1918. Första kammaren. Nr 55

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:55

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1918. Första kammaren. Nr 55.

Fredagen den 14 juni, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och godkändes andra sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 406, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning, dels ock två i ämnet väckta motioner;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till dels lag om ändrad lydelse av i5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24, 26 ock
28—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
dels ock lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av berörda lag den 30 juni
1913, ävensom väckta motioner angående viss ändring i förstberörda
lag; samt

nr 413, i anledning av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för bestridande av på staten belöpande kostnad för
pensionstillägg och understöd enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring m. m. än även väckt motion om dyrtidstilllägg
till vissa pensionstagare enligt nämnda lag.

Fortsattes överläggningen rörande första kammarens första Om upplösning
tillfälliga utskotts utlåtande nr 26, i anledning av väckta motioner av
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående upplösning av sambandetmellan kyrka’1
mellan kyrkan och staten. och ,täten.

(Forts.)

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Då jag begärde ordet
var det för att något närmare till skärskådande upptaga särskilt
de synpunkter, som den siste ärade talaren före middagsrasten
gjorde gällande.

Det var ^ naturligtvis en ganska solid grundval från historisk
synpunkt, på vilken han uppbyggde sina skäl, en tradition som
visserligen icke kan sägas vara hundraårig eller månghundraårig,
utan som sträcker sig betydligt längre tillbaka — som visserligen kan
sägas vara tusenårig. De skäl, som av den siste ärade talaren anfördes
till förmån för statskyrkan, äro nämligen alldeles samma

Första hammarens protokoll 1918. Nr 55. 1

Nr 55. 2

Fredagen den 14 juni, e. in.

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och staten.
(Forts.)

skal, som alltid hava kunnat anföras till förmån för statsreligionen.
Visserligen var herr Hjärne synnerligen angelägen om att framhäva
motsättningen mellan begreppen statskyrka och statsreligion, men
det lär väl ändock knappast gå för sig att med någon vidare framgång
försvara den ståndpunkten, att en statskyrka icke skall som
sin bärande grundval hava eu statsreligion.

Skälen för statsreligionen hava synnerligen stilfulla representanter
ifrån början av vår tideräkning i även de främsta representanterna
för statsmakten och statsmaktens hävdande gent emot
samvetsfriheten, gent emot det obetingade religiösa sanningskravet.
Man kommer ganska naturligt att tänka på så pass stora representanter
för den åskådningen som den störste av alla romerska kejsare,
Trajanus, vilken var den som inledde de systematiska undertryckningsförsöken
från statens sida gent emot den nya kristna religionen,
och man kanske också helt naturligt kommer att tänka på
Diocletianus, den store statskonservatorn, som ju var den som i
strömmar av martyrernas blod sökte släcka ut den nya samhällsupplösande
religionen. De synpunkter, som äro bestämmande för
försvararna av statskyrkan den dag som i dag är, äro alldeles samma
synpunkter, som voro bestämmande för hävdama av statsreligionen,
statsreligionen, som till själva sitt begrepp är en hednisk
åskådning och naturligtvis icke har förlorat denna karaktär genom
att få sitt namn i form av en »kristen statskyrka». Det som för
dessa hävdare av den världsliga maktens auktoritet gent emot den
äldsta kyrkan var en galenskap, det var, att den nya åskådningens
bekännare gjorde anspråk på att få tillhöra »ett rike, som icke var
av denna världen», att få tillhöra ett rike, där den världsliga
statens auktoritet icke hade rätt att på något sätt göra sig gällande.
Det var just denna åskådning om religionens område såsom ett
rike icke av denna världen, som ansågs vara alldeles oförenlig^ med
det gamla hedniska statsbegreppet, .och den närmast föregående
talaren här idag har också i sin geniala undersökning om förhållandet
mellan stat och kyrka öppet erkänt, att mellan staten och
kyrkan finnes och måste finnas en oöverkomlig spänning, vilken
spänning staten icke kan på något sätt komma ifrån. Den äldsta
kristna kyrkans medlemmar hävdade också fullt medvetet sin motsatta
uppfattning av statens rätt i sin tillämpning av budet att »giva
Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör». _ Den
ärade närmast föregående talaren medger också, att kristendomen
i och med att den ställde sig i förbindelse med staten
»förbistrades». Jag har ingenting emot detta uttryck, att kristendomen
med nödvändighet måste genomgå en förbistring, då
den ställes i samband med staten, utom möjligen det, att detta
uttryck är något för milt. då det gäller ett karakteriserande
av kristendomens fullständiga avfall från sig själv
och omfattande av den hedniska stats- och religionsprincipen. Denna
spänning mellan staten och kyrkan kan därför naturligt nog icke
upphävas på annat sätt än genom statskyrkans försvinnande. En -

Fredagen den 14 juni, e. in.

Nr 55.

däst därigenom återtar kristendomen den karaktär, som tran törsta Om upplösning
början skiljer kristendomen från statsreligionen, karaktären att be-av tam^»det
känna sig till ett rike, som icke är av denna världen. ”mä"''italien *

Nu har det anmärkts, att eftersom vi ändock leva i ett världs- (iforts)
tigt samhälle, så är det alldeles omöjligt, att staten kan göra halt
inför anspråken på den av kristendomen hävdade fulla religionsfriheten,
på den av kristendomen hävdade rätten till en verkligt obegränsad
andlig frihet inom det religiösa området. Jag tror emellertid,
att den svårigheten skulle kunna lösas på det sättet — och
detta är det enda sätt varpå den egentligen kan lösas — att staten
respekterar den kristna principen, nämligen religionsfrihetsprincipen,
dithän, att staten låter kristendomen verka med andliga medel
utan att försöka i detta sitt rike, som icke är av denna världen eller
som påstår sig icke vara av denna världen, införa de påtryckningsmedel,
som våldsmakten, den världsliga makten vill ställa till förfogande.

Det påpekades mycket riktigt av den socialdemokratiske försvararen
av statskyrkoprincipen idag på förmiddagen att kyrkans
prästerskap alltid har - ställt sig till förfogande för den samhällsklass,
som har haft makten. Han beklagade detta, som jag tycker
icke alls med skäl, ty hur skulle det vara möjligt, att staten, de
härskande samhällsklasserna i staten, skulle kunna godkänna en
statskyrka, vars prästerskap ställer sig i opposition mot de härskande
samhällsklasserna. I själva statskyrkobegreppet ligger, att
statskyrkans prästerskap skall vara statskyrkans, d. v. s. den statliga
institutionens tjänare. Se vi på den historiska utvecklingen,
finna vi också, att det alltid varit på det sättet. Herr Hjärne kan
icke uppvisa ett enda tillfälle, då en statsreligions ämbetsmannakår
eller prästerskap har uppträtt i kamp mot de härskande samhällsklasserna
utom i sådana fall, då de härskande samhällsklasserna
hava angripit själva den kyrkliga institutionen eller den religiösa
institutionens särskilda privilegier. Endast i det fallet torde det
vara möjligt att leta upp exempel på, att en statsreligions prästerskap
har som kår, som ämbetsmannakår, gått emot statens önskningar.

Vi kunna se på vår egen svenska historia. Vi kunna se på den
katolska tiden vid Olaus Petris uppträdande. Det katolska prästerskapet
lämnade intet övrigt att önska i fråga .om nit, då det gällde
undertryckande med alla medel, våldsmedel i synnerhet, av den
nya religionens förkunnare. Men hur var det med samma katolska
prästerskap, då den världsliga makten ställde sin auktoritet bakom
reformatorerna? Detta katolska prästerskap i gemen, tog det då
korset på sig för den religiösa övertygelsens skull, följde det då det
bud, som manar att mera lyda Gud än människor? Ja, biskop
Brask, bröderna Magni, några aristokrater inom prästerskapet, de
följde det religiösa budet, följde sin religiösa övertygelse och vände
ryggen åt dem, som makten hade, men prästerskapet i gemen, kåren,
hur gjorde den? Jo, i och med detsamma som statens myndighet
stod bakom den nya religiösa förkunnelsen, stod också kyrkans
ämbetsmannakår på den nya grundvalen. Någon kanske vill påstå,

4

Fredagen den 14 juni, e. ni.

(Forts.)

Nr 55.

Om upplösning att det var på grund av inre religiös övertygelse, som de tade omnv
sambandet och bättrat sig till renare lära. Nej, det försvaret är löriemellan
kyrkan lat , det dröjde icke längre än till konung Johan liL:s regering,
och staten. fö^.än det svenäka prästerskapet på den världsliga maktens bild
övergav den rena evangeliska ståndpunkten och gick _ over till
den katolicerande åskådning, som hade den världsliga maktens
sanktion. Och alldeles samma prästgeneration pa Uppsala
möte 1593, berömt i vår kyrkohistoria, vad gjorde detta samma
prästerskap? Jo, det gjorde avbön för sin förvillelse under Johan
III:s tid och återgick till den åskådning, som nu åter hade blivit de
härskandes åskådning här i landet. ''Vår svenska kyrkohistoria är
icke på något sätt sämre i fråga om prästerskapets villighet att löfja
den religiösa övertygelse, som den världsliga auktoriteten omfattar,
det är en företeelse som är nog så genomgående överallt i
alla kristna länder. Vi kunna gå ännu närmare in pa var egen tid.
Det har redan berörts här i dag, hurusom den svenska statskyrkans
prästerskap efter en sådan kyrklig renässans, som vi nu åter lära
uppleva — efter romantikens frejdade ålder — med religionstvangets
hårdaste vapen förföljde de frikyrkliga på sadant satt, att det
svenska namnet blev till en visa ute i världen på grund av dessa religiösa
förföljelser. Ärkebiskop Söderblom har vid något tillfälle
rekommenderat att läsa Fabian Månssons bok »Rättlardiggorelsen
genom tron». Jag skulle vilja förena mig med ärkebiskopen i detta
råd varigenom det svenska folket kunde fa se, hur denna kristna
statskyrka har behandlat de kyrkoriktningar, som verkligen hävdade
kristendomen såsom ett rike icke av denna världen, som hava
hävdat den verkliga andliga friheten.

Utskottets ärade ordförande talade för en stund sedan om, att
de frikyrkliga nu icke hålla så mycket på, att staten skulle skiljas
från kyrkan. Jag tror, att utskottets ärade ordförande dan har
orätt, jag tror, att de frikyrkliga icke avstått från den principen,
som de med full rätt hava från begynnelsen ansett vara den verkligt
kristna principen, nämligen att den kristna kyrkan skulle vara
en fri kyrka, där den andliga friheten är härskande. Det ar ju
också helt naturligt, att statskyrkans prästerskap maste tolka
sin religion och dess bud i överensstämmelse med grundvalarna, pa
vilka det samhälle vilar, i vilket detta prästerskap gör tjänst Hur
skulle det vara möjligt med den kristna religionen som statsreligion,
om icke den satsen tolkades samhällets härskande klasser till behag,
som säger, att det är svårare för en kamel att ga igenom ed nålsöga
än för en rik att komma till Guds rike, denna sats, som star i sa
full harmoni med kristendomens grundläggande princip om kristendomen
såsom ett rike icke av denna världen. Det ar naturligtvis
alldeles omöjligt för en statskyrkans ämbetsmannakår i ett land,
där de medborgerliga rättigheterna utdelas i proportion till förvärvsförmågan
bland medborgarna, fullkomligt omöjligt för prästerskapet
i en sådan statskyrka att tillämpa denna kristna sats efter andan
och meningen. Så har också den svenska kyrkans presterskap liksom
andra statskyrkors prästerskap alltid stått pa de härskande

Fredagen deu 14 juni, e. in.

5 N r 55.

samhällsmakternas sida emot de svaga och lat liga, vilka de enligt
sin religions bud törst och främst hade till uppgift eller hava till
uppgift att skydda. Det måste naturligtvis bliva så under alla förhållanden,
så länge statskyrkan förefinnes. Herr Klefbeck hade alldeles
rätt i att en socialistisk stat med statskyrka givetvis
icke kan‘ tänkas bibehålla statskyrkan under andra villkor än
att statskyrkans prästerskap då smidigt anpassade den kristna religionen
efter de socialistiska samhällskraven. Jag tvivlar icke
alls på, att kristendomen kan visa sig vara mycket anpasslig även
på det området. Däremot vill jag på det bestämdaste opponera mig
mot herrar Bergmans och Klefbecks uppfattning, att socialismen med
någon sorts nödvändighet, som konsekvens, fordrar en statskyrka,
en statlig religionsbekännelse. Det är alldeles orimligt och kan
endast förklaras som en följd av en hos herr Klefbeck ganska oförklarlig
obekantskap med den socialistiska åskådningen över huvud
taget. För borgerliga element, som stå på det privatkapitalistiska
samhällets grund, är en sådan uppfattning däremot ganska naturlig.
Tacka för att en samhällsåskådning, som anser äganderätten
vara den heligaste rätten, som tänkas kan, som anser förvärvsförmågan
vara den högsta förmåga, som gärna kan komma i fråga vid
bedömande av statsborgarnas delaktighet i statsmakten, tacka för
att en sådan åskådning anser, att allt heligt bör vara underlagt den
på sådan grundval vilande statsmaktens ingripande. Men nu, mina
herrar, är det på det sättet, att socialismen icke anser egendomsfördelningen
och äganderätten tillhöra det heligaste och okränkbaraste
här i världen, det är på det sättet, att socialismen visserligen vill
hava kontroll över de ekonomiska krafterna här i samhället och
hindra våldets, det ekonomiska våldets utveckling här i staten. Men
för socialismen äro tankarna tullfria som de voro för Olaus Petri,
socialismen har alltid predikat den fulla religionsfriheten, socialismens
programpunkt religionen som privatsak står fullt i överensstämmelse
med den socialistiska ekonomiska åskådningen, vilken
icke alls har med socialismens uppskattning av de religiösa
värdena att göra. Det är också med stor tillfredsställelse vi socialdemokrater
här i Sverige för halvtannat årtionde sedan, då den norske
socialdemokraten Olaf Kringen gav ut en bok om socialismens
förhållande till statskyrkan — där han pläderade för en statskyrka,
i vilken socialismen i likhet med det nuvarande kapitalistiska
samhället skulle tvinga själarna, -— det var med stor tillfredsställelse,
som man fann, att här i Sverige fick denna åskådning knappast
någon anslutning blan socialisterna, men väckte så mycket
större tillfredsställelse bland teologer och kyrkans tjänare.

Det går icke att komma ifrån, så länge bekännandet av statens
religion medför vissa världsliga fördelar, vissa världsliga förmåner,
och avståndstagandet från statsreligionen medför vissa världsliga
nackdelar, det går icke att förklara, att religionen, så länge
det är ställt på det sättet, står i överensstämmelse med kristendomens
innersta principer. Jag vill fästa uppmärksamheten på den
tid, då de stora kristendomsförföljelserna rasade under den äldsta

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och staten.
(Forts.)

Nr 55. 0

Fredagen den 14 juli i, e. m.

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och staten.
(Forte.)

kyrkan, statsmakten icke fordrade mera av de kristna än vad statskyrkans
prästerskap för närvarande fordrar av samhällsborgarna.
Det fordrades visst icke av den romerska statsmaktens tjänare, att
de kristna skulle avstå från att tro och tänka vad de behagade, det
var bara en formell tillslutning till statens religion som krävdes,
precis som av biskop Bergqvist för några veckor sedan i denna kammare,
då han, om kammarens ledamöter erinra sig det med vanlig
apologetisk fingerfärdighet utvecklade skillnaden mellan betydelsen
att vara av och bekänna sig till den rena evangelisk-lutherska
religionen, också förklarade, att staten visserligen hade_ rätt att
kräva en formell tillslutning till statens religion för medgivande av
alla medborgerliga rättigheter. Det var ingenting annat än en sådan
formell anslutning, som statsreligionen under den romerska
tiden fordrade av sina bekännare. Den tidens kristna vägrade _ att
ge denna formella tillslutning. Det fanns visserligen åtskilliga,
som prutade på sin övertygelse i det avseendet, att de gåvo den formella
tillslutningen till statens religiösa uppfattning och gingo med
på den enkla kulthandling, som fordrades från statens sida.. De
kallades den tiden för namnkristna, nu för tiden torde uppdelningen
i namnkristna och verkliga kristna vara tämligen betydelselös, eftersom
den ena av dessa grupper så där tämligen torde hava dött ut,
med för allt i världen några aktningsvärda undantag — och det
är visst icke den namnkristna gruppen som har dött ut.

Om vi vidare slutligen se ett ögonblick på huru kyrkans prästerskap
har sörjt för folkets religiösa uppfostran, för religiositetens
hävdande och utveckling, så äro spåren där icke minst avskräckande.
De äro så pass avskräckande, att man för visso kan förstå, varför
kristendomen i så ringa utsträckning har blivit en livsmakt för
människorna. Det är nu på samma sätt som under gamla hedniska
religionstider två religioner i den kristna kyrkan, en exoterisk religion
för den stora massan och en esoterisk religion för de invigda.
Det tillhandahålles här i samhället varor av materiell och andlig
art, och av olika sorter. Den ena sortens andliga varor tillhandahålles
åt dem som hava det bättre ställt och den sämre grövre
sorten tillhandahålles åt dem, som hava det sämre ställt, åt de fattiga.
Vi hava bevis härpå varenda söndag i våra. kyrkor. Som bekant
står ärkebiskopen i vår kyrka med hela den moderna teologien
omkring sig i den situationen gentemot vår kyrkas trosbekännelse,
att själva grunddogmen, såsom den uppfattas av folkets
stora massa, dogmen om Kristi lekamliga uppståndelse, visst inte
anses såsom något väsentligt för kristendomen. Den store lärofadern
för nyteologien, Harnack, har ju tydligt tagit avstånd från
denna dogm såsom innebärande rätt så grov materiell uppfattning
av de religiösa sanningarna, och jag tror inte, att många moderna
teologer skulle i en debatt på denna punkt vilja taga avstånd från
Harnacks förnekelse av den lekamliga uppståndelsen, av den kristna
kyrkans grunddogm. Detta hindrar emellertid icke att alldeles
samma personer, som hava denna religiösa övertygelse, varje söndag
i kyrkorna läsa upp trosbekännelsen, fastän de veta, att åhö -

Fredagen den 14 juni, o. in.

7 Nr 5*>.

rama måste få den uppfattningen, att de, som läsa den, tro på den Om upplösning
lekamliga uppståndelsen just i denna tros vanliga, krassa gestalt.

Vi äro så pass förhärdade i religiöst avseende tack vare den kristna me
statskyrkans uppfostrargärning, att en sådan dubbelhet knappast (F0rts.)
väcker ens någon förargelse. Jag vill visst icke förneka, att en
stor del av kyrkans prästerskap visserligen har ett försvar, som de
anse ganska hållbart för denna sin ståndpunkt om den esoteriska
och exoteriska sidan av kristendomen inte bara på det sättet, att
de anse, att folkets stora massa står på en så låg nivå, att den inte
kan rätt uppfatta kristendomens innersta väsen, och att kristendomen
därför måste anpassas efter folkets behov, utan också så, att
de anse och även uttala, att om man rubbar på den gamla dogmatiska
byggnaden, man kan riskera, att annat, som är verkligt religiöst
värdefullt, också följer med. Jag ber att-gentemot detta skäl
få säga, att jag tycker, att det inte är bättre än något annat. Det
visar åtminstone en utpräglad misstro till den inneboende kraften
hos den religiösa sanningsförkunnelsen, och jag tror också, att så
länge religionens representanter anse sig nödsakade att vända sig
till den världsliga makten för att kunna hålla religionens inflytande
inom folket uppe, så länge få vi en sådan religion, som vi hava,
d. v. s. en religion, som visar sig såsom en allt annat än livsbestämmande
makt för människorna i avgörande skiften.

