Nr 44 ANDRA KAMMAREN 1970

ProtokollRiksdagens protokoll 1970:44

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

10 december

Debatter m. in.

Torsdagen den 10 december fm.

Sid.

Svar på frågor av;

fru Bergman (s) ang. sjukförsäkringen för vissa handikappade

skolelever............................................... 3

fru Mogård (m) ang. tryggande av enskilds rätt vid byggande av

egnahem................................................ 4

herr Werner (m) ang. utlandssvenskarnas rösträtt.............. 5

herr Petersson i Gäddvik (m) ang. folkskoleseminariet i Haparanda
.................................................. g

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. risken för päronpest vid import
av fruktträd........................................ 8

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. utvidgning av studeranderabatten
vid tåg- och bussresor.......................... 10

herr Wennerfors (m) ang. ordförandeskapet i statliga utredningar 11
fru Nilsson (ep) ang. vitsorden i grundskolan och gymnasiet____ 12

Svar på interpellation av herr Sundman (ep) ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Frostvikens kommun m. m., samt på frågor
av herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. sysselsättningsskapande åt -

gärder i Vilhelmina kommun och herr Larsson i Umeå (fp) i samma

ämne..................................................... 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen, tillika svar på interpellationer
av herr Sjöholm (fp) ang. prisstoppet och herr Åsling

(ep) ang. prisstoppets inverkan på avtalsförhandlingarna....... 33

Meddelande ang. plena torsdagen den 10 och fredagen den 11 december
................................................... 70

Ackordslag m. m............................................ 70

Förmånsrättslag, m. m........................................ 71

Jordabalk, m. m............................................. 79

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 44

Nr 44

Innehåll

Std.

Torsdagen den 10 december em.

Jordabalk, m. m. (forts.)...................................... 99

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten......... 118

Ökning av den svenska andelen i världsbankens grundfond....... 130

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling..... 134

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark.......................... 161

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 10 december fm.

Bankoutskottets utlåtande nr 75, ang. tillämpning av allmänna prisregleringslagen
............................................ 33

Första lagutskottets utlåtande nr 65, ang. ackordslag m. in........ 70

_ nr 79, ang. lag om statlig lönegaranti vid konkurs, m. m., och om

bättre förmånsrätt i konkurs för fordran på lön.............. 71

— nr 80, ang. förmånsrättslag, m. m........................... 71

Torsdagen den 10 december em.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 80, ang. jordabalk m.m........... 99

_ nr 81, ang. lag om införande av nya jordabalken, m. m........ 99

— nr 82, ang. dels jordabalk, dels förmånsrättslag, m. m.,dels ändring
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m., dels ock

lag om ändring i jordabalken, m. m......................... 99

Statsutskottets utlåtande nr 208, ang. riktlinjer för omorganisation av

lantmäteriverksamheten................................... 118

Bankoutskottets utlåtande nr 73, ang. nedläggning av riksbankens

avdelningskontor i Vänersborg.............................. 130

— nr 74, om ökning av den svenska andelen i världsbankens grundfond
.................................................... 130

— memorial nr 78, ang. återkallelse av viss framställning från riksdagens
ombudsmän....................................... 134

Andra lagutskottets utlåtande nr 93, ang. ändring i lagen med vissa

bestämmelser om arbetsförmedling.......................... 134

— nr 94, ang. lag om arbetstid m. m. i husligt arbete............ 161

— nr 96, ang. ändring i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa

kraftanläggningar......................................... 161

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Torsdagen den 10 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
december.

§ 2

Svar på fråga ang. sjukförsäkringen för
vissa handikappade skolelever

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Bergman har frågat
mig om jag är beredd att upphäva
utförsäkringen för handikappade elever
från Folke Bernadottehemmet eller annan
utomlänsskola eller på annat sätt
garantera dem fulla sjukförsäkringsförmåner.

Den som har hel förtidspension är
enligt lagen om allmän försäkring berättigad
till ersättning för sjukhusvård
under 365 dagar efter pensioneringen.
Regeln, som innebär en fördubbling av
den tidigare maximala ersättningstiden,
godkändes av riksdagen efter förslag i
propositionen 125 år 1969.

I den departementspromemoria som
låg till grund för propositionen redovisades
ingående överväganden i denna
fråga. Där uttalades att den föreslagna
utvidgningen av försäkringsskyddet torde
medföra en tillfredsställande lösning
för det stora flertalet fall. Det förutsågs
emellertid fall då man trots förstärkningen
av skyddet skulle få stötande sociala
effekter av utförsäkringsreglerna.
Det förutsattes dock att sjukvårdshuvudmännen
skulle medge avgiftsnedsättning
eller avgiftsbefrielse i sådana
fall. Huvudmannaorganisationernas re -

presentanter hade också förklarat sig
införstådda med detta under de överläggningar
som föregick reformen.

Svenska landstingsförbundet har den
18 september 1970 sänt ut ett cirkulär
till landstingen avseende elever vid Folke
Bernadottehemmet. Detta hem är
som bekant en avdelning av den medicinska
barnkliniken vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala, där barn med rörelsehinder
från sex olika landstingsområden
vårdas. I cirkuläret rekommenderas
landstingen i avvaktan på
färdigställandet av de särskilda elevhem
som landstingen skall driva enligt
lagen om elevhem för vissa rörelsehindrade
barn m. fl. ■— att ersätta hela vårddagskostnaden
för sådana rörelsehindrade
och andra fysiskt handikappade
barn, som enbart för att fullfölja sin
grundskoleutbildning hänvisas till Folke
Bernadottehemmet och skulle ha varit
berättigade att få inackordering på
särskilt elevhem om sådant funnits. Innebörden
av cirkuläret är att vårdavgift
inte skall debiteras. Någon utförsäkring
av barnet på grund av vistelse
på detta hem blir det under sådana förhållanden
inte fråga om.

Vidare anförde

Fru BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.

Det är riktigt som socialministern säger
att Svenska landstingsförbundet har
rekommenderat landstingen att svara
för vårdkostnaderna för fysiskt handikappade
barn. Men om landstingen
handlar efter den rekommendationen
återstår ändå en liten grupp elever som

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på fråga ang. tryggande av enskilds rätt vid byggande av egnahem

blir utförsäkrade. Externateleverna får
samma undervisning och behandling
men behöver inte betala något och blir
inte utförsäkrade. Jag vill fråga om det
är rummet och övernattningen som gör
att internateleverna blir utförsäkrade
och alltså inte kommer i åtnjutande av
samhällets sjukvårdsförmåner. Föräldrar
till cp-skadade barn har genom
länsförbundets ordförande i Kopparbergs
län bett mig fråga om internatelevernas
övernattning bedöms som
sjukvård, eftersom denna skillnad görs
mellan externat- och internatelever.

Jag hoppas att det skall finnas möjligheter
att ändra på den saken för
den lilla grupp elever det här gäller.
Det är fråga om elever som fortfarande
håller på med sin grundskoleutbildning.
Högstadiet infördes på Folke Bernadottehemmet
1967, det är kanske inte
svårt att få uppgifter därifrån, och det
vore som sagt värdefullt med en snar
lösning av frågan för den grupp elever
det berör.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang tryggande av enskilds
rätt vid byggande av egnahem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Mogård har frågat
mig om jag planerar att vidta åtgärder
så att enskildas rätt till rimlig frihet,
trygghet och standard i egnahem blir
bättre skyddad än under nuvarande förhållanden.
Hon hänvisar som exempel
till verkningar av upprepade planändringar
och av byggnadsförbud.

Jag delar fru Mogårds mening att alltför
täta ändringar av gällande detaljplaner
medför olägenheter. Det är önskvärt
att kommunernas detaljplanering
sker med sådan framsynthet och fasthet
att ofta återkommande planrevisio -

ner inom samma områden i allmänhet
inte behöver förekomma.

Också långvariga byggnadsförbud
medför ofta svårigheter för den enskilde.
Förbuden är avsedda att tillfälligt
hindra nyinvesteringar medan planutredning
pågår. Därför är byggnadsförbud
ofrånkomliga inom t. ex. saneringsområden.
Tyvärr blir emellertid förbuden
inte sällan långvarigare än som varit
avsett.

Täta detaljplaneändringar och långvariga
byggnadsförbud kan i stor utsträckning
tillskrivas den omständigheten
att den översiktliga planeringen släpar
efter. Ibland råder ovisshet om den
slutliga sträckningen av viktigare kommunikationsleder.
Stundom saknar kommunen
medel att förvärva mark och
bedriva planarbete i erforderlig takt.
En förbättrad översiktlig planering och
ökade kommunala planeringsresurser är
därför ägnade att minska riskerna för
otrygghet på grund av dessa företeelser.
Kommunindelningsreformen medför
att kommunerna får bättre resurser
att planera. Även på annat sätt, t. ex.
genom den beslutade länsstyrelsereformen,
stärks den översiktliga planeringen.

Formerna för den fysiska planeringen
utreds för närvarande av bygglagutredningen.
Utredningen skall bl. a.
uppmärksamma de problem som följer
av långvariga byggnadsförbud.

Jag anser att resultatet av utredningen
bör avvaktas och är därför inte nu
beredd att ta något ytterligare initiativ
i saken.

Vidare anförde

Fru MOGÅRD (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min
fråga.

Att enskilda intressen ofta måste ge
vika för allmänna är självklart. Stora
fordringar måste emellertid ställas på
tillvägagångssättet när de allmänna in -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar

tressena skall hävdas i en välfärds- och
rättsstat som vår. Jag har i min fråga
nämnt Älfaområdet, som tyvärr inte är
unikt i det av mig berörda avseendet
och som alltså bara får tjänstgöra som
exempel. Där har enskilda människor
och som alltså bara får tjänstgöra som
innebär att de sedan 40 år fortfarande
saknar såväl vatten som avlopp. Byggnadsförbud
råder sedan 27 år tillbaka.
De är inte ensamma om en sådan situation.

De får vanmäktiga se sitt hem och sin
omgivning förslummas, då de hindras
att bygga till eller bygga nytt eller känner
sig förhindrade att investera i upprustning
av bostaden på grund av ovissheten
om vad som skall hända med området.
Det är inte avsaknad av eget initiativ,
av egna idéer eller ens av ekonomiska
möjligheter som försätter människor
i denna situation. De tvingas in i
den därför att det allmänna inte kan
precisera sina planer eller inte har möjligheter
att realisera sådana, innan de
är föråldrade och måste prövas om, eller
därför att det allmännas organ inte förmår
samverka på ett konstruktivt sätt.

I direktiven till bygglagutredningen
uppmärksammas dessa problem, och
olika modeller för att lösa dem skisseras.
Förståelsen för och inlevelsen i vilka
allvarliga konsekvenser de nuvarande
förhållandena kan medföra är enligt
min mening inte tillräckliga. Eljest
skuile ändringar eller kompletteringar
av gällande lagstiftning, som kunde undanröja
dessa missförhållanden, ha givits
högsta prioritet. Ännu, efter snart
två år, har inga förslag i detta syfte
framlagts av utredningen. Det kan inte
— om man har de enskilda människornas
väl för ögonen — framstå som
omöjligt att vidta åtgärder, temporära
eller inte, som kan tillförsäkra vederbörande
deras rätt till trygghet och bostadsstandard.

Med full vetskap om utredningens
uppdrag och efter de glimtar från utredningsarbetet,
som givits i pressen,

på fråga ang. utlandssvenskarnas rösträtt

har jag funnit det motiverat att ställa
frågan: Planerar inte statsrådet att snart
göra något åt saken? Av statsrådets
redovisning i svaret på min fråga tycker
jag att det framgår var punktinsatser
kan sättas in. Sådana punktinsatser
skulle såvitt jag kan se inte kräva lång
utredning, bara en annan inställning till
de berörda människorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. utlandssvenskarnas
rösträtt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig om jag anser det rimligt att utlandssvenskar
som betalar skatt till vårt land
berövas sin rösträtt efter fem år och
huruvida jag, om jag inte skulle anse
det, vill medverka till att en ändring
kommer till stånd.

Rösträtt för utomlands bosatta svensr
ka medborgare infördes år 1968. Rösträtten
är knuten till tidigare kyrkobokföring
i riket på så sätt att endast den
som har varit kyrkobokförd här någon
gång under de senaste fem åren kap las
upp i särskild röstlängd och därmed bli
röstberättigad.

Den av frågeställaren väckta tanken
att göra rösträtten för utlandssvenskar
beroende av huruvida vederbörande är
skattskyldig i Sverige har såvitt mig är
bekant aldrig övervägts. Det är för övrigt
länge sedan vi hade en diskussion
om att koppla samman rösträtt och
skatter.

Däremot har, som frågeställaren torde
känna till, årets riksdag uttalat sig
för en förutsättningslös prövning av
möjligheterna att vidga kretsen av utlandssvenskar,
som kan delta i val till
riksdagen. Denna fråga prövas för när -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på fråga ang. folkskoleseminariet i

varande av 1965 års valtekniska utredning.

Vidare anförde

Herr WERNER (m):

Ilerr talman! Jag ber att få tacka herr
justitieministern för svaret.

•Tåg har tagit upp denna fråga med
tanke på en grupp medborgare som staten
borde visa mycket mer hänsyn än
vad som sker. Det är den ganska stora
grupp svenska sjömän som är bosatta
utrikes därför att de tjänstgör på svenska
fartyg inom handelsflottan som befraktar
trader fjärran hemifrån på de
många chartrade linjer som vi har. Det
är inte av egen spekulation som de givit
sig ul och inte heller av egen företagsamhet,
utan det är därför att vederbörande
rederi befraktar sådana här
trader. Och om de finge välja fritt skulle
de sannerligen hellre stanna med sin
familj i Luleå eller Malmö än i Australien
eller Sydamerika.

Dessa personer betalar nu 15 procent
i sjömansskatt men förlorar likväl rösträtten
efter fem år. Det är en underlighet,
och det förvånar mig att den tanke,
jag nu framfört inte övervägts tidigare.
Justitieministern säger ju att såvitt honom
är bekant har något sådant aldrig
övervägts: att sammankoppla skatt och
rösträtt. Tänk att en så enkel och naturlig
tanke kan ha varit så fjärran!

När man nu förutsättningslöst skall
pröva möjligheterna att vidga rösträtten
för utlandssvenskar hoppas jag att justitieministern,
om detta inte kommer
fram i utredningen, själv överväger tanken.
—■ Det ar för resten rätt många
underligheter när det gäller sjömännens
rösträtt. Man kan ha förtroendet att
vara valförrättare ombord på ett fartyg
men man har inte förtroendet att rösta.
I dessa tider, nät vi talar så mycket om
företagsdemokrati, medinflytande o. d.
är det väl rimligt att en svensk medborgare,
som betalar skatt i detta land, också
skall ha något inflytande, i varje fall

Haparanda

genom sin enkla röst, på det som sker
här hemma.

Jag hoppas som sagt att herr justitieministern
vill överväga denna tanke,
som tydligen är epokgörande i all sin
enkelhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. folkskoleseminariet i
Haparanda

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Petersson i Gäddvik
har frågat chefen för utbildningsdepartementet
om hans syn på frågan
om Haparanda seminariums framtid.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Utbildningen vid folkskoleseminariet
i Haparanda bedrivs i huvudsak enligt
de riktlinjer för småskollärarutbildning
som gällde före lärarutbildningsreformen.
Den nya lärarutbildningsorganisationen
— som omfattar 15 lärarhögskolor
med klasslärarutbildning spridda
över hela landet — är också tillräckligt
omfattande för den utbildning av småskollärare
som behövs.

Den aktuella frågan bör emellertid
också ses från regionalpolitiska synpunkter.
För min del är jag beredd att
i positiv anda pröva förslag att förlägga
andra utbildningsaktiviteter till seminariets
lokaler.

Vidare anförde:

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret på min enkla fråga
om framtiden för Haparanda seminarium.
.lag tackar särskilt för att statsrådet
är beredd att i positiv anda pröva
förslag att förlägga andra utbildningsaktiviteter
till seminariets lokaler.

Torsdagen den 10 december 1970 fm. Nr 44 7

Svar på fråga ang. folkskoleseminariet i Haparanda

Bakgrunden till denna fråga är att
skolöverstyrelsen i november avstyrkte
en framställning från Haparanda stad
om att seminariet i framtiden skall få
användas för utbildning i finska av lärare
och vårdpersonal. I våras gjorde
statsutskottet i sitt utlåtande nr 88 ett
kraftigt understrykande av önskvärdheten
av att ersättning för seminarieverksamheten
i någon form tillfördes
Haparanda. Jag citerar utlåtandet: »I
den mån man på lokalt håll tar initiativ
som kräver statens medverkan bör
dessa därför enligt utskottets bestämda
mening prövas i positiv anda. Utskottet
förutsätter också att de statliga myndigheter
— inte minst skolöverstyrelsen
■— som på något sätt har kontakt
med problemet överväger vilka initiativ
som kan tas.» Riksdagen beslöt också
att i skrivelse till regeringen ge denna
förklaring till känna.

Som jag ser saken finns mycket starka
skäl för att utöka utbildningen av
lärare i finska i grundskolan och även
annan undervisning i finska språket
och att förlägga denna utbildning till
Haparanda. I höst har publicerats en
finsk undersökning av professor Osmo
Hormia, som tyder på att de inflyttade
finska barnen har en besvärlig skolsituation
i Sverige. Enligt undersökningen
går nära hälften av de finska
barnen i en lägre årskurs än de borde.
Efter grundskolan är det endast 18 procent
av de finska barnen som fortsätter
sin skolutbildning, medan motsvarande
siffra för svenska barn är 85 procent.
Motsvarande siffror för gymnasiet är
för finska barn 5 procent och för svenska
barn 30 procent. Detta har i finska
tidningar kallats en skandal på utbildningsområdet.

Det är inte någon liten grupp det
gäller. Antalet finskspråkiga barn i Sverige
anses vara ungefär lika stort som
antalet svenskspråkiga barn i Finland.

Länsskolnämnden i Luleå har i skrivelse
till utbildningsdepartementet den

22 juni 1970 pekat på framkomliga vägar
för att i Haparanda med seminariet
som bas utöka vidareutbildningen av
lärare i finska. Enligt min mening har
behovet av sådan utbildning ökat starkt
under senare år genom den fortgående
starka inflyttningen till Sverige av finskspråkiga
barn men också därför att vi
har fått en klarare bild av de inflyttades
svåra situation.

Haparanda har, utöver de tunga regionpolitiska
synpunkterna, mycket som
talar för att finskspråkig undervisning
förläggs dit. Genom läget finns en intim
kontakt med finskt skolväsende i praktiskt
arbete. Haparanda har en tvåspråkig
miljö och god tillgång till finskspråkiga
elever, här är också god tillgång
på lärare för utbildningen. Det
finns också ett stort intresse bland
finskspråkiga svenska lärare för vidareutbildning.
Enligt min mening finns
stora möjligheter att låta riksdagens positiva
vilja ge utslag i praktisk handling
i fråga om Haparanda seminariums
utnyttjande, särskilt när nu också statsrådet
uttalat sitt positiva intresse för
detta.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig för att inte
något missförstånd skall uppstå säga
några ord om hur fortbildningen av lärare
i finska språket är organiserad.
Redan nu bedriver vi sådan fortbildning.
Halva utbildningen är förlagd till
Sverige i en sommarkurs vid Tornedalens
folkhögskola och den andra hälften
till en sommarkurs i Finland.

Jag måste på denna punkt instämma
i skolöverstyrelsens uppfattning om det
mindre lämpliga i att omorganisera denna
utbildning och förlägga den till Haparanda.
Så som kurserna är upplagda
passar de lärarna bra, och vi har ingen
anledning att ändra på detta.

Ända sedan 1967 när frågan om ändringen
av Haparanda seminarium först
aktualiserades har vi i departementet

8 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på fråga ang. risken för päronpest

bemödat oss om att lösa denna fråga.
Jag har personligen lagt ned mycket
arbete på att med hjälp av experter
söka finna något alternativ till den seminarieutbildning
som nu måste avvecklas,
men hittills har vi inte lyckats
därmed. Optimist som jag är har jag
dock ännu inte gett upp hoppet.

Herr PETERSSON i Gäddvik (in):

Herr talman! Jag är tacksam för statsrådets
förhoppningar i fråga om Haparanda
seminarium och jag är också
glad över den positiva viljan. Med tanke
på den nämnda skrivelsen från länsskolnämnden
i Luleå och det starka behovet
av lärare som kan undervisa
finskspråkiga elever tror jag att även
lokalerna i Haparanda seminarium behövs.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. risken för päronpest
vid import av fruktträd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag anser det vara
lämpligt med fruktträdimport från Danmark
med hänsyn till faran för päronpestens
spridning till Sverige.

Jag vill först erinra om att år 1959
infördes förbud mot att till Sverige införa
växter eller växtdelar behäftade
med päronpest. Sedan päronpest konstaterats
i Danmark år 1968 har ytterligare
åtgärder vidtagits för att skydda
oss mot päronpest. De nu gällande
svenska bestämmelserna i fråga om import
av värdväxter för päronpest är,
jämte de norska, de mest restriktiva i
Europa.

I avvaktan på utredning beträffande

vid import av fruktträd

päronpestens spridning i Danmark förklarades
under hösten 1969 hela Danmark
som smittat av päronpest. Sedan
utredning visat att päronpest konstaterats
endast på öarna Falster och Lolland
medgav statens växtskyddsanstalt
import från Jylland. Jag kan nämna att
enligt de danska bestämmelserna är det
förbjudet att bortföra värdväxter utanför
en skyddszon som omfattar en yta
med en radie på 10 km.

Växtskyddsanstalten har också skärpt
bevakningen mot päronpest i Sverige
och särskilda medel har anvisats för att
möjliggöra inspektion av de mest utsatta
områdena, framför allt i västra
Skåne.

Enligt min mening finns det inte anledning
att förbjuda import från helt
smittfria områden i Danmark med hänsyn
till de restriktiva importbestämmelser
vi har och till de danska bestämmelserna
om bortföring av värdväxter.

Vidare anförde:

Hen- NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Först tackar jag givetvis
jordbruksministern för att han lämnat
svar på den fråga jag har ställt.
Detta är ett av de viktigaste problem
som vi har att diskutera i samband med
enkla frågor vid årets riksdag. Jag har
tidigare tagit upp det och fått vissa försäkringar,
och jag trodde väl att allting
skulle gå lyckligt. Nu har vi i alla fall
bringats dithän — med danskarnas vanliga
skicklighet — att vi får in växter
från Jylland.

Från danskt håll invänder man: »Vi
har ju ingen päronpest alls på Jylland
utan bara på öarna.» Om det vore så
enkelt skulle jag inte säga någonting
om det, men det är det inte. Det påstås
att det finns tillräckliga försäkringar,
men vid ett telefonsamtal med
en fruktodlare har den danske växtskyddschefen
Erling Jakobsen sagt: »Vi
har inte lämnat några garantier till

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar på fråga ang. risken för

Sverige. Det kan vi helt enkelt inte.»
Det låter litet annorlunda än vad som
sägs i svaret.

I Danmark fordras för exportlicens
att träden skall vara odlade i den egna
skolan, men man erkänner att man
aldrig kan klara en sådan kontroll även
om man vill.

Allt detta visar klart och tydligt att
vi inte på något sätt har bestämda garantier
för att vi inte får in smittat
material. Kan det inte hända att man
skickar produkter från öarna till Jylland?
På den frågan har plantskoleägaren
Hilmer Glsesel svarat att det
inte finns några restriktioner som rör
handeln mellan plantskolorna på öarna
och plantskolorna på Jylland. Detta
gör, herr statsråd, att jag är mycket
allvarligt bekymrad över vad som komma
skall.

Det kan naturligtvis bli päronpest
även i andra länder, men kvar står det
taktum att i dag är det endast Danmark
som förklarats som päronpestsmittat
land; varken Tyskland, Holland
eller Belgien har någon päronpest. Då
kan vi inte säga: Det kommer nog att
gå lyckligt i alla fall. Skulle denna pest
komma in i Sverige —- vilket det finns
stora risker för då man får handla fritt
inom Danmark — blir det en ekonomisk
katastrof för de svenska fruktodlarna.
Det finns inga försäkringar som
täcker förlusterna, ingen ersättning att
få. Det enda man i dag kan göra för
att utrota pesten är att röja och bränna
odlingarna — och detta måste inte bara
de odlare som får in pesten utan även
grannarna göra.

Jag kan inte med bästa vilja i världen,
herr statsråd, nonchalera denna
fråga. Samtidigt som jag ger statsrådet
ett erkännande för det intresse som han
har visat för de svenska fruktodlarnas
framtid ber jag honom enträget att se
till att danskarna behåller sin päronpest
inom sitt land. Vi har inte den
minsta anledning att hjälpa till med att

päronpest vid import av fruktträd

få hit den — tvärtom måste vi försöka
hålla den utanför landets gränser.

Herr talman! Jag skall sluta med detta,
men jag förbehåller mig rätten att
komma igen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag har självfallet precis
samma önskan som hem Nilsson i
Bästekille att vi inte skall få in päronpesten
i Sverige vare sig från Danmark
eller från något annat land.
Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att våra danska vänner självfallet
är intresserade av att utrota päronpesten.
Den danska staten satsar miljoner
kronor för att bekämpa den. Vi
har i Sverige, i varje fall från regeringens
sida, inte någon anledning att
befara att danskarna skulle ha intresse
av att prida päronpesten från de
smittade områdena till de fria områdena
inom Danmark — det kan vi inte
tänka oss. Det förefaller egendomligt
om danskarna, som har satsat miljontals
kronor för att bekämpa päronpesten
och engagerat hundratals människor
i det arbetet, medvetet skulle utsätta
sina egna och andra länders odlare
för de stora ekonomiska risker
som det skulle innebära om man såg
mellan fingrarna på de lagar som man
själv har stiftat.

I pressen har förekommit uppgifter
av det slag som herr Nilsson i Bästekille
för fram, nämligen att plantor
skulle säljas från de smittade områdena
till Jylland, vilket förefaller helt
otroligt. Men sådana uppgifter har som
sagt lämnats i pressen, och den svenska
växtskyddsanstalten kommer att
begära förklaringar. Skulle uppgifterna
visa sig vara riktiga — vilket jag
alltså på det bestämdaste betvivlar
— kommer växtskyddsanstalten att dra
in licensen för de plantskolor som säljer
till Sverige. Den danske växtskydds -

fikat till alla de plantor vi köper

1* —Andra kammarens protokoll 1970. Nr H

10 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på fråga ang. utvidgning av studeranderabatten vid tåg- och bussresor

Sverige att växterna är odlade på
Jylland.

Med hänsyn till de bestämmelser som
gäller i Danmark och till den satsning
som den danska staten gör på detta
område kommer vi inte att förbjuda
införsel från de icke smittade områdena.
Men skulle det visa sig att det ligger
någonting i de påståenden som
gjorts i pressen får vi självfallet handla
på annat sätt.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Statsrådet har förklarat
att han helt och fullt tror på de
danska försäkringarna, och jag hoppas
att det kommer att visa sig att
han får rätt. Jag sätter dock fortfarande
stora frågetecken i kanten —- det
kan inte vara helt gripet ur luften när
det danska växtskyddets chef uppger
att ingenting kan kontrolleras. Jag tycker
det finns större anledning att tro
på ett sådant uttalande än på andra
försäkringar.

Jag är fortfarande, herr statsråd,
mycket orolig för denna import från
Danmark. Om vi vill rädda Sverige
från att drabbas av päronpest har vi
möjlighet att importera från Tyskland,
Holland och andra europeiska länder
som är fullkomligt fria från denna pest.
När danskarna själva förklarar att de
inte kan kontrollera varifrån växterna
kommer har vi fått klart besked om
att vi är utsatta för en risk.

Jag anser att det riktigaste i dagens
läge för att rädda den svenska fruktodlingen
vore att införa ett totallörbud
mot import av fruktträd från hela
Danmark; det är inte bara ett producentintresse
utan lika mycket, om inte
mer, ett konsumentintresse. Statsrådet
vet lika väl som jag att vi odlare har
satsat miljoner för att tillgodose kvalitetskraven
och bjuda konsumenterna
en vara som liknar något. Och då vill vi
naturligtvis att de som makten hava
i detta land ser till att vi slipper få
på oss allsköns elände från andra si -

dan Öresund. Jag anser helt enkelt att
det är en kriminell handling mot Sverige
från dansk sida att exportera dessa
produkter hit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. utvidgning av

studeranderabatten vid tåg- och
bussresor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat om jag vill medvei--ka till att biljett med studeranderabatt
även skall gälla för tåg- och
bussresa fredagar, lördagar och söndagar.

Enligt bemyndigande av Kungl.
Maj :t har SJ befogenhet att medge sådana
nedsättningar i taxorna som är
förenliga med SJ :s ekonomiska intresse.

Studeranderabatten är en sådan kommersiellt
betingad prisnedsättning.
Den gäller redan för resa under veckosluten
med undantag endast för sommarmånaderna
och vissa dagar i anslutning
till de stora helgerna. Inskränkningen
beror på att SJ av kapacitetsskäl
inte anser sig kunna sätta
ned priset vid mera utpräglade högtrafikperioder.

Enligt vad jag inhämtat anser SJ det
för närvarande inte motiverat att ändra
villkoren för studeranderabatten.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

I gällande bestämmelser för studerandes
resa med buss och tåg föreskrivs
för tiden juni—augusti en in -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

skränkning i giltigheten för de studerandes
rabattbiljetter, nämligen för resor
under fredagar, lördagar och söndagar.
De elever som studerar vid skolor
där undervisningen börjar före den
1 september drabbas således av denna
inskränkning när det gäller resor från
hemorten till läroanstalten. För sådana
elever borde det finnas möjligheter
att efter legitimation åtnjuta rabatt. Ett
sådant partiellt undantag skulle vara
enkelt att tillämpa och knappast gälla
ett så stort antal, att det nämnvärt skulle
påverka beläggningen på bussar och
tåg, men det skulle vara rättvist mot
de elever som har långa resor från
hemorten till läroanstalterna.

Av statsrådets svar framgår att SJ
för närvarande inte finner anledning
att ändra villkoren för studeranderabatten.
Eftersom SJ har Kungl. Maj:ts
bemyndigande att medge nedsättningar,
hoppas jag att SJ ändå skall finna
skäl att göra ett sådant undantag snarast,
inte minst med hänsyn till att
den nu gällande inskränkningen drabbar
elever som påbörjar sina studier
tidigare och som dessutom bor långt
ifrån läroanstalten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det som herr Eriksson
i Bäckmora säger är naturligtvis i vissa
delar riktigt. Men vi skall ändå observera
att SJ under de två senaste åren
utvidgat denna rabatt till att avse nya
kategorier, t. ex. de vuxenstuderande.
Vidare har rabattens giltighetstid utsträckts.
Tidigare gällde rabtten 15 januari—15
juni samt 15 augusti—15 december,
medan den nu gäller även under
jul- och sommarferierna med undantag
för veckosluten och de större
helgerna. Jag menar alltså att försämringen
i början av juni och i slutet av
augusti bör vägas mot de förbättringar
som vidtagits.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. ordförandeskapet i
statliga utredningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wennerfors har
frågat mig, om jag anser att det för
framtiden är principiellt och praktiskt
lämpligt att chefer för centrala skolmyndigheter
leder statliga utredningar.

Svaret är ja.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Tack för svaret.

Rent allmänt bör väl riksdagsmän ta
avstånd från bisysslor och mångsyssleri,
och det har vi också gjort i riksdagen
tidigare. Men när eu politiker och riksdagsman
ställer en så här oförskämd
fråga kan den lätt få karaktären av bumerang.
Jag vill emellertid påminna om
att riksdagen tidigare har behandlat ett
liknande ärende; då gällde det landshövdingarna.
Jag skall be att få citera
vad konstitutionsutskottet uttalade
1964: »Även om landshövdingarna i
och för sig kan anses lämpliga för ett
flertal uppgifter är det enligt utskottets
mening med hänsyn till deras ämbetsställning
likvisst önskvärt att återhållsamhet
iakttages när fråga är om att
meddela landshövding uppdrag eller
tillstånd att inneha uppdrag vid sidan
av ämbetet.» Som utbildningsministern
känner till har vi även senare diskuterat
problemet.

Saken har även en praktisk sida, nämligen
helt enkelt om en generaldirektör
för ett stort verk, med den väldiga arbetsbörda
som han har, kan hinna med
ordförandeskap i stora, tunga statliga
utredningar.

Det är emellertid den principiella
frågan som jag anser vara den viktigaste.
Här begär riksdagen en utredning

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på fråga ang. vitsorden i grundskolan

inom exempelvis skolväsendet, därför
att stark kritik har riktats mot förhållandena.
Då utser regeringen den mest
och högst ansvarige för dessa arbetsförhållanden
att leda denna utredning. Jag
tycker nästan att det ligger något av
jäv i detta. Vad utredningen måste göra
är cn form av sakrevision; man måste
helt enkelt revidera tidigare och nuvarande
verksamhet. Med den ofelbarhet
som kännetecknar många av dessa
chefer — jag skall inte nämna namn
men jag såg dem sent i går kväll på TV
— finner jag detta vara en smula
olämpligt. Ur principiell synpunkt hade
det varit avsevärt bättre att chefer för
centrala skolmyndigheter kallats till utredningen
för liearings eller kommit
med i utredningen som experter.

Hade frågan ställts till mig skulle
mitt svar ha blivit lika kort som utbildningsministerns.
Jag skulle ha sagt:
»Svaret är nej.» Men eftersom utbildningsministern
ger mig svaret ja, vill
jag ställa ytterligare en fråga till honom:
Är det meningen, herr statsråd, att
Ni skall öka antalet uppdrag för chefer
för tunga, centrala skolmyndigheter?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Det gäller här ett uppdrag
som ligger inom vederbörande
verkschefs naturliga arbetsområde och
kan enligt min uppfattning icke betraktas
som en bisyssla. Det kan icke heller
den verksamhet som verkschefen bedrev
i går kväll i TV och som jag utgår från
att herr Wennerfors tog positivt intryck
av.

Utredningens uppgift är att utreda
vissa funktioner inom skolan. När man
i övrigt låter utredningen få en parlamentarisk
sammansättning och på expertplanet
tillför den representanter för
lärare, föräldrar och elever, tycker jag
att kompletteringen med en verkschef
som ordförande ger utredningen precis
den sammansättning som är önskvärd.

Jag förmodar att också oppositionen har

och gymnasiet

behov av att på det sättet tillförsäkras
tillgång till en viss sakkunskap.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag tog positivt intryck
av TV-programmet i går, men jag tog
också negativt intryck just på grund av
den ofelbarhet som tycks känneteckna
mänga av företrädarna för svensk socialdemokratisk
skolpolitik. Det stärker
min känsla av att det är principiellt
olämpligt att chefen för en central skolmyndighet
sitter som ordförande i den
här typen av utredning. Bisysslor i allmänhet
är jag inte helt emot, men här
gäller det alltså en principiell skillnad
i vår inställning.

Herr statsrådet svarade inte på min
fråga. Jag vill upprepa den även om det
är möjligt att jag ändå inte får svar.
Kommer herr statsrådet att i utredningar
utöka antalet ordförandeskap
för chefer för centrala skolmyndigheter? Chefen

för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Vi kommer att bedöma
sådana utnämningsfrågor på samma sätt
som andra problem, nämligen från sakliga
utgångspunkter. Finns det behov
av det, kommer jag att utse en verkschef.
I motsatt fall kommer jag inte att
göra det.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Eftersom herr statsrådet
betraktar sakligheten på det sättet,
förstår jag att antalet sådana här uppdrag
kommer att öka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. vitsorden i grundskolan
och gymnasiet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: -

Torsdagen den 10 december 1970 fm. Nr 44

Svar på fråga ang. vitsorden i grundskolan och gymnasiet

Herr talman! Fru Nilsson har frågat
mig, om jag anser det vara tillfredsställande
att, sedan tillfällena att ge betyg
minskats, anvisningar angående annan
form av information till elever och föräldrar
ännu icke utfärdats.

Enligt gällande läroplaner har skolan
skyldighet att hålla kontakt med hemmen.
I många skolor prövar man nu också
nya former för denna kontakt, som
kan förmedla mer nyanserade bedömningar
av eleverna.

Som ett stöd för dessa strävanden
började man inom skolöverstyrelsen redan
i våras arbeta med att utforma rekommendationer
och anvisningar. Förslaget
har bl. a. tillställts lärarorganisationerna
i två omgångar och omarbetats
med hänsyn till de sympunkter som
kommit fram i remissvar och i samband
med överläggningar. Materialet kommer
att publiceras inom kort.

Vidare anförde:

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern
för svaret på min fråga.

Anledningen till att jag har ställt
den är att jag har mött så mycken oro
hos elever, föräldrar och lärare sedan
antalet betygstillfällen har reducerats
både i grundskolan och i gymnasieskolan.
I samband med denna reducering
har det sagts att skolan på annat
sätt kommer att informera hemmen om
elevernas skolarbete och studieresultat.

Vi har fått vänta alltför länge på anvisningar
angående detta »på annat
sätt». Terminsbetygen har ju tidigare
för många hem varit den enda länken
när det gällt att informera om elevernas
studieprestationer. När nu denna
länk slopas säger det sig självt att behovet
av en mer personlig och muntlig
kontakt ökar. Det påpekas också i
skollag, läroplaner och skolstadga hur
viktigt det är att kontakten mellan föräldrar,
lärare och elev fungerar. Desto
mer anmärkningsvärt är det då att kon -

statera att konkreta anvisningar ännu
inte har utfärdats. Det är ju ändå ett
rättmätigt krav från berörda parters
sida, om man tar bort en form av information
och dessutom starkt poängterar
att något annat måste komma i
stället, att besked lämnas om hur detta
skall gå till.

Speciellt viktigt är det att informationen
är tillräcklig i de årskurser där
man tidigt på vårterminen står inför
valet mellan olika studievägar och betyg
inte har givits på höstterminen.

Nu kommer alltså enligt statsrådets
svar ett material att läggas fram inom
kort, och väl är det. Detta viktiga spörsmål
har dock hittills behandlats alldeles
för lättvindigt. Det har också
dröjt alldeles för länge innan någonting
har sagts. Sättet att sköta detta
ärende främjar inte det goda klimat
som vi behöver ha i skolan.

.lag hoppas att de anvisningar som
kommer verkligen är konkreta och ger
besked framför allt till lärarna, som
skall svara för denna information, om
hur den skall lämnas.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Om fru Nilsson studerar
morgontidningarna i dag, finner
hon där relativt utförliga referat av
vad som kommer att föreslås, och jag
föreställer mig att det officiella materialet
kommer att föreligga i tryck
på måndag.

Jag vill bara göra den ydterligare
kommentaren, att om lärarorganisationerna
skall få vederbörligt inflytande
över ett sådant här arbete, måste det ta
längre tid. Materialet har varit ute på
remiss i flera omgångar inPan man
har kommit fram till ett slutligt resultat.
Genom att ärendet på detta sätt
har penetrerats ordentligt under hösten
har det naturligtvis dragit ut på
tiden.

Samtidigt vill jag stryka under att
vad som nu föreslås är ett artikuleran -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

de av riktlinjer som redan tillämpas
i läroplanen. Vi har tidigare fattat beslut
som innebär att de lokala skolstyrelserna
har möjlighet att ta självständiga
initiativ, och det har de också
gjort på många håll. Jag vill alltså
peka på den möjlighet skolstyrelserna
har att handla självständigt utifrån egna
bedömningar utan att i alla avseenden
avvakta de centrala besluten. Det
är inte så dumt att i sådana situationer
utnyttja de möjligheterna, och jag
är glad över att en del skolstyrelser
har gjort det.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som statsrådet säger att vi förut har
fastställt, riktlinjer för kontakterna mellan
hem och skola, men jag tror att
statsrådet är lika medveten som jag
om att varken skolan eller föräldraorganisationerna
eller elevorganisationerna
hittills har lyckats åstadkomma
det resultat man vill ha, nämligen att
nå alla föräldrar. Vi är väl alla överens
om att vi skall försöka fullfölja
den målsättning som det så vackert
talas. om, men då måste vi få en ordentlig
kontakt mellan berörda parter
i skolans värld. Den fungerar inte nu,
och det är med anledning därav som
vi efterlyser konkreta anvisningar.

Det säger sig självt att dessa kontakter
kräver mycken tid, och fråga är väl
om infe .myndigheterna måste avsätta
en schemabunden tid för detta arbete.
Givetvis medför detta ekonomiska konsekvenser,
men om man ser det i relation
till hela kostnaden för vårt undervisningsväsende
menar jag att det
.skulle vara väl använda pengar. Det
viktigaste är ju i alla fall att vår skola
fungerar så som vi har avsett.

Tyvärr har jag ännu inte haft tillfälle
att studera morgontidningarna i
dag, men jag skall göra det med största
intresse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation och frågor ang.
sysselsättningsskapande åtgärder i Frostvikens
och Vilhelmina kommuner, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Sundman har i
en interpellation frågat mig,

dels om i anledning av den inställda
gruvdriften i Stekenjokk åtgärder av
kompensationskaraktär planeras för att
bereda sysselsättning för dem inom
Frostvikens kommun som genom den
inställda gruvdriften går miste om arbete,

dels i vilken utsträckning överläggningar
har förts med norska myndigheter
om samordning av gruvdriften
eller andra gemensamma åtgärder,

dels vilka åtgärder regeringen avser
att vidta för att samordna planeringen
och fördjupa samarbetet med den norska
staten.

Herr Nilsson i Tvärålund har frågat
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
om regeringen är beredd att
tillskapa andra stadigvarande sysselsättningsmöjligheter
i Vilhelmina kommun
i stället för den planerade och
projekterade gruvbrytningen i Stekenjokk,
som i likhet med planerna på
Vindelälvens utbyggnad skrinlagts genom
regeringsbeslut.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Herr Larsson i Umeå har frågat mig,
om jag är beredd medverka till att
skyndsamt ersätta de arbetstillfällen
Vilhelminabygden går miste om till
följd av det den 2 december meddelade
avbrytandet av förberedelserna
för gruvbrytning i Stekenjokk och om
regeringen kommer att tillåta att även
andra intressenter bereds tillfälle till
gruvbrytning i Stekenjokk.

Eftersom interpellationen och frågorna
har ett nära samband med var -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost vikens

och Vilhelmina kommuner, m. m.

andra besvarar jag dem i ett sammanhang.

I årets statsverksproposition anmäldes
frågan om gruvdrift i Stekenjokk.
Planerna innebar bl. a. att utbyggnaden
skulle påbörjas våren 1971 och
gruvdriften mot slutet av år 1974. Projektet
beräknades ge sysselsättning åt
ca 150 man under ca 20 år. Under de
förutsättningar som gällde då kalkylen
gjordes beräknades förlusten tillsammans
med vissa samhällskostnader till
8 miljoner kronor.

Under det fortsatta projekteringsarbetet
har framkommit att de tekniska
problemen i samband med malmens
brytning är mer svårbemästrade än
man tidigare räknat med. Det är huvudsakligen
dessa förhållanden tillsammans
med de stora kostnadshöjningarna,
särskilt på personalsidan, som nu
visat sig leda till en förlust på själva
gruvdriften av 46 miljoner kronor.

Förutsättning för gruvdrift på den
planerade platsen synes i dagens läge
således inte föreligga.

Vid de fortsatta undersökningarna
som Sveriges geologiska undersökning
bedrivit på Stekenjokkmalmen har
emellertid framkommit att malmkroppen
fortsätter mer än 2,5 km söder om
den de! av malmen som ingått i malmberäkningen
och till vilken hänsyn kunnat
tas vid utarbetande av de föreliggande
kalkylerna. Mot bakgrunden härav
torde ytterligare överväganden få
göras innan slutlig ställning tas till frågan
om och i vilka former malmen kan
exploateras. Det är därför inte nu möjligt
att säga var platsen för eventuell
gruvdrift kommer att vara belägen. Oberoende
av var driftstället hamnar, kommer
självfallet även Frostvikens kommun
att beröras.

En självklar följd av ställningstagandet
att avbryta förberedelserna för
gruvdrift på den planerade platsen i
Stekenjokk är en strävan från berörda
departements och myndigheters sida

att i än högre grad än tidigare verka
för att annan industriell verksamhet
lokaliseras till Vilhelminabygden. Åtgärder
har redan vidtagits med sådant
syfte och jag räknar med att resultat
kan redovisas redan i början av nästa
år.

Under det hittillsvarande förberedelsearbetet
för gruvdrift i Stekenjokk
har omfattande kontakter ägt rum mellan
främst LKAB och berörda norska
organ. Kontakterna har i huvudsak avsett
frågor sammanhängande med transporten
av malmprodukterna från Stekenjokk
och från de norska gruvorna
nära den svenska gränsen.

Jag förutsätter att kontakter mellan
svenska och norska intressenter i regionen
kommer att upprätthållas även
i fortsättningen bl. a. i fråga om mineralprospektering
och exploatering.
Självfallet kommer såväl regeringen
som andra svenska myndigheter att
positivt medverka till ett fördjupat samarbete
i dessa frågor.

Vidare anförde:

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! .Tåg ber att få tacka
statsrådet Wickman för hans svar på
min interpellation. Dess värre är svaret
eu smula tunt och konturlöst, och
bl, a. av det skälet kan jag tyvärr inte
bli lika kortfattad som han.

I min interpellation frågade jag, om
man med anledning av den inställda
gruvdriften planerade några åtgärder
för att bereda sysselsättning åt dem
inom Frostvikens kommun som räknat
med arbete inom en nära framtid vid
den planerade anläggningen. Denna
fråga förbigick statsrådet Wickman med
tystnad. Den berörs över huvud taget
inte i svaret.

Däremot omtalar han att åtgärder redan
vidtagits i syfte att lokalisera annan
industriell verksamhet till Vilhelmina,
och jag gissar att man i detta

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost vikens

och Vilhelmina kommuner, m. m.

sammanhang avser tätorten Vilhelmina.
Det är gott och väl. Man får sannerligen
hoppas att det inte stannar
vid bara ett löfte.

Men Frostvikens kommun förbigicks
som sagt med tystnad, och jag tror jag
förstår bakgrunden till den tystnaden.
Varför skulle man kunna kräva kompensationsåtgärder
i Frostviken för att
en utlovad gruvdrift inte kommer till
stånd i Vilhelmina kommun? Frostviken
ligger ju t.o.m. i ett annat län
än Vilhelmina.

Alltsedan kopparmalmen vid Stekenjokk
upptäcktes för drygt 50 år sedan
har man betraktat det som något som
i första hand berör Vilhelmina och Västerbotten.
Men det förhåller sig inte
riktigt på det sättet. Det provsc.hakt
som grävts och som finns där i dag
vid Stekenjokkgruvan ligger visserligen
i Vilhelmina och i Västerbotten, men
det ligger bara, om jag minns rätt,
1 800 meter norr om länsgränsen. Den
malm som har lokaliserats fram till år
1966 ligger till allra största delen i
Frostviken och därmed i Jämtland. De
nya malmförekomster som konstaterats
under de senaste åren ligger i sin helhet
söder om Stekenjokkmalmen och
därmed i Frostviken och Jämtland.
Samma kopparfyndigheter fortsätter
flera mil söderut. Fyndigheter är konstaterade
i Ankarvattnet, Jormlien,
Björkvattnet och på flera andra ställen.
De är bara delvis undersökta hittills.
All den malmen ligger alltså i
Frostviken i Jämtland.

Det finns kopparmalm även norr om
Steken jokk — i Remdalen t. ex. Men
de fyndigheter som hittills lokaliserats
och som för närvarande är föremål för
geologernas intresse ligger i allt väsentligt
i Frostviken i Jämtland.

När man talar om att det är Vilhelmina
som drabbas värst av en inställd
gruvdrift glömmer man bort att den
tätort som ligger närmast det nuvarande
provschaktet vid Stekenjokkfältet

och som har eu någorlunda hög grad
av centralitet inte är Vilhelmina utan
Gäddede i Frostvikens kommun. En
blivande gruvdrift inom detta område
är i första hand något som berör Frostviken
och Jämtland.

Det är inte min mening att här diskutera
läns- och kommungränser.
Gränsdragningar har ofta den egenheten
att bara ställa till trassel och komplikationer.
Det återkommer jag till om
en liten stnnd.

Men jag vill gärna betona att Stekenjokkprojektet
redan haft en inte
ringa betydelse för sysselsättningen i
Frostviken. Under byggandet av vägen
från Ankarvattnet i norra Frostviken
till Stekenjokk fick 70 ortsbor arbete
under 3—4 år, och åtskilliga Frostvikenbor
har också haft arbete vid provbrytningarna
i gruvområdet. Jag kan
nämna att det vid en enkät i somras
visade sig att 108 Frostvikenbor är beredda
att ta arbete vid en eventuell
gruva.

Man har i Frostviken länge hoppats
på den här gruvdriften och efter riksdagens
beslut i våras har man också
mera medvetet anpassat sig efter de
nya förutsättningar som beslutet innebar.
Man har dragit åt svångremmen
ytterligare ett par hål och väntat på
att föreberedelsearbetena skulle sätta
i gång i mars—april i år. Sedan kom
Statsföretags skrivelse till industridepartementet
den 2 december som en
chock.

Det finns mycket goda skäl att som
kompensation lokalisera annan industriell
verksamhet till Vilhelmina, men
om man accepterar den tanken, och
det har tydligen statsrådet Wickman
gjort, måste man också av enkla logiska
skäl acceptera tanken att nya sysselsättningsmöjligheter
också skapas i
Frostviken, i första hand då i Gäddede.

Det finns en tänkbar invändning mot
det här påståendet, nämligen den att
Vilhelmina är en tätort värd att satsa

Torsdagen den 10 december 1970 fm. Nr 44 17

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost -

vikens och Vilhelmina kommuner, m.

på under alla omständigheter, medan
Gäddede i Frostviken ändå är dömt att
do utflyttningsdöden. Men den invändningen
håller inte. Det råder i dag sedan
länge svåra sysselsättningsproblem
i Frostviken, men det kommer att bli
en ändring inom en inte alltför avlägsen
framtid. Den gruvdrift, om vilken
riksdagen fattade beslut för mindre
än ett år sedan, kommer med ail sannolikhet
att påbörjas ganska snart trots
Statsföretags skrivelse i början av december.

Det finns vissa faktiska omständigheter
som är odiskutabla. I det egentliga
Stekenjokkområdet har man fram
till år 19G6 lokaliserat en malmförekomst
på minst 15 miljoner lön, som
i genomsnitt innehåller 1,5 procent koppar,
3 procent zink och dessutom 0,5
hg silver per ton malm (och det silvret
saknar ingalunda betydelse). Ett
stycke därifrån finns ytterligare 4 miljoner
ton malm, den s. k. Levimalmen.
De fortsatta projekteringarna söder om
Stekenjokkfältet visar med all tydlighet
att malmkroppen är mycket större.
Mängden malm söder om den nu
kända Stekenjokkmalmen kan inte uppskattas
i dag, eftersom det ännu så
länge finns alldeles för få borrhål, men
det rör sig om ytterligare minst 5 miljoner
ton malm. Förmodligen är det
fråga om ännu större kvantiteter, kanske
10 eller 15 miljoner ton. Ännu längre
söderut i Frostviken finns det som
sagt ytterligare fyndigheter, som endast
delvis blivit undersökta.

Det är en internationellt sett mycket
stor kopparfyndighet. Koppar- och
zinkhalten är, fortfarande efter internationella
mått, tillfredsställande eller
— om man så vill — normal. Runt
om i världen pågår brytning av koppar
i fyndigheter som är av samma
kvalitet som eller sämre kvalitet än den
inom Stekenjokkområdet. Alla de sakkunniga
som jag har talat med — och
de är inte få — är helt ense om att

gruvdrift i Stekenjokkområdet och söder
därom helt enkelt är ofrånkomlig.

Statsrådet Wickman säger i sitt svar
att man bör avvakta mera noggranna
undersökningar av de nya fynden söder
om den ursprungliga Stekenjokkmalmen
»innan slutlig ställning tas till
frågan om och i vilka former malmen
kan exploateras». De experter som jag
talat med uppger att det kommer att
ta ett och halvt eller två år att göra
erforderliga undersökningar av de senaste
fynden för att kunna lägga fram
kompletterande beräkningar av fyndigheternas
storlek och kvalitet. Detta innebär
att det 1972 eller 1973 på nytt
är dags för riksdagen att ta ställning
till huruvida gruvdrift skall komma till
stånd eller ej. Jag törs spå att riksdagen
då kommer att fatta samma beslut
som i våras, alltså att fyndigheterna
skall exploateras, och att beslutet den
gången kommer att stå fast.

Denna gruvdrift, som jag betraktar
som ofrånkomlig, kommer som sagt i
första hand att beröra Frostvikens kommun
och Jämtlands län. Frostviken befinner
sig i dag i en utsatt position.
Utflyttningen är hög. Men det är fortfarande
en levande bygd. Bostadsstandarden
är den högsta i Jämtlands landskommuner.
Servicefunktionerna är
ännu tillfredsställande; där finns affärer,
bankkontor, provinsialläkare, sjukstuga,
folktandvård, modern centralskola
med simhall osv. Men situationen
kan förändras snabbt efter de svikna
löftena om gruvdriften. Det är högst
angeläget att åtgärder vidtas så att
bygden kan hållas vid liv åtminstone
ett par år — till dess geologerna har
hunnit ännu ett steg i sitt arbete och
till dess AB Statsföretag hunnit tänka
om och lärt sig litet mer om kopparmalm
och hur man bryter den. Det
är nödvändigt att Vilhelmina får sina
kompensationsindustrier; det är ännu
mer nödvändigt att Frostviken också
får vara med på ett hörn.

18 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frostvikens
och Vilhelmina kommuner, m. m.

I min interpellation frågade jag: I vilken
utsträckning har överläggningar
förts med norska myndigheter om samordning
av gruvdriften, och vilka åtgärder
avser regeringen att vidtaga för
att samordna planeringen och fördjupa
samarbetet med den norska staten i
detta hänseende? I sitt svar säger statsrådet
Wickman nu att man haft »omfattande»
kontakter med »berörda norska
organ», och han förutsätter »att
kontakter mellan svenska och norska
intressenter i regionen kommer att upprätthållas
även i fortsättningen bl. a.
i fråga om mineralprospektering och
exploatering». Min fråga, i vilken utsträckning
man i det förgångna diskuterat
en samordning med de norska
myndigheterna vad angår malmfyndigheterna,
var närmast retorisk. Statsrådet
Wickman svarar att diskussionerna
har varit »omfattande». Jag tror
emellertid att det ordet innebär en betydande
överdrift. Det har inte förekommit
något som kan betecknas som
försök till eu reell samordning. Däremot
har det förekommit en hel del
lustiga diskussioner, som jag vid tillfälle
kan föra på tal med statsrådet
Wickman nere i riksdagskaféet.

Jag nämnde förut att man inte skulle
fästa så stort avseende vid gränser.
.lag gjorde det när jag talade om gränsen
mellan Jämtlands och Västerbottens
län. Jag reagerade mot att Stekenjokkprojektet
betraktades som något
som främst berörde Vilhelmina och
Västerbotten, trots att huvuddelen av
den kända malmkroppen ligger i Jämtland.
Den kommande gruvdriften berör
bägge kommunerna. Man får inte
stirra sig blind på en linje som finns
på kartan men inte i sinnevärlden.

Detsamma gäller riksgränsen mot
Norge. Svenska geologer fann kopparmalm
i Stekenjokk. Norska geologer
fann kopparmalm i Joma. De svenska
geologerna fann ca 15 miljoner ton
malm i första omgången, de norska

mellan 17 och 18 miljoner ton. Båda
malmerna innehöll i medeltal 1,5 procent
koppar, 3 procent zink och ungefär
ett halvt hekto silver per ton malm.
Den likheten var inte en tillfällighet.
Avståndet mellan de två fynden är
kortare än avståndet mellan Stockholm
och Uppsala. Man hade liksom stött på
var sin ända av samma korv. Sammanlagt
rör det sig om en mycket stor
fyndighet. Hittills är något mellan 35
och 40 miljoner ton malm lokaliserad.
Såvitt jag vet är det den största kopparfyndigheten
i Europa. Den skulle
ha utlöst en mycket snabb utveckling
om inte den förargliga riksgränsen funnits.
Norrmännen funderade kring sina
fynd och svenskarna kring sina.

Ingen tycks ha kommit på den tanken
att etablera ett samarbete över
gränsen, att behandla malmfynden som
den enhet de utgör. Här fanns en möjlighet
till praktiskt nordiskt samarbete,
som hittills har försummats. Jag vet
inte vem som bär huvudansvaret — de
norska intressenterna eller de svenska.
Jag misstänker dess värre att det är
de svenska.

När industridepartementet i våras
föreslog riksdagen att gruvdrift skulle
påbörjas i Stekenjokk skedde detta med
viss tvekan. Man räknade med att driften
under en 20-årsperiod skulle ge en
förlust av ca 8 miljoner kronor, men
man fann det ändå angeläget att driften
kom i gång av sysselsättningsskäl.
Utskott och riksdag gav sin sanktion.

Nu — i dag —- hävdar Statsföretag
AB och chefen för industridepartementet
att gruvdriften måste ställas på
framtiden därför att man måste räkna
med en förlust på driften under den
första 20-årsperioden på inte mindre
än 46 miljoner kronor.

Hur man räknat fram denna underskottssiffra
är för mig obekant. Ekvationens
uppställning framgår inte av
tillgängliga handlingar.

Såväl statsrådet Wickman som Stats -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar pa interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost -

vikens och Vilhelmina kommuner, m.

företag AB påpekar att brytningen av
malmen, på grund av malmkroppens
oregelbundna form, visat sig vara svårare
än beräknat. Det är ett dåligt argument.
Malmkroppen uppvisar mycket
riktigt en oregelbunden form •—■ den
är starkt veckad —- men faktum är
att den var det också 1960 och har
varit det i åtskilliga miljoner år. Den
har inte ändrats det senaste året.

De svenska statliga intressenterna betraktar
alltså i dag Stekenjokkmalmen
som av ekonomiska skäl icke brytbar.
Jag framhöll nyss att Stekeniokkmalmen
är en tämligen normal kopparmalm
mätt med internationella mått.
Huvudparten av den koppar som bryts
i dag, världen runt, tas från gruvor
som kvalitativt bär samma eller sämre
förutsättningar än vad som gäller i
Stekenjokk.

Vi behöver därvidlag inte söka jämförelseobjekt
i Chile, Zambia, Kongo,
Canada eller Australien. Vi behöver
bara snegla litet över gränsen till Norge.
De norska intressenterna har värderat
sina malmfyndigheter på ett annat
sätt än de svenska myndigheterna.
Nästa år sätter norrmännen i gång
driften vid Jomagruvan — några futtiga
kilometer väster om riksgränsen
mot Sverige. Man räknar med att sysselsätta
150 man i den direkta gruvdriften.
Man har redan påbörjat byggandet
av ett nytt samhälle, eu by i
Röyrvik.

Gruvdrift är alltså möjlig i Norge.
Varför inte i Sverige?

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Jag
hoppas det skall uppfattas positivt av
statsrådet om jag gör uttalandet att jag
förutsätter att svaret är värt ett tack.
Jag syftar därvid på följande löfte som
ges i interpellationssvaret:

»En självklar följd av ställningsta -

gandet att avbryta förberedelserna för
gruvdrift på den planerade platsen i
Stekenjokk är en strävan från berörda
departements och myndigheters sida att
i än högre grad än tidigare verka för
att annan industriell verksamhet lokaliseras
till Vilhelminabygden.»

Jag vill tro att detta uttalande innehåller
mera materia än alla andra löften
av liknande slag, som tidigare givits.
Varför kan man då i detta fall kanske
hoppas på detta? Ja, det är en sak
att man gärna vill förutsätta att det som
man hoppas och tror på innehåller någon
verklig materia. Det är en svag
grund att stå på. En annan sak är att
det sätt, på vilket denna fråga politiskt
behandlats, närmast är att betrakta som
en politisk blamage. Det är främst av
denna anledning man kanske kan anse
att det finns mera materia i det uttalande
som statsrådet Wickman nu gjort i
interpellationssvaret än i de tidigare
deklarationerna från regeringen i detta
avseende.

Det blamanta ligger enligt min mening
mindre i beslutet att avbryta projekteringen
än i de uppenbara löften
som har lämnats inte minst under valrörelsen
och i de förutsättningar i övrigt
som har angivits i denna fråga. Det
är utan tvivel så, att regeringen inte
kan frånsäga sig ansvaret för att ha bibringat
befolkningen i Vilhelmina och
Västerbottens län uppfattningen att
denna fråga är klar och att brytningen
snart skall påbörjas i Stekenjokk.

I socialdemokraternas valtidning
»Vårt län» skrev man under valkamkampanjen
om »Storsatsningen i Stekenjokk»
:

»Stekenjokk har för Vilhelmina kommun
varit en historia som gett stämningar
pendlande mellan hopp och besvikelse
för att till sist inte bara ge förhoppning
utan också förvissning om
utkomstmöjligheter och gagnande verksamhet.
»

20 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frostvikens
och Vilhelmina kommuner, m. m.

Döt fanns sannolikt anledning för socialdemokraterna
i Västerbotten att göra
detta uttalande före valet. Vi trodde
alla på detta. Man talade t. o. m. om hur
många anställda det skulle bli: 2 för
skyddstjänsten, 14 på administrativa
avdelningen, 63 vid gruvsektionen osv.

Varför fanns det då så stor anledning
tro att detta var sant? Ja, jag vill erinra
om att socialdemokratiska partistyrelsen
och regeringen var uppe i Stekenjokk
i början av valrörelsen. Statsminister
Palme högg med en stenyxa i
sten för att bevisa att detta var riktigt
— här skulle brytningen komma till
stånd mycket snart. Kommunen har genomfört
dyrbar planering, och enskilda
personer har gjort sina dispositioner
— allt möda och kapital som nu
tycks vara förspilld under överskådlig
tid. Då hördes det aldrig något tal om
att projektet var osäkert: att man kunde
ifrågasätta lönsamheten eller att det
pågick överväganden om projektets
framtid. Det sades ingenting därom —
bara för tre månader sedan. Det är därför
som jag menar att detta är något av
en politisk blamage, minst sagt, som
ger Vilhelmina och måhända även
Frostviken vissa förhoppningar om att
regeringen skall skapa någon ersättningssysselsättning.

Trots att riksdagen beträffande Vindelälven
— ett projekt som ju regeringen
av andra orsaker beslutat skrinlägga
— har uttalat, att om älven inte
byggs ut skall stadigvarande sysselsättningsmöjligheter
skapas på annat sätt
vill regeringen inte göra någonting.
.lag har i min fråga även berört detta.
■lag vill nu ytterligare fråga statsrådet
vilken principiell skillnad som han anser
föreligga i regeringens ansvar afl
skapa ersättningssysselsättning i fallen
Stekenjokk och Vindelälven. Varför
anser regeringen det självklart i fallet
Vilhelmina, medan man inte gör någonting
i fallet Vindelälven, trots att
det t. o. in. finns ett uttalande därom

från riksdagen? Jag tror att jag gör
mig till talesman för en mycket utbredd
mening såväl i Vilhelmina som i Vindelådalen
och i Västerbottens län över
huvud taget om jag säger, att det i båda
fallen bör vara självklart att särskilda
ansträngningar görs av regeringen för
att ge kompensation.

När det gäller Stekenjokk får man
inte undra över att Västerbottens Folkblad,
som är socialdemokraternas tidning
i Västerbotten, den 3 och 7 december
haft artiklar som över partigränserna
speglar mycket av stämningen i hela
länet. Tidningen skriver bl. a.:

»Vi kan inte frigöra oss från det bestämda
intrycket att regeringen skött
Steken jokk-projektet mycket illa. Ansvaret
faller då främst på industridepartementet.
Departementet och dess
underlydande organ har uppenbarligen
gått ut och lämnat hoppingivande besked
för tidigt, innan man med säkerhet
vetat vad som skulle hända med
Stekenjokk.

1 klartext kan situationen knappast
beskrivas på annat sätt än att Vilhelmina
köping och Västerbottens län fått
luftlöften av industridepartementet och
dess olika organ. Tomma löften, avgivna
innan man med säkerhet kunnat stå
för dem, har föga värde för de kommuner
och de regioner som söker efter
tryggad sysselsättning.»

Så skriver alltså Västerbottens Folkblad.
På detta sätt upplever man Stekenjokkbeskedet
som samma tidning
refererar på annan plats och säger att
det är »ett förräderi mot kommunen».
Man får hoppas att det uttrycket är en
överdrift och att det är tillkommet i
hastigt mod. Jag vill inte tro att det är
på det sättet. Jag vill tro regeringen om
mycket bättre även i denna fråga. Faktum
är att många tycker med all rätt enligt
min mening, att politik icke får bedrivas
på sådant sätt att man ger så bestämda
löften sonx skett i detta fall, var -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost vikens

och Vilhelmina kommuner, m. m.

på det hux flux strax efteråt kommer
ett regeringsbeslut om att alltsammans
blivit skippat. Om något ansågs säkert
var det just gruvbrytningen i Stekenjokk.
Det fanns ju så många besked från
mycket initierat håll om detta.

Situationen i Västerbotten är sannerligen
inte lysande vad beträffar sysselsättningen
i höst. I november var antalet
arbetslösa 2 762. Samma månad i fjol
uppgick siffran till 1 900. Det är alltså
mer än 700 flera arbetslösa i år än i fjol
samma tid.

Det är mot denna bakgrund man får
bedöma de uttalanden som görs och
den reaktion som detta beslut har framkallat
i Västerbottens län. Psykologiskt
är detta regeringens beslut utomordentligt
farligt. Jag skulle för egen del ha
förordat att regeringen om beslutet var
oundvikligt kunnat spara detta besked
till dess att den haft något annat att
erbjuda, så att regeringen konkret samtidigt
kunnat tala om att Vilhelmina får
en ersättningsindustri. Jag har inte haft
möjlighet att bedöma huruvida avbrytandet
av projekteringen är riktigt eller
inte; därvidlag måste man anknyta till
sakkunskapen.

»Faktum är», skriver Västerbottens
Folkblad, »att de senaste åren haft gott
om negativa besked att bjuda de västerbottniska
löntagarna, medan de positiva
beskeden varit betydligt sparsammare.
Den uteblivna brytningen i Stekenjokk
är bara ett men det senaste
exemplet på dessa negativa besked. Som
ytterligare exempel kan vi nämna beslutet
om att lägga ned sågverket i Bureå»
— det gäller ett privatföretag där
regeringen inte har någon delaktighet i
beslutet — »den civilförsvarsutbildning
som Vännäs gick miste om» och som
landstinget så sent som i höstas fick besked
av en socialdemokratisk riksdagsman
att den skulle förläggas till Vännäs.
Regeringen har sitt ansvar även här.
Förläggandet dit utlovades under valrörelsen.

Ansvaret gäller också den i stort sett
uteblivna ersättningen för den sysselsättningseffekt
som en utbyggnad av
Vindelälven skulle ha givit och som
riksdagen gjort uttalanden om för tre
år sedan. Hela socialdemokratin vill enligt
vad jag förstår inte vara med på någon
ersättningssysselsättning i detta
fall, och jag vill fråga statsrådet varför
regeringen vill vara med i det ena fallet
men icke i det andra när den ändå beslutat
skrinlägga planerna.

Herr talman! Det förefaller tveksamt
om regeringen verkligen till fullo insett
allvaret i situationen. Om regeringen
har detta fullt klart för sig, säger Västerbottens
Folkblad, ställer det sig
nämligen för oss oförståeligt att inte
mera har uträttats.

Jag skall nu inte upprepa den s. k. lista
jag presenterat för centerpartiets del
om olika instrument och objekt som
kunde användas. Jag vill blott ännu en
gång erinra om investeringsfonderna.
Varför släpper man inte dem generellt
fria inom stödområdet? Det bör naturligtvis
göras just under en högkonjunktur
för att få en effekt i ett område som
har lågkonjunkturens kriterier.

Det sägs också i Västerbottens Folkblad
att man vid FCO-sammankomster
och från partidistriktet har gjort åtskilligt
för att fästa regeringens uppmärksamhet
på de rådande förhållandena,
men man är tydligen maktlös. Det sägs
att det inte givit något resultat. Jag hoppas
att vi från länsbänken i fortsättningen
kan arbeta ännu mera enhälligt över
partigränserna för att åstadkomma förbättringar
och försöka att få regeringen
uppmärksam på den verkliga situationen.
Vårt län tål inte, som Västerbottens
Folkblad uttrycker det, flera
luftlöften. Därför hoppas jag att statsrådets
uttalande den här gången verkligen
innehåller någonting mera.

Det räcker inte längre med löften. Både
kommunalmän och riksdagsmän från
vårt län har sagt att nu måste det bli

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost vikens

och Vilhelmina kommuner, m. m.

konkreta förslag och inte glidande formuleringar.
»Den aktiva näringspolitiken,
som arbetarrörelsen lanserade efter
förlustvalet 1966 och som starkt bidrog
till valsegern 1968, har inte på
långa vägar infriat de löften som gavs
på regionalpolitkens område», säger
Västerbottens Folkblad. Denna ledare,
som jag flera gånger citerat här, är så
skarp och så kritisk att jag själv inte
ens under valrörelsen har uttalat en sådan
kritik. Det är nu nära tre år till
nästa valrörelse, och mycket kan sägas
innan dess och mycket kan ändras också,
men det som i detta fall sägs i VP
är ett spontant uttryck för vad flertalet
människor i vårt län känner och upplever
efter regeringens beslut i fråga om
Stekenjokk. Jag vill än en gång understryka
att vad man är mest upprörd
över naturligtvis är de utfästelser som
gång på gång har gjorts men sedan svikits.
Jag tror att det är på väg att uppstå
en misstro mot löften som ges i politiken
och att just detta är ett exempel
härpå. Det är sådant som skadar politikens
anseende. Jag hoppas att regeringen
snart har situationen klar för
sig såväl politiskt som i vad gäller sysselsättningsläget.

Till sist, herr talman, vill jag återigen
på grund av att så många utfästelser har
gjorts — inte minst i detta fall, som
gällde den säkraste av alla utfästelser
såsom den har upplevts — ställa en fråga:
Kan statsrådet garantera att kompletterande
sysselsättning skall ges till
Vilhelmina kommun, till Frostviken
och till det område som berörs av de
ändrade planerna för Stekenjokk? Om
så är, vill statsrådet också ge en utfästelse
om att sysselsättning som kompensation
för att Vindelälven inte byggs ut
kommer att ges det därav berörda området? Herr

LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för att jag fick svar på min

fråga. Kontentan av svaret är väl närmast
att förutsättningar för gruvdrift på
den planerade platsen i dagens läge inte
synes föreligga.

Det sägs i svaret att man ursprungligen
hade beräknat att gruvdriften skulle
ge ett underskott på 8 miljoner kronor
under en 20-årsperiod. Man har nu
kommit underfund med att underskottet
skulle stiga till 46 miljoner kronor.
Denna uppgift undandrar sig mitt bedömande,
och det vore därför rätt intressant
att av statsrådet få veta vad kalkylerna
bygger på. Var de tidigare beräknade
8 miljonerna grundade på ett medelpris
på koppar- och zinkslig på ett
pris som då gällde? Priserna har väl
gått ned något. Fn upplysning om detta
vore av värde i sammanhanget. Nu
konstaterar man helt enkelt att gruvdriften
kommer att gå med en förlust
på 46 miljoner på 20 år. Det förefaller
mig litet djärvt att göra sådana uttalanden;
man vet över huvud taget inte på
vilken nivå metallpriserna kommer att
ligga ute i världen och inte heller hur
den nästan galopperande inflationen
kommer att utvecklas här i landet.

Meddelandet om att gruvdriften skulle
ställas in kom som en kalldusch inte
bara för Vilhelmina utan för hela Västerbottens
län och Jämtlands län. Det
kommer att drabba både de människor
som skulle arbeta i gruvan och de som
hade kunnat få arbete i annan sysselsättning
som till följd av gruvdriften
hade uppstått i närheten av fyndplatsen.
Detta hade hjälpt upp den i detta
område besvärliga situationen.

Kallduschen blev så mycket mer obehaglig
som man hade förstärkts i tron
att gruvdriften verkligen skulle komma
i gång. I höstas besökte statsministern
med uppvaktning platsen och lät fotografera
sig med hacka i näven, och därmed
hade gruvbrytningen påbörjats. En
statsminister reser inte upp till en ödebygd
och demonstrerar en provbrytning
i en gruva som man redovisar skall

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost -

vikens och Vilhelmina kommuner, m.

sysselsätta ca 150 personer, om man
inte vill bibringa människorna den uppfattningen
att här är det inte bara fråga
om löften — här är det verkligen allvar.

I svaret sägs att det kommer att ordnas
andra arbetstillfällen i Vilhelmina,
och på nyåret skall vi få veta vilka de
blir. Brytningen av Stekenjokkmalmen
löser naturligtvis inte hela problemet
för dessa bygder — även andra åtgärder
måste vidtas. Utvecklingen här har
varit ganska olycklig; en del företag har
lagts ned på grund av dålig lönsamhet.
Läget är besvärligare nu än det var i
höstas.

Fyndigheten i Stekenjokk består av
koppar och zink. Efter vad jag känner
till har vi inga möjligheter att inom landet
förädla zink; när det gäller koppar
har vi däremot inom Västerbottens län
en förädlingsindustri som kan ta hand
om hela produktionen från gruvområdet.
Hur produkterna sedan skall transporteras
får väl undersökas — en del
talar naturligtvis för att zinken kommer
att gå över norsk hamn och att kopparn,
som förmodligen skall säljas till
Bolidens anläggningar i Rönnskär i
Västerbotten, kommer att transporteras
dit med bil och järnväg. Om gruvdriften
kommer i gång skulle det innebära
en ytterligare utvidgning av förädlingen
inom landet, och gruvdriften skulle
alltså få även denna följdverkan.

