Regeringens proposition 2016/17:218
Nya regler om bevisinhämtning inom EU |
Prop. |
|
2016/17:218 |
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 augusti 2017
Stefan Löfven
Morgan Johansson
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen en ny lag om en europeisk utred- ningsorder. Lagen innehåller bestämmelser som förbättrar möjligheterna att inhämta bevisning mellan Europeiska unionens medlemsstater. Detta bidrar till att förstärka det brottsbekämpande arbetet.
Lagförslaget innebär bl.a. att en svensk domstol eller åklagare ska kunna utfärda en europeisk utredningsorder som ska erkännas och verk- ställas i en annan medlemsstat, om det finns bevisning där som behövs för att utreda brott i Sverige.
Förslaget är ett led i att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv om en europeisk utredningsorder, som bygger på ett initiativ från bl.a. Sverige.
Den nya lagen och de följdändringar denna för med sig föreslås träda i kraft den 1 december 2017.
1
Prop. 2016/17:218
Innehållsförteckning
1 |
Förslag till riksdagsbeslut ................................................................. |
8 |
|
2 |
Lagtext |
.............................................................................................. |
9 |
|
2.1 ............... |
Förslag till lag om en europeisk utredningsorder |
9 |
2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol ............................... |
27 |
2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol ............................. |
28 |
2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. .............................................. |
29 |
2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella
instrument......................................................................... |
30 |
2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om
internationell rättslig hjälp i brottmål ............................... |
32 |
2.7Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1174) om
vissa former av internationellt samarbete i |
|
brottsutredningar .............................................................. |
33 |
2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om
värdepappersfonder .......................................................... |
34 |
2.9Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om
bank- och finansieringsrörelse.......................................... |
36 |
2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska
unionen av frysningsbeslut ............................................... |
38 |
2.11Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om
särskild tillsyn över finansiella konglomerat .................... |
39 |
2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om
värdepappersmarknaden ................................................... |
41 |
2.13Förslag till lag om ändring i offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400) ................................................ |
43 |
2.14Förslag till lag om ändring i fängelselagen
(2010:610) ........................................................................ |
45 |
2.15Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om
betaltjänster ...................................................................... |
46 |
2.16Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(2010:2043) ...................................................................... |
48 |
2.17Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om
elektroniska pengar .......................................................... |
50 |
2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) om
förvaltare av alternativa investeringsfonder ..................... |
52 |
2.19Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och
värdepappersbolag............................................................ |
54 |
3 Ärendet och dess beredning ............................................................ |
56 |
2
4 |
Direktivet om en europeisk utredningsorder .................................. |
56 |
|
|
4.1 |
Bakgrund ......................................................................... |
56 |
|
4.2 |
Innehåll............................................................................ |
57 |
5 |
Gällande svenska regler om bevisinhämtning ................................ |
59 |
5.1Regler för svensk förundersökning och rättegång i
|
brottmål |
........................................................................... |
59 |
|
5.1.1 |
Allmänt om rättegångsbalkens |
|
|
.................................................. |
bestämmelser |
59 |
|
5.1.2 ............................................................. |
Förhör |
59 |
|
5.1.3 ............................................................. |
Beslag |
60 |
|
5.1.4 |
Husrannsakan, kroppsvisitation och |
|
|
............................................. |
kroppsbesiktning |
61 |
|
5.1.5 ..................................... |
Hemliga tvångsmedel |
61 |
5.2 |
Regler om ..........internationellt straffrättsligt samarbete |
63 |
|
|
5.2.1 ......................................................... |
Inledning |
63 |
|
5.2.2 |
Lagen om internationell rättslig hjälp i |
|
|
.......................................................... |
brottmål |
63 |
|
5.2.3 |
Andra författningar som rör internationell |
|
|
.................. |
rättslig hjälp om bevisinhämtning |
64 |
6 Allmänna överväganden................................................................. |
65 |
||
6.1 |
En ny lag ...............................................................införs |
65 |
|
6.2 |
Lagens geografiska .........................tillämpningsområde |
68 |
|
6.3 |
Lagens materiella ............................tillämpningsområde |
69 |
|
|
6.3.1 ............................... |
Allmänna utgångspunkter |
69 |
|
6.3.2 ......................... |
En europeisk utredningsorder |
70 |
|
6.3.3 |
Närmare om den nya lagens |
|
|
........................................ |
tillämpningsområde |
77 |
|
6.3.4 |
Samarbete som inte omfattas av den nya |
|
|
............................................................. |
lagen |
82 |
|
6.3.5 ....... |
Internationella avtal om bevisinhämtning |
84 |
6.4Utredningsåtgärder som en europeisk
|
|
utredningsorder ska avse eller motsvara .......................... |
85 |
|
|
6.5 |
Behöriga myndigheter ..................................................... |
88 |
|
7 |
Utfärdande i Sverige av en europeisk utredningsorder .................. |
89 |
||
|
7.1 |
Utfärdande av en utredningsorder ................................... |
89 |
|
|
|
7.1.1 |
En utredningsorder som utfärdas av |
|
|
|
|
åklagare .......................................................... |
89 |
|
|
7.1.2 |
En utredningsorder som utfärdas av |
|
|
|
|
domstol ........................................................... |
90 |
7.2Den misstänktes eller tilltalades rätt att begära att en
|
utredningsorder utfärdas .................................................. |
91 |
|
7.3 |
Förutsättningar för att utfärda en utredningsorder ........... |
91 |
|
|
7.3.1 |
För att utfärda en utredningsorder |
|
|
|
avseende en viss utredningsåtgärd ska |
|
|
|
samma krav gälla som när åtgärden vidtas |
|
|
|
i ett svenskt förfarande ................................... |
91 |
|
7.3.2 |
En proportionalitetsprövning ska ske ............. |
93 |
|
7.3.3 |
Domstolsprövning innan åklagaren |
|
|
|
utfärdar en utredningsorder ............................ |
94 |
Prop. 2016/17:218
3
Prop. 2016/17:218
4
7.4 |
Särskilda formkrav eller förfaranden................................ |
97 |
7.5 |
Översändande av en utredningsorder, |
|
|
förfaranderegler och brådskande åtgärder ........................ |
98 |
7.6Uppgift om bevismaterialet ska överlämnas eller
|
stanna kvar i den andra medlemsstaten .......................... |
101 |
|
7.7 |
Särskilda regler för vissa utredningsåtgärder ................. |
102 |
|
|
7.7.1 |
Allmänna utgångspunkter.............................. |
102 |
|
7.7.2 |
Förhör under förundersökning....................... |
103 |
|
7.7.3 |
Bevisupptagning vid utländsk domstol.......... |
103 |
|
7.7.4 |
Förhör genom ljudöverföring och ljud- |
|
|
|
och bildöverföring ......................................... |
104 |
|
7.7.5 |
Tillfälligt överförande av en |
|
|
|
frihetsberövad person .................................... |
108 |
|
7.7.6 |
Beslag m.m. ................................................... |
110 |
|
7.7.7 |
Åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken ...... |
113 |
|
7.7.8 |
Hemlig avlyssning och hemlig |
|
|
|
övervakning av elektronisk |
|
|
|
kommunikation.............................................. |
114 |
|
7.7.9 |
Hemlig kameraövervakning och hemlig |
|
|
|
rumsavlyssning .............................................. |
117 |
|
7.7.10 |
Övriga utredningsåtgärder ............................. |
117 |
7.8 |
Återkallelse av en utredningsorder ................................. |
119 |
|
8 Erkännande och verkställighet i Sverige av en europeisk |
|
||
utredningsorder |
............................................................................. |
121 |
8.1Skyldighet att erkänna och verkställa en europeisk
utredningsorder............................................................... |
121 |
8.2I vilken omfattning ska en utredningsorder erkännas
och verkställas i Sverige? ............................................... |
121 |
8.3Förutsättningar för att erkänna och verkställa en
|
utredningsorder i vissa fall ............................................. |
124 |
|
|
8.3.1 |
Förhör genom ljudöverföring och ljud- |
|
|
|
och bildöverföring ......................................... |
124 |
|
8.3.2 |
Tillfälligt överförande av en |
|
|
|
frihetsberövad person .................................... |
125 |
|
8.3.3 |
Hemliga tvångsmedel .................................... |
127 |
|
8.3.4 |
Kontrollerade leveranser och bistånd i |
|
|
|
brottsutredningar med användning av en |
|
|
|
skyddsidentitet............................................... |
130 |
|
8.3.5 |
Uppgifter som finns hos andra |
|
|
|
myndigheter................................................... |
131 |
|
8.3.6 |
Information om bankkonton och |
|
|
|
banktransaktioner m.m. ................................. |
133 |
|
8.3.7 |
Övriga åtgärder.............................................. |
134 |
8.4 |
Hinder mot erkännande och verkställighet ..................... |
136 |
|
|
8.4.1 |
Inledande överväganden ................................ |
136 |
|
8.4.2 |
Obligatoriska vägransgrunder ....................... |
142 |
|
8.4.3 |
Fakultativa vägransgrunder ........................... |
149 |
8.5Handläggningen av ett ärende om erkännande och
verkställighet av en utredningsorder .............................. |
158 |
|
8.5.1 |
Handläggande myndigheter........................... |
158 |
|
8.5.2 |
Prövning av domstol ..................................... |
158 |
|
8.5.3 |
Interimistiska beslut av åklagaren ................ |
160 |
|
8.5.4 |
Behörig domstol ........................................... |
161 |
|
8.5.5 |
Förfaranderegler ........................................... |
163 |
|
8.5.6 |
Hur förfarandet inleds................................... |
164 |
|
8.5.7 |
Brister i utredningsordern ............................. |
166 |
|
8.5.8 |
Tillfälligt överförande av en |
|
|
|
frihetsberövad person ................................... |
167 |
|
8.5.9 |
Särskilda formkrav och förfaranden ............. |
168 |
|
8.5.10 |
Tidsfrister för beslut i fråga om |
|
|
|
erkännande och verkställighet ...................... |
170 |
|
8.5.11 |
Vidtagande av en annan åtgärd än den |
|
|
|
begärda ......................................................... |
171 |
|
8.5.12 |
Uppgifter ur belastnings- och |
|
|
|
misstankeregistret ......................................... |
172 |
8.6 |
Verkställbarhetsförklaringen ......................................... |
173 |
|
8.7 |
Verkställigheten av en utredningsorder ......................... |
177 |
|
|
8.7.1 |
Tillämpliga bestämmelser............................. |
177 |
|
8.7.2 |
Handläggningsspråk och tolkning ................ |
177 |
|
8.7.3 |
Tidfrister för verkställigheten ....................... |
178 |
|
8.7.4 |
Uppskov med verkställigheten ..................... |
179 |
|
8.7.5 |
Förordnande av offentlig försvarare eller |
|
|
|
målsägandebiträde eller användande av |
|
|
|
stödperson..................................................... |
181 |
|
8.7.6 |
Rätt för enskild att vägra medverka .............. |
183 |
|
8.7.7 |
Deltagande av utländska tjänstemän vid |
|
|
|
verkställigheten av en utredningsorder ......... |
184 |
|
8.7.8 |
Förhör under förundersökning ...................... |
185 |
|
8.7.9 |
Bevisupptagning vid domstol ....................... |
187 |
|
8.7.10 |
Förhör genom ljudöverföring eller ljud- |
|
|
|
och bildöverföring ........................................ |
188 |
|
8.7.11 |
Beslag och åtgärder som avses i 27 kap. |
|
|
|
15 § rättegångsbalken ................................... |
192 |
|
8.7.12 |
Hemlig avlyssning och hemlig |
|
|
|
övervakning av elektronisk |
|
|
|
kommunikation............................................. |
196 |
|
8.7.13 |
Hemlig kameraövervakning och hemlig |
|
|
|
rumsavlyssning ............................................. |
199 |
|
8.7.14 |
Kontrollerade leveranser och bistånd i |
|
|
|
brottsutredningar med användning av en |
|
|
|
skyddsidentitet .............................................. |
200 |
|
8.7.15 |
Överlämnande av bevismaterialet................. |
201 |
8.8 |
Upphävande av verkställbarhetsförklaringen ................ |
206 |
|
9 Övriga frågor................................................................................ |
|
210 |
|
9.1 |
Överklagande................................................................. |
210 |
|
|
9.1.1 |
Allmänna överväganden ............................... |
210 |
|
9.1.2 |
Överklagande när Sverige är utfärdande |
|
|
|
stat ........................................................... |
212 |
|
9.1.3 |
Överklagande när Sverige är |
|
|
|
verkställande stat .......................................... |
213 |
Prop. 2016/17:218
5
Prop. 2016/17:218 |
9.2 |
Villkor om användningsbegränsningar........................... |
215 |
|
|
9.3 |
Gemensamma frågor om tillfälligt överförande av en |
|
|
|
|
frihetsberövad person ..................................................... |
217 |
|
|
|
9.3.1 |
Immunitet ...................................................... |
217 |
|
|
9.3.2 |
Transitering genom Sverige av en |
|
|
|
|
frihetsberövad person .................................... |
218 |
|
|
9.3.3 |
Avräkning av tid vid vistelse utomlands ....... |
218 |
|
|
9.3.4 |
Förvar och ansvaret för transporten i |
|
|
|
|
Sverige........................................................... |
219 |
|
9.4 |
Straffrättsligt ansvar och skadeståndsfrågor ................... |
221 |
|
|
|
9.4.1 |
Straffrättsligt ansvar ...................................... |
221 |
|
|
9.4.2 |
Skadeståndsfrågor ......................................... |
222 |
|
9.5 |
Kostnader |
....................................................................... |
223 |
|
9.6 |
Frågor om sekretess och dataskydd ................................ |
223 |
|
|
9.7 |
Underrättelse om hemlig avlyssning eller hemlig |
|
|
|
|
övervakning av elektronisk kommunikation .................. |
226 |
|
|
|
9.7.1 |
Underrättelse till en annan medlemsstat ........ |
226 |
|
|
9.7.2 |
Underrättelse till Sverige ............................... |
228 |
10 |
Underrättelser................................................................................ |
|
231 |
|
11 |
Konsekvenser av förslagen ........................................................... |
232 |
||
12 |
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................................. |
233 |
||
13 |
Författningskommentar ................................................................. |
234 |
||
|
13.1 |
Förslaget till lag om en europeisk utredningsorder ........ |
234 |
|
|
13.2 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:816) om |
|
|
|
|
bevisupptagning åt utländsk domstol ............................. |
303 |
|
|
13.3 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:817) om |
|
|
|
|
bevisupptagning vid utländsk domstol ........................... |
304 |
|
|
13.4 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om |
|
|
|
|
beräkning av strafftid m.m. ............................................ |
304 |
|
|
13.5 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om |
|
|
|
|
värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella |
|
|
|
|
instrument |
....................................................................... |
305 |
|
13.6 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om |
|
|
|
|
internationell rättslig hjälp i brottmål ............................. |
306 |
|
|
13.7 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1174) om |
|
|
|
|
vissa former av internationellt samarbete i |
|
|
|
|
brottsutredningar ............................................................ |
307 |
|
|
13.8 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om |
|
|
|
|
värdepappersfonder ........................................................ |
308 |
|
|
13.9 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om |
|
|
|
|
bank- och finanseringsrörelse......................................... |
309 |
|
|
13.10 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:500) om |
|
|
|
|
erkännande och verkställighet inom Europeiska |
|
|
|
|
unionen av frysningsbeslut ............................................. |
310 |
|
|
13.11 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:531) om |
|
|
|
|
särskild tillsyn över finansiella konglomerat .................. |
310 |
|
|
13.12 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om |
|
|
|
|
värdepappersmarknaden ................................................. |
311 |
|
6 |
|
|
|
|
13.13 |
Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och |
Prop. 2016/17:218 |
|
sekretesslagen (2009:400) ............................................. |
312 |
13.14Förslaget till lag om ändring i fängelselagen
(2010:610) ..................................................................... |
313 |
13.15Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om
|
betaltjänster ................................................................... |
314 |
13.16 |
Förslaget till lag om ändring i |
|
|
försäkringsrörelselagen (2010:2043) ............................. |
315 |
13.17Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:755) om
elektroniska pengar........................................................ |
316 |
13.18Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:561) om
förvaltare av alternativa investeringsfonder .................. |
317 |
13.19Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om
|
särskild tillsyn över kreditinstitut och |
|
|
värdepappersbolag......................................................... |
318 |
Bilaga 1 |
Direktivet om en europeisk utredningsorder ................. |
319 |
Bilaga 2 |
Sammanfattning av promemorian En europeisk |
|
|
utredningsorder (Ds 2015:57)........................................ |
355 |
Bilaga 3 |
Promemorians lagförslag............................................... |
356 |
Bilaga 4 |
Förteckning över remissinstanserna .............................. |
399 |
Bilaga 5 |
Lagrådsremissens lagförslag.......................................... |
400 |
Bilaga 6 |
Lagrådets yttrande ......................................................... |
447 |
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 augusti |
|
|
|
2017 .................................................................................... |
456 |
Rättsdatablad........................................................................................ |
457 |
7
Prop. 2016/17:218
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1.lag om en europeisk utredningsorder,
2.lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol,
3.lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol,
4.lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
5.lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument,
6.lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
7.lag om ändring i lagen (2003:1174) om vissa former av inter- nationellt samarbete i brottsutredningar,
8.lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
9.lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansierings- rörelse,
10.lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställig- het inom Europeiska unionen av frysningsbeslut,
11.lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,
12.lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
13.lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
14.lag om ändring i fängelselagen (2010:610),
15.lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster,
16.lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043),
17.lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar,
18.lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
19.lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kredit- institut och värdepappersbolag.
8
2 |
Lagtext |
Prop. 2016/17:218 |
|
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1Förslag till lag om en europeisk utredningsorder
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Allmänna bestämmelser
Lagens innehåll
1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av Europa- parlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området.
Lagens tillämplighet gentemot medlemsstaterna
2 § Denna lag gäller inte i förhållande till Danmark och Irland.
Om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämp- ningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU, i den ur- sprungliga lydelsen, i förhållande till en medlemsstat, eller om en med- lemsstat har upphört att tillämpa direktivet eller den nationella lagstift- ning som genomför direktivet, gäller inte denna lag i förhållande till den staten.
En europeisk utredningsorder
3 § Med en europeisk utredningsorder avses
1.ett beslut i Sverige som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevisning och som har medde- lats av en åklagare eller domstol under en förundersökning eller rätte- gång i brottmål, eller
2.ett beslut i en annan medlemsstat som innebär att en utrednings- åtgärd ska vidtas i Sverige i syfte att inhämta bevisning och som har meddelats eller godkänts av en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare i ett straffrättsligt förfarande eller i ett annat för- farande avseende straffbara gärningar som inleds vid en administrativ eller rättslig myndighet, när ett beslut i ett sådant annat förfarande kan leda till ett förfarande inför en domstol som är behörig att handlägga brottmål.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en euro-
peisk utredningsorder på det straffrättsliga området, i den ursprungliga lydelsen.
9
Prop. 2016/17:218 Utredningsåtgärder som en europeisk utredningsorder ska avse eller motsvara
4 § En utredningsåtgärd enligt denna lag ska avse eller motsvara
1.förhör under förundersökning,
2.bevisupptagning vid domstol,
3.förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring,
4.beslag, kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångs- balken eller en åtgärd enligt 27 kap. 15 § samma balk,
5.husrannsakan och andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken,
6.hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning,
7.tillfälligt överförande av en frihetsberövad person,
8.rättsmedicinsk undersökning av en avliden person,
9.kontrollerad leverans,
10.bistånd i en brottsutredning med användning av en skyddsidentitet,
11.inhämtande av bevis som finns hos en myndighet, eller
12.andra åtgärder som inte innebär användning av tvångsmedel eller någon annan tvångsåtgärd.
Undantag från lagens tillämpningsområde
5 § Lagen gäller inte när kriminalregisteruppgifter hämtas in eller lämnas ut med stöd av rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll. För sådant inhämtande eller utlämnande gäller i stället lagen (1998:620) om belastningsregister och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.
Lagen gäller inte vid inrättande av en gemensam utredningsgrupp enligt lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar eller vid bevisinhämtning inom en sådan grupp som har inrättats enligt den lagen.
Föreskrifter om verkställigheten av denna lag
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om verkställigheten av denna lag.
2 kap. Utfärdande i Sverige av en europeisk utredningsorder
Allmänna bestämmelser
Utfärdande av en utredningsorder
1 § En utredningsorder får utfärdas av åklagare för en utredningsåtgärd som avses i 1 kap. 4 § 1 och
2 § En utredningsorder får utfärdas av domstol för en utredningsåtgärd som avses i 1 kap. 4 § 2, 3 och 7.
10
Förutsättningar för utfärdande av en utredningsorder
3 § En utredningsorder får utfärdas om de förutsättningar som gäller för att vidta utredningsåtgärden under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål och enligt denna lag är uppfyllda.
4 § En utredningsorder får utfärdas endast om den, med beaktande av det men för den enskilde samt den tidsåtgång och de kostnader som kan antas uppkomma, framstår som nödvändig och proportionerlig med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter.
5 § Innan åklagaren utfärdar en utredningsorder ska åklagaren ansöka om domstolens tillstånd till att utfärda utredningsordern, om utrednings- åtgärden avser
1.kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken,
2.hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning, eller
3.rättsmedicinsk undersökning enligt 16 § lagen (1995:832) om obduktion m.m.
I avvaktan på domstolens beslut får åklagaren under de förutsättningar som anges i 27 kap. 9 a och 21 a §§ rättegångsbalken utfärda en utred- ningsorder för kvarhållande av försändelse, hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning. Åklagaren ska utan dröjsmål anmäla till domstolen att en utredningsorder har utfärdats.
Innan en utredningsorder för husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning utfärdas, får åklagaren enligt 28 kap. 4 § första stycket och 13 § första stycket rättegångsbalken ansöka om domstolens tillstånd till att utfärda utredningsordern.
För domstolens handläggning gäller vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken eller annan författning för den åtgärd som avses.
Särskilda formkrav eller förfaranden
6 § I utredningsordern ska det anges om några särskilda formkrav eller förfaranden ska iakttas av den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten vid verkställigheten av utredningsordern.
Översändande av en utredningsorder
7 § Den åklagare eller domstol som har utfärdat utredningsordern ska sända över den till behörig myndighet i den medlemsstat där ordern ska erkännas och verkställas.
Om det finns risk för att bevismaterial förstörs, omvandlas, flyttas, överlämnas eller bortskaffas, får utredningsordern sändas över enligt artikel 32 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU, i den ursprungliga lydelsen.
Prop. 2016/17:218
11
Prop. 2016/17:218 Uppgift om bevismaterialet ska överlämnas eller vara kvar i den andra medlemsstaten
8 § Om en utredningsorder sänds över enligt 7 § andra stycket, ska det i ordern anges om bevismaterialet ska överlämnas till Sverige eller vara kvar i den andra medlemsstaten.
I de fall det begärs att bevismaterialet ska vara kvar i den andra staten, ska det i utredningsordern även anges när en återkallelse av ordern enligt 20 § kan förväntas.
Särskilda bestämmelser om vissa utredningsåtgärder
Bevisupptagning vid utländsk domstol
9 § En utredningsorder för bevisupptagning vid utländsk domstol får avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, tilltalad, målsägande eller någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken.
Förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring
10 § En utredningsorder för förhör genom ljudöverföring får endast utfärdas om förhöret avser ett vittne, en målsägande eller en sakkunnig.
Om ett förhör genom ljud- och bildöverföring ska hållas med en miss- tänkt eller tilltalad eller med någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken, ska det av utredningsordern framgå att den som ska höras samtycker till förhöret.
11 § Vid genomförande av ett förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring tillämpas de bestämmelser som gäller för förhör under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.
Tillfälligt överförande av en frihetsberövad person
12 § Om den utredningsåtgärd som ska vidtas kräver närvaro av en frihetsberövad person i Sverige eller i en annan medlemsstat, får en utredningsorder utfärdas för att en person som
1.är frihetsberövad i en annan medlemsstat tillfälligt ska föras över till Sverige, eller
2.är frihetsberövad i Sverige tillfälligt ska föras över till en annan medlemsstat.
Innan en utredningsorder enligt första stycket 2 utfärdas, ska den fri- hetsberövade personens inställning till överförandet inhämtas.
|
Beslag |
|
13 § En utredningsorder får utfärdas för beslag av ett föremål som kan |
|
antas komma att påträffas i en annan medlemsstat, trots att föremålet inte |
|
är tillgängligt vid utfärdandet. |
|
Vad som sägs i denna paragraf och i 14 och 15 §§ om föremål ska |
|
också gälla i fråga om skriftlig handling. |
|
14 § När en utredningsorder för beslag har verkställts i den andra |
|
medlemsstaten, ska följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken |
12 |
tillämpas: |
– 2 § fjärde stycket om åklagarens skyldighet att anmäla verkställt Prop. 2016/17:218 beslag av ett skriftligt meddelande,
–6 § första stycket om rättens prövning,
–7 § om tid för åtals väckande,
–8 § första och fjärde styckena om hävande av beslag,
–11 § om underrättelseskyldighet, och
–13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget.
Den som berörs av beslaget ska, i förekommande fall, underrättas om möjligheten att begära rättens prövning av beslaget.
Om föremålet inte har överlämnats till Sverige när brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om beslaget fortfarande ska bestå.
15 § Ett föremål som överlämnas till Sverige enligt en utredningsorder för beslag ska tas i förvar av åklagaren och anses vara taget i beslag enligt rättegångsbalken.
Avspärrning och tillträdesförbud m.m.
16 § När en utredningsorder som avser en åtgärd enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken har verkställts i den andra medlemsstaten, ska 14 § tillämpas.
Hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation
17 § En utredningsorder får utfärdas för hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommuni- kation i Sverige eller i en annan medlemsstat.
Om avlyssningen eller övervakningen ska ske i en annan medlemsstat än den stat till vilken ordern översänds enligt 7 § första stycket, ska det av utredningsordern framgå att en underrättelse enligt 4 kap. 12 § har lämnats.
18 § När en utredningsorder enligt 17 § har utfärdats, ska 27 kap. 22– 24 §§ rättegångsbalken tillämpas. I de fall upptagningen eller uppteck- ningen av avlyssningen eller övervakningen sker i Sverige, ska även 27 kap.
Hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning
19 § När en utredningsorder för hemlig |
kameraövervakning eller |
hemlig rumsavlyssning har utfärdats, ska 27 |
kap. |
balken tillämpas. |
|
Återkallelse av en utredningsorder
20 § Om den utredningsåtgärd som utredningsordern avser har upp- hävts, ska utredningsordern återkallas. Detsamma gäller om det i övrigt inte längre finns skäl för att vidta den åtgärd som avses i utrednings- ordern.
13
Prop. 2016/17:218 Om utredningsordern har utfärdats av en domstol, ansvarar domstolen för återkallelsen. I övriga fall ansvarar åklagare för återkallelsen.
3 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av en europeisk utredningsorder
Skyldighet att erkänna och verkställa en utredningsorder
1 § En utredningsorder som sänds över från en annan medlemsstat ska erkännas och verkställas i Sverige om förutsättningarna enligt
Förutsättningar för erkännande och verkställighet av en utredningsorder i vissa fall
Förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring
2 § En utredningsorder för förhör genom ljudöverföring får erkännas och verkställas endast om förhöret ska ske med ett vittne, en målsägande eller en sakkunnig.
Om en utredningsorder avser förhör genom ljud- och bildöverföring med en misstänkt eller tilltalad eller med någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken, får ordern erkännas och verkställas endast om den som ska höras samtycker till förhöret.
Tillfälligt överförande av en frihetsberövad person
3 § En utredningsorder för tillfälligt överförande av en i Sverige frihetsberövad person till en annan medlemsstat får erkännas och verk- ställas endast om
1.överförandet inte medför att tiden för frihetsberövandet förlängs,
och
2.den frihetsberövade personen samtycker till överförandet eller, om samtycke inte lämnas, ett överförande ändå är lämpligt med hänsyn till den frihetsberövades personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Hemliga tvångsmedel och vissa andra åtgärder
4 § En utredningsorder för en åtgärd som avses i 1 kap. 4 § 6, 9, 10 eller 11 får erkännas och verkställas endast om den gärning som avses i utredningsordern motsvarar ett brott enligt svensk lag och om övriga för- utsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk förunder- sökning eller rättegång i brottmål är uppfyllda.
Hinder mot erkännande och verkställighet
Obligatoriska vägransgrunder
5 § En utredningsorder får inte erkännas och verkställas i Sverige om 1. det skulle strida mot bestämmelser om immunitet och privilegier
eller om skydd för uppgifter som avses i 36 kap. 5 och 5 a §§ rättegångs- balken,
14
2. ordern avser beslag av en skriftlig handling eller ett skriftligt Prop. 2016/17:218 meddelande och det enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken finns hinder mot
att ta handlingen eller meddelandet i beslag,
3.det skulle medföra fara för Sveriges säkerhet, äventyra enskilda personers säkerhet eller medföra risk för röjande av uppgifter som rör underrättelseverksamhet,
4.den gärning som avses i utredningsordern har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium och helt eller delvis i Sverige, och gärningen inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, eller
5.utredningsåtgärden inte motsvarar en åtgärd som anges i 1 kap. 4 §. En utredningsorder får inte vägras enligt första stycket 5, om en annan
utredningsåtgärd kan vidtas som ger motsvarande resultat som den åtgärd som utredningsordern avser.
Fakultativa vägransgrunder
6 § Erkännande och verkställighet av en utredningsorder får vägras om det för samma gärning som avses i utredningsordern har meddelats dom i Sverige eller i en annan stat och domen har fått laga kraft samt, vid en fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagen i den stat som har meddelat domen.
7 § Erkännande och verkställighet av en utredningsorder för en åtgärd som avses i 1 kap. 4 § 4, 5 eller 8 får vägras om
1.den gärning som avses i utredningsordern inte motsvarar ett brott enligt svensk lag och det inte är fråga om en sådan gärning som finns angiven i bilagan till denna lag och för vilken det i den andra medlems- statens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer, eller
2.det, för att vidta en motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål, krävs att det rör sig om ett brott på vilket det kan följa fängelse eller fängelse på viss tid eller för vilket det inte är före- skrivet lindrigare straff än fängelse på viss tid, och det kravet inte är uppfyllt.
Handläggningen
Handläggande och beslutande myndigheter
8 § Ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder för en utredningsåtgärd som avses i 1 kap. 4 § 2 handläggs av domstol. Detsamma gäller för en utredningsorder för en åtgärd som avses i 1 kap. 4 § 3, om förhöret ska ske i domstol.
Ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder för övriga utredningsåtgärder handläggs av åklagare. I 9 § anges i vilka fall domstol ska pröva om utredningsordern ska erkännas och verkställas.
9 § Om utredningsordern avser en utredningsåtgärd som i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål endast kan vidtas efter rättens tillstånd, ska åklagaren överlämna till domstol att pröva om utred- ningsordern ska erkännas och verkställas. Detsamma gäller om utred-
ningsordern avser en åtgärd som åklagaren i en svensk förundersökning
15
Prop. 2016/17:218 eller rättegång i brottmål skulle ha inhämtat rättens tillstånd till enligt 28 kap. 4 § första stycket eller 13 § första stycket rättegångsbalken.
Första stycket gäller inte om åklagaren vägrar erkännande och verk- ställighet av utredningsordern.
10 § I avvaktan på domstolens beslut enligt 9 § första stycket får åklagaren, enligt de förutsättningar som anges i 27 kap. 9 a och 21 a §§ rättegångsbalken, besluta att erkänna och verkställa en utredningsorder för kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken eller för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning.
Behörig domstol
11 § Behörig domstol enligt 8 och 9 §§ är den tingsrätt inom vars dom- krets utredningsåtgärden eller någon av utredningsåtgärderna ska verk- ställas.
Om behörig domstol inte går att fastställa, är behörig domstol den tingsrätt där den åklagare som handlägger ärendet för talan i brottmål i allmänhet.
Om det kommer fram att en tingsrätt inte är behörig att handlägga ärendet, ska ärendet överlämnas till behörig tingsrätt. Efter samråd får ett ärende även överlämnas i annat fall om det är lämpligt.
I 32 § finns bestämmelser om behörig domstol vid prövning av ett verkställt beslag.
Förfaranderegler
12 § Vid prövningen av om en utredningsorder ska erkännas och verkställas tillämpas samma förfarande som när en motsvarande utredningsåtgärd som den som utredningsordern avser beslutas i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål, om inte annat anges i
Hur förfarandet inleds
13 § En utredningsorder ska sändas skriftligen till behörig åklagare eller tingsrätt och vara upprättad i enlighet med formuläret i bilaga A till Europarlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU, i den ursprungliga lydelsen.
Utredningsordern ska vara skriven på eller översatt till svenska. Om den åklagare eller tingsrätt som handlägger ärendet bedömer att det är lämpligt i det enskilda fallet, får utredningsordern vara skriven på eller översatt till engelska.
Brister i utredningsordern
14 § Om utredningsordern till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om erkännande och verkställighet, ska den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten ges möjlighet att inom en viss tid komma in med komplettering.
16
Om bristerna kvarstår efter den angivna tiden, får beslut fattas om att Prop. 2016/17:218 inte erkänna och verkställa utredningsordern.
Särskilda formkrav eller förfaranden
15 § Om det i utredningsordern anges att något särskilt formkrav eller särskilt förfarande ska iakttas vid verkställigheten av utredningsordern, ska det tillgodoses om det inte strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen.
Tidsfrister
16 § Ett beslut i fråga om erkännande och verkställighet ska meddelas skyndsamt och inom 30 dagar efter det att behörig åklagare eller tingsrätt tog emot utredningsordern. Om det finns särskilda skäl får beslut medde- las senast 60 dagar efter mottagandet.
17 § Om en utredningsorder översänds enligt artikel 32 i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU, i den ursprungliga lydel- sen, ska beslut om möjligt meddelas inom 24 timmar efter mottagandet.
Alternativa åtgärder
18 § Vid prövningen av om en utredningsorder ska erkännas och verk- ställas får den utredningsåtgärd som anges i utredningsordern ersättas med en annan åtgärd som ger motsvarande resultat.
Verkställbarhetsförklaringen
19 § Om utredningsordern kan erkännas och verkställas i Sverige, ska beslut meddelas om att verkställighet ska äga rum (verkställbarhetsför- klaring).
Verkställbarhetsförklaringen ska innehålla uppgift om den eller de utredningsåtgärder som ska verkställas. Av förklaringen ska det i före- kommande fall även framgå om ett särskilt formkrav eller särskilt för- farande ska iakttas enligt 15 §, andra uppgifter av betydelse för verk- ställigheten av åtgärden och hur en verkställbarhetsförklaring överklagas.
20 § Beslut i fråga om erkännande och verkställighet ska innehålla skälen för beslutet.
Verkställigheten av en utredningsorder
Tillämpliga bestämmelser
21 § Vid verkställighet av en utredningsorder för en viss utrednings- åtgärd tillämpas samma bestämmelser som när en motsvarande åtgärd verkställs i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål, om inte annat anges i
Handläggningsspråk
22 § Vid verkställigheten av en utredningsorder får åklagaren eller tingsrätten, om det är lämpligt, bestämma att handläggningen helt eller
delvis ska äga rum på ett annat språk än svenska.
17
Prop. 2016/17:218
18
Tidsfrister
23 § En utredningsåtgärd ska verkställas skyndsamt och inom 90 dagar efter det att verkställbarhetsförklaringen meddelades enligt 19 §. Om det inte är praktiskt möjligt, får verkställigheten ske vid en senare tidpunkt.
Om en utredningsorder översänds enligt artikel 32 i Europaparla- mentets och rådets direktiv 2014/41/EU, i den ursprungliga lydelsen, ska verkställighet om möjligt ske inom 24 timmar efter det att verkställ- barhetsförklaringen meddelades enligt 19 §.
Uppskov med verkställigheten
24 § Åklagaren får besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten av utredningsordern, om verkställigheten skulle kunna skada en pågå- ende utredning eller lagföring eller om utredningsordern avser bevis- material som används i ett annat förfarande i Sverige. Tingsrätten får besluta om sådant uppskov om det rör sig om en utredningsorder som anges i 8 § första stycket.
Tiden för uppskov enligt första stycket får förlängas. När skälen för uppskov har upphört ska verkställigheten av utredningsordern återupptas.
Beslut i fråga om uppskov och förlängning av uppskov ska innehålla skälen för beslutet.
Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson
25 § En misstänkt, tilltalad eller målsägande som ska höras eller annars drabbas av en utredningsåtgärd som ska verkställas har samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.
Om det finns särskilda skäl, får en offentlig försvarare utses för en misstänkt eller tilltalad även när det inte är den misstänkte eller tilltalade som drabbas av åtgärden.
Rätt för en enskild att vägra medverka
26 § Den som ska höras eller annars fullgöra något vid verkställigheten av en utredningsorder har rätt att vägra, om stöd finns för det i svensk lag eller i den andra medlemsstatens lag.
Deltagande av utländska tjänstemän vid verkställigheten
27 § Tjänstemän från den andra medlemsstaten får delta vid verk- ställigheten av en utredningsorder i Sverige om ett sådant deltagande inte strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen och inte medför fara för Sveriges säkerhet.
Utländska tjänstemän som deltar vid verkställigheten av en utrednings- order får inte vidta åtgärder på svenskt territorium som innebär myndig- hetsutövning.
Bevisupptagning vid svensk domstol
28 § Vid verkställighet av en utredningsorder för bevisupptagning vid svensk domstol genom förhör, skriftligt bevis eller syn ska bestämmel- serna i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudförhandling tillämpas.
Den som ska höras eller annars fullgöra något ska kallas till bevisupp- Prop. 2016/17:218 tagningen.
29 § Om den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten har begärt det, får en svensk åklagare delta vid bevisupptagningen vid dom- stolen för att bevaka den andra statens intressen.
Förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring
30 § Vid verkställighet av en utredningsorder för förhör genom ljud- överföring eller ljud- och bildöverföring ska förhöret hållas direkt eller under ledning av företrädare för den andra medlemsstatens behöriga myndighet.
Tidpunkten för förhöret och övriga praktiska frågor med anledning av förhöret beslutas av åklagaren eller tingsrätten efter samråd med myndig- heten i den andra staten.
Om förhöret ska ske i domstol ska även 28 § tillämpas.
31 § När en åklagare handlägger en utredningsorder för förhör genom ljudöverföring får åklagaren, om det är lämpligt, besluta att den andra medlemsstatens myndigheter får hålla förhöret utan bistånd från svensk myndighet. Åklagaren ska i sådant fall underrätta den som ska höras om tid och plats för förhöret.
Beslag
32 § När en utredningsorder för beslag har verkställts, får den som har drabbats av beslaget begära prövning av verkställbarhetsförklaringen i domstol.
En utredningsorder för beslag som har verkställts med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket
Bestämmelserna i 27 kap. 7 § rättegångsbalken om tid för väckande av åtal ska inte tillämpas.
Behörig domstol enligt första och andra styckena är den tingsrätt inom vars domkrets beslaget har verkställts.
Om domstolen vid sin prövning enligt första eller andra stycket finner att verkställbarhetsförklaringen ska upphävas, ska de verkställighets- åtgärder som vidtagits återgå, så långt det är möjligt.
Avspärrning och tillträdesförbud m.m.
33 § När en utredningsorder för en åtgärd som avses i 27 kap. 15 § rättegångsbalken har verkställts, tillämpas 32 § första och
Hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation
34 § Åklagaren ska, efter samråd med behörig myndighet i den andra medlemsstaten, besluta om huruvida en utredningsorder för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller, i tillämpliga fall, hemlig
övervakning av elektronisk kommunikation ska verkställas
19
Prop. 2016/17:218 1. genom omedelbar överföring till den andra medlemsstaten av meddelanden eller uppgifter om meddelanden, eller
2. genom upptagning eller uppteckning i Sverige av meddelanden eller uppgifter om meddelanden.
35 § Vid verkställighet enligt 34 § 1 får upptagning eller uppteckning inte göras i Sverige och 27 kap.
Om åklagaren med stöd av 10 § har meddelat en verkställbarhets- förklaring, får verkställighet enligt 34 § 1 ske först efter det att domstolen har fastställt förklaringen.
36 § Vid verkställighet enligt 34 § 2 och i andra fall av verkställighet av en utredningsorder för hemlig övervakning av elektronisk kommuni- kation behöver upptagningar eller uppteckningar inte granskas enligt 27 kap. 24 § rättegångsbalken. Upptagningar och uppteckningar som finns kvar i Sverige efter det att ärendet har avslutats hos åklagaren och bevismaterialet har överlämnats med stöd av 38 eller 40 §, får bevaras endast om detta är tillåtet enligt 27 kap. 24 § rättegångsbalken.
I fråga om underrättelse till enskild enligt 27 kap.
Hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning
37 § Vid verkställighet av en utredningsorder för hemlig kameraöver- vakning och hemlig rumsavlyssning ska 36 § tillämpas.
Överlämnande av bevismaterialet
38 § Bevismaterial som har inhämtats vid verkställighet av en utred- ningsorder ska överlämnas till den andra medlemsstatens myndighet utan onödigt dröjsmål, om inte annat anges i 40 eller 41 §. Den tingsrätt eller åklagare som handlägger utredningsordern ansvarar för att bevismateria- let överlämnas.
39 § Ett överlämnande får, om det är motiverat med hänsyn till en- skilds rätt eller är nödvändigt från allmän synpunkt, förenas med villkor om att bevismaterialet ska återlämnas till Sverige när det inte längre behövs för det förfarande som utredningsordern avser eller vid en annan tidpunkt som åklagaren eller domstolen efter samråd med myndigheten i den andra medlemsstaten bestämmer.
20
40 § Ett överlämnande av inhämtat bevismaterial ska skjutas upp i avvaktan på domstolens prövning, om
1.en sådan prövning har begärts enligt 32 § första stycket,
2.åklagaren ska anmäla ett verkställt beslag till domstolen enligt 32 § andra stycket, eller
3.åklagaren har meddelat en verkställbarhetsförklaring med stöd av 10 § och domstolen inte har fastställt förklaringen.
Trots första stycket ska bevismaterialet överlämnas omedelbart om det finns särskilda skäl. Detta gäller inte om överlämnandet skulle medföra allvarlig skada för den som drabbas av åtgärden.
41 § Om den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten, med anledning av en utredningsorder för beslag, har begärt att det bevismate- rial som har inhämtats ska vara kvar i Sverige, ska åklagaren eller, om verkställbarhetsförklaringen fastställs av domstolen enligt 32 §, dom- stolen bestämma hur länge verkställigheten av utredningsordern ska bestå. Tiden för verkställigheten av utredningsordern får förlängas.
Upphävande av en verkställbarhetsförklaring
42 § En verkställbarhetsförklaring ska utan dröjsmål upphävas, om
1.det framkommer omständigheter som medför att utredningsordern inte skulle ha erkänts om omständigheterna hade förelegat eller varit kända när verkställbarhetsförklaringen meddelades,
2.det inte finns tillräckliga skäl för att verkställigheten av en utred- ningsorder ska bestå enligt 41 §,
3.den utredningsåtgärd som utredningsordern avser inte kan verk- ställas i Sverige, eller
4.utredningsordern återkallas.
En verkställbarhetsförklaring som avser en utredningsorder som hand- läggs av domstol enligt 8 § första stycket upphävs av domstolen. Det- samma gäller vid upphävande enligt första stycket 2 om domstolen har bestämt tiden för verkställigheten enligt 41 §. I övriga fall upphävs verk- ställbarhetsförklaringen av åklagare. Åklagaren får begära att domstolen prövar frågan om upphävande i de fall domstolen har meddelat eller fastställt verkställbarhetsförklaringen och upphävandet ska ske med stöd av första stycket 1. Beslut om att upphäva en verkställbarhetsförklaring ska innehålla skälen för beslutet.
När bevismaterial, som har överlämnats till en behörig myndighet i den andra medlemsstaten med anledning av en utredningsorder för beslag, återlämnas till Sverige med stöd av 39 §, ska åklagaren upphäva verk- ställbarhetsförklaringen.
Om en verkställbarhetsförklaring upphävs, ska de verkställighets- åtgärder som vidtagits återgå, så långt det är möjligt.
Prop. 2016/17:218
21
Prop. 2016/17:218
22
4 kap. Övriga bestämmelser
Överklagande
1 § Domstolens beslut enligt 2 kap. 5, 14 och 16 §§ får överklagas. Vid överklagande gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken eller annan författning för beslut angående den åtgärd som avses i utredningsordern.
Ett beslut i fråga om att utfärda en utredningsorder får inte överklagas.
2 § Domstolens beslut enligt 3 kap. 9, 32 och 33 §§ får överklagas. Vid överklagande gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken eller annan författning för beslut angående en åtgärd som motsvarar den åtgärd som avses i utredningsordern. Domstolens beslut enligt 3 kap. 25 § får över- klagas på det sätt som gäller enligt rättegångsbalken.
Övriga beslut i fråga om erkännande och verkställighet av en utred- ningsorder får inte överklagas.
Villkor om användningsbegränsningar
3 § Om en behörig myndighet i en annan medlemsstat enligt denna lag har överlämnat bevismaterial eller andra uppgifter på villkor som be- gränsar möjligheterna att använda bevismaterialet eller uppgifterna, ska svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är före- skrivet i lag eller annan författning.
4 § Överlämnande av bevismaterial eller andra uppgifter till en myndighet i en annan medlemsstat enligt denna lag, får förenas med vill- kor som begränsar möjligheterna att använda bevismaterialet eller upp- gifterna, om det är motiverat med hänsyn till enskilds rätt eller är nödvändigt från allmän synpunkt.
I 3 kap. 39 § finns särskilda bestämmelser om uppställande av villkor.
5 § På begäran av en behörig myndighet i den andra medlemsstaten får undantag medges från villkor i 4 §. Undantag medges av den domstol som har ställt upp eller fastställt villkoren. I övriga fall medger åklagare undantag från villkoren.
Gemensamma bestämmelser om tillfälligt överförande av en frihetsberövad person
Immunitet
6 § En frihetsberövad person som med stöd av denna lag tillfälligt förs över till Sverige får inte lagföras eller berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas inskränkning i denna på grund av handling, under- låtenhet eller dom som härrör från tiden före inresan till Sverige och som inte har angetts i utredningsordern.
Om någon som har överförts till Sverige enligt första stycket släpps fri efter en begäran från behörig myndighet i den andra medlemsstaten, upphör immuniteten enligt första stycket, om personen stannar kvar i Sverige mer än 15 dagar. Detsamma gäller om han eller hon återvänder hit efter att ha lämnat landet.
Transitering
7 § Om det begärs ska Polismyndigheten bevilja tillstånd till transite- ring genom Sverige av en frihetsberövad person som ska föras över från en medlemsstat till en annan medlemsstat med stöd av en europeisk utredningsorder. Polismyndigheten ska ange under vilka villkor transi- tering får ske.
Förvar
8 § En frihetsberövad person som med stöd av denna lag tillfälligt förs över till Sverige ska hållas i förvar av Polismyndigheten.
Vid en transitering genom Sverige enligt 7 § får Polismyndigheten hålla den som överförs i förvar, dock längst under 48 timmar, om det är nödvändigt för att transiteringen ska kunna genomföras.
Transporter
9 § Vid ett överförande av en frihetsberövad person enligt denna lag ska Polismyndigheten se till att personen förs över till den andra medlemsstaten och ansvara för de transporter som behöver ske i Sverige.
Skadestånd
10 § Om en utländsk tjänsteman vid verkställigheten av en utrednings- order utför uppgifter i Sverige, ska svenska staten, i stället för den andra medlemsstatens myndighet eller tjänstemannen, ersätta skada som uppkommer i samband med verkställigheten i Sverige och som den andra medlemsstatens myndighet eller tjänstemannen skulle ha varit skyldig att ersätta enligt svensk lag. Svenska staten ska dock inte ersätta skada som drabbar den andra medlemsstatens myndighet eller tjänstemannen.
11 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan medlemsstat i samband med verkställighet av en utred- ningsorder i den staten.
Underrättelse om hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation
Underrättelse till en annan medlemsstat
12 § Om beslut har meddelats i Sverige om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i en annan medlemsstat från vilken det inte behövs något bistånd för att genomföra åtgärden, ska åklagaren underrätta den medlemsstaten om beslutet.
Underrättelsen ska lämnas innan avlyssningen eller övervakningen påbörjas, om det vid denna tidpunkt är känt att telefonnumret, adressen eller den elektroniska kommunikationsutrustningen kommer att användas eller finnas i den andra medlemsstaten. I annat fall ska underrättelse lämnas så fort åklagaren får kännedom om detta, även om det sker efter det att avlyssningen eller övervakningen är avslutad.
Prop. 2016/17:218
23
Prop. 2016/17:218 Om den andra medlemsstaten, inom 96 timmar efter det att dess behöriga myndighet tog emot en underrättelse enligt första stycket, har anmält att avlyssningen eller övervakningen inte får utföras eller att den ska avslutas, ska åklagaren utan dröjsmål upphäva det beslut som avses i första stycket. Villkor som den andra medlemsstaten i en sådan anmälan ställer upp för användningen av uppgifter som har inhämtats, ska svenska myndigheter följa, oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning.
Underrättelse till Sverige
13 § En underrättelse från en behörig myndighet i en annan medlems- stat om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i Sverige, utan bistånd av en svensk myndighet, ska lämnas till behörig åklagare.
Underrättelsen ska vara upprättad i enlighet med formuläret i bilaga C till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU, i den ursprung- liga lydelsen.
Med anledning av underrättelsen ska ställning tas till om tillstånd till avlyssningen eller övervakningen ska meddelas. Ärendet om tillstånd handläggs av åklagare enligt 14 och 15 §§.
14 § För ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunika- tion eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation med anledning av en underrättelse enligt 13 § krävs att den gärning som avses i underrättelsen motsvarar ett brott enligt svensk lag och att övriga för- utsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk förunder- sökning eller rättegång i brottmål är uppfyllda.
Åklagaren ska pröva om förutsättningarna enligt första stycket är upp- fyllda och, om så är fallet, överlämna ärendet till domstolen för prövning av frågan om tillstånd till avlyssningen eller övervakningen. Åklagaren eller domstolen ska i förekommande fall även pröva om villkor ska ställas upp enligt 15 § andra stycket. Domstolens beslut får inte över- klagas.
I fråga om behörig domstol och handläggningen av ett ärende enligt andra stycket tillämpas 3 kap. 11 och 12 §§. Beslut om att inte tillåta avlyssningen eller övervakningen och om att ställa upp villkor ska inne- hålla skälen för beslutet.
15 § En prövning enligt 14 § andra stycket ska ske utan dröjsmål, så att åklagaren, om tillstånd inte meddelas, inom 96 timmar efter det att underrättelsen togs emot, kan anmäla till den andra medlemsstatens behöriga myndighet att avlyssningen eller övervakningen inte är tillåten.
Om avlyssningen eller övervakningen vid tidpunkten för anmälan redan har påbörjats eller avslutats, ska åklagaren i anmälan även ange att uppgifter som redan har tagits eller tecknats upp inte får användas eller får användas endast på de villkor som domstolen eller åklagaren ställer upp.
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
24
2. Lagen tillämpas inte i fråga om ett ärende enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar eller lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut som har inletts före ikraftträdandet eller vid en tid- punkt då den andra medlemsstaten inte har genomfört Europaparla- mentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, i den ursprungliga lydelsen.
Prop. 2016/17:218
25
Prop. 2016/17:218 Bilaga som avses i 3 kap. 7 § 1
1.Deltagande i en kriminell organisation
2.Terrorism
3.Människohandel
4.Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi
5.Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen
6.Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen
7.Korruption
8.Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska unionens finansiella intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
9.Tvätt av vinning av brott
10.Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron
11.
12.Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter
13.Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse
14.Mord och grov misshandel
15.Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader
16.Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan
17.Rasism och främlingsfientlighet
18.Organiserad stöld eller väpnat rån
19.Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konst- verk
20.Svindleri
21.Beskyddarverksamhet och utpressning
22.Förfalskning och piratkopiering
23.Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana för- falskningar
24.Förfalskning av betalningsmedel
25.Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser
26.Olaglig handel med nukleära eller radioaktiva ämnen
27.Handel med stulna fordon
28.Våldtäkt
29.Mordbrand
30.Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet
31.Kapning av flygplan eller fartyg
32.Sabotage
26
2.2 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) |
Prop. 2016/17:218 |
|
|
om bevisupptagning åt utländsk domstol |
|
|
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1946:816) om bevisupptagning åt |
|
||
utländsk domstol ska ha följande lydelse. |
|
||
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
1 §1 Har i visst mål eller ärende en
utländsk domstol gjort framställ- ning hos en svensk domstol om att det skall vidtas någon åtgärd som hör till rättegången, såsom upptagande av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis, och överlämnas framställningen genom Justitiedepartementet till den svenska domstolen, skall den begärda åtgärden vidtas i enlighet med denna lag.
Lika med utländsk domstol anses i denna lag det europeiska patentverket och annan som enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får göra sådan framställning.
Denna lag tillämpas inte om lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål eller rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas dom- stolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur är tillämplig.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
1 Senaste lydelse 2003:481.
27
Prop. 2016/17:218 2.3 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) |
|
om bevisupptagning vid utländsk domstol |
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1 I mål eller ärende vid en svensk
domstol får domstolen besluta att bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran, mål- sägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra eller tredje stycket rättegångsbalken.
Denna lag tillämpas inte om lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål eller rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas dom- stolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur är tillämplig.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
1 Senaste lydelse 2003:482.
28
2.4 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) |
Prop. 2016/17:218 |
|||
|
om beräkning av strafftid m.m. |
|
|
|
|
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1974:202) om beräkning av |
|
||||
strafftid m.m. ska ha följande lydelse. |
|
|
|
|
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
||
|
19 §1 |
|
|
|
|
Vid verkställighet av fängelse räknas strafftiden, när den dömde är |
|
||||
häktad eller omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brotts- |
|
||||
balken eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt, från den dag |
|
||||
då domen får verkställas och i annat fall från den dag då den dömde |
|
||||
enligt 10 § tas in i häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhändertas av |
|
||||
Polismyndigheten för förpassning. |
|
|
|
|
|
Den tid som en intagen vistas |
Den tid som en intagen vistas |
|
|||
utanför anstalt enligt 10 kap. 3 § |
utanför anstalt enligt 10 kap. 3 § |
|
|||
fängelselagen (2010:610) eller |
fängelselagen |
(2010:610), |
enligt |
|
|
enligt 4 kap. 29, 29 a eller 31 § |
4 kap. 29, 29 a eller 31 § lagen |
|
|||
lagen (2000:562) om internationell |
(2000:562) om internationell rätts- |
|
|||
rättslig hjälp i brottmål ska räknas |
lig hjälp i brottmål eller enligt 2 |
|
|||
in i verkställighetstiden. Det- |
kap. 12 § eller 3 kap. 3 § lagen |
|
|||
samma gäller den tid som en in- |
(2017:000) om en europeisk utred- |
|
|||
tagen vistas utanför anstalt med |
ningsorder ska räknas in i verk- |
|
|||
stöd av 9 kap. 1 §, 10 kap. 1, 2 |
ställighetstiden. |
Detsamma |
gäller |
|
|
eller 4 § eller 11 kap. 1 § fängelse- |
den tid som en intagen vistas |
|
|||
lagen, om inte särskilda skäl talar |
utanför anstalt med stöd av 9 kap. |
|
|||
mot det. |
|
1 §, 10 kap. 1, 2 eller 4 § eller |
|
||
|
|
11 kap. 1 § fängelselagen, om inte |
|
||
|
|
särskilda skäl talar mot det. |
|
|
Den tid som den dömde hållits i häkte i målet eller varit omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken efter det att slutlig dom eller beslut däri meddelades, ska räknas in i verkställig- hetstiden.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
1 Senaste lydelse 2014:617.
29
Prop. 2016/17:218 2.5 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) |
|
om värdepapperscentraler och kontoföring av |
|
finansiella instrument |
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 a och 4 §§ lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument1 ska ha
följande lydelse. |
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
8 kap.
2 a §2
En svensk värdepapperscentral |
En svensk värdepapperscentral |
och ett kontoförande institut är |
och ett kontoförande institut är |
skyldiga att lämna ut uppgifter om |
skyldiga att lämna ut uppgifter om |
enskildas förhållanden till före- |
enskildas förhållanden till före- |
taget, om det under en utredning |
taget, om det under en utredning |
enligt bestämmelserna om för- |
enligt bestämmelserna om för- |
undersökning i brottmål begärs av |
undersökning i brottmål begärs av |
undersökningsledare eller om det i |
undersökningsledaren eller om det |
ett ärende om rättslig hjälp i |
begärs av åklagare i ett ärende om |
brottmål på framställning av en |
rättslig hjälp i brottmål, på fram- |
annan stat eller en mellanfolklig |
ställning av en annan stat eller en |
domstol begärs av åklagare. |
mellanfolklig domstol, eller i ett |
|
ärende om erkännande och verk- |
|
ställighet av en europeisk utred- |
|
ningsorder. |
Om skyldighet för värdepapperscentraler och kontoförande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a §
föräldrabalken. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
4 §3 |
|
|
|
|
|
|
Den |
undersökningsledare eller |
Den |
undersökningsledare |
eller |
|||||
åklagare som |
begär |
uppgifter |
åklagare |
som |
begär |
uppgifter |
|||
enligt 2 a § får besluta att värde- |
enligt 2 a § får besluta att värde- |
||||||||
papperscentralen eller det konto- |
papperscentralen eller det konto- |
||||||||
förande institutet samt värde- |
förande institutet samt värde- |
||||||||
papperscentralens |
eller |
institutets |
papperscentralens |
eller |
institutets |
||||
styrelseledamöter |
och |
anställda |
styrelseledamöter |
och |
anställda |
||||
inte får röja för kunden eller för |
inte får röja för kunden eller för |
||||||||
någon |
utomstående att |
uppgifter |
någon |
utomstående att |
uppgifter |
||||
har lämnats enligt 2 a § eller att det |
har lämnats enligt 2 a § eller att det |
||||||||
pågår en förundersökning eller ett |
pågår |
en |
förundersökning, |
ett |
|||||
ärende om rättslig hjälp i brottmål. |
ärende om rättslig hjälp i brottmål |
||||||||
|
|
|
|
eller ett ärende |
om erkännande |
1Senaste lydelse av lagens rubrik 2016:51.
2Senaste lydelse 2016:51.
3Senaste lydelse 2016:51.
30
och verkställighet av en europeisk utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överens- kommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersöknings- ledaren eller åklagaren besluta att förordnandet ska upphöra.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
Prop. 2016/17:218
31
Prop. 2016/17:218
2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska införas en ny paragraf, 1 kap. 7 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1 kap.
7 a §
Denna lag gäller inte om lagen (2017:000) om en europeisk utredningsorder är tillämplig.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
32
2.7 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1174) Prop. 2016/17:218 |
|
om vissa former av internationellt samarbete i |
|
brottsutredningar |
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar1 ska införas en ny paragraf,
1 a §, av följande lydelse. |
|
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
|
1 a § |
|
|
Denna lag gäller inte om lagen |
|
|
(2017:000) om en europeisk |
|
|
utredningsorder är tillämplig. |
|
|
Att lagen gäller vid inrättande |
|
|
av en gemensam utredningsgrupp |
|
|
eller vid bevisinhämtning inom en |
|
|
sådan grupp följer av 1 kap. 5 § |
|
|
andra stycket lagen (2017:000) om |
|
|
en europeisk utredningsorder. |
|
|
|
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2005:494.
33
Prop. 2016/17:218 2.8 |
|
Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) |
|
||||||||||
|
|
om värdepappersfonder |
|
|
|
|
|
|
|||||
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 20 och 20 a §§ lagen (2004:46) om |
|||||||||||||
värdepappersfonder1 ska ha följande lydelse. |
|
|
|
|
|
|
|||||||
Nuvarande lydelse |
|
|
|
Föreslagen lydelse |
|
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
2 kap. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
20 §2 |
|
|
|
|
|
|
|
Ett |
|
fondbolag |
och |
ett |
Ett |
|
fondbolag |
och |
ett |
||||
förvaringsinstitut |
är |
skyldiga att |
förvaringsinstitut |
är skyldiga att |
|||||||||
lämna ut uppgifter om enskildas |
lämna ut uppgifter om enskildas |
||||||||||||
förhållanden till företaget, om det |
förhållanden till företaget, om det |
||||||||||||
under en utredning enligt be- |
under en utredning enligt be- |
||||||||||||
stämmelserna om förundersökning |
stämmelserna om förundersökning |
||||||||||||
i brottmål begärs av undersök- |
i brottmål begärs av undersök- |
||||||||||||
ningsledare eller om det i ett |
ningsledaren eller om det begärs |
||||||||||||
ärende om rättslig hjälp i brottmål |
av åklagare i ett ärende om rättslig |
||||||||||||
på framställning av en annan stat |
hjälp i brottmål, på framställning |
||||||||||||
eller |
en |
mellanfolklig |
domstol |
av en annan stat eller en mellan- |
|||||||||
begärs av åklagare. |
|
|
|
folklig domstol, eller i ett ärende |
|||||||||
|
|
|
|
|
|
|
om erkännande och verkställighet |
||||||
|
|
|
|
|
|
|
av en europeisk utredningsorder. |
||||||
Om skyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut att lämna uppgifter |
|||||||||||||
till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldrabalken. |
|||||||||||||
|
|
|
|
|
|
20 a §3 |
|
|
|
|
|
|
|
Den |
undersökningsledare |
eller |
Den |
undersökningsledare |
eller |
||||||||
åklagare |
som |
begär |
uppgifter |
åklagare |
som |
|
begär |
uppgifter |
|||||
enligt 20 § får förordna att fond- |
enligt 20 § får besluta att fond- |
||||||||||||
bolaget |
eller förvaringsinstitutet |
bolaget |
|
eller |
förvaringsinstitutet |
||||||||
samt |
bolagets |
eller |
institutets |
samt |
bolagets |
eller |
institutets |
||||||
styrelseledamöter |
och |
anställda |
styrelseledamöter |
och |
anställda |
||||||||
inte får röja för kunden eller för |
inte får röja för kunden eller för |
||||||||||||
någon |
utomstående |
att |
uppgifter |
någon |
utomstående att |
uppgifter |
|||||||
har lämnats enligt 20 § eller att det |
har lämnats enligt 20 § eller att det |
||||||||||||
pågår en förundersökning eller ett |
pågår en förundersökning, ett |
||||||||||||
ärende om rättslig hjälp i brottmål. |
ärende om rättslig hjälp i brottmål |
||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
eller ett ärende om erkännande |
||||||
|
|
|
|
|
|
|
och verkställighet av en europeisk |
||||||
|
|
|
|
|
|
|
utredningsorder. |
|
|
|
|||
Ett sådant förbud får meddelas |
Ett sådant förbud får meddelas |
||||||||||||
om det krävs för att en utredning |
om det krävs för att en utredning |
||||||||||||
om brott inte skall äventyras eller |
om brott |
inte |
ska äventyras |
eller |
1Senaste lydelse av lagens rubrik 2013:563.
2Senaste lydelse 2008:912.
3Senaste lydelse 2005:496.
34
för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet skall vara tidsbegrän- sat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, skall undersök- ningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet skall upphöra.
för att uppfylla en internationell Prop. 2016/17:218 överenskommelse som är bindande
för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndig- het som har utfärdat utrednings- ordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersöknings- ledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.
Denna lag träder i kraft 1 december 2017.