Man har på sistone, under de sista årtiondena, sedan de frireligiösa
kyrkorna visat sig för starka för att kunna nedslås med statens
auktoritet, visat ett vänligt anlete mot dessa frikyrkliga trosbekännare
för att möjligen med deras hjälp kunna bevara statskyrkoinstitutionen.
Men man har samtidigt visat, att man har
kvar den gamla uppfattningen om frikyrkans farlighet genom att
påminna om att religionstvånget är betydligt starkare inom frikyrkan
än inom statskyrkan. Man har varnat för att sänka prästerskapets
bildningsnivå. Man har sagt, att en sådan sänkning skulle
bli nödvändig, ifall folket självt finge utan statens ingripande och
påverkan ansluta sig till den religionsåskådning, folket behagade.

Jag vill säga, att denna åskådning visar också, huru svag man är
i sin tro på makten och kraften av den religiösa uppfattning, som
man hyser. Har man inte större tilltro till denna uppfattning,
månde den åskådningen ramla. Om det, såsom herr Klefbeck säde för
några timmar sedan, är på det sättet att när statskyrkan avskaffas,
katolicismen gör större framsteg, och att vi då få vara beredda
på att katolicismen skall återerövra sin makt. Om det verkligen förhåller
sig så, vad visar då detta? Jo, det visar, såvitt jag kan
se att om de världsliga maktmedlen undanryckas protestantismen,
att katolicismen får gå i fri tävlan med protestantismen endast på
grund av bekännelsens egen inneboende styrka och kraft, katolicismen
bör få överhanden. Jag tror inte, att det är på det sättet,
det vill jag säga, utan jag tror att den evangeliskt-lutherska åskådningen
har en inneboende livskraft, som inte bör medföra ett dylikt
överhandtagande av katolicismen på grund av den lutherska statskyrkans
avskaffande. Men om det vore så, skulle jag inte tveka,

Nr 55. 8

Fredagen den 14 juni, e. m.

«r 7amb7ndet att * den reliSiösa sanningens namn, i den andliga frihetens namn,
mellarTlcyrkLs0?1 ^ör oc^ maste vara den innersta principen åtminstone i en
och staten, kristlig kyrka, dock hävda, att statskyrkosystemet måste bort såsom
Forts.) hindrande och förvridande den religiösa uppfostran, den religiösa
utvecklingen hindrande en verkligt bärande religiositet hos människorna.

Det är således, herr talman, inte minst, utan tvärtom i första
hand på grund av de religiösa skälen, jag skulle också kunna säga
pa grund av den äldsta oförvanskade kristna kyrkans princip, som
jag. anser mig kunna yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Det är egentligen ett par
ord av professor Hjärne, som lockat mig fram på arenan, och så detta,
att jag^inte fann, att professor Hjärne i den siste talarens anförande
fick något svar. Men för att ge en bakgrund åt den ståndpunkt,
som jag själv har i denna sak, måste jag ändå också, fastän i mycket
koncentrerad form, yttra någonting annat.

Om vi få antaga, att det finnes ungefär något mer än 11/2 miljard
människor, som gå och trampa på denna jordens yta, så skulle
endast ungefär Vio av dessa kunna kallas protestanter, eftersom vi
ha ungefär 170 miljoner, som gå under det namnet. Om vi allesamman
skulle gå bort i denna natt, som det heter, och vi på samma
gång finge antaga, att endast protestanterna, såsom de själva anse,
skulle bli saliga, skulle således i det närmaste 90 % vandra rakt in i
den eviga förtappelsen, och man kan då inte säga, att detta skulle
vara någon uppmuntrande syn. Men dessa 170 miljoner protestanter
äro sedan i sin tur långt ifrån eniga i sin tro. De dela sig i en
mängd sekter; jag tror att deras antal går upp till en 100 stycken —
endast baptisterna bestå, ju av 13 olika sekter, där var och en förklarar,
att ingen kan bli salig utom just på hans fason. Jag säger
detta för att visa, för det första att det inte finnes några eviga sanningar,
som gälla förfalla människor bär i världen, att det således
inte finnes några religiösa världssanningar, och för det andra att
den protestantiska tron som salighetsmedel inte spelar en allt för
stor roll. Men vad som gäller världen i det stora hela, det gäller
vårt eget land i smått. Det är inte på det viset, att vi här ha en
säkert garanterad tro eller en för alla enhetlig tro, utan kring den
lilla kärnan av troende kristna i vårt land grupperar isig sedan den
störa massan av likgiltiga, skeptiska och fritänkande människor av
mångahanda olika schatteringar. Men nu är det ju så, att förutsättningen
för en. statskyrka.— jag menar då en statskyrka, som har
rätt. att gripa in i de enskilda medborgarnas liv och -söka reglera detta
i .alla skiften från vaggan till graven — att förutsättningen för
en sådan statskyrka är, att samtliga medborgare, om de också inte
allesammans äro troende kristna, åtminstone äro av samma världsåskådning.
Så var det förr i vårt land, på 15- och 1600-talen. På
den tiden fanns det fromma och gudlösa, det fanns troende och

fredagen don 14 juni, o. in.

9 Nr 55.

otrogna, precis som nu, men allesammans voro detta, om jag så lår
säga, på ett kristet sätt inom samma världsåskådning. Men i våra
dagar är det ju inte så. Öeli detta är inte följden av något lättsinne
eller någon annan dålighet, utan orsaken är helt enkelt den, att
mänskligheten gått förbi 15- och lbOO-talen. Det är mycket, som
hjälpt oss fram på den vägen. Den moderna bibelkritiken bär så
småningom frätt sönder bibelns auktoritet, naturvetenskaperna 1m
gett oss ritningen till eu ny världsåskådning, som de hålla på att
bygga upp, på samma gång som den frivuxna människan gör gällande,
att hennes religion, att hennes uppfattning om de yttersta
tingen är en sak, som mer än någonting annat bör få vara hennes
personliga angelägenhet.

Det är detta, som ligger bakom kravet på att staten skall garantera
den enskilde medborgaren religionsfrihet, och om delta inte låter
sig göra på något annat sätt, än att stat och kyrka skiljas åt.
så får den skilsmässan ske. Ty garantierna äro ingenting varda, om
den enskilde medborgaren under hela sin jordevandring skall stöta
samman med en statsinstitution, som gör denna samvets- och religionsfrihet
illusorisk. För att taga ett exempel: en rättskaffens man bör
väl slippa att vid domstol svära vid en gud, som inte är hans, någonting
som det ju dagligen ges exempel på.

Ja, det är denna bakgrund, som jag skulle vilja ha bakom det,
som jag nu vill säga till professor Hjärne. Det var med synnerligen
stort intresse, som jag åhörde vad han hade att säga i denna sak,
därför att jag vet, att det inte finns många, som ha större rätt att
tala i fråga om stat och kyrka än han. Man jag kan i alla fall inte
dela den uppfattning, han har. Kärnpunkten i hans yttrande var
ju denna, att ingen stat egentligen kan bestå utan religion. Om vi
en gång skulle skilja den kristna kyrkan från staten, skulle staten bli
tvungen att uppställa en ny egen religion eller en egen världsåskådning
— jag minns inte riktigt, vilketdera ordet som valdes. Ku utvecklades
inte denna tankegång någonting vidare, men jag förmodar,
att bakom den låg ungefär följande. En stat skulle exempelvis inte
kunna bestå, om — för att återgå till det exempel, jag hade nyss —
flertalet medborgare både den uppfattningen, att en svuren ed vore
som en spindelväv, som inte bunde någon. Jag är också av den
uppfattningen, att det är så, att en stat inte kan existera under sådana
omständigheter. Men om andemeningen i detta yttrande kan
sägas, att den bygger först och främst på den meningen, att en
modern fritänkare ur moralisk synpunkt alltid är sämre än en
kristen, vilken som helst. Och vidare är allt detta egentligen inte
någon religionsfråga, utan helt enkelt en bildningsfråga. Staten
bör se till, inte att dess medborgare få den eller den tron, utan att
dess medborgare bli så högt bildade som möjligt, ty denna bildning
kommer sedermera att bestämma deras religiösa uppfattning. Staten
bär således att skapa — om jag får använda den bilden •— ett
bildningsklimat, som är sådant, att endast de högsta religionsformer
kunna trivas i det. Om det sedermera någonstans på något växtställe
också skulle förekomma katoliker eller andra, tror jag för min del

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och statenr
(Forts.)

Nr 55. 10

Fredagen den 14 juni, e. m.

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och staten.
(Forts.)

inte, att det kommer att spela någon synnerligen stor roll, i varje
fall ingen för staten farlig roll.

Men naturligtvis är det en invecklad historia att skilja stat
och kyrka åt, och det göres inte enbart genom diskussioner. Att det
i alla fall en gång blir en nödvändighet och att vägen får banas genom
diskussioner, undersökningar och utredningar, det är min övertygelse,
och därför är det, som jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till den reservation, som är häftad vid utskottsbetänkandet.

Herr Ber g qvist: Herr greve och talman, mina herrar! Det är
ledsamt, att det icke sällan inträffar, att stora, viktiga och djupt
ingripande frågor komma att i riksdagen behandlas på tider, när
bänkarna i kamrarna äro ytterst glest besatta. Detta än nu fallet
med den fråga, som för närvarande diskuteras, och med nästa fråga,
som står på föredragningslistan.

Frågan om upplösande av bandet emellan stat och kyrka i vårt
land är utan tvivel en av de viktigaste och mest ingripande frågor,
som över huvud taget kunna förekomma i riksförsamlingen. Om
man nu skulle tänka sig, att utvecklingen skulle leda därhän, att
detta samband upplöstes, så betydde det visserligen icke kyrkans
vara eller icke vara, ty även om det månghundraåriga band, som
binder den svenska kyrkan vid den svenska staten, skulle lösas så,
följer därav ingalunda, att kyrkan därmed upphör att vara till.
Tvärtom kan det hända, att den i många avseenden komme att leva
upp under de friare former och under den större självständighet,
som under denna nya förutsättning skulle komma henne till del.
Icke heller betyder det, att den kristna tron därmed skulle förvisas
ur vårt folks medvetande, ty oavsett om kyrkan kommer att vara
förbunden med staten eller icke, komma utan tvivel stora delar av
vårt folk att vidbliva fädernas tro, den tro, som gjorde vårt folk
starkt, modigt och tillitsfullt i gångna tider, den tro, som säkert
skall bära vårt folk även under kommande dagar. Men det betyder
en brytning med ett genom århundraden bestående förhållande,
som har djupa rötter i folkets medvetande, och en därav följande
rubbning av vårt nationella liv, som komme att medföra oöverskådliga
verkningar.

Olika åsikter råda om nyttan av den här ifrågasatta reformen.
Det är nog många, som dela motionärernas uppfattning, att
en sådan reform skulle bliva till gagn för vårt folk. De anklagelser,
som göras mot vår statskyrka, äro ganska skarpa. Sådana
anklagelser får man se i tidningspressen, och dem får man höra på
möten och under enskilda samtal. Dessa anklagelser gå igen .även
här i de vid innevarande års riksdag väckta motionerna. Sålunda
heter det i en av dessa, att statskyrkan är en inrättning för statsunderstödd
högerpropaganda med anspråk på gudomlig sanning
för sin partiförkunnelse. Den är en förkroppsling av samvetstvångets
princip. Den är icke någon opartisk och därför ej heller
någon bärkraftig statsinstitution. Den företräder något för det
bästa i vår tid så motbjudande som samvetstvånget. Den är snarare

Frcdugou dcu 14 juni, o. m.

11 S r 55.

skadlig iiii gagnelig för del religiösa livet. — Som man finner, äro
dessa anklagelser mot vår kyrka synnerligen grava. Men det
måste ju för var och eu vara uppenbart, att dessa domar äro betydligt
överdrivna, och jag kan icke tänka mig, att denna kammare
skulle vilja såsom instans i målet bekräfta dem.

Jag ber i detta sammanhang få beröra ett par uttalanden, som
gjorts i andra kammaren dels vid debatten om det ämne, som nu
föreligger, dels också under debatten om religionsundervisningen i
skolorna. Det förra yttrandet har redan av en talare berörts. Där
framhölls såsom en självklar sak, såsom ett axiom, att en statskyrka
måste sätta rättens etikett på allt vad staten gör. Det andra
yttrandet fälldes av en annan talare i debatten om religionsundervisningen
i skolorna. Han uppkastade därvid den frågan: »Vad

är en statskyrkas uppgift bland annat?» Jo, svarar man, »den bär
bland annat att religiöst försvara varje handling, som begås av
staten, och vi hava under det pågående kriget sett huru statskyrkorna
uppträda. Vi se gång på gång, huru statskyrkan som framför
allt skulle hävda andliga värdens och etiska intressens upphöjdliet
över alla andra intressen, icke kan hävda dem, när det gäller
statens handlingar. Inför dem måste statskyrkan böja sig och förklara,
att vad staten gör är rätt. Vi liava sett det tillräckligt under
kriget.»

Det är enligt min uppfattning nästan oförklarligt, huru sådana
uttalanden kunnat göras av män, som äro kända för ett upplyst
omdöme. Dessa uttalanden vederläggas av verkligheten själv.
Man behöver icke ha så synnerligen stor kännedom om kyrkans
ställning till staten under de framfarna tiderna för att kunna konstatera,
att kyrkan ganska ofta intagit en kritisk hållning till staten
och dess handlingar. Man hänvisar till kriget och till statskyrkornas
uppträdande under detsamma, men enligt mitt förmenande
kan man med denna hänvisning icke på ringaste sätt motivera
tanken på en upplösning av sambandet mellan kyrka och stat i
vårt land. Det skulle man kunna, om man uppvisade, att statskjrrkorna
uppträtt på ett annat sätt än frikyrkorna om statskyrkorna
så att säga intagit en mera nationellt markerad hållning än
frikyrkorna, men det har ingalunda varit fallet. Jag behöver ju
icke för denna kammare erinra därom, att man varken i Frankrike
eller i Amerikas Förenta stater har någon statskyrka, men för
var och en, som följt med förhållandena, är det uppenbart, att frikyrkorna
i Frankrike och Amerika ingalunda intagit någon kritisk
ställning till vederbörande staters uppträdande i kriget. Tvärtom
hava de, var i sin stad, tagit sina respektiva folk och regeringar
i försvar, och det är ju klart, att det ej kunnat vara annorlunda.
I tider sådana som under ett krig är det givet, att det blåser
nationella vindar, som gå genom alla lager, och vilka icke låta
hindra sig av några murar, vare sig det är murar, som kringgärda
statskyrkan, eller murar, som kringgärda frikyrkan. Alla kyrkor
hava under kriget på ett kraftigt sätt nationaliserats, det måste
vi erkänna.

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och staten.
(Forts.)

Sr 55. 12

Fredagen den 14 juni, e. m.

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och staten.
(Forts.)

För en stor del av vårt folk skulle emellertid en upplösning
av bandet mellan stat och kyrka vara liktydigt med en nationell
olycka. För det första skulle det innebära, att staten skulle bryta
med den ställning till den kristna religionen, som den under århundraden
officiellt intagit. Den skulle i religiöst hänseende
bliva neutral, och man skulle icke längre kunna kalla Sverige för
en kristen stat. Att detta för många skulle beteckna en tillbakagång,
torde vara för var och en uppbenbart.

Vidare skulle upplösandet av detta band innebära, att staten
icke längre kunde draga försorg om ungdomens kristliga undervisning
och fostran. Ett av de första stegen skulle bliva det, att
kristendomsundervisningen i våra skolor avskaffades. Men det är
mycket störa lager i vårt folk, som äro av den bestämda uppfattningen,
att det är den kristna åskådningen, som är den bärande grunden
för folkets moral och sedliga vilja, och skulle den allmänna
kristendomsundervisningen i våra skolor upphöra-, så skulle man därför
i och med detta anse sig hava gjort en oerhörd förlust på det andligt
kulturella området.

Man hänvisar till att det skulle bliva kyrkans sak att taga hand
om kristendomsundervisningen. Ja, det är mycket riktigt, men man
vet ju, hur det är i vårt land med dess störa utsträckning och delvis
stora glesboddhet. Det skulle bli alldeles omöjligt för prästerskapet
att räcka till att taga hand om de ungas kristliga fostran, och det
skulle helt visst komma att ställa sig så, att en stor del av vår svenska
ungdom skulle få växa upp utan att erhålla någon kristlig undervisning.

Vidare skulle det bliva en följd, att prästbildningen flyttades
från universiteten. Kyrkan måste då taga hand om utbildningen av
sina präster, och den komme väl att förläggas till för ändamålet inrättade
seminarier. Att detta icke skulle vara till båtnad för vårt
lands kulturella utveckling är alldeles självklart, och det är ett perspektiv,
som icke synes tilltalande ens för motionärerna. I en av
motionerna framhålles det som en alldeles given sak, att det är en
stor fördel för vårt folk, så länge vi hava ett universitetsbildat
prästerskap.

Sekterismen komme att bliva härskande. Det har här framhållits,
att den enhetlighet i religiös uppfattning, som i stort sett råder
inom vår svenska kyrka, i hög grad skulle äventyras. Det skulle
uppkomma ett flertal frikyrkor, vilka skulle komma att kämpa om
själarna och söka att draga till sig -så många- som möjligt. Det
skulle bliva en inbördes tävlan, icke för att höja det religiösa kristliga
livet allenast, utan även för att stärka det egna samfundet, giva
större kraft och utbredning åt den egna kyrkan. Det finnes nu i
vårt land bland vårt folk tillräckliga andliga anknytningspunkter
för sådana strävanden. Yi hava ett flertal typer av kristliga riktningar.
Yi känna till sådana riktningar som schartauanismen, rosenianismen
och Isestadianismen. Alla dessa sammanhållas nu i den
svenska kyrkan, men om denna såsom sådan upphör, är det alldeles
visst, att dessa med varandra helt olikartade riktningar och tråk -

Fredagen den 14 juni, o. ra.

i -4 N r 55.

tioner skulle komma att sönderfalla i lika många kyrkor, ock vad Om upplösning
delta skulle hava att betyda för vårt folks religiösa liv, är lätt att
inse. Marken skulle bliva tacksam för obskurantism och bigotteri, lt„ten
och kanske den tid skulle komma tillbaka, om vilken Geijer säger, (Forts.)
att vantron i skymning och natt drev sitt spel, under det att man om
dagen avlades att offra på- upplysningens altare.

Man klagar över dogmväsendet, men man kan vara viss om att
detta dogmväsende -skulle efterträdas av någonting, som vore yttervärre,
ty den tolerans och vidsynthet, som ändå finnes inom den
svenska kyrkan, komme sannerligen icke att göra sig gällande inom
frikyrkorna. Man har utgått ifrån religionsfrihetens princip, och
från denna har -man sökt deducera, att det är en ofrånkomlig sak att
slita bandet mellan stat och kyrka. Men jag undrar, om icke deD
religionsfrihet, man skulle vinna efter denna reform, skulle vara
ganska illusorisk. Åtminstone komme tvånget på dem, som slöte
sig till det ena eller andra kyrkosamfundet, att bliva mjmket skarpare,
än vad fallet är inom den svenska kyrkan. År det för övrigt
icke -så, att vi ändå hava gått emot en allt större och större religionsfrihet
inom vår kyrka? Tages icke det ena steget efter det andra i
den riktningen? Man kan erinra om vad isom redan påpekats, att
det numera efter dissenterlagen är tillåtet att utträda ur svenska
kyrkan och bilda egna trossamfund. fSTattv-ardstvånget är upphävt.

