Kungl. Mtij.ts nåd. proposition Nr 35

Proposition 1918:35 - urtima

- urtima

Kungl. Mtij.ts nåd. proposition Nr 35.

1

Nr 35.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva
riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt; given Stockholms
slott den 22 november 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansäreuden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
antaga bilagda förslag till lag angående rätt för Konungen att i
vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 34 höft. (Nr 35.) 1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 35.

Förslag

till

lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva riksbanken viss

ökad sedelutgivningsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris
prövas oundgängligen nödigt, må Konungen på framställning av fullmäktige
i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäl
ds kontoret medgiva riksbanken rätt att utgiva sedlar till ett belopp
av högst etthundratjugufem miljoner kronor utöver de belopp, som finnas
angivna i 6 § av lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 (nr 27),
sådant nämnda lagrum lyder enligt lag den 25 maj 1915 (nr 134); åliggande
det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen
indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda
medgiven ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
samt gäller till dess ny riksdag sammanträder.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 35.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet A Stockholms slott den 22 november

1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde:

Jag anhåller att få anmäla en från herrar fullmäktige i riksbanken
inkommen skrivelse rörande frågan om riksbankens sedelutgivningsrätt.
Innan jag ingår på skrivelsens innehåll, torde jag få redogöra
för hittills gällande bestämmelser i ämnet.

De bestämmelser rörande omfattningen av riksbankens sedelutgivningsrätt,
vilka voro gällande vid krigsutbrottet 1914, äro att återfinna
i 6, 7 och 8 §§ i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 sådana
dessa paragrafer lydde enligt lag den 4 juni 1913.

I 6 § stadgades sålunda, att riksbanken ägde utgiva sedlar till
det belopp, som motsvarades av dubbla summan av riksbankens me -

4

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 35.

talliska kassa, så beräknad som i 8 § sades, samt därutöver till ett
belopp av ettkundratjugufem miljoner kronor. I 7 § föreskrevs, att
riksbankens utelöpande sedlar skulle till den del de överstego bankens
metalliska kassa motsvaras av vissa närmare angivna tillgångar. Slutligen
meddelades, såsom redan blivit antytt, i 8 § föreskrift om huru
bankens metalliska kassa skulle beräknas.

Genom proposition den 21 augusti 1914, nr 273, föreläde Kungl.
Maj:t 1914 års senare riksdag förslag till lag om ändrad lydelse av
57 §§ i lagen för Sveriges riksbank. Enligt detta förslag skulle,
såvitt nu är i fråga, till 6 § läggas ett nytt stycke av följande
lydelse:

»Om sådant till följd av krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen
nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen ej ar
samlad, Konungen efter framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd
med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett
belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner kronor; åliggande det fullmäktige
i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga sedlar
till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven ökning av
sedelutgivningsrätten må hava utgivits.»

Till grund för berörda förslag låg en av fullmäktige i riksbanken
i ärendet gjord framställning, däri fullmäktige under erinran att
riksbankens sedelreserv hastigt gått ned vid tiden lör krigsutbrottet
framhöllo, hurusom det för en snabb avveckling av den dåvarande
krisen med minsta möjliga svårigheter och iörluster vore nödvändigt,
att riksbankens sedelutgivningsförmåga ägde sådan elasticitet, att alla
berättigade anspråk, som från bank- och affärsvärlden ställdes på riksbanken,
kunde tillfredsställas.

Riksdagen gjorde för sin del sådan ändring i det riksdagen förelagda
förslaget, att Konungens rätt att på framställning av fullmäktige
i riksbanken besluta om ökad sedelutgivning skulle gälla allenast till
den 15 januari 1915.

Den 31 augusti 1914 utfärdades därefter i överensstämmelse med
riksdagens beslut lag angående ändrad lydelse av 57 §§ i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 (nr 176).

