RIKSDAGENS PROTOKOLL

1918. Andra kammaren. Nr 31.

Onsdagen den 20 mars, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 13 innevarande
mars förda protokollen.

§ 2.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 79, till Konungen i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående bidrag till vissa odlingsföretag m. m. ävensom
fyra i ämnet väckta motioner.

§ 3.

Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 152, med förslag till förordning angående längden å salubållen
ved;

nr 173, angående utsträckning i tiden för utfästelse av inköp för
statens räkning av produkter, framställda vid något med understöd
av statsmedel anlagt potatistorkeri; och

nr 174, angående efterskänkande av viss kronan tillkommande
fordran av jägmästaren i Stockholms revir A. E. A. F. Maass.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 4.

Föredrogos vart för sig:

bevillningsutskottes betänkande, nr 23, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utsträckning av tiden för tullfri disposition
a,v tullpliktiga utställningsföremål, som införts till baltiska
utställningen i Malmö år 1914;

lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Andra hammarens protoholl 1918. Nr 31. 1

Sr 81. 2

Onsdagen den 20 niars, f. m.

Maj:t angående utredning om arbetstidens längd inom vissa arbetsområden
samt fastställande av maximalarbetstid m. m.; och

nr 30, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen angående
handelsregister, firma och prokura; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, angående statsbidrag
till mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag för täckande
av viss förlust; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av lösenavgift för godkännande av rekvisition av socker för industriell
tillverkning m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 5.

Vidare föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 31 A, angående
reglering av utgifterna för kapitalökning för år 1919 i vad angår
jordbruksärendena.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 6 och 7.

Lades till handlingarna.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9 och 10.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 31 B, angående
reglering av utgifterna för kapitalökning å tilläggsstat till
rikssta.ten för år 1918 i vad angår jordbruksärenden.

Onsdagen den 20 mars, f. in.

3 Nr SI.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—5.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Herr statsrådet Palmstierna avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 164, angående pension till förre båtsmannen Lameck Elof
Johansson Fridén.

Denna proposition blev på begäran bordlagd.

§8.

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande,
nr 32, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om lantmannaskolors förseende
med jordbruk blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Ang. ändring i
väckta motioner om ändring i vissa delar av lagen om val till riks- la9en om val
dagen; och yttrade därvid: titl nks,lasen Herr

Hederstierna: Jag skall icke framställa något yrkande
i detta ärende, men jag kan icke underlåta att understryka de
betänkligheter, som konstitutionsutskottet i ett visst avseende här
anfört. Det störa valkrångel och det myckna valtrassel, som ägde
rum förra året vid riksdagsmannavalen, hava naturligtvis hos alla
väckt en önskan att om möjligt kunna förebygga ett återupprepande
härav. Jag måste emellertid från min föregående verksamhet såsom
ledamot av regeringsrätten intyga, att det icke är blott förra
året, som sådant valkrångel ägt rum, utan jag har under de gångna
år,o då den nya vallagen gällt, fått upprepade erfarenheter om, huru
svårt det tydligen är för valförrättarna att fullt iakttaga lagens
former. Man har numera kommit så långt, att genom prejudikat
är fastslaget, att om eu valförrättare har genom vårdslöshet vållat,
att inom hans distrikt röstsedlar blivit kasserade, och dessa röstsedlar
äro så många, att de kunnat inverka på valet, undanröjes
hela valförrättningen i den valkretsen. Jag nar själv varit med
om att skapa detta prejudikat i regeringsrätten, och det var, synes
det mig, alldeles nödvändigt att göra sä. Det är nämligen varje
valmans rätt att kräva, att den röstsedel han avgiver får den kraft
och giltighet, som den enligt lag bör hava, och det får icke bero på

Nr 31. 4

Onsdagen den 20 mars, f. in.

Ang. ändring i en valförrättare, att valmännens rätt i detta fall eluderas. Vidare
lagen om val gr det nödvändigt att förebygga, att ens den misstanken uppstår,
tM riksdagen• eu valförrättare med fullt uppsåt begått något formfel för att
(Forts.) fä valförrättningen i vad rör hans distrikt undanröjd.

När nu kostitutionsutskottet har gått att pröva vad man skulle
kunna göra för att förhindra de många upphävanden av val, som
äga rum, har utskottet till en början föreslagit, att man skall vid
varje val utgiva en handledning för valförrättarna.

Jag tror, att denna åtgärd är synnerligen klok. Man kan ju
tycka, att valförrättarna skulle hava nog med att följa vallagen,
som är mycket klar och tydlig, men jag tror, att det är en hjälp
för dem, att de få ett särskilt papper, där det står precis vad de
hava att göra.

Vidare har konstitutionsutskottet föreslagit, att staten skall
anskaffa valkuvert och lämna ut dem till de valförrättare, som
begära det.

Även detta tror jag är mycket klokt och förutseende.

Men sedan kommer man till det tredje förslaget, som konstitutionsutskottet
upptagit till prövning, gentemot vilket utskottet
visserligen har ställt sig mycket kyligt, men vilket utskottet dock
tänkt sig skulle kunna genomföras.

Konstitutionsutskottet har tänkt sig den möjligheten, att
Konungens befallningshavande skulle såsom nu taga upp valkonvoluten,
räkna valsedlarna och göra valförrättningen fullständig,
men när Konungens befallningshavande funnit, att inom något
distrikt formfel blivit begångna, skulle Konungens befallningshavande
beträffande detta distrikt upphäva valet och föreskriva
nytt val. Det är således blott i de särskilda distrikt, där formfel
blivit begångna, som ny valförrättning skulle äga rum.

Mot ett sådant förfärande har konstitutionsutskottet självt
anfört, att denna utväg icke bör anlitas, därför att de distrikt, där
valet bleve upphävt, skulle bliva utsatta för en sådan press frän
de olika partiernas sida. Man har nämligen fullkomligt klart för
sig, hur många röster som behövas för att kasta om valutgången,
och man skulle då försöka att driva upp alla valmän inom dessa
distrikt och bearbeta dem för att förmå dem att rösta i den riktning
man önskar.

Konstitutionsutskottet vill självt icke gå denna väg. I stället
har man, i anslutning till vad en motionär i denna kammare föreslagit,
tänkt sig, att Konungens befallningshavande skall gå igenom
allt det, som i formellt avseende kräves, för att valsedlarna skola
vara giltiga, granska omslagen, granska sigillen, taga npp dessa
omslag, granska valkuverten etc. Sedan Konungens befallningshavande
gjort detta, skulle valförrättningen avslutas för den gången,
och då skulle man se efter, i vilka distrikt man förfarit oriktigt,
och där skulle föreskrivas nya val.

Konstitutionsutskottet har tänkt sig möjligheten att kunna gå
fram den vägen, men har dock självt anfört vissa betänkligheter

Onsdagen den 20 mars, f. in.

5 Nr 31.

däremot, och det är dessa jag skall be att särskilt få framhålla Ang. ändring i
från en annan synpunkt än konstitutionsutskottet gjort. ln,Jm. om val

Det är nog så. att när ett val är förrättat i eu''krets, veta de tU‘ riksda3enolika
partiernas ledningar ganska väl, hur valet utfallit. Man har (Forts-l
visserligen icke de exakta siffrorna, men man känner ändå något
så när, vilken utgången blivit. Skulle Konungens befallningshavande
upphäva valet i några distrikt, skulle säkerligen precis
samma olägenheter inträffa, som jag nyss framhöll ifråga om de
fall, där Konungens befallningshavande fullständigt avslutat valförrättningen,
och som konstitutionsutskottet självt anser vara så
avskräckande, nämligen att partiledningarna skulle bearbeta de
stackars valmännen i de distrikt, som fått valet upphävt. Den av
konstitutionsutskottet påpekade olägenheten i förra fallet kommer
säkerligen att stå kvar även i detta fall.

Jag vill även framhålla eu annan olägenhet.

Som jag nyss sade, undanröjes icke av regeringsrätten eu valförrättning
i en krets, därest icke de begångna felen äro av den
art, att de komma att å valutgången inverka. Således kan regeringsrätten
i massor av fall säga: här har valförrättaren förfarit
oriktigt, men som det icke inverkar på valet, får detta stå fast.

Om man nu skulle förfara, såsom konstitutionsutskottet tänkt sig, så
vet man icke valresultatet, utan regeringsrätten blir nödsakad att i
alla de fall, där formfel blivit begångna, föreskriva, att valen skola
göras om. Och då dessa fäll äro legio i olika kretsar, så blir det
en massa upphävda val i massor av distrikt. Den rigel, som man
hittills haft genom att icke upphäva valet, om felen icke inverka
på valresultatet, blir fråndragen, och då kan det icke bli något
annat resultat, än att valen upphävas i alla distrikt, där fel blivit
begångna. Man kommer således ur askan i elden, och man slipper
ifrån upphävande av val i hela kretsar men kommer att få upphäva
val i massor av distrikt. Det är en olägenhet, som jag skulle
vilja hava antecknad till protokollet med hänsyn till ärendets
vidare prövning.

Jag har intet yrkande.

Herr Larsson i Västerås: Herr talman! Då den siste talaren
icke gjort något yrkande, kunde jag hava avstått från ordet. Men
jag vill fästa uppmärksamheten vid det förhållande, att här naturligtvis
finnas, och kunna även påpekas, en hel del olägenheter,
som anknyta sig till det förfaringssätt, som i motionerna hava föreslagits
rörande distriktsnyval, och detta har också utskottet pekat
på. Men å andra sidan får man icke förbise, att det är en verkligt
stor olägenhet, att, därför att ett fel blivit begånget av en
valförrättare i ett valdistrikt, en hel valkrets skall behöva gå till
nyval. Detta är en väsentlig olägenhet, och därtill kommer en
annan,, som man icke heller får förbise, och det är, att när masskassering
sker i ett valdistrikt, bliva de valmän, som höra hemma
inom detta distrikt, helt och hållet berövade sitt inflytande på
valet.

Nr 81. 6

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. ändring i
lagen om val
till riksdagen.
(Forts.)

Ang. ändring i
§§ 4 och 28
regeringsformen.

Det är dessa synpunkter, som gjort, att utskottet för sin del
ansett, att även frågan om distriktsnyval är värd att tagas under
övervägande vid den blivande utredningen.

- Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Vidare föredrogos vart för sig konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa hänseenden
av förordningen om landsting m. m.: och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag angående beräknande av röstvärdet enligt kommunalförfattningarna
för skattskyldig, vars beskattningsbara inkomst blivit vid bevillningstaxeringen
år 1918 av viss anledning nedsatt.

Vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt bifölls av kammaren.

§ 11.

Till avgörande förelåg nu konstitutionsutskottets utlåtande, nr
7, i anledning av väckta motioner dels om ändring i § 28 regeringsformen,
dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i §§ 4
och 28 regeringsformen.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 306, hade herr
Engberg m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i regeringsformens § 28, att dess sjunde punkt erhölle följande lydelse:
»Till prästerligt ämbete kan endast den utnämnas, som bekänner
den rena evangeliska, läran».

Vidare hade herr Möller rn. fl. i en likaledes inom andra kammaren
väckt motion, nr 309, yrkat, att riksdagen ville besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av §§
4 och 28 regeringsformen, att orden »av den rena evangeliska läran»
i § 4 utginge och att § 28 bringades i överensstämmelse med denna
ändring.

Konstitutionsutskottet, som till behandling i ett sammanhang
förehaft ovannämnda motioner, hemställde, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta. utreda,
i vilken utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska
läran skulle kunna bortfalla för de ämbeten och .tjänster, som omnämndes
i §§ 4 och 28 regeringsformen, och till riksdagen inkomma
med de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer av:

herrar Clason, Bellinder, von Geijer, greve Alexander Eamilton.

Onsdagen den 20 mars, f. in. 7

Meurling, Olsson i Broberg och Sundberg, som på vissa i reservationen
angivna grunder hemställt om avslag på motionerna; samt

herrar von Menteer och Itäf, som med ett särskilt uttalande likaledes
hemställt om avslag å motionerna.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Räf, som yttrade: Ja, herr talman, såsom herrarna be hagade

finna är det utskottets beslut, som här föreligger, fattat
av elva vänstermän gent emot nio högermän inom konstitutionsutskottet.
Och jag ber att få fästa uppmärksamheten på att den
fråga, som här är före, är en bland de många antikristliga motionernas
vid denna riksdag allra främsta fråga.

Het är nämligen på det sättet, att herr Engberg m. fl. i motion
nr 306 vilja hava uteslutet ur regeringsformens § 28 det villkoret,
att de som skola meddela undervisning i kristendom eller
teologisk vetenskap, skola vara sådana, som bekänna den rena
evangeliska läran. Således vill herr Engberg att endast prästerna
skola vara av den rena evangeliska läran, eller den enda ropande
rösten i öknen. Vidare ha vi en annan motion nr 309, avgiven av
herr Möller m. fl. Hen ingriper mot två paragrafer i regeringsformen,
nämligen §§ 4 och 28. Paragraf 4 angiver Konungens
rätt att till statsråd utnämna svenska män, som äga vissa angivna
egenskaper och då bland annat, att de skola vara »av den rena
evangeliska läran». Detta villkor vill motionärerna ha bort. Dessutom
förekommer i § 28 något, som herr Möller i överensstämmelse
med sitt ändringsförslag rörande § 4 vill ha ändrat. Det
förhåller sig så, att de, som skola såsom domare eller innehavare
av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga,
som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar
inom den svenska kyrkan, också skola tillhöra den rena evangeliska
läran. Och då denna bestämmelse givetvis går ut även över statsråden,
vill herr Möller hava den förändrad i överensstämmelse med
den nya lydelsen i § 4.

Formellt sett är det således endast det där lilla uttrycket »den
rena evangeliska läran» man vill åt. Men såsom i allmänhet vid
grundlagsförändringar, har den lilla förändringen en mycket stor
räckvidd. Och i detta fall är det som reservanterna herr Clason
m. fl. säga: »De föreliggande motionerna liksom åtskilliga andra
vid denna riksdag väckta avse att i grund förändra det hävdvunna
förhållandet mellan stat och kyrka i Sverige.» Och konstitutionsutskottet
säger självt på sid. 11 — om herrarna slå upp, så står
det i början på sista stycket: »Utskottet vill erinra, att ifrågavarande
stadgande äger synnerligen stor praktisk räckvidd. Det
gäller för lärarebefattningar vid de teologiska fakulteterna, för
alla lärarbefattningar vid läroverk och gymnasier, i vilka ingår
skyldighet att undervisa i kristendom, för det stora flertalet folkskollärarebefattningar
och för alla lärarebefattningar vid semina -

Nr 81.

Ant), ändring i
§§ 4 och 28
regeringsformen.

(Forts.)

Nr 31. 8

Onsdagen den 20 mars, f. in.

Ang. ändring i rier.» Därav torde var och eu kunna förstå, att det som vi här
§§ 4 och 28 behandla, är av synnerligen stor vikt. Men konstitutionsutskottets
regenngsfor- majorj^ sviktar icke i knävecken titan säger på samma sida 11,
me"'' att det har »intet att invända mot det av herr Möller framlagda

0 '' skrivelseförslaget» och i princip »icke heller någonting att erinra

mot herr Engbergs förslag». Allting är gott, och allting synes
vara bra i den vägen för konstitutionsutskottet anno 1918. Eu är
det emellertid på det sättet, såsom jag sade i början av mitt anförande,
att skulle vad som här förekommer bliva realiserat återstår
i grundlagarna egentligen praktiskt taget icke något annat
av ifrågavarande natur än att Konungen skall vara av den rena
evangeliska läran ävensom prästerna. Jag behöver ej närmare beskriva
för riksdagens ledamöter, vad detta vill säga.

Nu förvånar det mig icke alls, att socialdemokraterna i konstitutionsutskottet
gått med sina partikamrater, motionärerna. Det är
helt naturligt då motionerna stå i fullaste överensstämmelse med
det socialdemokratiska partiprogrammets främsta kardinalpunkter.
Däremot hade jag icke trott, beträffande socialdemokrater och libe.
raler, att på detta område ännu åtminstone de tu skulle varda ett.
Men det vill förefalla av skrivelseförslaget, som om de på sista
tiden blivit det. Allra mest förvånar det mig i alla fall, att de
av utskottet, som jag måste räkna såsom tillhörande missionsvännerna,
alldeles oreserverat kunnat gå med på något sådant. Jag
hade annars föreställt mig att missionsvännerna i hela landet skulle
önska kristendomens utbredning och införande i snart sagt alla
länders lagar och grundlagar. Dock visar det sig nu att det ingår
i deras taktik att söka utrensa detta ur t. o. m. vårt eget lands
lagstiftning. Detta har verkat icke blott överraskande utan mycket
nedslående på mig och många andra, och jag befarar, att det måste
verka pinsamt ute i landet, när det kommer ut bland folk, som
förstår vad frågan gäller.

Det är så mycket mera onödigt ett sådant beslut som detta,
som 1909 års riksdag beslöt en skrivelse till Ivungl. Maj:t i ifrågavarande
avseende. Vilja herrarne studera det närmare, så återfinnes
en del av denna skrivelse på sid. 14, nämligen om frihet för
svensk medborgare att utträda ur statskyrkan och i sammanhang
därmed om ändring i gällande lagstiftning därhän att främmande
trosbekännare och de som anmält sig till utträde ur kyrkan ej på
grund därav uteslutas från rätt att deltaga i avgörandet av frågor,
som icke prövas vara av beskaffenhet att böra allenast av kyrkans
medlemmar handläggas. Den saken ligger alltså redan på Konungens
bord.

Nu säger 1913 års konstitutionsutskott något som är anfört
av årets konstitutionsutskott på sid. 9: »Men givetvis måste det

resultat, vartill den av riksdagen begärda utredningen kunde
komma att leda, bliva av den största betydelse för de utträdandes
medborgerliga rättigheter också i övrigt, alltså för deras tillträde
till statens ämbeten. Och i samband därmed måste tydligen samtliga
grundlagens bestämmelser rörande de krav, som i konfessionellt

Oustitigen den mars, f. in.

9 Nr 31.

hänseende ställas pa svenska medborgare för tillträde till statens
ämbeten, således även till statsrådsämbetena, komma under omprövning.
» Ja, samma 1913 års utskott yttrar också: »Om i statsrådet
intages män, som icke tillhörde sagda trosbekännelse» (den
evangeliskt-lutherska), »så kunde dessa icke deltaga i behandlingen
av berörda frågor.» Detta synes mig vara resonlig! talat.

Nu säger emellertid utskottet i år, att 1909 års riksdagsskrivelse,
»såvitt utskottet har sig bekant ännu icke föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd». Jag uttalade i utskottet den förmodan, att
detta icke var riktigt i överensstämmelse med verkliga förhållandet,
och jag tror mig fortfarande kunna hålla på det. Jag ville minnas,
sade jag då, men nu minns jag det, att jag i åtskilliga av Sveriges
tidningar sett den uppgiften, att denna riksdagsskrivelse hade remitterats
till domkapitlen för yttrande, och detta var visst i slutet
av år 1911 eller i början av år 1912. Alltså äro verkligen åtgärder
vidtagna i avseende på den skrivelsen. Då jag kan hava
förtroende för att Kungl. Maj:t i nuvarande stund kommer att
göra sitt bästa med avseende på samma skrivelse, synes det mig,
som om vänstermännen icke borde hava mindre anledning att hysa
förtroende för att Kungl. Maj:t gör vad som bör göras härutinnan.

Innebörden av den i år föreslagna riksdagsskrivelsen är den,
att de medborgare i Sveriges land, som dock fortfarande hava
kristendomen till sin statsreligion, komma att få en konung, som
visserligen bekänner sig till den kristna läran enligt § 2 i regeringsformen,
men som däremot kan komma att sakna någon som
helst rådgivande församling, fullständigt sakna män, som ha intresse
för samma lära, eller som ens nominellt bekänna sig till
den. Detta är den situation man vill framkalla, och jag ber herrarne
betänka vad det vill säga.

Yi få ej heller glömma att statsrådet praktiskt taget har det
avgörande inflytandet på hela det administrativa området, t. ex.
utfärdande av stadgar och förordningar etc. Vi komma ihåg, huru
stavningsukasen kom till stånd år 1903. Det finns icke något
hinder för att ukaser av liknande beskaffenhet på andra områden
kunna komma till stånd.

1913 års konstitutionsutskott hade också, såsom jag säde, en
varmare känsla av detta än årets konstitutionsutskott och jag ber
härutinnan att få hänvisa till sid. 8 i föreliggande utlåtande. Nu
kan man emellertid invända: Yi ha ju i alla fall Konungen, som
representerar den rena evangeliska läran. Ja, men det kan mycket
väl hända, att han kan vara sjuk eller på utrikes resa eller i fält
och i sådana fall handlägger och avgör statsrådet, såsom om
Konungen vore närvarande alla ärenden. Vid sådant förhållande
och om utskottsmajoriteten får sin vilja fram kan den kristna
läran bliva fullständigt i saknad av representant vid sådant avgörande.

Om det är farligt att gå med på denna punkt, är det icke
mindre farligt utan mycket värre ifråga om den punkt, mot vilken
herr Engbergs m. fi. motion riktar sig. Om det redan nu är syn -

Ang. ändring i
§§ 4 och 2H
regeringsformen.

(Forts.)

Nr 31. 10

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. ändring i
§§ 4 och 28
regeringsformen.

(Forte.)

nemligen betänkligt, såsom jag flera gånger påvisat, med ett icke
så litet antal bland folkskollärarkåren i avseende på deras ställning
till kristendomen, kunna berrarne tänka sig, huru det skulle
bli, om dammluckorna bleve fullständigt uppdragna och hela smutsflödet
av otro finge svämma över barnasjälarne. Jag har exempel
med mig, ifall det skulle krävas, för att visa på vad man redan i
närvarande stund kan prestera i det avseendet.

Nu säger man: Det lärer väl icke gå att lägga något band
på lärarne i alla fall. Det kan då icke bli värre än nu. Jo, det
är just vad det kan bli. nvea om man är folkskollärare eller
lärare vid ett läroverk, och även om man sitter vid Konungens
rådsbord, har man väl kvar något, som heter samvete och på grund
av samvetets bud är man bunden vid 28 § regeringsformen. Kommer
denna att ändras, såsom ifrågasattes, är det såsom herrarne i
konstitutionsutskottet själva sagt nog så, att det blir eu annan
ordning.

Jag skulle nog kunna visa vart det kan leda i detta fall, men
tiden medger icke att närmare ingå på detta ämne. Nu må jag i
alla fall blott säga att jag sällan varit så glad över att äga en
första kammare som nu, där både förstånd finnes och styrka nog
att säga nej till åtskilligt; och med den reservation, som herrarne
här ha framför sig, kan man förstå, att första kammaren lyckligtvis
säger nej till utskottets hemställan. Jag befarar, att beslutet
antagligen kommer att gå i motsatt riktning i andra kammaren,
och det är synnerligen beklagligt.

Emellertid skall jag vid detta tillfälle åtnöja mig att yrka
avslag på utskottets hemställan och bifall till den av herrar von
Mentzer och mig avgivna reservationen, som även innefattar den
av herr Clason m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Olsson i Berg, Andersson i Eliantorp,
Hedin, Jonsson i Hökhult, Johanson i Huskvarna och Sandberg.

Vidare anförde:

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Innan jag går

att i någon mån bemöta den kritik, som av herr Bäf riktades gentemot
konstitutionsutskottets majoritet, så skall jag, eftersom jaginom
konstitutionsutskottet deltagit i behandlingen av detta ärende,
be att få fästa uppmärksamheten på några principiella synpunkter,
som det gäller att taga fasta på, när man har att behandla den
här frågan, och jag skall då be att först ett ögonblick få dröja vid
det begrepp, som i denna fråga otvivelaktigt är det centrala, nämligen
begreppet »bekänna den rena evangeliska läran».

Det innefattar, därom kunna vi alla vara ense, ostridigt en
sak, nämligen att man skall vara formellt kyrkoskriven, alltså formellt
vara skriven i en evangelisk-luthersk församling. På frågan,
huruvida utöver den formella kyrkoskrivenheten tarvas ett försanthållande
av den rena evangeliska läran, d. v. s. innehållet i den

Onsdagen den 20 mars, f. in.

11 Xr 81.

oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 och Uppsala mötes
beslut av år 1593, utfalla svaren högst olika. Somliga svara,
att det räcker med enbart den formella kyrkoskrivenheten, andra
åter svara, att utöver denna formella kyrkoskrivenhet dessutom
måste krävas, att man i sin övertygelse omfattar kyrkans bekännelse.

Ställer man sig på den första ståndpunkten, bör naturligtvis
redan från början en sak vara ställd utom diskussion, och det är,
att en grundlagsenlig diskvalifikation i religiöst avseende i så fall
kan föreligga först i och med att vederbörande formellt utträder
ur statskyrkan. Ställer man sig åter på den andra ståndpunkten,
d. v. s. att man kräver en inre tillhörighet till kyrkan, ja, då inses
lika omedelbart, att grundlagsenlig diskvalifikation i religiöst
hänseende föreligger, när någon varder förvunnen att i sin övertygelse,
avvika från innehållet i kyrkans bekännelseskrifter.

Det är nu emellertid att märka, att det enda som kan rättfärdiga
den påtalade bekännelsens existens i vad avser § 28 regeringsformen
är, att den skall utgöra någon slags garanti emot irrlärighet,
en sak som också betonades av herr Räf i hans anförande.
Det kan uppenbarligen icke sökas någon annan förnuftig mening
för bestämmelsens förhandenvaro. Men om det förhåller sig på
det sättet, är det också uppenbart, att den sistnämnda innebörden
av stadgandet, nämligen att utöver den formella kyrkoskrivenheten
skulle fordras en inre tillhörighet till kyrkan, blir omöjlig att
praktiskt upprätthålla. Det skulle i det fallet innebära, att man
skulle utan vidare omfatta uti sin övertygelse vad som föreligger
i kyrkans bekännelseskrifter. Tolkar man det då på det första
sättet, då är jag tillbaka till vad jag nyss sade, att det kan endast
vara det formella utträdet ur kyrkan, som kan vara diskvalifikationsgrund.

Ifråga blir emellertid, om man icke här från kyrkligt håll
också kan hävda en tredje ståndpunkt, och det gör man uppenbarligen
i den tolkning, som under de senare åren blivit auktoriserad
från det hållet, nämligen att man däruti inlägger betydelsen
av en s. k. preventiv garanti mot irrlärighet.

Det utvecklades i första kammaren år 1910 utav biskop Billing
vad man menar med en preventiv garanti i detta hänseende.
Det var när det gällde frågan om inträdesbestämmelser till seminarierna
Herr Billing yttrade därvid bland annat: »Om det står i en lag
såsom villkor för inträde i ett seminarium, att man skall bekänna
den rena evangeliska läran, kan det i den praktiska tillämpningen
icke få någon annan betydelse, än att den, som visar sig vara medlem
av den svenska kyrkan måtte anses bekänna den rena evangeliska
läran, tills det blir ådagalagt av någon annan, att han icke
det gör.»

Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet på det egendomliga
i denna tolkning, i det att den förutsättning, som skall
fyllas, för att man i religiöst hänseende skall vara grundlagsenlig!
kvalificerad, är en annan än den förutsättning, i vilken man skall

Ant/, ändring i
§§ 4 och 28
regeringsformen.

(Forts.)

Nr 31. 12

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang ändring i
§§ 4 och 28
regeringsformen.

(Forts.)

brista för att i religiöst hänseende vara grundlagsenlig! diskvalificerad.
En sådan position är uppenbarligen ohållbar, ty sunt förnuft
säger, att endast försyndelse emot den bestämmelse, som gör
mig i religiöst hänseende kvalificerad, kan göra mig i samma avseende
grundlagsenlig! diskvalificerad. Alltså: därest det är så,
att vad som i religiöst hänseende grundlagsenligt kvalificerar
mig är den formella kyrkoskrivenheten, är det uppenbart, vid den
ringaste eftertanke, att endast utträde ur kyrkan kan i religiöst
hänseende göra mig grundlagsenligt diskvalificerad.