Man liar gått så långt, att till och med odöpta få komma in i våra
seminarier och utbildas till folkskollärare och därmed till religionslärare.
O-döpta få kyrklig vigsel o. is. v. Och det föreligger ju en
skrivelse från riksdagen, som begär, att det skall -bli tillfälle för envar,
som önskar utträda ur svenska kyrkan, att göra detta utan
att behöva uppgiva något -annat trossamfund, till vilket han övergår.
Vi ha också nyligen sett, att det har tillsatts en sakkunnignämnd
för -att nu närmare utreda denna fråga, varför även den -så
småningom lär komma att lösas. Det synes mig, som om vi skulle
gå steg för steg framåt mot en större religionsfrihet även inom vår
svenska kyrka, och därför synes det mig verkligen icke vara fog
för att från religionsfrihetens -synpunkt driva den satsen, att sambandet
mellan stat och kyrka måste upphävas.

Man har också anmärkt, att kyrkan misslyckats i sin fostraregärning.
Man säger, att den nu arbetat under århundraden, den
har predikat söndag efter söndag för folkskaror i kyrkorna, den har
undervisat i konfirmationsskolorna m. m. sådant, och ändå se vi,
att det är så många i vårt folk, som icke hava någon kristen tro
och vilkas moral är långt avlägsen från den kristna moralen. Ja,
tyvärr är det sant, att det är så. Det är sant, att vi befinna oss
långt ifrån idealet i många avseenden. Men jag undrar, hur det
skulle hava sett ut, om kyrkan icke hade utfört sitt värv. Det
är många saker, som hava gjort, att stora skaror av folket hava
avkristnats. Det har skett en omfattande och allt djupare ingripande
process i det svenska folket under några årtionden. En exempellös
industriell utveckling har kännetecknat de senaste femtio åren,
och man har gjort betydande framsteg på det materiella -området.

Nr 55.

11

l''rcdagen den 14 juni, e. in.

Om upplösning Detta tiar medfört stora förändringar. Den sociala frågan har uppmellmTk
af-han kommit och upptagit människornas sinnen. Allt detta har
me0ck staten.’1 dragit uppmärksamheten till sig. Vi hava befunnit oss i bryt(Forts.
) ningstider och vi befinna oss ännu i en brytningstid. Om jag skall
uttala min förundran över något, är det över att det ändå kunnat
bliva kvar så mycket av kristen botten i vår svenska folksjäl, som
faktiskt fallet är.

Det finnes i vårt folk mycken kristen tro ännu. Den som käuner
till allmogen på landet vet, hur djupt den kristna tron och kärleken
till kyrkan är rotad där, och det är förunderligt att det även
bland de arbetarskaror, som offentligt säga, att de icke hava någon
tro på Gud och sådant, ändock finns kvar på botten mycken
vördnad för religionen, vilket särskilt kommer i dagen när
man enskilt samtalar med dem. Det är ock ytterst få av dem som
avhålla sig från att föra sina barn till dopet eller vägra att låta
sina barn gå i konfirmationsskola och dylikt. Därav tycker jag
mig kunna döma, att kristendomen och kyrkan hava djupare rötter
i vår svenska folksjäl, än vi kanske över huvud taget äro benägna
erkänna, och i varje fall mycket djupare rötter, än motionärerna
velat erkänna.

Nu hava visserligen reservanterna i utskottet icke velat gå
fullt så långt, som motionärerna föreslagit och andra kammaren
beslutat, utan de hava yrkat på en utredning, huruvida, i vad mån
och på vad sätt det ifrågavarande sambandet kan upplösas. Men
det förhåller sig nog så, vilket även här redan förut påpekats, att
bakom detta ändå ligger den om icke alldeles uppenbart, så dock
mellan raderna uttalade förutsättningen, att det skulle vara önskvärt,
att detta samband bleve upplöst.

Det kunde kanske sättas i fråga, huruvida det är lämpligt att
en svenska kyrkans präst tager till orda i denna sak, då han möjligen
kan betraktas såsom part i målet, men jag tror, att jag kan
bedöma denna sak tämligen opartiskt. Jag har sökt ställa mig
inför spörsmålet frikyrka eller statskyrka och sökt bilda mig eu
uppfattning av problemet. För min egen personliga del kan jagsäga,
att jag som präst ingalunda ryggar tillbaka för frikyrkan.
Jag skall ock för min del — och jag tror en stor del av det svenska
prästerskapet känner på samma sätt — icke överlämna mig
åt något djupare vemod inför en sådan eventuell reform. Men
det är min ofrånkomliga mening och uppfattning — och även
därutinnan delas min uppfattning av en stor del av prästerskapet
— att den icke vore till gagn för den svenska staten och framför
allt icke vore till gagn för det svenska folket. Det har rått
ett förtroligt, innerligt samband mellan folk och kyrka, mellan
allmoge och prästerskap i vårt land under gångna tider, och det
råder ett sådant förhållande än i dag. Jag tror, att man på grundval
av detta inbördes förtroliga förhållande kan bygga mycket, och
jag tänker, att vi skola kunna se framtiden an med förtröstan. De
revor, som uppkommit under brytningstiden, skola förvisso kunna
botas, och vårt folk skall kunna höjas uti både religiöst och sedligt

Fredagen den 14 juni, e. in.

15 Nr 55.

avseende, och detta under den svenska kyrkans verksamhet, i hennes upplösning

/...•i i i i i av sambandet

förening med den svenska staten. mellan kyrkan

Jag skall visserligen vara den törsta att med herr Kiel beck er- och staten,
känna, att den svenska kyrkan har många synder på sitt samvete, {Kort..)
och att hon icke alltid motsvarat de förväntningar, som folket kunnat
ställa på henne. Det vore förmätet och fariseisk! att förneka
detta, men jag är också på samma gång lika övertygad om att det
hos det svenska prästerskapet i stort sett finnes eu allvarlig vilja
och ett ärligt uppsåt att söka bättra det, som har brustit, och söka
göra sin gärning på ett bättre sätt efter en kraft, som kyrkans Herre
kan förläna.

Med dessa ord, herr greve och talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Bergman: Den siste ärade talaren yttrade, att kristentendomen
har djupa rötter bland folket, och däri ger jag honom
fullkomligt rätt. Jag tror emellertid, att dessa rötter skulle komma
att bli ännu djupare, att religionens verkliga allvar skulle få ett
ännu kraftigare grepp om folket, i händelse den i många avseenden
okristliga form, som heter den nuvarande statskyrkan, bleve avlägsnad,
åtminstone i det skick som hon nu har.

Vad tro herrarna att Kristus själv, i fall han deltoge i våra
dagars kyrkodiskussioner, skulle säga i denna debatt? Han stod själv
som bekant i den skarpaste strid mot sin tids officiella statsreligion,
mot dess fariséer och skriftlärda. Det är något som ingen kan förneka.
Det är ett faktum, som även av kyrkans män söndagligen
predikas för oss. Man kan nog vara ganska viss om att han skulle
känna sig rätt hemlös i den svenska statskyrkan, i fall han nu komme
och finge se det kors, under vilket han dignade och på vilket
hans egna överstepräster läto honom fastnaglas, som en smakfull dekoration
smycka bröstet på vår tids överstepräster. Jag undrar, vad
han skulle säga om ett nutida ärkebiskopligt palats, t. ex., han som
betygade, att rävarna hava kulor och fåglarna under himmelen nästen,
men han hade intet, som han kunde luta sitt huvud till. Månne han
icke skulle känt sig bättre hemmastadd hos den fattige bonde, som år
1863 en söndagsförmiddag för sitt husfolk och sina grannar läste
en predikan i Luthers postilla, föredrog trons artiklar och Fader vår
och därför av de statskyrkliga myndigheterna blev stämd för »olovlig
sammankomst» och dömd till etthundra riksdalers böter samt,
emedan sammankomsten skett på en söndag, ytterligare fick bota fem
riksdaler? Fattig som han var fick han sitta av böterna med 28
dagars fängelse på vatten och bröd. Och han var icke den ende
verkligt fromme man som svenska statskyrkan förföljt. Sådant försiggår
visserligen icke nu. men det är ju icke så vänst länge sedan
det hände. Det är dock sådant som tilldragit sig under statskyrkans
egid. Statskyrkan har oerhört många synder på sitt samvete emot
religionen, och hon syndar ännu dagligen och i mångahanda måtto
låt vara i mindre brutala former.

Av de herrar, som här ha försvarat utskottets avstyrkande ut -

Nr 55. It)

Fredagen den 14 juni, e. m.

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och staten.
(Forts.)

låtande, yttrade herr Boren, utskottets ärade ordförande, att han
trodde, att kampen emot statskyrkan ifrån kristlig och kyrklig
ståndpunkt var på återgående för närvarande, och nu enade man sig
allt mer och mer omkring statskyrkan, trodde han. Jag tror, att han
är en tämligen dålig aaigur i det avseendet. Kristendomen lever och
skall leva, det är säkerligen visst och sant, men huruvida den statskyrkliga
formen har någon större livkraft nu än den har haft förr,
det tillåter jag mig att betvivla. Statskyrkan är nog tvärtom i ett
ganska påtagligt upplösningstillstånd för närvarande. Dess formella
bibehållande innebär i många avseenden blott upprätthållandet
av ett sken utan verklighet. En kyrka, som söndagligen förkunnar
sin tro på t. ex. den andra artikeln men vars egna ledande
män samtidigt anse så gott som hela denna artikels innehåll som
oviss eller osann tradition med undantag av uppgiften om att
Kristus blev pint under Pontus Pilatus, korsfäst, död och begraven,
vilket enligt vad lektor Waldenström vid ett tillfälle ganska spydigt
anmärkte också var fallet med de bägge rövarna, som korsfästes
vid hans sida, en kyrka som inpräglar budet »du skall icke
dräpa» men som enligt grundsatsen, att ändamålet helgar medlen,
dock välsignar det organiserade dråp som varje dag och natt massakrerar
blomman av Europas ungdom i stället för att med sin stiftares
visa ord mana folkens ledare att sticka sitt svärd i skidan
under erinran om att den som tager till svärd, han skall förgås med
svärd — en kyrka som visar sådan dubbelhet har knappast någon
rätt att kalla sig med Kristi namn eller skryta med den kristliga
uppfostran den ger åt ungdomen.

Nu tsmktes den föregående ärade talaren förmena, att kyrkan
icke hade förbrutit sig någonting särskilt i avseende på kriget. Jag
är villig att erkänna, att det bar förmärkts en och annan protest
från kyrkligt håll mot det pågående massmördandet, det bör väl
med tacksamhet erkännas, men det har dock varit ytterst lama och
svaga ansatser. Jag ber att få erinra om att den religiösa personlighet,
som har uppträtt kraftigast och skarpast mot det nuvarande
kriget, den som ropat med den röst, som hörts längst och ljudligast
och verkat kanske mest auktoritetsfylld, fast hans auktoritet annars
icke varit så synnerligen stor i senare tider, det är verkligen påven.
Han har med en myndighet, som bjuder en viss respekt, upprepade
gånger i gripande ord bett folken och deras hövdingar att sluta med
det okristliga mördandet. Påven intager en fri ställning i förhållande
till staterna, och det är en av förklaringarna till hans vördnadsbjudande
självständighet vis å vis de krigförande statsförbunden
och intressegrupperna.

Det har talats här förut av en annan talare om ederna.

Kyrkan vördar ju som ett omedelbart Mästareord: »I skolen alls
icke svärja; Edert tal skall vara ja, ja och nej, nej, vad därutöver
är, det är av ondo». Men .samma kyrka ålägger i alla fall sina medlemmar
att avlägga eder. Kyrkan, som med läpparna upprepar sin
stiftares beteckning av äktenskap mellan frånskilda som äktenskapsbrott.
låter likafullt sina tjänare uttala samma Mästares välsignelse

fredagen »len 14 juni, e. m.

17 Nr 55.

över vild hull lörklurut vuru ell brott o. rf. v., u. rf. v. Alun rfkulle Om upplösning
kunna räkna upp eu hel mängd sådana där konfliktfall, varigenom av »«™bmdet
statskyrkoprästen måste komma i eu ofrånkomlig inre motsägelse mell med sitt samvete.

Eu av dem som i afton hava försvarat statskyrkoformen, själv °
en kyrkans tjänare, kyrkoherde Klefbeck, yttrade dock till sist,
att han ingenting hade emot en utredning efter de linjer, som hava
föreslagits av oss. Han gjorde heller icke något yrkande. Även
han kunde sålunda, liksom förut biskop v. Schéele, vara med om eu
sådan utredning, som här föreslås. Jag betonar ännu en gång för
dem, som icke voro tillstädes före middagen, att det ju visst icke
gäller något yrkande om skilsmässa — ehuru vi visserligen för vår
del äro böjda för en sådan — utan blott ett yrkande om en fullkomligt
opartisk och allsidig utredning angående de eventuella fördelarna
och olägenheterna av en skilsmässa.

Ja, då kan jag säga, att jag är nöjd med herr Klefbecks förklaring
och jag behöver därför ej bemöta hans övriga argumentering.
Han sade emellertid ett ord om den katolska kyrkan, som man
skulle nödgas vara rädd för under förutsättning att statskyrkobandet
upplöstes. Det är vad man alltid vid sådana här tillfällen har
åberopat, men däremot kan man ju med allt fog göra gällande, att
staten dock måste hava en viss kontrollrätt även över frikyrkorna,
och i fall en sådan kyrka tar sina order t. ex. från en internationell
myndighet, såsom den katolska kyrkan ifrån påven, och dessa order
skulle bli av sådan beskaffenhet, att de skulle komma att i något
fall strida emot den svenska statens intressen, då måste ju staten
ha en kontrollrätt, som sätter den i stånd att kunna förhindra statsfdentliga
åtgärder, en kontroll, vilken också visat sig kunna effektivt
tillämpas i både Frankrike och andra länder, där katolska kyrkan
har långt större inflytande än i Horden. Ett svar på den invändningen
avgav för övrigt på sin tid Axel Adlersparre, då han i
andra kammaren år 1870 i en fråga, som var snarlik denna, yttrade:

»År svenska kyrkan byggd på det rätta hälleberget, är hennes lära
ett uttryck av gudomlig sanning, äger hon moralisk kraft att lära
oss genom detta livet ingå i ett tillkommande bättre liv —- då är jag
viss att varken jude eller katolik skall skada henne.» Man hade
nämligen då sökt skrämma särskilt för judar och katoliker.

Den tredje huvudförsvararen av utskottets utlåtande, professor
Hjärne, har som vanligt rätt i de synpunkter, han anlägger. Han
smulade för några veckor sedan sönder motståndet mot kvinnans
rösträtt genom att framhålla, att den som börjat med alfabetet och
uttalar dess första bokstav, han kan på längden icke undandraga sig
att säga den följande, om han i fortsättningen vill hava någon talan.

Även om det nu skulle varit oriktigt att säga A, draga konsekvenserna
ovillkorligen B med sig — det var kontentan av vad han den
gången säde, och det var ju alldeles riktigt. Och med avseende på
den kommunala rösträtten gjorde samme ärade talare också fullkomligt
riktigt gällande, att intresserepresentationen var dömd och icke
kunde komma -upp igen i vår tid. I nu föreliggande fråga har pro Första

kammarens protokoll 1918. Nr 55. 2

Nr 55.

1Ö

Fredagen den 14 juni, c. m.

Om upplösning 1‘essor Hjänie också alldeles rätt, då lian säger, att vi knappast bordeav
sambandet diskutera denna sak i riksdagen. »Herrarna skola icke diskutera
me!!ch staten™ dylika frågor, ni förstå eder icke på dem», säger lian och det är
(Forte) kanske riktigt. Yi borde icke diskutera dem. Men det är just därför
jag ifrågasätter, att staten icke skall behöva ha med sådana
här diskussioner att göra. Överlåt dem åt kyrkan — åt eu oberoende
och fri kyrka! Med eu statskyrka bli dessa riksdagens kyrkodebatter
tyvärr en oundviklig nödvändighet.

Det har antytts, att det skulle innebära en fara för folkets avkristning,
om utredningskravet skulle bifallas. Det är ju orimligt
redan därför att utredningen ju icke innebär någon skilsmässa. Jag.
tror för övrigt också, såsom redan en av de föregående talarna framhöll,
att vårt folk i vida kretsar med ganska stor kärlek hänger fast
vid den svenska kyrkan och fortfarande skulle komma att göra det
även om, ja säkerligen ännu mer om den bleve fri från statens döda
handpåläggning, under vilken den löper fara att kvävas. Kyrkorna
skulle stå där lika vidöppna som förut, religiositeten skulle icke
bli mindre. Folket är icke mera avkristnat i de länder, där det
icke finnes någon statskyrka, och det finnes ju åtskilliga sådana
länder, fastän man här synes föreställa sig, att detta
skulle vara någonting så ofantligt märkvärdigt och ovanligt.
Det behöver icke erinras om Amerika, men jag kan erinra
om vissa tyska stater, såsom exempelvis Preussen under tiden
1850—1873 och på sätt och vis ännu i dag, fastän det ju nu är något
ändrade lagar, mot vad det var då. Men år 1850 proklamerades i
Preussen kyrkans oberoende av staten. Yarje kyrkosamfund skulle
äga att självständigt ordna och förvalta sina angelägenheter. Häri
gjorde 1873 års lagar vissa ändringar, och man erinrar sig ju den
s. k. kulturkampen. Men man har icke hört, att det under 1850-och 60-talen skedde någon särskild avkristning i Preussen för att
statskyrkan var upphävd. Det var i alla fall ett kristet land med
ett enligt vanligt språkbruk kristet folk. I Wurtemberg står det
i grundlagen: »Ordnandet av de inre kyrkliga angelägenheterna är
överlämnat åt varje kyrkas författningsenliga självstyrelse. Konungen
tillkommer i kraft av hans överhöghet skydds- och kontrollrätt
över kyrkorna.» Således ingen statskyrka men väl en viss kontrollrätt,
och det är ju ingen som har förnekat, att en viss sådan rätt
borde finnas även här i händelse av en upplösning av bandet mellan
kyrka och stat. Men kontrollen skulle icke innebära annat än ett
övervakande att kyrkan ej kränkte statens rätt.

Häri kan även anses ligga att staten har rätt att kräva tillräcklig
bildning hos prästerskapet, särskilt om staten skall ekonomiskt
understödja kyrkan. Fn av frågans kärnpunkter vidrördes för några
år sedan av eu ledamot av denna kammare, hovrättsrådet Ekman, i
en diskussion, som, om lag icke misstager mig, gällde frågan om utträde
ur statskyrkan. Han yttrade därvid ett sant ord som också är
tillämpligt på den fråga, som nu diskuteras här. »Det är dock ytterst
betänkligt» — säde herr Ekman — »att kyrkans uppenbara fiender
skola ha rättighet att besluta i hennes allra innersta och ömtåli -

Fredagen deri 14 juni, e. in.

1» Nr 55.

gaste liv,-angelägenheter. Den, som tillhör kyrkan, bär nämligen Om upplösning
rätt alt yttra sig på kyrkostämma och tiar deltaga i besluten, lian nv »‘mbandet
kan bliva ledamot i kyrkomötet o. s. v. och således pa alla vägar somk''Jrhan
stå kyrkans medlemmar till buds utöva inflytande på hennes unge- ‘^IT

lägenheter. Det kan icke vara riktigt att kyrkans fiender, på det °r ''

sättet skola beredas tillfälle att utöva sin mot kyrkan fientliga verksamhet
i hennes innersta sköte.» Man kan tillägga, att det är icke
endast i fråga om kyrkostämmorna o. s. v. som detta med den nuvarande
ordningen kan inträffa, utan också i statsstyrelsens allra högsta
funktioner. Del finns principiellt icke något hinder för att huvudtalaren
mot kyrkan och huvudskribenten mot den kristna världsåskådningen
under de senaste månaderna d en av huvudstadens tidningar
skulle kunna bekläda platsen som t. ex. ecklesiastikminister
i detta land. Ja. det är absolut ingenting som hindrar att det
skulle kunna inträffa. Han är ju medlem av statskyrkan. Men
nog måste man medgiva, att ett sådant fall vore fullkomligt orimligt,
Till sådana orimligheter leda dock de nuvarande förhållandena.
Nog är väl därför denna sak, symes det mig, ur kyrkans, ur
kristendomens, ur religionens synpunkt förtjänt av övervägande och
eu verkligt allvarig utredning av vad som bör göras för att såväl
staten som kyrkan skall må väl i framtiden.

