1934. Andra kammaren. Nr 24 (Riksdagens protokoll 1934:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Andra kammaren. Nr 24.

Tisdagen den 10 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 260, angående inrättande av ett institut för medellång
och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet.

§ 2.

Vidare föredrogos var efter annan samt remitterades till jordbruksutskottet
de på kammarens bord liggande motionerna:
nr 630 av herr Paulsen;
nr 631 av herr Aronson m. fl.;
nr 632 av herr Pettersson i Rosta m. fl.; och
nr 633 av herr Heiding m. fl.

§ 3-

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 4
och 58—66.

§ 4.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 67, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslag till fångvården blev den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 5.

Slutligen föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 21—25 samt första lagutskottets memorial och utlåtanden
nr 38—43.

§ 6.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr förste vice talmannen, som
yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att

statsutskottets utlåtanden nr 64, 65 och 66 skola sättas först bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ ''7.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
257, angående vissa åtgärder till jordbrukets stödjande, nämligen av:
herr Olsson i Staxäng m. fl., nr 634;

Andra kammarens protokoll 1934. Nr 24.

Nr 24.

Tisdagen den 10 april.

Interpellation.

herrar Sandberg och Näslund, nr 635;
herr Andersson i Rasjön m. fl., nr 636; samt
herrar Pettersson i Dahl och De Geer, nr 637.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Herr talmannen gav nu på begäran ordet till herr Anderson i Norrköping, som
anförde: Herr talman! En av de mest glädjande företeelserna i vår tid är
den allt tydligare framträdande reaktionen inom ungdomens led mot upplösningen
av moralbegreppen och förvildningen på det sexuella området. Det
vitsordas av lärare och ungdomsledare, att den uppväxande generationen är
starkt mottaglig för kraven på en strängare livsföring och ett starkare betonande
av individens ansvar. Särskilt det sistnämnda, den växande ansvarskänslan
på det sedliga området, innebär en tillgång av omätligt värde i det
uppbyggnadsarbete, som den unga generationen står inför. Vad vi här bevittna
är måhända en yttring av den självbevarelseinstinkt, som i en svår kris
manar de sunda krafterna hos folket till kamp mot upplösningens krafter.
Inom ett flertal ungdomsorganisationer har denna kamp upptagits med allvar
och hänförelse.

Samhället bör på allt sätt giva dessa strävanden sitt stöd. I vida kretsar
har man emellertid känslan av att så icke alltid sker. Gång på gång nödgas
man bevittna, att myndigheterna av missriktad tolerans eller _ måhända i
känsla av gällande lagstiftnings otillräcklighet underlåta att ingripa mot
den yrkesmässiga pornografien, mot företag, som i förvärvssyfte exploatera
intresset och nyfikenheten rörande sexuella förhållanden på ett sätt,
som sårar tukt och sedlighet och kan åstadkomma allvarliga skadeverkningar.

Svensk lag förutsätter bestämda sedliga normer. Lagen förbjuder bl. a.
»framställning, som sårar tukt och sedlighet». Genom sin fostrande verksamhet
(i skolor, genom barnavårdslagstiftning, skyddsuppfostran o. s. v.)
söker samhället upprätthålla dessa sedliga normer. Skolornas undervisningsplaner
präglas av detta syfte. Det synes då vara en uppenbar och upprörande
inkonsekvens örn staten underlåter att effektivt bekämpa en verksamhet,
som mer eller mindre ohöljt propagerar för andra moralbegrepp och andra
sedliga normer, än dem som samhället genom sin fostrande verksamhet söker
inplanta hos ungdomen. En allvarlig och vederhäftig upplysningsverksamhet
på det sexuella området faller givetvis icke under detta omdöme — tvärtom
anser jag att en sådan upplysningsverksamhet, genom skolorna, genom
vederhäftiga framställningar av läkare och skolmän, är ett viktigt led i vårt
folks moraliska fostran. Men däremot drabbar omdömet en sådan propaganda,
som under skylten av sexuell upplysning direkt arbetar för att undergräva
den moral och den rättsuppfattning, på vilken samhället vilar.

Det första krav som från här angivna synpunkter måste framställas, är
att gällande lag verkligen tillämpas och att myndigheterna mera energiskt
än som hittills synes lia varit fallet ingripa mot framställningar, som såra
tukt och sedlighet. I många fall skulle utan tvivel ett strängare övervakande
från myndigheternas sida och ett kraftigare ingripande verka avskräckande
på en del personer och företag, vilka nu i förlitande på en tolerant uppfattning
rörande dessa ting bli allt djärvare i den yrkesmässiga trafiken
med pornografiska alster. Vissa förhållanden synas dock giva vid handen,
att en förutsättning för att samhället skall kunna föra en verkligt effektiv
kamp mot detta samhällsonda är att vår tryckfrihetsförordning revideras. I
hägn av dess svårmanövrerbara och ineffektiva processförfarande kan den
rena pornografien ostört florera. Tryckfrihetsförordningen skyddar även en

Tisdagen den 10 april.

Nr 24.

Interpellation. (Forts.)

propagandaverksamhet på det sexuella området, som under skenet av upplysningsverksamhet
bedrives i utmanande former och i strid med de av samhället
hävdade moralbegreppen. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att
Överståthållarämbetet i Stockholm i sin framställning till justitiekanslern
rörande åtals anställande mot tidskriften »Sexuell Upplysning» förutsåg en
negativ utgång av åtalet och därför hemställde att J. K. måtte göra framställning
hos Kungl. Majit »örn de lagstiftningsåtgärder, vilka kunna finnas
erforderliga till förebyggande av spridandet av sådana tryckalster».

Liknande yrkanden framställas i dessa dagar allt oftare och starkare i vårt
land. Jag erinrar bl. a. om ungdomens petition till Konungen örn åtgärder
mot den sedlighetsupplösande propagandan och mot den yrkesmässiga pornografien.
Denna petition hade på några få veckor samlat ej mindre än 126,000
underskrifter, ett bevis bland många andra på reaktionen mot de här berörda
företeelserna. I vida kretsar gör man sig nu den frågan, vilka resultat, som
denna och liknande opinionsyttringar skola få. Även om man anser, att det
väsentliga och grundläggande är den religiösa och sedliga fostran i hem och
skolor och en allvarlig upplysningsverksamhet, kan man dock icke underlåta
att hävda samhällets plikt att tillse, att effektiva skyddsåtgärder vidtagas
mot den moraliska giftspridningen.

Jag anhåller att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet, att nuvarande lagbestämmelser giva erforderliga
möjligheter att stävja en sådan trafik, som här påtalats?

2) Om så ej är fallet, ämnar herr statsrådet taga initiativ till sådana
lagstiftningsåtgärder, som erfordras för att samhället må kunna effektivt
bekämpa en sedlighetsupplösande propaganda och en yrkesmässig trafik med
pornografiska tryckalster?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

Ordet lämnades härpå till herr Brädefors, som yttrade: Herr talman! JInterpellation.

statens järnvägars avlöningsreglemente § 23 punkt 1 bestämmes följande:

»Därest åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras av
statsverket, skall lian vara skyldig att bebo densamma samt iakttaga de närmare
föreskrifter, som utöver vad här nedan stadgas, kunna varda meddelade
rörande lägenhetens begagnande.»

Denna bestämmelse har ofta vållat olägenheter för befattningshavare i olika
avseenden och nu senast har opinionen mot ovannämnda bestämmelse aktualiserats
genom att järnvägsstyrelsen ej funnit sig kunna göra medgivande örn
sänkning av hyrorna i järnvägens bostäder i Kiruna i den omfattning som
S. J :s hyresgäster kräva, d. v. s. till den nivå som hyrorna stå i den privata
hyresmarknaden i samhället för likvärdiga bostäder.

S. J. Tjm:s i Kiruna hyresgästförening har i en skrivelse till Norrbottens
läns riksdagsmän framhållit följande synpunkter i frågan:

»Upprepade gånger har av lönekommittéer, vilkas utlåtande legat till grund
för riksdagens beslut i denna fråga, framhållits att nödig hänsyn bör tagas
till tjänstemän, så att de icke utan särskilda skäl tvingas taga i besittning
bostad, som de med hänsyn till belägenhet, rumsantal eller dylikt har giltiga
skäl att avböja, samt att vid hyressättning för järnvägens bostäder hänsyn
bör tagas till medelvärdet för likvärdiga lägenheter å varje särskild ort
samt till den omständigheten, att tjänsteman är skyldig bebo just den anvisade
bostaden, huru olämplig den än kan vara för honom. Av kommittéer -

Nr 24.

Tisdagen den 10 april.

Interpellation. (Forts.)

na har dessutom framhållits att vid hyressättningen samma principer som
gälla å den allmänna hyresmarknaden böra tillämpas, varvid hyresfrågan på
vanligt sätt finge bestämmas av lagen örn tillgång och efterfrågan, samt staten
givetvis icke tvångsvis skall avtvinga tjänsteman större hyresersättning än
som kunnat utvinnas i den fria hyresmarknaden.

Vidare framhålles att hänsyn bör tagas till vederbörande tjänstemäns behov
av bostadsstorlek när det gäller tilldelning av bostad.

Beträffande bostäder, som anvisas i tjänstens intresse — d. v. s. tjänstebostäder
i egentlig mening — böra eftergifter att bebo dessa lägenheter ej göras,
men bör givetvis vid uthyrning av desamma ovan angivna principer
i fråga om hyressättning tillämpas.

Statens järnvägars avlöningsreglemente har i tilläggsbestämmelserna en
föreskrift örn att, endast om avskiljande av obehövliga rum ej lämpligen kunna
ske, tjänsteman skall nödgas förhyra det för olika tjänstegrader angivna
minsta antalet rum. Vad Kiruna beträffar har denna bestämmelse tillämpats
olika, när det gäller olika tjänstemän. Så finnas t. ex. bland de tjänstemän,
som enligt bestämmelserna kunna tilldelas minst 6 rum och kök ej någon, som
har så stor bostad, utan har ändringar av lägenheter av denna storlek skett så,
att vederbörande fått hyra lägenheter örn 3 ä 4 rum och kök, under det andra
tjänstemän som, ehuru de tidigare privat förhyrt större lägenheter och givetvis
ha skaffat sig möbler och i övrigt inriktat sig för de större lägenheterna,
tvångsvis tilldelats bostäder örn 1 rum och kök, med en golvyta som ej uppgår
till 30 kvm.

På grund av depression som inträtt har vid malmbanan en stor del av personalen
blivit överflödig och har därför tvångstransport därifrån av obehövlig
personal i stor omfattning kommit att ske. Härigenom har ett stort antal
lägenheter blivit lediga, vilka nu, på grund av avlöningsreglementets bestämmelser
tvångsvis tilldelats och fortfarande tilldelas personalen, och har på
grund härav praktiskt taget all järn vägsper sonal inflyttats i statens järnvägars
bostäder. Tidigare har personalen, när lägenheter i municipalsamhället
voro nästan omöjliga att anskaffa, fått ordna sina bostadsförhållanden bäst
de kunnat och ha de därför i många fall nödsakats förhyra bostäder, som både
i avseende å storlek och hyrespris överstigit vad de egentligen i normala fall
skulle hava skaffat sig. Nu när bostadsförhållandena blivit möjliga att ordna
och hyrorna nedgått avsevärt, tvingas personalen inflytta i järnvägens bostäder
oaktat de under nuvarande förhållanden kunnat skaffa sig betydligt
bättre bostäder i samhället och till rimligare pris än järnvägen utkräver. Det
har t. o. m. inträffat att ungkarl nödgats förhyra en bostad örn 4 rum och
kök oaktat han tidigare förhyrt ett enkelrum och utan att det varit något tjänsteintresse,
annat än att denna bostad skulle disponeras, som varit avgörande för
denna åtgärd.

Under sistförflutna och innevarande år har tvångstilldelning av bostäder
skett till c:a 40 tjänstemän och ytterligare tvångstilldelning sker givetvis i den
mån statens järnvägars lägenheter bli disponibla. Det är ju lätt att tänka sig,
med vilka känslor personalen mottager order om inflyttning i lägenheter om
1 rum och kök med en golvyta av 28 kvm., när de tidigare förhyrt stora och
moderna lägenheter örn 2 rum och kök för ett belopp som endast obetydligt
överstiger det för en mindre lägenhet, och när de härtill ej ens kunnat beräkna,
att få sina direkta flyttningskostnader ersatta av verket.

Från personalhåll framföres ofta — och enligt vad det vill synas även med
fog — att underhållet av lägenheterna lämnar mycket övrigt att önska. Från
vederbörande befäls sida åter framföres, att underhållet av statens järnvägars
lägenheter betydligt överträffar det underhåll som påkostas lägenheter i den

Tisdagen den 10 april.

Nr 24.

Interpellation. (Forts.)

allmänna hyresmarknaden. Befälets påstående kan ju ha fog för sig med hänsyn
till att de större lägenheterna, liksom i den privata hyresmarknaden, underhålles
bättre än de mindre lägenheterna, samt med hänsyn till att befälet
som ju ej är i tillfälle att annat än vad de på förhand kungjorda bostadssynerna
— när i regel husmödrarna gjort allt som kan göras för att ett fördelaktigt
intryck skall erhållas — få se hurudana förhållandena i bostäderna äro
och därför ej kunna få grepp på desamma i vardagslag.

Vid lokomotivstallarna i Kiruna är, som tidigare sagts, ett avsevärt antal
lägenheter om 1 rum och kök med c:a 28 kvm. golvyta belägna. Bostadshusen
äro så ordnade, att ej mindre än 4 lägenheter ha gemensam ingång direkt
från förstugan, som ej är försedd ens med vindfång. Läget för dessa bostäder,
c:a 3 kilometer från närmaste affär och från offentliga institutioner, medför
för familjerna avsevärda olägenheter. Uträttandet av det minsta ärende tager
i vanliga fall ett par timmar i anspråk. För skolbarnen blir det även mycket
olämpligt med avseende på skolgången, oaktat lokaltåg anordnats mellan lokstallarna
och Kiruna station. Många gånger få barnen gå den 4 kilometer
långa vägen till yrkesskolan emedan lokaltågtiderna ej äro passande — detta
även örn den värsta snöstorm är rådande.

För att råda bot för de olägenheter, som förefinnas för dem som bo i verkets
bostäder, finnes tydligen ej mer än ett sätt, nämligen att tvånget att bebo
verkets bostäder upphäves samt att verket i enlighet med lönekommittéernas
direktiv ålägges att hålla hyrespriser, underhåll av lägenheterna samt trevnaden
omkring desamma så, att dessa förhållanden bestå i den allmänna konkurrensen.
Därigenom skulle även irritationsmoment mellan verksledningen
och personal bortelimineras.»

Jag förmodar att herr statsrådet redan tidigare på ett eller annat sätt gjorts
underkunnig örn dessa ovan påtalade missförhållanden, förorsakade av den
ovannämnda bostadstvångsparagrafen i S. J:s avlöningsreglemente, och dessutom
torde herr statsrådet i egenskap av järnvägstjänsteman även personligen
ha kännedom örn dessa missförhållanden.

Med stöd av det ovan anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet att § 23 punkt 1 bör utgå ur Statens järnvägars
avlöningsreglemente?

2) Kan det förväntas att herr statsrådet snarast möjligt framlägger förslag
därom till riksdagen?

Jämväl denna framställning blev på begäran bordlagd.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet, nr 10, i anledning av vissa i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1934/1935 under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner; samt

från bankoutskottet:

nr 138, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
Södra Dalarnes järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten; och

Nr 24.

Tisdagen den 10 april.

nr 140, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring m. m.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 17, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 243 med förslag
till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa dels ock väckt motion
om ökat tullskydd för vissa slag av väskor m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17) örn
accis å silke;

nr 19, i anledning av väckt motion angående tullskyddet för pälsverk;
nr 20, i anledning av väckta motioner angående ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser örn a\drag för värdeminskning å i jordbruk använda
driftbyggnader;

nr 21, i anledning av väckt motion angående åvägabringande av ett särskilt
skattesystem för sjöfolk;

nr 22, i anledning av väckta motioner avseende vissa ändringar i kommunalskattelagen
och taxeringsförordningen m. m.;

nr 23, i anledning av väckt motion örn höjning av de skattefria avdragen
enligt kommunalskattelagen samt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;
och

nr 24, i anledning av väckta motioner angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av väckta motioner örn uppställande av legala kompetensvillkor
för rätten att idka hantverk m. m.; och

nr 45, i anledning av väckt motion angående revision av gällande bestämmelser
örn gårdfarihandel.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.27 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 5 innevarande april förda
protokollen.

§ 2.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att riksdagsmannen, redaktör Birger Petersson, som lider av hjärtfel och
till följd härav f. n. är sängliggande sjuk, på grund därav är tills vidare
oförmögen att deltaga i riksdagsförhandlingarna, intygas härmed.

Saltsjöbadens sanatorium den 10 april 1934.

Karl Frumerie,

Överläkare.

§ 3.

Föredrogos var för sig samt remitterades till jordbruksutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna:

nr 634 av herr Olsson i Staxäng m. fl.;

nr 635 av herrar Sandberg och Näslund;

nr 636 av herr Andersson i Håsjön m. fl.; samt

nr 637 av herrar Pettersson i Dahl och De Geer.

§4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr
17—24 samt första lagutskottets utlåtanden nr 44 och 45.

§ 5.

Härefter föredrogs herr Andersons i Norrköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få framställa spörsmål angående
ett effektivt bekämpande av sedlighetsupplösande propaganda m. m.; och blev
berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 6.

Vid nu skedd föredragning av herr Brädefors’ likaledes på kammarens bord
liggande anhållan att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa spörsmål angående viss punkt i statens järnvägars avlöningsreglemente
blev jämväl denna anhållan av kammaren bifallen.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

An/j. utgifterna
under
riksstatens
fjärde huvudtitel.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
av 5 § 2 morn. avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt
manskap vid försvarsväsendet;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av möjlighet
för visst manskap vid försvarsväsendet att kvarstå i tjänst utöver den
kontrakterade anställningstiden; och

nr 66, i anledning av väckt motion angående oavkortade löneförmåner åt
visst underbefäl under tjänstledighet för genomgående av en kurs i polistjänst.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 4, angående regleringen
för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Sedan punkten 1, angående ordinarie förslagsanslaget till försvarsdepartementet,
föredragits, anförde

Herr Lindman: Herr talman! Då punkt 1 föredrages är det egentligen

inte något, jag har att uttala beträffande den punkten, utan det är min önskan,
som jag framfört till talmannen, att beträffande hela detta utskottsbetänkande
få göra några allmänna uttalanden, som sålunda komma att röra
sig även om övriga punkter i detta betänkande.

När jag studerar detsamma, är det två omständigheter, som framför andra
föranlett de krav, som framställts i den från högerhåll avgivna motionen och
örn vilka jag nu skulle vilja yttra mig. Först och främst synes det, som örn
det i världen rådande läget på det mellanfolkliga området borde nödga oss
till en ökad omsorg örn rikets försvar. I de flesta länder har detta läges utveckling
framkallat oro och bekymmer och förmått dessa länder att söka genom
säkerhetsåtgärder av skilda slag trygga sig emot hotande faror. Den
andra omständigheten är, att genom bristande anslagsanvisning m. m. vår försvarsberedskap
under de gångna åren successivt försämrats till och med under
den nivå, som riksdagens majoritet 1925 ansåg ofrånkomlig.

Det förefaller mig, som om statsutskottets majoritet inte har tillräckligt beaktat
dessa omständigheter. Att vår uppfattning av det mellanfolkliga lägets
allvar, sådant det blivit framställt i motionen, icke har varit överdrivet pessimistisk,
har under de gångna månaderna blivit på mångfaldigt sätt bestyrkt.
Alldeles nyligen har också utrikesministern givit uttryck åt sin syn på dessa
förhållanden, och av hans framställning framgår oförtydbart, att dessa icke
kunna vara utan inflytande på vårt försvarspolitiska handlande. Utrikesministern
påvisade sålunda, att de, som här hemma hoppats på att en internationell
nedrustning skulle för vårt land innebära ett minskat behov av försvarsanstalter,
icke längre kunna göra sig några illusioner, och med tydlig
hänsyftning, såvitt jag kan förstå, på det socialdemokratiska programmets
krav på ytterligare nedrustning fram emot avrustning säger utrikesministern,
att även den mest blåögda pacifist måste börja inse, att i en viss given sitaa -

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
tion det möjliga icke behöver sammanfalla med det önskliga. Det ligger enligt
min uppfattning i detta en starkt markerad varning för ytterligare reducering
av vår försvarsberedskap, och det är just en sådan utveckling, herr
talman, som vi vilja hindra. En verklig nedrustning kan inte nu längre förväntas
komma till stånd, och den ökade säkerhet, på vilken så många i vårt
land hoppats såsom en följd av nedrustning, är därmed också utesluten.

Det är tydligen på dessa grunder, som utrikesministern kommer till den
slutsatsen, att Sveriges behov av försvarsanstalter består oförändrat, och han
är då inne på samma linje som den, vilken i vår motion Ilar utvecklats. Vi
kunna då heller icke frångå vårt krav på att statsmakterna ta konsekvenserna
av denna det utrikespolitiska lägets utveckling till det sämre. För att ytterligare
klargöra innebörden av densamma synes det mig önskvärt att påpeka
den skillnad, som föreligger mellan utrikesministerns relativt optimistiska syn
på läget år 1925 och hans framställning i det av mig förut berörda och nyligen
gjorda citatet av hans yttrande. En jämförelse, herr talman, mellan detta
och excellensen Sandlers ord i 1925 års försvarsproposition synes mig nämligen
vara ägnad att alldeles särskilt framhäva den förändring till det sämre,
som världssituationen under de senare åren undergått. I sagda proposition
framhöll dåvarande statsministern, att det vid den tiden förhandenvarande
tillståndet inneslöt vissa nytillkomna konfliktanledningar men att man å andra
sidan icke finge förbise, att ur det omgestaltade Europa avlägsnats orosämnen,
som tidigare utgjort en fara för freden. Han påpekade vidare, hurusom
hos folken alstrats en mäktig önskan att organisera ett stabilt fredstillstånd.
Denna avspänning har nu uppenbarligen avlösts av ett skärpt motsatsförhållande,
och nyss berörda önskan har icke givit några märkbara resultat. Därför
anser utrikesministern, att det nu öppnat sig nya perspektiv, perspektiv,
inför vilka ingen kan stå oberörd. Alla, tillägger hans excellens utrikesministern,
måste besinna sig på sin slutliga ställning, vägande risker och resurser.
I det utrikespolitiska läget växla skuggor och dagrar från vecka till
vecka, och växlingarna äro sådana, att hos utrikesministern uppstått, som han
uttalar, känslan av att den internationella politiken hanterar ett osäkrat gevär.

Det synes under sådana förhållanden mer än befoget, som herr Sandler påpekar,
att något minskat behov av försvarsanstalter för vårt land icke nu kan
anses föreligga. Utrikesministern nämner icke, huruvida han med »behov av
försvarsanstalter» avser det som de ansvariga myndigheterna, i den mån de
beretts tillfälle att uttala sig, angivit, eller örn han anser behovet fyllt genom
det mått av försvarsberedskap, som 1925 fastställdes. Men i varje fall måste
han väl anse, att 1925 års standard, vilken tillkom under hänsynstagande till
en vida mer optimistisk uppfattning örn läget än den, som utrikesministern
nu, efter hans senaste uttalande att döma, hyllar, bör till alla delar upprätthållas
under nuvarande orosfyllda tid.

Vid sådant förhållande synes det särskilt betänkligt — och det är framför
allt detta, som vi i vår motion framhållit — att 1925 års beslut icke kommit
lill utförande. Varken i fråga örn personal eller material stå vi på den ståndpunkt,
som år 1925 avsågs, och en rättelse härutinnan bör då snarast komma
till stånd. Våra yrkanden i den föreliggande motionen ha gått ut på, att åtminstone
hålla den effektivitet i försvarsordningen, som majoriteten här i
riksdagen 1925 fastslog.

Vad värnpliktskontingenten beträffar har förra årets beslut — detta ödesdigra
beslut örn inställandet av övningarna för vissa kategorier av värnpliktiga
— medfört en betydande minskning av tillgången på utbildade värnpliktiga,
vilket jag inte närmare behöver utveckla. Nu ha vi velat neutralisera
verkningarna av detta olyckliga beslut, ett beslut, vars orimlighet även rego -

Nr 24.

Onsdagen flen 11 april.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
ringen nu synes lia fått klart för sig, och vi lia velat göra detta på ett sätt,
som de militära^ sakkunniga funnit lämpligt. I trots härav har riksdagen inte
velat tillmötesgå våra krav, och jag endast erinrar örn detta.

Samma sakliga utgångspunkt föreligger beträffande våra övriga krav angående
personalen. De grunda sig ytterst på förslag av de militära myndigheterna,
ehuru regeringen inte ansett sig behöva eller böra framlägga dem
för riksdagen. Betydelsen av att detta sker och att hänsyn tages till myndigheternas
äskanden framgår med full tydlighet, då det nu gäller vårt av
utskottet avstyrkta förslag rörande arméns och marinens reservstater. Utskottet
hänvisar till, att detta förslag örn reservstater av chefen för generalstaben,
i vad detsamma naturligtvis då angår armén, alltjämt är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Jag vill då framhålla, att chefen för generalstaben påpekar,
att örn hans plan för reservstatens uppsättande icke kommer till utförande,
bortfaller möjligheten icke blott att organisera de i 1925 års förvarsproposition
omnämnda och förutsatta reservtrupperna utan även att bibehålla de
i härordningen ingående truppförbanden vid den 1925 avsedda nivån. En
så betänklig utveckling måste enligt min uppfattning förhindras. Den innebär
nämligen en ytterligare minskning av försvarsberedskapen under det mått,
som 1925 avsågs, och det måttet måste väl åtminstone få anses tilltaget i det
blygsammaste laget.