Den grundlagstolkning, mot vilken jag därför på den punkten
skulle vilja vända mig, resonerar alltså på följande sätt. Den
säger, att kyrkoskrivenhet får räcka såsom garanti, ty denna kyrkoskrivenhet
presumera!’ en inre tillhörighet till kyrkan. Ådagalägger
däremot en efterhandsprövning, att denna presumtion är oriktig,
d. v. s. att ens kyrkoskrivenhet icke motsvaras av en inre
kyrkotillhörighet, så skall man anses vara grundlagsenligt diskvalificerad.
Samma gäller alltså även, om eu förhandsprövning uppdagar,
att presumtionen är oriktig. Men det torde utan vidare
std klart, att med en dylik grundlagstolkning är i § 28 faktiskt inlagt
ett krav på att en formell kyrkoskrivenhet skall motsvaras
av en inre kyrkotillhörighet. Med andra ord, denna nyare tolkning
avlägsnar endast skenbart stadgandets innebörd utav ett krav på att
man skall i sin övertygelse omfatta kyrkans lära. Yi äro realiter
tillbaka till den gamla ståndpunkten igen, i det att man gör gällande,
att man har rätt att bakom den formella kyrkoskrivenheten
också fordra en inre tillhörighet till kyrkan.

Men om det alltså står klart, att man genom en dylik uttolkning
inte kan komma någon annan väg än tillbaka till den gamla
ståndpunkten, då inställer sig frågan: Vad menas då här med den
rena evangeliska läran? Ja, det är tydligen uttalat i våra författningar:
Det är Uppsala mötes beslut, och det är den oförändrade
augsburgska bekännelsen. Därutöver ha vi inga bekännelseskrifter,
som räknas till den rena evangeliska läran. År det nu verkligen
herr Käfs uppfattning, att man fortfarande kan tvinga alla
medborgare att stå kvar på den åskådnings grundval, som markerats
i dessa bekännelseskrifter, avslutade för vårt vidkommande
1593? Har det undgått herr Rafs och de andras uppmärksamhet,
vilka stå på samma sida som han, att vi efter den tiden ha sett
en stor och betydande teologisk forskning uppblomstra, hur den
ena dogmen efter den andra har skjutits åt sidan och hur man
fått pruta av mycket, som man före 1593 betraktade som oeftergivligt?
Har det undgått reservanternas uppmärksamhet, att hela
den moderna teologien skulle med den tolkning, som herr Räf vill
ge åt dessa bestämmelser, drabbas av straff enligt den grundlagstolkning,
som auktoriseras på det hållet? Universitetsteologien har
på den punkten börjat vandra sina egna vägar, men skolundervisningen,
den står alltjämt och stampar på samma ståndpunkt. Det
har uppstått en klyfta mellan de båda åskådningarna, eu klyfta,
som sannerligen inte kan övervinnas på annat sätt, än att man

Onsdugeu den 20 mars, f. in.

Nr »1.

bär också tar konsekvenserna av den nya tiden och släpper efter
på bekännelsetvånget.

Det är att märka, att våra grundlagar ställa samma renlärighetskrav
på folkskolläraren som på teologie professorn, på seminarieläraren
som på teologie professorn. Men hur tillämpas det?
Ja, om vi titta på universitetsstatuterna, finna vi där i § 53, att
det enda, som kräves av en lärare vid universitetet — han må
tillhöra teologiska fakulteten eller någon annan fakultet — är, att
lian skall ha ådagalagt vetenskaplig skicklighet. Däremot har
inan, när det gäller folkskolelärare och seminarielärare gått längre,
i det att man i de särskilda författningarna inlagt bestämmelser,
som ställa större krav på dessa än på de förra. Jag erinrar i
detta avseende om folkskolestadgans § 18, där det säges, att såväl
ordinarie som extra ordinarie skollärare skall vara känd för gudsfruktan,
eller stadgan för folkskoleseminarier § 15, där det heter:
»Den som skall anställas som lärare eller lärarinna i kunskapsämne
vid seminarium och vid övningsskolan bör bekänna sig till
den rena evangeliska läran, vara känd för gudsfruktan och göda
seder.» Och i § 19 mom. 1 av samma stadgar heter det vidare:
»För att kunna förordnas såsom lärare i övningsämne vid seminarium
fordras att vara känd för gudsfruktan och goda seder.»

Ja, som herrarna märka, ställas här utöver vad som står i
grundlagen långt strängare krav på renlärighet för folkskollärarnas
och seminarielärarnas vidkommande än som ställes på de teologie
professorerna. Detta är en omständighet, som uppenbarligen icke på
förnuftig grund kan motiveras och längre upprätthållas. Jag skulle
vilja till herr Räf på den punkten hemställa, huruvida han anser det
rimligt, att man här skall ställa strängare renlärighetskrav på
den, som innehar en lärarbefattning i matematik vid ett folkskollärareseminarium,
än på den, som har en lärarbefattning i matematik
vid högre allmänt läroverk. Ty som herr Räf har sig bekant,
ställes på den, som har en lärarbefattning vid högre allmänt
läroverk intet särskilt renlärighetskrav, annat än när det gäller
lärare i kristendom, men vid folkskoleseminarierna ställes detta
renlärighetskrav inte bara på läraren i kristendom utan på samtliga
andra lärare, även gymnastiklärare och teckningslärare. Jag
undrar, om herr Räf skulle anse den rena evangeliska läran vara
hotad, därest en gymnastiklärare eller en teckningslärare vid ett
folkskoleseminarium icke skulle råka fylla de bestämmelser den
särskilda författningen kräver, att han skall fylla i detta avseende.

Men vidare är det också att märka, att hela den åskådning,
som framträdde i herr Rafs anförande, har fått ett sjungande
underbetyg av åtskilliga målsmän för den evangeliska teologien
själv. Jag skall taga ett exempel. Den man, som man näst efter
Luther inom den protestantiska kyrkan betraktar som den främste
målsmannen för evangelisk-luthersk teologi, nämligen Harnack, en
man som utav den evangeliska trons beskyddare, kejsaren av Tyskland,
för sina förtjänster om teologien har fått ett von framför

Ang. ändring i
§§ 4 och 2S
regeringsformen.

(Forte,)

Nr 31. 14

Onsdagen den 20 mars. f. m.

Ang. ändring i namnet och som nu alltså heter Adolf von Harnack, har gjort ett
§§ 4 och 28 särskilt märkligt uttalande med avseende på forskningsfrihet och
regerwy^f°r- jag skall be att till herr Rafs begrundande få andraga

(Forts) detta uttalande. Han säger: »Med hänsyn till forskning och kunskap
måste friheten vara utan skrankor, emedan här en villkorlig
frihet icke är någon frihet längre. Det finns saker, som kunna
halveras och likväl besitta en del av sin kraft. Men till dessa
hör icke forskningens och kunskapens frihet. Man har den eller
man har den inte. Halva friheten är också bundenhet, bara mildare.
Religionen på sitt högsta stadium vill icke veta av en sådan
frihet, ty sanningen gar för den över allting annat. Den
skulle hellre do i sin frihet, om det vore möjligt, än pålägga sig
eu boja, som trycker den. — — Lika visst som på religionens
högsta stadium en konflikt med den fria forskningens princip är
utesluten, emedan denna är religionens egen princip, lika visst är
det, att denna princip råkar i en oundviklig och varaktig konflikt
med auktoritetsreligionen.»

Ja, där hör herr Räf, huru en av de främsta målsmännen för
den protestantiska teologien i nutiden bedömer de förhållanden,
som här beröras i § 28, och särskilt den bestämmelse därstädes,
som gäller lärare i teologi.

Men har herr Räf vidare tänkt på en annan sak, det förhållandet
nämligen, att man å universitetsteologiens sida åtnjuter en
frihet, som icke åtnjutes av dem, som i sin undervisning återgiva
vad universitetsteologien säger. Om en folkskollärare faller på
den idén att i sin undervisning referera vad den teologiska forskningen
har fastställt, kan han bliva avskedad. Yi hade år 1915
ett fall uppe i Ångermanland, som kanske herr Räf känner till,
där en folkskollärare endast därför, att han vågade betvivla ändamålsenligheten
av Noaks ark, ställdes till rätta för denna sin irrlärighet.
Jag undrar, om man i dylikt fall skulle inskrida mot
en universitetsteolog. Man inskrider icke mot dessa trots att de,
såsom det nog är herr Räf bekant, numera förneka icke blott
mera periferiska dogmer, utan även så centrala dogmer som den
om Jesu uppståndelse eller, det må icke förtigas, dogmen om Jesu
gudom.

Man förstår, att här råder en orättvisa, som det gäller att
avlägsna. Det är icke, såsom herr Räf sökt framställa saken, det
avgörande att få en attack mot kristendomen och mot den evangeliska
läran. I den reservation, som herrar Räf och von Mentzer
avfattat, ha de verkligen uttryckt sig på det sättet, att läsaren
får det intrycket, att den evangeliska lärans vara eller icke vara
hänger därpå, huruvida dessa grundlagsbestämmelser alltjämt finnas
till. Jag undrar, huruvida det kan vara sanning, såsom herrar
Räf och von Mentzer säga här i reservationen: »Våra förfäder
hava i vårt älskade fosterland och dess samhällsordning åt oss
överlämnat ett stort och härligt arv. Den dyrbaraste klenoden i
detta arv är den rena evangeliska läran. I striderna för denna
hava de givit sina liv och sitt blod. För att även för framtiden

Onsdagen den 20 mars, f. m.

15 Nr Öl.

bevara denna klenod, hava de i våra grundlagar infört stadganden,
vilkas rubbning .skulle vara av mycket ödesdiger art.» De fäder,
som herr Räf här har i åtanke, skulle väl vara lfiOO-talets fäder,
tänker jag mig. Men herr Räf har väl märkt, att denna grundlagsbestämmelse
undergått åtskilliga förändringar efter 1600-talet.
Just 1600-talets ortodoxi var ett förtvivlat och storstilat försök
att tillämpa den rena evangeliska läran i praktiken, att draga
ut den till sina yttersta konsekvenser. Men detta försök strandade,
och när vi fingo religionsfrihetsedikten under Gustaf III,
och när vi kommo fram till år 1867, skötos där sådana bräscher i
den muren, herr Räf, att det vill sannerligen till att sätta sin
läsekrets på ett intellektuellt kraftprov, därest man skall söka inbilla
den, att i detta fall skulle föreligga den första attacken
gent emot den ståndpunkt, som intagits av våra s. k. fäder.

Men jag vill övergå från den sidan av saken till att påpeka
eu annan. De reservanter, som här i betänkandet uppträtt före
herrar von Mentzer och Räf, ha särskilt fäst sig vid det krav,
som framburits av herr Möller i hans motion på borttagandet av
renlärighetskravet för statsråden. Reservanternas resonemang i
den punkten är ganska karakteristiskt; det lyder ungefär på detta
sätt: Konungen skall enligt regeringsformen § 2 vara utav den
rena evangeliska läran, därlör skola även de, som inträda i Konungens
stad och ställe vara av den rena evangeliska läran. Riksstyrelsen,
varom talas i §§ 39—42 regeringsformen, består av statsrådet,
och såsom inträdande i Konungens ställe skall statsrådet,
mena reservanterna, vara av den rena evangeliska läran, och detsamma
skall då också enligt reservanternas mening gälla i fråga
om tillförordnad regering enligt § 43 regeringsformen. Men det
är karakteristiskt för reservanternas resonemang, att de fortsätta
och gorå gällande, att då skola också de enskilda medlemmarna av
statsrådet vara av den rena evangeliska läran.

Jag skulle mot hela detta resonemang vilja invända, att det
vilar på en sofistisk tankegång.

För det första överför det den bekännelseskyldighet som gäller
Konungen personligen, till statsrådet såsom en kollektiv enhet.
Grundlagen känner nu icke något kollektivt bekännande av den
rena evangeliska läran; bekännelsekravet ställes överallt i grundlagen
på person och icke på kollektiva, om också såsom personer
fingerade enheter. Detta överförande saknar all grund, ty statsrådet
kan såsom en kollektiv enhet icke bekänna någon lära alls.

För det andra vilar detta resonemang på ett felslut, när det
av den omständigheten, att statsrådet såsom inträdande i Konungens
stad och ställe skulle presumeras bekänna den rena evangeliska
läran, drar den slutsatsen, att de enskilda medlemmarna av
statsrådet därför också måste bekänna den rena evangeliska läran.
Vad som här förutsättes gälla för en kollektiv enhet, får därför
icke anses gälla för de enskilda medlemmarna utav denna kollektiva
enhet; den saken borde vara klar.

Och för det tredje är riksstyrelsen icke att utan vidare, såsom

Antf. ändring i
§# 4 och 2S
regeringsformen.

(Forts.)

Nr 31. 16

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. ändring
§§ 4 och 21
regeringsformen.

(Forts.)

i herr Räf i sitt anförande sökte framställa^ saken, likställda med
’ Konungen, eller att anse såsom helt och hållet fungerande i Konungens
stad och ställe. Konungen är, såsom herr Räf har sig
bekant, oansvarig; riksstyrelsen är uttryckligen enligt regeringsformen
ansvarig. Konungen utnämner till förtroendeposter med
definitiv giltighet, men alla riksstyrelsens utnämningar till dessa
poster, även när det gäller kyrkliga förtroendeposter, ha endast
en provisorisk giltighet. Däri ligger också uttryckligen, att man
icke har rätt att, såsom herr Räf och övriga reservanter i konstitutionsutskottet
här göra, likställa riksstyrelsen och Konungen
och därav draga de slutsatser, som man här gjort.

Men man har också resonerat pa ett annat sätt, och även
detta resonemang har framkommit ifrån högerhall. Man har
sagt: Konungen är svenska kyrkans summus episcopus; när nu
statsrådet enligt regeringsformens här åberopade paragrafer inträder
såsom riksstyrelse i Konungens ställe, så skall också statsrådet
vara summus episcopus. En parallell, herr Räf! Konungen
är enligt regeringsformens § 14, vill jag minnas, krigsmaktens
högste befälhavare både till lands och sjöss. Om högerns resonemang
gäller, bör man da också säga, att arméns överste och
högste krigsherre är riksstyrelsen, när den inträder i Konungens
stad och ställe. Jag undrar, om herr Räf vill upprätthålla den
jämförelsen och draga de konsekvenser av densamma, som äro
oundgängliga.

Jag skulle alltså med avseende å nu ifrågavarande punkt
vilja säga, att de i detta avseende nu gällande bestämmelserna
äro ohållbara. De skäl, som ha utvecklats i herr Möllers motion,
synas mig fullständigt ovederlagda av det anförande, som herr
Räf här höll, ty det är dock självfallet, att den omständigheten,
att en person omfattar den eller den religiösa åskådningen, ingått
i den eller den religiösa sammanslutningen, icke kan få ha något
avgörande inflytande, när det gäller att bedöma, huruvida han är
skickad att fullgöra de värv, som skola föreläggas honom såsom
sittande vid Konungens rådsbord. Nej, saken är nog den, att vad
det här gäller är vad som betonades av Viktor Rydberg i denna
kammare 1870, när man hade att slutbehandla konstitutionsutskottets
memorial och av 1867. Det gäller frågan om religionsfrihet
eller religionstvång, yttrades då, och det är också min bestämda
övertygelse att så är fallet även nu. Jag vill särskilt
säga gent emot herr Räf, när han förundrade sig över, att en
samlad vänster här ställt sig på konstitutionsutskottets majoritets
ståndpunkt, att det är nog ingen tillfälligheternas lek, ty kravet
på religionsfrihet har alltid varit ett av de stora förgrundskraven
vid de stora demokratiska genombrotten i världen och vid de stora
demokratiska revolutionerna. Det ma sägas, att det är egendomligt,
att man i detta land känner sig så upprörd, att man bildar
medborgarförbund för supfrihetens bevarande med annex långt inne
i första kammaren, men på samma gång icke ba,r nå,gon känsla
för det enkla och rättmätiga krav, som heter religionsfrihet. Det

Onsdagen den 20 mars, f. m.

17 Nr 81.

är också intrig övertygelse, att denna kammares majoritet, som Ang. ändring i
snart skall ga att slä vakt omkring den demokratiska friheten i 4 och 2H
detta land, när det gäller rösträtten, också skall veta att i denna rtatrin,J’furfråga
vara konsekvent och säga ifrån, så att det hörs över hela
landet, att det gamla religionstvångets tid är förbi och att det °r

är pa tid nu, att vi taga ett hestämt steg, låt vara att det är
blygsamt, fram mot en vidgad religionsfrihet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Med herr Engberg förenade sig herr Björck.

Herr Sundberg: Eftersom jag haft äran att inom konstitu tionsutskottet

deltaga i detta ärendes behandling och därvid anslutit
mig till den ena av reservationerna, skall jag be att här få
yttra några ord rörande detsamma.

För de ifrågasatta grundlagsändringarna föreligga två motiv.

Det ena motivet torde vara rent principiellt och inrikta sig på
avskaffande av bekännelsetvånget. Det andra är av mera praktisk
beskaffenhet och avser att göra här ifrågavarande ämbeten och
tjänster tillgängliga för en större krets medborgare, än vad nu
är fallet.

Vad nu först beträffar det s. k. bekännelsetvånget, så ber jag
att få erinra om de nu gällande bestämmelserna av förevarande
slag, vilkas upphävande icke blivit ifrågasatt från utskottets eller
motionärernas sida. Det finns två sådana nu gällande bestämmelser.
Den ena är bestämmelsen i 28 § regeringsformen, som stadgar,
att icke någon far innehava ämbete eller tjänst, som icke tillhör
kristna trosläran eller den mosaiska. Den andra bestämmelsen
återfinnes i kungliga förordningen den 31 okt. 1873 angående
främmande trosbekännare. Enligt nämnda bestämmelse far utträde
ur statskyrkan icke beviljas någon, med mindre ban uppger,
att han ämnar övergå till annan kristen troslära eller den mosaiska.
Härav följer, att, även om villkoren att tillhöra den rena
evangeliska läran skulle upphöra i fråga om statsråden och lärarebefattningarna
i kristendom och teologi, kommer likväl att för
dessa befattningshavare kvarstå skyldighet att tillhöra kristen
eller mosaisk trosbekännelse; härav inses ju ganska lätt, att den
ifrågasatta grundlagsändringen i själva verket icke kan avskaffa
något bekännelsetvåug.

Härförutom förtjänar det att erinras om, att vad som nn
kallas bekännelsetvång i själva veiket icke är något sadant. Jag
tror, att bekännelseklausulerna numera allmänt tolkas icke såsom
bekännelsetvång utan endast såsom en fordran på medlemskap i
svenska kyrkan, och för att vara medlem i svenska kyrkan fordras
endast att vara kyrkskriven och icke ha lagligen anmält s tt utträde
därur eller offentligen manifesterat sig omfatta åsikter,
som stå i strid med den evangelisk-lutherska bekännelsen. Man
har således, ehuru man tillhör den svenska kyrkan, full juridisk

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 31. 2

Hr 81. 18

Ang. ändring i
§§ 4 och 28
regering sformen.

(Forts.)

Onsdagen den 20 mars, f. m.

frihet att omfatta vilken religiös åskådning man vill eller att
icke omfatta någon alls. .,

Det vill även synas, som om begagnandet av sådan frihet
icke skulle åsamka samvetsbetänkligheter. Jag kan väl förstå,
att vissa betänkligheter understundom kunna göra sig gällande
hos lärare, som ha till uppgift att meddela undervisning i kristendom
och teologi. Men icke blir väl hos sådana lärare betänkligheterna
större, om de fortfara att tillhöra statskyrkan, än om de
tillhöra en annan kristen trosbekännelse eller den mosaiska. Tvärtom
synes det mig, som om samhörigheten med svenska kyrkan
skulle skänka dessa lärare ökad trygghet i utövningen av deras
kall vid undervisning i den evangelisk-lutherska läran. Jag kan
i följd härav icke finna annat än att hela det föreliggande spörsmålet
i denna del, d. v. s. bekännelsetvånget, är ett spörsmål egentligen

om påvens skägg. _ o

Vad vidare angår det andra motivet, det sa att säga mera
praktiska, påstår man, att det skulle vara till praktisk nytta, om
även andra än sådana, som tillhöra statskyrkan, skulle bli behöriga
till statsrådsämbeten och till lärarebefattningar i kristendom
och teologi. Utskottet gör särskilt gällande, att en fordran på
tillhörighet till kyrkan leder därhän, att personer, som av samvetsbetänkligheter
föranletts att utträda ur kyrkan, skulle försättas
i en mindre gynnsam ställning än de, som. ehuru helt
främmande för kyrkans åskådning dock kvarstanna i densamma.

Den nu ifrågasatta utvidgningen av behörighetsområdet för
nu ifrågavarande befattningar omfattar emellertid, såsom jag förut
antytt, endast andra kristna trosbekännelser och den mosai.-ka.
Enligt 1907 års dissenterskattekommittés utredning angående mom
riket° befintliga trosbekännare av detta slag, äro de följande:
baptister, engelsk episkopala, fribaptister, s. k. heligianer, grekiskkatolska,
katolsk-apostoliska, irwingianer, metodister, mosaiska
trosbekännare, nya kyrkans bekännare, svedenborgare, reformerta,
fransk-reformerta, romersk-katolska och sjundedagsadventister.

Behörighet att vara statsråd och innehavare av tjänst, varmed
följer skyldighet att undervisa i teologi och evangelisk-luthersk
kristendom, skulle sålunda även, enligt, utskottets förslag, tillkomma
anhängare av dessa nu nämnda trosbekännelser. Jag för min del
kan icke inse detta vara lämpligt.

Särskilt vad beträffar lärarebefattningar, är det påtagligt, att
betänkligheter måste resas mot en sådan utvidgning så länge statskyrkan
ännu är beståndande — och därom behöver ju egentligen
icke mycket ordas. Jag vill här blott särskilt citera några ord ur
ett anförande vid 1913 års riksdag av professor Thyrén, en man,
som väl icke kan beskyllas för bristande vidsynthet i sådana ting
som dessa. Det var då särskilt fråga om teologie professorerna,
och han yttrade därvid bl. a.: »Det är nämligen det, att denna

teologiska fakultet, som må hava flera andra uppgifter och däribland
naturligtvis även den, att utbilda vetenskapen genom författarverksamhet,
dock har en uppgift, som för staten är den een -

Onsdagen den 20 mars, f. in.

19 Nr 81.

träla och avgörande: den slcalI utbilda de män, som skola bliva
präster i statskyrkan. Dessa personel1, när de komma ut i sin
verksamhet, äro underkastade en särskild strafflag: straff'' drabbar
dem och ganska allvarliga sådana, t. o. m. avsättning, ifall de förkunna
en lära, som avviker från svenska kyrkans. Då stå vi inför
eu fråga. Kan det gå an, att staten skickar ut ämbetsmän,
vilka under straffhot äro pliktiga att undervisa enligt en viss bekännelse,
medan staten samtidigt låter dessa lärare i sin tur hava
undervisats av andra lärare, vilka rakt icke äro underkastade —
jag^ vill icke tala om strafihot — men några som helst restriktioner?
Kan man straffa lärjungen för att han säger detsamma som läraren
lärt honom? Det förefaller mig upprörande, och det är då
åtminstone en flagrant logisk motsägelse i detta, att staten är
fullständigt passiv i fråga om vad de lärare lära, som utbilda
prästerna, men ögonblickligen straffar prästen eller åtminstone
håller straffhotet svävande över honom, ifall han icke häller sig
till de bestämda positiva åsikterna. Detta förefaller mig såsom
det rike, som söndrar sig självt, och den ståndpunkten får staten
akta sig för.»

^u skulle jag till sist vilja framhålla en ganska märklig

sak.

I sin omsorg om bekännelsefriheten och den medborgerliga
rättigheten att kunna bli statsråd och lärare i teologi och kristendom,
ha både utskottet och motionärerna uteglömt en hel grupp
medborgare, nämligen dem, som herr Möller kallar notoriska hedningar
och av vilka han påstår, att statskyrkan vimlar. Dessa
borde väl, enligt de principer, som hävdas från detta håll, också
vara berättigade till bekännelsefrihet, d. v. s. frihet att utgå ur
statskyrkan utan att angiva sin anslutning till någon bekännelse
alls samt att likväl kunna godkännas såsom behöriga till ifrågavarande
ämbeten och tjänster. Att konsekvensen bjuder detta är ju
alldeles uppenbart.

En utredning, om under vilka villkor det må tillåtas medlem
av svenska kyrkan att utträda ur densamma utan avsikt att övergå
till annat kyrkosamfund, beslöts också vid 1909 års riksdag,
som herr JEtäf nyss nämnde, men den har ännu ej slutförts. Häri
kgS61, just själva kardinalpunkten i spörsmålet rörande förhållandet
mellan svenska kyrkans medlemmar, och svenska statens medlemmar,
och det är uppenbart, att en utredning på denua punkt måste
vara slutförd, innan man kan inlåta sig på det spörsmål, varom här är
fråga. Detta har också blivit erkänt från auktoritativt håll. Vid
behandlingen av en så gott som likartad fråga under år 1913, yttrade,
under åberopande av just denna 1909 års skrivelse nuvarande statsministern,
herr Edén, angående skälen emot ett sådant förslag: »Det
andra är det, som herr Lindhagen själv nämnde, nämligen att hela
frågan om de medborgerliga rättigheter, som kunna tillkomma andra
än medlemmar av svenska kyrkan, nu i alla händelser måste komma
under en djupgående behandling. Genom riksdagens skrivelse av år
1909 är nämligen den frågan upptagen på sådant sätt, att riksdagen

Ant) ändring i
§§ 4 och 29
regeringsformen.

(Forts.)

Nr 31. 20

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. ändring i begärt en utredning om den rätt att deltaga i kommunala avgöW
i och 28 ranilen som bör tillkomma även dem, vilka utträtt ur svenska
regeringar- statsk ’kftn. Och det är att märka, att riksdagen här förutsätter,
“e”’ att ett sådant utträde skall få ske utan att vederbörande skall,
''r°r '' såsom hittills varit fallet, vara skyldig att uppge annat kristet
trossamfund, till vilket han ämnar övergå. Det är i synnerhet
denna sist nämnda del av 1909 års skrivelse, som är av genomgripande
betydelse för hela frågan om dissenters ställning i vårt
samhälle. Ty om den skrivelsens yrkande genomföres, så kommer
här att uppstå en kategori av svenska medborgare, som icke tillhöra
den svenska kyrkan, men icke heller något annat av staten
erkänt trossamfund, och även deras medborgerliga rättigheter måste
då lagarna, och främst grundlagarna, taga hänsyn till. Med ett
ord: hela problemet om vilka rättigheter, som tillkomma dem som
lämna statskyrkan, måste ta^as upp på nytt från grunden och i
mycket större omfattning än förut. Den lösning, som man då kommer
att ge detta problem, måste givetvis inverka på rätten att
bekläda ämbeten, även statsrådsämbetet.» I detta yttrande instämde
också herr Brauting, som för övrigt uttalade: »Det synes mig ostridigt,
såsom också nyss utvecklats av herr Edén att, när hela denna
stora fråga om främmande trosbekännares ställning och rätt till utträde
ur statskyrkan, utan att uppgiva något särskilt av staten erkänt
kristet trossamfund, till vilket man vill övergå, på grund av 1909
års .skrivelse från riksdagen kommer under Kungl. Maj:ts omprövning,
såsom given konsekvens därav följer, att Kungl. Maj:t måste överväga,
huru de nya förhallandena kunna komma att återverka på
olika områden och då även på det område, som är berört i denna
motion.» Det var huvudsakligen dessa synpunkter, som föranledde,
att de vid 1913 års riksdag väckta motionerna icke kunde
bifallas.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Räf: På under diskussionen förekommen anledning

måste jag verkligen fråga, vad som skulle återstå av § 28 regeringsformen,
därest en sådan ändring skulle komma till stånd,
som utskottets skrivelse här går ut på. Det är icke gott att säga,
ty sedan utskottets majoritet givit de amplaste vitsord åt de nu
föreliggande motionerna, säger utskottet, att »det torde emellertid
vara anledning att till övervägande även upptaga de övriga stadganden
av ifrågavarande art, som innefattas i § 28 regeringsformen».
Vad som sedan återstår förbundet med den evangeliska bekännelsen,
vet ingen människa i närvarande stund.