Det är alltså ingalunda något slags åstundan att komma religionen
till livs, som ligger bakom detta, åtminstone ej från deras sida
som stå bakom reservationen. Jag för min de] godkänner fullkomligt
de gripande ord, som en av våra största diktare för några
årtionden sedan yttrade i fråga om betydelsen av ett folks idealitetsträngtan!
Det är, menade han, för ett folk nödvändigt för att det
skall hålla sig friskt, att det skall hava »någon källa med levande
vatten, någon Kastalia, varur det kan dricka hänförelse, när det
törstar. Det är eu dryck», säger Viktor Rydberg — det är han
som fällt detta yttrande — »som nationernas nervsystem kräver, ja
ända därhän, att t. o. m. hänförelsen för drömda, aldrig upphinneliga
mål har visat sig för folken och deras liv mer stärkande än ett liv

som lider brist på idealer.------ Om ungdomen blivit så

realistisk, att den i sitt själsliv saknar andra drivfjädrar än brödfödan,
än kampen för tillvaron och njutningen, om den vandrar framåt
utan att se i fjärran någon ädel syn som målet för sin färd, då
råder jag profeten att sia olyckor.»

Jag tror, att det innerst sett är just sådana synpunkter, ideala
synpunkter och strävanden till sanning, till andlig välfärd för vårt
folk. som ligga bakom kravet på friare livsluft för religionen och
det bör icke missförstås såsom syftande i någon motsatt riktning.

Herr C 1 a so u: När man hör eu sådan historiemålning, som den
herr Oscar Olsson lämnade, så pass rik på ensidigt färgade och enligt
min mening alldeles oriktigt färgade bilder, vet man icke, om
det skall anses vara ens skyddighet att bär närmare upptaga den till bemötande.
Jag tror emellertid, att kammaren håller mig räkning för,
om jag icke gör det vid denna sena timme ’ av dagen och av

Nr 55. 20

Fredagen den 14 juni, e. m.

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och staten.
(Forts.)

riksdagen, utan jag vill endast inskränka mig till att inlägga en
bestämd gensaga mot det sätt, varpå lian behandlade den svenska
kyrkan under dess historia, de uppgifter den haft och den verksamhet
den utövat. Det är icke rätt exempelvis att påstå, att den
svenska kyrkan och dess målsmän på sätt, som lian ville framställa
det, alltid hava fogat sig efter staten och dess myndigheter, när dessa
kommit med anspråk, som varit stridande mot kyrkans uppfattning
om vad som var rätt. Kyrkan och dess män hava tvärtom många
gånger gått långt, långt före staten i arbete för kultur, sedlighet
och folkuppfostran; över huvud skulle ingen svensk kyrka finnas till.
om icke detta hade varit förhållandet. Detta om herr Oscar Olssons
framställning på denna punkt, och vore det tid, skulle jag ha anledning
att inlägga en liknande gensaga även mot åtskilliga andra punkter
i hans framställning.

Detta sakförhållande, isom framträder i den svenska kyrkans
historia, förändras icke, om man gör, som här skett, räknar upp vissa
kyrkans förseelser, misstag och missgrepp från gångna tider och kanske
även från denna, men glömmer samtidigt alldeles bort dess förtjänster
och de goda insatser som den gjort i vårt folks liv.

Ungefär liknande blev intrycket på mig, då jag hörde herr Olof
Olssons framställning, som tycktes vilja göra gällande, att enligt hans
uppfattning vad, som är sanning, beror på hur många som ansluta sig
till en viss åskådning eller icke, och som tycktes vilja anse, att det
icke skulle finnas någon allmängiltig sanning, därför att icke alla nått
till den fulla sanningen, utan flertalet befinner sig på vägen dit. Solens
ljus är ändå ett, även om det sätt, varpå vi uppfatta dess strålar, är
olika ho,s olika personer. Och när Han kom till världen, som var
sanningen själv, då stod Han alldeles ensam, alldeles ensam, vilket
icke hindrat, att hans sanning sedan har blivit miljoners lycka.

Även mot herr Bergmans framställning kunde åtskilligt vara
att genmäla, men jag skall icke heller upptaga tiden därmed.

Vad själva saken angår, skall jag inskränka mig till endast några
få satser. När den svenska staten för omkring 1,000 år sedan upptog
kristendomen såsom något, som den borde söka främja och stärka,
betecknade detta ett oerhört framsteg i det svenska statslivets uppgifter,
alldeles som det i våra dagar betecknar framsteg, när hedniska
folk ansluta sig till kristendomen. Staten fick en nj^ kulturuppgift
och en ny sedlig uppgift ofantligt högre än dess föregående, då exempelvis
dess ledare i stället hade intresserat sig för att dess medlemmar
tillbådo stenar och träbeläten samt blotade och offrade till sådana. Att
dessa nya uppgifter betsat oändligt mycket för det svenska folket
och för de enskilda svenska individernas välgång, lycka och frid är
alldeles omöjligt att bestrida; vad det under gångna århundraden har
betytt, kan icke iskattas nog högt. Däremot håller jag alldeles med
herr Klefbeck däruti, att den svenska staten ännu icke på långt när
har lyckats växa sig in i alla de betydelsefulla uppgifter, som detta
dess anammande av kristendomen som statsreligion innebär. Där står
tvärtom en lång utveckling ännu före den svenska staten. Men skulle
staten nu släppa programmet att söka främja kristendomen i dess

Fredagen deu 14 juni, c. in.

21 Nr 55.

evangeliska form, då skulle detta antingen betyda, att staten ställde Om upplösning
sig likgiltig till dessa sedliga och etiska uppgifter, vilket vore ett steg mella^kyrkan
tillbaka, eller också skulle det innebära, att staten finge taga på sig ocj staten.
att uppställa något annat och högre program, och det vore något var- (Forts.)
med staten skulle komma jämmerligen till korta. Se bara på vårt
politiska liv med dess möjligheter att uppställa dylika enande program!
Redan detta är för mig alldeles tillräckligt skäl att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Men jag kan icke underlåta att säga, att då herr Klefbeck bland
sina skäl för att bibehålla statskyrkan även, såvitt jag icke hörde
orätt, tog upp det, att han som socialdemokrat ville, att hans socialdemokratiska
framtidsstat på den vägen — d. v. s. genom en socialdemokratisk
framtidskyrka — skulle utöva auktoritet och leda människorna,
då är han enligt min uppfattning inne på en fullständigt
oriktig väg. Ty kristendomen skall icke färgas med vare sig politik
eller nationalekonomi eller något sådant. Den skall varken vara häger
eller vänster eller socialdemokrati eller anarki eller något dylikt. Och
det förvånar mig verkligen, att herr Klefbeck, som syntes hava blick
öppen för faran av att bereda eu mark inom Sverige för eventuellt en
intolerant frikyrka eller ett katolskt påvedöme från Rom, alldeles
tycktes sakna blick för faran för verklig kristlig och nationell frihet,
om man i stället skulle lägga kyrkan till rätta för att främja ett internationellt
socialdemokratiskt ''påvedöme, som sannerligen icke bleve
tolerant. Även herr Bergmans fria kyrka skulle ju för övrigt, har han
själv erkänt, icke bliva fri, ty staten skulle hava kontroll över vad som
fick läras i den kyrkan. Men hur skulle det då gå med religionsfriheten? Liksom

herr Hjärne skall jag till sist be att få i detta sammanhang
yttra ett par ord rörande det betänkande, som kommer efter
detta, eftersom min åskådning i den frågan endast är en konsekvens
av min åskådning i denna. Så länge den svenska staten och det
svenska folkets flertal mena, att den evangeliska kristendomen innesluter
den högsta världsåskådningen, något som har den djupaste betydelse
både för tid och evighet, och som visar människorna, hur de
skola gå sin väg fram för att leva ostraffligt både för tid och evighet,
vore det enligt min mening fullständigt absurt, om staten icke
skulle låta undervisa folkets barn om dessa saker. Jag skulle vilja
såga, att det vore en ren grymhet att undervisa dem i att läsa och
skriva och räkna, och plöja och så o. s. v., allt sådant, som hör till
det yttre livet, men icke undervisa dem om var vägen går, på vilken
deras inre välfärd vilar. Svenska folket vill alldeles säkert alltjämt
att dess ungdom skall uppfostras i tukt och Herrans förmaning; det
vill icke utbyta den förmånen mot de uppfostringsplaner, som motionärerna
vilja sätta i stället.

På dessa grunder skall jag till sist be att få instämma med herr
Bergman, då han erinrade, att om man icke vill säg i B, skall man
icke heller säga A.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 55. 22

Fredagen den 14 juni, e. m.

Om upplösning
av sambandet
mellan kyrkan
och staten.
(Forts.)

Herr Ivlefbeek: Herr talman! Herr Clason polemiserade litet
mot mig. Jag får säga, att när jag hörde det, blev jag ganska
förvånad. Jag hade i förmiddags i förbigående uttalat som min mening,
att vi socialdemokrater icke borde sträva efter att upphävd, utan att det i stället skulle ligga närmare vår uppfattning
att även på det religiösa området göra ett statens inflytande
gällande. Vi vilja, som. jag då antydde, främja icke blott att
staten får hand om produktionsmedlen, utan även att den får göra
sitt inflytande gällande i ''fråga om kultur och allt vad därtill hörer.
Vi vilja trygga en fri undervisning åt vårt- folk och vi vilja vårt
folks uppfostran och höjande. Detta ingår i vårt program. I enlighet
därmed menar jag, att också en så viktig uppgift som just
höjandet av vårt folks etiska och religiösa ståndpunkt bör ligga
inom vårt program. Men när han av detta, som jag i all allmänhet
antydde, konstruerade fram dessa högst besynnerliga slutledningar,
kunde jag icke undgå att få i min mun ett gammalt bevingat ord.
som många gånger anfördes oss studenter emellan i Uppsala. När
vi läste tjocka luntor om Pauli åskådning i olika riktningar och
hörde långa diskussioner därom, brukade vi anföra vad en gång sades:
»Potz tausend, habe ich dies alles gesagt?»

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Endast ett par ord till
herr Clason. Jag gick naturligtvis i mitt anförande ut ifrån att vad
som gjorde, att man intog den ståndpunkt i denna fråga, som man
intog, det var, att man ansåg kristendomen i protestantismens form
som det absolut högsta och enda. Ty om man så gör, då har man
naturligtvis inte någon anledning att göra sig samvete av att även
om så skulle vara med tvång söka uppfostra alla i denna protestantism.
Med de siffror jag angav — som för övrigt på grund av eu
missägning av mig, då jag råkade byta ut ordet protestant mot
kristen, vållade litet förvirring — ville jag visa. att protestantismen
som salighetsmedel inte spelade den stora roll, som man kanske
trodde. Jag sade detta huvudsakligen för att mana protestanterna
till en viss självbesinning. Jag finner nu, att jag blivit alldeles
missförstådd i den punkten. — Detta till herr Clason.

Till herr Bergqvist vill jag också endast säga ett par ord; tiden
lämpar sig ju inte för långa diskussioner. Hans anförande var
på sätt och vis en marsch på stället: ett steg fram och ett steg tillbaka
och ett steg fram igen. Han började med att helt optimistiskt
försäkra, att han för sin del trodde, att ingen fara var å färde.
Kyrkan komme att gå med glans ur brytningen, och vad den kristna
tron beträffade, så komme den nog att få leva och även i framtiden
bära vårt folk genom de många bedrövelserna. Men sedermera
kom ju själva stommen av hans anförande att inte bli någonting
annat än ett uppradande av alla de olyckor, som skulle bryta in
över vårt folk, därest reservationen nu komme att vinna bifall. Jag
förstod inte den ståndpunkten. Om det är på det viset, att kyrkan
ingen skada tar och den kristna tron heller ingen skada tar. vad är
det då för skada som sker?

Freda geu den 14 juni, c. in.

23 Nr 55.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr0m ul''1,lu/''^t
talmannen enligt förekomna yrkanden propositioner, först på bifall ZellZTkyrkan
till vad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare uch stat™.
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet (Fora.)
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig finna den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vari första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna
liava utfallit sålunda:

•Ta. — 68;
Nej — 22.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts ut- Om reformelåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner om skrivelse till rm-90 av
Kungl. Majrt angående reformering av religionsundervisningen i 3v)°ZZgen i
skolorna. skolorna.

I en liknande inom första kammaren väckt och till första kammarens
första tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 126, hade herrar Olof
Olsson och Bäckström hemställt, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla om eu utredning i syfte att ersätta
den konfessionella religionsundervisningen vid våra skolor med
en konfessionslcs religionsundervisning.

I eu likaledes inom första kammaren väckt och till första kammarens
första tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 127, hade herr
Hellberg hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning
om sådan förändring av kristendomsundervisningen i våra
folkskolor, att det grundläggande för denna undervisning i stället
för läxläsning av katekesen bleve andaktsläsning av valda bibeltexter.
sammanförda i lätt tillgängliga läseböcker för barn.

Inom andra kammaren hade vid innevarande riksdag avgivits
fyra motioner, likaledes åsyftande reformering i olika avseenden av
religionsundervisningen i skolorna. Deesa motioner voro följande:

Nr oo« 24

Fredagen den 14 juni, e. m.

Om refor menlig
av religionsundervisningen
i
skolorna.

(Forts.)

herr Skölds m. fl. motion nr 272, med samma hemställan som i
den av herrar Olof Olsson och Bäckström väckta motionen;

herr Hanssons i Mora motion nr 273, i vilken hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
ville helt avskaffa varje slags katekesundervisning i våra skolor och
i stället låta införa en för barnaåldern lämpad, levande och åskådlig
undervisning i sedelära, vartill läroböcker borde anskaffas på samma
sätt som läroböcker i andra skolämnen;

herr Anderssons i Fiskebäckskil motion nr 288, med enahanda
hemställan som i lierr Hellbergs motion; och

herr Kjellbergs motion nr 292, i vilken hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj :t låta utreda, under vilka förhållanden en för samtliga lärjungar
obligatorisk, konfessionslös, religionshistorisk undervisning
kunde införas vid folkskolorna och allmänna läroverken, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda.

I detta ärende hade andra kammaren på hemställan av sitt första
tillfälliga utskott för sin del beslutit, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om en
efter tidens krav avpassad reformering av religionsundervisningen i
skolorna samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan
utredning kunde föranleda.

Detta beslut har delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott, vilket behandlat frågan i ett
sammanhang med förenämnda inom första kammaren väckta motioner
samt i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder hemställt,

1) att ifrågavarande inom första kammaren väckta motioner ickemåtte
till någon första kammarens åtgärd föranleda;

2) att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar Bergman,
Stenström och Oscar Olsson, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
hava viss i reservationen angiven lydelse och att utskottet bort
hemställa, att första kammaren för sin del måtte besluta, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utrednfng av
fragan om en efter tidens krav avpassad reformering av religionsundervisningen
i skolorna samt för riksdagen framlägga de förslag, till
vilka en sådan utredning kunde föranleda

Herr Hellberg: Herr talman! .Tåg har förutsett vad som
nu har inträffat, nämligen att denna viktiga fråga, skjuten från
föredragningslista till föredragningslista från den ena dagen till den
andra, skulle komma till behandling inför en blott halvbesatt kam -

fredagen dcu 14 juni, e. in.

25 Nr 55.

mare, därtill uttröttad, uttråkad, otålig och följaktligen ointresserad,
l uder sådana förhållanden kännes det just inte uppmuntrande att
nödgas taga till orda. Jag skall emellertid så enkelt och så kort
jag kan såsom motionär i frågan uttala min mening i densamma.

Det. som vållar striden om religionsundervisningen, är naturligtvis
väsentligen det, att denna undervisning övar en religiös påverkan.
Om den undervisningen endast liksom undervisningen i andra
ämnen vore en kunskapsmeddelelse, skulle knappast någon vidare
strid om den kunna tänkas förekomma. Men just därför att den
meddelar en religiös påverkan i en viss riktning, framkallar frågan
om den strid.

Man kan då spörja sig: bör det förekomma en sådan religiös
påverkan i religionsundervisningen, och om den bör förekomma, hurudan
bör denna påverkan vara? För min ringa del är jag ense med
utskottet, att en sådan påverkan bör förekomma. Barnen böra enligt
min uppfattning få inte blott kunskap om religionen, utan om
möjligt intryck av vad religion är. Men vad är religion? Ja, någon
av alla erkänd definition därpå finns inte, och meningarna därom
gå isär. Men man kan säga, att det huvudsakligen råder två uppfattningar
i denna del. Många, kanske de flesta lägga vikten främst
därpå, att religionen skall vara en troslära, ett system av trossatser.
Andra åter betona, att religionen, oberoende av alla trosläror,
är en andlig makt, mystisk och oförklarlig, som sätter människan i
omedelbar förbindelse med de högsta livsvärdena.

Den nuvarande religionsundervisningen är väsentligen'' inrättad
efter den första uppfattningen. Katekesen liksom de förslag, som
utarbetats för att ersätta den, därest den skulle avskaffas, ger ett
lärosystem, som barnen få inprägla i minnet. De få inlära att tro
och bekänna en rad av religiösa »sanningar», till stor del gamla
dogmer från en primitiv och naiv tid, som var mycket främmande
för det moderna kulturlivet. En gång fyllde tvivelsutan denna inövning
i trosläran sin uppgift. Det var på den tiden, då det fanns
en enhetlig livs- och världsåskådning inom vårt folk, och den tiden
ligger ju inte längre tillbaka, än att många av oss ännu minnas den
— ännu för 50—-60 år sedan kan man säga, att den fortvarade. Då
böjde sig alla i vördnad och fruktan för de inlärda buden och lärosatserna.
Att inte lyda dem, att tvivla på dem eller rent av förneka
dem var en svår synd, som komme att draga sitt straff med sig. Då
hade katekesen sin stora betydelse såsom en praktiskt verksam moralkodex,
vilken inskärpte lydnad för »gudomlig och mänsklig ordning»,
som uttrycket lyder, kuvade självsvåld och uppstudsighet
och verkade så i sin mån karaktärsbildande på folket. Det, är säkerligen
därför inte något misstag, om man påstår, att denna disciplinära
verkan av katekesen utgör själva det väsentliga motivet för många
kyrkligt och politiskt ortodoxa personer, då de yrka på, att kabekesen
skall bevaras.

Men min övertygelse är. att de misstaga sig på dess verkan.
Ty, såsom läroverksöverstyrelsen framhåller i det uttalande, som
finnes fogat vid utskottets utlåtande, kan man numera »inte ens

Om reformering
av religionsundervisningen
i
skolorna.
(Forte.)

Nr 55.

26

Fredagen den 14 juni, e. ra.