Under våren 1915 inkommo emellertid fullmäktige i riksbanken
med framställning därom, att de före den 15 januari 1915 gällande
bestämmelserna, som möjliggjorde eu tillfällig utvidgning av sedelutgivningsrätten,
måtte återinföras att gälla för tiden från avslutandet

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 35. 5

av det då pågående riksmötet och till nästa riksdags början. Till stöd
härför anförde fullmäktige, bland annat:

Ehuru den extra sedelutgivningsrätt av intill etthundratjugufem
miljoner kronor, som under angivna förutsättningar medgivits riksbanken
enligt sista stycket i 6 § av riksbankslagen, ännu icke kommit till
användning och ehuru fullmäktige hölle före, att samma sedelutgivningsrätt
sannolikt icke heller under den närmaste tiden skulle behöva
anlitas, så vida icke oförutsedda händelser mellankomme, ansåge fullmäktige
dock, att försiktigheten bjöde, att möjligheten att begagna
ifrågavarande extra sedelutgivningsrätt hölles öppen, så länge dåvarande
ovissa och oberäkneliga förhållanden rådde, och oberoende av om
riksdagen vore samlad eller icke. De skäl, som i fullmäktiges förra
skrivelse anförts för införande av den ökade sedelutgivningsrätten, talade
enligt deras förmenande med oförminskad styrka för samma sedelutgivningsrätts
bibehållande även under tiden efter det den samlade riksdagen
åtskilts.

Inom finansdepartementet utarbetades i anledning härav vissa författningsförslag,
enligt vilka, såvitt nu är i fråga, skulle

dels till 6 § i lagen för Sveriges riksbank läggas ett stycke av
följande lydelse:

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner kronor;
åliggande det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna
rörelsen indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven
ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.

dels och utfärdas en särskild lag angående rätt för Konungen att
i vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt; varande
detta lagförslag av följande lydelse:

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att utgiva
sedlar till ett belopp av högst etthundratjugufem miljoner kronor utöver de
belopp, som finnas angivna i 6 § första stycket av lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897; åliggande det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den
allmänna rörelsen indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av
sålunda medgiven ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.

Denna lag träder i kraft från och med dagen efter den, då nu. församlade
riksdag avslutats, och gäller till dess ny riksdag sammanträder.

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 35.

Dessa författningsförslag förelädes genom proposition den 30 april
1915, nr 191, 1915 års riksdag, som godkände förslagen i nu ifrågavarande
delar.

Författningar i ämnet i överensstämmelse med riksdagens beslut
utfärdades den 25 maj 1915 (nr 134 och 136).

Den 15 maj 1918 inkommo fullmäktige i riksbanken till finansdepartementet
med en skrivelse, däri de hemställde om medgivande att
begagna den i 6 § 2 stycket av lagen för Sveriges riksbank omförmälda
extra sedelutgivningsrätt.

I anslutning härtill anförde fullmäktige vidare:

»Fullmäktige anse emellertid, att försiktigheten bjuder, att man icke stannar

härvid.

När fullmäktige kort tid efter krigets utbrott i skrivelse till Eders Kungl.
Maj:t av den 18 augusti 1914 gjorde framställning om avlåtande av proposition
till riksdagen med förslag till sådant tillägg till § 6 av lagen för Sveriges riksbank,
att sedelutgivningsrätten utöver den förut medgivna, skulle kunna under vissa förutsättningar
ökas med etthundratjugufem miljoner kronor, förklarade sig fullmäktige
anse en sådan ökning vara under alla förhållanden tillräcklig.

Då detta skrevs, kunde man icke förutse, att förhållandena skulle utveckla
sig på sätt, som sedan dess skett. Riksbankens sedelcirkulation uppgick då till 277
miljoner kronor, sedelreserven till 53 miljoner kronor. Enligt senast föreliggande
veckorapport av den 11 innevarande månad uppgick sedelcirkulationen till 606 miljoner
kronor och sedelreserven till 47 miljoner kronor. Som bekant hade sedelreserven
den 16 mars innevarande år nedgått ända till 5 miljoner kronor. Inför dessa siffror
och med hänsyn till de stora anspråk, som under den närmaste tiden kunna väntas
ställda på riksbanken, särskilt i sammanhang med tillgodoseendet av statens stora
penningbehov, anse fullmäktige den möjligheten icke utesluten, att riksbankens sedelutgivningsrätt,
även om riksbanken nu medgives begagna ovan omförmälda i § 6
av riksbankslagen förutsatta extra ordinära sedelutgivningsrätt av etthundratjugufem
miljoner kronor, ändock kan komma att visa sig otillräcklig. Fullmäktige kunna i
så fall bliva ställda inför nödvändigheten att, till förekommande av att gränsen för
den lagligen fastställda sedelutgivningsrätten överskrides, vidtaga en åtstramning av
titlåningen, varigenom svåra rubbningar av landets finansiella förhållanden kunde
bliva följden. Uppkomsten av en dylik situation måste, så vitt möjligt, förebyggas.
Lämpligaste utvägen till vinnande av detta mål synes fullmäktige vara, att genom
en tillfällig lag förordnas, att Konungen må på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret under tiden
till den 15 januari 1919 kunna medgiva riksbanken rätt att utgiva ytterligare etthundratjugufem
miljoner kronor sedlar.»