Herr Engberg sade här, att det icke skulle finnas religionsfrihet
i vårt land. Jag tänker, att herr Engberg själv är det styvaste
vittnesbördet på, att det verkligen finnes religionsfrihet i
värt land, oeh dä han säger, att det icke heller finnes forskningsfrihet
här, tror jag likaledes, att han själv är ett mycket säkert
bevis för, att det verkligen finnes sådan i vårt land.

Vad de främmande trosbekännarna angår, utgöra de i själva

Onsdagen den 20 mars, f. m.

21 Nr 31.

verket ett mycket litet antal. Allt som allt belöpa de sig till ändring i
knapjiast eu halv procent av hela Sveriges befolkning, och vad §» 4 nch 2t)
alla de Övriga beträffar, vet jag icke annat, än att dessa ha den re3eriu9»forstörsta
möjliga frihet. De ha frihet såsom fritänkare och frihet
såsom kristna, och i denna deras frihet äger icke på något sätt °ri'')
någon inskränkning rum.

Men en sak är att medge religionsfrihet, och en annan sak
ar, om kyrkan skall sätta dessa religionsfientliga människor till
lärare för våra barn. Det är detta, som vi icke vilja tillåta, och
det må väl ursäktas oss, om vi, som utgöra ungefär 99 1/s procent
av hela Sveriges befolkning och fortfarande vilja stå kvar i kyrkan,
även vilja ha sådana lärare för våra barn, som lära i överensstämmelse
med kyrkans läror.

Det är icke blott inom statskyrkan, som denna uppfattning
gör sig gällande, utan den förefinnes även inom de fria evangeliska
sammanslutningarna. Jag vill härvidlag särskilt erinra om
svenska missionsförbundet. Detta har ju till den grad varit angeläget
om, att de inom detsamma anställda lärarna skulle undervisa
i överensstämmelse med den lära, som i allmänhet gör sig
gällande inom detta förbund, att till och med deras allra främste
man måste vika härom året, då han icke ansågs fylla detta krav.

Huru skall det för övrigt vara tänkbart, att" en kyrka, en statsreligion
över huvud taget, skall kunna äga bestånd, om man skall
ha, lärare, som lära barnen och ungdomen tvärt emot vad samma
religion, d. v. s. i detta tall kristendomen, innehåller? Räkna ut
det den som kan!

. Jag viH ännu en gång betona, att det förvånar mig icke det
ringaste, när sadana förslag som det nu föreliggande komma från
socialdemokratiskt håll, eftersom man där vill ha bort statskyrkan.
Det är flera sadana punkter i deras program, och om herrarna läsa
dem, skola herrarna finna, att det förhåller sig så, som jag säger,
nämligen att de vilja ha bort kristendomen som statsreligion
och i stället ha »religionsfrihet». År det underligt, att man under
dessa förhållanden kommer med förslag, sådana som framlagts i
dessa motioner? Jag har aldrig ett ögonblick uttalat mig vare
sig föraktfullt eller tvivlande beträffande den saken utan vad jag
förvånar mig över är, det säger jag ännu en gång, att frikyrkliga
och missionsvänner i vårt land kunna gå med på något dylikt.
Och det kan icke gärna vara annat än ett för mig ofattbart öde,
i den saken inom riksdagen, att var och en, han må
tillhöra vilket parti som helst, skall vara tjudrad inom det parti,
där han har sitt hemvist. Herrarna veta, att när jag talar på
detta sätt, så talar jag icke som en, den där handlar tvärt emot,
utan jag har visat i riksdagen, att jag kan taga bestämt avstånd
från även högerns partipolitik och dess ledare.

Nu talar herr Engberg om någon annan betydelse av den bestämmelse,
vari det heter, att Konungen skall vara av den rena
evangeliska läran, än vad folk över huvud taget tänker sig. Emellertid
förhåller det sig så, herr Engberg, att när man läser rege -

Nr 31. 22

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. ändring i ringsformens § 2, så bör man låsa den rätt och icke som herr Eng§§
4 och 28 bgpg upplyser, att den bör läsas, utan som det verkligen stär i
regeringsfor- regeringsformens § 2. Och då vet folk, att Konungen är av den
n?e± \ rena evangeliska läran, och det är ganska gott för folket. Det
'' kan jag också försäkra herr Engberg, att folket önskar, att Konungen
skall vara omgiven av rådgivare, som tillhöra denna lära.
Huru skulle det se ut, om det socialdemokratiska partiet hela vägen
upp igenom bestode av socialdemokrater men man omgav sig
uppe i kransen av en massa högermän? Jag undrar, huruvida de,
som tillhörde detta parti, skulle vara belåtna med ett sådant rådgivarskap.
Så även med kyrkan.

Nu säger herr Engberg, att vad man vill är att skaffa rum
för den moderata teologien. Och i konstitutionsutskottets utlåtande
talar man också om en friare riktning inom teologisk forskning
och vetenskap. Då skall jag bara be att få relatera litet om vad
socialdemokraterna mena med modern teologi, så. få herrarna i
kammaren avgöra, huruvida det kan vara lämpligt att gå med

därpå. ,

Jag har här med mig några artiklar, som utan reservation intagits
i socialdemokraternas främsta organ i vårt land, nämligen
Socialdemokraten, och dessa artiklar äro signerade av en teolog
eller apologet, som tecknar sig A. E-g. Jag förmodar, att herr
Artur Engberg känner litet till, vem denne person är. Bär ta vi
höra, att det är den liberala teologiens obestridliga förtjänst att
den påskyndat de kristna dogmernas förvittring. Författaren säger
i otvetydiga ordalag: »Det är den liberala teologiens obestridliga

förtjänst att med sin kritiska gärning ha påskyndat de kristna dogmernas
förvittring». Och vilka dogmer är det? Jo, de centralaste,
t. ex. »läran om Jesu gudom, hans uppståndelse» o. s. v. Att
dessa dogmer förvittras undan för undan är således något särdeles
glädjande i motionärens ögon. Vidare talar han om att det icke
längre är möjligt att »fasthålla vid Jesu historiska existens», eller,
rättare uttryckt, han synes vara förnöjd över, att man icke.längre
tror sig kunna fasthålla vid läran om att Kristus ens existerat,
d. v. s. författaren ger sig in på en linje, där detta historiska faktum
förnekas. »Den dogmernas förvittringsprecess, varom det här
är fråga, har uppenbarligen ännu icke avslutats», något som författaren
tycker är rätt bra. När Jesu historiska existens redan
håller på att uppgivas, så kunde det väl räcka till, herr Engberg.
Nej, säger författaren, tvärtom kan man på goda grunder
påpeka, »att endast en blygsam början är gjord». Var skall det

då sluta? 0

Sedan gläder sig författaren över att »även vara svenska teologer
mer och mer påverkats av den liberala teologiens metoder och
resultat» och särskilt tycker man, att ärkebiskop Söderblom får ett
ganska ampert betyg av herr A. E-g. Han tror också, att det
icke torde vara manga teologer i Sveriges land, som »vilja bryta
en lans för läran om Jesu uppståndelse, himmelsfärd», o. d.

Och så kommer författaren in på ett ämne, som tycks vara

Onsdagen den 20 mars, f. in.

23 Nr 31.

ett kardinalämne, och som inledes med »vad som är sant i .lena, Ang. ändring t
är dåligt skämt i Heidelberg». Och därmed är han inne på det ss 4 och w
ämne, på vilket dessa motioner i allmänhet syfta. I förbigående
vidröres den där ledsamma katekesen, som vågar utsäga, vad detta (forte.)
och detta är. Sedan är det förstås kyrkans herravälde över skolan,
som är och i alla tider har varit det svåraste, som över huvud
taget finnes. Och då kommer han till vad han anser vara synnerligen
egendomligt, att en folkskollärare eller småskollärarinna icke
får uttala sådana hädelser, som vissa professorer tillåta sig uttala
i Tyskland och på andra håll i världen. Det skulle alltså vara
tillätet att uttala en förnekelse av Kristi gudom icke blott i dessa
utan även inom andra kretsar. En sådan förnekelse får ledsamt
nog nu icke uttalas av en småskollärarinna inför våra små barn, ja,
icke ens av en folkskollärare, utan skulle tvärtom innebära något
straffbart i hans mun, då den uttalas för småpiltarna inne i skolan.

Tycker verkligen herr Engberg själv, att det skulle vara trevligt,
om dessa barn finge i sig något sådant i skolan? De komma hem
till sin mamma som med dem läser bönen: »Gud som haver bar nen

kär, se till mig som liten är!» Då säga de, att lärarinnan
sagt, att detta är bara dumheter. Yar ha ni fått det ifrån, säger
modern. Jo, det har visst stått i riksdagens protokoll t. o. m.

Jag skulle önska, att hon ginge till författaren och frågade honom
om vad som egentligen menas med ordet Gud när vi bedja »Gud
som haver barnen kär». Tycka ni inte, att solen skulle sjunka i
väster i Sveriges land den dag vi skulle få något sådant genomfört
i våra skolor.

'' Författaren yttrar vidare, att det bör föras en »oförtruten kultu
rkamp med spetsen riktad mot statskyrkosystemet», som han
anser vara ett svårt hinder för vad han åsyftar. Det är mycket
bra att få reda pa detta, och det gör, att jag nästan kommer att
sätta större värde på statskyrkan än jag hittills gjort. Och jag
vet, att det finnes flera personer, som varit motståndare till statskyrkan,
men som på grund av dylika yttringar nödgats ställa sig
mera på kyrkans sida än förut. Kanske skall kontraktsprosten
bliva mera villig att efter detta giva mig intyg på att vara en
ordentligare statskyrkoman, som han nog förut måst vägra.

Men författaren anser sig icke endast böra uppträda som teolog
utan — som det ju också anstår en teolog — som etisk författare.

Han undersöker, om det finnes någon etik i den religionslösa staten
och ger oss anvisning på den moral, som kan finnas i dessa nya
förhållanden. Han börjar med: att »intet argument kan väl vara
falskare» än »att folkinoralen behöver kristendomen till underlag»
och att vi »utan kristendomen skulle gå en moralisk upplösning
och nihilism till mötes». Han sätter sålunda icke något värde på
kristendomen som moraliskt underlag. Vidare säger han förnöjsamt:
»Största delen av Sveriges folk är i nuvarande stund av kristnad.

Våra stora folkrörelsers idealism hämtar icke sin näring
ur kristendomen.» Om detta skall vara idealism, så vet jag, att det
icke är från kristendomen, som man fått den; man har kanske fått

Nr 31. 24

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. ändring i
§§ 4 och 28
regerings/ormen.

(Forts.)

den från socialismen. Och så få nykterhetsvännerna en sprittande
ny upplysning, som jag icke hört förr. Det säges nämligen: »Nykterhetsrörelsens
moraliska drivfjädrar äro icke att söka inom kris-,
tendomens ram.» Om denna sats lagts fram för Peter Wieselgren
undrar jag, om han icke skulle haft åtskilliga protester att avgiva;
och han har likväl av nykterhetsrörelsens samtliga korporationer
ansetts vara den främsta nykterhetskämpen i vårt land. Han har
uträttat på några få år mera än nykterhetsvännerna under 50.

Slutligen säger författaren: »Den fond av idealism, som kan

och skall rädda oss undan mammonismens herravälde, har inga
tillflö Ien från kristendomen.» Och vidare: »De breda lagrens avkastning
har betytt deras vinnande för eu mänskligare och renare
solidaritetskänsla.» Jag har icke tid att uppehålla mig vid detta
utan skall övergå till det följande.

Det har kanske varit överraskande för litet var bland oss att
finna, att i det nya socialistiska samhället kristendomen skall få
lov att vara en »privatsak». Jag har nämligen icke kunnat förstå,
huru det skulle gå till. Men Socialdemokratens teologiske författare
säger nu rent ut, att det icke heller är förenligt med det
nya samhällets idealism och kultur att behandla kristendomen som
eu privatsak. Han säger: »En dylik hållning från socialdemo kratins

sida är endast ägnad att lämna fritt spelrum åt den kristliga
småborgerligt-feodala jusuitismen.» Ja, så karakteriseras de,
som hysa den åsikten, att kristendomen endast skulle vara en privatsak.
Han fortsätter: »Ingen tanke har väl varit Marx mera

främmande än den, som på allvar innebär, att t. ex. religionen är
en privatsak.» Under sådana förhållanden tror jag, att det socialdemokratiska
partiet får komma tillsammans snarast möjligt och
få sin teolog med sig och söka omformulera programmet, så att det
blir bättre eller också får man låta teologen och den etiske läraren
giva en bättre uttolkning av programmet, ty antingen är dess program
eller dess lärare något på sned.

Vidare säges här, och det kan ju tjäna som slutkläm på det
hela, om etiken och »privatsaken» i det socialistiska samhället:

»Utifrån denna ståndpunkt i socialpedagogiken blir principen
för vårt program för religionsundervisningen självklar. Den måste
lyda: Bryt väg, målmedvetet och utan försagdhet för en fostran

till den livsåskådning, som är socialismens, och bryt därför hänsynslöst
ned ett religiöst uppfostringssystem, som blickat endast
tillbaka så länge, att det liksom Lots hustru till sist förvandlats
till en livlös saltstod!»

Det kan väl hända, att dylika uttalanden icke äro avsedda för
riksdagsdebatt, men så mycket mera för en stor och bland arbetaremassorna
vitt spridd tidning. Jag är emellertid av en motsatt
åsikt.

Till slut skall jag be att få giva uttryck åt den förhoppningen,
att socialisterna mätte så vitt möjligt komma att bliva ensamma
om detta utskottsutlåtande, som här blivit framlagt, så att

Onsdagen den 20 mars, f. m.

25 Nr 81.

vi åtminstone någon gång måtte få bevittna något slags sammanhållning
kring kristliga intressen.

Jag ber, herr talman, att fortfarande få yrka bifall till reservationen.

Herr Möller: Herr talman, mina herrar! Det torde ursäktas
mig, om jag icke vill förlora tid genom att gå in på ett belysande
av herr Käfs senaste anförande. Jag tror det skall vara
ganska svårt för denna kammares ledamöter att finna något sammanhang
mellan den här behandlade reservationen och de av herr
Räf debatterade Engbergska artiklarna, och det förefaller mig,
som om, därest debatten skulle föras på det sättet om allt möjligt
mellan himmel och jord, som tillfälligtvis rör sig om teologiska
saker, därför att vi debattera frågan om den rena evangeliska
lärans beliövlighet för ämbetsmän och statsråd, som om debatten
då aldrig skulle taga slut.

Då jag väckte motionen om statsrådens renlärighet, så gjorde
jag det helt enkelt av det skälet, att det föreföll mig, som om bestämmelsen
därom vore fullkomligt föråldrad. Jag vill påpeka,
att när herr Räf höll sitt första anförande, utgick han från att
den rena evangeliska läran är fortfarande i fulL kraft, så att när
statsråd skola utnämnas eller teologiska ämbetsmän eller lärare i
den kristna läran skola utnämnas, så förvissar man sig om att
dessa människor också äro bekännare av den rena evangeliska
läran. Jag har den uppfattningen, att i vårt samhälle, sådant det
nu är, finnes det kanske några bekännare av den rena evangeliska
läran, men de äro sannolikt ytterst få. Och jag har tillåtit mig
i motionen påpeka, att om det kravet verkligen skulle upprätthållas,
vore det sannolikt, att vi icke skulle kunna få några kompetenta
statsråd i detta land.

Jag har önskat, att man skall klargöra för sig, om en sådan
bestämmelse som denna kan tillämpas eller ej. Är det en död
bokstav, är det ett laglik, bör bestämmelsen avskaffas, ty även om
man kan tolerera döda bokstäver i andra lagar, förefaller det mig
principiellt oriktigt att behålla sådana bestämmelser, vilkas tilllämpning
är omöjlig, i grundlagen, därför att grundlagen vill man
ju omgiva med alldeles särskild helgd och vördnad. Jag må beundra
herr Rafs nit om den rena evangeliska läran, men jag kan
icke neka till, att då jag hörde att han knappt kan få intyg på
statskyrklig renlärighet eller på att vara statskyrkoman, synes
det mig en smula underligt, tv då fyller icke herr Räf ens
den kvalifikation, som grundlagen realiter föreskriver på denna
punkt.

Jag hörde rätt uppmärksamt på herr Sundbergs anförande.
Han ställde sig på den ståndpunkten, att i själva verket är angreppet
mot bestämmelsen om statsrådens renlärighet överflödigt
just därför att paragrafen icke tillämpas på annat sätt än att man
kräver statskyrklig tillhörighet. I själva verket, även om herr
Räf motiverar sin ståndpunkt med aldrig så mycket tal till kris -

Ang. ändring
$$ 4 och 2b
regeringsformen.

(Forts.)

Nr 31. 26

Onsdagen den 20 mars, f. in.

Ang. ändring i
§§ 4 och 28
regeringsformen.

(Forts.)

tendomens förmån, så står han på samma ståndpunkt. Han begär
icke, att människorna skola vara bekännare av den rena evangeliska
läran, utan allt vad han begär är endast, att de skola vara
medlemmar av statskyrkan. Men i det ögonblick man ställer sig
på den ståndpunkten att man icke begär, att människorna skola
vara verkliga bekännare av den rena evangeliska läran utan bara
fordrar, att de skola vara medlemmar av statskyrkan, vem utesluter
man då från ämbetet? Varken herr Räf eller herr Sundberg
vågar väl göra gällande, att tillhörighet till statskyrkan är
något slags garanti för att människorna bekänna den rena evangeliska
läran eller för att de äro kristna. Jag har den uppfattningen,
och jag tror, att varje människa, som känner till vårt
samhälle, måste bekräfta den, att i själva verket är vårt samhälle
fullt av, som jag sagt i motionen, notoriska hedningar, och den
bestämmelse, som finnes i grundlagen, hindrar icke alls, att notoriska
hedningar bli teologiska lärare, om man med hedningar
menar personer, som förneka t. ex. Kristi uppståndelse eller t. o. m.
tillvaron av en personlig Gud. Hen förhindrar icke heller att notoriska
hedningar kunna bliva statsråd och få andra befattningar,
vilket grundlagen egentligen skulle förbjuda. Om man emellertid
nu icke hindrar detta genom denna bestämmelse, varför kan man
då icke taga steget fullt ut och erkänna, även i grundlagen, den
religionsfrihet, som man ändå vill berömma sig av att hava?

Jag vill i förbigående opponera mig mot herr Rafs tolkning
av begreppet religionsfrihet. Han säger, att herr Engberg är ett
bevis pa att religionsfrihet finnes, men med religionsfrihet menas
icke bara rättighet att hysa andra religiösa åskådningar än statskyrkans
utan därmed menas även, att sådana åskådningar icke
skola vara diskvalifikationsgrund, då det gäller en del av de samhälleliga
tjänsterna.

Om paragrafen skulle tillämpas strängt, skulle i själva verket
statsrådsämbetena bliva ett monopol för mycket, mycket begränsade
kretsar. Jag tror icke alls, att alla präster skulle kunna
komma ifråga, men jag förmodar att det skulle bli ett monopol
för prästerna i vårt land. Allt detta bestyrker och bekräftar, att
bestämmelsen, i den mån den rör sig om statsråden, är en död
bokstav, som man icke har anledning bibehålla i grundlagen, därför
att om man låter laglik uppkomma i grundlagen, kunna icke
på längden helgden och vördnaden bibehållas. Het går icke an
att låta grundlagen i en eller annan del bliva en historisk relik,
som bör bevaras, därför att bestämmelsen en gång tillkommit, utan
man måste se till, att åtminstone grundlagen hålles noga i kontakt
med den allmänna utvecklingen.

Vill man fråga sig, varför hela detta oväsen hålles om denna
paragraf, varför man är så ytterligt ängslig för att avskaffa bestämmelsen
om statsrådens renlärighet, så står man uppriktigt
sagt ganska svarslös, ty det kan icke vara någon mening med, att
man tillåter människor, som icke ha någon religion alls, att vara
statsråd, men utesluter mosaiska trosbekännare och katoliker från

Onsdagen den 20 mars, f. in.

27 Nr 81.

statsrådsämbetena. För det första äro de senare så fåtaliga, att Ang. ändring
redan av det skälet är det meningslöst att upprätthålla en undantagsbestämmelse
för dem, men dessutom kräver enligt min uppfattning
religionsfrihetens allmänna princip, att dessa människor (iforts.)
likaväl som hedningarna och de eventuellt belintliga bekännarna
av den rena evangeliska läran få tillträde till de ämbeten det
här är fråga om.

Skall man taga ut den innersta meningen i mitt yrkande, så
är det den, att man bör ordna så, att det över huvud taget blir
möjligt, att renlighet och sanningsenlighet tillförsäkras åt vårt
olfentliga liv. De människor, som hålla på statskyrkosynpunkten,
intressera sig icke för, om det linnes överensstämmelse mellan liv
och lära, de intressera sig icke för, om i det offentliga livet sanningsenligheten
upprätthålles, utan de anse det vara tämligen
likgiltigt, att vårt olfentliga liv utmärkes av allmänt hyckleri.

Herr Hamrin: Herr talman! Då jag med samma utgångs punkt

som Herr Räf, d. v. s. med intresse för och såsom varm anhängare
av kristendomen, granskat de föreliggande motionerna, så
har jag kommit till en alldeles motsatt slutsats mot den, som herr
Räf gjort sig till målsman för. För det första synes det mig,
som om herr Räf gör sig skyldig till en stor begreppsförvirring,
i det han förblandar eller förväxlar bekännare av den rena evangeliska
läran med inre övertygelse eller med att omfatta de kristna
sanningarna på grund av inre övertygelse. På detta område liksom
på alla andra tror jag icke en god sak kan främjas genom
skrymteri eller hyckleri eller genom skenbart erkännande av en
viss uppfattning, som man innerst i sitt hjärta är motståndare till.

Det synes, som om den åberopade talaren i debatten själv på det
mest eklatanta sätt bevisat, hurusom ett bekännande av den rena
evangeliska läran icke hindrar, att angrepp^ göras mot den kristna
tron på ett mycket utmanande och karakteristiskt sätt. Herr Räf
har ju citerat en mängd uttalanden, och jag förmodar, att den, som
gjort dem, också enligt herr Rafs uppfattning är bekännare av den
rena evangeliska läran. Vi läsa i historien, att fordomtima sände
våra konungar krigshärar till andra länder för att med vapen i
hand omvända deras innebyggare till den kristna tron. Den tiden
är över, men däremot vill man i de dagar, i vilka vi leva, genom
ett annat slags tvång eller våld främja kristendomens utbredning
ute bland folket, ty det är icke något annat än att genom lagtvång
söka göra proselyter för den kristna tron eller söka^ bygga
upp murar och barriärer kring den kristna tron, då man håller på
denna paragraf, som nu är föremål för debatt. Det förefaller mig
för övrigt, som om dessa reservanter och liktänkande i själva verket
ha dålig uppfattning om kristendomens förmåga att genom sin
egen inneboende kraft värna om sin makt och ställning bland folket.
Kristendomen vill framför allt ärlighet och rättfärdighet, och
för min del hyser jag den bestämda uppfattningen, att kristendoinneboende
höghet och makt är det, som gör att kristendo -

mens

Nr 31. 28

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ana. ändring i men skall segra i världen. Hade man icke den uppfattningen.
rrgerinasfor- ®kulle det vara lönlöst för oss, som icke blott vilja främja kl istenmen.
domens utbredning bland det svenska folket, utan jämväl hysa in(Forts.
) tresse för och göra vissa uppoffringar för att sända svenska medborgare
till andra länder, där kristendomen ännu omfattas av blott
ett mycket ringa antal av dessa länders innebyggare, säger jag,
att hysa ett sådant intresse. Om vi skulle tänka oss, att kristendomens
utbredning vore beroende av de respektive ländernas lagstiftning
på hithörande område.

Så har det vidare anförts av herr Räf, att vi borde ställa oss
på den principiella ståndpunkten att främja kristendomens eller de
kristna sanningarnas — jag vet icke riktigt vilket det var — införande
i alla länders lagstiftning. Ja, herr Räf, i vår lagstiftning
ha vi ju denna paragraf införd, och den äger ännu gällande
kraft, men jag undrar, om detta, såsom redan påpekats av en del
talare, hindrar, att den första statsmakten kan komma att till väsentlig
del bestå av personer, som i grund och botten äro rena
hedningar. Men på samma gång är det mycket möjligt, att det
utanför denna krets av våra högsta ämbetsmän kommer att ställas
personer, som i själ och hjärta äro kristendomens varmaste och
ivrigaste förespråkare och befrämjare i vårt land. Det har redan
nämnts av en av de andra reservanterna, herr Sundberg, att vi ha
en grupp av medborgare här i landet, som just på grund av sin
inre övertygelse i religiösa ting, just på grund av sin övertygelse
att statens tvång på detta område icke är i överensstämmelse med
de kristna sanningarna och med Jesu'' Kristi religion, ställt sig
utanför statskyrkan och därigenom gått förlustiga de rättigheter,
som anslutningen till statskyrkan medför. Dessa personer äro således
för närvarande urståndsätta att tillhöra den första statsmakten.

Vill man för övrigt draga ut den konsekvensen av herr Rafs
resonemang, kan jag icke finna annat än att han borde påyrka
inlärande i grundlagen av en paragraf, som krävde renlärighet,
icke blott för statsrådets ledamöter utan även för riksdagens ledamöter.
Riksdagen utgör ju den andra statsmakten, och jag kan
icke finna, för att nu taga ett drastiskt exempel, att det finnes
något hinder för riksdagen att fatta ett beslut, gående ut på att
anslå stora medel till bekämpande av kristendomen och dess läror.
Tror herr Räf verkligen, att man genom lagparagrafer, jag upprepar
det ordet, kan bilda en mur kring kristendomen, ja, då må
han fortsätta och draga ut de konsekvenser, som jag nyss antydde.
Men vi kunna å vår sida hänvisa på andra länders lagstiftning på
området, vi kunna peka på parlament, där man åtminstone i det
yttre synes hysa mera respekt och äga mera förtroende för och
mera omtanke om de kristna sanningarna än i värt land, men där
man icke har sådana lagparagrafer eller överhuvud någon statskyrka
alls.

Nu förstår jag mycket väl, och herrarna kunna själva konstatera
det, att herr Räls anförande näppeligen är anlagt på att över -

Onsdagen den 20 mars, f. in.

29

Nr .11.

tyga någon i denna kammare. Jag vill uttala min förhoppning,
att ingen av demokratiens män här i kammaren måtte följa de
locktoner, som herr Rftf låtit höra, utan slå vakt om det frihetskrav,
som här framstå lies. Men det vill jag säga, att när man
använt sig av ett sådant tillfälle som detta för att ånyo riva upp
eu religionsdebatt, så är detta ett av de olämpligaste ställen, som
kan tänkas för det ändamålet. Det är icke föista gången som fl et
har slungats mot oss frikyrkomän i riksdagen, att vi genom värt arbete
i riksdagen, om icke befrämjat avkristningen, så dock icke
rest tillräckligt motstånd mot densamma. Jag ber att få bringa i
kammarens hågkomst året 1911, då man framför allt på högerhall
körde med den frasen. Då pekade man särskilt på, att det liberala
partiet i andra kammaren hade bland sig en person, som fick
utgöra åskådningsmateriel, när det gälldp att framställa det liberala
partiet sådant det var och dess ståndpunkt till kristendomen,
och man åberopade också en del motioner, som blivit väckta, bl. a.
den om hädelseparagrafens avskaffande. Men det dröjde icke så
länge — det är ju en offentlig hemlighet — förrän samma person,
som fått utgöra detta åskådningsmateriel, anmodades av kronans
bärare att inträda i statsrådet. Detta är ju ett ganska tydligt
bevis för huru mycket dessa lagparagrafer kunna främja de verkligt
kristliga intressena i Sverige.