Om reformering
av religionsundervisningen
i
skolorna.
(Förta.)

tillnärmelsevis tala om någon folkets enhetliga världs- och livsåskådning».
Därför blir också numera verkan av katekesen en helt annan
än förr. Dess omedelbara verkan har nu alltid gjort den förtjänt
av namnet »barnpinan», därför att den icke alls är anpassad efter
barnaålderns mottaglighet. Men förr troddes allt som den lärde blint
såsom gudomlig sanning, och då den inlärts, satt innehållet kvar i
minnet och efterverkade såsom en manande och ibland bestraffande
påminnelse livet igenom. Nu är det tvärtom så, att ingenting är
så lätt och tacksamt att angripa som katekesdogmerna, av vilka många
såsom bekant äro på ett ganska utmanande sätt förnuftsstridiga.
Då de unga — jag tänker företrädesvis på folkskolans elever -—■ komma
ut ur skolan i livet, få de ofta av något äldre kamrater höra, att
det är gammal grov vidskepelse, som kyrkan och den med henne i
samförstånd stående överklassen låter inplugga i barnen i skolorna
för att hålla dem nere i okunnighet och underkastelse. Och det är
lätt för dem, som komma med dessa påståenden, att framdraga lärosatser,
som genom sin förnuftsstridighet kunna tjäna såsom bevis.
Så bli de sålunda påverkade snart färdiga med katekesen. Och eftersom
katekesens lärdom för dem är summan av religionen, bli de
också snart färdiga med denna på samma gång: också den blir humbug
och bedrägeri. Det är i ofantligt många fall numera resultatet
av den religionsundervisning, som meddelas i folkskolorna. Denna
undervisning är förfelad, därför att den kräver en auktoritetstro
som i de flesta fall inte kan uppnås. Försöket att framkalla en sådan
slår om till en rakt motsatt effekt: det undergräver auktoriteten
även där auktoriteten är berättigad och behövlig. Därför är den nuvarande
religionsundervisningen så långt ifrån ägnad att öva den karaktärsfostrande
verkan, som den borde öva, att den tvärtom ofta
verkar rent skadlig på karaktären.

Hur skall nu detta kunna ändras? Jo, enligt min mening genom
att låta den andra uppfattningen av religionen, den uppfattning,
som i denna ser en andlig makt, vilken sätter mäniskan i omedelbar
förbindelse med de högsta livsvärdena, bliva bestämmande för
religionsundervisningen. Men hur skall detta då kunna ske?

Jo, genom att låta religionen verka på de unga inte genom
mer eller mindre döda och torra lärosatser utan genom levande personligheter.
Om någonting gör intryck på barnen, så är det personligheten
i levande livet eller i en levande framställning. Och
skola barnen numer få någon fruktbärande påverkan av religionen,
så skall det ske därigenom, att de lära känna i konkret återgivning
de störa religiösa personligheterna i deras lära och liv. Det ensamt
kan i deras känslo- och viljeliv åstadkomma intryck, som äro oåtkomliga
för den kritik, som har så lätt spel med dogmerna. Därigenom
kan på botten av deras själsliv avsätta sig eu andlig upplevelse,
som består i livet och som kan verka bestämmande på hela
deras livsuppfattning och livsgärning.

Det är därför, jag framställt yrkande, att det grundläggande
för religionsundervisningen, det första barnen i den böra få lära.
skall vara berättelserna om bibelns religiösa personligheter och främst

Fredagen den 14 juni, e. in. 27

om den främste av dessa, om Kristus, .lag'' har för min del nöjt
mig med att yrka på detta grundläggande moment i religionsundervisningen.
Men i sin fortsättning leder min uppfattning alldeles
naturligt över till den historiskt konfessionslösa undervisningen, med
huvudvikten hela tiden lagd på det personhistoriska, som är bäst
ägnat för barnanal urens tillägnelse. Därvid kommer givetvis kunskapsmeddelelsen
att mera framträda, moll alljämt skulle denna
vara fylld av det personliga liv, som ungdomen älskar framför allt
annat. På så sätt skulle de unga lika väl som nu, eller rättare mycket
bättre än nu, få erforderlig kunskap även om den lutherska trosläran,
men de skulle få den förbunden med Luthers och andra reformatorers
liv och gärning, och den skulle därigenom bliva på ett
helt annat sätt än nu personlig och levande för dem.

Jag kan, mina herrar, inte förstå annat än att eu religionsundervisning,
så med tyngdpunkten förlagd på all religions centrum:
personligheten, skulle i hög grad avlägsna de svåra frågorna om
barnens och lärarnes samvetsfrihet. Vilkens samvete skulle kränkas
av att giva eller mottaga en framställning av de stora religiösa
personligheterna? Det kan möjligen invändas, att läraren kan
ändå gå utanför denna ram och ge sig in på något annat. Ja, för
att förebygga det, vet jag inte någon annan råd än att avskaffa all
religionsundervisning. Tv lika val kan läraren nu göra detsamma.
Men nu kan man säga, att han många gånger rent av uppfordras
till motsägelse, vilket mycket mindre bör bliva fallet under en personhistorisk
undervisning, sådan som jag skisserat. Han skulle
naturligtvis då liksom nu hava läroböcker att följa, och hans uppgift
skulle vara att utfylla och påtagliggöra deras innehåll och
göra det tillämpligt i livet. Jag vågar också påstå, att en sådan
religionsundervisning, som den jag här antytt inte är något löst
projekt. Jag vet, att en sådan undervisning sedan rätt länge är
praktiserad vid ett läroverk här i landet och såvitt jag sport med
mycket stor framgång.

Men nu kan man invända, att kyrkan låter sig icke nöja med
en sådan undervisning, och herr Clason har under den föregående
debatten betonat detta, att kyrkan måste hava rätt att fordra en
undervisning i överensstämmelse med sina krav. Ja. därpå vill jag
först säga, att om kyrkan rätt förstode sin uppgift, så borde hon
vara nöjd med en sådan undervisning, som mer än någon annan är
ägnad att göra religionen till en levande makt för barnen. Men om
kyrkan inte skulle vara nöjd — och det tror jag mycket val, att den
nuvarande kyrkan inte är, så anser jag, att detta inte på något vis
får vara avgörande. Vill kyrkan hava en specifikt dogmatisk undervisning,
så har den tillfälle att giva denna i konfirmationsskolan.
Där må den undervisningen höra hemma, men inte i den religiösa
undervisning som barnen få mellan 7 och 12 års ålder, en ålder,
som minst av allt lämpar sig för eu så abstrakt undervisning, frånsett
andra brister, som vidlåda denna.

Efter de stora linjer, som jag nu i allra största korthet uppdragit
borde en utredning av frågan om religionsundervisningen begä -

Nr 55.

Om reformering
av religionsundervisningen
i
skolorna.
(Forte.)

Nr 55.

2S

Fredagen den 14 juni, e. in.

Om reformering
av religionsundervisningen
i
skolorna.

(Forts.)

ras. Utskottet anser, att det inte behöves någon annan utredning
än den, som folkskoleöverstyrelsen håller på med såsom en förberedelse
till en ny läroplan. Läroverksöverstyrelsen å sin sida anser,
att frågan är så stor och så svår, att det blir alldeles omöjligt för
någon som helst utredning att komma tillrätta med saken. Det ena
synes mig vara att göra frågan alldeles för liten, och det andra synes
mig vara att göra den alldeles för stor och svår. Nu har under
debatten i den närmast föregående frågan en tredje mening uttalats
nämligen den, som herr Hjärne uttryckt. Han menade, att riksdagen
inte alls bör sysselsätta sig med sådana här frågor utan lämna
dem åt undervisningsmyndigheterna ■— så till vida sammanfaller
hans mening tämligen med den, som uttryckts av utskottet. Men
denne talares uttalande har väl närmast samma kuriositetsintresse,
som vissa andra hans subjektiva mer eller mindre paradoxala hugskott
i viktigare frågor ■— jag påminner exempelvis om det utkast
till alldeles nya eller om man så vill gamla grunder för rösträtten,
som han härom dagen tillät sig uppdraga under debatten i den
kvinnliga rösträttfrågan. Han tror väl för övrigt knappast själv, att
utvecklingen skall rätta sig efter hans anvisningar. Men vare sig han
tror det eller inte, så lär nog inte svenska folket och dess representation
av några sådana där små i grunden tämligen oskjddiga elakheter
som glosan om riksdagens övergång till »teologiska diskussionsmöten»
-— ett litet utfall, som möjligen kunde ha sin tillämpning
på ett eller annat anförande under föregående debatt avhålla
sig från att säga sin mening och göra sin mening gällande i så viktiga
frågor som den om religionsundervisningen.

Jag känner mig visserligen inte i varje punkt fullt tillfredsställd
med reservanternas motivering för sin framställning, men
det är väl också här i riksdagen för mycket begärt, att varje enskild
skall känna sig tillfredsställd med det slags kollektiva motivering,
som åstadkommes inom ett utskott. Så kinkig får man
inte vara, och då min åsikt likväl i huvudsak överensstämmer med
reservanternas uppfattning, skall jag, herr talman, tillåta mig
att yrka bifall till deras framställning.

Herr Bergqvist: Herr talman! På grund av den långt framskridna
tiden måste jag avstå från att yttra mig i denna fråga så.
utförligt som jag både tänkt. Då jag emellertid begärt ordet, vill jag
i alla fall säga något till belysande av min ståndpunkt i ärendet.

Jag ber då till en början att få konstatera, att ingen av de många
motionärerna yrkat på avskaffande av religionsundervisningen i våra
skolor. Häri synes ligga ett erkännande av religionens betydelse i
kulturlivet, ett medgivande av att det hos människan finnes ett religiöst
behov, som behöver få sin näring. Till och med i den radikalaste
av motionerna talas om »människans metafysiska behov» såsom ett
förefintligt faktum. Den stora mängden av motioner är så till vida
glädjande, som den vittnar om ett utbrett intresse för att göra ungdomen
förtrogen med de religiösa idéerna. Men man måste på samma
gång beklaga, att alla dessa motioner vuxit fram ur en känsla av miss -

Fredagen den 14 juni, e. in.

29 Nr 55.

nöje med den religionsundervisning, som nu bedrives i våra skolor.
Och visst måste man ju medgiva, att det i fråga om denna undervisning
ännu återstår mycket att önska. Emellertid kan man icke värja
sig för intrycket, att motionärerna betydligt underskattat den kristendomsundervisning,
som nu meddelas, och att de, utan att tillräckligt
hava följt med de framsteg den gjort, skapat sig en bild av densamma,
som till stor del har sin hemul i redan framfarna dagar. Att emellertid
en förbättrad kristendomsundervisning fortfarande är ett i vida
kretsar erkänt önskemål, framgår därav, att framställningar, syftande
till en omläggning av nämnda undervisning och utarbetande av
bättre läroböcker, från några håll gjorts, däribland från själva kyrkomötet.
Ett utredande arbete har härutinnan länge pågått och pågår
ännu. Men de frågor, som röra kristendomsundervisningen, äro mycket
svårlösta, ty de röra sig ju om människans allra innersta och
högsta intressen och behov.

Om jag nu skulle helt kort beröra de olika motionerna, så innehåller
den första framställningen, den av herr Hellberg, en hemställan
om att kristendomsundervisningen skulle utbytas mot andaktsläsning
av bibeltexter. Jag vill skänka herr Hellberg och herr Andersson
i Fiskebäckskil, som väckt enahanda förslag i andra kammaren,
det erkännandet, att andaktsläsning i våra skolor är ett synnerligen
viktigt moment för ungdomens kristliga fostran. Att införa barnen i
läsning av bibeltexterna är ju alldeles nödvändigt och är även för
dem själva synnerligen nyttigt och välsignelsebringande. Jag tänker
nog, att det är många även bland oss, som känt, då man får höra
en evangelietext uppläsas, att det är, som om man finge ett uppfriskande
morgonbad. Evangelierna med sin höga enkelhet skilja sig
från allt annat, som man kan vara i tillfälle att läsa. Men andaktsläsning
är icke tillräcklig. Det måste vara någonting mer än det, som
talar till känslan: man måste även tala till barnens förstånd. Ofta
har den satsen drivits, att religionen ingenting har med förnuftet att
göra, och att man skall taga sitt förnuft till fånga, så snart det är
fråga om religion. Jag tror, att den satsen skadat mycket, och i
varje fall är den icke riktig. Paulus säger själv: »Jag talar hellre
fem ord i församlingen med förnuft än tiotusen ord med tungor». Jagtror,
att man måste vända sig även till barnens förstånd vid undervisningen
i kristendom och bibringa dem icke blott vissa obestämda,
kanske snart förflyktigade intryck, utan verklig kunskap, som de sedan
kunna bära med sig genom livet. Att man därvidlag icke kan
undgå att meddela vissa lärosatser, är uppenbart. Ty hur mycket
man än kämpar mot dogmer, kan man aldrig helt och hållet frigöra
sig från dem. Först och främst är det en dogm, att det finnes en
Gud, och för det andra är det en dogm, att det gives ett liv efter
detta. De allra enklaste religiösa sanningar innehålla lärosatser och
dogmer. Här har talats om, att man skall göra barnen förtrogna med
religiösa personligheter, deras liv och lära. Ja, det är synnerligen
önskvärt, att så sker, men man kan därvid alldeles icke komma förbi
att även beröra vissa religiösa lärosatser som dessa omfattat. En un -

Om reformering
av religionsundervisningen
i
skolorna.
(Forts.)

Nr 55. 30

Fredagen den 14 juni, e. in.

Om reformering
av religionsundei''-v
isning en i
skolorna.
(Forts.)

dervisning, i vilken det icke finns några lärosatser eller trossatser uttalade,
är ingen religionsundervisning.

Herr Hanssons i Mora framställning går ut på, att man skall utbyta
katekesundervisningen mot etisk undervisning. Först ocli främst
vill jag säga härom: man måste giva erkännande åt motionären för
att lian önskar en sådan. Etisk undervisning är alldeles nödvändig
och måste äga rum i samband med religionsundervisningen, men man
bibringar icke barnen någon etisk karaktärsgrund allenast genom
torra sedebud, utan man bibringar denna etiska grundstämning åt
barnen därigenom, att man sätter dem i kontakt med religionens,
kristendomens levande liv sådant det framträder i de evangeliska berättelserna,
i den kristna kyrkans berättelser och i den tro, som kristenheten
samlat sig omkring, låt vara under växlande former, under årtusenden.

Vidare måste jag säga några ord om de motioner, däri det kräves
en allmän konfessionslös religionsundervisning. Bland dessa motioner
är ju herr Kjellbergs den mest beaktansvärda, och jag vill erkänna,
att jag läste den motionen icke utan en viss behållning. Det
är många beaktansvärda saker, som herr Kjellberg påpekat, och uti
en sak är jag absolut ense med honom, nämligen däri, att man i vårt
samhälles kulturliv icke får jäkta efter endast materiell utveckling
och materiella vinster, utan att man framför allt måste se till, att den
rättfärdighet finnes, som skall vara livets salt och dess bärande grund.
Emellertid är det just detta som även vi, vilka stå på den kyrkliga
trons grundval, velat befrämja. Rättfärdighet och sanning äro även
för oss det viktigaste, och det är väl syftet med all kristendomsundervisning
i våra skolor och i våra kyrkor, att man skall söka vinna mark
för rättfärdighets- och sanningskänslan och söka befästa den.

I samband med detta kan jag icke underlåta att beröra vad herr
Kjellberg yttrat om den lutherska etiken. Uti sitt mj-cket uppmärksammade
anförande i debatten om religionsundervisningen i andra
kammaren yttrade lian, att Luther, redan då han skrev lilla katekesen,
hade lagt grunden till den lutherska etiken i de ord. varmed han
sammanfattar första huvudstycket. På frågan: »Vad säger nu Gud
om alla dessa bud?» svarar han med de ord, som alla våra barn få
lära sig och som vi själva lärt oss, släkte efter släkte: Gud hotar att
straffa alla dem, som överträda dessa bud. . . därför skola vi frukta
för hans straff, så att vi icke bryta mot hans bud. Men sin nåd och
allt gott lovar han alla dem ... därför skola vi älska honom, o. s. v.
Dessa »därför» innebära, att grundvalen för och grundmotivet i den
lutherska etiken äro belöning och straff. Således gör denne högt ärade
talare gällande, att den lutherska moralen är en lönemoral, men
jag måste mot detta påstående inlägga den bestämdaste gensaga. Det
är icke alls så, utan grunden för Luthers morallära är den, att vi
skola frukta och älska Gud. I hans förklaring till femte bönen heter
det: »Yi bedja i denna bön, att Gud icke ville se till våra synder
och för deras skull vägra oss vår bön, ty vi äro icke värda det
vi begära, kunna heller icke förtjäna det, utan att han ville giva
oss det allsammans av sin blotta nåd och faderlig godhet.» Det är

Tn-dugen den 14 juni, e. in,

Nr 55.

grundmotivet i hela den lutherska etiken, att det icke är förtjänsten,
som gör, att vi skola vinna välbehag inför Gud, utan att detta är en
nåd, och att man därför skall göra det goda icke för att förtjäna lön,
utan för att behaga Gud och för det godas egen skull.

Jag har icke kunnat underlåta att upptaga nämnda sats till bemötande,
emedan den synes mig uppenbart strida mot hela den lutherska
etiken och det är anmärkningsvärt, att uttalandet grundats
på ett enstaka stycke i första huvudstycket i vår katekes.

Jag vill också fästa mig vid den sidan av saken, att herr Kjellberg
vill förbinda denna allmänna religionshistoriska undervisning
med en moralisk fostran av ungdomen. Han vill sålunda grunda
ungdomens karaktärsdaning på den allmänna historiska religionsundervisningen.
Jag måste säga, att jag icke kunnat finna någon
klarhet i, huru han tänker sig detta möjligt. Jag har icke funnit
någon utredning härom vare sig i motionen eller i hans anförande i
andra kammaren. För att grunda en etisk undervisning på religionsundervisningen
är det alldeles nödvändigt, att man giver någon
värdesättning åt de religiösa begreppen, och utan en sådan värdesättning
kommer den etiska undervisningen fullständigt att hänga
i luften.

Över huvud taget måste jag ställa mig mycket skeptisk till
möjligheten att bedriva en fullständigt konfessionslös undervisning
i religion. För det första tror jag. att man icke kan undervisa i
detta ämne utan att komma in på genetiska betraktelser; man måste
komma in på frågan, huru religionsformerna utvecklat sig ur varandra.
och sålunda gorå en värdesättning av de olika religionerna
och tilldöma den ena ett högre vmrde än den andra Detta är ofrånkomligt.
Vidare kan denna undervisning icke helt och hållet gå fri
från färgläggning av lärarens personliga uppfattning.

Så vitt jag för min del kunnat utröna, önskar vårt folks flertal
icke, att kristendomsundervisningen skall ersättas med religionshistorisk
undervisning. Skulle det bliva en allmän folkomröstning
om den saken, är jag alldeles övertygad om att ett överväldigande
flertal skulle uttala, sig för bibehållande av kristendomsundervisningen.
Men att denna behöver förbättras, det är man nog tämligen
allmänt ense om.

Jag vill till sist säga några ord om reservanternas uttalande.
De hava sammanfattat sin mening d åtskilliga satser. I den första
satsen, där det heter: »Staten äger skyldighet att sörja för, att ungdomen
icke får uppväxa i okunnighet om den för folk såväl som
individer så väsentliga livsmakt religionen innebär» säges det också:
»I detta sammanhang torde även frågan, huruvida föräldrar i
vidsträcktare mån än nu är fallet må äga rätt att fritaga sina barn
från den officiella religionsundervisningen, böra upptagas till utredning.
Sådan rätt synes utskottet näppeligen kunna vägras, dock
under fasthållande av, att garantier ges för. att mot svarande kunskap
genom föräldrarnas försorg beredas de sålunda befriade.» Här
ha de sålunda tänkt sig en större frihet för föräldrarna att bestämma,
vilken religionsundervisning barnen skola få. Häremot vill jag

Om reforme
ring av reli
gionsundervisningen
i
skolorna.
(Torts.)

Nr oo.

3*2

Fredagen den 14 juni. e. m.

Om reformering
av religionsundervisningen
i
skolorna.
(Forts.)