I svaret sägs att det vid undersökningar
har framkommit att malmkroppen
fortsätter mer än 2,5 km söder om
den del av malmen som ingått i beräkningarna.
Den uppgiften är något förvånande,
och tillförlitligheten i undersökningarna
kan ifrågasättas när man
plötsligt på nära håll finner ytterligare
fyndigheter. Hur går undersökningarna
egentligen till? Har man inte gjort
undersökningarna så, att de omfattar
även de områden som ligger alldeles
intill? Detta undandrar sig mitt bedömande,
men jag tycker som lekman att
det är något förvånande.

Kände man inte till denna sak i höstas
eller höll man tyst om den bara därför
att det förestod ett val och man
tyckte att det var obehagligt att redovisa
det hela före valet? Ville man i stället
ge människorna föreställningen att
det med regeringens stöd skulle komma
i gång en omfattande statlig verksamhet
här uppe?

Nu behöver Vilhelmina dessa arbetstillfällen,
och det behövs arbetstillfällen
även i Jämtland. Jag hoppas att det
besked vi får på nyåret kommer att innebära
att det skall tas verkliga krafttag
för att återställa ordningen och se
till att folk verkligen får arbete till dess
man eventuellt kan komma i gång med
gruvdriften.

Jag frågade om regeringen var villig
att släppa in andra intressenter i denna
verksamhet. Jag har inte fått något svar
på den frågan, men jag tror att det vore
värdefullt att få höra hur statsrådet ser
på den saken. Det är inte bara de statliga
företagen som kan bryta malm i det
här landet; i Västerbottens län finns det
andra företag som framgångsrikt bedriver
malmbrytning och som är specialiserade
på denna typ av förekomster.
Det vore alltså värdefullt om statsrådet
ville ge beskedet, att regeringen är villig
att ta upp förhandlingar med de olika
parter som kan vara intresserade av
gruvdrift i detta område, så att man kan
komma i gång och inte låser dörren genom
att säga att detta är ett exklusivt
statligt företag och att ingen annan
skall få komma in här.

Tilltron till de löften som getts och
de föreställningar som skapats har ingett
människorna här uppe en förhoppning
om att även i framtiden kunna bo
kvar i dessa bygder. Det är värdefullt
att statsrådet i sitt svar säger att han är
beredd att vidta åtgärder för att säkra
arbetstillfällena. Jag hoppas att statsrådet
också är beredd att med alla möjliga
medel — även genom kontakter med
andra organ — se till att det kommer i

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost vikens

och Vilhelmina kommuner, m. m.

gång en gruvbrytning i Stekenjokk; den
betyder oerhört mycket för bygderna
där omkring.

Herr OLHEDE (s):

Herr talman! Jag är den förste att
innerligt väl förstå reaktionen i samband
med meddelandet om Statsföretags
skrivelse till industridepartementet.
Å andra sidan tycker jag att man,
innan man talar om svikna löften och
politisk skandal, noga borde studera
vad som i verkligen sagts i denna fråga,
framför allt i det pressmeddelande
som utgick. Jag skall ur pressmeddelandet
citera två avsnitt — det första lyder: »I

skrivelse till industridepartementet
den 2 december 1970 föreslår Statsföretag
AB att arbetet med att etablera
en gruva i Stekenjokk avbryts men att
bolaget får i uppdrag att fortsätta prospekteringsarbetet
inom området.»

Det uttalas således klart och tydligt
att det är fråga om ett tillfälligt avbrott
men att prospekteringsarbetet skall
fortsätta. Trots att undersökningarna
skall framflyttas framhålls det också i
mycket starka ordalag att man måste
eftersträva sysselsättning till Vilhelmina.
Det andra avsnittet är formulerat så
här: »En självklar följd av detta ställningstagande
är att annan industriell
verksamhet måste förläggas till Vilhelmina.
Åtgärder har vidtagits för detta
och resultatet kan väntas fram på nyåret.
»

Jag skall försöka att kortfattat redogöra
för vad som ligger bakom Statsföretags
skrivelse och varför den avgavs
vid den tidpunkten. Låt mig först göra
en personlig deklaration. Vi hade hoppats
att samtidigt med att vi lämnade
detta meddelande kunna uppge vilket
företag och vilken sysselsättning i konkreta
termer som omedelbart skulle
kunna placeras inom Vilhelmina. Men
som vanligt är uppkom en läcka och en
tidningsman fick nys om tveksamheten

om Stekenjokk. Det gick då inte att
stoppa meddelandet; vi fann oss tvärtom
nödsakade att omedelbart lämna
det och formulera det på det sätt som
gjordes. Detta är förklaringen till att
det kom så snabbt.

Låt mig kortfattat berätta litet om
bakgrunden. Vi vet ju alla att Stekenjokkprojektet
är ett gammalt projekt.
Man har mycket länge känt till kopparoch
zinkfyndigheterna där. Boliden
hade gjort primära undersökningar beträffande
gruvbrytningsmöjligheterna,
och LKAB hade gjort kompletteringen.
Riksdagen fattade beslut i våras.

Statsföretag var vid det tillfället en
mycket ny organisation — vi bestod av
några få män. Enligt de undersökningar
som hade gjorts uppskattades det att
verksamheten skulle ge en förlust på åtta
miljoner i kapitaliserat värde. Men
som statsrådet Wickman uttryckte det:
Dessa samhällskostnaderna får man ta.
Själv uttryckte jag det så här då frågan
togs upp i statsutskottet: Självfallet är
detta ett osäkert projekt, helt enkelt
därför att så mycket beror på kopparpriserna.
Men vad man i ett sådant sammanhang
kan göra är att ange på vilka
kopparpriser kalkylerna är baserade
och därefter fatta beslut. Jag tror inte
någon i denna kammare kan säga hur
kopparpriserna blir framöver. Nåväl,
projekteringsarbetet gick vidare, och
efter hand kom man fram till att den
tänkta brytmetoden — jag kallar den
för den selektiva metoden — inte kunde
tillämpas. En annan metod måste
tillgripas. Det var självfallet LKAB vi
utnyttjade för detta arbete, och LKAB
grundade sina beräkningar på vad Boliden
tidigare kommit fram till, men
man utnyttjade också annan expertis.
Man kom alltså fram till — och vidarebefordrade
dessa uppgifter till Statsföretag
— att förlusten på grund av de
ändrade brytningsmetoderna och på
grund av de högre lönekostnaderna
skulle bli 46 miljoner i stället för 8.

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost vikens

och Vilhelmina kommuner, m. m.

Det är klart att man i detta läge ställde
sig frågan: Vilken är alternativanvändningen
av dessa pengar under förutsättning
att kalkylen är riktig? Man
frågade sig också om den föreslagna
platsen för gruvan var den riktiga.

Vissa indikationer från SGU tyder
nämligen på att så kanske inte var fallet.
Malmkroppen sträcker sig vidare
in i Jämtland. Herr Sundman har redan
redogjort för detta, varför jag inte behöver
gå in på det — jag tackar för den
redogörelsen. Vi var därför tvungna att
säga oss: Låt oss uppskjuta beslutet att
sätta i gång denna anläggning! Låt oss
uppskjuta beslutet att börja ett samhällsbyggande
tills vi fått större säkerhet.
Vi måste fatta detta beslut snabbt
därför att vi stod inför sammanträden
med entreprenörer, som skulle få entreprenadhandlingar
för anläggningsarbetena.
Kommunen höll också på att ikläda
sig ökade utgifter, och vi kände oss
förpliktade att hejda detta innan utgifterna
blivit alltför stora.

Kalkylen kommer att ytterligare penetreras.
Den kan vara felaktig eller
riktig, men jag frågar hurdan diskussionen
skulle ha blivit i denna kammare
om vi hade startat projektet och det
sedan framkommit att vi gjort detta
trots att vi hade fått två informationer,
dels att förlusten skulle uppgå till 46
miljoner kronor, dels att gruvan kanske
inte låg på det ställe där den borde ligga.

Låt mig således sammanfatta: Jag
förstår reaktionen. Jag beklagar att
Statsföretag har tvingats skriva denna
skrivelse. Jag kan försäkra kammaren
att vi har haft en oerhört stark vilja att
verkligen få i gång detta projekt, men
när vi fick de nya uppgifterna och stod
inför ett beslut fann vi att vi måste skjuta
på ärendet. Vi har alltså begärt fortsatt
prospektering för att se, om man
kan finna en bättre plats eller bättre metoder
för att bryta malmen. Vi har också
sagt att vi skall försöka skapa ökad

sysselsättning.

Vad herr Sundman och övriga talare
har sagt står de facto helt i överensstämmelse
med vad jag säger här. Jag
tror inte det föreligger någon reell konflikt
mellan våra uppfattningar.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det herr Olhede sade
ailra sist om att det inte finns någon
meningsskiljaktighet mellan talarna här
i dag om denna fråga kan jag instämma
i, om man kan utgå från att den
bedömning som gjorts tidigare är felaktig
och att det finns anledning att
ompröva frågan och fortsätta projekteringen.

Herr Olhede sade att man innan man
talar om svikna löften och skandel borde
läsa den promemoria som den 2
november skickades till industridepartementet.
Jag har inte nämnt ordet
skandal, och vad gäller »svikna löften»
har jag citerat Västerbottens Folkblad,
som jag tror är representativt i det avseendet
för uppfattningen i allmänhet.
Jag har däremot använt ordet blamage
mot bakgrund av de politiska löften
som givits under valrörelsen av regeringsrepresentanter
och länsrepresentanter.
Det har faktiskt varit anledning
att tro regeringen på den punkten.

Vi kan väl inte undgå att vara förvånade
över att planeringen och undersökningarna
har gjorts på sådant sätt
att man för tre månader sedan var helt
okunnig om det läge som man i dag
tycks vara helt på det klara med. Är
det så?

Det här är ju en mycket stor fråga,
som har utretts länge och ingående,
men inte förrän den 2 november —
tre månader efter de stora löftena och
den stora demonstrationen av socialdemokraternas
partistyrelse och regeringen
uppe i Stekenjokk — kom det
här beskedet. Jag tycker man har anledning
att reagera mot detta såsom

26 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost

vikens och Vilhelmina kommuner, m.

man har gjort allmänt i Västerbotten
och såsom vi interpellanter också har
.gjort.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Olhede beklagade
här vad som hade skett, och jag tror
det var en uppriktig deklaration han
lämnade. Det finns väl ingen anledning
för oss inom oppositionen att försöka
ställa till besvärligheter, utan jag tycker
liksom herr Olhede att man nu
måste ordna upp sakerna i lugn och
ro. Enligt vad jag kunde uppfatta var
herr Olhede också beredd att undersöka
andra möjligheter, så att det bara
skulle bli fråga om ett uppskov.

Herr Olhede nämnde att det fanns
skäl att lämna beskedet nu för att kommunerna
inte skulle göra alltför stora
utgifter. Kommunerna har redan gjort
stora utgifter, men jag hoppas statsmakterna
skall kunna kompensera dem
för det på något sätt.

Jag skulle vilja att man nu försöker
göra det bästa av situationen. Ett fruktlöst
gräl hjälper knappast västerbottningarna.
Det gör däremot en positiv
vilja hos Statsföretag och regeringen.
Släpp gärna in även andra intressenter
än Statsföretag!

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Västerbottens län har
under det senaste året seglat i motvind
när det gällt nylokaliseringar och åtgärder
i sysselsättningsökande syfte —
framför allt gäller detta länets inland.
Det förhållandet har skapat missnöje
på skilda håll i de västerbottniska bygderna,
och det är självfallet ingenting
att förvåna sig över.

Meddelandet om Stekenjokk för några
veckor sedan kom att ytterligare
skärpa missnöjet. Vi kan bara konstatera
att det kom som en chock.

Med anledning av detta förhållande
höll det socialdemokratiska partidi -

striktets verkställande utskott ett sammanträde
och beslöt uppvakta regeringen
och representanter för Statsföretag
för att närmare diskutera innehållet
i den kommuniké som hade utfärdats.
Vad vi framför allt var fundersamma
över var i vad mån man
hade prövat kalkylen på ett tillräckligt
grundligt sätt. Vi hade som lekmän
självfallet ingen möjlighet att sätta
in kritiken på den ena eller andra
punkten; vad vi kunde göra var att
ställa frågor och framför allt understryka
angelägenheten av att man skulle
gå igenom kalkylen på nytt och göra
en verklig analys av alla de faktorer
som påverkar driftresultatet. Detta var
det viktigaste ärende vi hade att framföra
till regeringen och Statsföretag,
men vi ville också få ett besked om
det var avsikten att fortsätta prospekteringen.

Under tisdagen sammanträffade vi
med statsministern och hade en dialog
med honom om de här faktorerna.
I går sammanträffade vi med finansininistérn,
industriministern och inrikesministern
jämte två representanter
för Statsföretag. Därvid framförde vi
dessa synpunkter och ställde frågan,
om man var beredd att på nytt pröva
kalkylen och fortsätta prospekteringen.
Inför delegationen förklarade de
båda representanterna för Statsföretag
AB liksom regeringens representanter
att avsikten var för det första att en
fortsatt granskning av kalkylen skall
ske och för det andra att en ytterligare
prospektering skall äga rum inom Stekenjokkområdet.

Men vi var också inne på den fråga
som hade aviserats i den kommuniké
som har nämnts här några gånger,
nämligen att man skall intensifiera ansträngningarna
för att åstadkomma
annan industriell sysselsättning i Vilhelminabygden.
Man bekräftade från
de närvarande representanternas sida,
att man var i full färd med det. Det

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost -

vikens och Vilhelmina kommuner, m.

var sådana bekräftelser som vi ville ha
och fick besked om.

Vi presenterade emellertid också inför
regeringens representanter att ansträngningar
för ökad sysselsättning
krävs inom skilda delar av länet, alltså
vid sidan av själva Vilhelminaprojektet,
i länet i övrigt i dess inland
med även i dess mellersta del och utefter
kusten. För att styrka det behovet
presenterade vi inför regeringen
en förteckning på uppslag och idéer
för att grunda en industriell produktion
av den ena eller andra beskaffenheten
och omfattningen. Några av de
förslag som var förtecknade i den promemoria
som vi överlämnade har diskuterats
en tid, och det finns intresse
från företagens sida att lokalisera företagsamhet
till Västerbotten.

Men det aktuella bekymret på sysselsättningssidan
är ju den ökning av
antalet arbetslösa soin vi har att notera,
50 procent från november i fjol
till november i år och samtidigt cn
minskning av utbudet på lediga platser
i år mot i fjol. De båda faktorerna
verkar ju i samma riktning, nämligen
mot en ökad arbetslöshet.

Av den anledningen framförde vi bestämda
krav på att man skulle anvisa
beredskapsmedel för att sättas in på
olika avsnitt, till vägbyggnader eller
till andra aktiviteter i sysselsättningsskapande
syfte.

Herr talman! Jag har funnit det angeläget
att redovisa dels anledningen
till vår uppvaktning från partidistriktet,
dels också det som vi fick besked
om framför allt beträffande Stekenjokkprojektet,
i fråga om vilket Statsföretag
och regeringen bekräftade, att kalkylen
skall granskas ytterligare och att
prospekteringen skall fortsätta.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror att det är bra
att denna debatt bringat klarhet i vad

det av Statsföretag nyligen fattade beslutet
de facto innebär, och jag tror
också att alla som följt den bär frågan
och deltagit i dagens debatt är överens
om att beslutet att nu avstå från
det omedelbara igångsättandet av byggnads-
och anläggningsarbeten i Stekenjokk
var nödvändigt på grundval av
de informationer som kom fram under
november. Beslutet innebär självfallet
inte, vilket särskilt herr Skoglund med
rätta betonade, att Stekenjokkmalmen
är avskriven för framtida brytning. Det
är inte bara så att de föreliggande kalkylerna,
vilka gjorde det ofrånkomligen
nödvändigt för Statsföretag att
handla mycket snabbt, kommer att göras
till föremål för en fortsatt noggrann
analys. Prospekteringsarbetet
kommer också att fortsätta, och jag kan
gärna säga herr Larsson i Umeå, att
vid de tidigare undersökningarna av
Stekenjokkmalmen har det företag som
herr Larsson syftade på deltagit i arbetet.
Han var diskret nog att inte nämna
namnet, men det är väl lika bra
att jag säger att det gäller Boliden.
Det är min förhoppning och förvissning
att Boliden kommer att delta i det
nu pågående och framförliggande arbetet,
och herr Larsson i Umeå vet
mycket väl att jag aldrig hyst någon
doktrinär motvilja mot att samarbeta
med kompetenta privata företag, förutsatt
att man kan nå de konkreta resultat
som är det väsentliga syftet med
den statliga företagsamheten.

Herr Sundman hyser en mera långsiktig''
optimism beträffande Stekenjokkmalmens
framtida brytning, och
denna optimism finner man hos många
geologer. Jag skulle tro att vissa av
de experter som uttalat sig för herr
Sundman är desamma som gjort liknande
uttalanden för mig. Det är mycket
möjligt att herr Sundman har rätt,
och jag hoppas det visar sig att han
har det. Men av skäl som redovisats
är det alltså inte möjligt att i dag ta

28 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frostvikens
och Vilhelmina kommuner, m. m.

definitiv ställning. Arbetet kommer att
fortsätta, och det är dess värre inte
möjligt för vederbörande att säga vid
vilken tidpunkt vi kommer i nästa beslutssituation.
Det är emellertid självklart
att detta arbete med hänsyn till
sysselsättningsläget i Västerbotten och
Jämtland kommer att bedrivas med all
tänkbar skyndsamhet och med insats
av alia de resurser som det är tekniskt
möjligt att mobilisera. Mer är det icke
möjligt och meningsfullt alt lova i eu
sådan fråga, och jag kommer strax
tillbaka till vad som här tidigare sagts
om löften och garantier och vad som
över huvud taget är möjligt alt lova
och garantera när det gäller sysselsättning
och industriell verksamhet.

Jag skali dessförinnan ta upp en annan
fråga som herr Sundman nämnde
i sin interpellation och som han även
berört i debatten, nämligen samarbetet
mellan svenska intressenter och
myndigheter och norska. Tydligen vilt
han informera mig mera utförligt i
riksdagskaféet. Låt mig framhålla två
saker om det samarbete som pågått.
Så långt har naturligtvis herr Sundman
rätt att det konkreta resultatet
av samarbetet är begränsat helt enkelt
av den anledningen att vi ju ännu icke
har kommit i gång med någon brytning
på den svenska sidan. Det är givetvis
först när ett brytningsbeslut föreligger
och är under genomförande som samarbetet
i denna region får den praktiska
tyngden och utformningen. Men
på det här stadiet kan samarbetet självfallet
inte ha tagit sig andra former än
gemensamma diskussioner och gemensamma
planeringar. Av de uppgifter
jag fått just med anledning av herr
Sundmans interpellation framgår, att
man har haft ett mycket gott samarbete
med sina norska partner som varit
mycket öppna och generösa i sin attityd
när det gäller att lämna alla informationer.

Det har också förekommit direkta dis -

kussioner om samordnade transporter
och om samordning av leveranser av
färdiga produkter samt om en gemensam
terminal i Namsos, dvs. diskussioner
om praktiskt taget alla frågor som
ligger inom Joma- och Stekenjokkgruvornas
gemensamma intresseområde.
Det är ju helt naturligt.

Sedan ställde herr Sundman den som
jag uppfattade det retoriska frågan: Man
kan bryta i Norge, varför kan man då
inte bryta i Sverige? I ett näraliggande
sammanhang sade herr Sundman att
kommungränser bara finns på kartan,
inte i verkligheten. Däremot sade herr
Sundman inte, trots att hans fråga faktiskt
implicerade det, att detsamma gäller
om nationsgränser: de finns på kartan
men inte i verkligheten. Jo, dess
värre finns nationsgränser i hög grad
i verkligheten, herr Sundman. Beträffande
förutsättningarna för gruvbrytning
— och det gäller även de andra
utländska exempel som herr Sundman
åberopade — grundade sig herr Sundmans
jämförelser på rent geologiska
data, men gruvbrytning är en ekonomisk
verksamhet. Vissa geologiska förutsättningar
måste självfallet vara uppfyllda,
men det är inte de förutsättningarna
som ensamma bestämmer kostnadsbilden.
Och, herr Sundman, jämför löneläget
för gruvarbetarna på den norska
sidan med motsvarande löneläge på
den svenska! Då skall herr Sundman
finna all kalkylerna blir radikalt annorlunda
för gruvbrytning i Norge än
för samma brytning i Sverige.

Och det skall inte fördöljas, ärade
kammarledamöter, att en av de faktorer
som förändrat bilden av Steken jokkgruvans
lönsamhet från den tidpunkt da
regeringen fattade principbeslut om att
uppta malmbrytningen i Stekenjokk,
alltså på våren 1969, är den svenska lönekostnadsutvecklingen.
Den har påverkat
utvecklingen sedan dess. Detta framgår
också av AB Statsföretags skrivelse.
Den stegring av gruvarbetarlönerna i

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost vikens

och Vilhelmina kommuner, m. m.

Västerbotten som skett kan vi lyckönska
de svenska gruvarbetarna till, men
den har inte kunnat undgå att få effekt
på en gruva med mera marginell bärkraft
än de gruvor som bär upp och
bestämmer lönenivån i svensk gruvindustri.

Ett par andra faktorer är de tekniska
brytningsfaktorerna. Herr Olhede var
inne på den saken. Det är ingen mening
med att jag eller andra kammarledamöter
bär upprepar vad experterna där
har lärt oss.

Så en sak som har anknytning til!
vad herr Nilsson i Tvärålund anförde.
Han talade om hela Stekenjokkfrågan
som en fråga om brutna löften. Svikna
förhoppningar — ja. Men brutna löften
— nej. Vi får aldrig en rimlig diskussion
om näringspolitik, lokaliseringspolitik
eller industriell verksamhet över huvud
taget här i landet, om vi i debatter med
varandra låtsas som om det vore möjligt
att på förhand lova konkreta sysselsättningar
vid ett speciellt företag. Om
sådana löften och garantier utställs är
det inte möjligt att hålla dem i vårt ekonomiska
system. Slutsatsen därav är
alltså att inga sådana löften skall utställas.
De löften man kan ge är att ange
vad man är beredd att göra, och man
kan också göra en bedömning av hur
man uppskattar de sannolika effekterna
av de åtgärder man är beredd att siitta
in. Men det är bara i undantagsfall möjligt
att för något projekt i framtiden
garantera att projektet kommer till
stånd och att sysselsättningen med visshet
kommer att bli den eller den.

Principbeslutet om brytningen i Stelcenjokkgruvan,
som fattades av regeringen
på våren 1969 och som sedermera
godkändes av 1970 års vårriksdag,
byggde på vissa preciserade och
angivna förutsättningar. I vilken grad
dessa förutsättningar förändrats och
vilka följder förändringarna får kan vi
i dag inte ta bestämd ställning till. Vi
vet bara att den bedömning av frågan

som gjordes »en minut i tolv», dvs. i
november månad 1970, var av den arten
att det i detta läge icke hade varit
försvarbart att gå vidare. Därmed är
icke sagt att det inte i framtiden kommer
att visa sig möjligt att gå vidare i
detta fall.

Herr Nilsson i Tvärålund kommer av
redovisade skäl aldrig att kunna få
mig att uttala att jag garanterar någon
.sysselsättning. Man kan garantera ersättning
för dem som blir av med ett
jobb och att en samhällsapparat ställs
till deras förfogande, men man kan inte
garantera den konkreta sysselsättningen.
Jag garanterar inte, liksom inte heller
Statsföretag AB kan göra det, att den
förhandling, som nu pågår med en utomordentligt
hederlig och kompetent
.svensk företagare om etablering i Vilhelmina,
också leder till att en sådan
kommer till stånd. Vad vi kan säga i
dag är att vi har goda skäl att tro att
den kommer till stånd. Vi tror att vi,
om förhandlingen går i lås, kommer att
kunna redovisa vilket företag det gäller
och planernas utseende i januari eller
möjligen i februari. Någon garanti för
det konkreta projektet är jag emellertid
inte beredd att lämna.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det hade varit välgörande
att under valrörelsen, då löften
brukar ges, ha fått så klara besked som
dessa från industriministern, vilken om
jag inte missminner mig var i Stekenjokk
tillsammans med den övriga regeringen.
— Statsrådet skakar på huvudet,
men under alla förhållanden var statsministern
och flertalet andra ministrar
liksom den socialdemokratiska partistyrelsen
där. Man kan fråga sig varför de
kommit dit, om det inte var för att ge
en föreställning om att man kunde lämna
en garanti för att malmen i Stekenjokk
kunde brytas och för att Stekenjokk
skulle byggas ut snart.

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost vikens

och Vilhelmina kommuner, m. m.

Det gläder mig att såväl herr Olhede
som herr Wickman nu uttalar att projekteringen
skall fortsätta. Detta vill jag
mera se som en reell nödvändighet ur
nationalekonomisk synpunkt än som en
lokaliseringsinsats. Jag anförde tidigare
ett citat ur Västerbottens Folkblad
beträffande den lokaliseringspolitiska
insatsen — dvs. den samhällsapparat
som enligt statsrådet Wickmans uttalande
skall ställas till förfogande — och
jag instämmer också i Folkbladets invändning
att man därvidlag inte i den
utsträckning som varit möjlig ställt resurser
till Västerbottens förfogande. Det
är löftena och föreställningarna i detta
avseende som jag och opinionen reagerat
emot.

Att man inte kan ge löften om att garantera
sysselsättning men däremot om
att ställa en samhällsapparat till förfogande
är en fullt korrekt bedömning,
som jag gärna vill ansluta mig till. Jag
hoppas att statsrådet med sitt uttalande
både i interpellationssvaret och nu
senast i debatten kan garantera att denna
apparat skall ställas till förfogande i
den utsträckning som är möjlig. Det
var naturligtvis det som min fråga gällde.

Statsrådet svarade inte på mitt spörsmål
om vilken skillnad som föreligger

— principiellt eller i annat avseende

— mellan fallet Stekenjokk och Vilhelmina,
där man enligt det nu gjorda uttalandet
är beredd att ställa samhällsapparaten
till förfogande för att ge kompensation
för förlorade sysselsättningsmöjligheter,
samt fallet Vindelälven, där
regeringen och inte minst statsrådet
Wickman varit engagerade i beslutet att
skrinlägga utbyggnaden. Varför ger man
ersättning i det ena fallet men icke i
det andra, trots att dessa två fall i så
mycket liknar varandra?

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Statsrådet säger att någ -

ra bestämda löften inte har givits. Men
jag tror ändå att det har uppfattats som
löften. Jag har här en bild från statsministerns
besök uppe i Stekenjokk i
höstas, där han står omgiven av sitt hov
av riksdagsmän och kommunalpolitiker,
märke (s), från Västerbotten. Detta
uppfattades nog som ett löfte, och vad
man skulle önska är litet större försiktighet
när det gäller att genom sådana
här demonstrationer ge folk uppfattningen
att någonting kommer att ske.

En sak som gladde mig var att statsrådet
sade att man skulle samarbeta
med Bolidens gruvaktiebolag. Vi har ju
i de norra delarna av Västerbottens län
en viss erfarenhet av detta företag.
Däremot har vi ingen erfarenhet av
Statsföretag på detta område, och det
är väl en viss trygghet för en västerbottning
att veta att regeringen håller
Bolidens gruvaktiebolag i handen när
den går vidare i denna fråga.

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! Det finns mycket att
säga i denna fråga, men det är ju inte
bara klockan och dagen som rinner i
väg utan även året, så jag skall inte
bli långrandig. Jag vill dock föra ett
par saker på tal.

Statsrådet Wickman påpekade att
riksgränsen ändå finns på kartan och
att man måste ta hänsyn till den. Kommungränser
kunde man däremot se bort
från. Dess värre finns nationsgränserna
i verkligheten, sade statsrådet Wickman
ordagrant. Ja, det är klart att de
gör det. Men, herregud, riksgränsen
mellan Sverige och Norge och övriga
gränser mellan de nordiska länderna
skall vi väl utplåna snarast möjligt!
Här har vi en bra chans att börja —
och börja gärna i Frostviken. Det är
med sorg jag tänker på att jag missade
dra på mig en JO-anmälan på den tiden
jag i Frostviken intensivt arbetade
för att satsa kommunala pengar i den
norska spånplattefabriken i Namskogan.

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost vikens

och Vilhelmina kommuner, m. m.

Den aktiviteten räknar jag till en av
mina meriter.

Där uppe har vi alltid haft intimt
samarbete med norrmännen, och varför
skulle inte detta samarbete utvidgas?
Där finns det första gemensamma
svensk-norska kraftverket Linvasselvs
kraftverk — vid den älv som börjar
i Norge och rinner ut i Sverige. Det
är inte konstigare än att de norska
och svenska fallhöjdsägarna gick samman
och byggde ett kraftverk med tvä
turbiner i, en mindre norsk turbin och
en större svensk!

Vi kan naturligtvis också samarbeta
när det gäller mineraler. För mig är
det självklart att vi skall göra det.

I själva verket finns redan ett sådant
svensk-norskt samarbete. Den
malm som kommer att brytas i Joma
ger dels zink, dels koppar, som redan
nämnts. Kopparn skall, enligt vad mina
norska vänner sagt mig, hamna i
Rönnskär för den fortsatta behandlingen.
Zinken däremot går ner till Odda
i Ilardanger, och smältverket där ägs
av Boliden till, vill jag minnas, 30 procent.
Där har vi ett exempel på praktiskt
samarbete.

Jag antar att också den zink som
bryts i Stekenjokk så småningom skall
tas om hand i Odda. Allting är bäddat
för nordiskt samarbete —• det är egendomligt
att det inte också kommit till
stånd ute på fyndplatserna.

•Tåg noterar med glädje att i vart
fall herr Olhede delar min uppfattning
att gruvdriften kommer i gång inom
en inte alltför avlägsen framtid. .Tåg
tror man får tolka herr Wickmans uttalande
så också, att det inte kommer
att dröja så många år. Mina vänner
geologerna är visserligen optimister —
i annat fall skulle de inte stå ut med
att vara geologer — men här tror jag
inte att de gjort någon felbedömning.
Det kommer inte att dröja länge förrän
man på nytt kan värdera denna utökade
fyndighet och därefter fatta be -

slut om att sätta i gång driften.

Fortfarande kvarstår min första fråga
obesvarad. Det kommer inte att dröja
många år förrän driften i Stekenjokk
är i gång och Gäddede kommer
att bli den viktigaste tätorten i området.
Måste man inte se till att det
inte sker en kapitalförstöring i Frostviken
vad gäller samhällets investeringar?
Behövs inte åtgärder också i
Frostviken? Behövs det inte andra sysselsättningsobjekt
under mellantiden?

Sedan diskuterades skälen till att
brytningen lades ned. Herr Wickinan
nämnde att löneläget när det gäller
gruvarbetare är högre på den svenska
sidan än på den norska. Det är riktigt.
Men å andra sidan kräver norska
anläggnings- och gruvarbetare vissa
andra förmåner, som ligger något högre
än i Sverige, varför de inte är så
mycket billigare. I varje fall kan skillnaden
inte, såvitt jag förstår, vara avgörande.

Det är klart att kopparpriset spelar
stor roll vid en värdering där man
når fram till siffran 46 miljoner kronor
i förlust. Detta kopparpris kan
emellertid hyfsas till. Här räknar man
med ett pris på 400 pund per ton. Naturligtvis
kan detta räknas som ett medelpris,
men just i dag är priset 430
pund per ton och det är det lägsta på
sex år. Varför skall man ta till ett så
lågt genomsnittspris i kalkylen? Man
kan kalkylera med högre priser. Det är
fråga om en värdering som kan vara
lika realistisk som någon annan.

Jag skall inte fortsätta denna diskussion
länge till. Jag har dock lagt märke
till en annan sak, en detalj. Riksdagen
beslöt i våras att Statsföretag
AB skulle få ett ränte- och amorterihgsfritt
lån för i huvudsak finansiering
av de särskilda utgifter som bolaget
beräknas få för samhällsbyggnaden i
Klimpfjäll. Man beräknade 8 miljoner
kronor för ändamålet. Det verkar dock
av skrivelsen den 2 december som om

32 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Frost -

vikens och Vilhelmina kommuner, m.

Statsföretag AB tror att de medel som
riksdagen anvisat för detta ändamål
utan vidare kan av industridepartementet
anvisas för att borra hål i marken
efter kopparmalm. Kan man göra så?

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag skall avsluta min
andel i denna debatt med några ord
till herr Nilsson i Tvärålund.

Det är icke någon principiell skillnad
mellan de lokaliseringsansträngningar
som görs i Vindclälvens ådal
och dem som görs inom Vilhelminaregionen.
Det projekt som antyds både
i pressuttalandet och i mitt interpellationssvar
är ett företag som blir föremål
för precis de lokaliseringspolitiska
stödinstrument som vi förfogar över.
Det är alltså inte något speciellt instrument
som användes just för Vilhelminaregionen.
Självfallet är förbållandet
precis detsamma på de platser
i Vindelälvens ådal, där en ökning av
sysselsättningen också är angelägen.

Såvitt jag är rätt underrättad, herr
Sundman, är hela den beräkning som
gjorts för Stekenjokkbrytningen baserad
på malm, som faktiskt ligger i Vilhelmina
kommun. Jag tycker inte att
vi behöver gräla om detta. Det är väl
också litet för tidigt att ta ställning till
driftställets placering.

Om vi nu skall ge oss in på att diskutera
gruvekonomi får vi nog inte
vara riktigt så lättsinniga som herr
Sundman är när han i stort sett likställer
norska och svenska löner. Tyvärr
är det inte möjligt för dem som
har det ekonomiska ansvaret för gruvdriften
att hantera verkligheten på detta
sätt. Grovt räknat ligger svenska
gruvarbetarlöner i genomsnitt ungefär
50 procent över de norska. Detta är
den verklighet vi måste ta hänsyn till.

De stora kostnader som lagts ned på
prospektering av Stekenjokkmalmen

under många år och de anslag som vi
begärde i årets statsverksproposition
för Statsföretag AB visar, att vi verkligen
är angelägna om att så långt det
i en totalekonomisk kalkyl är försvarbart
verkligen få i gång en gruvbrytning
i Stekenjokk. Det är mot den bakgrunden
och med den målsättningen
som arbetet fortsätter. Men, som sagt,
jag behöver inte upprepa det, det är
inte möjligt, och det vore felaktigt och
lättsinnigt i fall jag i dag ställde ut
några bestämda löften om och när eu
gruvbrytning kan börja.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Mot bakgrunden av
vad som har gjorts i Vindelådalen från
regeringens sida efter beslutet i den
frågan och med beaktande av vad statsrådet
Wickman här säger om att det
inte är någon skillnad mellan de åtgärder
som skall vidtas i Vilhelmina
och dem som skall vidtas i Vindelådalen
har jag en fråga att ställa. Statsminister
Palme uttalade i Vilhelmina
vid en intervju i lokalradion att inga
andra åtgärder skall vidtas i Vindelådalen
än de som följer av riksdagens
beslut angående lokaliseringsstödet för
det område som är berört. Är det bara
detta som statsrådet Wickman åsyftar
med orden »att i än högre grad än
tidigare verka för att annan industriell
verksamhet lokaliseras till Vilhelminabygden»?
Innebär detta uttalande
i svaret att vi kan förvänta oss en
större aktivitet även i Vindelådalen
än den regeringen har visat hittills?

Det finns väl en viss differens på
den här punkten som statsrådet vill
sudda ut. Finns det ingen skillnad i
fråga om viljeinriktningen betyder det
ju att det inte blir några särskilda åtgärder
i Vilhelmina, eftersom det väl
inte har vidtagits några åtgärder i
Vindelådalen sedan april månad. Eller
planeras några speciella åtgärder
i Vindelådalen? Jag hoppas att så är

Torsdagen den 10 december 1970 fm. Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen, tillika svar på interpellationer ang.
prisstoppet

fallet. Landstinget beslöt i höstas att
uppvakta regeringen och Industriförbundet
för att få till stånd särskilda
åtgärder i Vindelådalen. Eftersom jag
så starkt önskar det, tolkar jag statsrådets
jämförelse mellan åtgärder i
Vindelådalen och åtgärder i Vilhelmina
positivt — det skulle i så fall vara
särskilt positivt vad beträffar Vindelådalen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 209—226, bevillningsutskottets
betänkanden nr 64
och 65, andra lagutskottets utlåtande nr
95 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 79 och 90.

§ 12

melsernas tillämpning,

dels de likalvdande motionerna
1: 1365 av herrar Stefanson och Tistad
samt II: 1582 av herr Andersson i Örebro
m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 187,

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1364 och II: 1583, samt

C. att motionerna 1:1365 och 11:1582
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund, Strandberg och Regnéll
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under B bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1364 och II: 1583 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört rörande prisregleringens
tillämpning.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen,
tillika svar på interpellationer
ang. prisstoppet

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av proposition om
tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956:236) jämte motioner.

I en den 30 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 187, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att godkänna av
Kungl. Maj:t meddelade förordnanden
om tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956:236).

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna
1:136Å av herr Bohman m. fl. och
11:1583 av fru Kristensson m. fl., vari
hemställdes att riksdagen skulle vid behandling
av propositionen besluta ge
Kungl. Maj:t till känna vad i motionerna
anfördes rörande prisstoppsbestäm2
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Åkerlund (m), Nils Theodor
Larsson (ep), Strandberg (m), Annerås
(fp), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp) och Stridsman
(ep).

Chefen för handelsdepartementet,
hem statsrådet Feldt, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde i ett sammanhang i
samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Sjöholms (fp) interpellation
angående prisstoppet och
herr Åslings (ep) interpellation angående
prisstoppets inverkan på avtalsförhandlingarna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
lämnades ordet på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet FELDT, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
finansministern om han i anledning
av införandet av prisstoppet vill
redovisa 1. de erfarenheter av en allU -

34 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen, tillika svar på interpellationer ang.
prisstoppet

män prisreglering som inhämtats från
de norska myndigheterna, innan regeringen
fattade beslut om ett utvidgat
prisstopp, 2. de erfarenheter man i
statens pris- och kartellnämnd kan ha
vunnit genom den i samband med prisstoppet
på viktigare livsmedel tillsatta
arbetsgruppen för information och .1.
behandlingen av de ansökningar om
tillstånd att överskrida stoppriserna
som inkommit till statens pris- och
kartellnämnd. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Möjligheterna att ingripa med prisreglering
är enligt den norska prislagen
mer vidsträckta än i Sverige och
bär utnyttjats i relativt stor omfattning.
Man har haft en fortlöpande prisreglering
på en rad områden, och vid flera
tillfällen har man temporärt infört allmänt
prisstopp. Genom finansministern
har jag erfarit, att den norska regeringen
ansåg att det i Norge genomförda
prisstoppet i samband med höjning av
mervärdeskatten den 1 januari 1970 var
av värde och att det respekterades av
företagen.

När det partiella prisstoppet i Sverige
infördes bildades omedelbart inom prisoch
kartellnämnden en informationsgrupp
för att ta emot de förfrågningar
rörande tillämpningen som kunde väntas
i stort antal. Det visade sig till eu
början att denna grupp väl kunde tillgodose
företagens behov av information.
Frågorna var i regel av mera allmän
natur. Efter hand ställdes alltmer
speciella frågor, särskilt sedan prisstoppet
utvidgats till att omfatta alla varor
och tjänster. Frågor rörande tillämpningen
besvaras numera direkt av de
tjänstemän som handlägger prisstoppsärenden
inom respektive varuområden.

Yad slutligen gäller behandlingen av
ansökningar om tillstånd att överskrida
stoppris kan nämnas, att fram till den
7 december hade 2124 ansökningar
kommit in till nämnden. Av dessa hade
vid samma tidpunkt 1 112 behandlats.

Drygt två tredjedelar av besluten innebar
bifall helt eller delvis till framställningarna.
Av de ca 1000 ärenden
som är under handläggning avser 35—
40 procent ansökningar i vilka importprishöjningar
åberopas som skäl för att
få överskrida stoppris. Med de riktlinjer
som Kungl. Maj:t nyligen meddelat
för tillämpningen av prisstoppsbestämmelserna
i sådana fall kan ärendebalansen
relativt snart väntas minska betydligt.
Även antalet inkommande ansökningar
bör gå ned. Nämnden söker
också nedbringa antalet ärenden genom
att i möjlig mån meddela generella
dispenser eller riktlinjer för prisstoppets
tillämpning. Så har t. ex skett i fråga
om prenumerationsavgifter för tidskrifter
och förnyelse av vissa långtidsavtal
samt beträffande prishöjningar
från leverantörer som vid prisstoppets
ikraftträdande inte hunnit slå igenom i
senare led. Vissa varuslag har undantagits
från bestämmelserna om prisstopp.

Vidare har herr Åsling frågat statsministern
hur man inom regeringen ser
på sambandet mellan prisstoppet och
de olika avtalsförhandlingarna och vilka
riktlinjer man tänker sig för prisstoppet
i händelse detta förlängs över
förhandlingarna.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Det allmänna prisstoppet infördes i
syfte att hejda den våg av prishöjningar
som var på väg att utvecklas. Om
prisstegringarna hade fått fortgå ohämmat
under hösten och vintern hade detta
självklart påverkat det klimat i vilket
avtalsrörelsen skulle bedrivas. Genom
prisstoppet i förening med de vidtagna
kredit- och finanspolitiska åtgärderna
har regeringen markerat sin beslutsamhet
att bekämpa den inflationistiska
utveckling som syntes bli en följd av
rådande högkonjunktur. Det finns anledning
anta att regeringens ingripanden
av olika slag kommer att i positiv

Torsdagen den 10 december 1970 fm. Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen, tillika svar på interpellationer ang.
prisstoppet

riktning påverka samhällsekonomin
och därmed också avtalsrörelsens förlopp.

Frågan om en förlängning av prisstoppet
är för tidigt väckt. Högkonjunkturen
synes ha nått sin kulmen, och
regeringen avser att efter någon tid pröva
behovet av fortsatt prisstopp. Regeringen
har tidigare markerat att det
allmänna prisstoppet är temporärt.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Interpellationen har ju
i någon mån blivit inaktuell, och de
frågor som jag ställt har i stort sett blivit
besvarade av händelseutvecklingen
sedan jag interpellerade vid riksdagens
början i oktober månad. Vi har dessutom
fått den proposition som kammaren
nu skall behandla. Under sådana
förhållanden är det ganska onödigt att
dra i gång en speciell interpellationsdebatt.
Jag ämnar därför inte belasta
kammarens tid med att göra det utan
vill bara säga att de svar jag har fått
i och för sig är tillfredsställande och
klargörande.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag vill först tacka handelsministern
för det svar som han lämnat
på herr Åslings interpellation. Jag
beklagar att interpellanten själv på
grund av utlandsresa är förhindrad att
ta emot svaret i kammaren.

Herr Åsling har i interpellationen
frågat hur man inom regeringen ser på
sambandet mellan prisstoppet och de
olika avtalsförhandlingarna. Interpellanten
har då närmast velat få större
klarhet i uttalanden från regeringshåll
att prisstoppet inte skall verka som lönestopp.
Jag måste tyvärr konstatera
att statsrådet inte har givit något klarläggande
besked på den punkten.

Vi känner alla till att man från arbetstagarhåll
under de nyligen inledda

avtalsförhandlingarna krävt löneförbättringar
för främst låginkomstgrupperna.
Häremot har jag givetvis ingenting att
invända; bl. a. har låginkomstutredningen
klarlagt förhållandet att det i
vårt land fortfarande finns stora grupper
människor med mycket låga inkomster.
Vi vet även att jordbrukarna,
som får anses tillhöra en utpräglad låginkomstgrupp,
också står inför förhandlingar
om ett nytt avtal.

Flertalet av låginkomsttagarna är anställda
i företag med redan nu mycket
små marginaler. Om nu regeringen står
fast vid sin ståndpunkt att prisstoppet
inte skall verka som lönestopp, måste
det då inte innebära att just låginkomsttagarna
i första hand kommer i kläm?
Ta dem som är anställda i typiska låglönebranscher,
t. ex. inom handeln eller
livsmedelsindustrin! Dessa branscher
är väl redan i dag så hårt trängda när
det gäller marginalerna att det förefaller
mig vara en gåta, hur de utan att
prisstoppet upphävs skall kunna få utrymme
för inkomstförbättringar till de
anställda som så väl behöver sådana.
Jag tror inte ens att långtgående rationaliseringar
inom dessa branscher kan
upphäva de svårigheterna. Jag skulle
förmoda att handelsministern delar
uppfattningen att marginalerna inom
nämnda branscher är knappa och att
möjligheterna att kompensera detta genom
rationaliseringar är mycket små.
Det är möjligt att det kan finnas enstaka
företag inom bade handeln och livsmedelsindustrin
som kan betala mer utan
hänsyn till prisstoppet, men jag tror att
detta gäller ytterst få undantagsfall.

När man försöker bedöma de praktiska
möjligheterna att skapa utrymme
för inkomstförbättringar för låglönegrupperna
kan man inte bortse från
sambandet mellan prisstoppet och de
förhandlingar som inletts på arbetsmarknaden
och på jordbrukets område.
Jag beklagar att handelsministern i sitt
interpellationssvar inte berört den kon -

36 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen, tillika svar på interpellationer ang.
prisstoppet

kretä fråga som herr Åsling framställt
på denna punkt.

Frågan om prisstoppets förlängning
anser statsrådet vara för tidigt väckt,
och det är mycket möjligt att så är fallet.
Men kan jag redan på detta stadium
tolka handelsministern så att han
bedömer frågan om prisstoppets förlängning
vara avhängig av avtalsrörelsens''förlopp? .

lag skall i övrigt inte ta upp någon
debatt om samhällsekonomin och orsakssammanhangen
bakom regeringens
åtgärder att i höst först införa ett partiellt
prisstopp och sedan förvandla detta
till ett ällmänt prisstopp. De frågorna
kommer snart att behandlas i kammaren,
nämligen i samband med föredragningen
av bankoutskottets utlåtande
nr 75 med anledning av propositionen
187 angående tillämpning av allmänna
prisregleringslagen, jämte i ämnet
väckta motioner.

Herr talman! Jag begränsar mig till
det nu sagda med tillägget, att det hade
varit värdefullt om handelsministern,
utöver vad som framgår av interpellationssvaret,
hade sagt något om hur
man inom regeringen ser på sambandet
mellan prisstoppet och de olika avtalsförhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet
herr statsrådet FELDT:

Herr talman! Om herr Åsling verkligen
hade ställt frågan, huruvida ett prisstopp
också skall innebära ett lönestopp,
skulle han ha fått ett svar, och
det svaret hade varit nej, eftersom detta
skulle vara en form av statligt ingripande
på arbetsmarknaden som vi
över huvud taget inte kan tänka oss i
detta land.

Sedan bekymrade sig herr Stridsman
om de företag som har små marginaler
och små möjligheter att bära vad han
beskriver som mycket stora krav på lönehöjningar.
Nu vet vi inte vilken marginalutveckling
företagen haft under

1970. Vi vet inte heller vilka lönehöjningar
som kommer att bli resultatet av
avtalsförhandlingarna. Men jag kan
peka på att vi redan nu vet — tack vare
en undersökning som gjorts av statens
pris- och kartellnämnd — att detaljhandeln
har kunnat företa en ganska
betydande marginalhöjning under 1970
fram till den tidpunkt då prisstoppet
sattes in. Det är alltså ett tecken på att
en bransch, som man brukar anse ha
ett obetydligt marginalutrymme, nu har
skaffat sig ett utrymme, som såvitt jag
förstår kan bli föremål för diskussion
mellan arbetsmarknadens parter.

När herr Stridsman säger sig inte
vara nöjd med det besked jag gett om
att vi betraktar förutsättningarna för
avtalsrörelsen som i någon mån förbättrade
genom det allmänna prisstoppet,
kan jag bara konstatera att han begär
att jag skall svara på mer än vad
som är möjligt i dagens läge, dvs. innan
vi sett hur avtalsrörelsen kommer
att förlöpa.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är givetvis nöjd
med att prisstoppet kom till, och jag
tror inte att det försvårar avtalsförhandlingarna
utan tvärtom. Men frågan
gällde ju sambandet mellan avtalsförhandlingarna
och prisstoppet, närmast
inom de företagsbranscher som i
dag arbetar med ytterst små marginaler.
Jag sade även i mitt första anförande
att jag tror att det finns företag som
har goda marginaler och som kan betala
oavsett prisstoppet. Men man kommer
inte ifrån att de flesta av företagen
t. ex. inom handeln och livsmedelsindustrin
i dag har sådana marginaler,
att en som jag ser det behövlig löneförbättring
för de anställda inte kan
ske på grund av dagens prisstopp. Det
var den konkreta frågan herr Åsling
hade ställt. Jag vill inte stå som något
slags försvarare för dem som så att
säga är på den betalande sidan, arbets -

Torsdagen den 10 december 1970 fm. Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen, tillika svar på interpellationer ang.
prisstoppet

givarsidan, men man får väl i alla fall
ta fasta på de reella förutsättningar som
finns.

Låt mig citera ur herr Åslings fråga,
som var ställd till statsministern:
»Samtidigt har emellertid från regeringshåll
sagts, att prisstoppet inte skall
verka som lönestopp. Men därmed uppstår
frågan hur det fortsättningsvis skall
tillämpas och hur länge det skall finnas.
» Herr Åsling har otvivelaktigt ställt
frågan: Hur skall man kunna lösa ekvationen
att ha ett prisstopp men inte
ett lönestopp?

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Bankoutskottet har i
sitt utlåtande nr 75 behandlat dels proposition
187 med förslag om att riksdagen
skulle godkänna förordnandet
om tillämpning av allmänna prisregleringslagen,
dels två motioner som
väckts i anslutning till propositionen.
Med tanke på den diskussion som förts
kring de formella förutsättningarna för
att tillämpa allmänna prisregleringslagen
kan det kanske vara skäl att först
erinra om vad lagen säger.

Av annan orsak än krig eller krigsfara
kan lagen sättas i tillämpning om
det »uppkommit betydande fara för
allvarlig stegring av allmänna prisläget
inom riket». Förordnandet skall gälla
för högst ett år varje gång och skall
underställas riksdagen inom en månad
från beslutet eller — om riksdagssession
inte pågår när beslutet fattas —
inom en månad från nästkommande
session. Det är detta godkännande av
besluten den 28 augusti och den 9 oktober
— alltså vid tidpunkter när riksdagen
inte var samlad — som önskas
genom propositionen, avlämnad inom
föreskriven tid efter sessionens början.

I en av de väckta motionerna —
II: 1582 — hemställs att riksdagen skulle
begära att Kungl. Maj:t före ett eventuellt
beslut om fortsatt prisreglering
efter den 31 mars nästa år skulle höra

riksdagen.

Utskottet menar att en sådan begränsning
inte kan göras i den fullmakt, som
Kungl. Maj:t nu har, utan att man genomför
en lagändring. Utskottet hemställer
därför att motionen inte föranleder
någon riksdagens åtgärd.

I ett särskilt yttrande framhåller utskottets
samtliga icke-socialistiska ledamöter
att ett långvarigt prisstopp allvarligt
återverkar på samhällsekonomin
och att detta ger motiv för att riksdagen
hörs före en eventuell förlängning.
Vid en förlängning är ju snabbhet i
agerandet och överraskningsmomentet
inte någonting som behövs. På vårt
håll hoppas vi därför, att regeringen
skall — om man siktar till att förlänga
prisregleringslagen utöver det datum
som nu gäller — låta riksdagen medverka
på det sätt som motionen syftar
till.

Den andra motionen har avstyrkts
av utskottsmajoriteten men tillstyrkts
av företrädare för moderata samlingspartiet.
Kanske är vi på det hållet litet
förvånade över att inte flera från oppositionssidan
anslutit sig till reservationen.
Det resonemang som förs i vår
motion ligger nämligen mycket nära
det som också representanter för folkpartiet
och centerpartiet fört i den motion
som jag nyss kommenterade.

Det resonemanget går ut på att ett
prisstopp är ett ingrepp i samhällsekonomin
som drar med sig en rad betydande
olägenheter och risker, alldeles
särskilt om prisstoppet sträcks ut över
någon längre tid, och kan medföra synnerligen
allvarliga konsekvenser.

När jag nyss uttalade en stilla förvåning
över att de övriga oppositionspartierna
inte varit angelägna att understryka
detta, kan strängt taget samma
förvåning uttalas inför socialdemokraternas
korta minne när det gäller
sakkunnig bedömning av hur ett prisstopp
verkar. I moderata samlingspartiets
motion sökte man friska upp min -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

net genom att citera vad en arbetsgrupp
inom handelsdepartementet för fem år
sedan sade på den punkten. Minskat
urval av varor, minskad priskonkurrens,
tendens till högre prisnivå än vid
fri prisbildning, snedvridning av produktion
och varuförsörjning och på
längre sikt en långsammare tillväxttakt
i ekonomin — det är konsekvenser som
handelsdepartementets arbetsgrupp på
sin tid redovisade.

Så sent som i våras gav bankoutskottet
:— också de socialdemokratiska ledamöterna
där — uttryck för sin negativa
inställning till prisstopp, visserligen
då hopkopplat med lönestopp, när
de avstyrkte ett motionsyrkande om
utredning i ämnet. Vi hörde nyss ett
meningsutbyte med handelsministern
inblandad om i vilken utsträckning ett
lönestopp blir en naturlig konsekvens
av ett långvarigt prisstopp.

De båda besluten av den 28 augusti
och den 9 oktober var uppmärksammade
utspel i valrörelsen. Ingen är väl beredd
att stå upp och förneka att bedömningen
av fakta och lämpligheten
av ''åtgärder påverkas av en pågående
valrörelse. För regeringen var det naturligtvis
angeläget att markera försök
till prisbroms i ett läge där konsumenterna
noterade betydande prisökningar.
Lika naturligt är det att i den politiska
debatten vissa syndabockar söktes till
att prisutvecklingen blev så bekymmersam
att man måste tillgripa alarmerande
åtgärder.

Ätt den kritik som då riktades mot
olika håll inte alltid var så väl underbyggd
vet vi nu genom att pris- och kartellnämnden
just har publicerat resultatet
av utredningen om vissa prisstegringar
fram till den 27 augusti. I korthet
gés dét beskedet, att livsmedelspriserna
från mitten av april, då jordbruksavtalet
träffades, steg ungefär 5
lirocent, fördelat med ungefär sju tiondelar
på produktion, förädling och distribution,
en tiondel på omsättnings -

skatt och två tiondelar av de 5 procenten,
dvs. ungefär 1 procent av försäljningspriset
som tillföll detaljhandeln
såsom ökad marginal.

1 belysning av dessa siffror framstår
prisstoppsbesluten som inte särskilt välägnade
åtgärder. Genom jordbruksavtalet
hade ju statsmakterna själva berett
vägen för höjda livsmedelspriser, och
några försök från andras sida att generellt
rida upp på de höjda produktionskostnaderna
förelåg inte — det vet vi
nu.

På talarlistan för detta ärende finns
antecknade både professor Ohlin och
docent Burenstam Linder. De samhällsekonomiska
synpunkterna kommer därför
säkert att belysas av bästa sakkunskap,
och jag inskränker mig till det
konkreta yrkandet i motionen 1583.
Detta är att, när vi nu fått prisstopp,
prisregleringen skall tillämpas med
största möjliga smidighet. Inte minst är
det viktigt med hänsyn till de tröskeleffekter
som det alltid finns risk att
man får när en reglering så småningom
upphävs. Särskilt tilltalande är för resten
inte de detaljregleringar som vi nu
fått exempel på genom att myndigheterna
sysslar med att ta ställning till
och över landet distribuera föreskrifter
om prissättningen på t. ex. munderingar
för stjärngossar och jultomtar.

Fn sak som motionen särskilt understryker
är det betänkliga i att taxor och
avgifter som fastställs av statlig eller
kommunal myndighet fått en förmånsställning
i förhållande till nyttigheter
som tillhandahålls av den privata sektorn.
Skall man nu ha ett prisstopp,
bör det så långt som möjligt vara generellt.
Stiger vissa kostnader medan
andra skall hållas oförändrade, råkar
många i ett helt ohållbart läge.

Nog tycker man att detta är klart och
att det därför skulle vara skäl nog till
ett bifall till motionen 1583, vilket jag
nu ber att få yrka i anslutning till reservationen
under B av herrar Åkerlund

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

och Strandberg och mig. Under A och G
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! När vi nu går att behandla
regeringens framställning om de
prisreglerande åtgärderna är det karakteristiskt
att ingen vill gå emot denna.
Vi är fullt på det klara med att vi har
kommit i en sådan situation att det har
blivit nödvändigt att införa ett tillfälligt
prisstopp, även om detta medför
många svårigheter av olika slag.

Arad vi har reagerat mot har framkommit
mycket tydligt både under och
efter valrörelsen. Man har då särskilt
fäst sig vid att regeringen har utmålat
förhållandena i vårt land i så ljusa
färger, att det väl måste betraktas närmast
som eu antiklimax att den sedan
så snart måste vidta åtgärder med användande
av en beredskapslag som väl
egentligen var avsedd att tillämpas
under helt andra och mycket mera
kritiska förhållanden. Därför är det naturligt
att man genom motioner har påtalat
vissa besvärligheter och likaså
givit uttryck för den förundran som
oppositionen måste uttrycka beträffande
regeringens handlande.

Herr Regnéll har ju ganska ingående
behandlat ett motionspar, och jag skall
bara säga några ord beträffande ett
annat motionspar nämligen 1:1365 och
11:1582. I detta motionspar som för övrigt
är undertecknat av förutom folkpartister
även av representanter för centerpartiet
och moderata samlingspartiet
har det framförts en hel del kritiska
synpunkter och man har också påtalat
de svårigheter som uppstår, om man
inte tillämpar detta prisstopp med försiktighet
och lämnar möjlighet till avsteg
i sådana fall, då det är absolut
nödvändigt för att det inte skall bli alltför
besvärliga konsekvenser för företagen.

Vad som särskilt betonats i det

motionspar som jag nämnde är att man
begär, att regeringen framför sina synpunkter
inför riksdagen, innan man
eventuellt förlänger det prisstopp som
nu råder. Då yrkandet i motionen inte
har kunnat framställas här på grund av
att det förutsätter en lagändring, har
jag inte kunnat i utskottet hålla fast vid
att motionens kläm skulle ge anledning
till en reservation. Men vi har i det särskilda
yttrandet alldeles speciellt framhållit
de möjligheter som för övrigt
finansministern själv har påpekat vid
propositionens avlämnande, nämligen
att det inte föreligger hinder för regeringen
att ta kontakt med riksdagen,
innan regeringen beslutar förlängning
av denna lags giltighetstid.

Det har också påpekats i det särskilda
yttrandet att sådana särskilda skäl
som skulle föreligga, då det är fråga om
att införa prisreglering, knappast kan
tänkas då det gäller att ändra eller förlänga
en redan införd prisreglering. Det
är därför som vi genom det särskilda
yttrandet har velat ge uttryck för det
som stod i motionsparets kläm, nämligen
att man skulle begära att regeringen
skulle förelägga riksdagen frågan
om en eventuell förlängning av prisregleringslagens
giltighetstid. Det innebär
att vi önskar att man i verkligheten
får detta beaktat, då vi anser att det
är av synnerligen stor vikt.

1 detta sammanhang kan jag inte
underlåta att påpeka den fara som
ligger i att man å ena sidan säger att
det var nödvändigt med detta prisstopp,
å andra sidan gör gällande att det innebär
ett klart nej till ett lönestopp. Det
kan på många håll tolkas såsom om
marginalerna inom landets företagsamhet
är så betydande och så goda, att man
inte behöver riskera svårigheter inom
landets näringsliv, även om en lönerörelse
skulle resultera i betydande lönekostnadsstegringar.

För att man i regeringskretsar inte
skall kunna säga att riskerna för ett

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

sådant betraktelsesätt inte har påpekats
skulle jag vilja framhålla, att om vi
under det kommande året får uppleva
att det ena företaget efter det andra
måste slå igen och lägga ned driften,
så bär detta inte skett utan att vi har
varnat för riskerna med en sådan utveckling.
Det är av den anledningen
som jag för min del som representant
för en del av näringslivet, som sannerligen
har ganska besvärliga marginaler att
kämpa med, skulle vilja säga att det nog
skulle vara önskvärt att det från regeringens
sida på ett klarare och tydligare
sätt varnades för en alltför långtgående
stegring av lönekostnaderna. Det kan
bli ett resultat som ingen har väntat sig,
nämligen att det blir flera arbetstillfällen
som försvinner genom en allför optimistisk
löneuppdrivande verksamhet.
Under sådana förhållanden framstår
nturligtvis prisstopp såsom en mycket
besvärande faktor för sådana företag
som helt enkelt måste bedöma det såsom
nödvändigt att göra inskränkningar i
driften eller nedlägga denna, om ett
prisstopp skall gälla.

Det är från den synpunkten jag allvarligt
velat framföra dessa åsikter.
Jag önskar att riksdagen skall få tillfälle
att allvarligt ta ställning till nackdelar
och fördelar av de krisåtgärder,
som blivit nödvändiga på grund av regeringens
handhavande av ekonomin.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Låt oss ett ögonblick se
på situationen på det här området i
augusti i år, då det första prisstoppet
infördes. I början av sommaren var det
val i England, vilket utkämpades mot
bakgrunden av en internationell utveckling''
som inte endast gällde England
utan också Sverige och över huvud taget
den västliga världen — Förenta staterna,
Canada, Västeuropa samt Japan
om man räknar med OECD-länderna.
Pristegringarna var påtagliga och de är
irriterande, även om de kommer paral -

lellt med lönestegringar av olika slag.
Pristegringarna i England utnyttjades
av den borgerliga oppositionen som ett
av huvudargumenten i valet.

Sådan var också situationen i Sverige
i augusti i år när regeringen införde det
första prisstoppet. Då hade tecken redan
börjat visa sig, att den svenska oppositionen
börjat leka med priserna och
prisstegringarna som ett av sina argument
i valet. Oppositionen gick ut för
att efter god engelsk modell och goda
engelska resultat försöka med samma
taktik i Sverige.

En sådan psykologisk krigföring från
oppositionens sida kunde vid den tidpunkten
få politiska verkningar inte
bara för oppositionens egen del utan
också för regeringspartiet, något som
oppositionen lätt kunde räkna ut. Börjar
man leka med elden på den ena sidan,
förstår man att den även kan sprida
sig till den andra. Man kunde inte
begära att regeringspartiet skulle vara
passivt när oppositionen började
springa omkring med sina brandfacklor
på detta sätt. Konsekvensen kunde oppositionen
ha räknat ut i god tid, och
den var säkerligen inte heller dummare
än att den också gjorde det. Sedan
skall man inte sätta upp ett förvånat
ansikte när konsekvenserna blir som de
blir.

I valrörelsen hörde vi en av oppositionens
ledare inte bara ta upp prisstegringen
före valet utan också den som
skulle komma efter, fr. o. m. den 1 januari
1971, när omsättningsskatten skulle
höjas i samband med att andra skatter,
t. ex. statsskatten, skulle sänkas för
vissa grupper. Den partiledare inom oppositionen,
som det här gällde, yttrade
att den föreliggande prisstegringsrisken
var betydande men att den inte begränsade
sig till årsskiftet och tiden därefter
utan, enligt honom, skulle komma
att visa sig redan från början av december
1970. Därmed stängdes den väg
som man på många håll hade hoppats

Torsdagen den 10 december 1970 fm. Nr 44 41

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

att regeringen skulle beträda efter valet,
när priskontrollutredningens betänkande
om vad som förevarit i prishänseende
då mer i detalj skulle föreligga
och det skulle finnas en väg för avveckling
av priskontrollen sedan man för
en tid hade dämpat prisstegringen och
därmed tagit bort den psykologiska effekten
och de prisstegringseffekter som
låg däri att den borgerliga oppositionen
hade engagerat sig i prishetsen
kring valet. Genom utspelet från oppositionens
sida förlängdes priskontrollen
från oktober. Vi hade då samma situation
som i augusti. Oppositionen
drog in priserna i det politiska spelet.
Om den ene spelar schack på sin sida
av brädet måste ju den andre också
göra det på sin sida. Och i schackspel
måste man alltid räkna med att ett drag
ger anledning till motdrag. Man kan inte
förutsätta att själv få flytta sina pjäser,
men att motståndaren inte får flytta
sina.

Oppositionen spelade på det sättet
fram en utveckling, som tillsammans
med de internationella förhållandena
hjälpte till att pressa igenom kravet på
fortsatt priskontroll.

I början av 1950-talet satt jag med i
priskontrollnämndens styrelse och följde
då priskontrollens utveckling. Vid
den tidpunkten, alltså från början och
fram till mitten av 1950-talet, hade vi
möjligheter att tillämpa priskontroll
över hela fältet här i landet, men i verkligheten
gick det inte att upprätthålla
priskontrollen, trots att vi hade befogenheter
att göra det. .lag skall här
exemplifiera varför. Vi hade priskontroll
på textilvaror. På vilka grunder
skulle vi sätta priserna på, låt mig säga
underkläder? Ja, vi räknade efter vad
råvarorna kostade, vad lönekostnaderna
uppgick till, hur stora maskinkostnaderna
och försäljningskostnaderna var
osv. Vi kom då fram till vad varorna
skulle kosta i butikerna och fastställde
priset. Men om vi sålunda hade räknat

fram ett skäligt pris för dessa varor på
4 kronor och 50 öre, så fann vi att liknande
varor salubjöds i butikerna för
ett väsentligt lägre pris, kanske för 3
kronor. Vad var orsaken härtill? Hade
vi räknat fel? Nej, vi hade utgått från
det enda som vi här i landet kunde göra,
nämligen svenska löner och kostna der.

Alltså med de löner textilarbetarna
hade i Boråstrakten och med de lönerna
och de svenska kostnaderna fick
vi fram priset, 4 kronor 50 öre. Men
samtidigt låg dessa textilvaror, tillverkade
i Hongkong, på de svenska butiksdiskarna
för 3 kronor.

Då gick det ju inte längre att upprätthålla
priskontrollen, trots att vi hade
lagliga befogenheter att fortsätta kontrollen.
När situationen blev den att vi
bara hade ett par varor kvar under priskontrollen
— jag vill minnas att det var
knäckebröd och likkistor — hemställde
vi om att få avveckla priskontrollen och
i stället införa ett prisövervakningssystem.
Jag var själv med vid tillkomsten
av 1956 års lag om prisövervakning, som
innebar att priskontrollen omställdes
till att bli en prisövervakning. Med det
övervakningssystemet finns det möjlighet
att införa direkt priskontroll och
prissättning från myndigheternas sida,
och den lagen gäller fortfarande. När
det förelåg ett monopol, dvs. i sådana
fall där priserna trissats upp oskäligt
på grund av bristen på konkurrens,
kunde regeringen sätta ett högstpris på
en vara och därmed förhindra orimliga
priser. Men när det fanns konkurrens
ansåg vi den bästa regeln vara att bara
följa utvecklingen och se hurudana priserna
blev. Det har ju rått en mycket
betydande konkurrens inte bara inom
landet utan också från den internationella
marknaden, som Sverige ligger
mycket öppet för.

På denna väg har vi fått fram de bästa
priser, som man har kunnat åstadkomma
på den svenska marknaden. Det
har inte funnits någon möjlighet för

2* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr H

42 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

oss att med hjälp av myndigheternas
befogenheter fastställa ett lägre pris. Vi
kan nämligen inte räkna fram priser för
vårt land, som är baserade på löner på
Hongkongnivå, eftersom våra anställda
vill ha och skall ha bättre betalt.

Riksdagen antog således eu lagstiftning,
som hade beredskapsinslag. Detta
innebar att Kungl. Maj:t, om betydande
fara för allvarlig prisstegring skulle föreligga,
har rätt att införa priskontroll.
Sådana beredskapslagar finns på många
andra områden. Liksom beträffande
priskontrollen gäller, att det hänger på
Kungl. Maj :ts omdöme huruvida den lag,
som riksdagen givit Kungl. Maj :t rätt att
tillämpa, skall sättas i kraft.

Det var därför ett politiskt trick av
de borgerliga när de försökte bortse
från lagens beredskapskaraktär och anklaga
regeringen för att ha satt lagen
i kraft på felaktigt sätt. Våra beredskapslagar
— och de är många — är
bedömningslagar, dvs. om Kungl. Maj :t
bedömer det nödvändigt, har Kungl.
Maj :t befogenhet att sätta lagen i kraft.
Man kan diskutera hur bedömningarna
skall göras, men lagen säger inget annat
än att det är Kungl. Maj :ts bedömning
— inte folkpartiets eller någon annans
— som skall gälla.

Det bör inte råda något tvivel på denna
punkt. Jag har själv varit med om
att mycket noggrant diskutera de ord
.— och även deras inbördes ordning —
som herr Regnéll citerade, nämligen
»betydande fara för allvarlig prisstegring»
osv.

Mot bakgrunden av min medverkan
vid lagens tillkomst kan jag bestämt
fastslå att det inte är någon annan än
Kungl. Maj :t som har att göra denna
bedömning.

Alla politiska bedömningar kan naturligtvis
kritiseras, och det har oppositionen
rätt att göra. Man kan emellertid
inte, såsom man från det hållet under
debatten försökt, ifrågasätta regeringens
juridiska befogenhet att handla

efter sina bedömningar.

Nästa steg i utvecklingen på priskontrollens
område togs i mitten på 1960-talet. I januari 1965 skrev dåvarande
handelsminister Lange direktiv till en
enmansutredning, för vilken jag fick
svara med hjälp av några medarbetare.
Den skulle avse frågan, om priskontroll
skulle införas eller inte år 1965. En del
skrivningar i dessa direktiv var inte
helt klart utformade, men i dem angavs
som en möjlighet att även priskontroll
skulle kunna införas. Vid samma tidpunkt
hade priskantroll begärts förutom
av handelsministern även av LO,
TCO och kommunisterna.

Utgående från de erfarenheter som
jag hade från tidigare verksamheter och
det material som vi samlade in beträffande
priskontrollen i Sverige närstående
länder och verkningarna av denna
kunde jag inte komma till någon annan
uppfattning än att det inte var lämpligt
att införa ett priskontrollsystem under
fredstid. Det är en oerhört stor och
helt avgörande skillnad mellan att införa
priskontroll under krig, under
ofärds- och bristår, och att införa priskontroll
i ett läge när vi har en öppen
internationell handel över våra gränser.
Låt mig exemplifiera vari en betydande
del av skillnaden består.

Vi hade under krigsåren och efterkrigsåren
priskontroll på skor. Är det
någon här i kammaren som kan tala om
vad ett par skor skall kosta utan att samtidigt
ange att den och den kvaliteten
bör det vara? Vilken kvalitet skall det
vara på lädret, vilken kvalitet skall det
vara på sulorna? Hur skall man kunna
fastställa ett pris på en sko utan att tala
om vad det är för en sko? Det är en
orimlig tanke.

Alltså: Priskontroll förutsätter en modellkontroll.
Men den förutsätter också
något ytterligare. Om jag sitter i en statlig
myndighet och fastställer priserna
på skor samt godkänner de och de modellerna
är jag inne på frågan: Hur

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

många modeller på herrskor skall jag
tillåta, hur många modeller på damskor
skall jag tillåta?

Någon säger kanske: Det räcker att
i första omgången bara sätta priserna på
vissa modeller av herrskor och vissa
modeller av damskor, och resten får
vara fritt. Ja, men om jag tänker tilllämpa
priskontrollen vill jag pressa
marginalerna på de varor som jag priskontrollerar.
Det är ju hela meningen
med priskontrollen. Om jag då pressar
marginalerna på eit visst antal modeller
som är priskontrollerade och släpper
modellkontrollen och priskontrollen vid
sidan av, stiger naturligtvis produktionen
på de områden där jag inte har någon
modellkontroll. Då ställer man om
tillverkningen till att gälla de skor som
är fria, och plötsligt finns det inga priskontrollerade
skor i butikerna, ty marginalerna
på dessa skor är för snäva!

Så kan man inte ha det, om det skall
finnas en priskontroll. Därför måste
man ta nästa steg. Sedan man har fastställt
de modeller som man skall priskontrollera
och de kvaliteter som det
skall vara på de priskontrollerade modellerna,
måste man förbjuda tillverkningen
av de icke priskontrollerade modellerna
av skor. Man måste också förbjuda
import av icke priskontrollerade
modeller, ty annars rinner hela systemet
ur händerna på en.

Var och en förstår att det finns en
viss övergångstid när man infört priskontroll,
innan dessa skevheter bryter
igenom. Vi kan komma tillbaka till frågan
hur lång den övergångstiden är.
Men börjar man med priskontroll, så
följer modellkontroll och förbud mot
andra modeller. Och därefter följer ytterligare
ett led: de fabriker som tillverkar
modeller som är godkända av
priskontrollen måste få läder- och gummililldelning.
De som gör andra modeller,
som icke är godkända av priskontrollen,
måste förbjudas att få råvarorna.
Så hade vi det under krigsåren. Då

fanns de s. k. P-skorna — det var modeller
av damskor och herrskor som var
tillåtna, och de som tillverkade dessa
skor fick råvaror, medan det blev negativ
råvaruförsörjning för dem som tillverkade
andra modeller.

Vem vill gå in i sådana förhållanden
och en så genomgripande reglering i
dag? Ingen. Vem kan göra det i dag, när
vi skall ha internationell handel, öppen
över gränserna? Ingen.