Ja, herr talman, i likhet med herr Räf representerar jag en
valkrets, där kristendomen och särskilt den frikyrkliga verksamheten
har många och vanna anhängare. Men jag vågar sluta med
det påståendet, att anledningen till att kristendomen och de kristna
sanningarna i våra landamären ha denna kraft och omfattas av
det stora antal medborgare, som verkligen är fallet, icke är förefintligbeten
av dessa lagparagrafer, utan det är, jag vågar säga
det, i trots av dessa paragrafer, som rörelsen där vunnit utbredning.
Ty under de gångna tiderna, då genombrottet skedde på
dessa områden, var det just sådana män, vilka bekände den rena
evangeliska läran, som med alla till buds stående medel bekämpade
denna rörelse, och det var män av den rena evangeliska läran,
som använde sig av lagparagrafer för att hindra den frikyrkliga
rörelsens utbredande och därmed sökte förkväva det liv, som
höll på att uppväxa och som sedan vuxit upp.

.Tåg ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Leander: För mig är det rätt svårt att deltaga i denna
debatt, ty med all respekt för denna kammares sakkunskap i övrigt
anser jag dock knappast, att den är rätt forum för att debattera
religionsfrågor.

Herr Räf har under sina anföranden upprepande gånger vänt
sig till mig, som om han velat säga: Vad har du att yttra mot
vad jag har andragit? Därför anser jag mig i allt fall böra säga
några ord. Herr Räf har nu bl. a. hänvisat till svenska missionsförbundets
avlidne ledare, lektor Waldenström, och jag skall därför
be att få citera ett uttryck av honom, som han vid ett till -

Ang. ändring

§§ 4 och 2^

regering t for men.

(Forts.)

Nr 81. 30

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. ändring i

SS 4 och 28
regeringsformen.

(Forts.)

fälle hade här i kammaren. Han sade: »Om själva djävulen säger,
att två gånger två är fyra, så är det sant, och jag ger honom
rätt.» På samma sätt vill jag påstå, att om här kommer ett förslag
från socialdemokraterna eller högern, så är det mig likgiltigt;
finner jag det riktigt, så ansluter jag mig till det i annat fall.
Men det vill jag säga, att när herr Räf pästår att detsamma är
fallet med honom, så tror jag visst, att han menar det själv, men
han torde få ursäkta om icke alla taga honom på orden härvidlag
eller taga för kontant vad han säger, då han förklarar, att han
icke frågar efter från vilket håll ett förslag eller ett yrkande
kommer.

hJu har herr Häf också citerat en artikelförfattare i Socialdemokraten.
Emellertid förmodar jag, att denna artikelförfattare
är medlem av statskyrkan och alltså, enligt den betydelse grundlagen
inlägger i detta begrepp, av den rena evangeliska läran. Tv
alla äro vi ense om, även herr Räf, att det endast fordras medlemskap
av statskyrkan, för att man skall anses vara av den rena
evangeliska läran. Personen ifråga duger således till statsråd och
kristendomslärare, om han eljest fyller nödiga kompetensvillkor.
Men om en person utträtt ur statskyrkan och slutit sig till metodisterna
eller baptisterna, så duger han icke till statsråd, han må
vara hur rättfärdig och hur gudfruktig som helst. Är det rim
och reson att uppställa sådana villkor? Det gör emellertid herr
Räf, och han kan icke komma ifrån dessa konsekvenser. Han har ju
också själv påpekat, att här finnas nu biskopar och teologie professorer,
som tillhöra nyteologerna, och som enligt herr Rafs begrepp
och uppfattning icke äro av den rena evangeliska läran. Men
intet hindrar dem dock ifrån att bekläda just dessa ämbeten och
stå som ledare för statskyrkan.

Nej, vi fordra ärlighet, vi frikyrklige, som tillhöra vänstern,
och på grund härav ansluta vi oss nu till utskottets förslag. Jag
ber att få erinra kammaren om den franske konungens yttrande:
»Paris kan väl vara värt en mässa.» För att få konnngakronan
måste han, som vi veta, byta om religionsbekännelse. Det är
sådant vi icke gilla. Vi vilja icke. att personer skola nödgas
skrymta för att kunna bekläda ett visst ämbete. Vi fördra ärlighet
överallt, i synnerhet när det gäller kristendomen. Det är i
korthet var ståndpunkt, och detta är anledningen till att jag röstar
för utskottets förslag, men jag gör det icke, såsom jag sade här
för några kvällar sedan, därför att jag på minsta sätt önskar att
kristendomen skall lida förfång, ty det är min livliga önskan, att
ärlig, sann och levande kristendom alltmer måtte vinna insteg hos
vårt folk.

Herr Engberg: Jag blev uppkallad av en enda punkt i herr

Rafs anförande. Jag ber att få fastslå, att han icke med ett enda
ord sökt bemöta den argumentering, jag framförde gent emot
reservanternas ståndpunkt. I stället valde han den taktiken, som
han töljde vid ett föregående tillfälle, nämligen att rulla upp en

Onsdagen den 20 mars, f. m.

31 Nr 81.

debatt om ovidkommande frågor. Jag skall inte följa honom på
hans teologiska utflykt utan endast be att få taga vit ur hans
anförande den punkt, jag nyss omnämnde.

Herr Räf förklarade, att därest en ändring av § 28 i enlighet
med konstitutionsutskottets förslag skulle åvägabringas, så skulle
följden bli. att villoläror finge fritt spelrum i skolan, och att lärarne,
som han tilläde, skulle få förkunna vad de ville i strid med
kristendomen.

Ja, herr Räf, det var just på den punkten jag satte fingret i
mitt första anförande, genom att söka visa, att den s. k. preventiva
garanti, som man .sökt lägga in i § 28 regeringsformen, i
själva verket icke kan upprätthållas, utan att man griper tillbaka till
den gamla ståndpunkten, som krävde en inre kyrklig tillhörighet
såsom motsvarighet till den yttre tillhörigheten. Innan herr Räf
vederlagt den argumenteringen, bar han icke på något sätt träffat
den ståndpunkt, jag gjort mig till tolk för. Herr Räf torde dock
få erkänna, att det icke finnes någon garanti i § 28, om man tolkar
den rent formellt, som han syntes böjd för att göra. Ty den omständigheten,
att en folkskollärare är kyrkskriven,. utgör naturligtvis
ingen som helst garanti för att han undervisar och ännu
mindre att han hyser åsikter i överensstämmelse med kyrkans
lära och uppfattning. Den saken borde stå klar till och med för
herr Räf.

När han vidare betonade, att man icke kan ändra § 4 i regeringsformen,
ty då skulle man riskera att konungen lomme att
omgivas av ogudaktige män, hade jag svårt att hålla mig allvarlig.
Visserligen är det sant, att chefen för det parti, herr Räf
tillhör, herr Lindman, för några år sedan proklamerat den religiösa
renässansen. Emellertid tror jag, att om man också ransakar herr
Lindmans hjärta och njurar, nödgas man erkänna, att ''det var en
gest åt galleriet, ty icke lär man på den kanten och icke heller
lär herr Räf inbilla sig, att svenska högerpartiet tar någon som
hälst hänsyn till frågan om en inre kyrkotillhörighet, när det
gäller sådana ämbeten som statsrådsämbetena, utan den allt dominerande
synpunkten blir och måste vara: är vederbörande skickad,
är han kompetent, är han mannen, som passar för den posten?

Herr Räf, jag nämnde i mitt första anförande, att den evangeliska
trons främste beskyddare i Europa hade utnämnt Harnack
till adelsman för hans förtjänster inom teologien. Kanske jag i
detta lilla anförande får tillägga, att samme den evangeliska trons
främste beskyddare i Europa har till rikskansler kallat— katoliken
Hertling. Håll till godo, herr Räf!

Herr H allén: Det är med eu viss tvekan jag tar till orda i

denna debatt, och jag skall icke länge upptaga kammarens tid.

Ifall en sådan uppfattning göres gällande, att det socialdemokratiska
partiet på något sätt är solidariskt med eller får ställas
till ansvar för vissa uttalanden, sådana som exempelvis citerats.ur
en artikel i tidningen Socialdemokraten för i höstas, så vill jag

Ang. ändring i
§§ 4 och 2*
regeringsformen.

(Forts.)

Nr 31. 32

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. ändring i
§§ 4 och 28
regeringsformen.

(Forte.)

isäga — och det borde vara en onödig upplysning — att någon
sådan solidaritet icke alls behöver förekomma. Och i den mån man
antingen vid detta tillfälle eller eventuellt vid något annat beträdande
sådana reformfrågor anser sig ha fog för att tala icke
blott om ökad religions- och samvetsfrihet utan även om förefintligheten
av en direkt mot religionen i allmänhet och mot den
kristna religionen i synnerhet hätsk uppfattning, är detta något,
som måste hänföras till enskilda personer och icke till något visst
parti.

Vad den föreliggande frågan beträifar, skulle jag vilja säga,
att det ligger något motbjudande i att höra den ängslan man
lägger i dagen för , att söka med yttre grundlagsskydd värna om
religionen och sedligheten inom ett folk, och jag kanske också har
rätt att säga som representant för statskyrkan, att det enligt mitt
sätt att se denna sak även ligger något ytterst motbjudande för
en verkligt fri folkkyrka, något synnerligen kränkande, nedsättande
och skymfligt i att en sådan kyrka skulle liksom tigga sig till
alldeles värdelösa pappersgarantier. Det, som här mig mest emot,
är att kyrkan över huvud kan vilja sätta värde på den omtalade
yttre formella anslutningen. Det vittnar om, att man icke tar så
allvarligt på sanningskravet, som man skulle göra, och jag må
säga dei, att en kyrka, som tillmäter en sådan betydelse åt dylika,
som det sagts i debatten, rent ohållbara, värdelösa yttre pappersgarantier,
att den, som icke har större krav, när det gäller att
värna om sanningen, i själva verket kommit, sorgligt att säga,
oändligt långt bort från sanningen själv. Jag skulle också vilja
framhålla, och jag kan i det avseendet instämma med en del frikyrkliga
talare här i dag, att det är en oändligt mycket trosstarkare
och lugnare och vissare övertygelse man hyser, då man anser,
att de sedliga och religiösa livsvärdena inom ett folk äro endast
betjänta av, att de få leva så mycket som möjligt både i frihetens
och det upplysta förnuftets klara dag. Den som tror, att en sådan
frihet på olika områden på något sätt skall påskynda något
slags avkastning eller dödande av de religiösa tankarna och livet
inom nationen den människan bekänner i samma ögonblick, på
vilken svag grundval hon ställt sig, vilka lerpelare hon byggt sin
tro på, om hon tror, att detta yttre spelar någon roll.

Jag tar ett exempel, som bevisar detta. Det talas om, hur
det är ställt med de religiösa och moraliska värdena hos andra
folk, låt oss säga i Amerika. Där finnas, om jag är riktigt underrättad,
icke några bestämmelser i motsvarande lagar om hur
statens högsta ämbetsmän skola vara beskaffade ifräga om sin
ställning till religionen. Hur verkar detta? Alla må>te vi erkänna,
att om också ej Amerika är ur moralisk synpunkt något
idealland, så icke beror det på frånvaron av dessa betryggande
garantier, lika litet som någon kan påstå, att, om man tär in i
den amerikanska lagen en bestämmelse, som säger, att regeringens
ledamöter skola hylla en kristen eller religiös livsåskådning, detta
skulle på något sätt öka Amerikas möjlighet att i religiöst och

Ousdagcn den 20 mars, f. in.

33 Nr M.

sedligt avseende verkligen träda fram på ett mera tilltalande sätt
än nu. Jag vill säga, att om Amerika går skyndsamt fram mot
avkristningen, vilket jag tror att det gör, beror det på andra orsaker,
nämligen, att det landet liksom kulturvärlden för övrigt måste
dras med en samfundsordning, som i sitt innersta väsen verkar
ödeläggande på de moraliska och sedliga värdena över huvud.

Att man söker få in sådana yttre bestämmelser, som äro rena
adiafora, garantier, som reellt icke innebära någon som hälst garanti,
icke utgöra det ringaste plus eller minus för de religiösa
och sedliga krafterna inom vårt folk, det vittnar enbärt om Slentra.
Och jag skulle vilja sluta detta korta och, jag far bekänna
det, improviserade anförande med att än en gång uttrycka min
personliga motvilja och hur motbjudande det kännes, då vi få se,
hur man i all välmening kan liksom rida upp till storms för att
skydda någonting, som icke spelar någon roll för ett lands religiösa
och sedliga krafters liv och utveckling. Det är att syssla
med utanverk, och jag skulle vilja säga, att det är, för att taga
exemplet med statsråden, oändligt mycket viktigare, att folket,
när dessa ämbetsmän skola tillsättas, liksom ha på känn, att det
är personligen rättskaffens och rättfärdiga människor, oavsett den
ståndpunkt, som de må intaga till olika religiösa samfund. Jag
skulle förresten kunna tillägga, att jag från en av kyrkans främsta
spetsar för kort tid sedan fick den upplysningen, att det är något
innerst vittnande om klentro, att man klamrar sig fast vid pappersgarantier.
Det erkände denne framskjutne kyrkomän för mig,
och jag är säker om, att de flesta av oss kunna förstå och gilla
en sådan uppfattning.

Som slutord i denna fråga om hur olyckligt det är, när man
stannar inför dessa utanverk och tror, att man skall mäta de sedliga
och religiösa värdena hos folket efter sådana här yttre ting,
i stället för att det bedömandet skall ligga på helt annat plan
och utföras efter annan norm, skulle jag vilja erinra herr Räf och
hans eventuella meningsfränder om ett ord från Honom själv, för
vilken de yttre formerna spelade en likgiltig roll, när Han säger
till dem, som i fåvitskt nit syssla med sådana yttre ting »I tagen
tionde av dill, mynta och kummin, men låten fara vad större och
viktigare är, domen och rättfärdigheten.»

Herr Räf: Herr Hallén var denna gång mycket snällare än
han brukar vara, och jag tackar honom för det.

Jag vill emellertid gent emot honom påpeka, att det icke är
vi, som väckt någon storm, utan det motsatta partiet. Yi ha bara
sökt försvara oss, och försvaret brukar ju anses mera tillåtet än
anfallet.

Nu säger herr Hallén, att kyrkan icke borde begära garantier
i något avseende, men det är då besynnerligt, att till exempel de
olika politiska partierna försöka skaffa nya garantier undan för
undan för de åskådningar, som de förfäkta. Varför skulle det icke

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 31. 3

Ang. ändring t
£>''£>'' 4 och 2H
regeringsjor
men.
(Fortå.)

Nr 81. 34

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ar ändring i vara med kyrkans intressen förenligt att behålla de garantier, som

§§ 4 och 28 den har i den angelägenhet, som nu är ifråga?

regeringsfor- p]n sak, som intresserade mig i hög grad, var att finna, att
men'' herr Hallén icke synes ha samma uppfattning som Socialdemokra(Forts''J
tens exeget på detta område, och att han också tar bestämt avstånd
från herr Högberg, vilket förvånade mig mycket. Det skall bil
intressant att se, om även Socialdemokraten tar ett sadant avstånd,
och då blir åtskilligt uppklarat, som varit oklart mellan de tre

parterna. .

Herr Leander säger, att jag vill hindra metodisterna genom
den ställning jag intar i frågan. Men jag har tvärtom sökt befordra
deras möjlighet att bli till och med statsråd därigenom att
jag ansluter mig till 1909 års riksdagsskrivelse. Om, som jag säde
från början, herr Leander och övriga ledamöter av utskottet ville
ställa sig på den ståndpunkten, som angivits i nämnda skrivelse,
finge vi frågan utredd, men nu blir saken förvittrad, och det är
säm re

Vidare säger jag, att herr Engberg, som intog den ståndpunkt,
som framgick av de papper jag hade framme, en dag kunde bli
utsedd till statsråd. Men då menar jag, att herr Engberg, som
jag anser vara en mycket hederlig karl, skulle känna sig bunden
av §§ 4 och 28 regeringsformen. Och handlade han icke i överstämmelse
med dessa paragrafers innehåll, då först skulle jag börja
sätta ifråga, hur det stode till med hederligheten. Nu vill jag
här i förbigående säga, att det är intressant att resonera med
personer, som utge sig för vad de äro, därigenom kommer diskussionen
på rätt sida. , „

Herr Engberg beskyllde mig för att jag icke gav svar pa de
frågor, som han framställde i sitt första anförande, och detsamma
har påståtts från flera håll, varför jag är tvungen att klargöra
min ståndpunkt. Man har frågat, vad det ville säga att vara medlem
av statskyrkan. Därpå har den liberala ecklesiastikministern
Berg givet ett svar, och jag tänker, att herrarna ha förtroende
för vad han sagt. Han förklarade, att bekännelsekravet i regel
är fyllt genom formell tillhörighet till kyrkan. Dock undantages
härifrån den, som »blivit i laga ordning överbevisad om avvikelser.
» Det är precis vad jag talat om, att det är synnerligen behövligt
att skaffa sig bevis för, om exempelvis en lärare avviker
från kyrkans läror. Och därigenom att det finns en grundlagsparagraf,
som säger, att lärare skola stå på kyrkans ståndpunkt,
har man möjlighet att sakföra dem och få dom rörande den frågan.
Jag har erfarenhet från elementarläroverken om, vilken oerhörd
roll det spelar, ifall man fäster uppmärksamheten på vad en deras
lärare har sagt. Jag skulle kunna berätta, hurusom en rektor tick
resa upp hit från Hund för att tala med mig om ett sådant fall
med anledning av ett anförande, som jag hållit i riksdagen för

något år sedan. „ ,

Herr Hamrin framhöll, att det förr i världen var sa, att de,
som bekände den rena evangeliska läran, voro de värsta bekäm -

Onsdagen den ^0 mars, f. in.

ä5 Nr 31.

parna av de fria rötelserna. dag undrar, om man icke att döma av
herr Engbergs artiklar har att befara något ännu värre, om den
sidan han tillhör kommer till makten. Läs i synnerhet den sista
artikeln! Där ser man, vad vi ha att vänta av den nya staten.
Där är det fråga om att nedriva allt gammalt ocli upprätta en
helt annan och ny kultur i överensstämmelse med den statens innehåll.
Vart skola vi då komma i avseende på kristlig tro?

Jag kunde ha åtskilligt att säga i anledning av herr Hamrins
anförande, men då min uppfattning står i trak strid med vad han
uttalade, komma vi icke till något resultat, även om vi träta aldrig
så länge. Vad tjänar det då till att resonera om saken? Vill herr
Hamrin gå med herr Engberg och socialdemokraterna, må det vara
hans egen sak. Jag går icke med dem.

Herr Berg i Staby: Jag har känt mig nödsakad att begära
ordet, men jag har icke gjort det för att förlänga debatten. För
debatter sådana som denna idag står jag alltid bävande, därför
att vid dessa debatter behandlas ofta på ett mer eller mindre lätt
sätt angelägenheter, som för en stor del av vårt folk framstå såsom
allvarsamma, för att icke säga såsom de högsta. Men jag har känt
mig skyldig att med några få ord framhålla min uppfattning uti
den fråga som nu föreligger.

Sä länge statskyrkoinstitutionen linnes, kan ett bifall till utskottets
förslag enligt min mening icke ifrågakomma. Denna institution
är ett uttryck för att staten vill hålla på evangeliskt
kristen tro och stödja utbredandet av kristen lära. Jag tror att
vart folk i stort ännu står på den ståndpunkten, att det ej vill
ställa sig likgiltigt för kristendomen. Frågan blir då först och
främst, om statskyrkan skall bibehållas eller ersättas med stödjande
verksamhet på annat sätt. Den frågan föreligger icke nu;
den torde snart komma under behandling.

När förhållandena äro sådana, kan jag icke annat än idag
ställa mig på reservanternas ståndpunkt och ber att få yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag
därå samt bifall i stället till den av herr Clason m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen och 3:o) avslag å utskottets hemställan
samt bifall i stället till den reservation, som avgivits av
herrar von Mentzer och Räf; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Votering begärdes likväl, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under 3 :o) avgivna propositionen,
nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Ang. ändring i
§§ 4 och 28
regeringsformen.

(Korta.)

Nr 81. 36

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. ändring i
§§ 4 och 28
regeringsformen.

(Forts.)

Svar å interpellation.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herrar von Mentzer och Räf avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 94 ja mot 49 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Härpå föredrogos vart för sig konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 63, i vad den
avser förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förordningen
den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för
utländsk mans upptagande till svensk medborgare; och

nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av §§ 8, 13 och 14 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 4,^6
och 24 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Ordet lämnades nu på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Petersson,
som anförde: Herr talman! Kammarens ledamot herr Lithander har
i en till mig riktad interpellation berört de förhandlingar, som ägt

rum med bohusländska fiskareangåendeöverlåtande åfolkhushållmngs kommissionens

varuförmedlingsbyra av deras sillfångster under innevarande
vinters sillfiske samt till mig riktat följande spörs mål‘l)

Har herr statsrådet för avsikt att tillse det ovannämnda
genom folkhushållningskommissionen träffade avtal med bohuslänska
fiskare blir bindande icke endast för fiskarena utan även för

folkhushållningskommissionen?

2) I vad mån kommer bohuslänska fiskare genom herr statsrådets
medverkan att hallas skadeslösa för den löilust, de redan
lidit genom att folkhushållningskommissionen för sin del ej vidhållit
^det omnämnda avtalet?

3) Vilka anstalter äro träffade eller komma att trättas tör att
vid rikligt sillfiske snabbt distribuera och tillgodose landets eget
behov av detta viktiga födoämne?

4) Ämnar regeringen vid riklig tillgång pa sill bevilja export -

Onsdagen den 20 mars, f. in. 37

licenser för den de] av fångsten, som icke kan förbrukas eller förvaras
inom landet?

I detta ärende har jag från folkhushållningskommissionens
varu för medlings byrå mottagit följande redogörelse:

»Sedan importen av salt sill ''under förra delen av år 1917 helt
upphört och de partier, som tidigare importerats genom folkhushållningskommissionens
försorg, blivit slutexpedierade, hotade brist
att uppstå å denna viktiga förbrukningsartikel. Med hänsyn härtill
och då några säkra utsikter att kunna möjliggöra en ny import
för tillgodoseende av behovet av salt sill under den nu löpande
konsuintionsperioden icke vid denna tidpunkt förelåge, upptogs
sistlidna höst inom folkhushållningskommissionen till övervägande
frågan om åtgärder för ett rationellt tillvaratagande och saltning
av de kvantiteter svensk sill, vilka under den då stundande fiskesäsongen
kunde komma att fångas. Under vanliga förhållanden
som bekant under tiden november—februari ett betydande
sillfiske rum vid Sveriges västkust dels av snörpvadfiskare och
dels av tralfiskare. Avsättningen av dessa sillfångster sker under
vanliga förhållanden till konsumtion i färskt tillstånd inom landet
och till export i färskt tillstånd. Med ett tillvaratagande genom
saltning av här ifrågavarande sillfångster ansågs kunna åvägabringas
ersättning i någon mån för den uteblivna importen. På
denna grund och då den hotande bristen på salt sill föranledde
spekulation och ytterligt uppjagade priser, upptog folkhushållningskommissionen
i början av november månad förhandlingar med
representanter för fiskarena om en anordning, varigenom spekulation
och onödig prisfördyring å sill kunde förhindras samt saltning
och förvaring till senare förbrukning säkerställas. Det förslag,
som därvid förelädes fiskarenas representanter, gick ut på,
att de förråd av brännolja, som kunde disponeras för sillfisket på
västkusten och som var så ringa, att det svarade endast mot en
sjättedel av behovet under full drift, skulle fördelas till fiskare,
vilka ville förbinda sig att till fastställda priser sälja sina fångster
till folkhushållningskommissionen. Vid fastställande av priserna
var. därvid att taga hänsyn till, att den tillgängliga kvantiteten
olja^ kunde räcka till endast ett mycket begränsat fiske,
trots alla åtgärder för besparing genom ordnandet av rekognocering,
bogsering 0. dyl. åtgärder, samt att avkastningen av detta
fiske vore de huvudsakliga inkomster, som en stor fiskarbefolkning
både att lita till för sin utkomst. Av sakkunniga män, bl. a.
nskeriintendenten i distriktet doktor K. A. Andersson, beräknades,
att under de givna förutsättningarna i gynnsammaste fäll kunde
räknas med eu fångst under säsongen av 125.000—140,000 hektoliter.
Från dessa förutsättningar beräknades det pris folkhushållningskommissionen
skulle betala för sillen till 55 öre per kg. för
den största sorteringen, 45 öre per kg. för en mindre sortering
samt 20 öre per kg. för småsten, allt i färskt tillstånd. Dessa
priser motsvara ett genomsnittspris av 45—48 kronor per hektoliter.
Till jämförelse kan nämnas, att medelpriset under 1914—

Nr 31.

Svar å interpellation.

(Korta.)

Nr 31. 38

Onsdagen den 20 mars, f. in.

Svar a interpellation.

(Forts.)

1915 utgjorde kronor 6:77 per hektoliter och under 1915—1919
kronor 29:12 per hektoliter.

Sedan representanterna för vadfiskarena förklarat sig kunna,
ehuru med uttalande av beklagande över att priset icke satts
ännu högre, tillråda fiskarena att vid erhållande av olja avgiva
förbindelse att på dessa villkor överlåta fångsterna till folkhushållningskommissionen,
samt regeringen godkänt, att åtgärder på
detta sätt vidtogos, blevo dessa omedelbart igångsatta.

Av vad nu anförts torde framgå, att intet avtal träffats mellan
kommissionen, å ena, och vadsillfiskare gemensamt, a andra sidan,
utan har kommissionen allenast, efter förhandlingar med fiskarenas
representanter och genom dessa tillkännagivit, att kommissionen
såsom villkor för medgivande av tillstånd till erhållande genom
statens försorg av fotogen och smörjolja för bedrivande av sillfiske
fordrade förbindelse av vederbörande fiskare att till kommissionen
till ovan angivna pris försälja all av tillståndshavaren
under vintersillfiskesäsongen fångad sill med undantag av viss
småsill.

1 överensstämmelse härmed har sedermera varje vadlag vid
erhållande av dylikt tillstånd avfordrats och avlämnat en förbindelse
av det innehåll, det i interpellationen angivna formulär utvisar.
Att dessa ensidiga förbindelser icke i och för sig kunna
medföra någon alltjämt fortlöpande förpliktelse från kommissionens
sida att göra de däri gjorda utfästelserna gällande torde vara klart
och synes även vara mterpellantens uppfattning, da han ifrågasätter
vidtagande av särskilda åtgärder för att den. förut ensidiga
förbindelsen skall göras bindande jämväl för kommissionen.

Någon avsikt från kommissionens sida att ikläda sig skyldighet
att under alla förhållanden emottaga all fångad fisk bär. förvisso
icke förelegat och att ej heller fiskarena avsett att binda
kommissionen vid leverans torde framgå, förutom av förbindelsens
tydliga rubrik och ordalagen särskilt i förbindelsens sista stycke,
därjämte av frågans förhistoria och de med fiskarenas representanter
förda förhandlingarna. Detta bekräftades förövrigt ytterligare
av här bifogade utav K. A. Andersson utfärdade intyg.

För möjliggörande av fiskens mottagande kontrakterade kommissionen
med så gott som samtliga sillsalterier på västkusten
om mottagning och saltning av sill för kommissionens räkning i
den utsträckning, som dessa förfogade över tunnor och salt. Sammanlagt
förfogade de kontrakterade salterierna över möjlighet att
mottaga och salta c:a 120.000 tunnor motsvarande c:a 165,000 —-

170.000 hektoliter färsk vara — således väsentligt mera än vad
som beräknats kunna i gynnsammaste fall komma att tillföras.

På grund av de sålunda träffade dispositionerna har folkhushållningskommissionen
av vadsillfiskarena nu inköpt i runt tal

190.000 hektoliter, av vilka c:a 165,000 hektoliter insaltats och

25.000 hektoliter distribuerats i färskt tillstånd genom kommissionens
fisk han delsavdelning. Av ifrågavarande kvantitet å 190,000
hektoliter mottogos icke mindre än 108,000 hektoliter under de

Onsdagen den 20 mars, f. in.

