kan ge något pålitligt underlag för
avgöranden på längre sikt. Stor ovisshet råder icke blott om metodiken för
arbetet utan i många fall också om det mål, som verksamheten syftar till.
Härtill kommer, att de verkställda undersökningarna i vissa fall innebär
dubbelarbete och att en rationalisering av verksamheten därför är önskvärd.

De utredningsuppgifter, som alltjämt väntar på sin lösning, är alltså icke
obetydliga. Emellertid är ännu svårt att bedöma vilken betydelse regionplaneringen
enligt BL kommer att få inom den framtida planläggningsverksamheten.
I allt fall torde det vara lämpligt att avvakta resultatet av den undersökning,
som byggnadsutredningen i maj 1957 fick i uppdrag att ombesörja
angående hithörande frågor. Någon mera omfattande reform av regionplaneinstitutet
kan därför i dagens läge icke komma i fråga.

De förslag, som utredningen på grundval av sina allmänna överväganden
framlagt i denna del och som innebär att de nuvarande bestämmelserna i BS
om regionplanering redaktionellt omarbetas, har jag icke något väsentligt
att erinra mot. Särskilt med hänsyn till den rådande ovissheten om regionplaneringens
mål och medel är det enligt min mening önskvärt, att de nuvarande
detaljerade reglerna, vilka snarast kan sägas vara av lärobokskaraktär,
ersättes av mera allmänt hållna bestämmelser sådana som dem utredningen
föreslagit.

Likaledes biträder jag i princip förslaget att anpassa bestämmelserna i
BL och BS om regionplaneförbund till reglerna i 1957 års lag om kommu -

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nalförbund. Eftersom verksamheten inom regionplaneförbund i mångt och
mycket måste få karaktär av förhandlings- och sammanjämkningsarbete,
anser jag emellertid, liksom utredningen, det vara ändamålsenligt, att ordföranden
i förbundets beslutande organ (förbundsfullmäktige) alltjämt utses
av Kungl. Maj :t och därmed får en mera opartisk ställning. Vissa speciella
bestämmelser om förevarande slag av kommunalförbund blir därför nödvändiga
vid sidan av en allmän hänvisning till lagstiftningen om kommunalförbund.
Dessa speciella bestämmelser torde lämpligen få sin plats i BL.
De nuvarande bestämmelserna i BS om regionplanenämnd m. m. kan helt
utgå, eftersom frågorna om regionplaneförbundens verkställighetsorgan får
sin lösning genom hänvisningen till kommunalförbundslagstiftningen.

Övergången till de nya bestämmelserna torde — såsom utredningen föreslagit
— kunna ordnas medelst en bestämmelse som föreskriver, att val av
ledamöter i förbundsstyrelse och förbundsdirektion skall ske vid viss angiven
tidpunkt samt att hittillsvarande ledamöter i samband därmed skall
frånträda sina befattningar. Regionplaneförbunden såsom sådana bör däremot
bestå. De svårigheter, som mött vid tillämpningen av de provisoriska
stadgandena om regionplaneförbund i övergångsbestämmelserna till kommunalförbundslagen,
torde därmed i allt väsentligt bli undanröjda.

Generalplan

Gällande bestämmelser

’ Med generalplan förstås enligt BL en plan, som är avsedd att tjäna till ledning
för närmare planläggning beträffande ordnandet och bebyggandet av
stad, köping, municipalsamhälle, annan tätare befolkad ort eller landskommun.
Planen skall ange grunddragen för markens användning till olika ändamål,
såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna
platser, samt kan upptaga förbud mot viss bebyggelse eller användning i
övrigt (9, 88, 90 och 96 §§ BL). Förslag till generalplan skall utställas till
granskning, varjämte byggnadsstyrelsen eller i Aissa fall länsarkitekten
skall avge yttrande över förslaget (20 och 109 §§ BS). Planen kan härefter
antagas av kommunens fullmäktige (10 och 97 §§ BL). Antagen generalplan
medför icke några särskilda rättsverkningar, men det har förutr
satts, att det bekantgörande av planen, som utställandet och antagandet inhebär,
medför att man i praktiken kommer att ta hänsyn till planen icke
blott \rid framtida detaljplaneläggning utan äAren i andra sammanhang, t. ex.
vid avgörande av väg- och fastighetsbildningsfrågor. Emellertid står det
också kommunen eller samhället fritt att söka fastställelse a\r planen (10,
88, 90, 97 och 99 §§ BL). I så fall fordras ett mera omständligt utställningsförfarande
(23 § BS). Fastställd generalplan har rättsverkningar i flera
olika hänseenden. Nybyggnad får i allmänhet ej äga rum i strid mot pla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

69

nen (13 och 100 §§ BL). Ej heller får någon verkställa schaktning, fyllning,
trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd så, att åtgärden väsentligt försvårar
områdets användning för avsett ändamål (17 § BL). På landsbygden
gäller detta dock blott om länsstyrelsen utfärdat särskilt förbud mot sådan
åtgärd som sist nämnts (102 § BL). Kommunen resp. samhället får genom
fastställelsen rätt att lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga
mark för trafikleder m. m. Under vissa angivna förutsättningar kan också
skyldighet inträda att lösa mark eller att utgiva ersättning för skada genom
planen (18—23 samt 103 och 104 §§ BL). Enligt 19 kap. 13 § jorddelningslagen,
5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar och
4 § lagen om allmänna vägar skall hänsyn tagas till planen vid avstyckningsförrättningar
och i samband med vägföretag. — Bestämmelserna om
generalplans rättsverkan kompletteras vidare av föreskrifter i BL, enligt
vilka provisoriskt nybyggnadsförbud kan meddelas för tiden till dess planen
hunnit fastställas (14—16 samt 101 §§ BL).

Utredningen

I betänkandet har lämnats en kortfattad redogörelse för hur bestämmelserna
om generalplan tillämpats i praktiken. Däri har framhållits, att ett
omfattande generalplanearbete bedrivits sedan BL:s tillkomst men att ännu
år 1957 icke någon generalplan blivit helt eller delvis fastställd. Ett fåtal planer
har antagits av vederbörande kommun. I övriga fall — och dessa är
många — har man tillämpat en tredje metod, bestående i att det färdigställda
planförslaget framlagts för kommunens fullmäktige och därefter bilagts
kommunens handlingar utan att bli föremål för något formligt beslut
av fullmäktige. I praktiken har man alltså hittills haft att räkna med två
slag av planer på generalplanestadiet, nämligen dels antagna generalplaner
och dels icke antagna generalplaneförslag. Ett icke antaget förslag till generalplan
är ej att anse som någon plan i BL:s mening men kan under
vissa omständigheter vara att räkna med såsom ett handlingsprogram för
de kommunala myndigheterna.

Eftersom den hittillsvarande utvecklingen visat, att bestämmelserna om
fastställelse av generalplan icke fyller något mera trängande behov, har utredningen
ställt frågan, huruvida icke bestämmelserna i BL om fastställelse
av generalplan skulle kunna upphävas. Troligen kommer de icke någonsin
att få något mera avsevärt användningsområde. Uteslutet är dock
icke att man ibland kan komma att söka fastställelse av generalplan i någon
viss mindre de], t. ex. beträffande en väg, till vilken kommunen på
detta sätt vill förvärva erforderlig mark, eller beträffande ett område, som
man av särskild anledning vill hålla fritt från bebyggelse. Att möjligheten
till fastställelse står till buds i fall av behov, torde knappast medföra olägenhet
vare sig för de byggande eller ur annan synpunkt. Slopandet av bestämmelserna
skulle medföra en kraftig omarbetning av de centrala de -

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

larna i BL. Utredningen anser därför att övervägande skäl talar för att bestämmelserna
bibehålies.

Frågor om fastställande av generalplan i städer och andra s. k. stadsplanesamhällen
ankommer jämlikt 10, 88 och 90 §§ på Kungl. Maj :t. Motsvarande
frågor vad angår landsbygden handlägges jämlikt 97 § BL av länsstyrelsen.
Såsom ett led i strävandena att söka göra bestämmelserna för
städerna och landsbygden såvitt möjligt likformiga liar utredningen föreslagit,
att bestämmelserna för landet får samma innehåll som de nuvarande
bestämmelserna för stad.

Utredningen har vidare sagt sig vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på en detaljfråga av viss räckvidd, nämligen de byggnadsförbud,
som jämlikt 15 och 101 §§ BL kan av länsstyrelsen utfärdas, då fråga
väckts om fastställelse av generalplan. Sådant förbud är uppenbarligen avsett
att vara rent provisoriskt och gälla blott till dess kommunens fullmäktige
hunnit behandla frågan om sökande av fastställelse å planen. Eftersom
BL:s bestämmelser om fastställande av generalplan ännu icke tillämpats i
något enda fall, kan det icke sägas stå i överensstämmelse med grunderna
för lagstiftningen, om byggnadsförbud enligt 15 eller 101 § BL pålägges
eller bibehålies i någon avsevärd omfattning. Utredningen har med hänsyn
bl. a. till konsekvenserna på andra områden icke ansett sig kunna föreslå någon
lagändring på denna punkt men har betonat nödvändigheten av att bestämmelserna
handhaves restriktivt. Byggnadsförbud torde icke böra påläggas
eller förlängas i andra fall eller i större omfattning, än man kan räkna med
att pågående generalplanearbete kommer att resultera i fastställd generalplan.
Detta betyder, att tillämpningsområdet för 15 och 101 §§ BL inskränkes
till rena undantagsfall.

Såsom anmärkningsvärt har utredningen betecknat att kommunerna i så
stor utsträckning underlåtit att antaga sina generalplaneförslag, och utredningen
har tämligen ingående diskuterat orsakerna härtill. Den slutsats,
som utredningen kommit till, har varit att anledning ej finnes att föreslå
bestämmelser med syfte att påverka kommunernas ställningstagande till
frågan, om de skall antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner
eller icke.

Utredningen har också behandlat generalplanearbetets metodik. Härvid
har framför allt betonats att planläggningen icke får vara alltför ambitiös
eller detaljerad. Skall planen ha någon mening som kommunalt handlingsprogram,
måste den vara elastisk och hållas levande samt utan tidsödande
och kostnadskrävande arbete kunna justeras med hänsyn till de
ständiga förändringarna i målsättningen. Detta hindrar dock icke, att planen
i vissa delar kan behöva göras rätt så detaljerad, nämligen i den mån
planen är avsedd att förverkligas inom den allra närmaste tiden eller att
bli föremål för fastställelse. Där så är fallet, kan det rentav vara lämpligt,
att generalplanen närmar sig detaljplanen i utförlighet. Hur de ekonomiska
kalkyler bör vara beskaffade, som planen grundar sig på, kan icke angivas

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

med generell giltighet. Givet är, att kalkylerna bör vara relativt väl utarbetade
och specificerade, när fråga är om åtgärder, som avses komma till
stånd inom den närmaste tiden och alltså ingår i det aktuella handlingsprogrammet,
medan det däremot i regel bör vara tillräckligt med summariska
kostnadsberäkningar i fråga om sådana åtgärder, som avses komma
till stånd först i en oviss framtid.

Några konkreta författningsförslag i dessa avseenden har utredningen icke
framlagt i vidare mån än att utredningen — liksom i fråga om övriga planinstitut
— föreslagit att bestämmelserna i BS om planernas innehåll skall
förenklas och i huvudsak blott ange de synpunkter, som bör beaktas i samband
med planläggningen. Vidare har föreslagits en redaktionell omarbetning
av bestämmelserna om förfarandet vid planläggning.

Remissyttrandena

Frågorna om generalplan har i regel ej tilldragit sig något större intresse
i remissyttrandena. En del principiella synpunkter har dock på sina håll
anlagts på hithörande spörsmål. Byggnadsstyrelsen har som sin mening
framhållit, att förslagen till decentralisering av beslutanderätten i detaljplanefrågor
bort åtföljas av en viss stabilisering beträffande översiktsplaneringen
— både den kommunala, den regionala och den än mera vittsyftande
— så att den erhåller en fastare ställning såsom instrument för en
planmässig samordning. Särskilt har styrelsen funnit önskvärt att generalplaneringen
tillmätes större vikt vid planläggnings- och bebyggelsefrågornas
behandling. Det är ett angeläget önskemål att generalplanerna blir föremål
för principiellt ställningstagande från kommunernas beslutande organ.
Liknande uttalanden har gjorts av flera länsarkitekter. Svenska vägoch
vattenbyggares riksförbund har uttalat önskemål om att uppgjorda
generalplaner offentliggöres, oavsett om de antages av kommunen eller icke.

På flera håll, speciellt av lantmäteristyrelsen, har starkt betonats, att en
generalplan icke bör sträcka sig längre än till vad man för tillfället kan
överblicka och att planen bör utformas så, att den fortlöpande kan kompletteras
och anpassas till nya förhållanden och krav.

Fullmäktige i Norrköping har ifrågasatt, om icke tiden är inne att slutgiltigt
avskaffa institutet fastställd generalplan, medan stads planearkitektcn
i Eskilstuna framhållit, att man i nämnda stad ansett fastställelsemöjligheten
vara av värde såtillvida, som man sökt fastställelse av sträckningen
för huvudvägarna.

I de yttranden, som närmare ingått på detaljfrågorna, har i allmänhet
tillstyrkts, att fastställelse av generalplan får ankomma på Kungl. Maj :t
även vad angår landsbygden. Bland dem, vilkas uttalanden gått i sådan
riktning, förtjänar att nämnas länsstyrelserna i Kalmar och Kopparbergs
län samt Föreningen för samhällsplanering. Däremot har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ansett, att länsstyrelsen alltjämt bör vara fastställelsemyndighct
i fråga om generalplan på landet och att den av utredningen
föreslagna ändringen kan tänkas göra kommunerna mera obenägna att

72

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

söka fastställelse. Länsarkitekten i Kronobergs län har ansett, att länsstyrelse
alltjämt bör kunna förelägga landskommun att upprätta generalplan
och att denna befogenhet alltså icke bör förbehållas Kungl. Maj:t.

Departementschefen

Sedan generalplaneinstitutet tillkom i samband med 1947 års lagstiftning,
har utvecklingen på området kommit att rätt avsevärt avvika från vad man
då förutsatte. Möjligheten att fastställa generalplan har icke begagnats annat
än i något enstaka undantagsfall, och ej heller har möjligheten för kommunerna
att formligen antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner
utnyttjats i någon nämnvärd omfattning.

Det oaktat kan man knappast påstå, att generalplanläggningen är ett försummat
område. Behovet av generalplanemässiga överväganden till stöd för
senare detaljplanläggning är numera allmänt erkänt. Planläggningsverksamheten
har alltsedan BL:s tillkomst varit av betydande omfattning och
fortgår alltjämt i oförminskat tempo. Huruvida kommunerna formligen antager
sina generalplaneutkast såsom generalplaner eller icke, är enligt min
mening av underordnad betydelse. Huvudsaken måste dock vara att man
verkställt själva de utredningar som erfordras för att bedöma uppkommande
Irågor om detaljplanläggning i sitt rätta sammanhang.

Något som torde behöva övervägas är om man icke nu bör dra konsekvensen
av den skedda utvecklingen genom att i grunden reformera bestämmelserna
i BL och BS om generalplan och därvid slopa det nuvarande
fastställelselörfarandet samt eventuellt också bestämmelserna om antagande
av sådan plan. På sätt utredningen anfört kan man dock icke förneka, att
såväl bestämmelserna om antagande som bestämmelserna om fastställande
av generalplan i vissa situationer kan ha en uppgift att fylla. Jag är därför
icke beredd att i detta sammanhang förorda, att de slopas. Ej heller anser jag
lämpligt att vid sidan av dessa i byggnadslagstiftningen upptaga några regler
om sådana generalplaneutkast, som varken antagits eller fastställts. Dylika
regler skulle väl icke bli annat än av rent rådgivande natur. I allt fall synes
det mig lämpligt att först avvakta de resultat, till vilka utredningen kan
komma vid sina fortsatta överväganden angående den översiktliga planeringsverksamheten.

Utredningens förslag att slopa de nuvarande särbestämmelserna om generalplanläggning
på landsbygden och att låta bestämmelserna om sådan planläggning
i stad gälla även på landsbygden anser jag lämpligt. Visserligen
står det icke helt i överensstämmelse med den tendens till decentralisering,
som i övrigt präglar utredningens författningsförslag. Den ringa omfattning,
i vilken t. ex. bestämmelserna om fastställelse av generalplan hittills tillämpats,
gör det emellertid angeläget, att erfarenheterna av dylik planläggning
samlas centralt. Ur systematisk synpunkt är det också att föredraga, att bestämmelserna
göres lika för alla typer av administrativa områden.

De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om byggnadsförbud i
anledning av väckt fråga om fastställelse av generalplan, kan jag ansluta

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

mig till. Emellertid föreligger t. v. icke något klart belägg på att bestämmelserna
missbrukats, och jag anser mig kunna förutsätta, att de i framtiden
handhaves synnerligen restriktivt. På nuvarande stadium anser jag icke,
att någon lagändring är behövlig.

Mot utredningens förslag till redaktionella jämkningar av bestämmelserna
om generalplan har jag icke andra erinringar än beträffande vissa detaljer,
till vilka jag avser att återkomma i det följande.

Stadsplan

Gällande bestämmelser

Stadsplan har till ändamål att närmare reglera bebyggelsen å den mark,
som planläggningen avser (24 § BL). Planen skall utmärka och till gränserna
angiva de för olika ändamål avsedda områden som ingår däri, nämligen
dels byggnadskvarter, dels gator, torg, parker och andra allmänna platser,
dels ock specialområden (trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden,
hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser, vattenområden
m. m.). Höj dlägen skall anges i erforderlig omfattning. Stadsplan skall ock
innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller
användning i övrigt, som finnes erforderliga (25 § BL). Stadsplan antages
av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fastställas av Kungl.
Maj :t. Ändring i förut fastställd plan kan i vissa fall antagas av byggnadsnämnden.
I viss omfattning är också befogenheten att fastställa plan eller
planändring anförtrodd länsstyrelsen (26 § BL). Till skydd för enskilds
rätt är bestämmelser givna om att upprättat planförslag skall i viss ordning
utställas till granskning, innan det får antagas och fastställas (23 och 31 §§
BS). Antagande och fastställande av stadsplan medför långtgående rättsverkningar,
i det att såväl samhällets organ som de enskilda markägarna i
princip är skyldiga att vid områdets ordnande och bebyggande följa planen.
Staden är skyldig att iordningställa, upplåta och underhålla gator och andra
allmänna platser inom planområdet (49 och 74 §§ BL). För detta ändamål
äger staden lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga den för
ändamålet erforderliga marken (41—43 samt 70 §§ BL). Till stadens kostnader
är emellertid markägarna skyldiga att bidraga i viss omfattning (56
—69 samt 72 och 73 §§ BL). Staden kan också i vissa fall få rätt att lösa
mark, som enligt planen är avsedd för enskilt bebyggande, om sådant erfordras
för genomförande av planen (44 och 45 §§ BL). Markägarna är å
sin sida förbjudna att utan särskilt tillstånd bygga i strid mot planen, varjämte
gäller vissa förbud mot schaldning, fyllning, trädfällning elc. (34 och
40 §§ BL). Eftersom fastställandet av stadsplan kan tänkas medföra skada
för enskilda markägare genom inskränkningar i rätten att utnyttja marken
eller på annat sätt, är bestämmelser också givna om skyldighet för staden
att hålla markägarna skadeslösa (48 och 75 §§ BL). — Enligt särskilda be -

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

stämmelser skall fastighetsbildning (ändringar i fastighetsindelningen) genom
tomtindelning och tomtmätning eller genom avstyckning, laga skifte
eller ägobyte ske i överensstämmelse med gällande stadsplan (28 § BL, 19
kap. 13 § jorddelningslagen samt 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 § lagen om fastighetsbildning
i stad).

Stadgandena om stadsplan är — på sätt framgår av det redan anförda —
främst avfattade med tanke på städerna men äger motsvarande tillämpning
även i köpingar och andra tätare befolkade orter på landet (88, 90 och 105
§§ BL samt 100, 101 och 112 §§ BS). Vad här förut sagts om stad gäller i
dylika fall vederbörande köping, municipalsamhälle eller landskommun.

Utredningen

Någon närmare redogörelse för de olika spörsmål, som på något sätt har
samband med stadsplaneinstitutet, har icke lämnats i betänkandet. Utredningen
har inskränkt sig till att föreslå reformer på vissa punkter av de nu
gällande reglerna, speciellt de som handlar om tillkomsten av stadsplan.

Som ett önskemål har framhållits, att planväsendet fungerar snabbt och
effektivt, så att byggnadsverksamheten icke upphålles av proceduren i planfrågor.

En möjlighet att göra förfarandet snabbare är att den nuvarande bestämmelsen
om att kommunalfullmäktige kan uppdraga åt byggnadsnämnden
att i fullmäktiges ställe antaga förslag till ändring av stadsplan utvidgas så
att fastställelseprövningen kan delegeras till byggnadsnämnden även då fråga
är om antagande av stadsplan för område, som tidigare icke varit planlagt.
Utredningen har för sin del föreslagit att bestämmelserna i 26 § tredje
stycket andra punkten BL jämkas så, att fullmäktige får möjlighet att delegera
sin beslutanderätt till byggnadsnämnden i den omfattning fullmäktige
själva finner lämplig.

En annan möjlighet att underlätta tillkomsten av stadsplaner är att uppgiften
att fastställa planerna i större utsträckning delegeras från Kungl.
Maj :t till länsstyrelsen. De nuvarande bestämmelserna i 26 § BL går ut på
att det i regel ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa stadsplan. För
det fall att Kungl. Maj:t funnit stadsplan icke kunna fastställas utan
viss jämkning, kan emellertid Kungl. Maj:t uppdraga åt länsstyrelsen
att fastställa planen, sedan den efter sådan jämkning antagits av fullmäktige.
Vidare kan länsstyrelsen, enligt närmare föreskrifter som det ankommer
på Kungl. Maj :t att meddela, fastställa ändring av gällande stadsplan,
om ändringen ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar
väsentlig avvikelse från vad som förut gällt. Föreskrifter om länsstyrelsens
nämnda befogenhet är meddelade i 33 § 3 mom. BS. Enligt dessa
föreskrifter skall vid bedömande av frågan, huruvida viss ändring av stadsplan
är av beskaffenhet att kunna fastställas av länsstyrelse, beaktas ett
flertal omständigheter, som uppräknas i författningsrummet. För fullständighetens
skull bör vidare nämnas ett par specialfall, då faststäilelsefrågan
alltid ankommer på Kungl. Maj :t, nämligen då fastställelse befinnes böra

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

ske allenast under förbehåll att viss i planen ingående mark blir föremål för
inlösen (45 § tredje stycket BL) samt då fråga uppstått om förpliktande
för markägare att utan ersättning avstå mark för allmänt behov eller att
bekosta anläggande av gator eller andra anordningar (70 och 73 §§ BL).
Enligt utredningens mening talar övertygande skäl för att länsstyrelsen
får befogenhet icke blott, såsom nu, att fastställa ändringar i förut fastställd
stadsplan utan också alt fastställa helt ny stadsplan. När fråga är om
större eller eljest ur allmän synpunkt mera betydelsefulla planläggningsåtgärder,
torde dock fastställelseprövningen alltjämt böra förbehållas Kungl.
Maj :t. Det förslag, som utredningen framlagt i ämnet, går ut på att reglerna
i 26 § BL om fastställelseprövningen ändras, så att befogenheten att fastställa
stadsplan i princip anförtros länsstyrelsen, dock med skyldighet för
denna att i vissa fall underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Spörsmålet,
i vilka fall underställning skall äga rum, anses kunna regleras genom en allmänt
hållen bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t förbeliålles avgörandet
beträffande stadsplaner av större omfattning eller eljest av större allmän
betydelse. Vidare har uttryckligt förbehåll ansetts böra göras för sådana fall,
då i stadsplaneärendet väckts någon speciell fråga, vars prövning enligt
andra lagrum ankommer på Kungl. Maj :t. För att undvika tillämpningssvårigheter
föreslås att länsstyrelse får befogenhet att förordna om underställning
även i fall, då skyldighet därtill icke föreligger.

En ytterligare fråga, som utredningen behandlat, gäller den ofta hörda
erinringen att stadsplanerna gärna blir onödigt detaljerade och lägger större
tvång på de byggande, än som erfordras för att nå det åsyftade resultatet.
Anmärkningen är enligt utredningen i många fall befogad. Planläggningens
kvalitet beror emellertid främst på utbildningen och de personliga egenskaperna
hos planförfattarna. Reglerna i BL och BS kan blott ange en yttre
ram för vad som är tillåtet men kan i och för sig icke bereda några garantier
för att planerna blir sådana de borde vara. Detta hindrar dock icke, att
bestämmelserna i BL och BS om stadsplan bör göras så enkla och ändamålsenliga
som. möjligt. Vad utredningen i detta hänseende främst fäst sig
vid är den i BS intagna utförliga uppräkningen av olika omständigheter,
som är att beakta vid upprättande av stadsplan. En sådan minneslista är
enligt utredningen numera både otillräcklig och obehövlig. Den ar skrymmande
och ägnad att draga uppmärksamheten från det väsentliga i planläggningsarbetet,
nämligen strävan efter ändamålsenlighet, enkelhet och
klarhet. Under åberopande härav har utredningen föreslagit, att bestämmelserna
i BS om innehållet i stadsplan nedskrives till omfattningen och i
huvudsak utformas såsom allmänt hållna regler om de principer, vilka bör
vara ledande vid planeringsarbetet.

Framställning av kommunförbunden rörande ränta å gatumarksersättning
m. m.

I den inledningsvis omnämnda, den 31 mars 1958 dagtecknade framställningen
från Svenska stadsförbundet och styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund har framhållits, att den tomtägare jämlikt 56 62 §§ BL

76

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

åvilande skyldigheten att betala ersättning för gatumark enligt särskilt stadgande
i 63 § BL får under vissa förutsättningar fullgöras genom avbetalningar
med minst en tiondel årligen. Å oguldet belopp skall ränta gäldas
efter högst fem procent om året från den dag då krav på ersättning framställts.
Enligt 68 § BL gäller motsvarande regler beträffande bidrag till gatubyggnadskostnad.

Enligt förbundens mening har begränsningen av räntesatsen till högst
fem procent ibland lett till mindre tillfredsställande resultat. Särskilt påtagligt
har detta varit under tider, då allmänna ränteläget varit så högt, att
räntan icke lämnat täckning för stadsplanesamhällenas självkostnader. Även
rent allmänt sett torde det få anses mindre lämpligt att i lagstiftningen direkt
binda räntesatsen. Denna bör få varieras fritt efter det vid varje tidpunkt
gällande ränteläget. Som exempel kan åberopas, att någon liknande
begränsning av räntesatsen icke föreskrivits i 1955 års lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar, vars bestämmelser om engångsavgifter S
övrigt nära överensstämmer med de nyss åberopade stadgandena i BL.

Förbunden har hemställt om sådan ändring av 63 § BL, som kan anses
påkallad i anledning av vad sålunda anförts.

Remissyttrandena

Förslaget om utvidgning av befogenheten för kommunens
fullmäktige att till byggnadsnämnden delegera
uppgiften att antaga stadsplan har tillstyrkts i de flesta av
de yttranden, som närmare inlåtit sig på frågan. Styrelsen för Svenska stadsförbundet
samt hovrätten för Västra Sverige har ansett det vara lämpligt med
hänsyn till snabbheten i avgörandena att antagandet av stadsplan — liksom
också av byggnadsplan — kan av kommunens beslutande organ uppdragas
åt byggnadsnämnden. Fullmäktige i Stockholm har också tillstyrkt förslaget
samt har därvid framhållit, att något avgörande, hur långt möjligheten
skall utnyttjas, icke behöver träffas i detta sammanhang.

Avstyrkande uttalanden har gjorts av länsstyrelsen i Västmanlands län,
fullmäktige i Mjällby och Ludvika, Näringslivets byggnadsdelegation, Stockholms
handelskammare, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund samt Sveriges fastighetsägareförbund.
Fastighetsägareförbundet har för sin del ifrågasatt, om icke förslaget kan
vara ägnat att försvaga garantierna för enskilda intressen, och i några av
de övriga yttrandena har som skäl åberopats att planen icke får samma
offentlighet som eljest, om den antages endast av byggnadsnämnden.

I några fall, speciellt i yttrandena från länsstyrelsen i Östergötlands län
och länsarkitekten i Jämtlands län, har ifrågasatts, om icke möjligheten för
stadsfullmäktige att delegera planantagandet till byggnadsnämnden bör preciseras
närmare än som skett i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har ansett att delegationsmöjligheten bör bero på huruvida
generalplan finnes, och drätselkammaren i Örebro har som sin uppfattning
uttalat, att byggnadsnämnden bör få befogenhet att antaga stadsplaneförslaget
endast under förutsättning, att det tillstyrkts av drätselkammaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

77

Förslaget att fastställelsepr övningen i regel skall ankomma
på länsstyrelsen har rönt gensaga blott i ett fåtal yttranden. I många yttranden
tillstyrkes förslaget livligt. Hovrätten för Västra Sverige har framhållit,
att en fastställelseprövning genom länsstyrelsen underlättar kontakten
mellan de berörda myndigheterna och bereder möjlighet till en snabbare
handläggning av hithörande frågor. Byggnadsstyrelsen har funnit
många skäl tala för att arbetsuppgifterna inom planverksamheten omfördelas
och decentraliseras. På grund av den takt i vilken dessa uppgifter
efter hand vuxit och som alldeles särskilt ökat under de senaste årtiondenas
utveckling inom tätorterna framstår behovet av eu sådan omfördelning
alltmer klart. Liknande uttalanden har gjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och
Kopparbergs län m. fl. överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län har betonat
att särskilt den översiktliga planeringens fortsatta utveckling kräver
ett levande lokalt intresse, vilket torde komma att främjas genom den av
utredningen föreslagna reformen.

I några fall har dock en motsatt mening kommit till uttryck, överlantmätaren
i Kristianstads län, drätselkammaren i Örebro, Svenska riksbyggen,
och Svenska kommunal tekniska föreningen har som sin mening framhållit,
att icke mycket står att vinna ur förenklingssynpunkt genom att planfastställelsen
överlämnas till länsstyrelserna. Däremot kan följden bli en
mindre enhetlig tillämpning. Överlantmätaren i Södermanlands län och
byggnadsnämnden i Sollefteå har framhållit, att länsstyrelsens ökade rätt
att fastställa stadsplan icke medför någon tidsvinst i de fall, då besvär anföres
över länsstyrelsens beslut.

Sveriges fastighetsägareförbund har som ett skäl för att bibehålla prövningen
hos Kungl. Maj:t särskilt framhållit planernas expropriationsrättsliga
verkningar. Näringslivets byggnadsdelegation, Stockholms handelskammare
och Svenska byggnadsentreprenörföreningen har yrkat på att alla planer,
som kan få sådana verkningar, förbehålles Kungl. Maj :ts prövning.

Fastighetsnämnden i Stockholm har yrkat på att prövningen av stadsplaneförslag
från Stockholm skall ske hos byggnadsstyrelsen och ej hos
överståthållarämbetet.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt fullmäktige i Göteborg
har ansett det önskligt, att gränserna för länsstyrelsens befogenhet att
fastställa stadsplan preciseras närmare. Fullmäktige i Huddinge har uttalat
meningen att alla stadsplaner bör få fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
i Kristianstads län har ansett att kompetensfördelningen i fråga om
fastställelse blir mera entydig enligt förslaget än enligt nuvarande regler
men har för sin del förordat, att man tar steget fullt ut och låter länsstyrelsen
fastställa alla planer med undantag endast för sådana fall, då annan
fråga uppkommit, som tarvar prövning av Kungl. Maj:t. Ett liknande uttalande
har gjorts av Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. Länsstyrelsen
i Jönköpings län har framhållit, att en stadsplan kan vara av större
omfattning utan att fördenskull vara av sådan allmän betydelse, att Kungl.

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Maj :ts fastställelse är motiverad. Länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro
län har funnit det böra kraftigare betonas, att fastställelseärenden endast i
undantagsfall bör hänskjutas till Kungi. Maj :t. Åtskilliga länsarkitekter,
särskilt de i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Skaraborgs och Västmanlands
län, har ansett att frågan om sättet för fastställelse av stadsplan
bör sammankopplas med frågan om översiktsplaneringen, så att länsstyrelsens
befogenhet begränsas att avse de fall, då prövningen kan ske med ledning
av fastställd eller antagen generalplan (eller eventuellt äldre stadsplan).
Samma mening har också intagits av länsstyrelsen i Södermanlands
län och fullmäktige i Ludvika.

I några yttranden har också frågan om fastställelseprövningens
omfattning berörts, överlantmätaren i Västmanlands län har ansett,
att fastställelseprövningen måste begränsas till sin omfattning, om
man skall nå fram till någon verklig tidsvinst i förfarandet, överlantmätaren
i Örebro län har efterlyst en klarare gränsdragning mellan den antagande
och den fastställande myndighetens befogenheter. Medan exempelvis
rättssäkerhets-, trafiksäkerhets- och liknande allmänna intressen bör bevakas
av fastställelsemyndigheten, torde frågor, som gäller exempelvis planens
ekonomi, dess utformning i estetiskt hänseende etc., böra anses helt
förbehållna kommunens självständiga avgörande.

Även frågan om initiativet till planläggning bär blivit föremål
för omnämnande i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län har
ifrågasatt, om icke Kungl. Maj :ts befogenhet jämlikt 27 och 36 §§ BL att
ta initiativ till upprättande eller ändring av stadsplan samt att meddela
nybyggna
till länsstyrelserna. Vägförvaltningen i Västmanlands län har framhållit,
att lösandet av vägfrågorna ibland förutsätter stadsplaneändringar men
att kommunerna icke alltid har intresse eller initiativkraft för sådan ändring.
I dylika fall borde länsstyrelsen ha befogenhet att förordna om stadsplaneändring.

Länsarkitekten i Jämtlands län har ansett att samtliga föreskrifter
om planernas innehåll borde kunna överföras till byggnadsstyrelsens
anvisningar.

Kommunförbundens framställning rörande ränta å gatumarksersättning
m. m. har starkt kritiserats i yttrandet från Sveriges fastighetsägareförbund.
I sagda yttrande har framhållits, att de ränteförluster,
som möjligen kan ha uppstått för kommunerna under viss kortare tid, uppväges
av de räntevinster som kommunerna kan göra sig då diskontot är lågt.
Vidare har åberopats, att stadgandet om maximering av räntan ingår som ett
led i de skyddsbestämmelser, som år 1947 infördes i lagstiftningen för att
förhindra obilliga verkningar av kommunernas ersättningsrätt, och att någon
omständighet, som bör föranleda ändring i dessa skyddsbestämmelser,
icke förebragts. Förbundet har av nu upptagna skäl avstyrkt framställningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1!)~>9

79

I övriga yttranden har framställningen tillstyrkts. I flera fall — närmare
bestämt i yttrandena från bostadsstyrelsen, lantmätcristyrelsen, länsstyrelsen
i Stockholms län och Svenska kommunal tekniska föreningen — har
åberopats ett uttalande av vederbörande departementschef i 1947 års proposition
med förslag till byggnadslag m. m. av innebörd att räntan i nu
förevarande fall torde kunna förutsättas frivilligt bli begränsad så, att den
motsvarade den räntefot, som staden i genomsnitt betalade på utelöpandc
lån. I de nu uppräknade yttrandena ävensom i överståtliållarämbetets yttrande
har därjämte som en ytterligare garanti för tomtägarna framhållits,
att länsstyrelsen enligt 63 § BL har befogenhet att medgiva den lättnad i
villkoren för ersättningsskyldighetens fidlgörande, som påkallas av omständigheterna.

Departementschefen

Numera anses allmänt, att stadsplaneläggning bör ske i så nära anslutning
till byggandet som möjligt. Ofta är planerna upprättade uteslutande
med tanke på visst eller vissa aktuella byggnadsprojekt. Man kan rentav
säga, att planläggningen ryckt in som ett moment i själva byggandet. Eftersom
upprättandet av en stadsplan ofta är en rätt maktpåliggande uppgift,
har utvecklingen, särskilt med den intensiva byggnadsverksamhet, som nu
pågår, ställt kommunernas stadsplaneväsende inför svåra arbetsproblem.
Ur de byggandes synpunkt har stadsplaneläggningen därför lätt kommit att
framstå som en av »flaskhalsarna» i det administrativa förfarandet. Ett av
de viktigare önskemål, som rests från de byggandes sida, när det gäller
att förenkla byggnadslagstiftningen, har varit att få ett enklare förfarande i
stadsplaneärenden.

Det är emellertid svårt att tänka sig, att man skulle kunna uppge någon
av de ledande principerna på området, nämligen att stadsplan antages av
kommunen samt fastställes av statlig myndighet. Vad som kan komma i
fråga är blott att om möjligt förenkla dessa moment i förfarandet.

Med hänsyn till stadsplanefrågornas stora betydelse ur såväl ekonomiska
som andra synpunkter bör rätten att besluta i dylika frågor i princip alltjämt
tillkomma kommunens fullmäktige. Detta utesluter emellertid icke att
tullmäktige kan få möjlighet att i viss omfattning delegera sin beslutanderätt
till annat kommunalt organ. Redan nu har fullmäktige möjlighet att
delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden såvitt angår frågor om
ändring av förut antagen stadsplan. Eftersom byggnadsnämnden är det organ,
som handhar beredningen av stadsplaneärenden och således kan förutsättas
vara väl insatt i hithörande frågor, kan delegationsmöjlighetcn, om
den rätt utnyttjas, medföra betydande tids- och arbetsbesparing. Utredningens
förslag att utvidga delegationsmöjlighetcn att avse även andra stadsplaneärenden
än planändringar synes därför praktiskt. Enär det enligt förslaget
skall ankomma på fullmäktige själva att avgöra, i vilken omfattning
delegation skall äga rum, kan förslaget icke sägas innebära någon inskränkning
i deras principiella beslutanderätt. Det torde även utan särskild före -

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

skrift kunna förutsättas, att fullmäktige förbehåller sig bestämmandet över
sådana ärenden, som ur kommunens synpunkt är av särskild vikt. Offentlighetsgrundsatsen
synes väl tillgodosedd genom föreskrifterna om att förslag
till plan skall utställas samt att underrättelse skall lämnas markägare
och andra intressenter, innan förslaget antages. För min del anser jag utredningens
förslag innebära sådana fördelar, att det bör förverkligas.

Att fastställelseprövningen i stadsplaneärenden hittills i stor utsträckning
förbehållits Kungl. Maj :t, torde bero dels på önskemålet att få enhetlig praxis
och dels på alt fastställandet av en stadsplan ofta har expropriationsrättsliga
verkningar. Enhetligheten i bedömningen är givetvis en viktig synpunkt.
Emellertid får praxis nu anses så stabiliserad, att en decentralisering numera
knappast behöver väcka några betänkligheter av denna anledning.
De expropriationsrättsliga konsekvenser, som inträder omedelbart genom
planfastställelsen, består i huvudsak blott i att stadsplanesamhället
får rätt att lösa mark, som enligt planen är avsedd till gata eller annan
allmän plats, resp. att utan ersättning ta i anspråk mark, vilken redan nyttjas
såsom väg. Nuvarande bestämmelser i BL och BS utgör icke något hinder
för att länsstyrelsen kan fastställa sådana ändringar av äldre stadsplan,
som medför expropriationsrättsliga verkningar. På närstående rättsområden,
t, ex. inom väglagstiftningen, fordras icke Kungl. Maj:ts medgivande i närmast
motsvarande fall. F. ö. har ju markägarna, om fastställelseprövningen
decentraliseras till länsstyrelsen, ändå alltid möjlighet att genom besvär
bringa saken under Kungl. Maj :ts prövning. Ej heller frågan om stadsplanens
expropriationsrättsliga verkningar synes sålunda vara av den betydelse,
att den bör utgöra något avgörande hinder för en reform i den riktning
utredningen föreslagit.

Ur praktisk synpunkt medför den föreslagna decentraliseringen uppenbara
fördelar. Visserligen har fastställelseprövningen hos Kungl. Maj:t i allmänhet
icke tagit någon längre tid i anspråk, men det måste dock obestridligen
medföra en ej obetydlig tidsvinst, om ärendet kan stanna hos länsstyrelsen.
Stadsplaneärendenas stora antal gör f. ö. att man i allt fall måste
ifrågasätta, om det i längden är möjligt att i större omfattning förbehålla avgörandet
av dylika ärenden åt Kungl. Maj :t. Liksom utredningen anser jag
därför skäl tala för att fastställelseprövningen i viss omfattning överflyttas
till länsstyrelserna.