35
Prop. 2016/17:218 2.9 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) |
|
om bank- och finansieringsrörelse |
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 11 och 12 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
11 § Ett kreditinstitut är skyldigt att
lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt be- stämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av en undersök- ningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
|
|
12 §1 |
|
|
|
|
Den undersökningsledare eller |
Den undersökningsledare |
eller |
||||
åklagare som |
begär |
uppgifter |
åklagare som |
begär |
uppgifter |
|
enligt 11 § får förordna att kredit- |
enligt 11 § får besluta att kredit- |
|||||
institutet samt dess styrelseleda- |
institutet samt dess styrelseleda- |
|||||
möter och anställda inte får röja |
möter och anställda inte får röja |
|||||
för kunden eller för någon utom- |
för kunden eller för någon utom- |
|||||
stående att uppgifter har lämnats |
stående att uppgifter har lämnats |
|||||
enligt 11 § eller att det pågår en |
enligt 11 § eller att det pågår en |
|||||
förundersökning |
eller |
ett ärende |
förundersökning, |
ett |
ärende |
om |
om rättslig hjälp i brottmål. |
rättslig hjälp i brottmål eller ett |
|||||
|
|
|
ärende om erkännande och verk- |
|||
|
|
|
ställighet av en europeisk utred- |
|||
|
|
|
ningsorder. |
|
|
|
Ett sådant förbud får meddelas |
Ett sådant förbud får meddelas |
|||||
om det krävs för att en utredning |
om det krävs för att en utredning |
|||||
om brott inte skall äventyras eller |
om brott inte ska äventyras eller |
|||||
för att uppfylla en internationell |
för att uppfylla en internationell |
|||||
överenskommelse som är bindande |
överenskommelse som är bindande |
|||||
för Sverige. |
|
|
för Sverige. |
|
|
|
Förbudet skall vara tidsbegrän- |
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
|||||
sat, med möjlighet till förlängning, |
med möjlighet till förlängning, och |
|||||
och får inte avse längre tid än vad |
får inte avse längre tid än vad som |
1 Senaste lydelse 2005:497.
36
som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet skall under- sökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet skall upphöra.
är motiverat med hänsyn till syftet |
Prop. 2016/17:218 |
med förbudet. I ett ärende om |
|
rättslig hjälp i brottmål eller om |
erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndig- het som har utfärdat utrednings- ordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska under- sökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
37
Prop. 2016/17:218 2.10 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) |
|
om erkännande och verkställighet inom |
|
Europeiska unionen av frysningsbeslut |
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut ska införas en ny paragraf, 1 kap. 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
1 kap. |
|
1 a § |
|
Denna lag gäller inte om lagen |
|
(2017:000) om en europeisk |
|
utredningsorder är tillämplig. |
|
|
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
38
2.11Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 8 och 9 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
6kap.
8 §
Ett försäkringsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utred- ning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
Ett försäkringsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utred- ning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.
9 §
Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 8 § får förordna att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller någon utomstående att upp- gifter har lämnats enligt 8 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte skall äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet skall vara tids- begränsat, med möjlighet till för- längning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I
Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 8 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller någon utomstående att upp- gifter har lämnats enligt 8 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om
Prop. 2016/17:218
39
Prop. 2016/17:218 ett |
ärende |
om |
rättslig |
hjälp i |
brottmål |
får |
dock |
förbudet |
|
tidsbegränsas endast om den stat |
||||
eller |
mellanfolkliga domstol som |
ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, skall under- sökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet skall upphöra.
rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndig- het som har utfärdat utrednings- ordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersöknings- ledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
40
2.12 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) |
Prop. 2016/17:218 |
|
|
om värdepappersmarknaden |
|
|
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 12 och 13 §§ lagen (2007:528) om |
|
||
värdepappersmarknaden ska ha följande lydelse. |
|
||
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
1 kap.
12 § Ett värdepappersbolag, en börs
och en clearingorganisation är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till före- taget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om för- undersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
13 § Den undersökningsledare eller
åklagare som begär uppgifter enligt 12 § får besluta att värde- pappersbolaget, börsen eller clearingorganisationen samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 12 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte skall äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet skall vara tidsbegrän- sat, med möjlighet till förlängning,
och får inte avse längre tid än vad
41
Prop. 2016/17:218 som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, skall under- sökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet skall upphöra.
är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndig- het som har utfärdat utrednings- ordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska under- sökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
42
2.13 |
Förslag till lag om ändring i offentlighets- och |
Prop. 2016/17:218 |
|
|
sekretesslagen (2009:400) |
|
|
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § och 18 kap. 6 § offentlighets- och |
|
||
sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. |
|
||
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
9 kap.
2 §1
Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i
1.lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2.lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete,
3.lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
4.lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5.lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
6.lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
7.lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
8.lagen (1998:620) om belastningsregister,
9.lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
10.lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för person- uppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen,
11.lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av
12.lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, och
13.lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av
12.lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton,
13.lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av
14.lagen (2017:000) om en europeisk utredningsorder.
18 kap.
6 §
Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till ärende enligt 15 § lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, om ärendet rör
Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till ärende enligt 15 § lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar eller enligt lagen
1 Senaste lydelse 2017:499.
43
Prop. 2016/17:218 en brottsutredning som genomförs av en tjänsteman med en i annan stat beslutad skyddsidentitet motsvarande den som avses i 5 § och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att verksamheten hos de myndigheter som deltar i utredningen motverkas.
(2017:000) om en europeisk utredningsorder, om ärendet rör en brottsutredning som genomförs av en tjänsteman med en i annan stat beslutad skyddsidentitet mot- svarande den som avses i 5 § och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att verksamheten hos de myndigheter som deltar i utredningen motverkas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
44
2.14Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 6 § fängelselagen (2010:610) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
10 kap.
6 §
I anslutning till vistelse utanför anstalt enligt
I anslutning till en vistelse utanför anstalt enligt
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
Prop. 2016/17:218
45
Prop. 2016/17:218 2.15 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) |
|
|
om betaltjänster |
|
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 14 och 15 §§ lagen (2010:751) om |
||
betaltjänster ska ha följande lydelse. |
|
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
3 kap.
14 § Betalningsinstitut och registre-
rade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana upp- gifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om för- undersökning i brottmål begärs av en undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
|
|
|
|
15 § |
|
|
|
|
|
|
|
Den |
undersökningsledare |
eller |
Den |
undersökningsledare eller |
|||||||
åklagare |
som begär uppgifter |
åklagare |
som |
begär |
uppgifter |
||||||
enligt 14 § får besluta att |
enligt 14 § får besluta att |
||||||||||
betalningsinstitutet |
eller |
den |
betalningsinstitutet |
eller |
den |
||||||
registrerade betaltjänstleverantören |
registrerade betaltjänstleverantören |
||||||||||
samt |
dess |
styrelseledamöter |
och |
samt dess |
styrelseledamöter |
och |
|||||
anställda inte får röja för kunden |
anställda inte får röja för kunden |
||||||||||
eller för någon utomstående att |
eller för någon utomstående att |
||||||||||
uppgifter har lämnats enligt 14 § |
uppgifter har lämnats enligt 14 § |
||||||||||
eller att det pågår en förunder- |
eller att det pågår en förunder- |
||||||||||
sökning eller ett ärende om rättslig |
sökning, ett ärende om rättslig |
||||||||||
hjälp i brottmål. |
|
|
hjälp i brottmål eller ett ärende om |
||||||||
|
|
|
|
|
erkännande och verkställighet |
av |
|||||
|
|
|
|
|
en europeisk utredningsorder. |
|
|||||
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om |
|||||||||||
brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell |
|||||||||||
överenskommelse som är bindande för Sverige. |
|
|
|
|
|
||||||
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
||||||||||
med möjlighet till förlängning, och |
med möjlighet till förlängning, och |
||||||||||
får inte avse längre tid än vad som |
får inte avse längre tid än vad som |
||||||||||
är motiverat med hänsyn till syftet |
är motiverat med hänsyn till syftet |
||||||||||
med förbudet. I ett ärende om |
med förbudet. I ett ärende om |
||||||||||
rättslig hjälp i brottmål får dock |
rättslig |
hjälp i |
brottmål |
eller |
om |
||||||
46 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
förbudet |
tidsbegränsas bara om |
erkännande och verkställighet |
av |
|
den stat |
eller mellanfolkliga |
en europeisk |
utredningsorder |
får |
domstol som ansökt om rättslig |
dock förbudet |
tidsbegränsas bara |
||
hjälp samtycker till detta. |
om den stat eller mellanfolkliga |
|||
|
|
domstol som ansökt om rättslig |
||
|
|
hjälp eller den utländska myndig- |
||
|
|
het som har utfärdat utrednings- |
||
|
|
ordern samtycker till detta. |
|
|
Om ett förbud inte längre är |
Om ett förbud inte längre är |
|||
motiverat med hänsyn till syftet |
motiverat med hänsyn till syftet |
|||
med förbudet ska undersöknings- |
med förbudet, ska undersöknings- |
|||
ledaren eller åklagaren besluta att |
ledaren eller åklagaren besluta att |
|||
förbudet ska upphöra. |
förbudet ska upphöra. |
|
I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
Prop. 2016/17:218
47
Prop. 2016/17:218 2.16 |
|
Förslag till lag om ändring i försäkrings- |
|
|
|||||||||||
|
|
|
rörelselagen (2010:2043) |
|
|
|
|
|
|
||||||
Härigenom föreskrivs att 19 kap. 46 och 47 §§ försäkringsrörelselagen |
|||||||||||||||
(2010:2043) ska ha följande lydelse. |
|
|
|
|
|
|
|
||||||||
Nuvarande lydelse |
|
|
|
Föreslagen lydelse |
|
|
|
||||||||
|
|
|
|
|
|
|
19 kap. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
46 §1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
Ett företag som vid fullgörandet |
Ett företag som vid fullgörandet |
||||||||||||||
av skyldigheter enligt detta kapitel |
av skyldigheter enligt detta kapitel |
||||||||||||||
får sådan |
kunskap |
som |
avses i |
får sådan |
kunskap |
som |
avses i |
||||||||
45 §, är skyldigt att lämna ut upp- |
45 §, är skyldigt att lämna ut upp- |
||||||||||||||
gifter |
om |
enskildas |
förhållanden |
gifter |
om |
enskildas |
förhållanden |
||||||||
till företaget, om det under en |
till företaget, om det under en |
||||||||||||||
utredning |
enligt |
bestämmelserna |
utredning |
enligt |
bestämmelserna |
||||||||||
om |
förundersökning i |
brottmål |
om |
förundersökning i |
brottmål |
||||||||||
begärs av en undersökningsledare |
begärs |
av |
undersökningsledaren |
||||||||||||
eller om det i ett ärende om rättslig |
eller om det begärs av åklagare i |
||||||||||||||
hjälp i brottmål på framställning |
ett ärende om rättslig hjälp i |
||||||||||||||
av en annan stat eller en mellan- |
brottmål, på framställning av en |
||||||||||||||
folklig |
domstol |
begärs |
av |
annan stat eller en mellanfolklig |
|||||||||||
åklagare. |
|
|
|
|
|
domstol, eller i ett ärende om |
|||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
erkännande och |
verkställighet av |
||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
en europeisk utredningsorder. |
|
||||||
|
|
|
|
|
|
|
47 §2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
Den |
undersökningsledare |
eller |
Den |
undersökningsledare |
eller |
||||||||||
åklagare |
som |
begär |
uppgifter |
åklagare |
som |
begär |
uppgifter |
||||||||
enligt 46 § får besluta att företaget |
enligt 46 § får besluta att företaget |
||||||||||||||
samt |
dess |
styrelseledamöter |
och |
samt |
dess |
styrelseledamöter |
och |
||||||||
anställda inte får röja för kunden |
anställda inte får röja för kunden |
||||||||||||||
eller för någon utomstående att |
eller för någon utomstående att |
||||||||||||||
uppgifter har lämnats enligt 46 § |
uppgifter har lämnats enligt 46 § |
||||||||||||||
eller att det pågår en förunder- |
eller att det pågår en förunder- |
||||||||||||||
sökning eller ett ärende om rättslig |
sökning, ett ärende om rättslig |
||||||||||||||
hjälp i brottmål. |
|
|
|
|
hjälp i brottmål eller ett ärende om |
||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
erkännande och |
verkställighet av |
||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
en europeisk utredningsorder. |
|
||||||
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om |
|||||||||||||||
brott |
|
inte |
ska |
äventyras eller |
för att |
|
uppfylla |
en |
internationell |
överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
med möjlighet till förlängning, och |
med möjlighet till förlängning, och |
får inte avse längre tid än vad som |
får inte avse längre tid än vad som |
1Senaste lydelse 2015:700.
2Senaste lydelse 2015:700.
48
är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga dom- stol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till dess syfte, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet ska upphöra.
är motiverat med hänsyn till syftet |
Prop. 2016/17:218 |
med förbudet. I ett ärende om |
|
rättslig hjälp i brottmål eller om |
erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndig- het som har utfärdat utrednings- ordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersöknings- ledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
49
Prop. 2016/17:218 2.17 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) |
|
om elektroniska pengar |
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 14 och 15 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
14 § Institut för elektroniska pengar
och registrerade utgivare är skyldiga att lämna ut sådana upp- gifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om för- undersökning i brottmål begärs av en undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
|
|
|
|
15 § |
|
|
|
|
|
|
Den |
undersökningsledare |
eller |
Den |
undersökningsledare |
eller |
|||||
åklagare som |
begär |
uppgifter |
åklagare |
som |
begär |
uppgifter |
||||
enligt 14 § får besluta att institutet |
enligt 14 § får besluta att institutet |
|||||||||
för elektroniska pengar eller den |
för elektroniska pengar eller den |
|||||||||
registrerade utgivaren |
samt |
dess |
registrerade utgivaren samt |
dess |
||||||
styrelseledamöter |
och |
anställda |
styrelseledamöter |
och |
anställda |
|||||
inte får röja för kunden eller för |
inte får röja för kunden eller för |
|||||||||
någon |
utomstående att |
uppgifter |
någon |
utomstående att |
uppgifter |
|||||
har lämnats enligt 14 § eller att det |
har lämnats enligt 14 § eller att det |
|||||||||
pågår en förundersökning eller ett |
pågår |
en |
förundersökning, |
ett |
||||||
ärende om rättslig hjälp i brottmål. |
ärende om rättslig hjälp i brottmål |
|||||||||
|
|
|
|
|
eller ett ärende om erkännande |
|||||
|
|
|
|
|
och verkställighet av en europeisk |
|||||
|
|
|
|
|
utredningsorder. |
|
|
|
||
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om |
||||||||||
brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell |
||||||||||
överenskommelse som är bindande för Sverige. |
|
|
|
|
||||||
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
|||||||||
med möjlighet till förlängning, och |
med möjlighet till förlängning, och |
|||||||||
får inte avse längre tid än vad som |
får inte avse längre tid än vad som |
|||||||||
är motiverat med hänsyn till syftet |
är motiverat med hänsyn till syftet |
|||||||||
med förbudet. I ett ärende om |
med förbudet. I ett ärende om |
|||||||||
rättslig hjälp i brottmål får dock |
rättslig |
hjälp i brottmål |
eller om |
|||||||
50 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
förbudet |
tidsbegränsas bara om |
erkännande och verkställighet |
av |
|
den stat |
eller mellanfolkliga |
en europeisk |
utredningsorder |
får |
domstol som ansökt om rättslig |
dock förbudet |
tidsbegränsas bara |
||
hjälp samtycker till detta. |
om den stat eller mellanfolkliga |
|||
|
|
domstol som ansökt om rättslig |
||
|
|
hjälp eller den utländska myndig- |
||
|
|
het som har utfärdat utrednings- |
||
|
|
ordern samtycker till detta. |
|
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.
I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
Prop. 2016/17:218
51
Prop. 2016/17:218 2.18 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) |
|||||||
|
om förvaltare av alternativa investeringsfonder |
|||||||
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 25 och 26 §§ lagen (2013:561) om |
||||||||
förvaltare av alternativa investeringsfonder ska ha följande lydelse. |
|
|||||||
Nuvarande lydelse |
|
|
Föreslagen lydelse |
|
||||
|
|
|
|
8 kap. |
|
|
|
|
|
|
|
|
25 § |
|
|
|
|
En |
En |
|||||||
förvaringsinstitut |
är skyldiga att |
förvaringsinstitut |
är skyldiga |
att |
||||
lämna ut uppgifter om enskildas |
lämna ut uppgifter om enskildas |
|||||||
förhållanden |
till |
förvaltaren |
och |
förhållanden |
till |
förvaltaren |
och |
|
institutet, om det under en utred- |
institutet, om det under en utred- |
|||||||
ning enligt |
bestämmelserna |
om |
ning enligt |
bestämmelserna |
om |
|||
förundersökning i brottmål begärs |
förundersökning i brottmål begärs |
|||||||
av en |
undersökningsledare |
eller |
av undersökningsledaren eller om |
|||||
om det i ett ärende om rättslig |
det begärs av åklagare i ett ärende |
|||||||
hjälp i brottmål på framställning |
om rättslig hjälp i brottmål, på |
|||||||
av en annan stat eller en mellan- |
framställning av en annan stat eller |
|||||||
folklig |
domstol |
begärs |
av |
en mellanfolklig domstol, eller i |
||||
åklagare. |
|
|
|
ett ärende om erkännande och |
||||
|
|
|
|
|
verkställighet |
av |
en europeisk |
|
|
|
|
|
|
utredningsorder. |
|
|
Bestämmelser om skyldighet för
föräldrabalken. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
26 § |
|
|
|
|
|
Den undersökningsledare |
eller |
Den undersökningsledare |
eller |
||||||
åklagare |
som |
begär |
uppgifter |
åklagare |
som |
begär |
uppgifter |
||
enligt 25 § får besluta att AIF- |
enligt 25 § får besluta att AIF- |
||||||||
förvaltaren |
eller |
förvarings- |
förvaltaren |
eller |
förvarings- |
||||
institutet |
samt |
förvaltarens |
eller |
institutet samt |
förvaltarens |
eller |
|||
institutets |
styrelseledamöter |
och |
institutets |
styrelseledamöter |
och |
||||
anställda inte får röja för kunden |
anställda inte får röja för kunden |
||||||||
eller för någon utomstående att |
eller för någon utomstående att |
||||||||
uppgifter har lämnats enligt 25 § |
uppgifter har lämnats enligt 25 § |
||||||||
eller att det pågår en förunder- |
eller att det pågår en förunder- |
||||||||
sökning eller ett ärende om rättslig |
sökning, ett ärende om rättslig |
||||||||
hjälp i brottmål. |
|
|
hjälp i brottmål eller ett ärende om |
||||||
|
|
|
|
|
erkännande och |
verkställighet av |
|||
|
|
|
|
|
en europeisk utredningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas |
om det krävs för att en utredning om |
brott inte ska äventyras eller |
för att uppfylla en internationell |
överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
med möjlighet till förlängning, och |
med möjlighet till förlängning, och |
får inte avse längre tid än vad som |
får inte avse längre tid än vad som |
är motiverat med hänsyn till syftet |
är motiverat med hänsyn till syftet |
52 |
|
med förbudet. I ett ärende om |
med förbudet. I ett ärende om |
||||||
rättslig hjälp i brottmål får dock |
rättslig hjälp i brottmål eller om |
||||||
förbudet tidsbegränsas endast om |
erkännande |
och |
verkställighet |
av |
|||
den stat eller mellanfolkliga |
en europeisk |
utredningsorder |
får |
||||
domstol som ansökt om rättslig |
dock |
förbudet |
tidsbegränsas bara |
||||
hjälp samtycker till detta. |
om den stat eller mellanfolkliga |
||||||
|
domstol som ansökt om rättslig |
||||||
|
hjälp |
eller |
|
den |
utländska |
||
|
myndighet |
som |
har |
utfärdat |
|||
|
utredningsordern |
samtycker |
till |
||||
|
detta. |
|
|
|
|
|
|
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
Prop. 2016/17:218
53
Prop. 2016/17:218 2.19 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) |
|
om särskild tillsyn över kreditinstitut och |
|
värdepappersbolag |
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 och 12 §§ lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande
|
lydelse. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Nuvarande lydelse |
|
|
|
Föreslagen lydelse |
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
6 kap. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
11 § |
|
|
|
|
|
Ett finansiellt holdingföretag och |
Ett finansiellt holdingföretag och |
||||||||
|
ett blandat finansiellt holding- |
ett blandat finansiellt holding- |
||||||||
|
företag är skyldiga att lämna ut |
företag är skyldiga att lämna ut |
||||||||
|
uppgifter om enskildas förhåll- |
uppgifter om enskildas förhåll- |
||||||||
|
anden till företaget, om det under |
anden till företaget, om det under |
||||||||
|
en utredning enligt bestämmel- |
en utredning enligt bestämmel- |
||||||||
|
serna om förundersökning i brott- |
serna om förundersökning i brott- |
||||||||
|
mål begärs av en undersöknings- |
mål begärs av undersöknings- |
||||||||
|
ledare eller om det i ett ärende om |
ledaren eller om det begärs av |
||||||||
|
rättslig hjälp i brottmål på fram- |
åklagare i ett ärende om rättslig |
||||||||
|
ställning av en annan stat eller en |
hjälp i brottmål, på framställning |
||||||||
|
mellanfolklig |
domstol |
begärs av |
av en annan stat eller en mellan- |
||||||
|
åklagare. |
|
|
|
|
|
folklig domstol, eller i ett ärende |
|||
|
|
|
|
|
|
|
om erkännande och verkställighet |
|||
|
|
|
|
|
|
|
av en europeisk utredningsorder. |
|||
|
|
|
|
|
|
12 § |
|
|
|
|
|
Den undersökningsledare |
eller |
Den undersökningsledare |
eller |
||||||
|
åklagare som |
begär |
uppgifter |
åklagare som |
begär |
uppgifter |
||||
|
enligt 11 § får besluta att holding- |
enligt 11 § får besluta att holding- |
||||||||
|
företaget samt dess styrelseleda- |
företaget samt dess styrelseleda- |
||||||||
|
möter och anställda inte får röja |
möter och anställda inte får röja |
||||||||
|
för kunden eller för någon utom- |
för kunden eller för någon utom- |
||||||||
|
stående att uppgifter har lämnats |
stående att uppgifter har lämnats |
||||||||
|
enligt 11 § eller att det pågår en |
enligt 11 § eller att det pågår en |
||||||||
|
förundersökning |
eller |
ett ärende |
förundersökning, |
ett |
ärende |
om |
|||
|
om rättslig hjälp i brottmål. |
|
rättslig hjälp i brottmål eller ett |
|||||||
|
|
|
|
|
|
|
ärende om erkännande och verk- |
|||
|
|
|
|
|
|
|
ställighet av en europeisk utred- |
|||
|
|
|
|
|
|
|
ningsorder. |
|
|
|
|
Ett sådant förbud får beslutas |
Ett sådant förbud får meddelas |
||||||||
|
om det krävs för att en utredning |
om det krävs för att en utredning |
||||||||
|
om brott inte ska äventyras eller |
om brott inte ska äventyras eller |
||||||||
|
för att uppfylla en internationell |
för att uppfylla en internationell |
||||||||
|
överenskommelse som är bindande |
överenskommelse som är bindande |
||||||||
|
för Sverige. Förbudet ska vara |
för Sverige. |
|
|
|
|||||
|
tidsbegränsat, |
med |
möjlighet till |
Förbudet ska vara tidsbegränsat, |
||||||
54 |
förlängning, |
och |
får |
inte |
avse |
med möjlighet till förlängning, och |
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med det, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.
får inte avse längre tid än vad som Prop. 2016/17:218 är motiverat med hänsyn till syftet
med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndig- het som har utfärdat utrednings- ordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersöknings– ledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2017.
55
Prop. 2016/17:218 3 |
Ärendet och dess beredning |
Den 3 april 2014 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området. Direktivet bygger på ett förslag som Sverige tillsammans med sex andra medlemsstater lade fram 2010. Direktivet, som finns intaget som bilaga 1, skulle ha varit genomfört den 22 maj 2017.
I september 2014 gavs en sakkunnig person i uppdrag att biträda Justitiedepartementet med att lämna förslag till hur direktivet ska genom- föras i svensk rätt. Promemorian En europeisk utredningsorder (Ds 2015:57) överlämnades i december 2015. I promemorian lämnas förslag till hur direktivet bör genomföras i svensk rätt. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Justitie- departementet (dnr Ju2015/09846/BIRS).
Den nya lagen behöver beslutas med kvalificerad majoritet
Den föreslagna lagen om en europeisk utredningsorder innebär att en för- valtningsuppgift som innefattar myndighetsutövning mot enskild överlåts till en annan stat. Den föreslagna lagen behöver därför beslutas med kvalificerad majoritet i riksdagen (10 kap. 8 § regeringsformen).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 1 juni 2017 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringens lagförslag utformas i allt väsentligt enligt Lag- rådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.1, 7.6, 7.7.5, 7.7.6, 8.3.2, 8.5.8, 8.7.9, 8.7.15 och 9.3.4 samt i författningskommen- taren.
I förhållande till lagrådsremissens förslag görs dessutom vissa språk- liga och redaktionella ändringar.
4Direktivet om en europeisk utredningsorder
4.1Bakgrund
Bakgrunden till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (direktivet om en europeisk utredningsorder) är att regelverket för bevisinhämtning inom EU under en längre tid har ansetts vara alltför fragmenterat och komplicerat (se skäl 5 i direktivet). I Stockholms- programmet, som antogs av Europeiska rådet den 10 och 11 december
2009, efterlystes därför ett övergripande system som skulle ersätta alla
56
befintliga instrument på området. Det nya systemet för gränsöver- Prop. 2016/17:218 skridande bevisinhämtning skulle i möjligaste mån omfatta alla typer av
bevis, innehålla tidsfrister för verkställighet samt begränsa vägrans- grunderna (se skäl 6). Direktivet är tänkt att tillgodose vad som efter- frågades i Stockholmsprogrammet. Nedan redogörs för direktivet kort- fattat. För en mer utförlig redogörelse hänvisas till promemorian (Ds 2015:57 s.
4.2Innehåll
Direktivet är indelat i sju kapitel och innehåller sammanlagt 39 artiklar.
I kapitel I finns allmänna bestämmelser om den europeiska utrednings- ordern. Enligt artikel 1 är en europeisk utredningsorder ett rättsligt avgör- ande, som är utfärdat eller godkänt av en rättslig myndighet, för genom- förande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan med- lemsstat i syfte att hämta in bevisning. En medlemsstat ska, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i direk- tivet, godta och verkställa en utredningsorder från en annan medlemsstat utan några materiella prövningar eller ingående kontroller. Artikel 2 innehåller definitioner av centrala begrepp i direktivet, bl.a. om behöriga myndigheter. Direktivet omfattar enligt artikel 3 i princip alla typer av utredningsåtgärder. En utredningsorder får enligt artikel 4 utfärdas i straffrättsliga förfaranden, men även inom ramen för andra förfaranden som har inletts av rättsliga eller administrativa myndigheter under vissa förutsättningar. Av artikeln framgår att en utredningsorder får utfärdas avseende brott eller överträdelser för vilka en juridisk person kan ställas till ansvar. Enligt artikel 5 ska en utredningsorder vara upprättad i enlig- het med ett särskilt formulär, som finns i bilaga A till direktivet.
Kapitel II innehåller bestämmelser om förfaranden och rättssäkerhets- garantier i den utfärdande staten. I artikel 6 finns bestämmelser om förutsättningar för att utfärda och översända en utredningsorder. Utfärd- andet av utredningsordern ska vara nödvändigt och proportionellt och den aktuella åtgärden skulle kunna ha begärts under motsvarande förut- sättningar i ett liknande inhemskt ärende. Den verkställande statens myn- digheter kan inleda samråd om huruvida tveksamheter finns om dessa förutsättningar är uppfyllda. Artikel 7 innehåller närmare anvisningar om översändande av en utredningsorder, medan artikel 8 reglerar utfärdande av en utredningsorder med anknytning till en tidigare utredningsorder.
Kapitel III innehåller bestämmelser om förfaranden och rättssäkerhets- garantier i den verkställande staten. Enligt artikel 9 ska den begärda ut- redningsåtgärden verkställas på samma sätt och under samma villkor som om åtgärden hade begärts i ett inhemskt ärende, om inte ett erkännande eller en verkställighet vägras eller verkställigheten skjuts upp. Om den utfärdande myndigheten anger att särskilda förfaranden eller formaliteter ska tillämpas vid verkställigheten, ska dessa krav följas om de inte står i strid mot grundläggande rättsprinciper i den verkställande staten (artikel 9.2). Med stöd av artikel 10 får den verkställande staten vidta en annan typ av utredningsåtgärd än den som utredningsordern avser om den aktuella åtgärden inte finns eller inte skulle vara tillgänglig i ett liknande
57
Prop. 2016/17:218 inhemskt ärende. Vissa åtgärder ska dock enligt artikel 10.2 alltid vara tillgängliga. Det gäller bl.a. utredningsåtgärder som inte är att anse som tvångsåtgärder enligt den verkställande statens lagstiftning. Artikel 11.1 innehåller vissa sedvanliga vägransgrunder, bl.a. om immunitet och pri- vilegier, förbud mot dubbelbestraffning – ne bis in idem, att brott begåtts helt eller delvis på den verkställande statens territorium och krav på dubbel straffbarhet med undantag för vissa brott i bilaga D till direktivet, de s.k. listbrotten. Vidare kan erkännande och verkställighet vägras med hänsyn till bestämmelser om tryck- och yttrandefrihet eller om en verk- ställighet skulle skada väsentliga nationella säkerhetsintressen eller sär- skild underrättelseverksamhet. Ytterligare skäl att vägra erkännande och verkställighet är om det finns goda skäl att anta att en verkställighet är oförenlig med skyldigheterna enligt artikel 6 i
Kapitel IV innehåller särskilda bestämmelser om vissa angivna utred- ningsåtgärder. Dessa åtgärder är tillfälligt överförande av frihetsberövade personer (artiklarna 22 och 23), hörande genom video- eller telefon- konferens (artiklarna 24 och 25), information om bankkonton och bank- transaktioner (artiklarna 26 och 27), bevisinhämtning i realtid (artikel 28) och hemliga utredningar (artikel 29).
I kapitel V finns regler om avlyssning av telekommunikation. I artikel 30 finns bestämmelser om utfärdande av en utredningsorder när tekniskt bistånd från en annan medlemsstat är nödvändigt för att avlyssningen ska kunna genomföras. I artikel 31 stadgas en underrättelseskyldighet när avlyssningen inte kräver tekniskt bistånd från den medlemsstat där den berörda personen befinner sig.
Kapitel VI innehåller en bestämmelse om provisoriska åtgärder, dvs. åtgärder i syfte att förhindra att bevisning förstörs, flyttas, överlämnas eller bortskaffas (artikel 32). Ett beslut om att verkställa åtgärden ska, om det är praktiskt möjligt, meddelas inom 24 timmar efter det att utred- ningsordern har mottagits.
Kapitel VII innehåller sedvanliga slutbestämmelser (artiklarna
58
Prop. 2016/17:218
5Gällande svenska regler om bevisinhämtning
5.1Regler för svensk förundersökning och rättegång i brottmål
5.1.1Allmänt om rättegångsbalkens bestämmelser
De bestämmelser i rättegångsbalken som är av intresse vid genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder finns i 23, 27 och 28 kap. Dessa bestämmelser anger vilka åtgärder som de brottsbekämpande myndigheterna kan vidta vid utredning av brott. Det ska dock noteras att även i annan lag finns bestämmelser om åtgärder som kan vidtas vid utredning av brott.
I 23 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om förundersökningen. Syftet med en förundersökning är att utreda vem som skäligen kan miss- tänkas för ett brott och om tillräckliga skäl föreligger för åtal. Kompletterande bestämmelser om förfarandet finns i förundersöknings- kungörelsen (1947:948).
Förundersökningen ska enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken ledas av åklagaren, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Med stöd av särskild lagstiftning får även Tullverket och Kustbevakningen leda och genom- föra förundersökningar beträffande vissa brott. Om det under en för- undersökning kan bli aktuellt att begära rättslig hjälp i brottmål, ska en åklagare ta över ledningen av förundersökningen.
Under förundersökningen kan olika åtgärder vidtas för att inhämta bevisning. Det kan t.ex. handla om att hålla förhör (23 kap. 6 § rätte- gångsbalken) eller att inhämta yttrande från sakkunnig (23 kap. 14 §). Enligt lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott kan polis eller åklagare inhämta skriftliga medicinska utlåtanden av läkare.
Föremål och handlingar eller andra uppgifter som kan få betydelse som bevisning, kan inhämtas genom straffprocessuella tvångsmedel. Det kan bl.a. röra sig om beslag, husrannsakan eller kroppsvisitation, men även hemliga tvångsmedel som hemlig avlyssning av elektronisk kommu- nikation eller hemlig rumsavlyssning. I 27 och 28 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om dessa olika straffprocessuella tvångsåtgärder. För samtliga åtgärder krävs att proportionalitetsprincipen är uppfylld.
5.1.2 Förhör
Frågor om förhör under förundersökning regleras i 23 kap. rättegångs- |
|
balken. Av den grundläggande bestämmelsen framgår att förhör kan |
|
hållas med envar som kan antas lämna upplysningar av betydelse för |
|
utredningen (6 §). Kapitlet innehåller också bestämmelser om möjlighet |
|
att vidta vissa tvångsåtgärder i syfte att kunna genomföra förhör |
|
och om förhörsvittnen och vilka som i övrigt kan närvara vid förhör |
59 |
|
Prop. 2016/17:218 (10 §). Vidare finns bestämmelser om i vilken utsträckning den miss- tänkte eller hans eller hennes försvarare får ställa frågor till den som hörs (11 §) och förbud mot att använda otillbörliga förhörsmetoder (12 §). Därutöver finns bestämmelser om yttrande av sakkunnig (14 §) och om skyldighet att föra protokoll över utredningen (21 §). I förundersöknings- kungörelsen finns tillämpningsföreskrifter som mer detaljerat reglerar vad som ska iakttas vid förhör.
I vissa fall kan förhör vid rätten genomföras under en förundersökning. Det kan ske dels då någon inte vill yttra sig under förundersökningen (23 kap. 13 §), dels då det finns risk för att bevisningen annars går förlorad (23 kap. 15 §).
I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare finns vissa regler som gäller vid förhör med unga. Lagen är ett komplement till rättegångsbalken och innehåller bestämmelser dels om förundersökningar där den misstänkte inte har fyllt tjugoett år, dels om utredningar av brott där den unge inte är straffmyndig.
5.1.3Beslag
Bestämmelser om beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken. För att ett föremål ska kunna tas i beslag krävs att det skäligen kan antas ha bety- delse för utredning om brott, vara avhänt någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott (1 §). Beslag syftar således till att bl.a. säkra bevisning. Det krävs också att föremålet är tillgängligt för en sådan åtgärd, dvs. beslutet om beslag ska omedelbart kunna verkställas. Beslag kan användas oberoende av brottets beskaffenhet och förutsätter inte att en viss person kan misstänkas för brottet. Föremålet kan också ägas eller innehas av någon annan än den misstänkte.
Möjligheterna att genomföra beslag beträffande vissa skriftliga hand- lingar och försändelser begränsas enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§. För handlingar som tagits i beslag gäller också särskilda regler i fråga om hur och av vem dessa får hanteras (12 §).
Bestämmelserna i 4 och 5 §§ reglerar vem som får ta föremål i beslag. Utgångspunkten är att den som har laglig rätt att verkställa en annan tvångsåtgärd även har rätt att ta föremål i beslag. Beslag kan också göras av föremål som inte påträffats i samband med en tvångsåtgärd, men kräver då beslut av undersökningsledare eller åklagare. Polisman kan om det är fara i dröjsmål fatta sådant beslut, men som då ska skyndsamt prövas av undersökningsledare eller åklagare. I vissa fall får rätten besluta om beslag. I de fall ett beslag verkställts utan att domstol fattat beslutet, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning enligt 6 §.
I 27 kap. regleras också förutsättningarna för hävande och omprövning av beslag (8 §), om hur beslagtagna föremål ska tas om hand (10 §) och om under vilka former underrättelse om beslaget ska lämnas (11 och 11 a §§).
Bestämmelser om beslag finns även i andra författningar, t.ex. 7 § narkotikastrafflagen (1968:64).
60
5.1.4 |
Husrannsakan, kroppsvisitation och kropps- |
Prop. 2016/17:218 |
|
besiktning |
|
Regler om husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 28 kap. rättegångsbalken. Ett huvudsakligt syfte med bestämmelserna om husrannsakan och kroppsvisitation är att möjliggöra att föremål ska kunna tas i beslag. Även kroppsbesiktning kan användas för det ända- målet.
Husrannsakan får ske i hus, rum eller slutna förvaringsställen för att eftersöka föremål som får tas i beslag. Husrannsakan får även genom- föras för att utreda omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet. Förutsättningarna för husrannsakan anges i
Kroppsvisitation regleras i 11, 13 och 13 a §§. Med åtgärden avses en undersökning av kläder och annat som en person bär på sig eller av saker som personen har med sig. Bestämmelser om kroppsbesiktning finns i
5.1.5Hemliga tvångsmedel
De hemliga tvångsmedlen utgörs av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning samt kvarhållande och kontroll av försändelse.
Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation innebär att medde- landen, som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har över- förts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, i hemlighet av- lyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel (27 kap. 18 § rätte- gångsbalken). Detta tvångsmedel får som utgångspunkt användas vid för- undersökning som rör brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, vid förundersökning som rör vissa i lagen sär- skilt angivna brott samt vid förundersökning som gäller ett brott med lägre straffminimum än två år, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år. Hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation får användas endast om någon är skäligen misstänkt för ett brott och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen (27 kap. 20 § första
stycket).
61
Prop. 2016/17:218 |
Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation innebär att upp- |
|
gifter i hemlighet hämtas in om t.ex. meddelanden som i ett elektroniskt |
|
kommunikationsnät överförs till eller från ett telefonnummer eller annan |
|
adress (27 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken), men meddelanden |
|
får även hindras från att nå fram. De uppgifter som kan hämtas in är |
|
endast trafik- och lokaliseringsuppgifter. Hemlig övervakning av elektro- |
|
nisk kommunikation får användas om någon är skäligen misstänkt för |
|
brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex |
|
månader eller för vissa i lagen särskilt angivna brott (27 kap. 19 § tredje |
|
stycket) eller i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för |
|
brottet. För att tvångsmedlet ska kunna tillåtas gäller också att åtgärden |
|
ska vara av synnerlig vikt för utredningen. |
|
Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda |
|
|
|
vänds för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål utan |
|
att upplysning om övervakningen lämnas. Tvångsmedlet omfattar inte |
|
ljudupptagning. Samma strafftrösklar, krav på misstankegrad samt krav |
|
på betydelse för utredningen gäller som för hemlig avlyssning av elektro- |
|
nisk kommunikation (27 kap. 20 a § rättegångsbalken). Åtgärden får avse |
|
endast sådan plats där den skäligen misstänkte kan antas komma att |
|
uppehålla sig (27 kap. 20 b §). Om det inte finns någon skäligen miss- |
|
tänkt för brottet, får hemlig kameraövervakning användas för att över- |
|
vaka den plats där brottet har begåtts eller en nära omgivning till denna |
|
plats i syfte att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brottet |
|
(27 kap. 20 c §). |
|
Med hemlig rumsavlyssning avses enligt 27 kap. 20 d § rättegångs- |
|
balken avlyssning eller upptagning som görs i hemlighet med ett tekniskt |
|
hjälpmedel som är avsett att återge ljud, och avser tal i enrum, samtal |
|
mellan andra eller förhandlingar vid sammanträden eller andra samman- |
|
komster som allmänheten inte har tillträde till. Tvångsmedlet får an- |
|
vändas för brott för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fäng- |
|
else i fyra år och för vissa andra särskilt angivna brott. Hemlig rumsav- |
|
lyssning får användas endast om någon är skäligen misstänkt för ett |
|
sådant brott som omfattas av lagen och åtgärden är av synnerlig vikt för |
|
utredningen. Hemlig rumsavlyssning får vidare avse endast en plats där |
|
det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att uppe- |
|
hålla sig. Avser åtgärden någon annan stadigvarande bostad än den miss- |
|
tänktes, får avlyssning användas endast om det finns synnerlig anledning |
|
att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig där (27 kap. 20 e §). |
|
Nämnda hemliga tvångsmedel beslutas av domstol på begäran av |
|
åklagare (27 kap. 21 § rättegångsbalken). Åklagaren får ge tillstånd till |
|
ett sådant tvångsmedel, dock inte hemlig rumsavlyssning, om det skulle |
|
medföra fördröjning av väsentlig betydelse att begära tillstånd av rätten. |
|
Ett sådant beslut ska genast anmälas hos rätten, som skyndsamt ska |
|
pröva om det finns skäl för åtgärden. Särskilda bestämmelser finns i |
|
fråga om i vilken utsträckning inhämtade uppgifter får användas i de fall |
|
då domstolen anser att skäl för åtgärden saknades, om hur lång tid för |
|
tillstånd som får sättas och om omedelbart hävande av beslut i de fall då |
|
det inte längre finns skäl för åtgärden (27 kap. 21, 21 a och 23 §§). |
|
Bestämmelser om granskning, bevarande och förstöring av avlyssnat |
62 |
material finns i 27 kap. 22 §. |
Den som är eller har varit misstänkt för brott ska som huvudregel Prop. 2016/17:218 underrättas om avlyssning eller övervakning som han eller hon har ut-
satts för. I vilken utsträckning andra än misstänkta ska underrättas, vid vilken tidpunkt underrättelse ska ske och möjligheten att i vissa fall underlåta att underrätta, regleras genom särskilda bestämmelser (27 kap.
I 27 kap. rättegångsbalken finns också bestämmelser om kvarhållande av försändelse (postkontroll). Rätten får enligt 9 § på ansökan av en åklagare eller undersökningsledare förordna att en försändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag ska hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Förutsättningarna för att använda detta tvångsmedel är alltså huvudsakligen knutna till reglerna om beslag (se
Av 36 f § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare följer att hemliga tvångsmedel inte får användas mot den som är under 15 år.
5.2Regler om internationellt straffrättsligt sam- arbete
5.2.1Inledning
Straffrättsligt samarbete innebär att stater hjälper varandra med åtgärder för att utreda brott, att överföra lagföringen för brott och att verkställa domar och slutliga beslut.
Inom EU har en rad rättsakter antagits för att reglera och underlätta det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna. Dessa rättsakter har i de flesta fall införlivats i svensk rätt genom ny lagstiftning. Nedan redovisas de mest centrala svenska reglerna när det gäller internationellt straffrättsligt samarbete avseende bevisinhämtning.
5.2.2Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål
Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål gäller gene- rellt vid rättslig hjälp med en annan stat, oavsett om Sverige har ett avtal med den andra staten eller inte. Lagen innehåller viss särreglering i för- hållande till EU:s medlemsstater och kompletteras av förordningen (2000:704) om internationell rättslig hjälp i brottmål, som innehåller närmare regler om förfarandet.
Rättslig hjälp enligt lagen omfattar en rad olika åtgärder, bl.a. förhör i samband med förundersökning, bevisupptagning vid domstol, åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken, hemliga tvångsmedel, överförande av frihetsberövade personer och rättsmedicinsk undersökning av en avliden person (1 kap. 2 § första stycket). Uppräkningen i nämnda bestämmelse är uttömmande, men lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd (1 kap.
2 § andra stycket). Lagens huvudsakliga tillämpningsområde är hjälp i
63
Prop. 2016/17:218 rättsliga förfaranden som gäller utredning om eller lagföring för brott (1 kap. 3 §). Rättslig hjälp lämnas i första hand av åklagare eller domstol (1 kap. 4 §). En svensk domstol får endast ansöka om rättslig hjälp utom- lands enligt bestämmelserna i lagen, medan en åklagare kan ansöka om rättslig hjälp utomlands, även om åtgärden inte framgår av lagen, i den utsträckning den andra staten tillåter det (1 kap. 7 §).
I lagens andra kapitel finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. Utgångspunkten är att rättslig hjälp ska lämnas under de förut- sättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk för- undersökning eller rättegång (2 kap. 1 § första stycket), men det finns också regler som avviker från vad som skulle gälla i ett svenskt förfar- ande. Det finns inte något generellt krav på dubbel straffbarhet för att rättslig hjälp ska lämnas, men som huvudregel ställs ett sådant krav vid användningen av tvångsåtgärder (2 kap. 2 §).
Bestämmelserna i 2 kap.
I 3 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands. Svenska åklagares möjligheter att begära rättslig hjälp utomlands är i huvudsak oreglerad, eftersom möjligheterna att få rättslig hjälp av andra stater främst styrs av dessa staters internationella åtaganden och natio- nella lagstiftning. En svensk framställning om rättslig hjälp ska enligt huvudregeln skickas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den andra staten, men direktkommunikation mellan behöriga myndigheter är möjligt i vissa fall (3 kap. 2 § första stycket).
Lagens 4 kap. innehåller särskilda bestämmelser om de olika åt- gärderna som en ansökan om rättslig hjälp kan avse och i 5 kap. finns övriga bestämmelser, bl.a. regler om villkor om användningsbegräns- ningar, immunitet, sekretess, uppgiftsskyldighet och delning av för- verkad egendom mellan stater.
|
5.2.3 |
Andra författningar som rör internationell rättslig |
|
|
hjälp om bevisinhämtning |
|
Lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brotts- |
|
|
utredningar innehåller bestämmelser om gemensamma utrednings- |
|
|
grupper, kontrollerade leveranser och brottsutredningar med användning |
|
|
av skyddsidentitet i Sverige. |
|
|
När det gäller inhämtande av information angående bankkonton och |
|
|
banktransaktioner finns enligt flera författningar på finansmarknads- |
|
|
området en skyldighet för olika finansiella företag att lämna ut uppgifter |
|
|
om enskildas förhållanden, om det behövs vid utredning av brott i ett |
|
|
inhemskt eller internationellt ärende (t.ex. 2 kap. 20 § lagen om |
|
|
[2004:46] värdepappersfonder). |
|
|
I lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska |
|
64 |
unionen |
av frysningsbeslut regleras ett samarbete som syftar till att |
|
|
säkerställa att bevismaterial inte försvinner, men även en framtida verk- Prop. 2016/17:218 ställighet av ett beslut om förverkande. Lagen, som innehåller regler om
såväl översändande av svenska frysningsbeslut som erkännande och verkställighet av andra medlemsstater frysningsbeslut, genomför rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Euro- peiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial. Rambeslutet baserar sig på principen om ömsesidigt erkännande som är en grundläggande princip i samarbetet mellan medlemsstaterna. Princi- pen innebär att medlemsstaterna ska erkänna och verkställa varandras domar och beslut utan att ifrågasätta dem. Endast vissa formella kontroller får ske.
Med ett svenskt frysningsbeslut avses dels beslut om kvarstad i brott- mål, dels beslut om beslag för att säkra antingen bevismaterial eller en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. Till skillnad från rättegångsbalkens regler om beslag krävs det inte att föremålet är till- gängligt vid beslutet. Frysningsbeslutet sänds sedan över till den andra medlemsstaten för erkännande och verkställighet. Ett frysningsbeslut som har meddelats av behörig myndighet i en annan medlemsstat kan på motsvarande sätt sändas över till Sverige för erkännande och verkställig- het, om egendomen kan antas påträffas här. Är ett utländskt frysnings- beslut verkställbart i Sverige, ska åklagaren meddela en s.k. verkställbar- hetsförklaring (3 kap. 4 §). I denna ska åklagaren ange om frysningen ska verkställas som beslag eller som kvarstad. För att säkra verkställigheten får Polismyndigheten på åklagarens uppdrag använda tvångsmedel (3 kap.
6 |
Allmänna överväganden |
|
6.1 |
En ny lag införs |
|
|
|
|
Regeringens förslag: En ny lag om en europeisk utredningsorder ska |
|
|
införas. |
|
|
Lagen ska innehålla de bestämmelser som krävs för att genomföra |
|
|
direktivet om en europeisk utredningsorder. |
|
|
I lagen ska det upplysas om att regeringen, eller den myndighet som |
|
|
regeringen bestämmer, kan meddela närmare föreskrifter om verk- |
|
|
ställigheten av lagen. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. |
|
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget att en ny |
|
|
lag införs. Ekobrottsmyndigheten anför dock att det kan bli komplicerat |
|
|
för åklagare att förhålla sig till ytterligare en lag som reglerar inter- |
|
|
nationell bevisinhämtning. Svea hovrätt, Domstolsverket och Kriminal- |
|
|
vården framför synpunkter på den nya lagens struktur. Malmö tingsrätt |
|
|
ifrågasätter nyttan av en bestämmelse som upplyser om att regeringen |
|
|
kan meddela verkställighetsföreskrifter. |
65 |
|
|
|
Prop. 2016/17:218 |
Skälen för regeringens förslag: Direktivet om en europeisk utred- |
|
ningsorder innebär ett åtagande för Sverige att som verkställande stat ta |
|
emot en utredningsorder och pröva om ordern ska erkännas och verk- |
|
ställas här. Om nödvändiga förutsättningar enligt direktivet är uppfyllda |
|
och ingen vägransgrund är tillämplig, är Sverige skyldigt att erkänna och |
|
verkställa utredningsordern. För att kunna leva upp till detta åtagande |
|
kräver ett genomförande av direktivet en reglering på nationell nivå. I det |
|
omvända fallet, dvs. när det i en svensk förundersökning eller rättegång i |
|
brottmål uppstår ett behov av att hämta in bevisning i en annan medlems- |
|
stat, innebär direktivet inte en skyldighet att utfärda en utredningsorder. |
|
Något annat rättsligt instrument än direktivet, som stöd för att inhämta |
|
bevisning i en annan medlemsstat, kommer dock inte att finnas till- |
|
gängligt (se artikel 34). Om bevisning ska inhämtas i en annan medlems- |
|
stat, måste en utredningsorder utfärdas. Även i dessa fall krävs en |
|
reglering på nationell nivå för att genomföra direktivet. |
|
Direktivet omfattar i princip all typ av bevisinhämtning, bl.a. förhör, |
|
beslag, kroppsbesiktning, tillfälligt överförande av frihetsberövade perso- |
|
ner och hemliga tvångsmedel. Dessa åtgärder utgör en sådan inskränk- |
|
ning i de grundläggande fri- och rättigheterna som enligt 2 kap. rege- |
|
ringsformen endast kan regleras i lag. Med hänsyn härtill och med be- |
|
aktande av 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen krävs i huvudsak |
|
lagbestämmelser för att genomföra direktivet i svensk rätt. |
|
I promemorian föreslås en ny lag för att genomföra direktivet. Eko- |
|
brottsmyndigheten motsätter sig inte förslaget, men anser att en ny lag- |
|
stiftning om gränsöverskridande bevisinhämtning riskerar att komplicera |
|
tillämpningen för dem som berörs av relevant lagstiftning. Regeringen |
|
har en viss förståelse för detta. En alternativ lagteknisk lösning kan vara |
|
att införa kompletterande bestämmelser i bl.a. lagen (2000:562) om inter- |
|
nationell rättslig hjälp i brottmål (lagen om internationell rättslig hjälp) |
|
och lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i |
|
brottsutredningar (2003 års lag om internationellt samarbete). Dessa |
|
lagar innehåller bestämmelser som, med några undantag, motsvarar de |
|
utredningsåtgärder som omfattas av direktivet. |
|
Flera omständigheter talar ändå för att direktivet bör genomföras |
|
genom en ny lag. Direktivet baserar sig på principen om ömsesidigt |
|
erkännande, vilket innebär att prövningen av om förutsättningar finns för |
|
att vidta en åtgärd görs i den stat där brottsutredningen eller rättegången |
|
pågår. Lagen om internationell rättslig hjälp och 2003 års lag om inter- |
|
nationellt samarbete bygger i stället på ett traditionellt mellanstatligt |
|
samarbete där denna prövning görs av den stat där hjälpen lämnas. |
|
Denna principiella skillnad innebär att ett genomförande av direktivet i |
|
dessa lagar skulle kräva särbestämmelser som inte medför några lagtek- |
|
niska eller andra fördelar utifrån ett tillämpningsperspektiv. Vidare gäller |
|
direktivet endast mellan medlemsstaterna i EU till skillnad från nämnda |
|
lagar som har ett bredare geografiskt tillämpningsområde. Enligt lagen |
|
om internationell rättslig hjälp kan åtgärder, som också återfinns i direk- |
|
tivet, även vidtas för andra syften än att inhämta bevisning, vilket också |
|
skulle kräva särbestämmelser vid ett genomförande. Den lagtekniska lös- |
|
ning som föreslås i promemorian har också använts då andra |
|
akter om det straffrättsliga samarbetet, som baserar sig på principen om |
66 |
ömsesidigt erkännande, har genomförts i svensk rätt. Det gäller t. ex. |
rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni om en europeisk arreste- ringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet om en europeisk arresteringsorder). Regeringen instämmer sammanfattnings- vis i promemorians bedömning att ett genomförande av direktivet bör ske genom att en ny lag införs.
Svea hovrätt och Domstolsverket anser att den nya lagen bör ha den struktur som finns i lagen om internationell rättslig hjälp, medan Krimi- nalvården hellre ser att lagen följer direktivets struktur. Regeringen har förståelse för de synpunkter som förs fram. Lagen om internationell rättslig hjälp är bekant för åklagare och domstolar och det kan finnas fördelar med att den nya lagens struktur är densamma. Regeringen väljer dock, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att följa den struktur som valts vid genomförandet av ett flertal
Det bör i den föreslagna lagen upplysas om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter om verkställigheten av lagen. Exempelvis kan bestämmelser om form- krav, samråd och underrättelser föreskrivas i förordning eller i myndig- hetsföreskrifter. Malmö tingsrätt är tveksam till en sådan bestämmelse, men regeringen anser ändå att det finns ett värde i att tillämparen upp- lyses om att det finns ytterligare föreskrifter som reglerar det samarbete som direktivet omfattar.
Vissa terminologiska frågor
Lagrådet har synpunkter på vissa av de begrepp som används i lagråds- remissens lagförslag.
Till att börja med anser Lagrådet att begreppet ”den utfärdande med- lemsstaten” (se artikel 2 a i direktivet) i stället för ”den andra medlems- staten” bör användas i lagen i de fall Sverige är verkställande stat. Lag- rådet anser att det i relevanta bestämmelser inte tydligt framgår att det är den utfärdande medlemsstaten som avses och att regleringen blir otydlig. Regeringen har i viss mån förståelse för Lagrådets synpunkter och anser att det i ett avseende bör göras ett förtydligande enligt Lagrådets förslag. I övrigt anser regeringen att det av kontexten framgår att bestämmelserna endast avser den medlemsstat som har utfärdat utredningsordern. Efter- som samma begrepp används i andra delar av den föreslagna lagen ser regeringen fördelar med att använda begreppen konsekvent. Begreppet
”den andra medlemsstaten” har också använts i andra lagar som reglerar det straffrättsliga samarbetet och som baserar sig på olika
Vidare anser Lagrådet att begreppet ”rätten” bör användas i stället för ”domstolen” när det i den föreslagna lagen görs en direkt hänvisning till rättegångsbalken, eftersom det är den terminologi som används i nämnda balk. I den mån lagen avser en rättsfigur som är okänd för rättegångs- balken kan däremot, enligt Lagrådet, ”domstolen” användas. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter vad gäller användningen av dessa begrepp. I de fall Sverige är verkställande stat anser Lagrådet vidare att regleringen i flertalet fall blir tydligare om begreppet ”domstol” ersätts med ”tingsrätten”. Även i detta avseende instämmer regeringen i Lag- rådets synpunkter. När bestämmelserna i fråga endast avser eller kommer
Prop. 2016/17:218
67
Prop. 2016/17:218 att tillämpas av tingsrätt bör därför ”tingsrätt” användas i stället för
”domstol” på det sätt som Lagrådet föreslår. Beträffande några av de be- stämmelser som Lagrådet hänvisar till i detta avseende är regeringens av- sikt att inte bara tingsrätt utan även överrätterna ska omfattas, t.ex. bör inte bara tingsrättens prövning av en verkställbarhetsförklaring angående beslag avvaktas innan bevismaterialet överlämnas, utan även en eventuell överprövning i hovrätt eller Högsta domstolen (se föreslagna 3 kap. 40 §). Vidare kan villkor om att överlämnat bevismaterial ska återlämnas och andra villkor om användningsbegränsningar också ställas upp av t.ex. hovrätt (se föreslagna 3 kap. 39 § och 4 kap. 4 §). I de fall ”dom- stol” inte bara avser tingsrätt bör därför begreppet ”domstol” användas.
Slutligen anser Lagrådet att det i lagen uttryckligen bör anges att utred- ningsåtgärden överförande av en frihetsberövad person avser ett tillfälligt överförande, vilket också är i enlighet med den formulering som används i artiklarna 22 och 23 i direktivet. Även i denna del instämmer regeringen i Lagrådets synpunkter och i relevanta bestämmelser bör det således framgå att det rör sig om ett tillfälligt överförande.
|
6.2 |
Lagens geografiska tillämpningsområde |
|
|
|
|
Regeringens förslag: Lagen ska inte gälla i förhållande till Danmark |
|
|
och Irland. |
|
|
Om ett särskilt beslut fattats som innebär att tillämpningen av direk- |
|
|
tivet i en viss medlemsstat avbryts, ska den nya lagen inte heller gälla |
|
|
i förhållande till den staten. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I pro- |
|
|
memorian föreslås en bestämmelse i lagen som reglerar dess tillämp- |
|
|
lighet i förhållande till medlemsstater som inte har genomfört direktivet. |
|
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Sveriges |
|
|
advokatsamfund konstaterar dock att det är en brist att direktivet inte |
|
|
gäller gentemot samtliga medlemsstater och att en medlemsstat kan |
|
|
avbryta tillämpningen av direktivet. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: En allmän utgångspunkt är att en EU- |
|
|
rättsakt ska gälla för alla medlemsstater. Beträffande det straffrättsliga |
|
|
samarbetet förhåller det sig dock annorlunda. Av protokoll nr 21 och 22 |
|
|
till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska |
|
|
unionens funktionssätt följer att direktivet inte är bindande gentemot |
|
|
Danmark och Irland (se också skälen 44 och 45 i direktivet). Den nya |
|
|
lagen ska därför inte gälla i förhållande till dessa medlemsstater. En |
|
|
bestämmelse som klargör detta bör införas i lagen. |
|
|
Det finns även andra fall när lagen inte kan tillämpas gentemot en viss |
|
|
medlemsstat. En sådan situation kan uppstå när en medlemsstat, efter att |
|
|
ha genomfört direktivet, upphör att tillämpa direktivet eller den natio- |
|
|
nella lagstiftning som genomför direktivet. Detta kan bli resultatet av ett |
|
|
utslag i en nationell författningsdomstol, vilket skedde beträffande Tysk- |
|
|
lands genomförande av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, |
|
|
eller på grund av ett avgörande i |
|
|
EU genom ett särskilt beslut avbryter tillämpningen av direktivet i för- |
|
68 |
hållande till en viss medlemsstat, vilket är möjligt i förhållande till nya |
medlemsstater (se t.ex. artikel 39 i Kroatiens anslutningsfördrag). Det Prop. 2016/17:218 bör därför införas en bestämmelse som anger att den nya lagen inte gäller
i dessa fall. Motsvarande bestämmelse finns t.ex. i 1 kap. 2 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervaknings- åtgärder inom Europeiska unionen (lagen om uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder).
Om en medlemsstat inte har genomfört direktivet när den nya lagen träder i kraft, bör lagens bestämmelser inte tillämpas mot den medlems- staten. I promemorian föreslås i lagen en bestämmelse om att lagen inte gäller i förhållande till en medlemsstat som inte har genomfört direktivet. Med hänsyn till att samtliga berörda medlemsstater är skyldiga att genomföra direktivet och att en sådan bestämmelse skulle förlora sin tillämplighet när ett genomförande har skett i alla stater, anser regeringen att det i stället är mer ändamålsenligt att reglera detta genom en över- gångsbestämmelse. I förhållande till en medlemsstat som inte har genom- fört direktivet ska nu gällande lagstiftning tillämpas vid bevisinhämtning mellan Sverige och den staten fram till dess denna stat har genomfört direktivet. Motsvarande övergångsbestämmelse finns också i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande på- följder inom Europeiska unionen (se prop. 2014/15:29 s. 169 f. och 209) och lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspå- följder inom Europeiska unionen (lagen om verkställighet av frivårdspå- följder; se prop. 2014/15:138 s. 108 f. och 144).
Regeringen har förståelse för synpunkterna från Sveriges advokat- samfund. Det mest lämpliga vore om samtliga medlemsstater tillämpade samma regelverk. Det kan dock noteras att om en medlemsstat avbryter tillämpningen av direktivet får det förutsättas att det rör sig om ett till- fälligt avbrott och att avsikten är att den staten snabbt gör de ändringar som behövs för att sedan återuppta tillämpningen av direktivet.
6.3Lagens materiella tillämpningsområde
6.3.1Allmänna utgångspunkter
Regeringens förslag: För att tydliggöra den nya lagens materiella tillämpningsområde ska en europeisk utredningsorder definieras i lagen. Vidare ska det i lag anges vilket nuvarande straffrättsligt sam- arbete som ersätts av den nya lagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna invänder inte mot promemorians förslag. Åklagar-
myndigheten och Ekobrottsmyndigheten anför dock att den nya lagens tillämpningsområde, i förhållande till nuvarande reglering, bör tydlig- göras för att undvika oklarheter dels i fråga om vilket regelverk som är tillämpligt när en viss åtgärd ska genomföras, dels i fråga om vilka typer av ärenden som den nya lagen är tillämplig på. Säkerhets- och inte- gritetsskyddsnämnden anser också att lagens tillämpningsområde bör tydliggöras. Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt ser gärna att vissa begrepp i lagen används mer konsekvent.
69
Prop. 2016/17:218 Skälen för regeringens förslag: Genom direktivet om en europeisk utredningsorder skapas ett nytt regelverk för inhämtande av bevisning i straffrättsliga förfaranden. Direktivet innebär ett åtagande för medlems- staterna att samarbeta. Det är därför av stor vikt att klargöra och avgränsa den nya lagens materiella tillämpningsområde i förhållande till gällande lag, vilket också påpekas av några remissinstanser.
Vid genomförande av andra
Direktivet reglerar gränsöverskridande bevisinhämtning. Ett samarbete av detta slag är emellertid inte något nytt. Medlemsstaterna har under en längre tid bistått varandra med bevisinhämtning enligt andra internatio- nella överenskommelser, bl.a. den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp från 1959 (1959 års konvention om rättslig hjälp) och konven- tionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater från 2000
Ett syfte med direktivet är att ersätta dessa äldre överenskommelser, vilket framgår av artikel 34. Direktivets tillämpningsområde är dock inte identiskt med de överenskommelser som ska ersättas; t.ex. har överens- kommelserna ett bredare tillämpningsområde. De äldre överenskommel- serna och den lagstiftning som reglerar detta samarbete ska således, i vissa delar, även fortsättningsvis tillämpas mellan medlemsstaterna. Vidare ersätter direktivet inte alla överenskommelser som avser bevis- inhämtning i straffrättsliga förfaranden. Vissa regelverk kommer därför att vara tillämpliga parallellt med direktivet. Några remissinstanser påtalar mot denna bakgrund vikten av att klargöra i vilka fall den nya lagen gäller. Regeringen instämmer i detta och för närmare över- väganden hänvisas till avsnitt 6.3.3 och 6.3.4.