30 Nr 31.

tre dagarna 13—15 februari. Genom emottagande av dessa enorma
kvantiteter under loppet av några få dagar blevo salterierna
blockerade och urståndsätta att mottaga mera sill. Den 1(1 och
18 februari meddelades därför vadfiskarena, dels genom annonser
i Göteborgs dagliga tidningar och dels genom direkta meddelanden
till fiskelägena, att fiskarena i trots av de av dem
givna förbindelserna fingo fritt förfoga över sina fångster. Kommissionen
avsåg att återupptaga mottagandet, så snart salterierna
blevo i stånd därtill. Det visade sig emellertid, att den tillgång
på tunnor och salt som återstod, sedan de emottagna masspartierna
insaltats, var så ringa, att någon ytterligare mottagning icke
kunde ifrågakomma, helst som ytterligare mottagning ej kunde
inskränkas till endast en del fiskare med uteslutande av andra. Av
detta sistnämnda skäl kunde ej heller mottagas sill för försäljning
i färskt tillstånd, enär därvid endast leverans från enstaka fiskare
kunnat komma i fråga. De ytterligare rätt avsevärda fångster
(c:a 50,000 hektoliter), som därefter fångades, innan dåliga väderleksförhållanden
tillsvidare avbröto fisket, fingo således försäljas
i öppen marknad och delvis till lägre priser än de av kommissionen
betalade.

Det är tydligen på detta förhållande interpellanten syftar då
han i motiveringen till sin interpellation framhåller, att folkhushållningskommissionen
genom »att icke stå fäst vid överenskommelsen»
som han uttrycker sig, och genom sina övriga åtgärder
åsamkat fiskarena avsevärda olagenheter och ekonomiska förluster.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, saknas fog för
detta påstående. Kolkhushållningskommissionen har till de bestämda,
mycket höga priserna inköpt större kvantitet än vad som vid
förhandlingarna med fiskarena förutsattes kunna bli fråga om.
Den skyldighet fiskarena till en början mycket motvilligt åtagit
sig, men sedermera uppfattat såsom en rättighet, har kommissionen
utnyttjat så långt som det praktiskt varit möjligt, d. v. s. så långt
tillgången på tunnor och salt medgav detta, och i större utsträckning
än vad som vid förhandlingarna med fiskarenas representanter
var beräknat. Det kan också med bestämdhet fastslås, att de från
statens sida vidtagna åtgärderna hava medfört för de bohuslänska
fiskarena en väsentligt större avkastning av vinterns sillfiske, sådant
detta gestaltat sig, än vad densamma skulle hava blivit,
därest fiskarena varit hänvisade att avsätta sina fångster på den
fria marknaden. De åtgärder, som i sammanhang med här nämnda
åtgärder vidtagits för åvägabringande av största möjliga kvantitet
olja samt en rationell fördelning och användning av densamma,
hava ock varit till gagn för fisket och dess utövare. Interpellantens
påstående, att ifrågavarande åtgärder direkt skadat fiskerinäringen,
måste därför tillbakavisas såsom icke med verkligheten
överensstämmande och torde endast kunna förklaras av obekantskap
med och missuppfattning av de verkliga förhållandena.» Så
långt FHK:s varuförmellingsbyrå.

Det i byråns redogörelse omförmälda intyget från fiskeriinten -

Sval'' å intetjjcitation.

(Forte.)

Nr 8L 40

Svar å interpellation.

(Forts.)

Onsdagen den 20 mars, f. m.

denten Andersson, vilket intyg närmast gäller en inkommen framställning
från herr Herman Carlberg i Göteborg, är av följande
lydelse:

»Till statens Folkhushållningskommissionens Varuförmedlingsbvra Med

anledning av eder skrivelse den 28 sistlidne februari
jämte en skrivelse från Herm. Carlberg av den 21 i samma, månad
angående sillfisket och sillens avsättning får jag anföra följande.

För några fiskare har jag föredragit denna herr Carlbergs
skrivelse och dessutom undersökt fiskarenas uppfattning angående
de klagomål, som i skrivelsen framställas över det sätt varpå mottagningen
av sillen ordnades av folkhushållningskommissionens
ombud. Såsom totalomdöme beträffande denna sak har jag funnit
den meningen vara allmän, att mottagningen av sillen även und.er
da o-ar med rikligt sillfiske gick oväntat bra, och att systemet för
mottagningen i det störa hela fungerade till allmän belåtenhet.
Även under normala förhållanden, då exporten pagatt obehindrat
och avsättningen alltså försiggått under fullt fria former, har det
vid rikliga fiskedagar tillhört den vanliga ordningen, att en de!
båtar fatt vänta någon tid, innan deras laster hunnit lossas. Detta
förekom endast i ringa utsträckning under den tid folkhushållningskommissionen
köpte sillen, och ej heller gingo något nämnvärt
antal fiskedagar förlorade. Den villervalla m. m. herr Carlberg
i sin skrivelse talar om, hade fiskarena ej märkt.

Jag saknar anledning att ingå på någon vidare behandling
av det mångskiftande innehållet i herr Carlbergs skrivelse. Jag
vill blott nämna, att då jag föredrog den för Göteborgs och Bohus
läns Havsfiskeförenings styrelse, av vilkens medlemmar bl. a. fem
fiskare voro närvarande, dessa förklarade sig taga avstånd från

skrivelsen. .

Av helt naturliga skäl läder bland fiskarena ett visst missnöje
över att fblkhushållningskommissionen ej längre mottager
deras sill, men. de äro dock medvetna om, att avtalet med kommissionen
i hög grad stegrat deras inkomst av sillfisket.

Stockholm den 9 mars 1918.

K. A. Andersson.»

Av den av folkhushållningskommissionens varnförmedlingsbyrå
lämnade redogörelsen framgar, att det av kommissionen träffade
avtalet med fiskarna icke varit avsett att binda kommissionen till
mottao-ande av obegränsade kvantiteter eller av hela fångsten under
sillfiskesäsongen. Att man inom folkhushållningskommissionen
vid tiden för avtalets träffande hade denna uppfattning kan jag
vitsorda på grund av de uttalanden enskilda ledamöter av kommissionen
vid överläggning om saken då gjorde.

Givetvis är det beklagligt, om det verkligen bland fiskarena
uppstått något missförstånd rörande innebörden av de gjorda utfästelserna
I och för sig kan det väl tankas, att folkhushali -

Onsdagen den 20 mars, f. m.

41 Nr 81.

ningskommissionen betingat sig rätt att för visst pris inköpa all
fångst utan att fördenskull ikläda sig skyldighet att mottaga så
mycket som helst. Då kommissionen blev urståndsatt övertaga
mera sill, löstes fiskarena från sina skyldigheter och tingo sälja i
den öppna marknaden, varom ju även meddelande spreds bland
fiskarbefolkningen. För Bohusläns fiskare lärer avtalet ändock
medfört stora fördelar, eftersom sannolikt ett mycket avsevärdare
prisfall skulle ha inträtt, om hela den oväntat rikliga fångsten
skulle ha försålts i den fria marknaden.

Såsom av det anförda torde framgå finnes icke anledning att
från Kungl. Maj:ts sida vidtaga några sadana åtgärder, som ifrågasatts
i de av interpellanten under 1) och 2) framställda frågorna.

Till svar å den under 3) framställda frågan må erinras, att
folkhushallningskommissionens fiskhandelsavdelning såsom det visat
sig bl. a. vid den förut nämnda stora tillförseln den 13—15
februari är i stånd att genom sina förbindelser med livsmedelsstyrelser
och livsmedelsnämnder snabbt vinna avsättning för stora
partier sill samt att i samverkan med trafikmyndigheterna ernå
största möjliga lättnader och skyndsamhet i fråga om transport
av denna vara. Utöver upprätthållande av denna organisation för
tillgodoseende av de ortliga och lokala livsmedelsmyndigheterna
och vilken innebär att betydliga tillskott utöver den fria handelns
möjligheter att vid masstil 1 försel distribuera denna vara för konsumtion
inom landet, äro för närvarande inga åtgärder planerade
och torde icke heller vara behövliga.

Till svar å interpellantens fjärde fråga meddelas, att några
licenser för export icke kunnat medgivas.

Vidare yttrade:

Herr Lithander: Herr talman! Jag anhåller att till herr
statsrådet få uttala mitt tack för det svar, som han nu har lämnat
på den interpellation, jag i början av månaden framförde. Det
skulle emellertid ha glatt mig, om svaret hade kommit något tidigare.
Redan för två dagar sedan tillkännagav chefen för bevakningsfartyget
Skagerack att sillrekognosceringarna för innevarande
fiskeperiod äro avslutade. Det är ju alldeles givet, att de meddelanden
rörande denna angelägenhet, som regeringen har haft att
göra, alltid äro av vikt att få. Men det måste i alla fall för
Bohusläns fiskare ställa sig betydligt fördelaktigare att få ett
snabbt svar, att få det under den tid, sillfisket pågår. De skulle
då bättre kunnat veta, vad de haft att rätta sig efter.

I sitt svar har herr statsrådet relaterat vad regeringen har
åtgjort. Men min fråga rör sig i rätt hög grad om vad regeringen
eller rättare sagt dess organ ha uraktlåtit att göra. Kärnpunkten
i hela frågan är det utfärdad^ kontraktet. Och jag kan icke
komma till någon annan uppfattning — jag har läst det synnerligen
noga — än att i och med att ett sådant kontrakt underskrives,
så är det också bindande åt bägge hållen. Den uppfatt -

Svar å inttrpetition.

(Forts.)

Nr 81. 42

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Svar a interpellation.

(Ports.)

Dingen har även en i saken mycket förfaren jurist kommit till.
Och därest det blir några rättsliga påtalanden från fiskarenas sida,
så är det nog ganska sannolikt, att folkhushållningskommissionen
också kommer att få stå för kontraktet. Det må nu emellertid
vara hur det vill med den saken. Men när en statsmyndighet
lägger fram för fiskarena ett kontrakt, soin de skola skriva under
och som de måste skriva under, om de över huvud taget skola få
någon olja, då bör man kunna ha berättigade anspråk på att, ifall
det icke är statens mening, att den skall under alla förhållanden
vara bunden av kontraktet, detta tydligt och klart säges ut, så att
fiskarena vid kontraktets underskrivande icke behöva vara i tvivelsmål
härom utan veta, att här kan det under vissa förhållanden
inträffa, ett staten drar sig tillbaka. Då kunna de veta på förhand,
om de skola våga till höga priser köpa in olja, om de skola våga
ikläda sig utfästelser av för deras förhållanden betydande ekonomisk
räckvidd eller ej. Då är det tydligt och klart besked åt alla
håll, och då har man ingen anmärkning att göra. Men här har
det förhållandet ägt rum, att så länge det för folkhushållningskommissionen
var önskvärt att kontraktet skulle gälla, så fick det
gälla, men när det icke längre var det, så kastade man bort det
precis som en bit papper. Det är detta som har upprört, och inte
annat än jag kan finna med full rätt upprört fiskarebefolkningen i
Bohuslän.

Att doktor Andersson, enligt vad herr statsrådet i sitt svar
nämnde, haft den erfarenheten, att fiskarena äro belåtna, må så vara.
Jag tror dock, att doktor Andersson i rätt hög grad bär misstagit
sig på uppfattningen bland Bohusläns fiskare. Jag kan för min
del intyga, att en rakt motsatt uppfattning har gjort sig gällande
och mycket starkt uttalats av de fiskare, som till mig framfört
sina bekymmer i denna sak.

Herr statsrådet sade, att någon utfästelse att under alla förhållanden
mottaga sillen icke gjorts. Men jag vill erinra om, att
det finns ingen begränsning i kontraktet. Det omfattar vintersäsongen
i år. Och det står inte talat ett ord om, att när säsongen
är som bäst givande så skall kontraktet upphöra ett tu tre, utan
det står tydligt och klart att det gäller för vintersäsongen. I den
punkten ha fiskarena icke haft den ringaste tvekan. De ha haft
den uppfattningen, att det skulle gälla hela säsongen. Och minst
av allt ha de trott, att det skulle bliva ett så häftigt avbrott.
Även de, som äro mera vana att läsa handlingar än vad fiskarena
äro, måste komma till samma uppfattning.

Herr statsrådet nämnde, att man har underrättat fiskarna om,
att kontraktet icke gäller längre. Ja, efter vanliga begrepp är ett
sådant tillvägagångssätt fullkomligt uteslutet. Man måste hålla
sig till kontraktets ordalydelse, och där finns intet, som skulle
kunna tillåta den ena parten, att ett tu tre komma och säga till
den andra: nu äro vi icke med längre. Lika litet som fiskarena
skall ha rätt att så göra, lika litet nar den andra parten det. Det

Onsdagen den 20 mars, f. in. 4;i

är fullkomligt meningslöst, synes det mig, att i så fall göra upp
något kontrakt alls.

H prr statsrådet tillbakavisade det uttalande jag gjart i min
interpellation, att den ifrågavarande åtgärden direkt skadat fiskerinäringen.
För min del sade jag också det, att den även verkat
skadligt på andra områden. Jag vill då gentemot herr statsrådet
göra gällande, att just ett sådant osäkerhetstillständ, som skapas,
därest kontrakt behandlas på detta sätt, dr t skadar direkt fisket,
därför att fiskarena för denna säsong och även för kommande säsonger
våga icke och kunna icke lita på uppgörelser med staten
så som det ur alla synpunkter är önskligt att man kan göra. Och
går staten före med åtgärder i denna riktning, så vill jag göra
gällande, att icke endast fiskerinäringen skadas utan att det medför
skada i långt vidsträcktare grad även på andra områden. Det var
en tid här i landet, och det finns även nu fall då så sker, då det
inte behövdes vare sig skriftliga avtal eller några som helst kontrakt
utan då ett handslag var nog, då ett givet ord var allt som
behövdes att trygga sig till. Det är nog så, att det är den grundtonen,
som bör vara den ledande, när det gäller att göra ekonomiska
avtal. Tar man avsteg därifrån, då skadar man enligt min
mening icke bara den näring, som det närmast gäller, utan man
skadar långt därutöver.

Att fiskarena i och för sin näring hava stora ekonomiska utgifter
vill jag bara med några få siffror belysa. Det är ingen
likgiltig sak, om ett sådant här kontrakt fullgöres eller icke, ty i
och med dess underskrivande måste fiskarena beräkna avsättningsmöjligheterna
för sin produkt samt ikläda sig betydande utgifter.
Det kan ju kanske intressera kammaren att höra, hur det ställer
sig i vissa fall. Här har jag t. ex. ett fall, där ett vadlag haft
en utgift av 94,000 kronor för inköp av fotogen och tjärolja. Sådant
är för fiskarena en given utgift. Men när det sedan gäller att få
det åter i reda pengar, då vill man kunna räkna på att staten
skall taga deras produkt till ett visst pris. Men om då staten,
när de fått sin fångst ur havet, säger nej, säger, att produkten
skall tvingas ut i den allmänna marknaden, sä kan det bli förlustbringande
för fiskarena, och det är icke sagt, att de då få tillbaka
sina utlägg. Det är alltså ingalunda likgiltigt för dem, om
staten står vid sitt avtal eller icke. Jag har här en hel del uppgifter
och utgifter för redskap och oljor m. m., och det framgår
av dem, att fiskarenas inkomster i många fall ha varit ganska begränsade.
Jag skall villigt erkänna, att i många fall ha vadlagen
haft goda inkomster. Men det ha de icke någon glädje av för sitt
vidkommande, vilka ha haft det illa ställt i det avseendet.

Det har uppgivits, att folkhushållningskommissiouen, efter
hävandet av kontraktet, skulle ha uppköpt sill i den öppna marknaden.
Jag har knappast velat sätta tro till detta påstående, men
det skulle vara av värde att få det dementerat, ty det har i alla
fall gjorts sådana påståenden. Jag skall be, att få ett svar härpå
frän dem, som äro inne i den saken.

Nr »1.

Svar å inter pellation.

(Forts.)

Nr 31. 44

Onsdagen den 20 mars, f. m.

9var å interpellation.

(Forts.)

Något ganska betecknande för hur fiskarena känna det i denna
sak yttrades av en av dem vid ett tillfälle, då jag hade förmånen att
tala med dem: »att fiskarena i förlitande på kontraktets helighet
kontraherat o. s. v.» — det ordet »helighet» säger mig tillfyllest,
att fiskarena hava trott på kontraktet. De ha ansett sig vara i
sin fulla rätt, när de för sin del påyrkat, att folkhushållningskommissionen
också skulle vidhålla det.

Det är så med fisket, att man icke på förhand vet, hur det
skall utfalla. Fiskarena kasta ut sina garn, på lång tid ligga de
ute på havet, och det är ganska ovisst, om de få någonting. När
de så få in rika fångster, så är det som ett slag i ansiktet, när
kommissionen kategoriskt bestämmer, att vad vi överenskommo
om, stå vi icke längre vid.

Att fisket icke alltid är förenat med förtjänst, vill jag belysa.
Tvenne vadlag på tillsammans fyra båtar och 32 man höllo på
från den 1 oktober till slutet av december sistlidne år. De fiskade
för 30,000 kronor, men utgifterna för olja gingo till samma belopp.
I det ena vadlaget träffade en förlust för mistat nät 13 man med

4,000 kronor. Dessa fiskare hava alltså icke haft någon förtjänst,
tvärtom ha 13 man tillsammans förlorat 4,000 kronor, och vidare
haft slitage på fångstmaterialet. Flera exempel i samma väg
skulle kunna anföras.

Vid besvarande av den andra punkten i min interpellation
nämnde herr statsrådet, att det skulle vara tillräckligt sörjt för
den snabba transporten ut över riket. Det skulle mycket glädje
mig, om organisationen verkligen är sådan, att den räcker till, men
jag tror, att åtminstone i åtskilliga fall den icke visat sig vara så.

Ett fäll känner jag särskilt till. Av folkhushållningskommissionens
fiskehamnskommissionär beställdes en ilgodsvagn att
avgå frän Göteborg torsdag förmiddag. Godset framkom lördag
morgon till den station, till vilken det skulle, vilken ej är mera
avlägsen från Göteborg än att under vanliga förhållanden det
tager 5/4 timme att resa dit. Nog finns det många tillfällen där
det hakat sig, det är icke att undra på. Jag tror, att man kan
hysa tvekan beträffande huruvida det är tillräckligt gjort för att
taga hand om denna mycket ömtåliga vara, på sätt som kräves,
när man vet, att ett dagsfiske för bohusflottan understundom kan
röra sig om 30.000 hektoliter, d. v. s. 3,0()0 ton, för vilken kvantitet
åtgår 300 stycken tiotons täckta vagnar, eller rättare 30 lokomotiv
plus tio vagnar per sätt. Det är ett svårlöst problem att
med ett slag få ut den bohuslänska sillen över hela landet. För
min del har jag det intrycket, att man kanske icke haft det grepp
på den saken, som skulle varit önskvärt.

Att sillfisket för den ifrågavarande landsändan är av oerhört
stor betydelse, torde framgå därav, att cirka s/4 av Bohusläns
fiskarebefolkning är beroende av detsamma. I detta fiske hava de
en inkomstkälla, som i avseende å vad den ger är växlande, men
just därför är det av så stor vikt för denna befolkning, att när

Onsdagen den 20 mars, f. m.

45 Nr 81.

källan ger, befolkningen icke genom en del anordningar berövas
denna möjlighet att fä en beräknad inkomst.

Detta sillfiske är icke någon lättvindig sak. Förberedelserna
för detsamma taga ganska lång tid. Det tager två månader att
bereda vaden. Därpå kommer en väntetid, och sedan blir det tre,
kanske fyra dagars fisketid. När så fiskarena fått sillen, vill kommissionen
ej köpa. Jag tror nog, att man får handla på ett helt
annat sätt, än som gjorts. Sillfisket är så egenartat, att det kräves,
att man lägger ett rätt grepp på det, går till väga litet annorlunda
än man ofta gör beträffande en del saker och ting. Jag
skulle vilja göra gällande, att man beträffande betydelsen av detta
fiske lägger an något av samma uppfattning, som den gamle kapellpredikanten
på Käringön hade. Han höll just på och predikade,
då han fick se sillen glittra ute på sjön. Då sade han:
»Mina åhörare, nu är det icke tid att predika; nu skolen 1 gå ut
och fiska!» Han förstod, vad det betydde att vara rask i vändningarna,
när det gäller sillfisket. Det är den raskheten, det
greppet på saken, som jag skulle vilja tillråda var och en, varje
myndighet, som har med den saken att göra. Ty där man icke
har denna uppfattning härvidlag, förfelas och förfares mycket i
denna för vår folknäring så oerhört viktiga näiing. Vi uraktlåta
då att utnyttja en möjlighet, som under alla förhallanden har sin
betydelse för oss, men som i alldeles särskilt hög grad har det under
nu rådande exceptionella förhållanden, då varje tillskott av livsmedel
är av betydelse för landet och minskar behovet att med
för oss tyngande kompensationer skaffa ersättning från annat håll.

Då jag talar om, att man borde hysa förståelse för vad detta
sillfiske hetyder för landet, så skulle jag vilja peka på, att man
borde försöka ordna sillrökerier på västkusten. Grenom åstadkommandet
av sådana skulle man kunna i långt högre grad än vad
nu är fallet tillgodose arméns, flottans och befolkningens behov av
födoämnen. Jag skulle vilja nämna, att man i andra länder har
haft en helt annan uppfattning om betydelsen härutav än hos oss.
Jag vet, att t. ex. i Tyskland det finnes en organisation, som
vaket beaktar allting, som rör havsfisket, och man har där på orter
långt inne i landet anordnat undervisning med uppmärksammande
av vad havsfisket betyder. Där man vet, att så är förhållandet
ute, kan man icke annat än känna en icke så liten beklämning,
när man erfar, att förståelsen härför och det stöd, som gives åt
det bohuslänska fisket, icke alltid är av den beskaffenhet denna
viktiga sak kräver.

Herr statsrådet har i sitt anförande icke kunnat giva ett jakande
svar på vare sig den första eller den andra frågan. Det
blir väl då ingenting annat än att Buhusläns fiskare fa försöka
att med de möjligheter, som kunna stå dem till buds, skaffa sig
den rätt, som tillkommer dem. De få ju på samma gång en för
dem dyrköpt lärdom och erfarenhet om vad dessa avtal ha att
betyda. Jag tror, att de vid ett annat tillfälle komma att med

Svar & intar
pollution.
(Forts.)

Nr 31.

Si)dr å inter pellation.

(Forts.)

46 Onsdagen den 20 mars, f. m.

stor tveksamhet underteckna kontrakt av det slag, som varit dem
förelagt, därest detta skulle återupprepas.

Beträffande den fjärde punkten gav herr statsrådet ett direkt
avslag. Herr statsrådet sade, att det kommer icke att beviljas
några licenser. Jag har mycket svårt att förstå, att såsom denna
fråga är formulera''i: ämnar regeringen vid riklig tillgång på sill
bevilja exportlicenser för den del av fångsten, som icke kan förtäras
eller förvaras inom landet? det enda naturliga svaret på den
frågan kunnat vara annat än ett obetingat ja. Ty om landets
behov är fyllt för den närmaste tiden och även genom saltning,
frysning och rökning fyllt för en tid framåt, finnes det väl ingen
rimlig anledning att förvägra Bohusläns fiskare att, där de kunna
få den bästa betalningen, avsätta sina alster. Sådan försäljning
bör ju för övrigt kunna ske mot kompensation åt vilket håll det
nu än må ske. Det är ju dock eu uraktlåtenhet att icke taga det
som finns i havet, där möjlighet därtill förefinnes, när man har
redskap och alla äro utrustade. Jag kan icke se annat än att
man då går eu felaktig väg.

Jag är ju givetvis tacksam för att herr statsrådet velat så utförligt
besvara den fråga, som jag hade ställt, men det skulle glatt
mig, ifall svaret hade för Bohusläns fiskares vidkommande varit
av mera glädjande art.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag har samma åsikt som

herr Lithander därom, att en stor del av fiskarne har ansett, att
kommissionen varit bunden genom den förbindelse, varom nu är
fråga, och jag tror också, att de allra flesta icke jurister, som
läsa detta kontrakt, få den föreställningen, att kommissionen skulle
vara bunden genom detsamma. Emellertid vill jag icke påstå,
att kommissionen är juridiskt bunden. Förbindelsen är nog så
knepigt avfattad, att något sådant icke kommer ifråga. Jag skulle
för min del helst vilja likna den vid ett kontrakt, som uppgöres
av en smart affärsfirma i syfte att förvärva sig så stora förmåner
som möjligt utan att behöva ikläda sig några förpliktelser. Det
är nog icke lämpligt, att sådana kontrakt komma till genom statsmyndigheternas
försorg, ty det är ju så, att när man gör en affär
eller ingår ett avtal med staten, så hyser man en viss tillit till
statsmyndigheternas vederhäftighet, och man kan då ofta gå in
på villkor, som man icke skulle ha accepterat, därest man haft att
gorå med en enskild person.

Nu är det ju så, att fiskarne enligt denna förbindelse ha alla
skyldigheter och egentligen ingen rätt, icke ens rätt att fä olja,
ty även denna kan ju uppsägas när som helst genom kommissionen.
Emellertid kan man dock utläsa en rätt enligt förbindelsen.
Om ett vadlag infinner sig på utlämningsstället för olja och får
olja, utan att det säges ifrån, att förbindelsen är uppsagd, och
om vadlaget vidare gär ut på fiske och gör fångst, utan att vadlaget
vid utgången till detta fiske har haft kännedom om att avtalet
uppsagts eller kunnat få kännedom därom, så måste detta

Onsdagen den 20 mars, f. m. 47

vadlag anses ha fiskat för kommissionens räkning och följaktligen
ha fordran på att kommissionen skall mottaga fångsten och betala
den enligt kontraktet. Vid mitt sista besök i hemorten uppgavs
för mig, att det var åtskilliga vadlag, som voro just i den ställningen.
Jag har med anledning härav begärt ordet för att uttrycka
den önskan, att en utredning måtte komma till stånd, huruvida
dylika fall verkligen existera och huruvida i så fall icke
möjligen någon ersättning skulle kunna beredas sådana vadlag,
som ju faktiskt genom kommissionens åtgörande åsamkats förlust,
därigenom att de fått sälja sin fångst billigare, än de hade
varit berättigade till enligt förbindelsen.

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Vad jag än må beskylla
den förste ärade talaren för, så vill jag åtminstone icke beskylla
honom för att han vid detta tillfälle visat någon större
fond av blygsamhet. Jag hade verkligen trott, att när han framfört
till herr statsrådet det sedvanliga tacket för besvarandet av
interpellationen, han skulle ha uttalat en förståelse av att de
fiskare, som besökt honom och uttalat sitt missnöje över att de icke
i fortsättningen fingo sälja till folkhushåliningskommissionen sin
till till det i kontrakten fastställda priset, de misstagit sig rörande
innehållet och innebörden av kontraktets bestämmelser och att,
i rak strid mot vad de ansågo, folkhushällningskommissionen hade
full rätt att handla på så sätt som den gjort. Och herr Lithander
hade ju bara behövt vända sig till sin politiske meningsfrände
och nära granne på Bohuslänsbänken den jurist som nyss hade
ordet för att få veta, att detta kontrakt innehåller sådana bestämmelser,
ait det är uppenbart, att folkhushållningskommissionen
hade juridisk rätt att, när den ansåg, att det var förenligt med
statens intressen, säga till fiskarne, att nu vilja vi icke längre
köpa sill av er, emedan vi ha alldeles tillräckligt av denna vara.
Att sedermera denne siste ärade talare, borgmästare Sundberg
från Lysekil, uttalade, att han ansåg kontraktet vara skrivet på
sådant sätt, som endast mycket smarta affärsmän brukade skriva
dylika kontrakt, de orden må ju stå för den ärade talarens räkning.