Vad beträffar principerna för avgränsning av länsstyrelsernas fastställelsebefogenliet
bör enligt min mening gränsen icke dragas snävt. Om reformen
skall få någon mening, bör det klart utsägas, att fastställelse i regel skall
ske hos länsstyrelsen och att endast mera omfattande och eljest ur allmän
synpunkt särskilt betydelsefulla fastställelseärenden skall hänskjutas till
Kungl. Maj :t. Att — såsom några remissmyndigheter föreslagit — låta länsstyrelserna
handhava prövningen endast i fall då stadsplanen står i överensstämmelse
med fastställd eller antagen generalplan, vore knappast praktiskt,
eftersom detta skulle betyda att reformens verkningar begränsades till rena
undantagsfall, överhuvud synes det svårt att utforma en regel, som innebär

81

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

en exakt gränsdragning mellan Kungl. Maj :ts och länsstyrelsens befogenheter.
En godtagbar lösning utgör enligt min mening utredningens förslag,
enligt vilket de fall, som skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, angives blott
i allmänna ordalag, men bestämmelsen härom för undvikande av tillämpningssvårigheter
kompletteras med en regel om att länsstyrelsen städse har
rätt att hänskjuta fastställelseprövningen till Kungl. Maj :t. Jag förordar, att
författningen utformas i enlighet härmed.

Från länsstyrelsens fastställelsebefogenhet bör — såsom utredningen föreslagit
— undantagas sådana fall, då i ärendet uppkommit annan fråga,
vars avgörande ankommer på Kungl. Maj:t. Härmed avses framför allt de
i 45 § tredje stycket samt 70 och 73 §§ BL omförmälda fall, då fastställelse
finnes böra ske endast under förbehåll att viss i planen ingående mark blir
föremål för inlösen eller fråga uppstått om förpliktande för markägare att
utan ersättning avstå mark för allmänt behov eller att bekosta anläggande
av gator eller vatten- och avloppsledningar. Bestämmelsen blir emellertid
också att tillämpa om någon annan speciell fråga, som sammanhänger
med planläggningen, hänskjutes till Kungl. Maj :t. — För det fall, att Kungl.
Maj:t jämlikt 27 § BL föranstaltat om upprättande av stadsplan, bör även
fastställd sefrågan ankomma på Kungl. Maj:t. Sistnämnda lagrum bör därför
bibehållas oförändrat.

I Stockholm har den ordningen brukat tillämpas, att överståthållarämbetet
— i brist på sådan sakkunnig som länsarkitekten är för länsstyrelsernas
del — i stället låtit stadsplaneförslagen granskas av personal, som ställts till
förfogande av byggnadsstyrelsen. Denna ordning har, såvitt jag kunnat utröna,
fungerat väl, och någon anledning att göra ändring däri synes icke
föreligga.

Att i lagtexten fastslå, vad fastställelseprövningen skall avse, anser jag
icke behövligt. Detta torde f. ö. ställa sig svårt, eftersom någon exakt gräns
knappast kan uppdragas för de allmänna intressen, som de statliga myndigheterna
har att bevaka i samband med planläggningen. Ej heller anser jag
det lämpligt att vidtaga någon ändring beträffande initiativet till upprättande
av stadsplan.

Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att nedbringa omfattningen
av själva författningsmaterialet till förmån för överskådligheten kan
jag biträda. Någon detaljerad uppräkning av vad en stadsplan skall innehålla
är enligt min mening icke behövlig; f. ö. skiftar förhållandena så
avsevärt från fall till fall, att en dylik uppräkning ofta blir missvisande. I
BL bör dock ges en yttre ram för vad som kan regleras i stadsplan, låt vara
att denna ram icke låter sig angivas alldeles exakt. Afl helt överlämna hithörande
viktiga frågor till reglering i form av tillämpningsföreskrifter vore enligt
min mening icke lämpligt, och jag kan alltså icke förorda det förslag
i sådan riktning, som framförts i ett av remissyttrandena.

Vad angår det av kommunförbunden framförda förslaget till ändring av
bestämmelsen i f>3 § BL om ränta å gatumarksersättning bör framhållas,
att varje ändring av allmänna ränteläget icke nödvändigtvis behöver för 0

Diliang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 1GS

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

anleda jämkning av de räntesatser, som kommunerna tillämpar gentemot
tomtägarna. Det är ett önskemål, att fastigheternas ekonomi grundas på
stabila förhållanden och att man därför söker undvika större förändringar i
de räntor, som tomtägarna har att betala i fall som det nu ifrågavarande.
Jag vill här erinra om att vederbörande departementschef i propositionen
nr 131/1947 med förslag till byggnadslag m. m. förklarade sig utgå från att
räntan frivilligt begränsades så, att den motsvarade den räntefot, som staden
i genomsnitt betalade på utelöpande kommunala lån. Vid tillämpning
av denna princip för ränteberäkningen torde det i allmänhet icke komma
i fråga att höja räntan över fem procent.

Detta oaktat anser jag det vara mindre lämpligt att i lag binda räntan
vid en viss högsta procentsats. Fall kan tänkas förekomma, då det är befogat
att sätta räntan högre. Med hänsyn till att 63 § BL innehåller en bestämmelse
om att länsstyrelsen, därest villkoren befinnes alltför betungande för
tomtägaren, kan medgiva den lättnad, som påkallas av omständigheterna,
torde några farhågor ej behöva hysas för att slopande av bestämmelsen om
räntemaximum leder till oskäliga resultat. Jag förordar av nu anförda skäl
att bestämmelsen utgår och ersättes av en föreskrift om att staden äger uttaga
skälig ränta.

Byggnädsplan

Gällande bestämmelser

Planformen byggnadsplan är i första hand avsedd att reglera tätbebyggelse
på den egentliga landsbygden. Bestämmelserna om byggnadsplan kan
emellertid efter särskilt förordnande av Kungl. Maj :t också tillämpas i stad,
köping eller sådant municipalsamhälle, varest BL:s bestämmelser för stad
är gällande (76 § BL). Byggnadsplan skall upptaga och till gränserna angiva
de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen, såsom
byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så erfordras
skall höjdlägen angivas. Behövs särskilda bestämmelser angående
områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmelser
intagas i planen (107 § BL). Fråga om upprättande av byggnadsplan
upptages av länsstyrelsen på framställning av markägare, kommun eller
annan eller då länsstyrelsen eljest finner det erforderligt (107 § BL och
113 § BS). Länsstyrelsen bestämmer vilket område planeringsarbetet skall
avse, därvid i vissa fall samråd skall äga äga rum med markägare och andra
intressenter (114 och 115 §§ BS). Upprättat förslag till byggnadsplan skall
genom länsstyrelsens försorg utställas till granskning under viss tid, och
härom skall bl. a. byggnadsnämnden underrättas. Utställande erfordras
dock icke om samtliga sakägare medgivit att dylikt förfarande ej tillämpas

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

83

(112 § BS). Planen skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen
(107 § BL). Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall gäldas av
kommunen, dock att markägare som har avsevärd nytta av planen kan förpliktas
att bidraga till kostnaden, i regel med belopp som svarar mot hans
andel i planområdets areal (111 § BL). Byggnadsplan är bindande såtillvida
att nybyggnad ej utan särskilt tillstånd får företagas i strid mot planen.
Härutöver kan förbud i vissa fall meddelas mot nybyggnad innan vägar,
vattenförsörjning och avlopp ordnats i erforderlig omfattning samt mot
schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförlig åtgärd (109 och
DO §§ BL). Hänsyn till planen skall tagas i samband med avstyckningar
och vägföretag (19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen, 5 kap. 8 § 1 mom.
fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar samt 4 § lagen om
allmänna vägar). Beträffande plangenomförandet innehåller själva byggnadslagstiftningen
icke några regler med undantag av en i 126 § BS given
hänvisning till lagen om enskilda vägar. Lagmotiven innehåller vidare åtskilliga
uttalanden om att utförandet och underhållet av vägar och allmänna
platser vid behov bör uppdragas åt vägförening, bildad enligt föreskrifterna
i 3 kap. sistberörda lag. Detta innebär bl. a. att kostnaderna för väghållningen
— inbegripet kostnaderna för iordningställande och underhåll
av allmänna platser — efter vissa närmare angivna grunder uttages av
fastigheterna inom vägföreningsområdet. Om föreningen försummar sina
åligganden, har länsstyrelsen medel att framtvinga deras fullgörande. Lagen
om enskilda vägar innehåller också vissa bestämmelser enligt vilka
vägföreningen äger lösa till sig rätt att nyttja mark, som skall ingå i väg
eller annan allmän plats. Dessa regler kompletteras av speciella bestämmelser
i byggnadslagstiftningen, enligt vilka marken i vissa fall skall upplåtas
utan ersättning (112 och 113 §§ BL).

Utredningen

Den fråga, som utredningen främst funnit värd beaktande, gäller sättet
för tillkomsten av en byggnadsplan, speciellt den omständigheten att hela
tillkomstproceduren lagts i länsstyrelsens hand.

Enligt vad utredningen framhållit bar numera även inom landskommunerna
den uppfattningen alltmera brutit igenom, att lokaliseringen och utformningen
av tätbebyggelse i första hand är en kommunal angelägenhet
och en viktig sådan. Kommunerna har därför börjat i allt högre grad engagera
sig i planarbetet. I praktiken tillkommer flertalet byggnadsplaner
under direkt medverkan av de kommunala myndigheterna. Det har förefallit
utredningen rimligt, att den skedda utvecklingen får komma till uttryck
genom bestämmelser, som tillförsäkrar kommunen ett avgörande inflytande
på planläggningen icke blott när den sker i form av stadsplan utan även när
den sker i form av byggnadsplan. De allmänna intressen, som fordrar beaktande
i samband med planläggningen, är i stort sett desamma oavsett
planformen. Enbart den omständigheten, att kommunen icke har samma
förpliktelser att medverka vid genomförande av en byggnadsplan, som fal -

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

let är beträffande en stadsplan, bör näppeligen få vara avgörande för dess
inflytande på frågorna om bebyggelsens lokalisering, omfattning etc. Visserligen
har man kanske i en del landskommuner ännu icke sådan erfarenhet
av planläggningsfrågor, som erfordras för att övertaga förstahandsansvaret
för tätortsplanering. Emellertid finns många landskommuner,
som har bättre resurser i detta hänseende än åtskilliga städer. Och
även för de övriga landskommunernas del är det av vikt, att byggnadsnämnderna
deltager aktivt i planläggningsarbetet och därigenom skaffar
sig den överblick av bebyggelseproblemen, som är en förutsättning för
att nämnden skall kunna rätt fylla sina övriga uppgifter. Huruvida en reform
i nu angiven riktning kan påskynda proceduren vid tillkomsten av byggnadsplaner,
är svårt att säga. Emellertid torde man ej behöva befara, att
planläggningen efter reformen i allmänhet kommer att ta längre tid än
förut eller eljest vålla några besvärligheter, som man nu undgår. Ur de
byggandes synpunkt innebär en decentralisering av planläggningen till kommunala
organ en fördel såtillvida som kontakten med planmyndigheten
underlättas, vilket är av icke ringa betydelse särskilt för landsbygdens vidkommande.
En annan fördel är att bestämmelserna om tillkomsten av
byggnadsplan bringas att i formellt hänseende nära överensstämma med
motsvarande bestämmelser om stadsplan, vilket ger ökad överskådlighet åt
författningsmaterialet.

Sammanfattningsvis har utredningen ansett, att en reform efter nu antydda
linjer medför sådana fördelar, att den bör genomföras. Eftersom det
alltjämt kan sättas i fråga, om alla byggnadsnämnder på landsbygden verkligen
har tillräcklig erfarenhet och initiativkraft för att sköta planväsendet
helt på egen hand, har utredningen dock ansett, att länsstyrelsen alltjämt
måste ha praktisk möjlighet att ta initiativ till upprättande av byggnadsplan,
när så anses erforderligt. Författningsmässigt behöver länsstyrelsens
nämnda befogenhet icke vara mera omfattande än den befogenhet, som
enligt ordalydelsen av 27 § BL tillkommer Kungl. Maj:t i fråga om stadsplan.
Emellertid bör det förutskickas, att länsstyrelsens befogenhet åtminstone
under en övergångstid torde komma att behöva utnyttjas i viss,
icke helt obetydlig omfattning. Även i övrigt har bestämmelserna om byggnadsplan
ansetts böra utformas med bestämmelserna om stadsplan som
förebild. Befogenheten att fastställa byggnadsplan har dock av praktiska
skäl ansetts böra tilläggas länsstyrelsen och har alltså icke beträffande någon
grupp av ärenden förbehållits Kungl. Maj:t. Vidare har vid bestämmelsernas
avfattning i än högre grad än beträffande stadsplan inskärpts, att
planerna bör göras enkla och att onödig detaljreglering bör undvikas.

I ändamål att söka bringa bestämmelserna om planläggning i städer, köpingar
och municipalsamhällen samt bestämmelserna om planläggning på
landet ännu närmare varandra har utredningen också undersökt om det
icke är möjligt att slopa stadgandet i 76 § BL, att byggnadsplan icke får
komma till användning i ort av det förra slaget med mindre Kungl. Maj :t
meddelat särskilt förordnande om att så får ske. Utredningen har dock

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

kommit till den slutsatsen, att ett frisläppande helt och hållet av möjligheten
att använda byggnadsplan i stad skulle föra alltför långt. För
att såvitt möjligt förenkla förfarandet vid upprättande av byggnadsplan i
stad har utredningen emellertid föreslagit att befogenheten att meddela sådant
förordnande som nyss nämnts överflyttas från Kungl. Maj :t till länsstyrelsen.

Remissyttrandena

I några yttranden har tvekan kommit till synes, huruvida behov
föreligger av ett särskilt enklare plan institut vid sidan
av stadsplanen. Byggnadsstyrelsen har kommit till resultatet,
att så är fallet med tanke bl. a. på fritidsbebyggelsen. Emellertid bör enligt
styrelsens uppfattning såsom en huvudregel uppställas att permanentbebyggelse
även på landsbygden bör regleras genom stadsplan. Även länsarkitekten
i Jönköpings län har ansett det böra tydligt framhävas, att byggnadsplan
endast bör komma i fråga för de minsta tätorterna och för fritidsområden.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om anledning
verkligen föreligger att söka närma planinstituten stadsplan och byggnadsplan
till varandra. Bättre vore, om stadsplan komme till ökad användning
även på landsbygden och byggnadsplaneinstitutet förenklades så, att det
huvudsakligen bleve lämpat för fritidsbebyggelse o. d. Samma mening har
uttalats av överlantmätaren i Gotlands län och kommunalnämnden i Tössbo.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen har efterlyst ett klart uttalande
om att byggnadsplan endast i undantagsfall får komma till användning
inom tätbebyggelse av mera avsevärd omfattning.

Utredningens förslag att överlämna initiativet vid upprättande
av byggnadsplan till kommunerna har tillstyrkts i de flesta yttrandena.
Arbetsmarknadsstyrelsen har funnit det ändamålsenligt och riktigt,
att kommunernas formella kompetens vid befattning med bebyggelseplaneringen
ökas. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett starka skäl
tala för att samma ordning får gälla för planläggning genom byggnadsplan
som för planläggning genom stadsplan, förutsatt att kommunerna skaffar
sig tillgång till erforderlig sakkunskap. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har
funnit förslaget befogat och ändamålsenlig! men har erinrat om lämpligheten
av att kommunen före en mera omfattande planläggning i god tid kontaktar
länsstyrelsen och dess expertis. Liknande uttalanden har gjorts av
länsstyrelsen i Västmanlands län samt överlantmätarna i Jönköpings, Blekinge,
Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län, länsarkitekterna i Jönköpings,
Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, styrelsen för
Svenska stadsförbundet, Distriktsingenjörers förening m. fl.

Däremot har förslaget avstyrkts av lantbruksstyrelsen, som erinrat om
alt vid planeringen och lokaliseringen av landsbygdens tätbebyggelse hänsyn
kan behöva tagas till många viktiga landsbygdsintressen vid sidan av
de rena tätbebyggclsesynpunktcrna samt funnit utredningens förslag innebära
en fara för alt dessa synpunkter icke får göra sig hörda förrän i ef -

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

terhand. Länsstyrelsen i Östergötlands län liar uttalat betänkligheter mot
att tillskapa ett byggnadsplanemonopol för kommunerna, särskilt med tanke
på fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen och överlantmätaren i Gävleborgs
län har avstyrkt en kommunalisering av byggnadsplaneinstitutet under motivering
bl. a. att lokaliseringsspörsmålen i viss omfattning är rättsfrågor,
för vilkas avgörande politiska organ icke är lämpliga. Överlantmätaren i
Södermanlands län har ifrågasatt om kommunerna har tillräcklig administrativ
kapacitet och biträde av sakkunniga, överlantmätaren i Hallands län
har ifrågasatt, om icke förslaget väl mycket inskränker länsstyrelsens centrala
ställning i byggfrågor. Länsarkitekten i Stockholms län har ansett
förslaget utgöra hinder för den smidiga praxis, som tillämpats i nämnda
län, bestående i att planförfattarna får del av framkomna anmärkningar
och får tillfälle att jämka planerna, innan utställande sker. Liknande synpunkter
har anlagts av länsarkitekterna i Skaraborgs och Kopparbergs län,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantmätareförening.

I ganska många yttranden bär utredningens förslag tillstyrkts med mindre
erinringar eller modifikationer. Lantmäteristyrelsen bär icke motsatt sig
förslaget men har framhållit, att ett byggnadsplanemonopol kan medföra
svårigheter med hänsyn till nödvändigheten i vissa fall för kommunerna
att underordna sig ett interkommunalt program som enbart ur den egna
kommunens synpunkt icke alltid framstår som det mest förmånliga. Länsstyrelsen
i Jönköpings län har ansett det riktigt, att byggnadsplaneinstitutet
kommunaliseras och kommunernas intresse för planläggningen härigeom
stimuleras, men har likväl ansett att länsstyrelsens rätt till initiativ icke
bör framstå som ett undantag från regeln utan vara jämställd med kommunernas
rätt. Länsstyrelsen i Kalmar län har också funnit att länsstyrelsens
initiativrätt bör bibehållas oförändrad. Samma synpunkt har anlagts
i yttrandena från länsstyrelsen i Värmlands län och länsarkitekten i Hallands
län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat att länsstyrelsen
skall kunna ta initiativ till upprättande och fastställande av plan
utan att först meddela föreläggande för kommunen. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län och överlantmätaren i Hallands län har ansett, att länsstyrelsen
bör förordna om uppgörande av byggnadsplan, innan arbetet påbörjas,
så att ej kommunen löper risk att få ikläda sig onödiga kostnader. Länsarkitekten
i Västmanlands län har som sin mening framhållit att överflyttning
till byggnadsnämnderna av rätten att ta initiativ till byggnadsplan bör
ske endast när översiktsplan finnes och detaljplanläggningen följer denna.
överlantmätarna i Jönköpings och Hallands län har också betonat att byggnadsnämnden
måste hålla fastighetsbildningsmyndigheterna underrättade
om sina intentioner med avseende å planläggningen. Överlantmätaren i Jönköpings
län har ifrågasatt, om icke en lösning står att vinna genom en bestämmelse
av innebörd att länsstyrelsen äger hos kommunen väcka fråga
om planläggning. Enligt överlantmätaren i Värmlands län bör kommunens
initiativrätt icke få innebära att länsstyrelsen avhänder sig rätten att vid
fastställelseprövningen ingå på en allsidig bedömning av planärendet ur

87

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

både lokaliseringssynpunkt och planteknisk synpunkt. Riksförbundet Landsbygdens
folk har uttryckligen yrkat på befogenhet för länsstyrelsen att i
samband med fastställande av byggnadsplan göra ändringar i det av kommunen
presenterade förslaget.

En fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, gäller markägarnas möjlighet
att låta upprätta byggnadsplan. Bland de yttranden, som närmare belyser
denna synpunkt, må nämnas de som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands
län samt överlantmätarna i Jönköpings och Kronobergs län ävensom
Föreningen för samhällsplanering. Lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i
Uppsala och Kronobergs län, överlantmätarna i Stockholms, Kristianstads,
Örebro och Jämtlands län samt förste provinsialläkaren i Uppsala län har
uttalat farhågor för att de föreslagna nya bestämmelserna kan komma att
försvåra upprättandet av byggnadsplaner för fritidsbebyggelse, eftersom
kommunerna efter fastighetsskattens slopande icke kommer att ha något
större intresse av sådan bebyggelse. De föreslagna nya reglerna kan i sådana
fall innebära omgång och vålla tidsförlust. Tidsförlusten skulle kunna
nedbringas betydligt, om markägaren finge möjlighet att i nu avsedda
fall låta upprätta byggnadsplan utan att länsstyrelsen först lämnat kommunalfullmäktige
sådant föreläggande, som avses i förslaget. — Å andra
sidan har kommunalfullmäktige i Huddinge och Gustavsberg ifrågasatt,
huruvida länsstyrelsen överhuvud bör ha rätt att ta initiativ till upprättande
av byggnadsplan. I allt fall bör detta icke gälla fritidsbebyggelse med
hänsyn till de allvarliga ekonomiska konsekvenser, som en sådan i längden
får för kommunen. Förste stadsläkaren i Uppsala har framhållit, att sommarbebyggelse
ofta successivt övergår till permanent bebyggelse.

Förslaget att tillstånd till användande av byggnadsplan
i stad skall få meddelas av länsstyrelse har nästan genomgående tillstyrkts.
Svenska kommunal tekniska föreningen har motsatt sig förslaget,
varjämte Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund uttalat sig för stor
restriktivitet, när det gäller användande av byggnadsplan i stad, så att ej
städerna undandrar sig de ekonomiska förpliktelser, vilka följer med en
stadsplan. Å andra sidan har länsstyrelsen i Värmlands län samt överlantmätarna
i Jönköpings och Västmanlands län ifrågasatt, om icke valet av planinstitut
borde helt frigöras från den administrativa indelningen.

Departementschefen

Byggnadsplan är, såsom utredningen framhållit, främst ett planinstitut
för landsbygden, låt vara att denna planform under senare år ibland kommit
till användning även i städerna. Planformen utmärker sig för stor smidighet.
Den kan användas i enkla förhållanden, sådana som förr i tiden brukade
regleras genom enkla avstyckningsplaner, men den kan också användas
för rent stadsmässig bebyggelse.

En svaghet ligger emellertid i att byggnadsplan icke bereder samma garantier
för plangenomförandet som en stadsplan. Det har av denna och andra
orsaker i olika sammanhang ifrågasatts, om icke reglerna om stadsplan

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

och byggnadsplan kunde bringas att överensstämma, så att skillnaden mellan
de två planinstituten komme att helt bortfalla.

Inom kommunerna -— även landskommunerna — har numera betydelsen
ur kommunal synpunkt av en ordentlig planläggning och intresset för planläggningsfrågor
vuxit i hög grad under senare år. Att i större omfattning
pålägga kommunerna skyldighet att sörja för planernas genomförande är
dock icke gärna tänkbart. Härtill är förhållandena alltför olika i skilda or ter.

Upprustningen av de mindre tätbebyggelseansamlingarna på landsbygden
med gemensambetsanordningar av olika slag är dessutom en så stor uppgift,
att kommunerna redan av denna orsak måste ha ett betydande mått
av frihet, när det gäller att välja investeringsobjekt. Beträffande de ur hygienisk
synpunkt viktigaste gemensamhetsanordningarna, nämligen anläggningarna
för vattenförsörjning och avlopp, är frågan redan reglerad i lag.
Övriga frågor, t. ex. beträffande vägnätet, måste få ankomma på intressenternas
egna insatser, till dess möjlighet erbjuder sig att inrymma dem i kommunernas
investeringsprogram. Jag biträder således utredningens mening
att någon lagändring i nu nämnda hänseende icke bör komma i fråga i detta
sammanhang.

En annan fråga är om icke ansvaret för själva planläggningen i större omfattning
kan överföras på kommunerna. Till stöd härför kan först och främst
åberopas, att planläggning för bebyggelse är av allra största betydelse för
kommunernas yttre gestaltning samt utveckling i ekonomiskt hänseende och
i övrigt. Detta motiverar att kommunerna får ett avgörande inflytande på
planläggningsfrågorna oavsett storleken av de kommunala investeringar, som
planläggningen beräknas föra med sig. Även ur de enskildas synpunkt är det
till fördel, att planläggningen i första hand ombesörjes av kommunala organ.
Dessa är i allmänhet lättare för allmänheten att komma i kontakt med än
de statliga planläggningsmyndigheterna. De är dessutom i allmänhet känsligare
för lokala önskemål än statliga myndigheter. Sistnämnda förhållande
är visserligen inte alltid enbart till fördel men gör dem onekligen väl skickade
att handhava åtminstone den del av planläggningsarbetet, som består i
utarbetande av planförslag och andra uppgifter, som föregår den slutliga
fastställelsen. Erfarenheterna från den av kommunerna ledda verksamheten
med upprättande av stadsplaner är nästan enbart goda, och starka skäl talar
för att detsamma kommer att bli fallet, om förfarandet vid upprättande av
byggnadsplan utformas på liknande sätt.

Vad man möjligen kan tveka om är huruvida landskommunerna i allmänhet
har tillgång till sådan sakkunskap, att de kan genomföra en planläggning
i egen regi. I detta hänseende torde förhållandena vara mycket
olika i skilda orter. Någon större orsak till farhåga torde emellertid icke finnas.
Snarare kan man förvänta, att det ökade ansvar och de större uppgifter,
som förslaget innebär för kommunernas del, kommer att stimulera
många kommuner att skaffa sig tillräckliga resurser för ändamålet. Redan
nu förmärkes en stark tendens från landskommunernas sida att söka ordna
trågan om sakkunnig hjälp genom samgående i olika former. Ur denna syn -

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

punkt är tidpunkten för att ge landskommunerna ett ökat inflytande på bebyggelseplaneringen
väl vald.

Av nu angivna skäl kan jag i huvudsak ansluta mig till utredningens uppfattning
om de principer, efter vilka förfarandet vid upprättande av byggnadsplan
bör regleras. Jag förordar alltså att de i BL och BS förekommande
bestämmelserna i detta ämne omarbetas med motsvarande bestämmelser om
stadsplan som förebild.

Även om man i enlighet med det nu anförda förutsätter, att initiativet till
upprättande av byggnadsplan normalt tages av kommunen, är därmed ej
utan vidare givet, att länsstyrelsens nuvarande initiativrätt bör avskaffas.
Frågan, när planläggning skall ske, hör till de mera svårbedömda inom
byggnadslagstiftningens område. Åtminstone tills vidare lär det därför vara
nödvändigt, att även länsstyrelsen får möjlighet att förordna om upprättande
av byggnadsplan, om behov därav föreligger och planläggning icke verkställes
genom kommunens försorg. Utredningens förslag, som i detta hänseende
utformats med motsvarande bestämmelser om stadsplan som förebild,
synes mig väl restriktivt framför allt därutinnan, att initiativrätt för länsstyrelsen
enligt förslaget skall föreligga först sedan kommunen fått formligt
föreläggande att låta upprätta plan samt försuttit den däri utsatta tiden.
Bestämmelsen torde därför böra uppmjukas därhän, att något formligt föreläggande
ej erfordras. Av författningstextens formulering bör emellertid
framgå, att initiativrätten i första hand tillkommer kommunen och att länsstyrelsen
ej bör föranstalta om planläggning med mindre kommunen hörts
i ärendet och det på grund av vad som förekommit kan anses klart, att något
initiativ från dess sida ej kan förväntas inom skälig tid.

Jag förutsätter givetvis, att markägare och andra intressenter liksom hittills
bör vara oförhindrade att själva upprätta förslag till byggnadsplan. Att
tillerkänna dem någon formlig initiativrätt synes emellertid icke vara erforderligt,
speciellt som de ju enligt vad jag nyss förordat får möjlighet att
vända sig antingen till kommunen eller länsstyrelsen för att få sina förslag
antagna och fastställda.

Förslaget att överflytta befogenheten att förordna om användande av byggnadsplan
i stad från Kungl. Maj :t till länsstyrelsen synes ägnat att befrämja
snabbheten i avgörandena och torde icke medföra någon olägenhet ur allmän
eller enskild synpunkt. Däremot anser jag icke att man i nuvarande
läge bör gå så långt som till att generellt, utan prövning i varje särskilt fall
medgiva användande av byggnadsplan i städerna i stället för stadsplan. I
denna fråga ansluter jag mig således till vad utredningen förordat.

Även de närmare bestämmelserna hur byggnadsplan bör vara beskaffad
synes kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen
föreslagit.

Med det nu anförda anser jag mig i allt väsentligt ha tagit ställning också
till de i vissa remissyttranden framkomna önskemålen om jämkning på vissa
punkter av utredningens förslag. Det bör sålunda enligt min uppfattning
även utan särskilda författningsbestämmelser stå klart, alt en kommun,

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

som överväger en mera omfattande planläggningsåtgärd, gör klokt i att redan
på ett inledande stadium ta kontakt med länsmyndigheterna och därvid
bl. a. förvissa sig om att dessa icke företräder en annan uppfattning än
kommunen i fråga om åtgärdens behövlighet och lämplighet. Vad angår den
anmärkning mot förslaget, som går ut på att detta icke skulle medgiva planförfattaren
att göra ändringar och rättelser i planförslaget i anledning av inkomna
anmärkningar, vill jag erinra om de gällande bestämmelserna rörande
stadsplan, vilka går ut på att byggnadsnämnden icke blott har möjlighet
utan är skyldig att efter utställande av ett planförslag vid behov göra jämkningar
i detsamma med hänsyn till inkomna erinringar. En liknande bestämmelse
bör givetvis gälla med avseende å byggnadsplan. Någon speciell bestämmelse
om rätt för länsstyrelsen att vid fastställelseprövningen göra ändring
i en av kommunen antagen byggnadsplan kan jag för min del icke förorda.
Däremot bör — liksom i fråga om stadsplan — gälla att länsstyrelsen
kan fastställa planen blott i vissa delar.

U tomplansbes tämmelser

Gällande bestämmelser

TItomplansbestämmelser har till ändamål att, där så erfordras, reglera
byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan
(2 § BL). För område, som ingår i fastställd generalplan, kan
utomplansbestämmelser fastställas blott om de ej står i strid mot planen
(78, 88, 90 och 120 §§ BL). I utomplansbestämmelser kan intagas föreskrifter
rörande områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder
eller industriella anläggningar. I bestämmelserna kan också regleras storleken
och beskaffenheten av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge
å tomtplats samt hur stor del av tomtplatsen som bör lämnas obebyggd. Vidare
kan föreskrifter ges om sättet för bebyggandet, därvid bör tillses att
bostadsbyggnader icke utan särskilda skäl uppföres med mera än två våningar
eller till större höjd än 7,5 meter. Slutligen kan bestämmelserna innehålla
föreskrift om minsta avstånd mellan byggnad och väg samt om åtgärder
till förekommande av eldfara (44, 100, 101 och 128 §§ BS). Utomplansbestämmelser
i stad antages av stadsfullmäktige men skall för att bli
gällande fastställas av länsstyrelsen (77 § BL). Vad sålunda stadgats äger
motsvarande tillämpning beträffande köping och annat s. k. stadsplanesamhälle
(88 och 90 §§ BL). På landet fastställes utomplansbestämmelserna
av länsstyrelsen, när så erfordras (119 § BL). Till skydd för enskilda
markägares intressen är stadgat, att förslag till utomplansbestämmelser
skall utställas, innan bestämmelserna antages eller fastställes (46, 100, 101
och 128 §§ BS). Fastställandet av utomplansbestämmelser medför enligt BL
den rättsverkan, att nybyggnad i princip ej får företagas i strid mot bestämmelserna
(79, 88, 90 och 120 §§ BL). Vidare innebär fastställandet av

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

91

utomplansbestämmelser enligt BS skyldighet för den, som vill företaga nybyggnad
eller inrätta virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning,
att dessförinnan söka byggnadsnämndens lov till åtgärden (135
§ BS). I vissa fall gäller i avbidan på fastställandet av utomplansbestämmelser
provisoriskt byggnadsförbud (80, 88 och 90 §§ BL).

Utredningen

Såsom anmärkningsvärt har utredningen framhållit, att utomplansbestämmelserna,
där sådana fastställts, visar stor enhetlighet i fråga om innehållet.
I regel överensstämmer utomplansbestämmelserna helt med de av
byggnadsstyrelsen vid olika tillfällen (senast år 1948) utgivna normalförslagen
till sådana bestämmelser. Avvikelser från normalförslagen är att notera
företrädesvis då bestämmelserna införts i något speciellt syfte, t. ex. för
att reglera bebyggelsen intill viss eller vissa vägar eller inom strandområden
eller andra områden, som det ansetts vara av vikt att hålla fria från
alltför intensiv bebyggelse. Mera allmänt förekommer avvikelser från normalförslagen
i vissa trakter i Skåne (beträffande byggnads höjd) samt inom
Stockholms skärgård (beträffande tomtstorlek in. in.).

Ändamålet med utomplansbestämmelser är enligt utredningen främst att
få till stånd en skyldighet att söka byggnadslov och därmed bringa byggandet
under viss kontroll även inom en del områden, för vilka planläggning
genom detaljplan eller fastställd generalplan ej verkställts. Ur vissa synpunkter
kan det rentav göras gällande, att tillsynen borde utsträckas att
gälla landet i dess helhet. Denna tanke får emellertid enligt utredningen
betraktas som orealistisk av den anledningen, att man mångenstädes saknar
personella och materiella resurser för dess genomförande. Den lämpligaste
lösningen torde vara att tillsynen liksom nu begränsas till vissa områden,
där behovet av reglerande bestämmelser för byggnadsverksamheten
är mera framträdande. — För städernas del finns — enligt vad utredningen
framhållit — i 97 § BS vissa bestämmelser angående byggande utom stadsplan.
Dessa bestämmelser är generellt gällande. Till sitt innehåll är de i de
flesta hänseenden helt lika med normalförslaget till utomplansbestämmelser.
Utomplansbestämmelser i stad är därför numera en ganska sällsynt
töreteelse.

Utredningen har ifrågasatt, om icke utvecklingen numera nått därhän,
att det bör vara möjligt att få likalydande bestämmelser för byggandet inom
alla de områden, där byggnadsverksamheten anses böra ställas under
kontroll utan att likväl detaljplanläggning bedömes vara erforderlig. Reformen
skulle innebära en icke oväsentlig förenkling av byggnadsbestämmelserna
särskilt för landsbygdens vidkommande. Ett annat argument, som
talar för reformen, är att normalförslaget numera i flera hänseenden måste
betecknas som föråldrat och därför i allt fall är i behov av revision.

För sin del har utredningen ansett övervägande skäl tala för att utomr
plansbestäm mel serna inarbetas i byggnadsförfattningarna och lar form
av allmänna föreskrifter om byggandet inom vissa områden samt att de

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

speciella bestämmelserna om byggande i stad utom stadsplan upphäves
och ersättes med en möjlighet att vid behov införa utomplansbesiämmelser.
I anslutning härtill har utredningen också föreslagit, att bestämmelserna
avsevärt förenklas till sin avfattning och får karaktär av mycket allmänt
hållna regler om bebyggandet inom de områden, som här avses.

Vad angår frågan, på vilken myndighet det bör ankomma att bestämma
de områden, varest utomplansbestämmelserna skall äga tillämpning, och
hur förfarandet i sådant ärende bör vara utformat, har utredningen särskilt
framhållit angelägenheten av att icke någon skillnad onödigtvis göres mellan
stad och landsbygd. Enligt utredningen bör avgörandet både i stad och
på landet i princip ankomma på beslut av kommunens fullmäktige, men bestämmelserna
bör icke bli gällande med mindre beslutet fastställes av länsstyrelsen.
I trängande fall bör också länsstyrelsen kunna ta initiativ i saken
och efter fullmäktiges hörande meddela beslut om tillämpning av utoinplansbestämmelser.
Förslag om införande av utomplansbestämmelser liksom
ock förslag om ändring av utomplansområdets omfattning bör utställas
till granskning på ungefär samma sätt som ett planförslag innan det
blir föremål för beslut av kommunens fullmäktige eller länsstyrelsen.

De föreslagna reformerna berör främst 77 och 78 §§ BL, vilka får helt ny
lydelse, varjämte 119 och 120 §§ samma lag ersättes av ett stadgande med
innehåll i huvudsak att vad i 77-—79 §§ BL är stadgat om utomplansbestämmelser
i stad skall äga motsvarande tillämpning på landet. Vidare leder
förslaget till ganska omfattande ändringar i BS.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att utbyta de nuvarande utomplansbestämmelserna
mot sådana med enhetligt innehåll
har nästan genomgående tillstyrkts. Byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen
har ansett, att den genomgripande förändring och förenkling av
utomplansbestämmelseinstitutet, som utredningen föreslagit, är ägnad att
medföra betydande fördelar. Länsstyrelsen i Malmöhus län har vitsordat,
att förslaget innebär betydande fördelar särskilt för landsbygdens vidkommande.
Byggnadsnämnden i Stockholm har förklarat, att övergången till
den nya ordningen med utomplansbestämmelser visserligen medför omgång
och besvär för stadssamhällena men att önskemålet att få formell enhetlighet
mellan land och stad bör få vara avgörande. Föreningen för samhällsplanering
har ansett att avsaknaden av hittills brukliga detalj föreskrifter
för byggandet knappast behöver innebära någon olägenhet. Bland övriga
yttranden med liknande innehåll må särskilt nämnas de, som avgivits av
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län,
överlantmätarna i Kronobergs, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, länsarkitekten
i Hallands län, fullmäktige i Högsby, Vollsjö och Fridlevstad,
fastighetsnämnden i Malmö, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges lantmätareförening.

Däremot har länsstyrelsen i Stockholms län icke funnit förslaget lyckat.

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Beträffande länets vidsträckta skärgårdsområden har länsstyrelsen utformat
en bestämmelse, som särskilt tar hänsyn till stränderna genom att söka
hindra bebyggelse alltför nära dessa, och denna bestämmelse bör ej upphävas
utan tvingande skäl. Svenska naturskyddsföreningen har ansett det
ligga en fara i att utomplansbestämmelserna urvattnas samt betonat det
värde, som ligger i att de innehåller konkreta föreskrifter för de särskilda
områden, där bestämmelserna gäller. Länsstyrelsen i Östergötlands län har
ansett att det nuvarande systemet med utomplansbestämmelser fungerat
väl och att någon anledning till en reform icke föreligger. Länsarkitekten
i Kronobergs län har ansett att enhetliga utomplansbestämmelser sådana
som de utredningen föreslagit måste bli otillfredsställande lösligt avfattade.
Byggnadsnämnden i Sollefteå har ansett att förslaget om avskaffande
av de generella reglerna om byggande i stad medför ansenliga kostnader
för fastställande av utomplansbestämmelser.

Vissa remissmyndigheter har förordat modifikationer i systemet
med enhetliga utomplansbestämmelser. överlantmätaren i Södermanlands
län har ifrågasatt, om icke behov föreligger att ha ett par olika typer av
utomplansbestämmelser för olika områden, t. ex. en speciell typ för fritidsbebyggelse.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett att länsstyrelse bör ha
befogenhet att meddela ytterligare föreskrifter utöver de allmänt hållna
utomplansbestämmelser, som utredningen föreslagit. Härvid har särskilt
framhållits behovet av åtgärder för att bevara den säregna landskapsbilden
på Öland. Även länsstyrelsen i Jämtlands län bär ansett, att länsstyrelsen
bör kunna föreskriva avvikelser från de normala utomplansbestämmelserna.

I några yttranden har erinringar gjorts mot den föreslagna proceduren
vid bestämmande av utomplansområdena. Länsstyrelsen i
Södermanlands län — som i princip icke haft något att erinra mot att utomplansbestämmelserna
göres enhetliga — har ansett mest rationellt, om uppgiften
att fastställa utomplansområdena får ankomma på länsstyrelsen efter
kommunens hörande. Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att tilllämpningen
av utomplansbestämmelser blir heterogen, om initiativrätten
skall tillkomma kommunerna. Även överlantmätaren i Kopparbergs län
har ställt sig tveksam till initiativkraften hos de kommunala myndigheterna.
_ Å andra sidan har fastighetsnämnden i Malmö ifrågasatt, om icke

beslut rörande tillämpning av utomplansbestämmelser i stad bör bli gällande
utan fastställelse av länsstyrelsen.

Åtskilligt har också anförts rörande detaljerna i de av utredningen
föreslagna utomplansbestämmelserna. Hithörande frågor kommer att bli
föremål för omnämnande i det följande.

Departementschefen

Institutet utomplansbestämmelser, vilket kan sägas ha till ändamål att
möjligöra en mellanform mellan planlagd och helt oreglerad bebyggelse, både
före tillkomsten av 1947 års lagstiftning icke något större utbrednings -

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

område. På de sista tio åren har emellertid en stor del av landsbygden försetts
med utomplansbestämmelser. Det kan betecknas som tveksamt, om
man därvid i allo följt lagstiftarens intentioner. I vissa fall torde utomplansbestämmelser
ha kommit till användning även i fall, då bestämmelserna i
byggna<äslagen snarast="" bort="" leda="" till="" planläggning="" genom="" stadsplan="">
byggnadsplan. Och omvänt har det icke sällan förekommit, att utomplansbestämmelser
fastställts för områden, där någon nämnvärd byggnadsverksamhet
knappast varit att förvänta.