Icke heller i fråga om anslaget till undervisning m. m. har utskottet funnit
anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag och avstyrker fördenskull
vårt motionsvis framförda yrkande. Det måste väl dock anses ganska uppenbart,
att en bristande utbildning av arméns personal innebär en försämring
av arméns användbarhet. De inskränkningar i befälsutbildningen, som redan
förut skett, ha utövat ett synnerligen ogynnsamt inflytande på denna, och ett
fortsättande på samma väg skulle medföra än ogynnsammare konsekvenser.
Härvid, herr talman, måste man ju beakta, att just i en armé, där de värnpliktigas
duglighet på grund av kort utbildningstid är relativt ringa, måste
man söka att i desto högre grad öka befälets användbarhet. Även i detta
syfte är det nödvändigt, att fälttjänstövningsanslaget upptages till av oss
motionärer angivet belopp, men utan någon motivering avstyrker utskottet
detta vårt förslag. Örn försvarsberedskapen skall kunna upprätthållas är det
nödvändigt, att större fälttjänstövningar och fältövningar åter kunna avhållas
årligen i den utsträckning, varmed 1925 års härordning räknade. Det går inte
att beträffande fjärde huvudtitelns anslag begagna sig av denna huvudtitel
såsom en budgetregulator utan hänsyn till de bestående olägenheter, som
uppstå härav. Jag anser mig böra särskilt framhäva detta, när det gäller
fälttjänstövningsanslaget, enär utskottet beträffande detta synes ha motiverat
sitt avslag med en hänvisning till den nuvarande statsfinansiella situationen.
Denna har emellertid icke ansetts böra hindra andra anslagsäskanden
av enligt vår uppfattning mindre betydelsefull natur än detta, som är ett
bland de viktigaste anslagen.

Motsvarande synpunkter till dem jag här utvecklat beträffande armén gälla
naturligen också i samma mån marinen och flygvapnet, vadan jag icke behöver
närmare utveckla den saken, då det ju endast bleve ett återupprepande.

Kommer jag så till frågan om materielen, vill jag genast framhålla —
ehuru det för närvarande är fråga endast örn en del av det anslag, som begäres
— att på det området utvecklingen gått därhän, att högst betydande
belopp skulle erfordras för att en tillfredsställande försvarsberedskap kunde
anses vara uppnådd. Emellertid ha vi begränsat oss till att begära anvisande
av medel nu allenast i sådan utsträckning, att den år 1925 beslutade eller
beräknade årskvoten verkligen kommer krigsmakten till godo för det ändamål

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
och inom den tid, som avsetts. Det framgår av vår motion, att en hel del anslag
under rubriken »engångskostnader» liksom »anslag för flottans underhåll»
under de senaste åren blivit så reducerade, att den planerade anskaffningen
och det nödiga underhållet icke kunnat ske. Visserligen har genom
särskilda medelsanvisningar som vi veta en viss anskaffning kommit till stånd
utanför den år 1925 beslutade ramen, men den har huvudsakligen gällt då
icke beräknade ändamål. Beträffande den materiel, som i vår motion berörts,
har emellertid behovet beräknats så snävt, att det måste anses orimligt att,
såsom de senaste åren skett, fastställa anslagen under de årsbelopp, varmed
man år 1925 ansåg sig böra räkna. Det torde väl icke råda något tvivel örn
att den materiella försvarsberedskapen genom dessa anslagsreduceringar liksom
genom andra åtgärder från statsmakternas sida undergått en successiv
minskning vida under det mått, som 1925 angavs. Olägenheterna därav framträda
i närvarande läge med särskild styrka. Redan år 1925 framhävdes
nödvändigheten av att få till stånd en modernisering av krigsmakten — icke
minst armén. Efter de uppgifter försvarskommissionen lämnat rörande innebörden
av dess undersökningar synes man berättigad till den uppfattningen,
att kommissionen anser en ytterligare modernisering på materielens område
erforderlig. Ett bifall till det krav, som vi framställt, förefaller under sådana
förhållanden desto mera befogat, som .man därigenom skulle förbereda
och underlätta genomförandet av en blivande försvarsreform. En anledning
till ökning av anslagen för bestridande av engångskostnader för materielanskaffning
samt för underhåll av flottans fartyg och byggnader ävensom för
anskaffning av flygmateriel synes så mycket mer föreligga, som de sålunda
anslagna medlen skulle vara ägnade att medverka till arbetslöshetens minskande,
och för det ändamålet vill man ju tillgripa utvägar, vilka förefalla
vida mindre befogade än den av oss i vår motion förordade. Som jag redan
förut antytt, gäller det för närvarande endast en del av ifrågavarande anslag,
vilka vi önska ökade, men jag har ansett det angeläget att i detta sammanhang
få giva uttryck åt vår principiella inställning till hela materielanskaffningsproblemet.

År efter år ha vi nödgats motionsvis begära anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande. Den nuvarande regeringen och andra partiers representanter
ha enständigt vägrat att tillgodose den frivilliga skytterörelsens anslagsbehov.
Anledningen därtill synes ju så mycket mera oförklarlig, som
ifrågavarande anslag avser ett ändamål, som icke blott är till försvarets obestridliga
nytta utan också måste anses ägnat att särskilt tillgodose de mindre
bemedlade i landet. Det är, herr talman, de små skytteföreningarna och de
ekonomiskt mindre väl situerade skyttarna, som främst äro i behov av det
stöd, som statsanslaget utgör. Trots detta har utskottet funnit sig böra föreslå
ett anslag för det frivilliga skytteväsendets befrämjande, varav endast
12,725 kronor i verkligheten kunna anses komma de aktiva skyttarna till
godo. Redan har den nedsättning av skytteanslaget, som förra året kom till
stånd, visat sina ogynnsamma verkningar i form av en oroande ökning av
antalet upplösta skytteföreningar. En fortsatt begränsning av statsunderstöd
ned till det obetydliga belopp, som utskottet förordar, måste förväntas få för
hela den ur försvarssynpunkt så viktiga skytterörelsen verkningar, örn vilka
jag icke kan använda annat uttryck än att de äro katastrofala för verksamheten.

Det synes mig till sist angeläget att understryka, att försvarsberedskapens
tillgodoseende i våra dagar är en angelägenhet, vilken mer än de flesta andra
måste vara föremål för vår uppmärksamhet. Inte nog med att riksdagens
beslut år 1925 baserades på förhoppningar, som sedermera visat sig icke gå

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
i uppfyllelse, därutöver har under de därpå följande åren så mycket försummats,
att det nu är nödvändigt att bättra det som brister. Att härvid gå till
en verkligt genomgripande reform är ju i och för sig högeligen påkallat men
låter sig av skäl som vi alla känna icke göra. Desto viktigare är det väl då,
att i de delar, vilka kunna bli föremål för vår omvårdnad, låta denna komma
till uttryck i ansvarsmedveten handling. Det är icke nog med att, såsom
från regeringens och densamma närståendes sida sker, framhålla det farliga
läget och behovet av omsorg örn landets försvarskrafter. Det gäller främst
att verkligen göra något, att begagna de möjligheter som stå oss till buds för
försvarsberedskapens höjande.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att påtala den ytterligt torftiga
motivering utskottet anfört för sina avstyrkanden av de ur försvarssynpunkt
betydelsefulla förslag, vilka vi framfört. Är det månne så, att några sakskäl
icke kunnat anföras, eller har det varit omöjligt för utskottsmajoriteten att
frigöra sig från förut intagna ståndpunkter? Jag vill då erinra örn att försvarsfrågan
i ett flertal demokratiskt styrda länder just nu med hänsyn till
den senaste tidens utrikespolitiska utveckling på ett alldeles påtagligt Sätt
lyfts upp över partierna. Schweiz har visat vägen, och nu senast ha, som
man finner av uppgifter från Holland, de radikala elementen därstädes deklarerat
sin uppslutning kring det nationella försvaret. När det gällde nedrustningen,
tvekade Sveriges riksdag icke att gå i spetsen för att, som det hette,
giva andra stater ett exempel. Det synes mig, som örn tiden nu kunde vara
inne, nu när tunga moln äro lägrade vid horisonten och över våra huvuden,
såsom statsrådet Vennerström uttryckt sig, att vi från vår sida följde deras
exempel, vilka i osjälvisk omsorg örn rikets sannskyldiga nytta lämna doktrinära
nedrustningskrav och i stället skänka sin anslutning till strävandena att
skapa ett effektivt, nationellt försvar.

Ingen vet, herr talman, när ofreden kan stå för dörren. Men örn den stunden
kommer, ligger det makt uppå, att vi ha ett säkert lås för rikets port.
Till det målet syfta — i all sin av oss insedda begränsning — de åtgärder,
till vilka jag nu begär riksdagens bifall. Även örn jag nu icke har något
yrkande under denna punkt, komma från vår sida yrkanden att framställas vid
olika punkter, där reservationer äro avgivna.

I detta yttrande instämde herrar andre vice talmannen Magnusson och Holmdahl,
fröken Wellin samt herrar Nylander, Thorell, Lundqvist, Ossbahr, Arnemark,
Anderson i Norrköping, Laurén, Olsson i Blädinge, Jacobsson, Persson
i Fritorp, Lundell, Gustafsson i Välsnäs, JJhansson i Krogstorp, Christiernsson,
Hagberg i Malmö, Lindskog, Hedberg, Björck i Kristianstad, Andersson
i Lindome, Hingård, Pehrsson i Göteborg, Sefve, Gustafson i Kasenberg,
Leffler, Olsson i Staxäng, Hansson i Hönö, Larsson, Persson i Grytterud,
Nilsson i Karlstad, Westerdahl, Aronson, Holmström, Budén, Sandström,
Brännström, Lindmark, Hedlund i Häste, Meyerhöffer, Hansson i Vännäsby
och Lithander.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Man ställer sig
onekligen frågande, örn det bästa sättet att markera lyftningen av försvarsfrågan
över partierna är att inleda denna debatt med en partidemonstration.
För egen del anser jag icke anledning föreligga att följa herr Lindman in på
en utförlig debatt i försvarsfrågan. Det är uppenbart, att vad som hänt på
det internationella området under de senaste åren är av den karaktär, att många
av.oss kunna finna anledning att revidera vissa ståndpunkter, som vi haft
tidigare vid vårt bedömande av frågan. Men när det hänvisas till vad som

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
skett i vissa andra länder och detta sker under den formen, att man inbjuder
oss att — som herr Lindman uttryckte sig — följa anvisningarna från de
radikala elementens sida, vilka slutit upp kring det nationella försvaret, så
kan jag replikera därpå, att i den punkten behövs från vår sida ingen förändring
av vår ståndpunkt. Den svenska socialdemokratien har aldrig förnekat
det berättigade i ett nationellt försvar och har heller icke vägrat att
vara med, så långt det efter vårt bedömande varit nödvändigt att tillgodose
det nationella försvaret. Det är icke här fråga örn, huruvida man vill sluta
upp kring det nationella försvaret eller icke, utan örn ett bedömande, på vad
sätt det i en ny situation skall vara möjligt att tillgodose de anspråk, som vårt
försvar med skäl kan ställa. Huruvida detta bör ske genom att riksdagen
i anledning av motionsvis framlagda förslag gör tillfälliga ändringar, är högst
tvivelaktigt. När regeringen har ansett sig böra i år liksom tidigare begränsa
utgifterna under fjärde huvudtiteln på ett sådant sätt, att det med skäl
kan sägas, att man icke fullt tillgodosett anspråken i 1925 års försvarsbeslut,
så veta alla, att detta uteslutande beror på de statsfinansiella förhållandena.
Det blev nödvändigt redan under den föregående regeringen att göra starkare
inskränkningar i ekonomiskt hänseende än vad genomförandet av 1925 års
härordning i och för sig motiverade, och sedan den förra regeringen slog in
på den linjen, hava ingalunda sådana förändringar inträtt i de statsfinansiella
förhållandena, att det blivit möjligt att gå över till en mera rundhänt behandling
av fjärde huvudtiteln.

Man rekommenderar här bl. a., att riksdagen nu skall fatta vissa beslut
i materielfrågor. Som herr Lindman erinrat örn, ligger frågan om försvarsorganisationen
under behandling i försvarskommissionen. De antydningar,
som framkommit, rörande de linjer, efter vilka sekretariaten inom kommissionen
arbeta, ge icke tillräcklig upplysning för att man skall kunna bedöma
vilka former som komma att förordas som lämpliga för organiserandet av vårt
försvar. Det råder på den punkten även bland de mest försvarsintresserade
och bland de sakkunniga mycket delade meningar. Några lägga tyngdpunkten
på flygvapnet, andra lägga tyngdpunkten på marinen, men alla måste inse,
att om någon väsentlig utökning skall kunna ske på ett område, så måste
man överväga, huru detta skall kunna kompenseras med inskränkningar på
andra områden. Det är därför inte utan vidare klart, att man, örn riksdagen
nu beviljar ett större anslag till viss materiel, åstadkommer, såsom herr Lindman
här uttalade, ett förberedande av en blivande försvarsorganisation, ty
denna kommer säkerligen att gå efter andra linjer än de nuvarande. Det
skulle kunna inträffa, att riksdagen i detta ögonblick visar välvilja på sådana
områden, där man, när en gång en sammanhängande diskussion skall
tagas upp örn frågan i hela dess vidd, kanske skall finna, att inskränkningar
kunna göras. Jag tror därför inte, att det är en klok politik att nu, innan
man har alltsammans överskådligt, förfara så som från herr Lindmans sida
rekommenderats.

De statsfinansiella skälen gälla i dag på samma sätt, som när propositionen
framlades, och från regeringshåll kan det icke förordas, att riksdagen skrider
till en utökning av anslagen utöver vad Kungl. Majit har föreslagit. Från
vårt håll äro vi lika angelägna — jag vågar alldeles speciellt giva den deklarationen
å regeringens vägnar — att lyfta försvarsfrågan över partistriderna.
Det var min förhoppning år 1925, att så skulle kunna ske, men beslutet
då hade icke väl fattats, förrän en stor partipolitisk kampanj inleddes mot
beslutet. Vill man verkligen lyfta försvarsfrågan över partierna, så tror jag
det är berättigat att till dera, som utge sig för att vara mest försvarsvänliga,
likta en hemställan att överväga, huruvida deras taktik är den riktiga. Jag

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
kari icke underlåta att uttala den uppfattningen, att man just nu alltför ivrigt
försöker utnyttja försvarsfrågan partipolitiskt. Det är nog angeläget från
olika sidor att justera både sina uppfattningar och sina metoder åtskilligt,
innan vi kunna nå det önskade resultatet att behandla försvarsfrågan utan
att detta skall ske efter partilinjer.

Herr Brädefors: Herr talman! »Militarismens miljoner till de arbetslösa»

var socialdemokratiens paroll i valrörelsen år 1932. Man kan nu fråga sig
på vilket sätt socialdemokratien hållit detta vallöfte och använt denna paroll.
Örn man ser på den framlagda propositionen med dess äskanden till försvarsväsendet
och sedan tar del av utskottets utlåtande, så konstaterar man, att
anslagskraven i år äro betydligt högre än vad den socialdemokratiska regeringen
i fjol äskade för samma ändamål. Det är med i runt tal 17 miljoner
kronor, som man höjt anslagskravet i år. Örn man då erinrar sig de där vallöftena,
som gåvos i senaste valrörelsen, att militarismens miljoner skulle tilldelas
de arbetslösa, så måste man finna det anmärkningsvärt att samtidigt
som utgifterna för militärändamål ökats med dessa 17 miljoner, så har hjälpen
till de arbetslösa minskats i jämförelse med vad som beslutades av riksdagen
i fjol.

Man frågar sig då, varför den socialdemokratiska regeringen bär ökat anslaget
till militarismen så att anslagssumman i år är betydligt högre än i
fjol. Ja, herr Lindman har här i debatten talat örn orsaken, då han sagt, att
det är det utrikespolitiska läget som är sådant, att man inte kan gå in för
att minska de militära utgifterna. Han refererar också till hans excellens
utrikesministern, som har ungefär samma syn på saken, nämligen att det utrikespolitiska
läget fordrar att vi lia en militarism, att vi ha ett starkt försvar
här i landet. Man skulle då kunna fråga: Varifrån hotar då denna utrikespolitiska
fara, som såväl utrikesministern som herr Lindman anse, att vi
måste skydda oss emot med detta starka försvar? Ja, jag har studerat under
ett års tid den press, som står herr Lindman närmast, nämligen högerpressen,
jag har sett, hur man där talat örn försvarsfrågan och på vad sätt
man motiverat de ökade försvarsutgifterna. Jag har då funnit, att man i högerpressen
alltid påpekar, att denna fara kommer från Sovjetunionen. I all
den propaganda, som bedrives, liksom vid möten och föredrag framhålles, att
faran för Sverige kommer från Sovjetunionen och att det är mot detta land,
som man skall rusta. I de olika rustningar som företagas, i de militära övningar
som hållas, i allting framkommer det, att det är just mot Sovjetunionen
man riktar sig. Sålunda kan man se, hurusom på de militära övningsplatserna
man framställer sovjetryska rödarmister i form _ av dockor, som
man sedan har till mål för skjutningar, och genom dylika åtgärder vill
man naturligtvis göra gällande för den svenska arbetarklassen, att det är
dessa ryska soldater, som äro våra fiender i nästa krig.

Det är inte så länge sedan man aktualiserade en framkonstruerad spökflygare
här i landet. Och varför gjorde man det? Jo, det kom också mycket
tydligt fram i högerpressen och även i andra borgerliga tidningar. Meningen
med denna spökflygare var att framför allt motivera behovet av ökade
rustningar i form av bombaeroplan m. m. sådant. Men det framkom också
någonting annat. I den borgerliga pressen fick man läsa fantastiska berättelser
örn spökflygaren i olika avseenden, där det hette, att denna spökflygare
skulle vara av ryskt ursprung. När man i Dalarna hade hittat på ett skämt
med spökflygaren och det hade ramlat ned några papperslappar på isen, så
skrev Nya Dagligt Allehanda, att det märkvärdigt nog inte fanns några
ryska bokstäver på dessa papperslappar. När det gäller de militära frågor -

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
na, går allting ut på att söka få fram den inställningen, att faran för Sverige
hotar från Sovjetunionen och att alla rustningar böra inriktas på att
möta faran från just detta land.

Herr statsministern har gjort ett erkännande här och sagt, att det är händelserna
ute i världen under de senaste åren, som ha gjort, att »många av
oss», som herr statsministern yttrade, måste revidera sin tidigare uppfattning
örn försvarsfrågan. Ja, den som känner såväl statsministerns som även
försvarsministerns tidigare åsikter örn försvarsfrågan i ett kapitalistiskt land —
när jag säger tidigare, menar jag mycket långt tillbaka i tiden — är det inte
svårt att medge, att statsministern har rätt i att både han och försvarsministern
och många andra av det socialdemokratiska partiets ledande män ha reviderat
sin uppfattning i försvarsfrågan, så att deras uppfattning på den punkten nu
är raka motsatsen till vad den tidigare var; deras uppfattning är nu försvarsvänlig
istället för att den tidigare har varit försvarsfientlig.

Det var ett annat yttrande i herr statsministerns anförande, som också är
av ganska stort värde, och det var, när han sade, att det statsfinansiella läget
hindrade äskanden av större anslag till militarismen i dag. Av detta yttrande
måste man få den uppfattningen, att, därest det statsfinansiella läget
vore bättre, så skulle inte socialdemokratien ha någonting emot att ännu mera
öka anslagen till den borgerliga militarismen för att därmed skapa ett starkt
försvar för kapitalismens Sverige. Och vad den förhoppningen angår, som
herr statsministern uttalade, att man skulle lyfta försvarsfrågan över partierna,
så tror jag, att den förhoppningen redan är förverkligad här i Sverige
i vad angår de borgerliga partierna och det socialdemokratiska partiet. Man
har redan lyckats lyfta försvarsfrågan över partierna i detta hänseende, men
man kan aldrig lyfta denna fråga över klasserna; det parti, som representerar
arbetarklassen, kan aldrig lyfta försvarsfrågan över klassintressena i
ett kapitalistiskt samhälle.

Vi kommunister ha redan tidigare bär i kammaren markerat vår ställning
till den borgerliga militarismen genom att yrka avslag på hela den militära
budgeten, och vi göra så även i år. Efter den motivering som jag redan förebragt
och när vi dessutom veta, att militarismen icke endast är avsedd att
användas mot den s. k. yttre fienden utan dessutom kan användas och bevisligen
även här i Sverige har använts mot den s. k. inre fienden, mot arbetarklassen,
vid de sociala striderna, så borde det väl stå klart, att arbetarklassens
representanter naturligtvis inte kunna gå med på att uppehålla en
makt. som även tages i anspråk gentemot arbetarna i deras kamp för en
bättre existens.

Jag har redan vid fjolårets riksdag framfört dessa synpunkter i militärfrågan,
men som vi veta beviljade fjolårets riksdag liksom tidigare riksdagar
högsta möjliga militära anslag, och trots vårt avslagsyrkande_ kommer riksdagen
naturligtvis även i år att bevilja dessa medel till militarismen. Vi
sade redan i fjol, att under sådana förhållanden är det icke så märkvärdigt,
att vi från vårt partis håll säger till dem, .sorn av tvång komma till de militära
förläggningarna, att de uppträda där såsom arbetarklassens män, så
att de må veta, på vilket sätt de skola uppträda inom den kapitalistiska armén
vid ett sådant tillfälle, när denna armé och den kapitalistiska militarismen
ställas mot arbetarklassen och dess intressen, och så att arbetarna må
visa när de Wiva mobiliserade inom dessa arméer, på vilken sida de komma
att stå och vem som är deras fiende.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka avslag på den föredragna
punkten, vilket betyder, att jag principiellt yrkar avslag på hela
försvarsbudgeten, alltså på alla punkter under statsutskottets utlåtande nr 4.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! Som kammaren behagade finna, är detta
utskottsutlåtande åtföljt av ett dussin reservationer, som ansluta sig till de
motioner i fråga om försvaret, vilka blivit väckta av riksdagens högerpartier
vid denna riksdag. Dessa motioner bygga i sin ordning på de viktiga framställningar
från myndigheterna, vilka icke blivit av Kungl. Maj:t tillgodosedda
i statsverkspropositionen. Motionerna äro sålunda icke att betrakta såsom uttryck
för högerpartiets ståndpunkt i försvarsfrågan. De kräva ju icke någon
som helst utbyggnad av försvaret, och de kunna således icke heller anses föregripa
den nu pågående försvarsutredningen.

Uppgiften för dessa motioner är att söka tillse, att försvarets styrka upprätthålles
vid den nivå, som riksdagen beslöt 1925. Hans excellens statsministern
framhöll nyss, att det skulle vara de statsfinansiella svårigheterna,
som voro anledningen till att man nu gått under det beslut, som han själv
var med örn att fatta 1925. Jag vill visst inte bestrida, att så är fallet, men
vi på högerkanten anse försvaret vara ett så viktigt statsändamål, att det i
första rummet bör tillgodoses. Det är icke alls kring 1925 års försvarsbeslut,
som högern slår vakt. Vi ha ingen del i det beslutet, och således ingen anledning
att slå vakt örn detsamma. Men vi vilja starkt fasthålla vid den uppfattningen,
att har riksdagen beslutat sig för ett försvar av en viss styrka,
så skall den styrkan upprätthållas ända tills riksdagen fattar beslut om en
ny form av försvaret. En annan uppfattning skulle ju medföra att ju grundligare
och längre vi undersöka försvarets behov, desto sämre skulle försvaret
komma att bli, och det är väl ändå inte dit, som riksdagen avser, att vi
skola komma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till punkt 1 i det föreliggande
utskottsbetänkandet.

Herr Lindman: Herr talman! Med anledning av det anförande, som hans
excellens statsministern hade omedelbart efter det jag yttrat mig, ber jag endast
att få göra några erinringar.

Hans excellens statsministern framhöll, att man på olika håll haft anledning
revidera sina ståndpunkter i försvarsfrågan, och jag förstår ju, att så är
fallet. Men den revision, som skulle kunna ske beträffande statsministern och
hans parti, bör Väl i varje fall icke innebära, att man går under vad det socialdemokratiska
partiet år 1925 fick genomfört här i riksdagen. Här är ju, som
herr Holmgren påpekade och som jag själv nyss framhöll, icke fråga om annat
än att upprätthålla vad man år 1925 var med örn. Motionärerna här gå ut
på att skapa möjligheter att hålla denna organisation vid liv, att hålla den
effektiv, och det är av den anledningen, som vi önskat att få t. ex. sådana
viktiga anslag som övningsanslaget m. fl. uppförda, i stället för att de, såsom
här föreslagits, antingen skola helt och hållet indragas eller betydligt
beskäras. Jag tänker här särskilt på anslaget till fälttjänstövningarna, ett
utomordentligt viktigt anslag, som jag nyss tillät mig påpeka, och som väl
även från hans excellens statsministerns sida måste så betraktas.

Hans excellens statsministern påpekade de statsfinansiella förhållandena,
och det förstår ju var och en, att dessa förhållanden äro mycket svåra och besvärliga.
Det förefaller mig dock, som örn ett anslag, sådant som det jag
nyss talat örn, nämligen övningsanslaget, väl ändå är ett sådant anslag, som
man år 1925 under alla förhållanden ansåg skulle utgå och som rent av borde ha
prioritet framför en hel rad andra äskanden på andra håll. Jag menar, att
det går inte i detta fall att bara skjuta skulden på det statsfinansiella läget,
ty drager man ut konsekvenserna härav, så vet man ju inte var man stannar.
Då skulle Kungl. Maj :t med sina anslagsäskanden under fjärde huvudtiteln

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
kunnat gå ännu längre på indragningarnas och beskärningarnas väg. Varför
stanna just där man nu har stannat? Ja, man har fått göra ett bedömande
och ett avvägande, säger statsministern som svar på denna fråga. Det är
klart att så är, men anslag för sådana utomordentligt viktiga ändamål som
dem jag nu antytt skulle dock, menar jag, under alla förhållanden utgå. Det
är beklagligt, att en folkrepresentant som herr statsministern, som var med och
genomförde 1925 års försvarsordning, icke vill erkänna riktigheten härav och
vara med om dessa anslag.