Och vidare: Kriget och efterkrigstiden
betydde avspärrning utifrån. Nu råder
inte sådana förhållanden, utan vi
har en internationell handel. Tillämpar
vi priskontroll, modellkontroll och råvarufördelning
måste vi också gå in på
den internationella handeln och stoppa
den vid våra gränser, godkänna vissa
modeller och hålla kontroll över dem i
prisledet hela vägen igenom. Men den
utveckling som skett inom vårt näringsliv
innebär att större delen av de skor
och kläder vi konsumerar produceras
i utlandet. Hur skall vi kunna börja
reglera modellerna därute? Hur skall vi
kunna kontrollera priserna därute? Vi
kommer aldrig att kunna göra det. Om
vi fastställer vissa priser och man därute
sänker sina kvaliteter, har vi då
personal i en statlig priskontroll som
kan följa upp modell- och prisförändringar
här? Det har vi inte, om vi skall
se realiteterna i ögonen, och vi kommer
aldrig att kunna skaffa oss det heller
under fredsförhållanden. Endast under
krigets hårda påfrestningar kan en
sådan här utveckling accepteras.

Det var skorna. Precis samma förhållande
råder när det gäller textilvaror,
beklädnadsvaror, en del andra konsumentartiklar,
maskiner osv. Vi har nu
en så omfattande utrikeshandel, som
vi aldrig hade under krigs- och efterkrigsåren,
att det inte går att reglera
denna sak. Det skulle stöta ihop med
våra möjligheter att exportera andra
varor, med våra möjligheter att vara
med i den internationella handeln och

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

därigenom säkerställa sysselsättningen
för arbetare och tjänstemän inom vår
exportindustri.

Under de förhållanden som rådde
1965, då jag hade uppdraget att om så
var nödvändigt införa priskontroll, fann
jag att det inte gick, trots att handelsministern,
LO, TCO och kommunisterna
hade begärt det, trots att situationen
1965 påminde om situationen nu i somras
och höstas, nämligen att vi framför
oss hade en omsättningsskattestegring.
1965 liksom i höstas befarade man att
omsättningsskattestegringen skulle i
sitt kölvatten dra med sig ytterligare
prisstegringar, vilka i och för sig inte
skuile kostnådsmässigt vara motiverade.
Därvidlag finns det alltså en likhet
mellan situationen inför den 1 januari
1971 och inför den 1 juli 1965, då omsättningsskatten
skulle stiga.

.lag försökte därför en annan lösning
för att undvika priskontroll. Här i statsutskottets
lokaler samlade jag till överläggning
ihop ungefär 40 ledande personer
inom svensk industri, grosshandel,
detaljhandel, privata företag, kooperativa
företag och organisationer. Jag
sade till dem: »Var snäll och skriv under
det här papperet. Jag gillar inte
priskontroll, ni gillar inte priskontroll.
I papperet står att ni skall hålla efter
era medlemmar, så att dessa inte höjer
sina priser kring 1 juli mer än vad som
motsvaras av omsättningsskattestegringen.
Vill ni inte skriva under är jag tyvärr
nödsakad att rekommendera priskontroll
trots att ingen av oss önskar en
sådan.»

Efter två timmar skrev alla under.
Hade de inte skrivit under, hade eu
priskontroll måst komma till stånd,
även om vi inte trodde på den. De skulle
då ha kunnat komma i den situationen
inför 1 juli att priserna stigit mer
än Ökningen av omsättningsskatten motiverade,
och därmed skulle priskontrollreformen
ha behövt införas. Det ville
de också undvika.

Slutresultatet av dessa två timmars
överläggning samt undertecknandet av
papperet blev att när 1 juli 1965 kom
och omsättningsskatten höjdes, steg inte
priserna mer än som omsättningsskatten
motiverade. Överläggningen och
den metod jag använde fungerade alltså
i praktiken, och jag är glad över att
vi vid denna tidpunkt slapp priskontroll.

Nu har andra bedömt situationen och
gått en väg som jag inte ville gå 1965.
Så som jag har beskrivit här i mitt anförande
spelades tillvägagångssättet
fram genom oppositionens spekulationer
inför valet vilka försvårade läget.
Något sådant förekom inte 1965.

Mot den bakgrunden sitter vi nu fast
med en priskontroll av det slag som vi
skulle kunnat få 1965 och som jag exemplifierade
med textilvarorna från
Hongkong, skorna och skomodellerna.

Det har nämnts en del siffror på hur
mycket priserna har stigit. Det finns
ingen anledning att förneka detta. Det
har kommit fram detaljer som visar hur
mycket priserna stigit på olika håll.
Men en siffra skulle jag vilja nämna
här ytterligare.

Konsumenterna har en stor försäljningsorganisation,
som i viss mån också
är producent och som över hela linjen
gör vad man kan för att hålla priserna
i förhållande till kvaliteterna och
även i fråga om växlande modeller så
låga som möjligt, nämligen kooperationen.
Vid halvårsskiftet var i de 60 största
konsumtionsföreningarna nettomarginalen
mindre än ett år tidigare. Man
hade ett år tidigare infört den s. k. prisbromsen
och hållit igen priserna så
mycket som möjligt. Nettomarginalen
var i somras 1/2 procentenhet lägre. Det
kan man betala genom att sänka återbäringen
med V2 procent. Men detta visar
vad det är fråga om. Man har pressat
priserna så långt man kan i förhållande
till de stegrade kostnaderna. Olika
kostnader stiger: transporter, råvaror,

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

inköp utifrån, bränsle utifrån, transport
av olja från Persiska viken och allt sådant.

Många svenska tidningar höjde sina
priser i somras och under 1970 i övrigt
ganska kraftigt, nämligen med 20 procent.
Det gjorde också de tidningar som
kräver att priserna inte skall stiga på
andra områden. Varför höjer man? Jo,
därför att man är tvungen till det, inte
därför att man är road av det.

På kooperationens sida hade man alltså
inte höjt så mycket som kostnaderna
hade stigit, utan man hade försämrat
sin nettomarginal. Alltså skulle man ha
suttit i tvånget att minska sin återbäring
med ''/a procent. Pengarna i konsumenternas
hand i den formen eller i
den formen — det kan diskuteras.

Kostnadsstegringarna bekämpade
man så gott man kunde, men när bl. a.
lönerna förutom transporter, råvaror
och internationella priser stiger med
15—16 procent, som de gjorde från våren
1969 till våren 1970, måste alla
dessa faktorer tillsammans slå igenom
på priserna. Och naturligtvis måste priserna
betalas, ty vilka skulle annars svara
för kostnaderna om inte de som köper
varorna? Alltså måste den mekanismen
fungera. Vi var under året inne i
en situation där kostnaderna var i rullning,
och kostnaderna måste erkännas;
dem kan vi inte leka bort. Konsumenterna
måste betala de kostnader som finns,
men därutöver skall de inte betala något
oskäligt. Inom kooperationen, som
svarar för en stor del av konsumenternas
köp, hade man alltså minskat sin
prisstegring så att man vid halvårsskiftet
inte ens täckt in sig för kostnadsstegringarna.
Vem skall betala den differensen? Regeringen

införde som sagt prisstopp
i augusti som en politisk åtgärd,
framspelad av oppositionens lek med
elden efter engelsk modell.

Får jag nämna en siffra till, som kan
vara intressant att ha i minnet när vi

resonerar om vad man kan göra och
vad man inte kan göra! Först och
främst: Som konsumenter vill vi allesammans
ha låga priser; det behöver
vi inte diskutera. Priserna skall hållas
så låga som det är möjligt.

Men om vi inför hundraprocentig
priskontroll i kungariket Sverige, hur
stor del av konsumentens utgifter får
vi då priskontrollera? Den förste som
svarar på den frågan utan att tänka efter
sä mycket säger väl: »Jo, då priskontrollerar
vi 100 procent.» Fel! Två
tredjedelar av konsumentfamiljens utgifter
får vi inte priskontrollera ens med
en hundraprocentig priskontroll. En
tredjedel är det enda vi får röra, även
om vi inför en hundraprocentig priskontroll.
Vi får inte röra de utgifter som
konsumentfamiljen har i form av statens
skatter, kommunens skatter, landstingets
skatter, statens avgifter, kommunens
avgifter för vatten, avlopp, transporter
osv. Vi får inte röra hyrorna, ty de bestäms
i annan ordning. Vi får inte röra
räntorna, ty de bestäms också i annan
ordning — och de är ingen obetydlig
faktor när det gäller hyran och konsumenternas
utgifter. Vi får inte röra den
post i bostadskostnaden som har med
bränslet att göra, ty den fastställs i internationell
ordning och kan inte styras
härifrån.

Vi kan inte göra någonting åt jordbruksöverenskommelserna
och de effekter
som de kan få. Vi får inte röra
lönerna och löneuppgörelserna mellan
LO och TCO och SAF eller vilka som
nu kan vara inblandade. Vi kan inte
röra lönerna på det centrala planet och
vi kan inte heller med priskontroll
röra lönerna enligt lokala överenskommelser.
Har man höjt lönerna kan
vi inte med priskontroll gå in i fabrikerna
och sätta tillbaka lönerna.

En tredjedel av en konsumentfamiljs
utgifter är alltså det enda man får
röra när man har en hundraprocentig
priskontroll. Om priserna och kost -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

naderna stiger över hela linjen — internationellt,
transporter, råvaror och
färdigvaror—-och lönerna stiger, räntan
är liög osv., slår detta ut på hela fältet.
Då skall vi på den återstående delen,
en tredjedel, kunna priskontrollera så
att vi kan sänka priserna på den delen
och därutöver motverka stegringarna
på de andra två tredjedelarna. Eu
omöjlig uppgift eftersom på den tredjedel,
där man skall sänka priserna, också
finns kostnadsstegringar. Alltså kan
det inte lyckas.

Sedan är det eu annan sak som vi
får ta ställning till. Låt mig ge ett praktiskt
exempel. Vi har textil- och konfektionsarbetare
sysselsatta med att sy
eu herrskjorta som i butiken kostar
19:75 och som på fabriken i Flen
kostar 12 kronor. Av de 12 kronor
som skjortan kostar, när den lämnar
fabriken i Flen, är 6: 50 lönekostnad
för att sy skjortan. Nu skall vi pressa
priset, vi får inte låta prisstegringarna
slå igenom, kostnadsstegringarna slå igenom,
transportstegringarna slå igenom,
butikspersonalens lönestegringar slå
igenom; textilarbetarlöner vid sidan av
avtalet genom lokala uppgörelser skall
inte få slå igenom. Priset skall ligga
fast —- 6:50. Men om det inte räcker?
Om vi måste ha större marginal för att
täcka kostnaderna — vem skall betala
dem? Ingen har ännu anmält sig
frivilligt — inte ens arbetsmarknadsstyrelsen
som brukar hjälpa till ibland.

Låt oss nu spara 5 kronor på den
skjortan —- det kan vi göra — till konsumenternas
båtnad! Vi kan få skjortan
sydd i ett kommunistiskt land, för
1:50 i stället för 6:50. På kan vi
tjäna 5 kronor.

Är detta meningen med priskontrollen,
att vi alltså för att tjäna dessa 5
kronor skall avskeda folket i Flen? Då
får vi ned priserna. Då kan vi med
dessa 5 kronor motverka prisstegringar
och kostnadsstegringar på olika
områden där vi annars inte kan be -

kämpa dem. »Usch nej, så skall man
inte göra», kanske någon säger.
Nej, men om inte »man» gör det,
kanske någon annan gör det —
någon konkurrent. Det är inte förbjudet
att driva östhandel och det är
heller inte förbjudet att driva västhandel.
Ett av västländerna heter Portugal.
Där skulle det inte heller kosta
mer än 1: 50 att få denna skjorta sydd.
Och Portugal är ju med i EFTA och
skall väl snart vara tillsammans med
oss i EEC också, där man bland alla
andra demokratiska länder även får
in låglöneländer. Genom att sy skjortorna
i Portugal kan vi alltså spara
en femma. Och vi kan också sy dem
i Hongkong och spara en femma.

Om vi nu driver priskontroll samtidigt
som kostnaderna stiger betyder
det att den som inte ställer om frän
att producera i Sverige till att importera
utifrån förlorar. Han får kanske
göra konkurs om han inte kan hitta
eu viss vara på annat håll. Samtidigt
som Sträng sitter med bekymmer för
valutan och valutareserven finns balett
system som i sig efter någon tid
verkar i den riktningen att vi minskar
produktionen i Sverige och ökar importen
utifrån. Hur skall det motverkas?
Passar det in i dagens situation?

Alltså kommer vi fram till den stora
frågan. Priskontrollen var som jag här
angivit motiverad i augusti och motiverades
om igen i oktober av det politiska
spel som bedrevs och av den
situation som man befarade att man
hade framför sig. Man valde den vägen
med prisstopp, men frågan är nu: När
skall det avvecklas?

De erfarenheter jag kom fram till i
den tjocka studie som presenterades
för handelsdepartementet 1965 — då
jag lyckades undvika priskontroll trots
att så många begärde en sådan — är
hämtade även från Danmark. På våren
1964, om jag inte missminner mig, införde
danskarna priskontroll. Sex mä -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

nader senare var de tvungna att upphäva
denna, ty då var det redan tydligt
och klart att det inte gick att få den att
fungera; det var inte möjligt att tilllämpa
en priskontroll i fredstid och
med den internationella handel man
hade.

Av det exemplet och andra drar jag
slutsatsen att det är riktigt som regeringen
sagt, att priskontroll under sådana
förhållanden är en mycket temporär
åtgärd; den får så snedvridande
effekter på näringslivet —- effekter som
inte är till fördel för sysselsättningen i
landet och för valutareserven — att
den måste upphävas.

Priskontrollen kan inte bestå så
länge. Lagen gäller fram till mitten
på våren, och då kan vi alltså upphäva
den. Men jag är intresserad också av
en annan sak. Jag arbetar inom eu av
de fackliga organisationer som deltar
i de nu pågående löneförhandlingarna.
Man kan inte låta de fackliga förhandlingarna
under våren försiggå under
förespeglande av en viss fast prisnivå
och sedan när dessa förhandlingar
är slutförda — kanske just som
de är över —- släppa priskontrollen.
Har de som infört priskontrollen trott
på denna, så måste de tro på den även
i den andra ändan —- de kan inte
säga, att nu släpper vi priskontrollen;
det får inga verkningar. Det får verkningar
i det ögonblicket på samma sätt
som när man tryckt ned en kork under
vattnet och sedan släpper den: då
hoppar korken upp, först en bit över
vattenytan, och lägger sig sedan på
vattenytan och flyter — under alla
förhållanden högre än den förut varit
nedtryckt under vattenytan. Då skulle
man ha lurat löntagarna in i en felaktig
förhandlingsposition, och det vill
man ju inte heller göra.

Det finns då två möjligheter. Den
ena är att släppa priskontrollen låt oss
säga ett par tre veckor in i januari.
Det kaii ske med den motiveringen att

vi då kommit förbi den 1 januari vid
vilken tidpunkt momsen stiger med
6 procent, något som kan få följder,
vilka vi vill undvika, utöver själva
momshöjningen. Då kan löntagarnas
förhandlare räkna ut vad som kommer
att hända därefter —• löneförhandlingarna
är nämligen inte klara vid den
tidpunkten.

Vill man inte gå den vägen återstår
endast den andra möjlighet som jag
antydde. Den innebär att man inte
upphäver lagen vid den tidpunkt då
denna formellt upphör att gälla, dvs.
strax efter förhandlingarna. Men under
sådana förhållanden måste vi låta priskontrollen
gälla ytterligare flera månader
framåt i tiden — fram till sommaren
eller kanske över sommaren.

Men det finns en möjlighet att spela
på ett annat sätt också. Man kan fram
på vårkanten säga till löntagarnas förhandlare:
Håll det och det löneläget i
utvecklingen — annars kan vi inte
upprätthålla priskontrollen längre! Om
det då inte läggs ett lågt bud, kan man
släppa priskontrollen och låta ansvaret
falla på andras axlar. Jag tror inte
att det är helt tillfredsställande att
välja den vägen, även om den möjligheten
föreligger och även om den i ett
visst ögonblick kan ha en viss psykologisk
effekt.

Det är alltså möjligt att vi får dras
med priskontrollen en bra tid framåt.
I så fall blir det under den tiden mer
och mer uppenbart vilka negativa
följder den får. Priskontroll är, som
regeringen säger, en mycket temporär
åtgärd. Nu pågår inom näringslivet
omställning till modeller som inte fanns
när priskontrollen infördes och som
alltså förutsätter att . priskontrollen
skall anpassas till nya modellers priser
på internationella varor. Hur skulle den
kunna det? Var finns den organisation
som skulle göra det? Den finns inte,
och kan av skäl som jag redan nämnt
inte heller byggas upp under sådana

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

här förhållanden. Därför kommer alltså
onödiga modelländringar tillsammans
med nödvändiga modelländringar att
leda till att systemet bryter samman. De
som befinner sig i ansvarig ställning
inom handel, industri och transportväsende
och som nationellt och internationellt
tvingas betala ökade kostnader
måste finna sådana modeller för sina
varor att de kan ta ut vissa priser. En
sådan översyn pågår nu inom näringslivet,
och även den kommer att sätta en
gräns för priskontrollens varaktighet.
Jag tror att man kan räkna ut att priskontrollen
av de inre faktorer jag talat
om bryts sönder efter ett halvt år från
införandet.

Vi har från socialdemokratisk sida
ställt oss bakom förslaget i propositionen
om en priskontroll på de villkor
enligt vilka den infördes. Jag har förklarat
varför. Anledningen är den situation
vi befann oss i i höstas. Men vi
är inte blinda för förhållandena inom
näringslivet. Herr Regnéll sade att han
skulle tala om för socialdemokraterna
vilket resultat 1965 års prisutredning
kommit till. Jag hoppas att även jag har
klargjort det. Jag tror inte att herr
Regnéll behöver omtala det för vare
sig mig eller någon annan av socialdemokraterna
i utskottet. Vi vet att detta
är eu temporär sak och vi vet vilka
problemen är, men vi vet också att bakgrunden
av politiska skäl — oppositionen
var inte neutral i början av hösten
—- var sådan att man tvingades spela
sig in i en fålla som inte är helt angenäm
att stå i. Oppositionen är alltså inte
heller utan medverkan till Kungl. Maj :ts
proposition nr 187, och det är beklagligt
att man inte tar på sig medansvaret
och ställer sig bakom propositionen som
vi gör från socialdemokratiskt håll utan
försöker slingra sig undan samtidigt som
man vill vara med på ett hörn. Biskop
Brask visste hur man skulle göra i det
fallet. Han har lärt ut sina konster.

.Tåg ber att få tillstyrka propositionen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Hagnelis engagerade
anförande visar att han befunnit
sig i en besvärlig situation både under
valrörelsen och nyss i talarstolen. Ekonomen
Hagnell är motståndare till priskontroll.
Vi visste det förut, och han
har med emfas understrukit det i dag
genom att kategoriskt säga: Jag gillar
inte priskontroll. Motiven har han också
på ett övertygande sätt presenterat.
Jag tror knappast att herrar Ohlin och
Burenstam Linder kommer att kunna
göra det bättre.

Ur sin knipa att vara på en gång
övertygad motståndare till prisstopp
och prominent medlem av det parti
som infört och bibehåller prisstoppet
söker herr Hagnell rädda sig genom
att skildra den stackars regeringen som
en marionett i den elaka oppositionens
händer. Ett uttalande från oppositionspolitiker
— och regeringen sprattlar
till. Ett nytt uttalande — och regeringen
är för gott knuten till sin prisstoppslinje.
Någon bild av en stark regering
ger detta knappast.

Sä eu annan punkt där jag tyckte
att herr Hagnelis resonemang gick en
aning för långt. Han erinrade om att
han är en av prisregleringslagens fäder,
och som sådan underströk han
synnerligen eftertryckligt att bedömningen
är Kungl. Maj :ts. Andra göre
sig icke besvär att komma med synpunkter
på om erforderliga rekvisit för
att lagen skall träda i kraft objektivt
sett föreligger. En sådan tolkning måste
vara orimlig, också om den kommer
från eu av lagstiftningens fäder.

Att regeringen inte ser det på det
sättet tycker jag mig kunna utläsa ur
propositionen, där regeringen lägger
fram material och siffror som skall bestyrka
att de krävda förutsättningarna
verkligen förelåg. Bevisskyldighet kan

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

man väl inte begära — så långt håller
jag med herr Hagnell — men nog måste
det väl kunna göras troligt eller sannolikt
att de förutsättningar föreligger
som krävs enligt lagstiftningen.

Med herr Hagnells tes om den helt
suveräna tolkningsrätten kommer man
i ett orimligt läge. Blir den allmänt vedertagen,
måste riksdagen i fortsättningen
vara ytterligt restriktiv i fråga
om att medverka till fullmaktslagstiftning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill instämma i det
som herr Regnéll sade beträffande herr
Hagnells speciella inställning till förhållandet
mellan regering och opposition.
Herr Hagnell hävdar att det är
den stygga oppositionen som genom att
kritisera regeringen för dess ekonomiska
politik har ansvaret om regeringen
sedan utför vad herr Hagnell
tydligen anser vara mindre kloka handlingar.
Vi pressar regeringen in i en
fålla, sade han med en bild som för
tankarna till olika delar av det animaliska
jordbruket — jag skall inte vidare
utveckla parallellen mellan regeringen
och dem som brukar pressas in i
fållor.

Om oppositionen talar om som det
är — och det är just vad oppositionen
har gjort beträffande det ekonomiska
läget — överskrider den inte sina befogenheter;
tvärtom skulle det vara en
brist om oppositionen inte gjorde det.

För att inte vidga debatten skall jag,
herr talman, med detta lämna den speciella
teorin om oppositionen kontra
regeringen. Jag utgår alltså från att både
opposition och regering får svara
för sina handlingar.

Jag vill då börja med att tacka herr
Hagnell för att han på ett vältaligt sätt
har skildrat viktiga sidor av prisstoppspolitiken
med många beska anmärkningar
och med vidhållande av den utförligt
redovisade principiella ställning

som han intog såsom ordförande i 1965
års arbetsgrupp. Jag tror det är värdefullt
att man på detta sätt slår fast den
uppfattning som har kommit till uttryck
även från regeringshåil och som
exempelvis herr Essen Lindahl, som
var ordförande i statens pris- och kartellnämnd,
gav uttryck åt i riksdagsdebatten
för tre år sedan. Detta betyder
att man nu definitivt bör kunna föra
från dagordningen de förslag om en
återgång till en mer eller mindre fullständig
priskontroll av krigsårens och
den närmaste efterkrigstidens modell,
vilka tidigare alltsomoftast framförts
från kommunistiskt håll. Jag hoppas,
herr statsråd, att det inte råder några
delade meningar på den punkten.

Om man nu i alla fall har allmänt
accepterat prisstoppet som en tillfällig
åtgärd, har man gjort det för att därigenom
markera och bereda gynnsamma
förutsättningar för en energisk och
mångsidig politik mot inflationen. Det
är som sådan förberedelse — och sådan
allena -— som denna åtgärd har
allmänt accepterats; det gäller alltså en
högst tillfällig sak.

Det är klart att prisstopp under tider
av inflation och stigande kostnader
har långtgående konsekvenser för inkomstbildningen
och inkomstfördelningen
i landet. Det är den aspekten,
herr talman, som jag skall uppehålla
mig vid som komplettering till tidigare
anföranden av herrar Löfgren och Regnéll
och i viss mån av herr Hagnell.

Statens principiella inställning till inkomstbildningen
på arbetsmarknaden
har varit att staten bör iaktta neutralitet
och låta arbetsmarknadens parter
där agera själva. Denna principiellt neutrala
inställning till inkomstbildningen
vidhåller staten när det inte finns alldeles
särskilda skäl för någonting annat
— det kan ju t. ex. finnas principiella
skäl att påverka inkomstfördelningen
till låginkomstgruppernas förmån.

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

Nu föreligger statistiska siffror som
visar att priserna under ett halvår har
stigit med något över 5 procent i detaljhandeln,
vilket är ungefärligen 1
procent mer än handelns inköpspriser
för varorna har stigit. Det föreligger
alltså en visserligen inte särskilt betydande
ökning av marginalen för organen
inom handeln. Detta gäller såväl
den konsumentkooperativa handeln
som den övriga.

Detta har på sina håll uppfattats så,
att handeln har utnyttjat situationen.
När man på regeringshåll före valet
talade om ett till en början partiellt
prisstopp, fanns det onekligen en antydan
om att ifall priserna i detaljhandeln
för konsumenterna steg mer än
detaljhandelns inköpspriser, så innebar
detta en omotiverad prishöjning. Mot
den bakgrunden skulle jag vilja ställa
statsrådet inför ett par konkreta frågor
som gäller inkomstbildningen.

För det första: Anser statsrådet att
detaljhandelns och partihandelns folk
i inflationstider med stigande nominella
inkomster ensamma skall avstå från
nominella inkomststegringar?

För det andra: Om kostnaderna stiger
bl. a. på grund av inkomststegringar
för andra grupper, skall då denna
börda i princip bäras av handeln och
hantverket genom en minskning av de
egna inkomsterna, i pengar räknat och
än mera realiter?

Detta är väsentliga rättviseprobleni.
Mäter man på olika sätt möjligheterna
för människorna att i inflationstider
tillgodose sina intressen genom nominella
inkomststegringar? Vi vet att alla
löntagargrupper försvarar sina intressen.
Ingen kritiserar dem för att de
gör det. Men kan man då samtidigt i
princip hävda att varje marginalökning
inom distributionen, även den som
behövs för att täcka ökade lönekostnader
och andra kostnader, är oskälig och
utgör en tillräcklig motivering för ett
statligt ingripande?

Om statsrådet inte hävdar att man
skall behandla människor som arbetar
i näringslivet helt olika — det gäller
alltså inte bara distribution, hantverk,
serviceverksamhet etc. — blir min följande
fråga: Vill statsrådet å rege ringens

vägnar uttala som en allmän
tanke, utan att därför behöva precisera
några procentsatser etc., att det är lika
rimligt att de inom distributionen etc.
arbetande människorna får skäliga nominella
inkomsthöjningar under inflationstider
som att andra grupper får
det? Jag vore verkligen mycket tacksam
för ett konkret svar på denna fråga.
Om statsrådet svarar ja, det är klart
att samhället måste i princip ställa sig
lika till de olika folkgrupperna, blir ju
konsekvensen att prisreglerande åtgärder
som förhindrar detta — ja innebär
motsatsen — måste vara rent tillfälliga.
Det måste vara tillfälliga ingripanden
förestavade av mycket tvingande skäl.

På oppositionshåll har man accepterat,
vilket jag vill understryka, ett tillfälligt
prisstopp av de skäl som vi alla
känner till, trots att detta i viss mån
innebär en — jag vill säga det rent ut
— orättvis hållning från statens sida
till inkomstbildningens problem. Men
det är då så mycket mer väsentligt
att det betonas även från regeringshåll
att det endast kan vara fråga om någonting
mycket kortvarigt, även av de
skäl som herr Hagnell närmare utvecklade,
nämligen att det i längden medför
skadeverkningar för alla parter, skadeverkningar
för hela landets ekonomi
och därmed i sista hand även för konsumenterna.

Herr Hagnell har med rätta framhållit
att detta inte är en fråga där man
kan uppskjuta att ge besked. Löntagarorganisationerna,
som skall förhandla,
har anspråk på att få veta statens inställning.
Man kan inte hemlighålla liuiman
tänker göra och sedan komma med
ett eller annat besked. Därför kan jag
inte, med hänsyn till att avtalsförhand -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

lingarna redan har börjat, se annat än
att det vore önskvärt att regeringen
gav besked redan i dag, så att inte löntagarorganisationerna
blir, som herr
Hagnell sade, lurade av besked i efterhand.

Vill regeringen alltså deklarera att
det här gäller en ytterst kortvarig politik
därför att den dels strider mot
dess principiella inställning till inkomstbildningsproblemet,
dels i längden
skulle medföra negativa verkningar
för alla parter? Låt oss få ett besked
om hur regeringen ser på detta. Om regeringen
menar att man skall fortsätta
en väsentlig tid in på nästa år blir det
tal om en prisstegringsövervakning
bl. a. med hänsyn till momsen. I princip
blir det fråga om en prisövervakning
som inte beaktar de rimlighetsoch
skälighetshänsyn som jag här har
talat för. Låt oss, herr talman, få ett
besked i denna viktiga fråga, så att arbetsmarknadens
parter lika väl som
andra berörda folkgrupper blir informerade
om detta.

llerr BURENSTAM LINDER (in):

Herr talman! Inför perspektivet av
en långvarig prisreglering tycker jag
det är nödvändigt att försöka allsidigt
redovisa de principiella synpunkter
som gör sig gällande, även om man i
detta stadium av debatten gör sig skyldig
till en del upprepningar.

Om det vore så enkelt att man kunde
bli av med inflation genom att kriminalisera
prishöjningar, borde man självfallet
för länge sedan ha satt in en sådan
åtgärd. Men så enkelt är det inte,
det vet vi alla. I en serie undersökningar
har man nått den slutsatsen
att nackdelarna med ett prisstopp eller
en prisreglering är så omfattande att
det endast är i de mest extrema undantagslägen
som man kan finna fördelar
att mäta mot nackdelarna.

För att ange några av de källor man
kan konsultera för att finna sådana

slutsatser kan nämnas Erik Lundbergs
bok »Konjunkturer och ekonomisk politik»,
1954 års priskontrollsutredning,
stabiliseringsutredningens betänkande
från 1961, herr Hagnells utredning från
1965, bankoutskottets utlåtande nr 15
från i år eller Nationalekonomiska föreningens
förhandlingar av den 28 oktober
1970, med föredrag av Erik Lundberg
och efterföljande diskussion.

Man bör också observera att de experter
som yttrat sig i dessa sammanhang
inte har ägnat sig åt några luftiga
spekulationer utan i stället haft ett omfattande
erfarenhetsmaterial att grunda
sina bedömningar på. Vi har erfarenheter
av en priskontroll under krigsåren,
och vi försökte upprätthålla dessa olika
regleringar under en lång tid efter
krigsslutet. Vi har också haft möjlighet
att studera verkningarna av priskontroll
på bostäder, vilken vi ju haft under
hela efterkrigstiden, en reglering
vars ruiner man nu är i färd med att
försöka ta bort. Det är också att märka
att i alla dessa sammanhang många socialdemokrater
förkastat priskontroll
som ett rimligt ekonomiskt-politiskt instrument.

I dag har vi på nytt haft förmånen att
höra herr Hagnell på ett utmärkt sätt
redovisa, varför han anser att priskontroll
är en dålig metod. Tyvärr såg inte
herr Hagnell under sitt anförande uppfordrande
på handelsministern, vilket
jag tycker han borde ha gjort eftersom
handelsministern kommer att vara kvar
och besluta när denna priskontroll skall
avskaffas, under det att herr Hagnell,
såvitt jag förstår, tyvärr kommer att försvinna
från riksdagen.

Jag skall i några huvudpunkter försöka
ange, varför jag anser att en priskontroll
är en olycklig metod i den ekonomiska
politiken. Först kan man säga
att det är mycket dyrt med administrationen.
Det har gjorts vissa officiella
beräkningar om hur många människor
som skulle behövas i de centrala in -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

stanserna för att få åtminstone någon
effektivitet av den behövliga prisövervakningen,
och det har sagts att det
kanske skulle behövas 1 000 personer
för att klara en dylik priskontroll. Jag
tror att man ändå inte skulle kunna utöva
någon verkligt effektiv övervakning.
För att underlätta administrationen
tvingas man då besluta om olika
generella regler, och det är ju bra, men
det är inte så särskilt lätt att göra dessa
effektiva. Det finns vissa roande exempel
i de formulär som SPK redan givit
ut, och det visar hur svårt det är med
denna typ av regleringsbestämmelser.
Det framhålles bl. a. att undantagna
från prisstoppet är »grisar och andra
produkter av marsipan, dock ej sådana
som saluhölls den 7 okt. 1970».

En andra huvudsynpunkt är att det
finns stora möjligheter att kringgå ett
prisstopp eller på annat sätt omintetgöra
syftet med det. Det kan ske genom
ändringar i sortimentet. Vi vet att det
nu för tiden sker snabba förändringar
i sortimenten, och därför kommer priskontrollen
inte att kunna upprätthållas
på rimligt sätt när det gäller dessa varor.
Dessutom finns det möjligheter att
göra extra sortimentändringar för att
undvika priskontrollen.

Vidare framtvingar prisstoppet ett
omfattande branschsamarbete för att
upprätthålla regleringen, och jag tror
att ett sådant kan få olyckliga konsekvenser
när det gäller att upprätthålla
en intensiv konkurrens, som ju på sikt
får anses vara det mest verkningsfulla
sättet att hålla priserna nere. Det är
också möjligt att det bland konsumenterna
uppstår ett sämre prismedvetande
vid en kontroll av denna typ, och jag
tror också det försämrar förutsättningarna
för en skarp konkurrens mellan
företagen.

En ytterligare synpunkt gäller den
försämring i fråga om kvalitet, service
in. m. som företagen kan göra för att
undfly den priskontroll som drabbar

dem.

Den tredje huvudsynpunkten är, att
eftersom priskontrollen kan vara verkningsfull
på vissa områden men mindre
verkningsfull på andra, så försätter
man sig i en situation där det uppstår
snedvridningar i ekonomin. Till att
börja med blir det så att vissa varor
som det går att priskontrollera tenderar
att försvinna från marknaden. Det
är en nackdel som jag tror framför allt
kommer att drabba låginkomsttagarna,
som ofta tvingas efterfråga enkla, standardiserade
och billiga varor. De varorna
skulle först försvinna från marknaden.
Det är precis det förhållandet vi
nu har på bostadsmarknaden. Det är de
billigare, äldre husen, som på grund
av hyresregleringen har blivit olönsamma,
som nu rivs i en omfattning
som innebär slöseri med reala tillgångar.
Vi får exakt samma effekter på andra
håll, om vi upprätthåller en priskontroll.

Vidare förhåller det sig så, att när
prissystemet inte längre avspeglar kostnaderna
på ett riktigt sätt, så ger systemet
inte riktiga signaler. Vi har ju inte
priser som något slags mystiska riter i
en ekonomi, utan vi har priser just för
att förmedla information om utbud och
efterfrågan och därigenom åstadkomma
en korrekt styrning av resurser till de
områden där de skall vara. När vi försämrar
prissystemets möjligheter att
verka leder det oundvikligen till lägre
effektivitet och därmed också till lägre
reallöner.

Det kan också uppstå en snedvridande
effekt för exportnäringarna. Vi skall
uppenbarligen inte ha något exportprisstopp,
som vi haft tidigare vid våra ansträngningar
med prisreglering, om jag
inte missminner mig. Men hur skall vi
göra med de varor som levereras till
exportindustrin? Skall vi ha priskontroll
på dem? I så fall kan vi komma i
det läget att t. ex. skogsindustrin får
sämre möjligheter att erhålla råvaror

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

än vad annars skulle bli fallet. Om råvaruleverantörerna
är utsatta för ett
prisstopp blir de inte lika roade av att
öka sin produktion, när exportnäringen
begär detta till följd av goda avsättningsmöjligheter.
Likaså kan vi få den
effekten att exporten kommer att bestå
av mindre förädlade varor än annars,
vilket också får betraktas som en
nackdel.

En fjärde huvudsynpunkt är att även
om vi kunde upprätthålla ett prisstopp
skulle myndigheterna ändå ganska snart
tvingas att upphöra med det och i stället
föra oss in i ett slags reglerad inflation.
Det har sagts flera gånger från
denna talarstol att när kostnaderna stiger
och man inte får höja priserna, så
uppstår det förluster, vilka i sin tur leder
till driftinskränkningar och konkurser
eller annat hot mot sysselsättningen,
något som ingen part kan finna
acceptabelt.

Och hur skall man göra vid höjningar
av indirekta skatter? Vi får ju inte bara
indirekta skatter i form av mervärdeskattehöjningar,
utan det finns olika
andra typer av sådan skatt som kan
komma att öka och som får mycket invecklade
prisspridningseffekter i hela
det ekonomiska systemet. Hur skall man
då förfara?

Hur skall man göra när räntan stiger
— eller för att vända på det, vilket
i nuvarande läge förefaller att vara mera
aktuellt -— hur skall man göra när
räntan sjunker och kostnaderna därmed
sjunker för många tillverkare? Eftersom
kostnaderna sjunker olika mycket
för olika tillverkare kan man inte införa
någon generell regel som säger att
stoppriserna skall sänkas med en viss
procent. Å andra sidan kan man inte
heller gå igenom alla olika stoppriser
och säga att vederbörande skall sänka
så och så mycket. Vi får antagligen då
den effekten, som är en stor nackdel
med en prisreglering och som inte gäller
bara vid ränteändringar, att priser

som annars skulle ha sjunkit inte kommer
att sänkas. Därigenom får man tendenser
till snabbare prisstegringar än
som annars skulle ha blivit fallet.

Och hur skall man göra när importpriserna
stiger? Regeringen har ju bestämt
att endast vissa råvaruprishöjningar
får slå igenom, och den tuffa
inställningen kan man ju ha, men man
kan inte hålla den speciellt länge. Det
visar sig redan i och med att regeringen
i det uttalande man gjort på SPK:s begäran
konstaterat att om det någonstans
skulle, på grund av att importprishöjningar
inte kan föras vidare, uppstå
hot mot sysselsättningen, så får man
börja tumma på reglerna.

Det framstår också som ganska klart
-— och det skulle vara intressant alt
höra statsrådets uppfattning på denna
punkt — att sådana tendenser måste
uppstå mycket snabbt. Priskontrollen
har vidare en fördyrande effekt i detta
avseende. Om man t. ex inte låter maskinimportörer
föra höjningar av sina
importpriser vidare, måste ju företagen
i stället för att använda en rimlig uppköpsorganisation
via maskinimportgrossister
vända sig direkt till utlandet
för sina inköp. Importören har ju inte
någon möjlighet att fortsätta i sin i och
för sig rationella uppgift, om han inte
kan finansiera sin verksamhet.

Beträffande importpriserna vill jag
också göra ett påpekande om ett förhållande
som förefaller att tidigare inte
ha tillräckligt observerats. Regeringen
säger att importpriserna har stigit så
mycket och att detta skulle vara den
viktigaste anledningen till att vi har inflation
i vårt land. Men importpriserna
har tvärtom i år sjunkit ganska kraftigt.
Importprisindex låg i januari på 159
men hade i oktober sjunkit till 152, och
jag skulle tro att det fortfarande faller.
Under det att vår regering felaktigt anklagar
omvärlden för att ha en inflation,
som vi skulle »importera», har vi
helt älskvärt i stället »exporterat» vår

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

inflation till andra länder. Våra exportpriser
har nämligen stigit ganska kraftigt,
från ett index av 164 i början av
året till 173. Sverige har varit begåvat
med en ganska omfattande tur genom
att få denna förbättring av vårt bytesförhållande.
Utan den skulle vår situation
ha varit betydligt värre än vad den
för närvarande är.

Sist men viktigast i denna förteckning
över kostnadshöjande faktorer
kommer resultatet av avtalsförhandlingarna,
som berörts av herr Ohlin och
av herr Hagnell. Regeringen håller på
att manövrera in sig i en ohållbar situation.
Den utställer löften som är
omöjliga att infria och på ett sådant sätt
att bluffen kommer att framstå som mycket
uppenbar. Arbetstagarna kommer
att mena att avtalen slutits under den
förutsättningen att det inte skall bli
några vidare prishöjningar. Regeringens
syfte med prisstoppet är ju att lugna
ner situationen inför avtalsrörelsen,
varigenom denna utveckling skulle påverkas.
Arbetsgivarna kommer emellertid
sannolikt att sluta avtal i den förvissningen,
att kostnadsstegringar som
inte kan bäras vid låsta priser måste
kunna komma att föranleda prishöjningar,
eftersom vi annars hamnar i en
ohållbar sysselsättningskris. Ställd inför
denna verklighet kommer regeringen
troligen att tvingas vidta åtgärder, som
på det ena eller andra viset minskar
dess förtroendekapital hos allmänheten.

Även om jag tillhör oppositionen anser
jag att det vore ytterst olyckligt,
om de ekonomisk-politiska myndigheternas
förtroendekapital skulle minska
i de sociala relationerna på avtalsområdet.

Jag har alltså angivit fyra huvudpunkter
i min kritik. Administrationen
blir oerhört dyr, om den skall vara
meningsfylld — och det är ändå knappast
möjligt att uppnå detta mål. Det
finns omfattande möjligheter att kringgå
ett prisstopp. Det uppstår snedvrid -

ningar på grund av att det för olika
varor finns olika stora möjligheter att
kringgå ett prisstopp. Slutligen — och
det är viktigast —■ kommer myndigheterna
själva på grund av kostnadsstegringar
att tvingas att upphäva prisstoppet
även på de punkter där det rent
administrativt skulle kunna genomföras.

Jag tror att ett prisstopp kan användas
endast i den ekonomisk-politiska
situation, för vilken lagen är skriven,
nämligen när man råkat in i en krisartad
efterfrågeinflation. Så skulle bli
fallet om vi råkade i den olyckliga situationen
att bli avspärrade och fick en
allmän varubrist i vårt land. Då kan
man komma ganska långt med ett prisstopp.
Men just i nuvarande läge, där
vi har starka tendenser till kostnadsinflation,
tror jag inte man kommer att
uppnå de verkningar man önskar fä.

Anledningen till att jag ändå kan
tänka mig att gå med på en tillfällig
fortsättning av prisstoppet är att man
vid en så omfattande höjning av de
indirekta skatterna, som vi står inför,
kan ha viss anledning att markera en
önskan att ha kvar en prisövervakning
även i denna form. Men det principiella
och det absolut nödvändiga att slå fast
är att det är så stora svagheter som vidlåder
ett prisstopp såsom ekonoinisktpolitiskt
medel att jag vill uttala förhoppningen
att regeringen undviker att,
särskilt i samband med avtalsrörelsen,
med falska förespeglingar föra oss in i
ett extremistiskt regleringssamhälle med
en snabb, reglerad inflation såsom vi
har haft t.ex. på bostadssidan.

Det ligger, herr talman, mycket i uttalandet
att i en sund ekonomi behövs
ingen priskontroll och i en osund
ekonomi fungerar ingen priskontroll.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet FELDT:

Herr talman! Denna debatt har i mitt
tycke blivit en smula märklig. En rad
talare har nu använt ganska mycket tid

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

för att beskriva vilka energiska motståndare
de är till en priskontroll. Men
det är inte det vi har i dag — vi bär ett
prisstopp. Det som här ställs upp är en
vision av hur man långsiktigt utvecklar
eu administrationsapparat för att
kontrollera kostnader, priser och marginaler
inom hela näringslivet, och det
är inte någonting sådant vi har gjort.
Vi har -— och där snuddade herr Burenstam
Linder ett ögonblick vid sanningen
— i eu situation, som klart präglades
av en inflationistisk efterfrågekonjunktur,
infört ett allmänt prisstopp för att
motverka just denna inflationistiska tendens.

Måhända ligger det en viss logik i
herrar Ohlins och Burenstam Linders
uppträdande. Man motsätter sig inte
prisstoppet — alltså måste man angripa
någonting som inte finns, dvs. priskontrollen.
Men på den fråga som har ställts
och som är väsentlig — frågan hur
länge prisstoppet skall bestå kan jag
svara, att vi har sagt att det är tidsbegränsat.
Jag kan också svara att vi
kommer att ta ställning till prisstoppets
varaktighet i så god tid och under sådana
omständigheter att inga parter på
arbetsmarknaden skall känna sig lurade,
utan att fullständig klarhet skall
kunna råda om framtiden på detta område.

Men eftersom två framstående ekonomer
inom oppositionen har gjort sig
besväret att delta i denna debatt kanske
det ändå finns utrymme för mig, trots
att tiden har gått, att i någon mån förklara
skillnaden mellan prisstopp och
priskontroll, ty det tycks behövas. Då
måste jag gå tillbaka till läget i början
av detta år. Vi hade vid den tiden dels
en rad kostnadsgenomslag som kom
från avtalsrörelsen — det var låglöneuppgörelsen
—, dels en kraftig importprisstegring.
Herr Burenstam Linders
redovisning var som vanligt skuren på
ett sådant sätt att den illustrerade hans
tes. Fram till mars månad i år hade

emellertid importpriserna stigit från
152 i index till 159 — sedan har vi haft
ett fall fram till oktober i år — men
prisstegringarna utifrån under den perioden
slog igenom i de inhemska priserna.
Vidare var det en rad företag som
tydligen fann det med sina intressen
förenligt att genomföra en av de kraftigaste
löneglidningar vi haft i detta
land, som i sin tur naturligtvis ledde till
en kostnadspress.

Vi hade alltså i och för sig en rad
ganska rimliga — t.o.m. objektiva —
skäl för att säga att det kommer att bli
en prisstegring under 1970. Begeringen
gick ut och försökte förklara detta för
de människor som blev oroliga. Vad
gjorde oppositionen? Jo, man insåg —
och jag förstår att man satsade rätt i den
insikten — att inflationen skulle bli ett
utomordentligt vapen i valrörelsen, som
annars inte innehöll mycket av glädjeämnen
för oppositionen. I stället för att
gå med på att det fanns faktorer som
kunde förklara prisstegringen satsade
man helt på att säga: Detta är regeringens
fel — ni förstår, det är regeringspolitiken
som är så vansinnig att vi får
inflation. I det läget var det inte underligt
om man skapade både oro hos allmänheten
och något av ett inflationsklimat
i näringslivet. Man skapade kanske
t.o.m. det enkla psykologiska läget
att man sade: All right, om nu all prisstegring
är regeringens fel och detta
drivs hårt i valrörelsen, då kan vi tydligen
i skydd av det paraply som oppositionen
sätter upp höja priserna. Vi har
skäl för att göra det. Man säger att det
blir starka kostnadsstegringar i framtiden.
Momsen kommer att höjas men
det kommer vi naturligtvis inte att få
någonting av, och dessutom tycker vi
naturligtvis att våra egna inkomster och
vinster är för låga. Låt oss passa på!

Jag vet inte hur oppositionens ansvar
för detta skall fördelas i dag. Det
kanske är en ointressant fråga. Men det
väsentliga var att vi kunde konstatera

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

att där hade genom olika faktorer just
den situation uppstått som herr Burenstam
Linder i ett kort ögonblick av
klarsyn ändå inser kan uppstå, nämligen
att inflationen kan komma helt enkelt
som ett resultat av näringslivets
och företagens eget agerande. I dag
framställs all inflation som ett resultat
av i stort sett löntagarnas agerande när
oppositionen varit uppe i denna talarstol.
För några månader sedan var det
regeringens fel. Men det enda som talesmännen
för oppositionen aldrig någonsin
snuddar vid är tanken att det
näringsliv som ändå sätter priserna
skulle ha något ansvar och att detta näringsliv
påverkar prisbildningen. Det
måste väl ändå vara självklart att i lägen
där man tror att det är ekonomiskt
och politiskt möjligt satsar också de
privata företagen på att förbättra sina
marginaler och vinster.

Detta var utgångsläget när beslutet
fattades om det partiella prisstoppet. Vi
hade t.o.m. fått besked om att man redan
vidtagit marginalhöjningar. Detta
har nu bekräftats av pris- och kartellnämndens
undersökning, som inte berördes
närmare av herr Burenstam
Linder. Jag förstår honom. I den motion
som lagts i denna kammare med anledning
av propositionen åberopar man
helt aningslöst moderaternas s.k. utredning
som framlades under valrörelsen
och som helt frankt bara påstod att
några omotiverade prishöjningar inte
hade ägt rum. Ställ denna utredning,
herr Burenstam Linder, mot pris- och
kartellnämndens utredning! Då framgår
det åtminstone att det finns viss
kvalitetsskillnad när det gäller intellektuella
prestationer på det ekonomiska
området.

Nåväl, i detta klimat av inflationsinställd
företagsamhet som hade markerats
under den tidiga hösten fick vi
sedan i oktober besked om att nya sådana
tendenser uppstått. Det var stora
företag som på den svenska marknaden

säljer konsumtionskapitalvaror och
som tänkt passa på att litet i förväg ta
ut momshöjningen genom att höja priserna.
Återigen var det en aktion från
näringslivets sida, dvs. den där efterfrågeinflationen
som företagen försökte
utnyttja genom prishöjningar.

I ett sådant fall är ett prisstopp av
den typ vi genomfört verkligen befogat.
Det har inte, herr Ohlin, att göra med
föreställningarna om hur de anställda
inom detaljhandeln eller distributionen
skall få ett rimligt utrymme för sina
löneanspråk. Herr Ohlin frågade om
handelns folk skall avstå från nominella
inkomstökningar.

(Herr Ohlin: Löntagare och företagare.)

Ja, låt oss ta företagarna först då!
Herr Ohlin vet att den företagare som
har en livsmedelsbutik redan vid helt
oförändrade marginaler kan räkna med
stigande personliga inkomster om omsättningen
stiger, eftersom hans inkomst
utgör en viss del av denna. Stiger omsättningen
växer hans inkomst i kronor
räknat. Jag tror att det är ett ganska
enkelt samband som visar detta.

Handelns folk — ägarna — om det
är dessa herr Ohlin menar — ville inte
nöja sig enbart med den inkomstökning
som kommer från den stigande omsättningen,
utan ville bättra på den genom
att höja den andel av omsättningen som
gick till deras egna inkomster. Vi tyckte
inte att en sådan lösning på vinstbildningen
för företagarna inom handeln
var den lämpliga för framtiden mot bakgrund
av de inflationstendenser som
fanns och den oro som rådde bland
konsumenterna och löntagarna. Därför
är mitt svar rätt givet: I en sådan situation
bör det räcka med den inkomstförbättring
som ökande omsättning naturligen
ger. Däremot har det inte ett
spår att göra med hur man ser på den
allmänna frågon om hur löneutrymmet
skall fördelas mellan olika grupper på
arbetsmarknaden. Regeringens inställning
är principiellt att låglönegrupper -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

na i första hand skall komma i fråga,
och därmed har vi väl också gett svaret
när det gäller handelns anställda, som
regelmässigt tillhör den gruppen.

■lag gav redan inledningsvis svaret på
herr Ohlins fråga om hur prisstoppet
kommer att behandlas i fortsättningen.
Det är tidsbegränsat och vi kommer att
ta ställning till dess varaktighet och
företa den prövning av det som bör ske
på ett sådant sätt och under sådana
förutsättningar att avtalsrörelsens parter
skall få full klarhet om framtiden.

Herr BURENSTAM LINDER (in):

Herr talman! Herr Feldt försöker liksom
tidigare herr Hagnell få det till
oppositionens fel att det har blivit inflation
i år så att man behövt tillgripa
en lagstiftning som åtminstone herr
Hagnell anser det vara galet att använda.
Det är väl ändå ganska konstigt!
Jag har själv stått i denna talarstol både
i januari och i maj och förklarat att
regeringen har lagt fram helt missvisande,
politiserade prognoser om vad
som kommer att hända på prissidan i
år, att ni fullständigt har missförstått
det starka tryck som fanns i ekonomin
och att den uppläggning ni valde var
ägnad att vilseleda både väljarna och
riksdagen i dess arbete. Det är verkligen
mycket oklädsamt att komma tillbaka
med den typ av kritik som ni
nu för fram.

Herr Wickman, som jag debatterade
med mot slutet av valrörelsen, förklarade
efter en fråga om vad man skulle
göra åt prisutvecklingen: »Det behövs
ingen ytterligare åtgärd. Läget är helt
under kontroll.» Han hade antagligen
dessförinnan varit i Stekenjokk och
sagt att där skulle man vidta vissa åtgärder.
I dag har det visat sig att det
blev tvärtom på bägge punkterna.

Om ni i regeringen ansåg att det rådde
en inflatorisk situation som skulle
bemästras med priskontroll, varför
klippte ni då inte till i maj — tror

jag det var -—• när bankoutskottet lade
fram sitt betänkande med utgångspunkt
i en motion om att man skulle ha ett
prisstopp? I maj var det verkligen en
viss efterfrågeinflation, men då tyckte
ni att priskontroll är en så dålig metod
att den skall man inte använda. Nu i
höst, när det har blivit mer av en kostnadsinflation
som är mycket svår att
bemästra med den här typen av åtgärd,
då använder ni detta instrument.

Näringslivets ansvar talar förvisso
oppositionen många gånger om. Jag
har gjort det, det är jag övertygad om.
I det här speciella fallet finns det också
ett visst ansvar på näringslivssidan,
nämligen att se till att verksamheten
inte går med alltför stor förlust. Det
har ändå varit en kraftig ökning av antalet
konkurser i år, det kan inte vara
herr Feldt obekant.

Vad beträffar det undersökningsmaterial
som SPK har framlagt tycks det
mig som om handelsministern har
missförstått vad som där står. Där sägs
visserligen att det har förekommit en
viss ökning av bruttomarginalerna, men
SPK påstår aldrig i så starka ord som
statsrådet att det har varit någon förbättring
av vinstutvecklingen av anmärkningsvärd
art. Man säger att det
här och där finns tecken på detta, men
någon verkligt grundläggande undersökning
av nettomarginalerna har man
inte gjort. Man pekar på att bruttomarginalerna
har ökat, men det säger inte
så mycket eftersom kostnaderna kanske
samtidigt har stigit.

Låt mig avslutningsvis konstatera,
herr talman, att den undersökning som
vi gjorde på några veckor inför valet,
då regeringen först klämde till med
prisstopp, var en ganska bra undersökning;
det visade sig i efterhand. Att
SPK på ytterligare några månader och
med mycket mera expertis till förfogande
har lyckats förbättra kvaliteten på en
sådan undersökning är inte så egendomligt,
men huvudresonemanget i vår

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

undersökning stämde förvånansvärt
bra.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill korrigera en
liten detalj i herr Burenstam Linders
anförande; han har missuppfattat mig
på en punkt.

Jag har inte påstått att det är oppositionens
fel att det har blivit inflation
i år. Något sådant uttalande går inte
att hitta i protokollet. Jag har sagt
att oppositionen har lekt med prisutvecklingen
i Sverige på samma sätt
som man gjorde i den engelska valrörelsen.
Därigenom har man medverkat
till att spela fram prisfrågorna och kraven
på priskontroll i detta land. Det är
en något annan mening. Men hederligheten
bjuder väl att jag får stå för min
mening och inte för en förvriden mening
i herr Burenstam Linders protokoll.

Får jag för att understryka detta läsa
upp vad en del representanter för
ox^positionen sade när vi i bankoutskottet
diskuterade dessa frågor i mars

i år: »I flera länder har----ett

temporärt pris- och lönestopp genomförts.
Ett---studium av de erfa renheter

som därvid vunnits borde enligt
vår mening kunna ge viktiga idéer
för utformningen av den svenska stabiliseringspolitiken.
» Och därefter kommer
man tillbaka till talet om stabiliseringskonferensen.
Under våren i år
tog ni alltså direkt upp krav på prisoch
lönestopp och det kravet spelade
ni fram ytterligare i valrörelsen. Det
är alltså priskontrollen som ni indirekt
i era yttranden och särskilda yttranden
har bett att få. Nu har ni fått
den. Nu går ni med på den — ty ni
har inte gått emot punkten A när det
gäller propositionens godkännande i
dag. Men hela ert resonemang går ut

på att ni vill lägga in en brasklapp som
ni kommer att använda sedan, och det
tycker jag inte är helt just av er att
göra.

Vi vet på socialdemokratiskt håll vilka
svårigheter som en temporär priskontroll
leder till. Vi sade i vårt utlåtande
i mars i år att »ett allmänt
pris- och lönestopp, även om det är
av temporär natur, kan få allvarliga
negativa konsekvenser för samhällsekonomin».
Detta har vi sagt från socialdemokratiskt
håll medan ni i mars begärde
priskontroll.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort
genmäle:

Herr talman! Oppositionen skulle ha
lekt med prisutvecklingen — det är väl
ett underligt uttryckssätt! Jag upprepar
vad jag tidigare sade: Vi framförde
från vårt håli allvarliga varningar
för att det i ekonomin fanns tecken
på en sämre balans än vad finansministern
försökte ge uttryck för. Vi har
varnat för inflation. Vi har varnat för
att man skulle hamna i det läge som vi
nu har hamnat i.

Det var enstaka motionärer som läde
fram tanken på en pris- och lönekontroll
— det var inte något omfattande
yrkande från oppositionen, som
herr Hagnell tycks tro. Om jag är riktigt
underrättad rörde det sig vid utskottsbehandlingen
om en blank reservation
avlämnad till det protokollet.

(Herr Hagnell: Nej, det är fel det
också!)

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Hagnells uppfattning
om hur oppositionen bör uppföra
sig under en valkampanj behöver jag
kanske inte ta upp tiden med att kommentera.

Stadsrådet överraskade mig med att
säga att detta gäller prisstopp och inte
priskontroll. Jag undrar om inte statsrådet
skall tänka en gång till. Här har

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

vi ett prisstopp med undantag och regler
för hur den prisövervakande myndigheten
skall uppföra sig. Vad är detta
annat än ett utpräglat slag av priskontroll?
Att låtsa att man skall föra
två principiellt skilda debatter är fullständigt
meningslöst, herr statsråd.

Sedan säger statsrådet att handelns
företag får en inkomsthöjning genom
ökad omsättning och att det bör räcka.
Om nu omsättningen kvantitativt stiger
med ett par procent och man alltså
utför 2 procent mer prestationer och
tjänar 2 procent mer får det räcka, menar
statsrådet. Det är samma sak som
inom industrin vid oförändrade ackord:
presterar man 2 procent mer får man
en inkomsthöjning med 2 procent. Det
är detsamma som att ha oförändrade
avtal. Statsrådet säger nu att det får
räcka. Redan det är ett ställningstagande.

Men, herr statsråd, det är ju de ökade
omkostnaderna, bl. a. på grund av
att låglönegrupperna inom handeln med
rätta fått stigande inkomster, som gjort
att marginalerna har sjunkit, så att man
inom handeln ingalunda får denna
mycket blygsamma ökning som det talats
om; i många fall blir det i stället
en minskning. Vilken statistik, herr
statsråd, bygger Ni på när Ni fäller
ett yttrande som innebär att Ni anser,
att trots den ringa omsättningsökningen
och trots de stegrade kostnaderna så
får handelns företagargrupp en inkomsthöjning
som regeringen tycker
får räcka och som gör att Ni avvisar
hela det inkomstbildningsproblem som
prisstoppet medför? Jag måste efterlysa
ett besked om regeringens inställning
till detta inkomstbildningsproblem.

Vi har från vårt håll sagt att vi är
med på ett prisstopp som en tillfällig
åtgärd såsom ett led i en mer energisk
politisk, osv. Men jag tycker att statsrådet
skulle kunna ge besked om varaktigheten
eller »kortvaraktigheten» av

prisstoppet. Statsrådet borde även ge
besked beträffande inkomstbildningen
för företagen där det förefaller mig som
om Ni alldeles förbisåg kostnadsstegringen
inom handeln m. fl. näringar
och alla de uppgifter som kommit fram
även från kooperativt håll angående
marginalerna inom handeln. Bakgrunden
är att det på lång sikt, som herr
Hagnell vältaligt framhållit, är till nackdel
även för konsumenterna med en
prolongering av prisstoppspolitiken.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det förelåg inte bara en
blank reservation i bankoutskottets utlåtande
nr 15 år 1970, avlämnat den 10
mars i år. I utlåtandet fanns också ett
särskilt yttrande, och det var ur detta
yttrande jag citerade. Av detta yttrande,
som hade undertecknats av två centerpartister
— dvs. alla de centerpartister
från denna kammare som tillhör
bankoutskottet — kunde man dra slutsatsen,
att centerpartiet ville ha ett temporärt
pris- och lönestopp. Det var alltså
en tredjedel av oppositionen som stod
bakom detta yttrande, den tredjedel som
gick framåt i höstens val och som visste
vart vindarna blåste — de andra följde
sedan efter i kölvattnet när hösten kom
och valrörelsen satte i gång. Att man
bara skjuter undan centern på detta sätt
tycker jag är synd; låt centerpartisterna
stå i centrum för vad de sagt!

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! .lag är bara tacksam för
att herr Hagnell tog upp detta särskilda
yttrande — jag var en av de två utskottsledamöter
som avgav det. I övrigt stod
utskottet enhälligt bakom utlåtandet.
Låt mig citera en annan mening ur detta
särskilda yttrande: »Inflationens negativa
verkningar drabbar i hög grad
låginkomstgrupperna, vilkas intressen
det för statsmakterna måste vara sär -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

skilt angeläget att bevaka.»

Jag tycker att herr Hagnell borde ha
citerat även den meningen när han nu
ändå läste ur detta särskilda yttrande,
där vi i första hand tryckte just på låginkomstgruppernas
möjligheter att bevaka
den ekonomiska utvecklingen.

Jag har lyssnat till vad herr Hagnell
och senare även handelsministern sagt
om låglönegruppernas situation och deras
möjligheter att få löneförbättringar.
Det var denna fråga som berördes i
herr Åslings interpellation, på vilken
jag mottog handelsministerns svar.

Handelsministern säger att inkomstökningarna
skall kunna tas av omsättningsökningarna.
Men hur går det ihop
med vad herr Hagnell tidigare sagt?
Han bör ju som en av de ledande i
KF:s styrelse känna till detta, och han
sade: Vi har pressat våra kostnader totalt
— alltså inte bara lönerna utan
även många andra kostnader — och
vi har nu kommit fram till det läget att
om vi får en välmotiverad löneförbättring
för låginkomsttagarna inom handeln,
så måste det slå igenom på priserna.
Detta har alltså herr Hagnell själv
sagt här i talarstolen. Jag tycker att det
inte går riktigt ihop med vad handelsministern
deklarerat i sitt svar på herr
Åslings interpellation och även senare
under debatten.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att centerpartiet
— övriga delar av oppositionen
följde senare efter — i sin politiska
uppläggning gick ut med det som var
aktuellt i årets avtalsrörelse och i årets
politiska stridigheter, nämligen eu önskan
att klara i första hand låglöneinkomstgrupperna
som sitter hårdast i
kläm. Under sken av åt* vilja hjälpa låglönegrupperna
-— eller, får vi hoppas, i
det allvarliga syftet att hjälpa dem? —
begärde ni att vi skulle ta förslaget om
ett temporärt pris- och lönestopp som
en viktig idé för utformningen av vad

ni kallar stabiliseringskonferenser. Men
sedan var ni enhälliga när det gällde
att avstyrka förslaget i utskottet. I dag
är ni också enhälliga i ert tillstyrkande
av propositionen. Ni är alltid enhälliga,
varthän det sedan än bär.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet FELDT:

Herr talman! Jag har egentligen bara
två saker att tillägga. Det ena gäller frågan
varför vi inte klippte till i maj, som
herr Burenstam Linder så kraftfullt uttryckte
det. Nej, det gjorde vi inte, därför
att då ansåg vi att det var alldeles
klart att vi befann oss i en kostnadsinflation.
Då var fortfarande trycket bakifrån,
från avtalsuppgörelsen och från
importpriserna påtagligt. Det var under
sommaren som läget ändrade sig. Då
uppstod ett tryck som i stor utsträckning
skapades av företagen själva.

Jag tror inte att jag någonsin kommer
att bli ense med herr Ohlin när det gäller
sådana här mer exegetiska tolkningar.
Vi försöker i dag inte kontrollera
utvecklingen av enskilda varupriser
och marginaler. Vi har satt stopp för
prishöjningar över i stort sett hela linjen
med några klart angivna undantag.
Detta är ett temporärt prisstopp, med
alla prisstoppets konsekvenser och
nackdelar, men det är alltså inte en
priskontroll där man har ambitionen
att kontrollera kostnadsutveckling och
marginaler. Men om nu herr Ohlin på
sista tampen också accepterar en priskontroll,
så inte mig emot. Det är ju
ändå inte det som kommer att avgöra
det hela.

Den andra frågan gäller vad herr Ohlin
kallade handelns folk. Det visade sig
att vad herr Ohlin var intresserad av
var inkomsterna för handelsidkarna, företagarna.
Han frågade, vad som skulle
räcka till för deras del. Jag har inte sagt
att det är någon viss inkomstutveckling
för handelns ägare som skulle vara rimlig
eller rättvis. Jag har bara sagt att i

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

ett läge när omsättningen stiger och det
finns en allmän oro för och tendenser
till inflation, då bör man så gott det går
bekämpa försök att höja vinsterna. Vad
det handlar om är alltså vinsterna i näringslivet,
sedan må man kalla det marginaler
inom detaljhandeln eller någonting
annat. Vad som gör att vi anser
oss stå på relativt fast grund när det
gäller prisstoppsbeslutet — detta gäller
både det partiella prisstojjpet som riktade
sig mot förädlingsindustrin och detaljhandeln
för vissa livsmedel och det
allmänna prisstoppet — är faktiskt prisoch
kartellnämndens undersökningar.
Om herr Burenstam Linder slår upp s.
28 i utredningen kan han därav se att
det inte alls är bruttomarginalerna som
pris- och kartellnämnden har sysslat
med. Man säger där att den höjning av
marginalerna som skett inte endast har
givit täckning av under perioden inträffade
kostnadsökningar utan även skapat
underlag för ökad lönsamhet. När det
gäller industrin på området konstaterar
man att inom ett par branscher har marginalerna
och därmed vinsterna förbättrats.
Man konstaterar någon annanstans
att Riksosts vinstutveckling har varit
god, och även herr Burenstam Linder
inåste väl anse att det är en vacker omskrivning
för att Riksost har skaffat sig
en rejäl vinstökning. Denna utveckling
—- som vi sedan fått bekräftad av undersökningen
— var bakgrunden till beslutet.

Herr Ohlin fiskar efter detaljhandelns
anställda. Hans försök att framställa
prisstoppet som riktat mot deras möjligheter
att få en rimlig andel av avtalsuppgörelsens
resultat är grundlösa. Det
var nämligen marginalhöjningarna och
den fortsatta tendensen till prishöjningar
som prisstoppet avsåg att motverka;
avsikten var inte att ingripa i lönesummans
fördelning vid den kommande avtalsuppgörelsen.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
tacka för det erkännande som herr Hagnell
gjorde när han sade att centern är
det parti som främst slår vakt om låginkomsttagarnas
intressen. Jag har känt
till det sedan länge, men detta uttalande
i kammarens talarstol understryker
det ytterligare.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte förnekat
att det här och där antagligen förekommit
förbättringar i nettomarginalen för
en och annan tillverkare. Om nu Riksost
var den store syndaren, varför tog
ni då inte ett samtal med Riksost i stället
för att tillgripa så omfattande åtgärder? En

betydligt viktigare fråga är huruvida
det verkligen är herr Feldts uppfattning
att det rådde kostnadsinflation
i våras och att det nu råder efterfrågeinflation.
Alla experter som jag har hört
har den motsatta uppfattningen. Men låt
oss inte lita på experter; låt oss se på
arbetslöshetens utveckling! Arbetslösheten
är nu i höst stigande. Jag är djupt
oroad om regeringen vid utformningen
av sin ekonomiska politik definierar efterfrågeinflation
som någonting som
kännetecknas av en starkt stigande arbetslöshet.
Om den har det betraktelsesättet,
är vi verkligen på väg mot dåliga
tider.

»Priskontroll och inte prisstopp» -—
ja, jag har i mitt anförande glidit litet
i terminologin, men helt medvetet. Prisstopp
kan man bara ha under en kort
tid; sedan övergår det till priskontroll,
eller låt oss kalla det för vad det egentligen
är: reglerad inflation, exakt som
vi haft på hyressidan, en ordning som
inte har framkallat några speciella
applåder på flertalet håll.

Vad slutligen beträffar den lilla diskussionen
med herr Hagnell om vårt
betraktelsesätt i våras i motioner och

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm*

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

yrkanden beträffande pris- och lönekontroll
vill jag säga att herr Regnéll
kan den frågan bättre än jag, men den
uppfattning jag tidigare framförde är
helt korrekt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Till den allmänna debatten vill jag
bara säga att det redan före valet stod
klart att det förelåg ett krisläge — jag
hänvisar till uttalanden av Arne Geijer
och andra. Det ville regeringen blunda
för då, medan oppositionen deklarerade
sin villighet att vara med om att ta
ansvaret för erforderliga åtgärder.

Gentemot talet att en efterfrågeinflation
utgör ett starkt skäl för prisstopp
vill jag säga att efterfrågeinflationen är
framkallad av en bristfällig ekonomisk
politik. Statsrådet kan väl inte mena
att den enskilde svenske medborgaren
bär ansvaret för en efterfrågeinflation?

Statsrådet sade verkligen, fastän han
nu har glömt det, att han tycker att det
bör räcka om det blir en viss omsättningsökning
och inkomsterna inom handeln
därför växer något. Jag hoppas att
statsrådet inte ändrar det i protokollet
— det står faktiskt så. Om det blir kostnadshöjningar
inom handeln, bl. a. därför
att där finns många låglönetagare,
som får en i och för sig välbehövlig lönehöjning,
kan handeln få minskade inkomster.
Anser regeringen att detta också
bör räcka för de stora grupper som
arbetar såsom företagare inom handel,
hantverk etc.? Nog mäter ni med olika
mått!

Sedan sade statsrådet att regeringen
inte tycker att man bör höja vinsterna.
Vad är detta för lek med ord? Företagarna
här i landet får sina inkomster
genom ett överskott, som man kan kalla
vinst om man vill, men det ändrar
ingenting. Det gäller inkomsterna för
en betydande folkgrupp. Har regeringen
en principiellt helt annan inställning
än att det är berättigat under tider av
inflation att alla grupper, om inga sär -

skilda skäl talar däremot, får någon inkomsthöjning
i pengar räknat? Skall
vissa grupper bära den inkomsthöjning
som andra grupper får?

Efter nyår, herr statsråd, räknar vi
alla med att det skall bli betydande lönestegringar.
Då —-i den mån det inte
redan har skett — får handelns och
hantverkets företagare starkt ökade
kostnader. Anser Ni att inkomsterna
också i detta läge bör räcka för den
gruppen, eller anser Ni att prisstoppets
konsekvenser för inkomstbildningen i
landet verkligen är ett problem? Vill
Ni inte ens medge att detta är ett stort
problem, om regeringen har åtminstone
ett minimalt anspråk på att eftersträva
en rättvis och lika behandling av svenska
medborgare?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet FELDT:

Herr talman! Herr Ohlin använder en
teknik som han har använt många gånger
förut, att plocka ut en grupp — nu är
det detaljhandelns innehavare och ägare
som är föremål för hans totala omsorg.
Nu anser han att regeringen skall
stiga fram och säga att den gruppens
inkomster måste utvecklas i en viss takt.

Herr Ohlin inledde diskussionen på
en hög akademisk nivå och talade om
inkomstfördelningen i landet. Vi kan
inte föra en sådan debatt om vi skall
plocka ut en speciell grupp. Hur blir det
med de anställda som skulle betala de
prishöjningar som krävs för att handelns
folk skall få den inkomstökning
som herr Ohlin tycker är rimlig?

Situationen har år efter år varit den
motsatta. Socialdemokratiska partiet
och LO har bedrivit en upplysningsverksamhet
om låglönegruppernas situation
och hävdat att det måste bli
prisstegringar om deras inkomster skall
stiga i en rimlig takt.

Om upplysningsverksamheten nu har
givit resultat när det gäller herr Ohlin
är det bra. Se alltså problemet från bå -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

da sidor; tänk både på dem som äger
dessa företag och som gör sig större inkomster
när priserna stiger och på alla
de andra, som får betala ökade priser!
Det går inte att göra avvägningen så enkel
som herr Ohlin menar när han vill
pressa fram ett besked i frågan i dag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Handelsministern klagar över att jag
väljer ut en stor grupp, som omfattar
företagare men även hantverkare etc.,
som om det skulle vara något fel att man
laster uppmärksamheten på det speciella
problem som uppkommer för dem
vilkas inkomst är resultatet av ett överskott,
en skillnad mellan intäkter och
kostnader. Staten måste väl visa en rättvis
inställning till alla medborgargrupper,
vare sig inkomsterna bildas på det
ena eller det andra sättet.

Nu frågar statsrådet hur det blir med
de anställda. Jag har redan sagt att de
anställda inom handeln till stor del är
lågavlönade och att det är naturligt att
de får väsentliga inkomsthöjningar. Jag
har frågat efter en statistik som skulle
visa hur inkomstutvecklingen har gått
såväl för löntagare som för företagare.
Det enda jag kan hålla med statsrådet
om är att man endast när man får en sådan
statistik vet riktigt var man står.
Regeringen borde ha sörjt för att det i
dag förelåge en statistik som gjorde att
man kunde evaluera den politik som
har förts och bilda sig en mening om
vad som kommer att inträffa nästa år
vid fortsatt prisstopp. Det är all anledning
att ta hänsyn till alla grupper och
inte glömma bort de folkgrupper som
regeringen så många gånger visat samma
tendens som statsrådet i dag att
glömma. Regeringen skall också komma
ihåg, att man skall inta en rättvis
inställning till de olika folkgrupperna
och att efter de kostnadsstegringar som
vi väntar efter den 1 januari kommer
olägenheterna i fråga om de problem
som här föreligger att skärpas. Statsrå -

det och regeringen måste då deklarera,
om ni menar, att det skall bli inkomstsänkningar
för stora grupper och inkomsthöjningar
för andra och, ifall ni
inte menar det, säga vad ni då tänker
göra i fråga om prisstoppet.

Min attityd är att prisstopp skall vara
någonting mycket kortvarigt. Däri
ligger dess funktion. Då hade det kunnat
göra en viss nytta. På längre sikt
kommer både prisstopp och en mera
omfattande priskontroll, om statsrådet
envisas med distinktioner i detta sammanhang,
att bli till skada för alla grupper.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Utan att vara principiell
anhängare av prisstopp som ett
normalt inslag i den ekonomiska politiken
vill jag säga att den ovanliga åtgärden
kan accepteras av mig och även
av herr Hagnell och att vi tydligen befinner
oss i gott sällskap. Prisstoppet
kan accepteras även av herr Ohlin —
det har vi hört nyss här från talarstolen.
Inte nog med detta, utan herr Burenstam
Linder kom efter ett anförande,
vari framhållits det obeskrivliga
elände som kännetecknar prisstopp,
som han kallar för priskontroll, också
fram till att han i denna situation tydligen
kan acceptera ett prisstopp. Då
behöver vi inte diskutera den saken ytterligare;
vi tycks ha ungefär samma
uppfattning i den frågan.