Att använda utomplansbestämmelser där förhållandena är sådana, att
ordentlig planläggning borde äga rum, kan givetvis icke vara lämpligt annat
än möjligen som en rent temporär åtgärd i vissa undantagsfall, då planläggningen
framstår som mindre angelägen. De förslag, som utredningen
framlagt, ger emellertid vid handen, att denna ansett att den aktuella faran
hotar från annat håll och består i att de statliga planmyndigheterna, ledda
av sina aspirationer på ökad kontroll över bebyggelsen, söker successivt belägga
allt större områden med utomplansbestämmelser. Att en tendens i
denna riktning gör sig gällande, torde vara obestridligt. Även om tendensen
på de flesta håll hittills icke fört alltför långt, är den värd att uppmärksammas.
Att belägga alltför stora områden med utomplansbestämmelser innebär
ett onödigt band på den byggande allmänheten och slöseri med byggmyndigheternas
personella och materiella resurser. Tillämpningsområdet
bör och måste begränsas till vad som förutsattes vid lagstiftningens tillkomst,
nämligen till sadana områden, där man kan förvänta mera avsevärd
byggnadsverksamhet och därför har anledning att följa utvecklingen med
särskild uppmärksamhet, utan att likväl tätbebyggelse uppkommit eller
kan antagas uppkomma inom den närmaste tiden.

Vad beträffar innehållet i utomplansbestämmelserna bör dessa enligt
min uppfattning icke gå ut på att närmare reglera bebyggelsens utformning
utan blott ge de grundläggande regler, som erfordras för att stävja mera
patagliga olägenheter, vilka ibland framträder inom »tät glesbebyggelse».
Vad saken framför allt gäller är att se till att bebyggelsen icke blir undermålig
på grund av sådana omständigheter som alltför trånga tomtplatser,
försummelse att beakta behovet av förbindelser, vattenförsörjning och avlopp
eller andra nödvändiga nyttigheter, bristfälligt utförande av själva
byggnaderna etc. Ibland kan det också vara nödvändigt att inskrida mot
mera påtagliga överdrifter i fråga om byggnadernas storlek och utförande
i arkitektoniskt hänseende, när så erfordras för att skydda landskapsbilden
eller bebyggelsemiljön.

Det är givet, att bebyggelse av olika karaktär kan fordra olika bedömande.
I detta hänseende torde det räcka med att hänvisa till den påtagliga
skillnaden mellan bebyggelse för permanent bruk och fritidsbebyggelse
Själva problemställningen är dock i stort sett överallt densamma. Det vin
därför synas, som om det icke skulle vara någon omöjlig uppgift att utforma
bestämmelser, som fyller behovet åtminstone för det övervägande

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

95

flertalet bebyggelseområden av nu avsedd karaktär. Av det förut sagda
framgår ju, att bestämmelserna icke bör vara särskilt detaljerade ulan i
huvudsak blott bör bestå i några allmänna regler att tillämpa vid bebyggandet.
Avgörandet i de enskilda fallen måste därför under alla omständigheter
anförtros åt de tillämpande myndigheternas omdöme.

Av likartad karaktär som utomplansbestämmelserna är de nuvarande reglerna
i BS om byggande i stad utom planlagt område. I de flesta hänseenden
är byggnadsstyrelsens normalförslag till utomplansbestämmelser helt likalydande
med ifrågavarande regler i BS. Behovet av utomplansbestämmelser
i stad har därför visat sig ringa. På senare år torde dylika bestämmelser
icke ha införts utom möjligen i något enstaka undantagsfall. För städernas
del torde det därför icke möta några som helst svårigheter att övergå
till det av utredningen förordade systemet med enhetliga regler, vilka emellertid
blir gällande först efter beslut av kommunen och fastställelse av länsstyrelsen.
Den omgång, som det onekligen innebär att varje stad måste fatta
beslut i fråga om bestämmelsernas giltighetsområde, är i praktiken av mindre
betydelse. Några nämnvärda kostnader kan ej heller förväntas uppstå.
Däremot medför systemet, såsom utredningen framhållit, den obestridliga
fördelen att städer med större områden av landsbygdskaraktär icke behöver
tillämpa bestämmelserna inom andra delar av staden än sådana, där
detta framstår som behövligt med hänsyn till bebyggelsens karaktär.

Den största vinsten med reformen är likvisst, att reglerna om bebyggande
av områden utan detaljplan blir i princip likformiga för hela riket både
i städerna och på landsbygden. Den fördel, som detta innebär, är så stor,
att den mer än uppväger det omak och de kostnader, som följer med införandet
av det nya systemet, samt den olägenhet, som det möjligen kan innebära,
att en och annan särbestämmelse i lokala utomplansbestämmelser bortfaller.
Om behovet av dylika särbestämmelser är stort, utgör detta f. ö. ett
indicium på att utomplansbestämmelser icke är tillräckliga och att planläggning
genom stadsplan eller byggnadsplan bör komma till stånd.

Jag kan av nu anförda skäl i allt väsentligt ansluta mig till förslaget att
ersätta de nuvarande differentierade utomplansbestämmelserna med enhetliga
sadana och att i samband därmed upphäva de nuvarande särskilda reglerna
om byggande i stad utom planlagt område.

Det kan ifrågasättas, om den möjlighet, som utredningen ansett skola
finnas att för viss landsdel ge utomplansbestämmelserna ett avvikande innehåll,
verkligen är behövlig. Om denna möjlighet begagnas i avsevärd omfattning,
går den åsyftade enhetligheten snart förlorad. Största återhållsamhet
synes därför böra iakttagas, när det gäller att införa särregler för viss
landsdel. Eftersom förslaget förutsätter, att beslutanderätten skall förbehållas
Kungl. Maj :t, anser jag mig likväl icke böra motsätta mig förslaget i
denna del.

Även med avseende å frågan om tillkomstproceduren vill jag, liksom utredningen,
hänvisa till önskemålet att så långt möjligt få samina regler för

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

landsbygden som för städerna. Den omständigheten, att initiativet till införande
av utomplansbestämmelser förutsättes utgå från kommunen, kan
kanske leda till en något större restriktivitet i tillämpningen, men detta är,
såsom jag förut framhållit, snarast en fördel. För att vinna erforderlig enhet
i tillämpningen och rätta till eventuella försummelser från kommunernas
sida synes det tillräckligt med en rätt för länsstyrelsen att ingripa i
trängande fall samt med en bestämmelse om att kommunens beslut skall
fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande. Även i detta hänseende kan
jag alltså helt ansluta mig till utredningens förslag.

Tomtindelning m. m.

Gällande bestämmelser

Den vanligaste formen för fastighetsbildning torde vara avstyckning.
Fastigheter kan också bildas genom sammanläggning eller genom laga
skifte. Även kombinationer mellan dessa former förekommer. För byggnadskvarter
inom område med stadsplan gäller att fastighetsbildning sker
på grundval av en för ändamålet särskilt uppgjord tomtindelning och enligt
speciella regler.

Avstyckning kan ske enligt jorddelningslagen eller enligt fastighetsbildningslagen.
Den senare lagen är i regel att tillämpa vid avstyckning i stad
eller samhälle eller annan ort på landet, varest skall föras fastighetsregister
enligt de för stad givna bestämmelserna (5 kap. 20 § fastighetsbildningslagen).
Avstyckning får icke äga rum inom område, som ingår i tomtindelning
(5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 13 § 1 mom. jorddelningslagen).
— Avstyckning enligt jorddelningslagen verkställes av vederbörande
distriktslantmätare. Klagan över förrättningen föres hos ägodelningsrätt.
Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av överlantmätaren
eller i vissa fall av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
(2 kap. 1 §, 19 kap. 5 § första stycket samt 21 kap. 22 § och 41—43 §§
jorddelningslagen). —- Avstyckning enligt fastighetsbildningslagen verkställes
av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av
till dylik befattning behörig person (i regel tjänsteman inom lantmäteristaten),
som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av länsstyrelsen.
Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av magistraten eller, där
sådan ej finnes, av länsstyrelsen. På samma myndighet ankommer att upptaga
besvär över förrättningen, om sådana anföres (5 kap. 2, 13—15 och
21 § fastighetsbildningslagen). Angående bildande av fastigheter genom
sammanläggning beslutar ägodelningsdomaren eller i vissa fall ägodelningsrätten
(10, 11 och 15 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter å landet
samt 4 kap. 2 § fastighetsbildningslagen).

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

97

Inom byggnadskrav er i område med stadsplan bildas fastigheter, såsom
törut nämnts, på grundval av tomtindelning. Rörande tomtindelning är
föreskrivet bl. a. att byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att
de kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med planen (28 § BL).
Tomtindelning av mark, som ej varit föremål för dylik indelning, skall ske
när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner
nödigt och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd (29 § BL). I regel
skall tomtindelning ske i ett sammanhang för hela kvarteret (29 § BL).
Tomtindelning antages av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande
fastställas av länsstyrelsen (33 § BL). Fastställd tomtindelning får i allmänhet
icke ändras med mindre tomtägarna är ense därom och ändringen
finnes lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna. Undantag
gäller dock för vissa särskilda fall, nämligen dels om stadsplanen ändrats
och detta förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen, dels om kvarteret
helt och hållet eller till betydande del avbrunnit och dels om ändringen syftar
till bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden och
icke medför avsevärd olägenhet. I dessa fall kan fråga om ändring av tomtindelningen
upptagas antingen på begäran av markägare eller på föranstaltande
av byggnadsnämnden (31 § BL).

Tomtindelning innebär icke, att de däri upptagna tomterna omedelbart
är att anse som särskilda fastigheter. Sådan »administrativt bildad» tomt
blir nämligen ej »rättsligen bestående», innan den införts i tomtbok eller,
om tomten skall bildas genom sammanläggning av områden som ingår i
skilda fastigheter, innan medgivande lämnats till sammanläggningen.

I ändamål att underlätta sammanförande på en ägares hand av olika
fastighetsdelar, som ingår i administrativt bildad tomt, har i 46 och 47 §§
BL upptagits vissa bestämmelser om rätt för ägare av sådan tomtdel samt
för stadsplanesamhället att inlösa tomtdel.

För mera exakt bestämmande av tomts storlek, läge och gränser kan''
tomtens ägare eller byggnadsnämnden, sedan beslut om fastställelse av
tomtindelningen vunnit laga kraft, få tomtmätning verkställd (2 kap. 1 §
fastighetsbildningslagen).

Det är i princip förbjudet att bygga på mark inom byggnadskvarter, som
ej blivit indelad till tomter, samt att bygga i strid mot tomtindelning eller
å tomt, som icke är rättsligen bestående (37 och 38 §§ BL).

Utredningen

Eftersom rättsreglerna rörande fastighetsbildning är föremål för särskild
utredning genom 1954 års fastighetsbildningskommitté, har byggnadsutredningen
begränsat sig till de ämnen, som regleras i BL och BS, företrädesvis
själva tomtindelningsinstitutet, dess tillämpningsområde och närmare
utformning.

Till en början har utredningen gjort en jämförelse mellan fördelar ocli
nackdelar av de två olika metoderna för fastighetsbildning, nämligen avstyckning
och tomtindelning. Avstyckning ställer sig i regel snabbare och

7 Jtihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

enklare. Tomtindelning erbjuder emellertid den fördelen, att byggnadsnämnden
får kontroll över att fastighetsbildningen sker i överensstämmelse
med stadsplanen och är därjämte ibland, när fastighetsförhållandena är
komplicerade, att föredraga även därför att inlösningsreglerna i 46 och 47 §§
BL underlättar sammanförandet av olika tomtdelar till en ägares hand.
Bäst vore givetvis, om man kunde finna en form för fastighetsbildning, som
i sig förenade fördelarna med avstycknings- och tomtbildningsförfarandena
utan att vara behäftad med någondera metodens nackdelar. Denna uppgift
hör emellertid till dem, som ankommer på 1954 års fastighetsbildningskoinmitté.
Byggnadsutredningen har för sin del inskränkt sig till att föreslå
vissa möjligheter att välja mellan de båda metoderna vid bildande av fastigheter
inom byggnadskvarter i område med stadsplan, så att fastighetsbildning
inom byggnadskvarter i en del fall får ske
genom avstyckning i stället för tomtindelning. Närmare
bestämt går förslaget ut på att byggnadsnämnden skall få befogenhet att
från fall till fall avgöra, huruvida tomtindelning skall påfordras eller icke.
I lagtekniskt hänseende har förslaget fått den formen, att till 28 § BL fogas
ett tillägg, som ger byggnadsnämnden befogenhet att efterge kravet på tomtindelning
beträffande visst kvarter eller del av sådant. I anslutning härtill har
också föreslagits alt det i 37 § BL givna förbudet att bygga på icke tomtindelad
mark skall jämkas så, att från förbudet undantages områden beträffande
vilka byggnadsnämnden lämnat sådant medgivande som nu sagts. För att
bestämmelserna i 56—69 §§ BL om skyldighet för tomtägare att utgiva
ersättning för gatubyggnadskostnad skall få tillämplighet även å fastighet,
som bildas genom avstyckning med tillämpning av de nu föreslagna reglerna,
har vidare föreslagits sådan ändring i 115 § BL att fastighet, som
bildats genom avstyckning enligt de nu skisserade reglerna, jämställes med
rättsligen bildad tomt i det hänseende varom nu är fråga.

Enligt särskilt åt utredningen lämnat uppdrag har denna haft att ta under
övervägande ett av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i betänkande av
år 1954 (SOU 1954: 31) framlagt förslag till ändring av 31 § BL, innebärande
vidgad rätt för byggnadsnämnd att föranstalta om
ändring av tomtindelning.

Förslaget motiverades dels av önskvärdheten ur allmän synpunkt att företag,
som avser sanering av stadsbebyggelse, genomföres i tillräckligt stora
och lämpligt utformade enheter, dels av svårigheterna i vissa fall att skapa
sådana med hänsyn till att gällande bestämmelser om ändring av tomtindelning
är mycket restriktiva. Det gick ut på att byggnadsnämnderna skulle
få ökade befogenheter att ändra tomtindelningen även mot markägarens bestridande.
Närmare bestämt föreslog styrelserna, att till 31 § andra stycket BL
skulle fogas ett tillägg av innehåll, att ändring av tomtindelning finge ske på
byggnadsnämndens föranstaltande, om nämnden funne ändringen erforderlig
för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvarteret.

By§Snadsutredningen har i korthet redogjort för innehållet i de yttran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1059

99

den, som efter remiss avgivits över nyss nämnda förslag, och har därvid
framhållit, att förslaget tillstyrkts i flertalet yttranden samt att anmärkningarna
mot förslaget — i den mån de icke innebär ett principiellt avståndstagande
från detsamma — i regel går ut på att förutsättningarna för
bestämmelsens tillämpning bör anges mera restriktivt, t. ex. så, att bestämmelserna
direkt anknytes till saneringsintresset eller så, att såsom förutsättning
för ändring av tomtindelning stadgas, att en majoritet av tomtägare
inom kvarteret framställt begäran om indelningsändring, eller ock på det
sättet att ändring av tomtindelning mot ägarens bestridande förklaras få
ske först sedan en viss, förhållandevis lång tid förflutit sedan den äldre
indelningen fastställdes, eller då nya omständigheter tillkommit. I något
fall har efterlysts närmare klarläggande, huruvida med bestämmelsen avses
ett rimligt eller ett optimalt utnyttjande av kvarteret. Vidare har i flera
yttranden uttalats önskemål om att prövning av frågor om tomtindelning
överlåtes till judiciell myndighet.

Byggnadsutredningen har förklarat sig dela byggnadsstyrelsens och bostadsstyrelsens
uppfattning, att sanering bör komma till stånd av åtskilliga
områden med äldre tätbebyggelse och att dylik sanering i många fall icke
kan ske utan vissa stundom betydande jämkningar i de bestående fastighets-
och äganderättsförhållandena. En möjlighet är att kommunen expropxierar
marken, men det framstår som en väl radikal åtgärd att expropriera
ett område enbart för att åvägabringa en önskvärd ändring i fastighetsindelningen.
En annan möjlighet är att ändra stadsplanen på sådant
sätt, att även ändring av tomtindelningen blir erforderlig. Emellertid är
denna utväg ganska omständlig och tar rundlig tid i anspråk. Den innebär
vidare att kvarteret blir underkastat restriktiva stadsplanebestämmelser,
som måhända icke vållar någon olägenhet för stunden men vilka kan visa
sig obekväma i framtiden. En betydligt enklare utväg är, enligt vad utredningen
framhållit, att byggnadsnämnden får utökad befogenhet att ändra
tomtindelningen. Sedan ny tomtindelning blivit fastställd, träder reglerna
om lösningsrätt i 46 och 47 §§ BL i kraft, och dessa leder oftast
utan särskilda insatser från det allmänna till att äganderättsförhållandena
bringas att överensstämma med den nya tomtindelningen. I ett speciellt
saneringsfall ger lagen redan nu möjlighet att ändra tomtindelningen mot
tomtägares bestridande utan samband med stadsplaneändring, nämligen
när kvarteret avbrunnit helt och hållet eller till betydande del. Enligt utredningens
mening bör man med detta fall — vilket nu för tiden sällan inträffar
— kunna jämställa exempelvis det förhållandet att hela eller en betydande
del av bebyggelsen passerat den åldersgräns, då den får anses som
uttjänt.

Utredningen har på nu anförda grunder föreslagit, att bestämmelserna i
1(1 § BL jämkas så, att ändring av tomtindelning i princip får ske på byggnadsnämndens
föranstaltande, om bebyggelsen är saneringsmogen och ändringen
är påkallad för genomförande av den behövliga saneringen. Med
liänsyn till tomtägarnas intresse att icke onödigtvis utsättas för rubbningar

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

i bestående fastighetsindelning med därav följande lösningsanspråk har som
ett önskemål uttalats, att gränsen för byggnadsnämndens befogenhet angives
så klart som möjligt. Som en första förutsättning bör gälla, att bebyggelsen
är i behov av förnyelse, som lämpligen bör ske i ett sammanhang.
Uttrycket »förnyelse» torde utmärka, att det icke räcker med att byggnaderna
företer bristfälligheter utan kräves att bristfälligheterna är sådana,
att de icke kan avhjälpas utan total eller nära nog total ombyggnad. För
att undvika all tvekan, hur omfattande ett saneringsprojekt skall vara för
att motivera ändring av tomtindelningen, synes böra angivas, att behov av
sådan ombyggnad skall föreligga i fråga om bebyggelsen å minst två tomter.
Vidare bör ändring av tomtindelningen ej få ske mot tomtägares bestridande
med mindre ändringen kan anses erforderlig för att förnyelsen
skall komma till stånd, d. v. s. blott om den bestående tomtindelningen kan
sägas utgöra hinder för att marken utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

En annan fråga, som behandlats av utredningen, gäller formerna
för tillskapande och underhåll av vissa gemensamhetsan
ordningar inom områden med stadsplan. Även
beträffande denna fråga har utredningen hänvisat till det av byggnadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen år 1954 avgivna betänkandet, vari frågeställningen
finns närmare redovisad. För egen del har utredningen av anförda
skäl förordnat en sådan ändring i lagen om enskilda vägar, att lagen göres
tillämplig i fråga om fastigheter och vägar inom byggnadskvarter. I samband
därmed har också föreslagits, att vad i lagen sägs om väg skall ha motsvarande
tillämpning å sådan parkeringsplats, plantering, lekplan eller annan
dylik plats inom byggnadskvarter, som upptagits i gällande stadsplan
och som erfordras för två eller flera fastigheter i kvarteret. Det har av utredningen
framhållits, att det sålunda skisserade förslaget icke löser alla frågor
om gemensamma anordningar inom byggnadskvarter, bl. a. icke frågorna
om sättet för anordnande och drivande av gemensamma garage, värmecentraler,
tvättstugor in. m. Dessa frågor torde emellertid nästan alltid kunna
lösas på annat sätt. Av bl. a. praktiska skäl har utredningen därför begränsat
sig till att föreslå en reform av nyss angiven omfattning.

Remissyttrandena

Förslaget att fastighetsbildning inom byggnadskvarter
i viss omfattning skall få ske genom avstyckning
i stället för tomtindelning har i allmänhet tillstyrkts,
om än åtskilliga kritiska röster gjort sig hörda.

Bostadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har ulIryckligen
tillstyrkt förslaget såsom ägnat att minska de nu förefintliga
praktiska svårigheterna vid användning av stadsplaneinstitutet. Länsarkitekten
i Stockholms län har ansett, att de föreslagna förenklingarna med
avseende å fastighetsbildningen kan medföra avsevärda lättnader för de
byggande. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. länsarkitekterna i Hal -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

lands, Värmlands och Örebro län, överlantmätarna i Östergötlands, Kronobergs,
Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens
län, fullmäktige i Högsby, Ilagfors, Munkfors, Västerås och Malung, drätselkammaren
i Örebro samt byggnadsnämnderna i Sparreholm och Nybro.

Å andra sidan har överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västernorrlands
län förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget om avstyckning med
hänsyn till att det kunde komma att vålla nackdelar vid fastighetsredovisningen.
Byggnadsnämnderna i Södertälje och Karlskoga har ansett det principiellt
olämpligt att göra avsteg från nuvarande ordning, enligt vilken tomtindelning
alltid skall äga rum. Fastighetsnämndcn i Malmö har ställt sig
tveksam till förslaget därför att en lämplig fastighetsbildning enligt dess
mening fordrar en positiv insats som icke lämpligen kan ankomma på någon
annan än byggnadsnämnden. Fullmäktige i Norrköping och Borås har
ansett, att avstyckningsinstitutet icke medför några större fördelar. Fullmäktige
i Kristianstad har betecknat förslaget såsom föga rationellt. Även
byggnadsnämnden i Västerås har ställt sig tveksam till förslaget. Överlantmäiaren
i Gävleborgs län har hänvisat till att förslaget innebär ett nytt förbud
och en ny dispensanledning. Fullmäktige i Ludvika har som alternativ
till förslaget om avstyckning framkastat tanken på att i vissa fall låta tomtmätning
ske med avstyckande verkan utan att tomtindelning förut ägt rum.
Sveriges lantmätareförening har framhållit att syftet med reformen kanske
kan nås på annat sätt, nämligen genom att byggnadsnämnden tilldelas den
i 37 § BL avsedda dispensbefogenheten.

I ganska många yttranden har gjorts gällande, att förslaget hör få anstå,
så att det kan prövas i anslutning till de förslag, soni 1954 års fastighetsbildningskommitté
kommer att framlägga. Denna mening har förfäktats
bl. a. av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs och Kristianstads
län, överlantmätarna i Skaraborgs och Gävleborgs län, j ullmäktige
i Göteborg och Borlänge, byggnadsnämnden i Sollentuna, Svenska väg- och
vattenbyggares riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund. — A andra
sidan har från åtskilliga håll, bl. a. av 195b års fastighetsbildningskommitté,
med skärpa framhållits, att förslaget är så angeläget, att det bör genomföras
utan dröjsmål.

En del av de yttranden, som i princip går i tillstyrkande riktning, ger likväl
uttryck för uppfattningen, att reformens räckvidd bör begränsas. Lantmäteristyrelsen
och Svenska kommunal tekniska föreningen har som sin
uppfattning framhållit, alt möjligheten att eftergiva kravet på tomt indelning
bär begränsas att avse två fall, nämligen dels då en tillfredsställande
fastighetsindelning redan uppnåtts på annat sätt än genom tomtindelning
och dels då kvarteret eller kvartersdelen utgöres av mark från endast en
fastighet och bebyggbara fastigheter därinoin lämpligen kan bildas genom
avstyckning. Behövliga fastighelsreglerande åtgärder i form av sammanläggning,
ägoutbyte etc. bör sålunda enligt styrelsens mening genomföras
innan eftergift meddelas. Vidare bör åtgärden få vidtagas endast på förslag

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

av vederbörande stadsingenjör (mätningsman), förrättningsman för avstyckningar
eller distriktslantmätare. överlantmätaren i Värmlands län har
anselt att bestämmelsen bör gälla endast för bebyggelse lämpliga avstyckningar,
d. v. s. fullbildade tomtplatser. Stadsingenjören i Eskilstuna har ansett,
att reformen bör begränsas till de fall, då tomt skall införas i tomtboken
på ägarens begäran, d. v. s. då tomten utgör del av fastighet. Överlantmätaren
i Östergötlands län har velat som ett villkor uppställa att godkänd
kvarterskarta föreligger. Stgrelsen för Svenska stadsförbundet har
helt allmänt framhållit att möjligheten att tillämpa avstyckning är av värde
men bör tillämpas med försiktighet, eftersom avgörandet beträffande fastighetsbildningen
kommer att ligga på förrättningsmannen och icke på
byggnadsnämnden. Fullmäktige i Fagersta har ansett att avstyckning bör
få tillämpas endast i enkla fall och även fullmäktige i Kalmar har ansett,
att bestämmelserna bör få en mera restriktiv utformning än i utredningens
förslag. Samma mening har uttalats av Svenska byggnadsentreprenörföreningen.
Länsarkitekten i Blekinge län har uttalat sig för att befogenheten
att tillåta avstyckning förbehålles länsstyrelsen, eftersom kostnadsfrågan
kan komma att spela alltför stor roll, om avgörandet anförtros ett organ
på det kommunala planet, överlantmätaren i Västernorrlands län har ansett
att möjligheten att använda avstyckning i stället för tomtindelning bör
göras beroende på tillstyrkan av byggnadsnämndens sakkunniga (stadsingenjör,
mätningsman, distriktslantmätare), och enligt länsarkitekterna i
Kronobergs och Västernorrlands län bör avstyckning få ske endast om stadsarkitekten
tillstyrkt åtgärden. Länsstyrelsen i Södermanlands län har yrkat
på en bestämmelse om att markägarna alltid skall höras, innan byggnadsnämnden
fattar beslut i ärendet, medan överlantmätaren i Örebro län ansett, att
möjligheten att använda avstyckning bör begränsas till sådana fall, då samtliga
jordägare enats därom.

I några yttranden har f. ö. satts i fråga, om det överhuvud bör ankomma
på byggnadsnämnden att träffa avgörandet beträffande rätta formen för
fastighetsbildning. Länsstyrelsen i Västmanlands län och fullmäktige i
Olof ström har förutsatt att denna uppgift bör åvila länsstyrelsen. Överlantmätaren
i Västmanlands län har som sin mening uttalat, alt valet av förrättningsinstitut
ej bör ankomma på byggnadsnämnden, vars prövning med
nödvändighet måste bli ensidig, utan på fastighetsbildningsmyndigheten.
Även över lantmätarna i Stockholms, Jönköpings och Kopparbergs län har
ansett att avgörandet bör träffas av förrättningsmannen. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län har ifrågasatt, om icke byggnadsnämnden bör kunna delegera
sin befogenhet till förrättningsmannen. Överlantmätaren i Göteborgs
och Bohus län har däremot ansett det angeläget, att avstyckning ej tillätes
ske i strid med en dispositionsplan, varpå byggnadsnämnd grundat sitt beslut.
ökad auktoritet skulle kunna förlänas dispositionsplanen om i BL intages
en uttrycklig anvisning att till grund för byggnadsnämndens beslut en
dylik plan bör upprättas och markägarna höras däröver.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr KSS år 1959

Åtskilliga yttranden ger uttryck för den uppfattningen, att fastigheter
inom byggnadskvarter, vilka bildats genom avstyckning, bör i allo jämställas
med rättsligt bestående tomter. Lantmäteristijrelsen har ifrågasatt, om
icke förslaget bör kompletteras med sådana samtidiga ändringar i fastighetsbildningslagen,
fastighetsregisterförordningen och jordregislerförordningen,
att de på så sätt bildade fastigheterna direkt registreras såsom rättsligen
bestående tomter. Detta är av vikt särskilt för att reglerna i 31 § BL
om förutsättningarna för ändring av tomtindelning skall bli tillämpliga.
Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. överlantmätarna i Värmlands och
Västernorrlands län, fullmäktige i Finspång, Partille och Östersund, fastighetsregisterföraren
i Stockholm, stadsingenjören i Eskilstuna samt Svenska
kommunal tekniska föreningen. — Däremot har 1954 års fastighet sbildningskommitté
bestämt avstyrkt, att de nybildade fastigheterna registreras
såsom tomter. Detta skulle nämligen medföra komplikationer för det fortsatta
lagstiftningsarbetet.

I ganska många yttranden har gjorts gällande, att en önskvärd förenklingsåtgärd,
som bör vidtagas jämte eller i stället för den av utredningen
förordade reformen att tillåta avstyckning i stället för tomtindelning, är att
slopa kravet på fastställelse av tomtindelning. Yrkanden
i sådan riktning har framställts av bl. a. överlantmätarna i Västmanlands
och Kopparbergs län, fullmäktige i Uppsala, Hälsingborg, Göteborg,
Sandviken, Umeå, Skellefteå stad, Täby och Bromölla samt byggnadsnämnderna
i Malmö, Köping ävensom Svenska kommunal tekniska föreningen,
Svenska teknologföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
och Svenska riksbyggen. I yttrandet från lantmäteristyrelsen har synpunkten
närmare utförts på det sättet alt kravet på fastställelseprövning bör
kunna slopas, om tomtindelningen skriftligen godkänts av samtliga berörda
markägare inom kvarteret och av kommunens styrelse. Liknande uttalanden
har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar och Kristianstads
län, fullmäktige i Solna och Halmstad, byggnadsnämnden i Sundsvall samt
Sveriges byggnadsingenjörers riksförbund. I yttrandet från länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har förslaget fått den formen, att det ifrågasatts,
om icke byggnadsnämnderna i vissa kommuner med särskilt kvalificerad
sakkunnig borde få befogenhet att själva fastställa tomtindelningar. Fullmäktige
i Karlstad har ansett att så bör kunna ske åtminstone i vissa enklare
fall.

Förslaget om vidgad rätt för byggnadsnämnden att föranstalta
om ändring av tomtindelning har föranlett mycket
olika uttalanden från skilda håll. I det alldeles övervägande antalet yttranden
har emellertid förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Bland dem, som i princip uttalat sig för förslaget, märks lantmäteristyrelsen,
som ansett, all förslaget innebär en rimlig avvägning mellan saneringsiutresset
och den enskilde fastighetsägarens berättigade anspråk på att
icke utan starkt vägande skäl tvingas in i en ny tomtindelning. Arbetsmark -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nadsstyrelsen har framhållit, att förslaget innebär en förstärkning av det
kommunala inflytandet på bebyggelsesaneringen, som är behövlig bl. a. därlor
att saneringsfö retagen f. n. utgör mycket oberäkneliga inslag i sysselsättningsplaneringen.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kronobergs
län har framhållit, att länsstyrelsens fastställelseprövning utgör garanti för
en lämplig och skälig tillämpning. Länsstyrelsen i Kalmar län samt fullmäktige
i Stockholm, Visby och Gävle m. fl. har betonat, att förslaget hör
genomföras med det snaraste. Även 1954- års fastighctsbildningskommitté
har i princip tillstyrkt förslaget.

Kritik mot förslaget har i några yttranden framförts ur den synpunkten,
att förslaget icke anses gå tillräckligt långt. Bostadsstyrelsen har framhållit
att förslaget icke underlättar en av fastighetsekonomiska skäl många gånger
önskvärd ändring av tomtindelningen i andra fall än då fråga är om
sanering och ej heller är tillfredsställande med hänsyn till strävandena att
framja småhusbyggandet genom bl. a. minskning av tomterna. Enligt fastighetskontoret
i Stockholm, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag och

Svenska teknologföreningen bör bestämmelsen ges en utformning som _

oberoende av antalet tomter och den befintliga bebyggelsens grad av bristfällighet
möjliggör ändring av tomtindelningen så snart det kan visas,
att de ekonomiska förutsättningarna för sanering därigenom kan tillskapas.
Fullmäktige i Kristianstad och Hälsingborg har förklarat sig föredraga saneringsutredmngens
förslag. Byggnadsnämnden i Malmö har ansett det böra
klargöias, att bestämmelsen gäller även obebyggda tomter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bestämt avstyrkt förslaget under förmenande,
att forslaget ej i skälig mån tillgodoser kravet på rättssäkerhet.
Länsarkitekten i Älvsborgs län och fullmäktige i Morastrand har ansett
det vara bättre, att erforderliga tomtindelningsändringar föregås av stadsplaneandring,
än att byggnadsnämndens rätt att ta initiativ till ändring av
tomtindelning utvidgas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har visserligen icke haft något att erinra
mot forslaget men har ansett starka skäl tala för att hela frågan om en ändring
av fastighetsbildningsreglerna ställes på framtiden i avbidan på att
fastighetsbildningskommittén avslutar sitt arbete.

Remissyttrandena innehåller också ett flertal utkast till jämkningar i olika
hanseenden av utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads län
har helt allmant förklarat sig anse, att förutsättningarna för ändring av
tomtindelnmg icke angivits på ett tillräckligt restriktivt sätt. Länsstyrelsen
i Vastmanlands län bär ansett att bestämmelsen bör förses med ett tillägg,
innebärande att byggnadsnämnden äger påfordra ändring av tomtindelning
lott dar särskilda skäl äro därtill. Överlantmätaren i Stockholms län har
uttalat sig for att tomtindelning icke skall mot bestridande få ändras i sådana
fall, där olägenheterna med den bestående tomtindelningen väsentigen
kan elimineras genom samverkan, varom grannar enas. överlantmätarna
i Kristianstads och Västmanlands län har uttalat tvekan beträffande

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

tolkningen av uttrycket »behov av förnyelse». Länsarkitekten i Örebro län
har ansett det böra som ett villkor för byggnadsnämndens initiativrätt ytterligare
föreskrivas, att bebyggelsen skall kunna genomföras på ett för helheten
ur ekonomisk synpunkt bättre sätt såväl med hänsyn till byggnadskostnaderna
som till driftskostnaderna. Lämpligt vore också om tomtägarna
alltid finge en viss tidsfrist för att bringa bebyggelsen i överensstämmelse
med stadsplanen. Stockholms handelskammare har efterlyst ett klargörande,
hur frågan skall lösas i det fall, att två eller flera tomter i ett kvarter
är saneringsmogna, men detta icke är fallet beträffande återstående tomter.
Lämpligt vore också med en föreskrift om att markägarna om möjligt bör
beredas tillfälle att erhålla mark i kvarteret efter tomtindelningsändringen.
Näringslivets byggnadsdelegation har förklarat sig förutsätta, att endast
ägare av mark med saneringsmogen bebyggelse bör kunna begära ändrad
tomtindelning samt att ändring bör kunna ifrågakomma endast beträffande
mark, där bebyggelsen är saneringsmogen. Länsarkitekten i Västmanlands
län har uttalat sig för att lösningsrätt icke skall inträda med mindre man
har säkra garantier för att stadsplanen därefter verkligen genomföres. Fastighetsnämnden
i Stockholm har ifrågasatt, om det icke bör fordras, att
majoritet för åtgärden föreligger bland de av frågan berörda tomtägarna.
Enligt överlantmätaren i Jämtlands län och fullmäktige i Avesta bör förutsättningen
vara den, att bebyggelsen inom minst hälften av kvarteret är
olämplig för sitt ändamål och att en ändring av tomtindelningen prövas
vara oundgängligen erforderlig för ett ändamålsenligt bebyggande av kvarteret.
Länsstyrelsen i Jämtlands län och 1954 års fastighetsbildningskommitté
har anmärkt på att förslaget ger även enskild markägare rätt att påkalla
ändring av saneringsskäl. överlantmätaren i Gävleborgs län har ansett
att frågan om ändring i tomtindelningen bör bli föremål för prövning i judiciell
ordning.

Utredningens förslag rörande formerna för åstadkommande
av vissa gemensamhetsanordningar inom byggnad skvarter
har i de flesta yttrandena bedömts såsom lämpligt. Åtskillig
kritik har dock förekommit framför allt ur den synpunkten, att förslaget
ansetts lämna flera betydelsefulla frågor olösta.

Departementschefen

Vad först angår förslaget alt fastighetsbildning inom
byggnadskvarter i viss omfattning skall få ske genom
avstyckning i stället för tom lin delning anser
jag goda skäl tala för en förenkling av de nuvarande ganska komplicerade
reglerna om bildande av fastigheter inom stadsplan. Utredningens förslag,
vilket innebär att man jämte de nuvarande reglerna om lomtindelning även
inför en möjlighet att skapa fastigheter, avsedda för bebyggande, genom avstyckning,
kan knappast sägas innebära, att reglerna i formellt hänseende
blir enklare än förut. Däremot innebär förslaget vissa fördelar för dem, som

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

har att tillämpa lagstiftningen, ur den synpunkten att möjlighet heredes att
välja den form för fastighetsbildning, som ställer sig mest praktisk i det
givna fallet. Vidare tillgodoser förslaget önskemålet om inflytande för byggnadsnämnden
på fastighetsbildningen.

En omständighet, som gör att jag måste ställa mig tveksam till förslaget,
är de konsekvenser, som det kan få på längre sikt. De frågor, som har samband
med fastighetsbildningen, är f. n. föremål för utredning genom 1954
års fastighetsbildningskommitté. Enligt vad jag inhämtat befinner sig dess
arbete i sådant skede, att förslag i hithörande ämnen kan förväntas inom en
nära framtid. Även om kommittén för sin del anser, att hinder ej möter att
genast vidtaga en partiell reform i den riktning, som byggnadsutredningen
förordat, är det i avsaknad av kännedom om detaljerna i kommitténs blivande
förslag vanskligt att nu ta ett steg, som kanske kan föregripa det slutliga
ståndpunktstagandet. Jag kan därför på nuvarande stadium icke förorda
byggnadsutredningens ifrågavarande förslag i vad det innebär tillskapandet
av en ny kategori fastigheter, vilka icke är att anse som rättsligt bestående
tomter men dock i de flesta hänseenden är att jämställa med sådana.

Enligt min uppfattning är det emellertid möjligt att på annan enklare väg
uppnå i huvudsak samma mål som det utredningen syftat till. På sätt framgår
av den nyss lämnade redogörelsen för rättsreglerna på området är det
redan nu möjligt att bilda fastigheter inom byggnadskvarter medelst avstyckning.
Att så ej sker i större omfattning, beror i huvudsak på det i
37 § BL stadgade förbudet att bebygga mark inom byggnadskvarter, vilken
icke blivit indelad till tomter. Eftersom man hittills ansett det vara av vikt
att så långt möjligt upprätthålla kravet på tomtindelning, har dispenser
från detta förbud förekommit blott i undantagsfall. De erfarenheter, som numera
vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom områden med byggnadsplan,
visar emellertid att det i många fall är möjligt att åstadkomma en
lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt än
genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som fastighetsbildnings-,
myndigheterna torde numera ha en betydligt säkrare blick för dylika frågor
än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes. Att något lätta på förbudet
att bygga på icke tomtindelad mark behöver därför icke innebära någon
fara för oreda i fastighetsbildningen. Det blir dessutom med all sannolikhet
endast fråga om en temporär åtgärd i avbidan på en ny lagstiftning
om fastighetsbildning.

Jag anser mig av nu angivna skäl böra förorda, att någon lagändring f. n.
icke äger rum men att i byggnadsstadgan upptages en bestämmelse, enligt
vilken — med stöd av 37 § tredje stycket BL — åt byggnadsnämnden kan
uppdragas att ge dispens från förbudet att bygga på icke tomtindelad mark.
Förutsättningarna för att byggnadsnämnden skall få denna befogenhet synes
mig böra utformas på samma sätt som i fråga om befogenheten att medgiva
dispens från gällande detaljplan, vartill jag senare återkommer.

107

Kungl. Mnj:ts proposition nr 168 år It)5!)

Vid detla mitt ställningstagande anser jag mig icke ha anledning att gå
närmare in på de särskilda frågor, som rests i remissyttrandena. Vad särskilt
angår förslaget att slopa fastställelseprövningen beträffande tomtindelning
anser jag att frågan härom bör anstå i avbidan på vad fastighetsbildningskommittén
kan komma att föreslå.

Den andra av de frågor, som utredningen behandlat i detta sammanhang,
gäller vidgad rätt för byggnadsnämnden att föranstalta
om ändring av tomtindelning. Ändring av tomtindelningen
medför, på sätt utredningen framhållit, att de regler i byggnadslagen, som
har till ändamål att bringa äganderättsförhållandena i överensstämmelse
med tomtindelningen, träder i tillämpning. Ägare av tomtdel kan således få
finna sig i att mot lösen avstå den till ägaren av annan tomtdel eller till
kommunen.

Av det sagda framgår, att det ur markägarnas synvinkel är av största
vikt, att förutsättningarna för ändring av tomtindelning angives på ett så
restriktivt sätt som möjligt. Ju strängare dessa förutsättningar är, desto
tryggare kan de känna sig i besittningen av sin egendom. Att tillgodoseendet
av detta trygghetskrav är ett viktigt samhällsintresse, därom behöver man
icke tveka.