Det är vidare alldeles klart, att hans excellens statsministern skulle skjuta
fram försvarskommissionen, då det är fråga örn anskaffning av materiel. Han
säger, att man ju inte vet, vad försvarskommissionen kan komma med. Här
kunna ju komma förslag, säger han, som göra att anslag, som nu beviljas på
ena eller andra punkten, skulle bli så att säga onyttiga, t. ex. därigenom, att
de avse anskaffningar av materiel, som sedermera icke kommer i fråga på
grund av vad försvarskommissionen föreslår i sitt kommande utlåtande. Men
därvidlag vill jag påpeka, att de blygsamma förhöjningar beträffande materielen,
som här begärts och som bl. a. hänföra sig till intendenturmateriel, sjukoch
veterinärvårdsmateriel samt ingenjörsmateriel, de avse väl ändå sådant,
som alltid kommer i fråga, och därför kan det ju inte vara någon risk för att
dessa saker icke skulle komma att behövas.

Sedan lia vi det anslagsändamål, som hans excellens statsministern väl i
främsta rummet hänsyftar på, nämligen underhåll av flottans fartyg och byggnader
m. m. Beträffande det anslaget yttrar ju herr försvarsministern i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln att »ehuru jag i likhet med marinförvaltningen
anser en höjning av ifrågavarande anslag vara synnerligen önskvärd,
finner jag mig på grund av det statsfinansiella läget förhindrad att föreslå
någon dylik höjning utan hemställer, att anslaget för nästa budgetår
upptages med samma belopp som för det nu löpande budgetåret», d. v. s. med
ett lägre belopp än vad myndigheterna beräknat. Vilka förslag som än må
komma från försvarsberedningen beträffande materielen — sjökrigs- eller
flygmateriel, fältartilleri- eller annan materiel — är det väl ändå alldeles givet,
att den materiel, som vi nu ha, skall underhållas, tills dess den blir utmönstrad.
Icke lär väl i alla fall försvarskommissionen komma att föreslå,
att man skall göra som tyskarna gjorde vid Scapa-Flow, d. v. s. sänka flottan
för att bli av med den, utan vi vilja väl ha kvar den flotta, som vi ha, och då
skall man också underhålla den. Ingen lär väl kunna föreställa sig, att anskaffning
av flygmateriel icke skulle komma att behöva göras, eller att försvarskommissionens
förslag skulle gå i den riktningen, att den materiel, som
vi nu ha motionerat örn skulle bli obehövlig. Flygstyrelsen har särskilt hänvisat
till att totalhaverierna uppgått till en summa av 579,000 kronor. Beträffande
flyget kommer man nu till ett anslagsäskande beträffande materielen,
som till och med är lägre, än man kom till i fjol.

Vad hans excellens herr statsministern yttrade örn partipolitiska synpunkter
vill jag knappast bemöda mig om att giva något svar på. Det är ett sådant
argument, som icke biter det allra minsta på min uppfattning. Jag har min
uppfattning örn detta, och hans excellens herr statsministern har sin. Men
varför skall man i ett statsministeriellt anförande i riksdagens andra kammare
behöva säga, att man Auli utnyttja försvarsfrågan partipolitiskt, som jag tror
att orden folio. Det är ett tal, som icke är riktigt. Det behöver icke vara
partipolitik med i spelet, därför att man har en annan uppfattning än hans
excellens statsministern. Örn jag har den meningen, att detta viktiga anslag
behöves, så framhåller jag det, och det gör jag i riksdagen såsom varande det

Andra kammarens protokoll 1934. Nr Sh. 2

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
forum, där jag kan framföra sådana saker och få något gehör därför. Men
man skall icke kalla det för att man vill utnyttja försvarsfrågan partipolitiskt.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Herr Lindmans
nu hållna anförande giver mig endast anledning att erinra örn, att mitt uttalande
rörande resultatet av försvarskommissionens arbete var direkt föranlett
av vad herr Lindman, med hänvisning till vissa upplysningar rörande kommissionens
arbete, yttrade, nämligen att man genom att följa de förslag, som
här föreligga reservationsvis, skulle underlätta arbetet för en kommande försvarsreform.
Det var på den punkten, som jag ville giva en tankeställare.
Eftersom vi ännu icke ha någon föreställning om, hur försvarsreformen kommer
att te sig, kan det heller icke vara möjligt att förbereda den genom vissa
beslut.

I fråga örn partipolitiken vill jag endast hänvisa till vad som ständigt försiggår.
Jag tror icke att kammarens ledamöter ha så svårt att finna exempel
på, hur man partipolitiskt utnyttjar försvarsfrågan.

Herr talmannen gav nu för kort genmäle ordet till

Herr Lindman, som yttrade: Herr talman! Beträffande hans excellens herr
statsministerns sista anförande vill jag endast säga, att vad jag i mitt första
anförande yttrade örn, att man skulle kunna underlätta arbetet för en blivande
försvarsreform, tror jag mig ha framhållit ännu starkare i mitt andra
anförande, då jag ju påvisade, att man beträffande intet av de av oss föreslagna
anslagen kan säga, att det kommer att förhindra eller kommer i vägen
för försvarskommissionens blivande förslag.

Det är helt enkelt omöjligt eller otänkbart att påstå, att man, när försvarskommissionens
betänkande kommer, icke skulle anse, _ att man måste
underhålla de flottans fartyg, som man har, eller vår sjökrigsmateriel i övrigt,
eller att det icke skulle behövas någon flygmateriel.

Vidare anförde:

Herr Jeppsson: Herr talman! Då jag redan på denna punkt begärt ordet,
har det skett därför, att den debatt, som här pågår, och som påbörjades av herr
Lindman, väl kan betraktas som principdebatten beträffande fjärde huvudtiteln
vid innevarande års riksdag. Jag har då ansett mig med herr talmannens
benägna tillstånd böra i några få ord klargöra min och mina meningsfränders
ställning till det föreliggande utlåtandet.

Herr talmannen och kammarens ärade ledamöter torde finna, att jag och
mina meningsfränder inom utskottet på alla punkter biträtt utskottets förslag.
Vi ha icke ansett oss i någon av de punkter, där högerreservanterna reserverat
sig, kunna biträda dessa yrkanden. Varför vi icke gjort det,^ har hans excellens
herr statsministern redan i viss utsträckning klargjort, då. han talade om
det pågående arbetet inom försvarskommissionen. Vi ha nämligen ansett, att
man under det pågående utredningsarbetet icke bör bidraga till att genom att
vidtaga olika åtgärder här och där i huvudtiteln på något sätt föregripa försvarskommissionens
blivande ställningstagande och därav föranledda förslag
och därmed också statsmakternas kommande behandling av detta ärende.

Då en föregående ärad talare, herr Holmgren, sade, att den föreliggande
högermotionen visst icke kan betraktas såsom högerns ståndpunkt i försvarsfrågan,
finner jag detta ganska anmärkningsvärt. Jag förstår emellertid mycket
väl, vad han menar därmed. Detta giver mig dock anledning att säga, att
jag tror icke, att man, när man således endast går in för att, örn jag får an -

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
vända uttrycket, lappa litet här och där på det nuvarande försvarsväsendet,
har anledning tillskriva ett dylikt plåstrande på försvarsväsendet så värst stor
betydelse. Om det verkligen skulle komma att gälla, och den stunden skulle komma
— jag hoppas verkligen innerligt att så ej må komma att ske — att Sverige
skulle behöva använda sina försvarskrafter för värnandet av sin frihet och
självständighet, då tror jag, att det här plåstrandet, som föreslås från högerpartiets
sida, icke skulle komma att ha så värst stor och avgörande betydelse.
Våra möjligheter att värna om vår frihet och självständighet skulle knappast
bero därpå. Vi böra se frågan i större sammanhang, och det är väl ganska
troligt, att när försvarskommissionen en gång kommer med sitt förslag, kommer
detta att medföra, skulle jag tro, hos många åtminstone en revidering av
begreppen örn vad som är mest tjänligt för vårt försvar. Men jag vill också
säga, att jag tror icke, att det är till någon fördel för vårt försvar eller för
vårt land överhuvud taget, att man i denna tid och vid denna behandling av
försvarsfrågan söker att inom riksdagen eller annorstädes demonstrera ett visst
partis speciellt försvarsvänliga inställning. Jag tror icke, att det är ägnat
att, som vi alla önska och jag för min del också uttalat, lyfta försvarsfrågan
över partierna.

Bakom utskottets yttrande står dock samlad en överväldigande del av riksdagen.
Där bakom står det socialdemokratiska partiet, bondeförbundet och de
frisinnade, och jag skulle tro i huvudsak även liberalerna. Det är en ganska
aktningsvärd samling, och jag tror, att man gagnat försvaret och därmed vårt
land minst lika mycket, örn man icke här dragit upp en så skarpt avgränsad
linje, mellan denna majoritet och ett annat parti här i riksdagen, vars försvarsvänlighet
och fosterlandssinne jag icke på något sätt underkänner utan tvärtom
vill giva mitt fulla erkännande.

Man säger här, att man bara vidhåller ett fullföljande av 1925 års försvarsbeslut.
Jag skall icke ingå i någon närmare granskning av i vilken mån man
genomfört detta beslut eller icke. Men ett står dock fast och det är, att marn
icke bara har hållit sig till den kostnadsram, som man tänkte sig beträffande
försvarsutgifterna enligt 1925 års beslut utan även överskridit den. Även
det förslag, som från Kungl. Maj:ts sida föreligger beträffande 4:e huvudtiteln
och som i runt tal slutar på en kostnadssumma av 114 miljoner kronor
överstiger den kostnadsram, som man tänkte sig år 1925. När man därtill
lägger att man, som vi alla veta, avser att även av ett annat anslag, som
Kungl. Maj:t har begärt, nämligen anslaget till statsbeställningar i avsevärd
utsträckning tillgodose försvarsväsendets materielbehov, kan jag åtminstone
icke gå med på den uppfattningen, att man i fråga örn kostnaderna skulle ha
underskridit den kostnadsram, som man tänkte sig vid 1925 års försvarsbesluts
genomförande.

Ja, herr talman, jag har, som jag redan i början av mitt anförande erinrade
om, velat redan i början av debatten säga detta. Jag anser mig därför icke heller
i fortsättningen behöva upptaga kammarens tid med att hålla anföranden vid
de olika punkter, där reservationer förekomma, möjligen med undantag av en
punkt.

Jag ber, herr talman, att vid denna punkt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar förste vice talmannen Bengtsson* Ågvist, Olsson
i Ramsta, Olsson i Rimforsa och Björling.

Herr Ossbahr: Herr Jeppsson vände sig mot det påstådda plåstrandet på
försvarsordningen, vartill högern skulle göra sig skyldig genom sina förslag
i olika hänseenden. Det är emellertid så mycket mindre ett plåstrande på

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

1925 års försvarsordning från vår sida, som vi tvärtom önska att riksdagens
majoritet vid det här laget åtminstone skulle vilja stå kvar på den ståndpunkt,
varåt den gav uttryck år 1925. Det är i stället vi, som å vår sida måste reagera
mot det naggande på t. o. m. 1925 års försvarsbeslut, som skett genom regeringens
förslag i fråga om 4:e huvudtiteln.

Här har jämväl talats därom, att med undantag av högern en allmän samling
praktiskt taget, åtminstone i utskottet, skulle råda beträffande 4:e huvudtiteln.
Det måste dock betraktas såsom ganska märkligt att nu, 9 år efter
1925 års försvarsordnings antagande, samtliga partier, som då anslöto sig till
det beslutet, äro beredda att gå ifrån den ståndpunkt, som de då intogo. Här
är det icke från vår sida fråga örn att i detta läge yrka på en utvidgning av
försvarsordningen, utan vad vi i vårt förslag krävt är endast ett vidmakthållande
av den försvarsordning man då antog. När man nu från majoritetens
sida är beredd att frångå sin tidigare fattade ståndpunkt, måste man säga,
att detta är ett märkligt avståndstagande från den uppfattning, man gav uttryck
åt i 1925 års beslut. Då talade man örn den demokratiska försvarsordningen,
som omfattades av riksdagsmajoritetens förtroende och som också
skulle genomföras. Örn den genomfördes skulle, säde man, därmed också demokratien
på ett helt annat sätt än tidigare känna sitt ansvar inför försvaret
och försvarsväsendet överhuvud taget. Nu är man emellertid beredd att gå
ganska långt på vägen mot raserandet av denna försvarsordning.

Det skulle för övrigt icke vara så märkvärdigt, örn vi från vår sida ansåge
oss berättigade att i denna situation icke blott kräva ett vidmakthållande av
1925 års försvarsbeslut utan även en utvidgning av denna försvarsordning.
Det skulle stå i fullständig överensstämmelse med de principer, åt vilka bland
andra de socialdemokratiska reservanterna i 1923 års försvarsrevision gåvo
uttryck. I denna reservation talade man örn, att man skulle äga ett försvar,
som var så elastiskt, att det skulle kunna anpassas efter växlingarna i det
utrikespolitiska läget. Bland dessa reservanter märkas två nuvarande regeringsledamöter.
Därför borde det icke vara så märkligt, örn man i denna
stund, då den utrikespolitiska situationen, såsom förut framhållits, kommit
att te sig betydligt mörkare än den gjorde 1925, resonerade så, att när man
1925 ansåg, att den försvarsordning, som då antogs, var oundgängligen nödvändig
för vår frihets skyddande och värnande i det dåvarande läget, så borde
i den situation, varuti vi nu befinna oss, den påstådda elastiska egenskapen
hos försvarsordningen komma till uttryck. Därför skulle man ingalunda kunna
betraktas såsom alltför långt gående, örn man i detta nuvarande läge krävde
ett utnyttjande av denna elasticitet till försvarsordningens stärkande;

Man var för omkring 15 år sedan mycket angelägen att i avvaktan på den
sittande försvarsrevisionens arbete genomföra ett provisorium i försvagande
riktning med hänsyn till den då ljusa utrikespolitiska situationen. Nu däremot
är man emellertid ingalunda beredd att i avvaktan på försvarskommissionens
förslag föreslå ett provisorium i skärpande riktning med hänsyn till
det allvarliga läget ute i världen.

Det har här framhållits av bland annat hans excellens herr statsministern,
att man är nödsakad avvakta försvarskommissionens resultat, innan man skrider
till att bevilja nya anslag. Här är det emellertid, som tidigare framhållits,
icke fråga örn att bygga upp någon utvidgning av försvarsordningen.
Här är det blott fråga örn att bibehålla en försvarsordning, som karakteriserats
såsom den demokratiska försvarsordningen, och för vilken demokratien och
riksdagsmajoriteten 1925 förklarade sig beredda att taga sitt ansvar, något som
ju också skulle leda till att majoriteten inför försvarsfrågan skulle känna en
helt annan ansvarskänsla än tidigare varit fallet.

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Äng. utgifterna under rik sstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

Det går mycket lätt att riva ned ett försvarsväsende, men det tar ganska1
lång tid att bygga upp det, och när man talar om att man med hänsyn till
statsfinansiella skäl icke anser sig kunna gå med på det förslag, som vi.
framställt, måste jag ändå finna detta vara ganska egendomligt. När det
gäller alla möjliga andra områden i vårt land, anser man sig kunna anslå
stora belopp till — som det heter — arbetslöshetens lindrande, men när det
gäller en mängd arbetstillfällen inom försvarsväsendets område, som äro icke
blott nödvändiga och nyttiga för försvaret, utan därjämte äro minst lika mycket
ägnade att bidraga till arbetslöshetens bekämpande som arbetsobjekt på
andra håll, är man icke lika beredd att tillgodose dessa krav. Under det att
praktiskt taget alla andra områden fått ökade anslag under många år, har
försvarets anslag skurits ned år efter år. Det hade under sådana förhållanden
icke varit märkvärdigt, örn försvarsväsendet i denna stund åtminstone
kunnat erhålla de anslag, som enligt 1925 års försvarsordning måste betraktas
såsom normala. Det hade varit berättigat, om försvarsväsendet därjämte erhållit
kompensation för tidigare beskärningar, och det hade, såsom jag tidigare
framhållit, icke varit orimligt och icke heller stridande mot socialdemokraternas
tidigare uttalade principiella uppfattning, örn man även velat begagna
sig av den påstådda elasticiteten hos försvarsväsendet.

Det är statsfinansiella skäl och ingenting annat, har det här framhållits,
men det förefaller en smula egendomligt, att man av statsfinansiella skäl
velat på detta sätt åsidosätta försvarskrav, som till och med under normala
och ljusa förhållanden ansetts oundgängligen nödvändiga. Jag skulle kunna
i detta avseende citera ett uttalande av den nuvarande finansministern, vilket
uttalande fälldes i en försvarsdebatt för nästan uå dagen tio år sedan. Herr
Wigforss förklarade då i första kammaren: »Vad ha Sveriges ekonomiska

resurser att göra med Sveriges försvarsbehov? Om vi ha aldrig så små ekonomiska
resurser, minskar detta naturligtvis inte Sveriges behov av försvar.»
Vårt behov av försvar måste betraktas såsom lika accentuerat i dag som år 1925
med hänsyn till det utrikespolitiska läget.

Hans excellens herr statsministern var angelägen att framhålla, att socialdemokratien
icke på något sätt kan karakteriseras såsom försvarsfientlig.
Det var måhända ett ganska värdefullt och även behövligt påstående, när man
betraktar det socialdemokratiska valmanifestet av år 1932, där det förklaras,
att socialdemokratien »fullföljer sina krav på en minskning av vårt lands
militära anstalter fram mot avrustning». Och det var vidare nödvändigt och
önskvärt med hänsyn till den ståndpunkt, som den nuvarande försvarsministern
intog i riksdagen för icke mer än fyra år sedan, då han förklarade för
sin del klart och bestämt, att han ställde sig på herr Lindhagens linje örn
total, isolerad och nationell avrustning. Nu har emellertid hans excellens
herr statsministern förklarat, att det socialdemokratiska partiet såsom sådant
icke längre intar en försvarsfientlig hållning. I ord! Men i handling?

Det är värdefullt med ett klarläggande av det utrikespolitiska läget sådant
som det hans excellens herr ministern för utrikes ärendena nyligen givit uttryck
åt, men det hade varit värdefullare och för vårt land viktigt och betydelsefullt,
om den regering, där excellensen Sandler är en framstående ledamot,
också velat draga konsekvenserna av detta läge ute i världen, som av
utrikesministern själv karakteriserats såsom mörkt, allvarligt och hotande.
Örn dessa konsekvenser dragas och örn man beaktar det verkliga läget, tror
jag man kan säga, att vårt krav, att åtminstone 1925 års försvarsordning skall
upprätthållas, icke kan karakteriseras såsom orimligt, eftersom 1925 års försvarsordning
bestilmdes med hänsyn till de då rådande ljusa och gynnsamma
utrikespolitiska förhållandena.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)

Herr Holmström: Herr talman! Jag begärde ordet, då en av sovjets representanter
i kammaren talade. Jag gjorde det icke för att ingå i något
meningsutbyte med honom — naturligtvis — utan endast för att tillbakavisa
ett påstående, som han gjorde. Herr Brädefors lät nämligen förstå, att man
i vårt land vid militära övningar inpräntade, att det är sovjet, som är föremålet
för våra rustningar, och att man till och med gjorde det genom vissa
målanordningar. Det är emot detta påstående, som jag ber att få protestera.
Jag vågar påstå, att aldrig ha de, som leda militära övningar, låtit förutsätta,
att motståndaren tillhör sovjet eller något annat land. Men, herr Brädefors,
det är ju så, att man vid armén i vissa fall brukar markera motståndaren
med röda skärmar. Det är väl dessa röda skärmar och skjutandet mot
desamma som uppväckt sovjets representants indignation. Jag anser det därför
vara behövligt att påpeka för herr Brädefors, att dessa röda skärmar ha
använts i vår armé långt, långt innan sovjet kom till.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag ber att få ge uttryck åt den uppfattningen,
att behandlingen av fjärde huvudtiteln är något osammanhängande. Den ena
gången rycker man ut den ena punkten ur huvudtiteln och den andra gången
andra delar. I år ha vi redan delvis behandlat frågor örn anslag för vapen
och ammunition, och nu kommer man delvis med löneanslag och sådant. Detta
hindrar översikt och klarhet.

Då vi ha deklarerat vår principiella uppfattning redan tidigare vid denna
riksdag, vilken för övrigt icke är obekant från tidigare tillfällen, finner jag
icke nu anledning att återupprepa detta, så mycket mindre som utgången är
fullkomligt klar. Herr Jeppsson har ju pekat på att det har skapats en i
viss mån nationell samling omkring det förslag, som härvidlag föreligger.
Det är sålunda dubbelt onödvändigt att taga upp tiden med det.

Då jag emellertid ber att få säga några ord örn den debatt och de synpunkter,
som här framförts, är det för att fästa uppmärksamheten på den förberedelse
till ny upprustning, som härvidlag försiggår. Saken har redan från
en del socialdemokratiska tidningar deklarerats. Det har vidare från annat
håll, senast från hans excellens statsministern, deklarerats, att »händelserna
ute i världen giva anledning till en revidering av tidigare uppfattningar».
Uppenbarligen har man på sina håll redan gjort detta. Jag tror vi befinna
oss i en situation, där det håller på att bildas en enhetlig front från socialdemokratien
till den yttersta högern för upprustning, hur stor och på vilka
områden, angående vilkens detaljer man dock diskuterar. Detta kunna vi icke
vara med om. Vi finna det fullständigt stridande icke minst mot valutslaget
1932 års höst, vilket dock är något också för högern att taga
fasta på.

Det starka betonandet av att 1925 års beslut under alla förhållanden skall
genomföras är icke annat än ett försök att gå förbi den mening, som folket
i val sista gången gav uttryck åt. Så mycket mera märkvärdig är högerns
ståndpunkt, som man samtidigt deklarerar sig för demokratien. Men för
övrigt, vad är det annat än ett rent — jag höll på att använda ett starkt ord
■— förnekande av fakta, då högern påstår, att 1925 års beslut i stort sett icke
hållits? Herr Jeppsson har visat upp, att den kostnadsram, som i år från
regeringens sida har föreslagits och från statsutskottet liksom väl från riksdagen
kommer att konfirmeras, är 1925 års kostnadsram i stort sett. Det
är ju då icke annat än den rena politiska oärligheten, då högern påstår, att
man frångått 1925 års kostnadsram. Avsikten är uppenbarligen att inbilla
allmänheten, som icke kan följa siffrorna, att man har lägre utgifter till militärväsendet
än meningen var 1925. Men därtill komma de anslag, såsom

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
också herr Jeppsson framhållit, som gå under rubriken statsbeställningar,
som man smugglat in under annan huvudtitel, ett förfaringssätt som jag för
min del ^ måste inlägga en bestämd gensaga emot. Det har i Genéve bland
annat påtalats nödvändigheten av att få en enhetlig budget för anslag till
militärväsendet. Och det har, örn jag icke är illa underrättad, från svensk
sida getts anslutning till detta krav. Under sådana förhållanden går den
svenska socialdemokratiska regeringen och den svenska riksdagen och genomför
åtgärder, som man i Genéve kritiserar, genomför anslag till fjärde huvudtiteln
under olika punkter. Det är en metod att bana väg för ökade anslag
till militärväsendet.

Emellertid måste man inlägga en bestämd protest mot det oärliga spel, som
faktiskt skei’ i detta avseende. Hela denna politik är ju icke annat än att
deltaga i den kapprustning, som försiggår mellan vissa stora stater. Samtidigt
som man deltar i nedrustningsarbetet i Genéve, samtidigt som man
tydligt deklarerar — därom ha föregående talare erinrat — örn nödvändigheten
av en militärpolitik fram till avrustning, börjar man att förbereda marken
för raka motsatsen. Örn den utrikespolitiska situationen är så allvarlig
och om man, _ speciellt på vissa håll, fruktar för Ryssland, då vill jag ställa
den frågan till regeringen: varför har icke regeringen vidtagit åtgärder för
att sluta ett non-aggressionsavtal med sovjet? En av regeringens egna ledamöter
stod här i kammaren för att par år sedan och krävde av en annan regering,
den folkfrisinnade, att vidtaga dylika åtgärder. Vad är anledningen
till att den sittande regeringen icke gjort något försök i sådan riktning? Eller
har den socialdemokratiska regeringen försökt att åstadkomma ett nonaggressionsavtal
med sovjet och misslyckats? Vad är i så fall anledningen
till misslyckandet och vem är ansvarig härför?

Det har hänvisats till försvarskommissionens arbete. Det är ju ingen, utom
kommissionens ledamöter, som vet annat än genom vissa sporadiska yttranden
i en del av pressen, hur långt det arbetet har hunnit. Men att döma av dessa
yttranden skulle försvarskommissionens arbete börja närma sig en sammanfattning,
och det har till och med påståtts, att man nästa år redan skulle kunna
vänta ett yttrande av försvarskommissionen. Vidare har påståtts, att avsikten
är att få det avgjort vid 1935 års riksdag för att förhindra, att frågan
kommer inför valmännen 1936 på hösten. Jag tycker, att den saken är så
pass viktig, att det kan vara fullgod anledning att få höra, örn det bekräftas
på ansvarigt håll eller örn man anser det nödvändigt att taga avstånd från
påståendet. Att försvarskommissionens arbete börjar närma sig en sammanfattning,
därom är väl uppfattningen tämligen klar hos dem, som sökt följa
dess arbete. Men örn avsikten är att få fram saken redan till 1935 års riksdag
och förhindra, att frågan kommer till valmännen, därom får man hoppas,
att något avgörande icke träffats. Det skulle dock icke förvåna mig, örn
man sökte ställa valmännen inför fullbordat faktum med hänsyn till de starka
deklarationer, som från alla håll gjorts därom, att »försvarsfrågan skall
höjas över partierna». En dylik deklaration är nämligen icke annat än liktydig
med att det angår icke valmännen, hur denna stora och viktiga fråga
ordnas.