6.3.2En europeisk utredningsorder
Regeringens förslag: Med en europeisk utredningsorder ska avses
70
–beslut i Sverige som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i en annan medlemsstat i syfte att hämta in bevisning och som har meddelats av en åklagare eller domstol under en förundersökning eller rättegång i brottmål, eller
–ett beslut i en annan medlemsstat som innebär att en utrednings- åtgärd ska vidtas i Sverige i syfte att hämta in bevisning och som har meddelats eller godkänts av en domare, domstol, undersök- ningsdomare eller allmän åklagare i ett straffrättsligt eller annat motsvarande förfarande.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I promemorian föreslås dels att en svensk respektive utländsk utrednings- order ska definieras, dels att definitionerna uttryckligen ska omfatta överlämnande av bevisning som behörig myndighet i en medlemsstat har i sin besittning.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Åklagar- myndigheten och Ekobrottsmyndigheten anför emellertid att det bör preciseras om en utredningsorder kan utfärdas för att vidta åtgärder i ärenden om kontaktförbud, näringsförbud och förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde. Åklagarmyndigheten lyfter även fram frågan om en utredningsorder kan utfärdas när det gäller förverkande och om hur penningbeslag ska hanteras. Ekobrottsmyndigheten tillägger å sin sida att det är angeläget att analysera om den nya lagen blir tillämplig på bevisinhämtning avseende talan om skattetillägg i allmän domstol.
Skälen för regeringens förslag
Allmänna utgångspunkter
För att lagens tillämpningsområde ska bli tydligt bör det i lagen, som nämnts i föregående avsnitt, definieras vad som avses med en europeisk utredningsorder. En definition bör utgå från relevanta bestämmelser i direktivet.
I artikel 1.1 anges att en europeisk utredningsorder är ett rättsligt avgörande som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i en medlemsstat för genomförande av en eller flera specifika utrednings- åtgärder i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevis.
Till att börja med kan det konstateras att utredningsordern är ett avgör- ande som riktar sig mot en annan medlemsstat, eftersom utredningsåtgär- den ska vidtas i den staten. Något krav på att det ska finnas ett under- liggande nationellt beslut finns inte. Däremot innebär artikel 6.1 b att en utredningsorder endast får utfärdas om samma åtgärd hade kunnat vidtas i ett liknande inhemskt ärende. Med andra ord får en utredningsorder inte utfärdas om ett motsvarande beslut inte hade kunnat meddelas enligt nationella bestämmelser.
Vidare krävs att utredningsordern utfärdas eller godkänns av en rättslig myndighet. Rättslig myndighet definieras inte i direktivet, men av artikel 2 c framgår att en utredningsorder ska utfärdas eller godkännas av en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare. Även om det i den utfärdande staten finns andra myndigheter som är behöriga att fatta motsvarande beslut i straffrättsliga förfaranden, måste en utred- ningsorder utfärdad av en sådan myndighet godkännas av en domare,
Prop. 2016/17:218
71
Prop. 2016/17:218 domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare. Ett utfärdande eller godkännande av någon av dessa myndigheter torde kvalificera utred- ningsordern som ett rättsligt avgörande.
Av artikel 1.1 följer också att utredningsordern syftar till att inhämta bevis i den andra medlemsstaten. Antingen rör det sig om bevis som de behöriga myndigheterna har i sin besittning eller som behöver inhämtas genom att en specifik utredningsåtgärd vidtas. Enligt artikel 32 får en utredningsorder även utfärdas i syfte att provisoriskt förhindra att material som kan användas som bevis förstörs, omvandlas, flyttas, över- lämnas eller bortskaffas. En åtgärd som har ett annat syfte faller utanför direktivets tillämpningsområde.
En annan avgränsning är artikel 4 som anger i vilka förfaranden en utredningsorder får utfärdas. En sådan order får utfärdas i straffrättsliga förfaranden som leds av en rättslig myndighet med avseende på en straff- bar gärning enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning (punkt a). Mot bakgrund av medlemsstaternas rättsliga system får en utrednings- order även utfärdas i förfaranden som har inletts av rättsliga eller admini- strativa myndigheter med avseende på gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning genom att de utgör över- trädelser av rättsregler (punkterna b och c). En förutsättning är dock att ett beslut i ett sådant förfarande kan leda till förfaranden inför en domstol som är behörig att handlägga brottmål. Nämnda förfaranden kommer i huvudsak att rikta sig mot enskilda personer som är misstänkta eller åtalade för brott, men även ett förfarande som hänför sig till brott eller överträdelser för vilka en juridisk person kan ställas till ansvar eller bestraffas, omfattas av direktivets tillämpningsområde (punkt d).
I promemorian föreslås en definition av en svensk respektive utländsk utredningsorder. Regeringen anser emellertid att en definition av en euro- peisk utredningsorder som utfärdas i Sverige respektive i en annan medlemsstat är att föredra utifrån ett lagtekniskt perspektiv.
En europeisk utredningsorder som utfärdas i Sverige
I promemorian övervägs två olika alternativ i fråga om hur en utred- ningsorder som utfärdas i Sverige ska definieras. Ett alternativ är att utredningsordern är ett beslut om bevisinhämtning enligt rättegångs- balken. Enligt det andra alternativet införs en helt ny beslutstyp som enbart riktar sig till en annan medlemsstat.
Det första alternativet, att ett beslut enligt rättegångsbalken är en euro- peisk utredningsorder, kan tyckas vara en praktisk lösning. Osäkerhet kan dock uppstå kring vad ett beslut om bevisinhämtning egentligen är, eftersom denna terminologi inte används i rättegångsbalken. Ett beslut enligt rättegångsbalken fattas även för andra syften, men en precisering måste ske med hänsyn till direktivet. Vidare är det tveksamt om alla beslut enligt rättegångsbalken är utformade på ett sådant sätt att de kan anses vara en utredningsorder utifrån de formkrav som ställs upp i direk- tivet. En sådan lösning skulle också kräva särskilda regler, eftersom vissa beslut enligt rättegångsbalken måste anpassas till den internationella kontexten. Ett exempel på en sådan anpassning är beslag enligt 2 kap. 1 § lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska
unionen av frysningsbeslut (lagen om verkställighet av frysningsbeslut;
72
se även prop. 2004/05:115 s. 32 f.). Vidare måste särbestämmelser in- föras för att vissa beslut som rör samarbetet inte återfinns i rättegångs- balken, t.ex. tillfälligt överförande av en frihetsberövad person. Slutligen skulle en sådan lösning kräva undantag från rättegångsbalkens regler beträffande vilka myndigheter som kan meddela en utredningsorder (jfr artikel 2 c i direktivet). Dessa omständigheter talar mot en lösning enligt detta alternativ.
I stället förordar regeringen en ordning enligt det andra alternativet. En europeisk utredningsorder bör definieras som en ny typ av beslut som enbart riktar sig till en annan medlemsstat. Med en sådan lösning blir det lättare att anpassa bestämmelserna till direktivets formella krav och den särskilda kontext som det gränsöverskridande samarbetet innebär.
En första precisering som behöver göras är vilka myndigheter i Sverige som ska kunna besluta om eller utfärda en europeisk utredningsorder. I avsnitt 6.5 föreslås att åklagare och domstol ska vara behöriga myndig- heter såväl när Sverige är utfärdande stat som när en europeisk utred- ningsorder ska verkställas här. För de närmare övervägandena om varför endast åklagare och domstolar ska vara behöriga hänvisas till detta av- snitt. Av definitionen bör således framgå att det ska vara fråga om ett beslut av en åklagare eller domstol.
Vidare bör det med hänsyn till artikel 4 i direktivet anges i vilka för- faranden en utredningsorder får utfärdas. De förfaranden som nämns i artikel 4 b och c återfinns inte i svensk rätt utan återspeglar andra staters system som innehåller förfaranden som är snarlika ett straffrättsligt förfarande (jfr prop. 2004/05:144 s. 52 f. och prop. 2012/13:170 s. 15 f.). Av relevans är dock artikel 4 a, som anger att en utredningsorder får ut- färdas med avseende på straffrättsliga förfaranden som har inletts av eller ska tas upp inför en rättslig myndighet. Enligt
Samtidigt har det straffrättsliga förfarandet en början och ett slut. I artikel 4 a talas det om att förfarandet har inletts eller ska tas upp inför en rättslig myndighet, men inget anges närmare om när denna tidpunkt in- faller. Den tidpunkt när en förundersökning inleds enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken får enligt regeringens mening anses överensstämma med direktivets utgångspunkt i fråga om när ett straffrättsligt förfarande inleds (jfr artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översätt- ning vid straffrättsliga förfaranden som, av förklarliga skäl, anger en annan tidpunkt vid vilken nämnd rättighet inträder). Däremot bör den ut- redning som sker före en förundersökning inte omfattas av tillämpnings- området. Informationsutbyte som sker på detta stadium får exempelvis hanteras via det polisiära samarbetet. I artikel 4 a i direktivet sägs inget om vid vilken tidpunkt det straffrättsliga förfarandet ska anses avslutat. Ett straffrättsligt förfarande enligt svensk rätt avslutas när en dom eller
Prop. 2016/17:218
73
Prop. 2016/17:218 slutligt beslut meddelas och domen eller beslutet har fått laga kraft.
|
Detsamma gäller om förundersökningen läggs ned eller om den avslutas |
|
med att åtal inte väcks. Ovan nämnda får anses avgränsa lagens tillämp- |
|
lighet i tiden. |
|
En särskild fråga är om en europeisk utredningsorder skulle kunna ut- |
|
färdas vid användande av särskilda rättsmedel, trots att det finns en dom |
|
som fått laga kraft. Artikel 1.2 i ovan nämnda direktiv om rätt till tolk- |
|
ning och översättning vid straffrättsliga förfaranden preciserar att förfar- |
|
andet anses avslutat vid den tidpunkt när domen fått laga kraft. Vid |
|
genomförandet av det direktivet ansåg regeringen, med hänsyn till denna |
|
precisering, att direktivet inte innebär några förpliktelser vid handlägg- |
|
ningen av en ansökan om resning eller återställande av försutten tid eller |
|
klagan över domvilla (se prop. 2012/13:132 s. 17). Bedömningen av om |
|
en utredningsorder kan utfärdas vid användande av särskilda rättsmedel |
|
bör dock bli en annan. Till att börja med begränsas inte tillämpligheten |
|
av direktivet om en europeisk utredningsorder uttryckligen till en viss |
|
tidpunkt när det straffrättsliga förfarandet är avslutat, vilket är fallet i det |
|
andra direktivet. Vidare har direktiven olika syften. Det förra direktivet |
|
syftar till att införa minimiregler om rätten till tolkning och översättning |
|
där det finns ett tydligt behov av att i tiden precisera denna rättighet. |
|
Direktivet om en europeisk utredningsorder syftar till att ha ett så brett |
|
tillämpningsområde som möjligt (se artikel 3 och skälen |
|
Avgörande bör vara att det förfarande som tillämpas är ett straffrättsligt |
|
förfarande. En rimlig slutsats är därför att en europeisk utredningsorder |
|
bör kunna utfärdas i Sverige i samband med ett förfarande om resning. |
|
För ett sådant förfarande kan det bli aktuellt för en åklagare att vidta |
|
kompletterande åtgärder (se 58 kap. 6 a och 6 b §§ rättegångsbalken). |
|
När det däremot gäller en ansökan om återställande av försutten tid eller |
|
klagan över domvilla torde motsvarande åtgärder inte bli aktuella. |
|
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten efterfrågar en närmare |
|
belysning av i vilken omfattning en utredningsorder kan utfärdas när det |
|
gäller ett ärende om förverkande eller i andra typer av ärenden, t.ex. |
|
kontakt- eller näringsförbud eller vid talan om skattetillägg i allmän |
|
domstol. |
|
Direktivet ställer inte upp några krav på att det straffrättsliga för- |
|
farandet ska kunna leda till ett visst resultat, t.ex. att en brottspåföljd |
|
döms ut. Straffrättsliga förfaranden som leder till andra följder av brott |
|
bör också omfattas av direktivets tillämpningsområde, under förutsätt- |
|
ning att förfarandet grundar sig på en straffbar gärning. I svensk rätt finns |
|
också andra författningsreglerade följder av brott än brottspåföljder. Av |
|
1 kap. 8 § brottsbalken framgår att förutom en påföljd kan brott föranleda |
|
förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan. |
|
Förfaranden avseende dessa andra reglerade följder av brott bör enligt |
|
regeringens mening omfattas av den nya lagens tillämpningsområde. En |
|
förutsättning är dock att den rättsverkan som avses, hanteras enligt |
|
reglerna om förundersökning och rättegång i brottmål. Om den särskilda |
|
rättsverkan handläggs enligt andra processrättsliga regler, faller den utan- |
|
för definitionen av en europeisk utredningsorder, t.ex. vid återkallelse av |
|
körkort som är en rättsligt reglerad följd av ett brott, men som handläggs |
|
i ett förvaltningsrättsligt förfarande (se 5 kap. 3 §, 7 kap. 2 § och 8 kap. |
74 |
1 § körkortslagen [1998:488]). Detsamma gäller om den åtgärd som |
avses inte kan anses vara en reglerad följd av ett brott, t.ex. kontakt- förbud. För en närmare redogörelse av vilka andra typer av författnings- reglerade följder av brott som omfattas av definitionen hänvisas till författningskommentaren.
Enligt bestämmelserna i 22 kap. rättegångsbalken kan talan om enskilt anspråk föras i samband med åtal för brottet (1 §). Under vissa förutsätt- ningar är åklagaren skyldig att förbereda och utföra målsägandens talan (2 §). Enskilt anspråk är i grunden ett tvistemål och direktivet om en europeisk utredningsorder omfattar inte anspråk som hanteras inom ramen för civilrättsliga förfaranden. Vid talan om enskilt anspråk, som förs i samband med åtal för brottet, kommer dock åtskilliga straffprocess- rättsliga regler att gälla även för förfarandet om det enskilda anspråket (se bl.a. Fitger m.fl., Rättegångsbalken I, del 2, s. 22:4). I många fall kommer den åtgärd som ska vidtas i en annan medlemsstat att avse bevisning som, inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, är relevant för såväl ansvarsdelen som det enskilda anspråket. En utredningsorder som utfärdas i dessa fall bör omfattas av definitionen, oavsett att bevis- ningen även används i talan om det enskilda anspråket. I vissa fall behövs, beträffande det enskilda anspråket, utredning som inte har någon relevans för ansvarsdelen, t.ex. om att skada uppkommit (när det inte är ett brottsrekvisit) eller om beräkning av skadeståndets storlek. Även om sådana frågor hanteras inom ramen för en svensk brottmålsprocess, torde det inte överensstämma med direktivets syfte att en europeisk utrednings- order ska omfatta bevisinhämtning i dessa frågor. En utredningsorder bör därför inte kunna utfärdas i dessa fall.
Enligt artikel 4 d omfattas även straffrättsliga förfaranden som hänför sig till brott för vilka en juridisk person kan ställas till ansvar eller be- straffas. Definitionen av en europeisk utredningsorder som utfärdas i Sverige bör även omfatta de förfaranden i vilka talan riktar sig mot en juridisk person. Det kan t.ex. röra sig om åläggande av företagsbot eller talan om förverkande som riktar sig mot en näringsidkare. Eftersom det föreslås ovan att en utredningsorder ska utfärdas i en förundersökning eller rättegång i brottmål behövs inga uttryckliga regler om att talan som riktar sig mot en juridisk person omfattas.
Direktivets tillämpningsområde är slutligen begränsat till åtgärder som avser bevisinhämtning, vilket framgår av artikel 1.1. Det bör därför framgå av definitionen att ett beslut ska innebära att en utredningsåtgärd vidtas i syfte att hämta in bevisning. Åtgärder för ett annat syfte bör således falla utanför lagens tillämpningsområde. Ett sådant exempel är beslag som syftar till att återställa egendom till rättmätig ägare eller till att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. För sådana åtgärder får i stället annan lag tillämpas, se avsnitt 6.3.3.
Enligt artikel 32.1 i direktivet kan åtgärder vidtas i syfte att proviso- riskt förhindra att material som kan användas som bevis förstörs, om- vandlas, förflyttas, överlämnas eller bortskaffas. En sådan åtgärd får anses syfta till att inhämta bevisning, dels eftersom åtgärden endast avser bevismaterial, dels då huvudtanken är att materialet i ett senare skede ska överlämnas till den utfärdande staten. Definitionen av en europeisk utredningsorder behöver således inte innehålla en särskild bestämmelse om provisoriska åtgärder.
Prop. 2016/17:218
75
Prop. 2016/17:218 I promemorian föreslås att det uttryckligen i definitionen ska anges att med en utredningsorder som utfärdas i Sverige avses även överlämnande av bevisning som en behörig myndighet i en annan medlemsstat har i sin besittning. Regeringen anser emellertid att detta inte behöver regleras särskilt. En åtgärd som syftar till att hämta in bevisning får även anses omfatta dessa fall.
Sammanfattningsvis ska med en europeisk utredningsorder avses ett beslut i Sverige av en åklagare eller domstol under en förundersökning eller en rättegång i brottmål som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevisning.
En europeisk utredningsorder som utfärdas i en annan medlemsstat
Av definitionen av en europeisk utredningsorder som utfärdas i en annan medlemsstat bör inledningsvis framgå att med en sådan avses ett beslut som har meddelats eller godkänts av en utländsk domare, domstol, undersökningsdomare eller åklagare (se artikel 2 c). En utredningsorder kan således utfärdas av en annan myndighet än de som räknas upp, t.ex. polismyndighet, men för att ordern ska kunna erkännas och verkställas i Sverige krävs att den har godkänts av en domare, domstol, undersök- ningsdomare eller åklagare.
Vidare bör det anges att utredningsordern innebär att en utrednings- åtgärd ska vidtas i Sverige för att hämta in bevisning. Till skillnad mot vad som föreslås i promemorian anser regeringen att det inte uttryckligen behöver framgå att en utredningsorder även får avse en åtgärd som inne- bär ett inhämtande av bevisning som redan finns hos svensk åklagare eller domstol. En sådan åtgärd får anses utgöra en åtgärd som vidtas för att hämta in bevisning i lagens mening. Om åtgärden har ett annat syfte, t.ex. för att säkerställa en verkställighet av ett framtida beslut om för- verkande, faller den utanför definitionen och kan inte bli föremål för er- kännande eller verkställighet i Sverige. Innan detta konstateras bör dock åklagaren eller domstolen samråda med den andra statens behöriga myndighet.
De förfaranden som anges i artikel 4 b och c i direktivet återfinns, som nyss redogjorts för, inte i svensk rätt men däremot i vissa andra med- lemsstaters rättssystem. Avsaknaden av svenska regler i detta avseende utgör inte någon grund för att vägra, utan tvärtom föreligger som ut- gångspunkt en skyldighet för Sverige att erkänna och verkställa den åt- gärd som anges i utredningsordern. Definitionen av en europeisk utred- ningsorder som utfärdas i en annan medlemsstat bör mot denna bakgrund i stort sett vara likalydande med relevanta bestämmelser i artikel 4
Sålunda bör det av definitionen framgå att utredningsordern ska ha meddelats antingen i ett straffrättsligt förfarande eller i ett annat för- farande, som har inletts av en administrativ eller rättslig myndighet, av- seende straffbara gärningar, när ett beslut i ett sådant förfarande kan leda till ett förfarande inför en domstol som är behörig att handlägga brottmål. Vad som i den andra medlemsstaten är ett straffrättsligt eller annat förfarande enligt nämnda bestämmelser i direktivet får avgöras av den statens regelverk.
Av artikel 4 d i direktivet framgår att en utredningsorder som utfärdas i
ett av ovan nämnda förfaranden även får hänföra sig till brott eller över-
76
trädelser för vilka en juridisk person kan ställas till ansvar eller be- Prop. 2016/17:218 straffas. Regeringen anser emellertid, till skillnad från vad som föreslås i
promemorian, att detta inte behöver anges uttryckligen i definitionen. Lydelsen av den definition som föreslås ovan utesluter inte att ett för- farande kan rikta sig mot en juridisk person utan omfattar såväl fysiska som juridiska personer.
Vad gäller bedömningen av när det utländska förfarandet ska anses inlett respektive avslutat bör utgångspunkten vara den andra medlems- statens regelverk. Det torde dock motsvara den ordning som gäller i Sverige, dvs. förfarandet inleds när det finns anledning att anta att ett brott begåtts och avslutas när det finns en dom eller ett beslut som inte längre går att överklaga. Det kan noteras att det också i den andra med- lemsstaten kan vara möjligt att vidta utredningsåtgärder i samband med användande av särskilda rättsmedel (jfr 58 kap. 6 a och 6 b §§ rätte- gångsbalken). Även en utredningsorder i en sådan situation kan omfattas av definitionen.
Det bör inte krävas att det utländska förfarandet ska kunna leda till ett visst resultat, så länge den rättsligt reglerade följden i den medlemsstaten baserar sig på en straffbar gärning eller en gärning som är straffbar genom att den utgör en överträdelse av en rättsregel.
Sammanfattningsvis bör med en europeisk utredningsorder avses ett beslut i en annan medlemsstat av en domare, domstol, undersöknings- domare eller åklagare i ett straffrättsligt eller motsvarande förfarande som innebär att en åtgärd ska vidtas i Sverige för att inhämta bevisning.
6.3.3Närmare om den nya lagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, lagen om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut och 1946 års lagar om bevisupptagning åt respektive vid utländsk domstol ska inte gälla om den nya lagen är tillämplig.
Den nya lagen ska inte tillämpas vid bevisinhämtning inom en gemensam utredningsgrupp som har inrättats enligt lagen om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar eller när krimi- nalregisteruppgifter hämtas in eller lämnas ut med stöd av rådets ram- beslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och upp- gifternas innehåll.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna godtar förslagen eller invänder inte mot dem.
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten anför emellertid att det är angeläget att den nya lagens tillämpningsområde klargörs i förhållande till annan relevant lagstiftning. Myndigheterna framhåller särskilt svårig- heterna med regelverken om beslag, eftersom ett och samma beslag kan ha flera syften, vilket i sin tur kan leda till att både den nya lagen och annan lag är tillämplig.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 34.1 och 34.2 i direktivet
föreskrivs att direktivet, helt eller delvis, ersätter motsvarande be-
77
Prop. 2016/17:218 stämmelser i de internationella överenskommelser som räknas upp i artikeln. Dessa är 1959 års konvention om rättslig hjälp och dess två tilläggsprotokoll, konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (Schengenkonventionen) samt
De internationella överenskommelser som är i kraft har genomförts i svensk rätt. Rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut har genom- förts genom lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Övriga interna- tionella överenskommelser är genomförda i huvudsak genom lagen om internationell rättslig hjälp. Beträffande utlämnande av uppgifter ur be- lastningsregister finns kompletterande bestämmelser i lagen (1998:620) om belastningsregister (se prop. 1999/2000:61 s. 181 och prop. 2011/12:163 s. 40 f.). För information om bankkonton, transaktioner mellan konton och annan liknande information föreskrivs i ett flertal lagar på det finansiella området en skyldighet för banker och finansiella institut att tillhandahålla informationen till en åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, se t.ex. 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. En del av samarbetet återfinns slutligen i 2003 års lag om internationellt samarbete.
Det bör därför införas bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp, 2003 års lag om internationellt samarbete och lagen om verk- ställighet av frysningsbeslut om att respektive lag inte gäller om den nya lagen som genomför direktivet är tillämplig. Detsamma gäller lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol. Eftersom direk- tivets tillämpningsområde är begränsat, kommer dock dessa lagar även i fortsättningen att kunna eller behöva tillämpas. Några remissinstanser efterfrågar också, mot denna bakgrund, ett förtydligande av den nya lagens tillämpningsområde. Regeringen gör följande överväganden.
Till att börja med ska den nya lagen endast tillämpas gentemot med- lemsstaterna i EU, utom Danmark och Irland (se avsnitt 6.2). I förhållan- de till Danmark och Irland och stater som inte är medlemmar i EU ska således den ordning som gäller i dag fortsätta att tillämpas.
Den nya lagen som föreslås avser endast åtgärder som syftar till att inhämta bevisning i vissa typer av förfaranden (se avsnitt 6.3.2). I såväl lagen om internationell rättslig hjälp som lagen om verkställighet av frysningsbeslut föreskrivs om åtgärder som har andra syften. Främst avses beslag och kvarstad för att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande, men även beslag för återställande av egendom
78
till rättmätig ägare. Om åtgärden har något av dessa syften, ska nämnda lagar tillämpas i stället för den nya lagen.
Lagen om internationell rättslig hjälp omfattar även andra typer av förfaranden än vad som följer av artikel 4 i direktivet. I 1 kap. 5 § första stycket 1 anges att rättslig hjälp ska lämnas i ärenden som i den ansök- ande staten eller i Sverige handläggs i ett administrativt eller annat förfarande än ett straffrättsligt förfarande, om detta har avtalats i en inter- nationell överenskommelse. I viss utsträckning kommer denna be- stämmelse att ersättas av den nya lagens bestämmelser, eftersom de inter- nationella överenskommelser som avses bl.a. är Schengenkonventionen och
Rättslig hjälp kan även lämnas i ärenden som avser skadestånd för bl.a. felaktiga frihetsberövanden och ärenden som handläggs gemensamt med brottmål enligt 1 kap. 5 § första stycket 2 och 3 lagen om internationell rättslig hjälp. Dessa typer av ärenden omfattas i huvudsak inte av direk- tivets tillämpningsområde. När det gäller ärenden som handläggs gemen- samt med brottmål är gränsdragningen inte helt enkel och ärenden som rör målsägandeanspråk bör i vissa delar kunna omfattas av direktivet (se avsnitt 6.3.2). Enligt 1 kap. 6 § lagen om internationell rättslig hjälp ska rättslig hjälp lämnas i ärenden om nåd och andra ärenden på verkställig- hetsstadiet. Ärenden av detta slag faller utanför direktivets tillämpnings- område.
En europeisk utredningsorder kommer ofta att avse beslag. I artikel 29 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder finns bestämmelser om att en utfärdande stat kan begära att den verkställande staten beslagtar och överlämnar egendom som kan användas som bevis (men även egen- dom som har förvärvats av den eftersökte till följd av brottet). Vidare ska sådan egendom kunna beslagtas på initiativ av den verkställande statens myndigheter. I artikel 25 i konventionen om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (Nordisk arresteringsorder) finns liknande bestämmelser. Bestämmelserna i rambeslutet och konventionen har genomförts genom 4 kap. 7 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder respektive 3 kap. 8 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Dessa bestämmelser hänvisar till lagen om internatio- nell rättslig hjälp vid handläggningen av ett sådant ärende. Direktivet ersätter inte artikel 29 i aktuellt rambeslut. Om den utfärdande staten i en europeisk arresteringsorder begär bistånd i enlighet med artikel 29 i rambeslutet, bör en sådan begäran handläggas enligt bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp. Inget hindrar dock att den andra staten i anslutning till att en arresteringsorder översänds till behörig myn- dighet i Sverige, även översänder en utredningsorder som avser beslag. En sådan utredningsorder får då hanteras enligt den nya föreslagna lagen. Regeringen anser att samma synsätt bör gälla i det omvända fallet där Sverige är utfärdande stat, vilket innebär att det blir upp till åklagaren att avgöra om bistånd med beslag ska begäras med stöd av rambeslutet eller om det i stället ska utfärdas en utredningsorder. Beslag i samband med ett överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder (vilket i realiteten
Prop. 2016/17:218
79
Prop. 2016/17:218 endast kommer aktualiseras i förhållande till Finland) bör hanteras på
|
samma sätt. |
|
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten anför att det nya regel- |
|
verket innebär vissa praktiska svårigheter vid handläggningen av beslag |
|
mot bakgrund av att ett beslag kan ske för flera syften. Beslag kan utgöra |
|
bevis, men även syfta till att säkerställa en framtida verkställighet av ett |
|
beslut om förverkande. Regeringen har förståelse för att regelverket kan |
|
innebära praktiska svårigheter, men med hänsyn till att tillämpnings- |
|
området för direktivet är begränsat går det inte att undvika de svårigheter |
|
som kan uppkomma. I skäl 34 i direktivet har denna problematik också |
|
uppmärksammats och det uppmanas till flexibilitet vid tillämpningen av |
|
relevanta instrument. Vad som avses med ”flexibilitet” är inte helt enkelt |
|
att uttolka. Regeringen gör dock följande överväganden. |
|
En utredningsorder för beslag utfärdas för att beslagtagen egendom ska |
|
överlämnas till den utfärdande staten för att användas som bevis. Om den |
|
staten även vill att egendomen, efter avslutat förfarande, ska återställas |
|
till rättmätig ägare (restitution), bör en sådan begäran kunna hanteras |
|
samtidigt i Sverige i enlighet med artikel 8 i |
|
sidig rättslig hjälp. Enligt 4 kap. 19 § andra strecksatsen lagen om inter- |
|
nationell rättslig hjälp kan också egendom beslagtas och överlämnas, om |
|
egendomen kan antas vara frånhänd någon genom brott. Utrednings- |
|
ordern bör kunna ses som en ansökan om rättslig hjälp enligt 2 kap. 4 § |
|
lagen om internationell rättslig hjälp. Alla relevanta uppgifter kommer att |
|
finnas med och vid behov får kompletteringar göras (2 kap. 9 §). Vidare |
|
kan direktkontakter ske mellan de behöriga myndigheterna (2 kap. 6 § |
|
andra stycket). I det omvända fallet, dvs. när Sverige är utfärdande stat, |
|
bör utgångspunkten vara att den andra staten har motsvarande regler om |
|
rättslig hjälp i brottmål som innebär att egendom kan överlämnas i syfte |
|
att återställa den till rättmätig ägare. |
|
Om beslaget även syftar till att säkerställa en framtida verkställighet av |
|
ett förverkandebeslut, uppstår en del praktiska problem. De internatio- |
|
nella regelverk som gäller för beslag i ett första skede samt en verk- |
|
ställighet av ett meddelat beslut om förverkande i ett senare skede, |
|
bygger på att egendomen finns kvar i den verkställande staten (se bl.a. |
|
artikel 10.1 b i rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut och |
|
artikel 4.1 i rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om |
|
tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om för- |
|
verkande). Egendomen överlämnas således enligt dessa regelverk inte till |
|
den utfärdande staten. |
|
När Sverige är verkställande stat bör åklagaren samråda med den andra |
|
statens myndigheter om det finns indikationer på att egendomen som |
|
överlämnas även kan bli föremål för ett förverkande. Om den utfärdande |
|
myndigheten vill att egendomen även ska förverkas, finns det möjlig- |
|
heter att beslagta egendomen för detta syfte och överlämna den till den |
|
andra staten enligt 4 kap. 19 § tredje strecksatsen lagen om internationell |
|
rättslig hjälp. Bakgrunden till denna bestämmelse var att kunna omhän- |
|
derta ansökningar om beslag som hade dubbla syften (se prop. |
|
1989/90:82 s. 33). Har en utredningsorder utfärdats får den, även i dessa |
|
fall, tjäna som underlag för att pröva en ansökan enligt nämnda be- |
|
stämmelse. Prövningen kommer alltså att ske enligt lagen om internatio- |
80 |
nell rättslig hjälp. Utfallet kan således bli annorlunda än den prövning |
som görs gentemot den nya lagen som genomför direktivet. Om en ansökan om beslag enligt lagen om internationell rättslig hjälp avslås eller upphävs vid en domstolsprövning, bör bestämmelsen i artikel 13.3 i direktivet beaktas, dvs. uppställande av krav på att egendom ska återläm- nas.
I det omvända fallet, dvs. när Sverige är utfärdande stat, bör åklagaren, i utredningsordern eller på annat sätt, informera den andra statens myn- dighet att den egendom som överlämnas även kan bli föremål för för- verkande. Åklagaren och den andra statens myndighet får samråda om vad som är möjligt och vilket tillvägagångssätt som bör användas. Om den andra staten har en regel som motsvarar den som finns i 4 kap. 19 § tredje strecksatsen lagen om internationell rättslig hjälp, kan det vara en väg framåt. Det ska dock påpekas att någon motsvarighet till denna bestämmelse i lagen inte finns i någon internationell överenskommelse. Kräver den andra statens myndighet vid överlämnandet av egendomen att den ska återlämnas enligt artikel 13.3 i direktivet, finns det inget annat att göra än att efterfölja detta krav. Om något sådant krav inte ställs upp, bör inget hinder finnas mot att egendomen kan bli föremål för ett för- verkande i Sverige.
En utredningsorder kan avse uppgifter ur det svenska belastnings- registret (jfr artikel 10.2 b i direktivet). Direktivet ersätter artikel 13.1 i 1959 års konvention om rättslig hjälp som avser utlämnande av sådana uppgifter i straffrättsliga förfaranden. Den föreslagna bestämmelsen om att lagen om internationell rättslig hjälp inte gäller om den nya lagen är tillämplig, kommer även att avse denna form av samarbete. Det utbyte som däremot sker med stöd av artikel 13.2 i nämnda konvention avser andra förfaranden än de som direktivet omfattar. För dessa fall gäller lagen om internationell rättslig hjälp med kompletterande bestämmelser i lagen om belastningsregister och förordningen (1999:1134) om belast- ningsregister.
Mellan medlemsstaterna gäller rambeslutet 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll. Rambeslutet har genomförts genom ändringar i lagen och förordningen om belastnings- register. I artiklarna
Direktivet ersätter
Prop. 2016/17:218
81
Prop. 2016/17:218 ningsgrupper, kontrollerade leveranser och hemliga utredningar. I 2003 års lag om internationellt samarbete finns bestämmelser som genomför
6.3.4Samarbete som inte omfattas av den nya lagen
Regeringens bedömning: Åtgärder inom ramen för tull- och polis- samarbetet inom EU bör falla utanför den nya lagens tillämpnings- område.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna instämmer i eller invänder inte mot bedömningen.
Åklagarmyndigheten anser emellertid att det vore bra med en utförligare beskrivning av skärningspunkten mellan polissamarbete, tullsamarbete och rättsligt samarbete. Vidare konstaterar myndigheten att tullregle- ringen i Neapel
Skälen för regeringens bedömning: Det brottsbekämpande sam- arbetet brukar ofta delas in i det polisiära samarbetet och tullsamarbetet å ena sidan och det straffrättsliga samarbetet å andra sidan. Uppdelningen är dock inte alltid självklar. I vissa medlemsstater ges t.ex. polismyndig- heter större befogenheter än i andra stater. Det kan bl.a. röra sig om möjligheten att besluta om vissa straffprocessuella tvångsmedel. I andra medlemsstater endast är åklagare eller domstol som får besluta om sådana åtgärder.
Det polisiära samarbetet och tullsamarbetet sker ofta på underrättelse- stadiet, dvs. innan ett straffrättsligt förfarande har inletts. Detta sam- arbete, ofta i form av ett informationsutbyte mellan myndigheterna, kan fortsätta utan påverkan av direktivet eller den nya lagen. De internatio- nella överenskommelser som reglerar detta samarbete ersätts inte heller av direktivet.
Samarbetet mellan polisiära myndigheter och tullmyndigheter kan fort- gå när det straffrättsliga förfarandet har inletts och det med stöd av flera olika instrument. Avgränsningen av detta samarbete mot det samarbete som regleras i direktivet bör dock enligt regeringens mening inte föran- leda några större tillämpningssvårigheter.
En polis- eller tullmyndighet kommer till att börja med inte kunna tillämpa direktivet eftersom en utredningsorder alltid måste utfärdas eller godkännas av en rättslig myndighet (se artikel 2 c). Däremot kan åtgärder för att inhämta bevis efter en begäran från t.ex. en polismyndighet, med stöd av en överenskommelse som inte ersätts av direktivet, kunna vidtas även fortsättningsvis. Ett exempel på en sådan överenskommelse är rådets rambeslut 2006/960/RIF av den 18 december 2006 om förenklat
informations- och underrättelseutbyte mellan de brottsbekämpande myn-
82
digheterna i Europeiska unionens medlemsstater. Rambeslutet har genomförts genom förordningen (2008:1396) om förenklat uppgifts- utbyte mellan brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionen. Den omständigheten att samma uppgifter skulle kunna inhämtas med stöd av direktivet om en europeisk utredningsorder påverkar inte möjligheten att inhämta bevis enligt den förordningen. Motsvarande bör gälla uppgifts- utbyte som sker mellan tullmyndigheter med stöd av t.ex. konventionen av den 18 december 1997 om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (Neapel
Av artikel 34 i direktivet framgår att direktivet ersätter vissa be- stämmelser i Schengenkonventionen. Gränsöverskridande övervakning enligt artikel 40 i den konventionen syftar i stor utsträckning till att in- hämta bevisning. Som Åklagarmyndigheten anför hanteras i vissa stater sådan övervakning som straffrättsligt samarbete, medan andra stater ser det mer som polisiärt samarbete. I svensk rätt anses gränsöverskridande övervakning som polisiärt samarbete (se 2 kap.
Beträffande kontrollerade leveranser (artikel 28 i direktivet) bör be- stämmelserna i
När det gäller hemliga utredningar (artikel 29 i direktivet) finns mot- svarande bestämmelser i artikel 23 i Neapel
Prop. 2016/17:218
83
Prop. 2016/17:218 ande är följaktligen endast direktivet och bestämmelserna i den föreslagna nya lagen tillämpliga beträffande dessa utredningsåtgärder.
Som Åklagarmyndigheten påpekar anges i artikel 3 i Neapel
6.3.5Internationella avtal om bevisinhämtning
Regeringens bedömning: I förhållande till andra medlemsstater bör den nya lagen ha företräde framför bestämmelser om bevisinhämtning som finns i bilaterala och multilaterala avtal som Sverige har ingått.
Promemorians bedömning: I promemorian anges inte särskilt någon bedömning i fråga om huruvida bilaterala eller multilaterala avtal bör bibehållas i förhållande till andra medlemsstater.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans uppmärksammar frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Som anges i avsnitt 6.3.3 ska direktivet om en europeisk utredningsorder enligt artikel 34.1 och 34.2 ersätta bl.a. motsvarande bestämmelser i 1959 års konvention om rättslig hjälp och dess två tilläggsprotokoll, Schengenkonventionen samt EU- konventionen om ömsesidig rättslig hjälp och dess tilläggsprotokoll. Eftersom artikel 34 i direktivet innebär att det avtalsreglerade samarbetet mellan Sverige och medlemsstaterna ersätts av direktivets samarbets- regler ska den lag som föreslås för att genomföra direktivet i huvudsak tillämpas i stället för de lagar som tillämpas idag. Om behörig myndighet i den andra medlemsstaten anser att en viss åtgärd inte kan hanteras inom ramen för direktivets tillämpningsområde finns vissa möjligheter att hantera detta inom ramen för lagen om internationell rättslig hjälp (se 1 kap. 2 § andra stycket; jfr även 1 kap. 7 §).
Enligt artikel 34.3 finns det dock en möjlighet att även fortsättningsvis tillämpa bilaterala eller multilaterala överenskommelser med andra med- lemsstater, om dessa ytterligare stärker syftena med direktivet och bidrar till att förenkla eller ytterligare underlätta förfarandena för bevisinhämt- ning. De skyddsnivåer som anges i direktivet måste dock respekteras. Medlemsstater som önskar bibehålla sådana avtal eller överenskommel- ser ska enligt artikel 34.4 informera kommissionen om det och om vilka överenskommelser det är fråga om.
Regler om bevisinhämtning i brottmål finns i en rad olika avtal och överenskommelser som Sverige har ingått, bl.a. inom ramen för sam- arbetet inom FN och Europarådet. Av särskilt intresse är även Nordisk
överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevis-
84
upptagning från 1974 (SÖ 1975:42). Sverige har också ingått avtal om Prop. 2016/17:218 inbördes rättshjälp med Ungern 1983 (SÖ 1986:5) och Polen 1989 (SÖ
1990:9). Avtalen med Polen och Ungern innehåller vissa bestämmelser om bevisupptagning och förundersökning som överlappar direktivets tillämpningsområde. Dessa bestämmelser torde dock ha upphört att gälla i samband med att Ungern och Polen tillträdde 1959 års konvention om rättslig hjälp (se artikel 26.1 och 26.2). De kan i vart fall inte sägas stärka syftet med direktivet, eller underlätta eller förenkla samarbetet i förhåll- ande till direktivets bestämmelser. Bestämmelserna om bevisupptagning och förundersökning i dessa avtal ska därför inte bibehållas. Inte heller bestämmelserna om bevisupptagning som finns i den nordiska överens- kommelsen från 1974 är sådana som anges i artikel 34.3. De bestämmel- serna bör därför inte bibehållas gentemot Finland.
Av samma skäl som angetts om ovan nämnda överenskommelser anser regeringen att den nya lagen, i förhållande till andra
(SÖ 2002:44).
Sammanfattningsvis anser regeringen att Sverige inte bör göra en an- mälan till kommissionen angående fortsatt tillämpning av bilaterala eller multilaterala överenskommelser. Därigenom tar den nya lagen över avtalen i de delar som avser bevisinhämtning mellan Sverige och en annan medlemsstat.
6.4Utredningsåtgärder som en europeisk utredningsorder ska avse eller motsvara
Regeringens förslag: En europeisk utredningsorder enligt den nya lagen ska avse eller motsvara följande åtgärder:
1.förhör under förundersökning,
2.bevisupptagning vid domstol,
3.förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring,
4.beslag, kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångs- balken och en åtgärd enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken,
5.husrannsakan och andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken,
6.hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraöver- vakning och hemlig rumsavlyssning,
7.tillfälligt överförande av en frihetsberövad person,
8.rättsmedicinsk undersökning av en avliden person,
9.kontrollerad leverans,
10.bistånd i en brottsutredning med användning av en skyddsidentitet,
11.inhämtande av bevis som finns hos en myndighet, eller
12.andra åtgärder som inte innebär användning av tvångsmedel eller
någon annan tvångsåtgärd. |
85 |
|
Prop. 2016/17:218
86
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inte någon uttrycklig bestämmelse om att en utredningsorder även ska kunna omfatta kvarhållande av försändelse.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten påpekar att åtgärden kvarhåll- ande av försändelse inte omfattas av förslaget till ny lag. Åklagarmyndig- heten anser vidare, i likhet med Ekobrottsmyndigheten, att realtidsöver- vakning av bankkonton snarast bör bli tillgänglig för brottsbekämpande myndigheter. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden konstaterar också att tvångsmedlet kvarhållande av försändelse inte finns med i lagförslaget och drar slutsatsen att en sådan åtgärd inte kan omfattas av en europeisk utredningsorder som utfärdas i Sverige. Svea hovrätt har vissa lagtek- niska synpunkter.
Skälen för regeringens förslag: Bevisinhämtning i en annan stat eller i Sverige under en pågående brottsutredning eller en rättegång i brottmål är många gånger av stor betydelse, bl.a. vid utredning och beivrande av grov organiserad brottslighet. Eftersom nuvarande regelverk för bevisin- hämtning mellan medlemsstaterna i stort ersätts av direktivet, bör enligt regeringens mening samtliga åtgärder som syftar till bevisinhämtning och som är tillgängliga för åklagare och domstol under en förundersök- ning och rättegång i brottmål kunna omfattas av en europeisk utrednings- order som utfärdas i Sverige eller i en annan medlemsstat. Det finns inte några skäl till varför vissa åtgärder ska uteslutas från lagens tillämp- ningsområde. Det är vidare så att direktivet förutsätter att Sverige, när en utredningsorder översänds från en annan stat, kan tillhandahålla samtliga åtgärder som en svensk åklagare eller domstol kan använda sig av.
Samma sak bör gälla åtgärder som endast används i det gränsöver- skridande samarbetet och som omfattas av direktivet, t.ex. tillfälligt över- förande av en frihetsberövad person. En utredningsorder bör kunna om- fatta samtliga de åtgärder som möjliggörs genom direktivet.
Enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken kan rätten förordna att en för- sändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag ska hållas kvar i avvaktan på att frågan om beslag har avgjorts. I promemorian räknas denna åtgärd inte uttryckligen upp bland de åtgärder som kan omfattas av en utredningsorder, vilket påpekas av ett par remissinstanser. Enligt rege- ringen bör denna åtgärd omfattas av den nya lagen. Kvarhållande av för- sändelse är ett hemligt tvångsmedel och med hänsyn till bl.a. legalitets- principen bör åtgärden uttryckligen tas med bland de åtgärder som en utredningsorder kan omfatta.
Rättsmedicinsk undersökning kan ske för flera syften, bl.a. i de fall ett dödsfall har samband med ett brott (se 13 § 1 lagen [1995:832] om obduktion m.m.) och bör kunna omfattas av en utredningsorder. En sådan undersökning beslutas av Polismyndigheten eller åklagare utom i de fall den rättsmedicinska undersökningen ska ske efter det att den avlidne personen gravsatts. I dessa fall beslutar domstol (se 18 §). Av 4 och 5 §§ i lagen framgår vad som avses med en rättsmedicinsk undersökning. Rättsmedicinsk undersökning utförs av läkare (20 §). Av 2 § 2 förord- ningen (2007:976) med instruktion för Rättsmedicinalverket framgår vidare att Rättsmedicinalverket är den myndighet som ska ansvara för rättsmedicinska obduktioner och andra rättsmedicinska undersökningar.
Enligt 10 § samma förordning kan Rättsmedicinalverket meddela sär- skilda föreskrifter om krav på särskild läkarkompetens vid utförandet av rättsmedicinska undersökningar som avses i lagen om obduktion m.m. samt om förfarandet vid en sådan undersökning.
En utredningsorder enligt direktivet kan omfatta åtgärder som avser en kontrollerad leverans (artikel 28.1 b) och bistånd i en brottsutredning med användning av en skyddsidentitet (artikel 29, som använder be- greppet ”hemliga utredningar”). I promemorian föreslås att sådana åt- gärder ska omfattas av lagen. Regeringen har ingen annan uppfattning men anser att detta uttryckligen bör framgå av lagtexten.
Enligt artikel 28.1 a i direktivet kan en utredningsorder utfärdas för realtidsövervakning av banktransaktioner eller andra finansiella transak- tioner som genomförs på ett eller flera bestämda konton. I promemorian föreslås inga särskilda regler om detta, bl.a. mot bakgrund av att någon sådan reglering eller etablerad praxis inte finns i Sverige. Åklagarmyn- digheten och Ekobrottsmyndigheten påtalar vikten av att kunna använda realtidsövervakning av banktransaktioner för att bekämpa ekonomisk brottslighet och menar att den nya lagen blir mer inskränkt i detta avse- ende än lagen om internationell rättslig hjälp med hänsyn till 1 kap. 7 § i den lagen. Artikel 6.1 b i direktivet förutsätter dock att utredningsordern omfattar åtgärder som kan vidtas i den stat som utfärdar ordern, antingen med stöd av en uttrycklig reglering eller etablerad praxis. Med hänsyn härtill kan det inte föreslås att en utredningsorder ska kunna utfärdas för en sådan utredningsåtgärd. Inte heller blir det möjligt att utföra realtids- övervakning av banktransaktioner eller andra finansiella transaktioner om det har begärts i en utredningsorder som översänts till Sverige från en annan stat (se vidare avsnitt 8.3.6 och 8.4.2).
En specifik åtgärd som regleras i direktivet är att inhämta bevis som behörig myndighet i en annan medlemsstat eller i Sverige redan har i sin besittning (artikel 1.1 andra stycket). I promemorian föreslås att denna åtgärd ska omfattas av definitionerna av en svensk respektive utländsk utredningsorder. Regeringen anser att detta inte behövs (se avsnitt 6.3.2). Däremot bör åtgärden omfattas av den uppräkning av åtgärder som en europeisk utredningsorder kan omfatta. I lagtexten bör det dock anges att en utredningsorder kan omfatta en utredningsåtgärd som avser eller motsvarar inhämtande av bevis som finns hos en myndighet i den andra medlemsstaten eller i Sverige. Åtgärden kommer att omfatta även andra myndigheter än behöriga myndigheter enligt direktivet.
Slutligen bör en utredningsorder kunna omfatta andra åtgärder än de som föreslås ovan. Bestämmelsen kan, som Svea hovrätt föreslår, utfor- mas efter mönster av 1 kap. 2 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp. En viktig förutsättning är således att åtgärden inte innebär användning av tvångsmedel eller någon annan tvångsåtgärd. I de fall det rör sig om en europeisk utredningsorder som utfärdas i Sverige bör åtgär- den därutöver vara etablerad och godtagen i praxis (jfr artikel 6.1 b i direktivet). I det omvända fallet, dvs. i fråga om en europeisk utrednings- order som utfärdas i en annan medlemsstat, finns en skyldighet att er- känna och verkställa utredningsordern om den åtgärd som avses inte kan anses vara en tvångsåtgärd enligt svensk rätt (artikel 10.2 d). För en när- mare redogörelse för vilka åtgärder som kan omfattas hänvisas till för- fattningskommentaren.
Prop. 2016/17:218
87
Prop. 2016/17:218 |
6.5 |
Behöriga myndigheter |
|
|
|
|
Regeringens förslag: Åklagare och allmän domstol ska vara behöriga |
|
|
att utfärda en europeisk utredningsorder i Sverige. De ska också vara |
|
|
behöriga att erkänna en europeisk utredningsorder som har utfärdats i |
|
|
en annan medlemsstat och se till att den verkställs i Sverige. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. |
|
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Juridiska |
|
|
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför att det bör förklaras hur |
|
|
fördelarna med det nuvarande systemet ska behållas när man övergår till |
|
|
ett mer decentraliserat system av direktkontakter mellan åklagare. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Det straffrättsliga samarbetet som |
|
|
baserar sig på principen om ömsesidigt erkännande bygger på ett sam- |
|
|
arbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Detta gäller även |
|
|
för samarbetet enligt direktivet. De behöriga myndigheterna i den |
|
|
utfärdande respektive den verkställande staten ska ha direktkontakt med |
|
|
varandra (se artikel 7.1 och 7.2 i direktivet). En medlemsstat kan dock |
|
|
utse en centralmyndighet för att ansvara för det administrativa över- |
|
|
sändandet och mottagandet av utredningsordern samt för annan relevant |
|
|
korrespondens (artikel 7.3). Regeringen delar bedömningen i prome- |
|
|
morian att för Sveriges del behöver en sådan myndighet inte utses. Redan |
|
|
i dag har medlemsstaternas myndigheter direktkontakt med varandra vid |
|
|
ansökningar om rättslig hjälp. Ytterst få av dessa ärenden skickas via |
|
|
eller hanteras av centralmyndigheten på Justitiedepartementet. Den över- |
|
|
gång som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet befarar ska |
|
|
bli mindre effektiv är i stort sett redan ett faktum. Erfarenheterna är |
|
|
emellertid att direktkontakter mellan medlemsstaternas myndigheter |
|
|
fungerar bra. Regeringen har heller inga farhågor om att direktkontakter |
|
|
inte skulle fungera väl enligt det samarbete som regleras i direktivet. |
|
|
Det bör därför bestämmas vilka myndigheter som ska vara behöriga att |
|
|
utfärda en europeisk utredningsorder när Sverige är utfärdande stat och |
|
|
behöriga att erkänna en europeisk utredningsorder och se till att den |
|
|
verkställs när Sverige är verkställande stat. I promemorian föreslås att |
|
|
åklagare och allmän domstol ska vara dessa behöriga myndigheter. Rege- |
|
|
ringen instämmer i detta förslag och delar de skäl som förs fram i prome- |
|
|
morian för förslaget (se Ds 2015:57 s. 125 f.). Remissinstanserna godtar |
|
|
också detta förslag. Det finns inga övertygande skäl till att utse ytter- |
|
|
ligare någon myndighet, även om det är möjligt enligt direktivet. En |
|
|
utredningsorder som utfärdas av t.ex. Polismyndigheten skulle ändå |
|
|
behöva godkännas av åklagare, vilket inte gör förfarandet mer effektivt |
|
|
utan tvärtom mer tungrott. Enligt nuvarande regler är det också i huvud- |
|
|
sak åklagare och domstol som lämnar rättslig hjälp. |
|
|
I avsnitt 7.1 och 8.5.1 övervägs närmare vilka utredningsorder en åkla- |
|
|
gare respektive domstol bör få utfärda och vem av dessa som bör hand- |
|
|
lägga en utredningsorder som en annan stats behöriga myndighet har ut- |
|
|
färdat och besluta om huruvida utredningsordern ska erkännas och verk- |
|
|
ställas. |
|
|
Det ska även anmälas till kommissionen vilka myndigheter som ska |
|
|
vara utfärdande respektive verkställande myndighet (se artikel 33 i |
|
88 |
direktivet). Denna fråga behandlas i avsnitt 10. |
Prop. 2016/17:218
7Utfärdande i Sverige av en europeisk utredningsorder
7.1Utfärdande av en utredningsorder
7.1.1En utredningsorder som utfärdas av åklagare
Regeringens förslag: En utredningsorder får utfärdas av åklagare för |
|
|
– |
förhör under förundersökning, |
|
– förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring, |
|
|
– beslag, kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångs- |
|
|
|
balken och en åtgärd enligt 27 kap. 15 § samma balk, |
|
– husrannsakan och andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken, |
|
|
– hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervak- |
|
|
|
ning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning |
|
|
eller hemlig rumsavlyssning, |
|
– rättsmedicinsk undersökning av en avliden person, |
|
|
– tillfälligt överförande av en frihetsberövad person till eller från |
|
|
|
Sverige, |
|
– en kontrollerad leverans på en annan stats territorium, |
|
|
– bistånd i en brottsutredning med användning av en skyddsidentitet, |
|
|
– |
inhämtande av bevis som finns hos en myndighet i en annan |
|
|
medlemsstat, eller |
|
– andra åtgärder som inte innebär användning av tvångsmedel eller |
|
|
|
någon annan tvångsåtgärd. |
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. |
|
|
I promemorian föreslås ingen uttrycklig bestämmelse om att åklagaren |
|
|
ska kunna utfärda en utredningsorder för kvarhållande av försändelse |
|
|
enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken. |
|
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Med hänsyn till regeringens allmänna |
|
|
utgångspunkt om lagens tillämpningsområde och med hänsyn till för- |
|
|
slagen i avsnitt 6.4 bör en åklagare kunna utfärda en utredningsorder för |
|
|
samtliga de åtgärder som finns att tillgå under en pågående förundersök- |
|
|
ning om bevisningen hade varit tillgänglig i Sverige. Rollfördelningen |
|
|
mellan en åklagare och en domstol vid utfärdande av en utredningsorder |
|
|
bör vara den som gäller i dag i ett inhemskt förfarande. Om bevisinhämt- |
|
|
ningen behöver ske under pågående förundersökning, får åklagaren ut- |
|
|
färda utredningsordern. Behöver bevisning tas upp under en rättegång i |
|
|
brottmål är det upp till domstolen att utfärda ordern (se nästa avsnitt). |
|
|
Denna ordning kan dock inte tillämpas undantagslöst. Om en åklagare |
|
|
ser ett behov av bevisupptagning vid en utländsk domstol under en på- |
|
|
gående förundersökning, bör en sådan utredningsorder utfärdas av dom- |
|
|
stol. En sådan bevisupptagning i Sverige görs av rätten enligt rättegångs- |
|
|
balkens bestämmelser efter en begäran av åklagaren. I de fall en bevis- |
|
|
upptagning behöver ske i en annan medlemsstat under en pågående |
89 |
|
|
|
Prop. 2016/17:218 förundersökning får åklagaren vända sig till en domstol och begära en bevisupptagning vid utländsk domstol. Ett annat undantag är om för- undersökningen behöver återupptas under pågående huvudförhandling. Den bevisinhämtning som då behöver ske, får åklagaren ansvara för.
Av förslagen i avsnitt 7.3.3 framgår att åklagaren, beträffande vissa åtgärder, måste inhämta rättens tillstånd till att utfärda utredningsordern. Det gäller bl.a. hemliga tvångsmedel enligt 27 kap. rättegångsbalken.
Rättegångsbalken innehåller inte några uttryckliga regler om åklaga- rens möjligheter att hålla förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Inget hindrar dock att åklagaren håller förhör med hjälp av olika tekniska lösningar (jfr 23 kap. 6 a § rättegångsbalken). Direk- tivet om en europeisk utredningsorder innehåller uttryckliga regler om sådana förhör, och direktivets tillämpningsområde omfattar även för- undersökningen. För tydlighetens skull bör det därför i lagen uttryckligen anges att åklagaren kan utfärda en utredningsorder för förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring.
Tillfälligt överförande av en frihetsberövad person är en åtgärd som inte finns i inhemska förfaranden. Regeringen anser dock att en åklagare ska kunna utfärda en utredningsorder för en sådan åtgärd, t.ex. för förhör eller en vittneskonfrontation, vilket bör framgå av den lag som föreslås.
7.1.2En utredningsorder som utfärdas av domstol
Regeringens förslag: En utredningsorder får utfärdas av domstol för
–bevisupptagning vid utländsk domstol,
–förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring, eller
–tillfälligt överförande av en frihetsberövad person till eller från Sverige.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Med samma utgångspunkter som i föregående avsnitt bör en domstol kunna utfärda en utredningsorder för åtgärder som kan tas upp som bevisning under en rättegång i brottmål om bevisningen hade varit tillgänglig i Sverige. Vidare bör en order kunna utfärdas för åtgärder som enbart återfinns i det gränsöverskridande sam- arbetet, dvs. tillfälligt överförande av en frihetsberövad person. Det finns inga skäl för att en domstol inte ska kunna använda sig av de åtgärder som direktivet tillhandahåller.
Att såväl domstol som åklagare kan utfärda en utredningsorder för dels förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring, dels tillfälligt överförande av en frihetsberövad person följer av att direktivets be- stämmelser inte begränsas till en viss del av det straffrättsliga för- farandet. Bestämmelserna behöver inte heller leda till några tillämpnings- problem. Domstolen utfärdar en utredningsorder som syftar till bevis- upptagning under huvudförhandlingen, medan åklagaren utfärdar en utredningsorder för att hämta in bevis under förundersökningen.
Behörig domstol att utfärda utredningsordern kommer att vara den domstol som handlägger det pågående brottmålet.
90
7.2 |
Den misstänktes eller tilltalades rätt att begära |
Prop. 2016/17:218 |
|
att en utredningsorder utfärdas |
|
Regeringens bedömning: Det krävs inte någon särskild lagreglering om den misstänktes eller hans eller hennes försvarares rätt att begära att en utredningsorder utfärdas.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna godtar eller invän-
der inte mot bedömningen. Sveriges advokatsamfund framför dock att det av lagen bör framgå att en misstänkt, tilltalad eller dennes försvarare får begära att en utredningsorder utfärdas inom ramen för de rättigheter som är tillämpliga på försvaret och i överensstämmelse med nationella straff- rättsliga förfaranden. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet betonar att det måste finnas möjligheter för svenska försvarsadvokater att begära att åklagaren utfärdar en utredningsorder för att införskaffa bevis som kan ha betydelse ur försvarets perspektiv.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 1.3 i direktivet om en europeisk utredningsorder föreskrivs att en utredningsorder ska kunna utfärdas på begäran av den misstänkte eller tilltalade eller på begäran av hans eller hennes försvarare. Sveriges advokatsamfund vill att denna rätt uttryckligen ska framgå av lag, medan Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet betonar att den möjligheten måste finnas.
I avsnitt 6.5 föreslår regeringen att åklagare och allmänna domstolar ska vara behöriga att utfärda en utredningsorder. På vems initiativ en sådan order utfärdas regleras däremot inte. Regeringen ser inte heller någon anledning att införa några sådana regler. Som påpekas i promemo- rian ger rättegångsbalkens regler i 23 kap. 18 och 19 §§ tillräckliga garantier för att åklagaren utfärdar en utredningsorder om komplette- rande utredning begärs av den misstänkte eller hans eller hennes för- svarare och den bevisning som behöver inhämtas finns i en annan med- lemsstat. Med stöd av 45 kap. 10 § rättegångsbalken kan även en tilltalad åberopa bevisning som medför att domstolen behöver utfärda en utred- ningsorder, t.ex. för förhör genom ljud- och bildöverföring. Några ytter- ligare regler behövs inte.
7.3Förutsättningar för att utfärda en utredningsorder
7.3.1För att utfärda en utredningsorder avseende en viss utredningsåtgärd ska samma krav gälla som när åtgärden vidtas i ett svenskt förfarande
Regeringens förslag: En utredningsorder ska få utfärdas om de förutsättningar som gäller för att vidta utredningsåtgärden under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål och enligt den nya lagen är uppfyllda.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. |
91 |
|
Prop. 2016/17:218 |
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Svea |
|
hovrätt konstaterar dock att den föreslagna bestämmelsen är central, men |
|
något svårläst, och föreslår vissa förtydliganden och lagtekniska lös- |
|
ningar. Även Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt anser att den |
|
föreslagna bestämmelsen inte är helt lättillgänglig. |
|
Skälen för regeringens förslag: I artikel 6 i direktivet om en euro- |
|
peisk utredningsorder anges allmänna villkor för att utfärda en utred- |
|
ningsorder. I punkt 1 b sägs att en order endast får utfärdas om den eller |
|
de utredningsåtgärder som ordern rör kunde ha begärts under samma för- |
|
utsättningar i ett liknande inhemskt ärende. Regeln innebär, när Sverige |
|
är utfärdande stat, att en utredningsorder endast får utfärdas om förutsätt- |
|
ningarna för att vidta åtgärden under en svensk förundersökning eller |
|
rättegång i brottmål är uppfyllda om bevisningen hade varit tillgänglig i |
|
Sverige. En utredningsorder får således inte utfärdas för en åtgärd, som |
|
visserligen är tillåten i en annan stat, men som inte är möjlig att vidta |
|
enligt svensk rätt antingen på grund av att den inte finns tillgänglig enligt |
|
svensk rätt eller på grund av att den inte kan vidtas för att vissa mate- |
|
riella förutsättningar inte är uppfyllda (t.ex. för att vissa krav på brottets |
|
svårhetsgrad eller att det ska avse vissa typer av brott inte är uppfyllda). |
|
En bestämmelse med denna innebörd bör tas in i den nya lagen. |
|
Det kan noteras att i 1 kap. 7 § lagen (2000:562) om internationell |
|
rättslig hjälp i brottmål (lagen om internationell rättslig hjälp) är utgångs- |
|
punkten annorlunda. En åklagare kan enligt den lagen ansöka om en åt- |
|
gärd som är tillåten i den andra staten utan att först göra någon prövning |
|
mot nationell rätt. Skillnaden är dock att direktivet bygger på principen |
|
om ömsesidigt erkännande som ålägger den verkställande staten en skyl- |
|
dighet att verkställa en annan stats beslut. Denna principiella skyldighet |
|
föreligger inte i samma utsträckning vid en ansökan om rättslig hjälp. |
|
Vid tillämpningen av bestämmelsen bör emellertid uppmärksammas |
|
den kontext som nu är aktuell, dvs. att bevisningen ska inhämtas i en |
|
annan stat, samt att direktivets bestämmelser delvis har en annan kon- |
|
struktion än de svenska reglerna. Ett exempel är bevisupptagning vid ut- |
|
ländsk domstol. En sådan åtgärd ska bedömas utifrån bestämmelserna i |
|
rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudförhandling i Sverige. |
|
Förutsättningarna för en sådan bevisupptagning är förhållandevis restrik- |
|
tiva. Samma restriktivitet bör inte gälla vid bevisupptagning vid en ut- |
|
ländsk domstol; bevisupptagningen ska ske i en annan stat och förutsätt- |
|
ningarna för att få ett vittne att inställa sig till en huvudförhandling |
|
skiljer sig åt jämfört med när vittnet finns i Sverige. |
|
Samarbetet enligt direktivet utgår även ifrån att andra förutsättningar är |
|
uppfyllda, t.ex. att utredningsordern omfattas av direktivets tillämpnings- |
|
område och att en proportionalitetsprövning enligt lagen har gjorts (se |
|
avsnitt 7.3.2). Vidare ställs särskilda krav upp för att vidta vissa åtgärder, |
|
t.ex. vid förhör genom ljudöverföring (se avsnitt 7.7.4). Med hänsyn |
|
härtill bör det i bestämmelsen, utöver hänvisningen till förutsättningarna |
|
för att vidta åtgärden under en svensk förundersökning eller rättegång i |
|
brottmål, även anges att en utredningsorder endast får utfärdas om för- |
|
utsättningarna enligt den nya lagen är uppfyllda. |
|
En utredningsåtgärd som saknar motsvarighet i svensk rätt är tillfälligt |
|
överförande av en frihetsberövad person. En hänvisning till vad som |
92 |
gäller enligt rättegångsbalken eller annan författning fyller därför ingen |
funktion. I den nya lagen föreslås dock särskilda förutsättningar för Prop. 2016/17:218 denna åtgärd (se avsnitt 7.7.5). En utredningsorder avseende en sådan
åtgärd bör därför få utfärdas endast om bestämmelserna i den nya lagen avseende den aktuella åtgärden är uppfyllda.