Den nu angivna synpunkten står emellertid mer eller mindre i strid
med ett annat viktigt samhällskrav, nämligen att fastighetsförhållandena
skall på ett lämpligt sätt anpassa sig till den fortgående utvecklingen. Anpassningen
sker icke alltid automatiskt utan fordrar ibland aktiva insatser
från samhällets sida. I sådana sammanhang kan det bli nödvändigt, att
markägarnas intressen får vika, i den mån deras upprätthållande skulle lamslå
utvecklingen. Exempel på lagstiftningsåtgärder av sådan innebörd erbjuder
bl. a. de tid efter annan radikalt ändrade reglerna om skifte av jord på
landet. Något motsvarande behov att omreglera fastighetsförhållandena inom
tättbebyggda områden i städerna har tidigare icke gjort sig gällande, därför
att en gradvis skeende förnyelse av byggnadsbeståndet visat sig i stort
sett vara tillfyllest samt kanske framför allt därför att man icke haft resurser
för större saneringar. Det ålderdomliga lagbud, som möjliggör en
mera omfattande fastighetsreglering efter större stadsbränder, visar emellertid,
alt lagstiftaren icke stått främmande för tanken på en grundlig sanering,
när förhållandena gjort en sådan möjlig.

Under de senaste årtiondena bar i landet genomförts ett byggnadsprogram,
som saknar varje tidigare motstycke. Inom de större tätorterna har huvudparten
eller i allt fall en mycket väsentlig del av det för bebyggelse avsedda
området kommit att upptagas av nybebyggelse av modern karaktär. Jämsides
därmed finns emellertid bebyggelse av äldre datum. Inom denna finnes
en hel del byggnadsverk av bestående värde, men på många håll kan standarden
icke ens efter genomgripande moderniseringar bringas i nivå med den
som råder inom den nyare bebyggelsen. De ökade ekonomiska resurserna och
den förbättrade byggnadstekniken har medfört, att en grundlig sanering

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

icke längre är ouppnåelig. I längden är den alldeles nödvändig. Om den icke
kommer till stånd, kommer stora områden av de centralast belägna och värdefullaste
områdena i de större städerna att snabbt förslummas. En dylik
utveckling vore synnerligen olycklig icke blott ur det allmännas utan även
ur de enskilda fastighetsägarnas synpunkt.

På senare år har de större städerna börjat aktivt angripa saneringsfrågan
bl. a. i anslutning till sådana större omregleringar, som nödvändiggjorts av
den ökande trafiken. Dylika regleringar ställer sig emellertid ytterst dyrbara
och kan knappast komma till stånd enbart i syfte alt förnya ett saneringsmoget
byggnadsbestånd. För detta sistnämnda ändamål måste man i stor
omfattning lita till enskildas insatser. Främst är detta fallet, när det gäller
att ersätta enstaka uttjänta byggnader med nya (punktsaneringar), men
även relativt stora saneringsprojekt (kvarterssaneringar) kan ibland med
fördel komma till stånd i enskild regi under samarbete med de kommunala
byggmyndigheterna.

I städernas centrala delar är markpriserna mestadels så höga, att marken
av ekonomiska skäl icke kan utnyttjas annat än för relativt stora byggnader.
Byggnadstekniken är också i övervägande grad inriktad på att framställa
stora byggnadsenheter. Om ett saneringsprojekt skall bli lönande eller åtminstone
självbärande, bör det icke ha alltför små proportioner. Även ur
andra synpunkter — t. ex. önskemålet att på bästa möjliga sätt utnyttja sådana
markytor, som lämnas fria för att användas till lekplatser, planteringar,
parkeringsutrymmen etc. — är det i regel önskvärt att sanering av bebyggelsen
på närliggande tomter sker på en gång. Ofta kan saneringen helt enkelt
icke komma till stånd, med mindre tomtindelningen radikalt ändras.
Tomter, som tillkommit i äldre tid, är ofta alldeles för små för att medgiva
ett rationellt utnyttjande eller utformade på ett sätt, som icke låter
sig förenas med nutida byggnadsskick. Med nuvarande regler kan ägaren
av en enda sådan tomt genom att vägra medgivande till ändring av tomtindelningen
hindra eller avsevärt försvåra en nödvändig sanering av hela
kvarterets byggnadsbestånd.

Såsom utredningen framhållit, finns visserligen i regel möjligheten att
kommunen exproprierar den erforderliga marken. Vidare kan ändring av
tomtindelningen åvägabringas genom en stadsplaneändring, som utformas
så, att den förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen. Båda dessa utvägar
tar emellertid lång tid i anspråk och förutsätter ett engagemang från
kommunens sida, som det knappast är skäligt och kanske icke heller lämpligt
att denna ikläder sig då saneringen skall verkställas av enskild person.

I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagändring, som
ger möjlighet att även mot tomtägares bestridande åvägabringa ändring av
en bestående tomtindelning, när så erfordras för att möjliggöra en förestående
sanering. En dylik lagändring bör därför komma till stånd. Någon anledning
att avvakta resultatet av andra utredningar på närstående områden
synes icke föreligga.

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Vad angår den närmare utformningen av författningsbestämmelserna i
ämnet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter, som utredningen
anlagt. Tomtindelningsförfarandet är så anordnat, att det får sägas
tillgodose skäliga anspråk på rättssäkerhet, och härutinnan innebär utredningens
förslag icke någon ändring. Förutsättningarna för att tointindelning
skall få ändras av saneringsskäl har föreslagits bli ganska restriktivt
utformade inom den ram, som förslagets syfte i sådant hänseende innebär.
Att bestämmelserna icke bör tillämpas, om de aktuella frågorna löses på annat
sätt, t. ex. genom frivilligt samgående mellan tomtägarna, torde icke behöva
särskilt utsägas. Ett villkor t. ex. om viss majoritet bland tomtägarna
för att ändring av tomtindelningen skall komma till stånd torde i praktik en
komma att ge upphov till stora tillämpningssvårigheter. Att icke blott byggnadsnämnden
utan även enskild tomtägare skall kunna påkalla ändring av
tomtindelning, om objektiva förutsättningar för sådan ändring föreligger,
finner jag naturligt.

På ett par punkter anser jag dock, att jämkningar och kompletteringar
bör ske i utredningens förslag.

Det av utredningen uppställda villkoret för tomtindelningsändring att
bebyggelsen å två eller flera tomter skall vara i behov av förnyelse, som
lämpligen bör ske i ett sammanhang, synes mig böra skärpas något för att
vinna överensstämmelse med det närbesläktade stadgandet i 44 § BL. Närmare
bestämt synes villkoret böra uttryckas så, att förnyelsen icke lämpligen
kan ske annorledes än i ett sammanhang.

Vidare anser jag ett förtydligande erforderligt för det fall, atl den mark,
som beröres av en ifrågasatt tomtindelningsändring, helt eller delvis är obebyggd.
Villkoren torde då icke behöva göras fullt så restriktiva som eljest.
Jag förordar en bestämmelse, som går ut på att ändring av tomtindelning
skall, i den mån fråga är om obebyggd mark, kunna påkallas av markägare
eller av byggnadsnämnden, såvida ändringen kan antagas vara en förutsättning
för att marken eller angränsande mark i kvarteret inom skälig tid
blir bebyggd på ett ändamålsenligt sätt.

En viss oklarhet vidlåder också förslaget vad angår frågan, huruvida ändring
av lomtindelning skall kunna utsträckas att avse även andra tomter än
dem, å vilka bebyggelse är saneringsmogen. I regel kommer ett sådant utvidgande
naturligtvis icke i fråga av ekonomiska skäl. Fall kan emellertid
förekomma, då eu eller ett par tomter inom ett i övrigt saneringsmoget byggnadskvarter
är bebyggda på ett i och för sig tillfredsställande sätt men en
rationell sanering nödvändiggör ett ingripande även för dessas del. Det skulle
icke överensstämma med lagstiftningens syfte, om ägaren av en dylik måhända
till omfattningen obetydlig fastighet skulle få möjlighet alt hindra
omreglering av kvarteret. Den nu antydda uppfattningen, att en saneringsåtgärd
vid behov skall kunna utsträckas även till bebyggelse inom kvarteret,
som i och för sig icke är saneringsmogen, bör lämpligen komma till klarare
uttryck i författningstexten.

no

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1659

Beträffande utredningens förslag till lagstiftning rörande formerna
för åstadkommande av vissa gemensamhetsanordningar
inom byggnadskvarter vill jag nämna, alt byggnadsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbildningskommitté
och Svenska stadsförbundet i en gemensam skrivelse den 13
juni 1958 hemställt om särskild utredning av dessa och vissa närstående
frågor. I skrivelse den 28 juli 1958 har Näringslivets byggnadsdelegation
och Sveriges fastighetsägareförbund förklarat sig instämma i syftet med
framställningen. Skrivelserna har av Kungl. Maj :t överlämnats till fastighetsbildningskommittén
att av denna upptagas till behandling vid fullgörandet
av dess utredningsuppdrag.

Vid nu angivna förhållanden torde en partiell reform sådan som den byggnadsutredningen
föreslagit icke vara lämplig. Jag anser att frågan om en
lagstiftning på området bör få anstå i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén
kan komma att framlägga.

Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre

anordnande

Gällande bestämmelser

De grundläggande reglerna att söka i BS. I 47—74 §§ BS ges allmänna bestämmelser
om byggande i stad. Dessa kompletteras av mera speciella bestämmelser
i 96 § BS om byggande i stad inom område med stadsplan samt i
97 § BS om byggande i stad utom stadsplan. Bestämmelserna för stad äger
enligt 100 och 101 §§ BS motsvarande tillämpning i köping och annan ort där
BL:s stadsbestämmelser gäller samt enligt 129 § BS jämväl i annan ort på
landet, för vilken stadsplan fastställts. Inom område på landet, för vilket
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, gäller enligt 130—
134 och 141 §§ BS särskilda regler, vilka dock i stor omfattning hänvisar till
bestämmelserna om byggande i stad. För byggande inom område på landet,
vilket ej omfattas av stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
ges i 143 § BS några bestämmelser, vilka dock i huvudsak avser blott större
byggnader. —- I viss omfattning kan ytterligare föreskrifter införas genom
byggnadsordning, dock ej för område utan vare sig detaljplan eller utomplansbestämmelser
(1, 2, 49, 50, 54, 56, 63, 73, 98, 102 och 130 §§ BS). —
Åtskilliga föreskrifter, huvudsakligen sådana av teknisk karaktär, är givna
i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS).

Utredningen

Ltredningen har särskilt betonat önskemålet att de nuvarande skillnaderna
mellan stad och landsbygd samt mellan olika planformer såvitt möjligt
utjämnas. Det är enligt utredningen svårt att uppvisa något bärande

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

skäl, varför väsentligt olika regler skall gälla för det tekniska utförandet av
byggnader, beroende på om de uppföres på den ena eller den andra platsen.
Något som kan synas försvåra genomförandet av den eftersträvade enhetligheten
är det förhållandet, att de nuvarande bestämmelserna för stad är relativt
detaljerade och rigorösa och därför icke i allo låter sig lämpas till landsbygdens
förhållanden. Detta heror emellertid främst på att ifrågavarande bestämmelser
måst utformas så, att de passar även för större och komplicerade
byggnadsföretag av en art som endast i undantagsfall förekommer på
den egentliga landsbygden.

Den kategori av byggnader, för vilken lättnader i byggnadsbestämmelserna
främst kommer i fråga, är hus av typen egnahem. Utredningen har som
sin åsikt uttalat, att den, som uppför en byggnad uteslutande för eget behov,
icke bör vara bunden av alltför rigorösa föreskrifter med avseende å dess utformning.
Det bör i stort sett räcka med några allmänt hållna bestämmelser
om att byggnaden skall ha ett någolunda tilltalande yttre samt tillgodose
skäliga anspråk på hållfasthet, hygien och trygghet mot brand. Annorlunda
ter sig däremot saken, när fråga är om flerfamiljshus, dvs. typiska hyresfastigheter.
Någon anledning att nämnvärt lätta på standardkraven beträffande
dylika byggnader föreligger icke. En annan sak är, att vissa detaljer i
de nuvarande reglerna kan bli föremål för diskussion med hänsyn bl. a. till
den utveckling, vilken ägt rum sedan reglerna tillkom. En mellantyp representerar
tvåfamiljsfastigheterna. Eftersom de hittills i regel brukat jämställas
med enfamilj sfastigheterna, har utredningen, ehuru med uttalad tvekan, föreslagit
att så skall ske även vid utformningen av de nu ifrågavarande reglerna
i byggnadsförfattningarna. Sådana byggnader uppföres i icke ringa omfattning
även på den egentliga landsbygden, och det skulle därför i vissa
fall innebära en skärpning av nuvarande regler, om de hänfördes under
gruppen flerfamilj sfastigheter.

Vad nu sagts om bostadsbyggnader bör enligt utredningen i princip också
gälla ekonomibyggnader till dessa. Ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk
eller därmed jämförlig näring bör dock helt undantagas från de speciella
reglerna i BS, såvida de icke är belägna inom område med fastställd
generalplan eller detaljplan.

De nya bestämmelserna föreslås med få undantag bli tillämpliga inom
alla områden med fastställd generalplan, detaljplan eller utomplansbestämmelser,
oavsett om de är belägna i stad, köping, municipalsamhälle eller på
landsbygden. Med avseende å områden, för vilka varken gäller fastställd
generalplan, detaljplan eller utomplansbestämmelser, erfordras enligt utredningens
mening icke några avsevärt mera ingående regler än dem, som
f. n. enligt 143 § BS i sådant hänseende gäller för landsbygden. Detta innebär
för städernas del en avsevärd lindring i nuvarande bestämmelser. För det
fall att en ytterligare reglering anses erforderlig, har hänvisats till möjligheten
att införa utomplansbestämmelser.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Remissyttrandena

De principiella frågorna om lättnader i byggbestämmelserna för en- och
tvåfamilj shus samt för jordbrukets och därmed jämställda näringars ekonomibyggnader
hör icke till dem, som, tilldragit sig större intresse bland
remissorganen, vilka däremot i många fall ägnat stor uppmärksamhet åt
utformningen av detaljbestämmelserna om byggnaders utförande och inredande.

Beträffande bestämmelserna för en- och tvåfamilj shus
har meningarna varit delade.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att få föreskrifter väckt sådan
irritation och så mycket bidragit till talet om byggkrångel som de nuvarande
detaljerade och rigorösa bestämmelserna för uppförande av egna
hem. Andra yttranden i bestämt tillstyrkande riktning har avgivits av bl. a.
arbetsmarknadsstyrelsen, länsarkitekterna i Gotlands och Blekinge län, fullmäktige
i Laxå och Gävle, byggnadsnämnden och fastighetsnämnden i
Malmö samt Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund.

Medicinalstyrelsen har biträtt förslaget beträffande enfamiljshus men har
ansett, att de strängare bestämmelserna bör tillämpas beträffande tvåfamiljshus.
Styrelsen för statens institut för folkhälsan har förklarat sig
kunna godtaga de mindre detaljerade reglerna för en- och tvåfainiljshus
endast under förutsättning att de hygieniska synpunkterna vinner beaktande
genom organiserad samverkan mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd.

Bland dem som ställt sig kritiska till förslaget märks fastighetskontoret
i Stockholm och förste stadsläkaren i Uppsala, vilka erinrat, att en- och tvåfamiljshus
ofta bygges på spekulation. Fullmäktige i Skellefteå stad har
ansett att frisläppandet av en- och tvåfamilj shusen — som utgör en väsentlig
del av stadens bebyggelse — kommer att försvåra en önskvärd sanering.
Förste provinsialläkaren i Västmanlands län hai framhållit, att klagomål
över sanitära olägenheter ofta framkommer från hyresgäster i tvåfamilj shus.
Till denna grupp av yttranden hör också de, som avgivits av fullmäktige
i Täby och Finspång, byggnadsnämnderna i Västerås, Njurunda och Sollefteå
samt Svenska kommunal tekniska föreningen. Förste provinsialläkaren
i Stockholms län och drätselkammaren i Örebro har som ett alternativ
förordat en vidsträckt dispensbefogenhet för byggnadsnämnden. Länsarkitekten
i Stockholms län har funnit frågan tveksam samt har avstyrkt, att
de föreslagna lättnaderna tillämpas beträffande radhus.

Förslaget att ekonomibyggnader för jordbruk och
vissa andra näringar inom icke detaljplanlagt område
skall helt undantagas från hyggbestämmelsern
a har i det övervägande antalet yttranden lämnats utan erinran. I flera
fall, såsom i yttrandena från lantbruksstyrelsen, länsarkitekten i Blekinge

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

113

lön, fullmäktige i Askeby och Sveriges lantbruksförbund, bar förslaget uttryckligen
tillstyrkts.

Avstyrkande yttranden har inkommit från länsstyrelsen i Östergötlands
län och länsarkitekten i Västmanlands län, fullmäktige i Kristianstad,
drätselkammaren i Örebro och byggnadsnämnaen i Vagnhärad. Statens
brandinspektion, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska brandkårernas
riksförbund, Svenska brandbefälsförbundet, Brandbefälets riksförbund, Sveriges
skorstensfejaremästares riksförbund och länsbrandinspektören i Västmanlands
län har stannat för samma mening under åberopande av intresset
av att bringa även lantbruksbyggnader under kontroll ur brandskyddssynpunkt.
Svenska kommunal tekniska föreningen har ansett att skäl ej
föreligger till att jordbruket skall ha någon särställning.

Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer har uttalat sig för att
bestämmelserna i byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens anvisningar
skall gälla alla byggnader, oavsett användningssält, storlek och belägenhet.

Departementschefen

Gällande bestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande är
ganska detaljerade. Då fråga uppkommit om att förenkla byggnadslagstiftningen,
torde det för mången framstå som ett av de främsta önskemålen
att minska och koncentrera just detta avsnitt i lagstiftningen.

Jag anser, att önskemålet har fog för sig. Det kan icke förnekas, att bestämmelserna
på området fått en onödigt omfångsrik och svåröverskådlig
utformning. I den mån en förbättring härutinnan kan vinnas utan att inkräkta
på något annat vitalt intresse, bör så ske.

Uppgiften är emellertid icke lätt. Såsom jag förut framhållit, är det många
olika intressen, som spelar in, när det gäller att utforma detaljföreskrifter
om byggnaders utförande. Förutom plansynpunkter och grannelagshänsyn
samt hänsyn till stads- eller landskapsbilden kan nämnas bl. a. hälsovårdens,
brandskyddets och arbetarskyddets intressen samt sist men icke minst
det rent sociala intresset av att byggnadsbeståndet får en tillfredsställande
standard. Härtill kommer att den nutida, högst differentierade byggnadstekniken
oavlåtligt ger upphov till nya problem. Det säger sig därför självt, att
det komplex av regler, som normerar byggnadernas utformning, måsle bli
ganska detaljerat.

Det sist sagda innebär emellertid enligt min uppfattning snarast ett ytterligare
skäl att söka uppdraga en bestämd gräns för vad som bör regleras
genom författningsbestämmelser och vad som bör överlämnas åt den enskildes
fria beprövande. På delta sätt kan det måhända trots allt visa sig möjligt
att hålla författningsmaterialet inom rimliga gränser.

Ämnets karaktär utesluter, att jag i detta sammanhang inlåter mig närmare
på bestämmelsernas utformning. Jag inskränker mig till att angiva
vissa synpunkter, som synes förtjäna att hållas i minnet vid blivande genomgång
av detaljfrågorna.

S Bihamj till riksdagens protokoll 1U59. 1 samt. Nr 168

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Enligt nuvarande regler är giltighetsområdet för detaljbestämmelserna om
ky§onads utförande i huvudsak begränsat till städer och andra områden,
varest BL:s bestämmelser för stad äger tillämpning, samt till sådana områden
på landsbygden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts. Vissa av bestämmelserna, särskilt sådana som rör
brandskyddet, är dock tillämpliga även annorstädes, såvida fråga är om
större byggnader. Dessa principer synes ägnade att även i fortsättningen
tjäna till ledning vid uppdragande av gränsen för vad som bör regleras i
byggförfattningarna. Förenklingarna torde -— såsom utredningen föreslagit
—■ i huvudsak böra sättas in i den formen, att bestämmelserna för städerna
och för landsbygden i princip bringas att överensstämma, något som rimmar
väl med de tankegångar jag redan inledningsvis gjort mig till tolk för.
Detta synes lämpligen kunna ske genom att frågan om bestämmelsernas
tillämplighet helt anknytes till planformen och alt således de nuvarande särbestämmelserna
för städer och vissa andra orter bringas att upphöra. I enhetlighetens
intresse bör fastställd generalplan i förevarande hänseende jämställas
med stadsplan.

Ett avsteg från den nu skisserade huvudregeln innefattas i utredningens
förslag, att vissa kategorier av större byggnader skall vara underkastade detaljbestämmelserna
om byggande även om de uppföres på område utan plan
eller utomplansbestämmelser. Detta undantag torde emellertid vara ofrånkomligt.
Ur allmänhetens synpunkt kan det knappast framstå som anmärkningsvärt,
att den som uppför en byggnad, vilken i fråga om format och
användningssätt betydligt avviker från vad som är vanligt i orten, blir skyldig
att söka byggnadslov och underkasta sig tillsyn över arbetets utförande.
Den omständigheten, att utredningen på denna punkt gjort ett avsteg
från den principiella utgångspunkten, föranleder alltså icke någon erinran
från min sida.

Vad beträffar förslaget att undantaga ekonomibyggnader för jordbruk,
skogsbruk eller därmed jämförlig näring från de vanliga byggbestämmelserna,
såvitt fråga är om byggande inom område, varest bebyggelsen endast
regleras med utomplansbestämmelser, synes det mig uppenbart, att syftet
med dylika bestämmelser icke är att ens i någon mån reglera dessa näringar.
Om bebyggelsen antar sådan karaktär, att det ur allmän synpunkt är
nödvändigt att införa tillsyn även över byggande för jordbruksändamål o. d.,
bör planläggning äga rum. Det förtjänar erinras, att även vid planläggning
medelst byggnadsplan vissa speciella bestämmelser gäller med syfte att ge
jordbruket och dess binäringar en friare ställning. Beträffande områden med
endast utomplansbestämmelser är skälen för ett undantag för ifrågavarande
näringar betydligt starkare. Enligt min mening är det av utredningen föreslagna
generella undantaget för jordbruksbebyggelse och jämförlig bebyggelse
väl befogat. De särskilda krav, som måste uppställas även på nu förevarande
byggnader ur bl. a. hälsovårds- och brandskyddssynpunkt, torde
utan olägenhet kunna tillgodoses genom de speciella författningarna på dessa
områden.

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1959

Det föreslagna undantaget beträffande egnahem och därmed jämställd
bebyggelse är mera vittgående såtillvida som det avses skola gälla även inom
områden med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Å andra
sidan går förslaget icke ut på att bebyggelse av detta slag skall helt ställas
utanför byggnadsstadgans bestämmelser utan blott på att bestämmelserna
skall utformas mindre rigoröst än vad fallet är med avseende å t. ex.
liyresliusbebyggelse, industribebyggelse etc. Till stöd för en sådan ordning
kan åberopas flera goda skäl. I fråga om egnahem och liknande byggnader
bör det rent principiellt anses vara ägarens privatsak, hur det tillgängliga
utrymmet disponeras och inredningen i övrigt ordnas, så länge byggnaden
överensstämmer med gällande plan samt fyller skäliga anspråk på snygghet,
hållfasthet, hygien och trygghet mot brand. Byggmyndigheterna har i praktiken
icke resurser för att övervaka, att nuvarande detaljerade föreskrifter
efterleves. önskemålet att göra bestämmelserna lika för stad och landsbygd
medför vidare, att bestämmelserna för denna byggnadskategori, vilken
på landsbygden är den förhärskande, icke bör göras alltför detaljerade
och svårtillämpade. Genom den förbättring av den allmänna bostadsstandarden,
som ägt rum under de senaste årtiondena, har de skäl, som tidigare
talat för en noggrann tillsyn över egnahemsbyggandet, avsevärt förlorat
i styrka. Nästan alla egnahemsbyggare är f. ö. i större eller mindre
utsträckning hänvisade till lånefinansiering, varvid kreditgivarna genomgående
ställer vissa krav — oftast rätt höga sådana — på byggnadernas beskaffenhet.
Man torde därför numera knappast ha skäl att befara, att
en uppmjukning av byggbestämmelserna för egnahem kommer att leda
till någon försämring av byggnadsbeståndet. Jag har med hänsyn till det
nu anförda icke något att erinra mot utredningens förslag att göra byggbestämmelserna
för egnahem något mindre restriktiva och detaljerade än motsvarande
bestämmelser för byggnader i allmänhet.

En fråga för sig är huruvida de nu sist förordade förenklingarna bör inskränkas
att gälla endast egnahem i ordets minst omfattande betydelse,
d. v. s. sådana byggnader som uppenbarligen ej är avsedda att bebos av mer
än en familj, eller om de bör omfatta även kategorien tvåfamiljshus. Tvåfamilj
sliusen kan sägas representera en mellanform mellan egnahemmen och
hyreshusen. Ofta utföres en byggnad från början som tvåfamiljshus för att
underlätta finansieringen men med tanke att ägaren någon gång framdeles
skall utvidga den egna bostaden till hela huset. Detta gör att ulhyrningslägenheten
ibland får en provisorisk karaktär och icke alltid helt fyller kraven
på en förstklassig bostad. Vissa sociala skäl talar onekligen för att den typ av
hyreslägenheter, som inrymts i tvåfamilj shusen, underkastas samma regler
som de egentliga hyreshusen. Emellertid har tvåfamiljshusen hittills i olika
avseenden — bl. a. i fråga om villkoren för statlig belåning — brukat jämställas
med enfamiljshus. Vad nyss sagts om den kontroll över egnahemsbyggandet,
som utövas av kreditinstituten, gäller i minst lika hög grad tvåfamiljs-
som enfamiljshus. Några nämnvärda olägenheter torde ej behöva

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

befaras, om byggnadsnämndernas befattning med byggandet av tvåfamilj shus
inskränkes på samma sätt som beträffande enfamiljshusen. Jag förordar
utredningens förslag även i denna del.

Till den närmare utformningen av reglerna om byggnaders inre och yttre
gestaltning avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.

Byggnadsförbud

Gällande bestämmelser

De i BL förekommande bestämmelserna om byggnadsförbud kan indelas
i tre grupper. Till den första gruppen hör det allmänna tätbebyggelseförbudet
samt förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, detaljplan,
utomplansbestämmelser och tomtindelning (5, 13, 34, 37, 38, 79, 100, 106,
109 och 120 §§ BL). Till den andra gruppen räknas sådana byggnadsförbud,
som enligt särskilda stadganden kan påläggas i avbidan på planläggning
eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse (14, 15, 16, 35, 36, 45,
80, 87, 91, 101, 106, 108, 109, 123 och 134 §§ BL). Till den tredje gruppen
hänföres byggnadsförbud, som enligt BL gäller eller kan särskilt påläggas
av mera speciella skäl, t. ex. i riksförsvarets, luftfartens eller naturskyddets
intresse (81, 82, 86, 121 och 122 §§ BL).

Utredningen

Utredningen har genomgått de särskilda bestämmelserna om byggnadsförbud
samt har undersökt, i vad mån det är möjligt att i förenklande syfte
slopa några av dessa bestämmelser eller vidtaga ändringar i fråga om deras
tillämpningsområde.

Vad beträffar förbudsbestänunelserna i den första av de nyssnämnda tre
grupperna har utredningen konstaterat, att dessa utan undantag är nödvändiga
för att ge planerna, utomplansbestämmelserna och tomtindelningarna
bindande karaktär och att någon ändring i förbudens omfattning icke
kan komma i fråga.

Däremot anser utredningen att vissa av förbudsbestämmelserna i den
andra gruppen kan avvaras utan avsevärt men för de inlressen, som bestämmelserna
skall tillgodose.

Först har utredningen behandlat stadgandena i U, 15 och 101 §§ BL om
förbud mot nybyggnad i avbidan på fastställelse av generalplan. Dessa förbud
anses i princip behövliga, men utredningen har ansett att bestämmelserna
bör jämkas så, att de får samma innehåll för landsbygden som för
städerna, d. v. s. att förbud automatiskt blir gällande när kommunens fullmäktige
beslutat att göra framställning angående fastställelse av generalplan
eller ändring av fastställd sådan plan. Jämkningen föreslås ske på det
sättet, att det nuvarande stadgandet i 101 § BL om byggnadsförbud i anledning
av väckt fråga om fastställelse av generalplan på landet utgår och
ersättes av en hänvisning till vad i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.

117

Kungl. AIaj:ts proposition nr 168 år 1959

Med den utformning, som utomplansbestämmelserna föreslagits erhålla,
har utredningen vidare ansett, att stadgandet i 80 § BL om utfärdande av
byggnadsförbud i samband med fråga om införande av sådana bestämmelser
icke längre får någon uppgift att fylla och alltså bör upphävas.

Den i 13''r § BL stadgade möjligheten att utfärda byggnadsförbud i och
för genomförande av regionplan kan enligt utredningen också betecknas
som överflödig samt har föreslagits utgå ur lagen.

I 90 och 91 §§ BL ges bestämmelser om förbud mot nybyggnad i det fall
att Kungl. Maj :t meddelar förordnande om att BL:s bestämmelser för stad
skall äga tillämpning inom viss tätare befolkad ort på landet. Behovet av
kontroll över bebyggelsen kan enligt utredningens mening tillgodoses med
hjälp av de vanliga förbuden mot nybyggnad i avbidan på planläggning
eller genom införande av utomplansbestämmelser, och utredningen har därför
föreslagit att bestämmelsen i 91 § BL och det därmed sammanhängande
stadgandet i 92 § samma lag upphäves.

Enligt 106 § andra stycket BL kan, då fråga väckts om antagande eller
ändring av stadsplan på landet, förbud mot nybyggnad beslutas av länsstyrelsen
även utan framställning från kommunen. Då städerna och landsbygden
i övrigt likställes i fråga om initiativet till planläggning, har utredningen
ansett konsekvensen fordra, att förevarande bestämmelse upphäves.

Ett par andra stadganden, vilkas innehåll och tillämpning utredningen
diskuterat, är 87 och 123 §§ BL. Enligt 87 § äger Kungl. Maj:t, till förekommande
av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
meddela de föreskrifter, som för ändamålet finnes erforderliga.
Dylik föreskrift får dock ej avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämförligt behov. Lagrummet avser städerna men är
enligt bestämmelser i 88 och 90 §§ BL också tillämpligt i köpingar, municipalsamhällen
och vissa andra områden på landet. För landsbygden i övrigt
gäller 123 § BL, som ger länsstyrelsen befogenhet att till förekommande av
tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan
meddela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt, som finnes
erforderliga, dock med förbehåll för bebyggelse som avser jordbrukets, fiskets,
skogsskötselns och därmed jämförligt behov. — I BS ges vissa tilllämpningsföreskrifter
till ifrågavarande stadganden. I städer och därmed
jämställda samhällen gäller enligt 79 § BS att byggnadslov icke annat än
under vissa angivna förutsättningar får beviljas till sådan tätbebyggelse,
som avses i 87 § BL. Bestämmelsen har enligt 129 och 137 § § BS motsvarande
tillämpning inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser fastställts. För landsbygdsområden, varest
länsstyrelsen meddelat förbud mot nybyggnad eller annan föreskrift enligt
123 § BL, gäller jämlikt 145 § BS att nybyggnad icke får äga rum utan särskilt
tillstånd av byggnadsnämnden annat än för tillgodoseende av jordbrukets
och övriga nyss uppräknade särskilda behov.

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Enligt utredningens mening kan den i 123 § BL stadgade särskilda förbudsmöjligheten
avvaras. Om tätbebyggelse håller på att utveckla sig inom
ett visst område, torde den mest ändamålsenliga åtgärden vara att man
antingen föranstaltar om detaljplanläggning eller ock inför utomplansbestämmelser
för området i syfte att få kontroll över att tätbebyggelse ej
uppkommer. I samband med detaljplanläggning kan förbud mot nybyggnad
föreskrivas i avbidan på att planläggningen slutföres.

Utredningen har därför föreslagit, att det nuvarande stadgandet i 123 §
BL upphäves och — efter mönster av bestämmelsen i 87 § BL — ersättes
med ett stadgande som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i byggnadsstadgan
upptaga allmänna föreskrifter om att byggnadslov icke får ges till byggnadsföretag,
som skulle innebära tätbebyggelse av område, vilket ej blivit
försett med detaljplan.

Vad slutligen beträffar de byggnadsförbud, som är att hänföra till den
tredje av de förut nämnda grupperna, nämligen de förbud som motiveras
av försvarets, luftfartens eller andra särskilda intressen, har utredningen
funnit att någon minskning i deras tillämpningsområde icke kan komma i
fråga. Tvärtom leder utvecklingen därhän, att systemet av dylika bestämmelser
efterhand måste utbyggas. Vad utredningen närmast syftat på med
detta uttalande är en av chefen för försvarsstaben gjord framställning om
sådan ändring av 81 och 83 §§ BL, att där omnämnda förbud i vissa fall att
företaga nybyggnad samt att inrätta virkes- eller annat varuupplag, materialgård
eller ljusanordning till men för försvarets intressen vidgas att
avse jämväl schaktning, fyllning och därmed jämförliga åtgärder. Utredningen
har ansett sig böra förorda en lagändring av sådan innebörd.

Remissyttrandena

De förslag, som framlagts på förevarande område, har i allmänhet icke tilldragit
sig något större intresse i yttrandena.

I några yttranden, närmare bestämt i dem som avgivits av länsstyrelsen i
Kalmar län, länsarkitekten i Kronobergs län och överlantmätaren i Jämtlands
län, har förfäktats, att möjligheten att utfärda byggnadsförbud enligt
106 § BL bör bibehållas. Som motiv har anförts, att förbuden icke blott
kommit till användning när det gällt att förhindra fellokalisering av tätbebyggelse
utan även utnyttjats som instrument för lokalisering av bebyggelse
exempelvis på visst avstånd från riksväg eller till område, som redan
försetts med gemensamhetsanordningar och därför bör exploateras före ett
angränsande område, vilket ännu saknar sådana anordningar.

Vad beträffar byggnadsförbud enligt 123 § BL har utredningens förslag
i de flesta yttrandena lämnats utan erinran, och i åtskilliga yttranden,
bl. a. i dem som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län samt länsarkitekterna
i Blekinge och Kopparbergs län, har uttryckligen angivits, att förbudsmöjligheten
anses kunna slopas utan men för allmänna intressen. I
ett par av yttrandena, nämligen de från lantmäteristyrelsen och länssty -

119

Kunyl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

relsen i Kronobergs län, har dock framhållits behovet i vissa fall att upphäva
äldre avstyckningsplaner inom gällande förbudsområden och har med
hänsyn härtill påyrkats, att redan utfärdade förbud alltjämt får gälla under
en lämplig övergångstid, förslagsvis två år.

De som motsatt sig slopande av förbudsmöjligheten är vissa länsstyrelser
och andra myndigheter på länsplanet. Länsstyrelserna i Örebro och Västerboiiens
län har uttalat att det kan vara stötande att använda utomplansbestämmelser
enbart för att förhindra ny bebyggelse. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län har ansett mindre lämpligt att borttaga bestämmelsen om byggnadsförbud
med hänsyn till behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande.
Länsstyrelsen i Hallands län har ansett att förbudsmöjligheten har en viss
uppgift att fylla, låt vara blott i undantagsfall. Även länsstyrelsen i Östergötlands
län har uttalat sig för bibehållande av förbudsmöjligheten. Länsarkitekten
i Kristianstads län har ifrågasatt lämpligheten av att slopa länsstyrelsens
befogenhet att utfärda särskilt förbud mot tätbebyggelse, eftersom
följden blir att tillämpningen av 5 § andra stycket BL kommer att
helt bero på kommunerna. Överlantmätaren i Örebro län har som sin mening
framhållit, att upphävandet av länsstyrelsens möjlighet att utfärda
tätbebyggelseförbud med stöd av 123 § BL står i mindre god överensstämmelse
med principerna i 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har i princip avstyrkt förslaget men har ansett,
att förbudens giltighet bör kunna begränsas till exempelvis tre år. Länsstyrelsen
i Södermanlands län har ansett att länsstyrelsens nuvarande rätt att
utfärda byggnadsförbud bör bibehållas eller länsstyrelsen få befogenhet att
i avbidan på utomplansbestämmelser meddela ett byggnadsförbud av den
art, som föreslagits i 109 § BL.

Eu uppfattning, som rätt allmänt kommit till uttryck i yttrandena, är att
byggnadsförbud ofta bibehålies under oskäligt lång tid. Svenska byggnadsentreprenörföreningen
har yrkat på att giltighetstiden för byggnadsförbud
generellt tidsbegränsas. Näringslivets byggnadsdelegation bär framhållit faran
av att byggnadsbeståndet får förfalla genom att byggnadsförbud bibehålies
under längre tid. Stockholms handelskammare har — i anslutning till
utredningens förut refererade uttalanden rörande byggnadsförbud i samband
med generalplaneläggning — förklarat sig vilja understryka dessa uttalanden
men har framhållit, att olägenheterna gjort sig särskilt kännbara
med avseende å byggnadsförbud vid upprättande av stadsplan. Enligt handelskammaren
föreligger skäl att införa en bestämd maximitid för giltigheten,
exempelvis fem år. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund har
inskränkt sig till ett uttalande om att länsstyrelserna bör använda sin befogenhet
att förlänga förbudens giltighetstid så restriktivt som möjligt.

Departementschefen

Eftersom de ändringar i gällande bestämmelser om byggnadsförbud, som
utredningen föreslagit, till huvudsaklig del går ut på upphävande av vissa

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

bestämmelser, vilka möjliggör påläggande av byggnadsförbud i avbidan på
planläggning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse, kommer jag
till en början blott afl uppehålla mig vid denna grupp av bestämmelser.

Ändamålet med hithörande bestämmelser är att ge eu möjlighet till korrektiv,
om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning eller sker i sådana
former, att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt planläggning,
eller om bebyggelsen koncentrerar sig till områden, som ur allmän synpunkt
icke är lämpade för tätbebyggelse. Att behov föreligger av ganska långtgående
bestämmelser i sådant syfte är obestridligt. Vad som kan kritiseras är
icke så mycket de nuvarande bestämmelserna i och för sig utan det sätt, varpå
de i en del fall tillämpats. Det har hänt, att byggnadsförbud, som införts
i och för tilltänkt planläggning, blivit gällande under avsevärd tid, därför
att planläggningen av en eller annan orsak blivit fördröjd. Det har också
hänt, att särskilda förbud mot tätbebyggelse pålagts i onödigt stor omfattning.
I båda fallen har följden blivit, att även fullt legitima byggnadsbehov
blivit beroende av dispens från myndigheternas sida. En sådan ordning är
icke tilltalande. För att den skall kunna tolereras erfordras åtminstone atl
dispensbefogenheten handhaves snabbt och säkert. Så är emellertid icke alltid
fallet, beroende bl. a. på att själva motiveringen till byggnadsförbudet
ofta ligger i att tvekan råder huruvida bebyggelse överhuvud bör tillåtas
uppkomma eller hur den bör utformas. Det är förklarligt, att myndigheterna
ofta tvekar inför dylika frågor, men det är beklagligt, att följderna av
denna tvekan skall drabba den byggande allmänheten.

Byggnadsförbud, som pålägges i och för tillämnad planläggning, är att anse
som rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom rimlig tid,
bör förbudet hävas. Det kan rentav ifrågasättas, om det icke vore lämpligt
att införa en absolut tidsgräns, efter vars utgång ett förbud av denna art
under alla förhållanden förlorar sin giltighet. Jag har starka sympatier fölen
sådan lösning och skulle gärna ha förordat den, trots de författningstekniska
svårigheter, som är förbundna därmed, om icke läget på planläggnings-
och byggnadsområdet varit så ansträngt som fallet f. n. är. Den forcerade
byggnadsverksamheten under senare år har — såsom redan tidigare
framhållits — ställt planläggningsmyndigheterna inför en arbetsbörda av
sådana mått, att en del förseningar ofta är oundvikliga. På grund härav är
det knappast möjligt att i dagens läge införa en lagregel av det nyss skisserade
innehållet. Jag vill emellertid uttrycka en förhoppning, att länsstyrelserna
iakttar stor restriktivitet i fråga om förlängning av byggnadsförbud
och på detta sätt medverkar till att dröjsmålen icke blir längre än som är
ofrånkomligen nödvändigt.

Att bestämmelserna om byggnadsförbud i avbidan på faslställelse av generalplan
på landet göres likartade med motsvarande bestämmelser för stad
är enligt min mening praktiskt. Jag tillstyrker därför utredningens förslag
alt 101 § BL ersättes med en bestämmelse i 97 §, innefattande hänvisning
till vad som i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.