åberopa en pedagogisk auktoritet, som bär ett mycket gott namn i
vårt land, men som är av annan uppfattning. Han säger, att han för
sin del icke kan dela den uppfattningen, att med religionsfrihet i
fråga om undervisningen bör förstås föräldrarnas oinskränkta makt
att forma barnen till sina andliga kopior och i dem inprägla sina egna
konfessionella meningar. Det är ingen mindre än Fridtjuv Berg,
som yttrat detta i en motion, som han 1903 väckte i andra kammaren.
Vad de övriga satserna i reservanternas framställning beträffar, så
äro de redan förverkligade. Det heter: »Undervisningen måste å ena
sidan frigöras från vidskepelse, dubbelmoral och obestridligt ådagalagda
felaktigheter i avseende på historiska fakta, men den bör å
andra sidan icke genom fastslående av ovissa hypoteser, om vilka
tvist råder, bringa förvirring i barnasinnet.» Detta är en sak, som
man alltjämt strävar efter att förverkliga. Man har kommit ett gott
stycke på den vägen, och jag hoppas man skall komma ännu längre.
Vidare säga reservanterna: »Undervisningen skall meddelas på ett
pietetsfullt sätt och vara ägnad att icke blott medföra vissa kunskaper,
utan även i överensstämmelse med religionens uppgift verka
etiskt fostrande.» Ja, det är just vad kristendomsundervisningen i
våra skolor redan är. Slutligen heter det: »I enlighet med svensk
grundlags bud, att Konungen ingens samvete skall tvinga eller
tvinga låta, må intet samvetstvång utövas, så att lärjungarna exempelvis
åläggas att personligen utöva kulthandlingar, oberoende av
om dessa för dem innebära personlig sanning eller ej.» Jag vet icke.
vad herrar reservanter mena med detta. Om de åsyfta konfirmation
och nattvardsgång, vill jag fästa uppmärksamheten på att tvång
i detta hänseende icke föreligger. Det råder nämligen fullkomlig
frihet i vårt land att låta konfirmera sig och begå nattvarden eller
icke.

Beträffande omläggningen av kristendomsundervisningen ber
jag, såsom också utskottet gjort, få fästa uppmärksamheten därpå, att
det hos folkskolöverstyrelsen pågår en utredning om denna sak och
att överstyrelsen under närmaste framtiden ämnar framlägga en ny
undervisningspan för folkskolan, i vilken även kommer att ingå en
fullständig plan för undervisning i k ristendom skön sk a p. Under
sådana förhållanden kan det ej vara lämpligt att nu skriva till Kungl.
Maj:t i denna sak.

Jag ber, med stöd av vad jag anfört, att få yrka bifall
til] utskottets hemställan.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Den fråga, vi nu ha
att behandla, är en sådan där fråga, som växer. Ju längre tiden
går, ju flera blir det, som bära fram material till den, och den blir
också mer och mer komplicerad. De konflikter av mångahanda slag,
som vi motionärer pekat på, och de svårigheter, som religionsundervisningen
har att laborera med, de bli med tiden värre. Men de
måste en gång lösas, och de lösas inte därigenom att man söker
bortförklara dem. Utskottet har exempelvis i fråga om den motion,
som vi tagit, oss friheten väcka, förklarat, att de anmärkningar vi

Fredagen de» 14 juni, e. m.

83 Nr 55.

göra »mot den rådande ofriheten på det religiösa området förefalla
som en efterklang från den tid, då religionsfrihetens grundsatser ännu
icke voro i vårt land genomförda. Och såsom argument för det krav
motionärerna i nu förevarande motion framställt sakna berörda anmärkningar
all bärighet». Utskottet fortsätter och säger: »Det logiska
sammanhanget mellan religionsfrihet och kristendomsundervisningen
i våra skolor är icke sådant, som motionärerna framställt det.
Kristendomsundervisningen kan nämligen icke sägas vara konfessionell
i den meningen, att man utgår från statskyrkans åskådning
såsom den enda i djupare mening existensberättigade världs- och
livsåskådningen eller från en viss formulering av denna åskåda
ning såsom givande densamma det en gång för alla fastslagna enda
riktiga uttrycket.» Och vi hörde herr Bergqvist alldeles nyss säga,
att denna motion gav en bild, som hade hemul i redan framfarna
dagar. Det är verkligen icke ofta jag sett, att ett utskott lyckats
säga så många felaktigheter på bara några fattiga rader, och det
tvingar mig att fråga, om herrar utskottsledamöter och herr Bergqvist
äro fullkomligt ovetande på det här området. Det tvingar
mig också att ge en liten bild av, huru det faktiskt är, och inte huru
man tror att det är.

För ett par år sedan var det en folkskollärare — han hette
Nästan — som varnades av Säbrå skolråd och Härnösands domkapitel.
Hur hade då denne Näsman försyndat sig? Jo, vi läsa
ju i skolan om Noaks ark, om vissa mått på denna, om vartill den
skulle användas o. s. v. Nu säges det att denne folkskollärare
Näsman inte varit riktigt säker på, huruvida arkens dimensioner stodo
i rimlig proportion till det ändamål, som arken skulle ha. Han
hade gjort en del försagda förmodanden i det stycket, och det var
av denna anledning han varnades och trakasserades. Nu frågar jag
herr Bergqvist: är detta också en bild, som endast har hemul i redan
framfarna dagar? Och jag frågar utskottet: skulle dessa trakasserier
således inte ha något logiskt sammanhang med religionsundervisningen?
Och dessa dimensioner, om vilka Näsman hade sina
förmodanden, de skulle således inte vara en gång för alla fastslagna
enligt statskyrkans åskådning? Det är verkligen roligt att höra";
det är bara ledsamt, att inte Säbrå skolnåd och Härnösands domkapitel
hade samma uppfattning i saken.

Men detta fallet Näsman det för oss in i själva kärnpunkten
av den fråga, vi nu ha att diskutera. Ty här tvingas lärarna att
pränta in såsom absolut heliga sanningar saker och ting av mycket
tvivelaktigt värde. Det är inte bara gamla judiska sagor och legender,
det kan också vara andra ting, som den moderna vetenskapen
uttalat sig om på ett sätt som gör, att man inte längre kan betrakta
dem såsom absoluta sanningar.

Nu förstår jag mycket väl, att stunden inte är vidare lämplig
för långa betraktelser i detta ämne, men jag måste ändå säga, att
jag finner det märkvärdigt, att det finns folk, som tror, att det
kan f|å fortgå på detta sätt. De lärare, som inte längre tro på
Noaks ark, bli flera och flera, de föräldrar, som inte heller tro på

Första hammarens protokoll 1918. Nr 55. 3

Om reformering
av religionsundervisningen
i
skolorna.
(Forte.)

Nr 55. 34

Fredagen den 14 juni, e. m.

Om reforme- Noaks ark, bli också allt flera. Det växer fram ett hav av forskning,
ring av reli- bildning och tvivel, som kommer Noaks ark att helt enkelt gå till
gionsunder- botten. Man måste följaktligen ha en annan religionsundervisning.

ITolorna. Barnens föräldrar kunna inte hyckla i all. evighet, barnens lärare
(Forts.) kunna heller inte tvingas att hyckla i all evighet, och barnen kunna

inte annat än ta skada av att kastas mellan vidskepelsen i skolorna
och vetenskapen i hemmen; man måste således på detta område ha
en annan undervisning.

Huru den skall gestalta sig, det blir utredningens sak. Men
denna utredning bör ha såsom riktpunkt, att religions- och samvetsfriheten
befästes. Ingen lärare bör få tvingas att lära. annat än
sådant, som han efter studier funnit vara sant. För min del vill
jag inte ha en opartisk religionsundervisning på det sättet, att den
kristna kyrkans eller lutherdomens läror ska underkastas någon
slags diskussion i skolorna, men jag vill, att man framställer de
olika religionernas rätta innebörd så opartiskt som möjligt. Och
framför allt är det två saker som jag vill: för det första att våra
barng hjärtan göras mottagliga för de etiska och de högsta värdena
här i livet. Det är mycket bättre att barnets sinnelag göres
kristet än att man inpräglar tio Guds bud. Och för det andra att
barnen få lära att se de religiösa vägar, på vilka mänskligheten
vandrat fram, inte bara den stora landsvägen utan även byavägarna
och stigarna, och att man därjämte låter barnen se, på vilken väg vårt
eget folk vandrat fram.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Alexanderson: Då jag nyss hörde herr Bergqvists

anförande, kunde jag icke undgå att erinra mig den gamla anekdoten,
som den nitiske ivraren för en modernare religionsundervisning,
landshövding Treffenberg berättade för svenska kyrkomötet — om
det nu var för 25 ellerr 30 år sedan. Prostfar var ute och åkte i den
stora familjevagnen med barn och blomma och tjänsteflickor, och
det bar sig så illa, att vagnen välte i diket och alla i vagnen kommo
•i diket, men prostfar kom överst. Det började emellertid kräla och
myllra förtvivlat under honom, men d|å ropade prostfar: »Stilla,

stilla, allt är bra, bara ingen rör sig»! Det var detta, som .Treffenberg
ansåg vara situationen för 30 år sedan beträffande vårt lands
religionsundervisning. Då måste vi konstatera, att situationen icke
på något nämnvärt sätt förändrats sedan dess. Den situation, som
då rådde, föranledde många eljest starkt konservativa män inom
dåtidens första kammare att gång på gång med iver. och nit taga
till orda för en modernisering av vår religionsundervisning. Slutligen
avsatte detta såsom resultat en riksdagsskrivelse år 1903, och
det då började arbetet resulterade i, att man satte till en nämnd för
att omarbeta katekesen. Till ordförande och spiritus rector i denna
nämnd sattes visserligen egendomligt nog en av de män, som mest
ivrigt motsatt sig den förändring, som då påyrkades. Emellertid,
denna riksdagsskrivelse och den i följd därav tillsatta katekesnämnden
har sedan i många år legat såsom ett hinder och en före

Fredagen den 14 juni, e. in.

*tö Kr 55.

vändning mot att företaga något vidare på detta område, och ålit har
tätt lörbliva såsom det var i slutet av förra seklet och för övrigt
länge hade varit då. i)å denna fråga sista gången var uppe här i
kammaren år 1915, erinrades att man icke finge bedöma religionsundervisningen
efter den gamla erkänt dåliga katekesen såsom
grundläggande för denna undervisning och i viss mån tryckande sin
stämpel på densamma långt upp i de högre stadierna. Saken var under
tidsenlig utredning och reformering, och det skulle småningom
komma därhän, att man finge ett förslag till en tidsenlig lärobok
ersättande den gamla katekesen. Det var huvudskälet, varför man
icke borde gorå något för tre år sedan. Jag vet icke, om ni, mina
herrar, varit så intresserade av frågan, att ni följt med, men i så
fall känner ni och hava sett, att sedan dess har katekesnämnden avlämnat
sitt förslag och att ett förslag aldrig varit utsatt för en så
fullständigt förintande kritik från alla pedagogiskt intresserade håll
som detta förslag. Saken ligger i själva verket så, att det icke
är tal om att nämndens förslag kan antagas, icke heller tal om,
att det kan överarbetas eller att det kan byggas något på en grundlig
omdaning av detsamma. I alla av kristendomsundervisningen
intresserade pedagogiska kretsar har det varit en storatad enstämmighet
om, att detta förslag är bara att lägga på hyllan — det är
ingenting som kan komma ut av det. Det är situationen nu. Vi
hava den gamla katekesen och hava den därpå byggda kristendomsundervisningen,
som inverkar långt upp på de högre stadierna, och
vi hava ingenting att sätta i stället. Men lyckligtvis hava vi å
andra sidan icke längre 1903 års skrivelse som behöver ligga såsom
ett hinder i vägen, när det uttalas önskningar, att något bör göras
för att bringa kristendomsundervisningen i mera tidsenligt skick.
Jag anhåller således om bifall till reservationen.

Herr Bergman: Jag vill till vad herr Alexanderson säde
om den pedagogiska sidan av saken tillägga, att en av vårt lands
allra främste pedagoger, den nyligen avgångne folkskolinspektören
i Stockholm professor Frans von Schéele helt nyligen i anledning
av motionerna i riksdagen offentligen yttrat sig i denna fråga.
Han har, som bekant, mycket stor erfarenhet och är därjämte en
man, som ingalunda kan förebrås för någon negativ ställning till
religionen. Det kan därför vara av intresse att höra, vad han säger
om denna sak synes det mig. Efter att hava konstaterat detsamma
som herr Alexanderson nyss gjorde, nämligen misslyckandet
av föregående försök, först det av 1908, det av professor Johansson
utarbetade förslaget, och så 1911 års försök samt det som
nu föreligger, säger han: »Men vid ett sådant blott negativt re sultat

får man icke stanna. Det gäller härvid nämligen ej blott
ett pedagogiskt reformbehov, utan det är vårt folks andliga liv
som är i fara, därför att man så länge merendels bjudit våra barn
och vår ungdom stenar i stället för bröd i det ämne, som framför
alla andra kunde tjäna att förbereda livsåskådningen och grundlägga
karaktärsbildningen». Därefter tillägger han: »Nu tycks

Om reform tring
av religionsundervisningen
i
skolorna.
(Forts.)

Nr 55. 36

Fredagen den 14 juni, e. m.

Om reformering
av religionsundervisningen
i
skolorna.
(Forte.)

emellertid tack vare motioner i riksdagen frågan hava kommit i
nytt och lovande läge» och så redogör han för det enhälliga yrkandet
av det andra kammarens utskott, som behandlat motionerna
till vilket yrkande andra kammaren såsom bekant anslutit sig. Det
gick, som vi veta, ut på »en allsidig och förutsättningslös utredning''
av frågan om en efter tidens krav avpassad reformering av
religionsundervisningen i skolorna.» Han skisserar därefter hur
han tänker sig kristendomsundervisningen reformerad. Han slutar
sin ytterst intressanta utredning — den står att läsa som ledande
artikel i Aftonbladet d. 7 maj — med följande ord: »Yår tid ho tar

med både lekamlig och andlig nöd. För att skydda mot den
förra måste vi energiskt plöja och sätta och så i den svenska jorden.
Men lika viktigt är ock att odla vår andliga mark. Aven mycket av
den ligger i sorglig vanhävd». Denne man är, mer än de flesta i vårt
land, ”en kännare av barnens psykologi, han har en synnerligen
stor erfarenhet från folkskolorna här i Stockholm sedan manga år
och är dessutom en man som på det varmaste önskar en allvarlig
etisk utveckling hos vårt folk, en man som vill bevara de religiösa
värdena för detsamma. Han tillstyrker, såsom vi se, alldeles oreserverat
just eu skrivelse av den lydelse, som reservanterna här i
afton föreslå. Med hänvisning härtill yrkar jag bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr Boberg: Jag kommer ihåg en fråga och ett svar i den
gamla katekesen: Huru bör människan bruka sitt herravälde över
djuren? Och svaret lyder: Till sin nytta, men icke över deras
förmåga eller på annat sätt plåga och misshandla dem. Nu äro vi
ganska trötta och slitna av det mödosamma arbetet, det är sent, och
jag tror knappast, att någon skall bliva övertygad av den diskussion,
som föres i denna fråga. Jag vågar därför vördsamt hemställa till
dem, som i ordet hava makten, om de icke kunde fatta sig kort,
fatta ett beslut, så att vi slippa denna plågsamma och långsamma
diskussion som dock icke ändrar någonting.

Herr Hellberg: I anledning av herr Bobergs anförande vill
jag säga, att jag inte önskar på något sätt »missbruka herraväldet
över djuren» och sätta herr Bobergs tålamod pa prov. Men jag
kan inte underlåta att säga ett par ord, inte till honom, ty vad han
yttrade kan inte föranleda något svar, utan till herr Bergqvist.

Han anförde ur min motion uttrycket »andaktsläsning», ett uttryck
som jag inte vill ha missförstått. Det har i motionen brukats
i motsats till »läxläsning». Måhända är uttrycket mindre väl vält,
då det kanske för tanken på något slags liturgisk förrättning. Något
sådant har jag inte menat. Jag har menat endast, att läsningen av
t. ex. bibliska berättelser skulle meddela barnen den suggestiva verkan,
som stora religiösa personligheter utöva.

Jag vill sedan helt kort säga ett par ord med anledning av
vad herr Bergqvist vidare anförde. _

Han ansåg, att man måste vädja även till barnens förstånd,

Fredagen don 14 juni, e. in.

37 Nr 55.

ty de intryck, som dessa mottaga genom en sådan läsning som den
jag bar antytt, kunna mycket lätt förflyktigas. Man skall vara en
ytterligt dålig barnpsykolog, om man inbillar sig, att de intryck,
som lätt förflyktigas hos barnen, äro de som satt deras känslo- och
viljeliv i rörelse, medan man menar, att det som de uppfattat med
förståndet bevarar sin inverkan livet igenom. Det är precis rakt
tvärtom. Det barnen upptaga med känslan och det som satt deras
viljeliv i rörelse, det bevara de genom åratal, under det att det som
bara vädjar till förståndet mycket snart förflyktigas.

Herr Bergqvist sade också, att ingen religionsundervisning är
möjlig utan att lärosatser meddelas. Jag skulle vilja fråga: hur
är det då med den religionsundervisning, som meddelades av Kristus
själv? Inpräglade han lärosatser? Vädjade inte han tvärtom ständigt
till det levande livet, till sina åhörares känslo- och viljeliv för
att lära dem uppfatta de verkliga värdena i livet? Det blir, synes
det mig, att kassera hans undervisning, om man kasserar de bibliska
berättelserna.

Herr Bergqvist anförde såsom exempel på vad barnen borde
uppfatta med förståndet trossatserna om Gud och ett liv efter detta.
Jag tror, att man skall komma till mycket dåliga resultat, om man
vädjar bara till barnens förstånd vid en .undervisning i dessa ting.
Skola de kunna uppfattas på något sätt, ja, då skall det ske genom
förnimmelsen av hur en stor religiös personlighet har talat om och
levat i uppfattningen av dem.

Det är för resten intressant att iakttaga hur herr Bergqvist, när
han ifrån sin anmärkning mot min motion gick över till en annan
motion, som yrkat på etisk undervisning, uttalade, att en sådan
etisk undervisning inte duger, och framhöll, att undervisningen skall
sätta barnen i kontakt med religionen, med det kristna livet, sådant
det framstår i evangeliernas berättelser. Där brukar sålunda herr
Bergqvist mig för att slå ihjäl en annan motionär. Mera eftertryckligt
synes .mig svårligen en talare kunna med ett efterföljande uttalande
slå ihjäl ett föregående.

Men jag vill bekänna, att när jag hörde den ärade talaren,,

så kunde jag inte undgå att erinra mig ett annat uttryck ännu

äldre än det som herr Alexanderson anförde, ett uttryck som fällts
av en annan svensk biskop för åtskilliga hundra år sedan, biskop
Braska bekanta: »Härtill är jag nödd och tvungen!» Jag kan inte
hjälpa, att hela herr Bergqvists anförande smakade den officiella
representanten för statskyrkan, som får lov att försvara allt som
inom den är bestående, denna kyrka, som väl gärna talar om att

reformer visserligen äro nödvändiga, men som, när helst och av

vilken som helst och hur helst kravet på reformer framställes, inte
har något annat svar än: non possumus.

Herr von K och: Herr talman! Jag skall, på grund av den
långt framskridna tiden, avstå ifrån att gå djupare in i hela detta
stora och viktiga spörsmål, men j.ag kan icke underlåta att säga
med anledning av vad nyss en talare yttrade om den långa och plåg -

Om reforme
ring av reli
gionsundervisningen
i
skolorna.

(Forts.)

Nr 55. 38

Fredagen den 14 juni, e. m.