7.3.2En proportionalitetsprövning ska ske
Regeringens förslag: En utredningsorder får utfärdas endast om den, med beaktande av det men för den enskilde samt den tidsåtgång och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet, framstår som nöd- vändig och proportionerlig med hänsyn till brottets art och svårhets- grad samt övriga omständigheter.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser invänder inte mot för-
slaget. Svea hovrätt föreslår vissa ändringar i bestämmelsen för att för- tydliga syftet. Göteborgs tingsrätt noterar att utformningen av proportio- nalitetsprincipen har en annan lydelse än exempelvis den som föreskrivs i 24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken, och menar att slutsatsen i promemorian att det är fråga om samma typ av överväganden som i ett motsvarande nationellt ärende kan ifrågasättas. Även Malmö tingsrätt anser att den föreslagna proportionalitetsregeln är något oklar. Ekobrotts- myndigheten anför att proportionalitetsprincipen ska beaktas vid all myndighetsutövning och att det finns risk för att den föreslagna para- grafen tolkas motsatsvis och kan komma att begränsa de överväganden om proportionalitet som alltid ska göras.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 6.1 a i direktivet anges att en utredningsorder får utfärdas endast om det är nödvändigt och pro- portionellt med hänsyn till det aktuella förfarandet och med beaktande av den misstänktes eller tilltalades rättigheter. Den utfärdande myndigheten ska i varje enskilt ärende göra en bedömning av om denna förutsättning är uppfylld, oavsett vilken åtgärd som avses. Den verkställande myndig- heten kan vidare påkalla samråd om den har skäl att tro att villkoret inte är uppfyllt (artikel 6.3). Betydelsen av att denna prövning görs vid utfärdande av en utredningsorder betonas även i skäl 11 i direktivet.
I svensk rätt tillämpas under förundersökningen flera grundläggande principer som är avsedda att balansera den ingripande karaktären av ett sådant förfarande, bl.a.
förslaget i viss mån är otydligt till sin innebörd. Regeringen kan i viss
93
Prop. 2016/17:218 utsträckning instämma i de synpunkter som förs fram, men anser ändå att en uttrycklig bestämmelse som baserar sig på artikel 6.1 a i direktivet bör införas i den nya lagen. Detta bl.a. mot bakgrund av att regeringen anser att bestämmelsen delvis har en annan innebörd än att enbart upprepa vad som gäller i ett svenskt förfarande samt att den ska tillämpas oavsett vilken åtgärd som avses, dvs. även vid åtgärder som inte är att anse som en tvångsåtgärd.
I skäl 11 i direktivet anges mer utförligt hur artikel 6.1 a ska tillämpas. Bland annat anges att den utfärdande myndigheten bör fastställa om be- gärda bevis är nödvändiga och proportionella med avseende på det aktu- ella förfarandet samt om den valda utredningsåtgärden är nödvändig och proportionell för att inhämta det berörda bevismaterialet. Dessa över- väganden motsvarar i stort de som sker i ett svenskt förfarande. Denna prövning avser dock samtliga åtgärder som en utredningsorder kan om- fatta och inte endast tvångsåtgärder. Därutöver anges i skäl 11 att den ut- färdande myndigheten även ska ta ställning till huruvida, genom att ut- redningsordern utfärdas, en annan medlemsstat bör involveras i att in- hämta bevisningen. Detta sistnämnda övervägande gäller specifikt för det gränsöverskridande samarbetet, dvs. huruvida det efter att samtliga om- ständigheter har beaktats är nödvändigt och proportionerligt att involvera andra medlemsstaters myndigheter. Bakgrunden till bestämmelsen i direktivet är bl.a. den kritik som riktats mot medlemsstater som utfärdar europeiska arresteringsorder för bagatellartade brott utan att göra en av- vägning om åtgärden är proportionerlig.
Ett inhämtande av bevisning i en annan medlemsstat behöver således inte alltid vara proportionerligt även om det skulle vara fallet om bevis- ningen finns i Sverige. En jämförelse kan göras när det gäller utfärdande av en europeisk arresteringsorder. Enligt 5 § förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt europeisk arresteringsorder ska vissa överväganden om proportionalitet ske, vilket kan leda till att en arreste- ringsorder inte utfärdas med hänsyn till det låga straffvärdet. Om den misstänkte i stället finns i Sverige, skulle lagföringen fortgå utan några sådana överväganden.
Bestämmelsen bör dock formuleras så att den överensstämmer med lydelsen i direktivet, vilket Svea hovrätt också påpekar och efter mönster av 5 § i ovan nämnda förordning. För att även tredje mans intressen ska beaktas vid aktuell prövning bör dock bestämmelsen justeras något och inte enbart beakta men för den misstänkte eller tilltalade. Vad gäller
Malmö tingsrätts påpekande angående uttrycket ”brottets art och svår- hetsgrad” hänvisas till författningskommentaren.
|
7.3.3 |
Domstolsprövning innan åklagaren utfärdar en |
|
|
utredningsorder |
|
|
|
|
Regeringens förslag: Innan åklagaren utfärdar en utredningsorder ska |
|
|
åklagaren ansöka om domstolens tillstånd till att utfärda utrednings- |
|
|
ordern, om utredningsåtgärden avser |
|
94 |
– kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, |
|
|
|
–hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning, eller
–rättsmedicinsk undersökning enligt 16 § lagen om obduktion m.m. Åklagaren ska under de förutsättningar som anges i 27 kap. 9 a och
21 a §§ rättegångsbalken, i avvaktan på domstolens beslut, kunna ut- färda en utredningsorder för kvarhållande av försändelse, hemlig av- lyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elek- tronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning. Åklagaren ska i dessa fall utan dröjsmål anmäla till domstolen att en utrednings- order har utfärdats.
Åklagaren ska också, innan en utredningsorder för husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning utfärdas, kunna ansöka om domstolens tillstånd till att utfärda utredningsordern, enligt be- stämmelserna i 28 kap. 4 § första stycket och 13 § första stycket rättegångsbalken.
För domstolens handläggning gäller vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken eller annan författning för den åtgärd som avses.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I pro- memorian finns inga förslag om att rätten i vissa fall ska pröva förutsätt- ningarna för att utfärda en utredningsorder för rättsmedicinsk undersök- ning eller om att åklagaren ska kunna utfärda en interimistisk utrednings- order.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder inte mot förslagen. Göteborgs tingsrätt efterfrågar en forumbestämmelse om vilken domstol som har att pröva en utredningsorder för hemliga tvångsmedel. Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten anför att det bör övervägas närmare om inte en svensk åklagare kan ha behov av att interimistiskt utfärda en utredningsorder för hemliga tvångsmedel i enlighet med motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7.1.1 föreslås att åklagaren ska kunna utfärda en utredningsorder avseende olika hemliga tvångs- medel, t.ex. kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångs- balken, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig rumsavlyssning. Detsamma gäller rättsmedicinsk undersökning av en avliden person enligt 16 § lagen (1995:832) om obduktion m.m.
När det gäller hemliga tvångsmedel är huvudregeln att domstol, på ansökan av åklagaren, prövar om åtgärden kan vidtas enligt de förutsätt- ningar som gäller i rättegångsbalken (se t.ex. 27 kap. 21 § rättegångs- balken). Detsamma gäller ett beslut om rättsmedicinsk undersökning av en avliden person efter det att personen har gravsatts (se 16 och 18 §§ lagen om obduktion m.m.). Andra åtgärder, t.ex. husrannsakan, kropps- visitation och kroppsbesiktning, beslutas i huvudsak av åklagare, men beträffande dessa tvångsmedel kan det ibland finnas skäl att överlåta till domstol att besluta om åtgärden, t.ex. vid husrannsakan om den kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som drabbas (se 28 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken).
Direktivets utgångspunkt är att en utredningsorder i en medlemsstat ut- färdas av den som är behörig i det berörda fallet (se artikel 2 c, punkt i) och enligt de förutsättningar som gäller enligt nationell rätt (artikel
Prop. 2016/17:218
95
Prop. 2016/17:218 6.1 b). Mot denna bakgrund och med hänsyn till att de utredningsåtgärder som det nu är fråga om är mycket ingripande för den som drabbas av åt- gärden, finns det enligt regeringens uppfattning inte några bärande skäl att frångå den ordning som gäller enligt svensk rätt om att domstolen prövar förutsättningarna för aktuella åtgärder. En sådan ordning möjlig- gör också en överprövning av domstolens beslut (se avsnitt 9.1.2). För- utom att pröva om förutsättningarna för den aktuella åtgärden är upp- fyllda, ska domstolen pröva de övriga förutsättningar för utfärdande av en utredningsorder som föreslås i den nya lagen. Det gäller främst den proportionalitetsprövning som regeringen föreslår ovan (se avsnitt 7.3.2).
Det bör anges i lagen att åklagaren innan en utredningsorder utfärdas ska ansöka om domstolens tillstånd till att utfärda ordern. Detsamma bör gälla när det är fråga om att utfärda en utredningsorder för husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning och det bedöms lämpligt att inhämta domstolens tillstånd (se 28 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken).
Göteborgs tingsrätt lyfter frågan vilken domstol som är behörig att pröva åklagarens ansökan om tillstånd. När frågan om utfärdande av en utredningsorder uppkommer fall pågår en förundersökning i Sverige. Rättegångsbalkens bestämmelser i 19 kap. om behörig domstol gäller även i fråga om domstols befattning med förundersökning och användan- de av tvångsmedel (se 19 kap. 12 §). Frågan vilken domstol som är be- hörig att pröva en ansökan om tillstånd enligt den nya lagen får avgöras med stöd av dessa bestämmelser. Behörig domstol är således samma domstol som är behörig när åklagaren i ett inhemskt ärende ansöker om tillstånd att vidta åtgärden i Sverige. När det gäller domstolens hand- läggning bör de bestämmelser som gäller i ett inhemskt ärende för den åtgärd som avses tillämpas. Detta bör anges i den nya lagen.
Trots att domstolens prövning är nödvändig i dessa fall, finns det ingen anledning att domstolen också ska utfärda utredningsordern. Denna uppgift bör ankomma på åklagaren enligt den ansvarsfördelning som föreslås ovan (se avsnitt 7.1).
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten anser att det bör när- mare övervägas om inte åklagaren bör kunna utfärda en utredningsorder för vissa hemliga tvångsmedel enligt de förutsättningar som gäller enligt 27 kap. 21 a § rättegångsbalken. Regeringen kan inte se några skäl mot att en åklagare, enligt de förutsättningar som framgår av nämnda be- stämmelse, ska kunna utfärda en utredningsorder i avvaktan på domsto- lens beslut. Detsamma gäller åklagarens möjlighet att besluta om kvar- hållande av försändelse enligt 27 kap. 9 a § rättegångsbalken. Behov av att snabbt kunna fatta beslut utan att först inhämta tingsrättens tillstånd till åtgärden torde kunna uppstå även i internationella ärenden. Rege- ringen anser därför att en åklagare ska kunna utfärda en utredningsorder för kvarhållande av försändelse, hemlig avlyssning och hemlig övervak- ning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning enligt de förutsättningar som gäller i 27 kap. 9 a och 21 a §§ rättegångs- balken. Det föreslås därför en bestämmelse med den innebörden. Liksom vid en direkt tillämpning av rättegångsbalkens regler bör den föreslagna bestämmelsen tillämpas restriktivt (se prop. 2011/12:55 s. 131). Åklaga- rens utredningsorder bör utan dröjsmål anmälas till domstolen för en prövning i fråga om tillstånd till utfärdandet.
96
7.4Särskilda formkrav eller förfaranden
Regeringens förslag: Av utredningsordern ska det framgå om några särskilda formkrav eller förfaranden ska iakttas av den behöriga myn- digheten i den andra medlemsstaten vid verkställigheten av ordern.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder
inte mot förslaget. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet förordar en ordning som innebär att svenska processrättsliga regler ska tillämpas så långt som möjligt och detta av de myndighetspersoner och partsombud som är involverade i förfarandet i Sverige, och inte i undan- tagsfall såsom det föreslås i promemorian. Fakultetsnämnden menar att t.ex. en åklagare i Sverige svårligen kan förutse vilka fallgropar som finns vid en bevisinhämtning i en annan medlemsstat och att detta und- viks om svenska regler i stället tillämpas vid verkställigheten av utred- ningsordern.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 9.1 framgår att direktivet bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Denna princip är tu- delad. Å ena sidan ska den verkställande staten utan formaliteter erkänna en utredningsorder som sänts över till den staten, om inte ett sådant er- kännande med stöd av direktivet kan vägras. Å andra sidan får den ut- färdande staten acceptera att utredningsordern verkställs i den verkställ- ande staten på samma sätt och på samma villkor som om den berörda ut- redningsåtgärden hade begärts av en myndighet i den sistnämnda staten. Regeringen anser inte att den ordning som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet förespråkar är lämplig, eftersom den står i strid med den utgångspunkt som gäller för principen om ömsesidigt erkännan- de. Förutom de praktiska svårigheterna för en svensk åklagare eller dom- stol att, för de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten, redo- göra för och förklara hur en åtgärd ska verkställas enligt det svenska regelverket, skulle dessa myndigheter högst troligen ifrågasätta en sådan ordning med hänsyn till direktivets syfte. Möjligheten att med stöd av artikel 9.2 begära att den verkställande myndigheten rättar sig efter sär- skilda formkrav och förfaranden ska ses som ett undantag från huvud- regeln i artikel 9.1 och inte tvärtom. Därför anser regeringen, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att det bör finnas en möjlighet för en åklagare eller domstol att, vid behov, i utredningsordern ange att sär- skilda formkrav och förfaranden ska iakttas vid verkställigheten av utred- ningsordern. Mot bakgrund av fakultetsnämndens synpunkter bör på- pekas möjligheten för en åklagare att med stöd av artikel 9.4 begära att få bistå vid verkställigheten av utredningsordern, t.ex. att närvara vid ett förhör och ställa direkta frågor till den som ska höras.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet pekar på att det finns svårigheter för en åklagare eller domstol att känna till skillnaderna mellan det svenska och den andra statens processrättsliga regelverk, för att avgöra när det är lämpligt eller nödvändigt att begära att svenska regler ska iakttas. Regeringen instämmer i detta, men svårigheterna bör inte vara oöverstigliga. Redan i dag gäller en sådan ordning som nu föreslås. En åklagare eller en domstol kan med stöd av t.ex. artikel 4.1 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska
Prop. 2016/17:218
97
Prop. 2016/17:218 unionens medlemsstater från 2000
Utgångspunkten bör således vara att de processrättsliga avvikelser som finns i den andra medlemsstaten vid verkställigheten av en europeisk ut- redningsorder som har utfärdats i Sverige ska accepteras. Enligt den be- dömning som görs i promemorian, vilken regeringen delar, bör en begä- ran om särskilda formkrav eller förfaranden ske om det anses nödvändigt för att tillgodose ett legitimt intresse i den svenska rättsprocessen. Ett sådant exempel är att tilltalade och målsäganden aldrig hörs under ed enligt svensk rätt. I vissa medlemsstater hörs dessa personer under ed. Ska bevisupptagning ske med en sådan person, bör det begäras att bevisupptagningen sker utan avläggande av ed. I författningskommen- taren redogörs för några ytterligare exempel. I övrigt får det göras en bedömning i det enskilda fallet om särskilda krav ska ställas upp.
7.5Översändande av en utredningsorder, för- faranderegler och brådskande åtgärder
Regeringens förslag: Den åklagare eller domstol som har utfärdat utredningsordern ansvarar för att sända över utredningsordern. Utred- ningsordern ska skickas till en behörig myndighet i den medlemsstat där ordern ska erkännas och verkställas.
Om det finns risk för att bevismaterial förstörs, omvandlas, flyttas, överlämnas eller bortskaffas, ska utredningsordern få sändas över enligt artikel 32 i direktivet om en europeisk utredningsorder.
Regeringens bedömning: Frågor om upprättande av en utrednings- order, sättet att översända utredningsordern samt krav på översätt- ningar kan regleras i förordning.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås bestämmelser i lag om upprättande av en utred- ningsorder, sättet att översända utredningsordern samt krav på över- sättningar. Vidare är bedömningen i promemorian att en åtgärd enligt artikel 32 i direktivet endast avser beslag.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians förslag. Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten påpekar dock vikten av att handlingar skickas via säkra
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Översändande av en utredningsorder och andra förfaranderegler
Artikel 5.1 anger att utredningsordern, som återges i formuläret i bila- ga A till direktivet, ska fyllas i och undertecknas av utfärdande myn- dighet. Denna myndighet ska också intyga att innehållet är riktigt och korrekt. I artikeln lyfts också fram vissa särskilda uppgifter som utred- ningsordern ska innehålla, bl.a. information om syftet och skälen för
utredningsordern samt en beskrivning av den begärda utredningsåtgärden
98
och det bevismaterial som ska inhämtas. Av artikel 5.3 framgår vidare att den utfärdande myndigheten ska översätta utredningsordern till den andra medlemsstatens officiella språk eller ett annat av unionsinstitutio- nernas officiella språk som den medlemsstaten har accepterat. I prome- morian föreslås att bestämmelser som i stort motsvarar artikel 5.1 och 5.3 tas in i den nya lagen. Regeringens anser emellertid att bestämmelser om innehållet i och formatet för en utredningsorder samt till vilket språk utredningsordern ska översättas kan regleras i förordning. Motsvarande bedömning gjorde regeringen vid genomförandet av rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihets- berövande (rambeslutet om uppföljning av beslut om övervaknings- åtgärder; se prop. 2014/15:116 s. 45).
Däremot instämmer regeringen i promemorians bedömning att en ut- trycklig bestämmelse bör tas in i den nya lagen om att den åklagare eller domstol som har utfärdat utredningsordern ska sända över den till en be- hörig myndighet i den medlemsstat där ordern ska erkännas och verk- ställas (se artikel 7.1). En liknande bestämmelse finns i ett flertal lagar som genomför
I artikel 7.1 anges vidare att utredningsordern ska sändas över på ett sätt som gör det möjligt för den andra staten att få en skriftlig uppteck- ning för att fastställa äktheten. Bestämmelsen återfinns i flera andra EU- rättsakter om det straffrättsliga samarbetet. I promemorian föreslås en bestämmelse om hur en utredningsorder kan sändas över. Regeringen anser dock även i denna fråga att en reglering i förordning är tillräcklig, vilket också är den metod som har valts vid genomförandet av tidigare
En utredningsorder kan ofta komma att innehålla integritetskänsliga uppgifter, vilket påpekas av några remissinstanser. Enligt artikel 20 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att personuppgifter skyddas och ska behandlas i enlighet med bl.a. rådets rambeslut 2008/977/RIF av den 27 november 2008 om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Detta bör beaktas vid utformningen av förordningsreglerna avseende översändan- det av en utredningsorder från Sverige (se även avsnitt 9.6 om ett nytt dataskyddsdirektiv som ska vara genomfört 2018). Riskerna med att översända en utredningsorder kan påkalla behov av att vidta särskilda säkerhetsåtgärder, t.ex. kryptering vid ett elektroniskt översändande. När
Prop. 2016/17:218
99
Prop. 2016/17:218 svenska myndigheter skickar information till en myndighet i en annan medlemsstat, måste de beakta risken för att integritetskänsliga uppgifter når andra mottagare än de avsedda. Inom EU pågår ett arbete med att skapa en digital plattform genom vilken bl.a. en utredningsorder, och den skriftliga bevisning som har inhämtas, ska kunna översändas mellan medlemsstaterna. Ett syfte med denna plattform är att möjliggöra ett säkert överförande av såväl en utredningsorder som inhämtat bevis- material. I de fall översändande inte sker genom ett sådant automatiserat system, bör en bedömning göras i varje enskilt fall av eventuella risker och möjligheterna att vidta tillräckliga säkerhetsåtgärder. Om samråd sker med den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten inför att en utredningsorder eller annan dokumentation översänds, finns också tillfälle att diskutera frågor om lämpligt sätt för översändande.
Brådskande åtgärder
I artikel 32 finns föreskrifter om provisoriska åtgärder som ska vidtas med extra skyndsamhet. En utredningsorder avseende en sådan åtgärd syftar till att förhindra att material som kan användas som bevis förstörs, omvandlas, flyttas, överlämnas eller bortskaffas. I brådskande fall ska materialet snabbt kunna omhändertas innan det försvinner. Den verk- ställande staten ska, om möjligt, fatta beslut inom 24 timmar (arti- kel 32.2). Huvudregeln är annars 30 dagar (artikel 12.3). För att markera att det rör sig om en provisorisk åtgärd innehåller artikeln även be- stämmelser om efterföljande åtgärder, dvs. om när materialet ska över- lämnas eller när åtgärden kommer att hävas (artikel 32.3).
I promemorian jämställs en åtgärd enligt artikel 32 med bevisbeslag. Regeringen instämmer i att en brådskande utredningsåtgärd enligt denna artikel i de flesta fall kommer att avse beslag. Det kan dock även komma att handla om andra åtgärder. Exempelvis kan en åtgärd enligt artikel 10.2 a, b eller e bli föremål för en provisorisk åtgärd om det finns en risk att uppgifterna försvinner, t.ex. genom att de gallras bort från något register eller genom att materialet förstörs för att ett beslut om för- verkande ska verkställas. Detsamma gäller uppgifter om bankkonton eller banktransaktioner enligt artiklarna 26 och 27 i de fall åklagaren ser en fara att uppgifterna inom kort inte längre kommer att vara åtkomliga.
Artikel 32 i direktivet innebär ett åtagande för den andra medlems- statens myndigheter att med extra skyndsamhet vidta vissa åtgärder för att förhindra att bevismaterial försvinner eller förstörs om en utrednings- order sänds över med stöd av denna artikel. Det bör därför av lag framgå att en utredningsorder kan sändas över med stöd av denna artikel om det finns en risk för att bevismaterial förstörs, omvandlas, flyttas, överläm- nas eller bortskaffas. Med hänsyn till att bestämmelsen föreslås gälla för fler åtgärder än vad som föreslås i promemorian, är vissa justeringar nödvändiga.
När det gäller uppgift om huruvida bevismaterialet ska överlämnas eller stanna kvar i den andra medlemsstaten som har verkställt åtgärden hänvisas till avsnitt 7.6.
100
7.6 |
Uppgift om bevismaterialet ska överlämnas |
Prop. 2016/17:218 |
|
eller stanna kvar i den andra medlemsstaten |
|
Regeringens förslag: Om en utredningsorder sänds över enligt artikel 32 i direktivet om en europeisk utredningsorder ska det i ordern anges om bevismaterialet ska överlämnas till Sverige eller vara kvar i den andra medlemsstaten.
I de fall det begärs att materialet ska vara kvar i den andra staten, ska det i utredningsordern även anges när en återkallelse av ordern kan förväntas.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Bedömningen i promemorian är att endast i de fall åtgärden avser beslag kan det bli aktuellt att låta bevismaterialet vara kvar i den andra med- lemsstaten.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I de fall en utredningsorder sänds över med stöd av artikel 32 i direktivet för att brådskande åtgärder behöver vidtas i syfte att förhindra att bevismaterial försvinner på något sätt, ska den utfärdande myndigheten i ordern ange om materialet ska överlämnas eller om det ska stanna kvar i den verkställande medlems- staten. Om detta sistnämnda begärs, ska det också anges när åtgärden kommer att hävas. I avsnitt 7.5 föreslår regeringen att en utredningsorder ska kunna sändas över med stöd av artikel 32. För att leva upp till direktivets bestämmelser i nämnda artikel bör det därför i den nya lagen föras in en bestämmelse som motsvarar dessa krav i nämnda artikel. Det får sedan vara upp till åklagaren att avgöra om bevismaterialet ska lämnas över eller om det av någon anledning bör vara kvar i den andra medlemsstaten. Skäl för detta kan vara att ett överlämnande är förenat med praktiska svårigheter eller medför stora kostnader som inte är försvarbara, framför allt om bevismaterialet ska återlämnas. Om bevis- materialet är kvar i den andra staten, får förutsättas att den statens behöriga myndigheter vårdar det material som inhämtats. Hur detta sker styrs dock av den andra statens nationella regler.
Om inte artikel 32 tillämpas utgår direktivet ifrån att det bevismaterial som hämtas in i den verkställande medlemsstaten ska överlämnas utan dröjsmål till den stat som har utfärdat utredningsordern (se artikel 13). Någon generell regel finns inte i direktivet om att den utfärdande myndigheten kan begära att det bevismaterial som har hämtats in ska vara kvar i den verkställande staten. Regeringen anser emellertid att direktivet inte kan anses att hindra en sådan begäran görs, framför allt mot bakgrund av att en sådan åtgärd är mindre ingripande än om materialet ska överlämnas. I annat fall finns, enligt regeringens mening, en risk att artikel 32 används i större utsträckning än vad som är tänkt. I enlighet med vad Lagrådet anför behöver dock denna möjlighet för åklagaren att begära att materialet är kvar i den andra staten inte regleras i lag. Det får vara upp till den andra medlemsstaten att ta ställning till om en sådan begäran kan accepteras, trots att utredningsordern inte sänts över med stöd av artikel 32 i direktivet. I dessa fall bör anges de fördelar
som kan uppnås med att bevismaterialet är kvar i den medlemsstat som
101
Prop. 2016/17:218 har erkänt och verkställt utredningsordern. Att artikel 32, som ålägger medlemsstaterna att agera skyndsamt, inte används mer än nödvändigt torde också gynna samarbetet mellan medlemsstaterna. Om denna möjlighet används, bör det dock framgå av lag, på samma sätt som när en utredningsorder sänds över med stöd av artikel 32, att det i utredningsordern ska anges när en återkallelse av utredningsordern kan förväntas. Den andra medlemsstatens behöriga myndigheter måste få en indikation på hur länge åtgärden ska bestå för att kunna ta ställning till om begäran kan accepteras, oavsett om artikel 32 åberopas eller inte.
Regeringen vill dock betona att utgångspunkten bör vara, oavsett om utredningsordern sänds över med stöd av artikel 32 eller inte, att det bevismaterial som har hämtats in också ska överlämnas till Sverige. Möjligheten att begära att materialet ska vara kvar i den andra staten bör användas när det alternativet framstår som mer fördelaktigt än att överlämna bevismaterialet.
7.7 Särskilda regler för vissa utredningsåtgärder
7.7.1 Allmänna utgångspunkter
Regeringens förslag: I den nya lagen ska kompletterande bestämmel- ser om vissa utredningsåtgärder föras in dels för att förtydliga vad en utredningsåtgärd kan omfatta, dels för att det behövs bestämmelser som avviker från gällande rätt med hänsyn till direktivets reglering. Kompletterande bestämmelser behövs även för utredningsåtgärder som saknar motsvarighet i svensk lag.
|
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. |
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians |
|
förslag. |
|
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7.3.1 konstateras att utgångs- |
|
punkten för att utfärda en utredningsorder är de förutsättningar som |
|
gäller för den aktuella utredningsåtgärden enligt svensk rätt. Detta följer |
|
av artikel 6.1 b i direktivet. Om åtgärden inte är möjlig att vidta enligt |
|
bestämmelserna i rättegångsbalken eller annan författning, får inte heller |
|
någon utredningsorder utfärdas. En bestämmelse med denna innebörd |
|
föreslås också i det avsnittet. |
|
Beträffande vissa utredningsåtgärder finns bestämmelser i direktivet |
|
som i viss mån avviker från det svenska regelverket, t.ex. att förhör |
|
genom ljudöverföring inte kan ske med en misstänkt eller tilltalad. |
|
Kompletterande bestämmelser behövs i den nya lagen för att leva upp till |
|
dessa förutsättningar. Tillfälligt överförande av en frihetsberövad person |
|
är en åtgärd som endast återfinns i det gränsöverskridande samarbetet |
|
och några inhemska regler om ett sådant överförande finns inte. Även i |
|
detta avseende bör kompletterande bestämmelser föras in om bl.a. förut- |
|
sättningarna för att utfärda en utredningsorder för en sådan åtgärd. Slut- |
|
ligen bör det beträffande vissa åtgärder närmare anges vad åtgärden |
|
omfattar. |
|
När det sedan gäller förfarandet vid utfärdande av en utredningsorder |
102 |
gäller samma utgångspunkt som ovan, dvs. bestämmelserna i rättegångs- |
|
balken eller annan författning ska tillämpas. Även i detta avseende inne- Prop. 2016/17:218 håller direktivet vissa kompletterande bestämmelser som bör framgå av
den nya lagen, t.ex. vid tillfälligt överförande av en frihetsberövad person. Slutligen instämmer regeringen i den bedömning som görs i pro- memorian att vissa uttryckliga bestämmelser bör föras in när den begärda utredningsåtgärden har verkställts i den andra medlemsstaten, t.ex. vid beslag.
7.7.2Förhör under förundersökning
Regeringens bedömning: Inga särskilda bestämmelser behövs när det gäller en utredningsorder för förhör under förundersökning.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: I 23 kap. rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen (1947:948) finns bestämmelser om förhör som hålls under förundersökning. I bl.a. 23 kap. 6 § rättegångsbalken finns närmare förutsättningar om när ett förhör kan hållas. Dessa förut- sättningar bör gälla också vid utfärdande av en utredningsorder för motsvarande åtgärd. Några särskilda bestämmelser behöver dock inte föras in i den nya lagen eftersom det kommer framgå av den allmänna bestämmelse som föreslås att en utredningsorder endast får utfärdas om den åtgärd som avses under motsvarande förutsättningar hade kunnat vidtas i Sverige (se avsnitt 7.3.1).
Regeringen delar således den bedömning som görs i promemorian att några ytterligare regler vid utfärdandet av en utredningsorder i aktuella fall inte behövs. Bestämmelser om bl.a. en åklagares möjlighet att begära att få närvara vid ett förhör i den andra medlemsstaten (artikel 9.4) kan föreskrivas i förordning.
7.7.3 |
Bevisupptagning vid utländsk domstol |
|
|
|
|
Regeringens förslag: En utredningsorder om bevisupptagning vid ut- |
|
|
ländsk domstol ska kunna avse syn, skriftligt bevis och förhör. Förhör |
|
|
ska få hållas med vittne, sakkunnig, tilltalad, målsägande eller någon |
|
|
som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. |
|
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Förutsättningarna för att utfärda en |
|
|
utredningsorder rörande bevisupptagning vid utländsk domstol kommer |
|
|
vara desamma som gäller enligt rättegångsbalken om bevisupptagning |
|
|
utom huvudförhandling. Detta följer av den allmänna bestämmelse som |
|
|
föreslås om att en utredningsorder endast får utfärdas om den åtgärd som |
|
|
avses under motsvarande förutsättningar hade kunnat vidtas i Sverige (se |
|
|
avsnitt 7.3.1). En särskild omständighet att beakta vid bedömningen av |
|
|
om en utredningsorder ska utfärdas är att den person som ska höras finns |
|
|
i en annan medlemsstat. Möjligheterna att få den personen att inställa sig |
103 |
|
|
|
Prop. 2016/17:218 till en huvudförhandling i Sverige är mer begränsade eftersom t.ex. ett vittne som finns utomlands inte kan tvingas att inställa sig, med vissa undantag som gäller för nordisk vittnesplikt (se lagen [1974:752] om nordisk vittnesplikt m.m.). Detta bör tas i beaktande vid utfärdande av en utredningsorder för bevisupptagning vid utländsk domstol.
Bevisupptagning omfattar de bevismedel som regleras i
7.7.4Förhör genom ljudöverföring och ljud- och bild- överföring
Regeringens förslag: En utredningsorder för förhör genom ljud- överföring får endast utfärdas om förhöret avser ett vittne, en måls- ägande eller en sakkunnig. Om utredningsordern avser förhör genom ljud- och bildöverföring med en misstänkt eller tilltalad eller med någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångs- balken, ska det av utredningsordern framgå att han eller hon sam- tycker till förhöret.
Vid genomförande av ett förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska de bestämmelser tillämpas som gäller för förhör under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I pro- memorian föreslås fler förutsättningar för att utfärda en utredningsorder för förhör genom ljudöverföring.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder inte mot förslagen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det bör förtydligas vad som ska gälla avseende kravet på samtycke från den misstänkte eller tilltalade samt att det skulle vara en fördel om åklagaren redan under förundersökningen undersöker om den misstänkte samtycker till förhör genom ljud- och bildöverföring vid en kommande rättegång. Åklagarmyndigheten framhåller, med hänvisning till skäl 25 och 26 i direktivet, att en utredningsorder om förhör genom ljud- och bildöver- föring med en misstänkt eller tilltalad särskilt bör kunna utfärdas i de fall han eller hon inte kan överlämnas till Sverige med stöd av en europeisk arresteringsorder. Myndigheten ifrågasätter också att den som utfärdar en utredningsorder ska försäkra sig om att den misstänkte eller tilltalade samtycker till förhör och ange detta i utredningsordern.
104
Skälen för regeringens förslag |
Prop. 2016/17:218 |
Vissa allmänna utgångspunkter |
|
I direktivet finns bestämmelser om hörande genom videokonferens eller |
|
annan ljud- och bildöverföring (artikel 24) och hörande genom telefon- |
|
konferens (artikel 25). I 5 kap. 10 § rättegångsbalken används mer |
|
teknikneutrala termer som ljudöverföring och ljud- och bildöverföring |
|
(jfr dock 4 kap. |
|
med vad som föreslås i promemorian och av de skäl som anges däri bör, |
|
enligt regeringens uppfattning, de mer teknikneutrala begreppen ljud- |
|
överföring och ljud- och bildöverföring användas i den nya lagen. |
|
Förutsättningarna för att utfärda en utredningsorder för förhör genom |
|
ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring följer av rättegångsbalkens |
|
bestämmelser, bl.a. 5 kap. 10 §. I dessa fall bör domstolen dock beakta |
|
att artiklarna 24 och 25 har en annan konstruktion än nämnda paragraf i |
|
rättegångsbalken. Artiklarna 24 och 25 reglerar själva förhöret, medan |
|
regleringen i 5 kap. 10 § rättegångsbalken handlar om hur någon ”deltar” |
|
i ett sammanträde inför rätten (se även avsnitt 7.3.1). I de fall åklagaren |
|
utfärdar en utredningsorder för förhör genom ljudöverföring eller ljud- |
|
och bildöverföring är det däremot bestämmelserna i 23 kap. rättegångs- |
|
balken, och inte de i 5 kap. samma balk, som är aktuella att tillämpa. |
|
Förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring avser bl.a. |
|
vittnen och sakkunniga. Vem som ska kunna uppträda som ett vittne |
|
framgår inte av direktivet. Mot bakgrund av att en utredningsorder ska |
|
kunna omfatta samtliga utredningsåtgärder med några få undantag |
|
(artikel 3) bör utgångspunkten vara att begreppet inte ska tolkas restrik- |
|
tivt. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att |
|
även en målsägande bör omfattas av denna kategori. |
|
Utredningsåtgärderna i artiklarna 24 och 25 skiljer sig åt från övriga |
|
utredningsåtgärder i direktivet på så sätt att åtgärderna genomförs av den |
|
utfärdande myndigheten (artikel 24.5 c till vilken artikel 25 hänvisar). |
|
Huvudregeln är ju annars att det är den verkställande statens myndigheter |
|
som verkställer utredningsåtgärden i enlighet med den statens lagstift- |
|
ning (se artikel 9.1). Av den nya lagen bör det således framgå att när en |
|
utredningsorder för förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bild- |
|
överföring har erkänts av den andra medlemsstaten, ska förhöret hållas |
|
enligt de bestämmelser som gäller för förhör under en svensk förunder- |
|
sökning eller rättegång i brottmål. |
|
Regeringen instämmer i de skäl som Åklagarmyndigheten lyfter fram |
|
för att utfärda en utredningsorder om förhör genom ljud- och bildöver- |
|
föring med en misstänkt eller tilltalad i de fall ett överlämnande inte |
|
kommer att kunna ske med stöd av rådets rambeslut 2002/584/RIF av |
|
den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande |
|
mellan medlemsstaterna (rambeslutet om en europeisk arresteringsorder). |
|
Ett exempel på en sådan situation är om gärningen inte är straffbar i den |
|
andra staten och den staten ställer upp ett krav på dubbel straffbarhet för |
|
ett överlämnande. |
|
Särskilt om förhör genom ljudöverföring |
|
Av artikel 25 framgår att förhör genom ljudöverföring kan ske med |
|
vittnen och sakkunniga. I avsaknad av uttryckliga bestämmelser om för- |
105 |
|
Prop. 2016/17:218 hör med misstänkta eller tilltalade genom ljudöverföring (jfr artikel 24.1
|
andra stycket) får den slutsatsen dras att en utredningsorder inte kan |
|
utfärdas i dessa fall. Detta bör framgå av den nya lagen, bl.a. mot bak- |
|
grund av att sådana förhör är möjliga i ett inhemskt förfarande. Detta |
|
förbud bör även omfatta den som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje |
|
styckena rättegångsbalken. Däremot bör inte, med hänsyn till vad rege- |
|
ringen anger ovan, en målsägande omfattas av förbudet. |
|
Enligt artikel 25.1 kan en utredningsorder utfärdas om det är olämpligt |
|
eller omöjligt för den person som ska höras, att inställa sig personligen i |
|
den utfärdande staten, och sedan andra lämpliga metoder undersökts. |
|
Andra lämpliga metoder torde ofta avse förhör genom ljud- och bild- |
|
överföring, men kan även innefatta fall då personen hörs på plats i den |
|
andra staten (se avsnitt 7.7.2 och 7.7.3). Mot bakgrund av dessa be- |
|
stämmelser i direktivet föreslås i promemorian ytterligare förutsättningar |
|
för att kunna utfärda en utredningsorder i dessa fall. |
|
Den prövning som en domstol ska göra enligt 5 kap. 10 § andra och |
|
tredje styckena rättegångsbalken torde i huvudsak motsvara de krav som |
|
ställs upp i artikel 25.1 i direktivet, även om bestämmelserna inte orda- |
|
grant överensstämmer med varandra. En bedömning av de kostnader och |
|
olägenheter som skulle uppkomma om den som ska höras måste infinna |
|
sig i rättssalen, torde i sin tillämpning inte avvika från den bedömning |
|
som ska ske enligt direktivet angående frågan om huruvida det är olämp- |
|
ligt eller omöjligt för den person som ska höras att inställa sig person- |
|
ligen. Kravet i artikel 25.1 att andra metoder ska ha undersökts torde |
|
också omhändertas av den helhetsbedömning som ska ske enligt nu |
|
gällande bestämmelser i rättegångsbalken, dvs. en bedömning av om inte |
|
förhöret i stället bör ske genom ljud- och bildöverföring eller genom |
|
bevisupptagning i den andra staten. |
|
Under en förundersökning kan även åklagaren hålla ett förhör genom |
|
ljudöverföring (se 23 kap. 6 a § rättegångsbalken). Åklagaren ska då |
|
överväga lämpligheten i att den som ska förhöras måste infinna sig på |
|
plats i Sverige. Att förhörspersonen befinner sig i en annan stat leder ofta |
|
till slutsatsen att det är omöjligt, eller i vart fall olämpligt, för personen i |
|
fråga att infinna sig till ett förhör i Sverige. I dessa fall utgår regeringen |
|
också från att åklagaren överväger andra alternativ, dvs. att förhöret hålls |
|
på plats i den andra staten, eventuellt med åklagaren närvarande, eller |
|
genom ljud- och bildöverföring. |
|
Sammanfattningsvis anser regeringen att nuvarande bestämmelser i |
|
rättegångsbalken innebär att en domstol eller åklagare kommer att göra |
|
de övervägandena som förutsätts enligt artikel 25.1 i direktivet, innan en |
|
utredningsorder för förhör genom ljudöverföring utfärdas. Några ytter- |
|
ligare bestämmelser anser regeringen därför inte behövs. |
|
Som anges i promemorian finns det i dag vissa möjligheter att hålla |
|
förhör genom ljudöverföring utan att någon ansökan om rättslig hjälp |
|
behöver upprättas eller något tillstånd från den andra staten behöver |
|
inhämtas. Regeringen kan endast konstatera att den typen av förhör faller |
|
utanför direktivets tillämpningsområde. Om det finns en överens- |
|
kommelse mellan Sverige och en annan medlemsstat eller i vart fall ett |
|
godkännande från den sistnämnda staten att förhör genom ljudöverföring |
|
får hållas på det sätt som beskrivs, torde direktivet inte hindra en sådan |
106 |
förenkling av samarbetet (jfr artikel 34.3 i direktivet). |
Särskilt om förhör genom ljud- och bildöverföring
I promemorian föreslås att om förhör ska hållas med en misstänkt eller tilltalad ska i utredningsordern anges om den som ska höras samtycker till förhöret. Hovrätten över Skåne och Blekinge efterfrågar ett förtyd- ligande av vad som ska anges i utredningsordern angående samtycke från en misstänkt eller tilltalad. Åklagarmyndigheten ifrågasätter förslaget i promemorian och menar dels att den verkställande myndigheten lättare torde kunna kontrollera om personen samtycker, dels att vägransgrunden i artikel 24.2 a är fakultativ, dvs. den verkställande staten behöver inte tillämpa vägransgrunden. Regeringen har till viss del förståelse för Åklagarmyndighetens invändningar, men anser trots det att ett sam- tyckeskrav bör gälla.
Regeringen inser att det, med hänsyn till att den som ska höras finns i en annan medlemsstat, kan bli svårt att inhämta ett samtycke. Samtidigt är det svårt att frångå kravet på att det av utredningsordern ska framgå att den misstänkte eller tilltalade samtycker till förhöret (se formuläret i bilaga A till direktivet, avsnitt H2). Regeringen uppfattar inte detta som ett krav som behöver uppfyllas endast i de fall informationen finns till- gänglig. Den andra medlemsstatens behöriga myndigheter utgår från att denna information finns, innan en prövning görs av om utredningsordern ska erkännas. Saknas informationen, kommer högst troligen en komplettering begäras. Detta hindrar dock inte att t.ex. en åklagare innan en utredningsorder utfärdas samråder med den andra statens myndigheter om eventuellt bistånd för att efterhöra den misstänktes inställning till ett förhör genom ljud- och bildöverföring (jfr artikel 9.6 om samråd i syfte att främja en effektiv tillämpning av – såsom det får förstås – direktivet). Det kan också noteras att motsvarande krav finns i 4 kap. 13 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp.
En avsaknad av samtycke utgör visserligen en fakultativ vägransgrund, såsom Åklagarmyndigheten anför. Regeringen har dock svårt att tro att en annan medlemsstat accepterar att en svensk åklagare eller domstol håller ett förhör med en misstänkt eller tilltalad som inte samtycker till förhöret. Vidare torde ett förhör med en misstänkt eller tilltalad som befinner sig i en annan medlemsstat och som inte samtycker sällan fylla någon funktion.
Regeringen anser sammanfattningsvis att det av den nya lagen bör framgå att om förhör ska hållas med en misstänkt eller tilltalad genom ljud- och bildöverföring, ska det av utredningsordern framgå att den som ska höras samtycker till förhöret. Kravet att inhämta samtycke bör även gälla den som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångs- balken.
I de fall förhör hålls med en misstänkt bör åklagaren, enligt påpekande från Hovrätten över Skåne och Blekinge, kunna efterfråga personens in- ställning till att höras på samma sätt vid en kommande huvudförhandling.
I övrigt instämmer regeringen i bedömningen i promemorian att det inte krävs någon ytterligare reglering i den nya lagen i fråga om förhör genom ljud- och bildöverföring. De eventuella kompletterande regler som behövs kan ges i förordning (t.ex. om samråd enligt artikel 24.5 b för att skydda den person som ska höras eller om begäran att den andra staten ska utse en tolk att biträda den som ska höras).
Prop. 2016/17:218
107
Prop. 2016/17:218 7.7.5 |
Tillfälligt överförande av en frihetsberövad person |
Regeringens förslag: Om en utredningsåtgärd kräver en frihetsbe- rövad persons närvaro i Sverige eller i en annan medlemsstat ska en utredningsorder få utfärdas för ett tillfälligt överförande av den frihets- berövade personen till eller från Sverige. Innan en frihetsberövad person överförs från Sverige till en annan medlemsstat, ska hans eller hennes inställning till överförandet inhämtas.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås bestämmelser i lag om ansökande av tillstånd till transitering samt inhämtande av yttrande från den svenska myndighet som ansvarar för verkställigheten av frihetsberövandet i Sverige, men däremot inte någon bestämmelse om att inhämta den frihetsberövade personens inställning till ett tillfälligt överförande.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder inte mot promemorians förslag. Hovrätten över Skåne och Blekinge vill ha förtydliganden av att inte endast domstol ska ansvara för att inhämta ett yttrande från den myndighet som ansvarar för frihetsberövandet.
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten tar upp frågan om restriktioner vid överförande av frihetsberövade personer till och från Sverige. Kriminalvården efterfrågar praktiska exempel på när det kan bli aktuellt att överföra en person till den verkställande staten.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 22 i direktivet finns be- stämmelser om tillfälligt överförande av en frihetsberövad person till den utfärdande staten om personens närvaro krävs i den staten för att inhämta bevisning. Ofta rör det sig om att den statens behöriga myndigheter, t.ex. en åklagare eller en domstol, vill förhöra personen. Även andra skäl för överförande kan vara aktuella, t.ex. att personen ska delta i en vittnes- konfrontation i den utfärdande staten.
I artikel 22 finns bestämmelser om särskilda vägransgrunder, förfaran- det och vad myndigheterna bör komma överens om när det gäller prak- tiska åtgärder. Därutöver regleras fortsatt frihetsberövande efter överfö- randet samt vissa skyddsregler för den frihetsberövade personen som immunitet och avräkning. Artikel 23 reglerar den omvända situationen, dvs. när personen är frihetsberövad i den utfärdande staten och den statens myndigheter vill tillfälligt överföra personen till den verkställ- ande staten för att där vidta någon bevisinhämtningsåtgärd. När det gäller regler om förfarandet m.m. hänvisas till artikel 22. Ett tillfälligt över- förande till den verkställande staten torde inte bli aktuellt särskilt ofta, men mot bakgrund av vad Kriminalvården efterfrågar kan särskilt nämnas att om brottet helt eller delvis har begåtts i den verkställande staten kan den utfärdande statens myndigheter se ett behov av vallning på brottsplatsen eller att någon form av vittneskonfrontation äger rum.
Som påpekas i avsnitt 7.3.1 och 7.7.1 finns inga regler om överförande av en frihetsberövad person för ett inhemskt förfarande. Av den anled- ningen bör det i den nya lagen föras in bestämmelser om att en utred- ningsorder får utfärdas för att en person som är frihetsberövad i en annan medlemsstat eller i Sverige tillfälligt ska föras över till Sverige respek- tive den andra medlemsstaten. I enlighet med vad Lagrådet föreslår bör
108
det i lag uttryckligen anges att en utredningsorder för en sådan åtgärd får utfärdas när personens närvaro krävs i endera staten.
I promemorian föreslås att en utredningsorder för överförande av en frihetsberövad person ska få ske för förhör eller konfrontation i samband med en rättegång eller förundersökning. Regeringen anser att denna precisering inte behövs. I avsnitt 6.3.2 föreslås en definitionen av en europeisk utredningsorder, bl.a. att en utredningsorder utfärdas under en förundersökning eller en rättegång i brottmål samt att ordern innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas för att inhämta bevisning. Även om förhör och vittneskonfrontationer torde vara de åtgärder som oftast vidtas, kan det inte uteslutas att även någon annan bevisinhämtningsåtgärd kan bli aktuell. I avsnitt 7.1 föreslås vidare att såväl en åklagare som en domstol kan utfärda en utredningsorder för tillfälligt överförande av en frihets- berövad person. Några ytterligare bestämmelser om vem eller när en sådan order kan utfärdas behövs därför inte.
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten frågar vad som gäller rörande restriktioner för häktade när en person förs över till eller från Sverige. Båda myndigheterna anser att restriktioner som gäller för en fri- hetsberövad person bör gälla även efter ett överförande. Ett svenskt häkt- ningsbeslut kan vara förenat med ett beslut om restriktioner (se 24 kap. 5 a § rättegångsbalken; se även 6 kap. häkteslagen [2010:611]).
En person som ska tillfälligt överföras till en annan medlemsstat enligt artikel 23 kan vara häktad i Sverige och föremål för restriktioner. Fort- satta restriktioner efter överförandet får dock bestämmas av den andra medlemsstatens lagstiftning. I samband med överförandet ska emellertid åklagare samråda med den andra statens behöriga myndigheter (artik- larna 22.5 och 23.2). Det som myndigheterna ska komma överens om är bl.a. de särskilda omständigheterna för frihetsberövandet i den andra staten inklusive garantier om att den verkställande statens myndigheter ska beakta den berörda personens fysiska och psykiska tillstånd och den säkerhetsnivå som krävs. Vid detta samråd får åklagaren efterfråga om restriktionerna kan kvarstå under den tid personen är frihetsberövad i den andra medlemsstaten och sedan ta ställning till om ett tillfälligt över- förande är fortsatt aktuellt (jfr även artikel 9.2 och avsnitt 7.4).
I det omvända fallet, när en frihetsberövad person tillfälligt förs över till Sverige, kommer den frihetsberövade att tas i förvar. Häkteslagen är då tillämplig (se 1 kap. 3 § 2). Personer som häktats utomlands och som är föremål för restriktioner omfattas inte av häkteslagens bestämmelser om restriktioner (jfr 6 kap. 1 § andra stycket). Med anhållna och gripna i första stycket i nämnda paragraf avses de som med stöd av svenska be- stämmelser anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott. Något utrymme för att med stöd av 6 kap. häkteslagen ålägga en person som överförts hit restriktioner finns således inte och några sådana regler före- slås inte inom ramen för detta ärende. I de fall fråga uppkommer om svenska myndigheters möjligheter att upprätthålla restriktioner avseende en person som förts över hit, får åklagaren eller domstolen samråda med den andra statens myndigheter om vilken säkerhetsnivå som krävs och förutsättningarna för att genom framför allt bestämmelserna i
Prop. 2016/17:218
109
Prop. 2016/17:218 övervägas om det är möjligt att uppnå önskat resultat genom en annan typ av utredningsåtgärd, t.ex. förhör genom ljud- och bildöverföring eller förhör i den andra staten vid vilket den svenska åklagaren kan närvara. Det samråd som bör ske i dessa fall kan regleras i förordning.
I detta sammanhang vill regeringen påpeka att den person som till- fälligt ska föras över kan vara frihetsberövad av helt andra orsaker, t.ex. för verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
I promemorian föreslås en bestämmelse om att yttrande ska inhämtas från den myndighet som svarar för verkställigheten av frihetsberövandet innan en utredningsorder utfärdas för att överföra en i Sverige frihetsbe- rövad person till en annan medlemsstat, om det inte är uppenbart att det inte behövs. Regeringen instämmer i att ett sådant yttrande bör inhämtas, men föreskrifter om detta kan meddelas i förordning. Som Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar är det den åklagare eller domstol som ska utfärda utredningsordern som bör inhämta ett sådant yttrande. Även detta kan framgå av förordning.
En verkställande stat får vägra erkännande av en utredningsorder för tillfälligt överförande av en frihetsberövad person om personen inte sam- tycker till överförandet (artikel 22.2 a och artikel 23.2). Ett samtyckes- krav gäller dock inte för att utfärda en utredningsorder och bör inte heller införas. I de fall utredningsordern avser ett överförande till Sverige enligt artikel 22, avgör den andra statens lagstiftning om ett samtycke krävs. Om ett krav på samtycke ställs upp kan åklagaren eller domstolen i ut- redningsordern begära att den andra statens behöriga myndigheter hämtar in personen samtycke till ett överförande (se formuläret i bilaga A till direktivet, avsnitt H1). Om tillfälligt överförande ska ske från Sverige till den andra medlemsstaten enligt artikel 23, ska uppgift om den frihetsbe- rövades inställning till överförandet framgå av utredningsordern (se for- muläret i bilaga A till direktivet, avsnitt H1). Av det skälet bör det i den nya lagen införas en bestämmelse om att den frihetsberövades inställning till överförandet ska inhämtas i de fall ett tillfälligt överförande ska ske från Sverige till en annan medlemsstat. I mån av behov kan även uppgifter från den frihetsberövades lagliga ställföreträdare inhämtas (se artiklarna 22.3 och 23.2). Detta behöver dock inte regleras särskilt i lag. Den frihetsberövades inställning får redovisas i utredningsordern. Det är sedan upp till den andra medlemsstatens myndigheter att ta ställning till om utredningsordern kan erkännas och verkställas i den staten.
I artikel 22 (och artikel 23) finns bestämmelser om att den som till- fälligt förs över ska hållas fortsatt frihetsberövad och att avräkning ska ske av den tid som personen är frihetsberövad i en annan medlemsstat. Vidare finns bestämmelser om immunitet, transitering och kostnader. För dessa frågor hänvisas till avsnitt 9.3. I samma avsnitt behandlas även frågor om transporter i Sverige av den frihetsberövade personen.
7.7.6Beslag m.m.
Regeringens förslag: En utredningsorder ska få utfärdas för beslag av ett föremål eller en skriftlig handling, trots att föremålet eller hand- lingen inte finns att tillgå vid utfärdandet.
110
När utredningsordern för beslag har verkställts i den andra staten ska vissa bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken tillämpas. Det- samma ska gälla om utredningsordern avser en åtgärd enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken.
Ett föremål eller en skriftlig handling som har överlämnats till Sverige enligt en utredningsorder som har utfärdats för beslag ska tas i förvar av åklagaren och anses vara taget i beslag enligt rättegångs- balken.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Ut- gångspunkten i promemorian är att en åtgärd enligt artikel 32 i direktivet endast avser beslag. Vidare föreslås inte i promemorian att vissa be- stämmelser i 27 kap. rättegångsbalken ska tillämpas när en åtgärd enligt 27 kap. 15 § samma balk har verkställts i den andra staten.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Hov- rätten över Skåne och Blekinge och Göteborgs och Malmö tingsrätter har dock vissa lagtekniska synpunkter. Åklagarmyndigheten och Ekobrotts- myndigheten pekar på vikten av att anteckningar förs över verkställig- heten av husrannsakan och beslag.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet om en europeisk utred- ningsorder kommer ofta avse beslag av bevismaterial. Förutsättningarna för att besluta om beslag i svensk rätt finns i bl.a. 27 kap. 1 § rättegångs- balken. För vissa typer av handlingar gäller strängare krav (se 27 kap. 2– 3 §§). Dessa förutsättningar kommer på samma sätt gälla vid utfärdande av en utredningsorder som avser beslag av föremål eller skriftlig hand- ling (se avsnitt 7.3.1).
En förutsättning för beslag är emellertid att det föremål eller den skrift- liga handling som ska tas i beslag är tillgängligt vid tidpunkten för be- slaget (se 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken). Detta kommer dock inte vara fallet vid utfärdande av en utredningsorder. Föremålet eller hand- lingen finns i den andra medlemsstaten. Reglerna om utfärdande av en utredningsorder för beslag bör därför anpassas. Motsvarande frågeställ- ning var aktuell vid genomförandet av rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut). Även i detta fall syftar samarbetet till att bevismate- rial som finns i en annan medlemsstat ska tas i beslag. Rambeslutet har genomförts genom lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut (lagen om verkställighet av frysningsbeslut) och i 2 kap. 1 § den lagen anges att åklagaren får besluta om beslag, utan hinder av att föremålet inte är tillgängligt vid beslutet (se prop. 2004/05:115 s. 32 f.). Bestämmelsen omfattar även skriftliga hand- lingar. Regeringen anser att en motsvarande bestämmelse bör tas in i den nya lagen för att göra det möjligt att utfärda en utredningsorder för beslag avseende föremål och handlingar som kan antas komma att på- träffas i en annan medlemsstat. I förhållande till förslaget i promemorian görs vissa ändringar med hänsyn till lagtekniska synpunkter från några remissinstanser. Att ett sådant beslut inte kan verkställas i Sverige följer av den definition av en europeisk utredningsorder som föreslås (se avsnitt 6.3.2).
Prop. 2016/17:218
111
Prop. 2016/17:218 |
För att kunna ta föremål eller skriftliga handlingar i beslag behöver |
|
ofta andra åtgärder vidtas. Det kan bl.a. röra sig om husrannsakan eller |
|
kvarhållande av försändelse, men även kroppsvisitation eller kropps- |
|
besiktning. Om åklagaren bedömer att en sådan åtgärd kan bli aktuell för |
|
att verkställa utredningsordern för beslag, bör utredningsordern även om- |
|
fatta en sådan åtgärd. I lagrådsremissen föreslår regeringen uttryckliga |
|
regler om detta. Lagrådet anser dock att det är ett onödigt påpekade och |
|
att förslaget i denna del därför kan utgå, vilket regeringen instämmer i. |
|
Om åklagaren anser att det är brådskande att genomföra beslaget för att |
|
bevismaterialet riskerar att försvinna eller förstöras, kan han eller hon |
|
utfärda en utredningsorder för beslag samt ange att det rör sig om en |
|
åtgärd som avses i artikel 32 i direktivet (se avsnitt 7.5). |
|
Enligt artikel 13.1 ska den verkställande staten utan dröjsmål över- |
|
lämna det beslagtagna till den utfärdande myndigheten. När föremålet |
|
eller handlingen överlämnats till åklagaren bör det tas i förvar av åkla- |
|
garen och anses vara taget i beslag enligt rättegångsbalken (jfr 2 kap. 3 § |
|
andra stycket lagen om verkställighet av frysningsbeslut). De svenska |
|
reglerna blir därmed tillämpligt fullt ut. Detta bör framgå av den nya |
|
lagen. |
|
I vissa situationer kommer det dock att dröja en viss tid innan bevis- |
|
materialet kan överlämnas, t.ex. för att erkännandet och verkställigheten i |
|
den verkställande staten har överklagats eller för att det av praktiska skäl |
|
tar tid att lämna över materialet. En annan situation kan vara att åkla- |
|
garen med stöd av artikel 32.3 och 32.4 vill att det beslagtagna ska stanna |
|
kvar i den andra medlemsstaten (se även avsnitt 7.6). Oavsett anledning |
|
delar regeringen den bedömning som görs i promemorian, att det i lag |
|
bör anges att när beslaget är verkställt i den andra medlemsstaten ska |
|
vissa bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken om beslag tillämpas fram |
|
till dess föremålet eller den skriftliga handlingen överlämnas till åkla- |
|
garen. Det är främst fråga om bestämmelser som tillförsäkrar den som |
|
har drabbats av beslaget olika rättssäkerhetsgarantier. Motsvarande regle- |
|
ring finns i 2 kap. 3 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut (se även |
|
prop. 2004/05:115 s. 35). För en närmare redogörelse för dessa be- |
|
stämmelser och innebörden av dessa hänvisas till promemorian (Ds |
|
2015:57 s. 241 f.). I korthet kan följande sägas. |
|
Är det fråga om ett beslag av ett skriftligt meddelande som meddelats |
|
med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket |
|
stycket samma paragraf, anmäla åtgärden hos rätten. Rätten ska då pröva |
|
om det finns skäl för beslaget. Vidare bör den som drabbats av ett beslag |
|
som verkställts i en annan medlemsstat kunna begära rättens prövning av |
|
beslaget i enlighet med 27 kap. 6 § rättegångsbalken. Av lagen bör också |
|
framgå att den som berörs av beslaget ska underrättas om möjligheten att |
|
begära rättens prövning av beslaget. Detta behövs dock inte om det är |
|
fråga om ett beslag enligt 27 kap. 2 § andra stycket |
|
garen alltid ska anmäla ett sådant verkställt beslag till rätten. Regeringen |
|
bedömer vidare att bestämmelserna i 27 kap. 7 § om tid för väckande av |
|
åtal och i 27 kap. 8 § om hävande av beslag bör gälla. Därutöver bör be- |
|
stämmelserna i 27 kap. 11 § om skyldighet att underrätta den som har |
|
drabbats av åtgärden och i 27 kap. 13 § om beslagsprotokoll och om rätt |
|
för den drabbade att erhålla bevis om åtgärden tillämpas. Skyldigheten |
112 |
att underrätta den som har drabbats av beslaget, att dokumentera det |
beslagtagna och på begäran utfärda bevis om beslaget bör, som anförs i Prop. 2016/17:218 promemorian, ligga på den svenska åklagaren. Regeringen instämmer i
Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens synpunkt att anteck- ningar bör föras över verkställigheten i den andra medlemsstaten av hus- rannsakan och beslag. Slutligen bör, om det beslagtagna materialet inte överlämnats, bestämmelserna i 27 kap. 8 § femte stycket rättegångs- balken tillämpas. Den innebär att när målet avgörs ska rätten ta ställning till om beslaget ska bestå. En motsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 3 § tredje stycket lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Även om bestämmelsen i den lagen främst är tänkt att tillämpas när beslaget avser att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande (se prop. 2004/05:115 s. 35 och 87), går det inte att utesluta att situationen kan uppstå även vid bevisbeslag.
En utredningsorder föreslås kunna utfärdas för en åtgärd enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken (se avsnitt 6.4). Enligt andra stycket i den para- grafen gäller reglerna om beslag i tillämpliga delar för en sådan åtgärd. Mot den bakgrunden bör de bestämmelser som ovan föreslås gälla när ett beslag har verkställts i den andra staten också tillämpas för en åtgärd enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken. Detta bör framgå av den nya lagen.
7.7.7Åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken
Regeringens bedömning: Några ytterligare regler för att utfärda en utredningsorder för en åtgärd som avses i 28 kap. rättegångsbalken behöver inte införas i den nya lagen.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: En utredningsorder för beslag kommer ofta inkludera åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken i syfte att söka efter de föremål eller handlingar som avses med beslaget. Dessa åtgärder kan dock även bli aktuella för andra syften, t.ex. undersökning av en brottsplats eller en persons yttre eller inre för att säkra spår.
I avsnitt 7.3.1 föreslås att en utredningsorder ska få utfärdas om den åt- gärd som avses under motsvarande förutsättningar hade kunnat vidtas i Sverige. Detta kommer också att gälla åtgärder enligt 28 kap. rättegångs- balken. Enligt regeringens bedömning i avsnitt 7.3.2 bör en proportiona- litetsregel införas, som är generellt tillämplig vid utfärdande av en utred- ningsorder. Av avsnitt 7.3.3 framgår slutligen att åklagaren, innan en ut- redningsorder utfärdas, ska ansöka om rättens prövning enligt bl.a. rätte- gångsbalken, om detta krävs för att vidta den åtgärd som avses i utred- ningsordern. Det innebär att bestämmelserna i 28 kap. 4 och 13 §§ rätte- gångsbalken även kan tillämpas vid utfärdande av en utredningsorder för en åtgärd enligt nämnda kapitel i rättegångsbalken.