Jag begärde ordet, när jag hörde herr
Burenstam Linder för en stund sedan.
Han sade nämligen någonting som jag
inte vill skall få passera opåtalt här i
kammaren. Han sade att den undersökning,
som de moderata gjorde i september
månad strax före valet, den rapport
om prisutvecklingen som moderaterna
satte i gång med, stämde förvånansvärt
bra.

Jag har lärt känna herr Burenstam
Linder som en ambitiös riksdagsman,
som alltid eftersträvar att belägga sina

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

inlägg med fakta. Men det måste vara
ganska besvärande för herr Burenstam
Linder att i dag karakterisera de moderatas
undersökning från valrörelsen
som att den stämmer förvånansvärt bra
med det som senare har kommit fram.

Vad är det som har sagts i pris- och
kartellnämndens utredning som i dagarna
har presenterats? Pris- och kartellnämnden
kom den 26 augusti med
en utredning och ett pressmeddelande
i samband med en presskonferens. Där
talade man om ökade marginaler i förädlings-
och distributionsleden. Detta
påstående har bekräftats såvitt jag förstår
vid den mera omfattande undersökning,
innefattande ett bredare material,
som pris- och kartellnämnden
har lagt fram i dagarna.

Förhållandet mellan intäkts- och kostnadsökningarna
kan nu också bedömas.
Det är fullt klart att de livsmedelsföretag
som har stor omsättning och många
butiksenheter och därmed också möjligheter
till rationaliseringar kunnat
förbättra sin ekonomiska situation tack
vare marginalhöjningarna som varit
större än kostnadsökningarna. Jag kan
erkänna att situationen inte varit lika
gynnsam i de allra minsta företagen.
Det är alltså dessa fakta vi känner till
nu, när vi i december diskuterar denna
fråga i riksdagen.

Men hur var det då med den moderata
undersökningen som tillkom i en
hast i mitten av september månad? Jag
vill för min del framhålla, att den undersökningen
kännetecknades av en
rad svåra brister. Den omfattade exempelvis,
som herr Burenstam Linder måste
känna till, endast sex, säger sex, varor
i det stora varusortimentet. Uppgifter
insamlades på bara en enda ort i
landet. Som en enkel provundersökning
hade den måhända kunnat godkännas
trots detta, om den hade presenterats
med rimliga åthävor och framför allt
om moderaterna hade dragit de riktiga
slutsatserna av sitt eget bräckliga

grundmaterial. Men en fundamental
omständighet i fråga om prisers och
marginalers inbördes förhållande förbisågs,
nämligen den att vid stigande fabrikantpriser
marginalen ökar i kronor
räknat även vid oförändrad procentuell
marginal. Tvärtemot moderaternas egna
slutsatser skulle de siffror de presenterade
ha inneburit en överkompensation
inom handeln motsvarande 1,6 procent
av konsumentpriserna. Det är alltså helt
andra resultat än vad moderaterna
nämnde i sin prisundersökning där det
framhölls, att handeln i verkligheten inte
fått full täckning för de ökade lönekostnaderna.
Några månader efteråt
kan vi konstatera att i pris- och kartellnämndens
undersökning ingenting tyder
på att moderaterna hade rätt i sin
septemberundersökning.

Sedan kan man naturligtvis ironisera
över att den här undersökningen dröjt
några månader. I valrörelsen märkte jag
att centerpartiledaren sade, att man på
tio dagar skulle kunna göra denna djuplodande
prisundersökning, och om då
inte tjänstemännen i pris- och kartellnämnden
kunde klara saken inom denna
tid fanns det möjlighet att politiker
som var lediga i september kunde hjälpa
till för att snabbt få fram resultatet.
Jag tror att det skulle ha varit en omöjinte
tjänstemännen i pris- och kartellnämnden
på ett par veckor skulle hinna
lägga fram en undersökning värd namnet,
ty man måste undvika hastigt gjorda
undersökningar om inte prisfrågan
och den debatt vi står mitt uppe i skall
bli alldeles snedvriden. Eftersom jag
sitter i pris- och kartellnämndens styrelse
kan jag intyga för dem som tycker
att det har dröjt ganska länge, att ett
oerhört ambitiöst arbete ligger bakom
den prisundersökning som i dagarna
presenterats. Flitens lampa har brunnit
bittida och sent för de tjänstemän som
haft huvudansvaret för undersökningen.
Det har varit mycket övertidsarbete.
Jag kan ta ett par exempel. Det var

Torsdagen den 10 december 1970 fm. Nr 44 65

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

inte ovanligt att tjänstemän som bar
ansvaret för denna utredning under ca
två månader hade 150—175 timmars
övertidsarbete.

Även de lokala priskontoren har naturligtvis
drabbats hårt av denna stora
och betydande arbetsuppgift. Man kan
säga att det har dröjt, men är inte riksdagen
betjänt av att det läggs fram en
undersökning som inte är ett hafsverk
utan en seriös utredning där felkällorna
så långt möjligt eliminerats. Detta har
varit målsättningen för pris- och kartellnämndens
undersökning, och jag
tror också att vi levt upp till den målsättningen.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort

genmäle:

Herr talman! Med tanke på det allvar
som enligt lagtexten skall föreligga
för att man skall tillgripa priskontroll
menade vi, att redan en snabb
undersökning, gjord även med hänsyn
till att vi inte hade alla de resurser
som SPK haft tillgängliga under ett antal
månader, borde kunna avslöja om
det förhöll sig så som regeringen gjort
gällande eller ej. Den snabba undersökning
som vi gjorde visade emellertid
att det i princip inte rörde sig om det
läge som regeringen talat om.

Vi tog bara sex varor, men herr Lindahl
vet väl att man i statistiska undersökningar
kan använda sig av ett begränsat
urval, om man bara inte är
systematiskt skev i sitt val av varor.
Och om vi ser på valet av undersökningsort
—- jag vill minnas att vi undersökte
förhållandena i Stockholm —
visar den senare, nu framlagda undersökningen
att prisökningarna där var
snabbast, och det borde tyda på att
vårt undersökningsresultat var än mera
anmärkningsvärt än det skulle ha
blivit om vi valt en annan ort.

.lag vidhåller sålunda att vår rapport
i förvånansvärt hög grad stämmer med

den bild som framkommer när man nu
läser exempelvis det pressmeddelande
som SPK har lämnat rörande kostnadsutvecklingen
inom livsmedelsbranschen.
Där konstaterar man i den inledande
sammanfattningen att utvecklingen tyder
på att företagen inom branschen
kommer att få sin bruttovinst höjd under
1970. Om det här hade funnits någon
dramatik av det slag som herr Lindahl
kanske vill göra gällande att det
finns, då hade man väl i inledningen i
stället sagt att det har varit kraftiga tendenser
till en höjning av nettovinsterna.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Burenstam Linder
åberopade SPK:s pressmeddelande,
men hur vore det att i stället gå
till källan? Bakom ett kort pressmeddelande
döljer sig stora utredningar, som
jag hoppas att herr Burenstam Linder
har tagit del av. Presskommunikén omfattar
ett par sidor, men utredningsarbetet
bakom meddelandet upptar flera
volymer. Det materialet har varit tillgängligt,
och herr Burenstam Linder har
därför haft tillfälle att ta del av det.

När herr Burenstam Linder här försvarar
att den undersökning vi nu talar
om gjordes på ett så bräckligt material
som sex varor i hela den marknad vi
rör oss på, så vill jag fråga om herr
Burenstam Linder ett enda ögonblick
kan tänka sig att exempelvis pris- och
kartellnämnden kunde förfara så lättvindigt,
att man gjorde en undersökning
på sådana grunder?

I den motion som väckts från moderat
håll i detta sammanhang står det
att utredningens slutsatser icke har tillbakavisats
av regeringen. Det är riktigt
— och fullt begripligt! Regeringen har
andra saker att syssla med än att bemöta
en hafsigt utförd undersökning,
när regeringen själv har satt i gång
en grundlig utredning i samma ämne.

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr H

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort
genmäle:

Herr talman! Även om regeringen hade
andra uppgifter att syssla med under
valrörelsen kan man möjligen tycka
att en officiell myndighet som SPK
i ännu högre grad skulle haft annat att
syssla med än att försöka motbevisa
de synpunkter som vi framförde i utredningen.
I stället skulle de socialdemokratiska
valorganisationerna ha
tagit initiativet till att bevisa att vår utredning
inte var korrekt.

Sedan sade herr Lindahl att sex varor
är alldeles för litet i en sådan undersökning,
men med statistiska metoder
använder man ett begränsat urval
för att visa ganska komplicerade sammanhang.
Om vi på nytt ser till valrörelsen
anser sig ju opinionsundersökarna
där kunna tillfråga bara ett litet
antal människor och ändå komma
rätt i sin uppfattning om hur valet
kommer att utfalla. Detsamma gäller vid
undersökningar av här ifrågavarande
slag.

Jag vill inte förneka att SPK gjorde
ett bra arbete i sin stora undersökning,
men just därför har man väl anledning
räkna med att det pressmaterial
som iordningställdes fäster uppmärksamheten
på det viktiga och centrala,
dvs. det som undersökningen
verkligen gällde. Men i det officiella
pressmeddelandet från SPK står det i
inledningen, som bör innehålla det viktigaste,
bara talat om att utvecklingen
tyder på att företagen inom branschen
kommer att få sin bruttovinst höjd under
1970. Om man hade konstaterat
starka ökningar i nettovinsterna borde
det väl ha nämnts i inledningen.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! I september tog ganska
många människor intryck av moderata
samlingspartiets undersökning, i vilken
det påstods att handeln inte hade
fått full täckning för de kostnadssteg -

ringar som hade skett. Med anledning
härav kontaktade många personer prisoch
kartellnämnden för att höra efter
om denna hade tagit fullständigt fel när
SPK den 28 augusti framhöll att tecken
tydde på ökade marginaler i förädlingsoch
distributionsleden.

Mot denna bakgrund gjorde pris- och
kartellnämnden en utredning och kom
fram till att moderaternas undersökning
var — ursäkta uttrycket — hafsig.
Man kunde faktiskt ha av moderaterna
begärt att de inte skulle göra sig skyldiga
till sådana enkla förväxlingar som
att blanda ihop procentuell marginal
med öresmarginal. Med de goda förbindelser
som moderaterna har med näringslivet
— de kan ju dessa saker —
hade det varit enkelt att ta kontakt med
t. ex. Grossistförbundet för att undvika
sådana misstag.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag ber att få knyta an
till det meningsutbyte om behovet av
väl dokumenterade fakta och av att gå
direkt till källorna, som just förts mellan
herr Lindahl och herr Burenstam
Linder. Mitt önskemål är att redovisa
vad som verkligen står i bankoutskottets
utlåtande nr 15, daterat den 16
mars i år — ett utlåtande som har åberopats
av herr Hagnell i dennes stora
anförande.

Herr Hagnell gjorde där ett påstående
beträffande en viss böjelse hos oppositionsföreträdare
för tanken på ett
pris- och lönestopp. Detta korrigerades
av herr Burenstam Linder vilket i sin
tur föranledde protester från herr Hagnell.

Det som nyss debatterades lär finnas
redovisat i ett par tjocka tryckta
volymer, som väl inte är så lättillgängliga
just nu. Vad bankoutskottet skrivit
är lätt att konstatera — jag har utlåtandet
i min hand och vågar därför
säga att herr Hagnells beskrivning
knappast var den rätta.

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

Först och främst gällde motionen bara
ett önskemål om en utredning, inte
en rekommendation om införande
av ett pris- och lönestopp. Det bör klart
sägas ifrån. Om motionärernas efterlysande
av en utredning inte gäller ett
rent bestäilningsskrädderi, innebär ju
deras begäran i och för sig inte att de
tar ställning till en viss fråga.

I utskottet avstyrktes motionen av
samtliga ledamöter —- också av huvudmotionären
— efter den behandling
den fått där. Att huvudmotionären avlämnade
en blank reservation för att
få tillfälle att understryka sina synpunkter
i kammaren — det var en förstakammarledamot
—• var kanske inte
så märkligt. Det betydde inte att han
inte solidariserade sig med utskottets
beslut att rekommendera avslag på motionsyrkandet.

Herr Hagnell gjorde vidare ett stort
nummer av det särskilda yttrandet. Läser
man det finner man emellertid —-naturligt nog, eftersom de båda centerpartiledamöterna
också kunnat vara
med om att avstyrka motionen — icke
ett ord av sympati uttalat för pris- och
lönestopp som sådant. Vad man finner
är ett önskemål om en utredning som
skulle redovisa de erfarenheter vilka
tidigare gjorts i vissa främmande länder
av pris- och lönestopp. Detta innebär
— det vågar jag säga med utlåtandet
i min hand — att man måste beteckna
det som ett verkligt konststycke
att i bankoutskottets utlåtande finna
någon som helst sympati för löne- och
prisstopp.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Jag förstår att herr Lindahl
är illa berörd av den utredning
som gjorts inom moderata samlingspartiet.
Men det väsentliga är väl ändå att
herr Lindahl erkänt att de små företagen
inte har kunnat få täckning för
sina kostnader, medan däremot de stora
företagen genom en rationalisering

kunnat få sådan täckning. Jag slår fast
detta, tv det var det väsentliga i vår
utredning. Samtidigt finns det några
stora företag som har genomfört väsentligt
större höjningar än de andra.

Statsrådet har tyvärr gått ut ur kammaren.
Han skulle bevisa att vissa företag
hade fått oskäliga vinster. Han
namngav till yttermera visso ett företag
och sade att det hade stått om saken
i pris- och kartellnämndens utredning.
Jag känner detta företag, och jag
kan bara framhålla att vi har gjort alla
redovisningar för pris- och kartellnämnden.
Vi kommer att redovisa en
väsentligt större vinst än tidigare. Den
är bl. a. orsakad av en betydligt ökad
försäljning, och jag kan erinra om att
konsumtionen av ost i detta land under
det senaste året har stigit med ett halvt
kilo och nu ligger på 9 kilo per capita.
Det är en av de högsta siffrorna för
konsumtion av ost i Europa. Vinsterna
utgörs i stor utsträckning av prisstegringsvinster
på de lager som vi hade
när jordbruksavtalet genomfördes.

Det är möjligt att herr statsrådet bara
läst pris- och kartellnämndens redogörelse
och tror att Riksost är vilket
företag som helst samt att företaget
nu höstar in en stor vinst som skulle
vara oskälig. Jag vill då bara påpeka
att Riksost är ett kooperativt företag,
ägt av jordbrukarna, med uppgift att
lagra ost och försälja ost. Det är Riksost
som försökt verkställa det avtal som
ingåtts mellan staten och jordbrukarna.

Vad man däremot aldrig talar om är
att föregående år, när man enligt avtalet
skulle genomföra en höjning av
gränserna på 15 öre, saknades förutsättningar
för jordbruket att ta ut detta
belopp under 1969. Höjningen kunde
effektueras först den 1 januari 1970.

Det är dessutom inte så som ofta hävdas
i pressen, att det i avtalet skulle
ha slagits fast att prishöjningen skulle
vara 35 öre. Man höjde de gränser som
fanns för jordbrukets priser och mellan

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

68 Nr 44
Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

vilka priserna skulle få fluktuera —
dels beroende på världshandelspriserna,
dels beroende på den marknadsmässiga
utvecklingen inom landet. Den övre
prisgränsen, om vilken riksdagen ju
fattade beslut i våras och som i själva
verket utgjorde ett prisstopp på en vara
— riksdagen tog alltså här ställning
till ett prisstopp — var 7 kronor 81 öre.
Det innebar att det den 1 juli, sedan
prisjusteringen på 35 öre hade skett,
fattades ytterligare 63 öre intill dess
att jordbruket tagit ut de priser som
man förhandlingsmässigt och med riksdagens
godkännande hade rätt att ta
ut.

Vi har sedan begärt att få ytterligare
förstärkningar i fråga om priserna.
Vi hade hemställt att det hela skulle
träda i kraft den 1 september, och alla
minns hur finansministern i TV sade
att han hade ett telegram i fickan som
visade att det skulle företas vissa höjningar.
Och vi har begärt att få höja
ytterligare en gång därför att detta med
hänsyn till marknaden här i landet och
även med hänsyn till världsmarknaden
är riktigt.

Jag är övertygad om, ärade kammarledamöter,
att vi kommer att få genomföra
dessa höjningar men inte via konsumenterna
utan genom att jordbruket
tillgodoförs pengarna på annat sätt.
Med andra ord: höjningarna var berättigade
enligt det jordbruksavtal som
riksdagen hade fattat beslut om.

Vi vet att utvecklingen för jordbruket
har varit mycket dålig. Mjölkproduktionen
har varit den minst lönsamma
och är i dag så låg att det är svårigheter
med försörjningen i fråga om kmjölk
men framför allt i fråga om ost.
Man kan faktiskt säga att det råder
stor ostbrist.

Alla de pengar som finns i Riksost
är böndernas pengar. Och jag kan inte
förstå annat än att herr Feldt hoppade
in i denna debatt för att sätta avtalet
ur spel.

Man kunde acceptera sänkningarna
under 1969, därför att då sade man: Ni
får finna er i det läge vari ni är. Men
när priserna stiger på marknaden får vi
reda på att vi lagt på åtskilliga marginaler.
Det finns inga andra pengar som
gått till jordbruket än de som jordbruket
har förhandlat sig till och som riksdagen
dessutom har godkänt.

Jag ber att få tillbakavisa herr Feldts
påstående att det skulle vara fråga om
en stor vinstutveckling. Det är i själva
verket ingenting annat än att jordbrukarna
kompenseras, dock först i efterhand
— det är ju då vi justerar priserna.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag blev lite förvånad
över den blivande landshövdingen Hagnells
yttrande när han sade: Låt inte
centern krypa undan denna debatt! Vi
har väl inte försökt krypa undan debatten
vare sig när det gällt inflationen
eller prisregleringspropositionen.

Bankoutskottets ordförande kommenterade
det särskilda yttrande vi hade i
maj och han angav klart och tydligt alt
vi inte rekommenderade ett pris- och
lönestopp. Genom den motion från centerpartihåll
som väcktes av enskilda motionärer
belystes denna fråga. Den behandlades
senare i utskottets utlåtande,
men i ett särskilt yttrande i samband
därmed angavs de vådor som en fortlöpande
inflation förde med sig.

När det gäller detta utskottsutlåtande
som vi behandlar i dag har vi i det
särskilda yttrandet endast sagt att riksdagen
bör ha tillfälle att uttala sig om
fortsatt prisreglering efter den 31 mars
1971, innan regleringen förlängs. Några
fler bindande ordvändningar finns inte
i detta utskottsutlåtande.

Jag lyssnade mycket noga på herr
Hagnells hela första anförande. Egentligen
utgjorde detta inte något reellt
ställningstagande. Han ville i någon
mån försvara eller förklara varför re -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Tillämpning av allmänna prisregleringslagen

geringen var i denna knipa i höstas
och då måste tillgripa prisreglering.
Samtidigt staplade han en hel del argument
varför en statlig prisreglering i
längden blev ohållbar. Jag kunde därför
inte få någon kiar uppfattning om herr
Hagnells åsikter i annan mån än att han
var mycket tveksam och att han så att
säga står mitt emellan de olika ståndpunkterna.

Mycket av prisläget utgörs egentligen
av summor som till stor del kommer
på skattsedeln. Om man skall få en fullt
klar bild och för svenska folket och
sig själv redovisa vad ett prisläge är,
kan man aldrig komma ifrån att ta in
den del av priserna som kommer på
skattsedeln.

Vi har ett statligt stöd för det svenska
jordbruket, vi har ett statligt stöd för
varvsindustrin, detta stöd som påverkar
byggandet av oljetankers som i sin
mån påverkar priset på olja, hyror osv.
Vi har också statligt lokaliseringsstöd
till en hel mängd industrier i landet.
Således kan vi väl vara överens om att
en del av kostnaderna för tillverkning
av varor även betalas på skattsedeln.

Jag håller med herr Hagnell i hela
hans resonemang om att hur vi än diskuterar
fram och tillbaka måste ju företagen
ta ut sina kostnader för löner
och annat i priserna, ty det finns ingen
annan som anmäler sig villig att betala
mellanskillnaden. Det var det bästa han
har sagt på länge, och det klargör hela
debatten. Man skall ha uppsikt över
priserna, men man kan inte trolla med
en prisreglering så att man får någonting
för mindre än vad det kostar att
framställa.

Herr Burenstam Linder presenterar
en ny bedömning av vår ekonomiska
politik när han säger: »Vi har inte importerat
inflation, utan vi exporterar
inflation.» Jag vågar inte yttra mig om
den bedömningen, men nog verkar den
chockerande.

Statsrådet Feldt säger att många före -

tag har höjt sin omsättning och därmed
också ökat sin marginal och sina
vinster. Det gäller inte generellt. Många
företag kan öka sin omsättning utan att
därför få en bättre ekonomi. Det kan
finnas många omständigheter som inverkar
på den.

Statsrådet menade också att åtskilliga
företag har för stora marginaler. Då
kommer man in på det faktum — det
har redan nämnts av någon i debatten
— att antalet företagskonkurser har
ökat. Situationen är oerhört komplicerad.
Det finns företag som går bättre,
medan en stor del av det svenska näringslivet
ser ut att ha svårt att klara
sig i konkurrensen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Meddelande ang. plena torsdagen den 10 och fredagen den 11 december — Ackords -

lag m. m.

tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 160 ja och 27 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Meddelande ang. plena torsdagen den

10 och fredagen den 11 december

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Avsikten är att dagens sammanträde
efter sedvanligt middagsuppehåll skall
fortsätta till dess samtliga på föredragningslistan
upptagna ärenden slutbehandlats.
Morgondagens sammanträde
kommer att avslutas senast omkring kl.
16.00. De ärenden som därvid eventuellt
inte medhinnes upptas till avgörande
vid det plenum som tar sin början
tisdagen den 15 december kl. 10.30.

§ 14

Ackordslag m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till
ackordslag m. m. jämte motion i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! I första lagutskottets utlåtande
nr 65 behandlas Kungl. Maj:ts
proposition nr 136 med förslag till ny

ackordslag. I denna föreslås bl. a. att
den minsta dividenden vid konkurs
skall sänkas från nu gällande 50 procent
till 25 procent.

I en motion i anslutning till propositionen
har jag föreslagit att minsta dividenden
skall bibehållas vid den nuvarande
nivån, 50 procent. Detta har
jag inte vunnit gehör för i utskottet,
och jag har heller inte följt upp min
motion med någon reservation; jag har
endast fogat en blank reservation till
utskottsutlåtandet.

Utskottet och departementschefen
motiverar sänkningen av minsta dividenden
till 25 procent med att förslaget
har framkommit i nordiskt samarbete
och att det är av intresse att nå en nordisk
rättslikhet på detta område. Jag
har förståelse för denna synpunkt och
den är en av anledningarna till att jag
inte har följt upp min motion med en
reservation.

Men vad som verkligen är förvånande
är att man när det gäller propositionen
142 med förslag till förmånsrättslag,
vilken behandlas i första lagutskottets
utlåtande nr 80 som står upptaget
på dagens föredragningslista och
där det också hade varit möjligt att få
överensstämmelse inom Norden genom
att slopa skatteprivilegiet vid konkurser,
så är man inte längre intresserad
av att skapa nordisk rättslikhet, och
detta trots att det övervägande antalet
remissinstanser har förordat nordisk
samstämmighet på detta område. Departementschefen
finner också anledning
att förklara detta, och han skriver
i propositionen nr 142:

»Uppenbarligen kan man ha olika
mening om betydelsen i förevarande
sammanhang av nordisk rättslikhet.
Bland remissinstanserna finns sådana
som anser det mycket angeläget med
enhetliga regler för de nordiska länderna
men också sådana som inte kan
förstå att en enhetlighet på denna

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

punkt skall vara nödvändig.» — Som
jag tidigare sagt har det kraftigt övervägande
antalet remissinstanser tillstyrkt
nordisk samstämmighet på detta
område.

Departementschefen fortsätter:

»I den mån inhemska skäl talar med
tillräcklig styrka för ett bibehållande
av skatteprivilegiet, bör detta därför —
åtminstone i dagens läge — få väga över
önskemålen om nordisk rättslikhet.»

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att påtala denna, som jag uppfattar
det, inkonsekvens som såväl departementschef
som utskott gör sig
skyldiga till. Det är tydligen så att det
nordiska samarbetet tas fram som argument
när det överensstämmer med den
egna målsättningen; i andra fall stoppas
det undan. Jag tycker att det är ett
egendomligt sätt att bedriva det nordiska
samarbetet på —■ det är verkligen
att vända kappan efter vinden.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 15

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 79, rörande dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. m., dels
i anledning av propositionen väckta
motioner, dels ock motioner om bättre
förmånsrätt i konkurs för fordran på
lön.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Förmånsrättslag, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 80, i anledning av Kungl.

Förmånsrättslag, m. m.

Maj :ts proposition med förslag till förmånsrättslag,
m. m., såvitt propositionen
behandlats av första lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 juni 1970 dagtecknad
proposition, nr 142, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att
bl. a. antaga vid propositionen fogat
förslag till förmånsrättslag.

I lagförslaget föreslogs bl. a. att förmånsrätten
för skatter och allmänna
avgifter skulle behållas (13 §).

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna
I: 1275 av herr Annerås m. fl. och
II: 1486 av herr Hovhammar m. fl., vari
hemställdes »att riksdagen med ändring
av proposition nr 142 måtte besluta att
fordran på skatt eller allmän avgift
jämställes med de oprioriterade fordringarna,
samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta härför erforderliga
författningsändringar»,

dels de likalydande motionerna
1: 1276 av herr Lindblad m. fl. och
11:1488 av herr Westberg i Ljusdal
m. fl.,

dels ock motionen II: 1487 av herrar
Magnusson i Borås och Krönmark.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1487 antaga 11 § tredje
stycket i det genom propositionen nr
142 framlagda förslaget till förmånsrättslag; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1275 och 11:1486 antaga
13 § i det under A angivna förslaget;

C. att riksdagen måtte antaga nämnda
förslag i övrigt;

D. att motionerna 1:1276 och 11:1488
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E. att riksdagen måtte antaga övriga

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Förmånsrättslag, m. m.

genom propositionen nr 142 framlagda,
av utskottet behandlade lagförslag.

Reservationer hade avgivits

1. av herr Alexanderson (fp), som
ansett att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1275 och 11:1486 dels
antaga 13 § i det under A angivna förslaget,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att före lagens ikraftträdande
förslag framlades om ändring av paragrafen
i enlighet med vad reservanten
anfört;

2. av herrar Schött och Oskarson
(båda m), vilka ansett att utskottet under
B bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1275 och 11:1486 dels
antaga 13 § i det under A angivna förslaget,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att före lagens ikraftträdande
förslag framlades om upphävande
av paragrafen och därav föranledda
följdändringar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Till förevarande utskottsutlåtande
har herr Schött och jag
fogat en reservation med förslag om att
skatteprivilegiet skall slopas; proposition
nr 142 behandlar bl. a. denna statliga
förmånsrätt.

Efter vad jag förstått finns det en
principiell linje i den nya lagstiftning
varom förslag nu ligger på riksdagens
bord, nämligen att alla fordringar skall
behandlas lika. Vi ansluter oss till den
principen och kan därför inte godta att
staten skall ha förmånsrätt i förhållande
till övriga fordringsägare i samband
med konkurs.

Som jag sade vid behandlingen vid
första lagutskottets utlåtande nr 65 har
också det övervägande antalet remissinstanser
förordat ett slopande av skatteprivilegiet.
Bland dessa återfinns

verkligen många tunga instanser. Låt
mig nämna bara några. Samtliga löntagarorganisationer
ställer sig bakom ett
slopande, en hel rad statliga myndigheter,
flera hovrätter, bankinspektionen,
kommerskollegium, Arbetsgivareföreningen,
bankföreningen, industriförbundet,
ett flertal länsstyrelser m. fl.

Lagberedningen som sysslat med dessa
problem har i ett betänkande som
avgavs förra året — SOU 1969: 5 — förordat
ett avskaffande av skatteprivilegiet
och därvid bl. a. stött sig på de nordiska
kommittéer som har arbetat på
en reformering av konkurslagstiftningen
och som enhälligt förordat ett slopande.
I Danmark har skatteprivilegiet
också slopats, i Norge likaså, och i Finland
är man på god väg att ta samma
steg.

De skäl som departementschefen anger
— utskottet ansluter sig till hans
mening — för att bibehålla statens förmånsrätt
i förhållande till övriga borgenärer
är av ekonomisk och indrivningsteknisk
karaktär. Vad betyder då denna
förmånsrätt ekonomiskt för staten?
I propositionen har departementschefen
redovisat de belopp som staten haft
att bevaka med förmånsrätt i konkurser
under tiden 1965—1967. Dessa har
uppgått till 13,5 miljoner, 14,8 miljoner
respektive 19,2 miljoner angivna år.
Dessa siffror visar enligt min uppfattning
klart och tydligt att de belopp det
rör sig om inte är så stora, att de ekonomiska
skälen kan tillmätas den betydelse
departementschefen och utskottet
vill göra gällande. Observeras i detta
sammanhang bör att de siffror jag
här angivit avser hela det belopp staten
hade att bevaka vid dessa tillfällen.
Det är ju dock så att det som regel blir
en viss utdelning vid en konkurs, och
staten skulle i likhet med övriga fordringsägare
få sin del även om skatteprivilegiet
slopades. Jag vet inte hur
stor den genomsnittliga utdelningsprocenten
är, men låt säga att den är 50
procent. Det skulle innebära att statens

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

förluster skulle uppgå till hälften av de
belopp jag nämnde för de olika åren.

Departementschefen måste också i
propositionen medge att dessa siffror
tyder på att förmånsrätten från ekonomisk
synpunkt är av begränsad betydelse
för statsverket. Men trots detta
har han föreslagit att den skall bibehållas.
För övriga fordringsägare kan
den däremot ha stor ekonomisk betydelse.
Det har ju också under de senaste
åren visat sig att skattefordringarna
och bland dessa särskilt fordringarna
för varuskatt vid konkurser legat på eu
hög nivå och att det har blivit mycket
litet över, många gånger ingenting alls,
för oprioriterade fordringar. Vad som
därutöver är särskilt besvärande för
den enskilde borgenären är att skattefordringarna
har s. k. tyst förmånsrätt,
vilket hindrar borgenären från att skaffa
sig tillförlitliga upplysningar om
företaget.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört — alltså att slopandet av
skatteprivilegiet inte kan tillmätas någon
större betydelse ur ekonomisk synpunkt
för staten men att det för den enskilde
som har att bevaka sina oprioriterade
fordringar kan ha mycket stor
betydelse — ber jag att få yrka bifall till
reservationen 2 i första lagutskottets utlåtande
nr 80.

Herr JADESTIG (s):

Herr talman! Första lagutskottets utlåtande
nr 80 behandlar frågan om en
ny lagstiftning beträffande den ordning
i vilken fordringar skall betalas. De nya
bestämmelserna, som lagts fram i propositionen
nr 142, finns upptagna
främst i en förmånsrättslag, som skall
ersätta de mycket gamla bestämmelser
som nu finns i 17 kap. handelsbalken.

Utskottet har funnit att propositionens
förslag innebär en välbehövlig omarbetning
och förenkling av de nuvarande
reglerna, som också av den jurid;ska
expertisen har betecknats som
mycket invecklade och svåröverskåd -

Förmånsrättslag, m. m.

liga. Utskottet har anslutit sig till den
grundprincip som uppbär propositionens
förslag, nämligen att i konkurrensen
mellan olika fordringsägare i fråga
om de belopp som skall fördelas mellan
borgenärerna alla fordringar skall behandlas
lika, om det inte finns alldeles
speciella skäl att göra åtskillnad dem
emellan. I enlighet med den principen
har i propositionen endast vissa speciella
fordringar, bl. a. lönefordringar,
inteckningsfordringar och utmätningsfordringar,
fått företräde till utdelning.

En omstridd fråga har i det här ärendet
varit, om också det allmännas skattekrav
skall ha sådant företräde — eller
förmånsrätt, soin den juridiska termen
lyder — till konkursboets tillgångar.
Det är också den frågan som har vållat
oenighet inom utskottet. Två reservanter
redovisar en annan uppfattning än
den utskottets majoritet har kommit till.

Som vi hörde av herr Oskarson vill
reservanterna ha bort förmånsrätten
för skattefordringar helt eller — som
i reservationen under punkt 1 — delvis.
Herr Oskarson och övriga reservanter
kan utan tvivel åberopa åtskilliga
skäl som talar för deras ståndpunkt
att det inte finns tillräckligt fog för alt
ge skattekraven någon privilegierad
ställning.

Utskottet har emellertid liksom departementschefen
funnit att man inte
bör ge upp den nuvarande förmånsrätten
för skattekraven. Departementschefen
har i propositionen utförligt redovisat
skälen för den ståndpunkten, och
jag skall inte här ta upp tiden med att
mera ingående redogöra för dem. Liksom
utskottet vill jag emellertid understryka
att förmånsrätten långt ifrån saknar
ekonomisk betydelse för statsverket.
Också starka skäl som hänger samman
med indrivningstekniken och skattemoralen
talar för ett bibehållande av
förmånsrätten. Som jag tror att herr
Sjöholm närmare kommer att lägga ut
texten om finns det också risk för att

ett avskaffande av skatteprivilegiet kom3*—Andra
kammarens protokoll 1970. Nr 44

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Förmånsrättslag, m. m.

mer att medföra ett stigande antal konkurser.
Jag tror vi alla är ense om att
detta inte är en utveckling som vi bör
medverka till.

Av främst dessa skäl har vi i utskottet
funnit att skatteprivilegiet bör
bibehållas. Jag vill understryka att detta
inte innebär att lönefordringar eller
inteckningsfordringar, som vi alla vill
värna om, kommer i något sämre läge,
utan skattefordringarnas förmånsrätt
kommer så att säga att stå längst ner på
listan före de fordringar som är utan
förmånsrätt, t. ex. vanliga leverantörsfordringar
eller skadestånd.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Behandlingen av detta
ärende skall vi väl kunna göra ganska
kort, hoppas jag. Det är eu ovanligt
torftig reservation som herr Oskarson
har talat för, och den är byggd på en
illa genomtänkt motion. Jag tror att motionärerna
har menat väl men handlat
oriktigt. Skulle riksdagen bifalla deras
reservation, skulle nämligen följden bli
den motsatta mot vad de har önskat.

Vad skulle följden bli om reservationen
bifölls? Som det nu är har staten
förmånsrätt för skatter, om de inte är
äldre än två år. Det innebär att indrivning
kan göras på ett hyfsat och humant
sätt, och utmätningsmännen behöver inte
använda några mera brutala metoder.
Om man vet att staten ändå har
förmånsrätt, om någonting skulle hända
inom två år, är det ingen risk att avvakta.
Det innebär att de flesta skatterestantier
avvecklas genom amorteringsplan.
Jag förmodar att det särskilt
är företagare som herr Oskarson tänker
på — de kan då samtidigt avveckla även
privata skulder, och företaget kan överleva,
till fördel för företagaren, de anställda
och hela samhället.

Om reservationen skulle bifallas, skulle
den trygghet som staten nu har försvinna.
Det skulle innebära att utmät -

ningsmännen så snart en skatteskuld
uppkommer vore tvingade att utmäta
omsättningstillgångar, varulager o. s. v.
Man skulle på detta sätt i de flesta fall
slå undan benen på företaget, som måste
läggas ned. Om utmätningsmannen
har gjort en utmätning — vilket skulle
bli regel — måste den enskilde borgenären
för att skydda sig begära företaget
i konkurs inom en månad för att
därigenom omintetgöra denna förmånsrätt.

Om riksdagen skulle följa herr Oskarsons
rekommendation skulle landet helt
enkelt översvämmas av konkursgäldenärer,
och det hoppas jag att herr Oskarson
inte önskar. Jag skulle vilja tillropa
de moderata: Moderation! — det är
nämligen vad som behövs. Här skulle
många råka i konkurs, och jag tror vi
är eniga om att det inträffar tillräckligt
många konkurser redan som det nu är.

Herr Jadestig har väl sagt en del av
vad som behöver sägas. Herr Oskarson
började med att uttala, att alla borde
ha lika rätt. Hela förmånsrättsordningen
är emellertid ett uttryck för att alla
inte skall ha lika rätt, utan att alla fordringar
skall graderas efter angelägenhet.

Påståendet att denna rätt inte betyder
någonting för staten bemötte herr
Jadestig. Den betyder inte så mycket i
pengar, men som det tydligt står både
i propositionen och i utskottsutlåtandet
betyder det kolossalt mycket för indrivningsresultatet
mera indirekt att denna
förmånsrätt finns.

Herr Oskarson talar för övrigt emot
sig själv när han säger att det gäller
små belopp. Då är det väl inte mycket
att bråka om. Det skulle i så fall inte
betyda mycket för de enskilda heller.
Om staten tar in så små belopp, skulle
en ändring av bestämmelserna inte medföra
någon större fördel för de privata
borgenärerna.

Herr Oskarson tog fel när han talade
om tyst förmånsrätt — sannolikt menanade
han tysta fordringar. En del skat -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

tefordringar —■ det gäller källskatt —
publiceras nämligen av kreditupplysningsorgan.
Som det står i propositionen
och utlåtandet kan också varje enskild
borgenär hos utmätningsmannen
inhämta hur en företagare eller annan
person har det ställt i skatteavseende.
Detta är offentliga handlingar, så statens
skattefordringar är inte mer »tysta»
än andra fordringar.

Dessutom är det inte så illa ställt för
de enskilda borgenärerna. Det finns någonting
som heter företagsinteckning.
Man kan alltså göra inteckningar även
i lös egendom, exempelvis i ett företags
anläggningstillgångar. Sådan inteckning
är redan nu prioriterad i konkurs
framför skattefordringar och skall
bli det även enligt det nya förslaget.
Det är alltså mycket väl ställt för enskilda
borgenärer.

Vidare har de enskilda borgenärerna
en möjlighet som staten inte har, nämligen
att vägra leverans. Det är säkert
en mycket bra påtryckningsmetod. Herr
Oskarson talade om Danmark, och i
Danmark har man mycket hårda indrivningsmetoder
som innebär att den
som inte betalar skatt kan få vatten, gas
och elektrisk ström avstängda. Det är en
sorts leveransstopp, men så har vi det
alltså inte alls i Sverige.

Jag tror att herr Oskarson menar väl,
men om man skulle följa hans intentioner
skulle vi göra precis motsatsen
till vad han önskar, och det tycker jag
att vi, bl. a. för herr Oskarsons egen
skull, inte skall göra.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Herr Sjöholm talar här
om statens trygghet och är så angelägen
om den. Det är gott och väl. Men
jag är mera mån om den enskildes
trygghet, och det är den jag försöker slå
vakt om när jag förordar slopande av
statens skatteprivilegier.

Vidare säger herr Sjöholm att det gäl -

Förmånsrättslag, m. m.

ler små belopp. Det är det för staten,
men för den enskilde kan det vara rätt
stora belopp med besvärande konser
kvenser.

Sedan gör herr Sjöholm gällande, att
följderna av ett bifall till reservationen
skulle bli de rakt motsatta mot dem jag
avser. På den punkten är verkligen meningarna
delade. Herr Sjöholm är ju
yrkesman i fråga om konkurser och indrivningar.
Jag måste därför också hålla
mig till yrkesmän som har yttrat sig.
Jag skulle tro att deras ord bör ha samma
tyngd som herr Sjöholms. Låt mig
först nämna att angående följderna säger
uppbördsutredningen, som vi väl
också får tillmäta en viss sakkunskap
följande:

»Utredningen antager, att när man
väntar sig en hårdare indrivning om
privilegiet avskaffas, åsyftas att utmätningsmannen
skulle bli mindre benägna
att medge amortering och snabbare
att tillgripa utmätning eller att de skulle
se sig tvungna att igångsätta ett konkursförfarande
som ej skulle kommit i
fråga om förmånsrätten bevarats.»

Vidare fortsätter utredningen: »Det
förefaller knappast realistiskt att tänka
sig, att utmätningsmannen vid valet
mellan att medge amortering eller att
vidta direkta exekutiva åtgärder kan
göra en så noggrann avvägning att valet
skulle avgöras av det förhållandet att
förmånsrätt föreligger.»

I slutet av samma stycke säger utredningen:
»Förmånsrättens förhandenväro
bör därför kunna sägas sakna betydelse,
när det gäller att avgöra, om den
betalningsskyldige skall få amortera
skatteskulden eller inte.»

Som jag sagt tidigare har det övervägande
antalet remissinstanser förordat
ett slopande av skatteprivilegiet, så
att jag är i verkligt gott sällskap, herr
Sjöholm. Jag skulle vilja nämna några
av dem som är i samma situation som
herr Sjöholm: fogdarna i Värnamo,
Lund, Landskrona, Eslöv, Trelleborg,
Ystad, Malmö och Göteborg, vartill kom -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Förmånsrättslag, m. m.

mer en hel rad länsstyrelser.

Låt mig här citera ett referat av vad
stadsfogden i Göteborg skriver. Han
»finner det vara en betydande orättvisa
att vissa slumpvis utvalda borgenärer
skall bära en förlust, ibland synnerligen
kännbar, som utan svårighet kan bäras
av staten. Den riskutjämning som borttagandet
av privilegiet skulle medföra
är därför enligt stadsfogdens mening
skälig.»

Herr talman! Jag höll på att säga fogde
som fogde, men här har jag en hel
rad på min sida i mitt ställningstagande,
vilka jag betraktar som lika sakkunniga
som herr Sjöholm.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Oskarsons tal om bättre eller sämre
sällskap undrar jag om han inte själv
har kommit i sämre sådant, då han åberopade
stadsfogden i Göteborg. Någon
sådan finns inte. Det måste vara en
vålnad som herr Oskarson har kommit
i lag med. Det var rätt länge sedan man
avskaffade stadsfogdarna.

Vidare säger herr Oskarson att jag är
mera mån om statens trygghet än om
den enskildes. Jag uttryckte det inte så
herr Oskarson. Jag sade att eftersom
staten har en trygghet under dessa två
år kan utmätningsmannen verka på det
sättet, att det blir en trygghet för alla:
för den gäldenär det gäller, för staten
och för enskilda borgenärer. Det är precis
så det ligger till, herr Oskarson. Det
blir alltså en trygghet för alla, och jag
kan inte begripa varför herr Oskarson
är ute för att trasa sönder den tryggheten.

Herr Oskarson talade om en avvägning
som utmätningsmannen inte skulle
kunna göra vid mera extrema åtgärder
och vid medgivande av amortering, men
jag begriper inte heller det resonemanget
och undrar om herr Oskarson själv
gör det. Det är ju alldeles uppenbart att
om en utmätningsman står i valet hur
han skall göra vet han nu, även om han

underlåter att utmäta, att staten kan få
sin rätt. Alternativet är att det inte sker
någon utmätning, och blir det då konkurs
förlorar staten kanske hela fordran
— om ingen förmånsrätt finns. Nog
måste detta i mycket hög grad påverka
utmätningsmannens bedömning. Det
är helt avgörande för hur han skall
ställa sig. Herr Oskarson behöver inte
ett ögonblick betvivla att det skulle bli
eu kraftig ökning av antalet konkurser,
om förmånsrätten för skatter avskaffades,
och detta framhålles på många
ställen i propositionen och även i utskottsutlåtandet.

Herr Oskarson åberopade några kronofogdemyndigheter
för vilket det gemensamma
är att de är mycket små. Det
gällde bl.a. Eslöv, Ystad och Trelleborg.
De är som en liten del av de stora kronofogdemyndigheterna
som alla har utta''at
sig för att man skall bibehålla förmånsrätten.
Det är också symtomatiskt
att sammanslutningen av kronofogdar,
alltså Föreningen Sveriges kronofogdar,
mycket starkt uttalat sig för ett bibehållande
liksom även exekutionsväsendets
organisationsnämnd. Det är typiskt
att det är just dessa myndigheter som
är mest insatta och som kan detta inifrån,
och den här frågan är verkligen
inte så lätt, herr Oskarson. Jag tror det
är ganska svårt för en helt utomstående
att sätta sig in i hur det fungerar. Om
det då visar sig att alla de som verkligen
sysslar med saken och har stor
praktisk erfarenhet av problemen —
det har man inte inom de mycket små
myndigheterna där det inte förekommer
många konkurser o. d. och där det
är en helt annan och naturligtvis mindre
frekvens beträffande ärendena än i
en stor myndighet — är på samma linje
borde detta kunna övertyga även herr
Oskarson om att det ändå ligger någonting
i deras ståndpunkt.

Det skulle alltså bli en brutalisering
av indrivningsväsendet, och jag förslår
inte varför herr Oskarson är en så varm
förespråkare för det. Är det inte bättre

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

om det är hyggliga villkor så att resultatet
också blir bättre för alla parter?
Det har inte riktigt framgått vad det är
som driver reservanterna och det framgår
inte heller av reservationen. Är det
en allmän aversion mot skattesystemet?

Nu har jag bara framhållit att det
rent praktiskt ger en motsatt effekt
mot den reservanterna avser, men jag
skulle kunna tala för ett bibehållande
av förmånsrätten även från rent sakliga,
t. o. m. på sitt sätt idelogiska, synpunkter.

Enligt min mening är det helt riktigt
att staten skall ha en förmånsrätt för
sina fordringar. Det är staten som upprätthåller
rättsväsendet och avlönar de
funktionärer som sysslar med konkurserna
och indrivningen. Jag skulle
nästan vilja betrakta detta som en kostnad
för förfarandet vid konkursen, och
den kostnaden har, som herr Oskarson
måhända vet, bästa förmånsrätt och
skall alltså gå före allting annat. Det är
faktiskt en kostnad för förfarandet, vilken
är nödvändig för att systemet över
huvud taget skall fungera, ty det är ju
med statens medel som det hela bekostas.
Att staten sedan i det enskilda
konkursfallet vill ha tillbaka dessa pengar
finner jag vara fullt konsekvent och
mycket lätt att motivera.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Herr Sjöholm frågade
vad som egentligen ligger bakom min
ståndpunkt, men det kan jag inte begripa
att han inte förstått. Det gäller
helt enkelt att slå vakt om den enskilde
som råkar i dessa besvärliga situationer.
Vid konkurs måste det göras
förluster, och då är det enligt min uppfattning
rimligt att alla som har fordringar
får samma förmånsrätt, så att
statens fordringar alltså jämställs med
andra, oprioriterade fordringar. Jag anser
inte att staten skall inta en särställning
därvidlag på de övrigas bekostnad.
Så enkel är min argumentering,
herr Sjöholm.

Förmånsrättslag, m. m.

Sedan är det riktigt att man inte längre
har någon stadsfogde i Göteborg,
men myndigheten som sådan finns ju
kvar, och det är den som har yttrat
sig, herr Sjöholm. Jag tycker inte att
dess yttrande skall nedvärderas på
grund av ändrad benämning.

Sedan frågade herr Sjöholm vad jag
hade fått det ifrån att indrivningsmyndigheten
skulle förfara på det sätt som
jag talade om tidigare. Det var ett rent
citat från en kronofogdemyndighet, herr.
Sjöholm. Nu vet jag att herr Sjöholm
är yrkesman på detta område, men jag
anser att den ene yrkesmannens utsago
skall väga lika tungt som den andres.

Vidare finns det runt om i vårt land
en mängd kronofogdar, som herr Sjöholm
tycks betrakta som små och obetydliga
myndigheter. Jag förmodar att
det var dem som jag räknade upp när
jag bl. a. talade om Eslöv. Men är det
verkligen så att myndigheterna därför
att de finns på mindre platser har sämre
begrepp om dessa frågor än herr
Sjöholm? Eller är det så att herr Sjöholm
känner behov av att ta dem under
sina vingars skugga och undervisa
dem i vissa saker? Jag vet inte hur
herr Sjöholm gör sin gradering mellan
»små» och »stora» kronofogdar, varvid
herr Sjöholm tydligen själv hör till
de senare.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Man kan dra gränsen
mellan små och stora kronofogdemyndigheter
■— det är myndigheterna det
här gäller — med hänsyn till den ståndpunkt
de intagit i denna fråga. Jag vet
nämligen hur det ofta går till när dessa
myndigheter skall avge ett remissyttrande.
I många fall skriver de små
kronofogdemyndigheterna bara att det
inte finns någonting att invända. Förslaget
är väl underbyggt och det skall
säkerligen leda till ett utmärkt resultat.
Det är det enklaste sättet att skriva,
herr Oskarson, och sedan är man
av med ärendet. Hos de stora krono -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Förmånsrättslag, m. m.

fogdemyndigheterna har man däremot
ingående kännedom om dessa ärenden,
som där har helt annan frekvens.
Man har därför trängt in i problemen
och kan bedöma hur resultatet av förslaget
skulle bli.

Vid konkurser blir det alltid förluster,
sade herr Oskarson. Ja, men varför
vill då herr Oskarson förespråka ett
system som skulle leda till många fler
konkurser? Det är nämligen precis vad
herr Oskarson gör. Han vill inte ens
att staten skall ha förmånsrätt när det
gäller sådana fordringar som källskatt
och varuskatt, alltså då en enskild arbetsgivare
eller handlare fått medel i
sin hand för att redovisa till statsverket
men underlåtit att göra detta. Det
är ju snudd på förskingring; man har
bara inte kallat det så. Men inte ens
de pengarna vill herr Oskarson som sagt
att staten skall ha förmånsrätt till.

Det har avgivits en folkpartireservation
som i det fallet är förnuftigare —
som sig bör — än moderaternas. Folkpartireservanten
vill göra skillnad, och
det ligger något vettigt i det. Det vore
upprörande om staten inte skulle ha
förmånsrätt ens till de pengar som arbetsgivare
innehållit och i strid mot
lagen icke redovisat. Herr Oskarson
måste väl ändå ha svårt att motivera
att staten inte skulle ha förmånsrätt till
de pengarna.

Jag undrar om herr Oskarson i propositionen,
utskottsutlåtande! eller remissyttrandena
kan hitta någonting som
tyder på att det skulle vara till förmån
för de enskilda om man gick på herr
Oskarsons linje. Däremot skulle det
kunna bli sämre för staten när det
gäller dess fordringar. Det står faktiskt
ingenstans talat om en påtaglig förbättring
för enskilda människor, och det
kan heller inte bli någon sådan. Men
det borde väl ändå ha varit inspirationen
till herr Oskarsons agerande här.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Det är just i frågan huruvida
ett upphävande av statens skat -

teprivilegium skulle medföra många
fler konkurser som meningarna går
isär. Herr Sjöholm anser att så skulle
bli fallet, men det gör inte huvuddelen
av remissinstanserna.

Herr Sjöholm berörde reservationen
1 av herr Alexanderson. Jag vet inte
om herr Sjöholm yrkade bifall till den
— i så fall skulle våra linjer inte ligga
så långt från varandra.

Herr Sjöholm menade vidare att det
bara är de stora kronofogdemyndigheterna,
som har erfarenhet i dessa frågor,
vilka verkligen yttrar sig i detta
sammanhang. De små kronofogdemyndigheterna
skulle —- åtminstone i de
flesta fall — nöja sig med ett kortfattat
tillstyrkande. Något som jag tycker
är ganska märkligt är emellertid
att den »stora» kronofogdemyndighet,
som herr Sjöholm företräder, inte ens
lyckats få med sig sin egen länsstyrelse
på sin linje.

Med anledning av att herr Sjöholm
ifrågasätter, om det verkligen skulle
bli sämre för de enskilda fordringsägarna,
om man bibehåller statens skatteprivilegium,
så vill jag hänvisa till följande
uttalande i remissyttrandet från
Sveriges hantverks- och industriorganisation:
»Konkurser kan medföra betydande
ekonomiska svårigheter för leverantörer
och andra kreditorer. Vid
några tillfällen under senare år har
uppstått en kedjereaktion, så att flera
småföretag efter varandra tvingats gå
i konkurs. Avskaffandet av skatteprivilegiet
kan medföra en icke oväsentlig
förbättring av ställningen för dem som
nu är oprioriterade.»

Jag har därmed bemött herr Sjöholms
argumentering även på denna punkt.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det torde nu vara dags
att avsluta denna debatt.

Herr Oskarson missuppfattade mig
nog avsiktligt när han frågade om jag
hade yrkat bifall till reservationen 1.
Jag framhöll bara reservationen 1 såsom
bättre än reservationen 2. Man kan

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

ju även gradera bristen på insikt, herr
Oskarson, och det var det jag gjorde.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Oskarson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herrar Schött och
Oskarson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Oskarson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 24 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C—E

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Jordabalk, m. m.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Tredje lagutskottets utlåtanden nr 80,
81 och 82 kommer att föredragas och
debatteras i ett sammanhang och yrkanden
beträffande samtliga dessa utlåtanden
framställes under den gemensamma
överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang
tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till jordabalk
jämte motioner in. m.,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om införande
av nya jordabalken, m. m.
jämte motioner, samt

nr 82, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till jordabalk,
dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förmånsrättslag, m. m.,
dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i lagen
(1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom, m. m., dels ock Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i jordabalken, in. m. jämte
motioner.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 80

Genom en den 20 mars 1970 daterad
proposition, nr 20, som hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Majd under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till jordabalk.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att jordabalken
i 1734 års lag ersätts med en ny
jordabalk.

Den föreslagna balken är uppdelad i
två avdelningar, varav den första innehåller
bestämmelser om rättsförhållanden
rörande fast egendom (1—18 kap.)

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

och den andra regler för inskrivningsväsendet
(19—23 kap.). Förslaget bygger
i väsentliga delar på redan gällande
rätt, sådan denna kommit till uttryck i
ett flertal skilda lagar och i rättspraxis.
Betydande nyskapelser föreslås dock
på vissa områden och på andra har väsentliga
omdaningar skett av redan befintliga
rättsinstitut. De viktigare nyheterna
anges i det följande.

I 4 kap. är samlade de betydelsefulla
bestämmelserna om köp, byte och
gåva av fast egendom. Ändrade regler
föreslås beträffande formkravet vid
fastighetsköp. Köp skall ske skriftligen
och både säljare och köpare skall underteckna
köpehandlingen. Det uppställs
inte något krav på bevittning för
att köpet skall bli giltigt. Däremot får
bevittningen stor betydelse, när köparen
skall söka lagfart. Har säljarens underskrift
inte bevittnats, kan lagfart
inte meddelas genast. Vissa särskilt betydelsefulla
köpevillkor, som uppräknas
i lagtexten, måste tas in i köpehandlingen.
Köp får inte hållas svävande
på grund av köpevillkor under längre
tid än två år.

Panträtten i fast egendom, som behandlas
i 6 kap., föreslås få en ny rättslig
konstruktion. Avvikelserna från vad
som gäller nu hänför sig framför allt
till inteckningshandlingens form och
innehåll samt till sättet för upplåtelse
av panträtt. Inteckningshandlingen föreslås
sålunda ersatt av ett av inskrivningsmyndigheten
utfärdat pantbrev,
som inte utgör någon skuldförbindelse.
Skuldförhållandet skall regleras enbart
i omslagsrevers. Panträtten uppkommer
genom att fastighetsägaren lämnar
över pantbrevet till fordringshavaren
som säkerhet för dennes fordran. Förslaget
syftar till förenkling och ökad
rättssäkerhet.

I 8—11 kap. tas upp regler om arrende.
Endast bestämmelserna om jordbruksarrende,
som återfinns dels i det
för arrende gemensamma 8 kap., dels i
9 kap., innebär sakliga nyheter. Lagstadgat
direkt besittningsskydd införs

vid jordbruksarrende i likhet med vad
som tidigare har skett för bostadshyresgäster
och bostadsarrendatorer. Besittningsskyddet
föreslås i princip gälla
hela arrendeområdet, alltså även de
s. k. sidoarrendena. När det gäder andra
jordbruksarrenden än gårdsarrenden
skall dock besittningsskyddet gälla
endast om arrendeavtalet slutits för
längre tid än ett år. Om besittningsskyddet
bryts på grund av atl marken
skall användas för annat ändamål än
jordbruk, kan arrendatorn under vissa
förutsättningar få ersättning för att
han måste lämna arrendestället. Betydelsefulla
nyheter föreslås i fråga om
arrendeställets skick, underhåll, byggnadsskyldighet,
fristående förbättringar
och avräkning. Tvist om rätt till förlängning
av avtalet för jordbruksarrendator,
villkoren för fortsatt arrende eller
om ersättning för vägrad förlängning
föreslås skola prövas av en arrendenämnd,
som består av lagfaren ordförande
och två andra ledamöter. Förfarandet
föreslås bli detsamma som
gäller för de nya statliga hyresnämnderna.
Även kanslimässigt föreslås att
arrendenämnderna samordnas med hyresnämnderna.
Arrendenämndens beslut
skall i regel kunna klandras hos
fastighetsdomstol. Vissa begränsningar
föreslås i rätten att fullfölja talan mot
domstolarnas avgöranden i sådana mål.

Den nya hyreslagen, som trädde i
kraft den 1 januari 1969, föreslås med
vissa smärre ändringar infogad som 12
kap. i jordabalken. Klander av hyresnämndernas
beslut skall dock i fortsättningen
ske vid fastighetsdomstol.

I 18 kap. tas bestämmelser upp om
godtrosförvärv beträffande fastighet eller
rättighet i fastighet. Under vissa
förutsättningar skall den som förvärvat
en fastighet eller fått panträtt eller annan
rättighet upplåten åt sig och därvid
i god tro förlitat sig på överlåtarens
resp. upplåtarens lagfart kunna
göra ett godtrosförvärv, dvs. förvärvarens
rätt får bestå trots att den som
förfogat över fastigheten inte varit dess

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

rätte ägare. Den vars rätt får vika i nu
angivna situationer skall kunna få ersättning
av allmänna medel för sin förlust.
Bestämmelserna, som utgör en
principiell nyhet för svensk rätt, syftar
till att stärka tilltron till fastighetsbokens
innehåll.

Reglerna om inskrivningsväsendet i
19—23 kap. har moderniserats och systematiserats.

I lagförslaget var 9 kap. 14 § så lydande: Kommer

förlängning av arrendeavtal
som omfattar bostad för arrendatorn
ej till stånd på grund av att förhållande
som avses i 8 § första stycket
5 eller 6 föreligger och skall marken
efter avtalets upphörande användas för
ändamål som kan antagas lämna väsentligt
högre avkastning eller som kan
tillgodoses genom expropriation eller
liknande tvångsförvärv, skall jordägaren
till arrendatorn utge ett belopp som
motsvarar den genomsnittliga arrendeavgiften
för ett år under den senaste
arrendeperioden. Uppgår arrendatorns
förlust på grund av att arrendeförhållandet
upphör till högre belopp, skall
jordägaren i stället i skälig omfattning
ersätta förlusten, dock högst med belopp
som motsvarar tre års arrendeavgifter,
beräknade så som nyss angivits.

Första stycket gäller ej, om det av
särskilda skäl är obilligt mot jordägaren
att han ålägges ersättningsskyldighet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:1255
av herr Alexanderson m. fl. samt
II: 1474 av herr Wiklund i Stockholm
och fru Anér, i vilka motioner hemställdes att

riksdagen vid behandlingen av
propositionen i den mån så vore möjligt
vid utskottsbehandlingen måtte beakta
de synpunkter som framfördes i

Jordabalk, m. m.

motionerna, »att vederbörande utskott
utformar erforderlig lagtext där så kan
bli nödvändigt; samt att riksdagen i övrigt
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om skyndsam översyn av 4 kap.
i den nya jordabalken»;

B. de likalydande motionerna I: 1256
av herrar Thorsten Larsson och Olle
Eriksson samt II: 1470 av herr Grebäck
m. fl., i vilka motioner bl. a. hemställdes att

riksdagen vid sin behandling av
propositionen måtte besluta:

1. att 9 kap. 2 § i det stycke som rörde
arrendetiden för kommunala arrenden
omarbetades och utformades i enlighet
med arrendelagsutredningens
förslag;

2. att 9 kap. 10 § gåves en sådan utformning
att det klart framginge att avtalet
måste ha sagts upp för att paragrafen
skulle äga tillämpning;

5. att 9 kap. 26 § gåves i motionerna
angiven lydelse;

C. de likalydande motionerna I: 1257
av herrar Thorsten Larsson och Olle
Eriksson samt II: 1469 av herr Grebäck,
i vilka motioner hemställdes

att riksdagen vid sin behandling av
propositionen måtte besluta att 6 kap.
3 § gåves i motionerna angiven lydelse;

D. de likalydande motionerna I: 1259
av herr Svenungsson och II: 1468 av
herr Eliasson i Moholm, i vilka motioner
bl. a. hemställdes

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till jordabalk
med den ändringen att 9 kap.
2, 10 och 26 §§ erhölle i motionerna angiven
lydelse;

E. motionen I: 1251 av herrar Eskilsson
och Ingvar Andersson;

F. motionen 1:1252 av herrar Eskilsson
och Ingvar Andersson, vari
hemställdes

»att riksdagen måtte besluta att 9
kap. 14 § i förslaget till jordabalk icke
antas»;

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

G. motionen 1:1253 av herr Hjorlli;

H. motionen 1:1258 av herr Skärman; T.

motionen II: 1452 av herr Tobé,
vari hemställdes

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen »måtte beakta de iakttagelser
som föranlett motionen samt att
vederbörande utskott utformar erforderlig
lagtext, där så kan bli erforderligt»
:

J. motionen 11:1464 av herr Lundberg,
vari hemställdes

att riksdagen måtte besluta att avslå
propositionen »samt att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en ny
allsidig och förutsättningslös utredning
om hur och på vad sätt juristutbildningen
bör utformas för alt motsvara
de krav en demokrati måste ställa på
lagstiftning och lagtillämpning för att
likhet inför lag och rätt skall gälla; att
utforma på vad sätt från kronan tagna
mark- och naturvärden skall kunna
återföras till kronan, med beaktande av
att allemansrättigheterna icke inskränkes
genom förstöring genom giftspridning
eller på annat sätt; samt att spekulation
i tomt-, mark-, vatten- och naturvärden
i lag förbjudes»;

K. motionen 11:1471 av herrar Gustavsson
i Alvesta och Elmstedt;

L. motionen 11:1472 av herr Hedin,
vari hemställdes

att riksdagen måtte besluta att införa
bestämmelser i jordbalken »som ger
bostadsarrendator rätt att säga upp avtal
och begära förlängning av avtalet på
förändrade villkor och att därför 10
kap. 5 § ges samma utformning som
9 kap. 8 § i berört avseende»; samt

M. motionen II: 1473 av herr Tobé,
vari hemställdes

»att riksdagen beslutar införa reglerna
i 17 § promulgationslagsförslaget
till jordabalken som ett tredje stycke i
förslaget till jordabalk 1 kap. 4 § eller
göra motsvarande sakändring i jordabalksförslaget».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1464;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1452, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 1 kap. 2 § i det vid propositionen
1970: 20 fogade förslaget till jordabalk,
antaga förslaget i nämnda del;

G. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1452, såvitt avsåge fråga
om hänvisning till fastighetsbildningslagen
i 1 kap. i förslaget till jordabalk,
och motionen II: 1473 antaga 1 kap. 1
samt 3—6 §§ i nämnda förslag;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1452, såvitt däri yrkades
att 3 kap. 3 § tredje stycket i förslaget
till jordabalk skulle utgå, antaga 3 kap.

3 § i förslaget;

E. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1255 och 11:1474, såvitt
avsåge vittneskravet vid köp av fast
egendom, och motionen I: 1258 antaga

4 kap. 1 och 2 § § i förslaget till jordabalk; F.

att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:1255 och II: 1474 i de
delar som ej omfattades av utskottets
hemställan under E antaga 4 kap. 3—
31 §§ i förslaget till jordbaik;

G. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1257 och 11:1469 antaga
6 kap. 3 § i förslaget till jordabalk;

H. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1253, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 8 kap. 7 § i förslaget till jordabalk,
antaga förslaget i nämnda del;

I. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1471, som avsåge utformningen
av 9 kap. i förslaget till jordabalk;

J. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 1, samt motionerna
1:1259 och 11:1468, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 9 kap. 2 § i förslaget till
jordabalk, antaga förslaget i nämnda
del;

K. att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 1256 och II: 1470,
såvitt avsåge yrkandet 2, samt motionerna
I: 1259 och II: 1468, såvitt avsåge

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Jordabalk, m. m.

lindrad lydelse av 9 kap. 10 § i förslå- jande såsom utskottets förslag beteckget
till jordabalk, för sin del antaga föl- nade lydelse av nämnda paragraf:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

9 kap.

10 S

Föreligger tvist om förlängning av
arrendeavtalet eller om villkor för sådan
förlängning, åligger det jordägaren
att skriftligen meddela arrendatorn att
denne, om han icke går med på att flytta,
har att senast två månader efter det
att han fått del av meddelandet hänskjuta
tvisten till arrendenämnden.
Meddelandet skall lämnas i den ordning
som enligt 8 kap. 8 § gäller för
uppsägning. Bestämmelsen i 8 kap. 8 §
tredje stycket tredje punkten gäller
dock ej.

Om jordägaren---------

L. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1252 antaga 9 kap. 14 § i
förslaget till jordabalk;

M. att riksdagen måtte för sin del antaga
av utskottet föreslagen lydelse av
9 kap. 17 § i förslaget till jordabalk;

N. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1251 antaga 9 kap. 18 § i
förslaget till jordabalk;

O. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 3, och motionerna
1: 1259 och II: 1468, såvitt däri yrkades
att 9 kap. 22 § i förslaget till jordabalk
skulle utgå, antaga förslaget i nämnda
del;

Uppsäges arrendeavtal och föreligger
tvist om förlängning av avtalet eller
om-----—dock ej.

av avtalet.;

P. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 4, antaga 9 kap. 23 § i
förslaget till jordabalk;

Q. att riksdagen måtte dels med bifall
till motionerna I: 1256 och II: 1470
samt 1:1259 och 11:1468, samtliga såvitt
avsåge 9 kap. 26 § första stycket i
förslaget till jordabalk, dels med avslag
på motionerna I: 1256 och II: 1470,
såvitt avsåge 9 kap. 26 § fjärde stycket i
förslaget, för sin del antaga följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse
av 9 kap. 26 § i förslaget:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

9 kap.

26 §

Vid synen skall i den mån det är på- Vid synen skall undersökas allt--

kallat med hänsyn till ändamålet med------—av synemännen.

synen undersökas allt som hör till arrendestället,
såsom byggnader, trädgård,
åker och äng, beteshagar, hägnader,
diken, vägar, broar, brunnar och
ledningar. Från synen får dock undantagas
viss del av arrendestället, om

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag)
jordägaren och arrendatorn kommer
överens om i vad mån brist skall tagas
i beräkning och anteckning om överenskommelsen
göras av synemännen.

Kan överenskommelse------

Synemännen får---------

Över allt---------dock

R. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 6, och motionerna
I: 1259 och II: 1468, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 9 kap. 27 § i förslaget
till jordabalk, antaga förslaget i nämnda
del;

S. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 7, och motionerna
1:1259 och 11:1468, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 9 kap. 28 § i förslaget till
jordabalk, antaga förslaget i nämnda
del;

(Utskottets förslag)

bestämma ersättningen.
— eller biträde,
ej.;

T. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna I: 1256 och II: 1470, såvitt
avsåge yrkandet 8, och motionerna
1:1259 och 11:1468, såvitt avsåge
ändrad lydelse av 9 kap. 29 §, antaga
förslaget i nämnda del;

U. att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 1472 för sin del antaga följande
såsom utskottets förslag betecknade
lydelse av 10 kap. 5 § i förslaget
till jordabalk:

(Kungl. Maj:ts förslag)

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet,
har arrendatorn rätt till förlängning
av avtalet, utom när

1. arrenderätten
Om jordägarens

V. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1253, såvitt avsåge ändrad
lydelse av 12 kap. 7 § i förslaget till
jordabalk, antaga förslaget i nämnda
del;

X. att riksdagen måtte för sin del
antaga av utskottet föreslagen lydelse
av 20 kap. 2 § i förslaget till jordabalk;

Y. att riksdagen måtte med avslag
på motionen 11:1452, såvitt avsåge rubriken
till 22 kap. i förslaget till jorda -

(Utskottets förslag)

kap.

* §

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet
eller om arrendatorn uppsagt avtalet
enligt 3 § och i uppsägningen begärt
förlängning av avtalet på ändrade villkor,
har arrendatorn rätt till förlängning
av antalet, utom när

— upplösa arrendeförhållandet.

— sådan förlängning.;

balk, antaga förslaget i nämnda del;

Z. att riksdagen måtte dels med avslag
på motionen II: 1452, såvitt avsåge
uttrycket »relaxation» i 22 kap. 11 § i
förslaget till jordabalk, dels med anledning
av samma motion, såvitt avsåge
ändrad lydelse av tredje stycket i
nämnda paragraf, för sin del antaga
följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse av 22 kap. 11 § i förslaget
:

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Jordabalk, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

22 kap.

11 §

Gemensam inteckning------

Svarar fastigheterna-------

I fastighet, som bildats genom avstyckning
av område vilket förvärvats
av kommun för att ingå i gata eller annan
allmän plats inom sladsplan eller
byggnadsplan, får på begäran av kommunen
relaxation ske utan hinder av
bestämmelserna i första stycket om alt
för relaxation fordras medgivande av
fastighetsägare och rättighetshavare,
om sannolika skäl föreligger för att områdets
värde uppgår till högst två procent
av den odelade fastighetens värde
och relaxationen är väsentligen utan
betydelse för fastighetsägarnas och rättighetsliavarnas
rätt.

Å. att riksdagen måtte för sin del antaga
av utskottet framlagt förslag till
slutbestämmelse att fogas till förslaget
till jordabalk;

Ä. att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till jordabalk icke
kunnat antagas oförändrat — antaga
lagförslaget — utom såvitt avsåge 8
kap. 17 §, 18 § och 26 § andra stycket,
9 kap. 30 § och 35 § andra stycket, 12
kap. 31 §, 35 § och 61 § andra stycket
samt 23 kap. 6 §, vilka bestämmelser
icke behandlades av utskottet i förevarande
ärende — i de delar som ej avsåges
med utskottets hemställan under
B—H och J—Z; samt

Ö. att motionen II: 1452 i vad den ej
kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört och hemställt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

Vid C i utskottets hemställan
I. av herrar Skärman (fp), Ferdinand
Nilsson (ep), Grebäck (ep), Tobé (fp)

pantbrevets innehavare.

--andra fastigheterna.

I fastighet, — — — ingå i allmän
plats---rättighetshavarnas rätt.;

och Josef son i Arrie (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte dels med avslag
på motionen 11:1452, såvitt avsåge fråga
om hänvisning till fastighetsbildningslagen
i 1 kap. i förslaget till jordabalk,
antaga 1 kap. 1, 3 och 6 §§ i det
genom propositionen framlagda förslaget,
varvid 6 § skulle betecknas som
7 §, dels med anledning av motionen
II: 1473 för sin del antaga av reservanterna
föreslagen lydelse av 1 kap. 4—
6 §§ i förslaget till jordbalk, innebärande
att bestämmelserna i 17 § i det genom
propositionen 1970:145 — behandlad
i tredje lagutskottets utlåtande
nr 81 — framlagda förs’aget till promulgationslag
om rätta sträckningen av
gräns som tillkommit genom överlåtelse
av jord fördes över till 4 § i förevarande
kapitel och att bestämmelserna i
18 § i nyssnämnda förslag om gränshävd
toges upp som en ny paragraf närmast
efter 4 §;

Vid E i utskottets hemställan

II. av herr Ernulf (fp), utan angivet
yrkande;

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

Vid F i utskottets hemställan

III. av herrar Ebbe Ohlsson (m),
Ernulf (fp), Skärman (fp), Tobé (fp)
och Hedin (m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

dels att motionerna 1:1255 och
II: 1474, såvitt avsåge fråga om verkan
av att oriktig uppgift om köpeskillingen
lämnades i köpehandling, måtte få anses
besvarade med vad reservanterna
anfört, dels att riksdagen måtte med
avslag på samma motioner i de delar
som icke omfattades av utskottets hemställan
under E och som icke nämnts
i utlåtandet antaga 4 kap. 3—31 §§ i
förslaget till jordabalk; och innebar reservanternas
hemställan att de icke
kunde ansluta sig till departementschefens
uttalande om verkan av att i köpehandlingen
oriktig uppgift lämnades om
köpeskillingens storlek utan i stället
förordade, att det överlämnades åt
rättstillämpningen att med utgångspunkt
i nuvarande praxis lösa frågan
om verkan av en sådan oriktig uppgift;

Vid G i utskottets hemställan

IV. av herrar Ferdinand Nilsson,

Grebåck och Josefson i Arrie (samtliga
ep), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna I: 1257 och II: 1469 för sin
del antaga av reservanterna förslagen
lydelse av 6 kap. 3 § i förslaget till
jordabalk, innebärande viss begränsning
i företrädesrätten till betalning för
fordran som är förenad med panträtt i
fastighet;

Vid J i utskottets hemställan

V. av herrar Ebbe Ohlsson (in),
Ernulf (fp), Ferdinand Nilsson (ep),
Grebäclc (ep), Tobé (fp), Hedin (m)
och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1256 och 11:1470, såvitt
avsåge yrkandet 1, samt motionerna
1:1259 och 11:1468, såvitt avsåge
ändrad lydelse av 9 kap. 2 § i förslaget
till jordabalk, för sin del antaga följande
såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse av nyssnämnda paragraf:

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Reservanternas förslag)

9 kap.

2 §

Avtal om-----— — — — fem

Omfattar arrende för viss tid bostad
för arrendatorn, skall arrendetiden utgöra
minst fem år eller, om jordägaren
är kommun, minst ett år. Har avtal träffats
för kortare tid, gäller det för den
nu angivna minsta tiden. Om arrendenämnden
godkänt avtalet i denna del,
gäller det dock för den överenskomna
tiden.

Förbehåll om — -------—-

år.