Om reformering
av religionsundervisningen
i
skolorna.
(Forte.)

samma diskussion, som förekommit i denna fråga, att jag ser saken
på åtskilligt annat sätt. Jag kan icke finna annat än att de många
motioner som väckts vid denna riksdag vittna om att det finnes ett
mycket livligt intresse för att verkligen en reform skall komma till
stånd på detta område, och att icke allt är bra som det är. Man
skall verkligen vara både blind och döv, om man icke har lärt sig
förstå, att det finns hos vårt folk ett mycket, mycket stort missnöje
med det sätt, varpå religionsundervisningen för närvarande bedrives
framför allt i våra folkskolor. Det har alltid för mig varit svårt
förstå, hur det kan vara möjligt för dem som verkligen ivra för ett
rikare religiöst liv hos vårt folk att motsätta sig, att man gör, vad
man kan, för att verkligen åstadkomma en bättre undervisning för
de unga. Det borde väl ligga nära till hands, att man försökte att
verkligen åstadkomma framsteg på detta område och att därigenom
bidraga till att religionen blir den kraft, som den bör och som den
skall vara hos vårt folk.

Jag vill icke vidare förlänga diskussionen för min del, men önskar
blott vädja till kammaren att vid detta tillfälle komma till ett
positivt resultat och försöka enas om den reservation, som här föreligger
och som tyckes mig kunna vara en utgångspunkt för ett verkligt
gott reformarbete på detta område.

Jag tillåter mig, herr talman, att i detta syfte yrka bifall till
reservationen.

Herr B er g q vi st: Jag vill först och främst i anledning av
herr Alexandersons yttrande säga det, att det ju kan vara rätt pikant
att i en diskussion inkasta sådana episoder, som den han nämnde
om prostafar, som ville, att ingen skulle röra sig, men nog hava dylika
inlägg rätt litet värde såsom argument i en fråga av så allvarlig
natur som den. som här är före.

Mot herr Hellberg vill jag framhålla, att det är nog en missuppfattning,
då man säger, att vår Frälsare vid sin undervisning
icke meddelade några lärosatser. Man måste ha läst evangelierna
rätt ytligt för att påstå detta. Tvärtom har han utförliga läroframställningar
t. ex. om himmelrikets natur, som han klargör i bilder
och liknelser. Han har vidare många uttalanden om sitt förhållande
till sin himmelske Fader. Sålunda säger han: »Jag och Fadern
äro ett, och den som har sett mig, han har sett Fadern». Han ger
en målande skildring av den yttersta domen, som innehåller ett bestämt
uttalande om vedergällningens stora lag. Jag skulle kunna
nämna många sådana exempel på att det ingår lärosatser i vår Frälsares
undervisning, men jag skall icke upptaga tiden med det.

Och när slutligen herr Hellberg säger, att han sällan har hört
en talare med ett senare yttrande mera fullständigt slå ihjäl ett föregående,
än vad han hörde mig göra i mitt förra anförande, så förstår jag
icke, att jag kan hava uttryckt mig så illa. Jag medgav å ena sidan, att
den av herr Hellberg anbefallda andaktsläsningen är synnerligen att rekommendera
i våra skolor, därför att den vill föra barnen i levande
kontakt med den religiösa verkligheten, men jag säde, att den icke en -

Fredagen don 14 juni, e. in.

39 Nr 35.

sam är tillfyllestgörande. Sodan sade jag om den etiska undervis- Om
ningen, att den också är mycket nödvändig, men den kan icke byggas ™ZMundfr.
på torra moraliska lärosatser allenast, utan den förutsätter bland an- visningen i
nät just en sådan undervisning, som herr Hellberg yrkat på. År skolor na.
detta att komma i strid med sig själv, då vet jag icke, vad logik är. (Forts.)

Till sist vill jag saga, att det föreföll mig, som om något av
temperament hade kommit över herr Hellberg, när han slutligen
uttalade sitt skarpa »non possumus». Vi kunna väl diskutera dessa
salter i frid och sämja med varandra utan att låta komma till synes
några uttryck av indignation.

Herr Hellberg: Vad det sista beträffar, vill jag bara såga,
att ett motstånd, som i så hög grad har karaktären av obotfärdighetens
som det man möter från statskyrkans representanter i frågor
som denna, måste komma en människa, som — gudskelov kan jag
gärna säga — har en smula temperament i sig, att giva uttryck åt det.

Och jag vill sedan endast tillägga: När herr Bergqvist försöker
vända emot mig de lärosatser, som innehållas i evangelierna, har
han då glömt, att det är just läsning av evangelierna, som jag har
anbefallt?

Efter det överläggningen'' förklarats härmed slutad, gjorde^ herr
talmannen enligt föreligande yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nu ifrågavarande utlåtande hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

- Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad ''första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 26.

Sr 55. 40

Fredagen den 14 juni, e. m.

Lagjörslag Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 76, i anledning av

vula fall mot Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om förbud i vissa fall
fortskaffande mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan svensk och ut av

gods mellan rikes Ort.
svensk och ut rikes

ort. Genom en den 28 maj 1918 dagtecknad proposition'', nr 453, vil ken

blivit hänvisad till lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan svensk och utrikes ort.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen,
i den män så prövas nödigt, för viss tid eller tills vidare förordna,
att med svenskt fartyg, som äger en bruttodräktighet av tvåhundra
registerton eller därutöver, gods icke må, utan att medgivande lämnats
av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat, fraktas
mellan svensk och utrikes ort. Vad sålunda är stadgat om fraktande
skall gälla fortskaffande av gods jämväl i annat fall än vid befordran
mot vederlag.

Under tid, då sålunda meddelat förordnande är gällande, skola
i sjölagen givna stadganden, som avse befogenhet för befälhavare
att sälja av redarens gods eller av lasten eller röra utlossning av
gods annorstädes än i bestämmelseorten, äga tillämpning, ändock att
därigenom gods, som inlastats å inom riket belägen ort, skiljes från
fartyget å utrikes ort eller omvänt; dock må i fall, som avses i 128
och 129 §§ sjölagen, lossning av gods, som inlastats å inrikes ort, äga
rum endast å sålunda belägen ort.

Förbud, som i första stycket sägs, äger icke tillämpning å gods,
som utgöres av skeppsproviant och skeppsförnödenheter för fartyget,
förnödenheter tillhöriga passagerare eller å fartyget anställda personer
eller gods, som bärgats ombord å fartyget.

2 §•

Fortskaffas gods med svenskt fartyg i strid mot föreskrift, som
som enligt 1 § meddelats, straffes befälhavaren med böter från och med
fem till och med tjugutusen kronor eller fängelse från och med en
månad till och med ett år.

Har redare eller annan, som i redares ställe haft befattning med
fartyget, bjudit, lejt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren
till förseelsen eller med råd eller dåd främjat densamma
eller, med vetskap om förseelsen, underlåtit att, såvitt det stått i hans
makt, hindra dess utförande, varde dömd till straff, som i första
stycket sägs.

Fredagen den 14 juni, c. m.

41 Nr 55.

Där frakt för godsets bortskaffande skolat enligt därom träffat Lagftrslag
avtal tillkomma den brottslige, vare lian skyldig utgiva fraktens belopp.
Är den, vilken frakten skolat tillkomma, ej förfallen till fortskaffande
straff efter ty ovan sägs, skall han förpliktas att av frakten utgiva no gods mellan
det belopp, vartill för honom uppkommen vinst å det olovliga tråk-"«»««& och tutandet
högst kan skattas. rilces ort''

(rörts.)

3 §.

Av böter, som enligt denna lag ådöma.s, så ock av vad den
brottslige eller annan jämlikt denna lag förpliktas utgiva tillfälle
en tredjedel, dock högst femtusen kronor, åklagaren och återstoden
kronan''.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller till och med den 30 april 1919. Av Konungen jämligt
denna lag givet förordnande må ej äga tillämpning längre än till och
med sistnämnda dag. I fråga om sådan, under tiden för lagens giltighet
begången förseelse, som i lagen sägs, skall vad där är stadgat
fortfarande gälla.

Har, då förordnande, som enligt 1 § meddelats, bliver gällande,
fartyg avgått från ort, där gods inlastats, må, utan hinder av förordnandet,
godset fortskaffas till bestämmelseorten.

Utskottet både i föreliggande utlåtande hemställt, att ifrågavarande
proposition måtte av riksdagen bifallas.

Herr Dahl: Ifrågavarande utskottsutlåtande är, som kammaren
behagade finna, av mycket begränsad omfattning, men lagförslagets
innebörd står i omvänd proportion till utrymmet.

Det är en synnerligen vidsträckt befogenhet, som genom den
nu föreslagna lagen tillmätes Kungl. Maj :t, en befogenhet att i förekommande
fall reglera fraktfarten mellan Sverige och utlandet, förmedelst
den licensprövning, som här stadgas. Utskottet har såsom
synes stannat i ett enhälligt utlåtande. Men det bör vid detta tillfälle
icke underlåtas, att man särskilt understryker, att förutsättningarna
för denna enhällighet äro ett noggrant beaktande av de
synpunkter, som visserligen kortfattat men därför icke mindre allvarligt
blivit angivna i utskottets utlåtande.

Den förra av dessa synpunkter är fastslåendet därav, att syftet
med denna lagstifning är att betrygga tillgången på för folknäringen
nödvändigt tonnage. Detta är syftet och icke någonting
annat. Avsikten med lagen är — åtminstone har det varit utskottets
samfällda mening att giva uttryck däråt — icke att på omvägar giva
ytterligare medel i Kungl. Maj:ts hand att reglera fraktsättningen.
I det avseendet har riksdagen redan i tvenne särskilda lagar givit

Nr 55.

Fredagen den 14 juni, e. m.

Lagförslag
om förbud i
vissa fall mot
fortskaffande
av gods mellan
svensk och utrikes
ort.

(Forts.)

Anmärkning
mot statsråd.

42

Kungl. Haj:t de rättsmedel, som torde anses erforderliga och tillfyllest.

Den andra synpunkten innefattas i utskottets direkta erinran
om att lagen måste handhavas med nödig varsamhet gentemot sjöfartsnäringens
berättigade intresse. Jag tillåter mig att vid detta
tillfälle synnerligt betona önskvärdheten av att denna synpunkt på
det allra omsorgsfullaste kommer att iakttagas, därest det blir erforderligt
att i någon större omfattning tillgripa tillämpning av
denna lag.

Jag har, herr talman, icke något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i nu
föredragna utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av lagutskottets utlåtande nr 80, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
inrättande av särskilda statsdepartement för handel, industri och sjöfart
samt för kommunikationer och allmänna arbeten, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 29, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Konungen i fråga om renbetesförhållandena inom Muonionalusta
kapellförsamling, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 24, i anledning
av en inom första kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen
gjord anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet.

Till konstitutionsutskottet hade jämte protokollsutdrag från
första kammaren av den 4 juni, överlämnats en så lydande skrift:

»Det är anledning till anmärkning mot chefen för sjöförsvarsdepartementet
friherre Palmstierna, varom remiss begäres till konstitutionsutskottet,
inför vilket anledningen skall uppgivas.

Stockholm den 4 juni 1918.

O. M. Strömberg.»

Vid skriften var fogat ett förseglat konvolut, som vid öppnande
befanns innehålla en skrivelse av följande lydelse:

»Till riksdagens konstitutionsutskott.

I nådig proposition till riksdagen angående anläggning av en
ny docka vid flottans station i Stockholm m. m., nr 102, föreslog
Kungl. Maj :t riksdagen bl. a. ’att — under förutsättning att Stock -

Fredagen den 14 juni, e. in.

43 jfr 55,

holma stadsfullmäktige genom beslut, som vinna laga kraft, före den
1 juli 1918 godkänna i statsrådsprotokollet omförmälda tre avtal av
den 7 april IDIG med tillägg den 7 maj 1917, den 12 mars 1917 och
den 19 jaunari 1918 — för sin del gilla berörda avtal’.

I anledning av denna proposition hemställde herr Tengdahl i en
inom andra kammaren väckt motion nr 331, ’att riksdagen måtte besluta
att vid bifall till kungl. propositionen nr 102 den i bil. B föreslagna
överenskommelsen med Stockholms stad skall anses godtagen
endast med utslutande av punkt 7 :o)’.

Punkten 7 :o) i ifrågavarande avtal av den 12 mars 1917 mellan
kronan och Stockholms stad hade i transumt följande lydelse: ''Staden
medgiver för sin del att nu befintliga allmänna farled mellan Skeppsholmen
och Galärvarvet får av kronan avstängas. Därest--—

-----— tio år.’

I sitt utlåtande nr 106 yttrade statsutskottet rörande ifrågavarande
motion, att utskottet icke funne anledning föreligga att biträda vad
herr Tengdahl föreslagit; och hemställde utskottet om bifall till
Kungl. Maj ;ts proposition samt avslag å motionen. Utskottets hemställan
bifölls av riksdagens båda kamrar, vadan ovannämnda punkt
7:o) kvarstår i det av riksdagen godkända kontraktet

Ku har emellertid Kungl. Maj:t, efter föredragning av chefen
för sjöförsvarsdepartementet friherre Palmstierna, den 28 maj beslutat
till överståthållareämbetet avlåta nådigt brev, i vilket Kungl.
Maj:t förklarar sig icke komma att begagna ovanberörda rätt för
staten.

Då genom denna åtgärd riksdagens ovanberörda beslut synes hava
blivit åsidosatt, hemställes att konstitutionsutskottet måtte infordra
statsrådsprotokollet i ärendet och därefter vidtaga den åtgärd,
som utskottet kan finna påkallad.

Stockholm den 7 juni 1918.

O. M. Strömberg.»

Sedan på därom hos vederbörande i anledning av förestående anmälan
gjord framställning till konstitutionsutskottet överlämnats utdrag
av statsrådsprotokoll över sjöförsvarärenden för den 28 maj
1918 angående viss bestämmelse i preliminärt avtal mellan kronan och
Stockholms stad av den 12 mars 1917, hade utskottet i nu föredragna
memorial anfört, bland annat:

»Av vad i ärendet förekommit framgår, att statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet tillrått Kungl. Maj:t att förklara
sig icke vilja begagna sig av den i punkten 7 :o) i avtalet mellan
staten och Stockholms stad av den 12 mars 1917 medgivna rättigheten
att avstänga farleden mellan Skeppsholmen och Galärvarvet.
Det syfte, statsrådet därmed avsåg att vinna, var, enligt vad statsrådsprotokollet
giver vid handen, att undanröja det motstånd mot
avtalet, som han från stadsfullmäktiges sida befarade på grund av
det villkor om rätt att anlägga en bank av nyss angiven beskaffenhet,
som innehölls i ifrågavarande punkt, och att på detta sätt be -

Anmärkning
mot statsråd.
(Förta.)

Nr 55.

Anmärkning
mot statsråd.
(Forts.)

44 Fredagen den 14 juni, e. ra.

fordra tillkomsten av en överenskommelse, som enligt statsrådets
uppfattning skulle lända staten till nytta. Statsrådet synes därvid
hava utgått ifrån, att anledningen till ett dylikt motstånd kunde
väntas ökad genom tillkomsten av de nya villkor angående dispositionsrätten
över Fjäderholmarna, som staten till sin förmån utöver
de i de preliminära avtalen uppställda fordrat för sitt godkännande
av omförmälda avtal. Det framgår vidare av departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet, att statsrådet, som förklarade sig
framdeles ämna underställa Kungl. Maj:ts beprövande frågan om
avlåtande av proposition till riksdagen angående uteslutande ur avtalet
av bestämmelsen om omförmälda medgivande, tillrått beslutets
fattande utan riksdagens därförut inhämtade samtycke på den grund,
att ifrågavarande preliminära avtal, för att bliva giltigt, skulle vara
godkänt av stadsfullmäktige genom beslut, som före den 1 juli 1918
vunnit laga kraft. Ett uppskov utöver nämnda tidpunkt med ärendets
avgörande syntes med hänsyn härtill ägnat att äventyra hela
överenskommelsen. Å andra sidan torde statsrådet hava hyst den
uppfattningen, att frågan icke grundlagsenlig! kunde upptagas till
behandling vid innevarande års riksdag, sedan denna i anledning av
herr Tengdahls motion redan fattat beslut i ämnet.

Utskottet underkänner icke vikten av de skäl av saklig art, som
av statsrådet inför Konungen framhållits till stöd för det ifrågavarande
rådslaget, men kan dock icke undgå att finna., att föredragande
departementschefen genom detsamma icke kan anses hava fäst
tillbörligt avseende vid det beslut i ämnet, som riksdagen kort förut
fattat. Utskottet får därvid framhålla, att berörda villkor förekommer
uti ett avtal, genom vilket kronan tillhörig mark försäljes.
En dylik försäljning kan enligt § 77 regeringsformen icke ske utan
riksdagens samtycke. Men därav torde enligt utskottets uppfattning
följa, att riksdagens samtycke även bör inhämtas, då fråga är om
att upphäva ett vid försäljningen fäst, av riksdagen godkänt villkor,
varigenom en rättighet tillerkänts staten. Uti nu förevarande
fall har Kungl. Maj:t genom sitt beslut och dess tillkännagivande
för stadsfullmäktige i Stockholm åstadkommit, att villkoret — även
om det formellt kvarstår i avtalet — förlorat sin verkan. Om det
ock är riktigt, att det enligt avtalet tillkommer Kungl. Maj:t att
närmare bestämma, om och när initiativ till omförmälda banks byggande
skall tagas, lärer denna Kungl. Maj :t medgivna rätt icke kunna
anses innefatta befogenhet att, på sätt som skett, utan riksdagens
samtycke fatta ett beslut, varigenom kronan för framtiden avstår
från sin i avtalet stadgade rättighet.

På grund av vad sålunda i ärendet förekommit, har utskottet
ansett sig böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet friherre
Palmstierna.»

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Herr talman! Jaganhåller
att få yttra mig med anledning av konstitutionsutskottets förevarande
utlåtande. Detta är emellertid så utförligt och belyser så

Krodagon deu 14 juni, e. in.

45

Nr 55.

allsidigt den situation, vilken rådde vid det klandrade beslutets fat- Anmärkning
tande, att jag endast behöver tillfoga några få ord. m0 ‘ “J

Vid genomläsande av statsrådsprotokollet och vad utskottet an- or
fört torde ingen ha kunnat undgå att få ett intryck av det tvångsläge,
som faktiskt förelåg, då Kungl. Maj :ts beslut angående banken
över Nybroviken fattades, och jag skall begränsa mig till att framställa
några synpunkter, vilka ytterligare klargöra den verkliga situationen.

Upprinnelsen till att frågan togs upp var det villkor angående
Fjäderholmarna, som riksdagen tillfogade utöver vad som innebars
uti Kungl. Maj:ts proposition. Det blev min uppgift att söka förverkliga
riksdagens önskan i detta avseende och sålunda förmå Stockholms
stadsfullmäktige att godtaga villkoret rörande Fjäderholmarna.
Fördenskull upptogs omedelgart förhandling med underhandlare för
Stockholms stadsfullmäktige och uttalades då från _ stadens sida, att
därest Fjäderholmsvillkoret antogs av stadsfullmäktige, borde Kungl.

Maj:t avstå från medgivandet att avstänga Nybroviken.

Jag hade så mycket lättare att biträda en sådan uppgörelse, som
marinförvaltningen i sitt yttrande över det senaste flottstationsförslaget
hävdat, att bankbygget vore obehövligt, och jag själv i andra kammaren
framhållit detsamma, varjämte från vissa ledamöter av andra
kammaren uttalanden gjorts uti enahanda riktning.