I promemorian görs bedömningen att några ytterligare regler inte behövs för att utfärda en utredningsorder avseende åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken. Regeringen delar denna bedömning.
113
Prop. 2016/17:218 7.7.8 |
Hemlig avlyssning och hemlig övervakning av |
|
|
|
elektronisk kommunikation |
|
|
|
|
Regeringens förslag: En utredningsorder ska få utfärdas för hemlig |
|
|
avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av |
|
|
elektronisk kommunikation i Sverige eller i en annan medlemsstat. |
|
|
Om avlyssningen eller övervakningen ska ske i en annan medlems- |
|
|
stat än den stat till vilken utredningsordern översänds, ska det av ut- |
|
|
redningsordern framgå att underrättelse om avlyssningen eller över- |
|
|
vakningen har lämnats till den först nämnda medlemsstaten. |
|
|
När en utredningsorder har utfärdats för avlyssning eller övervak- |
|
|
ning, ska vissa bestämmelser i rättegångsbalken tillämpas. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I |
|
|
promemorian föreslås ytterligare bestämmelser om vad en utred- |
|
|
ningsorder ska innehålla i dessa fall. |
|
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians |
|
|
förslag. Malmö tingsrätt och Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden |
|
|
anför dock att det kan tydliggöras vilka bestämmelser i 27 kap. rätte- |
|
|
gångsbalken som ska tillämpas när en utredningsorder har utfärdats. |
|
|
Skälen för regeringens förslag |
|
|
Bestämmelsens tillämpningsområde |
|
|
Artikel 30 i direktivet reglerar avlyssning av telekommunikation med |
|
|
tekniskt bistånd från en annan medlemsstat avseende en person som |
|
|
befinner sig där eller i en annan medlemsstat. Enligt skäl 30 är denna be- |
|
|
stämmelse inte begränsad till telekommunikationens innehåll utan avser |
|
|
även insamling av trafik- och lokaliseringsuppgifter av en sådan kommu- |
|
|
nikation. Artikeln får därför anses omfatta såväl hemlig avlyssning som |
|
|
hemlig övervakning av telekommunikation. |
|
|
Vad som därutöver avses med t.ex. avlyssning (eller övervakning), |
|
|
telekommunikation eller var en person får anses befinna sig framgår inte |
|
|
av direktivet. I svensk rätt används delvis andra begrepp för nu aktuella |
|
|
tvångsmedel. Samtidigt kan det konstateras att direktivets syfte är att |
|
|
samtliga utredningsåtgärder som är tillgängliga i en medlemsstat ska |
|
|
kunna omfattas av en utredningsorder (artikel 3), så länge det rör sig om |
|
|
en åtgärd som innebär bevisinhämtning (artikel 1.1). De skillnader som |
|
|
finns har därför ingen avgörande betydelse och de begrepp som används i |
|
|
svensk rätt får därför anses vara förenliga både med de begrepp som |
|
|
används i direktivet och med direktivets syfte. |
|
|
Det innebär att det vidare begreppet som används i 27 kap. rättegångs- |
|
|
balken, elektronisk kommunikation, får anses vara förenligt med termen |
|
|
telekommunikation i artikel 30. Vidare är det inte enligt rättegångsbalken |
|
|
en person som är föremål för en avlyssning eller övervakning, utan i |
|
|
stället är det meddelanden eller uppgifter om meddelanden som överförs |
|
|
från eller till ett telefonnummer eller annan adress som avlyssnas eller |
|
|
övervakas. Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation omfattar |
|
|
även |
vissa uppgifter om elektronisk kommunikationsutrustning (se |
|
27 kap. 19 § första stycket 2 och 3 rättegångsbalken). En möjlighet att ut- |
114 |
färda en utredningsorder för hemlig avlyssning eller hemlig övervakning |
|
av elektronisk kommunikation bör således avse ett telefonnummer eller Prop. 2016/17:218 en annan adress eller elektronisk kommunikationsutrustning som an-
vänds i Sverige eller i en annan medlemsstat. Utredningsordern kan således sändas över till en medlemsstat och avse t.ex. ett mobiltelefon- nummer som används i Sverige eller i en annan medlemsstat än den som verkställer avlyssningen eller övervakningen (jfr artikel 30.2).
Inhämtande av historiska trafik- och lokaliseringsuppgifter bör ske genom utfärdande av en utredningsorder för hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Visserligen anges i skäl 30 i direktivet att en sådan utredningsorder bör behandlas enligt den allmänna ordningen för verkställigheten av ordern. Inget sägs däremot om vad som bör gälla i den utfärdande staten. Utgångspunkten bör i stället vara den som framgår av artikel 6.1 b, nämligen att den ordning som gäller för att inhämta aktuella uppgifter i ett inhemskt ärende även ska gälla vid utfärdande av en utredningsorder. För svenskt vidkommande innebär det att be- stämmelserna i bl.a. 27 kap. 19 § rättegångsbalken ska tillämpas. Ett undantag är dock uppgifter om abonnemang vilka i en förundersökning inhämtas med stöd av 6 kap. 22 § första stycket 2 lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (jfr artikel 10.2 e i direktivet).
När det sedan gäller begreppet tekniskt bistånd i direktivet (artiklarna 30 och 31) har det begreppet en annan innebörd i EU:s konvention om ömsesidig rättslig hjälp (se artikel 18.2 och 18.5), vilket återspeglas i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se 4 kap. 25 b och 26 §§). Tekniskt bistånd enligt dessa bestämmelser avser endast de situa- tioner då meddelanden eller uppgifter om meddelanden förs över omedelbart till en annan stat och prövningen av en sådan ansökan är mer begränsad än om upptagningen sker i Sverige. Vid genomförandet av direktivet behöver dock inte någon sådan åtskillnad göras, såsom också påpekas i promemorian. Regeringen anser vidare att detta begrepp inte behövs i lagen. Av definitionen av en europeisk utredningsorder framgår att en utredningsåtgärd vidtas i en annan stat, som i dessa fall får anses inkludera tekniskt bistånd från den staten.
Utredningsorderns innehåll
I promemorian föreslås att en utredningsorder för hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska innehålla upp- gifter om bl.a. under vilken tid åtgärden ska pågå och skälen för att åt- gärden behöver vidtas i den andra medlemsstaten. De föreslagna be- stämmelserna bygger på artikel 30.3 och 30.4.
I avsnitt 7.5 föreslår regeringen att bestämmelser om upprättande av en utredningsorder kan regleras genom föreskrifter i förordning. Det inklu- derar vad utredningsordern ska innehålla. Av direktivet följer att utred- ningsordern ska innehålla uppgift om bl.a. skälen till utredningsåtgärden, varaktigheten för åtgärden samt uppgifter för att säkerställa att åtgärden kan verkställas (se formuläret i bilaga A till direktivet, avsnitt H7, punk- terna
I de fall en utredningsorder sänds över till en medlemstat som ska
verkställa en utredningsorder beträffande ett telefonnummer, en annan
115
Prop. 2016/17:218 adress eller elektronisk kommunikationsutrustning som används i en annan medlemsstat, ska det framgå av utredningsordern att en under- rättelse lämnats till den verkställande staten (jfr avsnitt 9.7.1). Skäl 31 tillsammans med bilaga C till direktivet, punkt A, kan inte tolkas på annat sätt att det är den utfärdande staten som ska underrätta den stat från vilken något bistånd inte behövs. Enligt regeringen bör denna skyldighet framgå av den nya lagen.
Tillämpliga bestämmelser i rättegångsbalken när en utredningsorder för hemlig avlyssning eller hemlig övervakning har utfärdats
I enlighet med den bedömning som görs i promemorian bör vissa be- stämmelser i rättegångsbalken tillämpas efter det att en utredningsorder har utfärdats.
I den bestämmelse som föreslås i promemorian hänvisas till 27 kap. rättegångsbalken. Regeringen anser dock att hänvisningen bör preciseras något, vilket också Malmö tingsrätt och Säkerhets- och Integritetsskydds- nämnden påpekar. Av förslagen i avsnitt 7.3.1 följer att de förutsättningar som gäller för att besluta om hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation även ska gälla vid utfärdandet av en ut- redningsorder för en sådan åtgärd. Det innebär att de materiella förutsätt- ningarna i främst 27 kap.
Det finns emellertid vissa andra bestämmelser i 27 kap. rättegångs- balken som bör göras tillämpliga på det sätt som föreslås i promemorian. Bestämmelserna i 27 kap. 22 § om att avlyssning inte får omfatta vissa personer, 23 § om upphävande av tvångsmedlet, 23 a § om användandet av överskottsinformation och 24 § om granskning och bevarandet av den upptagning eller uppteckning som har gjorts, bör gälla i samtliga fall. Tillämpningen av dessa bestämmelser måste dock anpassas dels eftersom avlyssningen eller övervakningen sker i en annan medlemsstat, dels med hänsyn till att upptagningen eller uppteckningen i vissa fall sker i den staten för att senare överlämnas till ansvarig åklagare. Bestämmelserna i 27 kap.
Aktuella bestämmelser i rättegångsbalken kommer i realiteten att tillämpas först efter det att verkställigheten påbörjats i den andra med- lemsstaten. I vissa fall kan det dock finnas skäl att häva åtgärden med stöd av 27 kap. 23 § rättegångsbalken även i tiden före en verkställighet.
116
7.7.9 |
Hemlig kameraövervakning och hemlig |
Prop. 2016/17:218 |
|
rumsavlyssning |
|
Regeringens förslag: När en utredningsorder för hemlig kameraöver- vakning eller hemlig rumsavlyssning i en annan medlemsstat har utfärdats ska vissa bestämmelser i rättegångsbalken tillämpas.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Åklagar-
myndigheten lyfter fram behovet av att kunna meddela tillstånd om att inhämta historiska uppgifter vid hemlig rumsavlyssning.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7.1.1 föreslås att en åklagare ska kunna utfärda en utredningsorder för hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning. En sådan övervakning eller avlyssning kommer att avse en plats i en annan medlemsstat.
Bestämmelserna i 27 kap. 20
På samma sätt som vid hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation (se avsnitt 7.7.8) bör även vissa andra be- stämmelser i 27 kap. rättegångsbalken göras tillämpliga när en utred- ningsorder har utfärdats. Det gäller främst bestämmelserna i 22 § om att avlyssning inte får omfatta vissa personer, 23 § om upphävande av tvångsmedlet, 23 a § om användandet av överskottsinformation och 24 § om granskning och bevarande av den upptagning eller uppteckning som har gjorts. Reglerna i 27 kap.
Åklagarmyndigheten påtalar ett behov av att kunna besluta om hemlig rumsavlyssning av historiska uppgifter. Myndigheten anför att ett behov främst torde uppstå i internationella ärenden och lyfter fram några exem- pel. Hemlig rumsavlyssning enligt svensk rätt avser endast avlyssning i realtid. Det är inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende införa regler om hemlig rumsavlyssning av historiska uppgifter.
7.7.10Övriga utredningsåtgärder
Regeringens bedömning: Några ytterligare bestämmelser i den nya lagen behövs inte för att utfärda en utredningsorder för inhämtande av information om bankkonton eller banktransaktioner, för en kontrolle- rad leverans eller för bistånd i en brottsutredning med användning av en skyddsidentitet.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
117
Prop. 2016/17:218 |
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot bedömningen. |
|
Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivet kan en utred- |
|
ningsorder utfärdas för andra åtgärder än de som har behandlats i avsnitt |
|
|
|
andra konton för finansiella transaktioner (artikel 26), information om |
|
banktransaktioner eller andra finansiella transaktioner (artikel 27) och |
|
realtidsövervakning av banktransaktioner eller andra finansiella transak- |
|
tioner (artikel 28.1 a). Vidare kan en utredningsorder avse en kontrolle- |
|
rad leverans (artikel 28.1 b) eller hemliga utredningar (artikel 29). |
|
Inhämtande av uppgifter om bl.a. bankkonton och banktransaktioner |
|
regleras i svensk rätt som en uppgiftsskyldighet för banker och andra |
|
finansiella institut om det begärs under en förundersökning (se t.ex. |
|
2 kap. 20 § lagen [2004:46] om värdepappersfonder). Det finns inga ut- |
|
tryckliga bestämmelser om realtidsövervakning över banktransaktioner |
|
eller andra finansiella transaktioner. En åklagare som behöver få tillgång |
|
till dessa uppgifter från en annan stat kan med stöd av 1 kap. 7 § lagen |
|
om internationell rättslig hjälp ansöka om sådant bistånd. |
|
I avsnitt 7.3.1 föreslås att en utredningsorder ska få utfärdas om den åt- |
|
gärd som avses under motsvarande förutsättningar hade kunnat vidtas i |
|
Sverige. Den föreslagna bestämmelsen kommer också att gälla vid ut- |
|
färdandet av en utredningsorder avseende bl.a. information om bank- |
|
konton och banktransaktioner som görs av åklagare (se avsnitt 7.1). Det- |
|
samma gäller föreslagna bestämmelser om översändande av en utred- |
|
ningsorder och andra förfaranderegler (se avsnitt 7.5). Några ytterligare |
|
bestämmelser är därför enligt regeringens mening inte påkallade. |
|
Eftersom det enligt svensk rätt inte är möjligt att besluta om realtids- |
|
övervakning av banktransaktioner eller andra finansiella transaktioner |
|
kan en utredningsorder som utfärdas i Sverige inte avse en sådan åtgärd, |
|
se vidare i avsnitt 6.4. Det kan dock konstateras att banker och andra |
|
finansiella institut enligt lag har en skyldighet att lämna ut uppgifter om |
|
det begärs av en åklagare under en förundersökning. Några begräns- |
|
ningar i uppgiftsskyldigheten föreskrivs inte. Hur denna uppgiftskyldig- |
|
het omsätts i praktiken, t.ex. med vilken frekvens uppgifter ska lämnas, |
|
får i varje enskilt fall hanteras av åklagaren och den bank eller det |
|
finansiella institut som avses. I samma utsträckning som åklagaren kan |
|
begära att få ut uppgifter från banker eller andra finansiella institut i ett |
|
rent inhemskt ärende, kan åklagaren med stöd av den nya lagen utfärda |
|
en utredningsorder för sådana åtgärder. Hur ordern sedan verkställs i den |
|
andra staten beror på vad som gäller enligt den verkställande statens lag |
|
angående möjligheterna att få ut uppgifter om banktransaktioner m.m. |
|
En åklagare ska enligt vad som föreslås i avsnitt 7.1 kunna utfärda en |
|
utredningsorder för en kontrollerad leverans på en annan medlemsstats |
|
territorium (artikel 28.1 b) eller för bistånd i en brottsutredning med an- |
|
vändning av en skyddsidentitet (artikel 29). Motsvarande bestämmelser |
|
finns i artiklarna 12 och 14 i |
|
hjälp. I lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i |
|
brottsutredningar (2003 års lag om internationellt samarbete) finns |
|
bestämmelser om kontrollerade leveranser och bistånd i brottsutredningar |
|
med användning av en skyddsidentitet som genomför motsvarande be- |
|
stämmelser i |
118 |
defrågor, användningsbegränsningar och utländska tjänstemäns skade- |
ståndsansvar. Av 11 § den lagen framgår att en ansökan om kontrollerad Prop. 2016/17:218 leverans görs av åklagare eller, efter det att åklagaren lämnat sitt till-
stånd, Polismyndigheten, Tullverket eller Kustbevakningen. Motsva- rande behörighetsregler vid bistånd i brottsutredningar med användande av en skyddsidentitet framgår av 15 §. I dessa fall ansöks inte om bistånd som prövas av den andra statens myndigheter. I stället träffar behöriga myndigheter en överenskommelse om att bistå varandra. Om det pågår en förundersökning i Sverige, ingås överenskommelsen av den som leder förundersökningen. I övriga fall är Åklagarmyndigheten, Polismyndig- heten eller Säkerhetspolisen behöriga. Några uttryckliga bestämmelser finns inte om under vilka förutsättningar en ansökan om kontrollerad leverans får göras eller när en överenskommelse om bistånd i brottsutred- ningar får ingås. Däremot finns en etablerad praxis när dessa åtgärder används inom ramen för en brottsutredning (se prop. 2004/05:144 s. 79 f. och 82). Det kan även påpekas att en kvalificerad skyddsidentitet, som ofta torde behövas vid bistånd i en brottsutredning med användning av en skyddsidentitet, förutsätter att det rör sig om allvarlig brottslighet (se 2 § 1 lagen [2006:939] om kvalificerade skyddsidentiteter).
Även för dessa åtgärder delar regeringen den bedömning som görs i promemorian att några ytterligare regler i lagen inte behövs. Den all- männa bestämmelsen om att en utredningsorder får utfärdas för en åtgärd om den under motsvarande förutsättningar hade kunnat vidtas i Sverige, som föreslås i avsnitt 7.3.1, kommer även att gälla för nu aktuella åt- gärder. Detsamma gäller frågor om översändande av en utredningsorder och andra förfaranderegler (avsnitt 7.5). En skillnad mot nuvarande reg- lering är att endast åklagaren kommer att vara behörig att utfärda en sådan order (se avsnitt 6.5). Det samråd som behöver ske mellan berörda myndigheter i dessa fall kan regleras i förordning.
7.8 |
Återkallelse av en utredningsorder |
|
|
|
|
Regeringens förslag: Om den utredningsåtgärd som en utrednings- |
|
|
order avser har upphävts med stöd av en bestämmelse i den nya lagen, |
|
|
ska utredningsordern återkallas. Detsamma ska gälla om det i övrigt |
|
|
inte längre finns skäl för att vidta den åtgärd som avses i utrednings- |
|
|
ordern. |
|
|
Har utredningsordern utfärdats av en domstol, ansvarar domstolen |
|
|
för återkallelsen. I övriga fall ansvarar åklagare för återkallelsen. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. |
|
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Hov- |
|
|
rätten över Skåne och Blekinge anför att det behöver klargöras att det är |
|
|
den utfärdande myndigheten som ska återkalla utredningsordern. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Som anförs i promemorian bör en ut- |
|
|
redningsorder kunna återkallas, t.ex. om utredningsordern har upphävts. |
|
|
Genom den ordning som regeringen föreslår ovan, är bestämmelserna i |
|
|
rättegångsbalken om upphävande av beslag, av åtgärder enligt 27 kap. |
|
|
15 § och av hemliga tvångsmedel tillämpliga även när en utredningsorder |
|
|
utfärdats för en sådan åtgärd. Finns inget skäl för den aktuella åtgärden, |
|
|
ska den alltså upphävas enligt den ordning som gäller i rättegångsbalken. |
119 |
Prop. 2016/17:218 Rättegångsbalkens regler om hävande av beslag föreslås dock kunna tillämpas först efter att beslaget verkställts i den andra medlemsstaten (se avsnitt 7.7.6). Har den åtgärd som avses i ordern upphävts efter en pröv- ning av rätten, bör utredningsordern återkallas. Detsamma bör gälla om rätten upphäver en utredningsorder i samband med en obligatorisk pröv- ning av ordern efter åklagarens anmälan till rätten av ett beslag enligt 27 kap. 2 § fjärde stycket rättegångsbalken eller efter det att åklagaren har utfärdat en utredningsorder med stöd av 27 kap. 9 a och 21 a §§ rätte- gångsbalken. En återkallelse kan också behöva ske efter det att en utred- ningsorder överklagats och högre instans upphäver ordern (avsnitt 9.1.2). Detta bör framgå av den nya lagen.
Även när det i andra situationer visar sig att det inte längre finns skäl för åtgärden, bör utredningsordern återkallas, t.ex. om den åtgärd som avses inte behöver vidtas. Andra skäl kan vara att den andra statens myn- digheter avser att vidta en annan åtgärd som inte kan accepteras (artikel 10.4) eller att kostnaderna för att vidta åtgärden inte är försvarbara (artikel 21.3). Något särskilt beslut om upphävande behöver då inte meddelas, utan en återkallelse är tillräcklig.
Regeringen anser vidare att en utredningsorder bör återkallas av den instans som utfärdat ordern. Som anförs av Hovrätten över Skåne och Blekinge bör det uttryckligen framgå av lagtexten. Har utredningsordern utfärdats av en domstol, ska den domstolen ansvara för återkallelsen, medan åklagare ska återkalla en order som har utfärdats av åklagare.
Förslaget att utredningsordern i vissa fall ska kunna återkallas om det inte längre finns skäl för åtgärden, utan att ett särskilt beslut om upphäv- ande meddelas, samt att återkallelse sker av den som utfärdat ordern, överensstämmer i princip med den ordning som gäller enligt rättegångs- balken. Beträffande flera av de åtgärder som en utredningsorder kan avse, behöver det i ett inhemskt förfarande inte meddelas något särskilt beslut om upphävande när det visar sig att åtgärden inte behöver vidtas, t.ex. att inte hålla ett förhör. I några avseenden innebär dock förslaget en skillnad i förhållande till vad som gäller i ett rent inhemskt ärende. Att en utredningsorder om beslag ska återkallas av åklagaren, oavsett om ordern fastställts av domstol, skiljer sig i viss mån från reglerna om hävande av beslag i 27 kap. 8 § första och fjärde styckena rättegångsbalken. Med hänsyn till att snabbt kunna se till att den andra medlemsstatens behöriga myndigheter kan vidta relevanta åtgärder, anser regeringen att skillnaden är motiverad. Vidare finns det situationer då beslut om upphävande av en åtgärd meddelas, utan att det finns några särskilda regler om det i svensk rätt. De som är av relevans i detta avseende är beslut om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken och rättens beslut om rättsmedicinsk undersökning enligt 16 § lagen (1995:832) om obduktion m.m. Ett sådant beslut torde, i avsaknad av uttryckliga regler, upphävas av rätten. När en sådan åtgärd beslutas i samband med utfärdandet av en utredningsorder, sker det dock i en annan kontext. Regeringen anser att det finns skäl att låta åklagaren, så snart det framkommer att det saknas skäl för åtgärden, meddela behörig myndighet i den andra medlemsstaten om att förfarandet där ska avbrytas.
Att den andra statens behöriga myndighet ska underrättas om åter- kallelsen kan föreskrivas i förordning.
120
Prop. 2016/17:218
8Erkännande och verkställighet i Sverige av en europeisk utredningsorder
8.1Skyldighet att erkänna och verkställa en europeisk utredningsorder
Regeringens förslag: En utredningsorder som sänds över till Sverige från en annan medlemsstat ska erkännas och verkställas i Sverige enligt de förutsättningar som gäller enligt den nya lagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder
inte mot förslaget. Stockholms tingsrätt anser att det tydligare bör framgå i vilka fall en utredningsorder ska vägras.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 9.1 i direktivet om en europeisk utredningsorder följer att Sverige har en skyldighet att erkänna och verkställa en utredningsorder som översänts hit från en annan med- lemsstat. Denna grundläggande skyldighet att erkänna och verkställa en europeisk utredningsorder bör framgå av den nya lagen.
Enligt direktivet krävs dock att vissa förutsättningar är uppfyllda för att skyldigheten att erkänna och verkställa en utredningsorder ska gälla. Till att börja med ska utredningsordern som sådan omfattas av direktivet, vilket innebär bl.a. att den ska avse bevisinhämtning och vara utfärdad inom ramen för ett visst förfarande (se artiklarna 1.1 och 4 samt avsnitt 6.3.2). Vidare förutsätts att den åtgärd som utredningsordern avser även hade kunna vidtas i den utfärdande medlemsstaten och att en proportio- nalitetsprövning har skett vid utfärdandet (se artikel 6.1 i direktivet; jfr även avsnitt 7.3.1 och 7.3.2).
En annan förutsättning för att skyldigheten att erkänna och verkställa utredningsordern ska inträda, är att den verkställande staten inte åberopar något av de skäl som anges i direktivet för att vägra erkännande och verkställighet (se artikel 11, men även artiklarna 22.2, 24.2 och 30.5).
Frågor angående vilka särskilda förutsättningar och vägransgrunder som regeringen anser bör gälla när en svensk åklagare eller domstol prövar om en europeisk utredningsorder ska erkännas och verkställas i Sverige, behandlas i avsnitt
8.2I vilken omfattning ska en utredningsorder erkännas och verkställas i Sverige?
Regeringens bedömning: De möjligheter som följer av direktivet om en europeisk utredningsorder att avseende vissa utredningsåtgärder tillämpa vad som gäller vid ett motsvarande inhemskt förfarande vid
121
Prop. 2016/17:218
122
prövningen av om en utredningsorder ska erkännas och verkställas bör i huvudsak utnyttjas. Vidare bör de vägransgrunder som regleras i direktivet i huvudsak föras in i den nya lagen. Villkor eller vägrans- grunder som inte har stöd i direktivet kan däremot inte införas i lagen.
Promemorians bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Bedömningen i promemorian är att direktivets möjligheter att ställa upp villkor och att vägra erkännande och verkställighet bör begränsas i viss utsträckning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder inte mot promemorians bedömning. Svea hovrätt anser att förslagen är väl motiverade och i linje med direktivets syften. Juridiska fakultets- nämnden vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund anser dock att i stort sett alla vägransgrunder som direktivet tillhandahåller ska föras in i lagen och att det därutöver bör införas ytterligare säkerhetsven- tiler. Dessa två remissinstanser anser att utvecklingen i vissa medlems- stater, bl.a. vad gäller respekten för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, manar till försiktighet. Vidare anser de att förslagen inte fullt ut beaktar behovet av att skydda den enskildes intressen, vilket skapar en obalans i strävan att uppnå effektivetet i samarbetet mellan myndigheter i medlemsstaterna. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter överlag lämplig- heten i att reglera denna typ av mycket ingripande åtgärder enligt princi- pen om ömsesidigt erkännande, där den verkställande staten ska godta ett beslut om en utredningsorder utan någon egen närmare prövning.
Flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, samt Stockholms och Malmö tingsrätter påtalar att det är svårt att överblicka under vilka förutsätt- ningar det i ett specifikt fall kan bli aktuellt att vägra erkännande och verkställighet då vägransgrunderna finns på så många ställen i lagen.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 1.2 i direktivet ska medlemsstaterna verkställa en utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande. Principen innebär – som utgångspunkt – att medlemsstaterna inte ska ifrågasätta varandras domar eller beslut, utan i stället erkänna och verkställa dem trots olikheter i staternas materiella och processuella regleringar.
Sveriges advokatsamfund ifrågasätter att aktuellt samarbete regleras ut- ifrån principen om ömsesidigt erkännande. Att direktivet, som är bind- ande för Sverige, bygger på denna princip är dock inget som regeringen kan ändra på. Regeringen ser också flera fördelar med ett samarbete som baserar sig på denna princip. Ett sådant samarbete är mer effektivt än det traditionella mellanstatliga samarbetet. Ett något färre antal vägrans- grunder, regler om tidsfrister och standardiserade förfaranden leder till att hjälp kan lämnas snabbare, vilket i huvudsak torde gagna brottmåls- processen. Vidare har betoningen på att det rör sig om ett myndighets- samarbete, utan involvering av politiska instanser, ökat förutsägbarheten i samarbetet. Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet om en europeisk arresteringsorder) är ett exempel på ett samarbete som fungerar väl. Dessutom finns det även inom ramen för ett samarbete enligt denna princip möjligheter att ställa upp villkor för att er- känna och verkställa en annan stats dom eller beslut. Principen om ömse- sidigt erkännande är inte ensidig, utan den ger utrymme för en medlems-
stats behov av att upprätthålla vissa grundläggande principer (t.ex. förbud mot dubbelbestraffning eller kravet på dubbel straffbarhet i viss omfatt- ning). Att medlemsstaterna ska beakta grundläggande och relevanta rättssäkerhetsgarantier framgår både av nu aktuellt direktiv (se bl.a. artikel 11.1 a och f samt skäl 39) och av
Det bör även framhållas att direktivet om en europeisk utredningsorder har flera inslag som mer liknar det traditionella sättet att samarbeta i internationella sammanhang, dvs. att den verkställande staten endast vidtar de åtgärder som dess myndigheter hade kunnat besluta om i ett motsvarande inhemskt fall (se t.ex. artiklarna 28.1 och 30.5). Direktivet reglerar i princip alla typer av utredningsåtgärder. Vissa av dessa är, som påtalas av Sveriges advokatsamfund, mycket ingripande. Regleringen i direktivet är därför utformad på ett sådant sätt att ju mer ingripande en åtgärd är, desto större möjlighet har den verkställande staten att ställa upp samma villkor som gäller för att kunna besluta om åtgärden i ett nationellt ärende. Medlemsstaterna har således ett förhållandevis stort ut- rymme att göra avsteg från principen om ömsesidigt erkännande. En mer direkt tillämpning av principen gäller främst för sådana åtgärder som inte utgör tvångsåtgärder (se artiklarna 10.2 och 11.2).
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund anser att de möjligheter att vägra erkännande som er- bjuds i direktivet bör utnyttjas fullt ut. I promemorian föreslås med beaktande av artikel 11.1 g och h samt motsatsvis artikel 30 en begränsad tillämpning av kravet på dubbel straffbarhet när det gäller vissa hemliga tvångsmedel, t.ex. hemlig kameraövervakning. Beträffande beslag och andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken föreslås att något sådant krav inte alls ställs upp så länge det enligt den andra statens lag kan dömas till fängelse för gärningen i fråga. När det gäller hemliga tvångs- medel är regeringens bedömning att direktivet i större utsträckning gör det möjligt att tillämpa de förutsättningar som gäller enligt nationell rätt. Dessa möjligheter bör också komma till uttryck i den nya lagen, i linje med vad nämnda, men även andra, remissinstanser anför. Beträffande beslag och andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken ger direktivet inte samma möjligheter att tillämpa förutsättningarna som gäller för åtgärden i ett inhemskt förfarande. Regeringen anser dock att ett krav på dubbel straffbarhet bör kunna ställas upp i något större utsträckning än vad som föreslås i promemorian. Även i vissa andra avseenden bör Sverige i större utsträckning än vad som föreslås i promemorian utnyttja de möjligheter att vägra erkännande som ges i direktivet. Regeringen återkommer till dessa frågor i avsnitt 8.3 och 8.4.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund föreslår ytterligare säkerhetsventiler i den nya lagstift- ningen. Ett sådant förslag är att erkännande och verkställighet ska kunna vägras om den svenska åklagaren eller domstolen anser att ett vidtagande av åtgärden i fråga skulle strida mot behovs- och proportionalitets- principerna. En generell vägransgrund med en sådan innebörd skulle dock vara i strid med såväl direktivets ordalydelse som dess syfte. Den myndighet som utfärdar en utredningsorder ska, enligt artikel 6.1 a i direktivet, göra en proportionalitetsprövning. Denna prövning kan vid tveksamheter bli föremål för samråd mellan myndigheterna i utfärdande
Prop. 2016/17:218
123
Prop. 2016/17:218 respektive verkställande stat (artikel 6.3), men att den verkställande myndigheten gör en annan bedömning i frågan utgör däremot inte någon grund för vägran. Beträffande vissa typer av utredningsåtgärder föreslår regeringen dock att erkännande och verkställighet endast får ske om förutsättningarna för att vidta åtgärden i en svensk förundersökning eller rättegång är uppfyllda, vilket bl.a. inkluderar ett krav på proportionalitet.
Ett annat förslag är att det bör införas en möjlighet för en enskild att i den verkställande staten kunna överklaga de materiella förutsättningarna för att vidta den åtgärd som avses i utredningsordern. Det anser rege- ringen skulle stå i strid med artikel 14.2 och därutöver underminera principen om ömsesidigt erkännande som sådan. Bestämmelsen i artikel 14.2 kan inte innebära en generell möjlighet att överpröva de sakliga skäl som legat till grund för ett utfärdande av en utredningsorder. Det ska dock påpekas att den utfärdande staten ska tillhandahålla samma rätts- medel när en utredningsorder utfärdas som när motsvarande åtgärd vidtas i den staten (se artikel 14.1) samt se till att information om möjligheterna att använda dessa rättsmedel lämnas (artikel 14.3).
Slutligen vill regeringen framhålla att ett införande av ett krav på dubbel straffbarhet vad gäller bl.a. förhör under förundersökning eller bevisupptagning vid domstol, som föreslås av Sveriges advokatsamfund, inte bara skulle innebära ett steg tillbaka i förhållande till vad som gäller i dag utan också vara oförenligt med artiklarna 10.2 c och 11.2. Vid sådana förhör får ett krav på dubbel straffbarhet inte ställas upp.
8.3Förutsättningar för att erkänna och verkställa en utredningsorder i vissa fall
8.3.1Förhör genom ljudöverföring och ljud- och bildöverföring
Regeringens förslag: En utredningsorder för förhör genom ljudöver- föring ska få erkännas och verkställas endast om förhöret ska hållas med ett vittne, en målsägande eller en sakkunnig.
Om en utredningsorder avser förhör genom ljud- och bildöverföring med en misstänkt, tilltalad eller någon som anges i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken, ska ordern få erkännas och verkställas endast om den som ska höras samtycker till förhöret.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I direktivet finns särskilda be- stämmelser om förhör med vittnen och sakkunniga genom dels ljud- och bildöverföring (artikel 24), dels ljudöverföring (artikel 25). Regeringen delar bedömningen i promemorian att även förhör med målsägande om- fattas av dessa artiklar. Förhör genom videokonferens kan även avse en misstänkt eller tilltalad. Av samma skäl som anförs i avsnitt 7.7.4 bör de mer teknikneutrala begreppen ljudöverföring och bild- och ljudöver- föring användas i den nya lagen.
124
Med stöd av artikel 24.2 kan erkännande av en utredningsorder för Prop. 2016/17:218 förhör genom ljud- och bildöverföring vägras dels om förhöret ska hållas
med en misstänkt eller tilltalad och denne inte samtycker till förhöret, dels om verkställigheten av förhöret i ett särskilt fall skulle strida mot grundläggande principer i den verkställande statens lagstiftning.
Enligt svensk rätt kan det vara mer eller mindre lämpligt att hålla förhör (eller att någon deltar) genom ljud- och bildöverföring beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, som t.ex. vilken typ av mål som det är fråga om, vem som ska höras vid sammanträdet, bevisningens art och rättens möjligheter att värdera bevisningen. Några särskilda typer av brottmål i vilka förhör genom ljud- och bildöverföring inte används eller särskilda kategorier av förhörspersoner som är helt undantagna från möjligheten att delta vid sådana förhör förekommer dock inte i svensk rätt. Någon särskild vägransgrund med hänsyn till grundläggande princi- per i svensk rätt avseende förhör genom ljud- och bildöverföring behöver därför inte införas. Det kan noteras att motsvarande vägransgrund finns i artikel 10.2 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater från 2000
När det däremot gäller förhör genom ljud- och bildöverföring med en misstänkt eller tilltalad, bör det i lagen ställas upp ett krav på att perso- nen ska samtycka till förhöret (artikel 24.2 a). Ett sådant krav gäller i dag enligt 4 kap. 11 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brott- mål (lagen om internationell rättslig hjälp). Regeringen ser inga skäl för att ändra på denna förutsättning vid genomförandet av direktivet. Kravet på samtycke gäller oavsett om förhöret sker i samband med en förunder- sökning eller under en rättegång i den andra staten. Därutöver bedömer regeringen att kravet på samtycke också bör omfatta sådana personer som anges i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken.
De vägransgrunder som regleras i artikel 24.2 avseende förhör genom ljud- och bildöverföring gäller inte när en utredningsorder avser förhör genom ljudöverföring (jfr artikel 25.2). Någon möjlighet att utfärda en utredningsorder för förhör genom ljudöverföring med misstänkt eller tilltalad finns dock inte enligt direktivet. Artikel 25 reglerar endast förhör med vittne och sakkunnig (samt målsäganden). För tydlighets skull bör det därför av den nya lagen framgå att en utredningsorder för förhör genom ljudöverföring endast får ske med ett vittne, en målsägande eller en sakkunnig. Beträffande möjligheten att hålla förhör genom ljud- överföring utan att utfärda en utredningsorder hänvisas till avsnitt 7.7.4.
Frågor om verkställigheten av ett förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring behandlas i avsnitt 8.7.10.
8.3.2Tillfälligt överförande av en frihetsberövad person
Regeringens förslag: Ett tillfälligt överförande av en person som är frihetsberövad i Sverige till en annan medlemsstat ska endast få ske om
125
Prop. 2016/17:218
126
–överförandet inte medför att tiden för frihetsberövandet förlängs, och
–den frihetsberövade personen samtycker till överförandet eller, om samtycke inte lämnas, ett överförande ändå är lämpligt med hänsyn till den frihetsberövades personliga förhållanden och om- ständigheterna i övrigt.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås inte några bestämmelser om den frihetsberövade personens samtycke.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder inte mot förslagen. Helsingborgs tingsrätt anser att vissa förtydliganden behövs, bl.a. angående i vilka situationer en utredningsorder för över- förande av en frihetsberövad person får vägras. Sveriges advokatsamfund anför att ett bristande samtycke från den som ska överföras bör utgöra grund för vägran.
Skälen för regeringens förslag: Artiklarna 22 och 23 i direktivet innehåller bestämmelser om tillfälligt överförande av en frihetsberövad person till eller från den utfärdande medlemsstaten. En utredningsorder som översänds till Sverige enligt någon av dessa artiklar kan således avse en begäran om att en person som är frihetsberövad i Sverige ska över- föras till den andra medlemsstaten, eller att en person som är frihets- berövad i den staten förs över hit.
Helsingborgs tingsrätt efterfrågar ett klargörande i frågan om hur ett överförande av en frihetsberövad person som regleras i direktivet för- håller sig till ett överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överläm- nande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (lagen om en europeisk arresteringsorder). Av den definition av en europeisk utred- ningsorder som föreslås (se avsnitt 6.3.2) framgår att en utredningsåtgärd ska ske i syfte att inhämta bevisning. Något annat syfte får inte avses. En utredningsorder för ett tillfälligt överförande av en frihetsberövad person till den utfärdande staten får därmed inte utfärdas om den innebär att personen i fråga ska lagföras för brott som han eller hon är misstänkt för. Däremot får den frihetsberövade höras om denna brottslighet. Vid ett sådant överförande, ska personen återföras enligt vad de behöriga myn- digheterna kommit överens om (se artikel 22.5). Blir det sedan aktuellt att lagföra personen i fråga, får den andra statens behöriga myndigheter utfärda en europeisk arresteringsorder om förutsättningarna för det är uppfyllda. Ett överförande enligt artiklarna 22 och 23 förutsätter således att en åtgärd behöver vidtas för att inhämta bevisning i någon av staterna och att den frihetsberövades närvaro krävs. Dessa förutsättningar är dock något som den andra medlemsstatens behöriga myndigheter avgör och ska inte prövas av verkställande myndigheter, vilket Lagrådet påpekar. De bör därför inte heller framgå av den föreslagna lagen.
Erkännande och verkställighet av en utredningsorder för ett tillfälligt överförande av en frihetsberövad person får enligt artikel 22.2 b vägras om överförandet kan medföra att den tid som personen är frihetsberövad förlängs. Vägransgrunden är endast tillämplig när en person som är berö- vad friheten i Sverige ska föras över till annan medlemsstat, eftersom artikel 23.2 inte hänvisar till den bestämmelsen. Denna förutsättning för att erkänna och verkställa en utredningsorder bör införas i den nya lagen.
Även i detta fall efterlyser Helsingborgs tingsrätt ett förtydligande om Prop. 2016/17:218 tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen. I denna fråga hänvisas
till författningskommentaren.
Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att ett till- fälligt överförande inte ska förutsätta att den gärning som utrednings- ordern avser är kriminaliserad i Sverige. Något sådant krav ställs inte heller upp när ett motsvarande överförande sker med stöd av lagen om internationell rättslig hjälp.
Enligt artikel 22.2 a får erkännande och verkställighet vägras om den frihetsberövade personen inte samtycker till ett tillfälligt överförande. I promemorian görs bedömningen att det inte bör ställas upp något krav på samtycke. Sveriges advokatsamfund anser att avsaknaden av ett samtycke bör utgöra grund för vägran. Som konstateras i promemorian togs det generella kravet på samtycke bort i samband med att lagen om inter- nationell rättslig hjälp infördes. Enligt 2 kap. 14 § andra stycket 4 i den lagen får dock en ansökan om rättslig hjälp avslås om omständigheterna är sådana att ansökan inte bör bifallas. I samband med att kravet på samtycke från den frihetsberövade personen togs bort, hänvisades till nämnda avslagsgrund i 2 kap. 14 §. Vidare underströks att den omstän- digheten att samtycke inte har lämnats, kan ha betydelse för frågan om en begäran om ett överförande ska beviljas i ett enskilt ärende (prop. 1999/2000:61 s. 130). Mot bakgrund av direktivets bestämmelser kan någon motsvarande generell vägransgrund inte införas i den nya lagen. Regeringen instämmer i bedömningen i promemorian att ett återinför- ande av ett generellt krav på samtycke från den person som ska tillfälligt överföras vore ett steg tillbaka och att det skulle motverka syftet med direktivet, dvs. att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna. Något absolut krav på den frihetsberövades samtycke till överförandet bör därför inte uppställas. Däremot anser regeringen att en utredningsorder för ett tillfälligt överförande av en frihetsberövad person bara under vissa förutsättningar bör erkännas och verkställas vid ett bristande samtycke. I den nya lagen bör därför införas en bestämmelse om att erkännande och verkställighet vid avsaknad av samtycke endast får ske om ett över- förande med hänsyn till den enskildes personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt ändå får anses lämpligt. Bestämmelsen bör endast gälla i de fall en frihetsberövad person ska föras över från Sverige till en annan medlemsstat. I den omvända situationen, dvs. när en frihets- berövad person ska föras över till Sverige, får det vara upp till den andra staten att avgöra om ett samtycke från den frihetsberövade ska utgöra ett krav för att utfärda en utredningsorder (jfr avsnitt 7.7.5).
8.3.3 |
Hemliga tvångsmedel |
|
|
|
|
Regeringens förslag: En utredningsorder för hemlig avlyssning och |
|
|
hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kamera- |
|
|
övervakning samt hemlig rumsavlyssning ska få erkännas och verk- |
|
|
ställas endast om den gärning som avses i utredningsordern motsvarar |
|
|
ett brott enligt svensk lag och om övriga förutsättningar som gäller för |
|
|
en motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång i |
|
|
brottmål är uppfyllda. |
127 |
|
|
|
Prop. 2016/17:218
128
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I pro- memorian föreslås att något krav på dubbel straffbarhet inte ska ställas upp beträffande de s.k. listbrotten vid hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning och inhämtande av historiska trafik- eller lokaliserings- uppgifter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder inte mot förslagen. Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Säkerhets och Integritetsskyddsnämnden anser att förutsättningarna för att erkänna och verkställa en utredningsorder för hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, vad gäller historiska trafik- och lokalise- ringsuppgifter, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning bör vara desamma som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk för- undersökning eller rättegång. I detta instämmer Juridiska fakultets- nämnden vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 30 i direktivet får en utredningsorder utfärdas för hemlig teleavlyssning i den mån tekniskt bistånd för avlyssningen behövs från en medlemsstat. Som sägs i avsnitt 7.7.8 omfattas även hemlig övervakning av en sådan kommunikation, dvs. insamling av trafik- och lokaliseringsuppgifter (skäl 30). I samma avsnitt är regeringens bedömning att de begrepp som används i svensk rätt, när det gäller nu aktuella åtgärder, får anses vara förenliga med de som används i artikel 30 och att de bestämmelser som föreslås i lagen bör använda dessa begrepp. Detsamma anser regeringen bör gälla för de bestämmelser som föreslås i den nya lagen när Sverige är verkställande stat och ska pröva om en utredningsorder för en åtgärd enligt artikel 30 ska erkännas och verkställas här.
Enligt artikel 30.5 får en verkställande stat, utöver de skäl för vägran som anges i artikel 11, även vägra erkännande och verkställighet av ut- redningsordern om den aktuella åtgärden inte skulle vara tillåten i ett lik- nande inhemskt ärende. De villkor som gäller för att tillåta åtgärden enligt nationell rätt får således ställas upp.
I promemorian föreslås, med stöd av artikel 30, att en utredningsorder för hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommuni- kation ska få erkännas och verkställas i Sverige endast om den gärning som utredningsordern avser motsvarar brott enligt svensk lag och övriga förutsättningar enligt 27 kap. rättegångsbalken är uppfyllda. När det gäller inhämtande av historiska trafik- och lokaliseringsuppgifter föreslås att något krav på dubbel straffbarhet eller på föreskrivna strafftrösklar inte ska gälla, om gärningen omfattas av de brott som räknas upp i bilaga D till direktivet (de s.k. listbrotten) och det för gärningen enligt den andra medlemsstatens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer. Beträffande hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning föreslås i promemorian att de förutsättningar som föreskrivs i 27 kap. rättegångsbalken ska gälla, men med det undantaget att något krav på dubbel straffbarhet, eller på visst föreskrivet straffmini- mum, inte ska få ställas upp om den gärning som avses i utrednings- ordern är ett s.k. listbrott.
Mot dessa förslag framför flera remissinstanser invändningar och menar att direktivet ger möjlighet att, beträffande samtliga ovan angivna
åtgärder, tillämpa dels ett krav på dubbel straffbarhet, dels samtliga de villkor som gäller enligt svensk lag.
Till att börja med anser regeringen, i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att en utredningsorder som avser hemlig avlyssning och hemlig övervakning (i realtid) av elektronisk kommunikation bör få erkännas och verkställas i Sverige endast om den gärning som utred- ningsordern avser motsvarar brott enligt svensk lag och om övriga förut- sättningar för att kunna vidta åtgärden i en svensk förundersökning eller rättegång är uppfyllda. Det innebär framför allt att förutsättningarna i 27 kap. rättegångsbalken ska vara uppfyllda. Även bestämmelsen i 36 f § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, av vilken följer att åtgärderna i fråga inte får vidtas mot den som är under 15 år, ska dock beaktas. Stöd för en sådan ordning som nu föreslås finns uttryckligen i artikel 30.5.
När det gäller inhämtande av historiska trafik- och lokaliseringsupp- gifter gör regeringen emellertid en annan bedömning än den som görs i promemorian. I svensk rätt regleras inhämtande av dessa uppgifter i be- stämmelserna om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. I vissa situationer ställs även strängare krav upp för att inhämta sådana uppgifter (se 27 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken). Regeringens uppfattning är att en utredningsorder för inhämtande av historiska trafik- och lokaliseringsuppgifter bör hanteras på samma sätt som när ordern avser en hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i realtid. Visserligen ger skäl 30 intryck av att så inte skulle kunna ske. Rege- ringen anser dock att artikel 10.1 b och 10.5 i direktivet ger stöd för att samma villkor som gäller nationellt ska få ställas upp.
Slutligen anser regeringen att något undantag från kravet på dubbel straffbarhet inte heller behöver göras i de fall utredningsordern avser hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning. Regeringens slutsats grundar sig inte på en tolkning att artikel 11.1 h möjliggör ett krav på dubbel straffbarhet även i de fall det rör sig om ett s.k. listbrott. En sådan tolkning, som förespråkas av några remissinstanser, skulle, i de fall artikel 11.1 h är tillämplig, leda till att artikel 11.1 g om att ett krav på dubbel straffbarhet inte får ställas upp beträffande listbrotten, vore utan innebörd. I stället anser regeringen, i likhet med vad ett par remiss- instanser framför, att artikel 28 även omfattar andra former av realtids- övervakning än de som uttryckligen anges i artikeln och i artikel 30.
I artikel 28.1 finns en motsvarande bestämmelse som den i artikel 30.5, dvs. en verkställande stat får, utöver de skäl som föreskrivs i artikel 11, vägra att erkänna och verkställa en utredningsorder om den åtgärd som avses inte skulle vara tillåten i ett inhemskt ärende. Med stöd av denna bestämmelse anser regeringen att samma krav som gäller i nationell rätt
Prop. 2016/17:218
129
Prop. 2016/17:218 för att vidta hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning kan ställas upp och att det kan ske utan undantag för de s.k. listbrotten när det gäller kravet på dubbel straffbarhet. Vad gäller hemlig rumsavlyssning och hemlig kameraövervakning innebär detta också ett krav på att utredningsordern, i de fall det skulle krävas enligt 27 kap. 25 a § rätte- gångsbalken, innehåller ett beslut motsvarande ett sådant tillstånd som kan meddelas enligt nämnda bestämmelse (sevidare avsnitt 8.7.13).
Sammanfattningsvis anser regeringen att en utredningsorder för hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, inklusive inhämtande av historiska trafikuppgifter, samt hemlig kamera- övervakning och hemlig rumsavlyssning endast bör få erkännas och verkställas om den gärning som utredningsordern avser motsvarar brott enligt svensk lag och övriga förutsättningar som gäller för en mot- svarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång är uppfyllda. Detta bör framgå av den nya lagen.
|
8.3.4 |
Kontrollerade leveranser och bistånd i brottsut- |
|
|
redningar med användning av en skyddsidentitet |
|
|
|
|
Regeringens förslag: En utredningsorder för en kontrollerad leverans |
|
|
eller för bistånd i en brottsutredning med användning av en skydds- |
|
|
identitet ska få erkännas och verkställas endast om den gärning som |
|
|
avses i utredningsordern motsvarar ett brott enligt svensk lag och |
|
|
övriga förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i svensk |
|
|
förundersökning eller rättegång i brottmål är uppfyllda. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. |
|
|
Remissinstanserna invänder inte mot promemorians förslag. Göte- |
|
|
borgs tingsrätt anser dock att begreppet kontrollerade leveranser bör |
|
|
definieras eftersom det är ett nytt begrepp. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 28 och 29 i direktivet |
|
|
finns bestämmelser om kontrollerade leveranser och bistånd i brottsut- |
|
|
redningar med användning av en skyddsidentitet. Motsvarande be- |
|
|
stämmelser finns i artiklarna 12 och 14 i |
|
|
rättslig hjälp. Bestämmelserna i konventionen har genomförts i svensk |
|
|
rätt genom lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt sam- |
|
|
arbete i brottsutredningar. För en närmare redogörelse för relevanta be- |
|
|
stämmelser i 2003 års lag hänvisas till avsnitt 7.7.10. I svensk rätt finns |
|
|
inte några uttryckliga regler om när en kontrollerad leverans eller en |
|
|
skyddsidentitet i en brottsutredning får användas. Däremot finns en |
|
|
etablerad praxis om när dessa åtgärder används inom ramen för en brotts- |
|
|
utredning (se prop. 2004/05:144 s. 79 f. och s. 82). Kontrollerade leve- |
|
|
ranser och bistånd i en brottsutredning med användning av en skydds- |
|
|
identitet är således etablerade arbetsmetoder för de brottsbekämpande |
|
|
myndigheterna. Av den anledningen ser regeringen inte att det finns skäl |
|
|
för att, som föreslås av Göteborgs tingsrätt, i lag definiera vad som avses |
|
|
med en kontrollerad leverans. |
|
|
Sedan 2006 finns bestämmelser om kvalificerade skyddsidentiteter. |
|
|
Med en sådan identitet förstås en särskild beslutad skyddsidentitet som |
|
130 |
består av andra personuppgifter än de verkliga och som har förts in i |
|
|
|
statliga register eller i handlingar som har utfärdats av statliga myndig- Prop. 2016/17:218 heter (se 1 § lagen [2006:939] om kvalificerade skyddsidentiteter). Enligt
2 § 1 i den lagen får det beslutas om en kvalificerad skyddsidentitet för en polisman med uppgift att delta i spanings- och utredningsverksamhet som gäller allvarlig brottslighet eller verksamhet för att förebygga en sådan brottslighet.
Enligt artiklarna 28.1 och 29.3 i direktivet kan en verkställande stat, ut- över de skäl för vägran som anges i artikel 11, vägra att erkänna och verkställa en utredningsorder för en kontrollerad leverans respektive bistånd i en brottsutredning med användning av en skyddsidentitet om motsvarande åtgärd inte skulle vara tillåten i ett liknande inhemskt ärende. I artikel 29.3 om bistånd i brottsutredningar anges därutöver att en vägran får ske också om behöriga myndigheter inte kommit överens om de praktiska arrangemangen kring genomförandet av åtgärden.
I promemorian föreslås att en utredningsorder för aktuella åtgärder inte får erkännas och verkställas om åtgärden inte hade kunnat vidtas i ett liknande inhemskt ärende. Remissinstanserna har inte några invänd- ningar mot förslaget och regeringen ser inte heller några skäl till att inte kräva att de förutsättningar som gäller i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål för att vidta åtgärden även ska vara en förutsättning för att erkänna och verkställa en utredningsorder som avser dessa åtgärder. I detta ligger också att den gärning som utredningsordern avser ska motsvara brott enligt svensk lag. Däremot anser regeringen inte att det uttryckligen behöver anges i lag att en utredningsorder för bistånd i en brottsutredning med användning av en skyddsidentitet endast får erkännas och verkställas om parterna nått en överenskommelse om de praktiska arrangemangen för åtgärden. Nås inte någon överenskommelse i detta hänseende, kan åtgärden inte heller anses vara tillåten i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.
8.3.5Uppgifter som finns hos andra myndigheter
Regeringens förslag: En utredningsorder som innebär inhämtande av bevis som finns hos en myndighet i Sverige ska få erkännas och verk- ställas endast om den gärning som avses i utredningsordern motsvarar ett brott enligt svensk lag och övriga förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål är uppfyllda.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att en tvångsåtgärd som inte är tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende inte ska behöva vidtas om det inte finns en annan åtgärd som ger samma resultat.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 10.2 i direktivet anges att vissa åtgärder alltid ska vara tillgängliga enligt den verkställande statens lagstiftning. Det gäller bl.a. inhämtande av bevismaterial som den verk- ställande myndigheten redan har i sin besittning (punkt a) och uppgifter i databaser som innehas av polisen eller av rättsliga myndigheter vilka är
direkt tillgängliga för den verkställande myndigheten (punkt b). Bevis-
131
Prop. 2016/17:218 material enligt dessa punkter behöver dock endast lämnas ut om mot-
|
svarande bevismaterial eller uppgifter hade kunnat inhämtas eller varit |
|
tillgängliga inom ramen för ett straffrättsligt förfarande i den verk- |
|
ställande staten. Bestämmelsen får anses ge uttryck för att en verkställ- |
|
ande stat inte ska behöva lämna ut bevismaterial till en annan stat om |
|
samma material inte hade kunnat användas eller göras tillgängligt för |
|
nationella myndigheter i ett inhemskt ärende. Det innebär enligt rege- |
|
ringens uppfattning att en utredningsorder som avser dessa två åtgärder |
|
endast behöver erkännas och verkställas om t.ex. en åklagare hade kunna |
|
använda tillgängligt bevismaterial eller kunnat inhämta uppgifter från |
|
olika databaser under en svensk förundersökning. I de allra flesta fallen |
|
torde dessa förutsättningar inte medföra några hinder mot att |
|
bevismaterial som finns hos t.ex. en åklagare eller att uppgifter som finns |
|
i en databas hos polisen lämnas ut i anledning av en utredningsorder. |
|
Regeringen anser att samma bör gälla inhämtande av bevisning eller |
|
uppgifter som finns hos andra svenska myndigheter. De krav som gäller |
|
enligt svenska regler för att t.ex. en svensk åklagare ska få tillgång till |
|
dessa uppgifter bör med stöd av artikel 10.1 b i direktivet kunna ställas |
|
upp vid erkännande och verkställighet av en utredningsorder. |
|
Visserligen omfattas inte inhämtande av dessa uppgifter av de åtgärder |
|
som anges i artikel 10.2 a eller 10.2 b. Regeringen anser inte heller att |
|
inhämtande av uppgifter som finns hos andra myndigheter faller inom |
|
tillämpningsområdet för artikel 10.2 d. Det vore märkligt om direktivet |
|
ger medlemsstaterna en möjlighet att tillämpa de förutsättningar som |
|
gäller enligt nationell rätt beträffande de åtgärder som anges i artikel |
|
10.2 a och 10.2 b, men att en motsvarande möjlighet inte skulle finnas |
|
för uppgifter som finns hos andra myndigheter och som är föremål för |
|
sekretess eller någon annan typ av konfidentialitet. En sådan obalans kan |
|
inte ha varit avsedd. Det får också förutsättas att även andra medlems- |
|
stater ställer upp villkor för att uppgifter som finns hos andra myndig- |
|
heter än polis- och åklagarmyndigheter ska kunna hämtas in eller lämnas |
|
ut när uppgifterna är föremål för någon typ av konfidentialitet, t.ex. krav |
|
på användande av tvångsåtgärder eller strafftrösklar. Enligt svensk rätt |
|
möjliggörs tillgång till sådana uppgifter inte genom tvångsmedel. I stället |
|
finns det regler om att sekretess som gäller för känsliga uppgifter under |
|
vissa förutsättningar kan brytas. Oavsett vilken reglering som används |
|
ställs villkor upp för att sådana uppgifter, som i många fall avser att |
|
skydda enskilda personers integritet, ska lämnas ut (jfr skäl 16 i direk- |
|
tivet). Slutligen anser regeringen att det inte kan anses vara rimligt att |
|
uppgifter som finns hos en myndighet och som en svensk åklagare under |
|
en förundersökning här inte kan få tillgång till, måste lämnas ut om det |
|
begärs i en utredningsorder. |
|
Sammanfattningsvis anser regeringen att inhämtande av bevis eller |
|
uppgifter som finns hos en myndighet i Sverige inte är att anse som en |
|
åtgärd som avses i artikel 10.2 d i direktivet utan ska hanteras enligt |
|
artikel 10.1 b. Av artikel 10.5 följer att om det inte finns någon alternativ |
|
åtgärd som ger samma resultat, får ett erkännande och verkställighet av |
|
en utredningsorder vägras. En utredningsorder för nu aktuella åtgärder |
|
ska således med dessa utgångspunkter erkännas och verkställas om de |
|
förutsättningar som gäller för hämta in uppgifterna under en svensk för- |
132 |
undersökning eller rättegång i brottmål är uppfyllda. Är dessa förutsätt- |
ningar inte uppfyllda ska erkännande och verkställighet vägras. I den Prop. 2016/17:218 mån de uppgifter som begärs ut är allmänna och offentliga, kan sådana
inhämtas med stöd av 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
8.3.6Information om bankkonton och banktransaktioner m.m.
Regeringens förslag: I lagen om bank- och finansieringsrörelse ska det införas dels en skyldighet för kreditinstitut att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det begärs av en åklagare i ett ärende enligt den nya lagen om en europeisk utredningsorder, dels bestämmelser om meddelandeförbud för kreditinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda om att det pågår ett ärende enligt den nya lagen. Motsvarande ändringar ska föras in i
–lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument,
–lagen om värdepappersfonder,
–lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,
–lagen om värdepappersmarknaden,
–lagen om betaltjänster,
–försäkringsrörelselagen,
–lagen om elektroniska pengar,
–lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, och
–lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappers-
bolag.
Regeringens bedömning: Några ytterligare förutsättningar för att erkänna och verkställa en utredningsorder för att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till banker och finansiella institut behöver inte föras in i den nya lagen.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen eller bedömningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 26 i direktivet kan en utredningsorder utfärdas i syfte att fastställa om en fysisk eller juridisk person, som är föremål för ett straffrättsligt för- farande, innehar eller kontrollerar ett eller flera konton i någon bank eller annat finansiellt institut på den verkställande statens territorium och, om så är fallet, erhålla detaljerad information om kontot eller kontona. Artikel 27 innehåller bestämmelser för inhämtande av information om banktransaktioner och andra finansiella transaktioner.
Enligt nuvarande regler är banker och andra finansiella företag skyl- diga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagare. Bestämmelser om sådan uppgiftsskyldighet finns i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, lagen (2004:46) om värdepappersfonder, lagen (2004:297) om bank- och
finansieringsrörelse, lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella
133
Prop. 2016/17:218 konglomerat, lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, lagen (2010:751) om betaltjänster, försäkringsrörelselagen (2010:2043), lagen (2011:755) om elektroniska pengar, lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder och lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag.
Uppgiftsskyldigheten gäller enligt nämnda författningar i ärenden om rättslig hjälp i brottmål. Som konstateras i promemorian bör motsvarande uppgiftsskyldighet gälla i ärenden om erkännande och verkställighet i Sverige av en europeisk utredningsorder. I de lagar som anges ovan bör därför regler om en sådan uppgiftsskyldighet föras in.
I artikel 19.4 föreskrivs att varje medlemsstat ska vidta åtgärder för att säkerställa att banker m.fl. inte avslöjar för den berörda bankkunden eller för annan tredje person att information har överförts till den utfärdande staten enligt artiklarna 26 och 27, eller att en utredning pågår. I ovan nämnda lagar finns bestämmelser om sådant s.k. meddelandeförbud och om ansvar för den som bryter mot ett meddelandeförbud i samband med en ansökan om rättslig hjälp. För att tillgodose kravet i artikeln bör, som föreslås i promemorian, även dessa bestämmelser kompletteras på så sätt att motsvarande meddelandeförbud också gäller vid ärenden angående erkännande och verkställighet i Sverige av en europeisk utredningsorder. När det gäller meddelandeförbud finns i nämnda lagar även bestämmel- ser om tidsbegränsning av förbudet. Vid en ansökan om rättslig hjälp får dock förbudet tidsbegränsas endast om den som ansökt om rättslig hjälp samtycker till det. Motsvarande bör gälla ärenden enligt den nya lagen, dvs. en tidsbegränsning av meddelandeförbudet får endast ske om den som utfärdat utredningsordern samtycker till det.
I övrigt anser regeringen att några ytterligare förutsättningar inte behöver ställas upp för att erkänna och verkställa en utredningsorder som avser den information som omfattas av artiklarna 26 och 27 i direktivet.
I artikel 28.1 a finns bestämmelser om realtidsövervakning av bank- transaktioner och andra finansiella transaktioner avseende specifika konton. Som regeringen konstaterar i avsnitt 6.4 finns inga uttryckliga regler om detta i svensk rätt utöver den uppgiftsskyldighet som anges ovan. En utredningsorder för realtidsövervakning av banktransaktioner eller andra finansiella transaktioner bör dock ändå kunna erkännas i Sverige. Eftersom det är fråga om en utredningsåtgärd som inte finns i svensk rätt och som inte kan anses omfattas av artikel 10.2 i direktivet, finns det förutsättningar för att verkställa ordern genom den alternativa åtgärd som är tillgänglig enligt svensk rätt, dvs. uppgiftsskyldighet (eller husrannsakan och beslag när sådan skyldighet inte är föreskriven), se vidare i avsnitt 8.4.2. Hur denna uppgiftskyldighet omsätts i praktiken, t.ex. med vilken frekvens uppgifter lämnas, får i varje enskilt fall hante- ras av åklagaren och den bank eller det finansiella institut som avses.
|
8.3.7 |
Övriga åtgärder |
|
|
|
|
Regeringens bedömning: Några regler om särskilda förutsättningar |
|
|
för att erkänna och verkställa en utredningsorder som avser förhör |
|
|
under förundersökning, bevisupptagning vid domstol, beslag, kvar- |
|
134 |
hållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, en åtgärd |
|
|
|
enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, husrannsakan och andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken eller rättsmedicinsk undersökning av en avliden person behöver inte föras in i den nya lagen. Detsamma gäller inhämtande av bevis genom andra åtgärder som inte innebär användning av tvångsmedel eller någon annan tvångsåtgärd.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna invänder inte mot promemorians bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt
Däremot är det möjligt att tillämpa flera av vägransgrunderna som anges i direktivet på ett sådant sätt att de förutsättningar som gäller i svensk rätt för vissa åtgärder kan upprätthållas. Ett exempel är vägrans- grunden i artikel 11.1 a om immunitet och privilegier som gör det möjligt att tillämpa bestämmelserna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken om upprätt- hållandet av tystnadsplikt. Motsvarande gäller vägransgrunden i artikel 11.1 h, vilken innebär att de krav på strafftrösklar som gäller enligt svensk rätt kan tillgodoses. Regeringen återkommer till dessa frågor i avsnitt 8.4.2 och 8.4.3.