Det var med förvåning jag hörde herr Brädefors. Örn hans deklaration
skall vara uttryck för hans partis mening, måste jag konstatera, att de äro på
betänklig glid från tidigare ståndpunkt. Tidigare ha vi häcklats för att vi
yrkat avslag på fjärde huvudtiteln. Vår ståndpunkt skulle innebära ett godkännande
av en rent pacifistisk ståndpunkt. Nu finner jag herr Brädefors
inskränka sig till att kritisera anslagen på fjärde huvudtiteln och yrka avslag.
Jag gratulerar herr Brädefors och hans partivänner, att de kommit

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
till en ståndpunkt, som de förut gjort nummer av såsom omöjlig. Det är bara
ett nytt bevis för nödvändigheten av den avbasning, som herrarna fingo av
den siste Ex. R., min gamle bekanting Philip Dengel aus Dusseldorf. Men
akta sig och pass upp, att det inte blir en ny avbasning eller kanske rent av
uteslutning.

Herr Carleson: Herr talman! Jag var icke närvarande under den första

delen av debatten, men jag skulle tro, att herr talmannen då tillät, att man
nu yttrade sig allmänt angående övriga punkter i det föredragna utlåtandet.
Man kan först konstatera, att såväl från Kungl. Maj :ts som från utskottets
sida har försvaret i år blivit bättre tillgodosett än året förut. Örn man ändock
icke känner sig nöjd med som det blivit ställt, kan man, synes det mig, trots
detta icke i allo gå med på de förslag till höjningar, som i reservationsväg
blivit framlagda. Det är därvid icke så mycket fråga örn försvarskommissionen.
Dess arbete skulle nog icke nämnvärt föregripas av de förslag, som
framställts av högern, där man i huvudsak beträffande såväl lantförsvaret
som sjöförsvaret fullföljer den plan, som fastställts 1925. Det är i stället
statsfinansiella skäl, som måste beaktas och som man omöjligen kan frånse.
Men trots detta är jag för min del beredd att gå med på en höjning av vissa
anslag, som äro rätt väsentliga och som framförts i ett par reservationer.
Härtill medverka i anslutning till vad man under debatten haft tillfälle höra
hans excellens statsministern framhålla ej minst de oroliga tider vi leva i.
Man kan icke år 1934 med de många brandhärdar, som nu finnas i världen,
underlåta att tänka tillbaka tjugu år i tiden, då man trots alla fredsförsäkringar
började ett av de mest förödande krig, världshistorien känner. Med tanke
härpå frågar man sig, hur det skulle ställa sig i det ögonblick, då Sverige
skulle behöva ■— jag hoppas, att så icke blir förhållandet — mot inkräktare
försvara sin frihet och självständighet. Det är därvidlag särskilt på ett vapenslag
jag tänker. Det nya vapen, som tillskapats under det sista världskriget
och sedan utvecklats i så hög grad, nämligen luftvapnet, synes vara
av den betydelsen och den beskaffenheten, att vårt försvar redan på förhand
kan sägas vara rätt illusoriskt, örn vi icke på luftförsvarets område ha möjlighet
att åtminstone något så när möta en kommande orostid. Med den kännedom
örn tillståndet på förevarande område man får vid läsningen av hithörande
uttalanden, kan jag icke taga på mitt ansvar att icke åtminstone vid
några vissa av reservationerna stryka under behovet av stärkt luftförsvar
för Sveriges räkning. Det är rätt så stora belopp, varmed budgeten därigenom
skulle ökas, men jag anser, att även dessa belopp böra anslås för försvaret.
När jag slutar med att uttala detta, vill jag dessutom säga, att för min*
del kommer jag att liksom under tidigare år rösta för skytteanslag.

Med herr Carleson förenade sig herrar Ekman och Nilsson i Steneberg.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Till herr Kilbom vill jag

säga, att när statsutskottet kommer med utryckta punkter av en huvudtitel
i ett tidigare skede av riksdagen, sker det alltid på önskan från vederbörligt
håll, beroende på i vilket förhållande anslagen stå till reglerande av arbete
eller andra behov. Statsutskottet har därvid ingen annan tanke än att underlätta
realiserandet av de syften, anslagen under huvudtiteln skola tjäna.

I fråga om ett yttrande av herr Kilbom, vilket kan misstydas, vill jag
säga, att de statsbeställningar, som komma till för att stärka försvaret, redovisas
under fjärde huvudtiteln och sålunda kunna de ej bli föremål för några
manipulationer i undandöljande syfte.

Emellertid var det herr Ossbahrs friska jungfrulighet i försvarsfrågan,

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
som särskilt framkallade mitt intresse. Den livstro, herr Ossbahr utvecklade,
är ej ny men den håller sig frisk och ungdomlig. Jag tror, att herr Ossbahr
kan ha vissa förutättningar att segra på den linjen, örn inte fullständigt så
dock på det sättet, att han själv kan känna sig tillfredsställd, åtminstone relativt.
Men förutsättningen för att han skall lyckas måste otvivelaktigt
vara den, att man håller sig på den fasta marken både i fråga örn beräkningar,
förklaringar och analys. Det är ej så — det har omvittnats här förut
och är nödvändigt att understryka en gång till —• att 1925 års försvarsbeslut
frångåtts. Det kan visserligen sägas — jag vill för ögonblicket ej ge mig in
på den sidan av saken — att vissa organisatoriska behov ej kunnat tillgodoses
efter de planer, som år 1925 förefunnos. Men det som är för landet viktigt
och säkerligen också för militärväsendets administrativa apparat, de ekonomiska
anslagen enligt 1925 års beslut, ha vi ej frånträtt. Det är känt, att
denna huvudtitel representerade så gott som ända in på den nuvarande krisen
1929—1930 en summa av minst 128—130 miljoner kronor. Så mycket beräknade
vi ej år 1925, att det skulle gå till, utan siffran var en helt annan och
vida lägre. Och här komma vi in på det, att det är nödvändigt att iakttaga,
att när man diskuterar försvarsfrågan och skall organisera försvaret, har
man inte allenast att tillgodose önskningar i fråga örn organisationen utan
också att syssla med kostnadsfrågan. Det är glädjande, och jag vill uttala
det här i kammaren, att även inom den militära ledningen har man verkligen,
såvitt jag kan fatta, under senare år i stegrad grad erkänt betydelsen av kostnadernas
avvägande vid försvarsorganisationens uppbyggande. Håller man
sålunda fast vid, att försvarsfrågan har två sidor, dels organisationen och
dels möjligheten att tillgodose organisationen ekonomiskt, är det förvisso lyckligt
t. ex. för herr Ossbahr att efter sin stämningsfulla linje finna vad vi
kunna offra på försvaret för att känna oss tillfredsställda både ekonomiskt
och i trygghetshänseende.

Det var, herr talman, vad jag förnämligast ville säga. Men jag vill tilllägga
något i anledning av ett uttalande av herr Lindman. Örn jag hörde
rätt, sade han något örn, att det är orimligt att anskaffa materiel, örn den ej
skall underhållas. Det är uppenbarligen inte någon speciell anledning att
jäva riktigheten av detta påstående, men man har anledning att fråga, vad
som menas med detta uttalande. Herr Lindman borde ge oss någon hållpunkt
för att kunna bedöma, var och när bristande underhåll ägt rum, med andra
ord, vilken materiel det är, som ej underhålles. Först när man får ett sådant
klarläggande av vad som kan döljas bakom detta herr Lindmans påstående,
kan man ge sig in på ett sakligt bedömande av dess värde.

Slutligen vill jag tillägga, herr talman, att den politiska diskussion, som
förts tidigare, synes ha klarlagt ståndpunkterna örn den föreliggande huvudtiteln
i år och den torde kunna befria herr Holmgren och mig från att vid
varje punkt stiga upp och deklarera vår ståndpunkt. För det första ha vi
sålunda läget kring huvudtiteln konstaterat, och för det andra konstaterat,
att det visserligen ej är borgerlig samling örn huvudtiteln men likväl en samling
av den beskaffenheten, att den kan otvivelaktigt sägas vara stark ur den
synpunkten, att man ej kan anklaga detta aktstycke för att vara uttryck för
socialdemokratisk förstörelselusta, en socialdemokratisk ovilja att gå försvaret
till mötes, då huvudtiteln ej allenast har det socialdemokratiska partiet
bakom sig utan även bondeförbundet oell de frisinnade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till punkten 1.

Herr Brädefors: Herr talman! Herr Holmström sade, att han begärt ordet
i anledning av ett yttrande av en sovjetrepresentant. Örn jag skulle använda

Nr 24.

Onsdagen deli 11 april.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
lika tarvliga metoder som herr Holmström mot mig, skulle jag kunna kalla
herr Holmström för hitlerrepresentant eller något annat i den stilen. Men
jag vet, att herr Holmström är vald av den svenska högern eller borgarklassen
och representerar den. Och herr Holmström vet, att jag är vald av Norrbottens
arbetare och småbönder och representerar dem och ej sovjet. Sovjet ha vi
ej ännu i Norrbotten, men det blir. Han förnekar, att man vid övningar använt
något, som skulle särskilt markera, mot vilken stat man skulle använda
de militära rustningarna. Han säger, att man använder röda skärmar, och
det skulle jag, menar han, tolka så, att man använder dem som en symbol för
det röda sovjet. Men så enkelt går det ej till, herr Holmström, utan det är
så, att man använder uppstoppade dockor med sådan utstyrsel, att den fullständigt
föreställer sovjetuniform. Alltså användes sovjetarméns uniform som
skjutmål vid de militära förläggningarna och övningarna. Jag skall vidare
be att få något framhålla vad som betecknas med dessa röda skärmar, som herr
Holmström påstod, att man betecknade sovjetmakten med. Användningen av
dessa skärmar innebär, att man från den svenska militarismens sida riktar
sig mot något, som är rött, mot arbetarklassen.

Herr Kilbom har först nu upptäckt, att vi kommunister yrka avslag på den
militära huvudtiteln. Jag tycker, att herr Kilbom gör sig löjlig inför kammaren
med en sådan upptäckt. Hela kammaren vet att vi redan vid fjolårets
militärdebatt motionsledes yrkade avslag på hela denna huvudtitel. Jag vet
inte, örn herr Kilbom sov under den debatten eller örn han då var borta från
kammaren. Hans eget parti hade i fjol en liknande motion i denna fråga,
ehuru det först motionerade örn avslag på hela den militära huvudtiteln men
sedan påyrkade, att de pengar, som bleve lösa, skulle användas till att betala
officerarnas och de militäranställdas löner. Det var ett sådant där avslag,
som egentligen ej var något avslag. Jag har förklarat här, när vi yrkat avslag
på denna huvudtitel, vilken propaganda vi komma att göra bland arbetarklassen,
när vi veta, att, om vi yrka avslag, kommer den svenska borgarklassen
trots allt med socialdemokraternas hjälp att genomföra dessa militära anslagskrav.
Jag har förklarat både i år och i fjol, att vi komma att säga till de
svenska arbetarna, att när de tvingas till den svenska borgarklassens militalism,
skola de lära sig inse, mot vilka de rikta sina vapen och mot vilka de
lära sig vapnens bruk.

Herr Ossbahr: Herr Carleson uttalade sin tillfredsställelse över, att fjärde
huvudtiteln i år bättre tillgodosetts än förra året. Jag vill påpeka, att detta
tillgodoseende ej är så märkligt, som det kan förefalla vid ett första påseende.
Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framhåller själv, att stegringen
i medelsbehovet under huvudtiteln motsvaras i huvudsak av de merkostnader,
som en återgång till normala värnpliktsövningar betingar. Någon
annan återgång har icke skett och ännu mindre har någon kompensation för
tidigare nedskärningar lämnats.

Herr Törnkvist i Karlskrona förmenade, att det, som var det förnämsta
och viktigaste vid 1925 års beslut var kostnadsramen, och han förmenade också,
att i den mån man brutit mot denna kostnadsram, har det endast varit i för
försvaret gynnsam riktning. Jag undrar för min del, om man verkligen kan
karakterisera kostnadsramen såsom viktigare än själva försvarsbehovet. Om
man går att granska de uttalanden, som gjordes i samband med antagandet av
1925 års försvarsordning, finner man, att det icke främst var kostnadsramen,
man då från socialdemokratiskt håll tryckte på, utan den känsla av trygghet,
som nu skulle skapas i Sverige, örn man genomförde den försvarsordning, som
propositionen år 1925 innehöll. Den dåvarande statsministern, nuvarande ut -

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
rikesministern, framhöll bland annat i andra kammaren den 23 maj 1925 följande:
»Då demokratien träder fram till att sätta sin prägel på försvarsorganisationen,
då förblir den själv icke därav oberörd. Då försvarsväsendet ordnas
in i det demokratiska samhället till att bli i anda och sanning dess tjänare,
vinner också försvarstanken ett allt större rum i demokratiens hjärta. Den
känner sig på ett helt annat sätt än förr bära ansvar för hela nationens öde och
trygghet, och den blir mera vaksam och varsam både i fråga örn bevarandet av
reella maktmedel och bevarandet av trygghetskänslan inom nationen.» Det är
denna trygghetskänsla, som man då så skarpt tryckte på, men som man nu
tycks fästa mindre avseende vid.

Herr Törnkvist i Karlskrona frågade mig, hur mycket man egentligen kan
offra på försvaret. Jag skulle vilja svara, att örn man i dessa tider kan anslå
oerhörda belopp till ändamål, som i många fall icke tjäna något annat
syfte än att bereda arbetstillfällen — vilket i och för sig är värdefullt nog
— men som i övrigt icke äro motiverade av andra behov, då bör man hellre
giva anslag till försvarsändamål, som icke blott äro ägnade att lindra arbetslösheten
utan som även äro av behovet påkallade. Så länge man har råd att
anslå medel såsom man gör, har man råd att anslå större belopp till försvarsväsendet
än som nu är föreslaget.

Jag vill i samband med diskussionen om 1925 års försvarsordning framhålla,
att enligt denna försvarsordning bestämdes anslag till vissa övningar och
viss materiel, som ansågos nödvändiga. I propositionen av år 1925 framhölls
exempelvis uttryckligen att hären bör förses med tidsenlig och efter våra
förhållanden avpassad beväpning och utrustning. När man kom till de beräkningar
man gjorde, var det av kostnadsskäl, och man underströk, att begränsning
skulle ske till det, som måste vara oundgängligen nödvändigt. Vad man
kom fram till i fråga om materielanslag var sålunda vad som måste med hänsyn
till försvarsordningen karakteriseras som oundgängligen nödvändigt. Engångsanslaget
uppgick till i runt tal 22,600,000 kronor, men då 1925 års riksdag
därav anslog omkring 1,600,000 kronor, blev årskvoten för de tio följande
åren av engångsanslaget endast något mer än 2,000,000 kronor. Det hela utgjorde
ett engångsanslag för ändamål, som omedelbart borde blivit tillgodosedda,
men av kostnadsskäl fördelades anslaget på 10 år. Nu har man under
flera år ej velat anslå medel till årskvoten utan skurit ned densamma med
ungefär hälften eller i runt tal 1,000,000 kronor örn året. Detta innebär, att
om ej kompensation nu lämnas för de gjorda nedskärningarna, engångsanslaget,
som borde ha utgått på så kort tid som möjligt, kommer att ytterligare
utsträckas utöver de 10 åren, och att detta är synnerligen menligt för vår
krigsberedskap ligger i öppen dag. Man angav 1925 vad som var oundgängligen
nödvändigt i fråga örn materiel till försvaret, och när man går att skära
ner årsanslagen därtill, kan jag icke finna annat, än att detta innebär en beskärning
av den försvarsordning, som år 1925 antogs.

Herr Törnkvist rådde mig att jag skulle hålla mig på den fasta marken även
i försvarsfrågan. Jag vet icke riktigt, vad han menar med den fasta marken,
men örn jag går att forska i skrifterna, kan jag kanske finna tolkningen i ett
anförande, som herr Törnkvist höll här i kammaren den 6 april 1929. Där
säger herr Törnkvist i en försvarsdehatt följande: »Det är endast fråga örn,
att man icke överskattar varken det ena eller det andra, att man icke överskattar
faran och icke underskattar risken.» Och längre fram tillägger herr Törnkvist:
»Men om vi bedöma oriktigt, få vi stå vårt kast och stå vårt ansvar.»
dag kan ej riktigt finna, att detta är att stå på den fasta marken, ty om
man skulle bedöma fel, blir det icke bara vi här i kammaren, vilka göra det
felbedömandet, som få taga vårt ansvar, utan konsekvenserna av felbedöman -

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. utgifterna under riksstntens fjärde huvudtitel. (Forts.)
det komma helt säkert att sträcka sig till vidare kretsar av vårt folk och kanske
långt in i framtiden. Enligt mitt förmenande har man ej rätt att i onödan
taga några risker, då det gäller något så viktigt och betydelsefullt som vårt
försvar. Man kan lia olika uppfattning om hur man vill uppbygga samhället,
men det borde vara för alla gemensamt att sträva efter att så långt sig göra
låter försvara denna samhällsbyggnad för angrepp. För min del kan jag ej
ansluta mig till herr Törnkvists uppfattning, att man så där snävt skall beräkna
anslagen till försvaret och söka precis räkna ut, vad som kan vara behövligt.
Den utrikespolitiska siarförmågan är ej tillräckligt utvecklad ännu
inom det socialdemokratiska partiet, vilket framgått vid åtskilliga tidigare tillfällen,
och då det gäller något så viktigt som vårt oberoende, kan man icke
sägas stå på den fasta marken, örn man beräknar i underkant eller därunder.
Gäller det försvaret, kan jag ej finna, att man onödigtvis skall taga sådana
risker.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag tror, att den principdebatt, som här
har förts, visar, att herr Törnkvist i sitt sista anförande bevisade något för
mycket. Då han kanske direkt apostroferade mig med talet örn, att vissa militärer
skulle ha någon särskilt modern syn på denna fråga, så måste jag säga,
att han icke alls införde några moderna tankegångar i denna debatt. Utgångspunkten
för bedömande av vårt försvar måste väl alltid vara, att det är en
statsuppgift bland många andra, och att det skall vara en fredsfaktor. På
frågan om vilka krav som kunna ställas på försvaret, inverka en massa olika
synpunkter, och den rent ekonomiska kommer alltid och har alltid inverkat
mycket starkt. Detta är alltså icke någon som helst nyhet. Försvarets uppgift
får vägas bland alla andra statsuppgifter och dess värde bedömas därefter.

Det kan väl icke råda någon som helst tvekan örn, att när 1925 års härordning
antogs, hävdades det synnerligen starkt av våra bägge nuvarande excellenser,
bland annat på grund av den befattning, som de togo med försvarsbeslutets
utformning, att nu hade vi fått in ett alldeles nytt moment, försvaret
hade fått den plats det skulle ha i demokratien, och detta ersatte mycket av
förlorade materiella värden. Vi kunna emellertid icke komma ifrån, att det
har gjorts väsentliga avsteg från de gjorde löftena. Vi se därvidlag icke bara
på kostnadsramen. Den var redan från början felaktigt beräknad, och det angavs
uttryckligen, att den icke kunde stå sig, örn man skulle genomföra beslutet.
I fråga örn viktiga punkter, fälttjänstövningar, reservorganisation
o. s. v., har det emellertid skett ett direkt sönderbrytande av den en gång intagna
positionen. Man kan också utan vidare säga, att skola vi få en ny försvarsordning,
vilket ingen har bestritt, så icke kommer det att sättas in någon
kritik på dessa punkter av vårt förslag och icke föregriper ett beslut nu på det
området ett kommande försvarsbeslut.

Jag får vidare säga till hans excellens herr statsministern, att det ju är
mycket glädjande, örn det skulle komma till stånd en samling över partierna i
försvarsfrågan. Då hans excellens yttrade så förebrående ord till det parti,
som undertecknad tillhör, vill jag i all vördsamhet replikera, att jag tror, att
hans excellens främjade samlingstanken bättre genom att icke se denna fråga
som ett enkelriktat problem och bara moralisera gentemot andra. Örn han
i stället ville underkasta sig en liten självprövning -— vi för vår del vilja icke
alls förneka de misstag, som kunna ha begåtts å vår sida — skulle han finna,
att det sätt, varpå han själv och hans excellens utrikesministern frångått sina
uttalanden år 1925, i mycket vida kretsar bland dem, som ingenting hellre
skulle se än att denna fråga icke bleve partipolitisk, just har bidragit till att

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
skapa den sinnesuppfattning å vår sida, som han förebrår oss, att vi med vår
verksamhet skapat inom hans eget läger.

Herr Kilbom: Herr talman! Herr Törnkvist kan väl ändå icke förneka,

att detta sönderbrytande av anslagsbehandlingen måste åstadkomma desorganisation
och bristande möjlighet för kammarens ledamöter liksom också för
allmänheten att överblicka de beslut, som fattas i fråga örn fjärde huvudtiteln.
Det förhållandet, att höga vederbörande, som han uttryckte sig, önska en sådan
söndersliten behandling, kan väl icke utgöra något hinder för riksdagen
att uttala önskemål och att få en förnuftig och riktig behandlingsordning.

Herr Brädefors förklarade, att jag antingen måtte ha sovit eller också varit
borta, då han tidigare, exempelvis i fjol, avgav sin och sitt partis deklaration
i denna fråga. Nej, visst icke! Jag har tvärtom tagit del av densamma, med
största intresse för övrigt, ty den tyder på en utveckling hän mot fruktansvärda
perspektiv för herr Brädefors’ vidkommande, en utveckling som vi ensamma,
trodde jag, hade representerat. Jag har också i dag hört hans motivering
för avslagsyrkandet. Det är just på grund av denna motivering, som
jag uttalar farhågor för att herr Brädefors och hans parti äro på glid ned mot
den fördärvliga pacifismen och stå inför risken att få en ny avbasning av min
f. d. vän, herr Philip Dengel aus Dusseldorf. För övrigt skulle det nog vara
klokt av herr Brädefors att låta bli att förklara, ty det är ju så, att när han
ger sig till att förklara saker och ting, trampar han ned sig ännu mera. I
fjol, sade han, väckte herr Kilboms parti en »ungefär liknande motion» som
mitt parti. Det var en intressant upplysning. Vilken slutsats kan man draga
av detta, en »ungefär liknande motion»? Jo, herr Brädefors, med vanlig logik
den, att antingen ha herrarna orättvist beskyllt oss för att vara pacifister och
allt möjligt annat ont, eller också äro herr Brädefors och hans parti i fjol och
i år, att döma av den motivering som presterats, lika urusla pacifister som trots
någonsin vi voro. Det är ju uppenbart, herr Brädefors, att örn vi båda två
väckt ungefär liknande motioner, och örn vår ståndpunkt och vår motion är
dålig, så måste också er vara det. Jag kan sålunda icke annat än ännu en
gång i all vänlighet varna herr Brädefors för den väg, som leder till fördärvet,
ty han har ju nyligen sett, hur Dengel och andra tuktomästare ingalunda
spara på karbasen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag vill som ytterligare replik
till herr Kilbom säga det, att då han talar om desorganisation i riksdagsarbetet,
så torde den faran ligga närmare till hands, därest icke statsutskottet
toge upp huvudtiteln till behandling på det sätt, som är betingat av att kunna
fatta definitiva beslut och kunna vid behov i tid ordna med arbetsorganisationen
för nästkommande budgetår. Det är i regel sådana hänsyn, som göra
sig gällande, och ingalunda någon befallning uppifrån. I det avseendet är
nog statsutskottet egentligen ganska självständigt.

Jag vill också, herr talman, säga några ord till herr Ossbahr. Han kunde
icke bestämt säga vilken fråga som var viktigast att granska, kostnadsramen
eller organisationen. Jag kan så till vida ge honom rätt i fråga örn svårigheten
att bedöma vad som är viktigast, att man uppenbarligen här måste stå
inför vissa bestämda lägen. Organisationsramen måste väl så till vida vara
viktig, som de medel, som skola anslås, skola ändamålsenligt användas, men
den ekonomiska ramen är ju den över alla andra stående, därför att man har
att räkna med det faktiska förhållandet, att svenska riksdagen icke ger mera
än ett visst belopp, och med det beloppet skall man organisera. Studerar man,
herr Ossbahr och kammarens övriga ärade herrar ledamöter, svensk försvars -

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. utgifterna tender riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
frågas historia, icke allenast detta århundrade utan även tidigare, skall man
icke behöva vara så förvånad över partiernas ståndpunkter i dag till försvarsfrågan,
som många tyckas vara.

Det är naturligtvis ett önskemål att få bort försvarsfrågan ur den politiska
diskussionen, men jag kan icke tänka mig, att det skulle vara möjligt, så länge
vi lia politiska partier och så länge vi lia olika åskådningar och olika intressen,
som hävda sig egentemot varandra. Yad man emellertid kan vänta är
det, att partierna söka bedöma varandra rättvist och rättfärdigt, och att man
icke godtyckligt sliter loss detaljer, som få ett helt annat utseende, då de icke
ses i sitt sammanhang.

Jag vill också säga, och i det stycket kanske jag kan helt ansluta mig till
herr Ossbahr, att trygghetskänslan uppenbarligen måste spela en mycket stor
och mycket betydande roll vid avvägningen av de åtgärder, vi vidtaga för att
ha ett försvar. Trygghetskänslan är emellertid en sådan känsla, där man icke
har något gripbart att taga fast uti. Den är subjektiv, och det är en farlig
känsla strängt taget, örn nämligen inflytelserika grupper missbruka den som
underlag för att skapa en viss stämning. På denna punkt är det kanske
lämpligt, att var och en tar sig en tankeställare, innan han oroar medborgarna
och försöker inbilla dem, att man lever otryggt och icke har säkerhet vare
sig för det ena eller det andra. Så långt kunna vi väl ändå gå varandra till
mötes, att vi kunna komma överens örn att ingen kan åstadkomma ett sådant
läge i försvarshänseende eller i organisationshänseende, att någon med fog
skulle kunna åberopa den absoluta tryggheten såsom ersättning för våra ansträngningar.
Den är i själva verket mycket relativ.

Jag skulle därnäst vilja åtminstone jämsides med detta framhålla betydelsen
av stabilisering, stabilisering av de åtgärder, som nationen undan för undan
vidtager för att upprätthålla ett försvar. Det är naturligtvis dessa väldiga
stridigheter och motsättningar, orimliga krav och orimliga och opsykologiska
anspråk på människorna, som göra, att man har denna svaghet och denna
osäkerhet, som ger sig uttryck i försvarsfrågans läge. Stabilisering är
nog det, som man i första hand bör söka åstadkomma, och för att åstadkomma
denna måste man avväga de bördor för landet, som man med ett rimligt
avvägande och med tillgodoseende av andra sambällskrav anser sig böra ta
på sig. Jag betraktar som sagt detta som det kanske för ögonblicket allra
viktigaste.