Herr Lithander framhöll gång på gång i sitt anförande, i rak
strid med vad folkhushållningskommissionen yttrat i det svar
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet nyss uppläste,
att det står fast, att folkhushållningskommissionen har brutit
avtalet, och att följden kommer att bli, icke allenast att fiskarne
icke få betalt för sillen till det pris som de tänkt för sin rikliga
fångst, utan också att de nästa år icke komma att ha något vidare
intresse för fisket, emedan, som herr Lithanders ord folio,
fiskarne betvivla kontrakts helighet med folkhushållningskommissionen.
Och i olika vändningar framhöll talaren den ena gången
efter den andra, att folkhushållningskommissionen brutit kontraktets
klara bestämmelser. Het är en köpare, som man över huvud
taget i framtiden icke kan ha att göra med, även om det finnes

Nr 31.

Svar å inter pellation.

(Korta.)

Nr 31. 48

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Svar å interpellation.

(Forts.)

skriftliga kontrakt, ty fiskande äro vana vid att ord och avtal
hållas, även om skriftliga kontrakt icke finnas.

Det är bra märkvärdigt, får jag säga, att en person anser sig
från denna talarstol kunna utslunga sådana beskyllningar mot en
kommission som på bästa sätt försöker befrämja landets verkliga
intressen. Det är icke rätt av herr Lithander att göra så. Man
kan uttala ett beklagande över att ett kontrakt innehåller sådana
bestämmelser, att det i tydlighet lämnar ett och annat övrigt att
önska, så att den andra parten, fiskarne, lätt kunna få en annan
uppfattning om kontraktets bestämmelser, än vad kontraktet egentligen
avser. Det merlgiver jag till fullo, och det hade jag trott, att
herr Lithander skulle ha begränsat sig till att framhålla och att
anhålla hos herr statsrådet att se till, att för nästa säsong kontrakten
skrivas på sådant sätt, att fiskarne få fullt klart för sig,
att folkhushållningskommissionen icke är bunden att köpa sill mer
än i en viss utsträckning.

Jag måste — och det var huvudsakligast därför jag tog till
orda — anhålla om herr statsrådets alldeles speciella uppmärksamhet
just för kommande säsong. Det går icke an att få kontrakten
skrivna på sådant sätt, som de båda sista ärade talarne önskade,
ty dylika kontrakt skulle vara, i rak strid mot statens verkliga
intres.-en, då staten skulle bli bunden att till ett högt pris,
som man kan betala under vissa förhållanden för begränsade kvantiteter
betala de obegränsade kvantiteter, som fiskarne äro i tillfälle
att fiska upp ur havet.

Herrarne förstå lätt, huru detta s. k. missnöje kommit upp
och varför dessa fiskare ha vänt sig antingen direkt till herr
Lithander eller till den person herr statsrådet uppgav i svaret på
interpellationer herr Herman Carlberg. De både hoppats att
tjäna så mycket mera än de nu gjort. Detta har till följd av
folkhushållningskommissionens ingripande och kontraktets bestämmelse
förhindrats. Nu känna de sig besvikna och vilja giva uttryck
åt sitt missnöje över att icke ha fått utnyttja situationen
ekonomiskt på det sätt de hade hoppats. Men det går icke an,
att den ena gruppen av näringsidkare efter den andra får utnyttja
dessa möjligheter, som råda under världskriget, på sådant sätt att
de endast gagna sina intressen på det allmännas bekostnad. Man
måste obetingat tillse, att det är statens intresse, som i första
rummet skall tillgodoses, och det nya kontrakt, som jag antager
kommer till stånd i höst bör under inga förhållanden innehålla
andra bestämmelser. Det är ingenting smart i det kontrakt, som
borgmästare Sundberg tillät sig kalla det, vilket uppgöres på det
sättet, att staten förhinder sig att leverera vissa kvantiteter olja
och fotogen, mot det att staten har förköpsrätt till visst pris, innan
sillen far säljas till någon annan, och att först när staten säger
till, att nu äro vi icke i stånd att köpa längre, fä fiskarne rätt
att sälja i den fria marknaden.

Fiskarne ha, mina herrar, ingen anledning att beklaga sig över
statliga ingripanden under dessa världskrigets år. Fiskarne ha

Onsdagen den 20 mars, f. m.

49 Nr 81.

liksom andra näringars män under denna tid haft gyllene år, och Svar & internet
är en välmåga i fiskesamhällena, som nog är känd för oss litet pMation.

rf, i - j\ 11 ii TTI 1 Q G TI 111 It 11 Tv Tv Ir r. wi w« /v , 1 r. 1 . I J I i ■ /n <>

var. Att missnöje uppkommer både bland fiskare och oss köpmän
och industriidkare, därför att ingripanden till statens bästa från
staten goras, som föranleda oss näringsidkare att icke kunna utnyttja
(len nuvarande situationen och därav draga fördelar på sådant
sätt, som vi själva så gärna skulle vilja, det förstår jag, men
tighet °cksa mottaga det missnöjet med en mycket stor försik Till

sist skall jag endast be att få uttala min förvåning över
att herr Lithander var så missnöjd med herr statsrådets svar på
den ljarde fragan i hans interpellation. Herr Lithander ansåg,
att den fragan lag sa enkel och klar för ett rent ja i stället för
ett blankt nej. Ja är man icke inne i de handelspolitiska förhållandena
under världskriget, utan ser frågan endast sådan den möjligen
borde ligga under normala förhållsnden. då förstår jas: herr
Lithanders uppfattning. Men herr Lithander borde förstå, att
likaval som torhallandena äro annorlunda under dessa krigsår vi
nu genomleva, sa torde det ävenledes finnas frågor, som under
dessa krigsår icke lämpa sig för offentlig debatt.

WtJ^rr uXXr fkskebäckskil: Herr talman, mina herrar!
Eftersom jag haft tillfälle att följa detta avtals tillkomst och de
forhandlingar, som föregmgo detsamma, skall jag be att få yttra
nagra ord utöver vad redan förut anförts från statsrådsbänken

icko rn VflLda,i genaSt, börJan säÉ?a’ att J''ag i flera stycken
DmJus * J » de? a''1ade “terpellanten. Det går icke an att se

manha/j SMpa 1.8.?lerad> som han ?ör- Den “åste ses i sitt sammanhang
Men hänger man upp sig på själva detta, att kommis “

^ »Tf ''Sag S!f -1 Stånd tiU att mottaga sillen till det
ää’11^ ma det.Ju medgivas, att fiskarena därigenom kommo i

«knlLtkllm“g
skulle ha gjort, om kommissionen kunde ha mottagit sillen till sä songens

slut. Den ärade mterpellanten framhåller här, att folknushallningskommissionen
genom sina åtgärder tillfogat fiskarena

SktTt11^ ° U ’natt dsket äventyrats och att tillförseln av ett
riktigt födoämne därigenom kommer att minskas. Om man nu

Tontin S-er Pa detta aJtal> fråSar man sig, Aur det har verkat,
dörren JUp den’ n?r lnnevarande fiskesäsong stod för

Side då sttd fannS -naf0n “öjiigflef för export, och det

Under 7nr l tll’.godogora sig den störa sillfångsten inom landet.
Under normala förhållanden exporteras större delen av fångsten
och endast en mindre del stannar inom landet. Nu kan man lätt
tänka sig, att, nar hela fångsten skulle tillgodogöras inom landet,
aka![C.prlSeraa komma att tryckas ned, och fiskarena sågo därför
mycket morkt pa den kommande säsongen. Det var därför en
rarmngi-l0r demlDar kommissionen ville ingå detta avtal
[Xlätt; Vgnr ‘Xte man övertaga den blivande sillfångsten. Det
inleddes forhandlingar, och man enades om, att staten skulle till Åndra

hammarens protoholl 1918. Nr 31. .

(Korta.)

Sr 31.

Svar å inter pellation.

(Forts.)

5Q Onsdagen den 20 mars, f. m.

handahålla vissa kvantiteter brännolja och smörjolja på det villkor,
att fiskarena i stället avlämnade fångsten till visst pris. Da
uppstod den frågan, för vilken tid avtalet skulle gälla._ Staten
hade skyldighet att lämna en bestämd kvantitet olja, men fiskarena
skulle vara skyldiga att lämna fångsten. Men skulle de behöva
göra det under hela säsongen eller under en del därav? Med hänsyn
till det stora behovet av salt sill och även för kontrollens skull
ansåg kommissionen det vara nödvändigt, att fiskarena fingo binda
sig iör hela säsongen. Då inträffade det anmärkningsvärda, att
många fiskare ytterst ogärna ville gå in på detta villkor. De
ville hellre binda sig för en kortare tid, och det inträffade t. o. m.,
att ej alla fiskelagen gingo med på avtalet. Om jag ej missminner
mig alltför mycket, anordnades da av ett ombud för västkustfiskarnas
lokalförening i Öckerö ett protestmöte mot, att fiskarena
skulle vara bundna för hela säsongen. Samma ombud har nu anordnat
protestmöten mot att fiskarena blivit fria från avtalet före
säsongens slut. Man förstår da, att fiskarena handla nog sa lnkonsekvent,
att det synes mig ådagalägga, att man bör vara rätt
försiktig, innan man gör sådana kanske under ögonblickets ingivelse
gjorda opinionsuttalanden till utgångspunkt för sa hårda
ord, som interpellanten här fällt.

Ser man nu efter, hur kontraktet har verkat, måste man obetingat
säga, att det verkat till fiskarenas stora fördel. Kommissionen
har inköpt 190,000 hektoliter sill till ett genomsnittspris
av 45—48 kronor per hektoliter. Jag vill erinra om, att förra
säsongen, då exporten till utlandet ganska obehindrat fick pågå,
var medelpriset icke mer än 49 kronor per hektoliter, och jag vill
särskilt påpeka ett fall, da detta avtal maste anses ha varit till
särskild nytta för fiskarebefolkningen, nämligen dagarna den 13—
15 februari, då det fångades icke mindre än 118,000 hektoliter.
Att märka är, att all denna sill mottogs av folkhushållningskommissionen.
Endast under dessa dagar köpte kommissionen sill för
bortåt 5,000,000 kronor. Med kännedom om det sätt, varpa uppköparna
handla, när de själva bestämma priserna på marknaden,
kan man gott säga, att om detta avtal icke funnits vid detta tillfälle,
så hade fiskarena säkerligen icke gjort sig mera än en fjärdedel
eller en tredjedel av denna förtjänst.

Jag torde ingalunda kunna misstänkas för att intaga en partisk
ställning gent emot fiskarena, särskilt som jag vid flera tillfällen
i pressen fått röna ganska skarpa förebråelser därför att
jag särskilt under krisåren på ett ensidigt sätt skulle ha företrätt
fiskarenas intressen, men jag måste finna, att detta avtal var sådant,
att fiskarena böra vara ganska tacksamma. Jag är den
första att beklaga, att kommissionen ej hade möjlighet att in
i det sista mottaga all sillen, och det är mycket naturligt, att
häröver råder bland fiskarena ett viss missnöje, men det är icke
rätt att som interpellanten säga, att avtalet helt enkelt bröts, och
att kommissionen ej ville mottaga sillen längre, håken läg sa,
att kommissionen ej kunde mottaga sillen. Det fanns ingen möj -

Onsdagen den 20 mars, f. m. 51 Kf gi.

lighftt därtill då den ej kunde uppbringa tunnor och salt för att Svar «.»««•-mottaga tangsten. Jag gjorde också en framställning till den av- polion.
de ning av kommissionen, som hade denna affär om hand, med an- (For‘8-)
hallan att kommissionen skulle anstränga sig till det yttersta för
att mot!aga sillen, och jag vet, att kommissionen var villig härtill,
men den kunde det icke av nyss nämnda skäl. Den disponerade
visserligen ett antal tunnor och salt, men det var så litet
att kommissionen ej vågade sig på att lova mottaga sillen igen’
ty då kunde kommissionen lätt ha kommit i den ställningen, att
den tagit emot några få fångster men ej de övriga, en ställning
som blivit fullkomligt ohallbar. Därför fattade kommissionen det
beslutet att icke försöka sig på det vidare.

Jag kommer alltså till det resultatet, att den oro, som nu
tager sig uttryck i tidningarna och särskilt i den skrivelse, som
interpellanten har befordrat till jordbruksministern, och som synes
utgöra ett underlag för interpellationen icke är fullt berättigad.

Jag kan heller icke värja mig för den uppfattningen att det ligger
något konstlat i den oro, som här skapats över detta förhållande.

„ 1 den skrivelse, som jag nämnde, talas det om, att fiskarena

Pa ,fv s*n godtrogenhet behandlas som parias, släpas hit

och dit, näpses och slappes. Ja, mina herrar, det är sant, att
fiskarena denna vinter släpats hit och dit, men på det sättet, att
genom statens försorg anordnats bogsering, varigenom fiskefartygen
ha, kunnat släpas till och från fi-kcplatserna för att därigenom
söka spara olja för fiskarena. När i denna skrivelse säges det, som''
jag anförde, är det icke blott en omåttlig överdrift utan en uppgift,
som står i fullständig strid mot verkliga förhållandet. Nu
kommer kanske interpellanten att såga, att han icke författat skrivel-en,
men då han befordrat den till en regeringsledamot, har han
väl oc kså gjort sig solidarisk med dess innehåll. Jag tror icke, att
det kan väcka interpellantens förvåning, om man säger, att sådana
skrivelser icke kunna vara ägnade att göra regeringen eller vederbörande
myndigheter gynnsamt stämda gent emot de krav. som
uppställas från fiskarebefolkningens sida. Jag tror, att det i längden
är lyckligare för fiskarena, om de ej få alltför många sådana
talesmän.

Liksom andra yrkesgrupper ha naturligtvis också fiskarena
starkt^ fatt kä.nnas vid de restriktioner, som varit nödvändiga under
den gangna tiden, men jag får säga, att hittills ha fiskarena gått
ganska helskinnade ur striden. Och jag vill framhålla, att detta
har skett i flera fall genom statsmyndigheternas ingripande, genom
upprepade avtal, som avslutats mellan fiskarena och folkhushållningskom
missionen om inköp av deras fångsier. Jag vill såsom exempel
nämna två avtal angående inköpande av makrill, avtal som gjort
att det stora bohuslänska makrillfisket i Nordsjön kunnat äga bestånd
under krigsåren under det att samma fiske i Norge måst
faggas ner. Genom detta avtal, som nu här så skarpt klandras
har staten, kan man säga, också raddat sillfisket under denna

Nr 81. 52

Svar å interpellation.

(Forts.)

Onsdager. den 20 mars, f. in.

säsong Genom statens ingripande har nämligen det bohuslänska
sillfisket för säsongen lämnat ett utbyte som är stttee
förut. Det är redan uppe i en avkastning pa 13,000,000 krono .
Nu säger interpellanten, att det är så stora omkostnader vid sillfisket,
och det är alldeles riktigt. Omkostnaderna aro störa Men
när han nämnde, att ett vadlag köpt fotogen för icke mindre än

94,000 kronor, tror jag, såvida det ej föreligger någon överdrift,
att det kanske gäller ett av de vadlag, som icke gatt med pa avtalet.
Det var nämligen så, redan innan avtalet kom till stånd
att en del fiskare till abnormt höga priser förskaffat sig sa kallad
jobbarolja, som de skulle ha för sitt fiske under säsongen och de
som skaffat sig mest sådan olja, voro minst hågade att ga med
på det avtal, som nu diskuteras. ... ..

1 Sedan frågade interpellanten i sitt yttrande särskilt om en
sak, som jag skall be att få beröra. Han fragade om det in Haffat,
att folkhushållningskommissionen har köpt färsk sill i den fila
marknaden. Ja, det har hänt att kommissionens kommissionär
som har att förmedla inköp till livsmedelsnämnderna i landet har
på detta sätt köpt sill i Göteborg. Men det ar “^ ''{ ''''ag11^
honom att köpa sill. Det går ei an, att han koper sill till de fast,
ställda prisen av ett fåtal fiskare, under det att de andra ej fa
sälja till honom. Det vore ohållbart, och darfor maste det satt

praktiseras^sm^e, ^ fi''skarena hittills gått ganska helskinnade

igenom® de svårigheter, som rått men .lag vill star H fiarr^laa
att nu stå fiskarena verkligen infor en kritisk situation. Ku
vi ej få in brännolja, varigenom fisket för framtiden mojligg ’
blir ställningen för uem mycket kritisk. Om interpellanten vil
utföra något till verkligt gagn för fiskarebefolkningen, sa finna
för honom en stor uppgift, nämligen att stödja de strävanden, so
gå ut på att till landet skaffa brännolja i sa stor utsträckning som

möjligt.

Herr Olsson i Kollungeröd: Herr talman mina herrar! Jag
meds-er visserligen även att fiskarena i visst tall ha gjort affär
på det kontrakt, varom här är tal men jag kan a andra sidan
icke -illa den åtgärd, som folkhushållningskommissionen hai vidtarrit
beträffande fullgörandet av detta kontrakt. Kontraktet tillför tunder

fiskarena, försatt de skola erhålla fotogen och smOnoljor
under hela fiskesäsongen, att lämna all den sill, som de komma
att fiska, för ett visst bestämt pris. Men det talas mgentm0 om,
att kommissionen mottager sillen så länge säsongen varar eller om

rätt att uppsäga kontraktet. , , • . ä

Nu är det visserligen sant, att dessa kontrakt nog icke aro
i juridiskt hänseende av sådan bindande kraft gentemot folkhushållningskommissionen,
att fiskarena kunna stalla något juridiskt
anspråk på ersättande av den förlust de eventuellt genom uppsagnmge/ha
lidit, men kontrakten äro dock försedda med folkhushallningskommissionens
varuförmedlingsbyras tryck, och man tar ju anse,

Onsdagen den ''JO mars, f. in.

53 Nr 31.

att en förbindelse med en statens korporation bör vara av bindande Sl,ar “ *nterbeskaffenhet,
även om den icke är av den ena parten underskriven. J''e,fcl£u''“-Vara fiskare äro alls inga jurister, och de äro ganska godtroget ,ilort8'')
folk, som icke alls tänka, att de skola bli lurade så att säga, utan
de ha satt den tron till kontrakten, att de voro bindande även för
folkhushållningskommissionen.

Nu kan man ju säga, att de hade det bra under den tid folkhushållningskommissionen
mottog sillen. Men det är ju mycket
möjligt, att de själva ha sålt lika bra till sina gamla förbindelser,
som de hade förut, när de fingo sälja som de ville. De hade ju
med dessa kontrakt förlorat rätten att sälja till andra, ocli just
när tillströmningen av sill var som störst, så få de uppsägningen
och skola skaffa sig nya förbindelser för att sälja till. Naturligt
är, att detta bringar förlust. En ny underhandling från folkhushållningskommissionens
sida hade ju varit bra mycket mjukare
cch bekvämare, om den nu icke ansåg sig kunna taga emot mera
sill till det fastställda pilset.

Men jag tror, att det hade varit riktigt, om man stått fast
vid kontraktet och tagit emot sillen, även om staten gjort någon
förlust. Det är ju någonting, som staten får vidkännas i många
hänseenden. Icke kunna vi tro, att de pengar, som staten lägger
ut t. ex. till anskaffning av ved, komma att till fullo inflyta, och även
ifräga om spannmål m. m. har staten trätt emellan med pengar
för att kunna likvidera varan. Fiskarne själva beräkna att
de förlorat över 2 mil’ ’ ° gen av dessa kon -

enär de blivit missmodiga över uppsägningen och trott, att de icke
skulle få sådana priser, att fisket skulle betala sig, och därför
icke vågat fortsätta. Det är icke samma utgifter för fisket nu
som förr under normala förhållanden. Förutom att oljan betingar
ett avsevärt högre pris, så kosta också redskapen nu mycket mera.
Jag såg nyligen, att bomullsgarn till vadar — om det nu kan anskaffas
— kostar över 16 kronor per kg. Då kan man man förstå,
vad dessa kolossala vadar, som det här är fråga om, dessa
djupa snörpvadar skola kosta. Jag vågar icke säga någon siffra,
men det är ett ganska avsevärt belopp. Och dessa vadar kunna
också på en gång förloras under ett- tillfälle, då de kanske icke
få någon fångst. Det är därför också förenat med mycket stor risk.
Visserligen ha åtskilliga lag denna vinter tjänat rätt mycket pengar,
men för en del lag har det gått ganska dåligt.

Jag kan icke annat än beklaga, att denna uppsägning korn
som den gjorde. Om folkhushållningskommissionen förutsatte någonting
dylikt, att det kunde bli möjligt, att kontraktet måste
uppsägas, för den händelse tillgången bleve större än man kunde
taga emot, så borde det väl ha varit en klausul, som tydligt sagt ifrån
detta. Men här har det endast sagts, att man skall taga emot all
den sill, som vadlagen under vintersäsongen kunna fiska, och så är
det en särskild förbindelse, att om de sälja på annat sätt, är
det 500 kronors vite varje gång denna bestämmelse över.-krides.

trakt, och dessutom

a en de! av dem rent av

slutat med fisket,

Nr 31. 54

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Svar å interpellation.

(Forte.)

Det var eu annan sak, som nämndes av interpellanten, vilken
jag anser borde tagas i beaktande, och det var, huruvida icke på
västkusten, där de stora sillfi-kena försiggå, sillrökerier skulle
kunna anläggas. Vi veta ju, att det skickades kolossalt mycket
sill härifrån till Tyskland''. När vi hade sådan tillgång, att vi
kunde undvara en del av sillen, så strösaltades den bär för att
sedan skickas till Tyskland och där rökas. Då kan jag icke förstå,
varför vi icke kunna ordna denna rökning själva för att kunna
begagna oss av den rika tillgång, som vid vissa tillfällen kan tillstöta.
Hade vi rökerier vid västkusten, så skulle sillen kunna
rökas och förvaras där för att användas på en större tidsenhet.
Nu var det säkerligen bristen på salt och tunnor, som föranledde
denna uppsägning. Men hade man haft sådana rökerier, sa hade
icke denna uppsägning behövt komma till stånd, som väckt det
största missnöje bland fiskarne, vilka icke anse sig ha blivit rätt
behandlade från statsmakternas sida. Jag far verkligen här uttala,
att jag icke kan gilla den åtgärd, som från folkhushallningskommissionens
sida i detta fall har vidtagits, då den uppsagt ett
kontrakt där ingen bestämmelse om uppsägning föreligger.

Herr Lithander: Herr talman! Herr Röing gjorde gällande,

att jag skulle ha underrättat fiskarne om att de misstagit sig med
avseende på kontraktet och att de borde vara nöjda med det. Nej,
herr Böing, litet känner herr Röing mig, om han tror, a''t så är
fallet. Jag har tvärtom för min del upplyst dem om min fulla mening
som köpman om vad ko.ntraktet innebar, och jag tror, att jag
skall både nu och i framtiden försöka klara mina svar själv utan
nägra dessänger från herr Röing. Jag tror icke de gå i den riktning,
som jag gillar.

Han har märkt, att jag kritiserat folkhushållningskommissionen.
Jag har icke yttrat mig om folkhushållningskommissionen i
något avseende annat än beträffande detta kontrakt, och det anser
jag fortfarande, att jag haft full rätt och anledning att göra.^

Jag vill säga det, att herr Röing för nog in debatten på ett
något annat område, när han säger, att fiskarne skulle utnyttjat
de gynnsamma tider, som nu råda. Det gäller icke alls den saken.
Det gäller icke, huruvida det ena hade varit bättre för dem eller
det andra, utan det gäller, huruvida de skola kunna lita till kontrakt
med staten eller ej. För övrigt vill jag säga, då han ansåg,
att det var så gyllene tider för fiskarne, att det är nog så, att de
tiderna växla, och liksom det för lantbrukarne är behövligt och
önskligt, att de ha tider, då de kunna konsolidera sig, så är
samma förhållande gällande för fiskarbefolkningen, den må bo i
Bohuslän eller var helst vara månde runt Sveriges kuster.

Vad som gjort denna sak så svår för fiskarne och ställt dem
brydsamma beträffande vad de skulle göra, när folkhushållningskommissionen
ett tu tre sade upp kontraktet, var det, att hela avsättningsfrågan
icke varit föremål för någon omsorg från fiskames
sida, utan de trodde, att den var tryggad. Det stod icke någon

Onsdagen den 20 mars, f. in.

55 Nr 81.

organisation färdig att taga upp den frågan, när folkhushållnings- Svar å interkomuiissionen
ett tu tre vägrade taga emot sillen. Det fanns inga portion.
köpmän, ingen organisation, som var mäktig att ett tu tre lösa (Forte.)
det problemet, och det var„ därför de med missmod och svårighet
drevo sin näring.

Han säger, att jag fällt hårda ord. Men det gäller som sagt
endast kontraktet, och klandret sker med full rätt.

Jag har redan bemött vad herr Andersson i Fiskebäckskil sade
då han vill göra gällande, att det varit förmånligt för fiskarne,
det som nu skett, men jag säger fortfarande, att det gäller här en
avtalsfråga, och vi ha icke gått in på det spörsmålet, vilket som
hade vant bäst för de olika vadlagen, om de gått den fria vävägen
eller den bundna vägen.

Herr Andersson gjorde vidare gällande det att när man befordrar
en skrivelse till regeringen, så är man solidarisk med innehållet
i den skrivelsen. Jag tillåter mig ha en annan uppfattning. Jag
har sett den saken så, att när representanter för bohuslänsfiskarne
ha anmodat mig att framföra eu sak till regeringen, så bar det
varit min skyldighet att göra det. och jag har gjort det utan
några kommentarer i allt vad som rört framställningen från dem
såsom grupp. Men i ett fall har jag även befordrat ett brev rörande
denna sak till herr statsrådet, en till mig ställd skrivelse,
men då har jag till herr statsrådet personligen uttalat den meningen
och sagt, att där förekommer i det brevet saker, som kunde
ha varit sagda litet annorlunda och bättre, så att man icke får
taga det precis efter orden. Men å andra sidan innehåller det så
mycket, som kommit fram ursprungligt och som skildrar läget,
så att jag ansåg, att det kunde vara av värde till belysning av
denna fråga.

Jag kan icke neka till, att det i alla fall var intressant att
få av fiskeriintendenten bekräftelse på, att folkhushållningskommissionen
dock har under vissa förhållanden, sedan den lösr fiskarne
från deras kontrakt och priset sjunkit, i den öppna marknaden
köpt till nedsatt pris i stället för att taga ut sill av fiskarne till
det kontrakterade priset.

Vidare nämnde herr Andersson, att om jag ville gagna fiskar -nes sak, skulle jag söka verka för införande av brännolja i landet.

Ingen skulle hellre än jag vilja kunna bidraga till den saken, men
jag vet, huru oerhört svårt det är för myndigheterna att nu få in
just brännoljor. Därför har jag valt en annan väg. Jag har redan
vänt mig till såväl industrikommissionen som även de. industrier,
som sysselsätta sig med tillverkning av tiskemotor er, med
den förfrågan, om det icke finnes möjligheter att, liksom man omändrat
de känsligare, finare och mera krävande motorerna för annan
drift, experimentera sig fram till sådana modeller, att fiskeflottan
skulle kunna i större utsträckning än för närvarande är
fallet begagna sig av den i utveckling stadda tillverkningen av
inhemsk sultitsprit och på så vis lösa den frågan.

Jag skall till det, som nyss nämndes angående önskvärdheten

Nr 31. 56

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Svar å interpellation.

(Forts.)

av att på västkusten få rökerier, även foga det, att det är önskvärt
att få stekerier för fisk och på så vis kunna ta<;a till="">
sillen som födoämne men även tillgodogöra sig i större ^stackning,
än nu är fallet, den olja, det fettämne, som fisken innehåller.

Jag har, herr talman, i övrigt ingenting vare sig att tillägga
till eller draga ifrån vad jag förut sagt.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman! Jag ber bara att få göra ett par mycket korta
erinringar, särskilt med anledning av att man här bland annat talat
om, att folkhushållningskommissionen skulle ha begått en olaglig
handling, man har talat om avtalsbrott o. s. v. Jag ber då särskilt
att få säga, att jag i mitt svar icke har inlåtit mig på att
bedöma den rättsliga innebörden av de kontrakt, som kunna finnas.
Jag bär inskränkt mig till att vitsorda, vad jag bestämt vet, att
man från folkhushållningskommissionshåli, där man hade med
denna sak att göra, från början icke avsåg att binda sig för mottagande
av hela fångsten alldeles oberoende av dess storlek. Jag
påminner mig mycket livligt, hurusom det framhölls i det sammanhanget,
att det kunde betyda så pass mycket för folkhushållningskommissionen
att ikläda sig sådana förpliktelser, att det skulle bli
mycket svårt att infria dem, och då framhölls, att det var icke
avsikten eller meningen.