Mera tveksam ställer jag mig till utredningens förslag att upphäva föreskrifterna
i 80 § BL om byggnadsförbud i samband med införande av utom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 är 1659

121

plansbestämmelser. Visserligen kan det sägas, att den utformning av institutet
utomplansbestämmelser, som utredningen föreslagit och som jag nyss
för min del förordat, gör en särskild bestämmelse om byggnadsförbud mindre
behövlig än tidigare, eftersom någon tvekan icke vidare behöver råda om
utomplansbestämmelsernas innehåll. Man kan emellertid icke bortse från,
att viss, låt vara i regel ganska kort tid alltid måste förflyta från det fråga
om antagande av utomplansbestämmelser väckts inom kommunen till dess
beslut meddelas om införande av sådana bestämmelser och detta beslut fastställes
av länsstyrelsen. Detta tidsintervall kan av mindre nogräknade byggföretagare
utnyttjas för ett intensivt bebyggande, som rentav kan helt omintetgöra
syftet med bestämmelserna. Det kan knappast påstås, att förevarande
förbudsbestämmelser hör till dem, som orsakar den byggande allmänheten
något nämnvärt omak. Jag anser därför att 80 § BL alltjämt bör upptaga
bestämmelser om byggnadsförbud för det fall att beslut fattats eller
fråga väckts om införande av utomplansbestämmelser för visst område.
Bortsett från en formell jämkning i anledning av att lagreglerna om utomplansbestämmelserna
ändrats torde stadgandet kunna bibehållas vid sin nuvarande
lydelse. Med hänsyn till att föreskrifterna om förfarandet vid införande
av utomplansbestämmelser på landet föreslagits få samma innehåll
som motsvarande föreskrifter för stad, bör även bestämmelserna om byggnadsförbud
bli likartade i båda fallen. En bestämmelse om byggnadsförbud
i samband med införande av utomplansbestämmelser på landet bör därför
inflyta i lagen, lämpligen i 119 §. Däremot torde det nuvarande stadgandet
i 80 § andra stycket BL, vilket handlar om det fall, att länsstyrelsen funnit
av kommunen antagna utomplansbestämmelser icke kunna fastställas
eller ock böra till viss del undantagas från fastställelse, ej vidare få någon
uppgift att fylla. Detta stadgande bör därför utgå.

Utredningens förslag att slopa den nuvarande bestämmelsen i 134 § andra
stycket BL, enligt vilken Kungi. Maj :t kan för viss tid meddela förbud mot
nybyggnad, därest genomförandet av regionplan förutsätter ändring av
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, synes
mig lämpligt. Om byggnadsförbud erfordras i den situation, som förutsättes
i lagrummet, torde bestämmelserna i 14—16, 35, 36, 76, 101, 106 och 109 §§
BL ge tillräckliga möjligheter.

Den sist anförda synpunkten äger tillämplighet även i fråga om utredningens
förslag att upphäva bestämmelsen i 91 § BL, vilken handlar om
byggnadsförbud i samband med förordnande att BL:s stadsbestämmelser
skall äga tillämpning för viss tätare befolkad ort på landet, och den därmed
sammanhängande bestämmelsen i 92 § BL om förbud mot schaktning,
fyllning m. in. Även i dessa fall torde de vanliga bestämmelserna om förbud
i anledning av tillämnad planläggning vara tillräckliga. Jag tillstyrker alltså
utredningens förslag i denna del.

Den speciella bestämmelsen i 106 § andra stycket BL, enligt vilken byggnadsförbud
i anledning av tillämnad stadsplaneläggning kan beslutas utan
framställning från kommunens sida, är en av de punkter, på vilka bestämmelserna
för landsbygden f. n. skiljer sig från bestämmelserna för städerna.

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Jag vill icke förneka, att bestämmelsen i vissa fall kan ha haft en uppgift
att fylla, speciellt i fråga om landskommuner, som saknat större erfarenhet
av bebyggelseplanering. Om man — som jag gjort — utgår från att tiden
nu är inne att ge landskommunerna samma fria ställning i planläggningshänseende
som den städerna sedan länge intagit, torde emellertid någon
särskild anledning icke föreligga att bibehålla just denna bestämmelse. Vid
behov kan byggnadsförbud införas med stöd av andra stadganden. Jag föreslår
alltså att stadgandet upphäves.

Den i 123 § BL stadgade möjligheten att utfärda särskilt förbud mot tätbebyggelse
är avsedd som ett komplement till det i 5 § andra stycket nämnda
lag stadgade allmänna tätbebyggelseförbudet. De väsentliga garantierna
för att sistnämnda förbud upprätthålles har emellertid skapats på annat
sätt. De består i att planläggningsmyndigheterna — såväl de statliga som de
kommunala — fått i uppgift att vaka över att planläggning äger rum eller
utomplansbestämmelser införes då behov därav inträder. Då detaljplan införes,
är avsikten att marken skall tätbebyggas, och för detta fall har alltså
förbudsmöjligheten i 123 § BL icke någon betydelse. Där utomplansbestämmelser
införes, får tätbebyggelse i princip icke äga rum, och genom bestämmelserna
i 79, 100, 101 och 137 §§ BS har byggnadsnämnden ålagts att vaka
över att sådan icke kommer till stånd. Föreligger risk för tätbebyggelse inom
område, för vilket varken detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts,
finns möjlighet att använda de provisoriska byggnadsförbud, som för dylika
fall anvisas i BL. — I praktiken torde de byggnadsförbud, som utfärdats
med stöd av 123 § BL, ofta ha väckt stark irritation, eftersom de lätt kunnat
uppfattas som extraordinära åtgärder, riktade mot markägarna inom ett visst
område. Oftast utformas förbuden så, att avgörandet beträffande enskilda
byggnadsföretag — även sådana av mindre omfattning — förbehålles länsstyrelsen
med förbigående av den lokala myndigheten, nämligen byggnadsnämnden.
Detta är enligt min mening en nödfallsutväg, som icke bör tillgripas
annat än i exceptionella fall. Bättre är att använda den alternativa utväg,
som lagen anvisar, nämligen att vid behov införa utomplansbestämmelser.
De uttalanden, som av ett par remissmyndigheter fällts om att utomplansbestämmelser
icke bör användas enbart för att förhindra bebyggelse,
har jag för min del svårt att förstå, då ju någon laglig möjlighet att förhindra
glesbebyggelse icke föreligger och ändamålet med utomplansbestämmelserna
just är att närmare reglera glesbebyggelsen samt hindra att den övergår
i okontrollerad tätbebyggelse. Ej heller kan jag finna, att avstyckningsreglerna
i jorddelningslagen för sin rätta tillämpning förutsätter möjlighet
att utfärda ett särskilt tätbebyggelseförbud av förevarande art. Med hänsyn
till behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande skulle jag för min del ansett
det betänkligt att — såsom utredningen föreslagit — slopa bestämmelsen i
123 § BL om byggnadsförbud samtidigt med att även bestämmelsen i 80 §''
BL om byggnadsförbud i samband med införande av utomplansbestämmelser
upphäves. Som jag emellertid nyss föreslagit, att sistnämnda stadgande
skall bibehållas, bortfaller denna invändning. Jag anser mig därför böra
tillstyrka utredningens förslag i förevarande del.

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Jag övergår nu till att tala om de av utredningen föreslagna ändringarna
i 81 och 83 §§ BL, avseende utvidgning av förbudet mot att bygga i strid
med försvarets och luftfartens intresse att omfatta jämväl schaktning, fyllning
och därmed jämförliga åtgärder. Utvidgningen av förbudets räckvidd
är enligt min mening behövlig för åt! förbudet skall fylla sitt syfte. Den bör
därför komma till stånd.

I anslutning till de ifrågavarande förbudsbestämmelserna i 81 och 83 § §
BL synes det lämpligt att något beröra vissa uttalanden, som förekom i anslutning
till 1958 års ändringar i byggnadslagstiftningen, varigenom i 81
och 82 §§ BL upptogs bestämmelser om begränsning av rätten att uppföra
byggnader i närheten av atomreaktorer och andra atomenergianläggningar.
I yttrande över det förslag, som kom att ligga till grund för lagändringen,
uttalade sig två ledamöter av lagrådet för en förhandsprövning genom administrativ
myndighet angående förbudsområdets omfattning. Dessa uttalanden
föranledde icke någon jämkning av förslaget, och i samband med framläggandet
av proposition i ämnet (nr 149) till 1958 års A-riksdag framhöll
chefen för justitiedepartementet, att de synpunkter, som nämnda lagrådsledamöter
anfört, torde bli föremål för övervägande i samband med pågå''
ende översyn av BL. Sedan ny proposition (nr B 37) framlagts för 1958 års
B-riksdag, framhöll tredje lagutskottet i sitt utlåtande (nr Bl) över propositionen,
att utskottet hyste sympatier för den metod att reglera bebyggelsen,
som förordats av nämnda lagrådsledamöter. Den i propositionen
förordade lösningen överensstämde emellertid med den ordning, som redan
gällde vid reglering av bebyggelse med hänsyn till försvaret och luftfarten.
De svårigheter och olägenheter, som ifrågavarande två lagrådsledamöter
pekat på, torde vara tillfinnandes även i samband med nämnda slag av reglering
och på dessa områden ha större och mera allmän räckvidd. Utskottet
fann det angeläget att dessa frågor erhöll en positiv lösning i samband med
det bebådade förslaget till ändringar i byggnadslagstiftningen. I avvaktan
på detta förslag ansåg emellertid utskottet att den av departementschefen
förordade lösningen kunde godtagas. — Med anledning av de nu refererade
uttalandena har i samband med bearbetningen av byggnadsutredningens
författningsförslag gjorts vissa undersökningar angående möjligheterna
att ändra 81 och 82 §§ BL därhän, att förbudsområdenas omfattning bestämmes
i förväg i varje särskilt fall. Det har emellertid visat sig, att stora svårigheter
möter för genomförande av en sådan ordning. När fråga är om militära
anläggningar, möter betänkligheter ur sekretessynpunkt. Ett beslut om
förbudsområdets omfattning skulle ofta möjliggöra för obehöriga att bedöma
såväl var anläggningarna är belägna som deras tilltänkta funktion. För
att försvåra dylik insyn skulle förbudsområdena behöva göras så stora, att
det måste anses tveksamt, om icke det nuvarande systemet med relativt obestämda
förbudsområden trots allt är att föredraga. När fråga är om atomenergianläggningar
möter svårigheter ur den synpunkten, att man ännu icke
har tillräckliga hållpunkter för att bedöma, hur stora förbudsområdena behöver
vara. Även i delta fall skulle områdena för säkerhets skull i förstone
behöva göras mycket stora, och vinsten av reformen ginge därmed till spillo.

124

Kungl. Maj ris proposition nr 168 år 1959

Ännu har f. ö. frågan om skyddsområden kring atomreaktorer icke sådan
praktisk betydelse, att en reform av lagstiftningen framstår som särskilt angelägen.
Beträffande skyddsområden kring flygfält gäller också, ehuru kanske
icke i lika hög grad som i övriga fall, att det är svårt att exakt fastställa
områdenas storlek i förväg. Bebyggelse av normal höjd kan i regel tillåtas
ganska nära ett flygfält, men för uppförande av byggnader eller andra anordningar,
som är av större höjd än normalt eller som förlägges till högt belägna
platser, kan vara nödvändigt att vidhålla vissa restriktioner på betydande
avstånd från fältet. Olägenheterna av att förbudsområdet lämnas obestämt
är i dessa fall föga framträdande, eftersom den byggande i regel själv kan
bedöma, huruvida hinder mot företaget kan antagas möta. Såväl i detta som
i övriga förbudsfall har den byggande alltid möjlighet att i förväg begära
besked genom byggnadsnämnden, vad han har att iakttaga. — De nu redovisade
svårigheterna att nå en fullt tillfredsställande lösning av de aktuella
spörsmålen gör att en reform icke kan genomföras utan tidsödande förarbete.
Vid sådant förhållande och då frågans betydelse enligt min uppfattning
icke motiverar ett dröjsmål med övriga, delvis angelägna reformer, för
ordar jag att omarbetningen av förbudsbestämmelserna får t. v. anstå.

Byggnadslov

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i BS om skyldighet att söka byggnadslov eller annat tillstånd
är så utfoxmade att de för varje typ av administrativa områden och
planonn-åden anger de särskilda åtgärder, för vilkas vidtagande tillstånd erfordras.
1 det följande lämnas en sammanställning av bestämmelserna, i vilken
dessa sammanförts i fem grupper med hänsyn till beskaffenheten av
de åtgärder, för vilka byggnadslov eller annat tillstånd fordras.

Grupp I. Till denna grupp hör följande åtgärder, nämligen dels nybyggnad
beträffande hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning
och dels uppförande eller till nybyggnad hänförlig ändring av byggnad
i tre eller flera våningar, större stationsbyggnad till järnväg eller därmed
jämförlig större byggnad, som är avsedd att utnyttjas för den allmänna
samfärdseln.

Byggnadslov för dylik åtgärd erfordras i stad, köping, municipalsainhälle
samt sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom område
på landsbygden med utomplansbestämmelser skall beslutet om byggnadslov
dessutom undei-ställas länsstyrelsens prövning. Inom sådant område på
landsbygden, för vilket varken stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, erfordras ej byggnadslov, men i stället skall länsstyrelsens
tillstånd till företaget inhämtas (76, 100, 101, 129, 135 och 143
S§ BS).

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 10.V.)

Grupp 11. Till denna grupp hör nybyggnad i allmänhet.

Byggnadslov erfordras alltid i stad, köping, municipalsamhälle samt sådant
område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom sådant område på den
egentliga landsbygden, som med stöd av 121 § BL underkastats förbud mot
bebyggelse i fastställd generalplan eller som med stöd av 123 § BL underkastats
särskilt förbud mot tätbebyggelse, fordras visserligen ej byggnadslov,
men nybyggnad får icke äga rum med mindre byggnadsnämnden givit
särskilt tillstånd därtill. I övriga fall skall anmälan om tillämnad nybyggnad
göras hos byggnadsnämnden, där ej nybyggnaden avser allenast tillgodoseende
av jordbrukets, fiskets, skogskötselns eller därmed jämförligt
behov (76, 100, 101, 129, 135, 144, 145 och 146 §§ BS).

I detta sammanhang bör erinras om de fall, då nybyggnadsförbud gäller
omedelbart på grund av stadgande i BL eller särskilt utfärdats med stöd
av nämnda lag. Flertalet dylika förbud är dispensabla. Ett dylikt förbud innebär
därför i praktiken ofta blott att nybyggnad ej får äga rum utan tillstånd
av vederbörlig myndighet.

Grupp III. Till denna grupp hör följande åtgärder med befintlig byggnad
i fall då åtgärden icke är att betrakta såsom nybyggnad, nämligen
till-, på- eller ombyggnad;

ändring som berör byggnads konstruktion eller lokalers storlek eller anordning
eller eldstad eller rök- eller imrör; samt
återställande av brandskadad byggnad.

Vidare hör till denna grupp:

väsentlig ändring i fråga om byggnads användningssätt;
fastighets inhägnande;
rivning av byggnad; samt

schaktning, sprängning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd
inom byggnadskvarter.

Byggnadslov erfordras i stad, köping, municipalsamhälle samt område på
den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan fastställts (76, 100, 101 och
129 §§ BS)''

Nämnas må, att särskilt förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller
därmed jämförlig åtgärd kan med stöd av BL föreskrivas även beträffande
annat område än nu sagts. I så fall fordrar åtgärden särskilt tillstånd av vederbörande
myndighet.

G r u p p I V. Till denna grupp hör inrättande av virkes- eller annat varuupplag,
materialgård eller ljusanordning.

Byggnadslov erfordras alltid i stad, köping, municipalsamhälle och sådant
område på egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser fastställts. Inom område på egentliga landsbygden,
vilket underkastats förbud mot bebyggelse med hänsyn till försvarets eller
luftfartens intresse, fordras särskilt tillstånd av byggnadsnämnden (76, 100,
101. 129, 135 och 144 §§ BS).

G r u p p V. Till denna grupp hör:

anläggning eller ändring inom tomt eller byggnad av ledning för vatten,
avlopp, gas, elektricitet och liknande ändamål;

underhålls- eller andra reparationsåtgärder å byggnad; samt
åtgärd som väsentligt påverkar byggnads utseende, såsom utbyte av takbeläggningsmaterial,
omfärgning, skyltning och plantering.

BS innehåller icke någon ovillkorlig föreskrift om byggnadslov för hithörande
åtgärder, men i byggnadsordning för stad, köping, municipalsamhälle
och sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan fast -

126

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ställts, kan föreskrivas, huruvida och i vad mån byggnadslov skall fordras
för ifrågavarande åtgärder (76, 100, 101 och 129 §§ BS).

Med municipalsamhälle avses i denna sammanställning jämväl annat område
på landsbygden, varest BL:s bestämmelser för stad är tillämpliga.

Utredningen

Utredningen har inledningsvis som sin mening uttalat, att det icke är vare
sig lämpligt eller praktiskt möjligt att konsekvent kräva byggnadslov för alla
åtgärder, som är att hänföra till byggnadsverksamhet i vidsträcktaste mening.
En avvägning måste göras mellan det allmännas intresse att ha en
viss kontroll över byggnadsverksamheten och de olägenheter, som följer med
en alltför ingående kontroll. Man bör på basis av de erfarenheter, som numera
vunnits, undersöka, i vilka fall en bestämmelse om byggnadslov har
en verklig uppgift att fylla. Beaktas måste också, hur omfattande kontrolluppgifter
byggnadsnämnderna kan påtaga sig och fullgöra på ett tillfredsställande
sätt. En för utredningen mycket viktig synpunkt är i vad mån en
bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov av allmänheten uppfattas
som en lämplig kontroll- eller serviceåtgärd och i vilka fall den uppfattas
mera som ett tvång.

Till en början har utredningen, under hänvisningar bl. a. till önskvärdheten
av att ha samma regler för land och stad samt av enkelhet och överskådlighet
i författningsmaterialet, föreslagit att den tillståndsprövning i fråga
om vissa byggnadsföretag på landsbygden, som f. n. åligger länsstyrelsen,
skall avskaffas och att de vanliga bestämmelserna om byggnadslov skall omfatta
även de fall, då sådant tillstånd f. n. erfordras. De författningsförslag,
som utredningen framlagt, upptar därför i princip icke någon annan form
för tillstånd till byggande än byggnadslov. Undantag utgör dock dispensärenden,
dvs. ärenden som rör tillstånd att frångå de i allmänhet gällande
bestämmelserna om byggande.

Härefter har utredningen behandlat frågan, inom vilka områden skyldighet
bör gälla att söka byggnadslov.

Enligt utredningen bör byggnadslov liksom f. n. fordras för byggande
inom områden med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
Av principiella skäl har vidare föreslagits, att
detsamma skall gälla områden med fastställd generalplan.
Vad angår områden utan detaljplan eller utomplansbestämmelser
har utredningen med gillande noterat, att tillstånd f. n.
kräves för vissa större och mera betydelsefulla byggnadsprojekt. Utredningen
har visserligen funnit skäl till en del detaljändringar i bestämmelserna,
men dessa ändringar är icke av större räckvidd.

Däremot har utredningen starkt kritiserat de bestämmelser i gällande BS
eidigt vilka krav på byggnadslov gäller generellt för byggande inom städer,
köpingar och vissa municipalsamhällen. BI. a. har framhållits, att vissa stä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

127

der omfattar stora områden av ren landsbygdskaraktär och att många landskommuner
finnes, där bebyggelsen antagit stadsmässiga former. För landskommunernas
del har det hittills ansetts tillräckligt att man vid behov kan
införa skyldighet att söka byggnadslov genom att fastställa utomplansbestämmelser
för visst område. Denna metod borde rimligen kunna anses tillräcklig
även för städer och liknande orter. Utredningen har i detta sammanhang
också hänvisat till sitt förslag om att utomplansbestämmelser, där sådana
skall gälla, i princip alltid bör vara av samma innehåll. Tillhopa skulle
de två reformerna leda till en icke obetydlig förenkling av byggbestämmelserna
för områden utan detaljplan. Fördelarna härmed har utredningen funnit
så påtagliga, att utredningen för sin del obetingat förordat en författningsändring
av nu skisserat innehåll.

Utredningen har också diskuterat möjligheten att befrielse i särskilda
fall medgives från skyldigheten att söka byggnadslov
även vad angår områden med fastställd generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Närmast har utredningen tänkt
på förhållandena inom vissa större industriområden och andra bebyggelseområden,
varest bebyggandet omhänderhaves av större, välskött företag.
Det torde enligt utredningen icke vara omöjligt att någon myndighet, förslagsvis
länsstyrelsen, finge befogenhet att efter särskild prövning medgiva
befrielse tills vidare för områdets ägare eller innehavare att söka byggnadslov
för varje särskilt byggnadsföretag, givetvis dock med skyldighet att tillställa
byggnadsnämnden ritningar och andra handlingar rörande företaget
och att låta nämnden besiktiga detsamma. Utredningen har tillstyrkt införandet
av en bestämmelse med nu angivet innehåll.

Den f. n. i 146 § BS stadgade skyldigheten att till byggnadsnämnden göra
anmälan om nybyggnad inom område på landsbygden,
varest skyldighet att söka byggnadslov icke föreligg
e r, är enligt utredningens mening icke effektiv och bör därför upphävas.

Härefter har utredningen övergått till att behandla de särskilda åtgärder,
för vilkas vidtagande byggnadslov f. n. erfordras.

I princip har utredningen ansett att byggnadslov — liksom f. n. —■ bör
fordras vid uppförande av ny byggnad, om- eller tillbyggnad
av förut befintlig byggnad samt i någon utsträckning
även vid andra ändringsarbeten å byggnad. Beträffande
bestämmelserna om ändringsarbeten har dock föreslagits eu mindre uppmjukning.
Ändringsarbeten, som icke är att hänföra till ny-, om- eller tillbyggnad
och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar,
eldstäder, rök- eller ventilationskanaler eller som avsevärt påverkar byggnadens
yttre utseende, bör enligt utredningen få vidtagas utan byggnadslov.
Såsom exempel har angivits upplagande av enstaka dörr eller uppsättande
av mellanvägg i befintlig byggnad.

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Emellertid bör enligt utredningen en- och tvåfamilj sfastigheterna intaga
en särställning. Speciellt har utredningen kritiserat den bestämmelse i 169 §
gällande BS, enligt vilken varje ändring av byggnad, som i befintligt skick
strider mot plan, utomplansbestämmelser etc., är att hänföra till nybyggnad.
Denna bestämmelse föreslås uppmjukad i så måtto, att mindre ändringsarbeten
å en- och tvåfamilj shus faller utanför dess räckvidd, såvida de
ej innebär ökning av antalet bostadslägenheter eller går ut på att fastigheten
skall helt eller delvis utnyttjas för annat ändamål än såsom bostad.

Den nuvarande bestämmelsen om byggnadslov för fastighets inhägnande
anses kunna upphävas och ersättas med en befogenhet för
byggnadsnämnden att övervaka, att stängsel och liknande anordningar ej
utformas på ett olämpligt sätt och att vid behov ingripa mot olämpliga anordningar.

Till de åtgärder, som f. n. fordrar byggnadslov, hör även rivning av
byggnad. Motiveringen är att byggnadsnämnden därigenom får en viss
översikt över vad som sker med byggnadsbeståndet och tillfälle att öva
kontroll över arbetet ur olika synpunkter. Utredningen har föreslagit, att
bestämmelsen skall bibehållas för områden med stadsplan men i övrigt
slopas.

Nuvarande bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov innan byggnad
tages i anspråk för annat ändamål än förut har utan
saklig ändring upptagits av utredningen.

Syftet med de nuvarande bestämmelserna om byggnadslov för schaktning,
sprängning, trädfällning eller därmed jämförlig
åtgärd inom byggnadskvarter kan enligt utredningens
mening i allt väsentligt tillgodoses med en allmänt hållen föreskrift om skyldighet
för tomtägare att hålla tomten i vårdat skick jämte befogenhet för
byggnadsnämnden att ingripa, därest så ej sker. Vissa möjligheter till ingripande
finns f. ö. även utan författningsändring enligt 40, 110, 147 och
148 §§ BL. Utredningen har därför föreslagit, att även bestämmelsen om
byggnadslov i nu avsedda fall kan slopas.

Även de syften, som ligger till grund för den nuvarande bestämmelsen om
skyldighet att söka byggnadslov för anordnande av upplag eller
materialgård, torde i tillräcklig mån kunna tillgodoses med en allmänt
hållen bestämmelse av nyss angivet innehåll. I ett hänseende fyller
dock bestämmelsen ett trängande behov, nämligen i fråga om bensinmackar
och överhuvud beträffande upplag av eldfarliga vätskor. Därest bestämmelserna
om byggnadslov för upplag slopas —- vilket utredningen för sin
del föreslagit — bör i stället införas en särskild föreskrift om skyldighet att
söka byggnadslov för bensinmackar och andra fasta anordningar för förvaring
eller försäljning av eldfarliga vätskor, och utredningen har därför
framlagt förslag till en dylik bestämmelse.

Beträffande frågan, i vad mån byggnadslov bör fordras för uppsättande
eller ändring av skylt eller ljusanordning, har

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

utredningen ansett, att en bestämmelse om byggnadslov är ofrånkomlig inom
städer och liknande tätorter. Även inom andra områden har tendenser till
en alltför dominerande skyltning visserligen framträtt tid efter annan, men
företeelsen har dock kunnat hållas inom rimliga gränser med hjälp av stadgandena
i 39 § lagen om allmänna vägar samt 22 och 23 §§ naturskyddslagen.
Utredningen har ansett sig böra stanna vid att föreslå, att byggnadslov
för skylt skall fordras inom områden med stadsplan.

Underhålls- och reparationsarbeten i byggnad bör
enligt utredningens mening få verkställas utan byggnadslov.

Huruvida byggnadslov bör fordras för återställande av brandskadad
byggnad bör enligt utredningen bedömas efter vanliga regler
med hänsyn till det skick, vari byggnaden befinner sig efter branden. Är
arbetet så omfattande, att det kan bedömas som ny-, om- eller tillbyggnad
eller därmed jämförlig förändring av byggnad, bör alltså byggnadslov
fordras (med förut nämnt undantag för en- och tvåfamiljsfastigheter).

För anläggande eller ändring av ledning för vatten,
avlopp, gas, elektricitet etc. bör enligt utredningen icke fordras
byggnadslov.

Remissyttrandena

Skyldigheten att söka byggnadslov är en av de frågor, kring vilka meningarna
brutit sig skarpast.

Det stora flertalet remissorgan har i princip deklarerat sin anslutning
till strävandena att minska omfattningen av kontrollen över byggverksamheten.
I några fall, t. ex. i yttrandet från kommunalnämnden i Hultsfred,
har uttalats den meningen att lättnaderna borde gå längre än vad utredningen
förordat.

Icke så få yttranden tar emellertid principiellt avstånd från tanken på att
lätta kontrollen över byggnadsverksamheten. Längst går länsbrandinspektören
i Västmanlands län, som ansett, att byggnadslov alltid bör fordras
för alla till byggande hänförliga åtgärder och detta icke blott i städerna utan
även på landsbygden. Statens brandinspektion har framhållit, att skyldigheten
att söka byggnadslov är en service från det allmännas sida, som
bl. a. befriar den byggande från konsekvenserna av att felaktigheter eventuellt
senare påträffas t. ex. vid inspektion av brandmyndigheten. Andra
yttranden, som bestämt tar avstånd från uppmjukningar av bestämmelserna
på detta område, är de som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala och
Östergötlands län, länsarkitekterna i Gotlands och Skaraborgs län, fullmäktige
i Finspång, Ronneby, Borlänge och Sandviken, stadsbyggnadskontoret
i Stockholm och byggnadsnämnden i Sollentuna. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län har helt allmänt förklarat sig anse, att utredningen gått väl långt,
när det gällt att avskaffa bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov.
Vissa andra yttranden innefattar — utan att någon principiell inställning
deklarerats — avstyrkande av flertalet föreslagna lättnader i bestämmelserna.
Bland dylika yttranden må här nämnas dem, som avgivits av länssty 1)

Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

relsen i Hallands län, länsarkitekterna i Stockholms och Uppsala län, fullmäktige
i Västervik, drätselkammaren i Örebro, byggnadsnämnden i Sundsvall
och Svenska kommunal tekniska föreningen.

Förslaget att slopa anmälningsskyldigheten vid byggande
inom område, för vilket varken generalplan, detaljplan
eller utom plan sbestämmelser fastställts, bär
visserligen i de flesta fall tillstyrkts, men har dock blivit föremål för kritik
i några av yttrandena.

Chefen för försvarsstaben har ansett att den omständigheten att allmänheten
bryter mot en föreskrift ej utgör skäl nog för alt den skall upphävas,
om den i övrigt —- som här anses vara fallet •—- är sakligt motiverad. Andra
yttranden, i vilka yrkats på att bestämmelsen bibehålies, är de, som inkommit
från Svenska naturskyddsföreningen och länsarkitekten i Skaraborgs
län. Dessa har ansett det tveksamt, om byggnadsnämnden i tillräcklig
mån kan övervaka bebyggelsen utan en bestämmelse om anmälningsskyldighet.
Förste provinsialläkaren i Västmanlands län, distriktsingenjörerna
för vatten och avlopp i Uppsala och Jönköpings län samt fullmäktige
i Bollnäs landskommun har ansett att anmälningsskyldigheten bör bibehållas.
Överlantmätaren i Gotlands län har funnit det vanskligt att upphäva
anmälningsskyldigheten samtidigt som bestämmelsen i 123 § BL om byggnadsförbud
upphäves. Bäst vore att införa krav på särskilt tillstånd för
allt byggande, som ej avser jordbrukets, fiskets eller skogsskötselns behov.

Förslaget att införa möjlighet i vissa fall att medgiva
befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov har
tillstyrkts i åtskilliga yttranden. Som exempel må nämnas yttrandena från
Landsorganisationen i Sverige och Sveriges lantbruksförbund, i vilka framhållits,
att förslaget medför icke obetydliga lättnader för de byggande utan
att försämra byggnadsnämndens möjligheter att följa utvecklingen. Ä andra
sidan har länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Kronobergs län, Sveriges
väg- och vattenbyggares riksförbund m. fl. motsatt sig förslaget under
motivering alt en dylik befrielse lätt framstår som en orättvis privilegiering
av viss eller vissa företagare. 1 vissa andra yttranden, speciellt i dem som avgivits
av länsarkitekten i Älvsborgs län, fullmäktige i Halmstad, Göteborg
och Gävle samt byggnadsnämnderna i Malmö och Karlskoga, har ifrågasatts,
om förslaget innebär någon större fördel för de byggande. Stadsbyggnadskontoret
i Stockholm har framhållit, att förenklingen till stor del bortfaller
genom stadgandet, att ritningar m. in. skall ingivas till nämnden samt att
anmälningar skall göras i vanlig ordning. Byggnadsnämnden i Södertälje
har ansett att byggnadsnämnden i princip bör inkopplas på ett så tidigt
stadium som möjligt. Länsstyrelsen i Västmanlands län, Föreningen Sveriges
städers byggnadsinspektörer och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
har förklarat sig kunna godtaga förslaget blott vad angår vissa industrikomplex
och jämförliga anläggningar. Statens brandinspektion bär som ett
minimikrav angivit att vederbörande söker och erhåller godkännande av
dispositionsplan. Arbetarskyddsstyrelsen har ansett att för befrielsen bör

131

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

uppställas såsom villkor, att ägaren underställer företaget yrkesinspektörens
granskning. I några fall, t. ex. i yttrandet från fullmäktige i Finspång, har
de föreslagna bestämmelserna tillstyrkts blott under förutsättning att de
utnyttjas restriktivt.

Länsarkitekten i Jönköpings lön, fullmäktige i Hälsingborg, kommunalnämnden
i Tenhult, byggnadsnämnden i Indalsliden, Svenska brandskyddsföreningen
och Svenska brandkårernas riksförbund har ansett det betänkligt
att slopa kravet på byggnadslov för mindre ändringsarbeten,
eftersom allmänheten ej alltid kan bedöma, huruvida en åtgärd berör konstruktionen
av en byggnads bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, fullmäktige i Karlstad, kommunalnämnden
i Stora Kopparberg och byggnadsnämnden i Landskrona har ansett
att den speciella uppmjukningen av skyldigheten att söka byggnadslov
för ändringar av en- och tvåfa milj shus skulle kunna få
olyckliga följder, bestående i försämring av goda planlösningar, medan
fullmäktige i Gamleby uttalat önskemål om något slag av anmälningsplikt
vid reparation av en- och tvåfamilj svillor. Länsarkitekten i Värmlands län
och fullmäktige i Göteborg har yrkat på skyldighet att söka byggnadslov vid
inredande av vind även där fråga är om en- eller tvåfamilj shus. Föreningen
Sveriges städers byggnadsinspektörer har förfäktat samma mening under
åberopande att inredning av vind alltid innebär ökad belastning på bjälklagen
och därför får anses röra byggnads konstruktion. Vidare har föreningen
ställt frågan, om förslaget innebär att t. ex. badrum får anordnas
utan byggnadslov.

En del yttranden innehåller kritik av utredningens förslag att slopa kravet
på byggnadslov för färgsättning av fasader. Bland yttranden
av denna innebörd må nämnas de från övcrslåthållarämbetet, länsstyrelserna
i Blekinge och Kopparbergs län, ett flertal länsarkitekter samt fullmäktige
i Kristianstad, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Kvänum, Karlstad
och Kumla. Länsstyrelsen i Malmöhus lön har påyrkat anmälningsskyldighet
vid omfärgning av byggnad och byggnadsnämnden i Södertälje någon
form av förenklad prövning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands och Kristianstads län, länsarkitekterna
i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands
län, fullmäktige i Solna, Villstad, Traryd, Gamlcby, Olofström, Kristianstad,
Trelleborg, Halmstad, Varbcrg, Falkenberg, Göteborg, Tjörn, Karlstad, Arvika,
Säffle och Ludvika, byggnadsnämnderna i Nybro, Södertälje, Sölvesborg
och Landskrona, fastighetsnämnden i Malmö, styrelsen för Svenska
stadsförbundet, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Sveriges agronom- och
lanlbrukslärarcförbund m. fl. har yrkat på att skyldigheten att söka byggnadslov
för anordnande av hägnad bibehålies. Länsarkitekten i
Kronobergs län och fullmäktige i Tibro har ifrågasatt, om icke byggnadslov
i allt fall bör sökas för stängsel mot gata. Länsarkitekten i Jönköpings
län har som en tänkbar kompromiss föreslagit att kravet på byggnads -

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

lov för staket mellan fastighet slopas under förutsättning att fastighetsägarna
är eniga. Fullmäktige i Fagersta har förordat skyldighet att göra anmälan
till byggnadsnämnden vid uppsättande av staket.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat att skyldigheten
att söka byggnadslov för rivning av byggnad skall gälla även områden
med byggnadsplan.

I en del yttranden har yrkats på bibehållande av skyldigheten att söka
byggnadslov för schaktning, sprängning och liknande åtgärder.
Bland de yttranden, som är av detta innehåll, må nämnas de
som avgivits av länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län, länsarkitekten i
Jämtlands län, fullmäktige i Borås och Bollnäs landskommun, byggnadsnämnden
i Sundsvall, fastighetsnämnden i Malmö, styrelsen för Svenska
stadsförbundet samt Svenska naturskyddsföreningen. Föreningen Sveriges
städers byggnadsinspektörer har ansett att bestämmelser bör finnas om
särskilt scliaktningslov för tillämnad byggnad.

Skyldighet att söka byggnadslov för trädfällning har påyrkats av
i stort sett samma myndigheter m. fl. som de i nästföregående grupp omnämnda
samt därjämte av bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
fullmäktige i Solna och Göteborg, byggnadsnämnden i Landskrona, Föreningen
för samhällsplanering, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
samt Svenska naturskyddsföreningen.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Västernorrlands län, länsarkitekterna i Örebro, Västmanlands och
Gävleborgs län, fullmäktige i ett flertal stads- och landskommuner, Föreningen
Sveriges stadsarkitekter, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska
brandkårernas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen m. fl. har ansett
att byggnadslov bör krävas för inrättande av uppiag eller
materialgård. Byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län,
länsarkitekterna i Stockholms och Älvsborgs län m. fl., vilka varit av samma
mening, har som skäl särskilt åberopat önskemålet att bibehålla en viss
kontroll över uppkomsten av s. k. bilkyrkogårdar. Medicinalstyrelsen m. fl.
bär åberopat risken för råttinfestering samt för att lastning, lossning och
biltrafik orsakar buller som verkar störande för de närboende. Statens
brandinspektion, Svenska brandbefälsförbundet, Brandbefälets riksförbund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund m. fl. har framhållit, att en bestämmelse
om byggnadslov för inrättande av virkesupplag m. in. är av vital
betydelse ur brandskyddssynpunkt.

I åtskilliga yttranden har den meningen framförts, att skyldigheten att
söka byggnadslov för oljecisterner o. d. bör avse även anordningar
med ändamål att tillgodose fastighets husbehov. Speciellt har framhållits
faran för att grundvattnet förorenas genom oljespill. Yttranden av detta
innehåll har avgivits av bl. a. byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, förste provinsialläkarna i Stockholm och Upp -

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

sala län, byggnadsnämnderna i Sollentuna, Katrineholm och byggnadsnämnden
i Sölvesborg samt Distriktsingenjörers förening. Distriktsingenjören för
vatten och avlopp i Uppsala län, byggnadsnämnden i Södertälje och Föreningen
för vattenhygien har som alternativ tänkt sig någon annan form
av kontroll, t. ex. anmälningsskyldighet. En principiellt annan ståndpunkt
har däremot intagits av förste provinsialläkaren samt distriktsingenjören för
vatten och avlopp i Västernorrlands län, vilka ansett att frågan bör behandlas
i hälsovårdslagstiftningen och icke i byggnadslagstiftningen. Svenska
brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund har yrkat
på att byggnadslov kräves även för oljecisterner o. d. i eller invid ekonomibyggnad
för jordbruk, skogsbruk eller liknande näring.

En annan fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, gäller byggnadslov
för uppsättande eller ändring av skylt eller ljusanordning.
Åtskilliga remissorgan, bland dem länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs, Hallands och Västmanlands län, länsarkitekten i Värmlands
län, vägförvaltningen i Uppsala län, fullmäktige i Solna, ''Villstad,
Trollhättan och Arvika, byggnadsnämnderna i Sundsvall och Sollefteå, Föreningen
för samhällsplanering och styrelsen för Svenska stadsförbundet,
har ansett det otillfredsställande att skyldigheten att söka byggnadslov för
skylt eller ljusanordning begränsats till områden med stadsplan. Svenska
naturskyddsföreningen har betonat, att de nuvarande föreskrifterna i ämnet
har en uppgift att fylla vid sidan av bestämmelserna i naturskyddslagen.
överståthållarämbetet har som sin mening framhållit, att skyldigheten icke
behöver avse alla skyltar men att den bör gälla även inom område, som ej
är stadsplanelagt. Enligt vissa yttranden, t. ex. det som avgivits av länsarkitekten
i Hallands län och vägförvaltningen i Västmanlands län, bör
skyldigheten gälla även inom område med byggnadsplan. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har förordat, att byggnadslov kräves även inom
områden med utomplansbestämmelser. Fullmäktige i Kalmar har särskilt
yrkat på att bestämmelsen om ljusanordningar utökas att omfatta för sjöfarten
viktiga områden invid farleder o. d., där vägledning sker med ljusanordningar.

Fullmäktige i Gävle har ansett, att byggnadslov bör krävas även för u nderhålls-
och reparationsarbeten å byggnad.

Vad utredningen föreslagit rörande byggnadslov för återställande
av brandskadad byggnad och anordnande av ledning
för vatten, avlopp, gas eller elektricitet har blott föranlett
detaljanmärkningar.

Departementschefen

.Erfarenheten visar, alt överträdelser av byggförfattningarna ofta leder
till oformligheter i bebyggelsen, vilka är svåra att komma till rätta med i
efterhand, bl. a. därför att de åtgärder, som detta skulle kräva, icke sällan

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

blir så dyrbara, att de överstiger den enskildes resurser. Ur allmän synpunkt
är det därför bäst alt tillsynen över författningarnas efterlevnad sker redan
innan en tilltänkt byggnad kommer till utförande och under själva byggnadsarbetet.
Även för den byggande är det förmånligt att få ett auktoritativt
besked om att företaget står i överensstämmelse med gällande föreskrifter
och på så sätt undgå de ekonomiska risker, som han eljest skulle
löpa.

Det sagda gäller dock icke alldeles generellt. Det allmänna har visserligen
intresse av att byggnadsförfattningarna efterleves, men detta intresse är
icke så starkt, att det motiverar hur stor och kostsam kontrollapparat som
helst. För att icke antalet ärenden skall bli alltför stort, måste bestämmelserna
om förhandsprövning i form av byggnadslov begränsas att avse vissa
grupper av byggåtgärder, främst sådana av större omfattning och ekonomisk
betydelse samt sådana som av annat särskilt skäl, t. ex. med hänsyn till
inverkan på stads- eller landskapsbilden eller ur hygienisk synpunkt eller
brandskyddssynpunkt, icke bör få vidtagas utan tillstånd. De byggandes intresse
av att åtgärderna blir föremål för förhandsprövning är mest framträdande
när dessa är kostnadskrävande. När däremot fråga är om åtgärder
av jämförelsevis mindre ekonomisk betydelse för den enskilde, kan en bestämmelse
om skyldighet att söka byggnadslov rentav komma att framstå
som ett typexempel på byråkrati och överdriven regleringslust.