Slutligen citerade herr Ossbahr ett anförande, som jag någon gång tidigare
hållit här i kammaren. Jag förvånar mig verkligen icke alls över att jag
yttrat mig på det sättet, därför att det är gunås varje människas lott att anklagas
för att i ett visst läge ha bedömt fel. Här finns ingen, som kan resa
sig upp/och säga, att jag har här lösenyckel!! i min hand, jag har det riktiga
ordet i fråga om den framtida utvecklingen. Vi ha då naturligtvis icke annat
att göra än att säga, att ha vi bedömt läget fel, få vi stå vår risk. Vi kunna
emellertid också bedöma läget fel, herr Ossbahr, örn vi begå sådana överdrifter
i våra beräkningar, att vi i avvaktan på en olycka, som kanhända icke kommer,
trycka vårt folk till marken, ekonomiskt, moraliskt och socialt, och bara
låta skräckkänslor eller starkt överdrivna farhågor bestämma vårt handlande,
när det gäller angelägenheter av detta slag.

Herr Ossbahr: Jag begärde ordet, herr talman, allenast på den grund, att
det föreföll mig, som örn herr Törnkvist i Karlskrona hade den uppfattningen,
att jag för min del icke kunde avgöra vilket som var det viktigaste, kostnadsramen
eller försvarsbehovet. När jag berörde det problemet, var det min
avsikt att göra det i form av en fråga till herr Törnkvist. För min del hyser

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Äng. utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel. (Forts.)
jag ingen som helst tvekan. För mig är det försvarsbehovet och icke kostnadsramen,
som är och förblir det avgörande.

Herr Holmström: Herr talman! Så länge herr Brädefors icke kan bestämt
nämna, när och var en militär befälhavare i vårt land vid ledandet av övningar
skulle ha använt dockor, skrudade i sovjetuniformer, stämplar jag detta
hans tal som osanning. Herr Brädefors reagerade emot att jag kallade honom
för en sovjetrepresentant här i kammaren, och han omtalade, att han var vald
i Norrbotten. Han är vald av Sillénkommunisterna i Norrbotten, det veta vi.

Men vi vet också, att han som sådan bara är en docka, en sådan där nickdocka,
vars trådar leda till Sovjet, där man drar i dem. Men den dockan har man
varit försiktig nog att icke kläda i sovjetuniform.

Herr Brädefors: Herr talman! Endast en replik, icke till den siste talaren,
som polemiserade mot mig, ty hans anförande var av den art, att jag icke behöver
bemöta det, utan till herr Kilbom.

Jag tror, att herr Kilbom har icke ännu kommit underfund med innehållet i
sin egen motion i denna fråga till fjolårets riksdag, när han gör gällande, att
innehållet i de motioner, som väcktes från kilbomspartiet och från kommunisterna,
var precis likadant. När jag talade örn att de också hade väckt en
motion, vari de yrkade avslag på den militära huvudtiteln, så klargjorde jag
vilken skillnad det var gentemot vår motion. Jag vill minnas, att den skillnaden
klargjordes också här i kammaren i fjol för herr Kilbom av herr Törnkvist
i Karlskrona, när kilbomspartiet motionerat örn slopande av alla militära
utgifter men samtidigt föreslog, att de pengar, som sparades, skulle användas
för utbetalning av de militära befattningshavarnas löner. Örn jag icke missminner
mig, gjorde herr Törnkvist i Karlskrona den reflexionen, att utgifterna
komma att gå till ungefär lika stora belopp. Den enda skillnaden blir,
att enligt herr Kilboms förslag de militära befattningshavarna få sin lön utan
arbete i stället för att de enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle få lön med hänsyn
till sitt militära arbete. Den skillnaden skulle det bli, och jag tror, att
till och med herr Kilbom borde förstå, att det är en betydande skillnad mellan
det förslag, som vi framlagt, och det av honom framställda.

Herr Herou: Herr talman! Jag vill endast framhålla, att när herr Brädefors
påstår sig upprepade gånger hava klargjort innehållet i vår motion vid
fjolårets riksdag, har han gjort detta på ett sådant sätt, att jag måste säga, att
han saknat möjlighet att kunna klargöra denna sak.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag därå;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 2.

Kades till handlingarna.

Punkterna 3 och K

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5, angående avlöning till personal vid staber och truppförband ^»?- avlöning

ri till personal

'' ‘ vid staber och

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit un dej punkten truppförband
5 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen att m%

Nr 24.

Onsdagen, den 11 april.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)

dels förklara, att de av riksdagen för budgetåret 1933/1934 godkända staterna
för artilleristaben, vissa skolor och truppförband m. fl. skulle i oförändrat
skick gälla under budgetåret 1934/1935;

dels ock fatta vissa därmed sammanhängande beslut.

Vidare hade Kungl. Maj :t i en till riksdagen avlåten, den 9 mars 1934 dagtecknad
proposition, nr 255, föreslagit riksdagen, bland annat, att

dels förklara att den av riksdagen för budgetåret 1933/1934 godkända staten
för generalitetet skulle i oförändrat skick gälla under budgetåret 1934/
1935;

dels ock godkänna framlagda förslag till stater för arméfördelningsstaber,
militärbefäl och inspektioner, generalstaben samt kommendatskapet i Boden,
att gälla under budgetåret 1934/1935.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels de likalydande motionerna nr 24 inom första kammaren av herrar Bergqvist
och Sandström samt nr 51 inom andra kammaren av herr Meyerhöffer
m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte besluta, att de å staten för polispersonalen
i Boden och å Karlsborg uppförda sex befattningarna såsom extra
konstaplar i Boden med lön enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan måtte
upptagas såsom ordinarie konstapelsbeställningar;

dels ock de ävenledes likalydande motionerna nr 25 inom första kammaren
och nr 52 inom andra kammaren, väckta av samma motionärer, vari föreslagits,
att riksdagen ville besluta, att fästningspolispersonalen i Boden måtte
vid bestridande av fortvakt under 24 timmar i oavbruten följd äga utfå ersättning
av 2 kronor 70 öre för varje sålunda utförd fortvakt.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Vid denna punkt hade reservation utan angivet yrkande avgivits av herr
Bergqvist.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Det finns på denna punkt en reservation,
avgiven av herr Bergqvist. Han har själv i första kammaren framlagt två
motioner och även i andra kammaren äro två motioner avgivna som gälla polispersonalen
i Boden, vilken personal enligt 1925 års härordning försatts i en
mycket försämrad ställning. Den ena frågan gäller uppförandet av extra polispersonal
på ordinarie stat och den andra frågan avser en reglering av deras
tjänstgöringsskyldighet. Det är ur statens synpunkt obetydliga frågor. De
kunna icke vara uttryck för någon partipolitik, ty såsom medmotionärer ^ finnas
herrar Hage och O. W. Lövgren, och dem lurar man ju icke ut på några
militära extraturer. Ur den synpunkten torde de snarare vara uttryck för den
samling över partierna, man vill åstadkomma. Jag anser, att i bägge fallen
finnas skäl för att bifalla de framlagda motionerna, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till motionerna nr 51 och 52 i andra kammaren.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Detta är icke någon politisk fråga. Den

har icke heller i utskottet behandlats såsom någon politisk fråga, men att det är
en fråga ^tv en viss räckvidd, kanske vi få säga. Även örn man måste med anledning
av de framställningar, som här avgivits, erkänna, att dessa befatt -

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
ningshavare kunna få vänta en orimligt lång tid, innan de komma upp på ordinarie
stat, är saken dock så pass komplicerad, att statsutskottet icke vågat
sig på att tillstyrka bifall till motionen. Dels sammanhänger den med den
allmänna olägenhet, som alla statstjänstemannagrupper för närvarande ha att
dragas med, nämligen att få finna sig i en extra ordinarie befattningshavares
osäkra ställning för lång tid framåt — det är emellertid en sak, som man givetvis
icke kan knäcka för varje särskilt fall — dels förefaller det mig vara
ganska märkligt, om man i en personalgrupp på 30 personer icke skulle ha någon
rekryterings- eller extra personal. Utskottet har sålunda, bland annat, av
dessa skäl icke ansett sig kunna taga initiativ i saken, utan det torde få bero
på framtida framställningar rörande polispersonalens framtida ställning, som
väl, antar jag, inom rimlig tid borde kunna komma fram.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till samma hemställan med den ändring däri, som innefattades
i de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Punkten 6, angående avlöning till personal å övergångsstat vid armén.

Kungl. Maj:t hade uti punkten 6 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att minska ordinarie förslagsanslaget till avlöning till personal å övergångsstat
vid armén, nu 4,390,000 kronor, med 570,000 kronor till 3,820,000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Andersson i Stockholm m. fl. väckt motion, nr 410, vari
föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att lön till militär på övergångsstat
skulle beräknas efter A-ort och att intet dyrtidstillägg skulle utgå på dessa
löner.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å den i
ämnet väckta motionen, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Punkten föredrogs. Ordet begärdes därvid av

Herr Spångberg, som anförde: Herr talman! Jag skall icke på denna

punkt taga upp militärfrågorna till någon principbehandling. Jag har varit i
tillfälle att förut framhålla mitt partis synpunkter, och det har gjorts även
under denna debatt. Vi anse alltjämt militärväsendet såsom den härskande
klassens främsta instrument mot de undertryckta klasserna, och det finns icke
någon anledning för arbetarklassen att visa någon försvarsvilja, förrän den
erhållit makten och genomfört socialismen.

Jag har begärt ordet närmast i anledning av det anslagskrav på 3,820,000
kronor, som från regeringens sida begärts för avlöning till officerare på övergångsstat.
Det är mycket betecknande huru olika medborgargrupper behandlas
på olika sätt i samhället. Det kan vara på sin plats, att i detta sammanhang
ge ett par exempel därpå. En nödhjälpsarbetare, som sliter dag efter
dag, får ofta nöja sig med en avlöning på omkring 50 ä 100 kronor i månaden,
en åldring, som arbetat hela sitt liv, får vid 67 års ålder en pension på
omkring 10 högst 20 kronor i månaden, men en officer på övergångsstat i
fjärde lönegraden får en ersättning av 725 kronor i månaden, på vilket belopp
utgår efter nuvarande grunder ett dyrtidstillägg på 8 %. Det är en ypperlig
arbetslöshetshjälp — det måste man säga — en arbetslöshetshjälp, som utgår

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 2k. 3

Äng. avlöning
till personal
å övergångsstat
vid armén.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. avlöning till personal å övergångsstat vid armén. (Forts.)
till officerarna, även sedan dessa mot lön skaffat sig annan anställning, vilket
i många fall är händelsen. Det sägs nu, att riksdagen icke kan komma ifrån
att utbetala lön åt dessa officerare på övergångsstat. Riksdagen skulle sålunda
ha att dragas med en slags arvssynd därvidlag. Vi ha emellertid föreslagit
i den motion, som är väckt, att lönen till dessa officerare skulle beräknas
endast efter lön å billigaste ort, och att det icke skulle utgå något dyrtidstillägg
på denna lön.

Utskottet säger, att man icke funnit anledning att bifalla vår motion, lika
litet som man funnit anledning att vid två tidigare tillfällen bifalla en liknande.
Det förhåller sig emellertid ändå på det sättet, att utskottet även från
sina utgångspunkter borde ha anledning att bifalla motionen, därför att det är
väl ganska orimligt, att en arbetsbefriad officer skall erhålla en lön, som i
vissa fall överstiger den lön, han skulle erhålla, örn han vore i tjänstgöring.
Det finns väl ingen rimlig anledning för riksdagen att betala dessa officerare
mera än de skulle fått, örn de varit förlagda på billigaste dyrort i landet.
Vi hava därför föreslagit, att deras löner skola beräknas efter A-ort, och
att icke något dyrtidstillägg skall utgå på lönen i fråga. Jag måste säga att
även de som ser frågan ur statsfinansiell synpunkt måste medgiva att det är
ett fullt berättigat krav, som därvidlag framställes. Ett bifall till motionen
skulle medföra en löneminskning av omkring 12 % för dessa officerare. Jag
menar, att varje 100,000-tals kronor, som kunna sparas, böra också sparas och
användas till nyttiga ändamål, till de grupper, som ha för litet, till arbetslösa
och till pensionärer. Ett bifall till vår motion skulle innebära en besparing
av över en halv miljon kronor, och en arbetsbefriad officer skulle ändå komma
att erhålla en lön, som uppgår till vad 3 ä 4 lägre statstjänstemän ha per
år, när de arbeta varje dag. Det förslag, som regeringen här framlagt, är
orimligt, och det är orimligt att bibehålla denna oriktiga, av riksdagen tidigare
intagna ställning, och det är därför, herr talman, jag ber att få yrka
bifall till den motion, som min partikamrat i kammaren Andersson i Stockholm
väckt.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav först propositioner beträffande
motionen 11:410, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan örn avslag
å berörda motion, dels ock på bifall till motionen; och förklarade herr
talmannen sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets i punkten 6 av utskottets
förevarande utlåtande nr 4 gjorda hemställan örn avslag å motionen II:
410, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sin platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan örn avslag a
ifrågavarande motion.

Vidare blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i övrigt av kammaren bifallen.

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8, angående arméns reservstater.

Under punkten 9 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att dels förklara, att de av riksdagen för budgetåret 1933/1934
godkända staterna för officerare och underofficerare å reservstat vid armén
samt för fältläkarkårens reservstat skulle i oförändrat skick gälla för budgetåret
1934/1935, dels medgiva, att personal, som med rätt till pension under
budgetåret 1934/1935 avginge från arméns reservstater, finge under sin
återstående livstid uppbära pension av statsmedel med de i kungörelsen den
18 juni 1925 (nr 289) angivna belopp, dels ock minska ordinarie förslagsanslaget
till arméns reservstater, nu 600,000 kronor, med 20,000 kronor till

580,000 kronor.

Uti två likalydande motioner, nr 110 inom första kammaren av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. och nr 221 inom andra kammaren av herr Lindman
m. fl. hade, bland annat, föreslagits, att riksdagen måtte fatta beslut
av innebörd, att uppsättandet av den år 1925 beslutade reservstaten för armén
skulle påbörjas enligt ett av chefen för generalstaben i skrivelse den 20
december 1933 avgivet förslag och att förevarande anslag fördenskull måtte
ökas från av Kungl. Maj :t föreslaget belopp, 580,000 kronor, med 47,130 kronor
till 627,130 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å ovanberörda motioner, i vad de avsåge anslaget till
arméns reservstater,

a) förklara, att---lika med Kungl. Maj:t---för budgetåret

1934/1935;

b) medgiva, att — — — angivna belopp; och

c) minska ordinarie förslagsanslaget till arméns reservstater, nu 600,000
kronor, med 20,000 kronor till 580,000 kronor.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Bergqvist, N. J.
Martin Svensson, Borell, Bagge, Holmgren, Persson i Fritorp och Aronson
förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till ovanberörda motioner, i vad de avsåge anslaget till arméns reservstater,

a) förklara, att---för budgetåret 1934/1935;

b) medgiva, att--— angivna belopp; och

c) öka ordinarie förslagsanslaget till arméns reservstater, nu 600,000 kronor
med 27,000 kronor till 627,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! 1925 års riksdag beslöt uppsättande av

reservstater, men vid genomförandet av beslutet tillsattes inga av dessa befattningshavare,
och de ha alltjämt icke blivit tillsatta. Anledningen härtill är
uppenbarligen den, att man på övergångsstat bar en övertalig personal. Reservstaternas
betydelse för fyllande av mobiliseringsbehovet är alldeles särskilt
starkt framträdande, när man besinnar, att de fastställda kadrerna i 1925
års beslut tilltagits så knappt, att de nätt och jämnt motsvara det nödvändiga
behovet i fredstid. I den mån, officerare på övergångsstat, i synnerhet i
högre grader, avgå, blir bristen på befattningshavare ännu mer framträdande.

Äng. arméns
reservstater.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

Chefen för generalstaben har redan år 1929 gjort en framställning örn att få
uppsätta reservstater, och i en skrivelse av den 20 december förra året framhåller
han med skärpa nödvändigheten av att man uppsätter sådana reservstater
och att början därmed skall göras under budgetåret 1934/1935. Nu
lär generalstabschefen ha i dagarna avgivit en ny framställning i ärendet. Vådorna
av att man icke uppsatt reservstater ha nyss i herr Lindmans första anförande
framhållits, och jag skall därför icke uppehålla mig vid dem utan endast
framhålla, att kostnaderna för detta ur arméns synpunkt så viktiga förslag
kommer att uppgå till 47,000 kronor.

Herr talman, jag skall be att få yrka avslag på utskottets hemställan och
bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det är riktigt, såsom herr

Holmgren framhöll, att anledningen till att de år 1925 beslutade reservstatsorganisationerna
ännu icke börjat organiseras har varit tillgången till personal
på övergångsstat. Denna personal avsåg man ju att kunna tillföra reserven,
och följaktligen kunde man utan risk för försvaret skjuta på de beslutade
reservstaternas organisering. De framställningar, som gjorts senare, tyda
på att vederbörande ansvariga myndigheter nu känt sig osäkra på örn man
längre kan uppskjuta uppsättandet av dessa organisationer. Emellertid har
ju statsrådet i årets framställning ansett, att ännu torde icke föreligga något
oundgängligt behov av att börja organisera dessa reservstater. Under sådana
förhållanden har statsutskottet ansett sig icke handla oriktigt, örn det följde
statsrådets uppfattning och avvaktade ytterligare någon tid — och detta så
mycket mera, som ju försvarskommissionen väl säkerligen kommer att taga itu
även med den frågan — och läget för närvarande icke torde tyda på att det
behöver dröja så värst lång tid, innan ett konkret förslag kan föreligga.

Det förefaller mig, herr talman, därför, som örn framställningen, även örn
den icke kostar så mycket, dock icke är av den tvingande karaktär, att riksdagen
har anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag. Dess materiella betydelse
för krigsberedskapen, som framhållits i de framställningar, som gjorts,
vill jag i ingen grad förringa. Dock torde man väl ha anledning att inför
dessa förklaringar säga, att farorna icke äro så överhängande och icke heller
av den beskaffenhet eller i den grad närliggande, att de tvinga till ett beslut,
som går emot Kungl. Maj:ts förslag, som ju är sakligt grundat. Jag hemställer
örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Ossbahr: Herr Törnkvist i Karlskrona framhöll, att anledningen till
utskottets avvisande hållning till förslaget örn påbörjande av uppsättandet av
reservstater skulle bero därpå, att behovet för närvarande icke vore oundgängligt,
och att man kanske kunde avvakta försvarskommissionens resultat. Jag
vill då i det hänseendet erinra örn den skrivelse, som generalstabschefen avlät
den 20 december nästlidet år, och däri han framhöll, att innan den 1 januari
1941 föreligger ett behov av personal på reservstat av icke mindre än 130 officersbeställningar.
Generalstabschefen framhåller, att man icke gärna heller
kan vänta med att påbörja uppsättandet av reservstater till exempelvis år 1937,
enär man då skulle vara nödsakad att per år fylla så många befattningar på
reservstaterna, att detta faktiskt icke skulle vara genomförbart. Generalstabschefen
framhåller vidare, att örn man nu påbörjade denna åtgärd, skulle
man per år behöva besätta ungefär 19 befattningar, men att, därest man dröjer
till år 1937, det skulle gälla icke mindre än 32 officersbeställningar örn året,
vilket generalstabschefen för sin del icke anser vara i praktiken realiserbart.

Det gäller här, å ena sidan, en mycket obetydlig kostnad, såsom herr Holm -

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. arméns reservstater. (Forts.)

gren framhållit, men det gäller, å andra sidan, en åtgärd, som ur krigsberedskapssynpunkt
är synnerligen betydelsefull och viktig. Jag tror mig veta, att
från generalstabschefens sida just denna synpunkt örn åtgärdens betydelse för
krigsberedskapen med skärpa framhållits de sista dagarna, och detta framgår
också bland annat av generalstabschefens skrivelse den 9 april. När man på
alla möjliga andra områden försvagat vår krigsberedskap, förefaller det mig,
att, då man på detta sätt skulle kunna vidtaga en ganska betydelsefull åtgärd
för en synnerligen obetydlig kostnad, man icke heller borde underlåta detta.

Jag föreställer mig, att Kungl. Majit i själva verket skulle finna det ganska
svårt att i nuvarande läge verkligen med skärpa vända sig mot de framställningar,
som i detta hänseende gjorts från de militära myndigheternas sida,
främst från generalstabschefen, och jag ber därför, herr talman, att få biträda
det av herr Holmgren framställda yrkandet.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Punkterna 9—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

kades till handlingarna.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15, angående undervisnings- och gymnastikmateriel samt under- An9: under visningsanstalter

och utbildningskurser. visnings-och

° gymnastik Kungl.

Maj :t hade uti punkten 19 av förevarande huvudtitel föreslagit materiel m. m.
riksdagen att öka ordinarie reservationsanslaget till undervisnings- och gymnastikmateriel
samt undervisningsanstalter och utbildningskurser, nu 319,300
kronor, med 265,700 kronor till 585,000 kronor.

Uti de under punkten 8 härovan omförmälda, likalydande motionerna 1:110
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och II: 221 av herr Lindman m. fl.
hade, bland annat, föreslagits, att riksdagen måtte besluta att öka undervisni
ngsanslaget, utöver vad Kungl. Majit föreslagit, med 195,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å motionerna
1:110 och 11:221, i vad de avsåge undervisningsanslaget, bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av samma reservanter som de
under punkten 8 antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
ovanberörda motioner, i vad de avsåge förevarande anslag, öka detta anslag,
nu 319,300 kronor, med 460,700 kronor till 780,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Jag anser mig böra framhålla betydelsen

av att skolor och utbildningskurser redan under det kommande budgetåret komma
att i hela sin omfattning anordnas. De inskränkningar i detta hänseende,

Nr 24.

Onsdagen den tl april.

Äng. undervisnings- och gymnastikmateriel m. m. (Forts.)
som gjordes, bland annat, av föregående års riksdag, ha visat sig vara av ganska
destruktiv betydelse för officersutbildningen. Chefen för generalstaben
har också hemställt örn att för dessa utbildningskurser få ett anslag på

430,000 kronor, och detta belopp ha vi, reservanter, funnit för ändamålet erforderligt.
I all synnerhet betydelsefull lia vi funnit möjligheten att därigenom
kunna ordna infanteriofficersskolor under kommande budgetår. Herr talman,
med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen
och avslag på utskottets hemställan.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Kungl. Maj:ts framställning
på denna punkt innebär ett bifall till myndigheternas hemställan med undantag
för ett anslag på 90,000 kronor, som skulle utgå till infanteriofficersskolor,
och ett anslag på 50,000 kronor till undervisningen vid gymnastiska centralinstitutet.
Anslaget i år innebär en ökning från föregående år med 135,000 kronor.
Även på denna punkt har statsutskottet ansett sig böra följa Kungl.
Maj:ts förslag, och jag yrkar bifall till detsamma.

Herr Lithander: Herr talman! Jag ber att i denna punkt få instämma med
kommendör Holmgren. Det är emellertid en detalj, på vilken jag ber att få
fästa kammarens uppmärksamhet och beträffande vilken jag skulle vilja göra
en hemställan till regeringen, när det gäller dess behandling av denna fråga.

Det framgår av handlingarna, att behovet av reservbefäl är synnerligen
stort, icke minst i betraktande av att i fråga örn de på övergångsstat stående
har en stark minskning ägt rum. Därför är det av synnerlig vikt, att det reservbefäl,
vi ha, får den övning, som är nödvändig, för att det skall kunna fylla
sin uppgift. Hos reservbefälet över stat finns det ett levande intresse för att
fylla de uppgifter, som komma att föreläggas det, men härför äro övningar nödvändiga.
Det har undersökts, att intresse härvidlag finns. Det gjordes i december
månad förra året, då det ifrågasattes en kurs, till vilken anmälningar
skulle ingå före den 10 januari i år. Kostnaderna ba beräknats till 350,000
kronor, och 154 anmälningar ha ingått. I slutet av januari månad gav generalstabschefen
sitt tillstyrkande till att dessa övningar skulle anordnas och
gjorde hemställan därom hos regeringen, men ännu har, såvitt man kan se av
handlingarna, regeringen icke fattat ståndpunkt i denna fråga. Det är emellertid
av stor betydelse, att de personer, som för dessa övningar måste lämna
sin enskilda anställning, i något så när god tid få vetskap om hur regeringen
ställer sig till denna sak, om några övningsanslag kunna beviljas eller icke.
Det är för många av dem en ekonomisk fråga, och det gäller för dem att träffa
anordningar av olika slag. Det är därför icke mer än rimligt och riktigt, att
när försvarsviljan finnes och tar denna form, man då åtminstone försöker göra
det lättare för dem genom att i ett tidigt skede låta dem få vetskap örn läget
i denna fråga.