Dä kan man säga: varför har icke folkhushållningskommissionen
intagit i dessa nu omtalade kontrakt sådana klausuler, att
detta blev tydligt? Ja, jag har i dag frågat bland annat personer,
som böra vara inne i den saken, och fått det svaret, att när
det gällt kontrakt mellan trålfiskarne och kommissionen, då har
en uttrycklig sådan klausul intagits, därför att där har funnits en
sådan ekonomisk sammanslutning, att man kunde göra ett juridiskt
bindande avtal. Däremot har man icke haft en sådan utväg, när
det gällt vadsillfiskarne. För dem har icke funnits någon sådan
ekonomisk sammanslutning, och därför har man tagit saken på ett
annat sätt. Men från det hållet har det fasthållits och fasthålles
allt fortfarande, att detta icke kan innebära någon förpliktelse att
taga emot hela fångsten. För min del vill jag icke alls gå in på
någon juridisk tolkning och något rättsligt bedömande av denna
fråga, men att det icke var folkhushållningskommissionens avsikt
att binda sig för hela fångsten, det är alldeles säkert.

Sedan anser jag icke, att den ärade interpellanten har fog för
något som helst påstående eller ens antydning om att från statens
sida man skulle ha handlat hårdhänt gentemot västkustfiskarne.
Jag tror väl, att vi äro eniga vi två i det, att staten har varit
ganska generös gentemot dem och gjort vad staten gärna har kunnat
göra för att befordra och uppmuntra Bohuslänsfisket och det
på mer än ett sätt. Och jag tror, att man från statens sida är
villig att understödja alla verkligt goda företag, som avse att
främja och befordra detta västkustfiske.

Onsdagen den 20 mars, f. rn.

57 Nr 81.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag skall icke mycket
förlänga denna diskussion, men jag skall be att få framhålla några
synpunkter, som jag bär kommit att reflektera över i samband
med densamma.

Till en början ber jag att få säga, att herr statsrådets senaste
förklaring bär, att han icke på något sätt velat inlåta sig på den
rättsliga sidan av denna sak, förvånar mig ganska mycket. Jag
anser, att det skulle varit mycket lämpligt, att den frågan blivit
utredd i samband med detta, ty jag anser, att det icke bör vila
något sken över statens handlande mot enskilda beträffande den
juridiska rättsfrågan. Utan är det sä, att vederbörande tolkare
på detta område kunna anse, att någon som helst juridisk förpliktelse
från statens sida kan finnas mot dem det här gäller, så
anser jag, att det bör vara statsmakternas främsta uppgift att
undanröja, att en uppfattning av att staten ej vill fullgöra denna
förpliktelse på något sätt kan föreligga. Jag anser således detta
vara en av kardinalpunkterna, huruvida det kan anses, att dessa
personer kunna ha något som helst juridiskt anspråk på staten
med anledning av här ifrågavarande avtal.

Jag skall för övrigt be att få göra några reflektioner, i anknytning
till vad som här förekommit, också beträffande huru
dessa frågor i allmänhet betraktas.

Dessa kommissioners verksamhet framkallar på nästan alla
områden ett osäkerhetstillstånd för näringarna i landet, som gör,
att man snart icke på något båll vet, vad man skall rätta sig
efter. När man då kommer och begär en utredning och söker få
rättelse* så gör man från regeringens sida allt vad man kan för
att försvara alla de åtgärder, som vidtagits av kommissionerna,
även i de fall där verkligen anledning till anmärkning kan föreligga.
Jag skulle vilja säga det, att i dessa tider är det icke
allenast på dem, som arbeta i näringarna här i landet, som man
får ha anspråk, utan även på statsmakterna kan man ha lika stora
anspråk att tillrättalägga allting, så att verkligen näringarnas
män kunna ha det förtroende till statsmakterna och deras organ,
som är nödvändigt för att det hela skall fungera på ett sätt, som
är gagneligt för landet i dess helhet. •

Undan för undan som man sett, huru dessa kommissioner redan
från början visat tendenser till vissa åtgärder, så ha praktiska
personer och personer, som varit inne i förhållandena, genast varnat
och framlagt riktlinjer och förslag i den ena och den andra
riktningen, såväl i det ena som det andra avseendet, men man har
icke velat lyssna på det örat. Emellertid som utvecklingen gått
framåt, så har man kommit till insikt om, att det som anmärktes
verkligen var rätt. Då har man försökt ställa det till rätta, men
då har det varit för sent, och då ha redan stora skador skett.
Hur var det icke med maximipriset på potatis i höstas? Varje
praktisk jordbrukare insåg ju, att det var det mest abnorma och
galna att icke sätta detta maximipris högre, än vad det på många
håll i landet varit under normala förhållanden, och att sätta detta

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr 31. 58

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Svar å inter- pris så, att jordbrukare naturligtvis skulle hålla tillbaka potatisen
pellation. me([ risk, att den fick ligga kvar i gårdarna och frysa bort eller
(Forts.) genom att användas till utfodring minskas. Emot detta varnades
det, men man lyssnade icke pa det örat. Man konfirmerade vad
kommissionerna föreslagit. Men hur har det gått? Sent omsider
har man fatt ögonen öppna, så att man åtminstone beträffande
vissa delar av landet givit med sig och erkänt, att det var ett
felgrepp. Men varför icke erkänna det tidigare och försöka göra
rättelse i god tid, så att de skador, som uppkommit undan för
undan, kunde ha undvikits?

Så är det även i den fråga som nu föreligger. Jag tycker
därför, att det skulle varit det allra käraste för herr statsrådet
och regeringen att göra allt vad de kunna för att ordna denna
sak, sä att dessa människor, som faktiskt lidit skada, därför att
de trott på, att den uppgörelse de haft med staten icke skulle på
något sätt slå fel, icke behövde känna missnöje eller lida direkt
förlust, som nu odisputabelt många fått göra.

Jag får säga, att jag förstår icke detta handlingssätt från
regeringens sida att, undan för undan som berättigade anmärkningar
framkomma från olika håll, göra allt vad den kan för att
försvara alla åtgärder, som varje förnuftig människa förstår icke
varit till landets båtnad utan tvärtom. Det bör sägas ifrån detta,
ty om det får fortgå, så tror jag, att näringslivet här i landet
kommer att taga sådana former och missnöje uppstå på alla områden,
så att det blir den största fara för vår fölknäring och vår
produktion. Icke skapar man produktion och arbetslycka i landet
därigenom att man såsom på sista tiden kommer med långa skrivelser
och vackra förslag på papperet, som icke kunna realiseras,
utan det måsta vara åtgärder, som visa, att folk far betalt för
sitt arbete och kan trygga sig till de åtgärder, som statsmakterna och
olika statsorgan vidtaga, och att de verkligen kunna lita på statens
ordhållighet mot de enskilda i landet.

Her Andersson i Fiskebäckskil: Herr talman! Jag upp kallades

av ett yttrande i interpellantens sista anförande. Han
sade, att när staten förkunnat, att den icke kunde taga emot sillen
längre, så stode fiskarena alldeles handfallna. De visste icke. om
de kunde giva sig ut på fisket; de visste icke, om de kunde få
sälja sillen, därför att hela köpmanskåren var borta. Jag får säga,
att detta yttrande verkade något överraskande, ty det vet ju herr
Lithander som göteborgare, att alla de gamla köpmännen i denna
bransch funnos fortfarande kvar i Göteborg och längs hela kusten,
och de voro också färdiga att genast gripa in och köpa den sill
fiskarena togo. Det visade sig också, att veckan närmast efter det
avtalet blev uppsagt fiskades omkring 51,000 hektoliter sill, vilken
såldes till ett medelpris av lfi kronor per hektoliter. Följande
vecka var det så gott som intet fiske på grund av rådande storm.
Veckan därpå, den 3 till 9 mars, fiskades 11,000 hektoliter till
ett medelpris av 42 kronor per hektoliter, och nu sista veckan,

Onsdagen den 20 mars, f. m.

59 Nr 81.

den 10 till 16 mars, fiskades över 39,000 hektoliter sill, som betalades
med ett genomsnittspris av 20 kronor per hektoliter. Vi
se, att alla dessa priser jämförda med de normala äro redan de,
ganska höga.

Jag vill tillägga till mitt förra yttrande, att det avtal, som
här ägt bestånd, har så långt ifrån minskat fisket, att det i stället
har varit en kraftig sporre för fiskarena på västkusten att driva ett
intensivt fiske, och de ha också med förvånande, skicklighet skaffat
sig fotogen vid sidan om den av staten levererade för att kunna
bedriva ett intensivt fiske. När jag förra söndagen talade vid
fiskare från tre olika håll i Bohuslän, och frågade, om fisket på
sista tiden varit lönande för dem, så svarades på alla hållen, att
fisket i genomsnitt på sista tiden varit lönande.

Man kan således icke påstå, att på grund av detta s. k. avtalsbrott
fisket skulle ha särskilt minskats. Jag tror nog, att en
hel del fiskare varit tvungna att nedlägga fisket, men då beror
det därpå, att de icke haft möjligt att skaffa sig brännolja.

Det är mycket glädjande, att interpeilanten beträffande sulfitspriten
vidtagit de nämnda åtgärderna men jag vill då meddela,
att frågan om sulfitspritens användning för fisket har varit föremål
för undersökning långt tidigare av dem, som representera
fiskerinäringen i landet.

Jag vill också tillägga, att detta att staten köper sill till så
höga priser, som den gjort, innebär ett mycket stort krav på
statskassan. Det är nämligen sä att folkhushållningskommissionen
är tvungen att sälja sillen mycket billigare än till inköpspriset.
Och jag tycker det är oriktigt, att när det gäller att främja
fiskerinäringen, interpeilanten skall så envist haka sig fast vid
denna detalj. Det är så många andra krav, som böra tillgodoses.
Jag vill nämna den för fisket viktiga frågan om anskaffandet av
redskap, varvid det måste tillses, att priset på redskapen ej
blir så högt att det icke lägger hinder i vägen för fiskarena att
skaffa sig redskap. Här ställes åter ett stort krav på statskassan
och Göteborgs och Bohus läns Havsfiskeförening, som verkligen
är ett uttryck för bohuslänska fiskarbefolkningen, har också
gjort en framställning till regeringen i det syftet.

Det talas så mycket om här, att det skulle vidtagas anstalter
för att fullt ut tillgodogöra sig sillen inom landet, och man har
särskilt nämnt anläggandet av rökerier. När ett par talare framhållit
det såsom räddningen ur situationen med avseende på tillvaratagande
av sillen, sä vill jag säga, att om detta hade sagts
till nagra yrkesfiskare där nere, så skulle det helt säkert ha givit
dem anledning att draga på munnen. Visserligen är det bra med
rökerier, men att man i en hast skulle kunna få till stånd rökerier
i så stor skala, att de skulle utgöra något avsevärt plus för till S;odogörandet

av sillen, tillåter jag mig betvivla. Drågan om anäggning
av sillrökerier i Sverige har också varit föremal för
mycket grundliga undersökningar under årens lopp, och det har

Svar å interpellation.

C Forte.)

Nr 31. 60

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Svar å inter- visat sig vara synnerligen svårt att driva fram denna näringsgren
petition, j vårt land.

(Forts.) Jag V(11 ännu en gång poängtera, att jag beklagar, att folk bushållningskommissionen

varit nödsakad att icke fullfölja kontrakten.
! Men jag vill framställa den frågan till dem som intaga
interpellantens ståndpunkt: om det stått i kontraktet, att staten
skulle mottaga all sill som fångas, och om vi ändå kommit till
den punkt, där vi voro, när detta avtal upphävdes, nämligen att
kommissionen icke vidare hade möjlighet att mottaga hela säsongens
fångst, skulle herrarna ändå ha sagt, att det vore regeringens
skyldighet att köpa sillen till överenskommet pris utan att hava
någon användning för den? Jag betvivlar det. Jag menar, att
vare sig det stått i kontraktet, att kommissionen skulle vara
bunden för hela säsongen, eller icke, så hade man såsom förhållandet
nu var, ändå kommit till det resultatet, att kommissionen icke
kunnat mottaga sillen under hela säsongen, och då hade man
kanske också haft anledning att vänta en interpellation liknande
denna.

Herr Lithander: Jag skall blott be att få nämna, att jag

tror, att doktor Andersson borde litet uppmärksammare höra på
ordalydel-en av vad som sägs, när han vill referera detsamma.

Han har påstått, att jag skulle hava sagt, att hela köpmanskåren
var borta. Het har jag icke sagt, utan jag har sagt, att
den icke var beredd på denna omläggning, och jag har framhållit
olägenheterna av omläggningen. Men köpmanskåren förefanns
givetvis.

Vidare säger han, att vi framhållit rökerierna såsom räddningen.
Det ha vi icke gjort, utan vi hava framhållit, att anläggningen av
sådana rökerier var en bland de önskvärda åtgärderna.

§ 14

Härefter föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 33 under åttonde
huvudtiteln av propositionen med förslag till tilläggsstat till riksstaten
för år 1918 gjorda framställning angående anslag till förstärkning
av det för tekniska högskolan på extra stat för år 1918 beviljade
anslaget till diverse utgifter för bränsle, lyshållning m. m.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående leverans
av oljor till marinen;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för bränslekommissionen under år 1918;
och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående särskild
ersättning till vissa flottan tilldelade värnpliktiga under mobiliseringstjänstgöring.

Utskottets i dessa utlåtanden gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

Onsdagen den 20 mars, f. in.

61 Nr 81.

§ 15.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsutskottets
memorial, nr 18, angående skrivelse till Kungl, Maj:t om utredning
av det gällande tullsystemets verkningar.

Med åberopande av den bevillningsutskottet i § 40 riksdagsordningen
i sådant avseende medgivna befogenhet hemställde i detta
memorial utskottet, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att Kungl. Makt ville låta verkställa en allsidig utredning
av det gällande tullsystemets verkningar samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Ang. utredning
av det
gällande tullsystemets

verkningar.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Hammarström, Ollas
Ericsson, Antonsson, Östberg, Nilsson i Bonarp, Jonsson i Hökhult,
Berg i Staby, Knaust och Forssman, vilka inom utskottet motsatt
sig avlåtande av förevarande memorial.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman, mina herrar! Då jag
reserverat mig mot utskottets hemställan vid denna punkt, ber jag
att få yttra några få ord.

Uti det föreliggande memorialet hemställer utskottet, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa en allsidig utredning av det gällande tullsystemets
verkningar samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen giver anledning.»

Detta är ett mycket ovanligt memorial. Jag har åtminstone
aldrig förr varit med om något sådant. Det är icke föranlett av
någon kungl. proposition och icke heller av någon motion, utan
utskottet har med åberopande av den utskottet i § 40 riksdagsordningen
medgivna befogenheten gjort sin hemställan. Det vill
förefalla, som om det icke varit lagstiftarnas mening, att denna
bestämmelse skulle tillämpas annat än för att komplettera i en
kungl. proposition eller i eu motion framlagda förslag. Förutsättningen
för tillämpningen av paragrafen torde ävenledes hava varit
att utskottet skulle stå något så när enigt. Det var den uppfattning
som kom till uttryck under överläggningarna inom bevillsutskottet.

I den historik som åtföljer detta memorial visas, att allt sedan
tulltaxans senaste revision upprepade försök gjorts att förmå riksdagen
att anhålla om en sådan utredning angående det gällande
tullsystemets verkningar, som av utskottet nu ifrågasatts. Det
har emellertid tillsvidare avstyrkts från högerns representanter i
utskottet och i riksdagen, och någon sådan utredning har därför
icke kommit till stånd. Den kunde visserligen vara av ett visst
intresse, det vill jag gärna medge, men bara för den skull skall
man naturligtvis icke vara med om att bifalla en framställning

Nr 81. 62

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. utredning
av det
gällande tullsystemets

verkningar.
(Forte.)

därom. Utredningen måste naturligtvis i främsta rummet avse att
tjäna ett praktiskt syfte. Man har också i detta hänseende vid
olika tillfällen försökt att få fram en grnod för ett sådant förslag.
Förut har det alltid varit föranlett av motioner rörande omläggning
av vår tullpolitik, och mot eu dylik bakgrund har alltid denna
fråga fått ses. Syftet har varit att förbereda en annan tullagstiftning
och överge den vi nu hava, d. v. s. att övergå till frihandel.
Ehuru det icke synes i detta memorial, får det dock ses mot bakgrunden
av herr Fabian Månssons motion till innevarande års
riksdag om upphävande av tullen å malen och omalen spannmål.
Det är nämligen bara en tillfällighet, att det icke tydligare framgår
av handlingarna, att bakgrunden är den nu antydda. Jag
skall emellertid icke närmare ingå på omständigheterna, varför
memorialet icke framkommit i sammanhang med nämnda motion.

Vi hälla före, att de betänkligheter som gjort sig gällande mot
en omläggning av vår tullpolitik fortfarande äga samma giltighet,
som de tidigare haft, och det kan till och med sättas ifråga, om
icke nu ännu mer än år 1913 fog finnes för att avslå framställningen.
Allt tyder efter vår mening på att i framtiden har man
att räkna med en skärpning av den ekonomiska kampen nationerna
emellan. Det skulle därför vara en mycket olämplig tidpunkt att
nu gå in på att vidtaga förberedande åtgärder för att omlägga
näringspolitiken i vårt land. Under de exceptionella för hållanden
varunder vi leva är det väl icke gärna möjligt att åstadkomma
en utredning som skulle vara lämpad för en omläggning av näringspolitiken.
Vi reservanter tro icke, att en utredning, verkställd
under de förhållanden som i senare tider rått skulle kunna utgöra
en tillförlitlig grundval för förändringar i tullagstiftningen. Därför
hava vi också tills vidare motsatt oss en dylik utredning. Om
man däremot vill inskränka sig till att rusta sig i avsikt att tillvarataga
våra ekonomiska och kommersiella intiessen i förhållande
till utlandet med avseende på de traktater som möjligen komma
att ingås, skulle vi icke haft anledning att motsätta oss en så
beskaffad utredning, och i den män speciella utredningar av teknisk
innebörd äro behövliga, hava vi icke något att erinra mot att
de göras. Senast år 1914 framställdes av friherre Palmstierna i
interpellation en ''förfrågan om den dåvarande regeringens ställning
till en sådan utredning med hänsyn till förestående traktatsförhandlingar.
I sitt svar meddelade dåvarande statsrådet och chefen
för finansdepartementet, att Kungl. Maj:t i april 1914 uppdragit
åt kommersaUegium att verkställa en dylik utredning, och denna
utredning pågar. Detta är således vad som efter vår mening bör
göras. Men något därutöver synes med avseende på de förhållanden
varunder vi nu leva icke vara av omständigheterna påkallat.

Man må säga vad man vill, och jag vet, att utskottets vice
ordförande kommer att säga, att det nu är fråga om en fullkomligt
förutsättningslös utredning, att den skall göras objektivt och
att det därför icke är på något sätt något förhandsuttalande an -

Onsdagen den 20 mars, f. in.

63 Nr 81.

gående en omläggning av tullsystemet. Han må försäkra detta
hur mycket som helst, så är det dock omöjligt att komma ifrån,
alt syftet och ändamålet med detta är att vidtaga förberedande
åtgärder för att åstadkomma en förändring i vår tullagstiftning
och. jag tror, att jag härutinnan skall fa ett visst stöd av herr
Fabian Månsson, som antagligen också kommer att säga sin mening
i denna fråga.

Jag vill med dessa ord endast hava sagt, att vi reservanter
ansett oss hava tillräckliga skäl för att motsätta oss avlatandet av
ifrågavarande memorial.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Hökhult instämde häruti.

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Det har under ett
par årtionden varit en rätt allmän åsikt, som även uttalats från
mänga protektionisters sida, att det tinnes en lucka rörande vår
tullagstiftning som snarast möjligt borde fyllas, nämligen bristen
på en utredning rörande tullsystemets verkningar.

Jag får säga, att jag numera är fullständigt på det klara med,
att hur och när än detta krav framställes, sa kommer den nuvarande
högern inom den svenska riksdagen att systematiskt motsätta
sig en sådan utredning, man må begära densamma på grund
av förestående traktatsförhandlingar såsom för ett tiotal år sedan,
då sadana förestodo med Tyskland, eller på andra skäl. Då ansåg
man det icke lämpligt att i detta sammanhang och vid detta tillfälle
verkställa en allsidig och opartisk utredning rörande tullsystemets
verkningar. Man upptog sedermera frågan i annat sammanhang.
Då förelåg en motivering, vilken föranledde högern att
motsätta sig utredningen, varvid högern sade: nej, det är ett frihandelssyfte,
som är anledningen till denna hemställan, och därför
motsätta vi oss densamma. Man försökte sedermera att anknyta
detta krav till en motion, vari påyrkades ändring av vissa rubriker
i tulltaxan. Svaret från högerns sida var detsamma som
förut. Nu ansåg man i bevillningsutskottet: låt oss använda den
rätt, som bevillningsutskottet enligt grundlagen har att taga initiativ
till förslag om en dylik utredning, så skola vi väl kunna komma
överens med högern inom utskottet och giva denna hemställan en
sådan motivering och eu sådan bakgrund, att det kan tillfredsställa
högern, så att man icke kan peka på något frihandelsvänligt törslag
eller motiv eller på förestående traktatsunderhandlingar eller
dylikt. Men även i denna situation sade högern sitt blanka nej
och förklarade sig icke vilja vara med om en dylik opartisk, förutsättningslös
och allsidig utredning rörande tullsystemets verkningar.

Det är icke blott från riksdagsmäns sida detta krav har framställts,
utan omedelbart efter det IDOG års tulltaxekommittas förslag
blev känt och de båda centrala ämbetsverken kungl. general -

Ang. utredning
av det
gällande tullsystemet8

verkningar.
(Korta.)

Nr Bl. 64

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. utredning
av det
gällande tullsystemets

verkningar.
(Forts.)

tullstyrelsen och kungl. kommerskollegium fått i uppdrag att yttra
sig över tulltaxekommitténs i många hänseenden, det måste jag
medgiva, mycket förtjänstfulla arbete, uttalade dessa myndigheter
sitt djupa beklagande över att den fasta utgångspunkten för hela
kommitténs arbete saknades, nämligen utredning rörande verkningarna
av tullsystemet, ett system, som då varat i runt tal 20
år från 1888, då som bekant spannmålstullarna infördes här i vårt
land. Tulltaxekommittén kunde då till skenet försvara sin uraktlåtenhet
att verkställa denna utredning, innan den började med
sitt egentliga arbete. Kommittén kunde nämligen framhålla, att
ett dylikt uppdrag icke låg inom ramen för kommitténs arbete.
Det är alldeles riktigt. Det var en högerregering, som satt vid
styret; den Lindmanska regeringen hade kommit till makten sista
dagarna i maj eller första dagarna i juni 1906, och redan i midsommarveckan
tillsattes tulltaxekommittén. Men hade det funnits
god vilja inom denna kommitté, är jag övertygad om att den Lindmanska
ministären icke ett ögonblick hade tvekat att utvidga
ramen för kommitténs uppdrag, så att detta även innefattat en
allsidig och förutsättningslös utredning rörande tullsystemets verkningar.
Den kritik, som kommerskollegium och generaltullstyrelsen
ägnade kommitténs utlåtande i detta hänseende, är ett bevis
på att även från det hållet kändes bristen på en dylik utredning.

Denna utredning är grundläggande för det fortsatta arbetet
på det tullpolitiska området. Om följderna av världskriget komma
att gå i den riktningen, att vi få se en protektionistisk vind blåsa
upp, som föranleder staterna att införa ännu högre tullar än de
nuvarande, eller om följderna komma att gå i den motsatta riktningen,
så att vi få se frihandlaråsikterna vinna terräng allt melodi
mer — under båda förutsättningarna är det oavvisligen nödvändigt,
om denna fråga skall kunna bedömas allsidigt, att man
först och främst får denna utredning till stånd, så att man klart
och tydligt kan se följderna av tullsystemets införande från åren
1888 och 1892. Kommer världskriget att leda till att traktatsunderhandlingar
påbörjas mellan de olika staterna, behöver denna
grundläggande utredning göras dessförinnan, och då är det lyckligt
om personer finnas, som samtidigt ävenledes kunna bedöma behovet
av tullskydd å olika varuslag. Det är alldeles riktigt, såsom
den siste ärade talaren nämnde, att herr Vennersten på sin tid, när
han var finansminister i den Hammarskjöldska regeringen, i sitt svar
på en interpellation av herr Palmstierna framhöll, att han givit kommerskollegium
i uppdrag att vidtaga vissa förberedande åtgärder med
tanke på förestående traktatsunderhandlingar med Tyskland. Han
meddelade därvid, att en person fått i uppdrag att inom kommerskollegium
börja samla det material, som vore nödvändigt för ett
dylikt arbete, och att meningen skulle vara, att ytterligare tre
sakkunniga personer skulle tillsättas för att bearbeta detta hopsamlade
material. En tulltjänsteman erhöll också detta uppdrag,
och kanske en av de härför mest kompetenta, men världskriget

Onsdagen den 20 mars, f. in.

Gf>

''”i1 M”sitt arbote''

tydelsefullt område inom vår fnrXf9 1 an8
,‘i1 å> ;ir inom kommertiknIlo • nin?'' Sedermera hava under
dessa arbeten torde snart vara n/i1?1 ,vissa förarbeten gjorts, och

ÄXÄ X, t

frågorna ur «. ofS eSd°» vnpnS* ^ “*

T»r]dsWptsT1slot‘»k5uVMétt«k* atl vi efter

samarbete t il stånd mellan IV* försöka få ett

xr'' X "SS

sådan utredning, som bär är föreslå Än '' forebgger en

SX* ;vXÄÄ XlMä*

påstår Mt S“’,",r, Z r “r "stot iSt 0011 som ■»

tills dato. Bet skulle natoruÄ ,än den, som har varit

*ÄS iffiSS Tt,f “^‘‘»^/XstddeXel

S,1Xr—ÄÄX

Andta hammarens protokoll 1018. Nr SI

Nr 31.

Ang. utredning
av det
gällande tullsystemeti

verkningar.
(Forts.)

Nr 31. 66

Ang. utredning
av det
gällande tullsystemets

verkningar.
(Forts.)

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Herr Nyländer: Herr talman, mina herrar! Den föregående
talaren förebrådde högern, att den av partipolitiska skal icke ville
gå med på denna utredning. Utan att inblanda, någon som helst
politik iPfrågan kan jag emellertid ur rent saklig synpunkt icke
Ca annat In att din utredning, som bev

föreslår icke är nödvändig. Man invander, att den ai förutsätt
och att därför inga som helst skäl mot utredningen borde
Vån vårt parti föreligga, men undersöker man, vilken behandling
som motioner i samma syfte under föregående "fsdagar r0^ ^
ner man dock, att man vid varje riksdag kommit till (len slutsat
sZ att den begärda utredningen icke är förutsättningslös utan att
den siktar mot det mål^soSi herr Nilsson iBonaij—le.

Dpi uttalas sålunda pa tal om eu motion vid 1910 ais riksdag,
att i 6denna motion »sammanknöts den påyrkade utredningen med
frågan om lämpligheten av det gällande systemets avskrivning
eller modifiering samt med jämväl framställt yrkande om uppg
rande av plan för det statsfinansiella ordnandet av systemets delvisa
av lösande.» Vid 1911 och 1912 års riksdagar avslogos av
enahanda skäi i samma syfte väckta motioner och ^ningsut skottet

1911 uttalade, att tidpunkten vore ålit annan an lampl g

för ett beslut om sådan utredning. Vid 1912 ais riksdag; an o
bevillningsutskottet, att .av motmnenta{ hiva

XCCsSSCCe devÄ tullsystemet medfört ä olika
områden inl vårt ekonomiska liv, utan att densamma fastmer
Ä början inriktas pä möjligbeten att helt el]
i betydande omfattning avskriva det nu g™ tan v

^
under8sådana förhåflanden anser jag att tidpunkten för utrednC
i sådan riktning nu är betydligt mindre lämplig an 1912, da

utskottet redan ansåg tiden olämplig; sådan utred ■

NlederTilinatt det^tTgälland?1-tillsystemet verkligen visar sig

it S XtaSS

Sa vårtdinhemska°näringslivs .kilTÄn''

X? Igel tCÄVlgsliv ÄCCkyCsynpunkt betraktat
Sedan berör bevillningsutskottet i sitt memorial en annan
fråga som ligger på ett annat plan, nämligen vikten av att v
förbereda os, fr tilfvaratagandet av Svarjs ekonomtstoocb kom^

SftfrÄ ™ utaCportmöjligbeter pä ut,an -

Onsdagen den 20 mars, f. in.