Omfattar arrende-------är

kommun och arrendestället till större
delen ligger inom fastställd stadsplan

eller bgggnadsplan, minst ett---—

överenskomna tiden.

av arrendenämnden.

Vid L i utskottets hemställan

VI. av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin
(båda m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av

motionen 1:1252 dels, med avslag på
propositionen i motsvarande del, icke
antaga 9 kap. 14 § i förslaget till jordabalk,
dels antaga av reservanterna föreslagen
lydelse av 9 kap. 13 och 14 §§ i

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

8 T

nämnda lagförslag samt — med de
jämkningar som föranleddes av vad reservanterna
anfört — 8 kap. 28, 30, 31
och 33 §§ samt 10 kap. 6 § i förslaget;

Särskilt yttrande

av herr Skärman (fp) beträffande
formkravet vid fastighetsköp.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 81

Genom en den 29 juni 1970 dagtecknad
proposition, nr 145, som hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenaen och lagrådets
protokoll föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade lagförslag,
avseende övergångs- och följdlagstiftning
till den nya jordabalken.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Den nya jordabalken (prop. 1970: 20)
föreslås genom särskild promulgationslag
träda i kraft den 1 januari 1972.
Vidare föreslås att bl. a. jordabalken i
1734 års lag och de lagar som kommit
att träda i stället för den äldre balken
upphävs. Till grund för promulgationslagen
ligger de allmänna övergångsprinciperna
att den materiella regleringen
i ny lag normalt äger giltighet
endast i fråga om sådana rättsförhållanden
som uppkommit efter den nya
lagens ikraftträdande, medan däremot
på det processuella området de nya bestämmelserna
blir tillämpliga på förfaranden
som äger rum efter ikraftträdandet
även om förfarandet rör äldre
förhållanden. Från dessa grundsatser
görs vissa rätt betydelsefulla undantag.
Övergångsbestämmelserna till den nya
jordabalken är därför förhållandevis
omfattande.

Utöver promulgationslagen framläggs
förslag till nya lagar, som avses träda
i kraft samtidigt med den nya jordabalken.
För att förhindra uppkomsten
av irreguljär fastighetsbildning på

Jordabalk, m. m.

grund av vissa associationsrättsliga förvärv
föreslås sålunda i en särskild lag
bestämmelser som kan sägas utgöra ett
komplement till reglerna i 4 kap. jordabalken
om köp av del av fastighet. I eu
annan ny lag föreslås bestämmelser om
preldusion i vissa fall av inteckningar i
fastigheter, som avsöndrats eller avstyckats
från samfälld mark före den
nya balkens ikraftträdande. Lagen skall
ses mot bakgrund av det förbud mot
inteckning i andel av fastighet, som föreslås
gälla enligt 22 kap. 2 § andra
stycket jordabalken. Vidare framläggs
förslag till en särskild lag, i vilken arrende-
och hyresnämndernas verksamhet
regleras. Lagen knyter nära an till
den nuvarande lagen om hyresnämnder
och ersätter denna.

Flertalet förslag som läggs fram i
propositionen avser ändringar i gällande
författningar. Åtskilliga av dessa
ändringar hänger samman med alt
panträtten i fast egendom getts eu ny
juridisk konstruktion i jordabalken.
Också i övrigt är de föreslagna ändringarna
väsentligen av rent lagteknisk natur.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:12(57
av herr Nils-Eric Gustafsson samt
It: 1476 av herrar Grebäck och Joscfson
i Arrie, i vilka motioner hemställdes att

riksdagen vid behandlingen av
propositionen måtte besluta att 3 § lagen
om arrendenämnder och hyresnämnder
gåves i motionerna föreslagen
lydelse;

B. motionen I: 1266 av herr Skärman,
vari bl. a. hemställdes

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen måtte i fråga om förslaget
till lag om införande av nya jordabalken
besluta

1. att rätta den uppenbara felskrivningen
i 16 § första stycket av »inom

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

tio år före balkens ikraftträdande» till
»inom tio år efter balkens ikraftträdande»; -

3. att 17 och 18 §§ överflyttades till
J kap. jordabalken;

samt att vederbörande utskott utformade
erforderliga ändringar av lagtexten; C.

motionen 11:1494 av herr Lundberg,
vari hemställdes

att riksdagen måtte besluta avslå propositionen;
samt

1). motionen 11:1495 av herr Tobé,
vari bl. a. hemställdes

att riksdagen måtte besluta att 17 §
förslaget till lag om införande av nya
jordabalken skulle utgå.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1494;

B. att riksdagen måtte dels med bifall
till motionen I: 1266, såvitt avsåge
yrkandet 1, dels med avslag på samma

motion, såvitt avsåge yrkandet 2, för
sin del antaga av utskottet föreslagen
lydelse av 16 § i förslaget till lag om
införande av nya jordabalken;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1266, såvitt avsåge yrkandet
3, och motionen II: 1495, såvitt däri
yrkades att 17 § i förslaget till lag om
införande av nya jordabalken skulle
utgå, och med förklaring tillika, att
nämnda lagförslag icke kunnat antagas
oförändrat, antaga förslaget i de delar
som ej omfattades av utskottets hemställan
under B;

D. att motionen 11:1495 i de delar
som ej omfattades av utskottets hemställan
under C icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1267 och 11:1476 för
sin del antaga följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse av 3 § i förslaget
till lag om arrendenämnder och
hyresnämnder:

(Kungt. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

3 §

För varje---------andra ledamöter.

Innan annan ledamot än ordförande
förordnas, skall sådan riksorganisation
av jordägare eller arrendatorer som
med hänsyn till medlemsantal, verksamhet
och övriga omständigheter kan
anses väl företräda den intressegrupp
som det är fråga om beredas tillfälle
att avge förslag.

Till tjänstgöring---------finner lämpligast.;

F. att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om arrendenämnder
och hyresnämnder icke
kunnat antagas oförändrat — antaga
nämnda förslag i de delar som ej omfattades
av utskottets hemställan under
E;

G. att riksdagen måtte antaga övriga
i propositionen framlagda lagförslag;
samt

H. att riksdagen måtte för sin del an -

taga av utskottet framlagt förslag till lag
om ändring i miljöskyddslagen (1969:
387).

Reservationer hade avgivits

Vid C i utskottets hemställan

I. (under förutsättning att reservationen
vid C i utskottets hemställan i
utlåtande 1970: 80 vunne bifall)

av herrar Skärman (fp), Ferdinand

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Nilsson (ep), Grebäck (ep), Tobé (fp)
och Josef son i Arrie (ep), vilka ansell
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte dels med förklaring
att förslaget till lag om införande
av nya jordabalken icke kunnat antagas
oförändrat, dels med anledning av
motionen 1:1266, såvitt avsåge yrkandet
3, och motionen II: 1495, såvitt däri
yrkades att 17 § i nämnda lagförslag
skulle utgå, dels med avslag på propositionen,
såvitt avsåge 17 och 18 §§ i
förslaget, antaga 1—15 §§ och 19—62 §§
i förslaget med beteckningarna 1—
60 §§ och med de ändringar av förekommande
hänvisningar som vore påkallade
av omnumreringen;

II. (under förutsättning att reservationen
vid L i utskottets hemställan i
utlåtande 1970:80 vunne bifall)

av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin
(båda m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1266, såvitt avsåge yrkandet
3, och motionen II: 1495, såvitt däri
yrkades att 17 § i förslaget till lag om
införande av jordabalken skulle utgå,
och med förklaring tillika, att nämnda
lagförslag icke kunnat antagas oförändrat
dels antaga 1—15, 17—39 och 42—
62 §§ i nämnda förslag, dels antaga av
reservanterna föreslagen lydelse av 40
och 41 §§ i förslaget;

Vid F i utskottets hemställan

III. (under förutsättning att reservationen
vid L i utskottets hemställan i utlåtande
1970:80 vunne bifall)

av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin
(båda m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om arrendenämnder
och hyresnämnder icke kunnat
antagas oförändrat — dels antaga
2, 4—13 och 15—27 §§ i nämnda förslag
jämte föreslagna övergångsbestämmelser,
dels, med avslag på propositionen
i motsvarande del, icke antaga 28 §

Jordabalk, m. m.

i förslaget, dels antaga av reservanterna
föreslagen lydelse av 1 och 14 §§ i
förevarande förslag;

Vid G i utskottets hemställan

IV. (under förutsättning att reservationen
vid L i utskottets hemställan
i utlåtande 1970:80 vunne bifall)

av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin
(båda m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte antaga dels av reservanterna
föreslagen lydelse av 5 §
i förslaget till ändring i lagen (1957:
390) om fiskearrenden, dels ■—- med
förklaring att nämnda lagförslag icke
kunnat oförändrat antagas — förslaget
i övriga delar, dels övriga i propositionen
framlagda förslag som ej omfattades
av utskottets hemställan under
B—G och E—F.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 82

Genom propositionerna nr 20 — redovisad
under tredje lagutskottets utlåtande
nr 80 — nr 142, nr 146 och nr
158 hade Kungl. Maj :t under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll
föreslagit riksdagen att antaga i
nu förevarande utlåtande angivna lagförslag.

Utskottet hade i samband med propositionerna
behandlat de i anledning
av propositionen nr 146 väckta motionerna
I: 1282 av herrar Alexanderson
och Skärman samt 11:1496 av herr
Wiklund i Stockholm och fru Anér.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen 1970:142 framlagda
förslaget till lag om retentionsrätt för
fordran hos hotellgäst;

B. att riksdagen måtte med avslag på
propositionen 1970:20, såvitt avsåge 8
kap. 17 § och 18 § första stycket, 9 kap.
30 § första stycket och 12 kap. 31 § i
förslaget till jordabalk, antaga, med an -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

ledning av propositionerna 1970: 20 och
1970:142, 8 kap. 17 och 18 §§, 9 kap.
30 § och 12 kap. 31 § jordabalksförslaget
i av utskottet föreslagen lydelse;

C. att riksdagen måtte med avslag på
propositionen 1970:20, såvitt avsåge 8
kap. 26 § andra stycket och 12 kap. 61 §
andra stycket i förslaget till jordabalk,
antaga det i propositionen 1970: 142
framlagda förslaget att jordabalken icke
skulle upptaga någon motsvarighet till
nämnda bestämmelser;

D. att riksdagen måtte med avslag på
propositionen 1970:20, såvitt avsåge 9
kap. 35 § andra stycket i förslaget till
jordabalk, för sin del besluta att jordabalken
icke skulle upptaga någon motsvarighet
till nämnda bestämmelse;

E. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna I: 1282 och II: 1496 dels
antaga det genom propositionen 1970:
146 framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, dels — tillika
med avslag på propositionen
1970:20, såvitt avsåge 12 kap. 35 §
första stycket i förslaget till jordabalk
— antaga, med anledning av propositionerna
1970: 20 och 1970: 146, 12 kap.
35 § jordabalksförslaget i av utskottet
föreslagen lydelse; samt

F. att riksdagen måtte med anledning
av propositionerna 1970:20 och
1970: 158 antaga 23 kap. 6 § i förslaget
till jordabalk i av utskottet föreslagen
lydelse.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herr Ernalf (fp) med anledning av
propositionen 1970:146.

Yad utskottet hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det förslag till ny jordabalk
som i dag ligger på riksdagens
bord är slutresultatet av ett lagstiftningsarbete
som har pågått under lång
tid. Redan i början av 1800-talet ansågs
tiden vara mogen för att ersätta

jordabalken i 1734 års lag med en ny.
Ända sedan dess har arbetet i detta
syfte pågått, men inte förrän nu står
tanken inför sitt förverkligande.

Det arbete som i tidigare skeden har
lagts ned på jordabalksrevisionen har
ingalunda varit resultatlöst. Under
årens lopp har många partiella reformer
av större eller mindre räckvidd
företagits. 1875 genomfördes den ännu
gällande lagstiftningen om lagfart och
inteckning. 1907 fick vi nya lagar om
nyttjanderätt och servitut. 1912 gjordes
viktiga ändringar på panträttsområdet.
En genomgripande reform av inskrivningsväsendet
ägde rum 1932. Reglerna
om hyra och arrende ändrades i
väsentliga avseenden 1939 och 1943,
och 1953 reformerades tomträttsinstitutet.
Dessa och andra partiella reformer
har lett till att vad som nu finns
kvar av jordabalken i 1734 års lag inte
är mer än ett fåtal paragrafer. Den nya
balken innebär till stora delar en samlad
kodifikation av regler som redan
gäller enligt olika lagar eller som har
utbildats i rättspraxis. Men förslaget innehåller
också viktiga sakliga nyheter.
1968 års reformer av lagstiftningen om
hyra samt bostads- och anläggningsarrende
följs nu av en motsvarande reform
i fråga om jordbruksarrende. Denna
innebär bl. a. att jordbruksarrendator
tillförsäkras lagstadgat direkt besittningsskydd.
De centrala frågorna om
fastighetsköpet regleras utförligt. De för
fastighetskrediten grundläggande reglerna
om panträtten får en ny rättslig
konstruktion. Skyddet för den som i
god tro har förvärvat rätt till fast egendom
förstärks, och staten ikläder sig
ett ekonomiskt ansvar mot den som lider
förlust till följd av att annan gör
ett godtrosförvärv.

Med tillfredsställelse har jag noterat
att tredje lagutskottet vid sin omsorgsfulla
granskning av det mycket omfattande
lagverket inte har funnit anledning
till anmärkningar mer än på några
få punkter.

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

Den nya jordabalken föreslås träda
i kraft den 1 januari 1972. Tidigare i
år har riksdagen beslutat om en ny fastighetsbildningslag
som är avsedd att
träda i kraft samma dag. Tillsammans
innebär dessa båda stora lagverk en
tidsenlig rättslig reglering på ett område
som är av central betydelse i det
moderna samhället.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Redan i den gamla
Upplandslagen av 1296 konstaterades
•det att ingen mänsklig lag i längden kan
följa med livets skiften. Det kommer en
tid med nya former, främmande och
oförutsedda för de tider då lagen blev
till, och då är lagen för gammal eller
som det heter i konungens stadfästelsebrev
till Upplandslagen att man finner
mycket i de gamla lagar med få ord
sagt och ej så klara som saken tarvar,
varför i sådana fall förändringar måste
göras så att en del blir avskaffat och
en del blir klarare uttryckt och en del
måste alldeles nyskapas. Dock borde icke
utan skäl en gammal lag omskiftas
och inte mot skäl och rätt nyskiftas.

Innebörden i dessa kloka ord torde
än i dag ha full giltighet. Om riksdagen
med anledning av propositionerna
nr 20, 142, 145, 146 och 158 beslutar enligt
regeringens förslag att upphäva
jordabalken i 1734 års lag och ersätta
den med eu ny jordabalk, sätts därmed
punkt för ett långt skede i den svenska
rättshistorien.

Tiden har sedan länge varit mogen
för en reform. Undan för undan har alltsedan
lagens tillkomst den ena delen
efter den andra brutits ur balken och
ersatts med fristående lagar och andra
författningar. Förslaget till jordabalk
innebär en anpassning av den civilrättsliga
fastighetslagstiftningen till vår
tids förhållanden både vad gäller innehåll
och form. Den är uppdelad på två
avdelningar. Den första har rubriken
Rättsförhållanden rörande fast egen -

Jordabalk, m. m.

dom och den andra Inskrivningsväsen det.

Första avdelningen börjar med ett
kapitel om fastigheten och dess gränser.
Nästa kapitel fortsätter med bestämmelser
om vad som hör till fastigheten.
Detta överensstämmer praktiskt
taget med nuvarande lagbestämmelser
om vad som räknas som fast egendom.

I 3 kap. regleras rättsförhållandena
mellan grannar. I 4 kap., som är ett av
de mest betydelsefulla i balken och bär
rubriken Köp, byte och gåva, återfinns
bestämmelser om fastighetsöverlåtelsens
form och innebörd. Verkan av att
klandertalan bifalls behandlas i 5 kap.
I 6 kap. kommer de på ett nytt sätt konstruerade
bestämmelserna om panträtt
i fast egendom, som helt skiljer sig
från bestämmelserna i gällande rätt. Om
detta innebär en förbättring får väl
framtiden utvisa. Åtminstone förefaller
det mig som om konsekvenserna av
denna nya konstruktion vore mycket
svåra att överblicka, inte minst med
hänsyn till att förslaget om ny lagstiftning
om exekution i fast egendom inte
föreligger i slutligt skick.

I 7—15 kap. behandlas övriga begränsade
sakrätter i fast egendom med
panträtt, såsom arrende, hyra och tomträtt,
servitut och rätt till elektrisk
kraft. Regler om hävd, om företräde
på grund av inskrivning och om godtrosförvärv
på grund av inskrivning
in. m. behandlas i de återstående kapitlen
i balkens första avdelning.

I den andra avdelningen av jordabalken
avhandlas inskrivningsväsendet.
De inledande kapitlen innehåller allmänna
bestämmelser om inskrivning
och om inskrivningsväsendet. I de följande
kapitlen behandlas de olika formerna
av inskrivning, nämligen lagfart,
inskrivning av tomträtt, inteckning och
inskrivning av annan rättighet.

Jag skall i fortsättningen så kortfattat
som möjligt beröra några av de
viktigaste bestämmelser i den nya jordabalken
som avviker från nu gällan -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

de regler och praxis. I vad först gäller
formen för fastighetsköp har vissa betydelsefulla
förändringar föreslagits. Enligt
den äldre jordabalken gäller bestämda
formkrav. Köp av fast egendom
skall ske skriftligen med två vittnen
och köpehandlingen skall innehålla
samtliga villkor för köpet. Muntliga eller
skriftliga överenskommelser vid sidan
om köpehandlingen har i princip
inte ansetts giltiga. Under tidernas lopp
har emellertid dessa formkrav luckrats
upp. Liksom hittills skall enligt
förslaget skriftlig köpehandling upprättas
med innehåll att säljaren överlåter
fastigheten på köparen. Vidare måste
köpeskillingen vara angiven. Köpehandlingen
skall skrivas under av både säljaren
och köparen. Hittills har det som
bekant räckt med säljarens namnunderskrift,
även om det varit vanligt att
både säljare och köpare skrivit under
köpehandlingen. Utan bådas namnunderskrift
kan således inte i fortsättningen
något giltigt köp komma till
stånd. Bevittning är däremot inte nödvändig
för att köpet skall bli giltigt,
men underlättar sökandet av lagfart.
En följd av förslagets formkrav är att
ett s. k. köpebrev måste vara undertecknat
även av köparen. Enligt jordabalksförslaget
behöver inte alla villkor finnas
angivna, utan även det som parterna
vid sidan om muntligt eller skriftligt
kommit överens om blir i princip
bindande för dem.

Eii betydelsefull förändring beträffande
villkoren vid köp föreslås i balken.
Den uppdelning av köpevillkoren
i tillåtna och otillåtna villkor som görs
i gällande rätt slopas. Köpet får dock
inte hållas svävande hur länge som
helst. Gränsen föreslås satt till två år.
Om överenskommelse träffas om längro
tid är köpet ogiltigt från början. Anges
inte tidslängden i avtalet, skall avtalet
anses avse två års frist.

Hittills har i princip gällt att fastigheten
överlåtits i befintligt skick och
att säljaren ansvarar för fastighets fak -

tiska beskaffenhet endast om han gjort
en utfästelse härom i köpehandlingen.
Enligt det nu föreliggande förslaget vidgas
säljarens ansvar. Han får i fortsättningen
svara för både vad han
skriftligen och vad han muntligen har
utfäst i fråga om fastighetens beskaffenhet
liksom också för vad köparen
med hänsyn till omständigheterna vid
köpet haft anledning att räkna med. De
nya bestämmelserna i 4 kap. kommer
på ett undantag när att tillämpas på
köp som sker efter den 1 januari 1972.

Såsom jag inledningsvis nämnde är
panträtten i lagförslaget uppbyggd på
ett helt annat sätt än i gällande rätt.
Hittills har gällt att fastighetsägaren på
ett skriftligt fordringsbevis lämnat ett
medgivande till inteckning i sin fastighet
och att panträtten uppkommer i
och med att inteckningen beviljas. Enligt
förslaget skall inskrivningsmyndighet
på ansökan av fastighetsägaren utfärda
ett pantbrev. När fastighetsägaren
sedan överlämnar detta till fordringshavaren
uppkommer panträtten.
Panträtt kan upplåtas också till säkerhet
för muntlig fordran. I ansökan om
pantbrev skall anges dels det penningbelopp
på vilket inteckning i fastighetsboken
och därmed pantbrevet skall
lyda, dels den fastighet det gäller.

Panträttens nya utformning innebär
att endast fastighetsägaren kan upplåta
panträtt. Upplåtelse kan sålunda inte
ske av annan bara därför att denne
råkar inneha ett pantbrev. Borgenär i
god tro är dock alltid skyddad om pantsättaren
kan åberopa sig på lagfart.

Borgenär som har panträtt för sin
fordran får vid fördelning av medel
mellan rättsägare i fastigheten, t. ex.
vid exekutiv försäljning, betalning för
sin kapitalfordran med pantbrevets belopp
under förutsättning att förmånsrättsläget
är sådant att pantbrevet täcks
av de pengar som skall fördelas. Hans
krav på ränta, indrivningskostnader
in. in. skall kunna täckas av ett särskilt
tillägg som uttas utöver det belopp som

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

pantbrevet upptar. Tillägget uppgår till
15 procent av pantbrevets belopp jämte
6 procent årlig ränta räknat från utmätningsdagen
eller motsvarande dag.

Kapitalfordran får tas ut enbart ur
pantbrevets belopp och alltså inte ur
tillägget. Ränta och tillägg skall också
i första hand tas ur pantbrevets belopp;
först i den mån borgenärens totala
fordran understiger pantbrevets
belopp kan den som fått panträtt upplåten
åt sig i andra hand få någon betalning.
Vidare bör observeras att frågan
om vilken ränta och förfallotid
som skall gälla inte påverkas av pantbrevets
innehåll utan är beroende av
vad som anges i låneavtalet.

Som jag har framhållit innebär förslaget
om en ny panträttskonstruktion
en ganska genomgripande förändring
av gällande förhållanden på panträttens
område. I detta sammanhang vill
jag något beröra den vid G i utskottets
hemställan i utlåtande nr 80 fogade
reservationen IV av herr Ferdinand
Nilsson, herr Josefson i Arrie och mig.
Reservationen är ett uttryck för den
oro vi känner inför de svårigheter som
kan väntas uppstå, om det nya panträttssystemet
godtas av riksdagen, för
i synnerhet mindre företagare inom
jordbruk, hantverk och småindustri då
det gäller att utnyttja befintligt överliypotek
som inte tagits i anspråk för
bottenlån genom att belåna det i andra
eller tredje hand. Vi föreslår därför
en omkonstruktion av 6 kap. 3 § i förslaget
till jordabalk som enligt vår mening
på ett smidigare och enklare sätt
skulle göra det möjligt att utnyttja ett
överhypotek. Det i propositionen framlagda
förslaget i denna del kommer att
försvåra detta, och det tycker vi är
beklagligt med tanke på den stora betydelse
som denna lånemöjlighet har,
särskilt för den stora gruppen jordbrukare
eller andra småföretagare, då
de skall skaffa sig rörelsekredit för effektivisering
av sina företag.

I övrigt ber jag att få hänvisa till

Jordabalk, m. m.

reservationens motivering och till det
med ledning av denna utformade lagförslaget.

De nya panträttsreglerna avses att,
så långt det låter sig göra, få slå igenom
på äldre förhållanden, och äldre
inteckningshandlingar skall även utgöra
pantbrev i det nya systemet. Avsteg
från den nämnda grundsatsen har dock
måst göras. Sålunda tillerkännes rättsägare
i fastigheten rätt att vid fördelning
av medel som inträffar inom fem
år från ikraftträdandet begära att äldre
regler skall tillämpas vid fördelningen.
Detta gäller även om pantsättningen
skett efter ikraftträdandet
men bara om en äldre inteckningshandling
används. Det betyder i sin tur
bl. a. att den intecknade räntan får betydelse
under en femårsfrist efter balkens
ikraftträdande. Ytterligare modifierade
regler föreslås.

Jordabalksförslaget innehåller också
bestämmelser om jordbruksarrende,
bostadsarrende, anläggningsarrende
och lägenhetsarrende.

I fråga om jordbruksarrende föreslås
en hel del sakliga nyheter av betydelse.
Sålunda införs besittningsskydd för
jordbruksarrendatorer av samma slag
som redan gäller för bostadshyresgäster
och bostadsarrendatorer. Besittningsskyddet
föreslås gälla sådana arrenden
som omfattar bostad åt arrendatorn
liksom också s. k. sidoarrenden,
om arrendetiden överstiger ett år.

Gällande arrendelagbestämmelser om
underhåll av arrendeställe och jordägarens
byggnadsskyldighet reformeras enligt
förslaget. En betydelsefull nyhet är
att arrendeavgiften vid alla slags jordbruksarrenden
skall kunna göras rörlig.
Behandlingen av arrendetvister
kommer att handläggas på ett nytt sätt.
Vidare skall arrendenämnder inrättas
efter samma principer som gäller för
de statliga hyresnämnderna.

De reservationer som berör de föreslagna
arrendebestämmelserna kommer
att behandlas av andra talare, varför

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

jag i detta sammanhang avstår från att
kommentera dessa reservationer.

Vad beträffar de föreslagna bestämmelserna
om hyra och tomträtt överensstämmer
dessa i sak så gott som
helt och hållet med gällande hyreslag
såsom denna utformades vid 1969 års
hyreslagsreform respektive i 4 kap.
nyttjanderättslagen.

Inte heller i fråga om servitut föreslås
några större ändringar. Några bestämmelser
om ändring eller upphävande
av servitut föreslås inte i jordabalken.
I stäilet hänvisas till fastighetsbildniugslagens
regler härom.

Ytterligare en nyhet i jordabalken är
värd att observeras, nämligen reglerna
om godtrosförvärv på grund av inskrivning.
Det viktigaste i detta sammanhang
är att om någon i god tro gör ett
förvärv av en fastighet i den föreställningen
att uppgiften i fastighetsboken
om fastighetsägaren är riktig, så blir
rättshandlingen gällande, även om det
senare skulle visa sig att någon annan
var fastighetens rätte ägare. En förutsättning
för att godtrosförvärv skall
komma i fråga är, frånsett visst undantag,
bl. a. att lagfart beviljats för
den med vilken rättshandlingen företas
före förvärvet.

Bestämmelserna om inskrivningsväsendet
i andra avdelningen i jordabalken
överensstämmer i stort sett med
de regler som hittills funnits. Eu del
ändringar föreslås dock. Nya regler
kommer att gälla för rättelse i fastiglietsbok
eller tomträttsbok och om rätt
till ersättning av staten för förlust till
följd av fel eller försummelse av inskrivningsmyndighet.

Som bekant står hela inskrivningsväsendet
inför en genomgripande reform
som berör såväl organisation som inskrivningsrutiner.
Automatisk databehandling
avses att införas både på inskrivnings-
och fastighetsregisterområdena.
Avsikten är att inom varje län
skall finnas en inskrivningsmyndighet
som är knuten till viss tingsrätt. I sam -

band med att ADB införs lär åtskilliga
av bestämmelserna i andra avdelningen
av jordabalken komma att ändras.

Proposition nr 145 innehåller förslag
till övergångsbestämmelser och annan
följdlagstiftning till den nya balken. Det
ligger i sakens natur att övergångsbestämmelserna
blivit både tämligen komplicerade
och omfattande. De bygger
på allmänt vedertagna grundsatser i fråga
om ny lags tillämpning i tiden. Den
nya balken berör åtskilliga rättsområden,
och även följdlagstiftningen i övrigt
har därför blivit ganska omfattande.
I propositioner som lagts fram efter
proposition nr 20 med förslag till
jordabalk föreslås ändringar i nämnda
förslag. I stor utsträckning är det fråga
om följdändringar i ny lagstiftning inom
andra rättsområden. Jag avser då
närmast det tidigare i dag behandlade
förslaget till förmånsrättslag. Helt fristående
är dock förslaget om utvidgad
bytesrätt för bostadshyresgäster. Eftersom
detta förslag kommer att behandlas
av andra talare avser jag inte att
nu gå närmare in på det.

I detta sammanhang skall slutligen
nämnas att jordabalken och dess följdlagstiftning
föreslås träda i kraft den 1
januari 1972.

Med dessa ord har jag försökt ge en
antydan om vad den föreslagna lagstiftningen
på jordabalkens ämnesområde
innehåller. Tyngdpunkten har lagts
på nyheter som jag bedömt vara av
särskild betydelse för oss vanliga människor
i samhället. Det är givet att det
finns mycket mera att säga om den föreslagna
lagstiftningen, men en närmare
kommentar av förslagen skulle förlänga
mitt anförande alltför mycket.
Jag ber i stället att härutinnan få hänvisa
till propositionerna och utskottsutlåtandena.

Herr talman! Jag skulle vilja avsluta
med att understryka vad utskottet anfört
i fråga om jordabalksförslaget,
nämligen att det omfattande lagstiftningsarbete
som i olika skeden ned -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

lagts för förverkligandet av tanken på
en ny jordabalk är värt det högsta erkännande.

Herr talman! I motion 11:1464 av
herr Lundberg yrkas att riksdagen beslutar
avslå proposition nr 20 med förslag
till jordabalk.

Utskottet framhåller att motionen till
övervägande del återger uttalanden i
skilda sammanhang från olika tider och
att innehållet i motionen är svåröverskådligt.
Utskottet har icke av den argumentering
herr Lundberg i sin motion
använder för sitt avslagsyrkande
kunnat övertygas om att propositionen
bör avslås. Då jag inte heller tror att
jag har några möjligheter att påverka
herr Lundbergs uppfattning avstår jag
från att närmare diskutera hans motion.

I en följdmotion, nämligen motionen
II: 1494, yrkar herr Lundberg avslag
också på proposition nr 145 med förslag
till lag om införande av nya jordabalken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I, IV och V i
utskottets utlåtande nr 80 och, under
förutsättning av bifall till reservationen
I, också bifall till reservationen I

1 utskottets utlåtande nr 81 och i övrigt
till utskottets hemställan i utlåtandena
nr 80, 81 och 82.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Genom dagens behandling
av jordabalkspropositionen nr 20
och följdpropositioner avslutas ett jättearbete
inom svensk lagstiftning. Det
är all aktning värt, och det kan väntas
bli bestående i sina huvuddelar för lång
tid framåt.

Utskottets utlåtande innehåller också
några berömmande ord, och i dem
vill jag rent allmänt instämma. Men,
herr talman, det har inte varit lätt för
utskottet att få ett grepp om detta förslag.
När jag nyss kom in i kammaren
med de fyra tunga böckerna på över

2 000 sidor och därtill de tre mindre
propositionerna, frågade en av kam -

Jordabalk, m. m.

marledamöterna mig: »Tänker du flytta?»
Så mycket skall man emellertid
ha med sig, om man skall kunna följa
det här ärendet. Och sambandet med
fastighetsbildningslagen, som riksdagen
antog under vårsessionen, gör att även
det materialet på 1 000—-1 500 sidor
måste behärskas. Detta är helt orimligt.

Jag vill starkt ifrågasätta, om det inte
skulle gå att presentera en så omfattande
proposition på ett mera lättsmält
sätt. För min del har jag haft
den allra största nytta av den tidigare
här i kammaren diskuterade jordabalksutgåvan
i eu samlad volym på 326 sidor.
Där får man de fem propositionernas
förslag till lagtext och en kortfattad
kommentar till varje kapitel med
en summering -— också för varje kapitel
— av vilka nyheter som föreslås.

Jag vill alltså vädja till justitieministern
eller den som för hans räkning lyssnar
på den här debatten eller läser protokollet
efteråt att aldrig mera presentera
stora lagförslag på det otympliga
sätt som nu har skett, utan att en mera
kortfattad version samtidigt lämnas
över för att underlätta utskotts- och
riksdagsbehandling. Det fullständiga
materialet skulle då kunna utnyttjas
som en källa för dokumentation när så
påfordras.

Då jag studerat jordabalkspropositionen
har jag självfallet i första hand
ägnat mig åt de problem som har med
min yrkesverksamhet som lantmätare att
göra — det gäller främst 1 kap., Fastighet
och dess gränser.

I motionen 1452 i denna kammare
har jag ifrågasatt, om inte hänvisningen
i 1 kap. 2 § till särskilda bestämmelser
i stället borde ha gällt den lag som avses,
nämligen 1950 års lag om gräns mot
allmänt vattenområde. Utskottet har
avvisat detta med motiveringen att det
kan vara en fördel att inte direkt hänvisa
till en lag som sedan kan upphävas
och ersättas av annan lag.

Jag håller med om det, men jorda -

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

balken har inte konsekvent följt den
linjen, och 1950 års lag är så litet känd
att den borde ha fått ett omnämnande
här. Den kanske rent av borde ha inarbetats
i 1 kap., men jag liar inget yrkande
i det avseendet.

För övrigt tycker jag som vän av ordning
att en hänvisning till fastighetsbildningslagens
regler om fastighetsbestämning
borde ha funnits i jordabalkens
1 kap. lika väl som den i 1 kap.
1 § intagna hänvisningen till reglerna
om fastighetsbildning i samma lag.

I samma motion, nr 1452, tog jag upp
frågan om sådan jämkning av gräns i
vattenområde som fanns i tidigare jordabalksförslag
men som slopats i propositionen.
I lagberedningens förslag till
1 kap. 10 § — som återges på s. B 1028
— fanns en regel om sådan jämknning
»som prövas rättvis och ändamålsenlig
med hänsyn till hävden, naturförhållandena
och andra omständigheter»,
fullt i enlighet med utbredd praxis.

Departementschefen ansåg en sådan
regel bättre höra hemma i fastighetsbildningslagen,
där 14 kap. 6 § ger möjlighet
till viss jämkning, nämligen sådan
som fordras för att gränsen skall
få en ändamå''senlig sträckning i tekniskt
hänseende», men den regeln skall
enligt departementschefens uttalande i
fastighetsbildningslagspropositionen —
s. B 813 — tillämpas restriktivt och inte
som lagberedningen avsåg, nämligen
att utforma gränsen så, att resultatet i
materiellt avseende ter sig rättvist och
ändamålsenligt.

I århundraden har gränser i vattenområde
bestämts med utgångspunkt
från gällande jordabalks 12 kap. 4 §
»Är å, sjö, eller sund sidolångs byar
emellan; ägen då halvt vardera.» Åtskilliga
gränsbestämningar i vattenområden
har verkställts med dessa kärnfulla
besked som utgångspunkt.

Stora jämkningar har så gott som
alltid gjorts från de underliga kroklinjer
som uppkommer om man strikt följer
grundregeln. Så måste man natur -

ligtvis handla också i framtiden, men
förfarandet försvåras när fastighetsbildningslagens
regel endast avser teknisk
jämkning och departementschefen
har sagt att den skall tillämpas restriktivt.
Man måste då övergå till att göra
fastighetsreglering, med omgång och fördyring
som följd.

Jag har avstått från reservation på
denna punkt, men jag har velat påpeka
konsekvenserna av propositionen i den
delen. Det är verkligen skada att inte
praktikens män fått medverka i slutomgången
av detta lagstiftningsarbete.

Till min stora förvåning motiverar lagrådet
sin rekommendation till borttagande
av reglerna om jämkning av
gräns i vattenområde med att frågan
gäller, förutom vissa rågångar mellan
primära skifteslag »endast i fråga om
skifteslinjer som tillkommit i gången
tid, då de ofta ej blev vare sig utmärkta
på marken eller angivna på kartan
eller i handlingar».

Detta uttalande är helt verklighetsfrämmande.
Flertalet avstyckningar
från år 1928 och framåt som gränsar
till vattenområde som inte är samfällt
har, om vattenområde skall ingå i avstyckningen,
fått detta bestämt så, att
till avstyckningen hör vattenområde
enligt regeln i 12 kap. 4 § jordabalken.
Vattenområdets verkliga omfattning är
av litet intresse, eftersom fisket ofta
inte följer fastighetsgränserna i vattenområdet.
Det anses då onödigt att kosta
på gränsbestämning, och det har stöd
i högstadomstolsutslag.

Så kommer jag, herr talman, till reservation
I. Den är grundad på min motion
nr 1473 i denna kammare och herr
Skårmans motion nr 1266 i första kammaren,
som formellt gäller promulgationslagen.

Nu gällande jorddelningslag inrymmer
såväl materiella som processuella
regler för gränsbestämning. I mönstret
för fastighetsbildningslagens och jordabalkens
ömsesidiga förhållanden ingår
att de processuella reglerna skulle åter -

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Nr 44

finnas i fastighetsbildningslagen, medan
det materiella underlaget för det som
nu kallas fastighetsbestämning i stället
för gränsbestämning skulle behandlas
i jordabalken. Det låter strikt och bra.
Efter den regeln är också lagberedningens
och jordabalksberedningens förslag
upplagda. Dessa verkligt sakkunniga
och lagkloka organ har sålunda till jordabalken
överflyttat jorddelningslagens
regler om de materiella grunderna för
gränsbestämning och liksom i jorddelningslagen
systematiskt uppdelat dessa
grunder i sådana som gäller förut i laga
ordning bestämda gränser och sådana
som gäller ej i laga ordning bestämda
gränser.

Den systematiken är nu bruten i propositionen.
På grund av ett lagrådets
påpekande om att de nya reglerna om
gränshävd borde föras in i jordabalken
och inte stå på en undanskymd plats
i promulgationslagen har departementschefen
reagerat så, att han gjort ett
diskutabelt analogislut och fört över
flertalet av de ej i laga ordning bestämda
gränserna till promulgationslagen
tillsammans med reglerna om gränshävd.
Detta överförande görs med formuleringen
att vad lagrådet anfört beträffande
dessa gränser »bör beaktas på
det sättet, att även dessa regler flyttas
från balken till promulgationslagen».

Jag kan i detta avseende inte på något
vis förstå utskottets utlåtande, där
det står att »genom att de sist nämnda
bestämmelserna har förts över till förslaget
till promulgationslag synes lagrådets
utta''anden på denna punkt numera
sakna betydelse». Ja, det är klart
att det saknar betydelse, om man inte
bryr sig om vad lagrådet säger.

Departementschefens lösning är inte
försvarlig ur någon synpunkt. Möjligen
har man i departementet trott att detta
är ett sätt att komma undan äldre förhållanden
som snart mister sin aktualitet,
men verkligheten är den, att just
dessa regler om ej i laga ordning bestämda
gränser, som särskilt under se -

Jordabalk, m. m.

nare delen av 1800-talet och ända fram
till 1928 tillkommit genom avtal av olika
slag kommer att för all framtid vara de
dominerande gränsbest ämningsfallen.
Likaså är reglerna om gränshävd inte
någon kortvarig övergångsform. Denna
legalisering av sämjeägoutbyte kan tänkas
förekomma lång tid framåt. Här
tillkommer att det är ett nytt institut
på fastighetsrättens område, som bör
introduceras i jordabalken och inte i
promulgationslagen.

Till dessa reflexioner skulle jag vilja
knyta ett mer principiellt resonemang.
Detta lagverk har förberetts av sex helt
juridiska instanser med viss personalunion
i några led, bl. a. lagberedningen
i två sammansättningar med cirka tio
års mellanrum följd av jordabalksutredningen.
Dessa förslag har varit löremål
för remissbehandling och har gett den
första departementsbehandiingen en
del goda uppslag. Därefter kom lagrådet
i olika uppsättningar för olika delar av
jordabalken och fastighetsbildningslagen.
Efter detta kom den slutliga och
sjätte behandlingen i departementet,
som ligger till grund för de propositioner
vi nu har att behandla, delvis med
ny besättning också i departementet.
Dessa tre senare behandlingar har skett
utan remissförfarande, möjligen med
okontrollerbara underhandskontakter.

När departementschefen utan stöd av
sina beredningsorgan gör en så drastisk
förändring mot nuvarande systematik
och mot den principiella uppdelningen
mellan fastighetsbildningslagen och jordabalken
som legat till grund för detta
lagstiftande, tycker jag att man skulle
ha hört efter med praktikens män hur
de ser på saken. Man lagstiftar väl i
första hand för verkligheten och inte
för att uppfylla några principer som
dessutom inte håller.

Departementschefen har i fråga om
uppdelningen av regler på fastighetsbildningslagen
och jordabalken anfört
att han vill ernå »större reda och överskådlighet
samt ökad enhetlighet» men

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 44

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 fm.

Jordabalk, m. m.

han medger samtidigt att det är en
nackdel att »skilda rättsinstitut inte
kommer att fullständigt regleras i ett
sammanhang», vilket utgör en »olägenhet
för den inte juridiskt skolade allmänheten».
Denna olägenhet ökar enligt
min mening ytterligare då man
splittrar behandlingen av ett ämnesområde
på jordabalken och promulgationslagen.

Med samma skäl som dessa om avsöndringsgränsernas
överförande till
promulgationslagen kunde man föra
över reglerna om de i laga ordning bestämda
gränserna i den mån det gäller
gränser bestämda före lagens ikraftträdande.
I den mån det blir fråga om att
bestämma sådana gränser torde flertalet
vara lagligen bestämda enligt regler som
en gång i tiden var lagliga men som
ingalunda är det i dag och ännu mindre
blir det efter den 1 januari 1972.

Det enda som har vunnit nåd inför
departementschefens prövning i fråga
om ej i laga ordning bestämda gränser
är gränser för expropriationer eller liknande
tvångsförvärv. Detta är verkligen
en snedbelastning. Denna obetydliga
rest av gränser har fått en förnämlig
plats i jordabalken medan den stora
massan avsöndringar o. d. förvisats till
promulgationslagen.

Jag vädjar till departementschefen eller
till den, som läser detta eller kanske
hört på, att ta detta under omprövning
före lagens ikraftträdande före den
1 januari 1972 efter en snabbremiss till
instanser som i detta avseende vill ha
en användbar jordabalk. Om riksdagen
nu av lojalitet mot regeringen går med
på departementsförslaget, kan jag meddela,
att jag förbereder en motion i
ärendet.

Genom det beslut som nu kommer att
fattas upphävs bl. a. resterna av fortfarande
gällande delar av jordabalken
i 1734 års lag. Jag har tidigare citerat
de inledande orden i 12 kap. 4 § jordabalken
om gränser i vatten. Tillåt mig,
herr talman, att citera ytterligare en
kort sats ur samma lagrum: »Flotthol -

ma have han, som den vid land sitt fäster.
» Denna korthuggna sats har alltid
fascinerat mig. Man tänker sig strandägarna
sittande vid sina stränder med
en båtshake i handen för att snappa åt
sig någon till äventyrs förbiflytande
flottholma.

Denna form av laga fång upphör med
den nya jordabalken, och den har väl
inte så ofta praktiserats. Först och
främst måste man äga en strand, och så
är flottholmar så sällsynta i de sjöar och
vattendrag där folk vistas, att de sammanfallande
omständigheterna sällan
inträffar. Jag sörjer i alla fall att flottholmarna
i fortsättningen går en laglös
tillvaro till mötes.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I, som handlar om
de icke i laga ordning bestämda gränserna
om vilka jag talat i större delen
av mitt anförande, vidare till reservationen
III som rör ogiltighet av avtal
om inte köpeskillingen är nämnd eller
riktigt angiven, där enligt min mening
reservationens motivering är tillräcklig,
dessutom till reservation V som handlar
om kommunala arrenden vilka kommer
att behandlas av en senare talare,
samt till följd av reservation I till huvudpropositionen
även till reservation I
vid tredje lagutskottets utlåtande nr 81
beträffande promulgationslagspropositionen.
Detta betyder att jag till övervägande
del yrkar bifall till utskottets
hemställan i tredje lagutskottets utlåtanden
nr 80, 81 och 82 och därmed till
motsvarande propositioner.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtanden samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44

Torsdagen den 10 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Jordabalk, m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande tredje
lagutskottets utlåtanden nr 80, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till jordabalk jämte motioner
m. m., nr 81, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om införande av nya jordabalken, m. m.
jämte motioner, samt nr 82, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till jordabalk, dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förmånsrättslag,
m. in., dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. m., dels ock
Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändring i jordabalken, m. m.
jämte motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr HEDIN (m), som yttrade:

Herr talman! Jag skall här inte göra
några djupgående allmänna reflexioner
utan hänvisar i det avseendet i stället
till vad som tidigare sagts av utskottets
ärade ordförande och herr Tobé.

Det är ett mycket förnämligt lagstiftningsarbete
som nu lagts på riksdagens
bord, och vi har i utskottet i
stort sett varit eniga. Endast på några
smärre punkter har vi haft litet skilj -

aktiga meningar. Yi anser att förslaget
är en lämplig modernisering av den
gamla jordabalken, som i vissa delar
kom till så tidigt som 1734. Därefter har
en del ändringar gjorts under tidernas
lopp.

Jag har mitt namn under några reservationer
till tredje lagutskottets utlåtande
nr 80. Den första är reservationen
III, som gäller ogiltigförklaring
av köpeavtal om uppgiven köpeskilling
är oriktig. Reservanterna är naturligtvis
lielt eniga med utskottsmajoriteten om
att uppgiften om köpeskillingen skall
vara riktig i köpeavtalet, men vi vill inte
gå så långt att detta skall vara nödvändigt
för att köpet skall godkännas.
Vi menar att det kan föreligga risker
för att den ena parten — kanske långt
efter det att köpet är avklarat — kommer
och påstår att en oriktig köpeskilling
har blivit intagen i kontraktet,
vilket i så fall kan få mycket besvärande
komplikationer. Vi anser därför att
det precis som nu inte skall vara ett
absolut villkor. I den mån man inte
har följt lag och ordning är det en fråga
som får tas upp på annat sätt, och
lagtillämpningen får som hittills vara
vägledande för hur det ärendet skall
handläggas.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
in.

Jag har också mitt namn under reservationen
V, som berör arrendeupplåtelser
från kommun. I förslaget sägs
att kommunerna generellt skall särskiljas
från andra jordägare, så att de im
te är tvungna att upplåta mark på fem
år utan kan nöja sig med ett år. Vi reservanter
tycker att det inte finns någon
anledning härtill. Lagen har ju j

1D0 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Jordabalk, m. m.

stor utsträckning kommit till för att
ge skydd åt arrendatorerna i olika avseenden.
Självklart har kommunerna i
vissa fall anledning att tillämpa en kortare
arrendetid då marken skall exploateras,
men då menar vi att det tillägg
som vi föreslår i 9 kap. 2 § är tillräckligt,
i det att de skall få göra det
om arrendestället till större del ligger
inom fastställd stadsplan eller byggnadsplan.
Men en generell möjlighet för
kommunerna att under alla förhållanden
komma ifrån femårsregeln vill vi
inte vara med om. Därför har vi avgivit
reservationen V, som jag ber att
få yrka bifall till.

I reservationen VI av herr Ebbe Ohlsson
och mig föreslår vi att 9 kap. 14 §
om jordbruksarrende skall utgå helt och
hållet. I den paragrafen sägs det att
om förlängning ej kommer till stånd
till följd av förhållanden som omnämns
i 8 § första stycket 5 eller 6 och om
marken skall efter avtalets upphörande
användas för ändamål som antas
lämna väsentligt högre avkastning eller
som kan tillgodoses genom expropriation
eller liknande tvångsförvärv, skall
jordägaren till arrendatorn utge ett belopp
som motsvarar den genomsnittliga
arrendeavgiften för ett år under
den senaste arrendeperioden. I vissa
fall kan jordägaren få utge högre belopp,
nämligen om arrendatorn kan påvisa
att han haft förlust till högre värde,
men det kan inte gå upp till mer än
tre års arrendebelopp.

I det första, generella fallet behöver
arrendatorn inte ens förete någon bevisning
för att han över huvud taget
lidit någon förlust. Jag vill särskilt understryka
det uttryck som används:
»som kan antagas». Om man alltså kan
antaga att jordägaren kommer att få
större avkastning efter det att arrendet
upphört, kan arrendatorn göra sin
rätt gällande även om det i praktiken
inte blir någon högre avkastning.

I 8 §, som man hänvisar till, finns
det sex olika punkter, vilka avser fall

där arrendatorn inte har automatisk
rätt till förlängning. De två första punkterna
avser fall där arrendatorn i olika
avseenden har brustit i fullgörandet
av sina åligganden.

Under den tredje punkten upptas fall
där jordägaren eller någon denne närstående
skall överta fastigheten för eget
bruk. Liknande förhållanden upptas i
den fjärde punkten. I de två följande
punkterna som är aktuella i detta sammanhang
stadgas emellertid följande:
»jordägaren gör sannolikt att arrendestället
skall användas i enlighet med
fastställd stadsplan eller bvggnadsplan»
och »jordägaren i annat fall gör sannolikt,
att arrendestället skall användas
för annat ändamål än jordbruk och
det ej är obilligt mot arrendatorn att
arrendeförhållandet upphör».

Jag tycker att det är ganska underligt
att sex olika fall, där optionsrätten inte
gäller, av det i två speciella fall skall
kunna utgå ersättning till arrendatorn.
Det är ju lika synd om arrendatorn,
när han måste avstå från fortsatt arrende,
oavsett vilket skälet härtill är.
Han lider inte större förlust i det ena
än i det andra fallet. Man har emellertid
i de fall, där man räknar med att
jordägaren i fortsättningen skall få större
inkomster, gjort den bedömningen
att jordägaren skall ha råd att ge en
ersättning till arrendatorn, varför denne
skall få sådan. Det är en radikal
nyhet i vårt rättsväsende. Trots att det
i dessa fall gjorts en i alla avseenden
laglig och korrekt uppsägning i enlighet
med de grunder som är upptagna
i lagen, skall jordägaren under vissa
förhållanden ändå bli ersättningsskyldig
mot arrendatorn.

En sådan ordning kan också få negativa
verkningar, som inte är till fördel
för arrendatorerna. De’s kan jordägarnas
intresse av att arrendera ut
sin fastighet minska, om de riskerar att
drabbas av en sådan ersättningsskyldighet,
dels kan man befara att arrendesummorna
kan komma att påverkas

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 101

härav, så att de blir högre än vad de
annars skulle ha varit. Vissa jordägare
kan ändå riskera att få betala mellan
en femtedel och tre femtedelar av
arrendebeloppet under en normal arrendeperiod
på fem år.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
VI.

Jag vill vidare säga några ord om
10 kap., som avser bostadsarrende. Jag
vill uttrycka min stora tillfredsställelse
över att utskottet enhälligt har föreslagit
bifall till min motion II: 1472
om s. k. initiativrätt för bostadsarrendatorer.

Bostadsarrendatorerna utgörs framför
allt av sommarstugeägare, vilkas
hus står på ofri grund. De har för
närvarande en mycket dålig rättsställning
i vårt samhälle. De kan i vissa
fall få betala mycket höga arrenden
för den mark, på vilken deras stuga är
belägen, och de har praktiskt taget ingen
möjlighet att i dag skydda sig mot
de mycket höga arrenden som ibland
förekommer.

Jag fick häromdagen ett brev, som
visar att det kan vara ett stort antal personer,
som drabbas härav. Brevskrivaren,
som själv har en sommarstuga av
berört slag, anför bl. a. följande: »Det
finns ett mycket stort intresse för denna
sak och säkerligen är det totalt åtskilliga
tusen arrendatorer av fritidsområden
som får finna sig i att betala
oskäliga hyror därför att arrendelagen,
som trådde i kraft 1/7 1968 inte
inrymmer möjligheter att på laglig väg
få rättelse.»

Dessa arrendatorer har alltså ingen
möjlighet att säga upp arrendeavtalet
annat än för avflyttning. Nu har departementschefen
föreslagit en ändring
så till vida att de kan begära jämkning
hos fastighetsdomstol, om deras villkor
är att betrakta som otillbörliga, men
de har inte rätt att säga upp avtalet för
att få ändring av villkoren till stånd.
Det har jag motionerat om, och glädjande
nog har utskottet gått med på

Jordabalk, m. m.

detta.

Arrendelagsutredningen föreslog denna
rätt för bostadsarrendatorerna redan
tidigare, men departementschefen
gick emot förslaget år 1968 vid genomförandet
av en reform av nyttjanderättslagen.
Motiveringen var bl. a. att
det då skulle bli olika förhållanden för
dessa arrendatorer och vanliga jordbruksarrendatorer.
Men nu genomförs
denna rätt alltså för jordbruksarrendatorer,
och då finns onekligen starka
skäl för att bostadsarrendatorerna får
samma rätt. Jag vill alltså, herr talman,
uttrycka min stora glädje över att förslaget
tillstyrkts av utskottet.

Jag yrkar bifall till reservationerna
III, V och VI vid tredje lagutskottets utlåtande
nr 80 och beträffande tredje
lagutskottets utlåtande nr 81 till följdreservationerna
II, III och IV.

Därefter anförde:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag skall endast beröra
ett avsnitt av det stora lagstiftningskomplex
som behandlas i tredje lagutskottets
utlåtande nr 80 och det gäller
arrendelagen.

Arrendelagen ingår som en del i förslaget
till ny jordabalk och innebär på
väsentliga punkter en genomgripande
förändring. Målsättningen för den nya
arrendelagen är att i görligaste mån
likartade bestämmelser skall gälla oberoende
av ägarkategorier och oberoende
av fastighetens storlek. Avsikten är
att den nya arrendelagen skall ersätta
den nuvarande sociala arrendelagstiftningen
liksom de särskilda bestämmelserna
för publika arrenden. Det blir
enhetliga bestämmelser med en minsta
arrendeperiod på fem år för arrenden
med bostad och ett år för sidoarrende.
Besittningsrätt inträder generellt efter
eu femårsperiod vid gårdsarrende och
för sidoarrende när arrendeperioden
överstiger ett år.

Vissa undantag som bryter mot den -

102 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Jordabalk, m. m.

na generella regel om besittningsrätt
finns angivna i 9 kap. 8 §, men jag skall
inte gå närmare in på dessa.

När det gäller arrendeperiodens minimitid
finns ett undantag från femårsregeln
vid gårdsarrende, och detta
gäller vid kommunala arrendeupplåtelser.
För de kommunala arrendena
begränsas minimitiden enligt departementschefens
och utskottsmajoritetens
förslag även för gårdsarrende till ett
år. Som motivering har bl. a. anförts
kommunernas intresse av att kunna disponera
sin mark efter relativt kort varsel.

På denna punkt har utskottet inte
kunnat enas. I en till tredje lagutskottets
utlåtande nr 80 fogad reservation,
nr V, av herr Ebbe Ohlsson m. fl. yrkas
—- i likhet med vad som föreslagits
av arrendelagsutredningen — att också
kommunala arrenden som ej berör
planlagd mark skall omfattas av den
generella regeln att arrendeperiodens
minimitid skall vara fem år. Vi reservanter
anser att regleringen beträffande
kommunala jordbruksarrenden
bör vara sådan att kommun jämställs
med varje annan jordägare. Avsteg från
denna grundsats som arrendelagsutredningen
också givit uttryck åt och som
reservationsförslaget bygger på, bör få
komma i fråga endast om särskilda och
tungt vägande skäl föreligger. Sådana
skäl är för handen om arrendestället
ligger inom planlagt område. Men
många kommuner har i dag en markreserv
som inte kommer att tas i anspråk
för bebyggelse på många år. I
dessa fall, liksom då kommuner köpt
jordbruksfastigheter långt utanför sina
egna eller de nya blockens gränser, är
det orimligt att kommunerna skall undantas
från de generella bestämmelserna
om att arrendeperiodens minimitid
skall vara fem år.

Jag förstår inte vad utskottsmajoriteten
menar när man i tredje lagutskottets
utlåtande nr 80 på s. 207 skriver: »Vid
utformningen av reglerna om minimiti -

den vid kommunala upplåtelser bör
man således hålla i minnet att kommunens
motpart har valfrihet så till vida
att han kan avstå från det tillämnade
arrendet, om han finner det vara mera
förenligt med sina intressen.»

Rätt att efter arrendeperiodens slut
frånträda arrendet har ju varje arrendator,
och denna valfrihet är ingalunda
något unikt vid kommunala arrendeupplåtelser,
och någon speciell förmån
kan det ju inte vara tal om. Däremot
ger en femårig arrendeperiod för arrendatorn
en större trygghet än endast
en ettårig. I största möjliga utsträckning
bör minimitiden fem år vara gällande.
Med de undantag som kommunerna enligt
reservationen skulle få för mark
inom planlagt område och med de möjligheter
till undantag som kan ske genom
arrendenämndens godkännande
bör enligt reservanternas i reservationen
V uppfattning femårsminimiregeln
vara gällande också för kommunala arrendeupplåtelser.

Beträffande motionen II: 1471 av herrar
Gustavsson i Alvesta och Elmstedt
vill jag gärna understryka vad utskottet
säger om möjligheterna att i vissa
fall få en förlängning av arrendeavtalet
för en avsevärt längre tidsperiod
än de normala fem åren. Även om motionen
avstyrks har genom hänvisning
till 9 kap. 9 § anvisats en väg där syftet
med motionen åtminstone i viss utsträckning
har tillgodosetts.

I 9 kap. 22 §, alltså avsnittet om jordbruksarrende,
anges vissa fall, då arrendatorn
är skyldig att godtaga skälig
höjning av arrendeavgiften under
pågående arrendeperiod. I två motionspar
har yrkats på att 22 § borde utgå
ur lagförslaget.

Som framgår av 22 § kommer dylik
höjning i fråga dels när jordägaren utgivit
ersättning till arrendatorn för arbete
som arrendatorn själv utfört, dels
då jordägaren utfört arbetet efter framställning
från arrendatorn. I dessa fall
har arrendatorn själv haft initiativet

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 103

till vad som har skett.

Fall kan emellertid också tänkas då
jordägaren på eget initiativ utför arbete
som han sedan begär skall ligga till
grund för en uppjustering av arrendeavgiften.
Det är väl denna möjlighet
som legat till grund för föreliggande
motioner.

Enligt utskottets uppfattning bör vid
bedömandet av huruvida arrenderättens
värde ökat endast tagas i betraktande
i vad män så kan anses vara fallet
för den arrendator, som vid arbetets
företagande sitter på arrendestället. Har
arrendatorn inte gjort någon framställning
om arbete som avses i 9 kap. 18 §,
bör hänsyn tagas endast till arbete eller
kostnader som framstår som nödvändiga
sett från arrendatorns synpunkt. Arbete
och kostnader som är nyttiga men
som inte varit nödvändiga bör alltså
inte ge jordägaren rätt till höjning av
arrendeavgiften under löpande arrendeperiod.

Herr talman! Mycket mer skulle vara
att säga om de olika avsnitten i arrendelagen.
Jag skall dock inte fortsätta
utan vill endast understryka den
enighet som rått mellan såväl utredning,
motionärer, departementschef
som utskott när det gäller nödvändigheten
av att en avräkning sker regelbundet
och inte med alltför långa tidsintervaller.

Jag har endast berört en liten del
av föreliggande lagförslag. I stora delar
har utskottet kunnat enas om en
gemensam ståndpunkt i detta mycket
omfattande lagförslag. Helt eniga är
vi ju inte, och jag vill, herr talman,
nu yrka bifall till de till tredje lagutskottets
utlåtande nr 80 fogade reservationerna
I, IV och V samt i övrigt
till utskottets förslag.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Vikten av att vi nu får
ta ställning till ett förslag till ny jordabalk
har understrukits av ett flertal talare.
Likaså har det historiskt betydel -

Jordabalk, m. m.

sefulla i det beslut vi nu går att fatta
mycket kraftigt betonats. Jag tror, herr
talman, att kammaren håller mig räkning
för att jag, även om också jag
känner ett starkt behov av att få säga
detta, nöjer mig med att instämma i vad
som redan har yttrats på den punkten.

Den nu gällande jordabalken har, som
redan påpekats, uppnått en rätt avsevärd
ålder, men den har under årens
lopp varit föremål för en rad partiella
reformer. Även om dessa i och för sig
har varit mycket betydelsefulla, har
följden blivit att den civilrättsliga fastighetslagstiftning
vi i dag har icke kan
anses fylla anspråken på tillfredsställande
systematik och överskådlighet.
Tredje lagutskottet har därför med stor
tillfredsställelse konstaterat att tanken
på en systematiskt uppbyggd jordabalk
har kunnat förverkligas genom det föreliggande
förslaget. Vid utskottsbehandlingen
har stor enighet rått omkring
huvudinnehållet och omkring principerna
i propositionen. Det är bara på
några punkter som enighet icke har
kunnat nås, och dessa gäller närmast
detaljfrågor i det stora lagkomplexet.

I reservationen vid C i tredje lagutskottets
hemställan i utlåtande nr 80
har en av dessa detaljfrågor berörts,
och den är på sitt sätt också en principfråga.
Problemet gäller om en viss
del av föreslagna regler skall finnas i
jordabalken som sådan eller placeras
i promulgationslagen. Reservanterna
menar att reglerna om gränshävd och
de förekommande typerna av ej i laga
ordning bestämda gränser skall införas
i jordabalken och således icke i promulgationslagen.
Vid övergång från en
gammal lagstiftning till en ny uppstår
ofta problemet huruvida de regler som
krävs skall införas i själva den nya lagen
eller om de skall placeras i övergångsbestämmelserna,
och det är väl
närmast den frågan som oenigheten
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
gäller.

I det föreliggande förslaget till ny

104 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Jordabalk, m. m.

jordabalk bygger man på den redaktionella
principen att bestämmelser som
endast tar sikte på förhållanden som
inträtt före balkens ikraftträdande icke
skall ingå i balken utan placeras i promulgationslagen.
Utskottsmajoriteten
har funnit att denna princip är värdefull
och ansluter sig därför till uppfattningen
att reglerna om gränshävd och
ej i laga ordning bestämda gränser placeras
i övergångsbestämmelserna. Visserligen
har herr Tobé här påpekat att
dessa regler kommer att gälla för lång
tid framåt, men vi har velat hålla fast
vid den redaktionella princip som man
genomgående försökt hävda i hela lagkomplexet.
Herr Tobé har emellertid
lovat att han före balkens ikraftträdande
skall väcka en motion i denna fråga,
så vi får väl så småningom en ny diskussion
i denna fråga.

Vissa frågor som berörs i en del av
de övriga reservationerna kommer herr
Svenning senare att kommentera. Jag
vill därför, herr talman, slutligen bara
yrka bifall på alla punkter till vad tredje
lagutskottet hemställt i sina utlåtanden
nr SO, 81 och 82.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag utlovade visserligen
en motion till vårriksdagen, men det
bästa är naturligtvis att justitieministern
själv tar initiativet till en förändring,
och i första hand inbjöds han till
detta.

Den princip som herr Hammarberg
gjorde sig till tolk för har inte följts i
alla delar. Reglerna om gränsbestämningar
eller fastighetsbestämningar
finns redan i den nuvarande lagen, likaså
reglerna om i laga ordning och icke
i laga ordning bestämda gränser men inte
reglerna om gränshävd. Dessa senare
bestämmelser återfinns nu i det nya förslaget
till promulgationslag. Gränshävden
grundar sig visserligen på äldre
förhållanden men skall vara bestämmande
för kanske lång tid framåt. Jag
bestrider alltså att det är fråga om någ -

ra strikta linjer. Därför tycker jag att
man bör ta hänsyn till de praktiska omständigheterna.

Herr Hammarberg sade att när man
skall föra över regier från en gammal
till en ny lag väljer man vanligtvis mellan
om man skall ha dem i själva lagen
eller i promulgationsiagen. Så förhåller
det sig inte. Här har vi en gällande
lag som enligt principerna skall delas
upp i två olika lagar. Då har man tagit
den ena delen av den och delat den i
sin tur i två delar. Den ena har förts till
JB, den andra till JBP. Principen håller
alltså inte.

Herr HAMMARBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag underströk att det
var en princip som man så långt det
var möjligt försökte följa. Även om man
inte till 100 procent kan följa en princip
i ett lagstiftningsarbete är det ändå
värdefullt att man så långt som möjligt
försöker hålla en viss linje i de olika
frågorna. Beträffande vissa detaljföreskrifter
kan man naturligtvis vara tveksam
om huruvida de bör placeras i övergångsbestämmelserna
eller i själva balken.
När vi inom utskottsmajoriteten har
stannat för att följa departementschefens
förslag på denna punkt är det av
hänsyn till att han i hela lagstiftningskomplexet
har försökt följa den princip
jag relaterade i mitt förra anförande.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jordabalksförslaget innehåller
i fråga om panträtten en betydelsefull
nykonstruktion. Medan i gällande
rätt fordran är det primära och
panträtten — frånsett i vissa undantagsfall
— uppkommer genom att fordran
intecknas innebär förslaget att ett
visst belopp av fastighetens värde först
bryts ut genom att inteckning beviljas
och knyts till en särskild handling,
pantbrevet, varefter panträtt upplåtes
genom att pantbrevet lämnas som sä -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 105

kerhet för fordran.

Enligt utskottets mening innebär den
na principiella uppläggning stora fördelar
framför den nuvarande ordningen,
och utskottet ger sin anslutning till
de principer på vilka förslaget i denna
del grundar sig. I praktiskt handlande
kan man också stödja sig på den erfarenhet
som vissa bostadsföretag redovisar.

I motioner erinras om att de föreslagna
räntesatserna har tillkommit vid
en tidpunkt då de kunde anses någorlunda
representativa för den allmänna
kostnads- och räntenivån men att med
hänsyn till de förändringar som senare
ägt rum räntesatserna nu måste höjas
med 20 respektive 10 procent.

Enligt utskottets mening får de räntenivåer
som valts i departementsförslaget
anses vara lämpliga mot den bakgrund
som där har anförts.

Långivarna får vid sin kreditgivning
pröva frågan om säkerheten från tid
till annan. Jordabalken kan antas komma
att bestå under en längre tid. Härunder
kommer med all sannolikhet kostnads-
och räntenivån att variera. Det
gäller att finna räntesatser som ligger
någonstans mitt emellan de alltför låga
och de alltför höga.

Utskottet har i sin skrivning på sidorna
201 och 202 i utlåtandet utförligt
redogjort för sin bedömning av frågan.
Reservanterna har pekat på att i synnerhet
de mindre företagarna inom
jordbruk, hantverk och småindustri ofta
utnyttjar överhypotek som ej tagits
i anspråk för bottenlån genom att belåna
det i andra eller tredje hand. Reservanterna
utvecklar svårigheterna vidare
i sin reservation IV på det sätt
som tidigare anförts av herrar Grebäck
och Josefson i Arrie och vill ha till
stånd en ändring i 6 kapitlet 3 §. Utskottet
vill erinra om att en andrahandspanthavares
rätt inte är så tryggad enligt
gällande rätt som innehållet i motionerna
möjligen kan ge intryck av.

Utskottet anser att allde es särskild

4* —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 44

Jordabalk, m. m.

hänsyn bör tas till förste panthavarens
intressen. Det kan således inte komma
i fråga att införa en ordning som kan
leda till att dessa intressen träds för
nära. En sådan ordning skulle omedelbart
få en menlig inverkan på fastighetskrediten.
Utskottet bestrider inte
att det i den seriösa lånemarknaden
ofta förekommer pantsättning i andra
hand av inteckningshandiingar men anvisar
samtidigt vissa vägar som kan leda
till lösningar. De besvär som möjligen
är förenade med vissa inteckningsåtgärder
torde enligt utskottets mening
väl uppvägas av de fördelar som förslaget
innebär, sett från den förste panthavarens
synpunkt.

Utskottet erinrar till slut om att de
föreslagna bestämmelserna om tillägg
visserligen är avsedda att omedelbart
vinna tillämpning på redan förefintliga
inteckningshandiingar men att det
enligt förs''aget till balkens promulgationslag
skall stå fastighetsägare och
borgenärer fritt att under en övergångstid
av fem år få de nuvarande bestämmelserna
om ränta tillämpade vid medelsfördelning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
under punkten G.

Det finns en reservation under punkten
J gällande minimitiden på ett år.
Den har här berörts av herr Josefson i
Arrie. Enligt motionärerna och reservanterna
finns det inte någon saklig
grund för att medge kommunerna någon
fördel framför andra jordägare.
Kommunerna bör vara jämställda
med varje annan jordägare. Undantagen
eller avstegen från denna grundsats
bör få komma i fråga endast om sådana
skäl får anses föreligga som är tungt
vägande.

Reservanterna anför att den föreslagna
regleringen kan befaras leda till att
kommunerna enbart av bekvämlighetsskäl
kommer att teckna ettåriga avtal.
Må det här sägas att så handlar ir.te
kommunerna i allmänhet. Det är helt
enkelt mycket stora hänsyn man tar och

106 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Jordabalk, m. m.

enligt min uppfattning också skall ta
när det gäller arrendatorer och uppläggningen
av denna fråga.

Utskottet framhåller att den reglering
som föreslås i propositionen har angivits
vara att kommunerna kan få till
stånd en prövning av besittningsskyddsfrågan
med relativt korta mellanrum,
Enligt utskottets uppfattning måste en
sådan ordning gälla oberoende av om
marken är belägen inom eller utom
stadsplanelagt område. Som framhållits
i propositionen har utvecklingen lett
till att kommunerna i större utsträckning''
än tidigare förvärvar mark. Utskottet
understryker departementschefens
uttalande att det är av vikt att kommunerna
kan få dispositionen av sin
mark när det blir aktuellt att använda
den för det ändamål som avsetts. Eu begränsning
av reglerna om minimitid vid
kommunala arrendeupplåtelser till sådana
fall där arrendestället ligger helt
eller delvis inom planlagt område skulle
innebära en betydande risk för att
den kommunala verksamheten hindras
eller fördröjs.

Jag yrkar avslag på reservationen under
punkten J och bifall till utskottets
hemställan på alla punkter.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Denna fråga är av
största vikt — det har väl också framgått
av de inlägg som gjorts här tidigare.
Utskottets ordförande, herr Grebäck,
gick tillbaka till år 1296 och statsrådet
Geijer gick tillbaka till 1734 och fann
anknytningspunkter till denna fråga.
Jag skall inte gå så långt tillbaka i tiden;
jag skall nöja mig med att gå tillbaka
till 1959.

Den 21 januari 1959 väckte jag tillsammans
med några andra centerpartister
eu motion med begäran om en
översyn av arrendelagstiftningen i syfte
att få till stånd enhetliga arrendebestämmelser.
Vårt motiv för denna motion
var dels att vi har så många olika arrendelagar,
vilket medför att hela sys -

temet med regler är mycket svåröverskådligt,
dels — och det ansåg vi vara
det allvarliga -— att så olika bestämmelser
rörande samma förhållande föreskrivs
i de olika lagarna, vilket verkar
förvirrande för såväl jordägare som
arrendatorer.

Tredje lagutskottet som behandlade
motionen hemställde i sitt utlåtande nr
7, dagtecknat den 10 mars 1959, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om en allmän och skyndsam
översyn av arrendelagstiftningen, och
riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.

När riksdagen i dag alltså har att fatta
beslut i frågan om arrendelagstiftningen
har nära 12 år förflutit sedan motionen
avgavs och sedan riksdagen biföll den.
Det sägs ibland att statens kvarnar mal
sakta. Det uttrycket tycker jag är tilllämpligt
i detta fall.

Nu har vi alltså fått förslag till en ny
arrendelag. I stort sett infriar detta
förslag de intentioner vi hade med vår
motion 1959 och vad tredje lagutskottet
den gången anförde med anledning
av motionen. Jag tänker framför allt på
att vi nu kommer att få en samordning
och får en enda arrendelag i stället för
den snårskog av lagbestämmelser som
vi för närvarande har. Men en del av
våra intentioner har inte riktigt infriats
genom departementschefens och utskottets
förslag.

En av dessa punkter — detta har
tidigare talare berört; senast var herr
Svenning inne på det -—- gäller de kommunala
arrendena. Här har man såväl
i propositionen som i utlåtandet gjort
ett avsteg från grundregeln att kommunerna
skall vara jämställda med andra
jordägare. Detta är också ett avsteg från
vad arrendelagsutredningen föreslog.
Det är ett avsteg som är till förfång för
arren datorerna och som minskar den
trygghet som arrendelagstiftningen skall
ge. Men det kan också bli till förfång för
kommunerna, eftersom det i vissa fall
kan uppstå svårigheter att få jorden

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 107

utarrenderad och brukad om en arrendator
inte kan garanteras längre arrendetid
än ett år. Jag tycker att utskottets
skrivning på denna punkt är litet
lättsinnig. Utskottet säger: »Vid utformningen
av reglerna om minimitiden vid
kommunala upplåtelser bör man således
hålla i minnet, att kommunens motpart
har valfrihet så till vida att han kan
avstå från det tillämnade arrendet, om
han finner det vara mera förenligt med
sina intressen.»

Jag vill också kommentera ett par
andra punkter, där jag har undertecknat
ett par motioner. I viss mån kan jag
instämma i vad som tidigare har sagts,
nämligen att utskottet har tagit sådana
hänsyn och gjort sådana skrivningar att
man kan säga att motionen i stort sett
har fått en välvillig behandling. I 9 kap.
22 § föreslås bestämmelser som ger jordägaren
rätt att höja arrendeavgiften under
arrendetiden i vissa fall när arrenderättens
värde ökat på grund av någon
jordägarens åtgärd. Det är bestämmelser
som inte har någon motsvarighet i arrendelagsutredningens
förslag. I stället
fastslås i utredningens förslag att arrendeavgiften
skall vara till sin storlek bestämd,
och det tycker jag är mycket
väsentligt.

I propositionen finns nu en helt annan
konstruktion än den som fanns i
utredningens förslag. Den innebär att
jordägaren, när det under arrendetiden
skulle vara lämpligt för honom att i
fastigheten investera kapital som verkar
höjande på arrendevärdet, dels skulle
kunna höja arrendet, dels skulle kunna
placera pengar i fastigheten för att
därigenom i en viss situation kunna
erhålla ekonomiska fördelar. Men det
är inte säkert att detta är till gagn för
arrendatorn, som har planerat både produktionen
och sin ekonomi för den
arrendeperiod som arrendet omfattar.