Då jag icke uppfattat avtalets bestämmelse i fråga om banken
såsom en integrerande del av själva markbytesaffären, något som
även kan synas bestyrkt av den omständigheten att en särskild ersättning
om en miljon kronor måste utbetalas till staden, för den
händelse kronan beslutar bankbygget, fann jag mig icke heller ur
denna synpunkt böra tveka om lämpligheten av uppgörelsen.

Resultatet av förhandlingen blev, att stadsfullmäktiges beredningsutskott
föreslog stadsfullmäktige att antaga den förändring i
avtalet, som rörde Fjäderholmarna.

Emellertid visade det sig vid tiden för ärendets avgörande i stadsfullmäktige,
att man på skilda håll bland dem var obenägen att godkänna
beredningsutskottets förslag, därest icke en betryggande utfästelse
av Kungl. Maj:t lämnades, att medgivandet att avstänga Nybroviken
icke skulle tagas i anspråk. Då för ett godkännande krävdes
2/3 majoritet, var det för mig uppenbart, att hela frågan kunde
falla, om åtgärd av önskat slag icke vidtogs från Kungl. Maj :ts sida.

Givetvis var det min mening att förelägga riksdagen denna sak,
men till 1917 års riksdag var detta icke möjligt, emedan denna redan
fattat beslut i ärendet. Då den tid, inom vilken avtalen måste vara
godkända, utlöpte den 1 juli och enligt min uppfattning denna tid
icke ännu en gång kunde förlängas, var ett dröjsmål med Kungl.

Maj:ts beslut i syfte att förelägga ärendet 1919 års riksdag icke heller
möjligt.

Uti denna situation ansåg jag ingen annan utväg att förverkliga
riksdagens vilja ifråga om Beckholmsdockan och markavtalet föreligga
än att tillmötesgå önskemålen från ledamöter av Stockholms stadsfullmäktige.
Det syntes mig också orimligt att för ett bankbygge,

Nr oo. 46

Fredagen den 14 juni, e. m.

Anmärkning
mot statsråd.
(Forts.)

vilket skulle kosta kronan minst fyra miljoner kronor och av marinens
ekonomiska överstyrelse ansetts obehövligt samt enligt vad jag kunnat
uppfatta kvarstod uti kontraktet just av den anledningen, att man
från riksdagens sida önskat bibehålla ett användbart bytesobjekt vid
förhandling med Stockholms stad, låta det inträffa, att den stora
frågan, till vilken betydande marina och sjöfartsintressen anknyta
sig, efter mångårigt förberedande arbete skulle utan vidare falla.

Jag har härmed redogjort för det läge, vari ärendet kommit, då
Kungl. Maj:ts beslut fattades, och därav torde framgå de svårigheter,
vilka uppkommit att i förevarande fall förena ett sakligt riktigt
handlingssätt med tillämpningen av en strängt formell uppfattning.
Jag vill endast ytterligare ha sagt, att det av statsrådsprotokollets innehåll
uttryckligen framgår, att det icke varit min avsikt att åsidosätta
någon rätt som grundlagen tillerkänner riksdagen, utan att jag
tvärtom med den vidtagna åtgärden sökt förverkliga riksdagens vilja
ifråga om en betydelsefull uppgörelse mellan kronan och Stockholms
stad.

Herr Mannheimer: Herr talman! Med anledning av herr
statsrådets yttrande skall jag be att få säga några ord. Jag kan
inskränka mig till att åberopa, vad utskottet har anfört, då detta
ju lämnat en utförlig redogörelse för sakens läge.

Utskottet har sett denna sak ur två synpunkter, från vilka det
har funnit, att den av statsrådet tillstyrkta åtgärden varit anmärkningsvärd.

För det första anser utskottet, att statsrådet icke har iakttagit
tillbörlig hänsyn till ett av riksdagen kort förut fattat beslut, varigenom
riksdagen uttryckligen motsatt sig ifrågavarande villkors
slopande. Nu har herr statsrådet förklarat, att han kommit till
den uppfattningen, att ifrågavarande banks byggande numera
icke längre vore av något intresse för staten. Ehuru jag vill medgiva,
att statsrådet har anfört skäl, som kunna anses göda och
vägande för riktigheten av denna uppfattning, så anser jag dock
icke att vare sig detta skål eller vad statsrådet anfört om det tvångsläge,
som statsrådet då ansåg föreligga, borde hava föranlett statsrådet
att tillstyrka Kungl. Maj:ts beslut.

Men härutöver har utskottet framhållit till stöd för sin anmärkning
det viktiga förhållandet, att villkoret om bankens byggande
var uppställt i ett avtal, varigenom kronan avhändes fast egendom.
Nu. är det ju så, att Kungl. Maj:t enligt regeringsformens föreskrift
i dess 77 § icke äger att utan riksdagens samtycke frånhända
kronan mark som tillhör staten. Härav framgår enligt utskottets
mening alldeles tydligt, att riksdagens medgivande även bör inhämtas
för vidtagandet av en sådan åtgärd, vilken i likhet med den
av Kungl. Maj:t nu vidtagna medför ett upphävande av ett dylikt
villkor.

Herr statsrådet har nu velat gorå gällande, att det möjligen
kunde ifrågasättas, huruvida verkligen detta villkor kunde anses
som en integrerande del av själva försäljningsavtalet, i vad det av -

Fredagen don 14 juni, e. in. 47

såg försäljningen av Kaknäsområdet till Stockholms stad. Detta
avtal rörde nämligen även andra saker, sålunda även ett köp av
fast egendom för kronans räkning. Ja, det synes framgå av statsrådets
uttalande, att han med sin uppfattning om betydelsen av
detta villkor för kronan närmast hyste den meningen, att det
icke vore att betrakta som ett villkor för försäljningen. Nu tror
jag för min del, att det skall vara synnerligen svårt att på det
viset draga upp en gräns mellan de olika villkor, som finnas i detta
avtal, så att man kan saga, att det ena icke tillhör villkoren
för själva försäljningen av Kaknäsområdet, utan har kommit dit i
något annat syfte. Jag tror i varje fall, att ur formell synpunkt
måste man hålla på att detta är ett av de villkor, som riksdagen
uppställt för sitt samtycke till försäljningen, och det är med hänsyn
härtill och särskilt ur den sista synpunkten, som utskottet
har funnit den vidtagna åtgärden anmärkningsvärd.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än att utskottets memorial
måtte läggas till handlingarna.

Herr Cl ason: Herr talman! Även jag skall be att få yttra
några ord i frågan.

Det är naturligtvis ingen, som bestrider, att chefen för .sjöförsvarsdepartementet
trott sig främja en för staten gagnelig uppgörelse,
då han tillstjukte Kungl. Maj :t att fatta det beslut, om vilket
frågan rör sig. Men när man ger sig in på den sidan av saken, kommer
man ju in på det subjektiva området, på omdömen om affärens
förmånlighet eller icke förmånlighet. Så naturligtvis också, då statsrådet
talar om ett tvångsläge; det förutsätter ju, att han ansåg sig
nödsakad av ett eller annat skäl att avsluta affären utan att kunna
vänta på att höra riksdagen. I föreliggande fall hade emellertid den,
som faktiskt har bestämmanderätten över villkoren för uppgörelsen,
nämligen riksdagen, tydligt sagt ifrån, att den icke vill avsluta affären
på de av sjöministern sedermera tillstyrkta villkoren; och under
sådana förhållanden förefaler det mig, som om det vid affärens definitiva
avslutande icke borde hava funnits något utrymme för ombudets,
sjöministerns, personliga uppfattning, utan han måste hava varit
bunden av riksdagens beslut, tills han åter hade vänt sig till
riksdagen. Gällde det att »förverkliga riksdagens beslut», som han
nyss sade, att det gällde, då måste det ju hava varit detta riksdagens
beslut, som skulle hava förverkligats.

Skulle man över huvud taga några hänsyn till omdömen om affärens
förmånlighet eller icke förmånlighet, borde man för övrigt naturligtvis
också hava haft skäl att taga hänsyn till andra omdömen,
t. ex. deras meningar, som inom riksdagen uttalat betänkligheter mot
affären, och som, om de också låtit dessa betänkligheter falla inför
de för riksdagen framlagda villkoren, naturligtvis icke därmed få
anses hava godkänt afären under ändrade villkor. Det framgår exempelvis
av statsutskottets yttrande, då frågan var före, att detta utskott
»endast med tvekan» sade sig kunna godkänna Kaknäsaffären.
Och under debatten i dag i andra kammaren framhöll en av dess le -

Nr 55.

Anmärkning
mot statsråd.
(Forts.)

Sfi'' 55. 48

Fredagen den 14 juni e. m.

Anmärkning damöter, vilken tillhört flottstationskommittén, att enligt hans uppmot
statsråd, fattning denna bank var en ovillkorlig förutsättning för flottstatio(lento.
) neng förläggande till Skeppsholmen och Djurgården. Denna bank

hade således enligt hans uppfattning en mycket reell betydelse för
hela uppgörelsen, både på grund av nödtvånget att avstänga stationsområdet
för en eljest genomgående sjöfart och av nödtvånget att
skaffa snabba och säkra förbindelser mellan de olika delarna av stationsområdet.

Nu har hänvisats till marinförvaltningens förklaring i dess utlåtande,
att enligt marinförvaltningens uppfattning man skulle kunna
reda sig utan banken. Men därvid vill jag först påpeka, att marinförvaltningen
i hela denna fråga om flottstationen stått synnerligen
splittrad, och att således detta utlåtande icke kan anses representera
den samlade erfarenheten på det marintekniska området.
Men vidare är att märka — vad som här är det viktigaste -— att
detta marinförvaltningens utlåtande var avgivet redan den 12 januari,
d. v. s. innan villkoren för uppgörelsen framlades för riksdagen,
men att trots detta, trots att marinförvaltningen hade avgivit
denna förklaring, riksdagen vid sin behandling av frågan höll på
att banken skulle vara med i uppgörelsen.

Herr statsrådet sade, att han icke på något vis hade velat trådariksdagens
rätt för nära; han hade sedermera velat framlägga frågan
för riksdagen. Det är naturligtvis därför, som statsrådsprotokollet
innehåller, att han avsåg att framdeles komma in med någon proposition
till riksdagen. Men alldeles oavsett att detta, såvitt jag kunnat
finna, icke alls meddelades den andra parten, Stockholms stad,
i det kungl. brev, som för den parten måste vara avgörande för dess
uppfattning av uppgörelsen, så tyckes mig verkligen förbehållet om
riksdagens framtida hörande ovillkorligen innebära en mycket egendomlig
oklarhet från statsrådets sida. Antingen måste det ju betyda,
att riksdagen måste höras om bankens borttagande, för att en uppgörelse
skulle kunna komma till stånd; men då är det obegripligt, hur
en uppgörelse i allt fall kunde ske utan riksdagens hörande. Eller
också menar statsrådet, att en uppgörelse kunde träffas utan att riksdagen
på förhand hördes, men då är det alldeles obegripligt, varför
detta tal om riksdagens hörande skulle sättas in i statsrådsprotokollet.
Och om nu statsrådet i sin iver att få en uppgörelse till stånd
förbisett denna enligt min tanke alldeles obestridliga motsägelse och
oklarhet i frågan, så förstår jag däremot icke, huru de konsultativa
statsråden också kunnat förbise samma sak.

Till sist vill jag påpeka, att man konstitutionellt icke har rätt
att betrakta en sådan sak som denna som en så obetydlig fråga. Utskottet
har ju anfört de förmildrande omständigheter, som förelegat,
och bär skrivit sitt memorial med iakttagande härav. Men utskottet
hade kunnat taga hårdare på saken, eftersom ett tillstyrkande av
uppgörelsen på vilkor, som icke överensstämde med de av riksdagen
fastställda, måste anses innebära ett avsteg från grundlagens bestämmelse
i § 77 regringsformen, som utskottets ordförande nyss har erinrat
om. Och att grundlagsstiftarna lade särskild vikt vid detta,

Fredagen den 14 juni, e. in.

49 Nr 55.

när de inskrevo det i regeringsformen, framgår såväl av regeringsformens
stadganden som av ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter.
Om man studerar denna lag, skall man nämligen finna, att den
uppdelar de avsteg, som kunna tänkas förekomma från rikets grundlagar
eller från andra lagar, i olika grupper. Den stadgar särskilda
ansvarspåföljder för vissa grupper och vissa andra påföljder för andra.
Beträffande hela den störa massan av återstående fall stadgar den till
sist endast, att riksdagen kan gorå eu anmälan enligt 107 § regeringsformen.
Men till de fall, vid vilka ansvarighetslagen stadgar särskilda
ansvarspåföljder och som den sålunda särskilt anser förtjänta av beivrande,
hör just enligt dess § 5 överträdelse av bestämmelsen i § 77 regeringsformen
»rörande disposition av kronans domäner, så vitt sådant
angår den rikets ständer i samma paragraf förbehållna rätt».
Således är detta så att säga ett kvalificerat avsteg från de regler, som
ett statsråd har att följa i sin ämbetsutövning.

Kammaren behagade således finna, att både grundlagen och ansvarighetslagen
icke betrakta detta som någon likgiltig eller obetydlig
sak, och vid sådant förhållande har det givetvis icke för konstitutionsutskottet
vari4 möjligt annat än att göra denna anmälan. Såsom
riksdagens beslut förelåg, måste det hava varit statsrådets skyldighet
att avvakta ett nytt riksdagens beslut, innan uppgörelsen träffades.

Jag bär, herr greve och talman, naturligtvis icke något annat
yrkande än att memorialet lägges till handlingarna.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Sedan
herr Clason yttrat sig, är det egentligen obehövligt för mig att såga något,
men. eftersom jag begärt ordet, skall jag be att få göra ett par
anmärkningar.

Jag kan visserligen tänka mig, att fall kunna förekomma, då
Kung!. Maj:t kan finna sig hava skäl att gå ifnån ett riksdagens beslut
i tanke att sedermera underställa frågan riksdagens godkännande,
men för att ett sådant handlingssätt skall vara berättigat, måste
man fordra, att det har tillkommit nya faktiska omständigheter, som
icke riksdagen vant i stånd att taga under omprövning. Men något
sådant föreligger alldeles icke i detta fall. Detta förhållande måste
jag följaktligen uppfatta som en "försvårande omständighet vid fallets
bedömande.

Som en förmildrande omständighet återigen finner jag. att friherre
Palmstierna, enligt vad han här uppgivit, utgått från en tolkning
av avtalet med avseende på den ifrågavarande bestämmelsens
ingående såsom en integrerande del av detsamma, som skulle kunna
giva Kung!. Maj:t friare händer. Jag kan nämligen icke tänka mig.
att han har givit sig in på denna juridiska tolkning, som ju var en
viktig förutsättning för hans handlande, utan att hava konfererat med
sina kamrater i statsrådet. . Och då jag av statsrådsprotokollet finner,
ntt det var flera jurister närvarande, då detta ärende avgjordes inför
kungl. Maj :t. förmodar jag, att han hos dem har fått stöd för sin
tolkning av avtalet. Detta är naturligtvis, då han icke själv är iu Fursta

kammarens protokoll 1918. Nr 55. 4

Anmärkning
mot st altträd.
(Fort*.

Sr 55. 50

Fredagen den 14 juni, e. m.

Anmärkning
mot statsråd.
(Forts.)

rist, en förmildrande omständighet, när man har att bedöma föredragandens
handlingssätt.

I dag har statsrådet till sitt- försvar åberopat, vilket av herr Clason
också påpekats, att han varit besjälad av en livlig önskan att förverkliga
riksdagens vilja. Jag vill visst icke bestrida, att så må ha
varit fallet; men för framtiden tror jag, att riksdagen skulle med
stor tillfredsställelse se, att statsrådet icke realiserar dess förmenta
vilja på det sätt, att han sätter sig över riksdagens uttryckliga be
slut.

Jag har intet annat yrkande att gorå än att memorialet lägges
till handlingarna.

Herr K 1 e f b e c k: Herr talman! Het var ett yttrande av herr
Trygger, som uppkallade mig. Han sade, att det icke hade tillkommit
några nya faktiska omständigheter, sedan riksdagen fattade
sitt beslut i frågan. Jag vill då bara såsom ledamot av Stockholms
stadsfullmäktige meddela, att enligt min mening åtminstone verkligen
en mycket betydelsefull omständighet tillkommit.

Denna fråga behandlades i Stockholms stadsfullmäktige på två
olika sammanträden. Vid det första av dessa restes mot förslaget ett
mycket, mycket starkt motstånd ifrån flera olika läger, representerande
alla de olika partierna inom stadsfullmäktige. Det behövdes
vår s. k. finansborgmästares hela oerhörda inflytande för att få frågan
den gången åtminstone förd så långt, att den bordlädes till ett
följande sammanträde. Hade den blivit avgjord, hade den av allt att
döma den gången fallit.

Jag kan då tänka mig, att statsrådet stod inför den situationen,
att han å ena sidan ville tillmötesgå riksdagens önskan om att avtalet
om dockan skulle komma till stånd och å andra sidan hade den där
svåra ställningen för sig, att riksdagen redan fattat beslut i frågan.
Stadsfullmäktiges beslut skulle vara klart före den 1 juli 1918, och
det var sålunda icke möjligt för statsrådet, att såsom herr Clason
antydde, skjuta upp sitt avgörande till nästa år. Vad som inom stadsfullmäktige
orsakat det kraftigaste motståndet mot beslutet, var visserligen
månhet om att Djurgårdsstranden skulle bevaras, men i ännu
mycket högre grad inverkade villkoret om att den där banken skulle
byggas mellan Skeppsholmsstranden och Galärvarvet. Och det är
alldeles visst, att den omständigheten — särskilt med hänsyn till de
många. vådor för staden icke blott beträffande sjöfarten utan även
ur sanitära synpunkter, som den innebar —• gjorde, att frågan sannolikt
skulle hava fallit, om detta villkor bibehållits. Den nya faktiska
omständigheten har sålunda tillkommit, att stadsfullmäktige i
Stockholm i det läge, vari ärendet befann sig, då hade, såvitt man
kan bedöma saken, förkastat uppgörelsen.

Jag vill för övrigt icke alls giva mig in på den formella historien.
Det inser jag, att statsrådet icke har förfarit formellt riktigt,
och därför har ju också konstitutionsutskottet gjort sin anmälan
och anmärkning. Jag kan naturligtvis icke göra något annat yr -

Fredagen den 14 juni, e. in. fri

kande, än att anhålla att kammaren -behagade lägga anmärkningen
till handlingarna.

Herr T r y g g e r: Ja, jag känner mycket väl till, att det, såsom
den siste ärade talaren omtalade, visade sig hos Stockholms stadsfullmäktige
ett visst motstånd, ett betydligt motstånd mot att gå in på
det villkor, som riksdagen hade fastställt. Men detta är icke någon
ny faktisk omständighet, som berättigar den, som utför den ena partens
uppdrag vid ett avtals ingående, att gå ifrån sin fullmakt. Riksdagen
har naturligtvis förutsett, att det kunde vara möjligt, att det
villkor, som riksdagen fastställt, icke godkändes av stadsfullmäktige;
men när riksdagen trots motion höll på att detta villkor skulle ingå
i överenskommelsen, var det naturligtvis i den bestämda uppfattningen,
att avtalets avslutande skulle bliva beroende av att detta villkor
godkändes. Annars finge frågan falla. Att det var motstånd
i Stockholms stadsfullmäktige mot att gå in på villkoret, var sålunda
någonting, som vid ärendets behandling i riksdagen var förutsett såsom
möjligt.

Efter härmed slutad överläggning lades förevarande memorial
till handlingarna.

Herr talmannen hemställde, att av förekommen anledning behandlingen
av det återstående ärendet på föredragningslistan måtte
få uppskjutas till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare sex protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 11,50 e. m.

Nr 55.

Anmärkning
mot statsråd.
(Fort*.)

In fidem

A. v. Krusenstjerna.