67 Nr 31.

det genom de^ rustningar, som där vidtagas. Det är alldeles riktigt,
att vi måste räkna med ytterst svår konkurrens, ty exempelvis
i ett sadant frihandelsland som England göra sig ju ända sedan
krigets början ganska kraftiga protektionistiska tendenser gällande.
Detta stärker emellertid min uppfattning, att tillfället nu för
en icke förutsättningslös utredning är dess olämpligare, som dylika
protektionistiska tendenser även i trihandelsland bli allt starkare och
starkare. Redan på dessa skäl anser jag därför ur denna synpunkt
en sådan utredning knappast vara motiverad just nu. Men
jag kommer nu till det viktigaste skälet, som för mig är det avgörande,
att yrka avslag på bevillningsutskottets förslag och ställa
mig på reservanternas sida, nämligen det, att vi här hemma ha —
jag begår säkerligen ingen indiskretion, när jag nämner det —
dock redan sedan länge haft ögonen öppna för dessa förhållanden,
både för vad en ökad dumping från utlandet på vår egen inhemska
marknad kan innebära och för de svåra konsekvenser, som ett ökat
protektionistiskt system i olika avsättningsländer för vår industri
kan medföra. Det pågår ju sedan länge en allsidig utredning i
dessa frågor, och då jag själv haft och har tillfälle att delvis följa
detta arbete, måste jag säga, utan att anse mig träda sekretessen
för när, att alla de problem och de frågor, som i sammanhang med
detta utredningsarbete dyka upp, bli så intimt lierade med frågan
om tullsystemets verkningar i dess helhet, att jag inte kan finna
annat än att vad bevillningsutskottet här föreslår komme att medföra
ett dubbelarbete vid sidan av det som redan sedan länge pågår.
Jag kan därför ej finna annat än att det är onödigt att nu
komma med en ny utredning, ty genom den, som redan nu pågår,
måste som sagt logiskt och konsekvent även alla tullsystemets
verkningar framträda. Med hänsyn härtill och i anslutnino- till
vad jag i övrigt anfört ber jag därför, herr talman, få yrka avslag
å utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 16.

Herr statsrådet Rydén avlämnade Kungl. Maj ris propositioner:

nr 170, angående upplåtelse av mark till botaniska institutionen
vid universitetet i Uppsala;

177, angående understöd åt vissa äldre behövande folkskollärare
och småskollärare m. fl.;

ur 178, angående krigstidstillägg för år 1918 åt pensionerade
lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor m. fl.;

nr 179, angående krigstidstillägg för år 1918 åt pensionsberättigade
änkor och barn efter delägare i folkskollärarnias änke- och pupillkassa; -

Ang. utredning
av det
gällande tullsystemets

verkningar.
(Forts.)

Nr 31. 68

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. tillfällig
höjning av
postavgiftema.

nr 180, angående krigstidstillägg under år 1918 åt pensionsberättigade
änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och

pupillkassa; samt . . „

nr 181, angående tilläggsarvoden åt vissa extra ordinarie am neslärarinnor

vid allmänna läroverk.

Ifrågavarande propositioner bordlädes.

§ 17.

Vidare förekom till behandling bevillningsutskottets betänkande,
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig
höjning av postavgifterna ävensom i ärendet väckta motioner.

I en till rikssdagen den 8 februari 1918 avlåten, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 76, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för samma dag föreslagit riksdagen besluta,

dels att avgifterna för inrikes brev, brevkort, postanvisning och
postförskott skulle för tiden 1 april 1918—1 april 1920 utgöra.

för lokalbrev:

om brevets vikt icke överstege 20 gram........°«

» vikten överstege 20 men icke 125 > ........^

, » , 125 » » 250 » ........20 »

för annat inrikes brev

om brevets vikt icke överstege 20 gram
» vikten överstege 20 men icke 125 »

, » » 125 » » 250 »

för brevkort jämväl lokalbrevkort:

enkelt brevkort................

dubbelt » ................

om

om

för postanvisning eller postförskott:

postanvisnings- resp. postförskottsbeloppet uppginge

högst 5 kronor......• • • ........

beloppet överstege 5 men ej 25 kronor • • ■ •
V » 25 » » 50 » ....

» » 50 » » 100 » ....

» » 100 » » 250 » ....

> » 250 > » 500 » ....

» » 500 » » 750 » ....

» » 750 » » 1,000 » ....

till

. 15 öre

. 20 »

. 30 »

. 35 »

. 40 »

. 45 »

. 55 »

. 65 »

dels ock att, utan ändring av vad för närvarande gällde ifraga
om ökning av viktportot för skrymmande paket, det inrikes portot

Onsdagen den 20 murs, f. in.

69 Nr JU.

för paket skulle för tiden 1 april 1918—1 april 1920 utgå enligt An''J-. tillfällig
följande grunder, nämligen för paket, som vägde hpoHavgtf

högst 1 kilogram, med..................00 öre terna.

mer än 1 men ej över 3 kjlogram, med..........90 » (Korta.)

* » 3 » » »5 » »......1 krona 20 »

* * 5 kilogram, med 1 krona 20 öre för de första 5 kilogrammen
och därefter 40 öre för vart överskjutande kilogram eller del därav.

I anledning av ifrågavarande proposition hade inom riksdagen
väckts fyra jämväl till bevillningsutskottet .för förberedande behandling
hänvisade motioner, nämligen i första kammaren, nr 133,
av herr Ström samt i andra kammaren, nr 313, av herr Carlson i
Herrljunga, nr 314, av herr Kropp, och nr 311, av herr Welin.

I förstnämnda tre motioner hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.

Herr Welin hade uti sin motion föreslagit, att riksdagen ville
besluta

dels att avgifterna för inrikes brev, brevkort, postanvisning
odh postförskott skulle för tiden 1 april 1918—1 april 1920 utgöra:

för lokalbrev:

om brevets vikt icke överstege 15 gram..........5 öre

» vikten överstege 15 men icke 75 gram........10 »

» » » 75 » » 250 » ........15 »

för annat inrikes brev:

om brevets vikt icke överstege 15 gram..........10 öre

» vikten överstege 15 men icke 75 gram........20 »

* * » 75 » » 250 » ........30 »

för brevkort, jämväl lokalbrevkort:

enkelt brevkort....................5 öre

dubbelt » ....................2Q >

för postanvisning eller postförskott:

— — — — — del därav.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts
ifrågavarande proposition samt ovanberörda motioner, måtte besluta,
dels att avgifterna för inrikes postanvisning och postförskott
skulle för tiden från och med dag under innevarande år, som bestämdes
av Kungl. Maj:t, till och med den 31 december 1919,
utgöra:

om postanvisnings- resp. postförskottsbeloppet uppginge till

högst 5 kronor...................15 öre

Nr 31. 70

Ang. tillfällig 0m beloppet överstege

Onsdagen den 20 mars, f. m.

5 men ej 25 kronor . . .

... 20

öre

höjning av

» » »

25

»

50 » . . .

... 30

>>

postavgif-

50

»

»

100 » . . .

. . . 35

»

terna.

100

»

250 » . . •

... 40

»

(Forte.)

» » »

250

»

»

500 » . . .

... 45

»

» » »

500

»

750 » . . .

... 55

»

» » »

750

»

1,000 » . . .

... 65

dels ock att, utan ändring av vad för närvarande gällde ifråga
om ökning av viktportot för skrymmande paket, det inrikes portot
för paket skulle för ovannämnda tid utgå enligt följande grunder,
nämligen för paket, som vägde

högst 1 kilogram, med..................60 öre

mer än 1 men ej över 3 kilogram, med...........Jo *

» » 3 » » »5 » »......1 krona 20 »

» »5 kilogram, med 1 krona 20 öre för de första 5 kilogrammen

och därefter 40 öre för vart överskjutande kilogram eller del därav.

Vid betänkandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar HammaTSt^öm, Lychholw, Åntonsson, ^friherre Fleming,
Knaust och Neess, som tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts
framställning i ämnet utom beträffande den tid de föreslagna provisoriska
höjningarna av postavgifterna borde omfatta, i vilket avseende
reservanterna anslutit sig till utskottets förslag;

av herr Rosén, som ansett, att utskottet bort tillstyrka allenast
den av Kungl. Maj:t föreslagna ihöjningen av paketportot; samt

av herr Jcmsson i Fridhill.

Utskottets hemställan föredrogs, varefter

Herr Kropp yttrade: Som framgår av detta utskottsbetän kande,

har den kungl. propositionen i år ifrån utskottets sida rönt
ett betydligt mera välvilligt mottagande än förhållandet var under
förlidet års riksdag, då, som vi torde erinra oss, en liknande proposition
förelåg, som emellertid skilde sig från den i år avgivna
Härutinnan, att de avgifter, som då föreslogos, ställde sig betydligt
lägre än de nu föreslagna. Det är i anledning av att jag i
denna fråga väckt en motion, som jag begärt ordet för att något
ytterligare motivera min ståndpunkt i densamma. Jag vill då
framhålla, att när man läser den kungl. propositionen, så styrkes
man allt mer och mer i den uppfattningen, att den utredning som
här är förebragt, icke kan vara tillfyllestgörande, för att riksdagen
och i all synnerhet denna kammare nu skulle kunna känna sig beredda
att ta ett sådant steg som att antaga det förslag som bevillningsutskottet
här kommit med. Som nian finner utav propositionen,
åtföljes den utav tvenne reservationer, den ena avgiven
utav herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, uti

Onsdagen den 20 mars, f. m.

71 Nr 31.

vilken lian framhåller som sin åsikt, att en liknande framställning Ang. tillfällig
icke nu bort göras. Vidare ha också två av byråcheferna inom töjning av
general poststyre Isen, nämligen herrar Kihlmark och Askberg, reserverat
sig, och i (len Askbergska reservationen hnner man, att
beträffande paketposten har honom veterligt ingen utredning företagits.
Detta tyder i sin mån på att den utredning som föreligger
inte kan vara tillfyllestgörande, för att man skulle kunna taga
ett sådant steg som bär föreslås i en så ytterst ömtålig fråga som
denna fråga dock onekligen är. Man kan därjämte inte undgå att
finna, att en förhöjning av postavgifterna måste verka som en indirekt
beskattning, en beskattning, som visserligen går ut över alla
samhällsklasser men som dock, mina herrar, hårdast kommer att
drabba de i ekonomiskt avseende svagast ställda, dessa människor
och samhällsklasser, som just under de förhållanden vi nu leva i
få göra alla möjliga tänkbara uppoffringar, som inte få lämna
någon som helst möda ospard för att försöka draga sig fram under
de bistra tider vi nu genomleva. Man söker nu emellertid göra
troligt, att dessa förhöjningar skulle komma att gå ut över affärslivet.
Ja, men det finnes väl inte någon i denna kammare, som i
grund och botten hyser en sådan uppfattning. Det blir ju nämligen
den allra lättaste sak i världen för affärsmännen att vältra
över dessa utgifter, som härigenom skulle åsamkas dem,-på den
konsumerande allmänheten.

Civilministern motiverar sin framställning med att den är betingad
eller förestavad av de merutgifter, som postverket fått vidkännas
på grund av kristiden i form av såväl kristidshjälp och
kristidstillägg som en blivande lönereglering för postverkets personal.
Ja, det är ju sant, att så är förhållandet, att postverket
kommer att åsamkas stora utgifter, men emot denna motivering
torde man kunna ställa den frågan: är postverkets ekonomi för
närvarande sådan, att, i händelse dessa förhöjningar icke skulle
vidtagas, postverket då skulle stå inför den eventualiteten att gå
med förlust? Av de upplysningar, som man får i den kungl. propositionen,
och som man utöver dessa har lyckats förskaffa sig,
finner man, att de beräknade och de verkliga överskotten under de
fyra krigsåren ha utgjorts av följande belopp: 1914 var det beräknade
överskottet 3,000,000 kronor och det verkliga 3,910.000,

1915 var det beräknade överskottet 4,000,000 och det verkliga
5,041,000, 1916 var det beräknade överskottet 4,165,000 och det
verkliga 6,647,000, 1917 var det beräknade överskottet 4,700,000
och det verkliga 9,038,000. Skillnaden mellan det beräknade och
det verkliga överskottet under de fyra krigsåren utgör i procent:
för 1914 30 % för 1915 26 %, för 1916 59 % och för 1917 92 %.

Trots de betydande extrautgifter, som postverket fått vidkännas
för befordran av krigsfångepost utan något vederlag och för oberäknad
transitobefordran av väldiga massor av vanlig post mot
för låg ersättning, har överskottet stegrats är från år under kriget,
nämligen från 1914 till 1915 med 29 %, från 1915 till 1916
med 31 %, från 1916 till 1917 med 35 %.

Nr 81.

Ang. tillfällig
höjning av
postav giftema.

(Forts.)

72

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Nu hyser man en del farhågor för att under det år vi nu äro
inne i och dem vi gå till mötes skulle möjligen en förändring
kunna komma att inträlfa härutinnan. Man iinner emellertid, att
den oroskänslan icke kan vara så befogad, som man framhåller, ty
av de uppgifter, som man inhämtat, tinner man, att inkomsterna
under januari månad i år överstego inkomsterna under samma månad
1917 med icke mindre än 800,000 kronor. Kan då verkligen
någon tro, att detta verkliga överskott år 1917 på 9 miljoner
kronor skall omedelbart förbytas i brist, då första månaden under
år 1918 kommit att utvisa en inkomstökning på 800,000 kronor?

I samband med detta och med tanke på postverkets räntabilitet
bör man icke fördölja det sammanhang, som redan tinnes mellan
postverket och postsparbanken. Postsparbanken åtnjuter, såsom
vi veta, portofrihet, och i ett uttalande, som 1902 års löneregleringskommitté
år 1910 hade i denna fråga, beräknades denna
portofrihet motsvara ett värde av hundra tusentals kronor om året.
Härtill kommer, såsom jag också i min motion framhållit, att postverket
utan något som helst vederlag tillhandahåller lokaler, uppvärmda,
belysta och städade, skrivmaterialier, expenser och arbetskraft
vid rikets över 3,500 postsparbankskontor. Sedan 1910
har också riksförsäkringsanstaltens verksamhet, som förmedlas genom
postverket via postsparbanken, väsentligen utvidgats. Folkpensioneringen
har tillkommit och vållar postverket rätt störa utgifter.
Ja, jag tror, att, såsom jag i min motion sagt, de utgifter,
som postverket på detta sätt åsamkat sig, gå upp till inemot 2
miljoner kronor om året. Detta är något, som bör läggas till på
postverkets inkomstsida, om man på ett verkligt sakligt sätt skall
kunna bedöma postverkets räntabilitet. Det är därför särskilt
värt beaktande, mina herrar, att generalpoststyrelsen gått förbi
denna fråga.

Det skulle vara ganska mycket att säga angående krigsfångeposten
och en hel del annat, som har samband med frågan, men
jag skall icke, herr talman, uppehålla tiden längre utan vill i
stället endast framhålla, att när det gäller att under extraordinära,
förhållanden finna den för dessa förhållanden erforderliga inkomsten
synes det mig rimligast och mest rättfärdigt, att man i första
hand söker skaffa sig denna tillfälliga inkomst ur tillfälliga möjligheter,
ur sådana tillfälliga möjligheter, som skapas just av förstnämnda
extraordinära förhållanden, och eu sådan möjlighet erbjuder
sig onekligeu i alla de tillfälliga, ansenliga, ja, rent av svindlande
vinster, som gjorts under kristiden och allt fortfarande
komma att göras. Jag vill tillägga, att den höga, direkta krigskon
junkturskatt eller inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle
erfordras för att inbringa cirka 7 miljoner kronor, som det rör
sig om, är högst obetydlig, ja, så högst obetydlig vill jag ha sagt,
att den nästan icke betyder någonting alls, _ under det att den
föreslagna portoförhöjningen betyder så väsentligt mycket för dem,
som den i första hand går ut över.

Ja, herr talman, pa grund av vad jag i största korthet fram -

Onsdagen den 20 mars, f. in.

73 Nr 31.

hållit finns det för mig ingen möjlighet att kunna gå med på det Ang- tillfällig
förslag, som bevillningsutskottet kommit med, utan tillåter jag mig ^vgiTi
stället att yrka avslag på bevillningsutskottets förslag och bifall ternu
till den av mig i ämnet väckta motionen. (Korts.)

Vidare anförde

Herr Sommelius: Frågan om en förböjning av vissa postav gifter

förelåg även vid förra årets riksdag, och nu återkommer
generalpoststyrelsen med en framställning i detta syfte, vilken
utskottet i år delvis bifallit. Jag får säga, att jag i allmänhet
anser, att lika betänkligt som det är att man i vårt dagliga liv
onormalt ökar priserna på vad som för vår folknäring är oundgängligt,
lika viktigt är aet, att man, när det gäller våra kommu nikationer,

iakttager en viss försiktighet, men även i detta fall
synes man icke kunna tillfredsställa hungern efter ökade inkomster.

Vi se t. ex. beträffande telefonen, huru girigt och ivrigt man sökt
utnyttja situationen. Då det en gång förlidet år påstods att det
ingalunda var för att öka förtjänsten som man höjde telefontaxorna,
har det sedan visat sig, att detta just var en av de allra viktigaste

orsakerna för höjandet av taxorna. Nu föreligger här åter ett

förslag från postverkets sida och av detta har utskottet avslagit
det mesta, men dock gått med om en ökning av avgifterna för
postanvisningar och postförskott samt likaså av viktportot för
skrymmande paket. _

Jag skall be att fä erinra därom, att Nederländerna icke höjt
andra avgifter än för de två lägsta portosatserna, och dock går
postverket där med förlust. Norge har endast slopat lokalportot
och Danmark har icke alls höjt brevportot och paketportot med
blott 5 öre per viktsats, vilken höjning, procentuellt beräknad, betydligt
understiger den höjning, som för svenska postverket fastställdes
förra året.

Jag skall med anledning av vad vederbörande myndighet,
postverket samt Kungl. Maj:t anfört, be att få säga, att det är
alldeles klart, att, om man skall kunna undvika att höja portot,
får man naturligtvis skaffa sig antingen minskade utgifter eller
också ökade inkomster. Vad det förra alternativet angår, undrar
jag, om icke i detta fall det svenska postverket har något för välvilligt
stått till tjänst gentemot andra myndigheter, vars funktioner
det i flera avseenden fyller. Om man underlåter att taga tillräckligt
betalt av övriga verk, som anlita postverket, blir följden naturligtvis
den, att svenska folket nödgas erlägga högre avgifter, men
därför bör man se till, att postverket får tillräckligt betalt av
alla de myndigheter, som nu anlita detsamma. Det är, som kammaren
torde veta, icke så få andra myndigheter i vårt land, som
avsevärt betunga postverket, och jag nödgas uttala min beundran
för den personal, som för närvarande är anställd i posten, och som
har till uppgift att hantera och expediera den mångfald olika
ärenden och arbeten, som f. n. påvilar verket, och som allt rikligare

Jir 31. 74

Onsdagen den 20 mars, f. m.

Ang. tillfällig betungar det. Det fordras i första rummet en god ledning, men

postavgif- därjämte en pålitlig och någorlunda väl avlönad personal, och jag

tema. undrar om det i detta senare avseende är tillfredsställande. Det

(Forts.) är också tydligt, att man icke i längden kan fortgå på detta sätt,

ty en gång måste postverkets förmåga att taga sitt folk i anspråk
för mångskiftande verksamhet tryta, och det vore väl, om man
snart nog komme till insikt därom. Det är också alldeles solklart.
att postverket under de år, under vilka man mer och mer betungat
detsamma och ökat dess arbetsbörda, därigenom nödgats förvärva
sig större lokaler, större personal och dessutom naturligtvis ökade
anslag till belysning och uppvärmning.

Allt detta får postverket påtaga sig. Vissa myndigheter erlägga
naturligtvis någon avgift, men icke alla. Dör närvarande
utför postverket utan att därför själv åtnjuta någon ersättning ett
betydligt arbete åt postsparbanken och tilihandahåller åt densamma
erforderliga lokaler, uppvärmda och belysta. För alla sina portoförsändelser
erlägger postsparbanken inga som helst avgifter. Dessutom
förmedlar postverket genom sina postanstalter utbetalningen
av en hel döl pensionsmedel från statliga och halvenskilda pensionskassor,
såväl inbetalningar som utbetalningar för riksför
säkringsanstalten samt frivilliga inbetalningar för den allmänna
folkpensioneringen och ombesörjer utbetalningar av pensioner och
understöd genom den senare. ''Vidare skall jag be att få anföra
att en del av riksförsäkringsanstaltens uppgifter bestrides med
postverket såsom mellanhand. Vissa av dessa institutioner betala
alldeles säkert någon avgift, men icke på långt när tillräckligt i
förhållande till det arbete och den möda, som kräves av postverket.
Vidare har man lagt på postverket stämpelförsäljningen. Härför
erhåller dock verket en mindre avgift — om den är tillräcklig kan
jag ej saga. Och nu senast har man lagt på postverket kronoskatteuppbörden.
Såsom herrarna se, är det en arbetsbörda av
ofantligt stor omfattning, och det är alldeles klart, att av de
nämnda institutionerna borde postverket taga ordentligt betalt för
att slippa höja sina portosatser. Utom hela sin postexpedition
torde man kunna säga, att postverket bedriver nära nog en bankirrörelse
med penningförflyttningar, inlåning för postsparbanken,
inkasseringar m. m.

Det är även en annan fråga i detta hänseende, som jag funnit
anmärkningsvärd, och det är det billiga sätt, varpå postverket förmedlar
transitering av postförsändelser mellan de olika länderna, särskilt
de krigförande, och numera snart sagt för hela världen. Sverige,
som faktiskt har verkställt denna transitobefordran och sålunda haft
utgifter för vad andra länder eljest skolat verkställa, torde dock
få utföra denna prestation utan någon däremot svarande ersättning.
Detta förefaller den oinvigde och även mig ofattbart.

Jag ber att få upplysa om, att det finnes en konvention fastställd
i Rom sedan många år tillbaka, som ålägger postverken i
respektive länder att ombesörja diverse sådana postförsändelser,
som vid krig kunna påfördras. Hen denna börda för nästan hela

Onsdagen den 20 mars, f. m.

75 Nr 31.

världen, har man lagt på svenska postverket, och man har i regel icke Ana-, titifåUuj
ställt några krav på ökad ersättning därför. Det har t. o. m.
gått så långt, att — uppgiften torde jag hava hämtat ur dr. Hilde terna.

brands bok — det tages i anspråk för denna transitering o. d. 3- (Korta.)

å 400 godsvagnar i månaden. Nu finnes det folk, som tro sig
kunna försäkra, att denna transitering skulle i regel kosta postverket
inemot en miljon om året sedan krigets början. Det vore
då icke för mycket begärt, om Kungl. Maj:t sökte ordna så, att
postverket finge full ersättning för detta arbete; tv då konventionen
i Rom fattade sitt beslut, så var det naturligt, att man
avsåg krigsförhållandena sådan de dittills gestaltat sig och icke
sådana krigsförhållanden, som uppröra och taga i anspråk hela
världen, och att svenska postverket under dessa förhållanden skulle
bestrida transitering av kan man säga postförsändelser för hela
världen torde väl få anses för orimliga anspråk.

Jag skall be att få erinra om, att den post varom här är fråga,
består dels av paketpost, dels brevpost och slutligen av post till
och från krigsfångar i de krigförande länderna. För dessa krigsfångepaket
erinrar jag mig att det betalas 50 centimes per styck,
men i varje fall måste postverket för deras transitering vidkännas
så ofantligt stora ekonomiska uppoffringar, att det icke alls är att
undra på, att ekonomien under sådana förhållanden icke kan gå
ihop för svenska postverket.

Nu upplyses det emellertid, att generalpoststyrelsen gjort framställning
om, att man hos vederbörande främmande postförvaltningar
skulle begära, att för den extra transitobefordringen under kriget
utfå full ersättning med de i världspostkonventionen fastställda
belopp, och att man därvid skulle taga hänsyn till den faktiskt
postbefordrade paketmängden, vars vikt blivit genom vågning utrönt.
Om Sverige, som man har anledning att antaga, skulle få
denna ersättning, blir postverkets ställning helt annorlunda, men
ännu har icke, såvitt jag vet, Kungl. Maj:t gjort någon framställning
i nu angivna avseende, jag vågar dock icke taga detta påstående
på mitt ansvar.

Det är emellertid dylika omständigheter, som göra, att postverkets
ekonomi icke lätteligen kan gå ihop; debet och kredit
stämma icke, och det hela utvisar icke tillräckligt överskott för
postverket. Det torde icke böra försummas att göra en framställning
om ersättning hos de krigförande makterna enär vårt land
och särskilt postverket för vissa länders räkning tagits så hårt i
anspråk, att man fått vidkännas en merkostnad i sin drift på
ofantliga belopp.

Man får sålunda icke bedöma frågan om höjandet av postavgifterna
uteslutande ur den synpunkten, att verkets driftkostnader
väsentligen stigit på grund av penningvärdets fall, utan jämväl
taga med i räkningen bristen på full ersättning av de svenska
verk, som anlita posten samt de ekonomiska uppoffringar, som
postverket måst vidkännas för ombesörjandet av den utländska

Kr 31. 76

Onsdagen den 20 mars, f. in.

Ang. tillfällig posttrafiken och särskilt den trafik, som omfattar skrivelser brev
och Pfket från och till krigsfångar.

tema. Ua Jag sålunda icke kan finna det rimligt, att den svenska

(Forts.) allmänheten skall lå vidkännas högre portosatser på grund av de

förhallanden, jag här antytt, kan jag för min del icke vara med
om den höjning av postavgifterna, som här blivit ifrågasatt. Jag
kan på sin höjd, herr talman, gå med på att yrka bifall till utskottets
hemställan i den sista punkten, att utan ändring av vad
för närvarande gäller i fråga om ökning av portosatserna hemställa
om bifall till utskottets sista punkt i uttalandet.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till vad utskottet
föreslagit i sista delen av sin förevarande hemställan.

Som tiden nu v-air .långt framskriden, beslöt kammaren, på
hemställan av herr talmannen, att uppskjuta den vidare handläggningen
av ifrågavarande betänkande jämte behandlingen av övriga
på föredragningslistan förekommande ärenden till kl. 7 e. m., då
detta sammanträde enligt utfärdat anslag komme att fortsättais.

§ 18.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 135, med förslag till lag om fattigvården, nämligen
av:

herr Leander, nr 342;

herr Magnusson i Tumhult, nr 343;

herr Karlsson i Sandviken m. fl., nr 344; samt

herr Källman, nr 345 och 346.

Vidare avgav herr Eronn en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 347, i anledning av Kungl. Ma.jfis proposition, nr 123, med
förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1919.

Slutligen avlämnade herr Lubeck en motion, nr 348, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 150, angående vissa ändringar
i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.

Samtliga dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 19.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsmannen Anders Petter Gustafsson sedan den 16
innevarande månad vårdas å Sabbatsbergs sjukhus för genom olyckshändelse
uppkommen hjärnskakning och på grund härav är urstånd -

77 Nr SI.

Onsdagen den 20 mars, f. in.

.satt att deltaga i riksdagsarbetet under minst 2 veckor från nedannämnda
dato, intygar

Sabbatsbergs sjukhus den 20 mars 1918.

F. Högman,

underläkare, left. läkare.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,40 e. m.

Tn fidem
Ver Cronvall.