Utskottet har skrivit att detta inte bör
föranleda några större problem. Utskottet
skriver: »De begränsningar av jordägarnas
möjlighet att höja arrendeavgif -

Jordabalk, m. m.

ten som föreslås, nämligen att arrenderättens
värde skall ha ökat genom arbetet
och att höjningen skall vara skälig,
får enligt utskottets mening anses innebära
ett nöjaktigt korrektiv mot missbruk
från jordägarens sida.»

Jag noterar vad som här tidigare bar
sagts, men jag är litet rädd för att man,
även om man har skrivit på detta sätt,
bäddar för konflikter och tvister. Jag
skulle tro att det inte är riktigt så enkelt
i verkligheten som det framgår av utskottsutlåtandet.
Jag noterar att utskottsledamöterna
har understrukit den
skrivning som utskottet har gjort.

En annan fråga som vi har tagit upp
i motionen gäller avräkning när arrenden
avträds eller vid syneförrättningar.
Arrendelagsutredningen framhöll mycket
starkt nödvändigheten av att avräkning
sker regelbundet och med inte
alltför långa tidsintervaller. Utredningen
syftade väl med sitt förslag till att
framtvinga regelbundna avräkningar
ungefär vart tionde år. Enligt gällande
rätt kan man inte framtvinga sådana
avräkningar, och för närvarande kan
upp till 20—30 år gamla arrendesyner
ligga till grund för avräkning mellan
parterna, vilket är till stor nackdel.

Nu föreslås i propositionen att avräkning
mellan jordägare och arrendator
skall ske när arrendestället avträdes
eller vid tidigare tidpunkt i den mån
avtal därom träffats, men det finns inte
någonting direkt föreskrivet om att avräkning
skall ske, och om sådan inte
äger rum, blir det ungefär som vi har
det i dag. All erfarenhet talar för att
man måste föreskriva skyldighet för
parterna att låta verkställa regelbundna
avräkningar, förslagsvis vart tionde år.

Jag har själv arbetat i ungefär 20 år
med arrendelagsfrågor och mött en
mängd problem och besvärande och
långdragna tvister som berott på att ett
mycket gammalt syneprotokoll har legat
till grund för avräkningen. Utskottet har
emellertid ansett att den skrivning som
nu föreligger skall undanröja sådana

108 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Jordabalk, m. m.

tvister. Vi får väl se och hoppas att man
skall kunna avvärja sådana problem.

Jag har tillsammans med Claes Elmstedt
väckt en motion, nr 1471 i denna
kammare, där vi tagit upp frågan om
arrendetidens längd. Vi har sagt ungelär
så här: Det finns arrenden där flera
generationer har brukat samma fastighet.
Ägaren har inte för avsikt att bruka
fastigheten. För att arrendatorn skall
kunna planera är det värdefullt att han
får ett arrendekontrakt som omfattar så
lång tid som motsvarar avskrivningarna
på i fastigheten investerat kapital.

Utskottet skriver nu att 9 § i stort sett
tillgodoser det önskemål vi har fört
fram. Det är möjligt, men detta är dock
ingen tvingande regel, och den trygghet
för arrendatorn som här är erforderlig
kan därför vara svår att uppnå. Jag är
emellertid medveten om att det föreliggande
förslaget är ett omfattande arbete,
som tydligen i viss mån har forcerats
under den senaste tiden, och det
kommer säkerligen under åren framöver,
när man ser verkningarna av lagstiftningen,
att göras framställningar om
ändringar. Avgöranden på domstolsnivå
kommer väl också att bilda någon form
av praxis.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till den vid punkten J i utskottets
hemställan i utlåtande nr 80
fogade reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag anmälde mig i går
som andre man på talarlistan men finner
i dag att jag enligt det indelningsverk
som fungerar i riksdagen kommer
upp som nionde talare. En doft av den
fina världen — för att citera Karl Gerhard
— har märkts under de första anförandena,
där talarna har strött ut rosor.
Jag kan förstå att man tycker att
Moder Sveas utvecklingsstörda barn
— jordabalken —- nu överlämnar violer
till mor. Det är möjligt att vi — för att
åter citera Karl Gerhard — borde ge
vitrioler till far, men var far finns tor -

de ingen i dag kunna säga.

Justitiedepartementet har begåvat
riksdagen med en följetong av lagförslag
där den enskilda äganderätten
skärps på ett sätt som är orimligt i en
demokratisk stat.

Herr Grebäck säger att ingen mänsklig
lag kan följa med livets skiften och
han hänvisar till Upplandslagen. Om
herr Grebäck undersöker under vilka
förhållanden Upplandslagen tillkom på
1200-talet och vet att den skulle återspegla
en sedvanerätt som hade sin
grund i romerska och germanska lagar,
skall han finna att man vid utformningen
av lagen tog hänsyn till det
kyrkliga frälset i första hand och i andra
hand till det s. k. värdsliga frälset.
Bakom det hela låg en strid mellan bonde-
och allmogerätt och herremakt. Om
vi stryker ett streck över detta mörka
tidsskede från 1200-talet fram till Gustav
Vasas tid kan vi kanske komma in
på andra tankar.

Herr Tobé säger att det är ett jättearbete
som har avslutats. Han konstaterade
alldeles riktigt att detta är ett
verk av sex juridiska instanser. Dessa
skall inte klandras, eftersom de har tillkommit
under det gamla skall vi säga
diktaturskedet som vi har haft i Sverige
och som tog sig uttryck i 1611 års
privilegier. Dessa privilegier ålade ju
ämbets- och tjänstemän att lyda ridderskapet
och adeln. Därför vore det väl
ganska underligt, om man i dag skulle
kunna utgå ifrån att föränderlighetens
lag skulle komma till uttryck, dock icke
inom justitiedepartementet.

Jag konstaterar att hela detta förslag
till jordabalk med sina så att säga
utväxter är en skapelse av jurister, för
jurister och de besuttna i detta samhälle
som juristerna alltsedan 1611 fostrats
till att tjäna.

Jag kan som sagt inte sjunga några
lovsånger i detta sammanhang. Jag hade
hoppats att, när man skulle göra
om någonting på detta område, så skulle
i varje fall en socialdemokratisk jus -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 109

titieminister kunna styra utvecklingen
på sådant sätt att han tog hänsyn till
förhållandena i ett samhälle av 1970 i
stället för ett samhälle av 1611.

Jag har i olika sammanhang velat ge
uttryck åt den uppfattningen att det inte
finns bara besuttna i ett samhälle
utan jämväl obesuttna. Det är den obesuttna
delen som får betala räkningen
som herrar jurister och justitiedepartementet
och de som har utarbetat detta
förslag har åstadkommit i detta sammanhang.
Om herrarna hade bevärdigat
sig med att gå ut till det svenska
folket, till bönderna i Uppland, Västmanland,
Dalarna och Norrland och
andra delar av landet och frågat dem
hur den nuvarande rättsordningen på
detta område fungerar och hur den
kommer att fungera, skulle herrarna ha
blivit ganska förvånade. Dessa människor
drabbas nämligen av en orättfärdig
tillämpning.

Som jag gjort i min motion 11:1464
vill jag i detta sammanhang citera ett
uttalande av en finne som levde 1729—■
1823. Denne uttalade nämligen »att rikedomen
framför allt förvärvades genom
politiskt maktmissbruk och användes
till ytterligare politiskt förtryck
och att maktägande med sin penningstyrka
dödat lagarnas makt synes även
i dag vara en rättslig realitet».

Man har väl gått och väntat på att
det skulle kunna tas tillbaka något av
de oerhört stora markområden som
avhänts samhället av enskilda personer.
I Uppland finns exempelvis en
jorddrott som har ungefär 20 000 hektar
mark, vilket måste sägas vara orimligt.
När det talas om inskränkningar tar
man fram en liten fiskare på sin holme
eller vid sin strandkant som kanske
äger 3—4 hektar mark och säger: Vill
herrarna göra några inskränkningar
här? Det är inte fråga om dessa små.
Man ser exempelvis inte Forsmark,
Harg och alla de andra bruken som är
nedlagda och inte används för det ändamål
för vilket brukningsrätten läm -

Jordabalk, m. nu

nades. I dag har de övertagits och används
för ekonomiskt jobberi.

Det är som friherren och löjtnanten
Gustaf Cederström sade den 13 mars
1765: »Har riket ingen ostridig rätt til
en fri constitution? Undersåtarna, som
utgöra det förra, äro de icke alla lika
naturligen födda till en medborgerlig
fri- och rättighet, eller kan den förloras
genom mörcker, tvång och fördomar?
Är det sanning, åt den fattigas
rätt ofta försvinner och den rikas orättmätiga
tillgrepp äger bestånd? Äger den
förra af ingen betydenhet, hur vill den
sednare rädda riket?»

Nu har en rad kungliga propositioner
lagts fram. Den 2 december citerade
jag två herrar, varvid det gällde hur
man skulle förfara när man inte vill veta
någonting. Den ene var en tysk som
efter kriget suttit i fängelse i många år,
och när man frågade hur han kunde
handla på ett visst sätt svarade han,
att han hade bestämt sig för att inte
veta något om det hemska som hände.

Jag har ofta i mina motioner försökt
att gå tillbaka i tiden för att klargöra
ett historiskt skeende, där arbetare och
bönder ständigt har betraktats som
nulliteter i samhället och fått finna sig
i att bli utsugna i olika sammanhang.
Då har emellertid utskottets talesmän
sagt: Det angår ju inte utskottet. Vi litar
på juristerna; då behöver vi inte
tänka.

Frågan om jordvärdena i vårt land
är ju ingalunda ny. Jag trodde verkligen
att socialdemokraterna när de kom till
makten skulle ha läst vad Sven Brisman
skriver i Verdandis småskrifter nr 150
om jordreformerna. Han skriver bl. a.:
»För Stockholm och Berlin har man
beräknat, att om man indragit jordvärdet
till samhället i stället för att låta
det gå till enskilda, så skulle ej blott
alla kommunalskatter kunna avskaffas,
utan man skulle ändå haft betydande

summor över---.» Han skriver i

fortsättningen också att ungefär 0,42
hektar mark i Chikago 1830 kostade

Ilo Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Jordabalk, m. m.

20 dollar men 1 250 000 dollar 1894. Jag
frågar då om herrarna kan räkna ut
hur stor jord värdestegringen har varit
i tätorterna här i Sverige.

Brisman skriver i fortsättningen: »På
detta sätt lever jordägaren som en parasit
på samhället; han utför ingen
samhällsnyttig verksamhet; han deitar
ej på något sätt i frambringandet av
nya värden eller i strävandet efter ett
bättre tillstånd. Och dock är det till
stor del han som skördar frukterna härav.
Varje ökning av folkmängden, varje
förbättring av levnadsförhållandena,
varje med stora kostnader åstadkommet
företag låter nya summor strömma
i hans händer. Ju mer samhället växer,
ju rastlösare det på alla områden strävar
framåt, dess större blir den del av
samhällets tillgångar som man måste
avstå till honom. Utan att själv arbeta
lever han av andras arbete; och ju mer
de andra arbeta, desto mer måste de
avgiva till honom. Det är då ej underligt,
att vi blott göra ytterst små framsteg
i våra försök att bereda välstånd
åt alla.»

Det hade varit rimligt att den nya
jordabalken anpassats till samhällets
behov och förhållanden i dag. Vi behöver
dels byggnadsmark, dels mark för
fritidsändamål och annat. Det är orimligt
att skapa en ny jordabalk som inte
beaktar att vi människor håller på att
förgiftas ihjäl och håller på att få ett
samhälle där naturvärdena skövlas på
alla sätt. Våra behov i de avseendena
är inte i något avseende tillgodosedda
i den nya jordabalken, och det är helt
orimligt.

Man skulle kunna beskriva förslaget
till jordabalk ungefär på samma sätt
som Henry George i ett brev till påven
karakteriserat en dom i Förenta
staternas högsta domstol. George skriver
där följande: »Det har blivit sagt
om en berömd dom av högsta domstolen
här i Förenta staterna, som fälldes
i en bortrymd slavs sak kort före borgarkrigets
utbrott, att ’den gav lag åt

nordstaterna och negrerna åt sydstaterna’.
På samma sätt ger ni i eder
rundskrivelse evangeliet åt arbetarna
och jorden åt godsägarna. Kan man då
förundra sig över, att det gives människor,
som hånande säga: ''Prästerna äro
villiga nog att ge de fattiga lika andel i
det osynliga, men de sörja troget för,
att de rika behålla allt det synliga för
sig allena.’»

Denna karakteristik stämmer helt in
på förslaget till jordabalk.

Det har strötts en del rosor i denna
debatt. Det började med att justitieministern
strödde rosor för sig själv —
och det må ju vara hänt — men jag
vill påpeka att de människor som drabbas
av förslaget är sådana som jag som
socialdemokrat anser mig ha skyldighet
att försöka värna om.

Det är även angeläget att ställa ett
par frågor i detta sammanhang.

Jag vet inte om man inom justitiedepartementet
läser statsministerns tal,
men jag vill erinra om att denne höll
ett föredrag i Blå Hallen den 12 maj
1964, där han framhöll att politik är
att vilja: »Socialdemokratisk politik,
det är att vilja förändringen därför att
förändringen ger löften om förbättring,
näring åt fantasi och handlingskraft,
stimulans, drömmar och visioner. Men
naturligtvis måste viljan ha en inriktning
och förändringen ett mål. Vi socialister
är förmätna nog att vilja något
därför att idén är viljans drivkraft, och
vi är djärva nog att önska förändringen
därför att förändringen kan göra utopier
till verklighet. Detta är fundamentalt.
Ofta möter vi påståendet att ideologierna
är döda, att de har multnat sönder
i vissna fraser, som möjligen kan
nyttjas att förvrida synen på människor
men som förlorat sin förmåga att förnya,
väcka och stimulera.»

Det skulle vara ganska intressant att
läsa upp också en del andra stycken
av detta tal, men jag vill i stället återge
några avsnitt ur ett föredrag 1966 av
samme talare, där han talade om miljö

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44

111

för människor. Han konstaterar där följande:
»Varje verksamhet som vi ägnar
oss åt är på ett eller annat sätt bunden
till ett visst stycke av jordytan, ofta till
en anläggning eller byggnad på detta
stycke mark eller vatten. Det betyder
att varje vidgning av mänsklig verksamhet
kräver ny mark eller ett intensivare
utnyttjande av redan i anspråk tagen
mark.»

Han konstaterade vidare att den totala
tillgången på mark är ganska begränsad
och anför sedan följande:
»Samtidigt kan vi konstatera att anspråken
på mark ständigt ökar. Det hör
samman med befolkningsomflyttning
och urbanisering, med industriell expansion,
med social och kulturell utveckling.
»

Han framhåller vidare: »Under de
närmaste decennierna kan vi förvänta
oss krav på ytterligare mark utanför
tätorterna från flera håll. Från näringslivet
för industri och detaljhandel, från
tätortsbefolkningen för fritidsbebyggelse
och rörligt friluftsliv. Från den offentliga
samhällssektorn bland annat
för kommunikationer och för vattenförsörjningen
till våra expanderande tätorter.
» Han talar också om ökad frihet
och om hur man behöver mark till olika
ändamål.

Vi hade under valrörelsen inom alla
partier som en slogan jämlikhet och
när demokrati. Jag utgår från att statsministerns
»visioner» icke endast skulle
vara teorier utan reell innebörd, och
jag frågar: Är det så att det nu föreligger
en motsättning mellan justitiedepartementet
och regeringen i övrigt? Ty
om Olof Palme skall genomföra alla
dessa visioner — något som är nödvändigt
för att vi vanliga människor skall
kunna leva ett sunt liv — frågar man
sig: Hur kan, om justitieministern eller
hans företrädare har haft vetskap
om exempelvis den lilla bok jag talat
om, en proposition skrivas som river
sönder allt det vi har ansett vara värt
att slåss för?

Jordabalk, m. m.

Jag skulle vilja tala om hur människorna
kan möta det hela. I Uppland —-jag tar det som exempel — får bönder
och allmoge finna sig i att man inom
De Geers domäner från 1600-talet helt
enkelt lagt beslag på urgamla rättigheter
och på mark som tillhörde allmogen.
Och om vi — för att tala med grevar
och baroner, vilket man ju skall göra
ibland —■ går upp till Norrland finner
vi där Sparres domäner. Han var landshövding,
han var allt möjligt i det svenska
samhället. Han tog av finnbefolkningen
mark och anlade ett bruk där
uppe. Han har aldrig haft åtkomsthandlingar,
han har aldrig blivit tilldelad
mark för exempelvis bruksrörelsen,
men ändå disponeras nu dessa stora domäner
— som är statens — och handhas
som egna av Versteegh och hans
gelikar. Och inte nog med det: människor
som där levat i släktled efter släktled
får inte utöva sina rättigheter. Fn
som har släktskap med en syster till
Flemming får nu uppleva att när han
fiskar i en sjö som icke bruket rår om
och som ingen haft någon äganderätt
till blir han stämd.

Uppe i Hede kan man för närvarande
läsa om en tvist som gäller att en hel
bygd har avstängts från fiskerätt i sjöar
som tillkommer befolkningen där sedan
urminnes tider. Trots att högsta domstolen
i en dom år 1956, som återges
i Nytt juridiskt arkiv, sagt ifrån att beträffande
detta vatten ingen äganderätt
eller fiskerätt kunde ligga hos enskilda,
så har Bergvik och Ala samt Östermans
lagt beslag på vattnet och låter tyskar,
engelsmän och andra ha det som fiskevatten.
Man använder också området
för representation.

Samtidigt stämmer man dessa människor
för tjuvfiske, vilka dock fiskar
på eget vatten. Det är en tendens att
alltmer tillgripa domstolsförfarande för
att slå sönder urgamla rättigheter. Kuylenstierna,
som var med i åborättskommittén,
konstaterade angående allmänningar
att dessa icke kunde fråntas all -

112 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Jordabalk, m. m.

mogen. Detta får vi nu uppleva varje
dag. Om justitieministern hade tid att
läsa igenom de gamla papper och handlingar
som jag har, skulle han få belägg
för hur vanliga människor behandlas.

Nu skall man stifta en ny jordabalk
genom dem som icke haft något med
vanliga människor att göra utan endast
med dem som lever därovan. Den
enda förbindelse dessa människor haft
har väl skett genom ett vykort men
inte på något annat sätt. De får aldrig
uppleva hur vanliga människor får leva
i vårt nuvarande samhälle.

Under dessa förhållanden har jag
krävt och önskat att justitiedepartementet
och regeringen skall försöka få till
stånd en ny juristutbildning — juristerna
har för resten själva krävt en sådan.
Varför kan man inte tillmötesgå ett
sådant önskemål? Vi kan inte skylla
på ämbetsmännen och juristerna som är
fostrade i den anda och efter de principer
som man lade grunden till 1611.
Nu har vi 1970 med alla de problem
som samhälle och människor möter.
Men då ämnar man skärpa äganderätten
på ett sätt som helt enkelt är otillständigt.

I stället för att skärpa äganderätten
och göra brottsliga åtkomsthandlingar
till lagliga handlingar borde man
försöka återföra något av det som bolag
och storgodsägare en gång har tagit.
Det har man emellertid glömt bort. Det
beror på att de som skrivit denna utredning
och denna proposition är fostrade
i allt utom i demokratisk anda. Det
är inte deras fel, utan det måste vara
den i en demokratisk stat som ändå
har ansvaret för att utforma samhällsarbetet
och all annan verksamhet. Det
vore rimligt att man nu försökt förbjuda
alla inköp av mark från bolagens
sida eller att stora bolag slår samman
sina markområden. I och med att dessa
förfar på detta sätt får vi uppleva
att järnbommar sätts upp över gamla
bygdevägar, att vattendrag förstörs

m. m.

Det är därför, herr talman, orimligt
att strö rosor på den jordabalk som
så att säga lagfäster gamla orättvisor
och som endast tar hänsyn till en liten
del av medborgarna. Från denna
synpunkt har jag, i den mån jag har
haft tid och kraft, försökt att yrka avslag
på alla de underligheter som kommit
till uttryck i de propositioner som
framlagts under åren.

Därför ber jag, herr talman, att även
i detta fall få yrka avslag på propositionen
väl vetande att dessa frågor nu
går sitt öde till mötes. Först när det
kostar miljarder kommer samhället att
vakna. När vi diskuterade frågan om
fiskerätt år 1950 sade man att högst 2
miljoner skulle det kosta. Nu är kostnaderna
uppe i 43 miljoner och kommer
kanske att stiga till det dubbla.

Om vi nu stjälper äganderätten på
det sätt som föreslås i detta sammanhang,
då inte bara förstör vi fauna och
flora samt luftrum m. m. utan skövlar
även människornas möjligheter till fritidsvistelser,
till ett egnahem och annat.
Riksdagen borde säga ifrån att den inte
kan acceptera alla dessa underliga
skapelser, som ändå har fötts även om
de kan betecknas som ofullgångna, och
i stället försöka ordna en utredning i
dessa frågor som verkligen kan arbeta
fram ett förslag som är någorlunda anständigt
från demokratisk synpunkt.

Vi skall komma ihåg att Sverige nog
är det enda land som är berett att fullfölja
en gången tids diktatur, den första
som vi har haft i Europa. Det har funnits
sådana senare, men de har slagits
sönder, och man har tagit tillbaka egendom.
Den vägen har vi övergett i och
med förslaget till ny jordabalk.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionerna II: 1464 och II: 1494.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg gör
gällande att talarna här i debatten har
strött rosor för jordabalken och för jus -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 113

titieministern och att justitieministern
strött rosor för sig själv. Men i så fall
har herr Lundberg sannerligen sett till
att det finns törnen i den rosenbuketten.

Jag vill som talesman för tredje lagutskottet
protestera mot det sätt på vilket
herr Lundberg framställer vår rättsordning.
Vi lever verkligen inte i ett
rättslöshetens samhälle i vårt land. Jag
finner det upprörande med detta angrepp
på justitieministern och på en hel
kår av jurister som — det är jag alldeles
övertygad om — handlar efter
sitt samvete och av bästa förstånd. Jag
protesterar också mot påståendet att
tredje lagutskottet vid sin behandling
av ärendet bara skulle ha litat på juristerna
och inte ha haft någon egen
mening. Det är även upprörande att anklaga
svenska riksdagsmän för att handha
sina uppgifter i riksdagsarbetet på
ett sådant sätt.

Att gå i någon som helst sakdebatt
med herr Lundberg i dessa frågor anser
jag fullständigt meningslöst, eftersom
det mesta av vad han drar fram
inte har det ringaste samband med
jordabalken.

Jag har gjort mig skyldig till att citera
Upplandslagen förut i dag, och jag
vill göra det en gång till. Så lyder
Upplandslagens stolta slutord: »Detta
är sagt om fridstider. Gud give alla dem
sin frid, som med frid vilja hit komma,
här vara och hädan fara.»

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Grebäck vill ha
frid och det kan jag förstå — han tycker
naturligtvis mer om julefrid för sig
och en viss grupp. Men det finns även
andra människor som behöver ha både
julefrid och litet frid i tillvaron. Det är
för dem som jag har sagt ifrån.

Jag kunde naturligtvis också strött
rosor, men om justitieministern har
läst litet rättshistoria vet han att de
rosor jag i så fall skulle strött hade varit
bemängda med gift. Jag tror att justitieministern
kan mer rättshistoria än

Jordabalk, m. m.

herr Grebäck, och då bör man vara så
hygglig att man utgår från att han kan
en viss del.

Herr Grebäck säger att han är upprörd.
Visst kan han vara det, men inte
blir det någon bättring för vanliga människor
för att han är upprörd. Det
krävs handling, och den har saknats.
Man måste ha det rättshistoriska perspektivet
när man diskuterar dessa frågor.
Annars kan man få för sig att för
att man själv kan stå i Roslagen eller
någon annanstans och titta ut över sina
ägor har alla människor den möjligheten.
Så är det inte.

Hela denna fråga har samband med
jordabalken. Har inte herr Grebäck
kommit så långt att han har insett det,
är det hopplöst att få honom att handla
annorlunda än han gör.

Herr Grebäck talade om sakdebatt.
Det var en sådan som jag trodde att
herr Grebäck skulle ge sig in på. Men
han talade bara menlöst om frid. Det
är bra —- frid, herr Grebäck, men somna
inte till så att friden blir alltför
djup!

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg talar så
mycket om vanliga människor — för
mig är herr Lundberg en högst ovanlig
människa.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det ovanliga hos mig
kanske ligger i att jag har försökt plöja
igenom alla adelns och ridderskapets
protokoll sedan 1600-talet, utlåtanden
och propositioner samt olika slags litteratur.
Om herr Grebäck gav sig tid
till att åtminstone skumma något av
det, skulle han finna att han var ännu
ovanligare, eftersom han kan tillstyrka
något som han över huvud taget ingenting
vet om.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det känns onekligen
litet konstigt att direkt efter herr Lund -

114 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Jordabalk, m. m.

bergs uppvisning ge sig in på en sakfråga.
Jag skall låta kammaren sväva
i ovisshet om mina kunskaper i rättshistoria
och inte vara lika oförsiktig
som herr Lundberg och undanröja alla
tvivel.

Jag skall göra en kommentar till fen
motion som herr Gustavsson i Alvesta
och jag har väckt med anledning av detta
stora frågekomplex. Det är motionen
1471 och den gäller jordbruksarrendatorerna.
De utgör en relativt liten
grupp, men deras rätt till trygghet i
näringsutövningen är ju inte mindre
för det.

Vi har i den här motionen tagit upp
just möjligheterna för arrendatorer att
få längre kontraktstid i vissa fall än
fem år. Anledningen härtill är att alltför
korta arrendeperioder ofta lägger
hinder i vägen för en arrendator att
kunna driva sitt jordbruk på ett rationellt
sätt, vare sig det gäller byggnader
eller markanläggningar. Specialisering
kan ibland vara nödvändig för en rimlig
lönsamhet, och en sådan kräver stora
investeringar i t. ex. byggnader.

Visst finns det olika typer av arrenden
— det skall inte förnekas. Vad vi
tar upp i vår motion är sådana fastigheter
som varit utarrenderade under
längre tid. Det finns fastigheter som
varit utarrenderade i flera generationer
och som bevisligen kommer att vara
det även i fortsättningen. I sådana
fall kan man inte komma i konflikt med
äganderättsprinciper, eftersom den endast
gäller rätten för en arrendator att
få tillräckligt lång kontraktstid så att
en rimlig avskrivningsperiod på gjorda
investeringar kan erhållas. En arrendator
som i takt med utvecklingen vill
och måste anpassa sin produktion till
tidens krav kan i många fall ha stora
och ofta oöverstigliga svårigheter, eftersom
det krävs omfattande investeringar
antingen i byggnader eller i markanläggningar
och ofta i bådadera. Det är
långt ifrån alltid så att fastighetsägaren
är villig att göra de investeringarna

även om arrendeavgiften höjs i proportion
härtill. Självfallet kan en arrendator
i det läget komma i en besvärlig
situation. Han har arrendekontrakt på
fem år, och han kan inte själv göra
några omfattande förändringar eftersom
han inte vet någonting om läget
när femårsperioden har löpt ut — då
kanske han inte längre får fortsätta;
förändringar kan ha inträffat som gör
att han måste bryta upp tidigare än han
räknat med. Som regel förlängs visserligen
kontraktstiden på en ny femårsperiod,
men vem vill satsa kapital på så
lösa grunder? En längre kontraktstid
skulle i många fall utgöra en positiv
faktor för arrendatorn utan att det för
markägaren behövde medföra någon
större påfrestning.

Besittningsskyddet är i förslaget förstärkt
gentemot nuvarande system —
det skall medges — men en arrendator
måste lika väl som vilken annan företagare
som helst kunna planera för mer
än fem år i taget. Det räcker inte med
sannolikhet i fall där det kan röra sig
om investeringar på hundratusentals
kronor, en så pass kraftig satsning
måste vila på en betydligt säkrare
grund.

Utvecklingen på jordbrukets område
pekar mot en större andel arrendatorer,
i varje fall i vissa delar av landet, vilket
gör denna fråga alltmera aktuell.
I vår motion har vi tagit upp just dessa
frågor och krävt att arrendatorer i
vissa fall, när de står inför större kapitalkrävande
investeringar, skulle ha
rätt att vid en ny periods ingång få
en längre arrendeperiod. Vi har sagt
att 20 år bör vara rimligt med hänsyn
till att det är en normal avskrivningstid
på investeringar av det här slaget.

Jag konstaterar att utskottet, som visserligen
avstyrkt motionen, ändå har
sagt att enligt »utskottets mening bör
det i sådana fall, då arrendestället varit
utarrenderat under lång tid och då
det, för att statligt garantilån åt arrendatorn
skall kunna beviljas, fordras ett

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 115

fortsatt garanterat arrendeförhållande
motsvarande skälig amorteringstid —
för investeringar i anläggningar normalt
omkring tjugu år — vara möjligt
att medge arrendatorn en väsentligt
längre förlängningstid än som följer av
huvudregeln i 9 §».

Även om utskottet som sagt inte förordat
någon ändring i förslaget till lagtext,
noterar jag ändå detta som en
klar förbättring mot nu gällande bestämmelser,
och eftersom det är i linje
med vårt motionskrav måste jag väl
just nu låta mig nöja med detta. Med
säkerhet kommer det i framtiden att
finnas anledning återkomma till denna
för en liten grupp människor så
betydelsefulla fråga.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Varenda en av oss som
känner herr Lundberg vet att han har
ett hjärta av guld och att han, när han
i sitt anförande fällde några kanske
mindre väl valda ord, råkade ut för ett
olycksfall i arbetet. Jag syftar på vad
han sade om utvecklingsstörda barn
—• ohyggligt grymt mot föräldrar till
sådana barn och ohyggligt grymt mot
dessa barn själva. Jag vet att han inte
menade det så, och jag är angelägen
att vända vad han sade till något positivt,
eftersom jag har den oskattbara
förmånen att få arbeta en hel del just
med utvecklingsstörda barn, charmfulla
ungar som man lär sig att verkligen
sätta värde på. Om vi bara får tag i
dessa barn i tid kan det bli fullgoda
medborgare av dem. Jag tror att vi kan
säga detsamma om den föreslagna jordabalken:
om vi bara är överens om
att vi skall göra den till ett fullgott instrument,
så kommer vi också att lyckas.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vet inte hur herr
Wachtmeister lyssnade. Om jag inte
minns alldeles fel talade jag om Moder
Svea:s utvecklingsstörda barn jordabal -

Jordabalk, m. m.

ken. Det är ju något annat än vad herr
Wachtmeister vill göra gällande att jag
sade. Moder Sveas jordabalk har inte
alls med det att göra som herr Wachtmeister
talade om; jag har sysslat
ganska mycket även med den frågan.
Herr Wachtmeister ville tydligen tolka
mig fel.

Jag vill samtidigt, herr talman, för
att slippa begära ordet ytterligare en
gång yrka bifall till mina motioner i
detta ärende.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Nej, herr Lundberg, uttrycket
utvecklingsstörda barn hör över
huvud taget inte hemma i denna debatt,
vem det än är som betecknas som modern.

Härmed var överläggningen slutad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr SO

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:1464; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:1464.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talman -

116 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Jordabalk, m. m.

nen tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Lundberg
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 158 ja och
5 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Tobé begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
G i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Tobé begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 53
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I) och E

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. F

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
F i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III av herr Ebbe Ohlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. G

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
IV; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 117

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
G i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV av herr Ferdinand
Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkslälldes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkslälldes.
Därvid avgavs 125 ja och 35 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H och I

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. J

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
liemstä lan, dels ock på bifall till reservationen
V; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Josefson i Arrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
J i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Jordabalk, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen V av herr Ebbe Ohlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Josefson i
Arrie begärde emellertid rösiräkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97 ja
och 71 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. K

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. L

Herr andre vice ta''mannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
VI; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
L i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen VI av herrar Ebbe Ohlsson
och Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

118 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 147 ja och
23 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. M—-Ö

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 81

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:1494; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. B—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 82

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 208, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till riktlinjer
för omorganisation av lantmäteriverksamheten
jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Den proposition, som
behandlas i förevarande utlåtande, har
som bekant föregåtts av utredningsbe -

tänkandet »Nytt lantmäteri». Utredningen,
propositionen osv. anges ha föranletts
av ett behov av översyn av lantmäteriet
med anledning av den nya fastighetsbildningslagen.

Fyra av utredningens sju ledamöter
föreslår att fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen
i fortsättningen
skall ske under totalt statligt huvudmannaskap
för hela landet. Mätningsverksamhet,
markexploatering och bostadsbyggande
skall också i fortsättningen
vara en kommunal uppgift. Av
de ledamöter som tillhör majoriteten
har åtminstone två — liksom sekreteraren
—- en mycket stark anknytning
till lantmäteriet.

Tre ledamöter, reservanterna, har hävdat
att staten visserligen skall ha ett generellt
ansvar för fastighetsbildning
och fastighetsregistrering men att kommuner
som själva så önskar skall ha
rätt att ombesörja fastighetsbildning
och efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t
även fastighetsregistrering.

Vid den efterföljande remissbehandlingen
stöddes reservanternas förslag av
en synnerligen kraftig opinion. I över
50 procent av yttrandena följde man
reservanternas förslag, och många remissinstanser
ville gå ändå längre än
reservanterna. Detta innebär att cirka
4,5 miljoner invånare eller 57 procent
av landets totala befolkning genom dessa
remissyttranden har stött reservanternas
förslag. Bland dem är för att
nämna några Kommunförbundet, bostadsstyreisen,
byggnadsstyrelsen, HSB,
Riksbyggen m. fl.

I det sammanhanget skulle jag till civilministern
vilja ställa frågan om anledningen
till att planeringsrådens yttranden
inte har tagits med. Det har tidigare
sagts att planeringsrådens yttranden
skulle tillmätas mycket stor vikt.
Men så är tydligen inte fallet i detta
sammanhang — liksom så sällan annars.

Propositionen följer i stort sett utredningens
förslag, dock med vissa,,

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 119

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

kanske rätt viktiga justeringar. Utskottets
utlåtande följer propositionen.

Det allmänna intrycket av propositionen
är väl att den är ganska vag och i
viss mån opreciserad, vilket i och för
sig kan vara beklagligt men förståeligt.
Ett avsteg i propositionen från utredningens
förslag är att kommun som så
önskar skall ges möjlighet att inrätta
s. k. specialenhet med kommunalt huvudmannaskap.
Därigenom skulle kommunen
få handlägga frågor om fastighetsbildning
och bebyggelseutveckling.
Men — och detta är synnerligen viktigt
enligt min uppfattning —■ detta innebär
inte att en kommun som så önskar därmed
skulle få rätt att inrätta en sådan
enhet. För att kommunen skulle få göra
det skulle det, om jag har tolkat propositionen
rätt, föras förhandlingar mellan
kommunen, länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen,
men lantmäteristyrelsen
skulle i princip bestämma hur det
skall bli. Det finns visserligen möjligheter
att överklaga lantmäteristyrelsens
beslut hos Kungl. Maj :t, men det är ändå
lantmäteristyrelsen som först skall
bestämma.

Som jag ser det vore det rimligt att
ge alla kommuner som så önskar rätten
och inte bara möjligheten att ordna sin
fastiglietsbildningsorganisation.

När man läser propositionen kan man
naturligtvis fråga sig: Var går i så fall
gränsen — vid tätorter med 10 000,
20 000, 30 000 eller ännu fler invånare?

Detta innebär också att frågan i stort
sett överlämnas till lantmäteristyrelsen,
och — såvitt jag förstår ■— kommer
tolkningen att ske över riksdagens huvud.
I första omgången skall ärendet
gå till Kungl. Maj :t, men sedan har lantmäteristyreisen
bestämmanderätten.

Det gäller alltså att en kommun skulle
få rättighet härvidlag. Jag vet inte om
jag tolkat detta rätt men skulle vilja
fråga civilministern om den saken för
att få det hela klarlagt, eftersom det
betyder oerhört mycket om kommunen
efter prövning skall beredas möjlighe -

ter, eller om den skall ha rättighet att
inrätta en egen fastighetsbildningsorganisation.

Jag vill starkt betona fastighetsbildningens
stora betydelse som integrerande
del av hela byggnadsprocessen, särskilt
när det gäller bostadsbyggandet
för landets tätorter. Inget annat organ
kan bättre än den egna kommunen tillgodose
intresset av en snabb och effektiv
fastighetsbildning. Den egna kommunen
har det utan gensägelse största
intresset av att angelägna bostadsbyggnadsprojekt
inte fördröjs i onödan med
besvärande konsekvenser för alla byggherrar
och kanske framför allt för de
anställda inom byggföretagen.

Som vi framhållit i motionsparet
I: 1367 och II: 1591 fungerar den moderna
exploateringsprocessen i tätorterna
så, att vart och ett av de ingående elementen
inte kan avgränsas från de andra,
vare sig i sak eller i fråga om tid.
Framför allt tidsfaktorn betyder oerhört
mycket i detta sammanhang. Det
bör också framhållas att kommunerna
har ansvaret för att bostadsprogrammen
fullföljs. Skulle kommunerna berövas
den rätt som här nämnts, nämligen
att inrätta ett eget fastighelsbildningsorgan,
och dessa uppgifter i stället
skulle läggas på ett statligt organ har
kommunerna betydligt mindre möjligheter
att styra bostadsbyggandet både
beträffande tiden och på annat sätt.

Det uppges att det nya systemet med
lantmäteriet som främste huvudman på
detta område skulle bli rationellt. Utskottet
framhåller på s. 5 i sitt utlåtande,
att det skall bli en effektiv förrättningsorganisation.
Med ett rationellt
och effektivt förrättningssystem förmodar
jag, att man avser mesta möjliga
arbete under en viss tidsperiod till lägsta
möjliga kostnad i alla avseenden.

Reservanterna i utredningen har pekat
på ett mycket viktigt faktum, då de
skriver följande:

»Enligt vår mening synes majoritefsförslaget
i alltför hög grad vara präg -

120 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 em.

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

lat av en strävan att bevara och bygga
ut den statliga lantmäteriorganisationen.
Vi menar att det väsentliga bör
vara att åstadkomma en organisation
som utan att rättssäkerheten eftersatts
ger maximal effektivitet. Tidsfaktorn är
härvid mycket viktig. Väntetiderna på
insatser från det statliga lantmäteriets
sida har ofta ej räknats i månader utan
i år. Omkring 75 % av lantmäteriverksamheten
ingår som ett led i exploateringsprocessen.
Bruttoinvesteringarna
för byggnads- och anläggningsarbeten i
Sverige torde för närvarande uppgå till
i runt tal 25 miljarder kronor om året.
Detta innebär att bara en månads försening
av varje byggnads- och anläggningsprojekt
skulle kunna medföra räntekostnader
och andra utgifter, som
överstiger hela den årliga bruttokostnaden
för statlig och kommunal lantmäteriverksamhet
tillsammans.»

Det är ovedersägligt att väntetiderna
inom lantmäteriet har varit minst sagt
besvärande. Men trots detta föreslår
man nu att dessa kostnader skall vältras
över på andra och att lantmäteriet skall
vara huvudansvarigt. Lantmäteriets förrättningskostnader
ligger nu på drygt
100 kronor i timmen. Detta gör att man
undrar om det inte hade varit mera
rationellt att först undersöka varför
lantmäteriet har så stora förseningar
i sin verksamhet och varför förrättningskostnaderna
är så höga, innan man
går ut och erbjuder hela svenska folket
dessa tjänster.

Det föreslagna systemet kommer vidare
att innebära att en stor del av
kommunerna med säkerhet ändå kommer
att bibehålla olika delar av sitt
fastighetsbildningsväsende. Detta innebär
otvivelaktigt merkostnader i form
av dubbelarbete och i vissa fall kanske
också kompetenskonflikter. Med hänsyn
härtill kan man ifrågasätta var det rationella
ligger i det nya förslaget. Vem
är det som kommer att få betala dessa
ökade kostnader? Jo, det kommer att
föra med sig ökade statliga kostnader

och högre skatter samt ökade bostadskostnader,
dvs. högre hyror. Framför
allt blir det invånarna i de små och
mellanstora tätorterna som kommer att
få ökade utgifter, om denna reform genomförs.
Hyrorna är i dag av den storleksordningen
att jag inte vill medverka
till någon ytterligare ökning. Inte heller
vill jag medverka till att den kommunala
kompetensen på detta område överförs
till ett statligt verk, dvs. till lantmäteristyre
sen. Jag anser att varje kommun
inle bara skall ha möjlighet utan
som hittills också rättighet att själv
handha sin fastighetsbildningsorganisation,
om den så önskar.

Vad fastighetsregistreringen beträffar
vill jag i stort instämma i de synpunkter
som framförts i motionen 11:1585.
I varje fall bör ett genomförande av
propositionens förslag uppskjutas till
dess att den beslutade fastighetsdatabanken
kan fungera utan störningar.

I utredningen och i andra sammanhang,
bl. a. i motionen II: 1592, har det
hävdats att rättssäkerheten inte skulle
vara till fyllest i det kommunala fastighetsbildningsväsendet.
Såvitt jag vet har
det inte kunnat påvisas att så skulle
vara fallet. Tvärtom har civilministern
understrukit att den verksamheten har
skötts bra. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare har också
i sitt remissvar i frågan framhållit de
kommunala förrättningsmännens oväld.
Jag betraktar därför dessa påståenden
som ett slag under bältet på en yrkeskår
som på ett förtjänstfullt sätt har
fullgjort sina uppdrag. Hur är det för
övrigt, om påståendet är riktigt: Är
ovälden hos en statligt anställd större
i förhållande till enskild part? Den situationen
kan nämligen också inträffa.
Och precis samma misstanke kan man
hysa när det gäller en statligt anställd
förrättningsman. Jag tycker att den typen
av argument som tagits upp i det
sammanhanget inte hör hemma i denna
debatt.

Jag ansluter mig vidare till departe -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 121

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

mentschefens uttalande i propositionen,
att avgörande vikt bör fästas vid att
organisationen blir sa effektiv som möjligt
och medger en smidig samverkan
med andra organ inom samhällsplaneringen.

Jag delar också den av departementschefen
uttalade uppfattningen att samordningsbehovet
bäst tillgodoses, om
samma organ handhar både fastighetsbildning
och mätningsverksamhet. Det
är bi. a. just av denna anledning, som
de ca 120 kommunala stadsingenjörskontoren
i vårt land har inrättats. Kommunerna
har funnit att det ur såväl
funktionell som ekonomisk synpunkt är
riktigast och bäst att ha ett eget fastighetsbildningsorgan.

Jag delar också departementschefens
i propositionen framförda synpunkt att
erfarenheterna av det kommunala fastighetsbildningsväsendet
är goda. Ja,
jag anser att de är så goda att jag för
min del inte vill att det skall avskaffas.

Eftersom ett enhälligt statsutskott står
bakom utlåtandet, skall jag inte nu yrka
bifall till den motion, som jag varit
med om att underteckna. Jag vill emellertid
ändå understryka att det gäller
en mycket viktig fråga som inte bör
lösas på det sätt som föreslås i propositionen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Bakgrunden till propositionen
i detta ärende är den utredning
som resulterat i betänkandet »Nytt lantmäteri».
Utgångspunkten för utredningens
arbete var den nuvarande kompromissen
på förrättningsstadiet mellan
kommunalt och statligt mätningsväsende.
Man kunde därvid ha hamnat i två
ytterligheter, nämligen kommunalt eller
statligt huvudmannaskap. Båda alternativen
är enligt min mening också möjliga.

Det är däremot inte möjligt att följa
den skrivning som angivits i reservationen
till utredningen, nämligen att

staten generellt skulle ha ansvar för
men inget monopol på förrättningsverksamheten,
att befintliga kommunala enheter
skulle bibehållas, att kommun
skulle ha befogenhet att inrätta kommunala
förrättningsorganisationer senast
tre år efter anmälan till konungen,
att verksamheten obligatoriskt skulle
bedrivas i kommunal regi vid kommunsammanläggningar,
där någon av
parterna hade kommunal verksamhet
på detta område, och att vid ikraftträdandet
av den nya lagen anmälan skulle
kunna göras om huruvida man önskade
kommunalt huvudmannaskap eller
inte.

Det måste såvitt jag förstår vara helt
omöjligt att jämsides med varandra ha
två organisationer, av vilka den ena allt
efter lämplighet skulle ha rätt att utvidga
sig på den andras bekostnad. Man
kan inte upprätthålla en statlig lantmäteriverksamhet
under sådana förutsättningar.
Det är angeläget att framhålla
detta — den statliga lantmäteriverksamheten
är ju inget självändamål.

Det skulle vara orimligt att följa reservationens
förslag. Det hade varit renhårigare
att i reservationen uttala att
enbart kommunala förrättningsorgan
skulle finnas. Det är inte möjligt att
rekrytera och att upprätthålla en rationell
verksamhet, om den ena organisationen
skall få utvidga sig på den andras
bekostnad. Då faller den senare så
småningom sönder.

Propositionens förslag kan sägas innebära
ett »modifierat status quo». Jag
skall inte närmare gå in på detta, utan
skall endast nämna att jag tillsammans
med herr Grebäck har väckt en motion,
II: 1592, där vi framhållit att det lokalt
bör utformas enheter under kommunalt
och statligt huvudmannaskap, för vilka
målet på lång sikt skall vara att bilda
en effektiv gemensam förrättningsorganisation,
regionalt sammanhållen genom
lantmäterikontoren.

Vad gäller länsorganisationen, som
jag något närmare skall gå in på, är

122 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

propositionens förslag något överraskande.
Denna lösning finns inte med
i utredningens förslag, utan den har
konstruerats i departementet. Det är val
en reaktion mot länsdemokratiutredningens
hurtfriska tongångar om att
överta all statlig verksamhet på länsplanet;
det verkar som om detta var
en av orsakerna.

Sedan finns det ett svepskäl, och det
är att man måste ha fastighetsregistret
i en länsmyndighet som inte får vara
en fastighetsbildningsmyndighet, eftersom
fastighetsregistermyndigheten har
rätt att överpröva —- om vi nu får lov
att kalla det så — förrättningar som
inte går att registrera. Detta anser jag
som sagt vara ett svepskäl. Vi har det
ju på det sättet nu: det är en fastighetsbildningsmyndighet
på landet som
för jordregistret och det är en fastighetsbildningsmyndighet
som överprövar
förrättningar. Detta går ganska
hyggligt, och man behöver inte av denna
orsak ställa upp några särskilda
principer och på det viset motivera
överlantmätarens inträde i länsstyrelsen.
I realiteten blir det naturligtvis en
lantmätare — och i varje fall lantmäteripersonal
— som får sköta huvuddelen
av registret, och formellt blir det
länsstyrelsen, som då måhända kan verka
kalmerande på alltför ambitiösa
överlantmätare, om nu sådana förekommer
i sinnevärlden.

Men det finns ett sakskäl, och det
är att överlantmätaren skall medverka
i de uppgifter som länsstyrelserna redan
har när det gäller översiktlig planering
och i de uppgifter som kan komma
att hänföras dit. Planer föreligger ju
på att i olika avseenden överföra uppgifter
på detta område till länsstyrelserna,
och arrangemanget kan anses
motiverat av att länsarkitekterna den
1 juli nästa år blir länsstyrelsetjänstemän
och att överlantmätaren bör ha
en liknande ställning i denna planeringsprocess.
Man frågar sig varför inte
vägdirektören har fått samma ställning

■— vägdirektören är sedan många år tillbaka
föredragande i länsstyrelsen. Det
är också andra experter som kanske
borde finnas där av samma skäl.

Samordning i en enhet är en styrka
i vissa fall, men det finns svagheter —
både praktiska och principiella — och
jag skall säga några ord om det.

I Uppsala län var vi mycket tidigt
ute med s. k. länsråd. Det är ju organ
som det inte har funnits några författningar
om, men alla utredningar som
arbetat på detta område under de senaste
20 åren har talat om länsråd. Redan
1948 bildades länsråd i Uppsala
län, och jag verkade starkt för detta,
eftersom jag tyckte det var bra att experter
av olika slag träffades och diskuterade
igenom gemensamma ärenden.
Men jag fick faktiskt en chock efter
ett antal år, när jag deltog i en kommunal
konferens där en kommunalkamrer
sade: Det största hotet mot den kommunala
självständigheten är dessa länsråd,
ty kan man ta en expert i taget
och prata med vederbörande kommer
man ju någon vart, men har de suttit
kring ett bord och diskuterat samman
sina åsikter kommer man ingenstans.
-— Detta har gjort att jag under de senaste
10—15 åren varit mycket försiktig
med att deltaga i sådana här råd —
man skall ju inte gå och binda sig över
huvudet på dem som har anledning att
få sina synpunkter beaktade i tid. Och
det gäller som bekant att komma i tid.

Nu har ju planeringsråden tillkommit,
men herr Nilsson i Kalmar sade
att planeringsråden kanske inte alltid
har så stor betydelse. De har i varje
fall inte haft det i detta fall. Utanför
stödområdena blir planeringsrådens betydelse
inte så stor — deras verksamhet
är av ett annat slag. Man har också fått
fortsätta med kontinuerligt expertsamråd,
och åtminstone i de flesta län står
väl överlantmätaren liksom länsarkitekten
till tjänst med att lämna alla de uppgifter
som kan behövas i sammanhanget.

Vi har offentlighet i statsverksamhe -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 123

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

len. Allmänheten kan följa alla yttranden
från statliga myndigheter, och inom
länen är ett yttrande från länsarkitekten
eller från överlantmätaren offentlig
handling — yttrandena kan citeras i
tidningar, och man kan få avskrifter av
dem. Om dessa tjänstemän kommer in
i länsstyrelsen blir det något annat — i
varje fall kan det bli någonting annat.
Under alla förhållanden uppkommer
svårigheter. Jag har hört landshövdingar
som sagt: Nu blir det i alla fall något
av länsstyrelserna som liknar ett departement.
Vi förfogar över experterna
och kan samla uppgifter och så beslutar
vi. Det kan på så sätt bli kraft bakom
länsstyrelsens beslut.

Jag har då invänt att det dock är litet
skillnad gentemot departementen. De
flesta experter som dessa åberopar är
centrala ämbetsverk, som har öppna
papper. Där får man in yttranden t. ex.
frän planverket, skolöverstyrelsen eller
universitetskanslersämbetet, vilka kan
citeras och av vilka man kan skaffa avskrifter.
Det är helt annorlunda med de
experter som finns inom departementet
— de är som tur är inte alltför många.
Därvidlag är det fråga om interna promemorior,
som det är litet svårt att få
insyn i. Risk föreligger att länsstyrelserna
nu kommer in på samma väg om
man inte passar sig i själva övergången.
Det kan bli svårare för allmänheten
att få insyn, om man inte ser till att
just denna sak beaktas vid övergången.

Inte bara statsråd utan de flesta riksdagsmän
som har suttit i sådana beslutsfunktioner
vet hur litet det är som
i slutomgången avgör om det skall bli
det ena eller det andra svaret på en
fråga. Om då allmänheten inte har möjlighet
til! insyn och kan göra sig påmind
i olika sammanhang blir det en
inskränkning i insynsmöjligheten, om
man inte tar vara på de fördelar som
finns med nuvarande system. Min förhoppning
är att man skall kunna få fram
cn sådan anordning att möjligheterna
till insyn inte blir sämre i den nya or -

ganisationen.

Utskottet har särskilt understrukit att
det är uppenbart att överlantmätarnas
självständiga medverkan vid domstol
bibehålies och att länslantmäterikontoren
hålles samman som en enhet. Jag
sätter naturligtvis värde på detta, eftersom
det överensstämmer med den
motion som jag har väckt.

Sedan återstår naturligtvis rådgivning
till kommuner och allmänhet, för all
del även till statliga verk. Kan man ge
råd på sidan om utan att gå och fråga
högre upp i organisationen är det bra.
Just nu har man icke något behov av
att fråga, men det finns risk för att det
uppstår sådana situationer.

Slutligen vill jag något beröra de ekonomiska
frågorna, inte hur organisationen
skall fungera lokalt och regionalt
— herr Nilsson i Kalmar har redan
varit inne på denna sak, och den har
naturligtvis också sina sidor. Vad det
här gäller är fastighetsregistret.

Det sägs att vi aldrig hade fått ett
riksdagsbeslut i början av detta sekel
om jordregistret — jag tror att det var
1907 eller 1908 —- om man inte då räknat
flera hundra procent för lågt på
kostnaderna. Felräkningen skedde inte
avsiktligt, men det blev mycket dyrare
än man hade tänkt sig. Nu föreslås i
propositionen att staten skall överta fastighetsregistreringen
från kommunerna,
och detta i en tid då man samtidigt
häller på att förnya registren och förbereder
ett helt nytt system. Många kommuner
har mycket fina register. De har
gjort mycket dyrbara investeringar, och
de förbereder att förbättra dem ytterligare
inför övergången till ADB-system.
Det är enligt min mening inte rimligt
att staten utan vidare övertar detta utan
att lämna kommunerna ekonomisk gottgörelse.
Jag beklagar att det står så litet
eller nästan ingenting i propositionen
om saken, eftersom detta kommer att
påverka de diskussioner som snart nog
skall inledas med kommunerna angående
förrättningsorganisationen enligt den

124 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 em.

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

tidtabell som vi har fått från departementet.

Herr Grebäck och jag har i vår motion
11:1592 tagit upp frågan. Samtidigt
har vi ifrågasatt övergångsåtgärder
så att man i de fall där kommunala
register skaii övertas av staten utnyttjar
den personal som är insatt i dessa saker
i kommunerna. Genom att utnyttja
den expertis som finns får man en smidig
övergång.

Utskottet torde vara av samma åsikt,
såvitt jag förstår. Man har finkänsligt
uttryckt det på följande sätt: »Vad i den
nämnda motionen 11:1592 anförts om
ekonomiska problem vid ett statens
övertagande av ansvaret för nu kommunala
fastighetsregister bör enligt utskottets
mening inte nu — jag kursiverar det
— »bli föremål för något riksdagens bedömande.
» I denna mening är alltså det
kortaste ordet — nu — det viktigaste.
Däri torde ligga att utskottet har sympatier
för de tankar som är framförda
i vår motion.

Som den ene av de båda motionärerna
får jag anse oss väl behandlade. Vi
har preciserat våra kommentarer till
den detaljfattiga princippropositionen i
nio punkter, och det är egentligen bara
en av dessa som inte har vunnit gensvar,
nämligen den tredje punkten: »Gränsdragningen
mellan överlantmätarens
och länskontorets uppgifter inom länsstyrelsens
ram och uppgifterna i ledningen
av lokalorganen och andra
utanför länsstyrelsen fallande ärenden
måste utformas så att båda funktionerna
kan fyllas med full effekt och utan
byråkratisk belastning.»

I övrigt har vi pekat på att länskontoren
bör kvarstå som enheter, att överlantmätarens
självständighet vid medverkan
i domstol bör behållas och att
allmänhetens intresse av att kunna följa
samhällsplaneringsärendenas behandling
på länsplanet bör tillgodoses. Också
detta har utskottet skrivit välvilligt
om, liksom om behovet av en statskommunal
tillsättningsnämnd -— en tanke

som man tydligen redan är inne på i departementet.

Jag har genom min verksamhet som
yrkesman och som kommunalman starka
bindningar till båda ytterligheterna
i den lösning som föreslås i propositionen.
Det fordras verkligen en helhjärtad
uppslutning från båda håll för att
tillskapa ett fungerande system. Det är
min förhoppning att det skall fungera,
men det är riskabelt med principbeslut
om en organisation när propositionen
är så kortfattad och saknar detaljer och
man alltså måste låta principiellt betydelsefulla
handlingsnormer ingå i arbetsordningar
och instruktioner, utfärdade
av Kungl. Maj:t. Jag hoppas därför
att den ytterligare proposition, som
kan väntas till vårriksdagen, tar upp
en del sådana detaljfrågor litet mera
konkret, så att man inte behöver göra
upp önskelistor i förhoppning om men
utan säkerhet för att de kommer att följas
i samband med instruktions- och arbetsordningsskrivandet.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman. Som jag har tolkat propositionen
188 får kommunerna i huvudsak
behålla sina stadsingenjörskontor
för fastighetsbildningsarbete, och
därmed anser jag att man har funnit
eu ganska tillfredsställande lösning. Jag
skall därför inte ägna den frågan någon
uppmärksamhet utan skall i stället
något beröra vad som sägs i propositionen
i fråga om fastighetsregistreringen.

Mot bakgrund av 1968 års beslut om
nytt fastighetsregister och kravet på
specialisering har departementschefen
uttalat att fastighetsregistreringen i
princip bör anförtros en länsmyndighet.
Orden »i princip» innebär en oklarhet,
och det skulle vara önskvärt med ett
förtydligande.

Utskottet säger i sitt utlåtande:

»I fråga om länsorganisationen inne -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 125

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

bär Kungl. Maj:ts förslag att fastighetsregistreringen
— som enligt de inledande
övervägandena i princip bör anförtros
en länsmyndighet — bör handhas
av länsstyrelsen i de fall där inte
motsvarande organisatoriska fördelar
och samordningsintresset kan motivera
fastighetsregistrering under vissa större
kommuners huvudmannaskap.»

Här finns en hel del oklarheter. Man
talar om »i princip» och om »vissa större
kommuner». Det är dylika formuleringar
som gör att jag känner mig en
smula tveksam inför vad som kommer
att hända med fastighetsregistreringen.
Sambandet mellan den kommunala verksamheten
och den under uppbyggnad
varande fastighetsdatabanken måste på
grund av den kommunala kompetensen
bli mycket starkt. Behovet av en betydligt
mer omfattande och integrerad samhällsplanering
på det kommunala planet
ökar mycket kraftigt.

Sambandet mellan den kommunala
verksamheten och den nya fastighetsdatabanken
känner vi egentligen till mycket
litet om. Vi har inget utredningsunderlag,
som belyser detta. Visserligen
har man i vissa avseenden påbörjat utredningar
för att kartlägga detta samband,
men för dagen är det omöjligt
att bedöma hur man lämpligen skall tillgodose
det. Sambandet avser i första
hand användningssidan, t. ex. när det
gäller maskinlagrade data, akterna i
kommunala och andra arkiv, registerkartor
och liknande. Men det avser också
leveranser av data till databanken
och samordningen av registerverksamheten
med det kommunala arbetet med
primärkartor.

För övergången från kommunal till
statlig registrering krävs omfattande insatser.
Vi vet mycket litet härom. Vi
saknar underlag för att bedöma dessa
insatser. Vi vet inget om alla de praktiska
arrangemang som behövs. Vad
händer t. ex. när nu kommunerna ändå
måste lämna ifrån sig fastighetsregistreringen,
om man tolkar »i princip» och

»vissa kommuner» negativt? Vad händer
om kommunerna omedelbart per
den 1 januari 1972 lämnar ifrån sig
registren? Jag tror att staten då helt
kommer att sakna resurser i fråga om
arkivlokaler, registreringspersonal och
teknisk utrustning. Vem skall bekosta
dubblering av registerarkiv och registerkarta,
om man måste företa en sådan
dubblering, och hur skall den organiseras?
Det är en mängd frågor som
vi i dag kan ställa men inte har några
svar på. När vi annars fattar beslut i
Sveriges riksdag, har vi mestadels svar
på frågor som kan ställas.

Man kan alltså, om man vill hårdra,
säga att vi egentligen saknar förutsättningar
för ett ställningstagande i fastighetsregisterfrågan.
Det är därför som
jag i en motion i princip har ställt mig
positiv till denna proposition men har
föreslagit att ikraftträdande skulle uppskjutas
ett par år just för att man skulle
få möjlighet att uppskjuta dessa praktiska
arrangemang. Man måste nämligen
ha klart för sig att ett genomförande
av denna fastighetsdatabankreform i
hög grad är beroende av den kommunala
medverkan. Alla är vi väl överens om
att det är utomordentligt väsentligt att
vi får en dylik fastighetsdatabank organiserad.
Men för att 1968 års riksdagsbeslut
skall bli eu realitet krävs alltså
medverkan av kommunerna. De måste
medverka när det gäller registerbeteckningsreformen.
De måste göra rättelser
och kompletteringar i nuvarande stadsregister.
Kommunerna måste svara för
leveranser av kartor som underlag för
koordinatregistrering, för byggnadsinventering,
för överföring av data från
kommunalt primärkartverk till registerkarta
och för upprättande av ny registerkarta.
Alla de här olika delåtgärderna
borde man ha inordnat i en totalplanering
av hela databanksprojektet.
Samarbetet med kommunerna har ju
hittills fungerat mycket bra. De stora
kommunerna och även de små kommunerna
har i denna fråga satsat stora re -

126 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 em.

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

surser, och vi behöver sätta in ytterligare
resurser för att få fram fastighetsdatabanken
till mitten av 1970-talet.

Man blir naturligtvis en aning oroad
för hur det skall gå med fastighetsregistreringen
i fortsättningen, när man i
dag har fått veta att Kommunförbundet
i en skrivelse uppmanat kommunerna
att helt avstå från medverkan till upprättande
av fastighetsdatabanken. Om
detta blir en realitet innebär det i princip
en katastrof. Man kan då inte få till
stånd en fastighetsdatabank.

Jag skulle därför från utskottets talesman
eller från civilministern gärna
vilja ha mina farhågor undanröjda och
få litet närmare specificerat vad man
avser när man talar om »i princip» och
»vissa större kommuner». Såvitt jag förstår
torde det vara nödvändigt att fastighetsregistreringen
ligger på kommunerna,
i varje fall tills denna fastighetsdatabank
är upprättad.

Herr talman! Jag har för närvarande
inget yrkande.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det kan finnas anledning
att rationalisera denna debatt, och
jag skall göra det på det sättet att jag
i mycket stora drag ansluter mig till
vad herr Nilsson i Kalmar sade. Herr
Tobé, som förklarade att han var både
kommunalman och lantmätare, fann jag
faktiskt vara något för mycket lantmätare
och något för litet kommunalman.

Det förekommer ganska många motioner
i förevarande ärende. Jag är
övertygad om att detta till stor del beror
på den oklarhet som propositionen
som sådan ger upphov till. Jag skulle
vilja gå så långt att jag säger att det
inte finns någon i denna sal som vet
något om vad resultatet blir av ett positivt
ställningstagande till denna proposition.
Den är i många stycken vagt
skriven, och det är svårt att få grepp
om den.

Men för att korta ned mitt anförande
vill jag konkretisera mig. Herr Sven -

ning och jag har väckt en motion, vari
det hemställs att riksdagen beslutar att
de kommuner som innehar egna organisationer
för fastighetsbildning och
fastighetsregistrering skall tillåtas fortsätta
med denna verksamhet i den omfattning
kommunen önskar. I utskottets
utlåtande heter det på s. 5: »Det i motionen
II: 1585 formulerade kravet att
riktlinjerna inte bör lägga hinder i vägen
för i vart fall större kommuner att
utöva dessa fastighetsbildningsbefogenheter
får anses helt tillgodosett.» Men
på s. 8 yrkar utskottet avslag på samma
motion i stället för att säga att motionen
därmed får anses besvarad. Vilket skall
nu gälla av dessa yttranden?

En stad som Hälsingborg, för att ta
ett konkret exempel, har i alla avseenden
den mätningsverksamhet det här
talas om. Men för närvarande pågår en
inkorporering med fyra kranskommuner
runt staden. Dessa kommuner kommer
inte att driva någon mätningsverksamhet
för jordbrukets behov i något
avseende som är värt att nämna. Det
planeringsarbete och de mätningar som
kommer att göras blir i huvudsak, jag
vågar säga till 95 procent, för nya fastighetsbildningar,
för hyreshusbebyggelse,
för egnahem och dylikt. Kan vi
fä ett konkret besked om att vad som
står på s. 5 i så fall kommer att gälla
till alla delar? Om svaret blir tillfredsställande
är jag övertygad om att mycken
oro kommer att stillas. Jag skall
i detta sammanhang inte ställa något
yrkande. Det får jag vänta med tills jag
fått ett svar, och jag är ganska säker på
att jag kan få ett.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! I detta skede av debatten
finns det anledning att fatta sig synnerligen
kort. Här har redan erinrats
om att under utredningsarbetet och vid
remissbehandlingen har huvudmannaskapet
för lantmäteriverksamheten varit
en kontroversiell fråga. Enhetligt
statligt eller enhetligt kommunalt hu -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 127

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

vudmannaskap har ju varit frågeställningen.
Jag skall inte närmare gå in på
de motiv som anförts för det ena eller
det andra alternativet. Propositionens
förslag innebär att hänsyn har tagits
till olika synpunkter, och förslaget har
ju också godtagits av ett enhälligt statsutskott.

Lantmäteriet i sin nuvarande organisation
har ju i stort sett fungerat bra
och har dessutom haft allmänhetens
förtroende i mycket hög grad. Det finns
anledning att tro att den nya organisationen
också skall fungera tillfredsställande
när den blir färdig, övergången
till den nya ordningen kommer självfallet
att medföra vissa problem, och tiden
kommer kanhända — det gäller ju
här 1971 — att bli i knappaste laget för
att man skall få det hela att fungera bra.

Vad som däremot inte är tillfredsställande
och inte heller blir det genom
dagens beslut är taxorna. I motionen
II: 1589 har vi påtalat de mycket höga
lantmäteritaxorna. Utskottet delar den
uppfattning som motionärerna ger uttryck
åt. .lag citerar ur utskottsutlåtandet:
»Vad som anförts i de sistnämnda
motionerna i övrigt samt i motionerna
1:1366 och 11:1589 om taxefrågorna
har dock föranlett utskottet till bedömandet
att en förnyad översyn av
taxesystemet är erforderlig. Hänsyn
bör bl. a. tas till kravet att även
ett taxesystem som i huvudsak bygger
på full kostnadstäckning inte får äventyra
de syften och målsättningar som
är förenade med verksamheten. Enligt
utskottets mening bör riksdagen hemställa
att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt
utreder förutsättningarna för att åstadkomma
en i förhållande till nu gällande
taxeprincip skäligare fördelning av förrättningskostnaderna
varvid kan beaktas
t. ex. sådana faktorer som fastighetens
bärkraft och belägenhet. Riksdagen
bör som sin mening i anledning av
de fyra sistnämnda motionerna ge
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
i denna del.»

Herr talman! Jag har egentligen begärt
ordet för att säga att det är angeläget
att denna översyn kominer till
stånd utan tidsutdräkt.

Jag har inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Motionärerna har här
uttalat den oro som på många håll i
kommunerna har gjort sig gällande inför
de förändringar som förestår och
inför de riktlinjer som är uppdragna i
den proposition som behandlas i utskottets
utlåtande nr 208.

Visst kan man väl dela den uppfattning
som här har kommit till uttryck,
att det kan vara besvärande att behöva
ta ställning till riktlinjer, ofta något vaga,
medan man först så småningom
skall få förslag om de detaljbestännnelser
som det egentligen skulle ha varit
bra att känna till vid ställningstagandet.
Jag tycker vi har anledning att beklaga
det; å andra sidan finns det väl
skäl för tillvägagångssättet.

Herr Nilsson i Kalmar vände sig i rätt
stor utsträckning mot det resonemang
som majoriteten i utredningen har fört.
Propositionen har mjukat upp utredningens
förslag avsevärt med avseende
på kommunernas framtida kompetens.
I utskottet har vi, som de ärade talesmännen
nog har lagt märke till, funnit
anledning att ganska starkt stryka under
de punkter där sådana uppmjukningar
har gjorts.

Det gäller bl. a. kommunernas möjligheter
att också i fortsättningen handha
fastighetsbildningen genom egen organisation.
Herr Nilsson i Kalmar ställde
därvidlag en fråga till civilministern,
och jag har ingen anledning att ens försöka
föregripa svaret.

Herr Henningsson ställde en fråga
beträffande utskottets skrivning överst
på s. 5, och jag kan säga som svar på
den frågan, att det som utskottet här
har uttalat är utskottets mening, nämligen
att önskemål hos kommuner att

128 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Riktlinjer för omorganisation av lantmäteriverksamheten

handha fastighetsbildningen genom
egen organisation blivit tillgodosedda i
betydande utsträckning genom det förslag
som här har lagts fram.

Här talas det först om vissa större
kommuner, och det talas sedan om att
också andra kommuner, som redan har
egna kontor för ändamålet, skall ha denna
möjlighet. En sak som därvidlag berörs
i några av motionerna men som
inte har tagits upp här skulle jag vilja
nämna, eftersom den visar riktigheten
av det som herr Tobé sade på tal om
de ytterlighetskrav från kommunalt eller
statligt håll som kommer upp i samband
med en reform som denna, att
kommunen inte kan gå hur långt som
helst när det gäiler att göra gällande en
rätt i en oviss framtid. De kommuner
som i dag handhar fastighetsbildningen
genom egen organisation kommer däremot
att erbjudas möjligheter att fortsätta
med det efter de överläggningar
som skisseras i propositionen.

Här har i dag på något sätt kommit
att cirkulera i riksdagen en fotokopia
av en handling från civildepartementet,
som jag tycker är utomordentligt intressant.
Det »torde» som står på ett
ställe i statsutskottets utlåtande skulle
kunna utbytas mot »skall» med ledning
av vad som står i denna handling, som
innehåller ett mycket noggrant tidsschema
för hur man skall bedriva de
fortsatta utredningarna på grundval av
det beslut som jag hoppas riksdagen
kommer att fatta i dag. Där finns nämligen
nu tidsbestämning för överläggningarna
som skall äga rum mellan länsstyrelserna,
kommunerna och lantmäteristyrelsen.

Vad jag ytterligare ville ta upp är det
krav från motionärerna som man i utskottet
definitivt har sagt nej till, nämligen
kravet att ett kommunalt huvudmannaskap
för fastighetsbildningsmyndighet
skall kunna utövas även av flera
kommuner i samverkan. Den saken
har hittills inte berörts i debatten, och
jag kan se på herr Henningsson att han

inte har något intresse för den. Men
frågan togs upp i motionerna, vilket väl
visar att det är svårt ibland åt! konsekvent
hävda en uppfattning. Skall man
anställa en förrättningsiantmätare i ett
kommunalförbund blir det dels svårt
för den enskilda kommunen i det förbundet
att hävda att det är just den
kommunens ärende som det är mest
bråttom med, dels finns det aniedning
att konstatera att det därigenom också
uppstår ett dubbelt huvudmannaskap
även om det är av en annan karaktär.
Den frågan har alltså inte nu varit uppe
till debatt, och det anser jag att man
har anledning att vara glad för.

Under diskussionen om detta utlåtande
har ännu inte framställts något
säryrkande, men jag anser ändå att
det finns anledning att nämna ännu ett
par saker.

Herr Hugosson frågade direkt, om
kommunerna får behålla sina fastighetskontor.
Utöver vad jag nyss nämnt, om
vad som är utskottets uppfattning, kommer
väl civilministern att ge sitt svar,
så jag har ingen anledning att ta upp
den saken.

Sedan till herr Tobé. Vid sidan om
det intresse som han otvivelaktigt företrädde
för både lantmäteriorganisationen
som statligt organ och för kommunerna
som självständiga enheter i det
sammanhanget framförde han även en
annan synpunkt som gällde överlantmätarnas
situation. Hur kommer den att
bli? Kommer överlantmätarnas yttranden
eventuellt att komma bort i den
länsstyrelsehantering där överlantmätarna
blir mer eller mindre inlemmade?
Utskottet har i sitt utlåtande givit uttryck
åt synpunkter även härpå. Om
jag förstod herr Tobé rätt var han ganska
nöjd med utskottets skrivning. Det
viktiga är väl att kontakten överlantmätaren—allmänheten
inte förhindras
och att man just får ha kvar den offentlighetskaraktär
över överlantmätarens
yttranden som nu finns.

Herr Tobé berörde också de ekono -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 129

Riktlinjer för omorganisation

miska frågorna. Utskottsmajoriteten anser
att det inte nu finns någon anledning
att göra något bedömande, eftersom
just sådana ting måste tas upp i de
kommande överläggningarna. Det vore
väl litet riskabelt, sett ur kommunal
synvinkel, om riksdagen nu skulle binda
sig för vad staten skall betala och
vad kommunerna skall betala i samband
med just övertagandet av fastighetsregistreringen.
Där finns väl anledning
att lämna vägarna öppna. Det sades
av någon av talarna — det var väl just
herr Tobé — att det är rimligt att staten
ger ersättning för det register som man
skall överta. Det torde komma att hävdas
efter vad jag kan förstå på ett kraftigt
sätt från kommunernas sida vid
överläggningarna. Men att vi nu i riksdagen
skulle kunna ta ställning till denna
fråga vore väl ganska orimligt.

Herr talman! Mycket vore att tillägga,
men jag vill än en gång konstatera, att
inget annat yrkande har framställts,
och jag ber fördenskull att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr taTman! Jag vill gärna säga att
jag med hänsyn tagen till att detta har
varit en ganska besvärlig fråga att ta
ställning till är glad över det enhälliga
utskottsutlåtande som vi i dag har att
behandla. Jag har ingen erinran att
göra mot utskottets skrivning på någon
punkt. Då inkluderar jag det krav som
utskottet har rest på en översyn av
taxefrågorna, där jag för min del är
inställd på att omedelbart få till stånd
en sådan översyn.

Därmed skulle jag väl genom min
anslutning till utskottets skrivningar
ha bemött de motionärer som har redovisat
sina synpunkter. Men jag tycker
ändå att ett par kommentarer är nödvändiga
att göra i detta sammanhang.