I sista hand är det en ren omdömesfråga, hur långt bestämmelserna om
skyldighet att söka byggnadslov bör sträcka sig. Jag är, liksom utredningen,
av den meningen att det allmänna intresset ej kräver förhandsprövning annat
än i ganska begränsad omfattning. Visserligen måste man räkna med
att en större frihet för de byggande kommer att missbrukas i en del fall.
Den omständigheten, att en rättelse ofta är kostnadskrävande, torde emellertid
— om byggmyndigheterna visar tillräcklig fasthet vid krav på rättelse
— leda till att de byggande icke gärna tar den risk, som en överträdelse
innebär. Vad beträffar de byggandes intresse torde detta — såsom utredningen
framhållit -— kunna rätt väl tillgodoses genom en bestämmelse,
enligt vilken vederbörande alltid har rätt att påfordra byggnadsnämndens
prövning av en tilltänkt byggnadsåtgärd, även om skyldighet att söka byggnadslov
icke föreligger.

Min principiella ståndpunkt är alltså den, att skyldigheten att söka byggnadslov
utan olägenhet bör kunna inskränkas rätt avsevärt men att de
byggandes rätt att påkalla prövning av en tilltänkt åtgärds författningsenlighet
i princip bör vara oinskränkt.

Utredningens förslag att helt förlägga tillståndsprövningen vad angår
byggande till byggnadsnämnderna med undantag blott för vissa dispensärenden
innebär enligt min mening en i stort sett lämplig decentraliseringsoch
rationaliseringsåtgärd. Att en del ärenden från den egentliga landsbygden
nu liandlägges av länsstyrelserna i första instans är en nödfallsutväg,
som i det långa loppet icke kan vara lämplig. Länsstyrelsernas uppgift bör

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

vara av ledande, rådgivande och övervakande nalur, och ståndpunktstagandet
till de särskilda byggprojekten bör i första hand ankomma på de lokala
organen. Skälen härtill beslår icke endast i länsstyrelsernas brist på resurser
för att handhava en mera ingående tillsyn av byggnadsverksamheten
utan är framförallt den, att de lokala organen genom sin förankring i orten
har speciellt goda kvalifikationer för uppgifter av sistnämnda art. Länsstyrelsens
nuvarande uppgift att i första instans granska projekt för enstaka
byggföretag vållar tjänstemännen på länsplanet en del onödiga detaljproblem
och inkräktar därigenom på deras möjlighet att vinna översikt över och
gripa sig an med de större problemen. Kanske kan man ställa sig tveksam,
huruvida byggnadsnämnderna i en del landskommuner för närvarande har
den erfarenhet och den tillgång på teknisk sakkunskap, att de kan anses
helt lämpliga att pröva ärenden angående större byggnadsprojekt. Sådana
förekommer emellertid endast sällan i kommuner av denna karaktär.
När ett dylikt ärende någon gång uppträder, kan byggnadsnämnden säkerligen
påräkna hjälp från länsstyrelsen för att anskaffa nödig expertis. F. ö.
har kommunerna själva på senare år genom samgående skapat tillgång på
sådan teknisk service, att frågan endast sällan torde vålla några bekymmer.
Jag anser mig med hänsyn till det anförda kunna tillstyrka utredningens
förslag i nu förevarande del.

Slopandet av den generella skyldigheten att söka byggnadslov inom städer,
köpingar och vissa municipalsamhällen är att beteckna som ett led i
det av mig förut behandlade förslaget att upphäva de nuvarande särbestämmelserna
om byggande inom dessa områden. Det förtjänar framhållas att
skyldighet att söka byggnadslov vid behov skall kunna införas genom att
utomplansbestämmelser bringas i tillämpning. En sådan ordning synes mig
praktisk, och jag tvekar icke att förorda densamma. Den skärpning av de
nuvarande bestämmelserna, som ligger i att byggnadslov skall sökas inom
område med fastställd generalplan, går visserligen icke helt i linje med förenklingssträvandena.
Starka skäl talar emellertid för att fastställd generalplan
i detta hänseende jämställes med detaljplan. Eftersom fastställelse av
generalplan hittills icke sökts annat än i något enstaka fall, har skärpningen
av bestämmelserna på denna punkt icke någon nämnvärd betydelse
för den byggande allmänheten. Jag vill därför icke motsätta mig utredningens
förslag i detta hänseende.

Förslaget att i vissa fall medgiva befrielse från skyldigheten att söka
byggnadslov är icke fullt så radikalt som det i förstone förefaller. Befrielsen
skall nämligen enligt förslaget icke ha någon inverkan på skyldigheten att
ingiva ritningar och andra handlingar eller i fråga om byggnadsnämndens
besiktningar. Den egentliga innebörden av befrielsen blir därför blott att den
byggande icke behöver avvakta byggnadsnämndens beslut utan äger påbörja
byggnadsföretaget, så snart ritningar och övriga handlingar ingivits till
nämnden. Del oaktat kan bestämmelsen, om den icke tillämpas med största
urskillning, lätt komma alt framstå som en orättvis privilegiering av viss
eller vissa byggföretagare. Jag kan därför icke tillstyrka, att den göres till -

136

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

lämplig beträffande bebyggelse i allmänhet, exempelvis bostadsbebyggelse.
Vad angår industribebyggelse är förhållandena ofta sådana, att byggnadsnämndens
förhandsgranskning av byggprojekten icke har någon större uppgift
att fylla. Det torde knappast kunna av den byggande allmänheten anses
som något anmärkningsvärt, att bebyggelse av denna art underkastas andra
regler än t. ex. bostadsbebyggelsen. Jag förordar därför, att möjlighet till
befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov införes beträffande sådant
industriområde, som ligger avskilt från övrig bebyggelse och är i en ägares
hand. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om befrielsens ganska begränsade
innebörd anser jag icke erforderligt att införa några speciella bestämmelser,
t. ex. om förhandsgranskning av annan myndighet e. d.

Den nu gällande anmälningsskyldigheten vid nybyggnad inom område på
landsbygden, för vilket varken gäller plan eller utomplansbestämmelser,
har huvudsakligen till ändamål att sätta byggnadsnämnden i stånd att bedöma,
huruvida tätbebyggelse håller på att uppkomma, och att vid behov
ta initiativ till upprättande av plan eller införande av utomplansbeslämmelser.
Eftersom anmälningsskyldigheten på de flesta håll icke fullgöres och
då byggnadsnämnderna på landsbygden även därförutan torde ha erforderlig
lokalkännedom, biträder jag förslaget att skyldigheten slopas.

Jag övergår härefter till att tala om de särskilda åtgärder, för vilka byggnadslov
skall krävas.

Kravet på byggnadslov för nybyggnad samt för mera betydande ändringsarbeten
som icke är att hänföra till nybyggnad anser jag i princip vara
ofrånkomligt. Detta utesluter dock icke, att detaljbestämmelserna i ämnet
kan tänkas undergå vissa uppmjukningar. Nuvarande bestämmelser går i
vissa hänseenden väl långt. Utredningens förslag att inskränka kravet på
byggnadslov för ändringsarbeten att avse endast sådana arbeten, som berör
konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder, rök- eller ventilationskanaler
eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende,
är i jämförelse därmed att föredraga. Därigenom klargöres bl. a. att
en åtgärd icke fordrar byggnadslov enbart därför att den berör byggnadens
vitala eller ur brandskyddssynpunkt känsliga delar och att byggnadslov behöver
sökas endast om arbetena påverkar dessa byggnadsdelar i konstruktiv!
hänseende. Åtgärder, som vidtages inom en bostadslägenhet och icke
avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende, kommer i regel icke att fordra
byggnadslov. Däremot kommer byggnadslov alltjämt att krävas för sådana
åtgärder som exempelvis sammanslagning eller uppdelning av lägenheter,
inredande av bostadslägenhet å förut oinredd vind, anordnande av eldstäder
m. m.

Vad speciellt beträffar reglerna om vad som är att hänföra till nybyggnad
har utredningen — enligt min mening med fog — kritiserat den stränga
bestämmelse i nu gällande byggnadsstadga, enligt vilken varje ändring, om
än aldrig så obetydlig, på byggnad som strider mot gällande detaljplan eller
utomplansbestämmelser eller vissa bestämmelser i BS, anses som nybygg -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år W59

nåd. Den huvudsakliga betydelsen av detta stadgande ligger icke i och för
sig i att åtgärden konnner att kräva byggnadslov utan däri, att den i princip
icke får komma till stånd utan dispens från planen eller bestämmelserna.
Genom att vägra dispens bar byggmyndigheterna möjlighet att hindra, att
byggnaden genom ändringsarbeten stiger i värde på ett sätt, som förhindrar
genomförandet av planen eller bestämmelserna. Stadgandet är säkerligen
icke avsett att lägga hinder i vägen för att egnahem och liknande fastigheter
bibehålies vid en standard, som motsvarar nutidens krav. För att så skall
ske fordras att dispensbefogenheten liandhaves tämligen liberalt. Emellertid
har det icke kunnat undvikas, alt tillämpningen blivit ganska olika i skilda
orter. Enligt min mening föreligger knappast någon anledning att upprätthålla
kravet på dispens för sådana ändringsarbeten på en- och tvåfamilj shus,
vilka varken kan betecknas som ny-, till- eller påbyggnad eller som ombyggnad
eller därmed jämförlig åtgärd och vilka ej heller innebär att byggnaden
helt eller delvis inredes till väsentligen annat ändamål än det, vartill den
förut varit använd. Jag ansluter mig alltså till förslaget att helt undantaga
dylika mindre ändringsarbeten på en och tvåfamilj shus från begreppet nybyggnad.

Den nuvarande bestämmelsen om byggnadslov för inhägnande av fastighet
går enligt min uppfattning onödigt långt. Beskaffenheten av de stängsel,
som uppsättes kring enskilda fastigheter, är i regel icke en angelägenhet
av den betydelse, att någon form av förhandskontroll erfordras. Det bör
kunna räcka med en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet att hålla
tomten med därå anbragta anordningar i vårdat skick samt om befogenhet
för byggnadsnämnden att ingripa, om så ej sker. Erfordras en närmare reglering,
bör den ske i stadsplanen. Det finns emellertid — på sätt framhållits
i en del remissyttranden — missförhållanden, med vilka man näppeligen
kommer till rätta med allmänna bestämmelser av denna karaktär.
Jag syftar härvid på fall, då stängslen göres så höga eller i sådant utförande,
att de skymmer sikten för trafiken eller verkar besvärande för
grannfastigheterna. Med tanke på dylika fall tror jag ej, att en bestämmelse
om skyldighet att söka byggnadslov kan helt avvaras. Den torde
emellertid kunna inskränkas att avse mur, plank eller därmed jämförlig
anordning, vilket innebär att staket och grindar av sedvanlig beskaffenhet
uteslutes från dess räckvidd. Utredningens förslag bör jämkas i enlighet
härmed.

Beträffande frågan om rivning av byggnad biträder jag de sakkunnigas
förslag enligt vilket byggnadslov skall fordras inom område med stadsplan
men icke inom landet i övrigt.

Likaledes kan jag i princip ansluta mig till utredningens mening att en
allmän bestämmelse om byggnadslov för schaktning, sprängning, trädfällning
och därmed jämförliga åtgärder icke bar någon större uppgift att
fylla. Jag vill dock göra ett undantag för åtgärder, vilka innebär eu avsevärd
ändring av liöjdläget för tomt eller del därav. Sådana åtgärder kan

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

kraftigt påverka förhållandena å tomten och angränsande fastigheter, även
om de icke är av den betydelse för möjligheterna att utnyttja området, att
ingripande kan ske med stöd av 40, 110, 147 eller 148 §§ BL. För dylika åtgärder
bör därför enligt min mening fordras byggnadslov. En bestämmelse
om byggnadslov för fällande av träd är däremot så lätt att kringgå, att man
redan av denna anledning bör avstå från alt reglera hithörande frågor i författningen.

I fråga om kravet på byggnadslov för upplag och anordnande av materialgård
är jag av annan mening än utredningen. Visserligen anser jag det
överdrivet att uppställa krav på byggnadslov t. ex. i det fall, att en villaägare
på sin tomt upplägger t. ex. en vedstapel eller ett måttligt förråd av
byggnadsmaterial för en förestående reparation. Så torde emellertid de nuvarande
bestämmelserna i allmänhet icke lia tolkats. I praxis torde bestämmelsen
ha tillämpats sasom avseende i huvudsak blott mera omfattande
eller permanenta upplag. Den bar visat sig vara ett rätt gott vapen,
när det gällt att komma till rätta med t. ex. sådana fall, då någon använder
en tomt inom tättbebyggt område såsom upplag för byggnadsmaterial eller
kasserade bilar. Även om ett dylikt upplag hålles i vårdat skick, kan förekomsten
därav vålla stor olägenhet för dem, som bebor angränsande tomter.
I svårare fall kan dylika upplag helt förändra områdets karaktär. Jag anser
därför, att den nuvarande bestämmelsen icke kan avvaras. — Vad utredningen
yttrat om behovet av ett särskilt stadgande om byggnadslov för bensinmackar
och andra fasta anordningar för förvaring eller hantering av
brännbara vätskor anser jag beaktansvärt. Jag föreslår, att bestämmelserna i
ämnet utformas i överensstämmelse med vad utredningen förordat.

I fråga om skyldigheten att söka byggnadslov för skyltar och ljusanordningar
m. m. kan det möjligen ifrågasättas, om icke utredningens förslag
är \äl restriktivt, i vad det går ut på att dylik skyldighet skall föreligga endast
inom område med stadsplan men icke inom område med byggnadsplan.
Goda skäl kan åberopas till stöd för åsikten, att frågan bör vara reglerad
på samma sätt inom alla områden, som är avsedda för tätbebyggelse, oavsett
planinstitutet. Emellertid har icke försports, att avsaknaden av särskilda
bestämmelser för byggnadsplaneområdena på landsbygden hittills
skulle ha orsakat några avsevärda olägenheter. F. n. saknas därför enligt
min mening tillräckliga skäl alt göra någon så betydande utvidgning av bestämmelsernas
giltighetsområde, som deras utsträckande till områden med
byggnadsplan skulle innebära. — En annan tänkbar invändning mot utredningens
förslag gäller de talrika fall, då stadsplan icke hunnit fastställas
och byggande sker på grund av dispens från gällande byggnadsförbud.
Enligt förslaget skulle det även sedan planen fastställts bli svårt att komma
till rätta med olämpliga skyltar och ljusanordningar, som uppsatts före
planfastställelsen. Att införa en bestämmelse om byggnadslov för dylika
fall synes emellertid icke vara någon framkomlig väg, med mindre även de
materiella bestämmelserna om skyltar in. in. göres tillämpliga å nu före -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

varande fall. Detta skulle emellertid innebära ett stort avsteg från grundtankarna
i utredningens förslag. Behovet av en reglering synes ej heller
vara mera framträdande, än att det i huvudsak kan anses tillgodosett genom
bestämmelserna i naturskyddslagen, hälsovårdsstadgan, väglagstiftningen och
författningarna angående brandväsendet. För vissa fall, då skylt eller annan
särskild anordning utförts så, att den uppenbarligen medför risk för olycksfall
eller annan allvarlig olägenhet, t. ex. om den anbragts för lågt med
hänsyn till gångtrafiken eller kan förväxlas med vägmärken eller ljussignaler
för trafiken, torde emellertid byggnadsnämnden böra ha befogenhet
att förordna om rättelse, oavsett den tidpunkt när anordningen tillkommit
och oavsett om anordningen är belägen inom område med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser. Till denna fråga skall jag återkomma
i annat sammanhang. Någon jämkning av utredningens förslag till
bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov föranledes ej härav.

Övriga punkter i utredningens förslag föranleder icke något särskilt uttalande
från min sida.

Dispenser

Gällande bestämmelser

De i BL stadgade byggnadsförbuden är i allmänhet dispensabla. Befogenheten
att medge dispens tillkommer i vissa fall Kungl. Maj:t (13, 34—38,
45, 134 och 136 §§ BL) samt i vissa fall länsstyrelsen (14, 15, 35, 79, 80—
82, 86, 92, 100, 101, 106, 108—110, 122, 123, 125 och 169 §§ BL). I de flesta av
de fall, då dispensbefogenheten i princip tillkommer Kungl. Maj:t, framgår
att Kungl. Maj :t kan delegera befogenheten till underordnad myndighet
(13, 16, 34, 36, 37, 91, 134 och 136 §§ BL). I några fall har en liknande anordning
vidtagits beträffande länsstyrelsens dispensbefogenhet, i det att
antingen länsstyrelsen (80, 92 och 110 §§ BL) eller Kungl. Maj:t (79, 100
och 109 §§) fått möjlighet att delegera befogenheten till annan myndighet.
Vad angår den omfattning, vari möjligheten till delegation utnyttjas, hänvisas
till 49, 50, 79, 130 och 170 §§ BS. På grund av dessa sistnämnda bestämmelser
handhaves dispensbefogenheten i själva verket till övervägande
del av länsstyrelserna och i någon mån även av byggnadsnämnderna.

Även de i BS upptagna bestämmelserna om byggnads yttre och inre anordnande
är i stor omfattning dispensabla. En generell dispensbefogenhet
torde utan särskild bestämmelse tillkomma Kungl. Maj :t enligt allmänna
regler. Även länsstyrelsen har på grund av bestämmelser i BS (73, 98, 100,
101, 129, 130, 134, 141 och 143 §§) cn viss dispensbefogenhet. Också bygg -

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

nadsnämnden har på grund av särskilda bestämmelser (73, 129, 134 och
170 §§ BS) möjlighet att i stor omfattning medge undantag från de allmänna
reglerna, om nämnden till sitt biträde har person med särskilda kvalifikationer
och denne tillstyrkt åtgärden. Härjämte är åtskilliga av de i BS
förekommande bestämmelserna om byggande så avfattade, att de under
vissa angivna förutsättningar ger byggnadsnämnden möjlighet att frångå de
i allmänhet gällande reglerna. Stundom fordras dock härför att byggnadsnämnden
samråder med annan myndighet, t. ex. brandmjmdigheten (63 och
65 §§ BS). Vidare är de tekniska anvisningar, som utfärdats av byggnadsstyrelsen
med stöd av 59, 61, 67, 69, 70, 74, 100, 101, 129, 134 och 172 §§ BS,
i vissa fall så avfattade, att de enligt sin ordalydelse ej får frångås utan
styrelsens medgivande. Även byggnadsstyrelsen bör därför nämnas bland
dispensmyndigheterna.

Utredningen

I betänkandet har framhållits, att det icke är tänkbart att hålla beståndet
av planer och bestämmelser ständigt aktuellt. Något som däremot bör
kunna fordras är att man innan ett byggnadsföretag skall komma till stånd
genomgår den gällande planen och ser efter, om någon ändring av denna är
påkallad. Utredningen har i princip ansett att man hellre bör välja utvägen
att göra en partiell revision av planen än utvägen att söka dispens från
denna. Man kan dock icke bortse från att även dispensmöjligheten ofta är
en tjänlig utväg. Att ändra en detaljplan är ofta en onödigt omständlig procedur,
när blott enstaka mindre avvikelser från planen ifrågasättes. Med
tanke härpå har utredningen funnit angeläget att tillvarataga och även något
utöka de möjligheter att undanröja svårigheter för de byggande, som dispensmöjligheten
trots allt innebär.

Vad först angår frågan om utvidgning av dispens möjligheter
na har utredningen ingående behandlat de i 13, 34, 79 och 109 §§
upptagna förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, stadsplan,
utomplansbestämmelser eller byggnadsplan. Härvid har framhållits, att undantag
från fastställd generalplan kan medgivas »när särskilda skäl äro
därtill och nybyggnaden ej avsevärt motverkar syftet med bestämmelserna».
Vad däremot angår stadsplan och byggnadsplan, kan dispens medgivas blott
»när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens
användning för avsett ändamål». Skillnaden är enligt utredningen motiverad
av att markanvändningen är den centrala frågan i en detaljplan och
att ett avsteg från vad som härutinnan bestämts lätt kan äventyra planens
genomförande även i övriga delar. Å andra sidan har i praxis framträtt ett
starkt behov av att i vissa fall kunna medge avsteg från en stadsplan eller
byggnadsplan i något större omfattning än som strängt taget låter sig förenas
med ordalydelsen i 34 och 109 §§ BL. Det har också visat sig, att den i
lagen skedda gränsdragningen, ehuru formellt oantastlig, är ägnad att vålla

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

tillämpningssvårigheter. Några allvarligare betänkligheter torde icke behöva
möta mot att möjligheterna att ge dispens från detaljplanerna något ntökas,
om man blott kan skapa lämpliga garantier för att allmänna och enskilda
intressen behörigen tillgodoses vid dispensprövningen. Under hänvisning till
det anförda har utredningen föreslagit, att de i 34 och 109 §§ BL givna förbuden
mot nybyggnad i strid mot stadsplan resp. byggnadsplan jämkas så,
att det nuvarande stränga villkoret för dispens mildras därhän att dispens
kan ges om en ändamålsenlig användning av marken icke försvåras.
Liksom nu bör dock gälla, att dispens blott ges när särskilda skäl föreligger.
Frågan om lämpliga garantier för att kommunala och enskilda intressen
tillgodoses i samband med dispensgivningen har utredningen behandlat
i det följande i anslutning till frågan om decentralisering av dispensgivningen.

Övriga byggnadsförbud, som följer direkt av bestämmelserna i BL, har
ansetts vara av mindre intresse ur nu förevarande synpunkter.

Härefter har utredningen behandlat frågan om decentralisering
av dispensgivningen.

Såsom ett önskemål har för utredningen framstått att i största möjliga
omfattning decentralisera dispensgivningen till den lokala byggmyndigheten,
nämligen byggnadsnämnden. Denna bör först och främst bibehållas
vid sin nuvarande befogenhet att medgiva avvikelse från de i BL stadgade
förbuden att bygga i strid mot fastställda planer eller utomplansbestämmelser.
Med hänsyn till de övervägande goda erfarenheter, som hittills vunnits
av byggnadsnämndernas sätt att handhava sina dispensbefogenheter,
torde ej heller några allvarligare betänkligheter möta mot att dessa befogenheter
ytterligare utökas. Enligt utredningens mening bör i princip all
dispensgivning av detta slag kunna anförtros byggnadsnämnderna med undantag
blott för sådana fall, då dispensen kan medföra mera vittgående
verkningar i fråga om möjligheterna att genomföra planen eller kan äventyra
syftet med utomplansbestämmelserna. Liksom nu bör dock såsom förutsättning
för dispensbefogenheten gälla, att byggnadsnämnden har tillgång
till fullgod expertis i planläggningsfrågor.

Hittills har byggnadsnämnden icke haft befogenhet att medgiva undantag
från sådana nybyggnadsförbud, som enligt BL i vissa fall gäller eller
kan särskilt påläggas i avbidan på framtida planläggning (14, 15, 35, 80,
91, 97, 106, 108 och 125 §§ BL). Utredningen har ansett, att nu avsedda
dispensfrågor i regel bör kunna avgöras av byggnadsnämnden, om denna
har tillgång till stadsarkitekt eller befattningshavare med motsvarande kompetens.

Ett annat område, där en utvidgning av byggnadsnämndens dispensbefogenhet
skulle bli till nytta, utgör de i BS givna bestämmelserna om byggnads
yttre och inre utförande. Svårigheten ligger i att man icke kan förutsätta,
att alla byggnadsnämnder har tillgång till sådan teknisk expertis,
som gör dem skickade att bedöma dylika frågor. Detta bör dock icke hindra,

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

att de byggnadsnämnder, som faktiskt har tillgång till dylik expertis, får
sådana befogenheter att medge dispenser från byggbestämmelserna, som
svarar mot den ökade kompetensen.

Kravet på kompetent personal bör enligt utredningens mening icke fattas
lättvindigt. Frågan, huruvida byggnadsnämnden har tillgång till expertis i
tillräcklig omfattning för att kunna anförtros de vittgående dispensbefogenheter,
som utredningen föreslår, bör lämpligen bli föremål för särskild
prövning av länsstyrelsen. Att så sker är också lämpligt därför att varje tvekan
därigenom undanröjes, vilken kompetens som tillkommer byggnadsnämnden
i varje särskild kommun.

Möjligen kan det göras gällande, att de stora befogenheter, som utredningen
vill tillerkänna byggnadsnämnderna, i vissa fall kan tänkas innebära
en fara för allmän eller enskild rätt. Enligt de principer, på vilka BL
bygger, är dispensbefogenheten att anse som delegerad till byggnadsnämnderna
från Kungl. Maj :t och länsstyrelsen. Ett enkelt korrektiv mot missbruk
är att Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen får befogenhet att, där så uppenbarligen
är påkallat, återkalla delegationen och för framtiden själv ta
hand om dispensgivningen. Författningstekniskt kan detta lämpligen kunna
komma till uttryck på det sättet, att länsstyrelserna formellt får åt sig anförtrodd
all sådan dispensgivning, som icke enligt bestämmelserna i BL är
ovillkorligen förbehållen Kungl. Maj :t, men att det samtidigt utsäges att
dispensbefogenheterna kan och bör av länsstyrelserna delegeras till byggnadsnämnderna
i den mån dessa disponerar över erforderlig teknisk sakkunskap.
Såsom en ytterligare garanti för enskild rätt har utredningen föreslagit
en uttrycklig bestämmelse om att byggnadsnämnden icke får utöva
sin dispensrätt utan att i ärendet höra den eller de enskilda sakägare, vilka
kan beröras av dispensen.

Utredningens uppfattning i fråga om länsstyrelsernas dispensbefogenhet
framgår i huvudsak av vad som nu anförts rörande delegation av Kungl.
Maj :ts dispensbefogenhet till länsstyrelserna samt från dessa till byggnadsnämnderna.

En särskild fråga är det i 38 § BL upptagna förbudet att bygga i strid mot
tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående. Detta förbud
uppbäres av mycket starka lagstiftningspolitiska skäl, och det kan därför
ifrågasättas, om det är lämpligt att dispensbefogenheten, som f. n är förbehållen
Kungl. Maj :t allena, delegeras till länsstyrelsen eller byggnadsnämnden.
Utredningen har ansett, att någon delegation till byggnadsnämnden
i detta fall icke bör ifrågakomma men att det däremot kan vara lämpligt
att söka något underlätta förfarandet i ärenden rörande dispens från
förbudet genom att prövningen får ske hos länsstyrelsen. Utredningen har
därför föreslagit, att i 38 § BL intages en bestämmelse, varigenom Kungl.
Maj :t får möjlighet att delegera dispensbefogenheten till annan myndighet,
samt att i BS införes ett stadgande, varigenom befogenheten delegeras till
länsstyrelsen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

143

I detta sammanhang har utredningen också gjort vissa uttalanden om
principerna för meddelande av dispens från planer, utomplansbestämmelser
och nybyggnadsförbud. Kommunernas ansvar för planväsendet bör enligt utredningens
mening ha till konsekvens, att dylika dispenser icke beviljas mot
det kommunala planorganets — byggnadsnämndens — bestridande. Byggnadsnämnden
bör med andra ord i princip ha vetorätt i dispensfrågor, åtminstone
där fråga är om dispens från sådana nybyggnadsförbud, som följer
direkt av bestämmelserna i BL. En sakägare bör sålunda ej kunna klaga
sig till dispens hos länsstyrelsen. Om byggnadsnämnden icke själv har dispensbefogenhet,
bör länsstyrelsen kunna ge dispens blott under förutsättning
att sådan tillstyrkes av byggnadsnämnden. I sak torde denna princip
redan nu vara ganska allmänt erkänd, men den bör för tydlighets skull inskrivas
i själva författningen.

Beträffande omfattningen av Kungl. Maj :ts dispensbefogenhet har utredningen
hänvisat till vad som anförts om byggnadsnämnd och länsstyrelse.
Vissa dispensfall bör enligt utredningen alltjämt förbehållas Kungl.
Maj:ts avgörande. Så bör vara förhållandet med det i 45 § tredje stycket
BL upptagna förbudet mot nybyggnad på mark, för vilken Kungl. Maj:t
fastställt stadsplan under villkor att visst område inlöses. Vidare har i detta
sammanhang omnämnts stadgandet i 35 § andra punkten BL, vilket lagrum
innehåller en bestämmelse om vissa dispensfall, i vilka avgörandet jämlikt
13 eller 34 § BL är förbehållet Kungl. Maj :t men dispens erfordras även från
sådant i lagrummet omförmält nybyggnadsförbud, där annan myndighet
kan dispensera.

Principen om vetorätt för byggnadsnämnden i dispensfrågor har ansetts
icke kunna alldeles konsekvent upprätthållas vid en prövning hos Kungl.
Maj :t. Emellertid har förutsatts att Kungl. Maj :t, liksom hittills, kommer att
utöva sin dispensbefogenhet med varsamhet. Eftersom handhavandet av dispensbefogenheten
uteslutande beror på lämplighetshänsyn och icke är att
beteckna såsom någon rättsfråga, bör dispensärenden liksom hittills handläggas
av Kungl. Maj :t i statsrådet och icke av regeringsrätten.

Något behov av en särskild dispensbefogenhet för byggnadsstyrelsen har
ansetts icke föreligga. På byggnadsstyrelsen bör däremot ankomma att vid
behov utfärda generella föreskrifter och anvisningar om byggnaders utförande
i tekniskt hänseende, t. ex. beträffande villkoren för användande av
nya material och arbetsmetoder.

Remissyttrandena

Förslaget att utvidga dispens möjligheterna har icke rönt
nämnvärd uppmärksamhet i yttrandena.

I vissa yttranden, bl. a. det som avgivits av länsstyrelsen i Västmanlands
län, har emellertid gjorts gällande, att utredningens formulering är mindre
lycklig så tillvida som den ger utrymme åt den missuppfattningen alt länsstyrelsens
dispensbefogenhet blir mera omfattande än Kungl. Maj:ts.

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Tanken att decentralisera dispensgivningen till byggnadsnämnderna
har vunnit allmän anslutning. Hovrätten för Västra Sverige,
byggnadsstyrelsen och överståthållarämbetet har i princip förklarat sig ense
med utredningen i denna del. Länsstyrelsen i Hallands län har särskilt framhållit,
att de föreslagna bestämmelserna kommer att utgöra en sporre för
kommunerna att skaffa sig kvalificerade biträden. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län har ansett, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna innefattar
tillräckligt goda garantier för att dispensmöjligheten icke skall få en
oriktig tillämpning. Speciellt har förslaget tillstyrkts på kommunalt håll.
Styrelsen för svenska stadsförbundet har förklarat sig övertygad om att man
genom decentraliseringen av dispensärendena kan vinna en betydande förenkling
och snabbare handläggning av byggnadsärendena. Fullmäktige i Älmhult
m. fl. har betonat, att nödvändigheten för byggnadsnämnd att i dispensfall
hänvisa till länsstyrelsen orsakat stor irritation hos allmänheten. Kommunalnämnden
i Hultsfred har t. o. m. ansett att utredningen varit väl försiktig
när det gällt att tilldela byggnadsnämnden dispensbefogenheter, t. ex.
i fall, då gällande plan är helt föråldrad. Fullmäktige i Huddinge har sagt sig
förutsätta, att den föreslagna möjligheten att delegera dispensbefogenheten
kommer att utnyttjas till fullo, så att länsstyrelsen icke förser delegationsbesluten
med onödiga förbehåll. Svenska riksbyggen har starkt understrukit
att byggnadsnämnderna bör få så stora befogenheter som möjligt.

I några yttranden har dock en mera betänksam inställning kommit till synes.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att man vid fastställandet
av vägplaner i många fall tagit hänsyn till faktorer som undandrar
sig kommunernas bedömande och att en alltför frikostig dispensgivning
äventyrar verkan av utfärdade byggnadsförbud, vilket kan vara olyckligt ur
bl. a. hälso- och vattenvårdssynpunkter. Liknande uttalanden har gjorts av
några länsstyrelser, närmare bestämt de i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,
Kristianstads och Värmlands län, ett par länsarkitekter, överlantmätaren
i Kopparbergs län och förste stadsläkaren i Uppsala. Förste provinsialläkaren
samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i Västernorrlands län
har särskilt framhållit, att arkitektutbildning icke medför kompetens i frågor
rörande vattenförsörjning och avlopp eller vattenvård, samt har med hänsyn
härtill avstyrkt ökade dispensbefogenheter för byggnadsnämnderna, så länge
dessa icke besitter särskild sakkunskap på sistnämnda områden. Distriktsingenjörers
förening har åberopat den verkan, som dispenserna kan få på
kostnaderna för vatten- och avloppsanläggningar. Sveriges fastighetsägareförbund
har ansett att förslaget är ett uttryck för kommunernas oavlåtliga
strävan att uppnå ökade maktmedel mot enskilda fastighetsägare samt är
ägnat att medföra ökad rättsosäkerhet för markägarna. 1 några få fall har
en viss tveksamhet yppat sig också i yttrandena från kommunala organ.
Byggnadsnämnden i Vifolka har ansett det tvivelaktigt, om de små landskommunerna
har någon fördel av den vidgade dispensbefogenheten. Fullmäktige
i Villstad har betonat fördelen för byggnadsnämnden att kunna åberopa
sig på länsstyrelsens auktoritet i vissa dispensärenden.

På några håll har ifrågasatts, om icke byggnadsnämndernas dispensbefo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959 145

genhet åtminstone t. v. borde bestämmas något snävare än enligt utredningens
förslag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett det innebära vissa risker att på
en gång genomföra en decentralisering av dispensgivningen till byggnadsnämnderna
i den omfattning, som föreslagits, samt har förordat, att till en
början blott vissa uppgifter på området anförtros dessa. Länsstyrelsen i Gotlands
län har ansett att möjligheten till delegation av dispensbefogenheten
t. v. bör utnyttjas endast i ringa omfattning. Även överlantmätaren i Stockholms
län har som sin uppfattning framhållit, att delegationsmöjligheten bör
utövas med försiktighet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har sagt sig icke kunna tillstyrka dispensbefogenhet
för byggnadsnämnden, när fråga är om byggnadsförbud i avvaktan
på planläggning.

Överlantmätaren i Västmanlands län har funnit uppmjukningen av bestämmelserna
om villkoren för dispens, när det gäller att bygga i strid mot
stadsplan, vara diskutabel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat sig kunna tillstyrka delegation
av dispensbefogenheten blott såvitt angår avvikelse från fastställd
byggnadsplan. Däremot har distriktsingenjörerna för vatten och avlopp i
Jönköpings och Örebro län speciellt avstyrkt en befogenhet för byggnadsnämnden
i detta hänseende, eftersom det visat sig att byggnadsnämnderna
i praktiken aldrig eller ytterst sällan avstyrker ansökningar om dylika dispenser.

Icke så få yttranden innefattar avstyrkande av förslaget i vad det innebär
befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva dispens från byggnadsförbud,
som enligt 86 eller 122 § BL pålysts för att skydda område med särskild
naturskönhet, fast fornlämning etc. Så är fallet bl. a. med yttrandena
från länsstyrelserna i Malmöhus, Västernorrlands och Jämtlands län samt
Svenska naturskyddsföreningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har vidare avstyrkt att byggnadsnämnden
får befogenhet att dispensera från förbud enligt 110 § andra stycket BL att
företaga nybyggnad inom område med byggnadsplan, innan vägar, vattenförsörjning
och avlopp ordnats i erforderlig mån.

överlantmätaren i Skaraborgs län har ifrågasatt, hur de nya dispensreglerna
skall samordnas med dispensgivning enligt 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen
och 5 kap. 8 § 1 mom. fastighetsbildningslagen. I avbidan på
översynen av dessa lagar bör måhända dispensreglerna i byggnadsstadgan
få ett försiktigare och mindre omfångsrikt innehåll, överlantmätarna i Jönköpings
och Gävleborgs län har ansett, att den föreslagna dispensbefogenheten
för byggnadsnämnd för konsekvensens skull bör åtföljas av motsvarande
ändringar i nämnda två lagrum.

En synpunkt, som starkt betonats i många av yttrandena, är behovet av
verkligt kvalificerad sakkunnighjälp åt byggnadsnämnderna. Byggnadsstyrelsen
har som förutsättning för utvidgningen av dispensbefogenheten angivit,
att länsstyrelserna noggrant tillser alt kompetenskraven för bygg 10

Biliang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 168

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nadsnämndens sakkunniga biträden icke eftersättes. Föreningen för samhällsplanering
har understrukit vikten av att allt göres — icke minst från
statsmakternas sida ■— för att tillförsäkra kommunerna tillräcklig sakkunskap
i planärenden. Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit att en
decentralisering i full omfattning icke är möjlig, förrän efterhand som en
organisation av fast anställda arkitekter kommer till stånd. Svenska vägoch
vattenbyggares riksförbund har framhävt behovet av kvalificerad sakkunskap
i konstruktiva frågor och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund
behovet av personal med erforderlig kompetens i brandskyddsfrågor.
överståthållarämbetet har ifrågasatt, om icke länsstyrelsen vid delegationsbeslut
bör beakta även huruvida nämnden har tillgång till juridisk sakkunskap.
Fullmäktige i Vaksala har framhållit, att de föreslagna bestämmelserna
möjliggör för de mindre landskommunerna, vilka icke har
råd och möjlighet att var för sig hålla en stab av specialiserade fackmän,
att kollektivt ordna planering och kontroll genom länsvis organiserade
byggnadskontor. Fullmäktige i Högsby har understrukit, att kommunerna
ej bör direkt åläggas att skaffa sig sakkunniga biträden och att dispensgivningen
alternativt bör få kvarligga hos länsstyrelsen. Fullmäktige i Borensbcrg
har önskat ett närmare klarläggande av frågan, huruvida delegation
förutsätter framställning av kommunen eller kan ske på länsstyrelsens
initiativ.

En annan fråga är, vilka befogenheter som skall tillkomma nämndens
sakkunnige. I flera yttranden, bl. a. de från länsstyrelsen i Södermanlands
län och överlantmätaren i Kronobergs lön, har framställts önskemål om att
det tydligare angives, att dispens ej får meddelas med mindre den sakkunnige
blivit hörd i ärendet. En mening, som omfattas av flertalet länsarkitekter
och vartill även länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs
och Bohus samt Jämtlands län anslutit sig, är att byggnadsnämndens dispensbefogenheter
bör vara beroende av att nämndens sakkunnige tillstyrkt
åtgärden. Samma uppfattning har uttalats från några andra håll, bl. a. av
lantmäteristyrelsen, Svenska kommunal tekniska föreningen, Föreningen för
vatlenhygien, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Föreningen Sveriges städers
byggnadsinspektörer samt byggnadsnämnderna i Sundsvall och Njurunda.
På kommunalt håll har man emellertid i allmänhet motsatt sig en
sådan ordning. Som exempel må nämnas yttrandet från fullmäktige i Stockholm,
som starkt betonat, att tjänsteman hos nämnden ej kan ha vetorätt
mot nämndens beslut, samt yttrandet från byggnadsnämnden i Landskrona,
som framhållit att nämnden knappast annat än möjligen i något undantagsfall
torde komma att meddela dispens mot den sakkunniges avstyrkande.

I en del yttranden har förordats vissa andra jämkningar i förslaget. Hälsovårdsnämnden
i Malmö har betonat, att länsstyrelsen bör ha rätt att öva
tillsyn över byggnadsnämndens dispensprövning. Bostadsstyrelsen och länsarkitekten
i Värmlands län har funnit det böra övervägas, om icke en uttrycklig
bestämmelse bör införas om skyldighet för byggnadsnämnd att un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 är 1959

147

derrätta länsstyrelsen om vissa beslut. Hovrätten för Västra Sverige har
som ett lämpligt korrektiv mot missbruk förordat att besvärsrätt tillerkännes
inlressesammanslutningar inom byggnads- och fastighetsväsendet, såsom
sammanslutningar av byggnadsföretagare, villa- och fastighetsägartöreningar
o. d. Länsarkitekten i Gävleborgs lön har ansett bättre, att byggnadsnämndens
dispensbefogenheter direkt angives i stadgan än att den beror
på en delegation från länsstyrelsen. Länsarkitekterna i Stockholms och
Skaraborgs län har ansett att en uppspaltning av dispensrätten med hänsyn
till huruvida byggnadsnämnden har tillgång till stadsarkitekt eller byggnadsinspektör
kan vålla besvärligheter och att en klarare linje här är påkallad.
Fullmäktige i Finspång har uttalat sig för en decentralisering av
dispensgivningen i planärenden men har funnit det tveksamt, om en motsvarande
decentralisering i tekniska och konstruktiva frågor kan förenas
med önskemålet att få enhetliga bestämmelser för hela landet. Fullmäktige
i Morastrand har uttalat önskemål om rådgivande normer till ledning för
dispensgivningen.

Vad utredningen anfört om vetorätt för byggnadsnämnden i dispensfrågor
har överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser och länsarkitekter m. fl.
bestämt motsatt sig. Enligt byggnadsstyrelsen är det att gå för långt att
uppställa en uttrycklig bestämmelse om vetorätt för byggnadsnämnden i
vissa dispensfrågor. Byggnadsnämndens uppfattning måste givetvis väga
tungt, men detta utesluter icke att en överprövning bör få äga rum av de
sakskäl, som föranlett nämndens beslut. Hovrätten för Nedre Norrland bar
framhållit, att en klagan hos länsstyrelsen över att byggnadsnämnd vägrat
dispens enligt förslaget icke skulle kunna medföra någon ändring hos länsstyrelsen
men att klaganden genom att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t
kanske likväl kunde få den önskade dispensen. Förfarandet hos länsstyrelsen
bleve med andra ord en ren formalitet. Denna anordning är icke ändamålsenlig.
— Å andra sidan har styrelsen för Svenska stadsförbundet betecknat
principen om byggnadsnämndens vetorätt i dispensfrågor som varande
av sådan vikt, att den bör komma till uttryck i själva författningen
på ett tydligare sätt än i utredningens förslag.