Herr talman, jag har velat, när denna fråga är före, göra en hemställan till
regeringen att snarast möjligt låta vederbörande få besked örn huruvida dessa
reservofficersövningar komma att äga rum eller icke. För försvarets vidkommande
är det av stor betydelse, att de få äga rum.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner på de yrkanden,
som under överläggningen förekommit; och blev utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Punkten 19, angående frivilliga skytteväsendets befrämjande. Äng.frivilliga

Kungl. Majit hade uti punkten 23 av förevarande huvudtitel föreslagit detsbefrämriksdagen
medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition gande.
anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga
reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
under första halvåret 1934 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder,
som för samma tid vore bestämda i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels de likalydande motionerna nr 30 inom första kammaren av herr Eliof
B. Andersson m. fl. och nr 60 inom andra kammaren av herr Nilsson i Hörby
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1934/1935 under fjärde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 95,625 kronor;

dels ock de ävenledes likalydande motionerna nr 78 inom första kammaren
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och nr 224 inom andra kammaren
av herr Lindman m. fl., vari föreslagits, att riksdagen ville besluta att för
det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett anslag under fjärde huvudtiteln av 280,875 kronor samt att Kungl. Majit
måtte medgivas rätt att utav reserverade medel å skytteanslaget under budgetåret
1934/1935 disponera medel för utbetalande av dyrtidstillägg åt sekreteraren
och övriga biträden å skytteförbundens överstyrelses expedition enligt
de grunder, som komme att för sagda budgetår fastställas för dyrtidstillägg
till andra befattningshavare i statens tjänst.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna I: 30 och lii 60 samt med avslag å motionerna
1:78 och 11:224, i vad dessa avsåge beviljande av högre anslag, till
det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett extra reservationsanslag av 95,625 kronor; samt

b) medgiva, att till den ---- — lika med Kungl. Majit — ---i sta tens

tjänst.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

dels av herrar Lindblad, förste vice talmannen Olsson, Johan Nilsson i
Malmö, Oscar Olsson, Sandén, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona,

Eriksson i Stockholm, Andersson i Höör, Ward och Högström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) avslå de i ämnet väckta motionerna; och

b) i enlighet med Kungl. Majits förslag medgiva, att--— — i statens

tjänst;

dels ock av samma reservanter som de under punkten 8 antecknade, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna 1:78 och 11:224 samt i anledning av motionerna
I: 30 och II: 60 till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 280,875 kronor; och

b) medgiva, att — — -— i statens tjänst.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Det är icke gott att kunna komma med

några nya argument i en fråga, som blötts och stötts under så många år, som
fallet är med anslaget till den frivilliga skytterörelsen. Jag begärde och fick

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)
emellertid härom dagen från skytteförbundens överstyrelse en uppgift, som
jag mottog med stor förvåning och gärna skulle vilja giva kammaren del av.

Vid riksskyttetävlingen 1930 deltogo i högsta klassen icke mindre än 1,802
skyttar, och prisernas antal var 615. Det lägsta poängtal, som berättigade
till pris, var 93 och det högsta poängtalet 100 eller det högsta, som är möjligt
att uppnå. Detta resultat innebär, att 615 skyttar av 1,802 sköto minst
93 poäng av 100 möjliga. Det är ju ett fenomenalt resultat. Nog borde väl
vi alla här i kammaren ändå förstå, att en sammanslutning av världens kanske
främsta skyttar måste vara en värdefull tillgång för vårt försvar och en sammanslutning,
som är väl värd att få uppmuntran från statsmakternas sida.
Statsmakterna ha också synbarligen velat ge en sådan uppmuntran till denna
sammanslutning, eftersom utskottsmajoriteten kommit med förslag om ett belopp
som stöd åt denna verksamhet. Men när nu befinnes, att det av statsutskottets
majoritet här föreslagna beloppet icke är tillräckligt för att förhindra,
att en del förut livskraftiga föreningar under det kommande budgetåret
måste upphöra med sin verksamhet, ha vi reservanter icke tvekat att göra ett
yrkande örn ett anslag av den storlek, som skytteförbundens överstyrelse har
ansett vara nödvändigt för att kunna rädda dessa föreningar till livet. Det beloppet
skulle vara 280,875 kronor.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till den reservation i denna punkt, som jag i utskottet biträtt.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den föregående ärade talaren
började sitt anförande med att erinra örn att denna fråga under en lång följd
av år varit föremål för diskussion i kammaren och att det sålunda icke var
möjligt att här avvinna densamma några nya synpunkter. Jag gillar till fullo
detta omdöme och skall heller icke ge mig in på någon längre utläggning av
frågan. Jag har emellertid begärt ordet för att här ställa ett yrkande om bifall
till en annan reservation i denna punkt av utskottsutlåtandet än den, till
vilken den föregående ärade talaren yrkade bifall.

Jag vill först fästa uppmärksamheten därå, att anslaget till skytterörelsen
tidigare utgick med en halv miljon kronor per år. Det nedsattes sedermera
till 470,000 kronor. Vid 1932 års riksdag fastställdes anslaget för det budgetår,
som man då behandlade, alltså budgetåret 1932/1933, till 280,875 kronor,
och vid 1933 års riksdag bestämdes anslaget till 82,900 kronor. Utskottets
förslag innebär nu, att anslaget skulle fixeras till 95,625 kronor, medan den
reservation, till vilken herr Holmgren nyss yrkade bifall, innefattar ett anslag
på 280,875 kronor. Kammarens ledamöter erinra sig säkerligen, att denna
fråga i de allra flesta fall under de senaste åren avgjorts vid gemensam votering,
och förra året var den majoritet, som fastställde detta belopp av 82,900
kronor, varom jag nyss talade, synnerligen knapp. Kammarens ledamöter observera
kanske också det märkliga förhållandet, att bakom statsutskottets nu
föreliggande utlåtande stå allenast 6 av utskottets 24 ledamöter. 11 ledamöter,
till vilka jag hör, ha i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag yrkat, att intet
anslag för detta ändamål skulle utgå utan att det allenast skulle medgivas, att
av befintliga reservationer dyrtidstillägg för första halvåret 1934 skulle utgå
till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda personalen.
7 ledamöter, bland dem herr Holmgren, yrka på ett anslag av 280,875 kronor,
varom jag nyss erinrat. Det blir alltså endast 6 ledamöter kvar, vilka stå
för utskottets hemställan. Det visar ju, att frågan är ganska ömtålig, örn

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)
jag så får säga, ur deras synpunkt, som önska ett anslag för detta ändamål.
Det är därför, som jag med viss förvåning erfor, att herr Holmgren i alla fall
tog mod till sig och yrkade bifall till det högsta beloppet. Det heter emellertid,
att den, som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Jag skall emellertid
icke gå in på någon vidare utläggning av hela detta spörsmål. Jag vill
endast säga, att jag betraktar skytteföreningarna och deras verksamhet som
vilken som helst annan föreningsverksamhet inom landet, och då få givetvis
de, som tillhöra rörelsen och organisationen, med sina bidrag bära upp densamma.

Jag ber sålunda, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den vid
denna punkt av herr Lindblad m. fl. fogade reservationen.

Herr Jeppsson: Herr talman! Frågan om anslag till skytteväsendet från
statens sida har varit föremål för så ingående debatter under många år, att
jag knappast tror, att det går att leta fram några nya synpunkter att lägga
på denna fråga. Jag skall därför icke heller ge mig in i något längre resonemang
angående det berättigade eller icke berättigade i att från statens sida
bevilja anslag till skytteväsendet. Jag skall bara be att med några ord få
motivera, varför vi här, vilka, såsom herr Eriksson i Stockholm upplyste örn,
stå bakom utskottets förslag, anse, att anslag till skytteväsendet bör utgå för
nästkommande budgetår.

Jag kan i det avseendet anföra samma synpunkter, som min ärade bänkkamrat,
herr Holmgren, framhöll i fråga örn skytterörelsens betydelse för
försvarsväsendet. Det förefaller mig, som örn alla de, som anse, att vi behöva
ha ett försvar, och som icke vilja lägga vårt land försvarslöst, måste ha mycket
svårt att motivera ett avslag på begäran om anslag till skytteväsendet.
Det torde väl ändå stå tämligen klart för var och en, som har förmåga att
sunt tänka och bedöma saker och ting, att skytteväsendet dock måste ha en
viss betydelse i fråga örn stärkandet av vårt lands försvarskrafter. Det relativt
lilla anslag, som utskottet förordar, nämligen 95,625 kronor, är ganska
litet i förhållande till det anslag, som under många år utgått till skytterörelsen,
men vi, som stå bakom detta utskottets förslag, ha en känsla av att man
måste taga hänsyn till det svåra statsfinansiella läget, som ju åberopas som
motiv för alla möjliga besparingar, och ha därför ansett oss böra inför detta
svåra statsfinansiella läge även göra besparingar i fråga örn anslaget till
skytteväsendet. Vi ha då stannat för det förut nämnda beloppet, som ju icke
räcker till stort mer än de nödvändiga organisationskostnaderna och ett knapphändigt
underhåll av befintliga med bidrag av statsmedel anlagda skjutbanor.
Emellertid ha vi ansett, att det skulle ha värde för skytterörelsens framtida
bestånd att få detta anslag, trots att det icke är så stort tilltaget.

Herr talman! Jag ber att med dessa få ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Thorell: Herr talman! Då jag som gammal skytteföreningsordfö rande

nu ber att något få taga kammarens tid i anspråk, är det icke för att
polemisera mot de föregående ärade talarna utan mera för att framhålla, hur
vi se den här saken i de små skytteföreningarna ute på den svenska landsbygden.

När försvarsministern vid ett tillfälle den 22 maj 1933 yttrade sig synnerligen
vänligt om den svenska landstormsrörelsen, var det icke utan att vi däri
sågo ett tecken, att det från det hållet hade blivit en viss förståelse, som tidigare
icke förekommit. Då landstormsrörelsen och skytterörelsen äro synnerligen
nära besläktade, hoppades vi att detta år från försvarsministern få se

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)
ett påtagligt resultat av detta nyvaknade intresse för vår brodersrörelse och
att detta skulle komma fram på det sättet, att det även skulle komma att
gälla oss, d. v. s. våra skytteföreningar. Emellertid har försvarsministern
sagt, att han av statsfinansiella skäl icke velat tillstyrka ett anslag i år. Man
har ändå kommit rätt så långt på det hållet, då man nu icke längre har andra
skäl för att avstyrka ett sådant här anslag än de rent statsfinansiella. Det
har något tidigare från samma håll framhållits alla möjliga skäl, som jag
här icke behöver återupprepa men som jag förmodar, att de, som framfört dem
tidigare, nu anse vara ohållbara.

Emellertid vill jag instämma i herr Jeppssons tankegång, när han yttrade,
att då vi nu överhuvud skola hava ett försvar, då nu även socialdemokraterna
hava gått in för, att vi skola hava ett sådant, och det bara borde gälla frågan,
hur det skall ordnas, så är det mycket underligt, att i fråga örn denna gren,
som faktiskt innebär det billigaste sättet att tillgodose försvarsväsendet, det
icke visas någon som helst förståelse för behövligheten av ett anslag från
detta håll.

Herr Lindman sade i sitt första anförande i dag, att det är de små skytteföreningarna,
som äro allra mest i behov av anslag. Jag är verkligen glad,
att min partichef på det sättet satt sig in i ställningen ute på den svenska
landsbygden. Jag fick för några dagar sedan från skytteförbundens överstyrelse
en skrivelse, vari det med allra största beklagande konstaterades, att
en hel del små skytteföreningar ute på den svenska landsbygden redan på
grund av bristande medel äro nedlagda och att en hel del stå i den ställningen,
att de småningom måste följa exemplet. Det beklagliga är, att vi i vår förening
äro i precis samma ställning. Den bildades för 33 år sedan, och den
har uppehållit sin verksamhet hela tiden. Det har gjorts stora offer av de
enskilda skyttarna, och det har gjorts stora offer av intresserade i denna trakt
för att rörelsen skulle kunna uppehållas.

Man har talat om demokrati så många gånger både här i kammaren och
ute i landet. Örn man överhuvud taget någonstädes skall kunna tala örn demokrati,
är det i samband med denna rörelse. Örn det överhuvud taget någonstädes
förefinnes jämlikhet mellan unga män efter sedan de ha lämnat skolåldern,
torde den väl i hög grad befinna sig i denna rörelse. Jag har varit
med många, många gånger vid våra fältskjutningar och våra tävlingar, då jag
sett direktörer för stora verk, ingenjörer och många andra i framskjuten ställning
ligga sida vid sida med arbetare från det ena eller andra verket eller yrket;
och det har icke varit frågan om vare sig titlar eller vem som haft den ena eller
den andra ställningen i samhället, utan det har varit frågan örn, vem som
varit den bäste skytten. Jag tror, att även ur den synpunkten har denna rörelse
sin stora betydelse. I vår förening hava vi under många år haft en banvakt,
socialdemokrat, till ordförande. Han är för närvarande min vice ordförande.
Jag kan nästan säga, att han är den, som har gjort den största insatsen
för denna rörelse på grund av att jag av bristande tid många
gånger nödgats vara frånvarande. Skyttarna utgöras till stor del av unga
lantbruksarbetare och bondesöner, som av sina små tillgångar offrat 5, 6 kanske
10 gånger så mycket som den svenska staten anslagit till detta ändamål. Och,
som sagt, enskilda personer hava offrat jämförelsevis stora belopp.

Nu se vi icke någon möjlighet att uppehålla det hela längre. Det är ganska
egendomligt, att här från socialdemokratiskt håll kan resas motstånd mot detta
anslag, då de ändå nu lämnat sin förut negativa inställning till det svenska
försvaret. Det är väl ändå av ytterligt stor betydelse, att pojkarna, redan
när de rycka in som 20-åringar i militärtjänstgöring, äro goda skyttar, och
det är av ännu större betydelse, att när de lämna militärtjänstgöringen och

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)
ställa sitt gevär på dess plats i kasernen och icke taga i det förrän den gången,
då det är så olyckligt att det blir krigsmobilisering, de i stället uppehålla
skjutskickligheten tills de uppnå landstormsåldern, och under denna tid också
och kanske långt efter den.

Jag vädjar till kammarens ledamöter från ett stort antal och överhuvud
taget hela landets skyttar att behjärta det läge, som denna rörelse för närvarande
befinner sig i.

Jag ber, herr talman, att få sluta detta anförande med att yrka bifall till
den av herr Bergqvist m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Lithander: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Eriksson i

Stockholm gjorde gällande, att han betraktade denna rörelse som varje annan
och att den borde uppehållas med föreningsavgifter. Det är sant, att i de
flesta fall är detta betraktelsesätt riktigt, men då är verksamheten av helt
annan art. I detta fall torde man dock kunna säga, att skytteföreningarna
mera än några andra föreningar verka i riksgagnande syfte. Man kan icke
jämställa dem med vilken annan förening som helst. Jag vill säga, att då
man talar så mycket örn att spara med statens medel torde det väl knappast
finnas något område eller finnes det i varje fall mycket få områden, där
ett statens bidrag till en verksamhet utnyttjas så fullt och helt ekonomiskt
för staten som fallet är inom skytteverksamheten. Jag är av den meningen,
att man kastar bort möjligheterna att tillföra försvaret värdefulla krafter
och övningar genom att man uraktlåter att lämna behövliga medel.

Det har sagts här redan, hur verkligt demokratisk denna rörelse är. Örn
man i någon hithörande fråga skulle kunna lyckas att komma till det, som i
denna debatts början framhölls såsom önskvärt, nämligen att man skulle få
en försvarsfråga över partierna, borde det vara i fråga örn skytterörelsen.
Väl vore, örn man med denna fråga såsom inkörsväg skulle kunna komma
fram till, att vi verkligen en gång för alla finge försvaret avskrivet från de
olika partiernas program så att alla skulle kunna gå fram enhälligt i vad
som gällde att värna riket utåt. Givet är att uti detta hänseende den nu
föreliggande frågan har en mycket stor betydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Bergqvist m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag vill bara säga några få ord
i anslutning till da anföranden, som här hållits av de två senaste talarna. De
hava huvudsakligen uppehållit sig vid, att skytterörelsen och skytteföreningarnas
verksamhet måste betraktas såsom synnerligen värdefull i försvarets
tjänst. När vi diskuterade spörsmålet inom vederbörande utskottsavdelning.
var det emellertid en av de ledamöter, som nu står för utskottets hemställan,
som ansåg, att felet med anslaget är, att det kommit under oriktig huvudtitel,
enär det här icke gällde försvarsfrågan utan närmast en fråga av samma art
som idrottsverksamheten, och att den därför borde höra hemma under åttonde
huvudtiteln. Jag lämnar emellertid hela resonemanget utanför, därför att vi
kunna, förmodar jag, icke övertyga varandra. Men jag har velat anföra
detta för att visa, att det synes råda delade meningar örn huruvida skytterörelsen
är att betrakta såsom en försvarsfråga eller såsom en annan fråga.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har vid åtskilliga tillfällen i denna

fråga här i kammaren reagerat mot det påståendet, som nyss omnämndes av

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. frivilliga sk ytteväsendets befrämjande. (Forts.)
herr Eriksson i Stockholm, nämligen att skytterörelsen icke skulle vara någon
försvarsfråga. Jag har därvid sökt framhålla, att skytterörelsen spelar
en utomordentligt stor roll för försvaret. Jag har pekat på, hur man under
världskriget kom att inse nödvändigheten av att bakom fronten utbilda särskilda
prickskyttar, och att dessa spelade en mycket stor roll under hela
världskriget, och att man sedan i de olika länderna fortsatt med denna utbildning.
Jag skall också be att få tala örn, att man särskilt i ett land nyligen
organiserat en sådan utbildning av prickskyttar. Det gäller ett land
med modern och nyskapad armé, nämligen den armé, som för åtskilliga i
kammaren kan hava ett visst intresse: den röda armén. I Ryssland har man
nämligen gått in för en sådan utbildning av prickskyttar. Jag skall be att
få läsa upp några ord ur den nya ryska skjutinstruktionen. Det blir icke
långt, herr talman! Där finnes om utbildningen av prickskyttar ett särskilt
kapitel. Det står: »Till denna utbildning uttagas bland de bästa skyttarna
60 man per infanteriregemente och 2''0 man per kavalleriregemente. Skjutningen
utföres med infanteriets vanliga gevär med eller utan kikarsikte. All
prickskjutning utföres utan påsatt bajonett. För varje vapen föres skottlista.
En del övningar utföras i gasskyddsdräkt och gasmask, en del i ’maskeringskläder’.
Spårljusammunition och patroner med pansarbrytande kulor
komma i vissa fall till användning. Skjutinstruktionen framhåller betydelsen
av att för påvisande av kikarsiktets fördelar övningar äga rum även
i dålig belysning.»

Beträffande den taktiska användningen av dessa prickskyttar säges det:
»Prickskyttarnas uppgifter i en modern strid äro följande:

nedskjutande av befälhavare och deras stabs- och sambandspersonal,

nedhållande av väl maskerade eldvapen samt förblindande av fiendens pansarfordon.

Prickskyttarna uppträda i regel parvis, varvid den ene tjänstgör såsom
skytt och den andre, utrustad med kikare, såsom eldobservatör.

Prickskytt avgiver eld med vanligt sikte på avstånd upp till 600 meter
och med kikarsikte upp till 800 meter.

Prickskyttarna finna sin förnämsta användning under försvarsstrid. återtåg
och strid med fientliga pansarfordon och flygplan. Vid beskjutning av
pansarbilar och stridsvagnar är strävan att genom observationsspringorna åtkomma
fordonets besättning. Vid eld mot flygplan riktas denna mot flygplanets
vitala delar.»

Även i detta land har man sålunda mitt under fredstid kommit underfund
med dessa prickskyttars utomordentliga betydelse för försvaret.

Nu är det ju så i vårt land, att de värnpliktigas utbildningstid är mycket
kort. Den kan icke medgiva en sådan intensiv utbildning av prickskyttar.
Just därför att vi hava så kort utbildningstid för de värnpliktiga, är det så
mycket viktigare, att vi på annat sätt skaffa en skjutfärdighet hos vissa
grupper av våra värnpliktiga. Vi få vara tacksamma för att dessa låta utbilda
sig och underhålla sin skjutfärdighet i de frivilliga skytteföreningarna.

Jag har, herr talman, velat anföra detta just med anledning av herr Erikssons
i Stockholm påpekande att det från visst håll göres gällande, att det här
icke skulle vara någon försvarssak.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Endast några få ord. När här

talas om skytterörelsens betydelse, tror jag icke, att vi här kunna övertyga
varandra om den saken.

Jag begärde ordet för att säga, att de, som överhuvud skola värna om skytterörelsen,
för att vi skola få något anslag alls, böra samla sig på utskottets

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. frivilliga skytteväsendets befrämjande. (Forts.)
förslag. Ty jag menar, att det är det enda möjliga sättet att få något anslag
dill skytterörelsen.

Jag tycker icke, att det är anledning att nu diskutera, örn det skall ligga på
fjärde eller åttonde huvudtiteln. Jag har i varje fall den uppfattningen angående
denna rörelse, att den varit och är en försvarsrörelse och att den kommer
att bliva en sådan. Jag menar, att den är av betydelse för vårt försvar.
Under sådana förhållanden tycker jag icke, att vi nu höra taga upp någon
diskussion, huruvida det skall ligga på den ena eller andra huvudtiteln.

Jag tror alltså, att de, som vilja hava ett anslag böra samla sig kring utskottsförslaget.
Det ber jag, herr talman, att få yrka bifall till.

Herr Petersson i Broaryd instämde häruti.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, 2:o) bifall till den av herr Lindblad m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen samt 3:o) bifall till den reservation, som vid punkten avgivits
av herrar Bergqvist m. fl.; och fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Eriksson i Stockholm, varför herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr förste vice talmannen nu fann den under 3:o)
angivna hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade emellertid herr Eriksson i Stockholm votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten 19 i
statsutskottets utlåtande nr 4 antager den av herr Bergqvist m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
den av herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet. Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet hava röstat för nej-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid
av herr Lindman, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 90
ja och 113 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition antagit den av herr Lindblad
m. fl. avgivna vid punkten fogade reservationen. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande proposition för huvudvoteringen nu uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
19 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Lindblad m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för nej-propositionen. Jämväl nu äskade herr Lindman rösträkning, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 94 ja och 112 nej, varjämte 6 avkammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av herr Lindblad m. fl. avgivna vid
punkten fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 20—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. fält- och Punkten 28, angående fält- och fälttjänstövningar, föredrogs härpå. Därvid
fälttjänst- anförde.
övningar.

Herr Holmgren: Herr talman! Betydelsen av att medel ställas till för fogande

för fält- och fälttjänstövningar har vid åtskilliga tillfällen framhållits
och är därför kammaren väl bekant. Men alldeles särskilt viktigt är, att vi få
sådana övningar redan under nästkommande budgetår, därför att vi nu under
några år å rad icke haft dylika övningar, ett förhållande, som tvivelsutan inverkat
skadligt på arméns krigsduglighet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Det förefaller ganska självfallet, att inställandet
av fälttjänstövningarna endast är av temporär natur. Man kan icke
tänka sig att länge kunna uppehålla truppförbandens fältduglighet utan att
giva dem tillfälle till samövningar. Det förefaller emellertid av vederbörande
myndigheters framställningar, som örn övningar i den omfattning, som reservanterna
anse böra komma till stånd, icke äro oundgängligen nödvändiga.
Myndigheterna själva hava nämligen icke begärt mer än 270,000 kronor ytterligare
att läggas till den reservation, som finnes på vederbörande anslag,
medan däremot reservanterna vilja hava upp anslaget till 700,000 kronor. Den
omständigheten torde göra, att även reservanterna böra kunna bedöma ett beslut
i överensstämmelse med utskottets och Kungl. Maj :ts förslag ganska milt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen gjorda yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Äng. mgångs- Härefter föredrogs punkten 29, angående engångskostnader för anskaffning
kostnader för av intendenturmateriel; och yttrade därvid:

anskaffning

avintenden- Herr Holmgren: Herr talman! För detta ändamål var det inga medel anturmatene.
v^sade j fj0j. Nu har Kungl. Maj :t icke heller i år föreslagit anvisande av
medel för detta ändamål. Enär den årliga kvoten är 34,000 kronor, skulle
vi alltså nu vara på baksidan med icke mindre än 68,000 kronor. Detta belopp
äskas nu av oss reservanter i den reservation, till vilken jag, herr talman,
vill yrka bifall.

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. engångskostnader för anskaffning av intendenturmateriel. (Forts.)

Herr Törnkvist i Karlskrona: Jag är icke alldeles säker på, att Kungl.

Maj:t avser att helt undandraga detta anslag vad som beräknades år 1925.
Fastmera är det väl så, att man med hänsyn till materieltillgången ansett, att
man i den aktuella situationen kan skjuta något på återstående medelsanvisningar.
Jag tror för övrigt, att man åtminstone på en av de punkter, som
komma efteråt, med fog kan anlägga samma betraktelsesätt.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 30 och 31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 32, angående engångskostnader
för anskaffning av sjuk- och veterinärvårdsmateriel, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! För detta ändamål ha likaledes icke några
medel begärts vid fjolårets riksdag och icke heller i år. I enlighet med den
ursprungliga planen skulle en tiondel av engångskostnaderna anslås varje år,
och utgör denna för nästa budgetår 60,000 kronor. Reservanterna föreslå
detta anslag, och jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag tror, att man beträffande
denna rubrik och dess innehåll kan anlägga precis samma synpunkter som i
fråga om punkt 29. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner å
de yrkanden, som därunder förekommit; och biföll kammaren utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Punkten 33.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 33 och 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36 och 37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Punkten 39.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 30 och 31.

Lades till handlingarna.

Äng. engångskostnader
lör
anskaffning
av sjuk- och
veterinärvårdsmateriel.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Ang. engångskostnader
för
anskaffning
av ingenjörmateriel.

Ang. marinens
reservstat.

Punkten 42.

Utskottets hemställan bifölls.

Vidare föredrogs punkten 43, angående engångskostnader för anskaffning
av ingenjörmateriel.

Därvid yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! För detta ändamål har arméförvaltningen
begärt, att ett belopp av 145,500 kronor skulle ställas till förfogande. Kungl.
Majit har emellertid föreslagit endast 75,000 kronor. Reservanterna ställa sig
på arméförvaltningens ståndpunkt, och jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Även detta anslag synes tillhöra dem, som
försvarsministern ansett sig kunna dela upp på ett större antal år, än vad
som beräknades 1925. Det lär nog icke finnas några starkare skäl för att
resa invändningar emot denna uppdelning, som icke, såvitt jag kan se, betyder,
att det beräknade anslaget skall komma att minskas.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Punkterna 44—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Kades till handlingarna.

Punkterna 48—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53, angående marinens reservstat, föredrogs nu; och anförde därvid: Herr

Holmgren: Herr talman! Med hänsyn till avgången bland de till

övergångsstat överflyttade officerarna synes tidpunkten nu vara inne att upprätta
den reservstat, som 1925 års riksdag beslöt för kustartilleriets vidkommande.
I fråga örn avgången bland övergångsstatsofficerarna vill jag framhålla,
att samtliga de tre regementsofficerare, som blivit överflyttade till övergångsstat,
nu hava avgått därifrån. Detta synes mig vara en fullt tillräcklig
motivering för att nu tillsätta den enda plats på reservstat, om vilken reservanterna
här göra hemställan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner å de
yrkanden, som därunder förekommit; och biföll kammaren utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Punkterna 54 och 55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Lades till handlingarna.