Av direktivet följer inte någon skyldighet att erkänna och verkställa en utredningsorder som avser en åtgärd som inte finns enligt svensk rätt (se artiklarna 10.1 och 10.5). Vissa åtgärder förutsätts dock alltid vara till- gängliga. Dessa räknas upp i artikel 10.2. För dessa åtgärder får endast vägransgrunderna i artikel 11.1
Det rör sig om inhämtande av bevismaterial som den verkställande myndigheten redan har i sin besittning (punkt a) och uppgifter i databaser som innehas av polisen eller av rättsliga myndigheter vilka är direkt till- gängliga för den verkställande myndigheten (punkt b). Bevismaterial eller uppgifter enligt punkterna a och b behöver dock endast lämnas ut om motsvarande bevismaterial eller uppgifter hade kunnat inhämtas eller varit tillgängliga inom ramen för ett straffrättsligt förfarande i den verk- ställande staten (se ovan avsnitt 8.3.5). Vidare omfattas hörande av vittne, målsägande, sakkunnig, misstänkt och tilltalad (punkt c). Hörande av vittne m.fl. får anses omfatta förhör under förundersökning, bevisupp- tagning vid domstol samt förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Beträffande hörande av vittne m.fl. föreslås dock att vissa förutsättningar ska gälla vid förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring (se avsnitt 8.3.1). En utredningsåtgärd som inte är en tvångsåtgärd enligt en medlemsstats nationella definition av en sådan åt- gärd omfattas också av bestämmelsen i artikel 10.2 (punkt d). Slutligen ska en verkställande stat alltid kunna tillhandahålla uppgifter om abonne- mang för ett visst telefonnummer eller en viss
Prop. 2016/17:218
135
Prop. 2016/17:218 misstanke om brott finns i 6 kap. 22 § första stycket 2 lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.
8.4Hinder mot erkännande och verkställighet
8.4.1Inledande överväganden
Regeringens förslag: I huvudsak ska de vägransgrunder som åter- finns i artikel 11 i direktivet om en europeisk utredningsorder föras in i den nya lagen. Bestämmelserna ska i de flesta fallen utformas som obligatoriska vägransgrunder.
Regeringens bedömning: Det behövs i lag ingen uttrycklig vägransgrund hänförlig till de svenska grundlagarna, unionsrättens bestämmelser om skydd för grundläggande fri- och rättigheter eller Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Den omständigheten att svensk lagstiftning inte föreskriver samma typ av skatter eller avgifter eller inte innehåller samma slags be- stämmelser om skatter, avgifter, tullar och valutatransaktioner i jäm- förelse med lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten, bör inte utgöra skäl för att vägra erkännande av en europeisk utredningsorder.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser invänder inte mot pro- memorians förslag och bedömning. Malmö tingsrätt, Juridiska fakultets- nämnden vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund och Civil Rights Defenders ifrågasätter bedömningen i promemorian att det inte är nödvändigt att införa någon uttrycklig vägransgrund med stöd av artikel 11.1 f eller avseende Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser vidare att en vägransgrund med stöd av skäl 39 (om politisk förföljelse m.m.) bör föras in. Sveriges advokatsamfund anför att det bör införas en uttrycklig vägransgrund hänförlig till de svenska grundlagarna samt att det från principiella utgångspunkter kan ifrågasättas att en annan medlemsstat ska kunna begära verkställighet av en åtgärd inom ramen för ett rättsligt för- farande som inte förekommer i vår svenska rättsordning. När det gäller frågan om huruvida vägransgrunderna ska vara obligatoriska eller fakul- tativa, anser Sveriges advokatsamfund och Civil Rights Defenders att samtliga vägransgrunder ska vara obligatoriska, medan Juridiska fakul- tetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det bör övervägas om några av de vägransgrunder som förs in i den nya lagen ska vara fakulta- tiva. Stockholms tingsrätt, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det bör tydliggöras hur långt utredningsskyldigheten sträcker sig vid prövningen av om en vägransgrund föreligger.
136
Skälen för regeringens förslag och bedömning |
Prop. 2016/17:218 |
Vägransgrunderna i artikel 11.1 |
|
Vägransgrunderna i artikel 11 innebär för en verkställande stat att den |
|
kan beakta vissa, men inte samtliga, grundläggande förutsättningar som |
|
gäller för en viss åtgärd i den staten. Direktivet ger också utrymme för att |
|
beträffande vissa åtgärder i stor utsträckning kunna beakta de förutsätt- |
|
ningar som gäller för ett liknande inhemskt ärende (se t.ex. artikel 30.5). |
|
Att det däremot inte finns en generell möjlighet att vid en prövning av |
|
om utredningsordern ska erkännas tillämpa samtliga sådana förutsätt- |
|
ningar för åtgärden, återspeglar direktivets syfte att skapa och utveckla |
|
ett effektivt samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter vid utred- |
|
ning och beivrandet av brott. Vid bedömningen av vilka förutsättningar |
|
och vägransgrunder som ska föras in i lagen bör dessa omständigheter |
|
beaktas. |
|
Som anförs i avsnitt 8.2 anser regeringen att de villkor en medlemsstat |
|
enligt direktivet kan ställa upp för att erkänna och verkställa en utred- |
|
ningsorder för en viss åtgärd, i stor utsträckning bör föras in i den nya |
|
lagen. Detta mot bakgrund av att dessa åtgärder ofta rör hemliga tvångs- |
|
medel eller andra ingripande åtgärder. I avsnitt |
|
också, för flera utredningsåtgärder, att särskilda förutsättningar ska gälla |
|
för att erkänna och verkställa utredningsordern. Exempelvis ska för |
|
hemliga tvångsmedel krävas att den gärning som utredningsordern avser |
|
motsvarar ett brott enligt svensk lag och att de krav som gäller enligt |
|
27 kap. rättegångsbalken för att vidta en motsvarande åtgärd ska vara |
|
uppfyllda. |
|
När det sedan gäller vägransgrunderna som återfinns i artikel 11 är |
|
regeringens utgångspunkt att dessa, dock med vissa undantag, bör införas |
|
i den nya lagen som skäl för att inte erkänna och verkställa en utred- |
|
ningsorder. |
|
Vägransgrunderna i artikel 11.1 |
|
åtgärd som utredningsordern avser. Huvudparten av dessa vägransgrun- |
|
der är sådana som återfinns i andra |
|
ligt samarbete. Enligt punkterna g och h i artikel 11.1 kan erkännande |
|
och verkställighet av en utredningsorder i vissa fall vägras om det inte |
|
föreligger dubbel straffbarhet, respektive när den gärning som avses i ut- |
|
redningsordern inte når upp till de strafftrösklar som gäller i den verk- |
|
ställande staten för den åtgärd som avses. Dessa två vägransgrunder är |
|
dock inte tillämpliga för åtgärder som avses i artikel 10.2, t.ex. förhör |
|
(punkt c) eller åtgärder som inte anses vara en tvångsåtgärd enligt den |
|
verkställande statens lagstiftning (punkt d). |
|
Obligatoriska eller fakultativa vägransgrunder |
|
Vägransgrunderna i alla de |
|
arbetet är i regel utformade som fakultativa vägransgrunder. Det gäller |
|
även för direktivet om en europeisk utredningsorder. Endast rambeslutet |
|
om en europeisk arresteringsorder innehåller obligatoriska vägransgrun- |
|
der vid sidan av de fakultativa. När Sverige har genomfört motsvarande |
|
vägransgrunder i andra |
|
dvs. utan något utrymme för rättstillämparen att göra avsteg i det en- |
|
skilda fallet, se t.ex. 3 kap. 5 § lagen (2005:500) om erkännande och |
137 |
|
Prop. 2016/17:218 verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut (lagen om verkställighet av frysningsbeslut) och 3 kap. 11 § lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. För att undvika resultat där en obligatorisk tillämpning av vägransgrun- derna motverkar rambeslutets övergripande syfte har det emellertid, vid genomförandet av vissa
Sveriges advokatsamfund och Civil Rights Defenders anser att samtliga vägransgrunder ska vara obligatoriska, medan Juridiska fakultetsnämn- den vid Stockholms universitet menar att det finns flera fördelar med att låta några vägransgrunder i den nya lagen vara fakultativa. Det gäller enligt fakultetsnämnden bl.a. vägransgrunderna om förbud mot dubbel- bestraffning (ne bis in idem) och om kravet på dubbel straffbarhet. Ut- gångspunkten i fakultetsnämndens resonemang är att fakultativa vägrans- grunder ökar möjligheten att vägra när det får anses befogat (t.ex. om det finns en dom som har meddelats i en annan stat och den åtgärd som ska vidtas är en ingripande tvångsåtgärd), i stället för att alltid vägra även om åtgärden får anses vara rimlig i det enskilda fallet.
Regeringen delar fakultetsnämndens synpunkt att obligatoriska väg- ransgrunder i vissa avseenden kan bli onödigt skarpa. Även om en viss vägransgrund är tillämplig, kan omständigheter i det enskilda fallet med styrka tala för att en viss åtgärd ändå bör tillåtas. Att enbart använda sig av obligatoriska vägransgrunder kan i sig leda till, vilket fakultets- nämnden påpekar, att vägransgrundernas tillämpningsområde snävas in eller att lagstiftaren väljer att avstå från att införa vägransgrunden, trots att det kan finnas situationer då det skulle vara befogat att vägra bistånd. Regeringen anser således på de skäl som anförs av fakultetsnämnden att vissa av vägransgrunderna bör utformas som fakultativa vägransgrunder. Regeringen återkommer till dessa frågor i avsnitt 8.4.3.
Hinder på grund av grundlagarna
Gärningar som omfattas och skyddas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen kan endast lagföras i den ordning och omfatt- ning som föreskrivs i dessa grundlagar. Om erkännande och verkställig- het i Sverige av en europeisk utredningsorder skulle komma i konflikt med bestämmelserna i dessa svenska grundlagar, bör erkännande och verkställighet vägras. Ett uttryckligt stöd för en sådan vägran finns i artikel 11.1 a.
Vid genomförandet av andra
som anges i lag. Enligt regeringens uppfattning saknas det anledning att
138
vid genomförande av nu aktuellt direktiv, trots vad Sveriges advokatsam- fund anför, göra en annan bedömning. Någon uttrycklig vägransgrund med hänvisning till grundlagarna bör, i enlighet med bedömningen i promemorian, således inte införas i den nya lagen.
Uppkommer det en fråga om huruvida den gärning som utrednings- ordern grundas på omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrande- frihetsgrundlagen bör, i de fall åklagare är behörig myndighet, ärendet handläggas av Justitiekanslern. I de fall domstol ansvarar för handlägg- ningen av ärendet bör samråd ske med Justitiekanslern. Denna samråds- skyldighet kan regleras i förordning.
Hinder på grund av artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
Erkännande och verkställighet av en utredningsorder får enligt artikel 11.1 f vägras om det finns goda skäl att anta att verkställandet av den ut- redningsåtgärd som angetts i utredningsordern skulle vara oförenligt med den verkställande statens skyldigheter enligt artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen
Motsvarande föreskrifter finns i flera andra
Bedömningen i promemorian är att det inte behövs någon särskild be- stämmelse i lag för att domstol eller åklagare ska vägra erkännande och verkställighet av en utredningsorder, om en verkställighet skulle komma i konflikt med de rättigheter som artikel 11.1 f och skälen 18, 19 och 39 avser att skydda. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund och Civil Rights Defenders är av motsatt upp-
Prop. 2016/17:218
139
Prop. 2016/17:218 fattning. Regeringen delar de synpunkter som förs fram av remissin- stanserna när det gäller betydelsen av att, vid tillämpningen av den nya lagen, iaktta och upprätthålla de grundläggande fri- och rättigheter som kommer till uttryck i bl.a. Europakonventionen. Detta gäller förstås även tillämpningen av annan lag som i något avseende inskränker enskildas grundläggande fri- och rättigheter. Däremot anser regeringen, i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att det i den nya lagen inte bör införas en uttrycklig vägransgrund hänförlig till bl.a. Europakonven- tionens grundläggande fri- och rättigheter. Dessa rättigheter ska alltid be- aktas vid tillämpningen av svensk lag. Ett införande av en sådan vägrans- grund skulle också kunna leda till en viss otydlighet eftersom det i annan motsvarande lagstiftning inte uttryckligen anges att dessa rättigheter ska iakttas.
Andra förfaranden än straffrättsliga förfaranden
Av artikel 11.1 c framgår att ett erkännande och en verkställighet får vägras om utredningsordern har utfärdats inom ramen för ett förfarande som avses i artikel 4 b och c och utredningsåtgärden inte skulle vara tillåten enligt den verkställande statens lagstiftning i ett liknande in- hemskt ärende.
De typer av förfaranden som anges i artikel 4 b och c förekommer inte i den svenska rättsordningen. Någon särskild vägransgrund enligt artikel 11.1 c bör därför inte införas, vilket också är den bedömning som görs i promemorian. Sveriges advokatsamfund anser dock att det från princi- piella utgångspunkter kan ifrågasättas att en utredningsorder som ut- färdas inom ramen för ett förfarande som saknar motsvarighet i Sverige ska kunna erkännas här. Samfundet konstaterar samtidigt att lydelsen av direktivet inte möjliggör att erkännande vägras av den anledningen.
Principen om ömsesidigt erkännande bygger på att medlemsstaternas olikheter ska accepteras. Vissa medlemsstater använder sig av ett något annorlunda förfarande beträffande vissa typer av mindre allvarliga över- trädelser. Regeringen anser det vara rimligt att bistå även i dessa förfar- anden trots avsaknaden av ett motsvarande förfarande i svensk rätt. På motsvarande sätt är andra medlemsstater enligt nämnda princip t.ex. skyldiga att verkställa bötesstraff som baserar sig på en ordningsbot som har utfärdats av Polismyndigheten, trots att dessa stater inte har en ord- ning enligt vilken en polisiär myndighet kan besluta om böter. Vidare menar regeringen att de förutsättningar som kan ställas upp för att vidta en viss åtgärd samt de vägransgrunder som kan tillämpas, är tillräckliga för att undvika stötande resultat. Sammanfattningsvis bör grundprincipen i artikel 9.1 om erkännande och verkställighet av en utredningsorder gälla även i nu aktuella förfaranden.
Fiskaliska brott
Om en utredningsorder avser brott som rör skatter, avgifter, tullar eller valutatransaktioner (s.k. fiskaliska brott) får erkännande och verkställig- het inte vägras med hänvisning till att den verkställande statens lag- stiftning inte föreskriver samma typ av skatter eller avgifter eller inte innehåller samma slags bestämmelser om skatter, avgifter, tullar och
140
valutatransaktioner som den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. Prop. 2016/17:218 Detta följer av artikel 11.3.
I samband med Sveriges tillträde till det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonvention (SÖ 1979:13), vilket i artikel 2 innehåller en liknande bestämmelse, ansågs det krav på dubbel straffbarhet som in- fördes vara förenligt med protokollets bestämmelse om fiskaliska brott. Detta motiverades med att det krav på dubbel straffbarhet som ställs upp i svensk lagstiftning inte förutsätter att gärningen ska falla direkt under någon brottsbeskrivning i svensk lag. Det är i stället tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad i Sverige, vilket i lag återges som ett krav på att gärningen ska motsvara brott enligt svensk lag (se prop. 1978/79:80 s. 11 f.).
De bestämmelser som anger ett krav på dubbel straffbarhet i den nu föreslagna lagen vilar på samma grunder som tidigare bestämmelser om dubbel straffbarhet, dvs. att den gärning som anges i utredningsordern ska motsvara ett brott enligt svensk lag. Som anförs i promemorian bör den nya lagens bestämmelser medge erkännande och verkställighet utan hinder av att svensk lagstiftning inte innehåller samma slags bestämmel- ser om skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner som lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten. Det behövs därför inte någon särskild bestämmelse i anledning av artikel 11.3.
Utredningsskyldigheten
Flera remissinstanser efterfrågar förtydliganden om hur långt åklagarens och domstolens utredningsskyldighet sträcker sig beträffande de vägrans- grunder som förs in i den nya lagen. Stockholms tingsrätt anser även att det av lag bör framgå hur omfattande prövningen ska vara.
Många av de vägransgrunder som nu föreslås återfinns i andra lagar som genomför olika
Utredningsskyldigheten bör anpassas efter vilken prövning som ska ske. I avsnitt 8.3 föreslås att för vissa utredningsåtgärder ska särskilda förutsättningar vara uppfyllda för att utredningsordern ska erkännas och verkställas. I dessa fall måste den åklagare eller domstol som handlägger ärendet förvissa sig om att villkoren är uppfyllda. I annat fall får inte utredningsordern erkännas och verkställas.
Vid prövningen av om någon vägransgrund föreligger får utrednings- behovet anpassas efter omständigheterna i det enskilda fallet. Om det inte finns några indikationer på att en vägransgrund är tillämplig, behöver åklagare eller domstol inte heller närmare utreda frågan. Det får också antas att den som drabbas av en åtgärd eller den misstänkte eller tilltala- de, eventuellt via en försvarare, lyfter fram omständigheter som en åkla- gare eller domstol behöver titta närmare på, t.ex. om det finns en medde-
lad dom avseende samma gärning och samma person. Om åtgärden riktar
141
Prop. 2016/17:218 sig mot en person som omfattas av de föreslagna reglerna om immunitet och privilegier, t.ex. när bestämmelserna i 36 kap. 5 och 5 a §§ rätte- gångsbalken kan aktualiseras (se avsnitt 8.4.2), bör förstås extra vaksam- het iakttas och åklagaren eller domstolen får i dessa fall närmare utreda förutsättningarna för att erkänna och verkställa utredningsordern.
Som remissinstanserna rätteligen påpekar kommer det att vara svårt att vid tidpunkten för beslut om erkännande och verkställighet ha all väsent- lig information tillgänglig. Relevanta omständigheter kan mycket väl framkomma efter det att beslut har meddelats om att erkänna och verk- ställa utredningsordern, t.ex. att förhör ska hållas med någon som har tystnadsplikt eller att det finns risk för att verkställigheten riskerar att röja känsliga uppgifter som rör underrättelseverksamhet. Eftersom rege- ringen föreslår att ett beslut om att erkänna och verkställa en utred- ningsorder (se avsnitt 8.8) ska kunna upphävas, t.ex. om det framkommer omständigheter som innebär att utredningsordern inte får verkställas, finns förutsättningar att på ett senare stadium beakta omständigheter som, om de hade varit kända från början, skulle ha föranlett ett avslag.
8.4.2Obligatoriska vägransgrunder
Regeringens förslag: En utredningsorder ska inte erkännas och verk- ställas om
–det skulle strida mot bestämmelser om immunitet och privilegier eller om skydd för uppgifter som avses i 36 kap. 5 och 5 a §§ rätte- gångsbalken,
–den avser beslag av en skriftlig handling eller ett skriftligt medde- lande och det enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken finns hinder mot att ta handlingen eller meddelandet i beslag,
–det skulle medföra fara för Sveriges säkerhet, äventyra enskilda personers säkerhet eller medföra risk för röjande av uppgifter som rör underrättelseverksamhet, eller
–den gärning som utredningsordern avser har begåtts utanför den andra statens territorium och helt eller delvis i Sverige, och gär-
ningen inte motsvarar ett brott enligt svensk lag.
En utredningsorder ska inte heller erkännas och verkställas om utredningsåtgärden inte motsvarar en åtgärd som en utredningsorder ska kunna omfatta enligt den föreslagna lagen. En utredningsorder får i dessa fall inte vägras om en annan åtgärd kan vidtas som ger mot- svarande resultat som den åtgärd som avses i utredningsordern.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att samtliga vägransgrunder ska vara obligatoriska.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder inte mot förslagen. Göteborgs tingsrätt anser att bestämmelsen om att en annan åtgärd ska vidtas i stället för den begärda är oklar och efterfrågar förtydliganden i vilka fall en vägran kan bli aktuell. Säkerhetspolisen anser att i stället för begreppet rikets säkerhet bör benämningen Sveriges säkerhet användas. Säkerhetspolisen påtalar vidare att det är av vikt att vägransgrunden angående uppgifter i underrättelseverksamhet även om-
fattar en risk för röjande av uppgifter som avses i 18 kap.
142
lighets- och sekretesslagen (2009:400). Sveriges advokatsamfund anser Prop. 2016/17:218 att det måste vara möjligt att vägra verkställighet av en utredningsorder
som avser husrannsakan eller beslag på ett advokatkontor, med hänvis- ning till skyddet för det förtroliga förhållandet mellan advokat och klient och advokatens lagstadgade tystnadsplikt.
Skälen för regeringens förslag
Immunitet och privilegier
Enligt artikel 11.1 a i direktivet får erkännande och verkställighet av en utredningsorder vägras om det i den verkställande staten finns regler om immunitet eller privilegier som gör det omöjligt att verkställa ordern. Detsamma gäller om en verkställighet inte är möjlig på grund av regler om fastställande och begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Rörande möjligheterna att vägra erkännande och verkställighet med hänsyn till tryckfrihetsför- ordningen och yttrandefrihetsgrundlagen hänvisas till avsnitt 8.4.1.
Det finns ett flertal bestämmelser om immunitet och privilegier i svensk rätt. Bestämmelserna finns i huvudsak i regeringsformen och innebär normalt att den som har en viss status inte kan hållas straffrätts- ligt ansvarig för vissa typer av gärningar. Det gäller t.ex. riksdagsleda- möter och statsråd (se 4 kap. 12 § och 13 kap. 3 § regeringsformen). För vissa personer gäller en mer generell straffrättslig immunitet, t.ex. för statschefen och utländska diplomater (se 5 kap. 8 § regeringsformen och lagen [1976:661] om immunitet och privilegier i vissa fall). Även andra former av immunitet finns (se 2 kap. 7 § brottsbalken och lagen [1985:988] om immunitet för vissa vittnen m.fl.).
Vid genomförande av tidigare
Artikel 11.5 i direktivet förutsätter att i de fall immunitet eller privi- legier föreligger, ska de åtgärder vidtas som finns tillgängliga i den verk- ställande staten för att upphäva immuniteten. Detta gäller dock inte om upphävandet av immuniteten åligger en myndighet i en annan stat eller en internationell organisation. I dessa sistnämnda fall får den utfärdande statens myndigheter vända sig till den staten eller organisationen. I svensk rätt finns också bestämmelser om upphävande av immunitet under särskilda förutsättningar (se t.ex. 4 kap. 12 § regeringsformen och 5 kap. 7 § riksdagsordningen). Artikel 11.5 i direktivet kan inte innebära något annat än att nationell rätt ska tillämpas och att immunitet eller privilegier ska upphävas i den utsträckning det är möjligt (se prop. 2003/04:7 s 176). Några ändringar i lag föranleds således inte av nämnda bestämmelse i direktivet.
143
Prop. 2016/17:218 Direktivet om en europeisk utredningsorder omfattar flera olika utred- ningsåtgärder, gentemot vilka även andra typer av immunitet och privile- gier kan bli aktuella. Enligt skäl 20 i direktivet överlåts till varje enskild medlemsstat att definiera vad som inryms i begreppen immunitet och privilegier, varvid hänvisas till att begreppen kan inbegripa skydd som tillämpas för medicinska och juridiska yrken. I samma skäl anges att definitionen inte får strida mot skyldigheten att avskaffa vissa vägrans- grunder som anges i tilläggsprotokollet till
Med hänsyn till skäl 20 i direktivet anser regeringen att aktuell vägransgrund bör och kan omfatta även andra bestämmelser i svensk rätt som syftar till att skapa ett särskilt skydd för vissa uppgifter. Detta är också något som Sveriges advokatsamfund anser. I 36 kap. 5 och 5 a §§ rättegångsbalken finns bestämmelser om förbud att som vittnen höra särskilt utpekade personer avseende vissa uppgifter. Den som t.ex. enligt 15 kap. 1 § eller 18 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) inte får lämna en uppgift, får inte heller höras som vittne om uppgiften om inte den myndighet, i vars verksamhet uppgiften har inhämtats, lämnar sitt tillstånd. Vidare får vissa yrkesgrupper höras som vittnen om vissa uppgifter endast under särskilda förutsättningar, t.ex. advokater, läkare, barnmorskor och psykologer. Präster får över huvud taget inte höras som vittnen om uppgifter som framkommit vid bikt eller själavård.
Dessa bestämmelser i rättegångsbalken bör således beaktas vid pröv- ningen av om en utredningsorder för t.ex. bevisupptagning vid domstol eller förhör genom ljud- och bildöverföring ska erkännas och verkställas i Sverige. Finns hinder mot att en person som anges i 36 kap. 5 och 5 a §§ rättegångsbalken hörs som vittne om uppgifterna, ska erkännande och verkställighet av utredningsordern vägras. Samma möjligheter bör i en sådan situation finnas för åklagaren att med stöd av den föreslagna bestämmelsen vägra erkännande och verkställighet om det rör sig om ett förhör under förundersökning. För att förtydliga att vägransgrunden även omfattar dessa situationer, bör den justeras i förhållande till förslaget i promemorian.
En särskild fråga är när relevanta omständigheter inte är kända för den domstol eller åklagare som ska pröva om utredningsordern ska erkännas och verkställas. Om det redan vid prövningen av frågan om erkännande och verkställighet står klart att personen i fråga inte får höras om de upp- gifter som utredningsordern avser, ska erkännande och verkställighet vägras med stöd av den föreslagna bestämmelsen. Ofta kommer dock vägransgrunden att aktualiseras efter det att beslut har fattats om att erkänna och verkställa utredningsordern. I avsnitt 8.8 föreslår regeringen att ett sådant beslut i vissa fall ska upphävas, bl.a. om det framkommer omständigheter som medför att utredningsordern inte får verkställas. Om det efter ett beslut om erkännande och verkställighet konstateras att en person inte kan höras som vittne med stöd av aktuella bestämmelser i rättegångsbalken, bör alltså domstolen eller åklagaren upphäva beslutet.
144
Beslag avseende skriftlig handling
I 27 kap. 2 § rättegångsbalken finns särskilda bestämmelser som be- gränsar möjligheten att beslagta vissa skriftliga handlingar eller skriftliga meddelanden. Det gäller t.ex. handlingar som innehåller uppgifter som en viss befattningshavare enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken inte får höras om som vittne. De befattningshavare som avses är bl.a. advokater, läkare och psykologer. När det gäller mycket allvarlig brottslighet kan dock beslag ske även i dessa fall. Skriftliga meddelanden mellan t.ex. den misstänkte och hans eller hennes närstående får beslagtas endast vid misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i två år eller som räknas upp i andra stycket i 27 kap. 2 §.
Vid genomförandet av rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (rambeslutet om verkställighet av frysnings- beslut) gjordes bedömningen att avslagsgrunden om immunitet och privi- legier i artikel 7.1 b i rambeslutet ger utrymme för att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning om det skulle strida mot bestämmelserna i 27 kap. 2 § rättegångsbalken. För ett närmare resone- mang om möjligheterna att tillämpa denna vägransgrund i nu aktuell fall hänvisas till prop. 2004/05:115 s. 57.
Regeringen ser inte någon anledning att göra en annan bedömning vid genomförandet av direktivet beträffande motsvarande vägransgrund i artikel 11.1 a i direktivet. Denna bedömning stärks också av skäl 20 i direktivet, enligt vilket det tydliggörs att innebörden av begreppen immu- nitet och privilegier överlåts till nationell rätt. De handlingar och medde- landen som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken är föremål för ett särskilt skydd, vilket bör upprätthållas. En sådan ordning är också förenlig med regeringens förslag i föregående avsnitt om att personer som avses i 36 kap. 5 och 5 a §§ rättegångsbalken inte ska behöva vittna om upp- gifter för vilka tystnadsplikt gäller.
Sammanfattningsvis anser regeringen att en utredningsorder för beslag av en skriftlig handling eller skriftligt meddelande inte ska få erkännas och verkställas om det enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken finns hinder mot beslaget.
Vägransgrunder med hänsyn till bl.a. Sveriges säkerhet
Enligt artikel 11.1 b i direktivet får erkännande och verkställighet vägras om verkställighet i det enskilda fallet skulle skada väsentliga nationella säkerhetsintressen, äventyra informationskällan eller innebära använd- ning av konfidentiella uppgifter om särskild underrättelseverksamhet.
Regeringen delar bedömningen i promemorian att Sverige bör utnyttja de möjligheter att vägra erkännande och verkställighet som erbjuds genom denna bestämmelse. Mot bakgrund av vad Säkerhetspolisen anför, bör emellertid vägransgrunden formuleras något annorlunda än vad som föreslås i promemorian.
I promemorian föreslås att en utredningsorder inte ska få erkännas och verkställas om verkställigheten i det enskilda fallet skulle medföra fara för rikets säkerhet. Det överensstämmer i stort med ”väsentliga nationella säkerhetsintressen” i direktivet. Vägransgrunden i promemorian är formulerad enligt motsvarande bestämmelser i 2 kap. 14 § första stycket
Prop. 2016/17:218
145
Prop. 2016/17:218 |
lagen om internationell rättslig hjälp. Begreppet ”rikets säkerhet” an- |
|
vändes också tidigare i 19 kap. brottsbalken om brott mot rikets säkerhet. |
|
I samband med ändringar som gjorts i det kapitlet har, som påtalats av |
|
Säkerhetspolisen, det mer ålderdomliga uttrycket ”rikets säkerhet” bytts |
|
ut mot ”Sveriges säkerhet” (prop. 2013/14:51 s. 36). Samma formulering |
|
som används i 19 kap. brottsbalken bör användas i den nya lagen. För |
|
den närmare innebörden av begreppet Sveriges säkerhet hänvisas till |
|
prop. 2013/14:51 s. 20. |
|
Enligt artikel 11.1 b kan erkännande och verkställighet av en utred- |
|
ningsorder också vägras om en verkställighet skulle äventyra informa- |
|
tionskällan. Vad som omfattas av denna vägransgrund utvecklas inte |
|
närmare i skälen till direktivet. I rådets rambeslut 2008/978/RIF av den |
|
18 december 2008 om en europeisk bevisinhämtningsorder för att in- |
|
hämta föremål, handlingar eller uppgifter som ska användas i straffrätts- |
|
liga förfaranden (rambeslutet om en bevisinhämtningsorder), som nume- |
|
ra har upphävts (se avsnitt 6.3.3), fanns i artikel 13.1 g en motsvarande |
|
vägransgrund. I skäl 18 till rambeslutet anges att skäl för att vägra kan |
|
endast ske när och i den mån föremålen, handlingarna eller uppgifterna, |
|
för att skydda informationskällan, inte används som bevis i ett liknande |
|
nationellt ärende. Även om motsvarande skälstext inte finns med i direk- |
|
tivet bör den enligt regeringens mening utgöra en viss vägledning om hur |
|
bestämmelsen ska tolkas. Regeringen delar bedömningen i promemorian |
|
att en risk för att äventyra informationskällan rimligen innefattar det sätt |
|
på vilket informationen inhämtas med hänsyn till intresset av att kunna |
|
skydda känsliga delar av den brottsutredande verksamheten och enskilda |
|
uppgiftslämnares behov av skydd mot repressalier. Det kan röra sig om |
|
t.ex. en viss spaningsmetod eller en enskild uppgiftslämnare. Om en |
|
utredningsorder inte kan verkställas utan att något av dessa intressen sätts |
|
på spel, bör alltså ett erkännande och en verkställighet kunna vägras. |
|
Denna innebörd av bestämmelsen ligger också i linje med aktuell skäls- |
|
text i rambeslutet om en bevisinhämtningsorder. Med hänsyn till att |
|
denna vägransgrund till sitt innehåll är förhållandevis oklar, bör enligt |
|
regeringens mening utformningen av vägransgrunden, trots att rege- |
|
ringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian, i stort följa |
|
direktivets lydelse. En lydelse i enlighet med direktivet innebär också att |
|
tillämpningen av bestämmelsen enklare kan anpassas till eventuella |
|
avgöranden från |
|
Med stöd av samma artikel i direktivet kan erkännande och verkställig- |
|
het av en utredningsorder vägras om en verkställighet skulle innebära an- |
|
vändning av konfidentiella uppgifter om särskild underrättelseverksam- |
|
het. I denna del föreslås i promemorian att en utredningsorder får vägras |
|
om verkställigheten innebär en risk för röjande av sådana uppgifter i |
|
underrättelseverksamhet som avses i 18 kap. 2 § offentlighets- och sekre- |
|
tesslagen (2009:400) om sekretess i underrättelseverksamhet. Säkerhets- |
|
polisen anser att de uppgifter som skyddas av 18 kap. |
|
om sekretess avseende kvalificerade skyddsidentiteter och personsäker- |
|
hetssamarbete bör omfattas av vägransgrunden. Regeringen instämmer |
|
såväl i den bedömning som görs i promemorian som Säkerhetspolisens |
|
synpunkter om vad som bör omfattas av aktuell vägransgrund. Samtidigt |
|
anges inte i direktivet något närmare om innebörden av denna vägrans- |
146 |
grund. I likhet med motsvarande resonemang ovan, anser regeringen |
därför att utformningen av vägransgrunden i stort bör följa direktivets Prop. 2016/17:218 lydelse. De uppgifter som skyddas av ovan nämnda bestämmelser i
offentlighets- och sekretesslagen bör omfattas av vägransgrunden. Det går dock inte att utesluta att även andra uppgifter kan bli relevanta vid bestämmelsens tillämpning. I bestämmelsen bör därför anges att en utredningsorder inte får erkännas och verkställas om det skulle medföra risk för röjande av uppgifter som rör underrättelseverksamhet.
Gärningen har helt eller delvis begåtts på svenskt territorium
Enligt artikel 11.1 e i direktivet får erkännande och verkställighet vägras om utredningsordern avser ett brott som påstås ha begåtts utanför den utfärdande statens territorium och helt eller delvis på den verkställande statens territorium och den aktuella gärningen inte utgör ett brott i den verkställande staten.
En liknande vägransgrund finns i andra
I samband med genomförandet av tidigare rättsakter har det ansetts att en vägransgrund som innebär att erkännande vägras om gärningen i fråga har begåtts helt eller delvis i Sverige, oavsett om gärningen är straffbar här eller inte, är alltför långtgående med tanke på syftet med ett sam- arbete som är baserat på principen om ömsesidigt erkännande. I stället har det införts en vägransgrund som mer överensstämmer med den som finns i det nu aktuella direktivet, dvs. erkännande och verkställighet ska vägras om gärningen begåtts på svenskt territorium och den inte är straff- bar här (se t.ex. 2 kap. 5 § 7 i lagen om en europeisk arresteringsorder).
Regeringen instämmer i förslaget i promemorian, vilket inte heller ifrågasätts av remissinstanserna, att erkännande och verkställighet av en utredningsorder bör vägras om den avser en gärning som har begåtts på svenskt territorium och inte är straffbar i Sverige. Regeringen anser dock att vägransgrunden bör kunna aktualiseras inte bara när gärningen begåtts i sin helhet i Sverige, utan även i de fall då gärningen begåtts endast delvis här. Vidare bör det av bestämmelsen framgå, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 11.1 e, att det krävs att gärningen begåtts utanför den andra statens territorium för att vägransgrunden ska bli tillämplig.
147
Prop. 2016/17:218 Utredningsordern avser en åtgärd som inte omfattas av lagens tillämpningsområde
I avsnitt 6.4 föreslås en bestämmelse om vilka utredningsåtgärder som en utredningsorder ska kunna omfatta. I det ligger, när Sverige är verkställ- ande stat, att de åtgärder som omfattas av bestämmelsen kan bli föremål för erkännande och verkställighet i Sverige. En utredningsorder som avser andra åtgärder ska således inte kunna erkännas och verkställas här. Detta bör framgå av den nya lagen.
Av den bestämmelse som föreslås i avsnitt 6.4 framgår att en utred- ningsorder kan omfatta samtliga tvångsmedel som används i en svensk förundersökning eller rättegång. Även andra åtgärder som t.ex. förhör under förundersökning, bevisupptagning vid domstol och förhör genom ljud- och bildöverföring ska en utredningsorder kunna omfatta. Det- samma gäller åtgärder som är specifika för det gränsöverskridande sam- arbetet, t.ex. tillfälligt överförande av en frihetsberövad person.
En utredningsorder ska, enligt vad som föreslås i avsnitt 6.4, slutligen kunna omfatta andra åtgärder som inte innebär användning av tvångs- medel eller någon annan tvångsåtgärd. Detta följer av artikel 10.2 d, i vilken anges att en sådan åtgärd alltid ska vara tillgänglig. Om utred- ningsordern omfattar en åtgärd som visserligen inte är känd i det svenska rättssystemet, men ändå inte kan uppfattas som ett tvångsmedel eller an- vändning av någon annan tvångsåtgärd, innebär direktivet att ordern ska erkännas och verkställas om inte någon vägransgrund i artikel 11.1
För att vägransgrunden ska vara förenlig med främst artikel 10.1 och 10.5 i direktivet bör det införas en bestämmelse om att erkännande och verkställighet av en utredningsorder inte får vägras om en annan åtgärd kan vidtas som ger motsvarande resultat som den begärda åtgärden.
Det är svårt att se, vilket Göteborgs tingsrätt påpekar, i vilka fall en utredningsorder som avser ett utländskt tvångsmedel ska kunna ersättas med en åtgärd som är tillgänglig enligt svensk rätt och som ger samma resultat. Utrymmet utvidgas dock något av att regeringen nu föreslår att den alternativa åtgärden ska ge motsvarande resultat. Att det i vissa fall kan bli aktuellt går därför inte att utesluta. Ett exempel kan tänkas vara att en utredningsorder som avser realtidsövervakning av banktransak- tioner verkställs genom svenska bestämmelser om bankers och andra finansiella instituts uppgiftsskyldighet (se avsnitt 8.3.6). Av artikel 10.4 framgår att åklagaren i dessa situationer ska informera den andra statens behöriga myndighet om att man avser vidta en annan åtgärd än den begärda. Den utländska myndigheten ges på så sätt en möjlighet att återkalla eller komplettera utredningsordern. Om denna informations- skyldighet kan föreskrivas i förordning.
148
8.4.3 |
Fakultativa vägransgrunder |
Prop. 2016/17:218 |
Regeringens förslag: Erkännande och verkställighet av en utred- ningsorder ska kunna vägras om det för samma gärning som utred- ningsordern avser, har meddelats en dom i Sverige eller i en annan stat och domen har fått laga kraft samt, vid en fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagen i den stat som har meddelat domen.
Erkännande och verkställighet av en utredningsorder för beslag, kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, en åtgärd enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, husrannsakan eller andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken eller rättsmedicinsk under- sökning av en avliden person enligt lagen om obduktion m.m. ska också kunna vägras om
–den gärning som utredningsordern avser inte motsvarar brott enligt svensk lag och det inte är fråga om en sådan gärning som finns angiven i bilaga D till direktivet och för vilken det i den andra medlemsstatens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer, eller
–det, för att vidta en motsvarande åtgärd i en svensk förundersök- ning eller rättegång i brottmål krävs att det rör sig om ett brott på vilket det kan följa fängelse eller fängelse på viss tid eller för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse på viss
tid, och det kravet inte är uppfyllt.
Om utredningsordern till form eller innehåll, efter en begäran om komplettering, är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om erkännande och verkställighet, får beslut fattas om att inte erkänna och verkställa utredningsordern.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I |
|
promemorian föreslås bl.a. att förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis in |
|
idem) och kravet på dubbel straffbarhet ska vara obligatoriska vägrans- |
|
grunder samt att vägransgrunden med hänsyn till formella brister i |
|
utredningsordern ska omfatta fler brister. |
|
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte några invänd- |
|
ningar mot förslagen. Göteborgs och Helsingborgs tingsrätter ser svårig- |
|
heter med att kontrollera sådana förhållanden som avses i den vägrans- |
|
grund som föreslås i promemorian om brister i utredningsordern. |
|
Åklagarmyndigheten anser att det straffminimum som anges i 27 kap. 3 § |
|
rättegångsbalken om beslag hos befordringsföretag även bör gälla vid |
|
erkännande och verkställighet av en utredningsorder för en motsvarande |
|
åtgärd. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att |
|
kravet på dubbel straffbarhet ska användas i den utsträckning som direk- |
|
tivet tillåter det. Vidare föreslår fakultetsnämnden att de brott som anges |
|
i bilaga D till direktivet, med hänsyn till legalitetsprincipen ersätts av |
|
eller kompletteras med en förteckning över brottsbeskrivningar för vart |
|
och ett av brotten. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslagen som |
|
innebär begränsningar i kraven på dubbel straffbarhet och minimistraff. |
|
Samfundet anför vidare att i vägransgrunden om förbud mot dubbelbe- |
|
straffning bör det uttryckligen anges att även beslut av domstol omfattas. |
149 |
|
Prop. 2016/17:218 Skälen för regeringens förslag
Förbud mot dubbelbestraffning (ne bis in idem)
Erkännande och verkställighet av en utredningsorder får enligt artikel 11.1 d vägras om verkställigheten av utredningsordern skulle strida mot principen om ne bis in idem (förbud mot dubbelbestraffning). Vägrans- grunden innebär i korthet att om den gärning som utredningsordern avser redan har prövats av domstol eller myndighet i den verkställande staten eller i en annan stat, får erkännande och verkställighet av ordern vägras.
I promemorian föreslås att vägransgrunden begränsas till domar och beslut om åtalsunderlåtelse som har meddelats i Sverige. Motsvarande bestämmelse i 2 kap. 14 § andra stycket 3 lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål har samma geografiskt begränsade tillämpningsområde. Regeringen delar bedömningen i promemorian att det i den nya lagen bör införas en vägransgrund som baserar sig på artikel 11.1 d. Däremot anser regeringen att tillämpningsområdet bör utvidgas.
I flera lagar som genomfört
En annan aspekt att beakta är att vägransgrunden ofta kan behöva tillämpas i ett tidigt skede av ett straffrättsligt förfarande och att det då kan vara svårt att ta ställning till om vägransgrunden ska tillämpas. En gärningsbeskrivning kan ju förändras under utredningens gång och i flera fall kommer det inte att finnas någon som är misstänkt för det brott som utreds. Samtidigt kan det konstateras att flera av de åtgärder som ska vid- tas enligt direktivet inbegriper användande av integritetskränkande åtgär- der, som hemliga tvångsmedel. Som konstateras av Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet är det inte helt logiskt att erkänn- ande och verkställighet inte skulle kunna vägras om vetskap finns om en rättskraftig dom, meddelad i en annan stat, avseende samma gärning och samma person. Vidare föreslår regeringen, mot bakgrund av övervägan- dena i avsnitt 8.4.1, att förbudet mot dubbelbestraffning bör utformas som en fakultativ vägransgrund. Då är det också enligt regeringens upp- fattning motiverat att bredda tillämpningsområdet för vägransgrunden.
150
Sammanfattningsvis föreslår därför regeringen att vägransgrunden bör omfatta även domar och beslut meddelade i en annan stat.
När det gäller utformningen av vägransgrunden i övrigt ger direktivet inte någon närmare vägledning eftersom den endast hänvisar till princi- pen som sådan. En utgångspunkt är dock att den ska ges en självständig unionsrättslig tolkning enligt fast praxis från
I skäl 17 i direktivet ges en viss vägledning om hur en vägransgrund som baserar sig på principen om ne bis in idem ska tillämpas mot bak- grund av att en utredningsorder kan utfärdas på ett tidigt stadium av en brottsutredning. Bland annat anges att erkännande och verkställighet inte bör vägras om materialet behövs för att klarlägga en konflikt med princi- pen eller om den utfärdande myndigheten har gett garantier för att det aktuella bevismaterialet inte kommer att användas för lagföring eller föreläggande av sanktioner mot en person. Genom att vägransgrunden föreslås vara fakultativ finns möjligheter att beakta dessa omständigheter i det enskilda fallet. Samtidigt ska det noteras, såsom också görs i angivna skäl, att principen är en grundläggande rättsprincip i unionen.
Dubbel straffbarhet
I artikel 11.1 g i direktivet finns en sedvanlig vägransgrund om dubbel straffbarhet. Erkännande och verkställighet av en utredningsorder får vägras om det handlande för vilket utredningsordern har utfärdats inte utgör ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning. I två situa- tioner får dock ett krav på dubbel straffbarhet inte ställas upp.
Det ena fallet är om utredningsordern avser en åtgärd enligt artikel 10.2, t.ex. förhör med ett vittne (artikel 11.2). Anger utfärdande myndig- heten att utredningsordern rör en sådan åtgärd, ska den erkännas och verkställas oavsett om den aktuella gärningen inte är straffbar i Sverige. Däremot får vägransgrunderna i artikel 11.1
Den andra situationen är om det rör sig om ett brott som omfattas av den lista över brott som anges i bilaga D till direktivet under förutsätt-
Prop. 2016/17:218
151
Prop. 2016/17:218 ning att maximistraffet för brottet i den utfärdande staten är fängelse eller
|
en annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer. Den förteckning över |
|
brott som anges i bilaga D motsvarar de som återfinns i de flesta EU- |
|
rättsakter som reglerar det straffrättsliga samarbetet (de s.k. listbrotten). |
|
Om den andra statens myndighet i utredningsordern anger att det rör sig |
|
om ett listbrott, får någon prövning inte ske om gärningen är straffbar. |
|
I promemorian föreslås en begränsad användning av kravet på dubbel |
|
straffbarhet. För beslag och åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken före- |
|
slås att om den gärning som utredningsåtgärden avser inte är straffbar i |
|
Sverige, ska det krävas att det i den andra staten kan dömas ut fängelse |
|
för gärningen. Samma krav – eller avstående från att ställa upp villkor |
|
om dubbel straffbarhet – föreslås vad gäller rättsmedicinsk undersökning. |
|
När det gäller hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning |
|
föreslås att kravet på dubbel straffbarhet inte ska gälla listbrotten, men |
|
däremot övriga brott som en utredningsorder kan avse. Sveriges advokat- |
|
samfund avstyrker förslagen i dessa delar och Juridiska fakultets- |
|
nämnden vid Uppsala universitet anser att kravet på dubbel straffbarhet |
|
ska utnyttjas så långt det är möjligt. |
|
Som påpekas i promemorian har utvecklingen inom EU vad rör det |
|
straffrättsliga samarbetet haft en tydlig strävan efter att frångå ett gene- |
|
rellt krav på dubbel straffbarhet. De s.k. listbrotten är resultatet av denna |
|
strävan. Regeringen har i denna fråga vid genomförande av olika EU- |
|
rättsakter i huvudsak valt den lösning som återfinns i respektive rättsakt. |
|
Några undantag finns. I lagen om verkställighet av frysningsbeslut ställs |
|
inte upp något krav på dubbel straffbarhet, trots att |
|
motsvarande reglering som artikel 11.1 g i direktivet om en europeisk |
|
utredningsorder. Detta motiverades med det skyndsamhetskrav som |
|
gäller för denna typ av samarbete (se prop. 2004/05:115 s. 53 f.). Samma |
|
inställning hade regeringen vid genomförande av EU:s rättsakter om |
|
verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande (se prop. |
|
2008/09:218 s. 48 f. och 2010/11:43 s. 71 f). I lagen om internationell |
|
rättslig hjälp ställs det upp ett generellt krav på dubbel straffbarhet vad |
|
gäller användande av tvångsmedel, med vissa undantag för beslag och |
|
husrannsakan (4 kap. 20 §). |
|
I avsnitt 8.3.3 föreslår regeringen med stöd av artikel 28.1 i direktivet |
|
att för hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning ska ett |
|
generellt krav på dubbel straffbarhet gälla. Motsvarande föreslås när det |
|
gäller kontrollerade leveranser, bistånd i en brottsutredning med |
|
användning av skyddsidentitet och inhämtande av bevis som finns hos en |
|
svensk myndighet (se avsnitt 8.3.4 och 8.3.5). |
|
Vidare delar regeringen den bedömning som görs i promemorian att |
|
för åtgärder som inte kan anses innebära ett användande av tvång, ska det |
|
inte krävas att den gärning som utredningsordern avser är straffbar i |
|
Sverige. Ett sådant krav skulle stå i strid med bestämmelserna i direktivet |
|
(se artikel 11.2). De åtgärder som avses är bl.a. förhör under förunder- |
|
sökning, bevisupptagning vid domstol samt förhör genom ljudöverföring |
|
eller ljud- och bildöverföring samt andra åtgärder som anges i artikel |
|
10.2 (se dock avsnitt 8.3.5). |
|
Även när det gäller tillfälligt överförande av en frihetsberövad person |
|
instämmer regeringen i att något krav på dubbel straffbarhet inte bör |
152 |
ställas upp. Detta trots att ett sådant krav i och för sig skulle vara för- |
enligt med direktivets bestämmelser. Något sådant krav gäller inte i dag enligt lagen om internationell rättslig hjälp (som även omfattar samarbete med stater utanför EU). Regeringen ser inte någon anledning att ändra på detta. De allmänna vägransgrunderna i artikel 11.1
När det sedan gäller återstående tvångsmedel enligt 27 kap. rättegångs- balken (bl.a. beslag och kvarhållande av försändelse) och åtgärder enligt 28 kap. samma balk (t.ex. husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbe- siktning) samt rättsmedicinsk undersökning av en avliden person, gör regeringen följande överväganden. Förslagen i promemorian syftar till att begränsa användningen av olika vägransgrunder, bl.a. att skillnader i kriminaliseringen av vissa gärningar i medlemsstaterna inte ska utgöra ett hinder för samarbetet. Denna strävan ställer sig regeringen principiellt bakom. Samtidigt är vissa av åtgärderna ingripande och kan upplevas som integritetskränkande för den som drabbas. Det skulle möjligen tala för att ett krav på dubbel straffbarhet ställs upp för vissa av de mer in- gripande åtgärderna. Regeringen anser emellertid av systematiska skäl att regleringen kring kravet på dubbel straffbarhet, så långt det är möjligt, bör vara densamma för de olika åtgärderna. En sådan ordning underlättar också tillämpningen. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att många av de åtgärder som avses är av integritetskränkande karaktär, anser regeringen att ett krav på dubbel straffbarhet bör kunna ställas upp för samtliga nu aktuella åtgärder, vilket i huvudsak överensstämmer med regleringen i lagen om internationell rättslig hjälp. Dubbel straffbarhet ska dock inte kunna krävas om den gärning som utredningsordern avser utgör ett brott som finns med i förteckningen i bilaga D till direktivet, under förutsättning att maximistraffet för brottet i den utfärdande staten är fängelse eller en annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer. Detta bör framgå av den nya lagen.
Regeringen är medveten om att den föreslagna regleringen kring kravet på dubbel straffbarhet när det gäller beslag och husrannsakan vid en första anblick kan ses som ett steg tillbaka i utvecklingen av det straff- rättsliga samarbetet inom EU eftersom något krav på dubbel straffbarhet inte gäller mot EU:s medlemsstater. I detta avseende vill regeringen lyfta fram två aspekter. För det första kommer något krav på dubbel straff- barhet inte att kunna ställas upp när det gäller de s.k. listbrotten och det inkluderar även andra åtgärder än beslag och husrannsakan. Vidare före- slår regeringen att denna vägransgrund ska vara fakultativ, vilket är en väsentlig skillnad mot dagens reglering. Det innebär att det är möjligt i vissa fall, trots att den gärning som utredningsordern avser inte är straffbar i Sverige, att erkänna och verkställa en utredningsorder för t.ex. beslag och husrannsakan. Regeringen återkommer till denna fråga i författningskommentaren.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet föreslår att de brott som anges i bilaga D till direktivet med hänsyn till legalitetsprincipen ersätts av eller kompletteras med en förteckning över brottsbeskrivningar för vart och ett av brotten. Vissa av de brott som återges i bilaga D är harmoniserade inom EU, men långtifrån alla. En poäng med listan är just avsaknaden av närmare brottsbeskrivningar. Tanken är att eventuella skillnader i medlemsstaternas brottsbeskrivningar ska accepteras av med-
Prop. 2016/17:218
153
Prop. 2016/17:218 lemsstaterna, såsom ett uttryck för principen om ömsesidigt erkännande. Dessutom har
Krav på brott av en viss svårhetsgrad
I svensk rätt ställs i vissa fall upp krav beträffande brottets svårhetsgrad för att en utredningsåtgärd ska kunna vidtas.
Detta gäller bl.a. för sådan hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation som regleras i 27 kap. rättegångsbalken. För att vidta en sådan åtgärd krävs som huvudregel att det rör sig om ett brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i två år. I avsnitt 8.3.3 föreslår regeringen, med stöd av direktivets regler, att en utredningsorder för att vidta åtgärder av denna typ får erkännas och verkställa endast om de förutsättningar som gäller för att vidta åtgärden i en svensk förunder- sökning eller rättegång i brottmål är uppfyllda. I detta ligger bl.a. att kraven på minimistraff ska vara uppfyllda.
För många utredningsåtgärder, t.ex. förhör under förundersökning, bevisupptagning vid domstol eller förhör genom ljud- och bildöverföring, ställs i rättegångsbalken inte upp några särskilda krav beträffande brottets svårhetsgrad. Dessa åtgärder kan vidtas även för bötesbrott. Detsamma bör gälla vid erkännande och verkställighet av en utredningsorder som avser en sådan åtgärd. Att några krav på brottets svårhetsgrad inte kan ställas upp beträffande de åtgärder som räknas upp i artikel 10.2 i direk- tivet följer av artikel 11.2.
När det gäller tillfälligt överförande av en frihetsberövad person finns av förklarliga skäl inte några föreskriva strafftrösklar i svensk rätt efter- som det är en åtgärd som enbart används i det gränsöverskridande sam- arbetet. Av det skälet kan det i den nya lagen inte heller införas några krav på strafftrösklar för en sådan åtgärd. Tillämpningen av artikel 11.1 h förutsätter också att sådana krav föreskrivs i nationell rätt. Regeringen anser dock att detta inte bör leda till några stötande resultat. Ett tillfälligt överförande torde ofta röra mer allvarlig brottslighet där fängelse ingår i straffskalan. Skulle det i något enstaka fall röra sig om mindre allvarlig brottslighet bör, vid ett bristande samtycke från den frihetsberövade, ett överförande bedömas som olämpligt och erkännande och verkställighet således vägras (se avsnitt 8.3.2). Åklagaren bör i dessa fall kunna sam- råda med den andra staten om åtgärden är proportionerlig (se artikel 6.3) eller i vart fall föreslå att en annan åtgärd vidtas, t.ex. förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring (se avsnitt 8.5.11).
Beträffande återstående åtgärder enligt 27 kap. rättegångsbalken (bl.a. beslag och kvarhållande av försändelse) och åtgärder enligt 28 kap. samma balk (t.ex. husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning)
samt rättsmedicinsk undersökning av en avliden person föreskrivs i flera
154
fall att förundersökningen ska röra ett brott på vilket det kan följa fängelse eller fängelse på viss tid eller för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse på viss tid. En husrannsakan enligt 28 kap. rättegångsbalken får t.ex. endast vidtas om det rör sig om ett brott på vilket fängelse kan följa. Detsamma gäller för kroppsvisitation och kroppsbesiktning (28 kap. 11 och 12 §§ rättegångsbalken). När det gäller beslag hos ett befordringsföretag krävs att det rör sig om ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer (se 27 kap. 3 § rättegångsbalken). För rättsmedicinsk undersökning av avliden person enligt 16 § lagen (1995:832) om obduktion m.m. gäller ett krav på ett minimistraff om fängelse på ett år.
Enligt artikel 11.1 h i direktivet får erkännande och verkställighet av en utredningsorder vägras om användningen av en utredningsåtgärd enligt den verkställande statens lagstiftning är begränsad till en förteckning över brott eller en brottskategori eller till brott som är belagda med ett visst minimistraff och det brott som avses i utredningsordern inte är inkluderat.
Denna bestämmelse i direktivet innebär enligt regeringens mening att det i den nya lagen kan ställas upp krav på att den gärning som utred- ningsordern avser, ska nå upp till de strafftrösklar som gäller enligt svensk rätt för de åtgärder som nu är aktuella. Strafftrösklarna är upp- ställda för att vissa åtgärder inte ska kunna vidtas för mindre allvarliga eller bagatellartade brott. Regeringen ser inte någon anledning att inte kunna ställa upp samma krav när det är fråga om att erkänna och verk- ställa en utredningsorder i motsvarande fall. Samma bedömning görs i promemorian.
Regeringen föreslår dock, i enlighet med vad Åklagarmyndigheten och Sveriges advokatsamfund efterlyser, att de strafftrösklar som gäller enligt svenska bestämmelser också ska gälla för att erkänna och verkställa en utredningsorder. Det ska således inte räcka med enbart fängelse i straff- skalan. Det innebär att det krav som föreskrivs i 27 kap. 3 § rättegångs- balken ska tillämpas, dvs. att för beslag hos ett befordringsföretag krävs att det rör sig om ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. I de fall det i lag ställs upp krav på att det ska röra sig om ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse på viss tid, ska det också gälla den gärning som utredningsordern avser. Detta gäller för rättsmedicinsk undersökning av avliden person enligt 16 § lagen om obduktion m.m.
Även denna vägransgrund anser regeringen bör vara fakultativ (se avsnitt 8.4.1), dvs. erkännande och verkställighet av en utredningsorder får vägras om den gärning som avses inte når upp till den i svensk lag föreskriva strafftröskeln. Ofta torde utredningsordern avse gärningar för vilka ett fängelsestraff kan dömas ut och i dessa fall kommer det krav som föreslås vara uppfyllt. Rör utredningsordern bötesbrott bör er- kännande och verkställighet vägras utom i rena undantagsfall. I de fall då det föreskrivs fängelse på viss tid eller ett minimistraff om ett år, får samma överväganden göras även om ribban sätts högre.
En särskild fråga är vilka straffrättsliga regler den gärning som utred- ningsordern avser ska ställas mot, dvs. om gärningen ska prövas mot de svenska straffrättsliga reglerna eller den andra statens motsvarande regler. Regeringen vill, med anledning av vad några remissinstanser
Prop. 2016/17:218
155
Prop. 2016/17:218 anför, ange att artikel 11.1 h inte kan tolkas på så sätt att ett generellt krav på dubbel straffbarhet kan ställas upp. Då skulle bestämmelsen i artikel 11.1 g i stora delar vara överflödig. I föregående avsnitt föreslår regeringen att för nu aktuella åtgärder ska ett krav på dubbel straffbarhet kunna ställas upp utom vad gäller de s.k. listbrotten. Detta ändras inte av de bestämmelser regeringen föreslår här.
I de fall den gärning som utredningsordern avser är straffbar i Sverige bör prövningen göras mot de svenska straffrättsliga reglerna, oavsett om det rör sig om ett listbrott eller inte. Om utredningsordern avser t.ex. kroppsvisitaton och det för den aktuella gärningen kan dömas ut fängelse, är kravet således uppfyllt. Däremot är kravet inte uppfyllt om endast böter enligt svenska regler kan dömas ut, oavsett vad som före- skrivs i den andra statens nationella lagstiftning. Erkännande och verk- ställighet av utredningsordern kan således vägras.
I de fall ett krav på dubbel straffbarhet inte får ställas upp med hänsyn till att det rör sig om ett listbrott och gärningen inte är straffbar i Sverige, får prövningen av strafftrösklarna ske gentemot den andra statens regler. Någon annan reglering att pröva kravet på strafftrösklar mot finns ju inte. Det kan emellertid konstateras att i de fall det rör sig om ett listbrott, förutsätts att maximistraffet för brottet i den utfärdande staten är fängelse eller en annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer. Det innebär att om det enligt svenska regler krävs att fängelse ska kunna dömas för gärningen, är kravet uppfyllt. När ett minimistraff om fängelse ett år eller mer ställs upp för att vidta en åtgärd, vilket gäller för rättsmedicinsk undersökning enligt 16 § lagen om obduktion m.m., får, när det är fråga om listbrott, en jämförelse ske med den andra statens straffskalor. Det ska dock noteras att medlemsstaternas straffskalor skiljer sig åt, t.ex. görs i många medlemsstater inte samma gradindelning av brott som i svensk lag med ringa brott, brott av normalgraden och grovt brott (samt i vissa fall synnerligen grovt brott). I stället kan straffskalan ha ett avsevärt större spann, t.ex. fängelse upp till 15 år. Med hänsyn till att vägrans- grunden föreslås vara fakultativ får en bedömning göras i det enskilda fallet om det är rimligt att vidta åtgärden, även om ett minimistraff inte föreskrivs i den andra staten. Ett sätt kan vara att efterfråga hos den andra medlemsstatens behöriga myndighet om straffvärdet för gärningen i det specifika ärendet.
Sammanfattningsvis föreslås, för vissa utredningsåtgärder, att om det i en svensk förundersökning eller rättegång för att vidta åtgärden krävs att det rör sig om ett brott på vilket det kan följa fängelse eller fängelse på viss tid eller för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse på viss tid, får erkännande och verkställighet av en utredningsorder för en motsvarande åtgärd vägras om det kravet inte är uppfyllt.
Brister i utredningsordern
För att en medlemsstat ska vara skyldig att erkänna och verkställa en utredningsorder även om någon vägransgrund inte är tillämplig och övriga förutsättningar som den staten ställer upp är uppfyllda, förutsätts att vissa andra – formella och materiella – krav också är uppfyllda.
Utredningsordern ska till att börja med innehålla de uppgifter som
anges i artikel 5 i direktivet. Vidare ska utredningsordern ha utfärdats
156
eller godkänts i ett förfarande som anges i artikel 4 och av en behörig myndighet som måste vara någon av dem som räknas upp i artikel 2 c. Av artikel 6.1 b följer att en utredningsorder får utfärdas endast om den utredningsåtgärd som avses kunde ha vidtagits under samma förutsätt- ningar i ett liknande inhemskt ärende. I promemorian föreslås att en ut- redningsorder inte ska få erkännas eller verkställas om det brister i något av dessa avseenden eller om utredningsordern i övrigt till form och inne- håll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om erkännande och verkställighet. Innan en utredningsorder vägras, ska den andra medlemsstatens behöriga myndigheter ha beretts tillfälle att kompettera utredningsordern.
Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian att om utredningsordern brister i vissa avseenden, t.ex. att utredningsordern inte har godkänts av en myndighet som anges i artikel 2 c, ska den inte heller erkännas och verkställas. Detsamma gäller om utredningsordern har utfärdats i ett förfarande som inte omfattas av direktivet. Regeringen är dock inte övertygad om att en uttrycklig vägransgrund behövs för att komma tillrätta med dessa brister.
Som Göteborgs och Helsingborgs tingsrätter påpekar kan det bli svårt för en åklagare eller domstol att pröva huruvida den åtgärd som utred- ningsordern avser hade kunnat vidtas under samma förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende. Detsamma får gälla frågan om utrednings- ordern har utfärdats i förfarande som avses i artikel 4. Utgångspunkten är också att den myndighet som utfärdar utredningsordern, ska intyga att dessa förutsättningar är uppfyllda (se artikel 5.1). Frågan om det är en behörig myndighet som har utfärdat eller godkänt utredningsordern torde dock vara enklare att kontrollera (se artikel 33.1 a).