I anslutning till utredningens uttalanden om att byggnadsstyrelsens dispensbefogenheter
kommer att bortfalla har styrelsen betecknat det soin angeläget
att styrelsen även i fortsättningen får bemyndigande att pröva och
generellt godkänna byggnadsmaterial, konstruktioner och arbetsmetoder
samt därvid meddela erforderliga undantag från byggnadsstadgans bestämmelser
om byggande och från tillämpningsföreskrifterna. Statens nämnd
för byggnadsforskning har haft liknande uttalanden. Även Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har betonat vikten av att
de centrala myndigheterna får möjlighet att verka för likformighet i dispensgivningen.

Departementschefen

Möjligheterna att erhålla dispens från byggnadsförbud och från bestämmelser
om byggnaders yttre och inre anordnande är i gällande författningar

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ganska rikligt tillmätta. Någon avsevärd utökning av dispensmöjligheternas
omfattning torde icke vara behövlig. Emellertid kan jag i huvudsak biträda
de uttalanden, som utredningen gjort angående stadgandena i 34 och 109 §§
BL om dispens från förbudet att bygga i strid mot stadsplan eller byggnadsplan.
Det förtjänar visserligen framhållas, att även stadgandenas nu gällande
lydelse ger vissa möjligheter att dispensvägen frångå vad som i gällande
plan bestämts angående markanvändningen. Med hänsyn till svårigheterna
att ständigt hålla gällande planer aktuella är emellertid behovet av
dispenser ganska stort, och stadgandets restriktiva formulering är onekligen
ägnad att mången gång vålla svårigheter i tillämpningen. Den av utredningen
föreslagna formuleringen, som anknyter dispensmöjligheten till
frågan, huruvida marken får en ändamålsenlig användning, oavsett om användningssättet
helt överensstämmer med planen, är därför att föredraga.
Den i några remissyttranden uttalade farhågan för missuppfattning av bestämmelserna
är enligt min mening icke särskilt starkt grundad. Den torde
emellertid böra undanröjas genom en redaktionell jämkning av ordalydelsen
i författningstexten.

Vad härefter angår frågan, på vilken myndighet det i skilda fall skall
ankomma att meddela dispens, kan avgörandet härutinnan enligt min uppfattning
icke undgå att påverkas av principen, att planläggning och byggnadsväsen
i första hand är att beteckna som kommunala frågor. Denna
princip ligger sedan länge till grund för lagstiftningen angående städernas
byggnadsväsen och bör, enligt vad jag tidigare yttrat, vid en reform av lagstiftningen
beaktas även för landsbygdens vidkommande. Jag har av dessa
skäl i det föregående förordat en sådan ordning, att initiativet till planläggning
och planernas närmare utformning i allt väsentligt kommer att
ligga hos kommunala organ och att de uppgifter, som förbeliålles statliga
myndigheter, i huvudsak blott skall gå ut på att granska och pröva att de
kommunala besluten står i överensstämmelse med författningarna och icke
kränker några rättsskyddade allmänna eller enskilda intressen.

Om lagstiftningen utformas efter dessa linjer, bör enligt min uppfattning
även befogenheten att medgiva dispens från gällande planer och andra
bestämmelser för bebyggelsen kunna i största utsträckning anförtros åt
kommunala organ. Den allvarligaste invändningen är, såsom utredningen
framhållit, att man icke har några garantier för att dessa organ förfogar
över tillräcklig sakkunskap för att handhava de stundom svårbedömda
dispensfrågorna på ett riktigt och ändamålsenligt sätt. Denna invändning
synes, åtminstone i dagens läge, vara så vägande, att den utesluter en lösning,
som innebär att dispensbefogenheten generellt anförtros byggnadsnämnderna.
På sätt framgår av vissa remissyttranden är det för övrigt
icke säkert, att man på kommunalt håll överallt önskar en sådan utvidgning
av ansvaret för bebyggelsen, som en dylik lösning skulle innebära. Detta
utesluter dock icke att en delegation av dispensbefogenheten kan och bör
äga rum i sådana fall, då kommunen faktiskt förfogar över tillräcklig sakkunskap
och är villig att påtaga sig de ökade arbetsuppgifterna. Lagstift -

Kungl. Maj. ls proposition nr 168 år 1959 149

ningen bör därför utformas så, att den i största utsträckning möjliggör eu
dylik delegation.

Utredningens förslag till författningsbestämmelser i nu angivna frågor
går i korthet ut på att huvudparten av de bestämmelser i BL, som handlar
om dispensbefogenhet för Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen skall — i den
mån de icke redan har sådan innebörd —- jämkas därhän att denna dispensbefogenhet
kan delegeras till annan. Frågan skall härefter närmare
regleras i byggnadsstadgan på det sätt, att Kungl. Maj:ts dispensbefogenhet
anförtros länsstyrelsen samt att länsstyrelsens dispensbefogenhet —
såväl den som följer direkt av BL som den sålunda delegerade befogenheten
-— skall under vissa förutsättningar uppdragas åt byggnadsnämnden. Genom
att byggnadsnämndernas dispensbefogenhet icke följer direkt av författningen
utan beror på länsstyrelsens beslut från fall till fall — vilket
också innebär att den vid behov bör kunna återkallas — ges möjlighet till
önskvärd differentiering, varjämte länsstyrelsen får möjlighet att öva kontroll
över byggnadsnämndernas sätt att handhava sin dispensbefogenhet. Visserligen
kan det vara underkastat tvivel, huruvida kontrollen alltid kommer
att fungera fullt effektivt. Någon detaljgranskning genom statlig myndighet
av byggnadsnämndernas sätt att handhava sina uppgifter kan av flera
skäl icke komma i fråga. Ett gott korrektiv mot missbruk ligger däremot
i möjligheten för enskild sakägare, som förmenar sig lida förfång, att anföra
besvär hos länsstyrelsen. Om man överhuvud överväger att utöka byggnadsnämndernas
befogenheter och därigenom förenkla handläggningen av
byggnadsärenden, måste man också ta de konsekvenser, som följer av att
uppgifterna anförtros organ av icke statlig karaktär. Utredningens förslag
har den förtjänsten, att själva konstruktionen av dispensbefogenheten
för byggnadsnämnden är ägnad att kraftigt inskärpa att dispensgivningen
handhaves under ansvar. Jag anser för min del, att förslaget innebär en
godtagbar principlösning av hithörande frågor och kan därför tillstyrka
förslaget. Det torde ligga i sakens natur, att genomförandet av förslaget
måste ske successivt och att till en början viss försiktighet bör iakttagas.

Närmare bestämt innebär detta mitt ställningstagande, att jag tillstyrker
de av utredningen framlagda förslagen till ändring av de bestämmelser i
14, 15, 34, 38 och 108 §§ BL, som ger möjlighet att delegera Kungl. Maj:ts
och länsstyrelsernas dispensrätt i där avhandlade frågor till annan myndighet.

Vad beträffar utformningen av de bestämmelser i byggnadsstadgan, som
med stöd av bemyndiganden i nämnda paragrafer närmare reglerar omfattningen
av länsstyrelsens dispensbefogenhet, kan jag också i huvudsak ansluta
mig till utredningen. Jag anser sålunda, att befogenheten att medgiva
avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan bör kunna anförtros
länsstyrelsen med undantag blott för sådana fall, då avvikelsen innebär avsevärda
konsekvenser i fråga om möjligheterna alt fullfölja planen i övrigt.
Likaledes anser jag att befogenheten att tillåta avsteg från gällande
tomtindelning och att tillåla byggande på icke rättsligen bestående tomt
bör få ankomma på länsstyrelsen under förutsättning all åtgärden icke kan

150 Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

antagas medföra hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsförhållandena
inom kvarteret. Härjämte bör länsstyrelsen ha en generell befogenhet
att medgiva avsteg från vad som i byggnadsstadgan eller med stöd
därav föreskrivits angående byggnads yttre och inre anordnande under förutsättning
att företaget som helhet bedömes vara tekniskt tillfredsställande
och icke medför någon avsevärd olägenhet ur annan synpunkt. Av utredningens
betänkande framgår icke fullt tydligt, huruvida avsikten varit att
jämväl befogenheten att medgiva avsteg från det i 5 § BL stadgade allmänna
tätbebyggelseförbudet skall med stöd av 136 § BL uppdragas åt länsstyrelsen.
Enligt min uppfattning bör länsstyrelsen ha denna befogenhet, och
författningsbestämmelsen bör avfattas så, att någon tvekan ej behöver
råda på denna punkt.

Även i fråga om omfattningen av den dispensbefogenhet, som kan delegeras
till byggnadsnämnden, är jag i stort sett ense med utredningen. Byggnadsnämnden
bör sålunda — i den mån länsstyrelsen givit nämnden bemyndigande
bärtill — kunna få meddela dispens från fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan, från det allmänna förbudet mot tätbebyggelse
på icke planlagd mark, från sådana byggnadsförbud som pålagts i
avbidan på tilltänkt planläggning samt från speciella bestämmelser om
byggnads yttre och inre utförande. Även utan särskilt bemyndigande av länsstyrelse
bör byggnadsnämnd ha rätt att i någon omfattning ge dispens från
utomplansbestämmelser. Däremot anser jag icke, att det bör uppdragas åt
byggnadsnämnd att meddela dispens från bestämmelserna i 81—83 samt
121 §§ BL om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten
in. in. eller från bestämmelserna i 86 och 122 §§ nämnda lag om förbud
mot nybyggnad av särskilda skäl, såsom speciella naturförhållanden, förefintligheten
av bebyggelse av värde ur historisk eller konstnärlig synpunkt,
fasta fornlämningar in. in. I dessa fall bör dispensbefogenheten alltså förbehållas
länsstyrelsen.

Den omständigheten att länsmyndigheterna alltjämt enligt jorddelningslagen
och lagen om fastighetsbildning i stad är bibehållna vid vissa dispensbefogenheter,
såvitt angår fastighetsbildningen, torde icke behöva inverka
på ställningstagandet till frågan om dispensbefogenheten i byggnadsfrågor.
F. ö. är nämnda författningar föremål för översyn, som inom kort torde ha
avsatt resultat i form av förslag till helt nya regler.

Att liandhavandet av dispensbefogenheten förutsätter tillgång till god
sakkunskap på olika områden, är enligt min mening självklart. Själva förslagets
konstruktion innebär ett kraftigt incitament till kommunerna att
skaffa sig tillgång till sådan sakkunskap. Jag tror dock icke på lämpligheten
av att i författningen uttryckligen sätta tillgång till sakkunskap på ett
större antal specialområden såsom villkor för den kommunala dispensbefogenheten.
Utredningen har som sin mening uttalat, att tillgång till stadsarkitekt
och byggnadsinspektör eller personal med motsvarande kompetens bör
sättas som villkor för byggnadsnämndens dispensbefogenhet i flertalet fall,
och jag anser det också lämpligast att stanna härvid. Behovet av annan
sakkunskap kan vid behov tillgodoses genom samråd med andra statliga

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 1C>8 år 1959

och kommunala myndigheter. Frågan i vilka fall sådant samråd bör äga
rum rör icke blott dispensärendena utan sträcker sig över hela byggnadsnämndens
verksamhetsområde. Jag får därför tillfälle att återkomma till
saken i senare sammanhang.

Givetvis hör delegation av dispensbefogenheterna icke äga rum, med
mindre vederbörande kommun gjort framställning därom eller vid förfrågan
förklarat sig villig att påtaga sig de vidgade uppgifterna.

Någon vetorätt för tjänsteman hos nämnden mot dess beslut kan jag icke
tillstyrka. Nuvarande bestämmelser i ämnet är enligt min uppfattning kvarlevor
av en äldre ordning, vilken snarast bör bringas att upphöra.

En fråga för sig gäller förslaget om vetorätt för byggnadsnämnden i vissa
dispensärenden. Jag kan helt ansluta mig till utredningens åsikt, att det med
hänsyn till hävdvunna principer i regel icke bör komma i fråga att meddela
dispens från fastställd generalplan eller stadsplan mot det kommunala planorganets
— byggnadsnämndens — bestridande. Avsteg från denna regel
bör ej äga rum annat än möjligen i undantagsfall. Med tanke på dylika fall
bör Kungl. Maj :t alltjämt ha möjlighet att meddela dispens. Att stadga liknande
dispensbefogenhet för Kungl. Maj :t underordnade myndigheter vore
däremot icke lämpligt. För att undvika de svagheter i fråga om utformningen
av besvärsförfarandet, som påvisats vidlåda utredningens förslag i ämnet,
torde den nu angivna principen böra få form av en uttrycklig författningsbestämmelse,
innefattande förbud att föra talan mot byggnadsnämnds
beslut att vägra medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller
stadsplan. För tydlighets skull bör denna bestämmelse kompletteras med en
erinran om Kungl. Maj :ts befogenhet att på särskild ansökan medgiva dispens
i de fall, som sålunda undandragits länsstyrelsens kompetens. — Någon
anledning att utvidga principen utöver det nyss angivna området
fastställd generalplan och stadsplan — synes däremot ej föreligga. Med
avseende å besvärsförfarandet i frågor rörande dispens från byggnadsplan,
utomplansbestämmelser och tomtindelning bör således gälla vanliga regler.

Lika med utredningen anser jag, att den nuvarande befogenheten för
byggnadsstyrelsen att från fall till fall medgiva dispens från gällande föreskrifter
om byggnaders utförande i tekniskt hänseende orsakar onödig omgång
och därför bör upphöra. Däremot har utredningen i annat sammanhang
föreslagit, att det skall ankomma på styrelsen att utfärda föreskrifter
och anvisningar rörande tillämpning av gällande författningsbestämmelser
i dylika ämnen. Häri torde ligga bl. a. en befogenhet att pröva och eventuellt
med generell giltighet godkänna byggnadsmaterial, konstruktioner,
arbetsmetoder m. m. Jag finner det angeläget, att gränsen mellan denna
generella prövning och dispensgivningen upprätlbålles, så att man icke på
en omväg — exempelvis genom föreskrift alt viss konstruktion eller arbetsmetod
får tillämpas blott efter medgivande av byggnadsstyrelsen eller
annan myndighet — upphäver de föreslagna decentraliseringsåtgärderna.
Däremot är det givetvis önskvärt, alt föreskrifterna och anvisningarna utformas
med det direkta syftet att tjäna till ledning vid byggnadsnämndernas
och länsstyrelsernas prövning av dispensärenden.

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Utredningens uttalanden rörande regeringsrättens kompetens i fall, då
klagan i dispensfrågor fullföljts hos Kungl. Maj :t, föranleder icke något
yttrande från min sida i detta sammanhang men torde böra tagas under
övervägande, då fråga om ändring i regeringsrättslagen aktualiseras av annan
anledning.

Byggmyndigheterna

Utredningen

Utredningen har framhållit, att en av de vanligaste anmärkningarna mot
byggnadslagstiftningen och dess tillämpning är den som går ut på att antalet
myndigheter, med vilka den byggande allmänheten har att göra, är onödigt
stort. Man menar, att beslutanderätten i byggfrågor utan olägenhet bör
kunna koncentreras hos en eller ett fåtal myndigheter eller att de olika myndigheternas
verksamhet åtminstone bör kunna samordnas, så att allmänheten
befrias från att göra ansökningar och framställningar hos varje särskild
myndighet.

Till en början har utredningen framhållit att planerings- och byggnadsverksamheten
icke är ett område, som låter sig bestämt avgränsas från annan
samhällelig verksamhet och att det nu för tiden icke är tänkbart att hos
en enda myndighet samla den sakkunskap på skilda områden, som erfordras
för att lösa alla problem vilka på något sätt sammanhänger med byggandet.
Handläggningen av hithörande frågor fordrar i regel medverkan av
ett flertal olika expertmyndigheter. Frågan om byggkrånglet är till väsentlig
del identisk med spörsmålet, hur dessa myndigheters verksamhet skall samordnas
och hur en lösning skall åvägabringas när de stannar i olika meningar.
Denna frågeställning återkommer nästan oförändrad på alla stadier i
myndighetsorganisationen. Flertalet statsdepartement och centrala myndigheter
kan i en eller annan form få ta befattning med byggfrågor. Detsamma
är fallet med de olika myndigheterna och tjänstemännen på länsstadiet. Utredningen
har emellertid inskränkt sig till att behandla frågan om samordning
av den verksamhet på området, som bedrives av olika kommunala organ
samt av de statliga myndigheterna i orterna.

Härvid har utredningen ansett sig böra förutsätta, att den myndighet, mot
vilken samordningssträvandena bör inriktas, är byggnadsnämnden. Kärnpunkten
i frågan är enligt utredningen hur byggnadsnämnderna skall kunna
göras så skickade som möjligt att fullfölja sina uppgifter. Hur samordningen
i praktiken ordnas mellan byggnadsnämnden och de myndigheter, som
har uppgifter att fullfölja på närstående områden, är detaljfrågor. I vissa
fall är det kanske möjligt, att byggnadsnämnden kan helt övertaga vissa
uppgifter, som nu ankommer på annan myndighet. Av flera skäl kan detta
dock icke tänkas ske annat än i ganska begränsad omfattning. En annan
lösning är att byggnadsnämnden får sig ålagt att vid avgörandet av byggnadsärenden
inhämta yttrande av annan myndighet. En tredje utväg är att
de olika myndigheternas kompetensområden lämnas i stort sett oförändrade

Kungl. Maj:is proposition nr JOS år 1959

153

men att det ålägges byggnadsnämnden att förmedla kontakten mellan allmänheten
och dessa myndigheter, så att den byggande kan hänvända sig till
byggnadsnämnden för att få besked, vilka ansökningar och framställningar,
som erfordras, samt för att få hjälp exempelvis med upprättande av ansökningshandlingar
och ingivande av ansökningar. Ur allmänhetens synpunkt
torde det icke vara av större vikt, vilken av dessa utvägar som väljes. Valet
får i sista hand avgöras av andra synpunkter, främst styrkan och beskaffenheten
av de intressen, som varje myndighet har att bevaka, myndigheternas
hävdvunna arbetsformer samt icke minst hur samordningsfrågan f. n. är
löst i olika fall. Det är icke heller givet, att samma lösning bör väljas i alla
orter. Bestämmelserna i ämnet bör vara så smidiga, att de icke utgör hinder
för en anpassning till förhållandena i det särskilda fallet. Med utgångspunkt
från det nu anförda har utredningen närmare undersökt formerna för samarbete
med hälsovårdsnämnderna, brandmyndigheterna, de kommunala låneförmedlingsorganen,
fastighetsbildningsmyndigheterna, arbetar skyddsmyndigheterna,
polismyndigheterna samt kommunala verksstyrelser m. fl. Undersökningen
har resulterat i vissa rekommendationer i fråga om organisationen
av samarbetet mellan byggnadsnämnden och de nämnda myndigheterna.
Vidare har utredningen redovisat en del synpunkter som enligt dess
mening bör beaktas vid den pågående reformen av hälsovårdsstadgan och
brandlagstiftningen.

I ett hänseende, nämligen såvitt angår förhållandet till de myndigheter,
vilka handhar lagstiftningen om arbetarskydd, har utredningen anslutit sig
till vissa förslag, som tidigare framlagts av arbetarskyddsutredningen i dess
år 1955 avgivna betänkande (SOU 1955: 41). Förslagen går ut på att byggnadsverksamheten
i största omfattning skall läggas under kommunal tillsyn.
Vidare har föreslagits att tillsyningsmännen skall utses av byggnadsnämnderna
och icke, såsom eljest, av hälsovårdsnämnderna. Förslaget bör
enligt arbetarskyddsutredningen föranleda vissa ändringar i 47 och 48 §§
lagen om arbetarskydd. Arbetarskyddsutredningen har emellertid förutsatt,
att med förverkligandet av förslagen bör anstå till dess de kan prövas i samband
med de förslag som byggnadsutredningen framlägger (jfr propositionen
nr 98 till 1956 års riksdag). Byggnadsutredningen har för sin del uttalat,
att förslagen utgör en mycket god lösning av förevarande samordningsfråga,
åtminstone såvitt angår byggnadsföretag för vilka byggnadslov erfordras.
Emellertid har också erinrats om att förslagen kan medföra icke
obetydliga kostnader för kommunerna, och det har ifrågasatts, om ej kommunerna
bör erhålla kompensation härför t. ex. genom att förhållandet beaktas
vid fastställande av taxa för byggnadsnämndens besiktningar.

En synpunkt, som utredningen lagt stor vikt vid, är att byggnadsnämnden
i största möjliga omfattning tar på sig att fylla funktionen av ett serviceorgan
till allmänhetens tjänst i frågor, som rör byggandet. Enligt utredningens
mening bör byggnadsnämnden t. ex. stå till tjänst med upplysningar, vart
den byggande skall hänvända sig i olika frågor, tillhandahålla erforderliga
blanketter, i den män sådana finnes, samt eventuellt också åtaga sig att vidarebefordra
ansökningar från den byggande till vederbörlig myndighet. Vi -

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

dare bör byggnadsnämnden verka för att de besiktningar och andra förrättningar,
som nämnden har att verkställa, samordnas med andra myndigheters
inspektionsverksamhet, så att allmänheten icke betungas mer än som är nödvändigt.
I själva författningstexten bör enligt utredningens mening på en
framträdande plats intagas en erinran om dessa byggnadsnämndens skyldigheter.

Utredningen har också framhållit alt byggnadsnämnden givetvis bör i
byggnadsärenden samråda med de andra myndigheter, som har närstående
uppgifter, och inhämta yttrande från dessa i ärenden angående byggnadslov
in. in., så att icke den byggande riskerar att efter arbetets slutförande få
det underkänt vid någon av de inspektioner, som dessa sidoordnade myndigheter
har att ombesörja. Betänkandet innehåller vissa uttalanden om den
metod, som bör tillämpas vid inhämtande av yttrande, för att förfarandet
icke skall ta onödigt lång tid i anspråk. Däremot innehåller utredningens
författningsförslag i allmänhet icke någon uppräkning av de myndigheter,
från vilka yttrande sålunda bör inhämtas i skilda fall. En dylik uppräkning
är enligt utredningen mindre lämplig bl. a. därför att den icke kan hållas
aktuell. I stället har utredningen förutsatt, att det bör ankomma på byggnadsstyrelsen
att utarbeta en minneslista till ledning för byggnadsnämnderna
vid handläggning av ärenden av olika slag.

Av det nu anförda framgår, att huvudparten av de myndigheter, med vilka
den byggande allmänheten träder i kontakt, är kommunala. Uppgiften att
undanröja det s. k. byggkrånglet består därför till icke oväsentlig del i att
undersöka och förbättra förutsättningarna för ett friktionsfritt samarbete
mellan de olika kommunala myndigheterna inbördes. I princip bör det enligt
utredningen anses vara kommunernas ensak att själva ordna detaljerna
i sin förvaltningsapparat. Emellertid har utredningen sett som en av sina
uppgifter att föreslå utrensning ur lagstiftningen av sådana bestämmelser,
som direkt motverkar eventuella försök att lösa samordningsfrågan efter de
linjer, som utredningen för sin del anser lämpliga.

Utredningen har framhållit, att skillnaden mellan byggnadsnämnden och
de kommunala förvaltningsorganen i egentlig mening främst består i att
nämnden genom byggnadsförfattningarna fått ett bestämt verksamhetsområde,
som icke kan inskränkas genom beslut av kommunen. I författningarna
och motiven till dessa betonas härjämte, att nämnden skall fullgöra
sina uppgifter fullt självständigt och alltså icke står i något lydnadsförliållande
till kommunen. Vidare ges för byggnadsnämnd åtskilliga detalj föreskrifter,
som avviker från närmast motsvarande regler i kommunallagarna,
t. ex. om att vissa ledamöter av nämnden skall utses på annat sätt än genom
val av kommunens fullmäktige, om ledamotsantalet, om vissa tjänstemän
som skall finnas hos nämnden, om rätt för vissa statliga eller kommunala
tjänstemän att närvara och yttra sig vid nämndens sammanträden,
om ordningen för fattande av beslut, om besvär över nämndens beslut in. in.

Byggnadsnämndens sammansättning och ställning är enligt utredningens
mening av sekundär betydelse så länge full enighet råder mellan nämnden

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G8 år W59

samt kommunens styrelse och fullmäktige i fråga om grunddragen för kommunens
politik i de delar, som berör nämndens verksamhetsområde. Möjligheten
att nämnden eller några av dess ledamöter kan, förskansade bakom
sin särställning, driva en linje som strider mot kommunens politik i övrigt
medför emellertid att nämnden icke alltid från fullmäktiges och styrelsens
sida åtnjuter samma förtroende som de rent kommunala organen. På sina
håll har nämnden blivit isolerad och saknat nödig kontakt med företrädarna
för andra kommunala verksamhetsgrenar. Rent allmänt kan sägas,
att man på kommunalt håll icke alltid haft det intresse för byggnadsnämndens
verksamhet, som denna förtjänar. Detta har i sin tur lett till att det
blivit allt svårare för nämnden att hävda den centrala ställning i bebyggelsefrågor,
som byggnadslagstiftningen tillämnat densamma.

Vad utredningen haft att invända mot de nuvarande reglerna rör — enligt
vad som betonats i betänkandet —• icke i första hand deras detaljutformning.
Allvarligare är att lagstiftningen och kanske framför allt lagmotiven
utgår från att byggnadslagstiftningen icke kan genomföras annat än
med tvång och hård kontroll och i enlighet härmed kraftigt inskärper att
en av byggnadsnämndens främsta uppgifter är att se upp med befarade
överträdelser från kommunens eller enskildas sida. I stället bör lagstiftningen
enligt utredningens mening utformas så, att den kraftigt betonar
byggnadsnämndens positiva uppgift att i egenskap av expertorgan stå kommunen
och de enskilda bi, när det gäller att utforma bebyggelsen på det
ur allmän och enskild synpunkt lämpligaste sättet. För att befrämja en
omställning till ett sådant betraktelsesätt bör enligt utredningen de konstlade
skrankor avlägsnas, vilka skiljer byggnadsnämnden från andra organ
på det kommunala planet, i den mån det icke kan klart påvisas, att de är
oundgängliga. Utredningen har för sin del ansett, att en dylik reform knappast
behöver möta några allvarligare erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt
eller eljest. Redan nu bildar de kommunala ledamöterna majoritet i nämnden.
De väsentliga garantierna för en objektiv prövning ligger f. ö. på ett
annat plan, nämligen i bestämmelserna om besvär över byggnadsnämndens
beslut. Till förmån för en reform i antydd riktning talar också den omständigheten
att det ur rent praktisk synpunkt icke kan vara lämpligt att ha
väsentligt olika organisatoriska regler för skilda organ på det kommunala
nlanet. Utredningen har i detta hänseende särskilt åberopat det uttalande
(utlåtande 22/1953), som konstitutionsutskottet i samband med kommunallagens
tillkomst gjorde angående vikten av att speciella bestämmelser
angående kommunala förvaltningsformer i möjligaste mån bleve anpassade
efter kommunallagarna. Genom en sådan anordning är det dessutom — enligt
vad utredningen framhållit —- möjligt att få helt lika regler för sammansättningen
av byggnadsnämnd i stad och på landet.

Av nu anförda skäl har utredningen förordnat, atl bestämmelserna om
byggnadsnämndens organisation utformas i största möjliga överensstämmelse
med vad som enligt kommunallagen gäller för kommunala myndigheter
i allmänhet. Utredningen har framhållit, att ställningstagandet får
konsekvenser främst i fråga om nämndens sammansättning saväl vad be -

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

träffar ledamotsantalet som vad beträffar de nuvarande reglerna om rätt
för magistrat resp. länsstyrelse att utse ledamot av nämnden och om ledamotskap
för kommunalborgmästare. Även övriga bestämmelser om nämndens
organisation och arbetssätt bör bli föremål för översyn i anslutning
till motsvarande bestämmelser i kommunallagen. En betydelsefull fråga är
huruvida det bör ankomma på kommunens fullmäktige eller på byggnadsnämnden
att antaga och entlediga befattningshavare hos nämnden. Bestämmelserna
om besvär över byggnadsnämnds beslut bör emellertid utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller.

Remissyttrandena

Förslaget att göra byggnadsnämnden till ett samordnings- och
serviceorgan i byggfrågor har nästan enhälligt tillstyrkts. Ai betsmarknadsstyrelsen
har framhållit att det bl. a. med hänsyn till sysselsättningsplaneringen
är av stort värde att byggnadsnämnderna organiseras så, att de
kan få ställningen som ett samlande kommunalt organ för byggnadsfrågor.
Länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län har ansett det angelägei, att
de riktlinjer, som utredningen dragit upp för samordning mellan byggnadsnämnden
och övriga myndigheter, verkligen fullföljes. Länsstyrelsen i Hallands
län har särskilt starkt betonat nämndens serviceuppgifter samt framhållit,
bl. a., att allmänheten bör kunna vända sig till byggnadsnämnden för
att få uppgift om villkoren för statliga lån. Statens nämnd för byggnadsforskning
och Svenska landstingsförbundet bär betecknat frågan som angelägen.
En del kommunala myndigheter, bl. a. fullmäktige i Finspång och
byggnadsnämnden i Eskilstuna, har framhållit att man i deras kommuner
sedan länge strävat efter att genom praktiska arrangemang sådana som
utredningen förordat göra nämnden till ett verkligt serviceorgan till allmänhetens
tjänst.

En viss betänksamhel har yppats i yttrandet från stadsbyggnadskontoret
i Stockholm, Föreningen Sveriges stadsarkitekter samt Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund, som befarat, att förslaget genom sitt betonande av
nämndens serviceuppgifter kommer att leda till att de enskilda söker på
nämnden avlasta uppgifter, som f. n. utföres av konsulterande sakkunniga.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har mot utredningens uttalande om att
nämnden bör bli ett samordnande och rådgivande organ betonat svårigheten,
särskilt i landskommunerna, att finna personer, som är villiga att åtaga sig
de uppgifter, vilka följer med en sådan ordning. Föreningen Sveriges städers
byggnadsinspektörer har ansett förslaget kunna få den konsekvensen, att
kommunerna ådrager sig ansvar för lämnade råd och upplysningar. Bostadsstyrelsen
har sagt sig icke ha något att erinra mot utredningens förslag, men
har dock ifrågasatt, om icke serviceverksamheten skulle kunna handhavas
och ledas av kommunens styrelse (kommunalkontoret, fastighetskontoret) i
samverkan med byggnadsnämnden och dess tjänstemän. Förste provinsialläkaren
samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i Västernorrlands län
har betecknat det som direkt olämpligt att byggnadsnämnden tjänstgör som

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

157

samordningsorgan samt har i stället förordat, att denna uppgift lägges på
kommunens styrelse. Samma mening har uttalats av Distriktsingenjörers
förening. Hyresgästernas sparkasse- och byggnads föreningars riksförbund
har ansett konsekvensen av förslaget böra bli den, att byggnadsnämnden
får en överordnad ställning i förhållande till övriga kommunala organ av
samma art. Förste provinsialläkaren i Stockholms län har ifrågasatt, om ej
den bästa organisatoriska lösningen vore en sammanslagning av byggnadsoch
hälsovårdsnämnderna. Sveriges lantbruks förbund har yrkat på att alla
de uppgifter, som f. n. ankommer på byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd,
fastighetsnämnd, brandstyrelse och låneförmedlingsorgan, samlas hos en enda
nämnd.

På flera håll, bl. a. av länsarkitekterna i Blekinge och Kopparbergs län, har
framhållits, att reformen förutsätter en kraftig upprustning av landsbygdens
byggnadsnämnder i vad angår tillgången på tekniker med nöjaktig specialutbildning.
Överlantmätaren i Skaraborgs län har av samma orsak ansett,
att man måste räkna med en övergångstid, innan nämnderna blivit fullt
rustade att svara för verksamheten, överlantmälaren i Värmlands län har
som en konsekvens av förslaget framhållit, att statsmakterna antingen bör
väsentligt upprusta det statliga lantmäteriet eller också bör skapa förutsättningar
för en motsvarande utbyggnad på det kommunala planet. Föreningen
för samhällsplanering har ifrågasatt, om icke statsmakterna borde lämna
sitt stöd åt den utbildning av kommunala förtroendemän och tjänstemän,
som äger rum i kommunförbundens regi.

Formerna för samråd mellan byggnadsnämnd en och
andra myndigheter har berörts i flera av yttrandena. I åtskilliga fall
har härvid den meningen uttalats, att byggnadsnämnden bör uttryckligen
tillförbindas att inhämta yttranden från viss eller vissa myndigheter, varjämte
i några yttranden uttalats den meningen, att nämnden ej bör ha rätt
att frångå den åsikt, som uttalats i dylika yttranden.

Chefen för försvarsstaben har framhållit, alt förslaget — i likhet med de
nuvarande reglerna — innebär att det i första hand är byggnadsnämnden
som skall pröva, huruvida hinder mot bebyggelse kan tänkas föreligga med
hänsyn till försvarets eller luftfartens intresse. Bestämmelserna bör i
stället utformas så, att det vid prövning av ansökan om byggande inom
förbudsområde alltid åligger byggnadsnämnden att ta kontakt med vederbörande
militära myndighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt länsarkitekterna i Gotlands och Västmanlands
län har ansett att det vid prövning av frågor, som berör byggnader
av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt,
alltid bör åligga byggnadsnämnden att höra länsarkitekten, eventuellt även
byggnadsstyrelsen och riksantikvarien.

Speciellt har frågan om samordningen med hälsovårdsnämndens verksamhet
tilldragit sig intresse. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län har
ansett att förslaget icke innefattar tillräckliga garantier för att hälsovårds -

158

Kungl. Maj.ts proposition nr lt>8 år 1959

myndigheterna får göra sin röst hörd i bebyggelsefrågor, och Föreningen för
vatlenhygien har framhållit, att byggnadsnämnden såsom det samordnande
organet i byggfrågor bör samråda med hälsovårdsnämnden och andra vattenvårdande
myndigheter i frågor, som rör deras verksamhetsområde. Förste
stadsläkaren i Uppsala har rekommenderat en uttrycklig bestämmelse om
att byggnadsnämnden i ärenden angående bostäder, samlingslokaler, livsmedelsbutiker,
industriella anläggningar, skolor, restauranger, bespisningsanläggningar
m. m. alltid skall höra hälsovårdsnämnden innan anläggningen
och dess lokaler godkännes. Distriktsingenjörers förening har yrkat på en
bestämmelse om att byggnadslov för uppförande av nybyggnad eller tillbyggnad
till förut befintlig byggnad överhuvud ej skall få beviljas med mindre
åtgärden godtagits av hälsovårdsnämnden. Föreningen för vattenhygien
har som sin mening framhållit, att de uppgifter, som tillkommer hälsovårdsnämnden
i frågor rörande vattenklosetter, icke bör beskäras, och distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Södermanlands län har ansett, att hälsovårdsnämnden
bör meddela tillstånd för varje särskild vattenklosett, därvid
samråd även bör ske med kommunens byggnadschef. Hälsovårdsnämnden
i Hälsingborg har ansett förslaget om gemensamma inspektioner av byggnadsnämnd
och hälsovårdsnämnd beaktansvärt men har framhållit, att en
sådan ordning icke bör vara obligatorisk, eftersom inspektionerna ofta i alltför
hög grad stjäl tid från endera nämndens personal.

1954 års brandlagsrevision har betonat vikten av att erforderligt samråd
kommer till stånd mellan byggnadsnämnderna och brandmyndigheterna
samt att detta ordnas i så smidiga former som möjligt. Enligt länsarkitekten
i Jönköpings län bör byggnadsnämnden i dispensfrågor alltid inhämta yttrande
av brandchefen.

Svenska riksbyggen har särskilt framhållit betydelsen av samarbete mellan
byggnadsnämnderna och låneorganen.

Vad angår förhållandet till fastighetsbildningsmyndigheterna har länsstyrelsen
i Kristianstads län yrkat på en uttrycklig bestämmelse om att överlantmätaren
skall höras i ärenden angående upprättande av byggnadsplan.
Överlantmätaren i Kronobergs län har ifrågasatt, om icke en bestämmelse
bör meddelas om skyldighet för byggnadsnämnden att höra den fastighetsbildande
myndigheten över ansökningar om byggnadslov inom område med
utomplansbestämmelser.

Arbetarskyddsstyrelsen har betonat, att tillsynen över arbetarskyddet vid
husbyggnadsarbete liksom f. n. bör regleras genom bestämmelser i arbetarskyddslagen
samt ombesörjas av yrkesinspektionens befattningshavare och
kommunala tillsyningsmän. De nuvarande bestämmelserna om skyldighet
i vissa fall för byggnadsnämnd att inhämta yttrande av yrkesinspektör bör
bibehållas. Om så ej kan ske, bör byggnadsstyrelsen -— såsom i betänkandet
förutsatts — upprätta och tillhandahålla byggnadsnämnderna en lista över
de myndigheter, vilkas yttrande i skilda fall bör inhämtas, och därvid bör
byggnadsstyrelsen samråda med yrkesinspektionen. Länsstyrelsen i Göte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

159

borgs och Bohus lön har uttalat sig för att den statliga yrkesinspektionen förstärkes
för att kunna fullgöra sin uppgift att övervaka arbetarskyddet vid
byggnadsföretag.

överståthållarämbetet har framhållit, att behovet av samarbete mellan
byggnadsnämnden och polismyndigheten är något större än vad utredningen
synes ha förutsatt. Speciellt föreligger behov av samarbete, då fråga är om
uppförande av byggnad på gatumark eller annan allmän plats. Är byggnaden
dessutom avsedd för sådan försäljningsverksamhet, för vilken kräves tillstånd
av polismyndigheten eller länsstyrelsen, torde byggnadslov icke böra
beviljas, innan dylikt tillstånd föreligger.

Utredningens uttalanden om byggnadsnämndens ställning
i den kommunala myndighetsorganisationen har på några
håll starkt understrukits, medan man på andra håll ansett, att nämnden
bör ha en mera självständig ställning än vad utredningen synes ha förutsatt.
Såsom exempel må nämnas yttrandet från fullmäktige i Stockholm, vilka
understrukit att utredningens förslag i fråga om byggnadsnämndens organisation
innebär en konsekvent tillämpning av den kommunala självstyrelsens
principer och andemeningen i den nya kommunallagen. Byggnadsnämnden
i Sollentuna har ansett, att förslagen är ett led i en ofrånkomlig utveckling.
Byggnadsnämnden i Landskrona har ansett, att nämndens effektivitet bäst
främjas genom att nämnden får en stark förankring i kommunens fullmäktige
och styrelse samt om möjligt även hos andra kommunala myndigheter.
Hovrätten för Västra Sverige har sagt sig i princip icke ha något att erinra
mot att byggnadsnämnden erhåller samma ställning som andra kommunala
nämnder under förutsättning att besvärsrätten utformas på ett tillfredsställande
sätt. — Däremot har lantmåteristyrelsen vänt sig mot att utredningen
gjort uttalanden, vilka kan tydas som rekommendationer att göra byggnadsnämnden
till ett organ, som i likhet med kommunens styrelse främst har att
tillgodose kommunens intressen. Länsstyrelsen i Kronobergs län — som i
princip tillstyrkt förslagen i organisatoriskt hänseende -— har dock ansett
sig böra betona, att vid konflikt mellan kommunens och de enskildas intressen
ett objektivt hänsynstagande bör få fälla utslaget. En liknande ståndpunkt
har intagits av bl. a. styrelsen för Svenska stadsförbundet, fullmäktige
i Solna, Alvesta och Skellefteå stad. Länsstyrelsen i Västernorrlands län,
överlantmätarna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs
och Gävleborgs län, länsarkitekten i Stockholms län samt byggnadsnämnderna
i Sundsvall, Njurunda och Indalsliden bär ansett att de organisatoriska
förändringarna innebär ett allvarligt försvagande av nämnden. Å
andra sidan har från vissa håll, t. ex. av vågförvaltningen i Uppsala län, ifrågasatts,
om det verkligen kan vara lämpligt att ge byggnadsnämnden en så
stark ställning som den kommer att få enligt förslaget. Fullmäktige i Göteborg
har framhållit, att även kommunala organ är förpliktade att arbeta och
handla i överensstämmelse med gällande lagar och föreskrifter.

De förslag, som utredningen framlagt i fråga om byggnadsnämndens
organisation har i allmänhet tillstyrkts, särskilt på kommu -

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nalt håll. Styrelsen för Svenska stadsförbundet har som sin hestämda mening
framhållit, att byggnadsnämnden bör organiseras på samma sätt som
kommunala myndigheter i övrigt. De nuvarande bestämmelserna innebär
icke någon garanti för att nämnden tillföres större sakkunskap, och behovet
av sådan bör f. ö. lösas i annan ordning. Bland dem, som oreserverat
tillstyrkt förslaget, må i övrigt nämnas Landsorganisationen i Sverige, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag och Sveriges byggmästareförbund.