Punkterna 57—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67, angående flottans krigsberedskap och övningar.

Kungl. Maj :t hade under punkten 84 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att öka ordinarie reservationsanslaget till flottans krigsberedskap
och övningar, nu 885,000 kronor, med 2,159,000 kronor till 3,044,000 kronor.

Uti de ovan omförmälda, likalydande motionerna 1:110 av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. och 11:221 av herr Lindman m. fl. hade hemställts,
bland annat, att riksdagen måtte besluta, att anslaget till flottans krigsberedskap
och övningar skulle ökas med 800,000 kronor till 3,844,000 kronor.

Likaledes hade uti en inom andra kammaren av herrar Ekman och Nilsson
i Steneberg väckt motion, nr 392, föreslagits, att ordinarie reservationsanslaget
till flottans krigsberedskap och övningar för budgetåret 1934/1935 skulle
upptagas till 3,844,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å såväl
motionerna 1:110 och II: 221, i vad de avsåge förevarande anslag, som motionen
II: 392, bifalla Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade samma reservanter som de
vid punkten 8 antecknade förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
såväl motionerna 1:110 och II: 221, i vad dessa motioner avsåge förevarande
anslag, som motionen 11:392, öka ordinarie reservationsanslaget till flottans
krigsberedskap och övningar, nu 885,000 kronor, med 2,959,000 kronor till

3.844.000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Anslaget till flottans övningar sattes vid
1925 års riksdag till 4,463,000 kronor. Sedermera har detta anslag bibehållits
oförändrat med undantag av att man överfört från flygvapnet ett anslag, som
avsåg övningar med flygdepåfartyg, så att anslaget därefter utgått med

4.510.000 kronor. För budgetåret 1931/1932 utgick anslaget med detta belopp.
Sedermera har man emellertid på grund av statsfinansiella svårigheter
i besparingssyfte först nedsatt anslaget till 4,300,000 kronor och senare till

885.000 kronor, vartill kommer en behållning från andra anslag på 2,000,000
kronor.

Nu har i årets statsverksproposition allenast en summa av 3,710,000 kronor
upptagits för detta ändamål. Det innebär, att medelsanvisningen för övningsändamål
både under löpande år och nästkommande år, som rätteligen bort uppgå
till 9,020,000 kronor, blivit reducerad till 6,595,000 kronor, alltså med omkring
27 %. Redan under budgetåret 1932/1933 började man med dessa inskränkningar
av rustningarna. Om man nu icke råder bot på detta förhål Andra

kammarens protokoll 1934. Nr 24. 4

Äng. flottans
krigsberedskap
och övningar.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. flottans krig sberedskap och övningar. (Forts.)
lande i år, skulle under tre år i följd rustningarna bliva väsentligt begränsade.
Så långvarig inskränkning i den av 1925 års riksdag beslutade marina
organisationen kan icke få försiggå, utan att det kommer att åstadkomma betydlig
skada för flottans krigsberedskap och därmed för landets försvar.

På grund därav hava vi reservanter yrkat på anvisandet av ett högre belopp,
till vilket förslag jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Ekman: Herr talman! Jag är förekommen av den föregående ärade
talaren, men jag vill dock säga några ord i egenskap av en av motionärerna
på denna punkt.

Det belopp, som Kungl. Majit föreslagit och som även upptagits av utskottet,
understiger vad man skulle kunna säga det normala beloppet eller
det som varit uppfört i riksstaten före budgetåret 1931/1932, vilket, som den
föregående ärade talaren påpekade, var 4,510,000 kronor. Det är ju alldeles
påtagligt, att det är synnerligen betänkligt, då härigenom under ytterligare
ett år flottans övningar komme att inskränkas. Det är av den anledningen,
som herr Nilsson i Steneberg och undertecknad väckt vår motion, däri vi anhållit,
att riksdagen måtte besluta ett reservationsanslag av 3,844,000 kronor,
vilket belopp plus en förefintlig behållning av 666,000 kronor skulle utgöra
sammanlagt det ovannämnda vad man skulle kunna kalla normala beloppet.

Det är enligt vår mening uppenbart, att genom otillräckligt anslag även
under kommande budgetår flottans hela organisation skulle äventyras, i samma
mån som fartygsindragningarna överstege det normala samt personalens
yrkesskicklighet, vilken ju är en synnerligt viktig sak, eftersattes. Den är
ju, som här påpekats i motionen, dock en av flottans största tillgångar. Man
kan näppeligen tala örn att flottan är krigsberedd, örn övningarna nu även
under tredje året komme att inskränkas. Flottan har enligt min uppfattning
en synnerligt stor uppgift att fylla. Det bevisades tydligt och klart under det
föregående världskriget, då den på ett synnerligen förtjänstfullt sätt uppehöll
vår neutralitetsvakt. Ingen kan spå örn framtiden, men att döma av orosmolnen
på den politiska horisonten kan det hända, att vår flotta kommer att snarare
än vi tro ställas inför samma uppgift igen.

Det är ett drygt ansvar, som under sådana förhållanden drabbar dem som
vägra att lämna det erforderliga anslaget.

Men det är en annan synpunkt, som har kommit fram och som vi framhållit
i motionen, och det är, att genom att antalet rustade fartyg minskas
kommer helt naturligt manskapet från sitt egentliga arbete och nödgas under
alltför lång tid inlogeras i flottans kaserner, och även de rustade fartygen
tvingas understundom på grund av bränslebrist till ett långvarigt stillaliggande,
vilket i och för sig verkar demoraliserande och bidrager till att göra
övningarna enformiga. Det är alldeles tydligt, att, för att manskapet skall
kunna få den utbildning, som är avsedd genom dess inkallande till tjänst,
denna utbildning skall ske å fartyg till sjöss. Det är ju endast därigenom,
sorn staten får full valuta för de utgifter och de uppoffringar, som staten har
gjort genom dessa kostnader för de värnpliktigas övningar.

Jag skall icke upptaga tiden längre, utan jag vill endast särskilt poängtera
dessa synpunkter och icke minst den sista. Jag tror, att det vore klokt, att
man beaktade den synpunkten också, och att det anslag, som anses vara nödvändigt
av våra myndigheter och som förut utgått, även i framtiden och för
nästa budgetår måtte utgå.

Det är med dessa få ord, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till
reservationen.

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. flottans krig sberedskap och övningar. (Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Herr tal man!

Den föregående talaren framhöll det stora ansvar, som de togo på sig,
vilka icke medverkade till det högre anslaget. Som den ansvarige försvarsministern
ber jag att i någon mån få reducera de anklagelser, som i det sammanhanget
riktades från talarens sida gentemot försvarsdepartementet och
dess behandling av frågan och även mot dem, som ställa sig på samma linje.

Han talade örn, att en stor del av manskapet genom de små anslagen tvingas
att vistas lång tid i kasern och att de därigenom icke förvärva den nödiga färdigheten
för sitt marina värv. Jag ber att i det sammanhanget få meddela,
att örn en jämförelse göres mellan den rustningsplan, som är uppgjord av
marinmyndigheterna på grundval av det lägre anslaget, d. v. s. 3,710,000
kronor, och den plan, som vilar på det anslag, som reservanterna begära, nämligen
4,510,000 kronor, så kommer man fram till förhållandevis små skillnader
mellan rustningarna i det ena och det andra fallet. Jag kan säga, att
rustningsplanen, baserad på 3,710,000 kronor, utvisar i jämförelse med rustningsplanen,
baserad på 4,510,000 kronor, att en jagare, nämligen Klas Horn,
är ute i övningar 13 dagar mindre, en vedettbåt 3 dagar mindre, och ett par
kryssare och en annan vedettbåt äro ute, vill jag minnas, 6 dagar mindre. Det
är egentligen hela skillnaden mellan den ena och den andra rustningsplanen.

Jag menar, att i ett sådant läge är den anklagelse, som framkastades från
den föregående talarens sida, icke sakligt befogad; och jag ber att med stöd
av det jag här uttalat få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Punkten 68.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 69, angående kustartilleriets krigsberedskap och övningar, före- Äng. kustdrogs
nu. artilleriets

krigsbered Därvid

yttrade: skaP och

ningar.

Herr Holmgren: Herr talman! De reduktioner i detta anslag, som ägt

rum, ha medfört nödvändigheten av att inskränka på åtgången av ammunition.

Men då skjutningen med pjäser just betecknar höjdpunkten i artilleriutbildningen,
ha härigenom kustartilleriets övningar lidit stort avbräck. För att
råda bot på detta förhållande ha vi reservanter hemställt, att ett anslag på

50,000 kronor utöver vad Kungl. Majit begärt måtte av riksdagen ställas till
förfogande för här ifrågavarande ändamål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen framställda propositioner å de
under överläggningen gjorda yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Ang. underhall
av flottan»
fartyg och
byggnader
m. m.

Punkterna 70 och 71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72, angående underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m.

Under punkten 89 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att i riksstaten för budgetåret 1934/1935 upptaga ordinarie reservationsanslaget
till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. med
oförändrat belopp, 5,300,000 kronor.

Uti de ovan omförmälda, likalydande motionerna I: 110 av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. och II: 221 av herr Lindman m. fl. hade föreslagits,
bland annat, att riksdagen måtte besluta, att förevarande anslag skulle ökas
med 650,000 kronor till 5,950,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å ovanberörda motioner, i vad de avsåge förevarande
anslag, öka ordinarie reservationsanslaget till underhåll av flottans fartyg och
byggnader m. m., nu 5,300,000 kronor, med 120,000 kronor till 5,420,000
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av samma reservanter som de
under punkten 8 antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till ovanberörda
motioner, i vad de avsåge förevarande anslag, öka ordinarie reservationsanslaget
till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m., nu

5,300,000 kronor, med 770,000 kronor till 6,070,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Marinförvaltningen har uti underdånig

skrivelse den 31 augusti 1933 bl. a. anfört, »att underhållsanslaget under en
följd av år varit alltför knappt tillmätt, ett förhållande, som givetvis satt sin
prägel på materielens tillstånd, i det att de arbeten, som fordras för krigsfartygens
underhåll och förläggning i beredskap, måst eftersättas, varjämte
flottans byggnader och annan materiel icke kunnat underhållas så, som nutidens
fordringar kräva. För att råda bot på de försämringar, som indragningarna
i underhållsarbetet under dessa år förorsakat, torde ökade anslag till

underhållet bliva erforderliga», och vidare: »---— De under en lång följd

av år gjorda allvarsamma nedskärningarna av underhållsanslaget hava hindrat
myndigheterna att utföra erforderliga underhållsarbeten jämväl beträffande
kaserner och andra byggnader avsedda för personalförläggning i fredstid, varför
dessa icke kunnat hållas i nivå med tidens krav varken med avseende på
bättre och ökade bostadsutrymmen eller å moderna hygieniska anordningar
och dylikt. Att ett åsidosättande av underhållet även medfört brister i hygien
och trevnad för personalen torde knappast behöva särskilt framhållas.
Ämbetsverket anser sig emellertid böra påpeka, att personalen härigenom, tillskyndats
olägenheter i avseenden, som bland motsvarande civila befolkningslager
numera icke äro tillfinnandes.»

Vidare har också utav myndigheterna framhållits, hurusom man för att icke
behöva avskeda arbetare vid örlogsvarven i mycket stor utsträckning låtit arbeten,
som medföra materialanskaffning, stå tillbaka för att i stället koncentrera
sig på arbeten, vilkas kostnader förnämligast bestått i arbetslöner. Detta
kan ju icke vara ett system, som är i längden hållbart, enär man därigenom

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Äng. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
icke ger privatindustrien de beställningar, som denna industri i dessa tider är
mycket beroende av.

Herr talman! På denna grund hava reservanterna krävt, att ett belopp av

650,000 kronor utöver vad Kungl. Majit begärt skulle ställas till förfogande.

Jag yrkar bifall till reservationen.

^ Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! I annat sammanhang har ju
Kungl. Maj :t gått in för att förbättra manskapets kasernering, en åtgärd,
som åtminstone jag tillåter mig hälsa med tillfredsställelse. I detta sammanhang
kan man sålunda saklöst gå förbi den saken.

I fråga om fartygsmaterielen och dess underhåll torde man knappast med
fog kunna tala örn, att den icke tillräckligt underhålles. Men det är ganska
tydligt, att tvivel kan uppstå om vad som menas med underhåll. Emellertid
är det ganska visst, att de personer, som bära ansvaret för fartygens underhåll
och som sålunda äro mycket initierade, med bestämdhet hävda, att det icke
finns någon anledning att klaga på materielens underhåll. Även den sidan
av saken torde man sålunda, när det gäller detta anslagskrav, kunna gå förbi.

Skulle man av någon anledning höja det förevarande anslaget till underhåll
av flottans fartyg och byggnader, så skulle det vara av hänsyn till den stora
och allmänna arbetslösheten, och om så skedde, komme givetvis denna höjning
av anslaget krigsberedskapen till godo. För min del bär jag principiellt
icke haft något att erinra mot en sådan väg, men jag förstår mycket väl försvarsministerns
ståndpunktstagande i detta fall. Han har funnit, att en summa
av 5,300,000 kronor är ägnad att hålla samman den arbetarstam, som redan
finnes vid örlogsvarven. Det har icke skett någon förändring i anslagsbehovet
med hänsyn till löner o. s. v., och det har därför ej heller kunnat uppges
något behov av att i övrigt förändra arbetsförhållandena. Även ur denna
synpunkt har jag sålunda kunnat biträda Kungl. Majits förslag.

Nu föreligger här enligt utskottets förslag en liten ökning på 120,000 kronor
utöver vad Kungl. Majit begärt. Denna ökning har sin grund däri, att
riksdagen nyligen beslutat visst utbyte av värnpliktiga, tillhörande ersättningsreserven,
mot civil arbetarpersonal. Detta beslut innebär med andra ord
en ökning av kostnaderna för arbetslönerna vid varven. Det är ju knappast
anledning att i detta sammanhang erinra örn halvheten i det beslut, som i
detta avseende fattats, men jag vill säga, att örn man velat förbättra tillgången
på arbete för den civila personalen vid varven, vilket ju är en strävan, som
bör understödjas, så hade riksdagen helt och hållet bort stryka ersättningsreserven
och ersätta den med civil personal, då vi kommit upp till en anslagssumma
under förevarande punkt, som mera stått i överensstämmelse med vad
reservanterna här yrkat. Då riksdagen icke gick denna väg utan nöjde sig
med att bibehålla ersättningsreservisterna i den utsträckning som skedde, finns
det sålunda ingen anledning att nu yrka ändring i det av Kungl. Maj :t äskade
beloppet i vidare mån än som betingas av utbytet av ersättningsreservister
mot civila arbetare.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Herr tal man!

Jag vill göra kommendör Holmgren det medgivandet, att detta anslag
onekligen är hållet relativt lågt. Men då herr kommendören talade örn de
brister i fråga örn hygien och trevnad för personalen ävensom andra olägenheter,
som skulle vållas av det låga anslaget, ber jag att få komma med en
liten gensaga för att i någon mån neutralisera beskyllningens värde.

Jag vill sålunda erinra örn, att Kungl. Majit i annat sammanhang vidtagit

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
vissa åtgärder för att väsentligen höja personalens trevnad och för att undanrödja
de brister, som i fråga om hygien och jämväl i andra avseenden finnas.
Herr Holmgren är ju — liksom för övrigt hans motståndare herr Törnkvist •—
en stolt lokalpatriot, och jag ber därför att få röra hans hjärta genom att erinra
honom därom, att Kungl. Majit exempelvis beviljat ett anslag på först

103,000 kronor och sedermera ytterligare 48,000 kronor till byggande av en
marketenteribyggnad i Karlskrona och vidare en summa på 103,000 kronor
till ombyggnads- och förbättringsarbeten å förläggningsbarackerna ute vid
Kungsholmens fort. Och jag kan kanske ännu mer få röra kommendörens
hjärta genom att även erinra örn den tilläggsproposition, som föreligger till
riksdagens behandling, om beviljandet av 250,000 kronor till modernisering av
matinrättningarna. Detta belopp utgör ju blott tredjedelen av den summa,
som egentligen är tänkt för åstadkommandet av en verklig modernisering av
marinens matinrättningar.

Jag har, herr talman, velat lämna detta kompletterande tillägg för att i
någon mån neutralisera styrkan i herr Holmgrens anmärkningar.

Herr Holmgren: Herr talman! Gentemot herr statsrådet ber jag att få
framhålla, att vad jag läste upp icke var mina anmärkningar utan marinförvaltningens
skrivelse till herr statsrådet självt eller till Kungl. Maj:t. Det är
sålunda icke jag, som gör dessa anmärkningar.

Vidare skulle jag gentemot herr Törnkvist vilja framhålla, att det visserligen
är sant, att de av våra fartyg, som underhållas, bli underhållna i förstklassigt
skick, och att man aldrig kan klaga på de underhållsarbeten, som
verkligen bli utförda. Men det finns en hel del underhållsarbeten, som överhuvud
icke bli utförda, t. ex. på den materiel, som aldrig tas i anspråk under
fredstid. Denna blir sålunda på grund av det knappa underhållsanslaget icke
försatt i sådant skick, att den kan bli fullt klar till användning, därest behov
av densamma skulle föreligga, och vid en mobilisering blir därför den första
åtgärden att sätta denna materiel i stånd, en materiel, som emellertid borde
vara i stånd, redan när mobilisering inträffar.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 73 och 74.

Kades till handlingarna.

Punkterna 75—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Kades till handlingarna.

Punkterna 79—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 11 april.

Nr 24. 65

Punkterna 85 och 86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

Lades till handlingarna.

Punkterna 88 och 89.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90.

Lades till handlingarna.

Punkterna 91—93.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94, angående flygvapnets övningar.

Kungl. Majit hade under punkten 122 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att dels från och med budgetåret 1934/1935 i riksstaten uppföra
ordinarie reservationsanslaget till flygövningar under benämning »Flygvapnets
övningar, reservationsanslag», dels ock under detta anslag anvisa ett
belopp av 1,300,000 kronor.

Uti de ovan omförmälda, likalydande motionerna 1:110 av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. och 11:221 av herr Lindman m. fl. hade hemställts,
bland annat, att riksdagen måtte besluta, att anslaget till flygvapnets övningar
skulle ökas med 240,000 kronor till 1,540,000 kronor.

Likaledes hade uti en inom andra kammaren av herr Christiernsson väckt
motion, nr 203, föreslagits, att riksdagen, med avslag å Kungl. Marits förslag
beträffande förevarande anslag, måtte besluta, att detta anslag för budgetåret
1934/1935 skulle utgå med 1,540,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å såväl
motionerna I: 110 och II: 221, i vad dessa motioner avsåge förevarande anslag,
som motionen II: 203, bifalla Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

I fråga om denna punkt hade reservation avgivits av samma reservanter
som de vid punkten 8 antecknade, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till såväl motionerna I: 110 och II: 221, i vad de avsåge förevarande anslag,
som motionen II: 203,

a) från och med budgetåret 1934/1935 i riksstaten uppföra ordinarie reservationsanslaget
till flygövningar under benämning »Flygvapnets övningar, reservationsanslag»;
samt

b) under detta anslag anvisa ett belopp av 1,540,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Flygvapnets övningar ha under fjolåret

varit väsentligen inskränkta på grund av finansiella skäl. Med hänsyn till
dels betydelsen av detta vårt flygvapen och dels nödvändigheten av att få en

Äng. flygvajpnets
övningar.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. flygvapnets övningar. (Forts.)

förstklassig utbildning lia vi reservanter här ställt oss på den ståndpunkten,
att vi påyrka en ökning av anslaget med 240,000 kronor.

Till denna vår reservation yrkar jag, herr talman, bifall.

Herr Christiernsson: Herr talman! Det yttrades nyss här i debatten några
varnande ord örn att den, som gapar över för mycket, ofta mister hela stycket,
och det är något i den stilen, som föresvävat mig, när jag inskränkt mitt motionerande
under denna huvudtitel, som ligger mig särskilt örn hjärtat, till den
punkt, som vi nu syssla med, nämligen övningsanslaget till flyget. Min motion
inriktar sig nämligen icke på nyanskaffningar, ehuru jag är den förste att
erkänna, att flyget behöver mycket ökad materiell utrustning för att stå verkligt
välrustat. Min motion inriktar sig på att vidmakthålla vad vi redan lia
och som vi lagt ut stora pengar på.

Hans excellens herr statsministern yttrade tidigare i dag, att man kunde
ännu icke förutsäga någonting örn försvarskommissionens resultat. Han påpekade,
att den ene lade tyngdpunkten på flyget, den andre på marinen. Jag
vågar dock förutsäga så mycket, att ingen försvarsplan kan räkna med endast
vårt flygs nuvarande materiella utrustning, och ännu mera ställt utom tvivel
är, att den nuvarande flygande personalen icke kan undergå någon reducering
eller värdeminskning. Flygvapnet är ju genom sin natur starkt individuellt
betonat. Det beror i väsentlig grad på den luftstridande personalens rent
personliga duglighet, träning och skicklighet, örn flyget skall kunna lösa sina
många uppgifter; ju mindre flyg man har och ju mindre flygpersonal, desto
större krav ställas på individen. Flygutbildningen kräver helt förståeligt en
god och tillräckligt lång grundläggande skola. Här ha vi säkert presterat
ett mycket gott arbetsresultat, och jag har i min motion — jag behöver icke
närmare utveckla det här •—• reagerat mot den ofta smutskastande svartmålning,
som i samband med fortfarande ouppklarade spökflygningar synts i vissa
pressorgan om det svenska flygets verkliga tillstånd och behov.

Denna grundläggande utbildning måste emellertid utökas med erfarenhet
och träning i alla de specialiteter, som tillhöra det fältmässiga flyget, men
det gäller också att sedan bibehålla denna fältmässiga färdighet och låta den
för krigsuppdrag avsedda personalen följa med den materiella utvecklingen,
så att den är väl insatt i och förtrogen med denna. De beskärningar, som vidtagits
redan i fjol — och som den föregående talaren erinrade om — reducerade
denna fortsatta fältduglighet på det mest äventyrliga sätt. Gemensamma
övningar måste i mycket stor utsträckning anställas, och jag behöver icke påpeka
vad det betyder, att den förut utbildade flygaren icke får tillfälle omsätta
sina erfarenheter på det slagfält, som t. ex. en fältmanöver utgör. Jag
vågar påstå, att de tillfällen, till vidmakthållande av fältdugligheten, som lämnas
den flygande personalen på våra flygkårer — örn vi undantaga själva
den grundläggande flygutbildningen — äro så få, att de icke kunna räknas
ens i en eller ett par timmar per månad utan ibland endast i minuter. Detta
är givetvis så ringa, att det aldrig kan bli tal om någon verklig träning. Och
så måste dessa flygningar ofta, på grund av krav på besparingar, äga rum
under sådana förhållanden och med en i fråga örn de vapentekniska detaljerna
avrustad materiel, att det fältmässiga helt eller åtminstone i hög grad åsidosättes.
Jag kan icke finna annat än att en sådan sparsamhet icke är god
ekonomi, och därför, herr talman, har jag väckt denna motion.

Jag ber att i anslutning till den föregående talaren få yrka bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag tror, att man i själva

verket kan säga, att ingen försvarsgren inbjuder till större försiktighet i

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. flygvapnets övningar. (Forts.)

fråga om medelsanvisning än flyget, ty det är ingen försvarsgren, som kan
förbruka så mycket pengar under olika omständigheter, även i fred, oell första
villkoret för att man överhuvud taget ger anslag av någon omfattning,
det är, att man är helt på det klara med att organisationen fungerar tillfredsställande.
Det är, såvitt jag kan se, herr talman, icke något skäl för riksdagen
att, innan vi få se vad vi själva tänka örn den roll, flygvapnet skall
spela i en framtida svensk försvarsorganisation, frånträda det förslag, som
Kungl. Majit här har framlagt.

Under de år, flygvapnet funnits i försvarsorganisationen, har dock till övningsanslag
anvisats i runt tal 9 miljoner kronor, under en tidrymd av 8 år.
Det är en ganska avsevärd summa. Med den i handen torde man icke utan
vidare kunna säga, att övningarna försummats. Vi komma litet senare till
frågan örn flygets materielanskaffning, så jag skall icke ge mig in nu på
den saken. Men det förefaller, som örn det icke funnits grundad anledning
att handla endast av lust att se anslagen ökas på den del av huvudtiteln, som
är ägnad flygvapnet, ty här befinna vi oss på en vida osäkrare mark än i
fråga örn något annat vapenslag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Det är ju alltid mycket vanskligt att

fälla kategoriska omdömen örn var det tränger mest, när det gäller en budget,
så hårt beskuren som denna. Den säkerhet, varmed herr Törnkvist yttrade
sig i detta avseende, var ganska överraskande. Jag vill bara säga, att
det är en uppfattning, som i alla händelser icke hyllas av de militära yrkesmännen.
Flygvapnet är icke det vapen, som jag tillhör, men det oaktat får
jag säga, att bland arméns personal råder en uppfattning, rakt motsatt den
sakkunskap, herr Törnkvist här företräder. Uppfattningen är nämligen den,
att icke på något område äro bristerna i vårt försvar så trängande och så
framträdande som inom flygvapnet, och att just på detta område är det särskilt
angeläget att komma fram till bättre förhållanden.

Från de utgångspunkterna ber jag att få instämma i herr Holmgrens yrkande
örn bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag vill helt och hållet in stämma

i herr Meyerhöffers tal om att det är bristfälligt på flygvapnets område,
men det kan ju heller icke vara annorlunda, då det, som vi nu lia på
detta område, måste anses som ett provisorium. Vapnet behöver organiseras,
och vi kunna icke klara ut anslagsfrågan tillfredsställande förr än vi ha
organisationen klar. Det är det, som är kärnan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 95—97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Kades till handlingarna.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. flygmateriel.