Den vägransgrund om brister i utredningsordern som föreslås i pro- memorian innebär att åklagaren och domstolen vid sin prövning också bör ta ställning till om den är tillämplig i det enskilda fallet. Samtidigt kan konstateras att vissa delar av vägransgrunden blir svåra att tillämpa, särskilt mot bakgrund av vad som har intygats av den behöriga myndig- heten i den andra medlemsstaten. Vid prövningen av om utrednings- ordern ska erkännas och verkställas bör åklagaren och domstolen också utgå ifrån att uppgifterna i ordern är korrekta och således inte behöver prövas eller ifrågasättas utom i rena undantagsfall. I avsnitt 6.3.2 föreslår regeringen en definition av en europeisk utredningsorder som utfärdas i en annan medlemsstat. Av den följer att den nya lagen blir tillämplig om utredningsordern har utfärdats eller godkänts av en myndighet som avses i artikel 2 c och i ett förfarande som anges i artikel 4 samt om ordern syftar till att inhämta bevisning. Står det klart att detta brister i något avseende, är den nya lagen inte tillämplig och den begäran som har sänts över bör avvisas. Regeringen anser att en sådan ordning är att föredra framför införandet av en uttrycklig vägransgrund för brister som kan uppkomma i undantagsfall. Vidare är regeringen inte helt övertygad om huruvida bestämmelsen i artikel 6.3 om påtalade brister innebär att erkännande och verkställighet av en utredningsorder kan vägras.
Däremot delar regeringen bedömningen i promemorian att en utred- ningsorder inte bör erkännas och verkställas om den till form och inne- håll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om erkännande och verkställighet. Innan
Prop. 2016/17:218
157
Prop. 2016/17:218 beslut fattas om att vägra erkännande och verkställighet bör den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten ges möjlighet att komma in med kompletteringar inom en viss tid (jfr artikel 16.2 a). I flera lagar som genomför
8.5Handläggningen av ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder
8.5.1Handläggande myndigheter
Regeringens förslag: Ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder som avser bevisupptagning vid domstol eller förhör i domstol som ska ske genom ljudöverföring eller ljud- eller bildöverföring ska handläggas av domstol.
Ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder för övriga utredningsåtgärder ska handläggas av åklagare.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås en uttrycklig bestämmelse om att åklagaren vid verkställighet av en utredningsorder ska få anlita biträde av Polis- myndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 6.5 föreslår regeringen att åklagare och domstol ska vara behöriga att handlägga frågor om erkännande och verkställighet i Sverige av en europeisk utred- ningsorder. Vad gäller den närmare kompetensfördelningen anser rege- ringen att ett ärende om erkännande och verkställighet av en utrednings- order som avser någon form av bevisupptagning i domstol bör hand- läggas av domstol. Det inkluderar även förhör som ska hållas vid svensk domstol genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder för övriga utred- ningsåtgärder bör handläggas av åklagare.
Regeringen föreslår att en utredningsorder ska verkställas på samma sätt som när motsvarande åtgärd vidtas under en svensk förundersökning eller rättegång (se avsnitt 8.7.1). Av detta följer att åklagaren i samma utsträckning som under en svensk förundersökning får anlita biträde av andra myndigheter. Någon särskild bestämmelse om möjligheten att anlita sådant biträde behöver därför inte införas i den nya lagen.
|
8.5.2 |
Prövning av domstol |
|
|
|
|
Regeringens förslag: Om en utredningsorder som handläggs av åkla- |
|
|
gare avser en utredningsåtgärd som i en svensk förundersökning eller |
|
|
rättegång i brottmål endast kan vidtas efter rättens tillstånd, ska åkla- |
|
|
garen överlämna till domstol att pröva om utredningsordern ska |
|
158 |
erkännas och verkställas. Detsamma ska gälla om utredningsordern |
|
|
|
avser en åtgärd som åklagaren i en svensk förundersökning eller rätte- gång i brottmål skulle ha inhämtat rättens tillstånd till enligt 28 kap. 4 § första stycket eller 13 § första stycket rättegångsbalken.
Ett sådant överlämnande till domstol ska inte ske om åklagaren vid sin prövning beslutar att vägra erkännande och verkställighet av utredningsordern.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I pro- memorian föreslås inte någon bestämmelse om överlämnande till dom- stol att pröva frågan om erkännande när utredningsordern avser en åtgärd motsvarande kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångs- balken eller rättsmedicinsk undersökning av en avliden person enligt 16 § lagen (1995:832) om obduktion m.m. Inte heller föreslås några regler om att åklagaren får överlämna prövningen till domstol även i vissa andra fall.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 8.5.1 föreslår regeringen att ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder som avser bevisupptagning vid domstol, eller förhör i domstol som ska ske genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska handläggas av domstol. Vidare föreslås att ett ärende avseende erkännande och verk- ställighet av en utredningsorder för övriga åtgärder ska handläggas av åklagare. I handläggningen ingår att pröva frågan om huruvida utred- ningsordern ska erkännas och verkställas i Sverige. Vissa undantag från denna huvudregel bör dock införas i den nya lagen.
Enligt rättegångsbalken är det endast rätten som kan lämna tillstånd till vissa åtgärder. Det gäller kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraöver- vakning och hemlig rumsavlyssning enligt 27 kap. rättegångsbalken samt rättsmedicinsk undersökning av en avliden person enligt 16 § lagen om obduktion m.m. Regeringen anser att motsvarande ordning bör gälla vid handläggningen av ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder, dvs. att rätten ska avgöra frågan om ordern ska erkännas och verkställas i Sverige även om åklagaren handlägger ärendet. Utöver vad som föreslås i promemorian bör detta gälla även vid kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken och rättsmedicinsk under- sökning enligt 16 § lagen om obduktion m.m. Förslaget innebär att i dessa fall ska åklagaren först pröva om utredningsordern ska erkännas och verkställas. Om åklagaren finner att det finns förutsättningar att erkänna och verkställa utredningsordern, ska han eller hon överlämna till domstol att pröva frågan om erkännande och verkställighet. Anser åklagaren emellertid att det inte finns förutsättningar att erkänna och verkställa utredningsordern får han eller hon – enligt den huvudregel som föreslås – besluta att erkännande och verkställighet vägras. Fördelen med en sådan ordning är att vissa uppenbara fall inte behöver bli föremål för domstolens prövning.
Beslut om husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslu- tas ofta av åklagare. Om en husrannsakan kan antas bli av stor omfatt- ning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden före- tas bör en åklagare, om det inte är fara i dröjsmål, inhämta rättens till-
Prop. 2016/17:218
159
Prop. 2016/17:218 stånd till åtgärden enligt 28 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Motsvarande gäller vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning enligt 28 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken. Regeringen anser att det ut- tryckligen bör framgå av den nya lagen att åklagaren på motsvarande sätt bör inhämta rättens tillstånd i de fall utredningsordern avser en åtgärd som i en svensk förundersökning eller rättegång skulle föranleda en tillämpning av nämnda bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken.
Vid domstolsprövningen tillämpas samma förfarande som när det be- slutas om motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång (se avsnitt 8.5.5). När det t.ex. gäller hemliga tvångsmedel ska bestämmelserna i 27 kap. 21 § rättegångsbalken tillämpas. Detsamma gäller reglerna om offentligt ombud i 27 kap.
8.5.3Interimistiska beslut av åklagaren
Regeringens förslag: Åklagaren ska enligt de förutsättningar som an- ges i 27 kap. 9 a och 21 a §§ rättegångsbalken, i avvaktan på domsto- lens beslut, kunna besluta om att erkänna och verkställa en utrednings- order för kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångs- balken, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraöver- vakning.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås inte några be- stämmelser om åklagarens möjlighet att meddela interimistiska beslut.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte särskilt i frågan. Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten ifrågasätter be- dömningen som görs i promemorian om att det inte finns något behov av att införa en möjlighet för åklagare att meddela interimistiska beslut om vissa hemliga tvångsmedel.
Skälen för regeringens förslag: I samarbetet mellan medlemsstaterna i frågor om utredning av brott, kan emellanåt uppstå behov av att snabbt kunna vidta åtgärder för att säkra bevisning. Artikel 32 i direktivet är ett exempel på det. Enligt artikel 12.2 kan en utfärdande myndighet fram- ställa önskemål om särskild skyndsamhet beträffande beslut i fråga om erkännande och verkställighet av utredningsordern; ett önskemål som den verkställande myndigheten ska försöka uppfylla. Även om det inte framgår uttryckligen av direktivet kan den skyndsamheten förstås om- fatta verkställigheten av utredningsåtgärden. Dessa behov ska också, så långt det är möjligt, försöka efterlevas.
I avsnitt 7.3.3 föreslår regeringen att åklagaren, i avvaktan på dom- stolens beslut, ska kunna utfärda en utredningsorder för kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommu- nikation eller hemlig kameraövervakning enligt de förutsättningar som anges i 27 kap. 9 a och 21 a §§ rättegångsbalken. Som skäl för det anges att det i såväl nationella som internationella ärenden kan uppstå behov av att snabbt besluta om en åtgärd när ett inhämtande av tillstånd från dom- stol skulle medföra en försening till stor nackdel för utredningen. Det kan
också påpekas att åklagaren kan meddela interimistiska beslut enligt
160
4 kap. 25 § lagen om internationell rättslig hjälp. Som Åklagarmyndig- Prop. 2016/17:218 heten och Ekobrottsmyndigheten påpekar blir det märkligt att ett särskilt
behov av skyndsamhet kan tillgodoses i förhållande till stater utanför EU, men inte gentemot medlemsstaterna i EU.
Regeringen delar således de synpunkter som förs fram av Åklagarmyn- digheten och Ekobrottsmyndigheten om att det i den nya lagen bör in- föras möjligheter för åklagare att, i avvaktan på domstolens beslut enligt huvudregeln, besluta om att erkänna och verkställa en utredningsorder för kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning enligt de förutsättningar som anges i 27 kap. 9 a och 21 a §§ rättegångsbalken. Samma restriktivitet bör dock gälla som vid en direkt tillämpning av nämnda bestämmelser. Det innebär att besluten i fråga endast bör medde- las när ändamålet med åtgärden riskerar att gå förlorat om domstolens beslut skulle avvaktas.
I avsnitt 8.5.5 föreslås att vid handläggningen av ett ärende om erkänn- ande och verkställighet av en utredningsorder, ska det förfarande som gäller för motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål tillämpas. Det innebär att när åklagaren meddelat ett interimis- tiskt beslut enligt ovan, ska han eller hon utan dröjsmål skriftligt anmäla beslutet till domstol, som sedan skyndsamt ska pröva om det finns förut- sättningar att erkänna och verkställa utredningsordern. Finner domstolen att sådana förutsättningar saknas, ska domstolen upphäva verkställbar- hetsförklaringen.
Som föreslås i avsnitt 8.7.15 ska, som huvudregel, något material inte överlämnas till den andra statens myndigheter förrän efter domstolens prövning.
8.5.4Behörig domstol
Regeringens förslag: Behörig domstol att handlägga ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder och att pröva frågan om erkännande och verkställighet av en utredningsorder är den tingsrätt inom vars domkrets utredningsåtgärden eller någon av utred- ningsåtgärderna ska verkställas.
Om behörig domstol inte går att fastställa, är behörig domstol den tingsrätt där åklagaren som handlägger ärendet för talan i brottmål i allmänhet.
Om det kommer fram att en domstol inte är behörig att handlägga ärendet, ska ärendet överlämnas till behörig tingsrätt. Efter samråd ska ett ärende få överlämnas även i annat fall om det är lämpligt.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att en utredningsorder som skickats till fel instans, ska överlämnas till behörig åklagare eller tingsrätt och att den andra staten ska informeras om överlämnandet. Däremot föreslås inga uttryck- liga regler om behörig tingsrätt vad gäller rättens prövning av bl.a. hemliga tvångsmedel.
161
Prop. 2016/17:218 |
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna godtar för- |
|
slagen eller invänder inte mot dem. Stockholms tingsrätt påpekar att det |
|
kan vara svårt att avgöra i vilken domkrets en begärd utredningsåtgärd |
|
ska vidtas. Göteborgs tingsrätt anser att reglerna om behörig domstol bör |
|
förtydligas. |
|
Skälen för regeringens förslag: I den nya lagen bör det införas en |
|
bestämmelse om vilken domstol som är behörig att handlägga ett ärende |
|
om erkännande och verkställighet av en utredningsorder. Bestämmelsen |
|
bör i huvudsak kunna utformas efter mönster av 2 kap. 7 § första stycket |
|
lagen om internationell rättslig hjälp, i vilken det föreskrivs att en åtgärd |
|
som handläggs av domstol ska handläggas av den tingsrätt inom vars |
|
område den begärda åtgärden ska vidtas. Bestämmelsen är tänkt att |
|
kunna tillämpas flexibelt (se prop. 1999/2000:61 s. 89), men regeringen |
|
inser att det i vissa fall inte är givet var den begärda åtgärden ska vidtas, |
|
vilket Stockholms tingsrätt också påpekar. Det är den andra statens be- |
|
höriga myndighet som kommer att sända över utredningsordern. Om fel |
|
domstol tar emot utredningsordern bör det finnas möjligheter att över- |
|
lämna ärendet till den tingsrätt som är behörig. Detta bör också vara |
|
möjligt om handläggningen påbörjas och det visar sig att åtgärden bör |
|
vidtas inom en annan tingsrätts domkrets. Även efter samråd mellan |
|
domstolar bör ett ärende kunna överlämnas, t.ex. om flera utrednings- |
|
åtgärder ska vidtas inom olika domkretsar och det får anses mest lämpligt |
|
att en tingsrätt hanterar samtliga åtgärder. Detta bör framgå av den nya |
|
lagen. |
|
En utredningsorder som inte avser bevisupptagning vid svensk domstol |
|
ska enligt regeringens förslag handläggas av åklagare (se avsnitt 8.5.1). |
|
Vilken åklagare som avses kan framgå av förordning. I flera fall kommer |
|
åklagaren, om han eller hon inte vägrar erkännande och verkställighet av |
|
en utredningsorder, att överlämna ärendet till tingsrätt för beslut i fråga |
|
om erkännande och verkställighet (se avsnitt 8.5.2 och 8.5.3), t.ex. i fråga |
|
om hemliga tvångsmedel enligt 27 kap. rättegångsbalken. Även i dessa |
|
fall bör det av lagen framgå vilken tingsrätt som är behörig att pröva |
|
frågan, vilket också är något Göteborgs tingsrätt efterfrågar. |
|
Utgångspunkten bör vara densamma som ovan, dvs. behörig domstol |
|
är den tingsrätt inom vars domkrets utredningsåtgärden ska verkställas. |
|
Om utredningsordern avser ett flertal åtgärder, bör behörig domstol vara |
|
den tingsrätt inom vars domkrets någon av utredningsåtgärderna ska |
|
verkställas. En sådan ordning skapar en flexibilitet på så sätt att åkla- |
|
garen för samtliga åtgärder kan vända sig till en tingsrätt. Mot bakgrund |
|
av den prövning som ska ske, bör det undvikas att flera tingsrätter prövar |
|
t.ex. om en vägransgrund är tillämplig eller inte. Möjligheterna att lämna |
|
över ett ärende till en annan behörig tingsrätt som föreslås ovan bör även |
|
gälla i dessa fall. I förordning kan regleras det krav som följer av artikel |
|
7.6 i direktivet om att den myndighet som har sänt över utrednings- |
|
ordern, ska underrättas om att ärendet har lämnats över till en annan |
|
åklagare eller tingsrätt. |
|
I vissa fall är det inte helt enkelt att fastställa var en utredningsåtgärd |
|
kommer att verkställas. För dessa fall, och endast när det inte är möjligt |
|
att fastställa en behörig tingsrätt enligt huvudregeln, bör behörig domstol |
|
vara den tingsrätt där åklagaren som handlägger ärendet för talan i |
162 |
brottmål i allmänhet. En sådan forumregel finns i bl.a. 15 § lagen |
(1988:688) om kontaktförbud. Skillnaden är dock att forumregeln i den Prop. 2016/17:218 nya lagen endast ska tillämpas som ett undantag när behörig domstol inte
går att fastställa enligt huvudregeln (jfr prop. 2004/05:116 s. 183).
I avsnitt 8.7.11 föreslås en särskild forumregel vid domstolens pröv- ning av verkställt beslag.
8.5.5 |
Förfaranderegler |
|
|
|
|
Regeringens förslag: Vid handläggningen av ett ärende om er- |
|
|
kännande och verkställighet av en utredningsorder ska samma för- |
|
|
farande tillämpas som när en motsvarande åtgärd som den som avses i |
|
|
utredningsordern beslutas i en svensk förundersökning eller rättegång |
|
|
i brottmål, om inte annat anges i den nya lagen. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag: I promemorian föreslås inte någon särskild |
|
|
bestämmelse om förfarandet i samband med handläggningen av ett |
|
|
ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder. |
|
|
Remissinstanserna uppmärksammar inte särskilt frågan. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Direktivet innehåller få bestämmelser |
|
|
om förfarandet i samband med den verkställande myndighetens prövning |
|
|
av frågan om huruvida en utredningsorder ska erkännas och verkställas. |
|
|
Till största delen är det upp till varje medlemsstat att avgöra hur denna |
|
|
prövning ska genomföras. |
|
|
I promemorian föreslås att en utredningsorder ska erkännas enligt be- |
|
|
stämmelserna i den lag som föreslås. Vidare föreslås bestämmelser om |
|
|
behöriga myndigheter, hur utredningsordern ska sändas över och att |
|
|
kompletteringar kan begäras in. I promemorian föreslås däremot inte |
|
|
några generella förfaranderegler som ska gälla när en åklagare eller dom- |
|
|
stol har att pröva frågan om erkännande och verkställighet av en utred- |
|
|
ningsorder. Mot bakgrund av att det är fråga om att bistå en utländsk |
|
|
myndighet med bevisinhämtning i ett straffrättsligt eller liknande för- |
|
|
farande, finns det en nära koppling till förfarandet i brottmål. Regeringen |
|
|
konstaterar dock att reglerna om förundersökning eller domstols hand- |
|
|
läggning i brottmål inte blir tillämpliga utan att det särskilt regleras i lag. |
|
|
En bestämmelse avseende vilka förfaranderegler som ska tillämpas, bör |
|
|
därför införas i den nya lagen. Av den nya lagen bör det framgå att |
|
|
samma förfarande ska tillämpas som när en motsvarande åtgärd beslutas |
|
|
i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. |
|
|
För åklagaren kommer således de bestämmelser som gäller för en |
|
|
svensk förundersökning att bli tillämpliga vid handläggningen av en |
|
|
utredningsorder som sänts över. När det gäller den prövning som ska |
|
|
göras av domstolen, innebär bestämmelsen bl.a. att rättegångsbalkens |
|
|
regler om rättens sammansättning, jäv och beslut blir tillämpliga. Vidare |
|
|
innebär bestämmelsen att i de fall åklagaren interimistiskt har meddelat |
|
|
en verkställbarhetsförklaring (se avsnitt 8.5.3) ska samma förfarande som |
|
|
anges i 27 kap. 9 a och 21 a §§ rättegångsbalken tillämpas. |
|
|
Med hänsyn till att det vid handläggningen av en utredningsorder ställs |
|
|
upp vissa krav, t.ex. beträffande tidsfrister, samt att handläggningen i |
|
|
vissa avseenden skiljer sig från motsvarande prövning i en svensk för- |
|
|
undersökning och rättegång i brottmål, behövs vissa särbestämmelser. |
|
|
Detta bör också framgå av den nya lagen. |
163 |
|
|
|
Prop. 2016/17:218 8.5.6 |
Hur förfarandet inleds |
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: En utredningsorder ska skickas skriftligen till |
|
|
behörig åklagare eller tingsrätt och vara upprättad i enlighet med |
|
|
formuläret i bilaga A till direktivet om en europeisk utredningsorder. |
|
|
Utredningsordern ska vara skriven på eller översatt till svenska. Om |
|
|
den åklagare eller tingsrätt som handlägger ärendet bedömer att det är |
|
|
lämpligt i det enskilda fallet, får utredningsordern vara skriven på eller |
|
|
översatt till engelska. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I |
|
|
promemorian föreslås att en utredningsorder som översänds till Sverige |
|
|
ska vara skriven på eller översatt till svenska, norska, danska eller |
|
|
engelska. Promemorians förslag innehåller också regler om hur en utred- |
|
|
ningsorder ska översändas till Sverige. |
|
|
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder |
|
|
inte mot förslagen. Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten på- |
|
|
pekar dock vikten av att handlingar och personuppgifter skickas via säkra |
|
|
||
|
Åklagarmyndigheten och Sveriges advokatsamfund har synpunkter på |
|
|
förslaget angående vilka språk en utredningsorder ska vara skriven på |
|
|
eller översatt till. |
|
|
Skälen för regeringens förslag |
|
|
Översändande av en utredningsorder till Sverige |
|
|
Åklagare och domstol är behöriga att ta emot och handlägga ett ärende |
|
|
om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder som |
|
|
utfärdats i en annan medlemsstat (se avsnitten 6.5 och 8.5.1). Som före- |
|
|
slås i promemorian bör det i den nya lagen anges att en utredningsorder |
|
|
som översänds till Sverige, ska sändas skriftligen till behörig åklagare |
|
|
eller tingsrätt och vara upprättad i enlighet med formuläret i bilaga A till |
|
|
direktivet. |
|
|
Enligt artikel 7.1 i direktivet ska ett översändande av utredningsordern |
|
|
ske på ett sätt som möjliggör för den verkställande myndigheten att få en |
|
|
skriftlig uppteckning för att fastställa att handlingarna är äkta. I skäl 13 |
|
|
anges att den utfärdande myndigheten, för att säkerställa översändandet |
|
|
av utredningsordern, får använda sig av alla tänkbara eller relevanta sätt, |
|
|
t.ex. det europeiska rättsliga nätverkets säkra telekommunikationssystem, |
|
|
Eurojust eller andra kanaler som används av rättsliga eller brottsbe- |
|
|
kämpande myndigheter. Motsvarande bestämmelser finns i andra EU- |
|
|
rättsakter om det straffrättsliga samarbetet, se t.ex. artikel 10.2 i rådets |
|
|
rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan |
|
|
Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt er- |
|
|
kännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till till- |
|
|
fälligt frihetsberövande (rambeslutet om uppföljning av beslut om över- |
|
|
vakningsåtgärder). Vid genomförande av dessa rättsakter har i lag tagits |
|
|
in en bestämmelse om att beslut och intyg ska sändas över genom post, |
|
|
bud eller telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på |
|
|
annat sätt (se t.ex. 3 kap. 6 § andra stycket lagen om uppföljning av |
|
164 |
beslut om övervakningsåtgärder). Regeringen anser emellertid att någon |
|
|
|
bestämmelse om hur översändandet ska ske inte behöver införas i lag Prop. 2016/17:218 utan kan föreskrivas i förordning. Ett skäl för detta är också att det inom
EU pågår ett arbete med att skapa en digital plattform genom vilken dels en utredningsorder och andra formulär, dels den skriftliga bevisning som har inhämtas, ska kunna översändas mellan medlemsstaterna. Att över- sändande av en utredningsorder kan komma att ske via en sådan platt- form eller genom något annat automatiserat system bör beaktas vid utformningen av förordningsbestämmelserna.
Beträffande frågan, som några remissinstanser tar upp, om att en utredningsorder kan innehålla integritetskänsliga uppgifter och vikten av att skydda sådana uppgifter i samband med översändandet av en order, hänvisas till avsnitt 7.5. I de fall en behörig myndighet i en annan medlemsstat översänder en utredningsorder hit är dock möjligheterna att påverka hur översändandet går till begränsade. Det får förutsättas att myndigheterna i andra medlemsstater beaktar intresset av att skydda integritetskänsliga uppgifter. Om samråd sker inför att en utrednings- order eller annan dokumentation översänds till Sverige, finns tillfälle att diskutera dessa frågor med myndigheten i den andra staten.
Den åklagare eller domstol som tar emot en utredningsorder ska, även om den inte är behörig att handlägga ordern, inom en vecka bekräfta mottagandet av utredningsordern (artikel 16.1 i direktivet). En sådan bekräftelse ska ske genom att formuläret i bilaga B till direktivet fylls i och översänds till den myndighet som skickat utredningsordern. Rege- ringen anser att detta, som föreslås i promemorian, kan regleras i för- ordning.
Språk
Enligt artikel 5.3 i direktivet ska utredningsordern vara översatt till ett officiellt språk i den verkställande staten eller till ett annat av de officiella språken i EU:s institutioner som den verkställande staten enligt artikel 5.2 har angett att den godtar. I skäl 14 anges att medlemsstaterna uppmuntras att ange åtminstone ett annat språk, utöver statens officiella språk. En regel som motsvarar den i artikel 5.3 finns i flera andra EU- rättsakter som rör straffrättsligt samarbete. Sverige har vid genom- förandet av dessa i regel ansett att svenska, norska, danska och engelska bör godtas (se t.ex. prop. 2010/11:43 s. 65 och prop. 2014/15:29 s. 114 f.). Vid genomförandet av direktivet om den europeiska skyddsordern uppställdes dock ett krav på att en skyddsorder som översänds hit, ska vara översatt till svenska (se prop. 2014/15:139 s. 46).
Malmö tingsrätt och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, mot bak- grund av att varken Norge eller Danmark deltar i samarbetet kring en europeisk utredningsorder, förslaget att en utredningsorder kan vara skriven på eller översatt till norska och danska. Regeringen har förståelse för denna synpunkt. I detta sammanhang kan också konstateras att en utredningsorder i vissa avseenden skiljer sig från de beslut och formulär som översänds enligt andra
hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning, bara erkännas
165
Prop. 2016/17:218 om samma förutsättningar som gäller för motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång är uppfyllda. Åklagarens och domstolens prövning ska då göras utifrån de uppgifter som lämnas i utrednings- ordern, vilka många gånger kan avse komplicerade förhållanden. Denna omständighet är något som också påtalas av Åklagarmyndigheten, som ställer sig tveksam till att engelska ska godtas när det gäller alla tänkbara utredningsåtgärder.
I de fall det är fråga om att ett förhör ska hållas av den svenska myn- digheten, ska förhöret som huvudregel hållas på svenska. Om de frågor som ska ställas är skrivna på engelska, norska eller danska måste därför någon form av översättning göras. Även i de fall då den svenska åkla- garen eller domstolen ska pröva om förutsättningarna för åtgärden är uppfyllda, kan det tänkas uppstå behov av översättning till svenska.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det framstår som mest lämp- ligt att det uppställs ett krav på att en europeisk utredningsorder som översänds till Sverige ska var skriven på eller översatt till svenska. Om det i ett enskilt fall bedöms lämpligt, bör dock den åklagare eller tingsrätt som handlägger ärendet kunna medge att den i stället skrivs på eller översätts till engelska. Att införa en sådan möjlighet ligger i linje med vad som gäller för en ansökan om rättslig hjälp enligt 2 kap. 5 § lagen om internationell rättslig hjälp.
8.5.7Brister i utredningsordern
Regeringens förslag: Om en utredningsorder till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om erkännande och verkställighet, ska den andra statens myndighet ges möjlighet att inom viss tid komma in med komplettering.
Regeringens bedömning: Några uttryckliga regler om samråd bör inte föras in i lagen.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I pro- memorian föreslås en bestämmelse i lag om att åklagaren eller tingsrätten ska samråda med den andra statens behöriga myndighet bl.a. när det kan antas att utfärdandet av utredningsordern inte är nödvändigt eller pro- portionerligt.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians förslag. Göteborgs och Helsingborgs tingsrätter har vissa synpunkter på förslaget om samråd. Helsingborgs tingsrätt efterfrågar också en tydligare reglering avseende den tid inom vilken komplettering ska ske.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: I avsnitt 8.4.3 före- slår regeringen att om utredningsordern till form och innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om erkännande och verkställighet, bör den inte heller erkännas och verkställas. Innan ett sådant beslut fattas måste dock den andra statens behöriga myndighet ges tillfälle att komplettera utred- ningsordern, vilket får anses följa av artikel 16.2 a i direktivet. Det kan röra sig om ofullständiga uppgifter om den åtgärd som ska vidtas eller att
det saknas uppgifter om vilka gärningar som utredningsordern avser.
166
Andra brister kan vara att det finns tveksamheter om huruvida rätt Prop. 2016/17:218 myndighet har utfärdat eller godkänt utredningsordern eller om det rör
sig om ett förfarande som anges i artikel 4. Utgångspunkten är dock att de uppgifter som finns i utredningsordern i detta avseende ska godtas.
Regeringen anser att bestämmelserna angående begäran om komplette- ring på grund av brister i utredningsordern bör utformas efter mönster av motsvarande regler i t.ex. 3 kap. 7 § lagen om uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder. Att i lagen närmare specificera vilka brister som ska medföra behov av komplettering, anser regeringen inte vara nöd- vändigt.
Innan en begäran om komplettering översänds, kan det vara lämpligt att åklagaren eller tingsrätten samråder med myndigheten i den andra staten för att reda ut eventuella frågetecken eller för att ge utfärdande myndighet möjlighet att återkalla utredningsordern. I promemorian före- slås en bestämmelse om obligatoriskt samråd med den utländska myndig- heten i de fall det kan antas finnas brister i fråga om bl.a. proportionalitet och kravet på att åtgärden ska kunna vidtas i den utfärdande staten. Bestämmelsen baserar sig på artikel 6.3. Helsingborgs tingsrätt in- stämmer i att samrådet bör regleras i lag, men anser att även syftet med samrådet bör framgå. Göteborgs tingsrätt anser att direktivet inte ställer upp ett obligatoriskt krav på samråd, och regeringen delar den bedöm- ningen. Vidare anser regeringen att frågan om samråd med den andra statens behöriga myndighet kan regleras i förordning och även avse andra frågor som kan behöva klargöras mellan myndigheterna.
När en begäran om komplettering översänds till den andra statens myndighet bör, som påpekas av Helsingborgs tingsrätt, direktivets krav på skyndsam handläggning beaktas. Det är dock förenat med svårigheter att i lagtexten närmare reglera i vilka situationer åklagaren eller tings- rätten ska vara mer generös vad gäller tidsramen. Handläggande åklagare eller tingsrätt bör i stället utifrån omständigheterna i det enskilda fallet ta ställning till hur lång tid den andra statens myndighet ska få på sig att komma in med en komplettering.
8.5.8Tillfälligt överförande av en frihetsberövad person
Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser i lag om att inhämta yttrande från den svenska myndighet som ansvarar för verkställigheten av frihetsberövande i Sverige behöver inte föras in.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse i lag om inhämtande av yttrande från den svenska myndighet som ansvarar för verkställigheten av frihetsberövandet i Sverige.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna godtar eller in- vänder inte mot förslagen. Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndig- heten anser att det för häktade med restriktioner som begärs överförda till eller från Sverige, bör kunna uppställas villkor om att restriktionerna ska gälla under tiden för överförandet av den frihetsberövade. Åklagarmyn- digheten pekar också på möjligheterna till uppskov om den frihets- berövade personen behövs i en brottsutredning i Sverige.
167
Prop. 2016/17:218 Skälen för regeringens bedömning: En utredningsorder som sänds över till Sverige kan innebära att en person som är frihetsberövad i Sverige tillfälligt överförs till en annan medlemsstat eller att en person som är frihetsberövad i den utfärdande staten förs över till Sverige. Enligt regeringens förslag ska en sådan order handläggas av åklagare (se avsnitt 8.5.1). Vidare föreslås att erkännande av en order som avser till- fälligt överförande av en person från Sverige till en annan stat endast får ske om den frihetsberövade personen samtycker till överförandet eller, om samtycke inte lämnas, det ändå är lämpligt (se avsnitt 8.3.2). I pro- memorian föreslås en bestämmelse i lag att ett yttrande ska inhämtas från den svenska myndighet som ansvarar för verkställigheten av frihets- berövandet i Sverige. I de fall Sverige är utfärdande stat gör regeringen den bedömningen att kravet på att inhämta ett yttrande kan regleras i för- ordning. Regeringen gör samma bedömning i nu aktuella fall. I lagråds- remissen föreslår regeringen en bestämmelse om att åklagaren ska in- hämta den frihetsberövades inställning till ett tillfälligt överförande. Lag- rådet anser att den kan utgå. Regeringen instämmer i detta. Inhämtande av personens inställning till ett överförande kan i stället regleras i förordning. I mån av behov kan även uppgifter från den frihetsberövades lagliga ställföreträdare inhämtas (jfr artiklarna 22.3 och 23.2).
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten lyfter frågan om vad som gäller beträffande restriktioner för häktade när en person tillfälligt förs över till eller från Sverige. I denna fråga hänvisas till regeringens överväganden i avsnitt 7.7.5, som avser de fall en europeisk utrednings- order utfärdas i Sverige för ett tillfälligt överförande av en frihetsberövad person till eller från Sverige. Det kan dock särskilt påpekas att omstän- digheten att i Sverige beslutade restriktioner inte kan upprätthållas under frihetsberövandet i den andra staten, inte utgör grund för att vägra er- kännande och verkställighet av utredningsordern. Däremot kan det, såsom Åklagarmyndigheten påpekar, utgöra skäl för att skjuta upp frågan om erkännande, eftersom överförandet i en sådan situation riskerar att skada en pågående utredning (se avsnitt 8.7.4).
I artiklarna 22 och 23 finns bestämmelser om att den som tillfälligt förs över ska hållas fortsatt frihetsberövad och om avräkning av den tid som personen är frihetsberövad i en annan medlemsstat. Vidare finns bestämmelser om immunitet, transitering och kostnader. För dessa frågor hänvisas till avsnitt 9.3. Till det avsnittet hänvisas även när det gäller frågor om transporter i Sverige av den frihetsberövade personen.
8.5.9Särskilda formkrav och förfaranden
Regeringens förslag: Om det anges i utredningsordern att något särskilt formkrav eller särskilt förfarande ska iakttas vid verkställig- heten av utredningsordern, ska det tillgodoses om det inte strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Hov-
rätten över Skåne och Blekinge efterfrågar ett klargörande för tillämp-
ningen av den föreslagna bestämmelsen när en utredningsorder avser ett
168
vittnesförhör med en person som är att anse som närstående enligt svensk rätt. Göteborgs tingsrätt efterfrågar också en närmare vägledning av vad som avses med grundläggande principer i den svenska rättsordningen.
Skälen för regeringens förslag: Vid verkställighet av en utrednings- order är utgångspunkten i artikel 9.1 att det förfarande som gäller i den verkställande staten ska tillämpas. Artikel 9.2 innebär att den myndighet som utfärdar utredningsordern kan begära att särskilda formaliteter och förfaranden ska iakttas vid verkställigheten av den specifika utrednings- åtgärden (se bilaga A till direktivet, avsnitt I1). Den verkställande myndigheten ska rätta sig efter detta, om inte annat föreskrivs i direktivet och under förutsättning att sådana formaliteter och förfaranden inte strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten.
I 2 kap. 11 § lagen om internationell rättslig hjälp finns en regel med motsvarande innebörd. Syftet med bestämmelsen är att kunna iaktta vissa krav som gäller i den andra statens rättsordning för att den bevisning som inhämtas i Sverige även ska kunna användas i den andra statens brott- målsprocess (se prop. 1999/2000:61 s. 99). Det kan röra sig om att den som berörs av en åtgärd ska ha tillfälle att yttra sig innan en åtgärd vidtas, att vissa handlingar ska företes för att den aktuella handlingen ska kunna åberopas som bevis i den andra staten eller att försvarare ska närvara vid ett förhör.
Regeringen delar bedömningen i promemorian att en motsvarande bestämmelse bör införas i den nya lagen. Den bör dock formuleras mer i enlighet med artikel 9.2 i direktivet. Utgångspunkten bör vara att den ansökande statens begäran om att ett visst formkrav eller förfarande ska iakttas normalt ska följas och att det endast i undantagsfall, som närmast är av ordre
Ett exempel på en viktig grundläggande princip i den svenska rätts- ordningen är förbudet att höra en misstänkt eller tilltalad under ed med hänsyn till att en person inte ska straffas för att han eller hon försöker skydda sig själv. En begäran om att höra en tilltalad under ed inför svensk domstol bör således inte accepteras. Som ett ytterligare skäl för att vägra att godta en sådan begäran kan nämnas att det för menedsansvar förutsätts att skyldigheten att avlägga ed följer av lag, samtidigt som svensk domstol inte bör ålägga någon att avge sin utsaga under en ed som inte kan grunda straffansvar enligt svensk rätt. Av samma skäl, dvs. att något straffansvar inte kan utkrävas vid svensk domstol, bör en be- gäran om att under ed höra en målsägande eller annan som enligt svensk lag inte ska avlägga ed, avslås (jfr NJA 1984 s. 851). Vidare bör en be- gäran om att ett åklagarlett förhör under förundersökning ska ske under ed inte kunna godtas, bl.a. med hänsyn till att ed endast kan avläggas inför domstol och att skyldighet att avlägga ed ska följa av lag för att grunda menedsansvar. Det kan heller aldrig bli aktuellt att tillämpa ett förfarande som strider mot regeringsformen eller Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna. Vad gäller det exempel som Hovrätten över Skåne och Blekinge tar upp om en anhörigs rätt att vägra vittna, föreslår regeringen i avsnitt
Prop. 2016/17:218
169
Prop. 2016/17:218 8.7.6 att den som ska höras eller annars fullgöra något har rätt att vägra, om stöd för det finns i svensk lag eller i den utfärdande statens lag. Denna rättighet bör inte kunna inskränkas av en begäran om att ett särskilt förfarande ska iakttas.
Av artikel 9.6 framgår även att myndigheterna får samråda med varandra i frågor relaterade till en begäran om särskilda formkrav och förfaranden. Kan det begärda förfarandet inte tillämpas bör, om det är möjligt, samråd ske med den andra medlemsstatens myndighet innan beslut meddelas i frågan. På så sätt får myndigheten i den andra staten möjlighet att justera begäran i utredningsordern eller att återkalla ordern. Vidare ska den andra staten, enligt artikel 16.2 c, informeras om beslut att avslå en begäran om särskilda formkrav och förfaranden. Om sådant samråd och om underrättelseskyldighet kan föreskrivas i förordning.
|
8.5.10 |
Tidsfrister för beslut i fråga om erkännande och |
|
|
verkställighet |
|
|
|
|
Regeringens förslag: Ett beslut i fråga om erkännande och verk- |
|
|
ställighet ska meddelas skyndsamt. Beslutet ska dock alltid meddelas |
|
|
inom 30 dagar efter det att behörig åklagare eller tingsrätt tagit emot |
|
|
utredningsordern. Om det finns särskilda skäl får beslut meddelas |
|
|
senast 60 dagar efter mottagandet. Om en utredningsorder har över- |
|
|
sänts enligt artikel 32 i direktivet, ska beslut om möjligt meddelas |
|
|
inom 24 timmar efter mottagandet. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I |
|
|
promemorian föreslås uttryckliga bestämmelser om att tidsfristen inte |
|
|
börjar löpa förrän eventuella kompletteringar inkommit, att beträffande |
|
|
beslag ska beslut, om möjligt, meddelas inom 24 timmar samt att den |
|
|
andra statens särskilda önskemål om brådskande beslut ska beaktas. |
|
|
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder |
|
|
inte mot förslagen. Stockholms tingsrätt efterfrågar ett förtydligande av |
|
|
begreppet ”om möjligt” och av vilka krav regleringen i fråga innebär för |
|
|
domstolens organisation, exempelvis om domstolen förväntas pröva en |
|
|
sådan begäran utanför kontorstid. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Den verkställande myndigheten ska |
|
|
enligt artikel 12.1 fatta beslut om erkännande och verkställighet och vidta |
|
|
utredningsåtgärden lika skyndsamt och med samma prioriteringsgrad |
|
|
som för ett liknande inhemskt ärende och under alla omständigheter |
|
|
inom de tidsfrister som anges i direktivet. I artikel 12.3 föreskrivs att |
|
|
beslut ska fattas så snart som möjligt, men inom 30 dagar efter mottag- |
|
|
andet av utredningsordern. Fristen kan enligt artikel 12.5 under vissa |
|
|
omständigheter förlängas med ytterligare 30 dagar. |
|
|
För handläggningen av ett ärende om en utredningsorder bör gälla, i |
|
|
likhet med 2 kap. 10 § i lagen om internationell rättslig hjälp, ett gene- |
|
|
rellt krav på skyndsamhet. Därutöver bör, såsom föreslås i promemorian, |
|
|
i lag föreskrivas att ett beslut i fråga om erkännande och verkställighet |
|
|
under alla omständigheter ska meddelas inom 30 dagar från det att utred- |
|
|
ningsordern mottogs av behörig myndighet. En begäran från myndig- |
|
170 |
heten i den andra staten enligt artikel 12.2 om att beslut ska meddelas |
|
|
|
med särskild skyndsamhet, ska så långt som möjligt tillmötesgås, vilket Prop. 2016/17:218 tillgodoses genom det generella skyndsamhetskravet som föreslås.
Någon särskild bestämmelse om detta behöver därför, enligt regeringens mening, inte införas i lagen.
Direktivet innehåller inte någon särskild bestämmelse om att tidsfristen får skjutas upp om den verkställande myndigheten har begärt komplette- ringar på grund av formella brister i utredningsordern (jfr t.ex. artikel 12.4 i rambeslutet om uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder). Det bör därför inte föras in en uttrycklig bestämmelse i lagen om att tids- fristen börjar löpa först när komplettering inkommit. Däremot kan fristen i en sådan situation skjutas upp med stöd av bestämmelserna i artikel 12.5. Enligt den artikeln kan den ordinarie tidsfristen förlängas med högst 30 dagar om det i ett enskilt fall inte är möjligt att meddela beslut inom den ordinarie fristen. Detta bör framgå av den nya lagen. Den underrättelseskyldighet som enligt artikel 12.5 åligger åklagare eller domstol när beslut inte kan meddelas i tid, behöver enligt regeringens bedömning inte regleras i lag utan kan i stället framgå av förordning.
En utredningsorder som avser provisoriska åtgärder enligt artikel 32 syftar till att bevismaterial inte förstörs, omvandlas, flyttas, överlämnas eller bortskaffas. För att uppnå det syftet föreskrivs i artikel 32.2 att ett beslut om att vidta åtgärden ska meddelas inom 24 timmar, om det är möjligt. I promemorian föreslås en bestämmelse om att beslut ifråga om erkännande och verkställighet av en utredningsorder för beslag ska meddelas inom 24 timmar efter det att utredningsordern mottagits. Regeringen anser också att en frist om 24 timmar för att meddela ett beslut bör införas i lagen. Till skillnad från bedömningen i promemorian anser regeringen dock att en åtgärd enligt artikel 32 även kan avse andra åtgärder än enbart bevisbeslag (se avsnitt 7.5). Bestämmelsen bör därför justeras för att omfatta andra åtgärder än enbart beslag. Omvänt innebär regeringens förslag att ett beslut i de fall utredningsordern avser beslag kan meddelas enligt den huvudregel om 30 dagar som föreslås ovan, i de fall den andra staten inte använt sig av artikel 32.
Frågor om tidsfrister vad gäller verkställigheten av en utredningsorder behandlas i avsnitt 8.7.3.
Beträffande de förtydliganden som Stockholms tingsrätt efterfrågar kan konstateras att tidsfristen om att meddela beslut inom 24 timmar kommer endast åklagaren att behöva tillmötesgå. Detsamma gäller de tidsfrister som föreslås beträffande verkställighet av en åtgärd enligt artikel 32. Först därefter blir det, om åtgärden har verkställts som beslag, aktuellt för rätten att pröva beslaget. I avsnitt 8.7.11 föreslår regeringen också en annan ordning för prövning av beslag än den som föreslås i promemo- rian.
8.5.11Vidtagande av en annan åtgärd än den begärda
Regeringens förslag: Vid prövningen av om en utredningsorder ska erkännas eller verkställas i Sverige får den utredningsåtgärd som anges i utredningsordern ersättas med en annan åtgärd som ger mot- svarande resultat.
171
Prop. 2016/17:218 Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder
inte mot förslaget. Göteborgs tingsrätt anser att bestämmelsen om att en annan åtgärd ska vidtas i stället för den begärda är oklar och efterfrågar förtydliganden av när det kan bli aktuellt.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 10.3 föreskrivs en möjlighet för en verkställande myndighet att vidta en annan utredningsåtgärd än den som angetts i utredningsordern om den ger samma resultat, men med mindre ingripande åtgärder än den ursprungliga. En annan åtgärd kan också, enligt artikel 10.1 b, vidtas om den begärda inte skulle vara till- gänglig i ett liknande inhemskt ärende. Innan den verkställande myndig- heten beslutar om en alternativ åtgärd ska den utfärdande myndigheten informeras (artikel 10.4). Den sistnämnda myndigheten ska få möjlighet att komplettera eller återkalla utredningsordern.
Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det i den nya lagen bör införas en bestämmelse om att en annan åtgärd kan vidtas. I promemorian föreslås att det ska krävas att den alternativa åtgärden ger samma resultat som den åtgärd som anges i utredningsordern. Rege- ringen anser dock att det är tillräckligt att ställa upp ett krav på att mot- svarande resultat ska uppnås genom den alternativa åtgärden. Informa- tionsskyldigheten som föreskrivs i artikel 10.4 kan regleras i förordning. Syftet med bestämmelsen är att inte använda mer tvångsåtgärder än vad som är nödvändigt och att en åtgärd som enligt svensk rätt är tillgänglig ska väljas än den begärda, om ändå motsvarande resultat uppnås.
Göteborgs tingsrätt efterlyser vissa exempel på när bestämmelsen kan bli tillämplig. Ett sådant exempel är inhämtande av information om bank- konton och banktransaktioner (se artiklarna 26 och 27). I vissa medlems- stater inhämtas dessa uppgifter genom beslag eller motsvarande tvångsåt- gärd. I Sverige behöver en åklagare inte tillgripa husrannsakan och beslag, utan kan vända sig till den bank som avses och med stöd av i lag föreskriven uppgiftsskyldighet för banken ifråga, få ut de uppgifter som efterfrågas. I avsnitt 8.3.6 föreslår regeringen att denna uppgiftsskyldig- het även ska gälla ärenden enligt den lag som nu föreslås. Bestämmelsen kan också bli tillämplig när utredningsordern avser ett förhör vid domstol med en person som är under 15 år och hinder mot att vidta åtgärden före- ligger enligt 36 kap. 4 § rättegångsbalken. I en sådan situation får förhöret, om övriga förutsättningar är uppfyllda, i stället hållas vid Polis- myndigheten av en för ändamålet särskilt utbildad person. Även andra situationer torde kunna uppstå där en alternativ utredningsåtgärd kan till- gripas, men ändå ge motsvarande resultat (se författningskommentaren).
8.5.12Uppgifter ur belastnings- och misstankeregistret
Regeringens bedömning: Åklagarens och domstolens behov av att få tillgång till uppgifter ur belastnings- och misstankeregistret vid hand- läggning av ärenden om erkännande och verkställighet av en utred- ningsorder tillgodoses genom befintlig lagstiftning.
172
Promemorians förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse i den Prop. 2016/17:218 nya lagen om åklagares och domstolars tillgång till uppgifter ur belast-
nings- och misstankeregistret.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 8.4.3 föreslås att en tidigare meddelad dom kan utgöra hinder mot att erkänna och verkställa en utredningsorder. Vidare bör åklagare och domstol kunna meddela uppskov med att verkställa en utredningsorder, bl.a. om en verkställighet skulle inverka menligt på en pågående utredning eller lagföring (se avsnitt 8.7.4). För att kunna bedöma om det på grund av en dom som har meddelats i Sverige (eller i en annan medlemsstat) finns hinder mot erkännande och verkställighet eller om det finns skäl för uppskov behöver åklagare och domstol ha tillgång till uppgifter ur belastnings- och misstankeregister. I promemorian görs bedömningen att befintlig lagstiftning inte ger åklagare och domstol möjlighet att inhämta sådana uppgifter för nu aktuellt ändamål. I promemorian föreslås uttryckliga bestämmelser i den nya lagen.
Regeringen delar bedömningen i promemorian att en prövning av om en utredningsorder ska erkännas och verkställas i Sverige, inte kan hän- föras till sådan verksamhet som avses i 2 § lagen (1998:620) om belast- ningsregister och 2 § lagen (1998:621) om misstankeregister. Enligt dessa bestämmelser kan åklagare och domstol få del av uppgifter ur registren i fråga, om informationen behövs för beslut om förundersök- ning, utfärdande av strafföreläggande eller åtal respektive verksamhet hos allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd. Av nämnda lagar framgår dock att uppgifter även ska lämnas ut ur belastnings- registret och misstankeregistret om det begärs av en myndighet, i den utsträckning regeringen föreskriver det för vissa slag av ärenden eller ger tillstånd till det för ett särskilt fall (6 § första stycket 4 lagen om belastningsregister och 5 § första stycket 2 lagen om misstankeregister).
Enligt förordningarna till de aktuella lagarna kan bl.a. åklagarmyndig- het och domstolart i en rad olika typer av mål och ärenden få ut uppgifter ur respektive register (se 10 § förordningen [1999:1134] om belastnings- register samt 3 och 4 §§ förordningen [1999:1135] om misstankeregis- ter). Regeringen anser att en lämpligare lösning än att införa en särskild bestämmelse i den nya lagen är att i nämnda förordningar göra de tillägg som är nödvändiga för att åklagare och domstolar i de aktuella ärendena ska få tillgång till uppgifter ur belastnings- och misstankeregister.
8.6Verkställbarhetsförklaringen
Regeringens förslag: Om förutsättningar finns för att erkänna och verkställa utredningsordern, ska beslut meddelas om att verkställighet ska äga rum (verkställbarhetsförklaring). Verkställbarhetsförklaringen ska innehålla uppgift om vilken eller vilka utredningsåtgärder som ska verkställas. Av förklaringen ska det i förekommande fall även framgå om ett särskilt formkrav eller förfarande ska iakttas, andra uppgifter av betydelse för verkställigheten av åtgärden och hur en verkställbar-
hetsförklaring överklagas.
173
Prop. 2016/17:218
174
Beslut i fråga om erkännande och verkställighet ska innehålla skälen för beslutet.
Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser om samråd behöver inte föras in i den nya lagen.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås fler uppgifter som en verkställbarhetsförklaring ska innehålla. Vidare föreslås bestämmelser om samråd i vissa fall.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Malmö tingsrätt pekar på några viktiga utgångspunkter när domstolar ska samråda med myndigheter i andra medlemsstater. Åklagarmyndigheten ifrågasätter förslaget att de svenska bestämmelserna för verkställigheten av begärd tvångsåtgärd ska anges i verkställbarhetsförklaringen och anför att en lämpligare lösning vore att i förklaringen ange om den kan överklagas och i så fall hur. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser dels att det i lagen uttryckligen bör framgå att, om förutsättningar att erkänna och verkställa utredningsordern inte finns, ska beslut meddelas om att inte erkänna och verkställa utredningsordern, dels att offentlig försvarare i vissa situa- tioner bör förordnas i samband med prövningen i fråga om erkännande och verkställighet.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Prövningen om en utredningsorder ska erkännas och verkställas
Direktivet om en europeisk utredningsorder baserar sig på principen om ömsesidigt erkännande, vilket innebär att prövningen av om utrednings- ordern ska erkännas och verkställas i Sverige inte ska innefatta någon bedömning av de omständigheter eller rättsliga överväganden som ligger bakom utredningsordern. Det är i stället främst fråga om att kontrollera att vissa formella förutsättningar är uppfyllda och att inte någon vägrans- grund är tillämplig. I flertalet fall kommer åklagarens och tingsrättens prövning vara av detta enklare slag. Ibland kommer det dock att behöva göras en mer omfattande prövning. Detta eftersom en utredningsorder, enligt regeringens förslag, i vissa situationer endast får erkännas och verkställas i Sverige under förutsättning att motsvarande åtgärd hade kunnat vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång (se t.ex. avsnitt 8.3.3). Om en utredningsorder avser en sådan åtgärd, behöver således i stort sett samma prövning göras som sker i ett inhemskt ärende. Där- utöver ska även en prövning ske av om någon vägransgrund är tillämplig. Även i de fall det är fråga om att göra en prövning av om en utrednings- order för ett tillfälligt överförande av en frihetsberövad person ska erkännas och verkställas kommer prövningen omfatta flera frågor (se avsnitt 8.3.2 och 8.5.8).
Finner åklagaren eller domstolen att det inte föreligger några hinder mot att utredningsordern erkänns och verkställs i Sverige, ska beslut fattas om att erkänna och verkställa ordern. Vid genomförandet av flera andra
och domstolen ska göra beträffande en utredningsorder. Som föreslås i promemorian är det därför lämpligt att det även för dessa ärenden införs en ordning med en särskild förklaring som innebär att utredningsordern erkänns.
Om det däremot saknas förutsättningar att erkänna och verkställa ut- redningsordern, ska domstolen respektive åklagaren besluta att utred- ningsordern inte ska erkännas. Någon särskild bestämmelse om detta, som föreslås av Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, anser regeringen inte vara nödvändig. Detta följer av de bestämmelser som regeringen föreslår i avsnitt 8.5.2. Detsamma gäller om utrednings- ordern delvis ska erkännas och verkställas i Sverige. Till skillnad från vad som föreslås i promemorian anser regeringen att detta inte behöver regleras särskilt i den nya lagen.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet föreslår även att en offentlig försvarare ska kunna förordnas inför åklagarens prövning, särskilt vid prövningen av vissa vägransgrunder (bl.a. kravet på dubbel straffbarhet). I avsnitt 8.7.5 föreslår regeringen att en misstänkt eller till- talad som ska höras eller annars drabbas av en begärd åtgärd ska ha samma rätt till offentlig försvarare som vid en svensk förundersökning eller rättegång samt att offentlig försvarare kan förordnas även i andra fall om det finns särskilda skäl. Detta anser regeringen vara tillräckligt.
Samråd med den andra statens behöriga myndigheter
I direktivet föreskrivs att den verkställande statens myndighet ska sam- råda med den myndighet som har utfärdat utredningsordern, bl.a. om den först nämnda myndigheten anser att det på vissa grunder finns skäl att vägra erkännande och verkställighet (se artikel 11.4).
Även i andra närliggande frågor kan det finnas behov av samråd eller information. Ett exempel är om den verkställande statens myndigheter anser att de förutsättningar som gäller enligt artikel 6.1 för att utfärda en utredningsorder inte är uppfyllda (bl.a. att utredningsordern inte är nödvändig eller proportionerlig). Ett sådant samråd kan dock inte leda till något annat än att utredningsordern återkallas. Något skäl för vägran i dessa fall föreligger inte.
Om den verkställande myndigheten avser att vidta en annan utred- ningsåtgärd än den som begärts, ska den utfärdande myndigheten infor- meras om detta enligt artikel 10.4.
I promemorian föreslås i lag vissa bestämmelser om samråd, bl.a. om utredningsordern kan verkställas endast delvis eller under vissa villkor eller i de fall åklagaren eller rätten anser att de förutsättningar som gäller enligt artikel 6.1 i direktivet inte är uppfyllda.
Regeringen instämmer i vikten av att samråd för att undvika otydlig- heter eller tveksamheter om alla förutsättningar för utfärdandet av utred- ningsordern är uppfyllda. Detsamma gäller om någon vägransgrund kan bli tillämplig. I dessa fall kan den andra statens myndigheter genom kompletteringar undvika ett avslag eller att en annan åtgärd vidtas än den begärda. I andra fall kan samrådet leda till att utredningsordern åter- kallas. Däremot anser regeringen inte att bestämmelser om samråd be- höver regleras i lag utan kan föreskrivas i förordning. Som Malmö tingsrätt påpekar bör domstolarna vid ett sådant samråd ta hänsyn till
Prop. 2016/17:218
175
Prop. 2016/17:218 kraven på opartiskhet. Beträffande samråd vid exceptionella kostnader för att verkställa utredningsordern hänvisas till avsnitt 9.5.
Verkställbarhetsförklaringens innehåll
Innebörden av en verkställbarhetsförklaring är att utredningsordern erkänns och ska verkställas i Sverige. Av förklaringen bör framgå vilken eller vilka utredningsåtgärder som ska vidtas, vilket inkluderar de fall när åklagaren eller domstolen beslutar om att en annan utredningsåtgärd ska vidtas än den som begärts (avsnitt 8.5.11). I promemorian föreslås att det av verkställbarhetsförklaringen ska framgå på vilket sätt utrednings- ordern ska verkställas, bl.a. om andra tvångsåtgärder behöver vidtas för att t.ex. verkställa ett beslag. Åklagarmyndigheten anser dock att det bör vara tillräckligt att ange vilken åtgärd som ska verkställas utan att närmare ange på vilket sätt det ska ske. Regeringen instämmer i detta och återkommer till denna fråga i avsnitt 8.7.11 beträffande åklagarens möjligheter att besluta om tvångsåtgärder som inte framgår av utred- ningsordern för att verkställa en begärd åtgärd.
Om särskilda formkrav eller förfaranden ska iakttas vid verkställig- heten av utredningsorderna i enlighet med en begäran från den andra statens behöriga myndighet (se avsnitt 8.5.9), behöver dock den myndig- heten som ska verkställa utredningsordern i Sverige få närmare instruk- tioner. Av verkställbarhetsförklaringen bör därför, som föreslås i prome- morian, framgå om sådana förutsättningar gäller för verkställigheten.
Verkställbarhetsförklaringen bör även innehålla andra uppgifter som har betydelse för verkställigheten av utredningsåtgärden. Det kan röra sig om uppgifter om när en frihetsberövad person som förs över från Sverige till en annan medlemsstat, ska återföras eller försättas på fri fot. Ett annat exempel är hur länge verkställigheten ska bestå vid beslag när föremålet är kvar i Sverige på begäran av den andra staten (se avsnitt 8.7.15) eller att det begärts att verkställighet ska ske med särskild skyndsamhet eller på ett visst datum.
Regeringen delar bedömningen i promemorian att det också bör framgå av verkställbarhetsförklaringen om den kan överklagas och i så fall hur det ska ske. Som påpekas av Åklagarmyndigheten bör det dock framgå genom en uttrycklig upplysning i stället för att endast ange vilka be- stämmelser som ska gälla för verkställigheten av en tvångsåtgärd. Vilka beslut som kan överklagas behandlas i avsnitt 9.1.3.
Uppgifter behöver dock endast tas med i förklaringen om de är kända för åklagaren eller domstolen vid tidpunkten då verkställbarhetsförkla- ringen meddelas. Efter det att verkställbarhetsförklaringen har meddelats kan åklagaren eller rätten behöva ta ställning till andra frågor, t.ex. om det upptäcks att en verkställighet skulle störa en pågående förundersök- ning och uppskov med verkställigheten behöver meddelas (se avsnitt 8.7.4) eller att villkor för användningen av bevisningen ska ställas upp (se avsnitt 9.2).
Slutligen bör ett beslut i fråga om erkännande och verkställighet innehålla skälen för beslutet.
176
8.7 |
Verkställigheten av en utredningsorder |
Prop. 2016/17:218 |
8.7.1Tillämpliga bestämmelser
Regeringens förslag: Vid verkställighet av en utredningsorder för en viss åtgärd ska samma bestämmelser tillämpas som när en mot- svarande åtgärd verkställs i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål, om inte annat anges i den nya lagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 9.1 i direktivet framgår att en utredningsorder ska verkställas på samma sätt och på samma villkor som om den begärda utredningsåtgärden hade begärts av en myndighet i den verkställande staten.
Det innebär att vid verkställigheten av en åtgärd som avses i en utred- ningsorder, ska samma bestämmelser tillämpas som när motsvarande åtgärd verkställs i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Regeringen instämmer i förslaget i promemorian att det i den nya lagen införs en bestämmelse om detta.
Med tanke på att direktivet innehåller vissa bestämmelser som inte har någon direkt motsvarighet i eller i viss mån avviker från svensk rätt vid verkställigheten av en utredningsåtgärd, bör den föreslagna huvudregeln inte gälla om annat föreskrivs i den nya lagen. Det gäller t.ex. fråga om uppskov med verkställigheten av en utredningsorder och tidsfrister.
8.7.2 |
Handläggningsspråk och tolkning |
|
|
|
|
Regeringens förslag: Vid verkställigheten av en utredningsorder får |
|
|
åklagaren eller tingsrätten, om det är lämpligt, bestämma att handlägg- |
|
|
ningen helt eller delvis ska äga rum på ett annat språk än svenska. |
|
|
Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser om |
|
|
anlitande av tolk behöver inte införas i lagen. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I |
|
|
promemorian föreslås uttryckliga bestämmelser om anlitande av tolk. |
|
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Sveriges |
|
|
advokatsamfund anför att om ett annat språk ska användas bör det krävas |
|
|
särskilda skäl. |
|
|
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt 2 kap. 10 § |
|
|
lagen om internationell rättslig hjälp kan domstolen bestämma att |
|
|
handläggningen helt eller delvis ska ske på ett främmande språk, om det |
|
|
är lämpligt. Denna bedömning ska göras i det enskilda fallet och som |
|
|
konstateras i förarbetena till bestämmelsen är utrymmet att tillämpa den |
|
|
vid offentliga förhandlingar begränsat. Däremot finns ett större utrymme |
|
|
om handläggningen är skriftlig eller om den sker vid en förhandling |
|
|
bakom stängda dörrar (se prop. 1999/2000:61 s. 193). |
|
|
I promemorian föreslås att det i den nya lagen införs en bestämmelse |
|
|
motsvarande den som finns i lagen om internationell rättslig hjälp. |
|
|
Regeringen instämmer i att en sådan regel bör införas. Även om ut- |
|
|
rymmet är snävt, kan situationer uppstå där en handläggning på ett annat |
177 |
Prop. 2016/17:218 språk än svenska underlättar hanteringen av ärendet utan att den grund- läggande principen om att förhandlingar i domstol ska vara offentliga beskärs. En lämplighetsprövning ska dock ske i varje enskilt fall, vilket också är något Sveriges advokatsamfund efterfrågar.
Efter det att lagen om internationell rättslig hjälp infördes har språk- lagen (2009:600) tillkommit. Av 10 § i den lagen framgår att språket i domstolar och förvaltningsmyndigheter är svenska. Med stöd av 3 § språklagen kan dock undantag från denna huvudregel införas i lag eller förordning. Den regel som föreslås ovan är ett sådant undantag. Mot bak- grund av att språklagen även gäller förvaltningsmyndigheter bör be- stämmelsen även omfatta åklagarens hantering av ett ärende enligt den nya lagen.
Av skäl 15 i direktivet framgår att medlemsstaterna vid genomförandet av direktivet bör ta hänsyn till Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga för- faranden. Föreskrifter om skyldighet för den verkställande myndigheten att vid behov anlita biträde av tolk finns även i artikel 24.5 d om hörande genom videokonferens. Regeringen föreslår i avsnitt 8.7.1 att samma regler ska tillämpas vid verkställigheten av en utredningsåtgärd som när motsvarande åtgärd verkställs i en svensk förundersökning eller rätte- gång i brottmål. Det innebär att bestämmelser om anlitande av tolk och översättningar i 5 kap. 6 § och 33 kap. 9 § rättegångsbalken är tillämp- liga. Motsvarande tillämpliga regler för åklagare finns i 23 kap. 16 § andra stycket rättegångsbalken. Regeringen anser därför att det inte behövs några uttryckliga regler om anlitande av tolk i den nya lagen.
8.7.3Tidfrister för verkställigheten
Regeringens förslag: En utredningsåtgärd ska verkställas skyndsamt och inom 90 dagar efter det att verkställbarhetsförklaringen har meddelats. Om det inte är praktiskt möjligt, får verkställigheten ske vid en senare tidpunkt.