Jag tror nog att herr Nilsson i Kalmar
har tolkat propositionen fel, när
han redovisade hur handläggningen vid

av lantmäteriverksamheten

tillskapande av denna organisation
skulle gå till. Handläggningen blir ju
den, att kommuner och länsstyrelser i
första omgången skall träffas för att
försöka komma överens om den organisation
som kan skapas och i vilken
omfattning möjlig hänsyn kan tas till
bildandet av sådana specialenheter som
från kommunernas utgångspunkter är
intressanta, varvid naturligtvis underlaget
för specialenheterna skall vara
de kriterier som också utskottet har
anslutit sig till. När kommuner och
länsstyrelser har diskuterat frågan, gör
länsstyrelserna upp ett förslag som i
sin tur remitteras till kommuner och
lantmäteristyrelsen. Därefter lämnar
länsstyrelsen Kungl. Maj:t ett slutgiltigt
förslag och sedan fastställer Kungl.
Maj :t den organisation man skall ha.
Beträffande de specialenheter som då
föresiås bii inrättade med hänsyn till
kommunernas speciella intressen får
kommunerna inte bara möjlighet att
diskutera huvudmannaskapet, som herr
Nilsson i Kalmar uttryckte saken, utan
de har rätt att få utöva kommunalt huvudmannaskap
för sådana specialeiiheter,
om de så önskar.

Genom detta besked hoppas jag ha
klarlagt propositionens mening på denna
punkt såväl för herr Nilsson i Kalmar
som för herr Henningsson med anledning
av den fråga han ställde. Kommunerna
kommer alltså att ha rätt till
kommunalt huvudmannaskap för denna
typ av specialenheter.

Herr Tobé var litet orolig för att
överlantmätarna skulle bli för anonyma
i den blivande länsstyrelsen men,
herr Tobé, det kommer inte att bli en
rätt för överlantmätaren att avge sitt
yttrande utan en skyldighet för honom
att yttra sig i alla de frågor där han
medverkar vid handläggningen. Det
blir närmast ett tjänstefel, om herr
Tobé skulle glömma bort att avge sitt
yttrande.

När det gäller fastighetsregistreringen,
en fråga som herr Hugosson var

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 44

130 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ökning av den svenska andelen i världsbankens grundfond

inne på, måste ytterligare en del utredningar
göras. Jag vill med anledning av
herr Hugossons anförande säga att vad
vi nu skall eftersträva — och detta
bygger hela propositionen på — är att
i samverkan mellan stat och kommun
lösa alla dessa frågor och söka få till
stånd en fastiglietsbildningsverksamhet
som blir tillfredsställande och som kan
tillgodose alla krav som kan ställas på
en sådan verksamhet.

Detta är skälet till att vi inte i princippropositionen
har funnit anledning
att skriva in så hårda kriterier att vi
praktiskt taget icke skulle ha något utrymme
för de överläggningar som vi
menar bör äga rum mellan stat och
kommun, i första hand på länsnivå. Jag
utgår från att det är förståndigt folk,
både på den kommunala och på den
statliga sidan, som här sätter sig ned
för att diskutera dessa frågor, med en
vilja att lösa dem på ett praktiskt sätt.
Därför bör tillräckligt utrymme lämnas
för överläggningar, utan alltför fasta
bindningar, när det gäller den här typen
av principproposition.

Jag är liksom någon tidigare talare
övertygad om att när väl denna hantering
kommit i gång och blivit genomförd
i alla instanser, så skall det visa
sig att den oro är obefogad som i och
för sig kan ha varit begriplig i utgångsläget
mot bakgrund av de relativt starka
motsättningar som rådde när man
ursprungligen började diskutera dessa
frågor. Jag föreställer mig att vi till
slut skall nå ett bra resultat när det gäller
organisationen av denna viktiga
verksamhet.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag är glad över att jag
kunde locka statsrådet att något kommentera
min framställning. Det är emellertid
inte en fråga om rättighet och
skyldighet. Är man tjänsteman i ett
verk så är man naturligtvis skyldig att
medverka i alla ärenden. Men min fråga
var: Är detta interna promemorior

i länsstyrelsen eller är det offentliga
handlingar? Det är den definitionen
som är så viktig.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det kommer att vara
offentliga handlingar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 3

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av framställning från
fullmäktige i riksbanken angående nedläggning
av riksbankens avdelningskontor
i Vänersborg jämte motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Ökning av den svenska andelen i
världsbankens grundfond

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av proposition om
ökning av den svenska andelen i världsbankens
grundfond jämte motioner.

I en den 30 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 174, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med resolutionstexter, vilka intagits
i propositionen som bilagor, godkänna
en ökning av den svenska andelen
i världsbankens grundfond med
37,3 milj. dollar till 277,3 milj. dollar,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att lämna
riksbanken garanti för täckning av
de eventuella förluster som hänförde
sig till den ökade insatsen och vilka
fullmäktige i banken inte ansåge böra
belasta banken, samt

3) bemyndiga riksbanken att tillskjuta
det erforderliga kapitalet samt

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 131

ökning av den svenska andelen i världsbankens grundfond

påtaga sig de förpliktelser som följde
med teckning av 373 andelar, var och
en med ett nominellt värde av 100 000
doilar, i världsbankens grundfond.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna
I: 1359 av herr Werner och II: 1577 av
herr Hermansson in. fl., vari hemställdes att

riksdagen av regeringen skulle begära
utredning och granskning av den
verksamhet som bedreves av världsbanken,
International Development
Association (IDA) och International
Finance Corporation (IFC), samt

att riksdagen skulle avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag på motionerna I: 1359
och 11:1577 bifalla propositionen nr
174.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I propositionen 174 föreslås
att riksdagen skall godkänna en
höjning av Sveriges andel i världsbankens
grundfond med 183 miljoner kronor.
Ärendet behandlas som en rutinfråga,
vilket enligt vår mening är felaktigt.
Vi anser att det finns anledning
att utförligt granska den verksamhet
som bedrivs av världsbanken och de till
denna knutna organisationerna IDA och
IFC. Riksdagen bör av regeringen begära
en sådan granskning. När den utredningen
framlagts bör ny prövning
göras av frågan om Sveriges medlemskap
i nämnda organisationer. Till dess
att sådan granskning kommit till stånd
bör ytterligare kapitalinsatser i organisationen
från svensk sida inte ske.
Vi yrkar därför avslag på propositionen.

En rad förhållanden gör att man måste
ställa sig mycket kritisk till världsbanksgruppens
verksamhet. Redan av
den presentation som världsbanken och

IFC gör av sig själva framgår att de
har den bestämda målsättningen att
främja privat, dvs. kapitalistisk företagsamhet.
Dessa institutioner arbetar inom
ramen för det imperialistiska systemet
och fullföljer dess syften och intressen.
I våra likalydande motioner
I: 1359 och II: 1577 har vi anfört en
del officiella uttalanden från världsbanken
som klart visar detta.

Beteckningen världsbanken är för övrigt
lika pretentiös som beteckningen
europeiska ekonomiska gemenskapen. I
båda fallen handlar det om en del av
helheten. Av de 14 socialistiska staterna
är det sålunda endast en, nämligen
Jugoslavien, som är medlem av världsbanken.
USA har ensamt 24,53 procent
av rösterna i världsbanken.

Världsbanksgruppens långivning har
i främsta rummet betytt stöd för mycket
reaktionära regimer och sådana som
varit villiga att öppna respektive länder
för imperialistisk profitjakt. Sydafrika,
Rhodesia, Spanien och Portugal hör till
låntagarna. Indonesien har fått stora
lån efter den kontrarevolution som innebar
mord på över en halv miljon
människor. Ett anmärkningsvärt drag i
långivningen är att även rika länder
som Japan och Australien har erhållit
betydande lånebelopp.

Man måste starkt ifrågasätta om det
är förenligt med svenska folkets intressen
eller med de principer, som bör
gälla för u-Jandspolitiken, att vårt land
medverkar i en långivning med den
målsättning och den karaktär, vilken
vi givit exempel på i våra motioner. I
en tidigare behandlad motion, 11:498,
har ytterligare en del kritiska synpunkter
anförts beträffande världsbanksgruppens
politik, och jag kan inte finna
att statsutskottet i sitt utlåtande
över denna motion har förmått tillbakavisa
denna kritik. Kvar står att
världsbanksgruppen bedriver en verksamhet,
som väsentligt kan försvåra en
lösning av u-ländernas problem.

Man kan ställa hela frågan om ytter -

132 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ökning av den svenska andelen i världsbankens grundfond

ligare svenskt anslag till världsbankens
grundfond mycket konkret och drastiskt.
Världsbanken gav 1968 ett lån till
Grekland på 12,5 miljoner dollar. I
april i år beviljades ytterligare ett lån
på 20 miljoner dollar. På världsbankens
möte i Köpenhamn i september
upplystes att avsikten var alt ge ett
tredje lån till den fascistiska juntans
Grekland, likaså på 20 miljoner doilar.
År det verkligen ett svenskt intresse att
satsa pengar, som sålunda blir bidrag
till den fascistiska juntan i Grekland?

Vi svarar ett bestämt nej på denna
fråga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:1359 och 11:1577.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Vid propositionen med
förslag till ökning av den svenska ande.
en i världsbankens grundfond har
fogats en bilaga innehållande en förteckning
över de nagot mer än 100 stater,
som är medlemmar av banken.
Bland dem är det naturligtvis många,
mot vilkas statsskick och förhållanden
i övrigt vi i vårt land av olika skäl kan
finna anledning att göra vissa erinringar.
Viiken adress man i så fall riktar
sig till beror något på de värderingar
man har för egen del och de politiska
grupperingar man tillhör. Det är väl
genomgående på det sättet i internationella
sammanhang att man där har afl
vara tillsammans inte bara med dem
vilkas åsikter man delar och i stort
sett sympatiserar med utan också med
dem inan betraktar som mindre iämpliga
att umgås med.

För egen del drar jag därav inte slutsatsen
att man skall isolera sig från
varandra i skilda grupperingar, utan
att man verkligen skall försöka komma
till tals med varandra och samarbeta
inom organisationer, oberoende av
de grundläggande värderingar man kan
ha. Först då får man väl till stånd en
tävlan mellan olika system, och kanske
— om man skall vara optimistisk —

kommer man så småningom fram till
ett övervägande inflytande för dem soin
har de sakligt starka argumenten bakom
sig.

Herr Hermansson och hans partivänner
har de s yrkat avslag på propositionens
förslag om att öka den svenska
andelen av grundfonden, dels önskat
en utredning av förhållandena i denna
internationella organisation. På den ena
såväl som den andra punkten föreslår
utskottet avslag på motionärernas yrkanden.
Det må vara sant, som herr
Hermansson säger, att tanken på att
öka grundfondens kapital är en enkel
konsekvens av en tidigare åtgärd. I och
för sig är detta kanske inte något argument
mot att så sker, men jag erkänner
att det inte heller är ett starkt argument
för att det sker.

Vad beträffar det kommunistiska önskemålet
om att få till stånd en särskild
utredning av förhållandena inom det
institut som — enligt herr Hermansson
—- »något pretentiöst» kallas världsbanken
är väl förhållandena inte så
okända vare sig för svenska regeringen,
svenska politiker eller allmänheten,
att det skulle behövas en officiell utredning
på den punkten. Herr Hermansson
har själv redan nu varit beredd
att fälla ganska kategoriska omdömen.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Detta är inte, som herr
Regnéll försökte framställa det, en fråga
om umgänge eller isolering i grupperingar.
Det är heller inte fråga om att
man på olika håll kan ha skilda värderingar
av olika stater. Det handlar här
inte om umgänge eller isolering, utan
det handlar om en mycket konkret företeelse,
nämligen långivning som sker
och som har
mer — och vi känner till vilken verksamhet
de bedriver.

Frågan om lånen till den fascistiska
juntan i Grekland kommer man inte
förbi. Världsbanken har börjat med så -

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 133

Ökning av den svenska andelen i världsbankens grundfond

dan långivning först efter det att den
militära juntan grep maklen i Grekland.
Före det tillfället fick Grekland inga
lån från världsbanken. Man kommer
heller inte ifrån att världsbanken efter
den blodiga kontrarevolutionen i Indonesien
prioriterar långivning till detta
land och till den militärregim som finns
där. Man kommer inte ifrån frågan om
lånen till den fascistiska juntan i Spanien,
som just nu slår i begrepp att
utfärda dödsdomar över några av landets
bästa söner och döttrar. Till den
regimen går också pengar från världsbanken.

Menar verkligen riksdagens ledamöter
så litet med de allmänna deklarationerna
om fördömande av den grekiska
militärjuntan, att ni är beredda
att ans’å pengar som ni vet kommer att
gå till stöd åt denna junta? Det är det
vi inte har velat vara med om, herr talman.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Hermansson kritiserade
den principiella uppläggningen
av mitt resonemang. Jag kan inte säga
att jag känner mig övertygad av herr
Hermanssons kritik.

Jag vill peka på vad som sägs i den
kommunistiska motionen. Det heter där,
och herr Hermansson har sagt en del
av det i sitt tidigare anförande: »Av
de 14 socialistiska staterna är det endast
eu, Jugoslavien, som är medlem av
Världsbanken. Det förhållandet att ett
medlemslands röstetal är avhängigt av
det tecknade kapitalet medför att de
utvecklade kapitalistiska staterna har
det avgörande inflytandet i både representantskapet
och styrelsen.»

Om de stater, där befolkningen företräder
en annan uppfattning än vad
man gör i de av herr Hermansson kritiserade
staterna, verkligen engagerar sig
i världsbanken, kommer inflytandet att
förskjutas till förmån för dessa stater.
De kan i större utsträckning påverka
långivningen. Man kan då komma fram

till ett resultat som för herr Hermansson
och många av oss andra skulle te
sig mindre ensidigt än det som nu redovisas.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Hermansson kritiobservera
att vi i det här sammanhanget
inte tagit upp frågan om medlemskapet
i världsbanken. Det är mycket sannolikt
att en sådan granskning som vi
begärt leder till resultatet att Sverige
bör utträda ur världsbanken. Men eftersom
riksdagsmajoriteten för närvarande
inte torde dela den uppfattningen,
har vi velat gå vägen över en utredning
för att överbevisande faktamaterial
skall kunna komma på bordet.
Redan vad som nu är bekant talar emellertid
för att en granskning bör ske och
att inga ytterligare anslag under tiden
bör beviljas.

Vad vi tagit upp i motionerna och
framför allt kritiserat är den långivning
från världsbankens sida som jag här
har givit exempel på och som enligt
min mening talar för en mycket restriktiv
håilning från svensk sida till
världsbankens nuvarande verksamhet.
Så länge man är kvar i världsbanken
måste man naturligtvis söka påverka
bankens kreditpolitik, så att den blir
en annan, men jag menar att när eu
sådan här granskning har skett av
världsbanksgruppens hela verksamhet
bör riksdagen ta ställning till frågan
om en omprövning av Sveriges deltagande.
Den frågan har vi emellertid icke
rest i dag.

Vi kritiserar framför allt långivningen
och vill inte vara med om ökningen
av grundfonden med hänsyn till det
sätt på vilket pengarna för närvarande
används av världsbanken. Och på den
punkten har herr Regnéll inte anfört
några som helst motargument.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det är så riktigt att i
motionen inte föreslås att Sverige skul -

134 Nr 44 Torsdagen den 10

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

le gå ut ur världsbanken. Det har jag
inte heller gjort gällande, men jag har
påpekat att den stat som underlåter att
teckna det ytterligare kapital, som man
har möjlighet att teckna i grundfonden,
därigenom trappar ned sitt relativa
inflytande som medlem av världsbanken.
Där gäller nämligen inte regeln
en medlem — en röst, utan regeln
är tecknat kapital -— röstetal i relation
till det. Om vi och länder med
samma uppfattning som vår underlät
att tillvarata möjligheterna till ökad kapitalinsats
skulle vi minska vårt inflytande
inom världsbanken, där enligt
herr Hermanssons mening länder, som
han betraktar som kapitalistiska stater,
redan har ett besvärande stort inflytande.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Formellt sett kan det
naturligtvis ligga någonting i vad herr
Regnéll anfört, men bara under en förutsättning,
nämligen att Sverige verkligen
använder sitt medlemskap till en
mycket skarp kritik mot de företeelser
som jag här har påtalat. Jag känner
dock inte till att Sverige har använt
sitt medlemskap till en sådan skarp kritik.

Vi skulle inte få en nämnvärt starkare
ställning i världsbanken genom den föreslagna
ökningen av kapitalandelen i
grundfonden. Det väsentliga är naturligtvis
hela den politik som världsbanken
driver, och på den punkten menar
jag att det finns skäl att från svensk
sida föra fram en mycket allvarlig kritik.
Vad vi vill komma fram till är
framför allt att denna kritik uttrycks
av riksdagen. I dag skulle den bäst uttryckas
av riksdagen genom ett bifall
till vår motion, vilket verkligen skulle
visä dem som bestämmer i världsbanken
vad Sverige anser om den politik
som nu bedrivs.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag skulle haft större

december 1970 em.

om arbetsförmedling

förståelse för herr Hermanssons synpunkter
om han först hade yrkat på
en utredning och en presentation av
fakta och sedan eventuellt, på grundval
av vad som kommit fram där, hade lagt
fram ett förslag av så revolutionerande
karaktär som att man helt skulle gå
emot propositionen på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
I: 1359 och II: 1577; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr 78, angående
återkalle''se av viss framställning
från riksdagens ombudsmän.

§ 6

Ändring i lagen med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1935: 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling,
jämte motioner.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 166, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, föres’agit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i lagen med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner:

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 135

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

1) de likalvdande motionerna I: 1322
av herr Ernulf m. fl. och 11:1541 av
herr Mundebo m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte avslå propositionen
samt att »riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär skyndsamma åtgärder
för förbättrad förmedling av korttidsanställd
arbetskraft på kontorsområdet»,

2) de likalydande motionerna I: 1323
av herr Åkerlund m. fl. och II: 15Å0 av
herr Björkman in. fl., vari hemställts alt
riksdagen måtte avslå propositionen
samt att »riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag
till sådan ändring i lagen om arbetsförmedling
att de ambulerande
skrivbyråerna och förmedling av dagbarnvårdare
samt service av liknande
art undantas från det generella förbudet
mot arbetsförmedling i förvärvssyfte».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1322 och 11:1541 samt
1:1323 och 11:1540 i motsvarande delar
hifalla propositionen 1970:166;

B. att motionerna 1:1323 och
11:1540, såvitt gällde yrkandet om vissa
undantag från arbetsförmedlingslagen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

C. att motionerna I: 1322 och
11:1541, såvitt gällde yrkandet om åtgärder
för förbättrad förmedling av
lcorttidsanställd kontorspersonal, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Hiibinette (m) och Axelson (fp), fröken
Pehrsson (ep), herr Ringabij (in),
fru Nilsson (ep) samt herr Romanus
(fp), vilka ansett att det avsnitt av utskottets
yttrande, som utgjorde motivering
för utskottets hemställan under A,

bort ersättas med text av i reservationen
angiven lydelse;

II.

av fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Ililbinette (in) och Axelson (fp), fröken
Pehrsson (ep), herr Ringabij (in),
fru Nilsson (ep) samt herr Romanus
(fp), vilka ansett att utskottet under B
hort hemställa,

dels att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:1323 och 11:1540 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till 1971 års vårriksdag om sådan
ändring i lagen om arbetsförmedling
att den ambulerande skrivbyråverksamheten
undantoges från det generella
förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte; och

dels att motionerna, såvitt gällde yrkandet
om undantag från arbetsförmedlingslagen
för förmedling av dagbarnvårdare
och service av liknande art,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Vår nådiga regering har
nu beslutat tillse att det råder lag och
ordning inom landets gränser.

I vårt land har brottsligheten under
senare år visat en ständigt stegrad frekvens
med en utveckling mot allt grövre
brott begångna av allt yngre människor.
Regeringen har tidigare inte visat någon
större lust att försöka stävja denna
utveckling. Oppositionen fick t. ex.
länge kämpa för en straffskärpning i
syfte att minska narkotikalangarnas
dödsbringande hantering. I den frågan
handlade minsann inte regeringen självmant.

Men nu har alltså regeringen, och då
främst inrikesministern, äntligen beslutat
sig för att skärpa sin hållning mot
samhällsfarlig verksamhet. I akt och
mening att omsätta denna respektabla
tanke i handling, som det anstår bra

136 Nr 44 Torsdagen den 10

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

kariar, har alltså inrikesministern nu
stramat upp sig och föreslagit att lagens
långa arm med kraft och eftertryck
månde träffa samhällsfarliga individer.

Till den ändan har statsrådet spanat
runt omkring i samhället efter lämpliga
objekt att bestraffa och har då som synes
fastnat för den samhällsfarliga verksamhet
som alla landets ambulerande
skrivbyråer utövar. Kan man tänka sig,
har inrikesministern resonerat, att det
finns folk här i landet som inte ens
aktar för rov att förse själva justitiedepartementet
med olaglig men nödvändig
skrivhjälp under besvärliga arbetstoppar.
Sådant ofog måste med alla medel
stoppas i ett demokratiskt samhälle.
Står det inte i lagen att sådan skrivhjäip
skall förmedias av de statliga arbetsförmedlingarna,
och står det inte i
lagen att den som inkräktar på deras
verksamhetsområde skall bestraffas med
böter? Trots detta har privatpersoner
fortsatt att tillhandahålla skrivhjälp
som bl. a. statliga departement, verk,
myndigheter och enskilda företag kräver
att få.

Någon förkättrad individ skulle kanske
kunna tänkas falla för frestelsen att
föreslå åtal mot de statliga arbetsförmedlingarna,
som inte lyckas fullgöra
sin skyldighet att skaffa fram skrivhjälp
till dem som behöver sådan, men det
är givetvis ett bakvänt betraktelsesätt.
Fullt logiskt och i överensstämmelse
med socialdemokratins paroll om den
enskilda individen i centrum föreslår
alltså inrikesministern att man skall bestraffa
just dem som verkligen har klarat
av uppgiften att på oregelbundna
tider förse myndigheter och företag
med kvalificerad skrivhjälp och att man
skall ytterligare kriminalisera denna
verksamhet genom hot om fängelsestraff.
För säkerhets skull och i jämlikhetens
intresse föreslår statsrådet
därutöver att även de höga ämbetsmän
som i missriktat nit att hinna med sina
arbetsuppgifter tar emot sådan skriv -

december 1970 em.

om arbetsförmedling

hjälp skall löpa risken av fängelsestraff.

Herr talman! Vilket kvalificerat klientel
kan inte KRUM komma att få arbeta
med i framtiden!

Alla medborgares lika värde och rätt
att forma sitt eget liv är teser som odlas
i alla sammanhang. Denna rätt har i våra
dagar nått så långt att den passerat
våra fängelsemurar. Den liberala synen
att man själv bör bestämma sina villkor
innebär som bekant att även svårt
brottsbelastade interner på slutna
fångvårdsanstaler skall få förhandla om
sina egna förhållanden, få bestämma
hur de själva vill ha det.

Men allting måste hållas inom rimliga
gränser. Friheten att forma sin
egen tillvaro får ju inte drivas hur långt
som helst. När t. ex. ett antal vanliga
mödrar och hemmafruar i Täby tar sig
orådet före att gå samman och konspirera
mot självaste miljardföretaget arbetsmarknadsverket
genom att på egen
hand ordna sin barnpassning, då har
det gått för långt, då har man gett sig
in på olaga arbetsförmedling.

Inrikesministern vill nu visa att samhället
inte kan acceptera viika tilltag
som he st i syfte att ordna sin egen tillvaro.
Vi måste betänka att t. o. in. så
oskyldiga och samhällstillvända företeelser
som gatloppsliknande demonstrationer
med misshandel och skadegörelse
och de numera så vanliga bilstölderna
kan föranleda så pass stränga straff
som villkorlig dom. Mot bakgrunden av
detta måste naturligtvis de ansvarslösa
människor som ordnar sin egen barnpassning
eller skrivhjälp åt andra ha
gjort sig väl förtjänta av nu föreslagna
fängelsestraff på sex månader.

Departementschefen konstaterar att de
ambulerande skrivbyråerna har ökat i
antal under senare år. Enbart i Stockholm
finns 220 stycken. Statsrådet har
efter trägen tankeverksamhet vid aftonlampan
kommit till den uppfattningen,
att detta är att betrakta som ökad brottslighet
och inte som oförmåga hos arbetsförmedlingarna
att lösa sina i lag

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 137

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

fastställda uppgifter. Den djärva tanken
att det till äventyrs skulle finnas ett
behov av privat skrivförmedling bär
statsrådet tydligen aldrig drabbats av.

Andra och svårare brott bär den senaste
tiden ökat med 25 procent. Kan
vi, herr statsråd, vänta oss förslag om
straffskärpning även på det området?

Det har blossat upp en intensiv kriminalvårdsdebatt
på senare tid. Även
det progressiva socialdemokratiska
ungdomsförbundet, SSU, har gjort sin
röst hörd i denna debatt. Häromdagen
uppvaktade SSU den nye generaldirektören
i fångvårdsstyrelsen och påpekade
att utgångspunkten för kriminalvårdspolitiken
måste vara att samhället
klargör vad som är kriminellt och inte
kriminellt. Detta är helt riktigt. Men
varken statsrådet Holmqvist elier remissinstanser
med juridisk kompetens
har kunnat precisera vad som är laglig
respektive o;aglig arbetsförmedling.
Ändå ska.l straffet skärpas för överträdelser.

Vidare har SSU vid nämnda uppvaktning
anfört — jag citerar ur en tidningsartikel:
»Det är helt klart att den
nuvarande lagstiftningen och dess påföljdssystem
ofta inte alls står i proportion
till brottens art och betydelse
för samhället. Lagens moralbindande
funktion har getts för stort utrymme.»

Jag tror inte att jag tar fel om jag
tolkar SSU:s åsikt som en önskan att
straffen för lindrigare brott bör sänkas.
Även justitieministern har tidigare
varit inne på liknande tankegångar.
Han har sålunda förklarat att samhället
borde ägna mindre uppmärksamhet
åt t. ex. butikstölderna, som bara ökar
och ökar, och i stället koncentrera sig
på grövre brott. Ja, herr talman, vad
är då grövre brott? Statsrådet Holmqvist
har med vidsynt intellektuell skärpa
gjort sitt val i den svåra brottsgraderingen.
Barnpassning och ambulerande
skrivbyråverksamhet i privat regi
mot betalning är tydligen den sektor
i brottsverksamheten som är mest stö -

rande.

När denna verksamhet ökar måste
det betyda att det finns ett behov av
den. Det betyder bl. a. att statliga verk
och myndigheter får bättre möjligheter
att på ett rationellt och ekonomiskt
sätt lösa sina växande arbetsuppgifter.
Det betyder att tusentals hemmafruar
får flera arbetstillfällen, och det betyder
att staten får mycket stora skatteinkomster.

Men statsrådet Holmqvist står fast
vid sitt beslut. De ambulerande skrivbyråerna
skall hårt kriminaliseras, butiksstölderna
och bilstölderna ägnas
mindre intresse. Vågar någon påstå att
vår inrikesminister skriver lagtext som
rimmar med vanligt folks rättsmedvetande?
Rimmar det med SSU:s mjuka
syn på straffpåföljd?

Vid seriösa tillfällen som t. ex. Nordiska
rådets sessioner brukar svenska
statsråd tala kloka ord om samordning
och harmonisering på alla områden.
Våra nordiska grannar liksom praktiskt
taget alla demokratiskt styrda länder
i Europa har undantagit förmedling av
skrivhjälp när de ratificerat ILO-konventionen
om arbetsförmedling. Trots
detta och trots att en sakkunnig utredning
1966 ville legalisera förmedling av
skrivhjäip har alltså vår inrikesminister
beslutat fjärma vår lagstiftning från
våra nordiska grannländers och Europas
i denna fråga och föreslå en accentuering
av kriminaliteten i skrivbyråverksamheten
genom att skärpa bötesstraffet
till fängelse i högst sex månader.

Ärade kammarledamöter! Statsrådet
Holmqvist har inte med ett enda ord
kunnat påvisa några nackdelar med
denna verksamhet, och 1966 års utredning
kunde det inte heller. Däremot
kan man på goda grunder befara svåra
störningar i kontorsrutinerna på många
håll när de ambulerande skrivbyråerna
försvinner, därför att de statliga arbetsförmedlingarna
inte har och inte

på iänge kan få en motsvarande orga5*
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 44

138 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

nisation, om de ens någonsin kan få det.

Den nuvarande verksamheten fungerar
alltså perfekt. Många människor får
arbete och extrainkomster, och många
kontor får kvalificerad hjälp vid behov.
Ingen av de berörda parterna har
anfört klagomål på verksamheten. Kan
någon då ge ett enda bärande skäl för
att nu stoppa denna förmedlingsverksamhet?
Vi i vårt land borde väl kunna
göra undantag för de ambulerande
skrivbyråerna på samma sätt som våra
nordiska grannländer och många andra
länder i Europa har gjort. Det är lika
lätt att göra en lag om undantag som
en lag om straffskärpning. Då det alltså
gäller seriöst arbetande människor
i en samhällsnyttig bransch som är dessa
människors utkomstmöjligheter framstår
en legalisering av verksamheten
som en naturlig och human åtgärd.
Straffskärpningen blir en plump i rättsprotokollet.

Om man till detta lägger att vi reservanter
vill ha arbetsmarknadsstyrelsen
som övervakande myndighet för auktoriserade
skrivbyråer kan det bara återstå
bristande vilja för att inte bifalla
reservationen.

Herr talman! Om inrikesministerns
förslag segrar blir torsdagen den 10 december
1970 en trist och sorglig dag
för alla som arbetar med och genom
dessa skrivbyråer. Prestigetänkandet
och den bristande generositetens kalla
vindar sveper då genom den upphörande
tvåkammarriksdagens korridorer och
blir till ett illavarslande förebud för
landets alla ambulerande skrivbyråer.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna.

I detta anförande instämde herr Åkerlind
(m).

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag skall be att få ta
upp tre frågor i det ärende som nu
behandlas. För det första gäller det förslagen
i propositionen om skärpning

om arbetsförmedling

av straffen och utvidgning av straffbarheten
för olaga arbetsförmedling i
allmänhet. För det andra är det frågan
om ett eventuellt undantagande av den
ambulerande skrivbyrå verksamheten
från förbudet mot arbetsförmedling i
förvärvssyfte. För det tredje är det frågan
om ökning av den offentliga arbetsförmedlingens
resurser för förmedling
av korttidsvikariat på kontorsområdet.

Låt mig ta den allmänna frågan först.
Enligt huvudprincipen är arbetsförmedling
en uppgift för samhällets organ.
Den bör bedrivas vid ett litet antal förmediingsställen
på varje ort. Det finns
goda skäl för den principen.

Det är inte så lyckat om man kan
tjäna pengar på att förmedla arbetskraft,
när det råder obalans på arbetsmarknaden.
Det kan leda till en allmän
desorganisation av arbetsmarknaden.

Om en arbetsförmedlare kan ta ut
höga avgifter av en arbetssökande, när
det är ont om arbete, då är det fråga
om exploatering av människor i en
nödsituation.

Det är också klart att valmöjligheterna
för den enskilde blir större, om
han går till en väl fungerande arbetsförmedling.
Där får han kontakt med
arbetsmarknadspolitikens övriga medel,
omflyttningsbidrag, omskolningsbidrag
och sådana saker.

Vidare kan det finnas risk att det
uppstår störningar på arbetsplatserna,
om vissa personer som har förmedlats
genom en enskild arbetsförmedling, arbetar
under andra ekonomiska villkor
än de som står alldeles intill på samma
arbetsplats och utför ett likartat jobb.

Det som föranlett denna proposition:
är att dessa huvudprinciper inte helt
efterlevs. Det gäller framför allt varvsområdet
och skrivbyråerna. Jag skall
be att strax få återkomma till skrivbyråerna.
Enligt min uppfattning finns
särskilda skäl för att behandla dem på
annat sätt än övrig arbetsförmedling.

När det gäller varven finns inte det.

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 139

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

Tvärtom är det min uppfattning att
både den utredning, som här har företagits,
och propositionen visar att den
uthyrningsverksamhet som förekommer
vid varven är otillfredsställande. Den
har bl. a. några av de nackdelar som
jag just nu har nämnt, och det är bakgrunden
till det förslag om straffskärpning
som har lagts fram.

Trots det känner vi som har reserverat
oss i andra lagutskottet stark tveksamhet
inför straffskärpningen. Den
tveksamheten beror framför allt på problemet
med gränsdragningen mellan
vad som är arbetsförmedling och vad
som är uppdragsverksamhet eller entreprenadverksamhet.

En viktig princip för rättssäkerheten
i vårt land är att man skall veta i förväg,
om en handling är laglig eller inte.
Flera av de rättsvårdande remissinstanser
som yttrat sig över förslaget påpekar
att här råder stor osäkerhet. Hovrätten
för Västra Sverige säger sålunda
i sitt yttrande att det enligt hovrättens
mening är »från principiella utgångspunkter
olyckligt att det inte i lagen
tydligt anges vilka förfaranden som är
straffbara. Att detta ur rättssäkerhetssynpunkt
är otillfredsställande behöver
inte närmare utvecklas. När det nu föreslås
att straffet skall skärpas framstår
det som ännu mer angeläget att närmare
bestämma innebörden av begreppet arbetsförmedling.
Det är därför beklagligt»,
säger hovrätten, »att utredningen
inte har ansett det möjligt att finna
en legal definition på begreppet uthyrningsverksamhet
och avgränsa den
verksamheten från entreprenad- och
andra liknande avtalsförhållanden.»

Det framgår också av propositionen
och utskottets utlåtande att både utskottet
och departementschefen är tveksamma
och inser att detta är ett problem,
att det från rättssäkerhetssynpunkt
inte är tillfredsställande att lagen
är så oklar. Det vill jag alltså instämma
i.

Däremot kan jag inte riktigt förstå

att man skriver i propositionen och utskottsutlåtandet
att det skulle vara eu
särskild rättssäkerhetsgaranti att arbetsmarknadsstyrelsen
övervakar efterlevnaden
och anmäler överträdelser till
åtal. Det kan ju faktiskt leda till att en
hel del sådan här verksamhet upphör
på uppmaning av arbetsmarknadsstyrelsen
utan att den är olaglig, dvs. utan
att den skulle befinnas olaglig, om den
bW föremål för rättslig prövning. Jag
kan inte se att detta är någon fördel
från rättssäkerhetssynpunkt.

Utskottet understryker liksom vi reservanter
att en straffskärpning till
fängelse bara kan förekomma i grövre
fall, vid upprepad brottslighet och
när vinstsyftande arbetsförmedling bedrivs
i öppet trots mot gällande lagstiftning
— det får alltså bara vara i
ytterlighetsfall. Vi ansluter oss alltså
till propositionens förslag till lagstiftning
på denna punkt. Men vi vill liksom
riksåklagaren framhålla, att man
bör ytterligare överväga, om man kan
göra en bättre gränsdragning och därmed
åstadkomma bättre rättssäkerhet.

Den andra huvudfrågan på det allmänna
området gäller en utvidgning av
straffbarheten också till dem som utnyttjar
den olagliga verksamheten. Det
strider, som departementschefen påpekar,
mot en huvudprincip i vår lagstiftning
att införa sådan ökad straffbarhet.
Det är t. ex. inte så att den som
köper en lägenhet svart blir straffad,
utan bara den som säljer lägenheten.

Vi motsätter oss inte heller detta förslag,
bl. a. just med tanke på det argument
som inrikesministern framför, att
det kan vara svårt att komma åt olaglig
arbetsförmedling om den flyttas
utomlands. Men vi vill betona att möjligheten
att straffa den som utnyttjar
olaga arbetsförmedling bör tillämpas
mycket återhållsamt.

Vi har alltså inte något annat yrkande
än propositionens när det gäller lagparagraferna,
men vi har velat ge eu
annan motivering än utskottsmajorite -

140 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

ten och trycker på rättssäkerheten. Jag
ber att få yrka bifall till reservation
nr I.

När det gäller den ambulerande skrivbyråverksamheten
har jag två utgångspunkter.
Den första är att dessa byråer
bedriver en nyttig verksamhet som inte
tillgodoses av den offentliga arbetsförmedlingen.
Redan den utredning, som
lade fram sitt förslag år 1966, framliöll
att dessa skrivbyråer bedriver en
»ambulerande verksamhet som fyller en
värdefull funktion genom att på ett effektivt
sätt förmedla personal för korttids-
och vikariatstjänstgöring inom
kontorsbranschen». Utredningen påpekade
ått denna ambulerande skrivbyråverksamhet
har vissa fördelar för både
arbetsgivare och arbetstagare jämfört
med den offentliga arbetsförmedlingen,
t. ex. på det sättet att man lämnar en
särskild service som den offentliga arbetsförmedlingen
inte kan erbjuda när
det gäller intervjuer med de anställda
och en smidigare förmedling. Utredningen
konstaterade också att såvitt den
kunde bedöma behöver inte några skadeverkningar
av den ambulerande skrivbyråverksamheten
befaras om den bedrivs
under offentlig kontroll.

; Den andra utgångspunkten är att
gränsdragning mellan laglig verksamhet
och olaglig verksamhet enligt den
nuvarande lagen är särskilt svår att
göra på detta område. Det finns en del
faktorér som man skall ta hänsyn till
när man vill avgöra om en verksamhet
är laglig eller olaglig. Men de är verkligen
ganska svåra att tillämpa på detta
område. Det kan tänkas att man på ett
kontor, t. ex. i försvarsdepartementet
ellér i någon statlig myndighet, behöver
få ett skrivarbete utfört. Då vänder
man sig till en sådan här byrå. Om man
därvid i förväg kan uppge precis vad
det är som skall göras och bvrån skaffar
fram en kontorist som kommer dit
för att utföra detta arbete och någon
arbetsledning inte behöver utövas, då
är det uppdragsverksamhet, och sådan

om arbetsförmedling
är inte olaglig.

Var och en förstår att gränsen här är
mycket flytande. Om kontoret inte är
alltför stort och man kanske har någon
som är sjuk, ber man att få hjälp med
ytterligare något handtag på ett annat
område, eller om vederbörande inte
exakt har fattat instruktionerna utan
måste få ytterligare arbetsledning på
platsen, då vet man inte längre om detta
är en laglig eller olaglig verksamhet.

Detta framhölls också av 1966 års utredning,
som konstaterade att »de ambulerande
skrivbyråerna har vuxit fram
som komplement till de stationära och
att det för sådana skrivbyråer, som har
kombinerat de båda formerna av verksamhet,
och för dessa byråers kunder
torde vara helt främmande att dra en
gräns mellan de båda verksamhetsformerna».
Utredningen slutar med att
säga att »det skulle vara stötande att
upprätthålla ett förbud som förutsätter
sådana gränsdragningar, om förbudet
inte kan motiveras med starka skäl».
Sådana starka skäl ansågs inte föreligga.

Att denna verksamhet är av särskild
karaktär i förhållande till övrig arbetsförmedling
framgår också av att andra
lagutskottet år 1963 gjorde ett uttalande,
där man påpekade att utvecklingen på
detta område måste följas och att, om
det skuLe visa sig att den offentliga arbetsförmedlingen
ä\en efter en effektivisering
inte kan tillfredsställa behovet
av denna service, åtgärder måste övervägas
som syftar till att öppna möjlighet
för tillgodoseende av detta behov.
Det är kanske litet krångligt skrivet,
men det kan inte tolkas på annat sätt
än att verksamheten anses speciell och
att den skiljer sig från annan arbetsförmedlingsverksamhet.

Att den fyller ett behov framgår också,
vilket herr Ringaby var inne på, av
att den utnyttjas av ett stort antal företag,
bland annat en rad statliga myndigheter
med försvarsdepartementet i

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 141

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

spetsen. Bland övriga som har utnyttjat
den under åren 1969 och 1970 kan nämnas
armistaben, atomforskningsrådet,
fortifikationsförvaltningen, folkhälsoinstitutet,
försvarskostnadsutredningen,
Karolinska institutet, Karolinska sjukhuset,
korrosionsinstitutet, länsstyrelsen
i Stockholm, Naturvetenskapliga forskningsrådet,
poststyrelsen, statens prisoch
kartellnämnd, skolöverstyrelsen,
Riksteatern, statens institut för hantverk
och industri, statens institut för
byggnadsforskning, statens planverk,
statens provningsanstalt, statens bakteriologiska
laboratorium, statens järnvägar,
statens institut för byggnadsforskning,
statens väginstitut, Stockholms
universitet, tekniska högskolan, trafiksäkerhetsverket,
TRU-kommittén, varudeklarationsnämnden
och statens vägverk.

Jag avstår från att läsa upp ett antal
statliga bolag och kommunala myndigheter.
Det sagda torde vara bevis nog.

Med anledning av uttalandet av riksdagen
1963 utreddes frågan om skrivbyråverksamheten,
och utredningen föreslog
att möjlighet skulle skapas för
skrivbyråerna att bedriva s. k. ambulerande
skrivbyråverksamhet. Den skulle
omgärdas med åtskilliga garantier mot
missbruk. Tillstånd skulle ges av arbetsmarknadsstyrelsen
för ett år i sänder.
Vilka personalkategorier det skulle gälla
mrde fastställas av regeringen. Mynliglieterna
skulle godkänna att avgifterna
var skäliga. Förslaget tillstyrktes av
de flesta remissinstanserna.

I reservation II föreslår vi att 1966
års utredningsförslag skall läggas till
grund för en lagstiftning, och vi hemställer
att riksdagen hos regeringen begär
lagförslag till vårriksdagen, så att
en ändring kan träda i kraft samtidigt
med straffskärpningen.

Fn sådan auktorisation har nyligen
införts i Danmark, och ambulerande
skrivbyråverksamhet är ju, som herr
Ringaby också nämnde, tillåten i åtskilliga
andra europeiska länder. Kom -

munförbundet går i sitt remissyttrande
på samma linje.

För att undvika missförstånd vill jag
understryka att vi reservanter inte på
något sätt försvarar lagöverträdelser,
Vad vi vill åstadkomma är ju att lagen
ändras så att denna verksamhet fullt
klart och utan tvekan faller inom lagens
ram, och att den också sker under
offentlig kontroll.

Man kan fråga sig vilka skadeverkningar
detta skulle kunna leda till. Jag
kan utgå ifrån de allmänna skäl för att
arbetsförmedlingen som huvudregel bör
var en offentlig uppgift som jag tidigare
nämnde. Är de giltiga i detta fall?

Skulle det system som vi föreslår
leda till en desorganisation av arbets-:
marknaden? Givetvis inte.

Finns det risk för att de anställda
exploateras? Nej, de har enligt uppgift
avtalsenliga löner, och många av dem
har också förklarat sig angelägna att
arbeta med just denna arbetsform.

Hur är det med den sociala tryggheten?
Den bör under dessa förutsättningar
kunna vara lika bra för de anställda
här som för andra. I vissa fall
kan den t. o. m. vara bättre, eftersom de
har samma formella arbetsgivare och
alltså har större förutsättningar att t. ex.
tjäna in semesterersättning än om de
arbetar på flera olika ställen under kort
lid.

Är det risk för störningar på arbetsplatsen?
Rapporter om att sådana uppstått
har inte framlagts med anledning
av de ambulerande skrivbyråernas verksamhet.

Strider vårt förslag mot den internationella
konventionen om arbetsförmedling
som Sverige accepterat? Nej,
skrivbyråerna kan undantas, vilket visades
redan i 1966 års utredning och
den PM som utredningen fick från internationella
arbetsbyrån.

Det enda argument som anförts i utskottsutlåtandet
och i propositionen är
helt enkelt att förmedling i vinstsyfte
inte skall vara tillåten. Man anser där -

142 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

med att saken är utredd. Det verkar
som om man tyckte att det skulle vara
något rent moraliskt mindervärdigt att
bedriva verksamhet i vinstsyfte. Men
vi accepterar ju förvärvsmotivet i vårt
samhälle. Man får tjäna pengar på nästan
vad som helst, såvida man inte
otillbörligt utnyttjar en annan människas
nödsituation eller underläge.

Då räcker det inte med att bara uttala
ordet vinstsyfte och tro att man
därmed bevisat sin sak, utan man
måste också diskutera vad effekten
blir. Här har man alltså inte kunnat påvisa
några skadeverkningar.

Däremot är det fullt klart, att det
skulle innebära vissa påtagliga nackdelar,
om de skrivbyråer som i dag bedriver
s. k. ambulerande verksamhet
skulle tvingas att upphöra med det.

Det skulle bli sämre service för deras
kunder, sämre möjligheter för deras
anställda att snabbt och smidigt få arbeten
som passar för dem och fortsatt
oklarhet om gränsdragningen mellan
laglig och olaglig verksamhet. Det skulle
vidare innebära risk för att människor
ådöms straff som inte rimmar med
det allmänna rättsmedvetandet.

Det gäller inte bara skrivbyråerna.
Vem vet vad som nu kommer att drabba
cheferna för de departement och
verk som envisas med att söka hjälp
hos dessa byråer? Den föreslagna utvidgningen
av straffbarheten till också
dem som utnyttjar den olagliga arbetsförmedlingen
syftar kanske bl. a. till
att återföra försvarsdepartementet och
de andra myndigheterna till ett socialt
mer acceptabelt beteende.

Men kan man vara säker på att det
lyckas? Kan man var säker på att de
inte återigen, när de egna kansliresurserna
är överbelastade, diskret vänder
sig till en ambulerande skrivbyrå? Eller
att inte även de statliga myndigheterna
drabbas av den oklarhet i lagen som
riksåklagaren och hovrätten för Västra
Sverige talat om i sina yttranden?

Herr talman! Jag yrkar bifall även

om arbetsförmedling

till reservation II, som går ut på att
den ambulerande skrivbyråverksamheten
skall undantas från förbudet mot
enskild arbetsförmedling i förvärvssyfte.

Den tredje frågan som har aktualiserats
i ett motionspar från folkpartihåll
är kravet att den offentliga arbetsförmedlingen
skall få större resurser för
just förmedling av korttidsarbetskraft
på kontorsområdet. Det är ett minimikrav,
kan man tycka, att sådana resurser
ges innan man hotar med att bura
in dem som tvingas vända sig till enskilda
byråer, därför att den offentliga
arbetsförmedlingen inte löser deras problem
på ett tillfredsställande sätt.

Motionärernas önskemål har tillgodosetts
av utskottet så till vida att utskottet
uttalar, att arbetsmarknadsstyrelsen
som tillsynsmyndighet bör ha
sin uppmärksamhet riktad på problemet
och vidta erforderliga åtgärder.
Därför har vi ingen reservation på
denna punkt.

Herr talman! Jag skall sammanfatta
mina synpunkter: Jag förstår att regeringspartiet
lägger fram dessa förslag
om straffskärpning i första hand för
att komma åt den olagliga uthyrningen
av arbetskraft inom varvsindustrin. Vi
accepterar det. Men det är olyckligt
att skrivbyråerna dras med av bara
farten, fastän det från många håll har
erkänts att de fyller en uppgift och gör
det på ett bra sätt.

Det är förbluffande att regeringen
och andra lagutskottets majoritet inte
har velat gå med på att undanta skrivbyråerna,
som man har gjort i andra
länder, och som har föreslagits av en
offentlig utredning och majoriteten av
de instanser som har yttrat sig över
dem. Det är svårt att frigöra sig från
känslan att det har gått en smula prestige
i frågan om skrivbyråerna.

Om den föreslagna straffskärpningen
nu genomförs, utan att skrivbyråerna
undantas, kommer vanliga, hyggliga
svenska yrkesutövare, som själva upp -

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 143

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

lever att de utför ett nyttigt och uppskattat
arbete, att hotas av stränga
straff. Deras anställda, som har förklarat
sig nöjda med sin arbetsform, hänvisas
till villkor som många av dem
kommer att uppleva som mindre tillfredsställande
än vad de nu har. Och
kunderna blir av med en serviceform
som de har uppskattat och som har
hjälpt dem ur svåra arbetssituationer.
Herr talman! Till vilken nytta? För att
uppfylla en dogm!

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
herrar Gustavsson i Alvesta (ep) och
Sjöholm (fp).

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Till skillnad från herr
Ringaby men i likhet med herr Roraanus
skall jag försöka att hålla mig till
sak. Jag kan i alla fall inte undgå att
uttala en stilla undran vilken skrivbyrå
det var som hade medverkat till
det kåseri herr Ringaby framförde här.
Den mörkblå förpackningen tror jag ändå
var herr Ringabys egen.

Till att börja med vill jag se litet på
de reservationer som avlämnats i anledning
av detta utskottsutlåtande. Jag
betraktar dem som en reservation, som
är uppdelad i två avdelningar. I den
första avdelningen gör man en hel del
kringgående rörelser för att komma
fram till en motivering för att man ansluter
sig til! den framlagda propositionen
— att man ansluter sig till vad
man tidigare i sina motioner har yrkat
avslag på. I reservationens andra del
erkänner man ånyo det olagliga i arbetsförmedling
i vinstsyfte. Det är alltså
en klart olaglig förmedlingsverksamhet
som de ambulerande skrivbyråerna
bedriver. Därför begär reservanterna
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om förslag till sådan
ändring i lagen om arbetsförmedling
att dessa skrivbyråer undantages från

det generella förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte. Reservanterna
godtar sålunda en utvidgning av straffbarheten
och ansluter sig till departementschefens
motiveringar härför men
återtar i nästa mening en del av erkännandet
och skriver att man förutsätter
att den föreslagna bestämmelsen utnytjas
med stor återhållsamhet. Med andra
ord, man kysser och man slår ihjäl med
samma varma själ.

Mot bakgrund av vad som hände i
våras, när vi behandlade andra lagutskottets
utlåtande nr 19, är förevarande
motioner ganska intressanta, i varje
fall om man ser på mittenpartiernas
agerande. I våras väckte moderata samlingspartiet
en motion där man begärde
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle
hemställa om undantag från lagstiftningen
för de ambulerande skrivbyråerna.
Samtidigt begärde man vissa ändringar
i direktiven för den tillsatta utredningen.
Den gången var det endast
moderata samlingspartiets representanter
som skrev under en reservation. Representanterna
för centern och folkpartiet
anslöt sig då helt till utskottsmajoritetens
uppfattning att denna reservation
skulle avstyrkas. Den syftade till
ett undantag för de ambulerande skrivbyråerna
från förbudet mot enskild arbetsförmedling.
Detta avslagsyrkande
från utskottet bifölls i kamrarna med
följande röstsiffror: i första kammaren
med 73 ja, 31 nej och 2 avstår samt
i andra kammaren med 150 ja, 37 nej
och 7 avstår.

Med det sammanlagda röstetalet 223
mot 68 beslutade riksdagen alltså alt
moderata samlingspartiets önskemål
om ett undantag för de ambulerande
skrivbyråerna från lagstiftningsförbudet
icke skulle villfaras. Till detta beslut
bidrog alltså även centern och
folkpartiet. I mars röstade dessa partiers
företrädare mot det som de nu
i december är redo att föreslå att riksdagen
i en skrivelse till Konungen
skall hemställa om. Det är sannerligen

Torsdagen den 10 december 1970 em.

144 Nr 44

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

politiker som duger att hålla i handen
när det hlåser!

Det huvudsakliga syftet med den
proposition som vi nu har att behandla
är en effektivisering av vår arbetsförmedlingslagstiftning.
Varför har
man då funnit det nödvändigt att effektivisera
denna lag? Ja, det har först
och främst — framför allt på varven
— uppstått en handel med arbetskraft,
som företrädesvis de fackliga organisationerna
inte kunnat finna sig i.

Redan i slutet av 1950-talet började
varven att använda arbetskraft, som
tillhandahölls av entreprenörer, men
under 1960-talet har denna verksamhet
utvidgats i sådan omfattning att det
klart framgått att denna arbetsförmedling
kommit att stå i motsats till lagbestämmelserna
på området.

Detta är den stora, allvarliga frågan.
Allt fler och fler firmor har börjat syssla
med att hyra ut arbetskraft, framför
allt till varven, och uthyrningen tenderar
att även sprida sig till andra områden
på vår arbetsmarknad. Men denna
fråga har man velat tona ned på borgerligt
håll. I stället har man fört fram
de privata ambulerande skrivbyråernas
vara eller icke vara som om det vore
den stora frågan i detta sammanhang,
vilket det ju inte är.

I motionerna har man nu i viss mån
försvarat varvens anställningspolitik genom
att framhålla — som herr Roinanus
sade när det gällde de ambulerande
skrivbyråerna ■— att den offentliga
arbetsförmedlingen inte kan fylla sin
uppgift. Men man har inget belägg för
detta. Det är riktigt att varven har en
onormalt hög omsättning av arbetskraft,
men det botar man säkert inte genom
att det finns möjligheter för varven att
undan för undan späda på arbetskraften
från t. ex. firmor som kanske är
etablerade utomlands. På dessa arbetsplatser
måste man säkerligen vidta andra
åtgärder som verkligen kan leda till
att man får en mera stabil arbetskraft.

Utvecklingen på Kockumsvarvet, som

om arbetsförmedling

redovisas i utredningen, visar uttryckt
i siffror att det går att avveckla den
främmande arbetskraften. Hösten 1969
hade Kockums förhyrd arbetskraft till
ett antal av 1 100 personer, under det
att antalet i april i år hade gått ned
till cirka 200. Man hade således, naturligtvis
under påtryckningar, minskat
den främmande arbetskraften med drygt
80 procent på ett halvt år.

Den nuvarande lagen med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling är inte
tillräckligt effektiv, ty den har inte påföljder
som för närvarande avskräcker
uthyrarna av arbetskraft från att fortsätta
sin verksamhet. Dessa personer
tjänar så mycket pengar att för dem
betyder inte eventuellt utdömda böter
någonting, utan de fortsätter sin verksamhet.
Det viktigaste är att man med
en skärpt lagstiftning som här föreslås
också kan förhindra en utbredning av
verksamheten och hejda tendensen till
ökning av verksamheten när det gäller
uthyrning av arbetskraft till olika företag.
Föreliggande lagförslag har också
ett preventivt syfte.

Reservanterna önskar, vilket framgått
av herr Romanus’ anförande, en utredning
om gränsdragningen mellan uthyrning
av arbetskraft och entreprenad.
Det är säkert inte möjligt att utreda
ämnet så att det kan leda till ett effektivt
resultat. Vid utarbetandet av detta
lagförslag har man kanske mest sysslat
med denna fråga och funnit att en allmänt
hållen definition beträffande vad
som är arbetsförmedling och vad som
är entreprenad skulle i lagstiftningen
vara utan någon praktisk betydelse. En
preciserad definition skulle aldrig bli
fullständig, och den skulle säkert också
ganska snart kunna kringgås genom att
man funne nya vägar för att gå utanför
lagens bestämmelse. Det är alldeles uppenbart
att de som talar emot denna
lagstiftning överbetonar problemet med
gränsdragningen. Den som bedriver
klart olaga arbetsförmedling måste vara
medveten om detta. Den som känner

145

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med

sig oviss och som kanske befinner sig
på gränsen till vad som är lagligt bär
möjlighet att avveckla en verksamhet
som han tror kan leda till straff och
ändra verksamheten i likhet med vad
många av skrivbyråerna har gjort. Här
i Stockholm finns i alla fall 220 skrivbyråer,
men det är endast omkring 14
av dessa som bedriver en mera olaglig
ambulerande verksamhet.

En sådan skärpning av straffet att
brott mot lagen eventuellt kan medföra
fängelsestraff faller inte ned som eu
blixt från klar himmel över dessa uthyrare
av arbetskraft. Först får de eu
varning. Fortsätter de ändå kan de bli
dömda till böter. Om inte detta hjälper
kan åtal följa, varpå man i sista hand
riskerar fängesestraff. Men vi bör fästa
uppmärksamheten på att allmänt åtal
inte får väckas annat än efter anmälan
från arbetsmarknadsstyrelsen.

Vi har många andra fall där frihetsstraff
utmäts utan att lagen klart anger
brottsbeskrivning — man får i stället,
liksom meningen är här, från fall till
fall bedöma situationen. Det heter t. ex.
i brottsbalken 11 kap. 1 § om oredlighet
mot borgenärer, som kan medföra
fängelsestraff på upp till två år, på följande
sätt:

»Gäldenär, som förstör eller genom
gåva eller annan liknande åtgärd avhänder
sig egendom av betydenhet och
därigenom försätter sig på obestånd eller
förvärrar sitt obestånd, dömes för
oredlighet mot borgenärer till fängelse
i högst två år.»

I 16 kap. 16 § brottsbalken heter det
om förargelseväckande beteende:

»Den som, i annat fall än förut i detta
kapitel är sagt, för oljud på allmän
plats eller eljest offentligen beter sig på
sätt som är ägnat att väcka förargelse
hos allmänheten, dömes för förargelseväckande
beteende» etc.

Det är således inte ovanligt att man
har en lagtext som inte strikt definierar
vad som kan vara anledningen till
åtal och straff. I de fall jag åberopat

Nr 44

vissa bestämmelser om arbetsförmedling

är det lika svårt — om inte svårare —
att verkligen definiera brotten som det
är enligt arbetsförmedlingslagen, där
det bl. a. heter:

»Har mellan utövare av verksamhet
för arbetsanskaffning och arbetssökande
träffats avta! om anställning av den
arbetssökande hos verksamhetens utövare
eller av den sistnämnde hos arbetssökanden,
skall, där av omständigheterna
framgår, att det huvudsakliga
syftet med anställningen är förmedling
av arbete åt arbetssökanden, sådan förmedling
anses såsom arbetsförmedling
enligt denna lag.»

Dessa bestämmelser har funnits sedan
1942, och de är inte suddigare och
svårare att tillämpa än många andra
straffrättsparagrafer. Reservanterna och
motionärerna har alldeles uppenbart eu
överdriven rädsla för denna nya påföljd
i lagförslaget. Det finns flera exempel
på sådana allmänna begrepp, som
måste tolkas genom olika motivuttalanden
och genom att man gör klart för sig
vad som är lagens syfte.

Vad beträffar de ambulerande skrivbyråerna
kan det inte råda något tvivel.
Det finns ett prejudikat från högsta
domstolen som klart visar att deras förmedlingsverksamhet
är olaglig. I Induslria
stod under hösten en artikel i denna
fråga som hade rubriken: »Kontorsservice
kriminaliseras.» Efter vad jag
vet är den man som skrev den ombudsman
hos Svenska kontorsserviceförbundet,
och han borde väl ha haft kännedom
om att den verksamhet man bedriver
är olaglig och således redan på sitt
sätt kriminell.

Det talas nu om vilket stort värde
skrivbyråverksamheten har. Enligt uppgifter
från skrivbyråerna hade de på
ett år förmedlat arbetsanställningar till
1 800 personer. Som jämförelse kan
nämnas det antal anställningar på kontorsområdet
som den offentliga arbetsförmedlingen
under samma tid förmedlade:
116 000 platser, av vilka 37 000
gällde deltidsarbete.

146 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

De platser som skrivbyråerna bär
förmedlat uppgår alltså till cirka 5 procent
av det antal deltidsplatser som den
offentliga arbetsförmedlingen har anvisat.

Herr Romanus underströk att det är
fråga om en nyttig verksamhet, och för
många kan den naturligtvis vara av
nytta. De kvinnor som söker sådant arbete
och som är fackligt organiserade
har emellertid tillgång till sin egen byrå
som är mycket välrenommerad och som
har möjlighet att skaffa dem arbete.

Det har också sagts att behovet av
denna förmedlingsverksamhet är stort.
Ja, det kan finnas ett stort behov av
utökad förmedlingsverksamhet även på
många andra områden. Från affärslivet
har t. ex. till arbetsförmedlingarna anmälts
40 000 arbetstillfällen på deltid.
Om vi inte nu ingriper kanske vi en
dag vid sidan av dessa ambulerande
skrivbyråer har byråer som hyr ut arbetskraft
på deltid till affärsverksamheten.

Herr Romanus ansåg att skrivbyråerna
borde undantas från förbudet eftersom
deras verksamhet är nyttig och
inte förorsakar någon skada — den
strider mot lagens bestämmelser endast
om en person i nödsituation exploateras.
Men när man säger att en mängd
kvinnor inte skulle få något arbete om
inte dessa skrivbyråer fanns menar
man väl att de befinner sig i en nödsituation?
I så fall finns det ju klara
bevis för att arbetskraften även i detta
fall exploateras. När det talas om att
det finns ett så stort behov har jag rika
erfarenheter av att det, om man har
ett så stort socialt intresse, också finns
andra områden att ägna sig åt. Det borde
t. ex. finnas förmedlingar som skaffade
arbete åt alla dem som kommer ut
från anstalter av olika slag — fängelser
och alkoholisthem. Arbetsförmedlingarna
har en kolossal arbetsbörda i sina
försök att skapa arbetstillfällen åt just
partiellt arbetsföra. Där märker man
inte något intresse från de privata ar -

om arbetsförmedling

betsförmedlingarna att hjälpa till. Det
finns väl ingen rimlig anledning att enskilda
människor skali tjäna tre till fyra
kronor per timme på varje person som
man sänder ut till kontorsarbete. Inom
varvsindustrin är inkomsterna för förmedlarna
så kolossalt stora att man förstår
att det för deras del inte är avskräckande
att bara riskera böter för
sin verksamhet.

Det har här också talats om att det
är nödvändigt med en förstärkning av
den offentliga arbetsförmedlingen. I utskottsutlåtandet
instämmer man, som
herr Romanus påpekade, helt i detta
och anser att AMS på ett särskilt sätt
bör bevaka detta område. Jag vill rent
personligen tillägga att vi här i riksdagen
också har ett ansvar att se till att
AMS får de ekonomiska möjligheterna
och de personella resurserna för att
kunna effektivisera arbetsförmedlingen
inte minst på detta område.

Ifrågavarande förslag är enligt min
mening helt en vakthållning kring en
sund arbetsmarknad och syftar till, som
jag redan sagt, en effektivisering av arbetsförmedlingslagstiftningen.
Man har
betydligt överdramatiserat denna fråga.
Priset i fantasifulla argument tar Svenska
kontorsserviceförbundet i det brev
som förbundet skickat ut till riksdagens
ledamöter tillsammans med stora
packar av information. Att dessa företag
har goda inkomster framgår inte
minst av allt fint och välskrivet material
som utsänts till riksdagsledamöterna.
I det brev som medföljde denna information
står följande: »Läs denna information
innan ni trycker på röstknappen,
om ni vill undvika att bli
medskyldig till justitiemord.» Det råder
tydligen olika uppfattningar om vad
som menas med justitiemord.

Ärade kammarledamöter! Det är inga
oskyldiga välgörenhetsinrättningar som
denna skärpta lagstiftning gäller. Lagändringen
är en nödvändig sanering på
ett område där vissa bristsituationer
gett profithungriga, mindre laglydiga

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 147

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

personer chans att tjäna pengar. Vi har
en arbetsförmedlingslag, som fastslår
den mycket viktiga principen att varje
arbetssökande var som helst i riket utan
kostnad skall ha tillgång till samhällets
stöd. Det är en mycket viktig princip,
och det är inte minst nödvändigt att
Sveriges riksdag slår vakt om den principen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Varken jag eller någon
annan blev väl särskilt mycket mer
upplyst av fröken Sandells anförande.
Hon sade en allvarlig sak, nämligen att
jag var osaklig. Jag skulle gärna vilja
uppmana fröken Sandell att komma
upp i talarstolen och på en enda punkt
påvisa var i mitt anförande jag var
osaklig. Sedan sade fröken Sandell att
jag serverade mina åsikter i mörkblå
förpackning. Såvitt jag kan se är det
fröken Sandell som har ett mörkblått
hölje på sig i kväll. Därefter försökte
fröken Sandell komma undan det hela
genom att endast tala om varven.

Men det råder nu inga delade meningar
om varven. Vi har inte undantagit
varven därför att vi anser att de
skall ligga under denna lagstiftning.
Där är det fråga om människor som är
anställda år ut och år in på samma
arbetsplats. De uppbär dagtraktamenten
därför att de är förmedlade genom
en byrå som finns på ett annat ställe
än där varvet ligger. De står alltså vid
sidan av kamraterna och har bättre
betalt. Vi tror också att arbetsförmedlingarna
kan klara just varvspersonalen
eftersom det är fråga om långtidsanställda
människor.

Men hur skall man kunna klara den
verksamhet som de ambulerande skrivbyråerna
utför? Kan fröken Sandell
här garantera att de statliga arbets -

förmedlingarna kan axla den mantel
som dessa byråer uppbär? Kan de
verkligen driva en uppsökande verksamhet
som byråerna gör och förmedla
arbete? Till arbetsförmedlingarna
måste man gå och söka arbete.

Jag tvivlar på att de statliga arbetsförmedlingarna
kan klara denna uppgift.
Fröken Sandell kanske har något
recept på hur man skall bära sig åt.
Kom i så fall upp här och tala om
detta. Kan fröken Sandell verkligen
garantera att dessa människor får arbete
genom de statliga arbetsförmedlingarna,
när man nu sätter krokben
för de ambulerande byråernas verksamhet?
Har fröken Sandell över huvud
taget klart för sig att det här gäller
vanliga människor som uppfattar
sitt arbete som seriöst och samhällsnyttigt?
Har fröken Sandell frågat alla
de tusentals människor som sysslar
med denna verksamhet och som får
arbete genom den?

Fröken Sandell talade om överdriven
rädsla. Ja, fröken Sandell sitter tryggt
i sin bänk. Men dessa människor löper
risken att mista sitt arbete, och så
talar fröken Sandell om överdriven
rädsla!

När man skärper ett straff skall det
vara för att rätta till något som gått
på tok — det är vi alla överens om.
Jag vill fråga fröken Sandell: Vad är
det som har gått på tok här? Gå ut och
fråga alla de institutioner som herr
Romanus räknade upp om de tycker
att det är någonting som gått på tok
inom denna verksamhet! Eller fråga
alla dem som får arbete genom denna
verksamhet! Jag tror att fröken Sandell
kommer att mötas av kalla handen.

Sedan anmärkte fröken Sandell
t. o. m. på de fina skrivelser som sänts
ut. Jämför dem med SJ:s och andra
statliga verks!

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Sandell gjorde
stort nummer av att det var några

148 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

som hade ändrat mening. Ja, det är
ju som bekant det värsta brott man
kan begå i svensk politik. Jag tycker
nu inte att det är så farligt om man
skulle göra det någon gång.

Det kan ju hända att det i viss män
råder en ny situation när det nu finns
ett utredningsförslag som inte fanns i
våras och ett förslag om att skärpa
straffet och införa fängelse.

Men om någon skall tala om att ändra
mening, så inte är det väl Viola
Sandell och hennes parti. Regeringen
har ju på några få år först lagt fram
direktiv till en utredning som gått i
en riktning och sedan gjort en totalomvändning
och lagt fram direktiv
som gått i rakt motsatt riktning. Då
skall man väl inte håna andra för att
de ändrar mening!

Inom parentes kan jag nämna att
jag personligen har samma mening nu
som i våras, om det kan glädja fröken
Sandell.

Fröken Sandell sade som en självklarhet
att det där med gränsdragningen
inte var något problem; det är fastställt
i högsta domstolen att detta är
en olaglig verksamhet. Men det är nog
ett problem ändå.

En stor del av dessa byråer driver
en laglig verksamhet, andra en olagliv,
men det är just svårigheten att
veta var gränsen går enligt nuvarande
lagstiftning. Riksåklagaren och hovrätten
för Västra Sverige fantiserar
inte bara när de säger att det är svårt
att dra gränsen. Även departementschefen
medger att det är svårt. Det
har också förekommit fall då byråer
har åtalats men frikänts.

Fröken Sandell säger att det inte
finns något belägg för att inte den offentliga
arbetsförmedlingen kan fylla
sin uppgift. Men fråga då försvarsdepartementet
och andra myndigheter,
varför de inte går till den offentliga
arbetsförmedlingen, om den nu kan
sköta denna verksamhet så bra. Varför
går de i stället till enskilda byråer?

Det kan finnas risk för att de ambulerande
skrivbyråerna gör oskäliga
vinster, säger fröken Sande 1. I så fall
bör man väl tillämpa det system som
vi föreslår i reservationen, nämligen
att avgifterna skall vara skäliga enligt
myndigheternas bedömning. På det
sättet skulle den risken undanröjas.

Här är det, fröken Sanded, fråga
om ett fåtal människor som känner
sin situation hotad genom regeringens
förslag. Då skickar de information,
mycket information, till riksdagens ledamöter.
Det är de i sin fulla rält att
göra, och för den sakens skull skall de
inte behöva bli utsatta för några förlöjligande
tillmålen från fröken Sandeds
sida.

Fröken Sandell säger att vi här
åstadkommer en »effektivisering» av
lagstiftningen. Jag tror att de som bedriver
den verksamhet som vi diskuterar
tycker att ordet effektivisering i
detta sammanhang har en något obehaglig
biton.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga att
jag inte ett ögonblick förvägrat någon
att skicka material till riksdagsledamöterna.
Jag har bara antytt att mängden
av material visar att det finns gott om
pengar bakom.

Herr Ringaby säger att jag överbetonar
varvsindustriområdet. Men det är
ju det som är den stora frågan och
som är principfrågan i botten för detta
lagförslag. Man vill förhindra att uthyrningen
av arbetskraft utbreder sig
till ytterligare nya områden, vilket kan
leda till besvärligheter för den ordinarie
arbetskraften på arbetsmarknaden.

Herr Ringaby och även herr Romanus
återkommer ständigt till att de statliga
departementen och alla möjliga institutioner
har använt arbetskraft från
skrivbyråerna. Det är mycket möjligt;
det finns många legala skrivbyråer man
kan använda, men säg mig det tillfälle
när något av departementen an -

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 149

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

vänt arbetskraft från de ambulerande
skrivbyråerna! Det kunde vara intressant
för riksdagen att få veta efter
att så många gånger ha hört det här
talet.

Visst kan man ändra mening, herr
Romanus, men det är inte underligt att
det påtalas om man ändrar mening från
mars till december samma år. Det kan
kanske tyckas anmärkningsvärt. Herr
Romanus säger vidare att socialdemokraterna
har ändrat mening. Det har
vi inte gjort. Vi har alltid hävdat principen
att människor som söker arbete
skall ha rätt till arbetsförmedling utan
att betala för den. Både arbetsgivare
och arbetstagare skall ha denna service
från samhället, och lagstiftningen följer
denna princip. Jag anser detta vara
en mvcket viktig princip, som vi bör
slå vakt om.

Herr Romanus talar om att det skulle
vara så enkelt att ändra lagstiftningen
så att man kan utöva kontroll över byråerna
och bestämma vad som kan vara
skälig ersättning. Men är inte det lika
svårt som det ni talar emot? Vad är
skälig ersättning och vem är det som
skall avgöra det?

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har här en förteckning
över statliga myndigheter, inklusive
försvarsdepartementet, som under
1969 och 1970 har anlitat just de bvråer
som det är fråga om här. Förteckningen
är offentlig — den var införd
i tidningen Expressen den 4 februari
1970. Jag har talat med medarbetaren
som har skrivit den, och han säger att
han fullt ut kan dokumentera uppgifterna
i artikeln. Och det är för övrigt
ingen som har bestritt dem, så det kanske
inte behövs.

Fröken Sandell säger att socialdemokraterna
inte har ändrat mening utan
alltid har ansett att man skall ha tillgång
till offentlig arbetsförmedling.
Men det är inte det frågan gäller. Det

är fråga om huruvida man utöver den
offentliga förmedlingen, efter tillstånd
av arbetsmarknadsstyrelsen, skall få
driva enskild arbetsförmedling på detta
område. Om ni inte bär ändrat mening,
varför gjordes då 1966 års utredning?
Om det inte fanns någon anledning
att överväga att tillåta enskild
arbetsförmedling, varför sätter man då
i gång med en utredning om saken?

Ni har ändrat mening, och det är i
och för sig ingenting att säga om det.
Det beklagliga är bara, att ni har ändrat
mening i fel riktning.

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Sandell klagar
på att privata människor tjänar pengar
på denna verksamhet. Vad är det för
fel med det? Verksamheten måste väl
gå ihop ekonomiskt. Man kan inte driva
en verksamhet gratis. Kan fröken
Sandell nämna någon verksamhet, som
man skall kunna leva på, som man inte
tjänar pengar på? Varför skall man
inte få ta betalt för kostnaderna just
för den här verksamheten?

Har man inte skattemedel som arbetsmarknadsverket
har, måste man ta
beta''t och få en viss förtjänst. Arbetsmarknadsverket
kostar en och en halv
miljard om året, och det får man ta
ut av skattemedel. De privata skrivbyråerna
har inga skattemedel att tillgå,
utan de måste ta ut en avgift för att
täcka sina kostnader.

Vi har också sagt att AMS skall vara
övervakande myndighet och se till att
det inte tas ut några oskäliga avgifter.
Det finns alltså ingen anledning
att gå emot denna verksamhet.

Jag har frågat fröken Sandell, vad
man tjänar på att stoppa verksamheten.
I allmänhet måste man ha ett syfte,
ett motiv för att vidta en straffskärpning,
men vad kan man tjäna på att
stoppa denna verksamhet, som en lång
rad myndigheter och verk utnyttjar
och tycker är bra?

150 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är endast den olagliga
verksamheten som vi vill stoppa.

Herr Ringaby säger att man måste
ha betalt för kostnaderna. Ja, man kan
få tillstånd att bedriva förmedling om
man inte tjänar på den utan bara tar
ut ersättning motsvarande självkostnaderna.
Det är den olagliga förmedlingen,
den som bedrivs i syfte att tjäna
pengar, som vi vill stoppa.

Herr Ringaby talar här om den offentliga
arbetsförmedlingen, som betalas
av skattebetalarna. Jag tycker vi bör
ta hänsyn till skattebetalarna, som bekostar
denna offentliga arbetsförmedling.
Det är inte säkert att alla skattebetalarna
tycker som herr Ringaby, att
vi bör ge privata människor möjlighet
att slå sönder den arbetsmarknadsorganisation
som vi har skapat till nytta
för arbetsmarknaden.

Så frågar herr Ringaby mig, hur jag
tror att arbetsförmedlingen kan klara
denna verksamhet. Jag tror att den kan
klara den lika bra som byråerna. Att
registrera människor och ringa till dem
när det kommer in ett uppdrag är någonting
som arbetsförmedlingen också
kan göra och gör. Det finns för övrigt
många vittnesmål om att alla damerna
som är anställda vid byråerna inte får
sysselsättning, utan de kan få sitta hemma
i månader och vänta på att få eu
uppringning om ett arbetstillfälle. Arbetsförmedlingen
har säkert lika stora
möjligheter att ringa upp människor
när det kommer arbetstillfällen som de
privata byråerna har.