En ganska stor grupp av yttranden går ut på att frågan om byggnadsnämndens
sammansättning är av underordnad betydelse. Såsom exempel må nämnas
yttrandet från fullmäktige i Göteborg, vilka framhållit, att byggnadsnämndens
ställning för denna stads vidkommande icke utgjort något problem
men att det snarast är en fördel, att de organisatoriska reglerna icke
mer än nödvändigt skiljer sig från vad som gäller andra kommunala organ.
Länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län bar ansett att
de nuvarande särbestämmelserna kanske har en viss uppgift att fylla men
har likväl icke velat motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
har sagt sig icke ha något att erinra mot förslaget och har härvid speciellt
åberopat, att ändamålet med länsstyrelsens rätt att utse en ledamot, nämligen
att tillföra nämnden juridisk sakkunskap, ändock icke kunnat tillgodoses.

Bland dem, som motsatt sig förslaget, är främst att nämna hovrätten för
Nedre Norrland. I dess yttrande har betonats att de nuvarande särbestämmelserna
för byggnadsnämnden torde vara direkt motiverade av nämndens
uppgift att handha tillämpningen av byggnadslagstiftningen och kontrollera
efterlevnaden därav. Ett betraktelsesätt, enligt vilket det icke spelar
någon större roll med vilken grad av opartiskhet en fråga i första instans
avgöres, är ej förenligt med hävdvunna rättsbegrepp. Hovrätten har därför
avstyrkt förslaget i förevarande del. Under alla förhållanden bör den bestämmelse
bibehållas, enligt vilken en av byggnadsnämndens ledamöter
skall utses av annan myndighet än kommunens fullmäktige. Eftersom magistratens
uppgifter är ställda på avskrivning, torde det lämpligen kunna
ankomma på länsstyrelsen att förordna denne ledamot även i de nuvarande
magistratsstäderna. Det förtjänar vidare att övervägas, om icke den ifrågavarande
ledamoten tillika bör vara självskriven ordförande i nämnden. Åtminstone
i stad samt i annan ort där större byggnadsverksamhet kan förväntas
bör han vara lagfaren. Länsstyrelsen i Södermanlands län har hävdat,
att byggnadsnämndens ställning och sammansättning icke bör rubbas
samtidigt med att man genomför den föreslagna decentraliseringen av dispensprövningen.
Bland övriga yttranden i denna grupp är att nämna de,
som avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs och
Värmlands län, fullmäktige i Kristianstad, Sveriges fastighetsägareförbund,
Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer, Stockholms handelskammare,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Näringslivets byggnadsdclegation,
Svenska naturskyddsföreningen samt Riksförbundet Landsbygdens
folk.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

I några yttranden har särskilt betonats vikten av att nämnden får tillgång
till juridisk sakkunskap, överståthållarämbetet har dock förklarat sig
anse det lämpligt, att en ledamot av nämnden utses av länsstyrelsen. Som
en annan tänkbar lösning bär emellertid antytts möjligheten av att i byggnadsstadgan
upptaga en föreskrift om att en ledamot av nämnden om möjligt
skall vara lagfaren. Andra yttranden, som framhåller vikten av att om
möjligt ha en jurist i nämnden, är de som avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens
län, länsarkitekten i Jämtlands län, fullmäktige i Borås och Hagfors,
drätselkammaren i Mjölby, Svenska kommunal tekniska föreningen
samt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

I andra yttranden har det speciellt framhållits som en tillgång för nämnden,
att en av dess ledamöter ej är kommunvald. Länsstyrelsen i Uppsala
län har ansett, att länsstyrelsens möjlighet att tillsätta en ledamot av byggnadsnämnden
varit av stort värde, när det gällt att komma till rätta med
lokala missförhållanden. Länsstyrelserna i Kalmar och Jämtlands län har
av liknande skäl ställt sig tveksamma till förslaget i förevarande del. Samma
mening har intagits av bl. a. fullmäktige i Skellefteå stads- och landskommuner.

Departementschefen

I och med att kommunernas verksamhet kommit att spänna över ett allt
vidare fält, har det framstått som alltmera uppenbart, att specialområden sådana
som planläggnings- och byggnadsverksamheten icke låter sig bestämt
avgränsas från annan verksamhet, som ankommer på kommunerna. Framför
allt gäller detta bebyggelseplaneringen, vilken man numera på kommunalt
håll är benägen att se som ett av de viktigare leden i kommunens långsiktiga
ekonomiska politik. I och med att kommunerna börjat föra en alltmera
aktiv bostadspolitik, har även detaljregleringen av bebyggelsen kommit
att tilldraga sig deras intresse.

Enligt byggförfattningarna är byggnadsnämnden ett specialorgan med
uppgift främst att handhava och vaka över tillämpningen av byggnadslagstiftningen.
Detta behöver givetvis icke betyda, att nämnden intar någon
motsatsställning till de organ, som övar bestämmanderätt i ekonomiska angelägenheter.
Visserligen är nämndens uppgifter och dess sätt att fullgöra
dessa av intresse även för andra än kommunen, och det är av vikt, att
uppgifterna fullgöres på ett objektivt sätt. Detta får emellertid inte innebära,
att nämnden bedriver sin verksamhet på ett sätt, som står i strid mot
kommunens intentioner i stort, även om följden kan bli, att enstaka detaljavgöranden
kanske utfaller på annat sätt än man helst skulle önska inom
de organ, som handhar andra kommunala uppgifter. Byggnadslagstiftningen
utgår från att planläggning samt i stor utsträckning även annan bebyggelseoch
markpolitik i första hand är kommunala uppgifter, och kommunen har
redan nu ett avgörande inflytande på byggnadsnämndens sammansättning.
Emellertid får man nog säga, att lagstiftningen på många punkter onödigt
hårt betonar behovet av tvång och sträng kontroll såväl mot kommunen

It Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 108

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

som mot de enskilda, när det gäller att genomföra grundtankarna i lagstiftningen.
Ibland har denna inställning till lagstiftningen lett till att man
inom byggnadsnämnderna hårt betonat sin särställning i förhållande till
de rent kommunala organen och t. ex. velat undandraga sig att medverka i
den ekonomiska planläggningsverksamhet, som dessa bedriver. De fackmannasynpunkter,
som nämnden stundom kommit att företräda, har ibland haft
svårt alt förlika sig med kommunernas anspråk på att själva bestämma omfattningen
och takten i sina investeringar. Följden härav har icke sällan
blivit den, att byggnadsnämnden tappat kontakten såväl med sina egentliga
uppdragsgivare — kommunerna — som med de sidoordnade organen på det
kommunala planet.

Samtidigt har den samhälleliga utvecklingen lett därhän, att allt flera
myndigheter — både statliga och kommunala — fått uppgifter som på något
sätt sammanhänger med byggfrågorna. Sambandet mellan dessa fackmyndigheter
har utförligt avhandlats av utredningen, och jag saknar anledning
att här upprepa vad som i sådant hänseende anförts. Jag vill emellertid
betona, att den fortgående specialiseringen och den omständigheten, att
olika myndigheter kommit att alltmera framstå som företrädare för renodlade
facksynpunkter, skapat ett behov av samordning mellan myndigheterna,
som tidigare icke förefunnits. Detta behov erkännes icke alltid
av fackmyndigheterna själva.

Samordningsbehovet på det kommunala planet kan tänkas tillgodosett
på flera olika sätt. En tänkbar metod är att fackmyndigheterna sammanslås
till större enheter. En annan möjlighet är att de underordnas en för dem
alla gemensam styrelse. En tredje möjlighet är alt man genom partiella reformer,
främst genom förändringar i fackmyndigheternas organisation samt
genom skyldighet för dem att bedriva samråd i alla ärenden av större vikt,
söker så långt möjligt motverka tendenserna till partikularism men i övrigt
behåller systemet med specialmyndigheter väsentligen oförändrat.

Sammanslagning av de kommunala specialmyndigheterna kan f. n. knappast
anses som någon praktisk lösning. Tvärtom tenderar utvecklingen mot
ökad specialisering. Arbetsuppgifterna för de myndigheter, som skulle

uppkomma genom en sammanslagning av de kommunala specialorganen_

byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandmyndighet etc. — skulle bli så omfattande
och olikartade, att en uppdelning av verksamheten likväl på de flesta
håll skulle visa sig behövlig, och reformen torde därför knappast få någon
större praktisk effekt. Denna utväg är därför icke framkomlig.

Den andra lösningen, nämligen att låta specialmyndigheterna underordnas
ett gemensamt organ — varvid närmast kommunens styrelse kommer i
fråga — möter väsentligen samma invändningar. Härtill kommer de principiella
betänkligheter som man, enligt vad som framkommit i remissyttrandena,
på många håll hyser mot att stadfästa ett lydnadsförhållande mellan
kommunens styrelse och fackorganen. En sak för sig är att erkänna det
forhållandet, att fackorganen såsom helt eller till väsentlig del utsedda av
kommunen icke kan eller bör i väsentliga frågor driva en politik, som av -

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

viker från kommunens. Detta hindrar icke att man av ledamöter och tjänstemän
hos fackorganen bör kunna förutsätta ett självständigt omdöme och
förmåga att handla på eget ansvar även i frågor där kommunen är part.

Den tredje möjligheten, nämligen att genom partiella reformer göra fackmyndigheterna
mera skickade att fullgöra sina uppgifter, är den, som utredningen
anslutit sig till. De reformer, som utredningen förordat, består
dels i en omorganisation av byggnadsnämnden och dels i införande av en
vidsträckt skyldighet att samråda med andra myndigheter och att bedriva
serviceverksamhet gentemot allmänheten.

I och för sig är kanske de nuvarande bestämmelserna om byggnadsnämndens
sammansättning icke av den art, att de behöver utgöra hinder för
nämnden att fylla de funktioner, vilka bör tillkomma densamma. Med hänsyn
till att tendensen inom kommunallagstiftningen f. n. går mot att såvitt
möjligt organisera alla organ på det kommunala planet efter mönster av
kommunallagen, skulle emellertid de nuvarande reglerna, om de bibehölles
oförändrade, komma att framstå som ett betydelsefullt principiellt avsteg
från ett eljest enhetligt system. Den omständigheten att byggnadsnämnden
fullgör uppgifter, som är av intresse även ur andra synpunkter än de kommunala,
hindrar inte att dess ledamöter utses av kommunen. På andra närstående
områden, bl. a. i den av fjolårets senare riksdag antagna nya hälsovårdsstadgan,
har tillämpats i huvudsak samma principer som dem utredningen
förordat i nu förevarande fall. Jag anser att en motsvarande reform
bör komma till stånd även beträffande byggnadsnämnderna och tillstyrker
att de organisatoriska bestämmelserna utformas i huvudsak efter de av utredningen
uppdragna linjerna.

Den nu förordade lösningen av de organisatoriska spörsmålen innebär att
den erforderliga samordningen mellan byggnadsnämnden och sidoordnade
myndigheter åvägabringas genom bestämmelser om skyldighet att i erforderlig
omfattning bedriva samråd med dessa. I remissyttrandena har nämnts
ett flertal myndigheter, med vilka sådant samråd bedömts vara särskilt angeläget.
Uppräkningen skulle med lätthet kunna utökas med jdterligare ett
stort antal myndigheter. Till följd av den snabbt fortgående utvecklingen på
olika områden och därav föranledda organisatoriska förändringar torde det
i själva verket icke vara möjligt att i själva författningen reglera omfattningen
av samrådsförfarandet genom att där uppräkna de myndigheter, vilkas
mening byggnadsnämnden i skilda fall skall vara skyldig att inhämta.
Frågan hör i stället lösas genom en allmänt hållen regel om skyldighet för
byggnadsnämnden att höra andra myndigheter i erforderlig omfattning. I
vilken form detta skall ske, hör däremot lämnas öppet. Utredningen har i
sitt betänkande antytt, hur frågan i vissa fall kan lösas utan alltför tidsödande
remissförfarande. Det torde kunna förutsättas, att byggnadsstyrelsen
kommer att lillhandagå byggnadsnämnderna med de anvisningar, som
härutöver kan visa sig erforderliga, t. ex. med rådgivande förteckningar över
de myndigheter, från vilka yttrande regelmässigt hör inhämtas i ärenden
av skilda slag.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Någon anledning att införa bestämmelser, som hindrar byggnadsnämnden
att i sitt beslut frångå mening, vilken uttalats av viss remissmyndighet, föreligger
enligt min uppfattning icke. Däremot anser jag, att det bör åligga
nämnden att där så sker omedelbart underrätta myndigheten om beslutet.

Vad särskilt angår utredningens förslag att på byggnadsnämndens befattningshavare
överföra tillsynen över arbetarskyddet vid husbyggnadsarbete
anser jag att denna fråga bör i den omfattning, som befinnes lämplig, kunna
lösas genom att byggnadsnämndens befattningshavare förordnas till kommunala
tillsyningsmän enligt författningarna om arbetarskydd. Några särskilda
bestämmelser härom torde åtminstone t. v. icke erfordras.

Byggförfattningarna

Utredningen

Utredningens tidigare refererade förslag innebär, att något mer än ett
tiotal paragrafer i BL upphäves och att ytterligare ett fyrtiotal paragrafer
undergår vissa jämkningar. Eftersom ändringarna kvantitativt är ganska
betydande, har utredningen övervägt, om icke BL bör ersättas med en helt
ny lag. Av åtskilliga skäl har utredningen emellertid valt att avstå från att
framlägga förslag till en helt ny byggnadslag samt har i stället låtit sina
förslag ta formen av ändringar på vissa särskilda punkter i den nuvarande
lagen.

Ändringarna i det författningsmaterial, som innefattas i nuvarande BS,
blir ännu mera betydande än ändringarna i BL. Blott ett fåtal av bestämmelserna
i BS kan lämnas orubbade. Utredningen har därför ansett det meningslöst
att söka inarbeta reformerna i BS utan har i stället föreslagit att
denna ersättes med en ny författning.

En fråga, som utredningen behandlat ingående, gäller byggnadsordningarna
för särskilda orter. Enligt nuvarande bestämmelser skall byggnadsordning
uppgöras med ledning av ett utav byggnadsstyrelsen upprättat normalförslag,
och avvikelse från normalförslaget får icke av länsstyrelsen fastställas
med mindre byggnadsstyrelsen hörts i ärendet och tillstyrkt avvikelsen.
Enligt uppgift har avvikelser från normalförslaget begärts och medgivits
blott i relativt få fall. För de byggande är det emellertid eu avsevärd
olägenhet att alltid behöva räkna med möjligheten av att byggnadsordningen
kan innehålla särbestämmelser. Kommunernas befogenhet att antaga
byggnadsordningar kan icke längre sägas innebära någon verklig lokal lagstiftningsmakt
utan ger på sin höjd sken av en sådan. Av betydligt större
värde ur kommunal synpunkt skulle det vara om de lokala organen — byggnadsnämnderna
— finge ökade befogenheter att laga efter lägligheten genom
att frångå de för riket i allmänhet gällande reglerna. Det syfte, som
byggnadsordningarna fullföljer, kan i så fall tillgodoses genom rådgivande
anvisningar från byggnadsstyrelsen angående tillämpningen av reglerna i
byggnadsförfattningarna. Ett ytterligare skäl för att avskaffa byggnadsord -

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ningarna ligger i att dessa till stor del innefattar detalj föreskrifter, som
med hänsyn till den tekniska utvecklingen ofta behöver ändras.

Utredningen har för sin del ansett, att det icke möter några allvarliga
betänkligheter att helt avskaffa byggnadsordningarna samt har föreslagit
att så skall ske.

Ett annat komplex av byggbestämmelser innefattas i byggnadsstyrelsens
anvisningar till BS (BABS). Dessa anvisningar grundar sig på bemyndiganden
i 59, 61, 67, 69, 70, 74, 100, 101, 129, 134 och 172 §§ BS. Av nämnda
bestämmelser framgår, att anvisningarna, oavsett benämningen, i vissa delar
är att anse som bindande för såväl byggnadsnämnden som de byggande.

Anvisningarna överses f. n. inom byggnadsstyrelsen. Arbetet avser bl. a.
att utvidga anvisningarna, så att de kommer att innehålla alla de föreskrifter,
vilka en byggande behöver känna till för att byggnaden i tekniska hänseenden
skall komma att överensstämma med gällande föreskrifter på olika
områden. Utredningen har framhållit, att man härigenom i praktiken kan
komma mycket nära det mål, som man inom byggnadskretsar sedan länge
eftersträvat, nämligen att få alla föreskrifter angående byggnads utförande
samlade i en enda publikation. I så fall blir det också möjligt att väsentligt
skära ned omfattningen av de byggnadstekniska bestämmelserna i BS. Utredningen
har ansett sig böra ta fasta på de fördelar, som det innebär att
få de byggnadstekniska bestämmelserna sammanförda på sätt förut nämnts
samt har vid utarbetandet av sina förslag utgått från att så kommer att
ske.

Vad härefter beträffar de föreskrifter om byggande och byggnader, som
återfinnes i olika specialförfattningar vid sidan av BL och BS, har utredningen
betonat vikten av att man framgår med varsamhet, när det gäller
att till byggnadsförfattningarna överföra byggtekniska bestämmelser i författningar
på andra områden. Det är nämligen ofta svårt att till fullo överblicka
de konsekvenser, som stympning av en författning på ett specialområde
medför. F. ö. är redan de författningstekniska oformligheter, vartill
en konsekvent utrensning av byggbestämmelserna i olika författningar
leder, ägnade att väcka betänksamhet. Enligt vad utredningen framhållit
är de bestämmelser i skilda specialförfattningar, som det kan komma i fråga
att föra över till byggförfattningarna, genomgående av så speciell natur,
att de i allt fall ej har sin rätta plats i BS utan snarare i byggnadsstyrelsens
anvisningar till stadgan. I anslutning till utredningens förut framlagda
förslag att till anvisningarna överföra en god del av de f. n. i BS givna bestämmelserna
om byggandet bar därför också den frågan aktualiserats, om
det icke skulle vara möjligt att förfara på liknande sätt med de byggföreskrifter,
som återfinnes i andra författningar. I den mån det lyckas att
genom anvisningarna till byggnadsstadgan genomföra eu tillfredsställande
reglering av de frågor, som avhandlas i en viss specialförfaltning, blir de
byggnadstekniska bestämmelserna i denna obehövliga. Det är emellertid i
regel icke nödvändigt, att dessa omedelbart upphäves, utan frågan härom
torde i regel kunna anstå till dess en revision av författningen blir aktuell

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 195!)

av annan anledning. En sådan lösning bär ansetts innebära stora fördelar
framför det alternativ, som består i att man omedelbart ur diverse författningar
utrensar allt, som är av byggnadsteknisk natur, och det alternativ,
som består i att frågan får förfalla. Utredningen har ansett sig böra utforma
sina förslag i enlighet härmed.

Remissyttrandena

Vad beträffar författningsförslagens utformning i allmänhet hänvisas till
vad som under rubriken »Allmänna synpunkter» anförts rörande remissinstansernas
ståndpunkt till de principer, på vilka förslagen bygger.

Förslaget att avskaffa byggnadsordningarna har, i den mån det blivit
föremål för särskilda ultalanden, nästan genomgående tillstyrkts.

Även förslaget att överföra de mera tekniskt betonade bestämmelserna i
BS till särskilda, av byggnadsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter
och anvisningar har i allmänhet väckt gillande. Enstaka kritiska yttranden
förekommer dock. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län funnit
det vara eu tvivelaktig fördel, att bestämmelserna flyttas från BS till av
administrativ myndighet utfärdade, för länsstyrelsen och byggnadsnämnderna
ändock gällande föreskrifter. 195b års brandlags revision har, med erkännande
av förslagets fördelar, framhållit, att anvisningarna kan komma
att ändras genom beslut av allenast byggnadsstyrelsen och riksbrandinspektören,
vilket kan medföra att andra synpunkter än de, som företrädes av
dessa myndigheter, får svårt att göra sig gällande. Arbetarskyddsslyrelsen
har icke haft något att erinra mot att de byggnadstekniska bestämmelserna
överföres till anvisningar, som det skall ankomma på byggnadsstyrelsen
att utfärda, men har inskärpt vikten av att samråd äger rum med andra
av frågan berörda centrala myndigheter.

Åtskilliga yttranden innehåller synpunkter på hur föreskrifterna och anvisningarna
bör utformas. Landsorganisationen i Sverige m. fl. har framhållit,
att decentralisation av dispensbefogenheterna förkortar den administrativa
vägen men också medför risk för en olikformig tillämpning. Det är därför
av stor betydelse, att byggnadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter utformas
så, att de möjliggör en enhetlig tillämpning över hela landet. Svenska
värme-, ventilations- och sanitetslekniska föreningen har betonat önskvärdheten
av att byggnadsstyrelsens anvisningar kommer att omfatta ej endast
egentlig byggnadsteknik utan även alla andra för byggandet erforderliga
tekniska bestämmelser såsom rörande gas-, vatten- och avloppsledningar
samt sanitära apparater, brandskydd och tekniska säkerhetsproblem rörande
hl. a. oljeledning, liälsovårdsfrågor samt speciella bestämmelser för t. ex.
livsmedelsbutiker. Näringslivets byggnadsdelegation har framhållit vikten
av att tillämpningsföreskrifterna icke göres för omfattande. Kooperativa
förbundet har framhållit, att man vid utformningen av byggnadsstyrelsens
anvisningar måste noga se till, att dessa ej får större räckvidd än som är
nödvändigt. En liknande ståndpunkt har intagits av Sveriges lantbruksför -

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

bund, som särskilt betonat risken för att den enkelhet, som utmärker förslaget,
kan gå förlorad genom tillkrånglingar, som åstadkommes genom ett
ämbetsverks måhända naturliga strävan att med föreskrifter och anvisningar
söka säkerställa den praktiska tillämpningen.

Departementschefen

I vilken omfattning utredningens förslag enligt min mening bör godtagas,
framgår i allt väsentligt av vad jag förut anfört.

Liksom utredningen anser jag, att ändringarna i BL i och för sig icke
blir av den omfattning och betydelse, att de motiverar dess ersättande med
en helt ny lag. Ur systematisk synpunkt hade det visserligen varit önskvärt,
att lagen och stadgan fått likartad disposition. Med hänsyn till att rättsreglerna
på närstående områden är föremål för omarbetning — i vilket hänsende
särskilt förtjänar nämnas den utredningsverksamhet som bedrives av
1954 års fastighetsbildningskommitté — kan tidpunkten icke anses väl vald
för en mera genomgripande omstöpning av lagmaterialet. Frågan härom
bör därför t. v. få anstå.

Däremot står del utom tvivel att ändringarna i BS blir så omfattande,
att de nödvändiggör dess ersättande med en helt ny författning. Denna
torde, med de jämkningar som jag tidigare förordat, kunna utformas efter
de principer, vilka utredningen förordat.

Utredningens förslag till författningsförslag är utarbetade från förutsättningen,
att några särskilda byggnadsordningar för särskilda orter icke är
behövliga och att de f. n. gällande byggnadsordningarna efter en viss övergångstid
skall upphöra att äga giltighet. De skäl, som utredningen åberopat
härför, synes övertygande. Några invändningar mot att byggnadsordningarna
avskaffas har knappast avhörts. Jag anser därför, att utredningens
förslag i denna del bör kunna följas vid lagstiftningens slutliga utformning.

Vad angår förslaget att överföra huvudparten av de tekniska föreskrifterna
i byggförfattningarna till tillämpningsföreskrifter och anvisningar, som
det skall ankomma på byggnadsstyrelsen att utfärda, torde det visserligen få
anses som en princip i sådana författningar, vilkas tillämpning ankommer
på kommunala organ, att så fullständigt som möjligt redovisa allt, som
dessa organ har att beakta vid prövningen. Denna princip kan dock på ett
specialområde som det förevarande icke drivas hur långt som helst. På
grund av ämnesområdets omfattning skulle författningstexten lätt komma
att svälla över alla gränser. Större delen av bestämmelserna rör dessutom
speciella frågor av teknisk karaktär vilka saknar intresse för andra än dem,
som handhar den rent tekniska granskningen och kontrollen av byggföretagen.
Bestämmelser av denna karaktär bör dessutom kunna ändras utan
alltför stor omgång för att motsvara utvecklingens krav. Allt detta gör att
man på förevarande område torde böra acceptera utredningens tanke att
överlämna eu hel del detaljfrågor till reglering i annan ordning än genom
allmän författning.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Ä andra sidan kan det icke vara lämpligt att helt överlämna utfärdandet
av detalj föreskrifter till byggnadsstyrelsen eller annan myndighet. Liksom
hittills bör sådana föreskrifter, som avses få bindande karaktär, underställas
Kungl. Maj :t för att bli gällande. Enligt utredningens mening, vilken
jag kan dela, torde det emellertid icke vara nödvändigt att utfärda dylika
föreskrifter annat än i ganska ringa omfattning. Huvudparten av de regler,
som anses böra gälla för byggandet, torde kunna utformas såsom råd och
anvisningar till byggnadsnämnderna vid tillämpningen av byggnadsstadgan.
Någon anledning att uppställa krav på överprövning genom Kungl. Maj :t av
regler, som endast har denna karaktär, föreligger uppenbarligen icke. Så
som utredningen föreslagit, torde det vara lämpligt att i författningstexten
införa en terminologisk skillnad mellan bestämmelser av bindande karaktär,
för vilka böi reserveras beteckningen »föreskrifter», samt regler av allenast
rådgivande karaktär, för vilka den hittills brukade termen »råd och anvisningar»
synes lämplig. Skillnaden bör givetvis komma till tydligt uttryck
vid bestämmelsernas publicering.

För några fall — närmare bestämt vad angår en del i byggförfattningarna
föreskrivna kartor, beskrivningar och förteckningar — bör det ankomma
på Iantmäteristyrelsen och alltså icke på byggnadsstyrelsen att utfärda närmare
föreskrifter. Dessa fall bör närmare angivas i författningstexten.

Utan särskild bestämmelse torde det framstå som uppenbart, att såväl
byggnadsstyrelsen som Iantmäteristyrelsen före utfärdandet av föreskrifter,
råd och anvisningar har att i erforderlig omfattning samråda med de övriga
myndigheter, som i något hänseende beröres av frågan.

Beträffande omfattningen av de nu berörda föreskrifterna, råden och anvisningarna
delar jag den i vissa av remissyttrandena framförda åsikten,
att en stark koncentration av materialet är önskvärd. Detta gäller framförallt
de bindande föreskrifterna men givetvis också de bestämmelser, som endast
tar form av råd och anvisningar.

I anledning av vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet
utarbetats följande författningsförslag, nämligen

1) Förslag till lag om ändring av byggnadslagen den 30 juni 19b7 (nr
385), samt

2) Förslag till byggnadsstadga.

Vad jag i det följande har att anföra torde lämpligen kunna anknytas till
de särskilda paragraferna i författningsförslagen.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

14 §.

Utredningen

Med den föreslagna ändringen avses, enligt vad utredningen framhållit,
att skapa författningsinässigt underlag för den bestämmelse i utredningens
förslag till ny byggnadsstadga, enligt vilken dispens från det i paragrafen

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959 169

stadgade förbudet under vissa förutsättningar skall kunna meddelas av
byggnadsnämnd.

Departementschefen

Tidigare har jag — under rubriken »Dispenser» — uttalat mig för att
dispensgivningen i nu avsett fall skall kunna anförtros byggnadsnämnden.
Jag tillstyrker därför utredningens förslag i denna del. Beträffande närmare
bestämmelser i ämnet hänvisas till 67 § byggnadsstadgeförslaget.

15 §.

Utredningen

Utredningen har framhållit, att förslaget innebär dels en liknande lagändring
som den vid 14 § omförmälda och dels en ändring i fråga om giltighetstiden
för sådant nybyggnadsförbud, som avses i paragrafen. Ändringen
i fråga om förbudets giltighetstid har enligt utredningen till ändamål att
möjliggöra enhetliga bestämmelser i detta hänseende för land och stad.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett att länsstyrelsen bör ha möjlighet
att bestämma kortare tid för förbudets giltighet än tre år.

Departementschefen

Beträffande möjligheten att delegera dispensbefogenheten till annan möjlighet
än länsstyrelsen åberopas vad som anförts vid 14 §.

Den föreslagna treårsperioden för giltigheten av sådant förbud mot nybyggnad,
som avses i paragrafen, är enligt min uppfattning onödigt lång,
helst som tiden vid behov kan förlängas utan avsevärd omgång. Nuvarande
föreskrift, enligt vilken tiden är ett år, torde böra bibehållas oförändrad.
Förlängning av tiden bör få ske med högst två år i sänder. Om tiden begränsas
på angivet sätt, synes det icke erforderligt att, såsom f. n. är stadgat,
fordra underställning hos Kungl. Maj :t av förlängningsbeslutet.

26 §.

Departementschefen

Utredningens förslag att utvidga länsstyrelsens befogenhet att fastställa
stadsplan och stadsfullmäktiges möjlighet att till byggnadsnämnden delegera
sin befogenhet att antaga sådan plan har, liksom de avgivna yttrandena
över dessa förslag, utförligt behandlats av mig under rubriken »Stadsplan».
På sätt där anförts ansluter jag mig i hithörande frågor till utredningens
mening och tillstyrker sålunda förslaget i denna del med allenast några
mindre jämkningar av texten i formellt hänseende.

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

31 §.

Departementschefen

Här behandlas förutsättningarna för ändring av bestående tomtindelning,
vilken fråga utförligt avhandlats under rubriken »Tomtindelning m. m.» i
det föregående. Jag hänvisar till vad där anförts.

34 §.

Departementschefen

Förslaget, som innebär en viss utvidgning av befogenheten för Kungl.
Maj :t att medgiva dispens från förbudet att bygga i strid mot stadsplan samt
en utvidgning av möjligheterna att delegera dispensbefogenheten till länsstyrelsen
eller annan myndighet, har förut motiverats under rubriken »Dispenser».
Författningstexten överensstämmer, bortsett från en mindre jämkning
i förtydligande syfte, helt med utredningens förslag.

36 §.

Departementschefen

Innebörden av förslaget i denna del är att sådant nybyggnadsförbud, som
avses i paragrafen, skall kunna föreskrivas icke blott, såsom nu, av Kungl.
Maj :t, utan även av länsstyrelsen i fall då befogenheten att fastställa stadsplan
ankommer på denna. Den föreslagna ändringen, vilken är att beteckna
som en konsekvens av ändringen i 26 §, överensstämmer med vad utredningen
förordat.

38 §.

Utredningen

I denna paragraf, som handlar om förbud att företaga nybyggnad i strid
mot tomtindelning, å tomt som icke är rättsligen bestående samt å tomt
för vilken utfartsväg och avlopp ej ordnats eller för vilken bidrag till kostnad
för gata icke erlagts eller säkerställts, har utredningen föreslagit sådan
ändring, alt befogenheten för Kungl. Maj :t att dispensera från här avsedda
ny6yggnadsförbud skall kunna delegeras till myndighet som Kungl. Maj :t
bestämmer.

Remissyttrandena

Lantmätcristyrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län och stadsbyggnadskontoret
i Stockholm har framhållit, att dispens f. n. kan ges blott om »synnerliga
skäl» föreligger, medan villkoret i utredningens förslag uppmjukats
därhän, att blott »särskilda skäl» fordras. De har ansett, att den nuvarande
formuleringen bör bibehållas.

Departementschefen

Beträffande frågan om delegation av dispensbefogenheten har jag redan
förut under rubriken »Dispenser» i princip anslutit mig till utredningens

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

förslag. Angående den omfattning, vari möjligheten till delegation förutsättes
skola komma till användning, hänvisas till 67 § förslaget till ny byggnadsstadga.

Vad beträffar formuleringen av själva dispensvillkoret följer av vad som
anförts under rubriken »Tomtindelning m. m.», att skälen för att strikt
upprätthålla förbuden mot nybyggnad i strid mot tomtindelning eller å tomt,
som icke är rättsligen bestående, numera icke är lika tungt vägande som
då bestämmelsen kom till. Liknande synpunkter kan åberopas även beträffande
övriga i paragrafen stadgade nybyggnadsförbud. Den föreslagna uppmjukningen
av dispensvillkoren — vars praktiska konsekvenser f. ö. icke
torde bli alltför betydande — kan med hänsyn härtill icke anses omotiverad.
Någon anledning att på denna punkt frångå utredningens förslag torde ej
föreligga.

63 §.

Departementschefen

Härom hänvisas till vad jag under rubriken »Stadsplan» yttrat angående
beräkning av ränta å gatumarksersättning m. m.

76 §.

Departementschefen

Beträffande innehållet i förevarande paragraf hänvisas till vad jag törut
anfört under rubriken »Byggnadsplan». Bestämmelsen överensstämmer --bortsett från en formell jämkning — med vad utredningen föreslagit.

77—80 §§.

Utredningen

Utredningen, som föreslagit att institutet utomplansbestämmelser skall få
en ändrad innebörd bl. a. i det hänseendet, att bestämmelserna i princip skall
vara av samma innehåll för alla utomplansområden, har i 77 § upptagit förslag
till bestämmelser om de befogenheter för Kungl. Maj :t, vilka erfordras
för att genomföra en sådan ordning. Detaljbestämmelserna har upptagits i
3 kap. förslaget till ny byggnadsstadga.

Den nuvarande föreskriften i 78 §, vilken innebär att för område med
fastställd generalplan icke får införas utomplansbestämmelser, vilka står
i strid mot planen, kan — enligt vad utredningen framhållit —- icke utan
ändring anpassas till den av utredningen föreslagna ordningen med »normaliserade»
utomplansbestämmelser. Föreskriften i fråga har därför av utredningen
föreslagits utbytt mot ett stadgande av'' innebörd, att utomplansbestämmelser
icke skall gälla i den mån de strider mot fastställd generalplan
eller med andra ord att bestämmelserna i planen alltid har företräde
i fall av konflikt med utomplansbestämmelser.

För dispens från det i 79 § stadgade förbudet att företaga nybyggnad i
strid mot utomplansbestämmelser gäller nu bl. a. det villkoret, att nybygg -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

naden ej får avsevärt motverka syftet med bestämmelserna. Enligt utredningen
blir detta dispensvillkor, om utredningens förslag att förenhetliga
utomplansbestämmelserna genomföres, närmast meningslöst och i allt fall
mycket svårtolkat. Utredningen har därför föreslagit att det borttages.

Bestämmelserna i 80 § första stycket om förbud mot nybyggnad då beslut
fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser
samt i andra stycket av samma paragraf om befogenhet för länsstyrelsen
att förordna om nybyggnadsförbud då länsstyrelsen funnit utomplansbestämmelserna
icke kunna fastställas eller ock böra i viss del undantagas
från fastställelse, har av utredningen föreslagits skola upphävas. (Jfr
det referat, som givits under rubriken »Byggnadsförbud».)

Remissyttrandena

överlantmätaren i Kristianstads län har anmärkt på att utredningens
förslag — i motsats till gällande lag — icke innehåller någon uttrycklig föreskrift
om att utomplansbestämmelser skall införas endast när så erfordras.

överlantmätaren i Kronobergs län har ifrågasatt, om icke kommunens
styrelse bör kunna delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden i samma
omfattning som då fråga är om antagande av stadsplan eller byggnadsplan.
Från samma håll har anmärkts på att länsstyrelsen enligt utredningen
icke skall få ta initiativ till att införa utomplansbestämmelser med mindre
det uppenbarligen är påkallat. Det anses att denna bestämmelse är för snäv
och bör uppmjukas genom att ordet »uppenbarligen» uteslutes.

Departementschefen

På sätt tidigare framhållits under rubriken »Utomplansbestämmelser»,
synes de principer, som utredningen förordat på detta område, böra läggas
till grund för lagstiftning. Endast i ett hänseende har jag uttalat mig för att
förslaget frångås, nämligen beträffande det i 80 § första stycket stadgade
förbudet mot nybyggnad i fall då beslut fattats eller fråga väckts om antagande
av utomplansbestämmelser. För detta fall torde den nuvarande förbudsbestämmelsen
bibehållas. Däremot saknas anledning att bibehålla övriga
i paragrafen upptagna förbudsbestämmelser.

Den i ett av remissyttrandena anförda erinringen, att kommunens fullmäktige
bör kunna uppdraga åt byggnadsnämnden att meddela förordnande
om tillämpning av utomplansbestämmelser, synes ha skäl för sig. En bestämmelse
i ämnet torde därför böra inflyta i 77 §.

I övrigt synes utredningens förslag kunna godtagas även beträffande detaljerna.
Jag kan icke biträda de förslag till vissa jämkningar i förslagets
text, som framförts i ett par av remissyttrandena.

81 och 83 §§.

Departementschefen

Jag hänvisar till vad som tidigare anförts under rubriken »Byggnadsförbud».

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959
91 och 92 §§.

Departementschefen

Liksom utredningen föreslår jag, att dessa paragrafer upphäves. Angående
skälen härför hänvisas till vad som anförts under rubriken »Byggnadsförbud».

96—104 §§.

Departementschefen

På sätt förut anförts under rubriken »Generalplan» synes bestämmelserna
om generalplan på landet böra få en sådan avfattning, att de kommer att
i sakligt hänseende helt överensstämma med bestämmelserna om generalplan
i stad. I enlighet med detta ställningstagande torde bestämmelserna
lämpligen böra utformas i överensstämmelse med utredningens förslag, vilket
innebär att de i allt väsentligt tar form av hänvisningar till bestämmelserna
om generalplan i stad (9—23 §§ BL). I denna form kommer bestämmelserna
att omfatta blott två paragrafer (96 och 97 §§), vilket innebär att
98—104 §§ utgår ur lagen.

106 §.

Departementschefen

Den föreslagna ändringen i denna paragraf består i slopande av den f. ii.
i andra stycket förekommande bestämmelsen om nybyggnadsförbud i avbidan
på antagande eller ändring av stadsplan. Förslaget överensstämmer
i denna del med vad utredningen förordat. Angående motiven till ändringen
hänvisas till vad som anförts under rubriken »Byggnadsförbud».

107—113 §§.

Utredningen

Innebörden av de ändringar, som utredningen föreslagit i dessa paragrafer,
är, i korthet uttryckt, att proceduren vid tillkomsten av en byggnadsplan
uppdelas på tre led, nämligen planens upprättande genom byggnadsnämnden,
dess antagande av kommunens fullmäktige (eller byggnadsnämnden)
samt dess fastställande av länsstyrelsen. Skälen till denna omläggning
av förfarandet har redovisats i annat sammanhang (jfr vad som yttrats under
rubriken »Byggnadsplan» i det föregående). Bestämmelsernas detaljutformning
ansluter nära till motsvarande stadganden om stadsplan.

Den nuvarande bestämmelsen i 111 § om gäldande av kostnaden för upprättande
av byggnadsplan har icke någon motsvarighet i utredningens förslag.
Eftersom förslaget leder till att man i fortsättningen kan i viss mening
tala om ett byggnadsplanemonopol för kommunerna, har utredningen
ansett sig kunna förutsätta, att frågan om gäldande av kostnaden för planens
upprättande kommer att — liksom vid upprättande av stadsplan
kunna lösas genom avtal mellan kommunen och vederbörande markägare.
Om avtal ej föreligger, torde ulan särskild bestämmelse framstå som klart,
att kostnaden skall gäldas av kommunen.

174

Kungl. Maj. ts proposition nr i68 år 1959

Beträffande 113 §, som innehåller bestämmelser om förpliktande för
ägare av större markområde, som förses med byggnadsplan, att utan ersättning
upplåta mark till väg eller annan allmän plats, har utredningen också
föreslagit en viss jämkning. Denna innebär, att rätten att ta initiativ i dylika
frågor, vilken f. n. tillkommer länsstyrelsen, överflyttas till kommunen.

Remissyttrandena

Åtskilliga remissorgan, bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Örebro och
Västmanlands län, har sagt sig föredraga bestämda regler om skyldigheten
att bekosta upprättande av byggnadsplan. Fullmäktige i Trollhättan har
framhållit behovet av regler härom speciellt för det fall, att en kommun
får sig förelagt av länsstyrelsen att upprätta sådan plan.

Departementschefen

Genom den framställning, som tidigare lämnats under rubriken »Byggnadsplan»,
har ståndpunkt tagits till flertalet av de spörsmål, som här möter.
Konsekvensen av detta ståndpunktstagande är att utredningens förslag
till nya bestämmelser i allt väsentligt bör godtagas. Ett undantag utgör
dock 108 §, som bör omformuleras så, att länsstyrelsens befogenhet att själv
föranstalta om upprättande av förslag till byggnadsplan icke förutsätter ett
formligt föreläggande för kommunen utan träder i funktion så snart en
uppenbar försummelse föreligger samt kommunens fullmäktige, efter att
ha blivit hörda i saken, icke förmått lämna sådant besked, att förslag till
en godtagbar plan kan förväntas inom skälig tid. I själva lagtexten torde
detta kunna uttryckas så, att länsstyrelsen, om en kommun underlåter att
vidtaga erforderliga åtgärde