Om en utredningsorder har översänts enligt artikel 32 i direktivet om en europeisk utredningsorder, ska verkställighet om möjligt ske inom 24 timmar efter det att verkställbarhetsförklaringen har meddelats.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås bestämmelser om underrättelser och samråd. Däremot föreslås inga särskilda bestämmelser om verkställighet i de fall utredningsordern översänts enligt artikel 32 i direktivet.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 12.4 i direktivet, ska den begärda åtgärden vidtas utan dröjsmål och senast 90 dagar efter det att beslut om att erkänna och verkställa utredningsordern har meddelats. Det gäller under förutsättning att det inte finns skäl för uppskov med verkställigheten enligt artikel 15 (se avsnitt 8.7.4). Med stöd av artikel 12.6 kan verkställigheten skjutas upp om det i ett enskilt fall inte är praktiskt möjligt att verkställa beslutet. I dessa fall ska behörig myndig-
178
het i den andra staten underrättas om förseningen och samråd ska ske för Prop. 2016/17:218 att hitta en lämplig tidpunkt då utredningsåtgärden kan vidtas.
Som föreslås i promemorian bör en bestämmelse införas i lagen enligt huvudregeln i artikel 12.4. Regeringen föreslår dock att den omformule- ras något och att det uppställs ett generellt skyndsamhetskrav samt att åt- gärden ska verkställas inom 90 dagar efter det att verkställbarhetsförkla- ringen har meddelats. Med stöd av artikel 12.6 bör även en bestämmelse införas om att verkställigheten får ske vid en senare tidpunkt om det inte är praktiskt möjligt att verkställa ordern inom 90 dagar. Den under- rättelse- och samrådsskyldighet som föreskrivs i dessa fall anser rege- ringen inte behöver regleras i lag utan i stället kan regleras i förordning.
Det generella skyndsamhetskravet som föreslås, får anses inrymma anspråk från den utfärdande myndigheten enligt artikel 12.2 om särskild skyndsamhet. En begäran enligt samma bestämmelser om att åtgärden ska vidtas en särskild dag, kan också iakttas inom ramen för den före- slagna huvudregeln. Detta behöver inte, som föreslås i promorian, regleras särskilt.
I avsnitt 8.5.10 föreslås att i de fall en utredningsorder sänds över enligt artikel 32 ska en verkställbarhetsförklaring, om möjligt, meddelas inom 24 timmar efter det att utredningsordern mottogs. Syftet med den korta tidsfristen är att säkerställa att bevisning inte försvinner eller för- störs. I direktivet finns dock inte några uttryckliga regler om att åtgärden ska vidtas inom en viss tidsfrist, förutom att det i artikel 12.4 anges att åtgärden ska verkställas skyndsamt, vilket också är vad som föreslås i promemorian. Regeringen anser emellertid att det i lagen bör införas en uttrycklig bestämmelse om att en utredningsorder som sänds över enligt artikel 32 i direktivet, om möjligt, ska verkställas inom 24 timmar efter det att verkställbarhetsförklaringen har meddelats. En motsvarande kort tidsfrist föreskrivs i 3 kap. 8 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Med en sådan tidsfrist betonas skyndsamheten i att vidta åtgärden.
8.7.4Uppskov med verkställigheten
Regeringens förslag: Åklagaren ska få besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten av utredningsordern om
–verkställigheten skulle kunna skada en pågående utredning eller lagföring, eller
–utredningsordern avser bevismaterial som används i ett annat förfarande i Sverige.
Även tingsrätten får besluta om sådant uppskov om det rör sig om en utredningsorder som handläggs av tingsrätten.
Tiden för uppskov får förlängas. När skälen för uppskov har upp- hört, ska verkställigheten av utredningsordern återupptas. Beslut i fråga om uppskov och förlängning av uppskov ska innehålla skälen för beslutet.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås bl.a. en bestämmelse om uppskov med beslut om att meddela en verkställbarhetsförklaring. Vidare begränsas uppskov med
hänsyn till att bevismaterialet används till ett straffrättsligt förfarande.
179
Prop. 2016/17:218 Däremot föreslås inte några regler om förlängning av beslutat uppskov,
|
återupptagande av verkställigheten eller att beslut ska motiveras. |
|
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna godtar eller |
|
invänder inte mot förslagen. Åklagarmyndigheten påpekar att begreppet |
|
bevismaterial bör användas i bestämmelsen samt att det bör tydliggöras |
|
när bestämmelsen är tillämplig vid tillfälligt överförande av en frihets- |
|
berövad person. |
|
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 15 i direktivet framgår att |
|
den verkställande myndigheten i två olika situationer kan besluta om |
|
uppskov med erkännande eller verkställighet av en utredningsorder. Det |
|
kan ske dels om verkställigheten riskerar att inverka menligt på en på- |
|
gående brottsutredning eller lagföring av brott, dels om de berörda före- |
|
målen, handlingarna eller uppgifterna redan används inom ramen för |
|
andra förfaranden. I artikeln föreskrivs också en skyldighet att vidta |
|
nödvändiga åtgärder för att verkställa utredningsordern så fort hindret är |
|
undanröjt och att underrätta den utfärdande myndigheten om detta. Enligt |
|
artikel 16.3 b ska den utfärdande myndigheten informeras om varje |
|
beslut om uppskov och om skälen för beslutet. |
|
I promemorian föreslås bestämmelser om att beslut ska kunna medde- |
|
las om att skjuta upp dels beslutet i fråga om erkännande och verkställig- |
|
het, dels verkställigheten av begärd utredningsåtgärd. Det föreslås kunna |
|
ske om verkställigheten skulle skada en pågående utredning eller lag- |
|
föring eller om utredningsordern avser egendom som används i ett straff- |
|
rättsligt förfarande i Sverige. Regeringen anser också att det i lag bör |
|
finnas bestämmelser om att beslut om uppskov med verkställigheten av |
|
ordern ska kunna meddelas i de situationer som föreslås i promemorian. |
|
Regeringen anser emellertid inte att någon särskild bestämmelse om att |
|
skjuta upp ett beslut i fråga om erkännande och verkställighet behövs. |
|
Som artikel 15 är utformad är det själva verkställigheten av en viss utred- |
|
ningsåtgärd som antingen skadar en pågående brottsutredning eller inte |
|
är möjlig eftersom föremålen, handlingarna eller uppgifterna används |
|
inom ramen för andra förfaranden. Regleringen bör syfta till att undvika |
|
en verkställighet som t.ex. riskerar att misstänkta blir varse om att utred- |
|
ningsåtgärder riktas mot dem. I rambeslutet om verkställighet av frys- |
|
ningsbeslut och rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 |
|
om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om för- |
|
verkande (rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande) är det |
|
också endast uppskov med verkställigheten som regleras för omständig- |
|
heter som motsvarar dem som anges i artikel 15 i direktivet (se t.ex. 3 |
|
kap. 9 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Sammanfattningsvis |
|
anser regeringen att det i den nya lagen bör införas en bestämmelse om |
|
uppskov endast med verkställigheten av en utredningsåtgärd. |
|
Bestämmelsen bör utformas med beaktande av vad Åklagarmyndig- |
|
heten anför angående bevismaterial. Vad myndigheten anför beträffande |
|
tillfälligt överförande av en frihetsberövad person, anser regeringen att |
|
promemorians förslag om att uppskov kan ske om verkställigheten skulle |
|
kunna skada en pågående utredning eller lagföring omfattar den situation |
|
som myndigheten lyfter fram. I promemorian föreslås att uppskov ska |
|
kunna ske om bevismaterialet används i ett straffrättsligt förfarande i |
|
Sverige. Regeringen anser emellertid, enligt vad som föreskrivs i artikel |
180 |
15.1 b i direktivet, att uppskov ska kunna ske om utredningsordern avser |
bevismaterial som används i andra förfaranden än straffrättsliga för- Prop. 2016/17:218 faranden. Det finns inga skäl att begränsa uppskovsmöjligheten till
endast straffrättsliga förfaranden. I det fall bevismaterialet används som bevisning i ett tvistemål bör uppskov också kunna meddelas. Detsamma gäller om materialet är belagt med kvarstad enligt 15 kap. rättegångs- balken eller är föremål för ett exekutivt förfarande.
Med hänsyn till artikel 15.2 bör uttryckliga bestämmelser föras in om att tiden för uppskov får förlängas samt att när skälen för uppskov har upphört ska verkställigheten av utredningsordern upptas (se 3 kap. 13 § andra stycket lagen [2011:423] om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen).
Beslut om uppskov bör meddelas enligt den ansvarsfördelning som föreslås i avsnitt 8.5.1, dvs. av tingsrätten i de fall utredningsåtgärden avser bevisupptagning vid domstol eller förhör i domstol som ska ske genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring och av åklagare i övriga fall. Beslut om uppskov bör med hänsyn till artikel 16.3 b inne- hålla skälen för beslutet. En bestämmelse om att beslut om uppskov och förlängning av uppskov ska motiveras bör införas i den nya lagen.
I samband med ett beslut om uppskov kan åklagaren eller tingsrätten behöva samråda med den utländska myndigheten. Samråd mellan svenska myndigheter kan också bli nödvändig, exempelvis vid uppskov på grund av en pågående förundersökning vid tingsrättens handläggning av en utredningsorder. Sådant samråd och den informationsskyldighet som följer av artikel 16.3 b kan dock regleras i förordning.
8.7.5Förordnande av offentlig försvarare eller måls- ägandebiträde eller användande av stödperson
Regeringens förslag: En misstänkt, tilltalad eller målsägande som ska höras enligt denna lag eller annars drabbas av en åtgärd som ska verk- ställas, har samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång i brott- mål.
Om det finns särskilda skäl, får en offentlig försvarare utses för en misstänkt eller tilltalad även i de fall utredningsåtgärden inte drabbar den misstänkte eller tilltalade.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: godtar eller invänder inte mot förslagen. Sveriges
advokatsamfund är i huvudsak positivt till förslaget rörande rätten till offentlig försvarare och målsägandebiträde, men anser att det uttryck- ligen bör anges att det är staten, och huvudsakligen den verkställande staten, som ska bära kostnaden för den offentliga försvararen respektive målsägandebiträdet. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att en offentlig försvarare bör delta i större utsträckning vid verk- ställigheten av en utredningsorder.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 1.4 framgår att direktivet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som kan härledas från artikel 6 i
annat rätten till försvar för personer som är föremål för straffrättsliga för-
181
Prop. 2016/17:218 faranden. I skäl 15 anges att medlemsstaterna, vid genomförandet av
|
direktivet bör ta hänsyn till Europaparlamentets och rådets direktiv |
|
2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i |
|
straffrättsliga förfaranden, m.m. (försvarardirektivet). Direktivet har |
|
genomförts i svensk rätt (se prop. 2015/16:187). |
|
Regeringen delar bedömningen i promemorian att rätten till försvar |
|
enligt |
|
den som drabbas av en åtgärd i anledning av en europeisk utrednings- |
|
order har samma rätt till försvarare som den som är misstänkt eller |
|
tilltalad i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Den nya |
|
lagen bör dock, för tydlighetens skull, kompletteras med en bestämmelse |
|
som erinrar om att svenska regler om förordnande av offentlig försvarare |
|
ska tillämpas när en misstänkt eller tilltalad ska höras eller annars |
|
drabbas av en utredningsåtgärd i Sverige. I 2 kap. 13 § första stycket |
|
lagen om internationell rättslig hjälp infördes en motsvarande be- |
|
stämmelse, i syfte att klargöra att bestämmelserna i bl.a. 21 kap. rätte- |
|
gångsbalken skulle tillämpas (se prop. 1999/2000:61 s. 102 f.). |
|
Som konstateras i promemorian bör också en målsägande som ska |
|
höras eller annars drabbas av en europeisk utredningsorder ha samma rätt |
|
att erhålla målsägandebiträde eller att åtföljas av stödperson som vid en |
|
svensk förundersökning eller rättegång. Regeringen anser även här att det |
|
bör tydliggöras att reglerna om målsägandebiträde och om stödperson |
|
ska gälla vid verkställighet av en utredningsorder. |
|
Enligt 4 kap. 3 § lagen om internationell rättslig hjälp får en offentlig |
|
försvarare förordnas för den misstänkte eller tilltalade när en bevisupp- |
|
tagning vid domstol äger rum med någon annan, om det finns särskilda |
|
skäl. Särskilda skäl anses föreligga när t.ex. ett vittne ska höras och |
|
uppgifterna har stor betydelse för utredningen av ett allvarligt brott eller |
|
när den misstänkte eller tilltalade inte är närvarande vid bevisupp- |
|
tagningen medan åklagarsidan är det. Regeringen delar bedömningen i |
|
promemorian att motsvarande möjlighet bör finnas vid verkställighet av |
|
en utredningsorder, dock att det i lagen uttryckligen bör framgå vilka fall |
|
som avses. Möjligheten bör, som föreslås i promemorian, gälla generellt |
|
och alltså inte bara vid bevisupptagning vid domstol. Med detta förslag |
|
anser regeringen att önskemålen från Juridiska fakultetsnämnden vid |
|
Uppsala universitet i viss mån tillgodoses. |
|
Kostnader för offentlig försvarare och målsägandebiträde ska betalas |
|
av allmänna medel enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken och 5 § lagen |
|
(1988:609) om målsägandebiträde. I 31 kap. rättegångsbalken finns |
|
regler om när en tilltalad kan bli skyldig att återbetala statens kostnader |
|
för försvarare. Dessa bestämmelser gäller även i fråga om tilltalads |
|
skyldighet att till staten återbetala kostnader för målsägandebiträde (8 § |
|
lagen om målsägandebiträde). Sveriges advokatsamfund anser med hän- |
|
visning till artikel 21 i direktivet och en jämförelse med 5 kap. 8 § lagen |
|
om en europeisk arresteringsorder att en särskild regel bör införas om att |
|
kostnader för försvarare och målsägandebiträde ska stanna på staten. |
|
Bestämmelserna om kostnader i artikel 21 i direktivet reglerar de fall |
|
då den verkställande staten vill återkräva exceptionellt höga kostnader |
|
från den utfärdande staten. Att det i artikeln slås fast att den verkställande |
|
staten – som huvudregel – ska bära alla kostnader som uppkommit på |
182 |
den statens territorium, avser endast relationen till den utfärdande staten |
och inte i vilken omfattning en stat kan återkräva uppkomna kostnader på Prop. 2016/17:218 nationell nivå. Situationen som avses i 5 kap. 8 § lagen om en europeisk
arresteringsorder anser regeringen inte vara helt jämförbar med den situation som gäller vid tillämpning av den föreslagna lagen. Förfarandet enligt lagen om en europeisk arresteringsorder går ut på att en efterlyst person ska överlämnas från Sverige till en annan medlemsstat för att där lagföras eller verkställa en frihetsberövande påföljd. Utifrån dessa förutsättningar ansågs en återbetalningsskyldighet för den efterlyste, som överlämnats till en annan stat, som praktiskt verkningslös.
Vid verkställighet av en utredningsorder kommer den misstänkte eller tilltalade som ska höras eller annars drabbas av en åtgärd att ofta befinna sig i Sverige, även efter det att åtgärden vidtagits. Med hänsyn till detta bör det finnas visst utrymme att återkräva kostnader enligt rättegångs- balkens bestämmelser. Eftersom skuldfrågan kommer att avgöras i den andra medlemsstaten är det dock endast bestämmelserna i 31 kap. 4 § rättegångsbalken som kan bli aktuella. Det kan också konstateras att några regler som avviker från rättegångsbalkens bestämmelser i detta avseende inte finns i lagen om internationell rättslig hjälp.
8.7.6Rätt för enskild att vägra medverka
Regeringens förslag: Den som ska höras eller annars fullgöra något vid verkställigheten av en utredningsorder har rätt att vägra medverka, om stöd finns för det i antingen svensk lag eller i den andra medlemsstatens lag.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås en bestämmelse om en skyldighet att upplysa den misstänkte, tilltalade eller målsägande om deras processuella rättigheter.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 8.7.1 föreslår regeringen att en utredningsorder ska verkställas på samma sätt som när en motsvar- ande åtgärd vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Förslaget grundar sig på artikel 9.1 i direktivet. Av detta följer enligt regeringen att det finns stöd i direktivet för en rätt för den som ska höras eller som annars drabbas av en åtgärd, att åberopa bestämmelser i svensk rätt som innebär att personen i fråga kan vägra eller avstå från att fullfölja åtgärden. Ett exempel är ett vittnes rätt att vägra uttala sig enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken. Som föreslås i promemorian bör en ut- trycklig och klargörande bestämmelse om detta föras in i den nya lagen. Rätten att vägra fullfölja en åtgärd om stöd finns i svensk lag, är så pass viktig att några tveksamheter inte bör råda.
Bestämmelsen bör omfatta situationer, som även föreslås i promemo- rian, då en rätt att vägra fullfölja en åtgärd följer av den andra medlems- statens lag. En sådan möjlighet får anses vara ett utflöde av artikel 6.1 b i direktivet, dvs. en utredningsorder får endast utfärdas om åtgärden hade kunnat begäras under samma förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende. Om t.ex. ett vittne enligt den andra statens lagstiftning har rätt att vägra att uttala sig, skulle en utredningsorder inte få utfärdas för en sådan
åtgärd enligt nämnda bestämmelse i direktivet. I de fall en utrednings-
183
Prop. 2016/17:218 order ändå har utfärdats, bör i stället denna rätt att vägra respekteras när den aktualiseras under verkställigheten av utredningsorder. I annat fall skulle den andra medlemsstaten få en utredningsåtgärd verkställd här, trots att motsvarande åtgärd hade nekats på dess eget territorium.
Förvisso kan artikel 24.5 e och artikel 25.2 ge intrycket av att rätten att vägra medverka endast avser misstänkta, tilltalade eller vittnen och sak- kunniga som ska höras genom ljudöverföring eller ljud- och bildöver- föring. Regeringen anser ändå att bestämmelserna i artiklarna 9.1 och 6.1 b i direktivet ger stöd för att denna rätt även gäller andra som drabbas av en annan utredningsåtgärd.
Bestämmelsen kan utformas efter mönster av 2 kap. 12 § lagen om internationell rättslig hjälp.
Regeringen anser däremot inte att det är nödvändigt att, som föreslås i promemorian, införa en bestämmelse om att en misstänkt, tilltalad eller målsägande som ska höras eller som annars drabbas av en åtgärd, ska upplysas om sina processuella rättigheter enligt svensk rätt. Att ett t.ex. vittne ska upplysas om sina rättigheter följer redan av rättegångsbalken. Regeringen inser dock svårigheterna med att upplysa om motsvarande rättigheter i den andra statens lagstiftning. I viss mån får förlitas på att den som drabbas av åtgärden uppmärksammar t.ex. rätten om denna rättighet. Uppkommer en sådan fråga får kontakt tas med den andra statens behöriga myndighet för att få mer information om hur det för- håller sig. Har den som drabbas av åtgärden en offentlig försvarare eller ett målsägandebiträde bör han eller hon kunna bistå i dessa frågor.
|
8.7.7 |
Deltagande av utländska tjänstemän vid |
|
|
verkställigheten av en utredningsorder |
|
|
|
|
Regeringens förslag: Tjänstemän från den andra medlemsstaten ska |
|
|
få delta vid verkställigheten av en utredningsorder i Sverige, under |
|
|
förutsättning att ett sådant deltagande inte strider mot grundläggande |
|
|
principer i den svenska rättsordningen eller medför fara för Sveriges |
|
|
säkerhet. Utländska tjänstemän som deltar vid verkställigheten av en |
|
|
utredningsorder ska inte få vidta åtgärder på svenskt territorium som |
|
|
innebär myndighetsutövning |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. |
|
|
I promemorian föreslås bestämmelser om att utländska tjänstemän ska få |
|
|
delta vid verkställigheten av vissa specifika utredningsåtgärder. |
|
|
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Malmö |
|
|
tingsrätt ifrågasätter behovet av att upplysa om att utländska tjänstemän |
|
|
inte får utöva myndighet på svenskt territorium eftersom det följer av |
|
|
regeringsformen. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9.4 i direktivet får den |
|
|
utfärdande myndigheten begära att en eller flera myndigheter i den |
|
|
utfärdande staten ska bistå myndigheterna i den verkställande staten vid |
|
|
verkställigheten av utredningsordern. I nämnda artikel föreskrivs vidare |
|
|
att begäran ska bifallas under förutsättning att ett sådant bistånd inte |
|
|
strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten |
|
184 |
eller skadar väsentliga nationella säkerhetsintressen i den staten. Sverige |
|
|
|
har alltså en skyldighet att under ovan angivna förutsättningar bifalla en Prop. 2016/17:218 begäran från den andra staten om att dess tjänstemän ska få biträda
svenska myndigheter vid verkställigheten av en utredningsorder. Denna skyldighet bör uttryckligen framgå av den nya lagen. Begreppet ”väsent- liga nationella säkerhetsintressen” bör i lagen formuleras som ”Sveriges säkerhet” (se artikel 11.1 b och avsnitt 8.4.2).
Enligt artikel 9.5 ska de myndigheter som tillåtits bistå vid verkställig- heten vara skyldiga att följa den verkställande statens lagstiftning. Vidare föreskrivs att de kan tilldelas brottsbekämpande befogenheter om det tillåts enligt den statens lagstiftning och om överenskommelse om detta har träffats i det enskilda fallet. Direktivets bestämmelser förutsätter såle- des inte att myndighetsutövning överlämnas till den andra staten. Vid genomförandet av liknande bestämmelser i
8.7.8Förhör under förundersökning
Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser om verkställighet av en utredningsorder som avser förhör i samband med en förundersökning, behöver inte införas i den nya lagen.
Promemorians bedömning och förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås en särskild bestämmelse om att företrädare för den utfärdande myndigheten ska få delta vid förhöret och med åklagarens samtycke ställa frågor till den som hörs.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna godtar eller invänder inte mot bedömningen och förslaget. Åklagarmyndigheten anför dock att det kan vara svårt att avgöra om den person som ska förhöras ska betraktas som vittne eller skäligen misstänkt, eftersom det i en utred- ningsorder inte behöver redogöras för de bakomliggande omständig- heterna kring brottet och att detta problem bör belysas närmare.
Skälen för regeringens bedömning: Av den kompetensfördelning
mellan åklagare och domstol som föreslås i avsnitt 8.5.1 följer att en
185
Prop. 2016/17:218 utredningsorder som avser förhör i samband med en förundersökning ska handläggas av åklagare om inte förhöret i realiteten är en bevisupp- tagning, som då ska ske vid domstol. Som framgår av avsnitt 8.3 och 8.4 är möjligheterna att vägra erkännande och verkställighet av en sådan utredningsorder begränsade. Det uppställs exempelvis inte något krav på dubbel straffbarhet. Samma sak gäller emellertid i dag enligt lagen om internationell rättslig hjälp.
Regeringens förslag i avsnitt 8.7.1 innebär att förhör i Sverige under en förundersökning eller motsvarande brottsutredning i en annan stat genomförs av svensk åklagare enligt svenska regler om ett sådant förhör. Några ytterligare bestämmelser om vilka regler som ska gälla vid för- höret behövs inte enligt regeringens mening. Vidare ska tjänstemän från myndighet i den andra medlemsstaten få närvara vid förhöret och ställa frågor till den som hörs (se avsnitt 8.7.7). Den svenska åklagaren leder och ansvarar dock alltid för förhöret, vilket bl.a. innebär att hans eller hennes samtycke alltid krävs innan den utländska tjänstemannen kan ställa frågor. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det inte heller finns behov av att, som föreslås i promemorian, införa någon särskild bestämmelse om utländsk tjänstemans rätt att delta vid förhöret.
Som konstateras av Åklagarmyndigheten kan gränsdragningen mellan när en person anses vara skäligen misstänkt respektive vittne skilja sig åt i de olika medlemsstaterna. Bedömningen av om en person ska betraktas som misstänkt eller vittne har betydelse eftersom vissa särskilda grund- läggande rättigheter måste tillgodoses vid förhör med en misstänkt person, exempelvis rätten till försvarare enligt artikel 6 i Europakon- ventionen.
Vid prövningen av om en utredningsorder för förhör kan erkännas och verkställas i Sverige, ska de sakliga skälen bakom utredningsordern inte prövas. Vill den andra statens behöriga myndighet höra en person som ett vittne (avläggande av ed ska dock inte ske, se avsnitt 8.5.9) får det vara utgångspunkten. Samtidigt ska i utredningsordern anges skälen för åt- gärden, sammanfattningen av de bakomliggande omständigheterna och beskrivningen av brottet (se formuläret i bilaga A till direktivet, avsnitt G). Åklagaren får, utifrån dessa uppgifter och eventuellt samråd med andra statens behöriga myndigheter, bedöma om förhöret ska ske med ett vittne, med en person som är skäligen misstänkt eller med en person som kan tänkas bli skäligen misstänkt. Som anges ovan ska svenska bestämmelser tillämpas för förhöret och bedömer åklagaren att förhöret avser en misstänkt person, ska förhöret hållas med den utgångs- punkten. Det innebär att det kan bli aktuellt att förordna om offentlig för- svarare (se avsnitt 8.7.5). Om den andra staten, vid det samråd som bör hållas, insisterar att t.ex. någon offentlig försvarare inte ska utses eller att förhöret ska ske på ett sätt som inte är förenligt med t.ex. artikel 6 i Europakonventionen, finns möjligheter att vägra verkställighet (se avsnitt 8.4.1) eller upphäva en redan meddelad verkställbarhetsförklaring (se avsnitt 8.8). Om utredningsordern avser ett förhör med någon som åklagaren anser är målsägande bör samma synsätt gälla, t.ex. att ett målsägandebiträde kan utses.
186
8.7.9 |
Bevisupptagning vid domstol |
Prop. 2016/17:218 |
|
|
|
Regeringens förslag: Vid verkställighet av en utredningsorder för |
|
|
bevisupptagning vid domstol genom förhör, skriftligt bevis eller syn |
|
|
ska bestämmelserna i rättegångsbalken om bevisupptagning utom |
|
|
huvudförhandling tillämpas. Den som ska höras eller annars fullgöra |
|
|
något ska kallas till bevisupptagningen. |
|
|
En svensk åklagare ska få delta vid bevisupptagningen för att |
|
|
bevaka en medlemsstats intressen, om det har begärts. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. |
|
|
I promemorian föreslås en särskild bestämmelse om att företrädare för |
|
|
den utfärdande myndigheten ska få delta vid förhöret och med rättens |
|
|
samtycke ställa frågor till den som hörs. Vidare föreslås en reglering som |
|
|
innebär att part ska kallas endast om han eller hon ska höras eller fullgöra |
|
|
något vid bevisupptagningen och annars underrättas om tid och plats för |
|
|
bevisupptagningen. |
|
|
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna godtar eller |
|
|
invänder inte mot förslagen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala |
|
|
universitet anför att även en försvarare, svensk eller utländsk, bör tillåtas |
|
|
delta vid bevisupptagningen. |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Bevisupptagning vid domstol i |
|
|
Sverige kan avse förhör, syn eller att skriftligt bevis företes. En utred- |
|
|
ningsorder för bevisupptagning vid en svensk domstol bör kunna avse |
|
|
samma åtgärder. Detta bör framgå av den nya lagen. Vidare bör det i |
|
|
lagen göras tydligt att rättegångsbalkens regler om bevisupptagning utom |
|
|
huvudförhandling ska tillämpas vid verkställigheten av åtgärden (se mot- |
|
|
svarande bestämmelse i 4 kap. 2 § andra stycket lagen om internationell |
|
|
rättslig hjälp). |
|
|
Det bör också finnas möjlighet att tillåta att en tjänsteman från en |
|
|
myndighet i den andra medlemsstaten får närvara vid förhöret och med |
|
|
domstolens tillstånd ställa frågor direkt till den som hörs. Någon särskild |
|
|
bestämmelse med den innebörden behöver dock inte införas i lagen i och |
|
|
med den generella regel som föreslås avseende utländska tjänstemäns rätt |
|
|
att delta vid verkställigheten är tillämplig i dessa fall (se avsnitt 8.7.7). |
|
|
Om den person som ska höras eller annars fullgöra något är misstänkt, |
|
|
tilltalad eller målsägande och inte har någon försvarare eller annat |
|
|
ombud bör det övervägas om det finns behov av att förordna en offentlig |
|
|
försvarare eller målsägandebiträde eller att använda en stödperson. Det |
|
|
ska ske enligt samma förutsättningar som gäller i en svensk förundersök- |
|
|
ning eller rättegång i brottmål, se avsnitt 8.7.5. I nämnda avsnitt framgår |
|
|
också att det i vissa situationer kan finnas behov av att förordna offentlig |
|
|
försvarare även i andra fall. |
|
|
Regler om bevisupptagning utom huvudförhandling finns i 35 kap. 9 § |
|
|
rättegångsbalken. När ett bevis tas upp utom huvudförhandling gäller i |
|
|
fråga om kallelser det som föreskrivs för sammanträden under förbere- |
|
|
delse av målet. Som förordas av Lagrådet bör det dock i den nya lagen |
|
|
införas en särskild bestämmelse som innebär att endast den som ska |
|
|
höras eller annars fullgöra något ska kallas till bevisupptagningen. Någon |
|
|
skyldighet att underrätta parterna om bevisupptagningen anges inte i |
|
|
direktivet och bör, enligt Lagrådets förslag, inte heller införas i lagen. |
187 |
|
|
|
Prop. 2016/17:218 Med hänsyn till vad Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala univer- sitet anför vill regeringen peka på att den föreslagna hänvisningen till be- stämmelserna i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudför- handling innebär att kallelser till bevisupptagningen även skickas till en offentlig försvarare som har förordnats (se avsnitt 8.7.5). När det gäller en försvarare som har utsetts i den andra medlemsstaten kan behörig myndighet i den andra staten med stöd av artikel 9.2 begära att för- svararen får närvara vid bevisupptagningen (se avsnitt 8.5.9). En sådan begäran torde sällan strida mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen.
Av de skäl som anförs i promemorian bör en svensk åklagare kunna få i uppdrag att företräda den utfärdande myndigheten vid bevisupptag- ningen om det begärs av myndigheten i den andra staten. Åklagaren ska då ses som ett ombud för den myndigheten och, på samma sätt som om myndigheten hade haft en företrädare närvarande vid bevisupptagningen, tillåtas att på den utfärdande statens vägnar ställa frågor till den som hörs. En motsvarande reglering finns i 4 kap. 5 § lagen om internationell rättslig hjälp (se prop. 1999/2000:61 s. 111 f.).
8.7.10Förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bild- överföring
Regeringens förslag: Vid verkställighet av en utredningsorder för förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska för- höret hållas direkt av eller under ledning av företrädare för den andra medlemsstatens behöriga myndighet. Tidpunkten för förhöret och övriga praktiska frågor med anledning av förhöret beslutas efter sam- råd med myndigheten i den andra medlemsstaten. Om förhöret ska ske i svensk domstol, ska bestämmelserna i rättegångsbalken om bevis- upptagning utom huvudförhandling tillämpas.
När en åklagare handlägger en utredningsorder för förhör genom ljudöverföring får åklagaren besluta att den andra medlemsstatens myndigheter får hålla förhöret utan bistånd från svensk myndighet. Åklagaren ska i sådant fall underrätta den som ska höras om tid och plats för förhöret.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås särskilda regler om förandet av protokoll m.m. Däremot föreslås ingen bestämmelse om vem som håller förhöret genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians förslag. Stockholms tingsrätt anser att det bör tydliggöras att en eventuell överenskommelse vid förhör genom ljudöverföring ingås med ”den utfärdande myndigheten”. Göteborgs tingsrätt anför att den föreslagna bestämmelsen om att det finns en möjlighet att komma överens med den andra staten vid förhör genom ljudöverföring ger intrycket att av den som ska höras inte behöver under- rättas om tid och plats för bevisupptagningen och att ett förtydligande bör ske om det inte är avsikten. Åklagarmyndigheten anser att det är tvek-
188
samt om en domstol kommer att kontrollera identiteten på den person Prop. 2016/17:218 som ska höras, utan att det kommer till uttryck i lagtexten.
Skälen för regeringens förslag
Bestämmelserna i direktivet
I artiklarna 24 och 25 i direktivet finns bestämmelser om hörande genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring och om hörande genom telefonkonferens.
I artikel 24 om videokonferens finns detaljerade förfaranderegler (punkterna 3 och
I artikel 25 om telefonkonferens anges i punkt 2 beträffande för- faranderegler, att om inget annat överenskommits ska artikel 24 punkterna 3 och
När det gäller hörande genom videokonferens enligt artikel 24 ska ett sådant förhör genomföras på ett visst sätt. Annorlunda gäller vid hörande genom telefonkonferens enligt artikel 25. Myndigheterna i de båda staterna kan komma överens om att tillämpa reglerna i artikel 24 helt eller delvis eller inte alls. De bestämmelser som föreslås för att genom- föra direktivet i dessa delar behöver således anpassas efter dessa för- hållanden.
Gemensamma bestämmelser om förhör genom ljudöverföring och ljud- och bildöverföring
Vid förhör under förundersökning (avsnitt 8.7.8) eller bevisupptagning vid domstol (avsnitt 8.7.9) leds förhöret av den svenska åklagaren eller domstolen, även om tjänstemän från den andra medlemsstatens myndig- heter får närvara och ställa frågor. Det omvända gäller dock vid förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Enligt artikel 24.5 c (till vilken 25.2 hänvisar) ska förhöret hållas direkt av eller under ledning av den utländska statens behöriga myndighet i enlighet med den statens lagar. Detta bör framgå av den nya lagen.
Vid förhör genom ljud- och bildöverföring ska åklagaren eller dom- stolen komma överens med den andra statens behöriga myndighet om de praktiska arrangemangen kring förhöret (artiklarna 24.3 och 24.5). Detta gäller även vid förhör genom ljudöverföring om myndigheterna i de båda staterna väljer att tillämpa dessa regler vid ett sådant förhör. Det bör därför föras in en bestämmelse i den nya lagen om att tidpunkten för förhöret genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring och övriga
189
Prop. 2016/17:218 praktiska frågor med anledning av förhöret ska beslutas av åklagaren eller domstolen i samråd med den andra statens behöriga myndighet.
I avsnitt 8.5.1 föreslås att en utredningsorder för förhör i domstol som ska ske genom ljudöverföring eller ljud- eller bildöverföring, ska hand- läggas av tingsrätt. Översänds en utredningsorder för förhör genom ljud- överföring eller ljud- och bildöverföring till en domstol, får det förut- sättas att den andra statens myndigheter vill få till en bevisupptagning vid domstol genom ett sådant förhör. Vid genomförandet av förhöret bör be- stämmelserna i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudför- handling tillämpas med vissa undantag för kallelser och underrättelser enligt vad som föreslås i avsnitt 8.7.9.
Genom att bestämmelser i rättegångsbalken blir tillämpliga vid genom- förandet av förhöret tillgodoses kraven i artikel 24 om att behörig myn- dighet i den verkställande staten ska närvara vid förhöret, kalla den som ska höras, anlita tolk vid behov samt informera om och bevaka att grund- läggande principer iakttas. Även direktivets krav enligt artikel 24.6 om att protokoll ska föras över förhöret och protokollets innehåll tillgodoses genom en hänvisning till reglerna om bevisupptagning utom huvudför- handling (se 6 kap. 3 § rättegångsbalken). Någon uttrycklig bestämmelse om förande av protokoll, som föreslås i promemorian, anser regeringen därför inte behövs. Bestämmelser om att det upprättade protokollet ska lämnas över till den andra statens myndighet kan regleras i förordning.
När det gäller kravet enligt artiklarna 24.3 c och 24.5 a att kontrollera identiteten på den som ska höras, anser regeringen, med hänsyn till vad Åklagarmyndigheten framför, att de bestämmelserna inte innebär ett krav på att tingsrätten ska göra någon annan typ av kontroll än den som i dag sker med stöd av 36 kap. 10 § rättegångsbalken. Enligt sistnämnda be- stämmelse ska rätten alltid, när en person hörs vid en huvudförhandling eller bevisupptagning, kontrollera att det är rätt person som hörs. Någon särskild bestämmelse om identitetskontroll behöver därför inte införas i den nya lagen. Genom hänvisningen till bestämmelserna om bevisupp- tagning utom huvudförhandling tillgodoses slutligen också kraven i artikel 24.7 genom vilken medlemsstaterna åläggs att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att nationella regler om sanktioner vid vittnes vägran att vittna och om mened ska tillämpas.
Om en åklagare ansvarar för att genomföra förhöret genom ljudöver- föring eller ljud- och bildöverföring, bör de allmänna bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen (1947:948) om förhör under förundersökningen tillämpas. Det följer av den före- slagna huvudregeln att verkställighet av en utredningsorder ska ske på samma sätt och enligt samma regler som om åtgärden vidtagits under en svensk förundersökning (se avsnitt 8.7.1). Genom en sådan reglering till- godoses också kraven i artikel 24, bl.a. att en svensk åklagare kommer att vara närvarande under förhöret, att tolk kan anlitas och att protokoll upp- rättas. Även i detta avseende behövs inga uttryckliga regler om upprätt- ande av protokoll, vilket föreslås i promemorian. Vid ett förhör under förundersökning finns vare sig sanningsplikt eller skyldighet att svara på frågor, varför frågor som regleras i artikel 24.7 inte aktualiseras.
Om utredningsordern inte avser bevisupptagning vid domstol får ärendet överlämnas till åklagaren. Detsamma ska gälla vid den omvända
190
situationen, dvs. om förhöret avser en bevisupptagning. Ett sådant ärende Prop. 2016/17:218 får åklagaren överlämna till domstol. Detta kan regleras i förordning.
Särskilda bestämmelser vid förhör genom ljudöverföring
I avsnitt 7.7.4 berörs frågan om den möjlighet som finns i dag att hålla förhör genom ljudöverföring utan att någon ansökan om rättslig hjälp behöver upprättas eller något tillstånd från den andra staten behöver in- hämtas i varje enskilt fall.
Däremot kan det finnas situationer där myndigheten i den andra med- lemsstaten, som vill hålla ett förhör med stöd av artikel 25.2, vill komma överens om att inte använda sig av det förfarande som föreskrivs i artikel 24. Om förhöret ska ske i domstol såsom en bevisupptagning, blir det enligt vad som föreslås ovan inte möjligt för domstolen att avvika från reglerna i artikel 24, utan rättegångsbalkens regler om bevisupptagning utom huvudförhandling ska gälla. Regeringen anser att en möjlighet för domstol att vid förhör genom ljudöverföring i dessa fall, avvika från rättegångsbalkens regler inte är en lämplig ordning.
Om åklagaren ska ansvara för att förhöret genomförs, t.ex. genom att närvara vid förhöret, bör de ovan föreslagna bestämmelserna tillämpas. Åklagaren kan dock besluta om att avvika från vissa krav som han eller hon finner lämpliga, t.ex. att den andra staten anser att något protokoll inte behöver upprättas över förhöret.
Det kan dock tänkas situationer där den andra staten genom att sända över en utredningsorder för förhör genom ljudöverföring, endast vill få tillåtelse att direkt kontakta ett vittne för att genomföra ett sådant förhör. Den möjligheten bör åklagaren ha, dvs. åklagaren bör kunna besluta att ett förhör genom ljudöverföring kan ske utan att någon svensk myndighet bistår vid genomförandet av förhöret. Med hänsyn till att en myndighet i en annan stat kan hålla ett förhör genom ljudöverföring utan att över huvud taget involvera svenska myndigheter, kan regeringen inte se några hinder mot att åklagaren beslutar om detta i de fall en utredningsorder ändå har sänts över. En bestämmelse om detta bör föras in i den nya lagen. På så sätt undviks otydligheter kring frågan om med vilken myn- dighet åklagaren kommer överens om, som Stockholms tingsrätt framför. I dessa fall bör det dock framgå av lagen att åklagaren ska underrätta den som ska höras om tid och plats för förhöret, vilket bör klargöra den otydlighet Göteborgs tingsrätt lyfter fram. På så sätt kan den som ska höras, notera att svensk myndighet har godkänt förhöret. I vissa situa- tioner kan det dock finnas särskilda skäl att svensk myndighet deltar vid förhöret trots att den andra statens myndighet vill hålla förhöret utan att involvera några myndigheter i Sverige. Även om det i artikel 25.2 indi- keras att båda myndigheter ska komma överens, bör det i slutändan vara åklagaren som avgör om förhöret bör genomföras med ett visst mått av kontroll. Det kan t.ex. röra sig om att den som ska höras är ung eller särskilt utsatt. För att möjliggöra en sådan prövning bör det därför i lagen anges att ett sådant förhör, utan bistånd från en svensk myndighet, får hållas om det är lämpligt.
191
Prop. 2016/17:218 8.7.11 |
Beslag och åtgärder som avses i 27 kap. 15 § |
|
|
|
rättegångsbalken |
|
|
|
|
Regeringens förslag: När åklagaren har verkställt en utredningsorder |
|
|
för beslag, ska den som har drabbats av åtgärden kunna begära pröv- |
|
|
ning av verkställbarhetsförklaringen i domstol. Detsamma ska gälla i |
|
|
de fall en utredningsorder avser en åtgärd enligt 27 kap. 15 § rätte- |
|
|
gångsbalken. För denna prövning ska motsvarande bestämmelser i |
|
|
rättegångsbalken tillämpas. |
|
|
Om åklagaren har verkställt en utredningsorder för beslag av ett |
|
|
skriftligt meddelande enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken, ska åkla- |
|
|
garen anmäla beslaget till domstolen för prövning av verkställbarhets- |
|
|
förklaringen. |
|
|
Behörig domstol i dessa fall ska vara den tingsrätt inom vars dom- |
|
|
krets beslaget har verkställts. Rättegångsbalkens bestämmelser om tid |
|
|
för väckande av åtal ska inte tillämpas. |
|
|
Om domstolen upphäver åklagarens verkställbarhetsförklaring, ska |
|
|
vidtagna verkställighetsåtgärder återgå så långt det är möjligt. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att när ett beslag har |
|
|
verkställts, ska åklagaren skyndsamt begära rättens prövning av verk- |
|
|
ställbarhetsförklaringen. Vidare föreslås vissa bestämmelser om rättens |
|
|
prövning samt att åklagaren ska kunna besluta om kompletterande |
|
|
tvångsåtgärder. |
|
|
Remissinstanserna: Flera remissinstanser godtar eller invänder inte |
|
|
mot promemorians förslag. Svea hovrätt och Domstolsverket avstyrker |
|
|
dock förslaget om en obligatorisk domstolsprövning av åklagarens verk- |
|
|
ställbarhetsförklaring och förordar i stället att rättegångsbalkens regler |
|
|
ska tillämpas. Även Åklagarmyndigheten invänder mot promemorians |
|
|
förslag i denna del. Stockholms tingsrätt invänder inte mot promemorians |
|
|
förslag i huvudsak, men anser att det bör övervägas ytterligare att införa |
|
|
regler som innebär att det inte är obligatoriskt för domstolen att hålla för- |
|
|
handling. Också Domstolsverket framför motsvarande synpunkt. Malmö |
|
|
tingsrätt har synpunkter på de tidsfrister som föreslås i promemorian för |
|
|
rättens prövning. Helsingborgs tingsrätt har en lagteknisk synpunkt. |
|
|
Skälen för regeringens förslag |
|
|
Verkställigheten av ett beslag |
|
|
I avsnitt 8.7.1 föreslås att en utredningsorder ska verkställas på samma |
|
|
sätt som när en motsvarande åtgärd verkställs i en svensk förunder- |
|
|
sökning eller rättegång i brottmål, om inte annat anges i den nya lagen. |
|
|
Det innebär bl.a. att åklagaren kan anlita biträde av exempelvis Polis- |
|
|
myndigheten vid verkställigheten av en utredningsorder. |
|
|
För att en utredningsorder om beslag ska kunna verkställas kommer det |
|
|
i allmänhet uppstå behov av att eftersöka föremålet eller handlingarna i |
|
|
fråga. Det kommer ofta innebära att kompletterande tvångsåtgärder behö- |
|
|
ver vidtas, t.ex. husrannsakan, kvarhållande av försändelse eller kropps- |
|
|
visitation. Ett problem kan dock vara att den behöriga myndigheten i den |
|
|
andra medlemsstaten inte alltid har möjlighet att förutse de eventuella |
|
192 |
åtgärder som behöver vidtas för att eftersöka föremålet eller hand- |
|
|
|
lingarna. I promemorian föreslås att åklagaren ska kunna besluta om de kompletterande tvångsåtgärder som är nödvändiga för att verkställa ut- redningsordern för beslag, även om utredningsordern inte omfattar dessa tillkommande åtgärder. Regeringen har en viss förståelse för att ett sådant tillvägagångssätt föreslås, eftersom det skapar en mer lätthanterlig ordning. Motsvarande ordning gäller vid verkställighet av frysningsbe- slut (se 3 kap. 10 § första stycket lagen om verkställighet av frysnings- beslut). Regeringen anser emellertid att det för att åklagaren ska kunna besluta om och vidta en sådan tvångsåtgärd bör krävas att utrednings- ordern även omfattar dessa kompletterande åtgärder (se avsnitt 7.7.6 för motsvarande resonemang när en åklagare i Sverige utfärdar en europeisk utredningsorder). I verkställbarhetsförklaringen bör således inte förord- nas om vidtagande av andra åtgärder än de som anges i utredningsordern, om inte åklagaren eller rätten beslutat att vidta en annan åtgärd än den som avses i ordern (se avsnitt 8.6). Skälen för detta är följande.
En grundförutsättning för samarbetet enligt direktivet är att den åtgärd som ska vidtas i en verkställande stat också ska kunna vidtas i den ut- färdande staten i ett liknande inhemskt ärende. Detta följer av artikel 6.1 b, dvs. en utredningsorder får inte utfärdas om dessa förutsättningar inte är uppfyllda. Även om regeringen, som nämnts, har förståelse för förslagen i promemorian i denna del, kan en sådan reglering innebära att t.ex. en kroppsvisitation vidtas trots att en sådan åtgärd inte är tillåten i den andra medlemsstaten i det konkreta ärendet. Detta bör undvikas. För- visso är detta möjligt vid verkställighet av ett frysningsbeslut, men den stora skillnaden är att samarbetet enligt det rambeslut, som lagen om verkställighet av frysningsbeslut baserar sig på, endast reglerar frysnings- beslut och inga andra åtgärder. För att skapa nödvändiga förutsättningar att verkställa ett frysningsbeslut, var lagstiftaren tvungen att införa möjligheter att vidta kompletterande tvångsåtgärder.
Regeringen ser således ingen annan utväg än att åklagaren, när åtgärder som inte anges i utredningsordern behöver vidtas, får vända sig till den myndighet som har utfärdat utredningsordern och begära komplette- ringar. Detta bör ske i samband med prövning av frågan om utrednings- ordern ska erkännas och verkställas i Sverige eller så fort frågan uppstår. Ett sådant synsätt stöds också av artikel 16.2 b i direktivet som anger att den verkställande myndigheten omedelbart ska kontakta den utfärdande myndigheten när behov av kompletteringar av dessa skäl uppstår. Vid samrådet med den andra statens behöriga myndigheter går det inte att utesluta att det framkommer att en utredningsorder för beslag, enligt den statens lagstiftning, innefattar en rätt att också vidta kompletterande tvångsåtgärder för att eftersöka föremål eller handlingar som kan tas i beslag utan ytterligare beslut. I ett sådant fall bör åklagaren, efter en dokumentation på lämpligt sätt, kunna vidta dessa tillkommande åtgärder enligt de förutsättningar som föreslås gälla i den nya lagen.
När beslaget har verkställts bör i enlighet med regeringens förslag i avsnitt 8.7.1 rättegångsbalkens regler tillämpas om att föra protokoll över beslagtagna föremål, att föremålen ska tas i förvar och att den som drabbas av beslaget i vissa fall ska underrättas om verkställigheten (27 kap.
Prop. 2016/17:218
193
Prop. 2016/17:218 Domstolens prövning av ett verkställt beslag
När åklagaren har verkställt en utredningsorder för beslag efter att ha meddelat en verkställbarhetsförklaring, föreslås i promemorian beträffan- de rättens prövning en ordning som i dag gäller enligt såväl lagen om internationell rättslig hjälp (4 kap. 16 §) som lagen om verkställighet av frysningsbeslut (3 kap. 16 §). Den huvudsakliga utgångspunkten för förslagen i promemorian är att det ska finnas ett beslut från rätten som har fått laga kraft innan de beslagtagna föremålen eller handlingarna överlämnas till den andra statens behöriga myndighet. Samtidigt föreslås i promemorian en möjlighet att överlämna det beslagtagna materialet i vissa fall, även om beslaget är föremål för rättens prövning.
Svea hovrätt och Domstolsverket avstyrker promemorians förslag, medan Åklagarmyndigheten invänder mot förslaget. Dessa myndigheter förordar att den ordning som gäller enligt rättegångsbalken i stället ska tillämpas, dvs. att den som drabbas av beslaget utan inskränkning i tid ska kunna begära rättens prövning. Svea hovrätt lyfter särskilt fram att ett krav på obligatorisk domstolsprövning och förhandling som huvudregel riskerar att förlänga handläggningstiderna i onödan, särskilt i de fall den som drabbas av åtgärden inte själv ser något behov av rättens prövning. Att införa särskilda tidsfrister anser hovrätten skulle strida mot artikel 14.4 i direktivet. Hovrätten framhåller även att den andra statens be- höriga myndighet, i samband med att det beslagtagna bevismaterialet överlämnas, kan informeras om att en prövning av beslaget kan komma att ske vid en tidpunkt efter överlämnandet. Åklagarmyndigheten pekar på att beslag enligt utredningsordern endast innebär en tillfällig besitt- ningsrubbning eftersom materialet bör återlämnas och den ordning som föreslås i promemorian onödigt förlänger tiden för beslaget. Vidare anser myndigheten att den tid tingsrätten har till sitt förfogande enligt förslaget i promemorian – 30 dagar – riskerar att komma i strid med direktivets krav att bevismaterialet efter verkställighet utan dröjsmål ska överlämnas (artikel 13.1). Regeringen gör följande överväganden.
Utgångspunkten i artikel 14.1 i direktivet är att de rättsmedel som är tillgängliga i ett liknande inhemskt ärende också ska tillämpas på de ut- redningsåtgärder som avses i en utredningsorder. Direktivet hindrar dock inte en ökad tillgång till rättsmedel (se skäl 22). Det ger stöd för den lösning som förordas i promemorian. Vidare kan det argumenteras för den ordning som gäller bl.a. enligt lagen om internationell rättslig hjälp. Frågan om det finns skäl för att beslagta föremålet eller handlingar bör vara fastställd genom ett beslut som fått laga kraft innan det beslagtagna materialet överlämnas. En ordning där rätten häver ett beslag, men där föremålet eller handlingarna redan överlämnats, kan medföra svårigheter för den som begärt rättens prövning att återfå det beslagtagna eller rätta till den skada som kan ha uppkommit.
Samtidigt ska noteras att lagen om internationell rättslig hjälp är tillämplig i förhållande till stater även utanför EU och kan tillämpas gentemot stater som Sverige inte har något avtal med. Dessutom omfattar den prövning som regleras i den lagen även beslag för återställande av egendom till rättmätig ägare eller säkerställande av ett beslut om för- verkande. I dessa fall kan föremålen eller handlingarna överlämnas till
den andra staten (se 4 kap. 19 §). En prövning av rätten efter det att före-
194
målen och handlingarna lämnats över till den andra staten, kan i dessa fall vara överspelad, om t.ex. förverkandebeslutet har verkställts.
Direktivet avser, som Åklagarmyndigheten påpekar, endast beslag i bevissyfte och artikel 13.3 ger goda möjligheter att vid överlämnande av föremålen och handlingarna ställa upp krav på att de ska återlämnas efter avslutat förfarande i den andra medlemsstaten. Vidare finns det en risk, som myndigheten också lyfter fram, att huvudregeln i artikel 13.1 om att bevismaterialet ska överlämnas utan dröjsmål, blir svår att leva upp till. Visserligen följer det av artikel 13.2 att ett överlämnande av bevis- materialet får skjutas upp i avvaktan på ett överklagande, men en ordning som innebär att överlämnandet, som utgångspunkt, alltid skjuts upp är nog inte vad som åsyftas. Ett bevismaterial kan enligt direktivet överlämnas, trots att ett rättsmedel används, om starka skäl föreligger, men innebär då att en myndighet i en annan medlemsstat alltid måste argumentera för varför bevismaterialet ändå bör överlämnas. Även om regeringen ser vissa fördelar med den ordning som föreslås i promemorian riskerar den att medföra att huvudregeln i artikel 13.1 blir ett undantag. Dessutom, vilket påpekas av Svea hovrätt, kan en prövning i domstol många gånger vara onödig, med hänsyn till att den som drabbas själv inte ser någon anledning till en sådan prövning.
Regeringen anser mot denna bakgrund att den ordning som gäller i rättegångsbalken bör gälla även vid verkställighet av en utredningsorder för beslag. Den som har drabbats av åtgärden ska således kunna begära att en prövning sker i domstol. Prövningen ska dock avse verkställbar- hetsförklaringen och inte de sakliga skälen för beslaget (se artikel 14.2). En sådan begäran kan göras utan inskränkning i tid så länge beslaget består. Det innebär att bevismaterialet ska kunna överlämnas även om det kan komma att ske en prövning i rätten efter överlämnandet. När bevis- materialet överlämnas bör, som Svea hovrätt påpekar, den andra statens behöriga myndighet informeras om att en prövning av verkställbarhets- förklaringen kan ske vid en senare tidpunkt. Denna informationsskyldig- het kan dock regleras i förordning. Om rätten i dessa fall skulle häva verkställbarhetsförklaringen följer det av artikel 14.7 i direktivet att den andra staten, i enlighet med sin nationella lagstiftning, ska beakta en framgångsrik talan mot ett beslut om erkännande. I dessa fall bör även artikel 13.3 om återlämnande av egendom beaktas. Med hänsyn till att en åtgärd enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken hänvisar till bestämmelserna om beslag bör samma ordning gälla beträffande rättens prövning, när en sådan åtgärd har vidtagits.
Sammanfattningsvis anser regeringen att det i lag bör införas be- stämmelser om att när en utredningsorder för beslag eller en åtgärd enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken har verkställts, får den som har drabbats av åtgärden begära rättens prövning av verkställbarhetsförklaringen. Vidare bör det framgå av lagen att i de fall utredningsordern avser beslag som verkställts av åklagaren med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket
Behörig domstol bör vara, såsom föreslås i promemorian, den tingsrätt inom vars domkrets beslaget har verkställts.
Med hänsyn till vad regeringen föreslår i avsnitt 8.7.1, ska bestämmel- serna i rättegångsbalken gälla för domstolens prövning, om inte annat
Prop. 2016/17:218
195
Prop. 2016/17:218 anges i den nya lagen. Det innebär bl.a. att bestämmelserna i 27 kap. 2 § fjärde stycket och 6 § första stycket ska tillämpas. Det bör dock tydlig- göras att bestämmelserna om tid för väckande av åtal enligt 27 kap. 7 § rättegångsbalken inte ska tillämpas.
Om domstolen upphäver åklagarens verkställbarhetsförklaring bör vid- tagna verkställighetsåtgärder återgå, så långt det är möjligt. Detta bör framgå av den nya lagen.
Med hänsyn till regeringens förslag får synpunkterna från Stockholms, Malmö och Helsingborgs tingsrätter anses vara tillgodosedda.
Frågor angående överlämnande av det beslagtagna föremålet behandlas närmare i avsnitt 8.7.15. Där behandlas också frågan om domstolens prövning i de fall den andra statens myndighet har begärt att bevis- materialet ska stanna kvar i Sverige.
8.7.12Hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation
Regeringens förslag: Åklagaren ska, efter samråd med behörig myndighet i den andra medlemsstaten, besluta om huruvida en utred- ningsorder för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller, i tillämpliga fall, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska verkställas genom
–omedelbar överföring av meddelanden eller uppgifter om meddelanden till den andra staten, eller
–upptagning eller uppteckning av meddelanden eller uppgifter om meddelanden i Sverige.
Vid en verkställighet genom omedelbar överföring får upptagning eller uppteckning inte göras i Sverige och bestämmelser i 27 kap. 31– 33 §§ rättegångsbalken ska inte tillämpas. Om åklagaren har meddelat en interimistisk verkställbarhetsförklaring, får omedelbar överföring av meddelanden eller uppgifter om meddelanden ske först efter det att rätten har fastställt förklaringen.
Om verkställighet sker genom upptagning eller uppteckning av meddelanden i Sverige, ska rättegångsbalkens regler tillämpas med vissa undantag vad gäller granskning och underrättelse till enskilda.
|
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. |
|
I promemorian föreslås inte någon uttrycklig bestämmelse om i vilken |
|
omfattning upptagningar och uppteckningar får bevaras, efter det att |
|
bevismaterialet har överlämnats till den andra medlemsstaten. |
|
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller invänder |
|
inte mot förslagen. Åklagarmyndigheten efterfrågar vissa förtydliganden |
|
angående underrättelse till enskild. Säkerhets- och integritetsskydds- |
|
nämnden anser att det bör övervägas att i den nya lagen ange att upptag- |
|
ningar och uppteckningar som finns kvar i Sverige efter redovisning till |
|
den andra staten, ska bevaras till dess det utländska förfarandet har av- |
|
slutats samt påminner om att vissa förordningsregler om underrättelse- |
|
skyldighet behövs. |
|
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag i avsnitt 8.5.5 |
196 |
och 8.7.1 innebär att rättegångsbalkens regler ska tillämpas såväl vid |
|
prövningen som vid verkställigheten av en utredningsorder för hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. När det gäller tillämpningsområdet för artikel 30 och användningen av de begrepp som återfinns i rättegångsbalken i stället för direktivets termino- logi, hänvisas till avsnitt 7.7.8 och 8.3.3.
Åklagaren handlägger en utredningsorder för hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och prövar initialt om det finns förutsättningar för att erkänna och verkställa en sådan utred- ningsorder. Om åklagaren inte beslutar att vägra erkännande och verk- ställighet, ska han eller hon överlämna ärendet till rätten som prövar om förutsättningarna för erkännande och verkställighet är uppfyllda. För rättens prövning gäller bestämmelserna i 27 kap. 21 § och
När en verkställbarhetsförklaring har meddelats ska utredningsordern verkställas. Av artikel 30.6 följer att myndigheterna i utfärdande respek- tive verkställande stat, ska samråda med varandra om hur en hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska verkställas. Verkställighet får ske antingen genom omedelbar överföring av meddelanden eller uppgifter om meddelanden till den utfärdande staten, eller genom att upptagning eller uppteckning av meddelanden eller uppgifter om meddelanden sker i den verkställande staten för att sedan redovisas till den utfärdande staten. I fall där hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation sker genom omedelbar överföring från Sverige till den andra staten, genomförs av- lyssningen eller övervakningen rent faktiskt i den andra staten. Att upp- tagning eller uppteckning sker i Sverige innebär däremot att avlyssningen eller övervakningen verkställs här.
Motsvarande ordning gäller i dag enligt lagen om internationell rättslig hjälp när Sverige biträder en annan medlemsstat. Enligt 4 kap. 25 a § prövar åklagaren om verkställigheten av rättens beslut, under betryggan- de former, kan ske genom omedelbar överföring eller om upptagningen eller uppteckningen ska ske i Sverige. De överväganden som åklagaren ska göra är om det finns tekniska förutsättningar för en omedelbar över- föring samt att säkerhets- och integritetsaspekter är tillgodosedda (prop. 2004/05:144 s. 168 f.). Regeringen anser att motsvarande bestämmelser bör gälla vid verkställighet enligt den nya lagen, dvs. det bör vara åkla- garen som beslutar hur verkställigheten ska genomföras. I den nya lagen bör således, som också föreslås i promemorian, införas bestämmelser om att verkställighet kan ske antingen genom omedelbar överföring eller genom upptagning och uppteckning i Sverige. Vidare bör i lagen anges att beslut om hur verkställighet ska ske, fattas av åklagaren efter samråd med den andra statens behöriga myndighet.
I 4 kap. 25 och 25 a §§ lagen om internationell rättslig hjälp finns be- stämmelser om vilka av rättegångsbalkens regler om granskning och be- varande av upptagningar och uppteckningar samt underrättelse till en- skild, som ska tillämpas vid bistånd enligt den lagen. Eftersom omstän- digheterna vid verkställighet av en utredningsorder för hemlig avlyssning
Prop. 2016/17:218
197
Prop. 2016/17:218 och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation motsvarar de
|
som gäller vid bistånd enligt lagen om internationell rättslig hjälp, anser |
|
regeringen att motsvarande bestämmelser bör införas i den nya lagen. |
|
Vid verkställighet genom omedelbar överföring bör uppteckningar |
|
eller upptagningar av meddelanden inte få göras i Sverige (jfr 4 kap. |
|
25 a § lagen om internationell rättslig hjälp). I dessa fall kommer upptag- |
|
ningen eller uppteckningen ske i den andra medlemsstaten och då finns |
|
det inga skäl för att detsamma ska ske i Sverige. Genom att ingen |
|
upptagning eller uppteckning sker i Sverige, blir bestämmelsen i 27 kap. |
|
24 § rättegångsbalken om granskning, bevarande och förstöring av det |
|
avlyssnade eller övervakade materialet inte tillämpliga. Inte heller finns |
|
några skäl att bestämmelserna om underrättelse till enskild ska tillämpas. |
|
Avlyssningen eller övervakningen sker i den andra medlemsstaten och |
|
den statens regler om underrättelser bör tillämpas. I de fall åklagaren, i |
|
avvaktan på rättens prövning, har meddelat ett beslut om att erkänna och |
|
verkställa en utredningsorder för nu aktuella åtgärder (se avsnitt 8.5.3) |
|
bör en verkställighet genom omedelbar överföring få ske först efter det |
|
att rätten fastställt åklagarens verkställbarhetsförklaring. |
|
När verkställighet av utredningsordern däremot sker genom uppteck- |
|
ning eller upptagning av meddelanden eller uppgifter om meddelanden, |
|
genomförs åtgärden i Sverige enligt de förutsättningar som gäller under |
|
en förundersökning. Det innebär att reglerna i 27 kap. 24 § första stycket |
|
rättegångsbalken ska tillämpas, dvs. det avlyssnade eller övervakade |
|
materialet ska granskas och materialet får endast bevaras i de delar de är |
|
av betydelse ur utredningssynpunkt. Samtidigt ligger det i sakens natur |
|
att de svenska myndigheter som genomför avlyssningen eller övervak- |
|
ningen svårligen kan bedöma vad som är av intresse i den andra statens |
|
brottsutredning. Av det skälet bör det införas en bestämmelse i den nya |
|
lagen om att upptagningar eller uppteckningar av meddelanden eller upp- |
|
gifter om meddelanden inte behöver granskas enligt nämnd bestämmelse. |
|
Av 27 kap. 24 § andra stycket framgår också att upptagningar och upp- |
|
teckningar ska bevaras till dess förundersökningen lagts ned eller avslu- |
|
tats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. Därefter ska de för- |
|
störas. I vissa fall får upptagningarna och uppteckningarna bevaras även |
|
efter denna tidpunkt (se tredje och fjärde styckena i nämnda bestämmel- |
|
se). Eftersom det vid verkställighet av en utredningsorder inte pågår en |
|
förundersökning eller rättegång i Sverige bör, som påpekas av Säkerhets- |
|
och integritetsskyddsnämnden, frågan om bevarande och förstöring av |
|
material som finns kvar i Sverige regleras särskilt. Regeringen anser |
|
dock inte att materialet ska b |