I anledning av vad fullmäktige sålunda anfört beslöt Kungl. Maj:t,
efter hemställan av mig, enligt en den 21 maj 1918 dagtecknad proposition,
nr 450, föreslå årets lagtima riksdag dels antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva

7

Kungl. Muj-.ts nåd. proposition Nr 35.''

riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt, dels ock medgiva, att riksbanken
finge begagna den i b § 2 stycket av lagen för Sveriges riksbank
omnämnda rätten att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare
högst 125,000,000 kronor.

Enligt riksdagens skrivelse den 14 juni 1918, nr 409, blev nämnda
proposition i huvudsakliga delar bifallen av riksdagen.

I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t
den 20 juni 1918 lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva
riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt (nr 479); varande nämnda
lag av följande lydelse:

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken
rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst etthundratjugufem miljoner kronor
utöver de belopp, som finnas angivna i 6 § av lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897, sådant nämnda lagrum lyder enligt lag den 25 maj 1915; åliggande
det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga
sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven ökning
av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling, samt gäller till
dess ny riksdag sammanträder.

Uti skrivelse den 21 i denna månad hava fullmäktige i riksbanken Fu^äktige
anfört: * >iksbanJe-

»Lagen den 20 juni 1918 skulle gälla till dess ny riksdag komme att sammanträda
och har alltså upphört att hava giltighet vid början av nu samlade urtima
riksdag.

Då de skäl, som på sin tid nödgade fullmäktige i riksbanken att hos Eders
Kungl. Maj:t hemställa om proposition till riksdagen med förslag till ifrågavarande
lag vilka skäl finnas angivna i fullmäktiges skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
den 14 maj 1918 fortfarande äro i oförminskad grad gällande, tillåta sig fullmäktige
härmed anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i proposition till den urtima
riksdagen framlägga förslag till lag med samma medgivande, som lämnades
genom lagen den 20 juni 1918.»

Uti ett denna dug inkommet utlåtande hava fullmäktige i riks- Fullmäktige
gäldskontoret förklarat sig ei hava något att erinra mot berörda fram- * riksgälds .

..i,. o .i o kontoret.

stallning.

Då jag den 21 maj 1918 för Eders Kungl. Maj:t anmälde det för Departeårets
lagtima riksdag framlagda, här ovan berörda lagförslaget i ämnet, ment8chefenanförde
jag, bland annat, följande:

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 35.

Sveriges riksbank vore landets centralbank, vilken hade att svara
för ständig tillgång till nödiga betalningsmedel liksom för att önskvärd
stabilitet i penningvärdet i görligaste mån upprättbölles. Riksbankens
sedelreserv vore den källa, ur vilken ökade behov av omsättningsmedel
främst skulle tillgodoses. Den finge icke utsina, På de allvarliga
svårigheter, som skulle uppstå, därest sedelreserven bleve helt uttömd
och kredit mot fullgod säkerhet ej av riksbanken vidare kunde lämnas,
torde jag ej behöva närmare ingå. Därest icke tillvaron av en för
näringslivets lojala behov ständigt tillgänglig sedelreserv kunde med
andra medel betryggas, torde en ökad sedelutgivningsrätt vara obetingat
nödvändig. Då herrar fullmäktige i riksbanken, såsom av den förut
återgivna skrivelsen framginge, förklarat sig anse sådan utvidgad rätt
vara av det dåvarande läget ofrånkomligt påkallad, borde statsmakterna,
enligt min mening, bereda riksbanken det medel, som sålunda syntes
erforderligt för att banken skulle kunna fylla sin uppgift och som riksbanksledningen
helt visst ej korame att använda i större utsträckning
än som befunnes oundgängligen nödigt,

Samma skäl, som föranledde framläggandet för årets lagtima riksdag
av propositionen nr 450 i dess nu förevarande del, äro alltjämt för
handen. Jag får alltså, under hänvisning till vad jag den 2L maj
1918 anförde i ämnet, tillstyrka den av fullmäktige i riksbanken gjorda
framställningen.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett inom departementet
i överensstämmelse med ovannämnda lag av den 20 juni 1918 upprättat
förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva
riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå den nu pågående urtima riksdagen
att antaga ovannämnda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Arfwidson.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.