Punkten 99.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 100, angående flygmateriel.

Under punkten 129 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att minska ordinarie reservationsanslaget till flygmateriel, nu

2.252.000 kronor, med 2,000 kronor till 2,250,000 kronor.

Uti de ovan omförmälda motionerna I: 110 av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. och II: 221 av herr Lindman m. fl. hade föreslagits, bland annat, att
riksdagen måtte besluta, att anslaget till flygmateriel skulle ökas med

1.737.000 kronor till 3,987,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, i vad de avsåge förevarande anslag, bifalla Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet.

De under punkten 8 antecknade reservanterna hade uti en vid förevarande
punkt avgiven reservation förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen mätte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
ovanberörda motioner, i vad de avsåge förevarande anslag, öka ordinarie reservationsanslaget
till flygmateriel, nu 2,252,000 kronor, med 1,735,000 kronor
till 3,987,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Med hänsyn till föreliggande brister i fråga
örn flygmaterielen lia reservanterna på denna punkt begärt, att ett anslag av

1,737,000 kronor utöver Kungl. Maj:ts äskande skall ställas till förfogande.
Jag yrkar bifall till detta förslag.

Men vid detta tillfälle -—- jag antar nämligen, att vi icke komma att överlägga
om någon av de övriga punkterna i detta utlåtande -— skulle jag vilja,
innan jag lämnar denna plats, fästa kammarens uppmärksamhet på ett förhållande,
som jag anser vara synnerligen anmärkningsvärt.

Sedan en följd av år tillbaka har Kungl. Maj :t tagit de reservationer, som
ha funnits under fjärde huvudtiteln, för att därmed finansiera huvudtiteln.
Man kan ju väl förstå, att i sådana här tider, när man med ljus och lykta
söker efter pengar, den frestelsen skall ligga bra nära att stryka åt sig de
pengar, som så att säga ligga på bordet, och jag vill icke lasta Kungl. Maj :t
för att Kungl. Maj:t icke kunnat hålla sig ifrån detta, men jag vill fästa
uppmärksamheten på de vådor, som föreligga, örn man fortsätter på detta
sätt.

Vi skola erinra oss, huru dessa reservationer uppstå. I regel uppstå de
därigenom, att vederbörande myndighet med synnerlig sparsamhet och klok
omtanke förvaltar de till dess förfogande ställda medlen, så att man kan få
litet pengar över för att använda antingen för ett engångsbehov eller för att
liksom fondera dem i avsikt att använda dem för periodiskt återkommande
utgifter. Om man nu fortsätter på detta sätt och tager i användning alla
möjliga förefintliga reservationer, så kan man lätt komma dithän, att vederbörande
myndigheter mot slutet av budgetåret, alltså fram i maj och juni,
börja på att se efter, örn icke de kunna ha användning för de medel, som de
ha kvar på sina anslag, till något ändamål, som kommer försvaret till godo,
men som måhända aldrig annars hade blivit tillgodosett, därför att det icke
varit tillräckligt trängande. Den frestelsen ligger nära till hands för myn -

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. flygmateriel. (Forts.)

digheterna att icke iakttaga samma kloka sparsamhet, som de hittills gjort,
och jag skulle därför vilja varna för att man fortsätter på den vägen. Man
kan därigenom få fram ett system, som urartar till misshushållning och som
sålunda står i starkt motsatsförhållande till det system av kraftig sparsamhetsanda,
som jag tror mig våga påstå för närvarande är genomgående inom
den militära hushållningen.

Herr talman! Jag yrkar, som sagt, bifall till reservationen i denna punkt.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Vi få tillfälle att senare under
riksdagen i annat sammanhang överlägga örn frågan om anskaffning av
flygmateriel. På den nu förevarande punkten har försvarsministern begärt

2,250,000 kronor för anskaffande av flygmateriel. Örn den summan beviljas,
så har under de nio år, det då blir fråga örn, beviljats för materielanskaffning
till flyget en summa av, såvitt jag har räknat riktigt, cirka 27 miljoner
kronor. Jag skall icke nu försöka att bedöma, huruvida tillgången på
flygmateriel — om man räknar med förluster av olika slag — står i rimligt
förhållande till den anslagssumma, som har beviljats. Jag vill allenast
understryka vad jag på en föregående punkt sade, att man bör vara försiktig
med att öka ut summorna på detta område, tills man fått klart för sig det
organisatoriska sammanhanget mellan denna gren av försvarsväsendet och
övriga grenar, och man bör vidare ha klart för sig, hur organisationen av
denna del kommer att se ut.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Herr tal man!

Herr Holmgren har i överensstämmelse med högerns motion riktat en
anmärkning mot Kungl. Maj :t för dess tillgripande av reservationer under
detta och även under föregående budgetår. Jag skall gärna medge, att på
grund av det dåliga ekonomiska läget för statsfinanserna Kungl. Maj :t onekligen
varit tvungen att gå ganska djupt ned i fråga om reserverade medel för
att kunna balansera det hela. Sista året den Ekmanska regeringen satt använde
den reservationer under den militära huvudtiteln på, jag vill minnas,
ungefärligen 7 miljoner kronor. Förra året använde jag själv ungefär 5,300.000
kronor, och i det kommande årets budget har jag beräknat reservationer ungefär
till en summa av 2,700,000 kronor. Det är onekligen ganska djupa grepp,
det skall erkännas, men nöden har tyvärr icke någon lag. Och jag misstänker,
att herr Holmgren själv, om hans ekonomi befinner sig i beträngt läge och
han är tvungen finansiera det hela, nödgas även han göra, som Kungl. Majit
här gjort, och gå till besparingarna, till reservationerna, för att erhålla nödvändiga
medel.

Jag kan emellertid trösta herr Holmgren med att under kommande år, när
det gäller att göra upp budgeten för den militära huvudtiteln, lär det vara
ganska svårt att yttermera få fram några reservationer, i ^varje fall av den
storleksordning, som det tidigare har varit fråga örn. Men å andra sidan nödgas
jag gentemot herr Holmgren som en marinens representant erinra örn att
det under en följd av år har varit en sedvänja icke minst för marinen att lägga
sig till med ganska stora fonderingar, som från början icke varit avsedda för
kanske just det ändamålet. Örn jag icke missminner mig, är herr Holmgren
för närvarande ordförande i statsrevisionen, och han har väl förmodlingen i
den egenskapen ett minne av att statsrevisorerna vid vissa tillfällen^ha fäst
uppmärksamheten vid de stora fonderingar, som funnits på olika håll inom
marinen; och riksdagen har även ingripit för att se till att sådana fonderingar
för framtiden icke skulle kunna komma till stånd. Alltså: Kungl. Majit be -

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. flygmateriél. (Forts.)

finner sig i det fallet i mycket gott sällskap. Jag tror vi kunna taga förebråelsen
från herr Holmgrens sida med tämligen stort jämnmod.

Vidare vill jag på den punkten, det här är fråga om, säga, att när man
talar örn högre eller lägre anslag till flygvapnet, så bör man kanske komma
ihåg tvenne ting. Det ena är, att Kungl. Maj :t har under löpande budgetåret i
annan ordning, nämligen genom statsbeställningar, lämnat tvenne anslag på tillsammans,
jag vill minnas, 510,000 kronor till olika slag av flygmateriel. Det
andra är, att för det kommande året av det anslag av medel till statsbeställningar
på 10 miljoner kronor, som regeringen begärt, kommer med full visshet,
vare sig undertecknad eller någon annan kommer att rida för detta departement,
en betydande del att gå till flygvapnet i en eller annan form. Jag
menar, att under sådana förhållanden är det yrkande på höjning, som herr
Holmgren framställt i detta sammanhang, icke av samma stora sakliga betydelse.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten 101.

Lades till handlingarna.

Punkten 102.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 103.

Lades till handlingarna.

Punkten 103.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 105.

Lades till handlingarna.

Punkterna 106—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
andra huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande av
viss del av kronan tillfallet danaarv efter Annika Hansson, född Christoffersdotter; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader för reparation av statens isbrytarfartyg »Ymer»;

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående restitution till
International Telephone & Telegraph Corporation av viss stämpelavgift; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för ordinarie
lärare vid navigationsskola att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkning i "vissa
fall av engångsavgift enligt § 9 mom. 1 i reglementet för statens pensionsanstalt
beträffande lärarbefattningar vid kommunal fortsättningsskola;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående familjepensionsrätt
i statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare vid lantbrukshögskolan;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för innehavare
av befattning med delaktighet i statens pensionsanstalt att vid avgång
ur tjänst i vissa fall bibehålla delaktighet i anstalten.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

A föredragningslistan var vidare uppfört bankoutskottets utlåtande, nr 24, Äng. befrielse
i anledning av framställning av fullmäktige i riksgäldskontoret örn befrielse för en tjänsteför
en tjänsteman i riksgäldskontoret att ersätta ett antal förkomna premieobligationer.

I anledning av en utav fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse till bankoutskottet
den 15 februari 1934 gjord framställning hemställde utskottet i förevarande
utlåtande, att riksdagen måtte medgiva, att kontorsskrivaren i riksgäldskontoret
Margareta Ahlberg måtte befrias från skyldigheten att ersätta
en i samband med utbyte av premieobligationer uppkommen förlust för riksgäldskontoret
å 1,450 kronor samt att till täckande av förlusten samma belopp
finge tagas i anspåk av förslagsanslaget till kontorsexpenser, inlösningsprovisioner
och andra omkostnader för statsskulden.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Stendahl, Bäcklund och
Lovén, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte medgiva,
att kontorsskrivaren i riksgäldskontoret Margareta Ahlberg måtte intill ett
belopp av 1,100 kronor befrias från skyldigheten att ersätta en i samband
med utbyte av premieobligationer uppkommen förlust för riksgäldskontoret å
1,450 kronor samt att såsom bidrag för täckande av förlusten finge av förslagsanslaget
till kontorsexpenser, inlösningsprovisioner och andra omkostnader
för statsskulden tagas i anspråk ett belopp av 1,100 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Bäcklund: Herr talman! Vid detta utlåtande har fogats en reservation
av herr Stendahl, jag själv och herr Lovén. Saken gäller att en kvinnlig
befattningshavare vid utbyte av premieobligationer fått en förlust på 1,450
kronor. Det är alltså hela förlusten. Fullmäktige ha på hennes begäran och
efter utredning i ärendet kommit till det resultatet, att man skulle ersätta hela
förlusten, och det förslaget har också utskottet biträtt. Reservanterna anse för
sin del, att det icke är riktigt att förfara så. Det ger icke den ansvarskänsla,
som man har rätt att fordra av tjänstemännen, örn man vid en sådan tjänst
ersätter alla förluster, som kunna uppkomma genom en felutlämning. Vi ha
därför gått in för att man — beroende på att de lokala förhållandena icke varit

man i riksgäldskontoret

från viss ersättningsskyldighet.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Äng. befrielse för en tjänsteman i riksgäldskontoret från viss ersättningsskyldighet.
(Forts.)

fullt tillfredsställande vid utlämnandet av dessa obligationer —- skulle kunna
vara med på att ersätta så mycket av förlusten, som tjänstemannen kunnat
få gottgjort, därest lion varit tillerkänd felräkningspengar, d. v. s. ett belopp
av 1,100 kronor. De tjänstemän i riksgäldskontoret, som lia kassavård örn
hand, ha i regel icke tillerkänts ersättning för förluster med mer än 1,100 kronor.

Det har också tidigare varit så, att från riksbanksfullmäktige undan för
undan kommit in framställningar om att få ersätta uppkomna förluster, vilket
också av riksdagen bifallits. Det står emellertid här omnämnt, att utskottet
år 1924 funnit sig föranlåtet avstyrka en framställning i sådant syfte.
Sedan dess har icke någon framställning av förevarande art inkommit från
riksbanksfullmäktige. Skall man nu till och med gå så långt, att man beviljar
ett belopp, som avsevärt överstiger vad felräkningspengarna för en tjänsteman
äro satta till, då kan det ju få ganska allvarliga konsekvenser.

Reservanterna ha för den skull ansett sig icke kunna vara med om att hela
förlusten skall täckas, utan ha stannat vid att föreslå samma belopp, som hon
skulle fått, om hon varit tillerkänd felräkningspengar i vanlig mening.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Bäcklund förenade sig herr Törnkvist i Karlskrona.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag anser för min del, att det finns goda skäl
för att helt och hållet befria denna tjänsteman från återbetalningsskyldighet.
Det rådde stor trängsel vid tillfället i fråga, och hon hade att besvara en hel
del frågor från en påträngande allmänhet. Det är icke första gången vi bevilja
en avskrivning av detta slag. Så har skett åtskilliga gånger förut inom
andra områden. Jag erinrar om hurusom vi för något år sedan beviljade befrielse
i ett fall, där det gällde någon tjänsteman vid en länsstyrelse, som betalat
ut för mycket i avlöningar. Jag tycker icke, att man skall av vederbörandes
lilla lön taga något av den summa hon oskyldigt råkat ge ut.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Leffler: Herr talman! Jag har redan förekommits av herr Paulsen

och vill nu blott understryka, att den tjänst vederbörande fullgjorde var en
tillfällig sådan och hörde samman med distribueringen av premieobligationer.
Om man överhuvud taget skall utöva någon kritik härvidlag, bör den nog närmast
drabba riksgäldsfullmäktige. Man har nämligen fått ett starkt intryck
utav att anordningarna vid ifrågavarande distribuering voro mycket underhaltiga.
Jag tror därför, att kammaren mycket väl kan gå med på utskottets
förslag, då detta fall näppeligen kan tänkas bli prejudicierande.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander: Herr talman! Jag har fått det intrycket, att det icke är
ett riktigt förhållande mellan den risk tjänstemännen kunna löpa och de avlöningar,
som utgå. Om det genom felräkning kan uppstå en förlust för vederbörande
på 1,450 kronor, måste man säga, att risken icke är så liten och att
den knappast kan sägas vara täckt med en felräkningssumma av 1,100 kronor.
Det passerar mycket pengar genom dessa tjänstemäns händer, och jag tycker,
att under förhandenvarande omständigheter det icke är mer än rimligt och rätt,
att vi bifalla vad bankoutskottet här har föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bäcklund: Herr talman! Yågar riksdagen verkligen taga på sig ansvaret
att ersätta hela förlusten och t. o. m. ge mera än de felräkningspengar,

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Ang. befrielse för en tjänsteman i riksgäldskontoret från viss ersättningsskyldighet
m. m. (Forts.)

som utgå till en tjänsteman, som har kassavård örn hand? Jag tror, att detta
skulle leda till ganska farliga konsekvenser. I det verk, jag själv tillhör, förekommer
det aldrig, att någon får ersättning i liknande fall. Där är det väl
också trängsel, och där har man stora penningsummor örn hand — icke bara
värdepapper, som det här var fråga örn. Hur skulle det gå, örn tjänstemännen
i statens verk i allmänhet skulle, när en förlust uppkommit för dem, få den ersatt
till fulla värdet genom ett riksdagens beslut? Jag tycker, att det är en
mycket farlig princip, vi äro inne på, och dylikt skapar icke den ordning och
reda, som fordras i statens verk.

Jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av
herr Bäcklund, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 11.

Bankoutskottets nu föredragna memorial, nr 25, med överlämnande av utredning
angående uppsättande i riksdagshuset av vissa elektriskt dirigerade
anslagstavlor lades till handlingarna.

§ 12.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 38, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 33 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om mått och vikt ävensom en i ämnet väckt motion;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skeppsklarerarförordning;
och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

Ang. upphävande
av
14 kap. 26
och 27 §§
strafflagen.

§ 13.

Vid härpå skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 41, i
anledning av väckt motion om upphävande av 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen
yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Riksdagen är ju ganska van att

slakta yrkanden liknande det vi framställt i vår motion, och efter utskottets
utlåtande är denna saks utgång tämligen given. Emellertid har jag ansett mig
böra göra några erinringar i anledning av utskottets utlåtande.

Utskottet hänvisar till sin behandling av frågan vid 1931 års riksdag, närmare
bestämt till sitt utlåtande nr 26, och menar, att detta får utgöra det svar,
man för närvarande kan ge på den motion vi väckt. Nämnda utlåtande erbjuder
åtskilligt av intresse. Jag vill bara peka på några uppgifter, som lämnas
i detsamma, vilka enligt min mening äro argument, som tala till förmån för
vår motion och som styrka yrkandet örn att denna fråga skall avgöras så snart
som möjligt. Där påpekas t. ex. den ökning, som skett i fråga örn aborternas
antal. Det omtalas, att på fem år — från 1924 till 1928 — antalet aborter,
behandlade på barnbördshus i Stockholm, ökats från 986 till 1,637. Där åberopas
uttalanden om förhållandena i Tyskland, där man då taxerade antalet
aborter varje år till minst 1 miljon, varav 50,000 resulterat i dödsfall.

Hela vår statistik sysslar mycket litet med frågan örn fosterfördrivningarnas
omfattning. Överhuvud taget kan man icke få uppgifter örn desamma annat
än i de fall, där vederbörande varit tvungna att vända sig till sjukhus — och
naturligtvis icke alltid heller i sådana fall. Vi ha i vår motion anfört en uppgift,
som lämnats utav en del för saken intresserade personer, vilka med ledning
av det antal sonder, som försålts, uppskatta antalet fosterfördrivningar
i Sverige till minst 100,000 varje år, d. v. s. lika många som antalet födda
barn. örn siffran är så hög eller örn den är lägre, borde inte vara avgörande
för hur frågan skall behandlas. Men det är ett faktum, att fosterfördrivningarna
nu ha en mycket stor omfattning och att det därför inte tjänar något
till att diskutera frågan örn fosterfördrivning ur moraliska eller andra synpunkter.

När vi ha ställt vårt yrkande, är det inte därför att vi i princip upphöja oss
till försvarare av fosterfördrivning — vi taga överhuvud taget inte ställning
till den frågan — utan vi nöja oss med att inregistrera vad som är ett faktum,
nämligen den väldiga omfattning, som fosterfördrivningen för närvarande har.
Här är det sålunda inte fråga örn, huruvida kvinnor skola ha rätt att fördriva
foster eller inte, utan här står frågan i verkligheten på det viset, om den fosterfördrivning,
som nu praktiseras, skall utföras av läkare, örn den skall utföras
av människor, som ha kompetens för uppgiften, eller örn kvinnorna skola överlämna
sina kroppar åt kvacksalvare. Så ligger saken i verkligheten till.

Alla de åtgärder, som man i fråga om lagstiftning vidtagit på detta område,
ha ju inte alls bidragit till att minska antalet aborter, de ha inte alls bidragit
till att bland de svenska invånarna skapa en inställning mot detta förfarande.
Lagens alla bestämmelser till trots har fosterfördrivningen blivit en faktor,
som man måste räkna med och som för närvarande har en mycket stor omfattning.
Redan detta, menar jag, underlättar ett ställningstagande till frågan.
Men härtill kommer ju, att de fosterfördrivningar, som nu företagas här
i landet, ske med de största vådor och den största fara för de kvinnor, som utsätta
sig för desamma. Jag anförde i remissdebatten ett exempel. Endast på
ett sjukhus i Stockholm hade under december månad föregående år inte mindre
än nio unga kvinnor med sina liv fått plikta för fosterfördrivning. Alla de
läkare och alla de, som i egenskap av ämbetsmän haft att syssla med denna
fråga, äro enstämmiga i uppfattningen, att fosterfördrivningspraktiken för

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

Äng. upphävande av 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen. (Forts.)
närvarande har de mest ödeläggande verkningar för en mycket stor del av
Sveriges kvinnliga befolkning.

När frågan ligger till på detta sätt, då man kan ur det dagliga livet få de
mest beklämmande bilder, då, såsom jag för någon vecka sedan hörde, det går
så långt, att en kvinna till och med sväljer saltsyra för att bli av med ett
foster, som lion inte vill framföda, borde det vara anledning för den svenska
riksdagen att inte längre fortsätta att förhala frågan utan skrida till ett avgörande
av densamma.

Man säger, att medicinalstyrelsen för närvarande företar en utredning, och
man vill avvakta resultatet av densamma. Ja, det sade man också, när frågan
behandlades av 1931 års riksdag. Även då var skälet liksom tidigare, att
man ville utreda denna fråga för att kunna nalkas densamma. Det är självklart,
^ att sakligt står ett utskott i allmänhet ganska starkt, när det åberopar
sig på ett sådant skäl. Men här föreligger dock det förhållandet, att samtliga
av denna kammares ledamöter, utskottsledamöterna inte undantagna, veta,
att man redan i dag, trots att inte en fullständig utredning föreligger, åtminstone
kan slopa den paragraf, varom här är fråga, denna paragraf, som inte
fyller uppgiften att förhindra fosterfördrivningar men som gör fosterfördrivningarna
till åtgärder, som kunna straffbeläggas och därtill straffbeläggas
mycket hårt.

Vi ha, herr talman, som sagt i vår motion inte tagit ställning till det moraliskt
berättigade eller oberättigade i fosterfördrivning. Vi ha utgått från det
faktum, att här företagas fosterfördrivningar i en förfärande omfattning och
att detta har fruktansvärda följder för Sveriges kvinnor, och utgående härifrån
ha vi ansett det motiverat, att man äntligen avlägsnar ur den svenska lagstiftningen
denna paragraf, som i verkligheten inte är något annat än en mordparagraf,
denna skamfläck på lagstiftningens område, och avlägsnar den så
snart som möjligt.

Med detta vill jag också yrka bifall till den motion, som vi ha väckt i den
föreliggande frågan.

Herr Lindqvist: Herr talman! Som frågan nu ligger till, torde det inte vara
till något gagn att taga upp någon debatt om densamma. Utskottet har hänvisat
till, att medicinalstyrelsen har saken under utredning, och frågan är
ju så stor och betydelsefull, att det icke skulle gagna, att vi nu, innan vi fått
denna utredning oss förelagd, ge oss till att debattera densamma.

Personligen har jag den uppfattningen, att frågan är av den största betydelse
och att utredningen bör påskyndas. Jag tror, att denna min uppfattning
delas av utskottets samtliga ledamöter, som nu gått in för avslag på den föreliggande
motionen. Jag tycker emellertid, att även motionärerna skulle förstå,
att det icke kan vara tänkbart, att riksdagen skulle gå in för ett bifall
till motionen.

Med dessa få ord, herr talman, hemställer jag örn bifall till utskottets yrkande.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 14.

Slutligen föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av

Andra kammarens protokoll 1934. Nr %4. 5

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

en i Genéve den 11 oktober 1933 undertecknad internationell konvention för undertryckande
av handeln med myndiga kvinnor; och

nr 43, i anledning av väckt motion angående förbud att överklaga stiftsnämnds
beslut om tillsättande eller entledigande av stiftsjägmästare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 8, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1934/1935 under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta moioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till upplysningsarbete för freden; nr

142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av riksbankens fastighet i Visby;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rasbiologiska institutets
organisation m. m.; och

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga; från

jordbruksutskottet:

nr 9, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar;

nr 151, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
Svenska smörprovningarna;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag till nyodling,
betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk
m. m.;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till understöd
åt kemiska stationer;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för utmärkande
av gränserna för skyddsskogsområdena inom Kopparbergs och Jämtlands
län; och

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till vissa torrläggningsföretag;

från första lagutskottet:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) örn
reglering av prästerskapets avlöning samt örn tillägg till samma lag m. m.;
och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning,
pension eller livränta; samt

från andra lagutskottet:

nr 145, i anledning av väckt motion om revision av jorddelningslagens bestämmelser
angående behandling av frågor rörande rätten till vattenområden
och fiske vid jorddelningsförrättningar;

Onsdagen den 11 april.

Nr 24.

nr 146, i anledning av väckta motioner om utredning angående de ekonomiska
och sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföretagen inom detaljhandeln
m. m.; och

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1934/1935 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av Norra
Östergötlands järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten m. m.;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utvidgning
av ångkraftstationen i Västerås jämte en i ämnet väckt motion;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för f. d.
byråchefen J. Döss och f. d. kamreraren G. E. Heimer från viss betalningsskyldighet;
och

nr 72, i anledning av väckt motion om efterskänkande av Svenska kvarnföreningens
skuld till aktiebolaget Kreditkassan av år 1922;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
bevisning genom sakkunnig m. m.; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen ävensom i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 53, angående vissa i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning
i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående kapitalökning till
fiskerilånefonden m. m.;

nr 55, i anledning av väckt motion angående sänkning av räntan bland annat
å statens slakterilånefond;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för byggnadsarbeten
vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för lån
åt vissa fiskareföreningar m. m. ;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till underhålls-
och driftkostnader för undersöknings- och bevakningsfartyg för havsfiskets
behov;

nr 59, med anledning av väckt motion angående anställande av egnahemskonsulenter
hos egnahemsnämnderna;

nr 60, med anledning av väckta motioner angående utredning rörande möjligheter
till sjöregleringar i därtill lämpade trakter;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
köttbesiktning och slakthus m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående den praktiska utbildningen av
maskinistelever; och

Nr 24.

Onsdagen den 11 april.

nr 4, i anledning av väckt motion angående lindring i visst avseende av!
kompetensfordringarna för maskinbefäl: samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion angående ersättning i vissa fall av statsmedel för skada, som
tillfogats enskild person vid ingripande på ordningsmaktens sida.

§17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman J. N. Svedberg, på grund av kontusionsskada mot ryggen,
kontusionssår å höger underben, kontusion av näsan från och med den 10 april
1934 tillsvidare, 2 veckor, är oförmögen till arbete intygas.

Stockholm, Serafimerlasarettet, den 10 april 1934.

S. O. Jonsson,
leg. läk.

§ 19.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Borg	under	3 dagar	fr. o. m. den	14 april,
» Lundstedt	>	2 *	> 2>	12	>
» Nilsson i Karlstad	>	3 >	> >	14
» Hallén		4 »	» 2>	14
» Högström		4 >	» *	13
» Weijne	»	3 »	» 2>	14	D
» Johansson i Bro	>	4 »		12	» 0
» Ström	>	3 »	> >	13	>
Kammarens ledamöter åtskildes härefter	kl. 4.46 e.	m.
			In fidem
			Per	Cronvall.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341126