Herr WACHTMEISTER (m):

Ilerr talman! Ett straff som genom
sin stränghet inte står i någon som
helst proportion till brottet hör definitivt
inte hemma i vårt samhällsskick.
Det fängelsestraff som riksdagen nu står
i begrepp att införa leder tankarna till
diverse samtida diktaturer, men också
till begreppet drakoniska lagar, alltså
tillbaka till tiden omkring 600 år före

om arbetsförmedling

Kristi födelse. Att vrida utvecklingen
2 600 år tillbaka i tiden är med andra
ord höjden av socialdemokratiskt statsskick
i dag. Att ordna in snart sagt
varenda steg vi tar under statliga lagparagrafer,
det är den socialdemokratiska
valfriheten.

Den gamle greken Drakon ler förmodligen
belåtet i sin olymp när han
förnimmer att den som ger sina medmänniskor
en bättre service än den ett
statligt ämbetsverk förmår att ge straffas
med fängelse upp till ett halvt år.

Jag skall inte förlänga voteringsproceduren
genom att göra ett särskilt tillläggsyrkande
till reservationen II, vilket
i så fall skulle innebära att med de
ambulerande skrivbyråerna skulle jämställas
även vissa andra organisationer.
Jag nöjer mig med att till kammarens
protokoll få anteckna att jag inte kan
delta i ett beslut om fängelsestraff. Resultatet
blir ändå detsamma: vi stör
inte Drakons glädje.

Några frågor vill jag emellertid ställa,
främst därför att det kan vara mycket
intressant att få veta med vilka jag eu
gång kanske skall få dela fängelsekosten.
Mina frågor gäller våra ungdomsorganisationers
barnvaktsförmedling —•
en verksamhet som utövas för att man
skall skaffa pengar till organisationernas
arbete, alltså i klart förvärvssyfte,
och som därför nu kriminaliseras. Det
är beklagligt, eftersom verksamheten
har slagit väl ut.

Föräldrarna får garantier för att de
får bra barnvakter. De kan få sina önskemål
om viss eller vissa bestämda
barnvakter tillgodosedda, och de kan
vid behov komma i förbindelse med
förmedlingen efter den ordinarie arbetstidens
slut.

Och nu till mina frågor. För det första:
Har utskottet över huvud tänkt på
förmedlingsverksamhet av det här slaget? För

det andra: Om så är fallet riskerar
ju ungdomsorganisationens ledare
fängelse, men också de som anlitat

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 151

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

tjänsterna; är det far eller mor i familjen
som skall åka fast?

För det tredje: Hur kommer -— eftersom
det väl ändå inte skall bli sämre
genom denna lag — arbetsförmedlingarnas
passning efter kontorstid att ordnas,
och hur garanterar man anvisade
barnvakters kvalitet?

För det fjärde: Hur kommer man att
ekonomiskt kompensera organisationerna
för deras inkomstbortfall?

Jag har alltid ansett arbetsmarknadsverket
vara ett förträffligt ämbetsverk.
Men om verket kräver så ovillkorligt
monopol att den barnvaktsförmedling
som jag här talat om måste in under
arbetsförmedlingarna, nödgas jag tyvärr
ändra hittillsvarande betyg »obyråkratiskt
och förnuftigt» till »byråkratiskt
och oförnuftigt». Som lagtexten
för tillfället är skriven medger den tyvärr
inga som helst undantag. Den medger
inte att arbetsmarknadsverket använder
det sunda förnuft man har. Arbetsmarknadsverket
har inga möjligheter
att bevilja några organisationer tillstånd
till arbetsförmedling i förtjänstsyfte.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
I och II.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall försöka följa
herr Waclitmeisters goda exempel och
fatta mig kort. Men jag vill ändå säga
till herr Ringaby, som efterlyste någon
som ville vara vänlig och peka på osakligheter
i hans framställning, att jag
skall gå honom till mötes. Han utformade
sitt anförande så att det i upptakten
påminde om biskop Tomas’ frihetssång.
Jag vet inte hur man skall karakterisera
inlägget på slutet. Anförandet var
väl tänkt att bli en frihetsförklaring
från moderata samlingspartiet. Det var
bara herr Åkerlind som fann anledning
att instämma i det, och det tycker jag
på sitt vis är hedrande för den moderata
gruppen.

Herr Ringaby sade i sitt anförande
bl. a. att jag, som hade lagt fram detta
förslag, hade visat bristande intresse
när det gällde att bekämpa butiksstölder.
Han sade vidare att jag hade ringa
intresse för att bekämpa trafikförseelser,
och han talade om narkotikabrott,
och han ville göra gällande att regeringen
hade ett bristande intresse för
dessa ting. Jag ber herr Ringaby, eftersom
han adresserade sig direkt till mig,
säga i viiket sammanhang jag har deklarerat
någon sådan uppfattning. Kan
inte herr Ringaby det, måste jag säga
att det fanns en betydande osaklighet
i hans inlägg.

Låt mig gå över till det väsentliga,
till det sakinnehåll som vi skall diskutera
i denna proposition. Vi har här
att ta ställning till ett förslag, som inte
är löst påhittat av en inrikesminister
eller av regeringen utan som är uttryck
för en uppfattning som har en mycket
klar förankring hos de svenska löntagarna.
Landsorganisationen och TCO
har begärt att få en ändring i lagstiftningen,
och Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska verkstadsföreningen
och Sveriges industriförbund har klart
sagt ifrån att de har ingenting att invända
mot att fängelsestraff införs för
grova förseelser. Ändå har herr Ringaby
stått upp här och hävdat att om
denna lagstiftning skulle tas med en bestämmelse
om fängelsestraff vid grova
förseelser så har regeringen och inrikesministern
helt opåkallat begått en
rätt orimlig handling. Om herr Ringaby
lägger märke till vad som står i propositionen
bör det inte vara svårt för honom
att få en mer balanserad bedömning
av denna fråga.

Varför har regeringen tagit upp denna
fråga? Anledningen är att vi har,
som jag sade, mött starka önskemål från
löntagarhåll. Jag uppvaktades av varvsarbetare
som beskrev sin situation. De
talade exempelvis om hur en kamrat
till dem hade råkat ut för en olycka
där det sedan visade sig att entreprenö -

152 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

ren inte hade möjligheter att kunna svara
för följderna. Det gick inte att klara
ut vem som egentligen var ansvarig, och
man begärde att vi skulle vidta åtgärder.
Jag uppvaktas på samma sätt av
människor som försökt försörja sig på
det arbete som de då och då kunnat få
genom skrivbyråer, som de erbjudit sina
tjänster. Framför alit har jag uppvaktats
av representanter för tjänstemannarörelsen,
som ser någonting oroande
i denna utveckling som innebär att det
växer fram företag som mot ersättning
vill förmedla tjänsterna på arbetsmarknaden.
I andra länder har det kunnat
märkas en mycket negativ utveckling
härvidlag, eftersom löntagarorganisationernas
strävanden att nå trygghet i anställningen
för sina medlemmar försvåras
då det skapas helt nya system för
att lösa arbetskraftsförsörjningen i företagen.

Här möter vi i själva verket en konflikt
med det utpräglade företagarintresset
att bekvämt kunna rekvirera arbetskraften
när den behövs och skicka
i väg den lika snabbt när man vill bli
av med den. Är det verkligen någon
som tänkt igenom dessa frågor som är
förvånad över att det från löntagarsvnpunkt
kan vara synnerligen angeläget
med en skärpning av vakthållningen
mot riskerna att det kan utvecklas en
osund förmedlingsverksamhet i vårt
land?

Nu försöker herr Ringaby och andra
att helt kringgå prob emet, precis som
om de inte visste någonting om den
oro som man på löntagarhåll känner
över vad som kan komma. Att man i
andra länder betraktar detta som en
verklig fara tycks herr Ringaby över
huvud taget inte vara medveten om. I
så fall rekommenderar jag honom att
diskutera de här frågorna med t. ex.
ledningen inom TCO.

Vi har inte kunnat gå förbi detta problem.
Vi är medvetna om att den lagstiftning
som gäller bör hindra arbetsförmedling
av detta slag, men trots lag -

stiftning och förbud har sådan verksamhet
bedrivits på vissa områden, särskilt
av de ambulerande skrivbyråerna.
Anledningen till att verksamheten fortsatt
har varit det mycket ringa ansvar
som kunnat utkrävas. Det har utdömts
böter på mycket små belopp. Vi har
därför funnit det vara angeläget att försöka
komma till rätta med de missförhållanden
som råder.

Jag medger gärna att det kan föreligga
svårigheter att i lagstiftningen exakt
ange vilken form av verksamhet som
är straffbelagd och vilken som är fri.
Denna fråga måste prövas, och det är
därför också i propositionen klart uttalat
att det bara är arbetsmarknadsstyrelsen
som kan föra saken vidare till
domstol. Jag har alltså här, herr talman,
redovisat skä.en till att propositionen
blivit framlagd.

Jag vill vidare framhålla att jag är
förvånad över att herr Romanus tar så
lätt på dessa saker, ty vad har herr
Romanus sagt? Han sade, att han inte
hade någonting emot att människor hade
möjligheter att tjäna pengar på att
förmedla mänsklig arbetskraft. Han hade
ingen invändning däremot, men då
borde herr Romanus i så fall gå in för
att upphäva den lagstiftning som gäller
och som gällt på detta område sedan
årtionden tillbaka. Vi har ju ändå strävat
efter att undanröja möjligheterna
till spekulation på detta område. Det
har för flertalet framstått som önskvärt
att arbetstagaren själv skulle få
tillgodogöra sig resultatet av sin arbetsinsats.
Jag är därför högst förvånad
över herr Romanus’ inlägg på denna
punkt, när han deklarerade sin principiella
anslutning till uppfattningen att
det bör råda fria förhållanden och att
näringslivet bör utvecklas fritt också
inom denna sektor.

Jag är lika förvånad när herr Ringabv
liksom gör skillnad mellan olika slag
av arbetsförmedling. Då det gäller varven
kan han acceptera att det blir förbud.
Men de ambulerande skrivbyråer -

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 153

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

na är någonting helt annat, menar han.

Det är klart att andra skulle kunna
stå upp och göra liknande deklarationer.
Det har vi ju hört. Ordnandet av
barnvakt är enligt viss uppfattning någonting
som skall kunna fritas, och så
kan man finna den ena sektorn efter
den andra, där man vill göra avsteg
från den princip som man ändå försöker
vidhålla på detta område. Jag tror
inte att det går att på detta sätt söka
finna speciella motiveringar, särskilt
inte när det är klart utsagt att det får
förekomma förmedlingsverksamhet,
bara den inte drivs i vinstsyfte. Organisationer
får lov att anordna sådan verksamhet,
och det har också skett. Kontoristföreningen
har drivit dylik verksamhet,
och möjligheterna står öppna
för t. ex en grupp arbetsgivare att ordna
förmedlingsverksamhet. Men då skall
man underkasta sig viss kontroll från
AMS, alltså få sin verksamhet auktoriserad.
Ambulerande verksamhet kan
således förekomma, men det är bara
det att den skall ske i vissa former som
man kan kontrollera. Vad jag nu sagt
borde väl också ge herr Wachtmeister
svar på hans fråga: Det bör vara möjligt
att få organisationsförmedlingar erkända.

Jag vill dessutom understryka att
man när man bedömer detta förslag
inte skall stirra sig blind på skrivbyråerna
och inte heller på de förhållanden
som vi kan konstatera just nu. Men
går vi till andra länder som fritt har
släppt fram enskild förmedling i vinstsyfte,
finner vi att denna verksamhet
kan få en mycket stor omfattning och
innebära betydande risker.

Jag finner det värdefullt att de många
organisationer som är verksamma på
arbetsmarknaden här i landet i så hög
grad har lyckats påverka vår lagstiftning
och vårt synsätt. Därför tycker jag
det är angeläget att genom en lagstiftning
skapa garantier för att vi på detta
område inte får en sådan verksamhet
som jag tror i det långa loppet blir

till skada inte bara för de anställda
utan även för företagen.

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern frågade
om jag kunde styrka mitt påstående
att regeringen inte har gjort tillräckliga
insatser att stoppa bilstölder in. in., och
det verkade som om inrikesministern
ansåg att jag skulle ha vänt mig direkt
till honom och menat att han inte gjort
någonting. Men jag poängterade att det
var justitieminister Geijer som inte har
gjort så särskilt mycket. När det exempelvis
gäller straffskärpningen för narkotikalangare
var det oppositionen som
drev på. Då handlade inte regeringen
självmant.

Vidare sade jag att man nu vill bagatellisera
mindre brott. Jag hänvisade
där till att justitieministern vill uppmjuka
kravet på åtal för vissa brott.
Som bekant har justitieministern också
tillsatt en utredning som skall undersöka
om åklagarna kan få vidgade möjligheter
att slippa åtala vid smärre
brott. Även förundersökningsförfarandet
vill man inskränka på vid sådana
brott. Den utredningens ordförande blir
justitierådet Nils Mannerfelt. Man har
sålunda officiellt tagit ställning för att
försöka behandla smärre lagbrytare
lindrigare. Det är mot den bakgrunden,
herr statsråd, som jag har ställt straffskärpningen
mot arbetsförmedlingsverksamheten
och sagt att det förefaller
orimligt att skärpa straffen i det
fallet, samtidigt som man tillsätter en
utredning för att se om man kan behandla
andra brott lindrigare.

Sedan tecknade inrikesministern en
bild av de ambulerande skrivbyråernas
verksamhet som jag inte tycker stämmer
med verkligheten — om man undantar
varven, vilket vi har gjort i vår
reservation. Dessa byråer fyller ju en
lucka i arbetsförmedlingarnas verksamhet,
vilken måste ersättas med något annat,
om de faller bort.

De människor som tar arbete genom

154 Nr 44 Torsdagen den 10

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

skrivbyråerna kan inte kontinuerligt stå
till förfogande för arbetsförmedlingen
på grund av hemarbete eller av andra
orsaker. De kan bara ta arbete under
vissa tider och har därför kontakt med
en skrivbyrå. Att tillgodose deras behov
är en uppgift som arbetsförmedlingarna
inte kan klara.

De berörda personerna uppfattar inte
heller det som något negativt utan som
något oerhört positivt att kunna få arbete
på delta sätt.

Jag har ställt frågan — men har ännu
inte fått något svar — vad vi kan vänta
oss när denna verksamhet nu upphör.
Blir det någon förbättring för alla de
myndigheter och verk, som hittills har
anlitat dessa skrivbyråer? Kan inrikesministern
garantera att de statliga arbetsförmedlingarna
kan fullgöra de uppgifter
som skrivbyråerna nu utför?

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern sade
att jag tar lätt på dessa frågor. Han menade
att jag inte skulle ha något alt
invända mot att folk tjänar pengar på
arbetsförmedling och att jag vill skapa
något slags fria förhållanden på
detta område. Inrikesministern lyssnade
nog inte riktigt på vad jag sade. Jag
ägnade ett ganska långt stycke av mitt
anförande — en del kanske tyckte för
långt — just åt att utveckla de skäl,
som talar för att man inte kan ha fria
förhållanden på arbetsmarknaden, utan
att den huvudregeln skall gälla, alt
arbetsförmedlingen är en offentlig angelägenhet.

Jag framhöll att det kan finnas .särskilda
skäl för att skrivbyråerna inte
skall omfattas av de allmänna lagbestämnielserna.
Men några allmänt fria
förhållanden vill jag inte alls ha på
arbelsmarknaden.

Inrikesministern underströk dessutom
att det förslag han lägger fram
inte är något löst påfund och åberopar
cn del remissinstanser som stöd. Men

december 1970 em.

om arbetsförmedling

förslaget att undanta skrivbyråerna är
inte heller något löst påfund, som vi
reservanter har kommit på. Vår uppfattning
delas av 1966 års utredning liksom
av en rad remissinstanser, Svenska
kommunförbundet och kommerskollegium
m. fl. är inte heller de som tar
lätt på frågor som dessa.

Inrikesministern säger att det finns
anledning att vara oroad för att en liknande
verksamhet skulle utvecklas inom
andra sektorer om man släppte fritt
fram för enskild arbetsförmedling. Men
vi har inte föreslagit att man skall släppa
fritt fram. Vi har tvärtom föreslagit
att denna verksamhet skall omgärdas
med en rad bestämmelser, vilka också
finns med i utredningens betänkande.
Varför polemisera mot något som ingen
har sagt eller föreslagit?

Vad som hade varit intressant och
som man hoppades på när inrikesministern
steg upp i talarstolen, var att
han skulle ge en belysning av frågan
varför man övergav 1966 års utredning
med dess förslag att undanta skrivbyråerna
från förbud mot förmedlingsverksamhet.
Men ju längre inrikesministern
talade, desto klarare förstod
man att han inte skulle lämna något
svar på den frågan.

En ny fråga trängde sig fram, när
inrikesministern ville göra gällande alt
skrivbyråernas förmedlingsverksamhet
inte är något specifikt, utan att anspråk
på rätt till enskild förmedling
kan göras gällande på andra områden.
Man har alltså anledning att fråga, inte
bara varför man övergav 1966 års utredningsförslag,
utan också varför man
över huvud taget beställde den.

Om ni inte anser att det är något
speciellt med skrivbyråernas verksamhet,
varför beställer ni då en utredning
om dem, som kommer fram till att
just den ambulerande skrivbyråverksamheten
enligt era direktiv skall undantas
från lagen om arbetsförmedling? -

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 155

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet uppriktigt sagt
inte lnir debiteringen av skrivbyråernas
tjänster går till. Antingen nu arbetsgivaren
eller den som anlitar hans
tjänster debiteras förmedlingsavgifterna
eller om det är den till byråerna
anslutna personalen, är det en sak som
inte berör allmänheten på något vis.
Det är en frivillig anslutning till dessa
byråer. Om jag anlitar deras tjänster
och gärna betalar förmedlingsavgiften
därför att jag vet att jag får ett bra
arbete utfört, så må det vara min ensak.
Om jag som skrivare låter mig anställas
av en skrivbyrå därför att jag
inte vill gå till arbetsförmedlingen, så
är det väl också min ensak. Jag har
mycket svårt att förstå varför de skall
tvingas in till den offentliga arbetsförmedlingen.

Sedan sade statsrådet Holmqvist att
jag borde ha fått svar på min fråga genom
upplysningen att det var tillåtet
för organisationer att bedriva förmedlingsverksamhet.
Ja, det är det, men
det är icke tillåtet för organisationer
att driva förmedlingsverksamhet i förtjänstsyfte.
Jag nämnde att de politiska
och ideella ungdomsorganisationerna
skaffar sig små extra bidrag genom att
förmedla barnvakter. Föräldrarna anlitar
mycket hellre dessa ungdomars
tjänster än de vänder sig till arbetsförmedlingarna,
ty de vet att detta är
ungdomar med speciella intressen som
inte ta dessa uppdrag bara som ett
extraknäck vilket som helst. Vi anser
att de ideella organisationerna skall få
skaffa sig denna lilla extra inkomst.
Det är väl någonting som man borde
kunna uppmuntra. Nu är författningen
så hårt skriven att arbetsförmedlingarna
inte ha möjlighet att lämna organisationerna
sådant tillstånd. Myndigheterna
kan låta bli att åtala, men
förmedlingsverksamheten får inte bedrivas
utan vidare. Det är det vi beklagar.

Som bas för en stor ungdomsorganisation
måste jag hädanefter förbjuda
mina underavdelningar att arbeta på
detta sätt. Men jag känner dem, herr
statsråd, och jag vet att de inte är så
dumma att de inte skaffar sig dessa
inkomster i alla fall. Visst skall de förmedla
barnvakter. De får inte ta betalt,
men en liten frivillig gåva kan de
gärna ta emot. Jag kommer inte att anvisa
kryphålen, men jag hade velat
slippa uppleva att de själva måste hitta
på kryphål. Jag hade önskat att
verksamheten legaliserats, men det går
tyvärr inte nu, och jag beklagar att lagen
fått denna utformning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om detta skulle vara en
deklaration om scoutrörelsens ideal, så
föreföll den mig litet grumlig. Herr
Wachtmeister sade sig känna mentaliteten
hos ungdomsorganisationerna.
Om denna lagstiftning gick igenom
fanns det möjligheter att ordna avgifterna
för förmedlade tjänster på annat
sätt, om jag förstod honom rätt. De
exempel herr Wachtmeister angav föreföll
emellertid falla vid sidan om det
vi nu behandlar. Det var väl knappast
tal om någon egentlig förmedlingsverksamhet,
såvitt jag kunde förstå. Om
herr Wachtmeister är osäker på den
här punkten, tror jag att han kan ta
kontakt med arbetsmarknadsverket och
höra sig för. Det kan finnas skäl för
det.

Herr Ringaby framställde egentligen
bara en fråga. Det är inget påhitt när
jag säger att den hade en direkt adress
till mig när det gällde butiksstölderna
— jag råkade sitta så nära honom att
jag kunde lägge märke till hur han formulerade
sin fråga.

Jag kan naturligtvis inte garantera,
licrr Ringaby, hur detta fungerar. Men
vi har i dag en arbetsförmedling som
har betydande resurser och som står
till förfogande också för dem som so -

156 Nr 44 Torsdagen den 10

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

ker korttidsarbete. Det finns inget hinder
för skrivbyråer att fortsätta sin
verksamhet. Inte lieller föreligger något
hinder för en skrivbyrå att skicka
i väg någon maskinslcriverska eller stenograf
till ett företag, herr Wachtnieister
— det förefaller som om det i
fortsättningen skulle gå alldeles utmärkt
att göra det. Hinder uppkommer
bara när uthyrningsföretaget i fråga
kan anses överlåta sin personal till någon
annan firma som då övertar kommandot
över personalen.

Herr Romanus sade tidigare att han
tyckte att man kunde ändra mening
från i våras. Jag har ingen anledning
att säga att man behöver göra det. År
1966 företogs en utredning. Jag var vid
den tidpunkten inte på något sätt med
om att ta initiativ till denna. Utredningen
kom till eftersom det fördes en diskussion
om dessa saker, precis som fallet
är i dag. Det gjordes gä lande att
frågan om skrivbyråerna var så speciell
att man behövde låta utreda den.
Det blev då klarlagt att det fanns anledning
att sätta stopp för denna utveckling,
och jag kan inte inse att det bör
kunna åberopas som ett skäl mot att vi
nu diskuterar denna verksamhet. Herr
Romanus har visserligen den uppfattningen
att skrivbyråverksamheten är
någonting speciellt, men jag har träffat
personer som med samma starka inlevelse
som herr Romanus hävdar att
man bör göra undantag för andra områden.
Vi hörde barnpassningen nämnas
alldeles nyss, och man kan välja
fler områden, där var och en anser att
det finns speciella motiveringar. Jag
menar därför att det är allt skäl för oss
att fasthåila vid linjen att det inte skall
vara möjligt att driva sådan här verksamhet
i vinstsyfte. Väl får det ordnas
på annat sätt, men arbetsförmedling
skall inte vara någonting som andra
människor tjänar pengar på.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är givet att rege -

december 1970 em.

om arbetsförmedling

ringen kan ändra mening — det är beklagligt
att man ändrar mening i fel
riktning. Orsaken till att jag åberopade
utredningen var emellertid att inrikesministern
sade att det är inget
speciellt med just skrivbyråverksamhet.

Men det har ju gjorts en hel utredning
om saken, som har kommit fram
till att skrivbyråverksamheten kan undantas.
Dessutom finns det en skrivbyråverksamhet
i dag som utnyttjas av departement
och statliga myndigheter i
långa rader. Vidare tillstyrkte de flesta
remissinstanser utredningens förslag.

Och i en rad länder — bl. a. övriga
skandinaviska länder — gör man ett
undantag på detta område och tillåter
skrivbyråverksamhet i auktoriserad
form, exempelvis i Danmark, av ungefär
den typ som här föreslås. Då kan
det väl ändå finnas skäl att säga att
det måste vara något visst med skrivbyråverksamheten.

Dessa byråer ger en service som de
offentliga arbetsförmedlingarna inte
ger; i annat fall skulle inte alla dessa
myndigheter anlita byråerna. Det är
väl ändå en skenfäktning att påstå, att
skrivbyråverksamheten är precis som
vilken annan verksamhet som helst,
och att det därför inte finns någon anledning
att göra ett undantag.

Jag tycker att motiveringen är litet
mager när inrikesministern säger, att
man ändrat mening därför att det är
klarlagt, att det finns anledning att sätta
stopp för denna verksamhet. Det är
ju inte klarlagt. Det har inte framförts
ett enda argument för att det nu skulle
finnas anledning att sätta stopp för
denna verksamhet; det har inte påvisats
vilken skada den gör. När det gäller
varven är saken helt säkert klarlagd
-— det har jag instämt i. Men beträffande
skrivbyråerna har inte ett
enda skäl för att stoppa verksamheten
anförts. Man bara upprepar som en
trossats, att människor får inte bedriva
sådan här verksamhet i förvärvs -

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 157

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

syfte och tjäna pengar på det. Men
den trossatsen var ju känd redan 1966.
På vilket sätt har något nytt blivit
klarlagt, herr inrikesminister?

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Vi har ju de statliga
arbetsförmedlingarna, säger inrikesministern,
med deras stora ekonomiska
resurser. Men när de nu inte har
klarat denna uppgift och vi har en annan
organisation som på ett förnämligt
sätt gör det, tycker jag att vi i vårt
moderna samhälle kunde vara så liberala
att vi lät denna verksamhet fortsätta.
Frågan om barnpassningen, som
har varit uppe till debatt, visar ju hur
oerhört svårt det är att dra gränser i
dessa sammanhang. Då förefaller det
också mycket vanskligt att skärpa
strafflagstiftningen.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Kammarens ledamöter
tycker säkert att det allra mesta redan
är sagt, men det vore mot min natur
att avstå från att yttra mig i den här
frågan, när jag har slagits i — tror jag
— åtta år för att få en ändring till
stånd.

Jag skall börja med att vara snäll
och hygglig mot inrikesministern. Han
låter så lugn och sansad, och han för
sin argumentering på ett så charmerande
sätt. Han låter så oändligt k’ok och
förnuftig, i allmänhet. Just därför är
jag så väldigt förvånad över att statsrådet
kan lägga fram ett sådant här
förs''ag och låta det omfatta även skrivbyråerna.
Det stämmer ju inte överens
med inrikesministerns sinnelag.

Låt oss nu skilja ut hela diskussionen
om varven, ty i den frågan avviker
min mening inte särdeles mycket
från inrikesministerns. Det är uppenbart
att förhållandena icke är tillfredsställande
på det området. Redan i arbetsmarknadsutredningen
kunde vi
konstatera att de riktlinjer för hur man
skulle få rätsida på detta, som drogs

upp 1964 i samarbete mellan representanter
för både AMS, arbetsgivare och
arbetstagare inom varvsindustrin, uppenbarligen
inte haft tillräcklig effekt.
De reviderades senare, år 1966. Den uthyrningsverksamheten
har inte bara
fortsatt, trots åtalsanmä an från AMS,
utan också spritt sig till andra sektorer
inom industrin än varven. Då förstår
jag mycket väl att inrikesministern råkar
i ett dilemma. Om man drar upp
riktlinjer mellan representanterna, om
man reviderar dessa riktlinjer för att
komma till rätta med verksamheten och
ändå inte kommer åt den förstår jag att
inrikesministern blir bekymrad och
frågar: Vad skall vi göra? Vilka straffsanktioner
skall vi hitta på för att få
dessa människor att avstå från sådan
verksamhet? Den innebär ju ingenting
annat än att de försöker komma förbi
en löneöverenskommelse för att kunna
ta ut traktamenten från ett företag som
är domicilierat på annan plats än där
varven ligger. Det är ju på det sättet
som det går till, och det får det faktiskt
inte göra.

Vi har länge försökt övertyga riksdagen,
både i utskotten, i motioner och
debatter, om att förhållandena är annorlunda
för skrivbyråerna. I det fallet
kan vi, herr inrikesminister, inte bli
överens. Våra ansträngningar har inte
krönts med framgång och kommer inte
att göra det i dag heiler, ty första kammaren
har redan fattat beslut i enlighet
med propositionen.

Första gången denna fråga behandlades
i andra lagutskottet tyckte vi oss
märka en viss positiv förståelse för att
skrivbyråerna verkligen fyllde en angelägen
uppgift. Det var först efter domen
i högsta domstolen i början på
1960-talet som frågan togs upp i riksdagen.
Vi ville då åstadkomma en förändring.
Men under de allra senaste
åren har klimatet blivit allt kyligare;
skrivbyråerna har verkligen blivit utsatta
för förändringens vind, det är
uppenbart.

158 Nr 44 Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

Detta framgick inte minst av fröken
Sandells inlägg. Jag skulle helst vilja
dra en slöja över vad hon sade, men
jag skall be att få tala om för fröken
Sandell att dem som jag ta''ar för bär
är »de profithungriga, mindre nogräknade
människor som tjänar grova pengar».
Jag kämpar med gott samvete för
dem ty jag känner dem inte som sådana
människor som fröken Sandell
karakteriserade dem. Låt det nu vara
slut på hettan i debatten, men om fröken
Sandell använder hårda ord skall
jag göra det också.

Andra lagutskottet låter sig uppenbarligen
inte övertygas av några som
helst argument. Övertygande invändningar
mot straffskärpningen har anförts
av dem som talat för reservationerna.
De har inte heller lyckats övertyga
inrikesministern. Nu skall alltså
dörren definitivt slås igen för skrivbyråerna.
Den utredning som inrikesministerns
proposition har grundats på
gick ännu längre. Utredningen föreslog
en straffskärpning från böter till ett års
fängelse. Det undandrar sig min bedömning
— det är väl en fråga som
departementschefens närmaste man,
rättschefen, får svara på — om det förslaget
skulle ha gått på remiss till lagrådet.
Nu har alltså gränsen satts vid
fängelse i ett halvt år, ett förslag som
lagrådet inte haft anledning att yttra
sig över. Så hårdhjärtad som utredningen
var nu inte statsrådet: hälften prutades
genast, och det fick räcka med
ett halvt år. Men den 1 juli nästa år
skall alltså dessa människor hängas -—•
de har fått en galgenfrist på ett halvt
år, alltså det halvår som inrikesministern
prutade.

Jag tycker att det förslag som nu
läggs fram är en bra illustration till
statsminister Palmes uttalande att
verkligheten är vår svåraste fiende.
Om inte verkligheten vill rätta sig efter
våra intentioner, desto värre för verkligheten.
Fienden skall nedläggas till
sista man — eller i detta fall snarare

sista kvinna — med den ammunition,
alltså fängelsestraff, som statsmakten
förfogar över. På det sättet förverkligas
den socialdemokratiska valparollen om
valfrihetens samhälle. Det var en stolt
paroll när den fördes fram, men så blir
det på det ena området efter det andra:
valfriheten blir allt mindre .

Vad som mest förvånar är detta:
Tror man verkligen i kanslihuset, tror
experterna där, att det ute i landet
finns någon resonans i det allmänna
rättsmedvetandet för ett förslag som
hotar med fängelsestraff när det gäller
människor vars enda brott är att de
skaffar sysselsättning åt kvinnor och
andra som önskar ta kortvariga vikariat
eller korttidsanställningar? Tror
inrikesministern, uppriktigt talat, att
det finns någon resonans för en sådan
uppfattning? Det tror inte jag. Samma
straffhot skall nu hänga över dem som
anlitar sådan här »svartlistad» arbetskraft,
som man väl kan kalla den.

Riksåklagaren anser att den som endast
begagnar sig av olaglig verksamhet
i regel inte straffas enligt svensk
rätt. I sitt remissyttrande säger riksåklagaren:
»Det finns goda skäl att som
huvudregel hålla fast vid denna princip.
» Det gör man alltså inte nu längre,
utan nu gäller straffhotet också dem
som anlitar denna arbetskraft.

Även inrikesministern har tydligen i
en stund av uppriktighet i propositionen
medgivit att den nya lagstiftningstekniken
på det straffrättsliga området
kan sägas vara mindre tillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt. Det
borde inrikesministern ha tänkt på
ytterligare innan propositionen lades
fram. Han garderar sig med att åtal
för olaga arbetsförmedling — hör nu
— »i allmänhet kommer till stånd efter
en anmälan från AMS». Däri skulle ligga
en viss garanti från rättssäkerhetssynpunkt.
Inrikesministern får förlåta
att jag sätter ett stort frågetecken för
garantin från AMS. Det statliga arbetsförmedlingsmonopolet
skulle alltså ut -

Torsdagen den 10 december 1970 em. Nr 44 159

Ändring i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

göra skyddet, och detta skydd skulle
stärkas efter hand som »vi får en rikare
rättspraxis på detta område». Jag måste
fråga, herr inrikesminister, om inte
det är att sätta räven till väktare i
hönsgården för att hönsen skall värpa
bättre när man sätter detta monopol
till rättsskydd för människorna?

Praxis får visa vad som är brott och
inte brott. Det betyder att man inte på
förhand vet om man begår ett brott eller
inte. Vi kan inte förundra oss över
ätt hovrätten för Västra Sverige, som
har åberopats som en av remissinstanserna
för förslaget, har riktat kritik mot
förslaget i dessa delar. Detta har jag
citerat i motionen och skall inte upprepa
det och därför förlänga debatten.

Nu skall jag angripa frågan från en
annan infallsvinkel. Herr Romanus läste
upp en hel katalog — och jag skulle
kunna fortsätta — på alla de myndigheter
och verk som anlitat de enskilda
skrivbyråerna. Vi kan, herr inrikesminister,
nu se fram mot ett verkligt
intressant skede i den svenska förvaltningens
historia, när AMS till åtal skall
anmäla exempelvis försvarsminister
Andersson, landshövdingarna Nordenstam
och Lemne, postgeneralen Nils
Hörjel, SJ-generalen Lars Peterson,
trafiksäkerhetschefen Skiöld, överste
skolchefen Jonas Orring, chefen för Investeringsbanken
Arne Callans, radiochefen
Otto Nordenskiöld och en lång
rad andra prominenta chefer för statliga
verk och myndigheter, statliga bolag
och kommunala myndigheter och
inom näringslivet.

Nu säger naturligtvis inrikesministern
att detta är en våldsam överdrift
och rena demagogin. Det är möjligt,
men så skulle det kunna gå till, om
AMS skulle anmäla dessa personer till
åtal för att de utnyttjat den svartlistade
arbetskraften.

.lag skall medge att inrikesministern
icke hör till de förtappades skara; inrikesdepartementet
tycks aldrig ha anlitat
den här »svarta arbetskraften».

Men LO:s mjöl är inte helt vitt när det
gäller att ta i anspråk denna service
från de enskilda byråerna. Det har helt
nyligen hänt att LO — som är en av
de två ständigt åberopade remissinstanser
vilka var emot den ändring
som föreslogs av 1906 års utredning —
har anlitat dessa enskilda byråer. Det
är det egendomliga att alla de prominenta
personer jag nyss nämnde samt
LO inte har låtit sig hindras från att
anlita dessa olagliga förmedlingar ens
efter högsta domstolens fällande dom i
början av 1960-talet. Hittills har alltså
inte AMS kunnat anmäla dem till åtal,
men från den 1 juli nästa år är det fritt
fram om de fortsätter med denna verksamhet.
Det är nog bäst att inrikesministern
ser till att informationen i
god tid går ut till alla dessa myndigheter,
så att de kan »huka sig» för
åtalsanmälan i fortsättningen. Annars
råkar de illa ut.

Senast i våras talade jag för den
motion jag hade väckt i januari om undantag
för skrivbyråerna. Den utredning
som kom litet längre fram på våren
eller sommaren har inte rubbat
min uppfattning, och det har inte heller
propositionen gjort. Jag tycker,
herr inrikesminister, att det är ett
olyckligt förslag. Alla våra argument,
som fått starkt stöd i remissvaren och i
den förra utredningen, tycks inte hjälpa.
De argument vi har framfört i
motioner och kammardebatter kan uppenbarligen
inte rubba vare sig andra
lagutskottet eller inrikesministern. De
har tagit som sin uppgift att det här
skall genomdrivas till varje pris, och
det beklagar jag, herr inrikesminister.

Låt mig till sist, herr statsrådet, eftersom
det i dag är den 10 december
och Nobeldagen, erinra om några ord
som nobelpristagaren Bertrand Russell
yttrade när han var i Stockholm för
ungefär tio år sedan. Det finns särskild
anledning att erinra om nobelpristagaren
just på den här dagen, Nobeldagen,
därför att det också är de mänskliga

160 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Ändring i lagen med vissa bestämmelser

rättigheternas dag. Vid sitt besök här
i Stockholm yttrade han. »Med varje
statlig reglering går ett stycke mänsklig
frihet förlorad.» De orden tycker jag
att också inrikesministern borde besinna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Björkman fick jag eu känsla av att
han hade glömt bort att jag har blivit
inrikesminister; han talade om värpande
höns och rent mjöl precis som om
jag fortfarande vore kvar inom jordbruket.

Herr Björkman anslog en lättare ton
än de övriga i denna debatt. Jag hade
en känsla av att han kanske mer än
andra som har talat i denna sak har
klart för sig att den princip som jag
har försökt fastslå i föreliggande proposition
är mycket väsentlig för många
människor här i landet.

Jag vill gärna säga till herr Björkman
att det självfallet inte är så att det
strängaste straffet är avsett för de lindrigaste
förseelserna. Här har man argumenterat
som om det egentligen inte
fanns något annat att väl^a på. Jag menar
att domstolarna i vanlig ordning
kommer att pröva den frågan. Jag har
inte anledning att tro att man i domsluten
på detta område skall komma
till någon annan uppfattning än eljest,
nämligen att hårda straff är förbehållna
de grövre brotten. Det finns således
inte anledning att göra så långtgående
antaganden som man här gjort.

Jag tror knappast att Otto Nordenskiöld
som radiochef har försummat
sig i detta avseende; han liksom den
nuvarande TCO-chefen har varit starkt
engagerad för en lagstiftning på detla
område. Jag kan väl frita honom från
den misstanken; han har knappast på
den här korta tiden hunnit med att göra
sig skyldig till någon sådan förseelse.

Låt mig sluta med att säga att detla

om arbetsförmedling

för mig är ett genomtänkt ställningstagande.
Det är ett uttryck för min
åsikt att vi bör kunna hävda en riktig
princip som vi har fastlagt, nämligen
den att vi inte i vårt land skall ha
någon förmedlingsverksamhet med
arbetskraft i vinstsyfte. För mig är det
väsentligt att vi kommer till rätta med
detta problem. Det är avvikelserna från
en gällande lagstiftning som vi har varit
oroade av. Vi har menat att om vi
inte sätter stopp för dessa avvikelser,
vet vi inte vart det kan bära hän. För
mig är det rätt angeläget att man får
den bärande principen fastlagd av riksdagen.
Jag beklagar att de borgerliga
partierna inte tycks ha tillmätt dessa
frågor samma principiella betydelse
och värde som jag har gjort.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i reservationen
I; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Romanus begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
I av fru Hamrin-Tliorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 161

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter har röstat för ja-propositionen.
Herr Romanus begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 95 ja och 75 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ringaby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

B i utskottets utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallil
reservationen II av fru Hamrin-Thoreli
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Hem Ringaby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 95 ja och 74 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

6 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om arbetstid
m. m. i husligt arbete, och
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
jämte motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark jämte motioner.

I propositionen nr 173 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 23 oktober 1970 föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj :t att medge det intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark som enligt vad
som framginge av propositionen föranleddes
av Autajaures reglering och anläggandet
av Ritsems kraftstation.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna
1:1332 av herr Helén m. fl. och II: 1549
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte avslå
propositionen nr 173,

dels de likalydande motionerna
1:1335 av herr Bohman m. fl. och
11: 1553 av fru Kristensson m,fl., vari
hemställts att riksdagen måtte avslå
U

162 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

propositionen nr 173,

dels de likalydande motionerna
1:1356 av herr Sundin m. fl. och
II: 157 Å av herr Hedlund m.fl., vari
hemställts att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 173,

dels de likalydande motionerna
1:1358 av herr Werner och II: 1575 av
herr Hermansson m. fl., vari hemställts
att riksdagen av regeringen begärde eu
samlad redovisning av de kraftverksutbyggnader
som den avsåge att vidta
samt att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 173,

dels de likalydande motionerna
1:1357 av herrar Wanhainen och Dahlberg
samt 11: 1576 av herr Häll m.fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
bifalla propositionen 173 samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att jämväl medge
det intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
som fordrades för att bygga eu
permanent vägförbindelse mellan
Suorva och Ritsem.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts för slag

samt med avslag på motionerna
1:1332 och 11:1549, 1:1335 och

11: 1553, 1:1356 och 11:1574 samt

1:1358 och 11:1575 bemyndiga Kungl.
Maj:t att medge det intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark som enligt vad
som framgått av utlåtandet föranleddes
av Autajaures reglering och anläggandet
av Ritsems kraftstation,

2. anse motionerna 1:1357 och
11:1576 besvarade med vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Skagerlund (fp), Svenungsson (m),
Åkesson (fp), Ingvar Andersson (m),
Nils Nilsson (ep), Antby (fp), Jonasson
(ep) och Persson i Heden (ep)
samt fru Sundberg (m), som ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

1. med bifall till motionerna I: 1332
och 11:1549, 1:1335 och 11:1553,

1:1356 och 11:1574 samt 1:1358 och
11:1575, sistnämnda motioner såvitt nu
var i fråga, avslå Kungl. Maj ds förslag
om bemyndigande att medge det intrång
i Stora Sjöfallets nationalpark
som enligt vad som framgått av reservationen
föranleddes av Autajaures
reglering och anläggandet av Ritsems
kraftstation samt anse motionerna
1:1358 och 11:1575 i övrigt besvarade
med vad reservanterna anfört,

2. lämna motionerna 1:1357 och
II: 1576 utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 51 behandlar proposition
173. I den föreslås vissa intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark för att göra det
möjligt att reglera sjön Autajaure och
bygga Ritsems kraftstation. Detta är
en mycket stor principiell fråga, men
eftersom timmen är sen hoppas jag
kammaren håller mig räkning för att
jag fattar mig relativt kort.

Vattenfall har begärt rätt att reglera
vattnets avrinning ur Autajaure och
Satisjaure sjöområden. Ett markområde
om cirka 13,5 kvadratkilometer
kommer att överdämmas, och därav är
det 2 kvadratkilometer som berör Stora
Sjöfallets nationalpark.

Även om den arealen i och för sig
är rätt ringa, är den ändå med hänsyn
till tidigare exploateringar ganska stor.
Man tog 183 kvadratkilometer i anspråk
för Suorvamagasinet och cirka
32 kvadratkilometer för Satisjaures
reglering och Vietas kraftstation. De
sammanlagda arealerna blir alltså rätt
betydande.

Den överdämning som blir följden
av ett tillstånd i enlighet med propositionen
innebär ett spolierande av oersättliga
naturvärden. Den försämrar
även samernas möjligheter till renskötsel.
Genom de tidigare dämningarna
har mellan 7 000 och 8 000 hektar av de

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 103

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

kvalitativt bästa renbeteslanden lagts
under vatten. Den dämning det nu gäller
tar mer än 700 hektar av de återstående
renbeteslanden i anspråk. Förlusten
blir större än arealen direkt utvisar,
då det här rör sig om de bästa
vårbetes- och kalvningslanden. Nackdelarna
drabbar speciellt Sörkaitums
sameby. Även fisket kommer att lida
men av de föreslagna dämningarna. För
naturen och människorna innebär sjöregleringarna
stora nackdelar, och man
måste förstå att människorna reagerar
mot de föreslagna åtgärderna.

Det är således stora naturvärden som
här går til! spillo.

I centern har vi ansett att ett genomförande
av Kaitumpr oj ektet bör undvikas.
Av denna anledning bör inte heller
några delbeslut fattas enligt vår
mening. Även om ett beslut om Ritsemprojektet
inte direkt innebär att Kaitumprojektet
måste genomföras, bör
dock dessa projekt ses i ett sammanhang.
Det finns ett klart samband mellan
Ritsem- och Kaitumprojekten —
det är detta som är faran. Enligt vår
uppfattning kommer Ritsem att starta
Kaitumprojektet, något som vi inte vill
vara med om.

Våra farhågor besannas av den skrivelse
som statens vattenfallsverk har
tillställt oss riksdagsledamöter. I skrivelsen
anförs att vattenfallsverket inom
kort kommer att till vattendomstolen
inlämna ansökan om reglering av Kaitumsjöarna
och överledning av vattnet
till Luleälven samt anläggande av Kaitums
kraftstation. Hur kommer regeringen
att ställa sig då? Det är detta
som vi inte vet. Vi anser det således
vara fel att ta ställning till Ritsemprojektet,
då en samlad plan för utbyggnaderna
saknas. Vi har därför yrkat avslag
på propositionen. Men vi befinner
oss i gott sällskap. Såväl kammarkollegium
som statens naturvårdsverk har
ifrågasatt tillåtligheten. Även gruvarbetarna
i malmfälten går emot projektet

Även om en sådan utbyggnad på i

propositionen föreslaget sätt skulle innebära
en hel del fördelar, torde dessa
dock inte uppväga nackdelarna. Framför
allt bör en bättre bild erhållas över
verkningarna av projektets genomförande.

Vi har yrkat avslag på föreliggande
proposition, vilket också följts upp i
den till utskottets utlåtande fogade reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Ur den proposition år
1966 som låg till grund för den fjärde
Suorvaregleringen skall jag till en början
hämta några fakta. Där står — liksom
i den proposition vi nu har att
behandla — om 1909 års riksdagsbeslut
då Stora Sjöfallets nationalpark
instiftades att det skedde »i syfte att
bevara ett högnordiskt fjällandskap i
dess naturliga tillstånd». Men det är
väl ingen av våra nationalparker som
har blivit så illa åtgången. Först utbröts
år 1919 en del för reglering av de
s. k. Suorvasjöarna. Sedan har vi haft
tre regleringar, en 1927, en 1939 och
en 1963. För den senaste regleringen
beslöt riksdagen 1962 att medge visst
intrång i Stora Sjöfallets nationalpark,
och dessutom fick Kungl. Maj:t fullmakt
att vidta ytterligare inskränkningar
i den mån det behövdes för
byggandet av Vietas kraftstation. Den
första regleringen satte dämningshöjden
till 428 m, den andra till 435 m,
den tredje till 438 m, och den fjärde
regleringen som nu pågår till 453 m
med en lägsta dämningshöjd av 423 m
över havet. Det är alltså 30 m amplitud
mellan högsta och lägsta dämningshöjd.
Med de långgrunda stränder som finns
där på många ställen förstår man att
landskapet kommer att omvandlas betydligt.
På försommaren då det har
varit lågvatten har det sett förskräckligt
ut.

När vattendomstolen behandlade
den fjärde regleringen kunde vattendomstolen
inte ge tillstånd till regle -

6* —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

164 Nr 44

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ringen därför att det skulle bli för stor
olägenhet för rennäringen. Man uppskattade
intrånget på rennäringen till
3,5 miljoner kronor, och ärendet måste
därför gå vidare till Kungl. Maj:t för
att få ett beslut av riksdagen 1966.

Statens naturvårdsverk yttrade sig
över denna reglering och sade då att
Suorvasjöarna tillhörde den grupp av
sjöar som man i 1961 års överenskommelse,
den s. k. freden i Sarek, hade
gått med på att man skulle få reglera.
Jag återkommer till 1961 års överenskommelse
om en stund. Naturskyddet
gjorde 1961 ingen invändning mot
regleringen.

Om den fjärde regleringen anfördes
1966 av naturvårdsverket som motiv
för att man gick med på den, att man
uppnådde ett väsentligt krafttillskott
och att åtgärderna drabbade sjösystem
som redan genom de tre tidigare regleringarna
förlorat sin ursprungliga karaktär.

Stora Sjöfallets nationalpark har genom
de hittillsvarande regleringarna
och den fjärde, som alltså pågår, helt
förändrat karaktär i sin mellersta del,
alltså Stora Lule älvs huvudfåra med
Stora Sjöfallet, som en gång gav nationalparken
dess namn. Nu ligger värdet
i ytterdelarna, och vad det nu gäller
är som framgår av kartan i propositionen
områdena intill den norra begränsningslinjen
som från väster följer sjöarna
Autajaure och Teusajaure fram
till Satisjaure och Vietas kraftverk.

I propositionen talas inte om någon
vattenöverledning från Kaitumjaure
och Piteälvens älvområde. Kartorna i
propositionen är skickligt tillskurna,
så att man inte skall ana att Satisjauremagasinet
har något samband med en
eventuell Kaitumöverledning. Men vi
hyser oro för att detta förbereds, och
det är naturligt med hänsyn till den
metod för stegvisa ingrepp som vattenfallsverket
praktiserat i Stora Luleälvsområdet
och annorstädes, vilket också
framgår av det papper från vattenfalls -

verket som lagts på våra bord. Att företaget
går till väga på det sättet beror
också på att vattenlagen inte inbjuder
till någon planering i stort utan plockar
ett förslag i taget. Men naturligtvis
måste vattenfallsverket som exploatör
ha mera långsiktiga planer. Sådana
fanns när det gällde Vindelälven, men
man begärde och fick vattendom på
ett kraftverk osv.

Vad som något upprör mig i detta
sammanhang är att verket kallar sina
exploateringsplaner för regionplaner.
Regionplan är en i byggnadslagen lagfäst
form för översiktlig planering där
motstående intressen beträffande markanvändning
inklusive vattenområden
avvägs med hänsyn till allmänna intressen
och även med behörigt hänsynstagande
till enskilda. I detta fall
är bevarandet av resterna av Stora Sjöfallets
nationalpark det allmänna intresset
och vattenfallsverket som exploatör
det enskilda. Man kan kalla sin
exploateringsplan för vad som helst,
men ett statligt verk bör undvika en
benämning som är lagfäst för ett helt
annat ändamål.

Statens vattenfallsverk har som sagt
tjänstvilligt delat ut en partsinlaga på
våra bänkar några dagar innan ärendet
skall avgöras. Det är svårt att hinna med
en sakgranskning, men några kommentarer
kan vara på sin plats. Först åberopas
1961 års överenskommelse som
jag redan nämnt, och jag vill något beröra
innehållet i den. Det var en överenskommelse
som träffades mellan Vattenfall
och företrädare för naturvårdsintressena.
Det fanns inget naturvårdsverk
på den tiden och inte heller statens
naturvårdsnämnd. Det var i stället 17
olika i huvudsak frivilliga sammanslutningar
som hade naturvård på sitt program.
Med var också Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, domänstyrelsen
och kammarkollegiet bland de
statliga verken. De betraktade naturligtvis
inte utbyggnaden av vattenkraft
som statisk, utan i överenskommelsen

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 165

hade man i punkt 6, både från vattenfallsstyrelsens
och naturskyddets sida,
reserverat sig beträffande verkan av
denna överenskommelse för helt oförutsedda
omständigheter som väsentligen
förändrade den allmänna avvägning
som var syftet med överenskommelsen.
Man tänkte då bl. a. på den påbörjade
diskussionen om kärnkraft och värmekraft
som började bli ett väsentligt inslag
i kraftförsörjningen liksom man
naturligtvis även tänkte på den ändrade
synen på naturvärden över huvud
taget.

I den bilaga i vilken de vattendrag
det gäller har räknats upp finns Stora
Sjöfallet med som ett objekt som erfordras
för Vattenfalls aktuella utbyggnadsplaner
och som således de naturvårdande
organen gick med på en utbyggnad
av. Man gick också med på
någonting som kallas för Vietasjokks
nederbördsområde. Dit hör otvivelaktigt
Autajaure och Teusajaure och ovanför
liggande vattendrag och sjöar. Dessa
områden var upptagna i överenskommelsen.
Kartor finns med som visar att
så är fallet.

Själva överenskommelsen skrevs under
den 5 oktober 1961, men man hade
sedan ett sammanträde den 21 oktober
innan man gick till Kungl. Maj:t
med ärendet den 9 november 1961. I
denna framställning till Kungl. Maj:t
görs framför allt invändningar från samernas
håll. Svenska samernas riksförbund
ansåg att man inte tagit hänsyn
till samernas intressen; jag återkommer
även till detta.

Berörda ämbetsverk, domänstyrelsen
och kammarkollegiet, har sagt att »det
bör för övrigt enligt vår mening förutsättas
att den omständigheten att ett
objekt upptas under rubriken ''Erfordras
för Vattenfalls aktuella utbyggnadsplaner''
inte skall hindra att erinran
framställes beträffande objektets utbyggnadsgrad
i sådana fall då starka skäl
det påkalla.» — Det får vara med freden
i Sarek så länge.

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

I den partsinlaga — jag vill kalla den
så — som vi fått på våra bord finns en
del skrifter återgivna, bl. a. en allmän
översikt författad av Vattenfall, en plan
över Ritsemutbyggnaden och eu avskrift
av vattendomstolens framställning
till Kungl. Maj:t. Jag skall göra
några kommentarer i kanten till dessa
handlingar.

I fråga om kalkylräntan har inför
vattendomstolen angivits en kapitaliseringsränta
på 4 procent under oändlig
tid för att få fram ett överskott. Om
räntan mera verklighetstroget sätts till
7 procent och avskrivningstiden till 40
år, blir vinsten betydligt reducerad.
Man räknar med ca 700 000 kronor om
året. Denna räntesats förutsätts i en
studie som CDL, Centrala driftledningen,
inlämnat i år med antydan om att
man i sådana här fall borde sätta räntan
ännu högre med hänsyn till det ränteläge
vi haft under de senaste åren. I
så fall försvinner vinsten helt. Små förändringar
i kärnkraftsutbyggnadskostnader,
i oljepriser liksom i byggnadskostnader
för verk och ledningar kan
också göra att den smala marginalen för
beräknad vinst kan naggas i kanten.
Därför kan jag inte utan vidare skriva
under det uttalande som vattenfallsverket
gör — för all del i enlighet med
hur vattendomstolen har uppfattat det
-— att detta kraftverk skulle vara så lönsamt.
Mot den bakgrunden är det också
underligt att läsa följande uttalande
i denna skrift: »Ritsems kraftverk och
Autajaures reglering är för den svenska
kraftförsörjningen betydelsefulla och
ekonomiska företag som ger god och
efterhand stigande avkastning.» Inget
av dem ger i och för sig någon avkastning,
utan det är ett både-och. Det kan
inte vara antingen det ena eller det andra,
utan det måste vara båda tillsammans.
Men så är det inte skrivet i Vattenfalls
framställning.

Sedan säger man om naturintrånget
att det kompenseras genom att man avsatt
mark till Padjelanta nationalpark,

166 Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

vilket var en förutsättning när man
träffade 1961 års överenskommelse. Man
resonerar här ungefär som om Vattenfall
hade absolut och prioriterad rätt att
bygga ut allt vatten inom räckhåll och
inte skulle kunna ge efter på den rätten
utan kompensation. Det tycker jag är
en felaktig inställning till frågan, speciellt
när det gäller en nationalpark.

Vidare står det något obegripligt om
att 60 till 80 procent av Norrbottens läns
yta har viss reservatkaraktär. Det kan
jag inte alls förstå. För övrigt är det
ganska stor skillnad på 60 och 80 procent,
det är inte mindre än 20 000 kvadratkilometer
som skiljer. Bara det gör
att jag tycker att det är ett egendomligt
uttryck.

Beträffande renskötseln påstår man
att det inte blir något väsentligt intrång.
Detta emotsågs emellertid mycket kraftigt
av samerna själva. Från Sörkaitums
lappby har man skrivit om den saken
och även uppvaktat jordbruksministern.
Man har särskilt framhållit att den låglänta
terrängen runt Autabäckenet kommer
att ligga under den tänkta övre
dämningsgränsen. Dessa låglänta områden
uppges vara av vital betydelse som
kalvnings- och betesland. Byn har inte
heller likvärdigt kalvningsland på annat
håll. Dessutom påverkar klimatförändringar
på grund av dimmor efter
uppdämningen lappbyns livsbetingelser
både beträffande renskötseln och i övrigt.
Det stora intrång, som jag tidigare
nämnde och som uppskattades i
samband med den fjärde Suorvaregleringen,
visar att Sörkaitums lappby är
särskilt illa åtgången i dessa sammanhang.

Härefter följer redogörelsen för Ritsemprojektet
i partsinlagan, där det hävdas
att detta har ingått i Vattenfalls regionplan
från år 1960. Det är emellertid
underligt att såvitt jag kan finna inte
ett ord skrevs eller sades härom, då
riksdagen 1966 behandlade det tidigare
intrånget i Stora Sjöfallets nationalpark.

Jag förstår att vattenfallsverket hela
tiden haft framför sig en plan innebärande
att man går framåt bit för bit.
Man har fått ett medgivande i taget men
begriper inte varför vissa riksdagsmän
inte inser att slutet på serien är uppnådd
med de resultat som vunnits varje
gång en framställning gjorts. Det är
möjligt att regeringen haft saken klar
för sig och kanske även vederbörande
statsutskottsavdelning, men i varje fall
har inte vi meniga riksdagsmän fått reda
på vad regionalplanen innehåller.
Detta gäller trots att vi under min riksdagstid
— som inte är så lång — vid
två tillfällen behandlat dessa frågor,
vilka tydligen varit planerade sedan
1960 och nu fullföljs på det sätt som
föreslagits.

Herr talman! Det är många talare anmälda,
och jag måste därför begränsa
mig till det anförda. .lag vill bara påpeka
en liten kuriositet, som på sitt
sätt kan belysa att vattenlagen och vattendomstolarnas
handläggning av ifrågavarande
ärenden inte följt med vår
tid.

Det pågår en särskild utredning som
arbetar med dessa frågor för att få till
stånd en mera planmässig behandling
härav vid domstolarna. I vattendomstolens
underdåniga skrivelse till Konungen,
som är intagen i partsinlagan
från vattenfallsverket, återfinns följande
rubrik: »Hinder enligt naturskyddslagen.
» Vi vet ju alla i denna kammare
att den lagen upphävdes för många år
sedan och att nu gällande lag heter naturvårdslagen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den mycket välskrivna
reservationen till jordbruksutskottets
utlåtande.

I detta anförande instämde herr Westberg
i Ljusdal (fp).

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! I proposition 173 begärs
riksdagens tillstånd att göra intrång i

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 167

Stora Sjöfallets nationalpark. Intrånget
är inte särskilt stort, det rör sig om att
lägga ungefär 2 km2 sjöstrand under vatten.
Man skulle alltså kunna tycka att
hela frågan är ganska betydelselös och
inte skulle behöva förorsaka någon större
debatt.

Ändå vågar jag påstå att det beslut
som riksdagen kommer att fatta i denna
fråga i tvåkammarriksdagens elfte
timme kommer att få konsekvenser, som
i tiden sträcker sig långt bortom giltigheten
för vår nya konstitution.

Vad frågan gäller är nämligen först
och främst vårt ansvar för kommande
generationer. Det ansvaret begränsar sig
icke till en 2 km2 stor överdämning utan
berör hela vår syn på land och natur,
lag och rätt, frihet och tvång, ekologi
och naturskydd.

Ur en synpunkt beklagar jag att debatten
inte kan föras i vår nya plenisal.
Efter vad jag erfarit kommer vi ledamöter
att där ha möjlighet att utnyttja
visuella hjälpmedel. Att detta är angeläget
framgår inte minst av att till propositionen
har fogats en om än ofullständig
så dock karta.

Herr talman! Debatten får föras utan
åskådningsmaterial, och det ställer ökade
krav på oss reservanter när det gäller
att till kammarens ledamöter föra
fram motiven till vårt avslagsyrkande
på propositionen i fråga.

När riksdagen beslöt att förklara vissa
områden i vårt land som nationalparker
grundades detta på noggranna
överväganden. Allteftersom kommunikationerna
förbättrades och vår egen rörlighet
ökade, så ökade också vår mänskliga
påverkan på naturmiljön. Vägbyggen
och andra byggnadsarbeten, telefonledningar,
fritidsområden, kraftverksbyggen
och fritidsfiske har bidragit till
att förenkla och förljuva vår tillvaro
men har också medfört ingrepp i en
förut orörd natur. För att försäkra vårt
land om att ur olika synpunkter värdefulla
områden icke skulle förändras
utan få behålla sin karaktär av vild -

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

mark med den fristad en sådan ger både
vilddjur och flora beslöt vi att genom
lag skydda vissa områden och göra dessa
till nationalparker. Stora Sjöfallet är
ännu så länge en sådan nationalpark.

Våra materiella krav, förverkligade i
en ökad efterfrågan på elenergi, har
emellertid inneburit att vi har måst nagga
denna lag i kanten. Och vi har gjort
det med besked. Jag syftar då på de
olika regleringarna av Akkajaure, Suorvamagasinet,
som ursprungligen bestod
av fem fjällsjöar men som i dag är ett
enda stort vattenmagasin. Genom byggandet
av Vietas kraftstation och genom
Akkajaureregleringarna har nära en
sjundedel av Stora Sjöfallets nationalpark
förstörts.

Där vi vanliga människor inte får
röra eu växt — det framgår av reglerna
för Stora Sjöfallets nationalpark — där
har Vattenfall brusat in med maskiner,
grävt och torrlagt, sprängt tunnlar och
för all evighet förstört stora områden.
Det är följden av denna förstöring som
spåras i propositionen.

Nationalparksbegreppet har blivit
uppluckrat, och en låt-gå-mentalitet har
blivit alltmer vanlig. Vi behöver elkraft,
det är ändå så få som besöker området,
det finns ju andra områden, låt oss bygga
en väg, vad skall det hela tjäna till,
det är argument som blir alltmer vanligare.

Herr talman! Jag ser sådana yttranden
som tecken på bristande respekt för
gällande lag. Men vad värre är: de andas
en krass materiell syn på vår naturmiljö,
vilket jag och många med mig
finner skrämmande. Vårt folk och vårt
land har fått naturen i gåva att förvalta.
I den allmänna miljödebatten inte minst
från socialdemokratiskt håll hörs allt
oftare att vi inte får förbruka våra naturtillgångar.
Men naturtillgångar är
inte bara vatten och luft. Naturtillgångar
är också landskap, djur och växter.

Och även när vi måste exploatera har
vi skyldighet att göra bedömningar. Kan
vi utan olägenhet för framtiden göra in -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

168 Nr 44

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

grepp som aldrig kan återställas? I
många fall kan vi göra det med gott
samvete, i andra fall måste vi göra det
med dåligt samvete. Men vi får aldrig
starta en verksamhet med att döva samvetet
för att sedan godtyckligt kunna
handla.

För att kunna lägga fram propositionen
om byggandet av Ritsems kraftverk
har Vattenfall och regering använt det
senare tillvägagångssättet.

Den tekniska beskrivningen från statens
vattenfallsverk till vattendomstolen
är som jag ser det huvudsakligen
kompletterad med bortförklaringar i
syfte att döva våra samveten, något som
jag också tycker klart framgick av herr
Tobés anförande.

Ritsemprojektet innebär att de två
stora sjöarna Sitasjaure och Autajaure
norr om Suorvamagasinet däms upp
med en regleringsnivåskillnad på 33 m.
Från Autajaure sprängs en tunnel till
Ritsem, där en underjordisk kraftstation
placeras. Genom en 50 m hög och
500 in lång moränvall avspärras Autajaures
normala utlopp österut genom
Teusadalen till Satismagasinet. Ingreppet
innebär bl. a. att Teusajaure blir till
stora delar och ganska ofta torrlagd,
och tillflödet till Satisjaure blir begränsat.
Vietas kan icke fullt utnyttjas av
Satismagasinet. Detta magasin kan emellertid
utnyttjas helt och hållet om Kaitumbygget
blir en realitet och man för
vattnet den nya vägen. Om man reglerar
Kaitum, får man alltså ett fullt utnyttjande
av Satismagasinet, och på köpet
lar man en kraftstation i Kaitum.

■lag skulle vilja höra vad som är orsaken
till att Kaitumprojektet icke är omnämnt
i propositionen, ty alla delar av
detta sjöområde, med redan projekterade
eller i hemlighet planerade kraftverksbyggen,
hänger ihop. De hänger
ihop geografiskt, men de hänger också
ihop ekonomiskt. Propositionen är i alla
avseenden osedvanligt mager för att
komma från det bördiga jordbruksdepartementet.

Riksdagen har ju uttryckligen fastställt
att förslag om kraftutbyggnad skall
ses i större sammanhang, och det hade
inte varit orimligt om jordbruksministern
med ett ord berört de framtida planerna
på Kaitumområdet. Om Kaitumprojektet
blir verklighet kommer, som
vi vet, Sjaunja fågelskyddsområde, som
är unikt i världen, att bli förstört. Den
skuldbördan vill vi inte bära, men kanske
blir vi tvingade till det genom att
tillåta Ritsemutbyggnaden.

Givetvis har såväl Vattenfall som regeringen
vägt skäl för och emot varandra.
Man har bedömt det ekonomiska
utbytet och satt detta i relation, antar
jag, till de skador som nationalpark och
natur i övrigt åsamkas, liksom man bedömt
effekten för samerna och deras
renskötsel. Man har också, såvitt framgår,
bedömt verkan för sjötrafiken och
turismen samt i någon ringa mån för
floran. Vi reservanter har också gjort
sådana här bedömningar, men vi har
kommit till resultatet att propositionen
bör avslås. Jag skall ge några skäl för
våra bedömningar.

Jag vill gärna börja med samernas
situation. Att deras representanter gått
emot utbyggnaden torde vara klart för
oss alla; för dem är det ett livsvillkor
att inte ytterligare ingrepp görs. Och
med livsvillkor menar jag att de villkor,
som de själva ställer upp för den livsföring
som de önskar, icke tillåter att
man gör de ingrepp som föreslås i propositionen.

Vi har, herr talman, också i detta
land ett minoritetsproblem. I vårt land
liksom i många andra länder finns det
människor som lever annorlunda. På
många ställen gör de det av tvång, på
andra av fri vilja. Den viktiga frågan
är hur stor rätt samhället har att ingripa
i dessa människors levnadsvillkor.

Vid remissbehandlingen av förslaget
har detta avstyrkts av de mest berörda
byarna, Sörkaitums och Mellanbyns samebyar.
Kammarkollegiet och statens
naturvårdsverk har med hänsyn till re -

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 169

gleringens inverkan på renskötseln och
till naturvårdsintressena ifrågasatt företagets
tillåtlighet. Svenska samernas
riksförbund avstyrker av rennäringsskäl
att intrång i nationalparken får göras.

Vad gör departementschefen, dvs.
jordbruksministern? Han säger bara att
de slantar som grustäkterna inbringar
skall användas för ändamål som gagnar
rennäringen. Det är allt.

Vad säger Vattenfall? Det redovisar
siffror av vilka framgår att antalet
samehushåll inte är särskilt stort, att
kanske högst 200 personer berörs. Och
indirekt framgår att dessa i sin tur har
alldeles för få renar för att deras näring
skall uppfylla kraven på lönsamhet.

Ja, herr talman, nog lever vi i ett
förmyndarsamhälle. Att staten snart
skall lägga sig i allt i vårt dagliga liv,
det har vi hört inte minst i den föregående
debatten i dag. Men vi kan i
allmänhet trösta oss med att vi är
många, att vad som gäller en gäller alla,
och vi har vår demokratiska rätt att
göra vår stämma hörd.

Samerna har det svårare. Här träder
det allsmäktiga samhället in, underkänner
deras levnadssätt och använder deras
fåtal som skäl för att göra övergrepp.
Jag finner det ovärdigt vårt
land. Håller här på att växa fram en
praxis som går ut på att när få drabbas
skall ett övergrepp tillåtas? Det är en
mycket farlig väg, som alltför många
stater vandrat vad gäller deras behandling
av folkminoriteter. Vi har hos oss
hårt kritiserat sådana övergrepp, och vi
får inte själva börja tillåta oss dem.
Vårt ansvar borde i stället vara större
gentemot dem som inte i kraft av sin
mängd kan påverka politiska beslut. Jag
finner att samernas remissvar väger
tyngre än kanske några andra.

Onekligen undrar man hur vattendomstolen
läst remissvaren. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har varnat för
alla dessa regleringar och sagt att förut -

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

sättningarna för renskötseln kommer
att försämras i sådan grad att det starkt
kan ifrågasättas om rennäringen i fortsättningen
över huvud taget kan bedrivas
i vedertagna former och i nuvarande
omfattning.

Sörkaitums lappby har i ett långt och
utförligt remissvar redogjort för sin
uppfattning om regleringarnas inverkan
på samernas levnadsvillkor. Men det
svaret har herr Jonasson redan berört,
varför jag inte behöver säga något om
det.

Däremot vill jag gärna säga något om
naturskyddssynpunkterna. För att förstå
vad ett ingrepp i nationalparken innebär,
behöver man bara tänka på hur
det ser ut i Vietas: vägar, dammbyggnader,
grustäkter, grusupplag, nedskrotat
material och kraftledningar. Och ingreppen
blir alltid stora vid ett kraftverksbygge;
att förneka det är att bortse
från de bevis som finns. Sådana ingrepp
får också konsekvenser för djurlivet.

Man har från naturskyddshåll försökt
bevara ett större område med naturlig
fauna. Det gäller inte minst att bereda
möjligheter för de fåtaliga exemplaren
av våra stora rovdjur att överleva. De
tre stora nationalparkerna samt KaitumSjaunjaområdet
har på grund av sin
otillgänglighet ännu utgjort fristad för
mycket vilt. Området norr om Suorvadammen
är dessutom tillhåll för ett stort
antal fjällvråkar. Här vill man anlägga
tillfartsvägen och kraftledningar.

Herr talman! Jag vill gärna säga några
ord om den väg som enligt förslaget i
motionen 11:1576 skall kunna byggas.
Utslcottsmajoriteten har inte motsatt sig
detta vägbygge. Det enda jag kan säga
är: Byggs här en väg har man definitivt
och effektivt förflyttat nationalparkens
varande till myternas värld. Ett mera
åskådligt bevis på utskottsmajoritetens
uppfattning om våra gällande naturvårdslagar
kan inte ges. Man klargör
nog så tydligt att andra intressen, kanske
vilka som helst, skall kunna gå före

170

Nr 44

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

gällande lag. Att i det sammanhanget
tala om ansvar för vår miljö och om naturskydd
finner jag inte vara lönt.

Men denna väg är intressant ur en
annan synpunkt. 1 propositionen föreslås
den inte, och jag hoppas att det beror
på jordbruksministerns aktning för nationalparken.
Det kan emellertid också
bero på en annan sak. Lönsamheten för
Ritsemprojektet är så låg att den ökade
kostnad på cirka 20 miljoner kronor
som vägen medför skulle få till följd att
lönsamheten underskrider de sju procent
som är en förutsättning för att
vattendomstolen skall ge tillstånd till
bygget.

I utskottet framfördes från majoritetens
sida att det inte ålåg oss i jordbruksutskottet
att lägga ekonomiska synpunkter
på projektets genomförande.

Men om vi nu skall väga skäl mot varandra
— och det måste vi göra — och
dessutom finner att naturskyddssynpunkterna
helt och hållet talar mot
Ritsemprojektet, måste vi ta del av de
ekonomiska beräkningar som Vattenfall
har gjort och som legat till grund för
vattendomstolens klartecken.

Den läsningen har snarast stärkt oss
i vårt ställningstagande. Jag skall inte
ännu en gång upprepa de siffror och
lönsamhetsberäkningar som herr Tobé
framförde. Ett faktum är dock att om
man skulle räkna med en normal investeringsränta
i dag på tio procenl
kommer lönsamheten att ligga omkring
noll. Men även om vi nu accepterar alt
lönsamheten ligger något över sju procent
tål projektet praktiskt taget inga
kostnadsökningar. Redan vid en ökning
av de beräknade kostnaderna på 166
miljoner med 9,4 miljoner är projektet
över huvud taget inte lönsamt. Att del
då inte tål en väg torde vara klart, och
AMS har ju inte heller velat förorda
denna väg.

Det är emellertid inte bara samerna
som vill ha nationalparken orörd. Malmfältens
centrala strejkledning har skickat
oss ett brev, antaget av gruvarbetar -

na i malmfälten, i vilket man påpekar
behovet för de människor, som har eif
i alla avseenden hårt arbete, att få njuta
av de oskattbara värden som ligger i
den orörda skönhet deras natur och
älvar erbjuder. De talar inte bara för
sig själva utan för alla dem som söker
sig upp till vildmarken för hälsa och
rekreation — och dessa blir allt fler.

Det är dessa människors talan vi reservanter
för, när vi vill avslå propositionen
om ett ingrepp i Slora Sjöfallets
nationalpark.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen, som är fogad till
utlåtandet nr 51.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
till morgondagens sammanträde.

§ 9

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att andra lagutskottets
utlåtande nr 95 samt statsutskottets utlåtanden
nr 222, 223 och 224 i nu
nämnd ordning skulle uppföras sist på
morgondagens föredragningslista.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 456, i anledning av proposition
med förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen; från

statsutskottet:

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till riktlinjer
för omorganisation av lantmäteriverksamheten
jämte motioner;

från första lagutskottet:

nr 449, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ackordslag
m. m. jämte motion i ämnet;

nr 450, rörande dels Kungl. Maj:ts

Torsdagen den 10 december 1970 em.

Nr 44 171

proposition med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. m., dels
i anledning av propositionen väckta
motioner, dels ock motioner om bättre
förmånsrätt i konkurs för fordran på
lön; och

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förmånsrättslag,
m. m., såvitt propositionen behandlats
av första lagutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner;

från andra lagutskottet:
nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
tystnadsplikt för apotekspersonal,
m. m., jämte motioner; och

nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om
ändring i statstjänstemannalagen (1965:
274), m. m., jämte motioner; samt

från jordbruksutskottet:

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1941:
251) om särskild varuskatt, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till jordbruksutskottet.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.39 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson