Nr 45 ANDRA KAMMAREN 1968

ProtokollRiksdagens protokoll 1968:45

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

12—30 december

Debatter eu. m.

Torsdagen den 12 december

Svar på frågor av:

herr Hugosson (s) ang. den grekiska konsulärrepresentationen i

Sverige .................................................

herr Lindahl (s) ang. viss rådgivning till beskickningschefer......

herr Ullsten (fp) ang. åtgärder mot vapenexport till Nigeria.......

herr Nordgren (h) ang. beslutad utredning om samordning och förenkling
av företagens uppgifts- och uppbördsskyldigheter.......

fru Nettelbrandt (fp) ang. förbättrade skatteregler för folkpensionärer
....................................................

herr Wikner (s) ang. rätten att fiska i vissa fjällsjöar.............

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. översyn av bestämmelserna om

statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. m...............

herr Rimås (fp) ang. kompensation till skogsägare för vissa förluster
......................................................

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. villkoren för tillstånd att spränga inom

naturreservat.............................................

herr Elmstedt (ep) ang. slutförandet av fiskprisutredningens arbete,
herr Ståhl (fp) ang. kapitalkrisen i Duroxbolaget och herr Björkman
(h) ang. det ekonomiska resultatet av Duroxbolagets verksamhet
..................................................

herr Werbro (fp) ang. tidpunkten för beslut beträffande tjänsteställning
inom krigsmakten.................................

herr Lorentzon (vpk) ang. pälsdjursuppfödning i Norrland i syssel sättningsfrämjande

syfte...................................

herr Mundebo (fp) ang. informationen om bostadstilläggen........

herr Sjöholm (fp) ang. åtgärder mot barnmisshandel.............

1—Andra kammarens protokoll 196S. Nr 45

Sid.

15
17

28
29
32

Nr 45

Innehall

Sid.

Svar på interpellationer av herr Lorentzon (vpk) ang. sysselsättningsläget
i Ådalen och av herr Martinsson (s) i samma ämne......... 34

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m............... 48

Cxodkännande av föreslagna ändringar i och tillägg till Internationella
valutafondens stadga, m. m.............................. 59

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m. . . . 65

Beskattningen som miljöpolitiskt instrument, m. m................ 83

Höstsessionens avslutning...................................... 90

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 12 december

Första lagutskottets memorial nr 57, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande viss översyn av medborgarskapslagstiftningen... 48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 71, ang. lag om förskott vid upplåtelse
av bostadsrätt, m. m...................................... 48

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48, ang. utgifter på tilläggsstat I (jord bruksärenden,

.............................................. 59

Bankoutskottets utlåtande nr 66, ang. godkännande av föreslagna ändringar
i och tillägg till Internationella valutafondens stadga, m. m. . 59

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40, ang. rätt till visstidspension

för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m....................... 65

Statsutskottets memorial nr 201, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ökat utrymme för ämnet hemkunskap inom grundskolan.
..................................................... 83

Bevillningsutskottets betänkande nr 70, rörande beskattningen som miljöpolitiskt
instrument, in. m.................................. 83

— nr 72, om ändring i kommunalskattelagen, m. m................ 88

Bankoutskottets utlåtande nr 67, om bemyndigande för styrelsen för

riksdagens förvaltningskontor att bevilja pensioner och gratifikationer
i vissa fall............................................ 88

—• nr 68, ang. visst bemyndigande för fullmäktige i riksgäldskontoret
i anslutning til! uppdraget att anskaffa bostäder åt riksdagsledamöter.
..................................................... 88

— nr 69, ang. ökning av garantifonden för Svenska skeppshypoteks kassan.

.................................................... 88

— memorial nr 70, ang. bestämmelser om revision av riksdagsförvaltningen.
.................................................. 88

— nr 71, ang. en gångsunderstöd åt Margaretha Frantz............. 88

Statsutskottets memorial nr 200, ang. tilläggsstat I till riksstaten för

budgetåret 1968/69.......................................... 88

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Torsdagen den 12 december

Kl. 10.00

§ 1

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 394, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i giftermålsbalken,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 2

Svar på fråga ang. den grekiska

konsulärrepresentationen i Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hugosson har till
mig ställt frågan huruvida jag anser det
önskvärt med en utökning av den grekiska
konsulärrepresentationen i Sverige
under nuvarande inrikespolitiska
förhållanden i Grekland.

Som en allmän kommentar vill jag
säga att regeringens inställning till uppkommande
frågor om konsulär representation
för stater, med vilka vi upprätthåller
officiella förbindelser baserar
sig på huvudsakligen praktiska överväganden.

Antalet konsulat ett främmande land
har i Sverige kan därför inte sägas avspegla
arten av våra politiska förbindelser
med landet i fråga eller ha något
samband med hur vi bedömer landets
regering. Konsulaten har ingen politisk
uppgift. De har i första hand att bistå
hemlandets medborgare i frågor av
konsulär natur, t. ex. att utfärda pass,
viseringar, äktenskapscertifikat och
andra intyg och att lämna bistånd i
rättsliga frågor och sjöfartsfrågor.

Herr Hugosson frågar om jag anser
det önskvärt med en utökning av den
grekiska konsulärrepresentationen i
Sverige. Såvitt jag vet är någon sådan
utökning inte aktuell. Tvärtom förhåller
det sig så, att antalet grekiska konsulat
i Sverige minskat på senare år.

Vidare anförde:

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
hans excellens herr utrikesministern
för svaret på min enkla fråga.

Eftersom jag formulerat min fråga
mycket allmänt är det naturligt att jag
fått ett allmänt svar. Orsaken till den
allmänna formuleringen av min fråga
är av konstitutionell natur. Jämlikt § 90
regeringsformen äger vi inte rätt att
här i kammaren diskutera ett enskilt
ärende.

En generalkonsuls uppgifter är huvudsakligen
av praktisk natur, säger
utrikesministern i svaret. Det är väl riktigt.
En generalkonsuls uppgift är att
verka för ökat handelsutbyte mellan
hemlandet och det land han representerar.
Detta innebär att en grekisk generalkonsul
kommer att verka mot den
»handelsbojkott» som vårt land företagit
mot Grekland. På sätt och vis innebär
det också att en grekisk konsul agerar
mot den politik som Sverige bl. a.
har fört i Europarådet.

Vidare är det konsulns uppgift att
tillvarata grekiska medborgares intressen
i Sverige. Det är ju fullt legitimt,
och mot det bär väl ingen några invändningar
att göra. Erfarenheterna från
Sverige är i det fallet inte heller oroväckande,
men vi har fått rapporter
från andra europeiska länder som säger

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på fråga ang. den grekiska konsulärrepresentationen i Sverige

att de grekiska generalkonsulaten har
använts som spioncentra för den illegala
regimen i Grekland. Därför kan det
ifrågasättas huruvida de konsuler som
finns i dessa länder verkligen tillvaratar
de grekiska medborgarnas intressen.

lag vill gärna understryka att en konsuls
uppgift skall vara av praktisk natur.
En utländsk konsul i Sverige skall
verka för alt hjälpa sitt lands medborgare
under deras vistelse hos oss. Då
vill jag emellertid fråga utrikesministern:
Om en tilltänkt grekisk generalkonsul
i Sverige gör politiska uttalanden
i frågor, där vi har en helt annan
uppfattning än den vederbörande ger
uttryck för, är då en sådan person
önskvärd som konsul i Sverige?

Vidare vill jag fråga: Vilka reella möjligheter
har regeringen att hindra utnämningar
av utländska konsuler i vårt
land?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vill först påpeka för
herr Hugosson att det mig veterligt
inte finns någon officiell .svensk handelsbojkott
mot Grekland. En annan sak
är att det här hemma finns starka opinionsyttringar
mot den grekiska regimen,
vilka t. ex. tar sig uttryck i att
folk undviker att resa som turister till
Grekland. Det förekommer emellertid
alltjämt handel mellan våra båda länder.

Herr Hugosson såg vidare frågan från
den synpunkten att en grekisk konsul i
vårt land kan använda sin ställning för
att, såsom herr Hugosson uttryckte det,
spionera på grekiska flyktingar. Utan
att diskutera något särskilt fall vill jag
ändå påpeka att det kanske är bättre att
ha en »hederlig svensk», som företräder
Grekland, än att exempelvis en representant
för den grekiska militärjuntan
skall tillvarata grekernas intressen i
Sverige.

Slutligen vill jag säga att med vilket
land vi än har förbindelser och alldeles

oavsett hur vi betraktar dess regim, så
är det givet att vi inte kan ingripa mot
en utländsk konsul för att han i vårt
land säger vänliga ord om den regim
som han representerar. Detta gäller vare
sig hans mening överensstämmer med
vår uppfattning eller ej.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Det är helt riktigt att vi
inte har någon officiell svensk handelsbojkott
mot Grekland; det är jag fullt
på det klara med. Men icke förty kan
man glädjande nog konstatera att svenska
folket bedriver en form av handelsbojkott
mot Grekland och att vår turistström
till Grekland väsentligt har reducerats.
Jag ser detta som något mycket
positivt och som ett uttryck för den avsky
svenska folket känner inför den utveckling
vi fått bevittna i Grekland.

Ja, visst är det bättre att vi får en hederlig
svensk som representant för
Grekland i vårt land än en grek, som är
ett direkt verktyg för den grekiska juntan.
Men man kan verkligen ifrågasätta
hederligheten hos tilltänkta konsuler
som gör uttalanden i press och massmedier
över huvud taget med följande
innehåll: »— När jag kom till Grekland
första gången 1963 var allt lugnt och behagligt.
Alla greker satt på kaféer och
samtalade. Greken är lite besvärlig att
få att arbeta. Om man jämför det med
bilden jag har av Grekland idag är det
en stor skillnad.»

Den nya illegala militärjuntan i Grekland
skall alltså enligt denne »hederlige»
svensk ha fått till stånd en väsentlig
förbättring i det grekiska kynnet. Herr
talman! Jag ifrågasätter om det är en
riktig beskrivning av förhållandena i
Grekland som denna person lämnat till
press och övriga massmedier.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vill bara göra en
kort anmärkning med anledning av herr
Hugossons senaste yttrande, lag har för

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45 5

Svar på fråga ang. viss rådgivning till beskickningschefer

min del naturligtvis inte samma uppfattning
som denne »hederlige svensk»,
men det finns hederligt folk här hemma
som inte har någon utpräglad politisk
uppfattning och än mindre kunnighet
om politiska förhållanden. Och det
kan väl hända, att om sådana kommer
till Grekland och bara ser den yttre gatubilden,
så märker de ingenting särskilt.
I kraft av militärjuntans makt råder
lugn, och det tryck underifrån som
finns tar sig inga särskilt våldsamma
utbrott anant än i rena undantagsfall.

Det finns svenskar som åker till Grekland
och drar sina slutsatser på basis av
dessa förhållanden. Men herr Hugosson
och jag har en annan uppfattning. Och
jag vill än eu gång säga att om en konsul
som representerar en regim, vilken
från våra utgångspunkter inte alls är av
det slag vi skulle önska, kan vi i och för
sig inte ingripa mot denna person, när
han företräder sin regering alldeles
oavsett hur vi betraktar regimen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. viss rådgivning till
beskickningschefer

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har till
mig ställt följande enkla fråga: Anser
utrikesministern att de svenska beskickningscheferna
har behov av en fördjupad
rådgivning angående uttolkningen
av den svenska politiken?

Frågeställaren berör här ett problem
som av naturliga skäl är föremål för utrikesledningens
ständiga uppmärksamhet.
Angeläget är att våra representanter
utomlands upprätthåller en nära
kontakt med regeringens in- och utrikespolitik,
dess bakgrund, motiv och
målsättningar. De flesta av våra beskick -

ningschefer tillbringar största delen av
sin aktiva tid på poster utomlands. Utan
en kontinuerlig och ingående information
hemifrån skulle de riskera att förlora
kontakten med det tänkande som
ligger bakom regeringens politiska beslut.

När herr Lindahl frågar huruvida behov
av fördjupad rådgivning finns vill
jag understryka att ingenting naturligtvis
är så bra att det inte kan förbättras.
Utrikesledningen lägger ned betydande
omsorg på att tillgodose våra beskickningschefers
behov av information och
handledning. Det sker i många olika
former: genom prenumeration på tidningar
och tidskrifter, utsändande av
riksdagsprotokoll och annat riksdagstryck,
genom distribution av promemorior
över samtal mellan representanter
för utrikesdepartementet och för främmande
makter, genom omfattande delgivning
av texter till föredrag, uttalanden
m. m. av regeringsledamöter samt
genom den verksamhet som utrikesdepartementets
pressbyrå bedriver i form
av sammanställningar av den svenska
pressdebatten i in- och utrikespolitiska
frågor. EU mindre antal beskickningar
får telegrafiskt dagliga nyhetssammandrag.
Vi kommer att utöka denna krets.
Därutöver samlas årligen de beskickningschefer,
vanligen ett 50-tal, som i
samband med semester besöker Sverige,
till eu genomgång i utrikesdepartementet.
Därvid erbjuds tillfälle till kontakt
med medlemmar av regeringen, organisationer,
företag etc. Önskvärt vore naturligtvis
att våra beskickningschefer
kunde få möjlighet att oftare än som nu
är fallet besöka Sverige. Detta är emellertid
en kostnadsfråga.

Det är alltså inget tvivel om att vi på
UD strävar efter att tillhandahålla material
som berör svensk politik, men jag
är medveten om att här finns en inbyggd
svårighet. I den strida floden av
uppgifter i pressen och debatten gäller
det ju att skilja ut vad som är väsentligt.

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på fråga ang. åtgärder mot vapenexport till Nigeria

.lag behöver inte bli missförstådd,
lierr talman, om jag tillägger att själva
rikedomen i debatten kan öka svårigheten
för utlandstjänstemän, som inte
på länge fått tillfälle att tjänstgöra i
hemlandet. Jag tar denna frågan allvarligt
och är beredd att undersöka om det
finns ytterligare möjligheter att klargöra
huvudlinjerna och fördjupa förståelsen
av vad som sker i det svenska samhället.

Vidare anförde

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Först vill jag lacka utrikesministern
för det klarläggande
svaret på min fråga. Den framställdes
mot bakgrunden av eu aktuell händelse,
men har en principiell innebörd.

Vi ställer, med rätta, stora krav på
cheferna för våra utländska beskickningar
och deras medarbetare. Det är
naturligtvis en grannlaga uppgift att
på olika håll i världen — bl. a. inför
organisationer, inför affärsintressen
och massmedia — verka som exakta uttolkare
av den svenska politiken. Av
den som skall ge korrekta informationer
krävs goda kunskaper. Det framgår
av utrikesministerns svar att man vidtagit
en rad åtgärder i syfte att tillmötesgå
dessa krav och att ytterligare
åtgärder förbereds.

.Tåg utgår från att den som utomlands
bär att företräda svenska intressen känner
ett mycket starkt behov av fortlöpande
informationer om den svenska
debatten. Därför hälsar jag med största
tillfredsställelse beskedet att de dagliga
telegrafiska nyhetssammandragen
skall byggas ut.

Inom politiken hemma och utomlands
sker snabba scenförändringar. I en ny
politisk situation, exempelvis när vi
diskuterar frågan om den svenska vapenexporten,
är det för opinionsbildningen
utomlands angeläget att korrekta
uppgifter kan lämnas mycket snabbt.
Det kan naturligtvis i en ny och till -

spetsad situation ligga nära till hands
att beskickningstjänstemännen identifierar
sig med svenska handelsintressen
och svenska exportkretsar. Desto större
vikt måste vi då lägga vid de grundläggande
värderingar som vår politik
bygger på.

Mot denna bakgrund vill jag beteckna
utrikesministerns svar som mycket
tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder mot
vapenexport till Nigeria

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ullsten har ställt
frågan till mig om den svenska regeringen
avser att ensam eller tillsammans
med andra länder ta initiativ till en internationell
överenskommelse i syfte att
åstadkomma embargo på vapenexport
till Nigeria till dess att konflikten mellan
den federala regeringen och Biafra
har bilagts.

Den tragedi som utspelas i Nigeria
har upprört opinionen i hela världen.
Helt naturligt har särskilt de nya staterna
i Afrika varit angelägna om att
konflikten löses. Motsättningar av det
slag som präglat förhållandet mellan olika
folkgrupper i Nigeria föreligger på
många håll i Afrika. De sammanhänger
med att kontinenten påtvingats sin politiska
organisation av de forna kolonialmakterna.
Som bekant samarbetar
emellertid de afrikanska staterna aktivt
för att lösa uppkommande politiska tvister.

De afrikanska staternas enhetsorganisation
antog vid ett möte i Alger den
16 september i år en resolution om Nigeriakonflikten,
i vilken man bl. a. vädjar
till utbrytarledarna att samarbeta med

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Svar på fråga ang. åtgärder

de federala myndigheterna för att återställa
freden och enheten i Nigeria. Man
ber vidare »alla medlemsstater i FN och
den afrikanska enhetsorganisationen att
avhålla sig från alla åtgärder ägnade
att skada enheten, den territoriella integriteten
och freden i Nigeria». Resolutionen
antogs med 33 röster mot 4.

Den övervägande majoriteten av de
afrikanska staterna har således markerat
sin uppfattning att konflikten i
Nigeria är en inre nigeriansk angelägenhet.
Ett embargo för vapensändningar
till Nigeria har inte föreslagits
av de afrikanska staterna. Underförstått
i Algerresolutionen är dock naturligtvis
att utbrytarledaren inte bör förses
med vapen. Tanken på ett vapenembargo
avseende Nigeria-Biafra har utan
resultat ventilerats både offentligt och
vid privata samtal med berörda länders
ledare under de senaste månaderna. Ett
förslag att exempelvis ta upp saken i
FN:s generalförsamling skulle vinna
mycket ringa anslutning.

Regeringen tillämpar som bekant förbud
mot export av krigsmateriel till alla
länder som kan betraktas som orosområden.
Den fredliga utvecklingen i
världen skulle främjas av att samtliga
vapenexporterande stater tillämpade en
dylik praxis. Hithörande frågor hör
hemma i det stora allmänna nedrustningskomplex
som det ankommer på
FN att behandla.

Den insats som Sverige kan göra för
att bistå Nigerias hårt prövade befolkning
ligger på det humanitära planet.
All erfarenhet säger oss att våra möjligheter
att lämna fortsatt humanitär
hjälp till den nödlidande befolkningen
skulle försvåras eller rent av omintetgöras
om Sverige tog initiativ som kunde
framställas som politiskt kontroversiella.
Vi har därför hittills konsekvent
undvikit uttalanden eller ställningstaganden
med politisk udd mot någon av
Parterna.

Sammanfattningsvis vill jag alltså
säga, att ett initiativ av Sverige för att

mot vapenexport till Nigeria

åstadkomma ett vapenembargo beträffande
Nigeria, inklusive utbrytarregionen
Biafra, skulle vara en innehållslös
gest. Den skulle inte ändra det nuvarande
sakläget i fråga om vapenexport
och inte heller gagna den nödlidande
befolkningen. Däremot skulle ett sådant
initiativ kunna skada våra fortsatta möjligheter
att lämna humanitärt bistånd.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Innan denna dag är
slut kommer ytterligare cirka 14 000
biafraner att ha skjutits eller svultit
ihjäl. Inom det område där striderna
pågår finns omkring 5 miljoner människor.
Om ingenting sker som innebär
att striderna upphör eller att svälten
stoppas, kommer denna befolkning att
vara utrotad inom ett år. Det är mot
denna bakgrund och med hänsyn till
vad man vet beträffande de begränsade
möjligheterna att åstadkomma några
livsmedelssändningar i fortsättningen
en illusion och ingenting annat att tro
att man kan åstadkomma något annat
än en kort, uppehållande manöver den
vägen.

Vad som måste till är en politisk lösning;
annars är katastrofen ett faktum.
Båda sidorna i Nigeria, Biafra och Lagosregeringen,
är låsta i sina positioner,
och stormakterna är lika handlingsoförmögna.
I detta läge kan det enligt
min mening finnas en möjlighet för en
neutral stat som Sverige att spela en
roll. Den lösning jag tycker att vi skall
arbeta för — jag är ledsen att utrikesministern
avvisar den som så helt orealistisk
— är ett stopp för vapensändningarna
till både den federala regeringen
och Biafra som ett första steg
mot vapenstillestånd och förhandlingar.
Många bedömare anser att det inte är
sannolikt att stormakterna själva kommer
att ta något sådant initiativ — jag
tänker närmast på England, Frankrike
och Sovjet — men att de mycket väl

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på fråga ang. åtgärder mot vapenexport till Nigeria

kan tänkas acceptera ett vapenembargo,
om initiativet kommer från något
annat håll.

Det är riktigt att OAU — som utrikesministern
nämner — har uttalat sig på
ett sådant sätt att man kan förmoda att
organisationen skulle vara mot ett initiativ
till vapenembargo. Detta uttalande
gjordes emellertid i september, och
sedan dess har situationen ytterligare
förvärrats. Det är inte längre möjligt
att diskutera det som sker i Biafra som
en intern nigeriansk angelägenhet; det
rör sig om den största mänskliga tragedi
vi bevittnat efter andra världskriget.

Jag tror inte heller att den pessimism,
som Torsten Nilsson ger uttryck för när
han menar att ett initiativ av detta slag
från svensk sida skulle omöjliggöra fortsatta
livsmedelssändningar, i alla lägen
måste vara berättigad. Det är eu sak, om
vi skulle ensidigt kräva ett stopp för
vapenleveranser till den federala regeringen,
men om vi intar en neutral
position och eftersträvar vad även den
afrikanska enhetsorganisationen och hela
världsopinion en önskar, förutsättningar
för förhandlingar, har jag svårt
att tänka mig att vi därmed skulle omintetgöra
våra möjligheter att också under
tiden hjälpa humanitärt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Som framgick av mitt
svar känner jag lika mycket för nigerianska
folket som herr Ullsten. När
han säger att man bör eftersträva en
politisk lösning, överensstämmer detta
med min egen uppfattning. Men vi undgår
inte att hålla oss till de realiteter
som är för handen.

Under min närvaro vid FN:s generalförsamling
var jag i tillfälle att träda
i kontakt med företrädare för åtskilliga
av de afrikanska staterna och även
representanter för både den federala
regeringen och de biafranska utbrytarna.
Erfarenheterna från dessa samtal
gör att jag vet att det är en fåvitsk öns -

kan när herr Ullsten tror att vi från
svensk sida, på grund av att Sverige är
en neutral stat, skulle kunna få till stånd
en allmän uppslutning omkring ett vapenembargo.
Däremot skulle vi, om vi
tog ett sådant initiativ, avhända oss
möjligheterna till hjälpsändningar.

Herr Ullsten säger att 14 000 människor
i detta område kommer att do under
dagens lopp. Det är ju detta som
är det fruktansvärda. Skall vi då vara
så pessimistiska att vi riskerar att inte
kunna utnyttja möjligheten att under
den samlade aktion, som verkställes
runt om i världen och i vilken Sverige
deltar, komma den stackars befolkningen
i Biafra till hjälp?

lag vill dessutom understryka att Sverige
bär observatörer i Nigeria som följer
striderna och som skall kontrollera,
huruvida det pågår »folkmord». Dessa
observatörers närvaro verkar dämpande
på stridshandlingarna inom området.
Men i sanuna ögonblick som vi skulle
ta det initiativ som herr Ullsten önskar,
skulle vi dels avskära Röda korset
från möjligheterna att komma till hjälp
med livsmedel och läkemedel, deLs skulle
de svenska observatörerna omedelbart
sändas hem. Därmed skulle kanske
den krigföring som redan nu är
brutal komma att brutaliseras än mera.

Se där bevekelsegrunderna för att jag
inte kan ansluta mig till den uppfattning
som herr Ullsten bär företräder.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Utrikesministern säger
att vi måste hålla oss till de realiteter
som föreligger. Det var det jag försökte
göra när jag'' gav uttryck för en viss pessimism
beträffande möjligheterna att
under någon längre tid hålla cirka fem
miljoner människor, eller kanske ännu
flera, vid liv genom luftsändningar av
livsmedel vilka dessutom skall utföras
under mycket svåra flygförhållanden.
Planen måste landa på flygfält som utsätts
för ständiga bombardemang från
den federala sidan. Det är klart att det

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på fråga ang. beslutad utredning om

uppgifts- och uppbördsskyldigheter

är fullständigt otänkbart att vi den vägen
skulle kunna göra mycket mera än
en ganska begränsad insats. Därför menar
jag att den utväg som nu är realistisk
att diskutera, om man vill åstadkomma
något som innebär att man hejdar
en omfattande människoutrotning i
detta land, är en politisk lösning av problemet.

Om vi ser på de andra stater som
skulle kunna komina i fråga, finner vi
att t. ex. England inte kan ta något initiativ;
det kan rent av vara en fördel
att England inte fjärmar sig från den
federala regeringens sida utan bär kvar
sina påtryckningsmöjligheter. Sovjetunionen
kan självklart inte lieller ta
något initiativ av samma skäl, eftersom
också Sovjet levererar vapen till området.
USA bär på olika sätt ställt sig på
den federala regeringens sida. Den afrikanska
enhetsorganisationen, som vore
en annan part som kunde tänkas ta ett
initiativ, har också mer eller mindre
ställt sig på den federala sidan. De
länder som skulle kunna göra någonting
är de neutrala. De skulle kanske
kunna åstadkomma ett diplomatiskt initiativ,
som ledde till ett vapenembargo,
vilket väl måste vara förutsättningen
för förhandlingar i framtiden.

Jag vet också att det inom exempelvis
regeringspartiet i Kanada finns starka
intressen för att åstadkomma en sådan
lösning. Men det är mycket möjligt
att man från kanadensisk sida menar
sig vara alltför nära lierad med England
för att vilja ta några initiativ själva.
Det är dock sannolikt att man skulle
välkomna ett initiativ exempelvis från
Sveriges sida.

Det är självklart att utrikesministern
här inte kan redogöra för eventuella
planer på ett initiativ, men det vore bra
om han inte helt avvisade tanken.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vill understryka

samordning och förenkling; av företagens

att den beskrivning som herr Ullsteu
gav av förhållandena bestyrker vad
jag har sagt. De intressen som exempelvis
Storbritannien, Sovjetunionen
och Frankrike representerar gör det i
själva verket otänkbart att dessa länder
skulle kunna gå med på ett initiativ
av det slag herr Ullsten tänkt sig.
Jag kan försäkra herr Ullsten att jag,
om jag visste att det skulle leda till resultat,
skulle ta ett sådant initiativ i
morgon dag, ja, redan innevarande dag.
Men jag vet att det är så verklighetsfrämmande
att man inte skall ge sig in
på det. Samtidigt vet jag att vi därigenom
skulle frånhända oss alla möjligheter
till det humanitära bistånd
som vi i dag levererar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. beslutad utredning
om samordning och förenkling av företagens
uppgifts- och uppbördsskyldigheter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har
frågat mig när den av 1965 års riksdag
beslutade utredningen om samordning
och förenkling av de uppgifts- och
uppbördsskyldigheter som av det allmänna
ålägges företagen kommer att
tillsättas.

Sedan de tidigare planerade reformerna
av uppbördsväsendet numera
genomförts är nu den lämpliga tidpunkten
inne att påbörja den avsedda
utredningen. Direktiven är sedan någon
tid under utarbetande i finansdepartementet.
Jag avser att föreslå Kungl.
Maj:t att tillsätta utredningen så snart
detta arbete slutförts.

Vidare anförde

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1908

Svar på fråga ang. förbättrade skatteregler för folkpensionärer

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för det positiva svaret på min
fråga. Jag konstaterar med stor tillfredsställelse
finansministerns meddelande
om att direktiven nu är under
utarbetande och att utredningen kommer
att tillsättas snarast. Jag hoppas
självfallet att det då också blir en parlamentarisk
utredning.

Då detta är den sista fråga jag -—• i
varje fall på några år — har tillfälle
att få svar på, är jag naturligtvis, herr
finansminister, särskilt glad för det positiva
svaret, vilket dels ger ett klart
besked om att ännu en av de frågor angående
den de! av näringslivet som jag
ofta har besvärat både kammaren och
finansministern med nu synes få sin
lösning.

Jag tackar finansministern för den
förståelse han härmed visar de många
mindre och medelstora företagen och
deras anställda. .Tåg hoppas att utredningen
kommer att underlätta en del
av det arbete som både vi företagare
och våra anställda har att utföra.

Till slut riktar jag ännu en gång ett
hjärtligt tack till herr finansministern
för det positiva svaret liksom ett tack
för alla de många andra gånger jag
har fått besvära finansministern med
dessa och liknande frågor. Det har
självfallet, som jag hoppas, varit i etf
för oss båda gemensamt syfte att utveckla
en betydelsefull gren inom det
svenska näringslivet, nämligen hantverket
och den mindre och medelstora
industrin.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förbättrade
skatteregler för folkpensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat mig när förslag till förbättrade
skatteregler för folkpensionärer kommer
att föreläggas riksdagen.

Frågan är föremål för övervägande
inom regeringen. Något besked om dag
för framläggande av eventuella förslag
kan inte nu anges.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att riksdagen nyss antagit ett av
regeringen framlagt förslag om förbättrade
möjligheter till extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga. Detta beslut
kommer att innebära en förbättring
för vissa folkpensionärer redan
i fråga om det innevarande inkomståret.

Vidare anförde

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min fråga.

Den förbättring som de ökade möjligheterna
till extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga kommer att medföra
är obestridlig men är en detalj
i sammanhanget och rör inte hela den
fråga som jag har ställt. Beträffande
själva frågeställningen är finansministerns
svar dess värre synnerligen
magert.

I början av detta år ställde herr
Wedén en interpellation i denna fråga.
Han fick i sitt svar av finansministern
en hänvisning till pensionsförsäkringskommittén
som skulle komma att framlägga
förslag. Någon motsvarande hänvisning
gör inte finansministern nu.
Kommittén har under våren, såvitt jag
förstår, framlagt förslag i de delar som
kan avse just denna fråga. Det vore av
intresse att med anledning därav få
frågan något belyst.

Denna fråga är mycket gammal och
har varit föremål för upprepade motioner
i riksdagen. Det var verkligen
med stor glädje som vi inom bevillningsutskottet
i början av år 1967 kunde
konstatera att enighet kunde upp -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Svar på fråga ang. rätten att fiska i vissa fjällsjöar

nås kring denna fråga. En fullständigt
enig riksdag fattade också i början av
det året ett beslut. Vad var då innebörden
i detta? Jo, man hänvisade till att
frågan är komplicerad, men man sade
också att den snarast borde bli föremål
för en utredning. Vidare ansåg
man det tänkbart att lösa denna fråga
inom ramen för utredningen om definitiv
källskatt.

riksdagen angav av vilket skäl man
inte ansåg det vara förenat med några
principiella betänkligheter att lösrycka
denna speciella fråga för en tidigarehandläggning
inom utredningen. Riksdagens
handläggning resulterade i en
direkt hemställan om en skyndsam utredning
varvid man särskilt hänvisade
till den definitiva källskatten.

Det är under sådana förhållanden
märkligt att det snart två år efter detta
eniga beslut ännu inte finns någon utredning
att hänvisa till och att förslag
om regler inte finns framlagda. Enligt
vad jag har mig bekant gäller grundlagen
fortfarande, och i den finns alltjämt
en bestämmelse om att svenska
folkets urgamla rätt att sig själv beskatta
utövas av riksdagen. Regeringen
bör därför ta särskilt allvarligt på frågor
som rör just beskattningsrätten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. rätten att fiska
i vissa fjällsjöar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
om jag kommer att vidta åtgärder som
i större utsträckning än hittills ger
möjligheter för ortsbefolkningen och

övriga fritidsfiskare att fiska i statens,
bolagens och övriga enskilda ägares
fjällfiskevatten.

Frågan om ökat fritidsfiske i de av
herr Wikner angivna vattnen har i
väsentliga delar behandlats i betänkanden
av fritidsfiskeutredningen och
rennäringssakkunniga. Då betönkandena
och remissyttranden däröver för
närvarande bereds inom jordbruksdepartementet
är jag inte beredd att nu
närmare besvara herr Wikners fråga.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber alt få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga. Naturligtvis är jag inte nöjd med
detta svar; det är verkligen intetsägande.
Jag kommer därför inte att släppa
saken i första taget utan ämnar följa
upp den. Jakt- och fiskefrågor är inte
jordbruksministerns starkaste intresse.
De är dock mycket viktiga, och
mer demokratiska regler måste genomföras.

Min inställning till frågan om fjällfiskevatten
kan jämställas med min inställning
till jaktfrågorna. Av urgammal
hävd har människorna rätt till
fiske.

De bästa fiskevattnen bör därför inte
förbehållas dem som har råd att betala
dyra arrenden. Jag hoppas att många
delar denna min inställning. Fjällfiskevattnen
räknas till de bästa fiskevattnen.

Herr talman! Jag vet att samer, som
driver fjällrenskötsel, enligt renbetslagen
äger rätt att jaga och fiska på utmark
dels inom Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker ovan odlingsgränsen
samt på renbetesfjällen i
Jämtland under hela året, dels också
inom lappmarkerna nedanför odlingsgränsen
under den tid fjällappar äger
att där uppehålla sig med sina renar.
Jag vill understryka att jag inte är ute

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

för att ta ifrån lapparna deras fiskevatten.
Jag vet också att områdena i
Norrbottens och Västerbottens fjälltrakter
ovan odlingsgränsen liksom de s. k.
renbetesfjällen i Jämtland ägs dels av
kronan, dels av enskilda. Respektive
länsstyrelser har rätt att efter samernas
hörande upplåta vissa områden för
fritidsfiske, således mot avgifter. Men
då det gäller Jämtlands län är det endast
cirka 20 procent av kronans fiskevatten
som upplåtes till sportfiske. Jag
tror mig också veta att en del mycket
goda fjällfiskevatten utarrenderas till
kapitalstarka svenskar och utlänningar.
Det är detta jag vill komma åt. Man borde
utarrendera dessa fiskevatten till
kommunerna och deras turistnämnder
—- då kanske man kunde få så hyggliga
priser, att allmänheten fick möjlighet
att använda dessa fiskevatten.

Jag hoppas verkligen att fritidsfiskeutredningen
skall föranleda en proposition.
När kommer i så fall den propositionen,
herr statsråd?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Den sista frågan har
herr Wikner inte ställt förut. Jag kan
emellertid svara att jag hoppas att vi
skall kunna ta ställning till fritidsfiskeutredningens
förslag i så god tid, att
proposition i ärendet kan föreläggas
nästa års riksdag.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Vad jag ville ha reda
på var just, om eu proposition kommer.
Jag har faktiskt hört att fritidsfiskcntredningens
resultat skulle vara så magert
att det inte kunde ligga till grund
för någon proposition. När jag nu hört
att det skall framläggas en proposition
hoppas jag få återkomma med ytterligare
synpunkter i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. översyn av
bestämmelserna om statligt stöd
till jordbrukets rationalisering m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat när en översyn kommer
att göras av kungörelsen om statligt stöd
till jordbrukets rationalisering samt av
tillämpningsföreskrifterna för densamma
med särskilt beaktande av norrlandsjordbrukets
behov av förbättrade
stödåtgärder.

Kungörelsen om statligt stöd till jordbrukets
rationalisering trädde i kraft
den 1 juli 1967. Erfarenheterna har hittills
inte gett anledning till översyn av
kungörelsen. Lantbruksstyrelsen utfärdade
i januari i år preliminära anvisningar
rörande tillämpningen av kungörelsen.
Inom styrelsen pågår en överarbetning
av dessa anvisningar, vilka
bl. a. omfattar det särskilda stödet till
rationalisering av jordbruket i Norrland.
Denna beräknas vara färdig i början
av nästa år.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
jordbruksministern för svaret. Jag
bär ställt denna fråga mot bakgrunden
av nu kända erfarenheter och det vitala
intresse denna fråga har för människorna
i de nedläggningshotade bygderna. Ett
annat skäl är det förhoppningsfulla uttalande
statsminister Erlander gjorde
under valrörelsen, att han kunde tänka
sig eu omprövning av rationaliseringskungörelsen
och dess tillämpningsföreskrifter.
Av det svar jag nu fått framgår
också alt det pågår en överarbetning
av anvisningarna, vilka bl. a. omfattar
det särskilda stödet till jordbruket i
Norrland. Jag ber att få tacka för det
positiva beskedet.

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45

Svar på fråga ang. översyn av bestämmelserna om statligt stöd till jordbrukets ra
tionalisering m. m.

För att hålla mig till den konkreta
frågeställningen vill jag framhålla, att
det nu börjar finnas utarbetade prognoser
och kartläggningar hos lantbruksnämnderna,
som ger en ganska god
bild av hur förhållandena på landsbygden
kommer att se ut när nedläggningsplanerna
har genomförts. Har man varit
i tillfälle att ta del av dessa planer —
i den mån de offentliggjorts — förstår
man att dessa hos de berörda människorna
bär skapat oro för tryggheten
och framtiden. Deras framtida öden
ligger i händerna på lantbruksnämnderna,
som efter eget bedömande ringat
in byar och hela socknar som belagts
med dödsförklaringens stämpel utan att
människorna beretts tillfälle att ge sin
syn på problemet. Även om det här är
fråga om prognoser så är denna stämpel
— vare sig den är blå eller röd -—
tillräcklig för att stoppa all utveckling
för bygden i fråga. Det är förståeligt
om berörda människor känner oro
inför en sådan utveckling.

Den hårda nedläggningspolitik, som
nu framträder så markant och som tilllämpas
med stöd av gällande tillämpningsföreskrifter,
skapar många mänskliga
problem som myndigheter och
samhället inte alltid kan beakta. Jag
undrar om de överföringsvinster som
skulle bli resultatet av denna jordbruksrationalisering
hittills bestått i något annat
än att friställda jordbrukare hamnat
i arbetslöshetsköerna.

För Norrlands vidkommande är en
mjukare tillämpning av anvisningarna
angelägen eftersom utslaget där blir
stort och verkningarna för framtiden
oöverblickbara. Det behövs en generösare
kreditgivning. Det kombinerade
jord- och skogsbruket måste ges prioritet.
All erfarenhet hittills har visat att
det är de bästa driftsnormerna i Norrland
och familjejordbruket som måste
utgöra riktmärket för en sådan framsynt
politik. Jag hoppas att man vid
den överarbetning som jordbruksminis -

tern i dag aviserat kommer att beakta
de synpunkter jag här har anfört.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag finner det angeläget
att rätta till ett missförstånd. Det är
inte så, herr Eriksson i Bäckmora, att
statsministern uttalat att kungörelsen
skulle omarbetas. Däremot har han uttalat
att om erfarenheterna skulle visa
att det var nödvändigt att göra det, så
skulle man inte tveka inför den uppgiften.

Sedan man nu sett resultatet av det
första årets verksamhet har man väl —
det tror jag att jag vågar säga — allmänt
blivit på det klara med att även
den nya kungörelsen medgivit en successiv
rationalisering. Det förhåller sig
inte alls så, att de nya bestämmelserna
omöjliggjort ett successivt uppbyggande
av företagen. Jag skall inte i dag
anföra några siffror, men jag är säker
på att herr Eriksson i Bäckmora, om
vi satte oss ned och gick igenom materialet,
skulle ge mig rätt i att rationaliseringskungörelsen
inte hindrat mindre
företag att få stöd.

Med tillämpningsföreskrifterna förhåller
det sig något annorlunda. Det
är mycket svårt att utforma föreskrifterna
på sådant sätt, att det inte råder
någon tvekan om hur man skall handla
i det enskilda fallet. Det har varit svårigheter,
och därför valde också lantbruksstyrelsen
att göra tillämpningsföreskrifterna
preliminära, naturligtvis
med tanke på att det kunde bli nödvändigt
att se över dem. Man har nu också
inbjudit berörda parter att framlägga
sina synpunkter för att man skall kunna
åstadkomma en bättre utformning av
dem.

.lag vill också erinra om att det särskilda
anslaget till Norrland tillsammans
med de medel som togs från annat
håll för detta ändamål 1961, när jag
började som jordbruksminister, upp -

14 Nr 45 Torsdagen den 12 december 1968

Svar på fråga ang. kompensation till skogsägare för vissa förluster

gick till knappt en miljon kronor. För
innevarande budgetår finns omkring 15
miljoner kronor anslagna för denna
verksamhet. Nog tror jag att man måste
säga att det har visats ett stort intresse
för det norrländska jordbruket, och
det kommer att ske också i framtiden.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ERIKSSON i Bäckxnora (ep):

Herr talman! .Tåg har ingalunda gjort
gällande att den nu tillämpade rationaliseringskungörelsen
skulle förhindra
en rationalisering på jordbrukets
område. Jag har bara velat hävda
att jag tror att den kanske har varit
alltför restriktiv, i varje fall när det
har gällt att ge det mindre jordbruket
det rationaliseringsstöd som skulle ha
tarvats framför allt då det gäller det
norrländska jordbruket.

Den beskrivning jag har lämnat här
innebär bara ett återgivande av hurudana
uppfattningarna och stämningarna
är ute i bygderna. Därför tror jag
att vi kan vara överens så långt, att det
är angeläget att vi får nya anvisningar,
som tar större hänsyn och bereder
större möjligheter framför allt för rationaliseringen
av det norrländska
jordbruket, så att även det mindre jordbruket
kan fortleva som ett värdefullt
inslag i bygdens näringsliv. Skall det
bli möjligt att bevara ett livskraftigt
jordbruk i Norrland, vilket riksdagen
ändock har uttalat sig för, måste också
åtgärderna få den inriktningen, att det
som man gör från statens sida får ett
reellt innehåll och inte begränsa stödåtgärderna
till bara KR-gårdar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tycker att herr
Eriksson i Bäckmora av de tal jag
nämnde skulle ha kunnat få klart för
sig att statens insatser för att hjälpa
upp de norrländska jordbruken, större

och mindre, icke på något sätt har reducerats
utan tvärtom kraftigt ökats
under de gångna åren. Om herr Eriksson
vill anföra kritik mot kungörelsen
borde det vara rimligt att han
hade något material att anföra som
stöd härför. Jag hoppas att den utredning
som nu pågår om tillämpningsföreskrifterna
också kommer att belysa,
om det kan ligga någonting i det påstående
som herr Eriksson gjort. Jag
har inte några siffror som tyder på
det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. kompensation
till skogsägare för vissa förluster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Rimås har frågat,
om jag är beredd att vidta åtgärder
för att kompensera enskilda skogsägare
för de förluster, vilka uppstått genom
skador i form av sönderbruten
skog som orsakades av den katastrofala
isbeläggningen i norra Östergötland
och södra Närke.

Som svar vill jag meddela att samhället
tidigare vid katastrofartade skador
på skog har medverkat för att begränsa
skadeverkningarna genom att
medge förhöjd avsättning till skogskonto
och genom att lämna bidrag för
att bekämpa skogsskadeinsekter. Möjligheterna
till kontant ersättning från
samhället för sådana skador är emellertid
begränsade. Jag vill erinra om att
frågan om storm- och snöskador på
skog för närvarande bereds av 1968
års stormskadeberedning.

Vidare anförde:

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Svar pa fråga ang. villkoren för tillstånd att spränga inom naturreservat

Herr EIMÅS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och cliefen för jordbruksdepartementet
för svaret. Att det är
nödvändigt att samhället lämnar hjälp
vid sådana katastroffall är uppenbart,
i varje fall så länge försäkringsfrågan
inte är ordnad. Som det nu är finns det
ju inga möjligheter för den enskilde att
skydda sig mot förluster på grund av
dylika skador. I det aktuella fallet har
man räknat med att det är inte mindre
än 100 000 kubikmeter skog i åldern
30—40 år som har brutits sönder av
underkylt regn. Eftersom det vid katastroftiilfället
var lugnt utgår inga försäkringsersättningar.
Det måste blåsa
minst 14 sekundmeter för att ersättning
skall utgå. I detta fall hade man
mätt upp högst 8 sekundmeter vid någon
enskild liten stormby.

Förlusterna blir också avsevärda i
detta fall. Man räknar med att man
kan få ut 80 procent av virket, resten
går bort i form av spill på grund av att
stammarna är sönderbrutna. Därtill
kommer de framtida förlusterna, eftersom
det var skog i 30—40-årsåldern
som bröts sönder. Den skogen är ju inte
utvuxen. Skogen borde ju ha varit dubbelt
så gammal för att vara awerkningsmogen.

Jag hoppas att den omtalade stormskadeberedningen
snart blir färdig och
att den lämnar ett förslag till en ordning
som täcker även fall då det inte
är fråga om storm. Det är ju detta som
är det paradoxala i nuvarande försäkringsbestämmelser.
Statsrådet framhåller
att möjligheterna att få kontanta
bidrag är små, men jag hoppas att jag
får tolka det så, att möjlighet ändå
finns att, förutom de ersättningar som
nämns, även kunna utbetala kontantersättning
i vissa särskilda fall där det
kan vara av behovet påkallat.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är väl medveten

om att stormskadorna väckt uppmärksamhet.
En ledamot av första kammaren
ställde ungefär en vecka före herr
Rimås en fråga om samma sak, och
därför känner jag väl till att det lokalt
finns intresse för detta spörsmål.

Vi har haft flera sådana fall under
de senaste åren; på många andra håll
i landet har skadeverkningarna varit
mycket större än i detta fall. Jag vill
emellertid säga herr Rimås att jag delar
hans uppfattning att vi måste lösa
problemet bättre försäkringsmässigt.
Däremot är det nog svårt att tänka sig
kontantersättning som en lösning i detta
sammanhang. Sådan kan utgå endast
i synnerligen begränsad omfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. villkoren för
tillstånd att spränga inom naturreservat

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat, om jag vill upplysa om
villkoren för tillståndsgivningen för
sprängning inom naturreservat.

Föreskrifter för naturreservat meddelas
av länsstyrelsen. I samband därmed
föreskrivs de inskränkningar i
rätten att förfoga över fastighet som
är nödvändiga för att trygga ändamålet
med reservatet. Länsstyrelsen kan emellertid
medge undantag från en reservatföreskrift
om det föreligger särskilda
skäl. Om sprängning kan tillåtas får
alltså bedömas från fall till fall. Självfallet
måste man ta hänsyn till risker
för skada inom reservatet, som kan
äventyra ändamålet med detta.

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på fråga ang. villkoren för tillstånd att spränga inom naturreservat

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! .lag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
enkla fråga.

Anledningen till frågan var de upprepade
uppgifterna om sprängningar
som skulle ha företagits i ett fågelskyddsområde
i Norrbotten, nämligen
Sjaunja. lag trodde först att uppgifterna
inte var riktiga, men när de återkom
gång på gång började jag förstå
att det måste ligga någonting i dem. Nu
är Sjaunja kanske inte naturreservat
i strängare mening men också ett fågelskyddsoinråde
är ju någonting mycket
känsligt. Om det är sant att det
nu under sommaren, när fåglarna är
mest sårbara och i största utsträckning
uppehåller sig där, har företagits
sprängningar, vore det intressant att få
veta på vilka platser det skett och vilken
myndighet som lämnat tillståndet.
Det skulle alltså vara länsstyrelsen. Om
sprängningar inte har förekommit skulle
jag från något håll vilja få en dementi
härpå, och om det skett sådana skulle
jag vilja veta vilka »särskilda skäl» —
det står ju så i svaret — som föreligger
i det aktuella fallet. Jag skulle vara
tacksam att få svaret härpå i dag eller
senare.

Till saken hör också att statens naturvårdsverk
den 31 maj i år hos länsstyrelsen
i Norrbotten begärde att få
utökat skydd för det s. k. sjaunjaområdet
i Gällivare kommun i Norrbotten.
När det ligger så till att det uttryckligen
begärts att det inte skall tillåtas
sprängning, tycker jag att man måste
komma med allvarliga erinringar, om
det verkligen skett sprängningar. Jag
vill uttrycka förhoppningen att sådant
inte skall få försiggå i skymundan utan
redovisas öppet. Det har ingenting sagts
bärom i samband med de planer som
redovisats beträffande ingrepp i trakten
av Kaitumälven.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är uppenbart att
man när det ges tillstånd till sådana åtgärder
som sprängning får försöka bedöma
vilka risker som kan vara förenade
med aktionen. Det kan dock finnas
vitala ekonomiska intressen som också
måste beaktas. Jag tror att man i detta
fall gjort vissa undersökningar för vattenfallsverkets
räkning beträffande möjligheterna
att bygga en tunnel.

Det bör tilläggas att det här inte rör
sig om ett reservat, utan vad som tydligen
har föranlett frågan är ett fågelskyddsområde,
där varken bestämmelserna
för reservat eller nationalpark
gäller. Det går knappast att åberopa
dem i anslutning till den fråga som
ställts.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag medger att jordbruksministern
har rätt. I mitt förra inlägg
sade jag också att det gällde ett
fågelskyddsområde, men även det är
ju ändå en del av naturen.

Dessutom anser man på naturvårdsverket
att området skall skyddas i ännu
högre grad än nu är fallet. Verket har
redan i maj månad ingivit en ansökan
om det.

Det verkar som om det här skulle
gälla oerhört stora ekonomiska intressen.
Vattenfallsdirektören är nu mycket
osäker om huruvida utbyggnaden
av Kaitumälven blir av — den ligger
i så fall långt fram i tiden, och man
tror att den kanske inte alls kommer
till stånd — och då förefaller det mig
anmärkningsvärt att man nu börjar
spränga i området. Det måste ju vara
känt i vattenfallsverket att statens naturvårdsverk
har begärt att få området
skyddat ytterligare.

Jag tackar jordbruksministern än en
gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

§ 11

Svar på fråga ang. slutförandet av
fiskprisutredningens arbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HQLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Elmstedt har frågat
mig när fiskprisutredningen kan
väntas slutföra sitt arbete.

Fiskprisutredningen som tillsattes
hösten 1967 har i mars i år avlämnat
ett delbetänkande angående prisregleringen
av fisk. Utredningen kommer
inom kort med ytterligare ett delbetänkande.
Utredningens arbete med därefter
återstående frågor beräknas bli
avslutat under första halvåret 1969.

Vidare anförde:

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret.

lag har ställt en mycket kort fråga
och fått ett lika kort svar, men jag kan
försäkra att även om frågan är kort döljer
sig bakom den ett problem som i
hög grad berör många enskilda människor
i en speciell yrkesgrupp. Jag är
positivt överraskad över det tidsschema
som jordbruksministern här skisserat,
alltså att ytterligare ett delbetänkande
skall presenteras inom kort -— det uppfattar
jag som ganska snart — och ett
slutbetänkande under första halvåret
1969. Det är att hoppas att det schemat
kan hållas och att utredningen kommer
att lägga fram radikala förslag till lösningar
av fiskarnas problem. Det är
Verkligen nödvändigt. Fiskerinäringens
utövare har oerhört stora ekonomiska
svårigheter att brottas med. Det är allmänt
omvittnat. Jag kan också försäkra
att de erfarenheter jag har från det
Jän jag representerar visar detta. Fiskarna
har hamnat i en situation, som
de alls inte förtjänat att hamna i och
s°m de själva inte är orsak till.

Statsmakternas ansvar i detta fall är
2— Andra kammarens protokoll 1968. Atj

obestridligt. Konkurrensen utifrån har
hårdnat. Ingen annan yrkesgrupp torde
i dag arbeta under sämre ekonomiska
betingelser än fiskarna. De har stora
kostnader för nedlagt kapital, och de
kostnaderna måste först betalas innan
det blir något över åt dem som utför
arbetet.

Jag hoppas som sagt att den skissering
av utredningens arbete som jordbruksministern
gjort kommer att hålla, så att
snabba åtgärder kan vidtagas. Men om
man också kan förvänta utredningens
betänkande om något halvår återstår
ändå lång tid innan frågan slutbehandlats
och åtgärder kan vidtas, och jag
frågar mig oroligt vad som under tiden
kommer att hända med fiskerinäringens
utövare. Problemen har varit många
och stora alltför länge redan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Elmstedt är till freds med svaret. Dess
innehåll är ju också ett uttryck för att
regeringen verkligen har bedömt denna
fråga som mycket angelägen. Jag är
väl medveten om de stora svårigheter
som det svenska fisket kämpar med både
på västkusten, på sydkusten och i
övrigt. Vi har också, herr Elmstedt,
redan vidtagit vissa åtgärder. Det har
således redan tidigare i år framlagts
eu proposition, soin berör möjligheterna
till förbättringar av fiskets organisation.
Vi har också fattat beslut som
möjliggjort anstånd för fiskare, som
haft det svårt och inte kunnat erlägga
sina amorteringar och räntor på fiskeriian.

Min mening är som sagt att vi skall gå
vidare med att lösa frågorna så snabbt
som möjligt och därvid naturligtvis i
första hand ta upp dem som är mest
trängande och angelägna. Jag tycker att
det redovisade tidsschemat vittnar om
att vi ser allvarligt på denna fråga.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Anledningen till att
jag uttryckte mig så, att jag sade mig
45

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

vara positivt överraskad eller belåten
med det svar jag fick var, att jag kanske
inte hade vågat hoppas att man så
snabbt som under första hälften av 1969
skulle kunna räkna med ett slutbetänkande
från fiskprisutredningen. Att så
blir fallet hindrar emellertid inte att
problemet är så pass omfattande, att
det kanske ändå är nödvändigt att vidta
en del åtgärder innan vi kan få ett
besked från riksdagen. Det torde dröja
bortemot ett år innan man kan hoppas
på ett sådant, och det är en alltför
lång tid att förhala frågan utan att göra
något. Problemen är så pass stora,
att man faktiskt kan ifrågasätta om vi
inte måste göra något redan nu för att
vi skall kunna räkna med att behålla
en fiskerinäring i vårt land.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Ja, herr Elmstedt, med
all respekt för att riksdagen behöver
tid för att behandla ett ärende ser jag
inte så pessimistiskt på detta som herr
Elmstedt gör. Det får helt enkelt inte
bli så, att vi väntar ett år med avgörandet
av denna fråga, utan vi måste
gå snabbare fram. Jag hoppas också
att riksdagen skall kunna ge denna
fråga en snabb behandling.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det sista uttalandet tar
jag som intäkt för att man kan säga till
fiskerinäringens utövare, att de inom
en relativt kort tid har att vänta ett
radikalt och positivt förslag från statsmakterna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: -

Herr talman! Två av kammarens ledamöter
har ställt frågor till mig med
anledning av publiciteten kring Duroxbolaget.

Herr Ståhl har frågat mig vilken
omfattning den omskrivna kapitalkrisen
i det sedan 1965 statliga företaget
Durox har, vilka dess orsaker är och
vilka åtgärder som planeras.

Herr Björkman har frågat mig, om
jag är beredd att lämna riksdagen ett
meddelande om den ungefärliga storleksordningen
av de förluster som den
s. k. Duroxaffären kominer att medföra
för statsverket.

Som svar på frågorna vill jag hänvisa
till de kommunikéer som utfärdats
i dag och som återgivits i pressen. Av
dessa kommunikéer framgår att avtal
bl. a. träffats om alt AB Gullhögens
Bruk från den statsägda Skifferoljekoncernen
(SSAB), i vilken Svenska Durox
AB ingår, skall förvärva dess anläggningar
för lättbetongtillverkning i
Skövde. Vidare skall staten genom
teckning av 50 000 aktier inträda som
delägare i Gullhögen. Statens andel av
aktiekapitalet i Gullhögen blir därmed
12,5 procent.

Orsakerna till problemen inom Duroxrörelsen
är dels marknadsutvecklingen
för lättbetong, dels den betydande
nyinvestering i en ny produktionsenhet
som företaget genomfört och
som blivit väsentligt dyrare än beräknat.
De förluster som härigenom uppstått
får bäras av moderbolaget SSAB.
Storleken av dessa förluster kan beräknas
till drygt 40 miljoner kronor.

Verksamheten i skövdeanläggningarna
kommer att fortsätta. En genomgripande
rationalisering av verksamheten
— som hade blivit erforderlig
oavsett de nu träffade överenskommelserna
-— medför dock att friställningar
blir ofrånkomliga. Köparen har garanterat
fortsatt sysselsättning för cirka
260 av de nu 400 anställda. Förtur kommer
att ges åt den äldre arbetskraften.
För dem som måste lämna företaget

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

kommer friställningarna att ske successivt.
Enligt vad ingående diskussioner
med arbetsmarknadsmyndigheterna
ger vid handen är utsikterna till ny
sysselsättning inom skövdeområdet
goda.

Låt mig tillägga att riksdagen i början
av nästa år kommer att få ta ställning
till en proposition i detta ärende.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! På grund av tidsbegränsningen
tvingas jag göra endast eu
summering.

Jag tackar statsrådet för svaret och
konstaterar att den intressantaste delen
vid det här laget — det är ju så mycket
som nu har publicerats —■ faktiskt
är den kommuniké av verkställande direktören
i AB Gullhögens bruk, herr
Bo Rydin, som fogats till kommunikén.
Herr Rydin behandlar i kommunikén
just det som herr Lange för tre år sedan
här i kammaren motiverade hela
denna olyckliga affär med, nämligen
frågan om att få en konkurrerande
byggnadsämnesfirma. Det heter i kommunikén
att det »hade varit fel med
hänsyn till Sveriges begränsade tekniska
och kapitalmässiga resurser» att
skapa ytterligare en byggmaterialgrupp.
Delta var en tanke som vi inom oppositionen
var inne på redan vid det aktuella
tillfället, men vi fick lika litet
gehör för den som för andra invändningar.

Låt mig endast konstatera att när vi
nu tar upp denna sak med det eftertryck
som är nödvändigt, så sker det
inte av efterklokhet, eftersom vi 1965
yrkade avslag och det även inom det
socialdemokratiska partiet fanns kritiker.
Skillnaden var bara den, att de
inte tog konsekvenserna utan gjorde
som herr Hagnell: de förklarade sig
efter alla invändningar vara villiga att
rösta för förslaget. Så gjorde alltså
även herr Hagnell.

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

Det är ju inte bara utvecklingen på
marknaden — vilken herr statsrådet
talar om — som har bidragit till denna
katastrof. Inte heller är det baka
så, att anläggningen blev dyrare än beräknat.
Nej, anläggningen har varit
helt felkonstruerad och legat overksam
— enligt direkta uppgifter från företaget
— i ett och ett halvt år. Det är
klart alt en investering på flera tiotal
miljoner kronor som inte kan nyttiggöras
för sitt ändamål blir helt förödande.

Jag slår fast att efter vad vi hört
från sammanträdet i Skövde i går och
efter vad vi läst i tidningarna i dag
har saken utvecklat sig från eu politisk
affär till en ekonomisk och mänsklig
tragedi. Beträffande den politiska delen
måste naturligtvis det parlamentariska
ansvaret utkrävas, men därvidlag
har i varje fall inte jag speciellt velat
skjuta in mig på herr Wickman, eftersom
han inte var med när beslutet
fattades och ännu mindre hade sin nuvarande
uppgift då. Jag hoppas att det
inträffade skall bli en tankeställare
när det gäller den fortsatta försöksverksamheten
på det statliga affärsområdet,
så att de anställda slipper det
öde som drabbat personalen i Durox.

Herr BJÖRKMAN (h) :

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Wickman för ett kort och klart besked.

Jag ställde min fråga till handelsminister
Lange i tron att den för Duroxköpet
1965 närmast ansvarige departementschefen
alltjämt hade hand om
dessa ärenden, men de har uppenbarligen
redan övergått till den blivande
chefen för det nya industridepartement
som vi fattade beslut om i går.
Jag tycker liksom inte att det är riktigt
fair play, herr statsråd, att nu rikta
kritiken mot arvtagaren till denna olustiga
affär. Inte så att jag menar, att
statsrådet Wickman inte skulle tåla rätt
hårda stötar, utan snarare därför att

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

statsrådet Wickman inte direkt deltog
i regeringsbeslutet om Duroxaffären.
Möjligt är ju — men jag är inte säker
på det — att resultatet hade blivit detsamma
även om herr Wickman hade
varit med om behandlingen av ärendet.

Det synes ha blivit något av en tradition
bär i riksdagen att vi kring Luciadagen
skall syssla med nödlidande
statliga företag. Så var det 1961, då
riksdagen fattade beslut om avvecklingen
av Kvarntorp — detta den statliga
företagsamhetens sorgebarn, med
ständigt nya kapitaltillskott och avskrivning
av aktier. Beslutet om Durox
fattades också vid denna tid för tre
år sedan.

Mycken kritik i många avseenden
kan riktas mot denna affär — mot skötsel,
felkalkyler, fördyringar och mot
bristen på eller kanske snarare den
totala avsaknaden av information. Men
gjort är nu gjort, olyckan är skedd.
Hade det inte varit skäl för riksdagen
att 1965 följa vårt råd och besluta att
staten skulle fullfölja avvecklingen av
Kvarntorp -— ur den affären klarade
sig staten till sist med icke föraktliga
73 miljoner kronor i goda pengar —
i stället för att ge sig ut på Duroxäventyret
i Skövde? Men det rådet ville
riksdagsmajoriteten inte följa.

Det är mänskligt att bitterheten är
stor i Skövde. Regeringspartiets många
gånger upprepade krav på insyn i och
information om det enskilda näringslivet
borde med skäl kunna ställas också
på de statliga företagen. Arbetsmarknadsmyndigheterna
fick kännedom om
nödläget för 14 dagar sedan —- men
inte de anställda. Här i riksdagen har
rests krav på längre varseltider, och en
del har t. o. in. föreslagit lagstiftning i
detta avseende.

Låt mig ta ett exempel från det enskilda
näringslivet. På sommaren 1965
varslade Billerud, tre år i förväg, om
inskränkningar i Fredriksberg, Jössefors
och Kyrkebyn. Billerud skulle

köra vidare i minst tre år och sedan
återkomma ytterligare en gång — ett
år före en definitiv nedläggning. Såväl
statsministern som inrikesministern
har i riksdagen framhållit detta handlande
som föredömligt. Om Durox hade
följt Billeruds goda exempel skulle företaget
ha utfärdat varsel samtidigt som
staten förvärvade det för 34 miljoner
kronor.

Även regeringspartiet borde vara
tacksamt för att det finns dels enskilda
företag som kan överta Durox, dels företag
som behöver mer arbetskraft.
Detta senare gäller dock endast de kollektivanställda.
Tjänstemännen, som
annars så ofta påstås ha större trygghet
än arbetarna, har kommit i kläm.

Jag gav i går statsrådet Wickman en
liten blomma, jag tänker inte ta tillbaka
den i dag. Jag sade att jag tror
att han inte skulle tveka att radikalt
ingripa om han såg att ett statligt företag
höll på att spåra ur, i stället för
att genom nya injektioner hålla patienten
vid liv. Skötseln och handläggandet
av den olustiga Duroxaffären bekräftar
de förhoppningar jag hyst i detta avseende.
Jag hoppas att statsrådet skall
hålla fast vid den linjen. Det är ju
inte uteslutet att nya fall, liknande
Duroxaffären, kan bli aktuella.

En sak borde vi i dag kunna vara
ense om: statens förvärv av Durox var
en djupt olustig affär.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Ordningen för de enkla
frågorna försätter kammarens ledamöter
i en besvärlig situation. Jag beklagar
det förhållandet, som gör att denna
debatt kommer att bli något haltande
och enbart föras mellan inig och företrädare
för oppositionen. Men vi kan
inte ändra grundlagen så snabbt att vi
nu kan få eu allmän debatt. Jag hoppas
emellertid att debatten om denna
affär kommer att fortsätta vid ett senare
tillfälle och vill nu bara ta upp de

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

saker som herrar Ståhl och Björkman
särskilt tryckte på.

Det talades om mänskliga tragedier i
samband med Duroxaffärens utveckling
och företagets avveckling. Det har sagts
att informationen och möjligheterna till
insyn har varit dåliga och att varsel
borde ha utfärdats långt tidigare än
som varit fallet.

Vad händer med personalen i Durox
i samband med det nu träffade avtalet?
Låt mig säga att det var självklart för
oss att driva förhandlingarna med Gullhögens
bruk Med de anställdas fortsatta
sysselsättningsmöjligheter som ett av
huvudmålen. Delta har medfört att köparen
i avtalet har garanterat fortsatt
sysselsättning för 260 av de 400 nu
anställda. 140 personer måste alltså lämna
företaget — och det hade de måst
göra även om staten bestämt sig för
att fortsätta driften. Därför var det en
naturlig utgångspunkt vid förhandlingarna
att vi tog på oss det moraliska,
politiska och ekonomiska ansvaret för
den avveckling av personalen som är
ofrånkomlig. Hur kommer den att gå
till? 100 av de 140 är kollektivavtalsanställda.
Såvitt vi nu kan bedöma
kommer samtliga dessa att få nva anställningar
inom loppet av första kvartalet
1969. Det kan alltid sägas vara
en mänsklig tragedi att tvingas byta arbetsplats,
men spela icke ut Duroxaffären
som en tragedi för de anställda,
vilken skulle vara jämförbar med eller
värre än vad som bär inträffat vid flertalet
av de nedläggningar som förekommit
inom det privata näringslivet! Av
de 100 friställda kommer 20 ä 30 att
omedelbart få sysselsättning i mycket
likartad verksamhet i Rockwool AB,
där statens 50-procentiga engagemang
kvarstår efter affären. De övriga kommer
på grund av expansionen — framför
allt Volvos — i skövderegionen också
att kunna få sysselsättning, i några
fall efter omskolning.

Läget är naturligtvis mera besvärande
för tjänstemännen, men också för de

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

40 tjänstemän det här är fråga om gäller
självfallet köparens förtursåtagande beträffande
den äldre arbetskraften, och
det är framför allt de äldre tjänstemännen
som bär svårigheter att finna nya
anställningar. Dessutom är de 40 inte
samtliga anställda i Skövde, utan -—
uppgifterna varierar något — minst
10, kanske något fler, tillhör försäljningskontoren
i Linköping och Göteborg,
och där är arbetsmarknadssituationen
för tjänstemännen dess bättre
betydligt gynnsammare än i skövderegionen.

Beträffande vad som händer med de
anställda tror jag alltså att vi med gott
samvete kan hävda, att vi verkligen genomför
denna avveckling med de anställdas
intresse för ögonen och att de
mänskliga tragedierna kommer att bli
mera begränsade än vad de hade kunnat
beräknas bli och vad de har varit vid
många andra nedläggningar.

Om insyn och information hade vi
en lång diskussion i går kväll inom företagsnämnden
i Skövde. Jag vill gärna
inför kammaren göra precis samma erkännande
som jag gjorde i Skövde: Informationsflödet
inom detta företag har
icke fungerat som det borde göra. Men
låt mig diskutera informationen just i
det aktuella läge som bär rått under de
senaste veckorna! I och för sig behövde
de anställda inte någon speciell information
av styrelsen om företagets tekniska
och ekonomiska problem; de ser
ju vad som händer i ett företag. De
visste efter ett styrelsesammanträde den
19 november att betydande rationaliseringar,
innebärande friställningar, var
nödvändiga. Att det icke gavs någon
direkt information under förhandlingsskedet
finner jag naturligt; det är det
enda möjliga sättet att föra förhandlingar
på. Skulle informationer ha getts
i vidare utsträckning än som var fallet,
skulle förhandlingens resultat ha äventyrats.
Jag kan tala om för kammarens
ledamöter att denna ståndpunkt i går
kväll helt accepterades av de anställda.

Torsdagen den 12 december 1968

22 Nr 45

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

Man säger att det är tur att det finns
ett privat företag som kan överta driften
av anläggningarna i Skövde, och
det tycker vi också. Det samarbete med
Gullhögen-Ytong som vi nu inleder är
ett samarbete som vi — liksom vår privata
partner — väntar mycket av i
framtiden. Men försök inte i denna fråga
att hitta någon skillnad mellan statliga
och privata företag i den meningen,
att de privata företagen skulle kunna
sköta en sådan affär bättre än staten!
Det betyder inte att det inte har gjorts
allvarliga misstag i detta företag — det
kanske vi kommer in på senare i debatten
— men sådana görs dess värre också
i privata företag.

Vi har för de statliga företagens del
icke kunnat utlova anställningstrygghet
i den meningen, att de anställda i ett
givet statligt företag skall vara garanterade
fortsatt sysselsättning i oförändrad
verksamhet i just det företaget. Och
jag tror inte heller — om mina opponenter
orkar bortse ett ögonblick från
den politiska exploateringen av denna
fråga — att ni skulle allvarligt vilja
ställa det kravet på ett statligt företag.
Däremot skall vi alla självfallet resa det
kravet på de statliga företagen, att de
skall uppträda som den goda arbetsgivaren
och att vid avvecklingar — som
är ofrånkomliga även inom statliga företag,
om vi nämligen önskar att de
statliga företagen skall uppfylla kraven
på lönsamhet, effektivitet och därmed
expansionsmöjligheter -— dessa skall
slutföras i former som tar hänsyn till de
anställdas intressen.

Jag förmenar att de fakta jag nämnt
om denna avveckling bekräftar att staten
i detta fall har uppträtt som den goda
arbetsgivaren.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först ett par ord om
informationen!

Jag kan inte här diskutera den information
som har lämnats de anställda i
företaget, men vad jag kan fråga stats -

rådet är följande: Är detta ett rimligt
svar på en riksdagsfråga, när det bara
innehåller en mycket kort summering
av vad man har läst i tidningarna samma
dags morgon? Det finns ingenting
nytt i svaret utöver detta. Jag tror statsrådet
måste vänja sig vid att det av riksdagen
kommer att resas andra krav på
konkret information.

Statsrådet försökte vidare starta en
diskussion om att det har varit en rimlig
avveckling av företaget. Det är emellertid
inte det vi har frågat om, utan
vad vi har pekat på är företagets tillkomst.
Denna motiverades med att det
skulle bli ett nydanande företag på denna
del av marknaden, där statliga insatser
behövdes för prisbildning och
sanering.

Men vad har inträffat? Jo, det statliga
företaget har skötts på ett sådant sätt,
att man nu har måst gå över till de
företag som man skulle ta upp konkurrens
med och be dem ta hand om
både företaget och de anställda. Är det
detta som är förebildligt för skötseln av
statliga företag? Det menar väl ändå
varken statsrådet eller någon i denna
kammare?

Förhandlingarna drog ut på tiden och
någon information till de anställda i
företaget kunde inte lämnas förrän förhandlingarna
var slutförda. Men det
fanns, enligt vad som har sagts, också
ett annat moment i de interna överläggningarna
i den här saken i kanslihuset,
nämligen en valrörelse, och man
var mycket mån om att ingenting om
denna affär skulle sippra ut.

Nej, det går nog ändå inte, statsrådet
Wickman, oavsett statsrådets medansvarighet
eller inte för affärens tillkomst
— jag betonar, att jag inte vill
dra fram denna sak, eftersom det var
herr Lange som stöd för rusthållet vid
det tillfället — att komma ifrån att
denna affär har handlagts på ett sätt
som jag tror att de anställda betackar
sig för i fortsättningen.

Enligt alla rapporter i pressen ser de

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

anställda — i varje fall de som är anställda
i statliga företag — med avund
på det sätt, på vilket flertalet enskilda
företag behandlar sina anställda i jämförelse
med den behandling av personalen
i detta företag som här har skett.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag sätter mycket stort
värde på statsrådet Wickmans uppriktighet.
Han försöker inte släta över att
det här verkligen har brustit i fråga om
information och insyn. .lag har, statsrådet
Wickman, framhållit detta som
ett exempel på hur kravet på insyn, information
och långa varseltider i praktiken
ofta är svårt att uppfylla. Framför
allt gäller detta då, som statsrådet
Wickman sade, man bär de anställdas
trygghet som riktmärke. Det är riktigt
att man skall ha det.

Låt oss ta Hägglundsaffären som ett
annat exempel. Hur bittert och högljutt
klagades det inte den gången över bristen
på information när Hägglund &
Söner gjorde upp med ESAB och ASEA.
Såvitt jag minns gavs ingen information
just av det skälet att man helt enkelt
inte kunde informera medan de ömtåliga
förhandlingarna pågick. Detta
skedde i de anställdas intresse. Här har
vi nu ett liknande fall, och det är ett
nytt exempel på hur besvärligt det kan
vara.

Det är bra att man nu har Volvo som
kan suga upp större delen av den kollektivanställda
arbetskraften. Herr
Lange hade ju inte någon större tilltro
till detta företags möjligheter för några
år sedan, åtminstone inte på den amerikanska
marknaden. Även därvidlag
fick statsrådet Lange tänka om.

Sedan understryker statsrådet Wickman
att vi inte skall försöka hitta några
skillnader mellan privata och statliga
företag, eftersom misstag begås av
dem bägge. Ja, statsrådet Wickman, det
sade också jag i går. Jag medgav att det
begås misstag inom både statliga och
privata företag, men skillnaden, stats -

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

rådet Wickman, är den, att vi här i
kammaren sitter som representanter för
medborgarna—skattebetalarna; och då
kan det inte undvikas att de statliga
företagen blir utsatta för en kritik —
jag skall gärna medge det —• som enskilda
företag ofta undslipper. I det
avseendet är konkurrensen ibland kanske
inte alldeles likartad för statliga
och privata företag.

Förlusten får bäras av moderbolaget,
säger statsrådet Wickman, d. v. s.
Kvarntorp. Javisst, men Kvarntorp ägs
också av folket. Jag har en gång tidigare
eränt att avvecklingen av Kvarntorp
sköttes skickligt av dess ledning.
Den lyckades av Esso få ut 30 miljoner
kronor för gasoldistributionen, vilket
vi tyckte var bra betalt. De 73 miljoner
som Kvarntorp 1965 hade i tillgångar
ville vi att företaget skulle inleverera
till statsverket i stället för att använda
dem till nya äventyr.

Till sist vill jag säga, herr talman,
att jag både här i kammaren och på
annat håll hört att ni socialdemokrater
vann valet speciellt på ert nya näringspolitiska
program. Det är möjligt
att det var många väljare som lät sig
bedåras av detta. Men då tycker jag att
ni vann valet på falska premisser.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det är beklagligt att jag
skall behöva upplysa herr Ståhl om att
de omnämnda förhandlingarna icke pågick
under valrörelsen. Den första kontakten
togs på vår blivande motparts
initiativ den 7 november.

Om jag får returnera herr Björkmans
personliga artigheter -— det är betydligt
mera givande att diskutera dessa
frågor med herr Björkman —- vill jag
säga att det är riktigt att insyns- och
informationsfrågorna är svåra och
komplicerade. Alla som i praktiken
sysslat med dem kan vitsorda detta.

Det är just därför vi måste ägna ökad
uppmärksamhet åt dem. När det gäller
de statliga företagen kommer vi att in -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

leda en speciell aktivitet just för att
finna bättre lösningar på dessa frågor
än vad vi hittills har uppnått.

När vi nu undersöker vad som hänt
i Duroxaffären är det viktiga att dra
lärdom av denna i framtiden, eftersom
det är framtiden som är väsentlig både
för de anställda och för staten som företagsägare.

Herr Björkman återkom till att Volvos
expansion i Skövde är en viktig
faktor för att lösa sysselsättningsproblemen
för dem som nödgas bli friställda.
Detta är riktigt. Det halvstatliga
Rockwool svarar för lösningen av problemen
för en tredjedel av de kollektivanställda.
Med den typ av ekonomi som
vi har — ungefär 90 procent av den
svenska industrin är privatägd — är
det inte märkvärdigt att de privata företagen
måste svara för huvuddelen
av efterfrågan på arbetskraft.

Vi gläder oss åt att det ställs sfi höga
anspråk på de statliga företagen som
inte bara debatten här i kammaren
utan också den offentliga debatten visar.
Kraven är dock något orealistiska
om de innebär att de statliga företagen
med cirka 6 procent av samtliga anställda
i dag skulle kunna lösa sysselsättningsproblemen
för de 90 procent
som är anställda i privata företag.

Jag sade i mitt svar till herr Björkman
att de förluster som uppstått på
Duroxengagemanget drabbar moderbolaget
SSAB. Jag vill därmed inte dölja
att eftersom SSAB är ett statsägt företag
drabbar förlusterna också skattebetalarna.
När jag sade att de drabbar
SSAB var det ett annat sätt att uttrycka
att vi inte behöver gå till riksdagen
för att begära anslag för täckning av
förlusterna. De kan delvis bäras av
SSAB genom de vinster som SSAB gjorde
vid avvecklingen av Kvarntorp.

Vann vi valrörelsen på falska premisser?
Jag tror inte det. Och jag är
tillräckligt dumdristig för att tro att debatten
om Duroxaffären på någon sikt
kommer att ha positiv effekt på ut -

vecklingen av det statliga företagandet.
Duroxaffären har givit oss viktiga lärdomar.

Beträffande debatten om denna affär
vill jag gärna instämma i vad herr
Björkman sade; den formulering han
använde hade jag faktiskt tänkt använda
själv.

Vi talar om konkurrens på lika villkor
mellan statliga och privata företag.
Låt då denna konkurrens på lika villkor
gälla även objektiviteten i bedömningen
av de olika företagens beteende!
Jag inser emellertid samtidigt att
den objektiviteten, den likheten i konkurrensvillkoren
kommer vi inte att
uppnå. Något bättre balans än den som
rått i massmedierna under de gångna
dagarna borde dock vara möjlig att
uppnå.

I Duroxbolaget gäller friställningarna
140 man. Det är mycket och skapar
naturligtvis oro. De kollektivavtalsanställda
kan vi redan i dag lösa problemen
för; vi hoppas att det skall bli
möjligt att lösa dem även för det stora
flertalet av tjänstemännen. Detta är den
faktiska sysselsättningsinnebörden i
det som sker.

Det var inte många journalister i Katrinefors
där det gällde friställning av
240 man; det var knappast några journalister
i Mariestad när Iwo lades ned
och 500 permitterades. I går kväll fick
jag slå mig fram, försöka simma genom
ett hav av journalister och TV-reportrar.
Jag har inget emot journalister —
vi hade mycket trevligt så småningom
— men denna brist på balans är i
största laget, och vi kommer i den fortsatta
debatten att försöka få balansen
något mer rättvisande.

Resultaten av Duroxaffären kommer
inte att bli — det kan jag försäkra
kammarens ledamöter —- att vår aktivitet
på den statliga företagssektorn kommer
att minska. En lärdom som vi har
dragit — för denna behövdes i och för
sig inte den dramatiska utvecklingen
i Duroxbolaget, ty den hade vi fak -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

tiskt inhämtat redan dessförinnan —
är att staten som ägare av företag behöver
en effektivare organisation för
att driva ägarintresset i företagen.

Yi är i färd med att förbättra den
organisationen. Om någon månad kommer
ytterligare förslag i den riktningen
att presenteras av den företagsdelegation
som vi tillsatte för ett år sedan —
alltså långt innan denna affär blommade
ut på det sätt som den gjort — just med
det syftet för ögonen. Vi kommer därför
under nästa år att förelägga riksdagen
förslag om en effektivare förvaltning
av våra företag. Vi kommer att
framlägga förslag om nystartande av
statliga företag och begära riksdagens
godkännande av fler samarbetsavtal
med existerande företag. Låt oss därför
något vänta med omdömet, huruvida
vi vann 1968 års val på falska premisser.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Beträffande sekretessen
i kanslihuset kring krisen i Duroxföretaget
säger statsrådet, att förhandlingarna
inte började förrän en bit in i
november. Men, herr statsråd, den kris
som ni var måna om att mörklägga var
då minst ett och ett halvt år gammal,
och det var ju rätt angeläget att interiörerna
från detta företag inte kom ut
i valrörelsen. Jag gratulerar till denna
framgångsrika mörkläggning; det är
klart att den var till stor nytta för partiet.

När statsrådet talar om brist på balans
i det allmänna intresset för statliga
företag och för enskilda företag, vill
jag framhålla, att det ändå föreligger en
avgörande principiell skillnad mellan
de företag som handskas med offentliga
medel och de företag som arbetar
med medel som ägs av enskilda personer,
vilka får ta riskerna av eventuella
misslyckanden. I båda fallen blir givetvis
samhällsekonomin drabbad. Denna
klara skillnad kommer man det oaktat
inte ifrån, och därför är det ett

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

sundhetstecken att pressen och den
allmänna opinionen håller ögonen på
dem som har ansvaret för ett så viktigt
fögderi.

Detta företag startades för att — eventuellt
med hjälp av Investeringsbanken
och andra statliga insatser — sanera
denna bransch och åstadkomma en effektiv
priskonkurrens. Men resultatet
blev i stället att företaget får överlåtas
till dessa konkurrenter. Den som räddade
de 140 friställda var varken det ena
eller det andra statliga företaget, utan
del var -— om jag är riktigt underrättad
— det enskilda företaget Volvo. Det
är alltså ganska förklarligt, statsrådet
Wickman, åt t pressen och stora delar
av allmänheten tycker att detta är ett
ytterst intressant men också uppseendeväckande
resultat av en statlig investerings-
och företagspolitik i stor
skala. Jag tror att det finns anledning
att vara försiktig med att upprepa detta
exempel, om man vill vinna förtroende
för de statliga investeringarna.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan förstå att statsrådet
Wickman måste ha haft en hård
kamp när han i går slog sig fram genom
mängden av journalister och TVreportrar
i Skövde. Det är ju inte så
underligt, tv detta med Durox är en
»fin grej» nyhetsmässigt, en av de finaste
grejer som Aftonbladet haft på
länge. Men statsrådet Wickman får väl
ändå medge att Ni själv drar publicitet
till Er precis som andra kändisar
här i landet; det ingår liksom i spelet.
Jag är glad över att statsrådet Wickman
inte är särskilt ledsen för detta.

Det är en sak jag vill slå fast. När
statsrådet Wickman säger att han skall
dra lärdom för framtiden av detta har
vi verkligen kommit varandra närmare.
Det är nämligen just vad jag sade i går
och i dag hoppas på. Det är inte mycken
mening med att nu ropa »Iiurra,
vad vi är bra», »Vi fick rätt» och liknande,
även om det vore frestande att

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på frågor ang. Duroxbolaget

citera vad statsrådet Lange sade i debatten
1965. Men låt detta bli en läxa
— jag kanske ändå kan få begagna det
uttrycket.

Statsrådet Wickman sade att förlusten
kan bäras av Kvarntorp. Ja, det är
ungefär vad jag sade; förlusten på 40
miljoner kan bäras av Kvarntorps avvecklingstillgångar,
som vi ville att
man i stället skulle leverera in till
statsverket 1965.

Det vore mycket intressant att ta upp
en mer principiell diskussion med statsrådet
Wickman om de statliga företagen
kontra de privata företagen, om
konkurrensen och konkurrensvillkoren,
om den s. k. samhällskalkyl som statsrådet
Wickman ibland hävdar att företagen
borde ha, om frågan när vårt
gemensamma instrument mot sådana
här händelser — arbetsmarknadspolitiken
— skall sättas in, om frågan när
det enskilda eller statliga företagets ansvar
slutar och samhällets ansvar tar
vid. Tiden för en replik ger emellertid
inte utrymme för det.

Statsrådet Wickman sade att han
hoppas att statsföretagen skall bedömas
med större objektivitet. All right,
låt oss försöka göra det! Kan vi då
också hoppas att ni bedömer de privata
företagen med litet större objektivitet,
så att objektiviteten, samförståndet
och förtroendet blir ömsesidigt?
Då tror jag vi har kommit ganska
långt. Då skulle man kanske kunna använda
litet mindre bokstäver i annonserna
och kanske också litet mindre
ord i debatten.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Objektivitet i bedömningen
av de privata företagen och
objektivitet vid bedömningen av de statliga
företagen — sedan får vi se vilka
slutsatserna blir av denna objektiva bedömning.

Jag inbillar mig inte ett ögonblick att
vi skall komma så långt att bedömningen
verkligen kommer att ske på lika

villkor. Men vi skall göra vårt bästa,
det kan jag lova herr Björkman, för
att något förbättra den brist på balans
som råder i dessa frågor.

Herr Ståhl talade om mörkläggning.
Men herr Ståhl kände tydligen till flera
saker som hade varit utmärkt användbara
i valrörelsen. Då frågar jag mig:
Varför använde inte folkpartiet dessa
utmärkta informationer i sin valrörelse? Vi

har icke mörklagt de ekonomiska
problemen i Duroxkoncernen vare sig
för de anställda eller för allmänhet och
riksdag. Läs balansräkningarna i Statliga
företag! Ni finner där en rörelseförlust
före avskrivningar för fjolåret för
koncernen. Ni finner också en prognos
som förutser en förlust också för 1968.
De ekonomiska problemen i Duroxkoncernen
har sannerligen inte varit någon
hemlighet.

Sedan sade herr Ståhl — och detta är
ytterligare en punkt där skillnaden
mellan att diskutera med herr Ståhl och
att diskutera med herr Björkman är
så påfallande — att vi bör acceptera en
skillnad i bedömningen av statliga företag
och av privata företag därför att
de statliga företagen i sista hand representerar
skattebetalarnas medel medan
privata företag representerar privata
medel. Den skillnaden, herr Ståhl,
vägrar jag att acceptera. Jag finner att
det är ett intresse för samtliga medborgare
i detta land att diskutera skötseln
av våra företag och de krav vi skall
ställa på företagen, privata lika väl som
statliga. Där är det en avgörande skillnad
mellan herr Ståhls inställning och
min.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Bara ett par ord. Jag
skall vitsorda att det för mig är en skillnad,
och jag anser det sunt och nödvändigt
att den skillnaden upprätthålles.
Jag upprepar att allt naturligtvis gäller
folkhushållet, men det är inom folkhushållet
en principiell skillnad mel -

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45

Svar på fråga ang. tidpunkten för beslut beträffande tjänsteställning inom krigsmakten -

lan den typ av företag som herr Wickman
skall sköta och den som sköts av
den privata sektorn. Jag är övertygad
om att den kontroll och den tummenpå-ögat-politik
som bedrivs inom de
enskilda företagen är — det finner man
när man får någon inblick i detta —
betydligt hårdare än vad den är och
kommer att bli i den sektor som herr
Wickman får hand om. Detta förklarar
också att det relativt sett är mindre
sällan som man inom den enskilda
sektorn upplever sådana tragedier som
vi nu har varit med om i Skövde.

Får jag slutligen säga till herr Wickman
att det är en märklig upplysning,
att man har redovisat så klart och tydligt
både plus och minus. När jag såg
prognosen för Durox för 19G8 stod det
— jag reserverar mig på ett par punkter
— att den bedömdes vara gynnsam.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! En liten men väsentlig
korrigering av herr Ståhls förmåga att
läsa innantill! Det står alldeles klart
att vi bär anledning att vänta förlust.
Den mening som herr Ståhl läste lyder:
»Förutsättningarna för koncernens produkter
anses för 1968 vara goda.» Möjligheterna
att sälja lättbetongen under
1968 bedöms alltså vara goda. Där slutar
herr Ståhl innanläsningen. Nästa
mening lyder emellertid: »Dock kommer
den pågående intrimningen av den
nya lättbetongfabriken i Skövde att negativt
påverka koncernens resultat och
medföra viss rörelseförlust även 1968.»
Alltså blir det rörelseförlust före de
mycket stora avskrivningsbehov som investeringen
har nödvändiggjort.

Herr STÅHL (fp):

Flerr talman! Jag bara konstaterar
med anledning av det som statsrådet
sist sade att det tydligen inte bara är
jag som har fått samma intryck. Med
vissa reservationer bedömdes det —
det fick jag ett bestämt intryck av —

att man skulle bli i stånd att göra en
produkt som över huvud taget kunde
marknadsföras och säljas. I stället fick
man uppleva motsatsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. tidpunkten för

beslut beträffande tjänsteställning
inom krigsmakten

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GF.IJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Werbro bär frågat
försvarsministern om vad den förlängda
remisstiden beträffande förslag
till tjänsteställning inom krigsmakten
kominer att innebära i fråga om tidpunkten
för slutgiltigt beslut. Eftersom
försvarsministern är hindrad att besvara
frågan bär det överlämnats åt mig
att göra det.

I sitt svar den 21 mars i år på fråga
av herr Werbro om tjänsteställningsutredningen
anförde försvarsministern
bl. a. följande. Tjänsteställningsutredningen
avgav i mars 1967 betänkande
om tjänsteställning inom krigsmakten.
Betänkandet remissbehandlades varvid
åtskilliga invändningar framfördes mot
förslaget. Utredningsförslaget överarbetades
därför inom försvarsdepartementet.

Resultatet av överarbetningen sammanfattades
i en promemoria som remitterades
i juni i år. Remisstiden utgick
den 1 november. Några remissinstanser,
bl. a. överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna,
har emellertid efter
särskild framställning fått remisstiden
förlängd till 1 januari 1969.

Efter remissbehandlingen räknar försvarsministern
med att tillräckligt underlag
skall finnas för beslut i principfrågan.
Den tid som behövs för att inom
försvarsdepartementet bereda ären -

Nr 45

28 Nr 45 Torsdagen den 12 december 1968

Svar på fråga ang. pälsdjursuppfödning i Norrland

det för principbeslut är självfallet till
stor del beroende av de synpunkter som
framförs i remissvaren. Försvarsministern
tror knappast att förlängningen av
remisstiden har någon nämnvärd inverkan
på tidpunkten för frågans slutliga
lösning.

Vidare anförde

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! lag ber att få tacka
statsrådet för det lämnade svaret.

Jag och många andra som är beroende
av denna fråga har med stort intresse
studerat den promemoria som utarbetats
inom försvarsdepartementet,
och jag har gjort det med stor tillfredsställelse
eftersom förslaget är avsevärt
bättre än utredningens. Det var med en
viss oro som den berörda personalen
fick besked om att remisstiden förlängts
för det upprättade förslaget. Man hade
hoppats att på nyåret få ett slutgiltigt
förslag. Det förvånar mer och mer att
remisstiden förlängts, eftersom ÖB och
försvarsgrenscheferna i stort sett redan
bär inställningen klar i det remissvar
som de lämnat på det tidigare framlagda
utredningsförslaget. Jag är litet skeptisk
eftersom det verkar som om man
inte skulle vara intresserad av att inom
överskådlig framtid lösa frågan beträffande
tjänsteställning och befälsreform
inom krigsmakten.

Själv förvånas jag också över att det
tillsätts en särskild utredning inom
krigsmakten för att kunna framlägga
ett nytt förslag, och det är också därför
man bett att få förlängd remisstid. Man
har velat komma med ett motförslag
till försvarsministerns promemoria. Jag
tycker emellertid att det är märkligt
att det finns pengar för att tillsätta arbetsgrupper
på detta sätt inom krigsmakten,
eftersom det klagas över att
försvarsanslagen inte räcker till för andra
ändamål. Enligt de uppgifter jag fått
är den arbetsgrupp som ägnar sig åt

i sysselsättningsfrämjande syfte

detta relativt stor, och det blir intressant
att se vad som kan komma från
detta håll. Förslaget är ju endast en
följd av 1960 års befälsreform, och i åtta
år har man ju nu väntat ett slutgiltigt
förslag beträffande tjänsteställningen.
Det är nämligen inte bara i Sverige som
vi är beroende av frågans lösning, utan
den betyder också mycket i internationella
sammanhang när det gäller FNstyrkor
o. d., där jag för övrigt själv
varit engagerad.

Jag och många med mig är emellertid
tacksamma för det svar som statsrådet
lämnat, eftersom detta verkar positivt
och det ser ut att snabbt bli ett
slutgiltigt beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. pälsdjursuppfödning
i Norrland i sysselsättningsfrämjande
syfte

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lorentzon har
frågat inrikesministern om han vill
medverka till åtgärder i syfte att uppmuntra
pälsdjursuppfödning i Norrland,
vilket bl. a. skulle vara av bety -delse för att erbjuda småbrukare och
arbetslösa skogsarbetare sysselsättning.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Pälsdjursuppfödningen i landet främjas
redan genom att staten bekostar viss
forskning och försök på detta område.
Verksamheten äger rum vid en särskild
försöksavdelning för pälsdjur vid
lantbrukshögskolan. Vidare finns vid
.statens veterinärmedicinska anstalt en
särskild konsulent för rådgivning i fråga
om sjukdomar in. in. som angriper päls -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Svar på fråga ang. informationen om bostadstilläggen

djuren. Den verksamhet jag nu nämnt
hänför sig inte till pälsdjursuppfödning
inom någon viss del av landet. Huruvida
särskilda åtgärder för att uppmuntra
pälsdjursuppfödning i Norrland
kan vara motiverade är inte möjligt att
besvara inom ramen för en enkel fråga.

Vidare anförde

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Som svar på den enkla
fråga jag ställt hade jag inte väntat mig
någon längre utredning. Jordbruksministern
svarar: »Huruvida särskilda åtgärder
för att uppmuntra pälsdjursuppfödning
i Norrland kan vara motiverade
är inte möjligt att besvara inom ramen
för en enkel fråga.» Detta tolkar jag
ändå så att statsrådet har ett positivt
intresse för frågan om pälsdjursuppfödning
i Norrland som en näring och en
komplettering av övrig sysselsättning.
Möjligheter finns ju att återkomma med
en interpellation i denna fråga, även
om det inte blir jag som då kommer att
besvära jordbruksministern.

Med dessa ord vill jag tacka för det
svar jag fått.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. informationen
om bostadstilläggen

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFP, som yttrade: Herr

talman! Herr Mundebo har ställt
följande fråga till mig: »Har statsrådet
observerat att felaktiga informationer
har lämnats rörande bostadstilläggen
och vad har gjorts för att lämna
eu bred och korrekt information?»

Sedan riksdagen i maj i år beslutat
om de nya bostadstilläggen har bo■''dadsstyrelsen
bedrivit en omfattande

informationsverksamhet. Den har vänt
sig dels till allmänheten, dels till länsbostadsnämnderna
och de kommunala
förmedlingsorganen, vilka har att handlägga
bidragsärendena och stå allmänheten
till tjänst med upplysningar.

I maj och juni informerades länsbostadsnämndernas
personal om reformen.
T juli underrättade bostadsstyrelsen
och Kommunförbundet gemensamt
de kommunala förmedlingsorganen om
oiika åtgärder för att lämna barnfamiljerna
upplysningar om bostadstillläggen.
I augusti färdigställdes bostadsstyrelsens
anvisningar, och dessa tillställdes
länsbostadsnämnderna och
förmedlingsorganen. I början av september
anordnade bostadsstyrelsen
konferenser över hela landet med de
kommunala förmedlingsorganen, där
upplysningsfrågorna särskilt behandlades.
I september och oktober informerade
Kommunförbundet i samarbete
med länsbostadsnämnderna förmedlingsorganens
personal om handläggningen
av bidragsärendena.

1 enlighet med de uttalanden som
gjorts i propositionen fick bostadsstyrelsen
i maj Kungl. Maj:ts uppdrag att
informera allmänheten om det nya bidragssystemet.
I september tillställdes
alla barnbidragsmottagare en personlig
försändelse som innehöll upplysningsfolder,
ansökningsblankett och
uppgift om adress och telefonnummer
till det kommunala förmedlingsorganet.
I september och oktober infördes annonser
bl. a. i hela dagspressen. Samtidigt
sändes informationsprogram i
radio om bostadstilläggen. Efter samråd
med bostadsstyrelsen har flera
större bostadsföretag också direkt informerat
sina hyresgäster.

Enligt min mening har bostadsstyrelsen
i samarbete med Kommunförbundet
lagt ner ett omfattande och förtjänstfullt
arbete på att nå ut med eu
bred och korrekt information om de
nya bostadstilläggen.

Bostadsstyrelsen har i sin informa -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på fråga ang. informationen om bostadstilläggen

tion uppmanat barnfamiljerna att fylla
i och sända in ansökan om bostadstilllägget
senast den 15 oktober i år. I
pressen har framskymtat att detta skulle
vara felaktigt. I själva verket har det
varit en förutsättning för att de kommunala
förmedlingsorganen skall ha
möjlighet alt behandla dessa nya bidragsärenden
i sådan tid att bostadstilläggen
kan betalas ut med början i
januari 1969. Detta har naturligtvis
skett för att barnfamiljerna skall vara
garanterade att från början få de nya
bostadstilläggen utbetalda i rätt tid. Jag
har svårt att inse att detta skulle vara
felaktigt. Även de ansökningar som
kommer in efter den 15 oktober behandlas
givetvis så snabbt som möjligt.

Jag vill slutligen nämna att bostadsstyrelsen
i januari 1969 avser att i samråd
med Kommunförbundet göra en
fullständig undersökning om hur många
familjer som sökt och erhållit bostadstillägg.
I det sammanhanget får man
ta ställning till formerna för den fortsatta
informationsverksamheten.

Vidare anförde:

Herr MTJNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret
på min fråga. Av detsamma framgår
att statsrådet är tillfredsställd med
den information som lämnats. Jag är
inte lika nöjd med informationen till
allmänheten. I den broschyr som i september
tillställdes barnfamiljerna och
i den samtidiga annonseringen sades
att ansökan skulle insändas senast den
15 oktober. Det var ingen rekommendation
att man bör söka före den 15
oktober.

I broschyren anges på inte mindre än
tre ställen att ansökan skall vaka inne
senast den 15 oktober. Detta är inte
korrekt. Man kan söka bidrag t. o. m.
det första kvartalet 1970 för att få ut
bidrag från början av 1969. Nu menar
statsrådet att man med hänsyn till be -

handlingstiden borde ha sökt före den
15 oktober.

Det har visat sig att behandlingen
av ansökningarna är ett betungande
arbete, men belastningen inom de olika
kommunerna är varierande, och det är
ingalunda nödvändigt att ansöka före
nämnda tid för att få bidrag från den
1 januari 1969. Många barnfamiljer har
också fått intrycket att det nu är för
sent att söka efter den 15 oktober i år.
Det är den bestämda uppfattning som
många förmedlingsorgan och länsbostadsnämnder
har.

Det heter vidare att rätten till bostadstillägg
bl. a. är beroende av hur
många barn under 16 år man har. Också
detta är felaktigt. Man kan vara äldre
än så och ändå räknas som barn, t. ex.
om det utgår förlängt barnbidrag eller
.studiebidrag.

Detta är enligt min mening allvarliga
fel. Man kan inte undgå att få intrycket
att socialdepartementet, som varit
starkt engagerat i arbetet med denna
broschyr, hade en så stark önskan att
få ut broschyren i september att man
inte ägnade tillräcklig omsorg åt att
kontrollera sakinnehållet. Vi har ett
stort behov av social information, men
den skall vara korrekt, annars förfelar
den sitt syfte. Jag menar att vi inte bör
avvakta en undersökning nästa år innan
vi ger ut en ny och korrekt information
om de nya bostadstilläggen.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Anledningen till att
familjerna har uppmanats att lämna in
ansökan senast den 15 oktober har
jag redan klargjort i mitt svar. Vi har
velat garantera att barnfamiljerna från
början skall få de nya bostadstilläggen
utbetalda i rätt tid. Även om inte herr
Mundebo sätter värde på detta, tror jag
att de familjer som det nu gäller gör
det. Bostadsstyrelsen uppger att det har
strömmat in ansökningar till förmedlingsorganen
även efter den 15 oktober.
Det tycks alltså inte vara så som

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Svar på fråga ang. informationen ont bostadstilläggen

herr Mundebo tror, att ansökningsförfarandet
skulle ha upphört efter denna
tidpunkt.

Herr Mundebo tog också upp möjligheten
att få retroaktiva barnbidrag. Enligt
reglerna för bostadstillägg liksoin
för allmänt barnbidrag kan bidrag utgå
retroaktivt för ett år. Självfallet bör den
fortsatta informationen även innefatta
uppgifter om detta, men bostadsstyrelsen
har när den gått ut med sin första
information enligt min mening börjat
i rätt ände för att tillse att barnfamiljerna
skall få ut sina bidrag redan från
början. Herr Mundebo tycks däremot
mena att man skulle börja upplysningsverksamheten
med att tala om reglerna
för retroaktiva bidrag.

Herr Mundebo tar också upp 16-årsgränsen
och har anmärkningar att göra
mot det sätt på vilket denna har framställts
i broschyren. När det gäller
åldersgränsen vill jag påpeka att denna
i de tabeller, som återfinns i bostadsstyrelsens
upplysningsbroschyr
över de statliga bostadstilläggen, utan
undantag är 16 år. Beträffande det
kommunala bostadstillägget har det
inte varit möjligt att lämna detaljerade
uppgifter i upplysningsbroschyren, och
de undantag från 16-årsgränsen, som
i vissa fall gäller för det kommunala
bostadstillägget, är ju inte heller något
aktuellt problem just nu när bidragssystemet
skall starta. Riksdagen har
nämligen beslutat denna regel i syfte
att förhindra en senare minskning av
ett redan utgående kommunalt bostadstillägg
när äldsta barnet fyller 16 år
men fortsätter sina studier. Tillämpningen
av denna regel kommer förmedlingsorganen
att fästa uppmärksamheten
på när det blir aktuellt.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill verkligen försäkra
att det är angeläget för mig att
barnfamiljerna kan få bostadstilläggen
och få dem från januari månad. Det är
just därför jag finner det så nödvändigt

att man lämnar en korrekt information
om de regler som gäller. Det är möjligt
att få bidrag fr. o. m. januari 1969 även
om ansökan kommer in vid senare tidpunkt
än den 15 oktober 1968. Broschyren
ger dock intrycket att man icke kan
få bidrag för 1969, om ansökan inte
kommer in före den 15 oktober i år.

Nu inkommer ansökningar fortfarande,
framhåller statsrådet Odhnoff. Ja
visst — detta är ju beroende på att bostadsstyrelsens
felaktiga information
har korrigerats av informationer från
förmedlingsorganen och från andra organ
på bostadsområdet. Där har nämligen
poängterats att det ingalunda är
nödvändigt att söka bostadstilläggen
före den 15 oktober.

Jag anser fortfarande att den lämnade
informationen inte är korrekt och att
det är nödvändigt att statsmakterna går
ut med en ny, riktig information om de
regler som gäller. Vi måste komma bort
från den rådande ordningen att familjebostadsbidragen
varit okända. Bostadstilläggen
bör bli kända för barnfamiljerna.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Upplysningarna till allmänheten
om de nya bostadstilläggen
är en mycket viktig uppgift, och jag anser
att bostadsstyrelsen i samråd med
Kommunförbundet bär skött denna uppgift
på ett utmärkt sätt.

Jag vill till sist säga att stickprovsundersökningar
som bostadsstyrelsen
gjorde i mitten av oktober pekar på att
antalet ansökningar då var i stort sett
det man räknat med utom i storstadsområdena,
där siffrorna var lägre än
för landet i övrigt. Herr Mundebos hemkommun
Lidingö uppvisade för övrigt
en bottennotering. Varför så är fallet
är det kanske lättare för herr Mundebo
än för mig att svara på.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag måste avslutningsvis
få konstatera att statsrådet Odhnoff

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på fråga ang. åtgärder mot barnmisshandel

fortfarande är nöjd med den information
som har lämnats, trots att den bevisligen
på några punkter inte är korrekt.
Statrådet Odhnoff är också nöjd
med att det är många barnfamiljer som
inte har sökt de nya bostadstilläggen.
Jag kan för min del inte vara nöjd
förrän alla de barnfamiljer som är berättigade
till bostadstillägg också vet
om, att de har rätt att söka sådana, och
att de — om de vill ha dem — också
har sökt dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på fråga ang. åtgärder
mot barnmisshandel

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Sjöholm har framställt
en enkel fråga om jag ämnar vidtaga
någon åtgärd för att förbättra möjligheterna
att upptäcka och beivra barnmisshandel.
Frågan bär riktats till mig
sedan en interpellation i samma ämne
framställts i första kammaren av herr
Brundin. Denna interpellation har jag
besvarat den 10 december. I interpellationssvaret
har jag erinrat om att det
år 1966 inleddes en råd åtgärder för att
motverka barnmisshandel. Ett tillägg
infördes i 93 § i barnavårdslagen. Det
innehåller att var och en, som får kännedom
om att barn misshandlas i hemmet
eller eljest där behandlas på sådant
sätt att dess kroppsliga eller själsliga
hälsa utsätts för fara, bör anmäla detta
till barnavårdsnämnd. Samtidigt gjordes
en ändring i den s. k. agaparagrafen i
föräldrabalken. Genom lagändringarna
gavs ett klart uttryck för lagstiftarens
vilja att stävja barnmisshandel och skapa
underlag för ytterligare åtgärder.
Socialstyrelsen utarbetade råd och an -

visningar för barnavårdsmyndigheterna
om uppspaning och ingripande mot
barnmisshandel.

Efter initiativ av 1965 års riksdag och
på uppdrag av Kungl. Maj:t tillsatte vidare
dåvarande medicinalstyrelsen en
undersökning angående barnmisshandel.
Den kom till stånd för att ge ett fastare
underlag för utformningen av praktiska
åtgärder till bekämpande av barnmisshandel.

Undersökningsarbetet har anförtrotts
åt sex sakkunniga och är numera i allt
väsentligt avslutat. Undersökningen bär
omfattat 119 kända fall av barnmisshandel
under tioårsperioden 1957—
1966.

Jag har också i interpellationssvaret
lämnat uppgifter ur en preliminär sammanställning
av material som insamlats
under undersökningen.

Redovisningen av utredningsgruppens
arbete har beklagligtvis försenats, men
dess betänkande kommer enligt vad jag
inhämtat att tillställas socialstyrelsen
omkring årsskiftet. Därefter avser socialstyrelsen
att skyndsamt lägga fram
förslag till ytterligare åtgärder.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar givetvis för
svaret, som borde vara väl genomtänkt,
eftersom jag ställde frågan den 16 oktober
— alltså för nära nog två månader
sedan. Det är ganska lång tid för
att ge ett enkelt svar på en enkel fråga.

Jag förstår nu att det skall ligga en
liten reprimand åt mig i första meningen
i svarets andra stycke: »Frågan
har riktats till mig sedan en interpellation
i samma ämne framställts i första
kammaren av herr Brundin.» Det är en
oriktig uppgift. Frågan, som jag har
framför mig i avskrift, ställdes som jag
nyss sade den 16 oktober —- d. v. s. höstsessionens
första dag. Jag tror att man
varken kan interpellera eller ställa enkla
frågor innan en riksdagssession bör -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Svar på fråga ang. åtgärder mot barnmisshandel

jat. Jag bär talat med herr Brundin, och
såvitt han kunde erinra sig interpellerade
han den 17 oktober. Statsrådet har
alltså lämnat en oriktig uppgift.

Herr talman! Jag har faktiskt en viss
erfarenhet av enkla frågor och har
många gånger använt mig av detta institut,
som enligt min mening är utmärkt.
övriga ministrar brukar svara
veckan efter frågans framställande, och
jag tror inte att de gör det därför att
de har en mindre arbetsbörda än statsrådet
Odhnoff utan kanske snarare därför
att de har större respekt för riksdagen
—- jag betonar att jag säger riksdagen
och inte riksdagsmännen.

Dessutom har jag, hur lång tid som än
har gått, inte fått något svar på min fråga.
Fördelen med enkla frågor är att de
framställs i omedelbar anslutning till
något aktuellt problem, som debatteras
i pressen och bland allmänheten. Vid
det tillfälle då jag ställde min fråga hade
barnavårdsnämnder, som fått vetskap
om grov misshandel av barn, inte
rapporterat detta vidare till polis- och
åklagarmyndigheter. Jag ansåg åt t det
var upprörande, och frågan gällde just
detta spörsmål.

Men min fråga är fortfarande obesvarad.
Det är beklagligt, eftersom det rör
sig om ett verkligt allvarligt problem.
Den rapport som statsrådet lämnade i
första kammaren den 10 december var
kuslig; man kan emellertid inte koppla
samman ett interpellationssvar i en
kammare med svar på eu enkel fråga i
en annan. Det är att föregripa den enkammarriksdag
som vi kommer att få.
Vi har dock fortfarande två kamrar —
av vilka detta är den andra — och det
är enligt min mening felaktigt att förutsätta
att en ledamot av andra kammaren
kan lyssna till de svar som lämnas
i första kammaren.

Det är beklagligt att min fråga inte
besvarats ordentligt, eftersom det verkligen
är väsentligt att barnavårdsnämnderna
får klart för sig vad de skall göra
för att förhindra ytterligare barn -

misshandel — och också gör det — när
de fått kännedom om upprörande fall.

Statsrådet fri! ODHNOFF:

Herr talman! Denna enkla fråga och
den interpellation i samma ämne som
herr Brundin framställt i första kammaren
är av respektive frågeställare daterade
den 16 oktober, oberoende av vad
herr Brundin har erinrat sig. I respektive
kamrar är emellertid herr Brundins
interpellation i första kammaren
daterad den 16 oktober, och herr Sjöholms
enkla fråga i andra kammaren
den 17 oktober.

Beträffande övriga spörsmål som herr
Sjöholm tog upp ber jag att få hänvisa
till interpellationsdebatten i första kammaren.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag sade att frågan
ställdes den 16 oktober, den första dagen
av höstsessionen och den första
dag under hösten då frågor över huvud
taget kunnat framställas.

Det är en något underlig anvisning
till en riksdagsledamot att säga att han
skall lyssna till en debatt som förs i
medkammaren. Det gör vi i regel när
det är möjligt, men jag kunde t. ex. ha
varit med i en debatt i denna kammare
när svaret lämnades i första kammaren.
Denna metodik är besynnerlig, och det
är tråkigt att jag inte kunnat få ett ordentligt
svar.

Frågeinstitutet är som sagt utmärkt,
och övriga ministrar sköter det alldeles
perfekt. Frågeställaren får svar veckan
efter det han framställt sin fråga.
Man missar poängen med enkla frågor
om man använder statsrådet Odhnoffs
metodik. En enkel fråga skall vara kortfattad
och gäila ett aktuellt problem.
Svaret skall också vara kortfattat och
dessutom upplysande. Något sådant
svar har jag inte fått.

Härmed var överläggningen slutad.

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 45

34 Nr 45 Torsdagen den 12 december 1968

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

§ 17

Justerades protokollen för den 4 innevarande
december.

§ 18

Svar på interpellationer ang.
sysselsättningsläget i Ådalen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Martinsson har
frågat om jag är i tillfälle att lämna en
redovisning av regeringens syn på
Ådalsproblemet och av de skyndsamma
åtgärder som kan väntas för att skapa
bättre näringspolitiska förutsättningar
inom regionen.

Herr Lorentzon har frågat dels om
jag betraktar Svenska cellulosaaktiebolagets
handlande genom beslutet om
nedläggning av sågverket i Kramfors
som ett sabotage mot lokaliseringspolitiken
och som en metod att söka tilltvinga
sig ytterligare kraftigt tilltagna
lokaliseringsmedel, dels om jag kan upplysa
om huruvida SCA avser att inom
en näraliggande framtid helt avveckla
sin verksamhet i Ådalen, dels om jag
anser att exemplet med SCA:s företagsnedläggningar
aktualiserar frågan om
instiftande av eu industriell vanhävdslag,
dels vilka omedelbara åtgärder jag
avser att vidta för att bereda meningsfull
sysselsättning i Ådalen.

Vid flera tillfällen under de senaste
åren har jag för riksdagen redovisat
regeringens syn på arbetsmarknadssituationen
i Ådalen. Det är därför inte
erforderligt att nu lämna någon mera
utförlig redovisning för de omständigheter
som konstituerat de allvarliga
sysselsättningssvårigheterna i området.
Det torde vara tillräckligt att erinra om
ensidigheten i Ådalens näringsliv och
de genomgripande strukturella förändringar
som har skett i de näringar som

traditionellt sysselsatt huvudparten av
de förvärvsarbetande.

Antalet arbetstillfällen i jord- och
skogsbruk liksom inom skogsindustrin
har decimerats väsentligt. Samtidigt har
övriga industrigrenar utvecklats svagt,
och resultatet har blivit en betydande
minskning av antalet förvärvsarbetande.
Den negativa utvecklingen har
starkt accentuerats genom de senaste
årens omfattande företagsnedläggelser,
som i synnerhet berört Kramfors kommunblock.
Sedan år 1964 har sju företag
inom blocket med sammanlagt 870
anställda lagts ned. För någon tid sedan
meddelades också varsel om nedläggning
av Kramfors sågverk, som för
närvarande har omkring 150 anställda.

Utvecklingen har sedan länge följts
med uppmärksamhet från regeringens
sida. Motåtgärder har satts in successivt
för att så långt möjligt underlätta
situationen för arbetskraften. Härvidlag
har den lokaliseringspolitiska stödverksamheten
spelat en viktig roll. Sedan
år 1963 har 33 företag i Ådalen
fått statligt stöd för nyetableringar eller
utvidgningar. Investeringar har på detta
sätt kommit till stånd i området för
nära 300 miljoner kronor. När samtliga
investeringar genomförts beräknas de
ge sysselsättning åt omkring 1 000 personer.

I det lokaliseringspolitiska arbetet
har regeringen betraktat Härnösand,
Kramfors och Sollefteå som en enhetlig
region — väl lämpad att betecknas som
ett utvecklingsblock — där Kramfors
kommunblock genom sitt geografiska
läge spelar en viktig roll. Inom kommunblocket
har de lokaliseringspolitiska
insatserna hittills skapat sysselsättning
för 245 personer. Vidare beräknas
utbyggnaden av NCB:s pappersbruk
i Väja medföra en direkt ökning
av arbetsstyrkan med 60—80 personer
under nästa år. Härtill kommer en inte
obetydlig sekundäreffekt vid skogsavverkning,
transporter in. m. Genom
samgående mellan Byggproduktion AB

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Svar pa interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

(BPA) och SCA samt med lokaliseringspolitiskt
stöd har vidare ett projekt
gällande trähusfabrikation kunnat
realiseras. Till detta kommer att man
genom vissa organisatoriska förändringar
bl. a. på försäljningssidan vid
ett befintligt snickeriföretag inom kort
torde kunna räkna med eu sysselsättningsökning
på 70—80 personer. Genom
dessa åtgärder beräknas den vid
sågverket friställda arbetskraften till
stor del kunna erhålla sysselsättning.

Sedan meddelandet kom om den beslutade
nedläggningen av Kramfors sågverk
har de lokaliseringspolitiska ansträngningarna
intensifierats ytterligare.
Kontakter har tagits med ett flertal
företag. Förhandlingar har bl. a. förts
med ett par verkstadsföretag, som i ett
inledande skede beräknas komma att
sysselsätta minst ett 100-tal personer.
Beträffande ett av företagen är förhandlingarna
nu slutförda. Ansträngningarna
kommer att fortsätta för att
ytterligare söka bredda sysselsättningsbasen
i Ådalen och för att åstadkomma
ett mera differentierat näringsliv. 1
detta sammanhang vill jag erinra om
att en särskild delegation för statlig
industrietablering tillkallats i syfte att
genom statligt företagande skapa nya
sysselsättningstillfällen, framför allt i
skogslänen.

Med hänsyn till den stagnerande utvecklingen
när det gäller antalet sysselsatta
inom industrin blir det emellertid
också viktigt att i större utsträckning
än tidigare beakta tillgängliga lokaliseringsobjekt
inom den privata och
offentliga servicesektorn. Jag vill erinra
om att regeringen nyligen har beslutat
uppdra åt fångvårdens byggnadskommitté
att skyndsamt utreda frågan
om det slutna platsutrymmet inom norra
kriminalvårdsräjongen med utgångspunkt
i den ändrade förutsättningen att
en ny sluten sidoanstalt skall förläggas
till Ådalen.

Vad jag här har anfört betyder inte
att skogsindustrin bör föras ur den

fortsatta diskussionen om Ådalens industriella
utveckling. Enligt min uppfattning
har skogsindustrin en vital
uppgift att fylla när det gäller att tillvarata
områdets naturtillgångar. Från
regeringens sida har vi därför med
uppmärksamhet tagit del av den utredning
som lagts fram från SCA:s sida
angående förutsättningarna för att
bygga ett tidningspappersbruk i Kramfors.
Det beslut som SCA:s styrelse i
samband därmed fattat innebär att
projektet inte för närvarande anses kunna
genomföras av företagsekonomiska
skäl.

Samtidigt har styrelsen förklarat att
någon nedläggning av Kramfors sulfitfabrik
inte nu är aktuell. Detsamma gäller
enligt vad jag inhämtat även NCB:s
och Graningeverkens anläggningar i
Sandviken och Utansjö. Härigenom erhålls
en frist för att överväga alternativa
lösningar att bygga ut skogsindustrin
i området. I detta sammanhang
kan erinras om de uppgifter som publicerats
dels om planer inom NCB att
uppföra en industri för tillverkning av
konstruktionsplywood, dels om vissa
utbyggnadsplaner inom Graningeverken.
I den mån sådana projekt konkretiseras
är man från regeringens sida
beredd att pröva lämpliga former för
stöd.

Riktmärket för den skogsindustriella
utvecklingen i regionen måste vara att
skogsindustrin baseras på rationellt utformade,
internationellt konkurrenskraftiga
företagsenheter, som kan ge
de anställda en god utkomst och säkra
deras sysselsättning på längre sikt. Det
ar angeläget att understryka detta med
hänsyn till de frågor som herr Lorentzon
ställt i interpellationen. Av vad jag
här sagt följer också att det inte kan
ligga i löntagarnas intresse att orationella
och olönsamma företag bevaras.
Ett nedläggande av oräntabla företag
kan självfallet inte heller utgöra motiv
för instiftandet av en vanhävdslag av
det slag som herr Lorentzon syftar på.

36 Nr 45 Torsdagen den 12 december 1968

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

Samtidigt är det angeläget att starkt
understryka de enskilda industriföretagens
ansvar mot såväl de anställda som
samhället. Detta ansvar får helt naturligt
en särskild tyngd när det gäller
företag, som på grund av sitt dominerande
inflydande över ett områdes naturtillgångar
spelar en avgörande roll
både för sysselsättningen och för bygdens
ekonomiska liv i stort. Det är ett
allmänt intresse att företag av denna
typ gör betydande ansträngningar för
att vidmakthålla och stärka redan etablerade
företagsenheter. Skulle detta inte
vara möjligt, får man förutsätta att företagen
målmedvetet prövar alla möjligheter
att erbjuda de anställda nya
arbetstillfällen.

En viktig fråga i detta sammanhang
är hur samhällets organ skall kunna erhålla
erforderliga informationer innan
viktigare beslut träffas inom näringslivet.
Det är väsentligt för den näringspolitiska
planeringen och därmed också
för de anställdas trygghet på längre
sikt. En förbättrad information om näringslivets
dispositioner är också av
vikt, om onödiga förluster i samhällskapital
skall kunna undvikas. Denna
problematik har med all rätt understrukits
starkt i herr Martinssons interpellation.
Hithörande frågor har nu
tagits upp till prövning i eu särskild utredning,
som tillsatts av statsrådet
Wickman.

I mitt svar har jag ansett det befogat
att lägga tyngdpunkten på de lokaliseringspolitiska
och industripolitiska aspekterna.
Jag vill emellertid understryka
att också arbetsmarknadspolitiken,
liksom hittills, måste spela en central
roll, om sysselsättningsproblemen i
Ådalen skall kunna bemästras. Omfattande
åtgärder har vidtagits under de
senaste åren för att bereda den friställda
arbetskraften ny sysselsättning.
Sålunda har arbetsförmedlingens insatser
intensifierats genom förstärkning
bl. a. av förmedlingen i Kramfors och
punktinsatser från huvudkontoret i

Härnösand. Med hänsyn till bristen på
arbetstillfällen på den lokala arbetsmarknaden
har verksamheten i stor utsträckning
fått inriktas på interlokala
förmedlingsåtgärder. Flyttningen har i
hög grad underlättats för de enskilda
genom olika former av flyttningsbidrag.
Samtidigt har möjligheterna till
arbetsmarknadsutbildning förbättrats
dels genom lokalisering av ett utbildningscentrum
till området, dels genom
intensifiering av lokaliseringsutbildningen.
Under de senaste fem åren har
beslut fattats om utbildning för närmare
800 personer inom företag i Härnösand-Kramfors-regionen.
Utbildningsenheten
i Kramfors har nu en total kapacitet
av 110 platser.

De nu nämnda åtgärderna har emellertid
inte varit tillräckliga för att motverka
en ökning av arbetslösheten. Samhällets
insatser för att bereda sysselsättning
genom särskilt anordnade arbeten
har därför successivt fått ökas.
Detta har främst gällt den äldre och
lokalt bundna arbetskraften. Bl. a. har
ett par mekaniska verkstäder för industriellt
beredskapsarbete med omkring
85 anställda etablerats. Vidare
har reguljära beredskapsarbeten under
den senaste femårsperioden utförts för
en kostnad av cirka 50 miljoner kronor.
Dessa arbeten, som i oktober sysselsatte
570 personer, har inriktats på
objekt som syftat till att förbättra förutsättningarna
för näringslivet i området.

Under de närmaste åren kan man
räkna med fortsatta differentierade insatser
från arbetsmarknadsorganens
sida för att bereda arbetskraften meningsfull
sysselsättning. Tillsammans
med en utbyggd lokaliseringspolitisk
verksamhet bör detta på sikt kunna
medföra att en tillfredsställande regional
balans uppnås i Ådalen.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Det är betecknande för

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

debatterna här i riksdagen att då det
gäller storfinansens handlande, speciellt
i Ådalen, intresset inte är så stort. Det
var däremot så mycket större när ett
statligt företags svårigheter debatterades
här för en stund sedan.

Inledningsvis nämner inrikesministern
i sitt svar att han vid flera tillfällen
under de senaste åren för riksdagen
redovisat regeringens syn på arbetsmarknadssituationen
i Ådalen. Det
stämmer. Själv har jag vid sex olika
tillfällen under de senaste fyra åren
interpellerat inrikesministern angående
sysselsättningsläget i Ådalen och om åtgärder
i anslutning till bl. a. företagsnedläggningarna
inom detta område.

Det är allmänt känt att företagsnedläggningarna
i Ådalen under de senaste
åren har duggat tätt. Ådalen är ett klassiskt
exempel på hur storfinansen helt
kan utsuga en bygd för att dra sig därifrån
sedan mera vinstgivande profitprojekt
visat sig tillgängliga på andra
håll.

Men Ådalen är också ett slående exempel
på att den hittills förda lokaliseringspolitiken
har misslyckats. Om
sysselsättningsläget skall kunna bemästras
i Ådalen och Ådalen räddas måste
samhället träda till med etablerandet av
industrier. Varje svar som inrikesministern
lämnat på mina interpellationer
om sysselsättningsläget i Ådalen
har varit omfattande och ordrikt —
det skall erkännas — men sällan eller
aldrig har det funnits något egentligt
konkret att ta på. Man bär tvingats att
återkomma gång på gång.

Även om inrikesministerns svar i dag
i någon mån skiljer sig från tidigare avgivna
interpellationssvar, ger det inget
nytt utöver vad som tidigare varit känt
för ådalsbefolkningen i den fråga det
nu gäller. Jag hade faktiskt väntat mig
något slag av löfte till befolkningen i
Ådalen om statliga insatser, om en allvarlig
satsning på exempelvis eu statlig
verkstadsindustri, en fråga som jag
tagit upp även i mina tidigare inter -

pellationer. För övrigt vill jag fråga:
Var finns den plan över utvecklingen
som Ådalen egentligen behöver?

Tillåt mig, herr talman, att få citera
vad den socialdemokratiska tidningen
Aftonbladet anfört i dessa frågor i en
ledare den 13/11 i är rubricerad »Plottrig
lokalisering». Tidningen ger den
hittills förda lokaliseringspolitiken med
lokaliseringsstöd åt ett antal mindre
projekt inget särskilt gott betyg:

»Något större inbördes samband mellan
projekten syns inte föreligga. Det
är de enskilda företagen som kommit
med initiativen och resultatet har inte
sällan blivit att man helt i onödan gett
subventioner åt företag med god ekonomi
och goda vinster.

Däremot har man ännu inte sett någon
regional satsning av betydelse eller
knappt ens ansatser till en sådan. I Ådalen
är det värre än någonsin.---

Men samhället har resurser nog. Låt
oss till att börja med se en samhällsfinansierad
verkstadsindustri i Ådalen.
Det tar kanske en viss tid innan en sådan
initialsatsning förräntar sig, företagsekonomiskt
sett. Ur samhällsekonomisk
synpunkt bör däremot spridningseffekterna,
på litet längre sikt, bli enbart
positiva.»

Inrikesministern är mycket väl medveten
om att det föreligger önskemål
och krav från fackföreningsrörelsen i
Ådalen om en större statlig verkstadsindustri
till området. Under tidigare
interpellationsdebatter har jag hänvisat
till dessa krav, och jag hänvisar till
det även i dag.

Självklart är ingen motståndare till
att det etableras mindre företag i området.
Man är givetvis intresserad av
varje arbetstillfälle som kan betecknas
som meningsfullt. Men i Ådalen har vi
också en kuslig erfarenhet av hur det
kan gå med privata företag som etableras
med i stort sett statliga och kommunala
medel. Jag vill uttala den förhoppningen
att de mindre företag som
nu är aktuella eller som kommer att

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

etablera verksamhet i Ådalen inte skall
gå samma väg som det företag jag nu
har i tankarna och som det på sin tid
knöts så stora förväntningar till.

Så till de övriga frågor som jag har
ställt i interpellationen.

Den första frågan var, då den ställdes,
mer än befogad. SCA var mycket
väl medveten om att Kramfors för sysselsättningen
var beroende av att löftena
om etablerandet av pappersbruket
infriades. Dessa löften hade givits gång
pa gång under en rad år. Vid nedläggningen
av plattfabriken i Kramfors för
något år sedan uppstod ingen som helst
opinion bland folket; SCA lovade ju
den gången atl starta ett pappersbruk
som skulle sysselsätta betydligt fler anställda
än de som avskedades. Denna
nyhet slogs upp stort i lokalpressen,
och man hjälpte till att dämpa den
opinion som då faktiskt hade behövts.
SCA, som inte står främmande för möjligheterna
att erhålla lokaliseringspengar
från samhället, kunde väl i ett fall
som detta ha tilltvingat sig kraftigt tilltagna
bidrag. Men SCA föredrog ändå
att inte etablera sig i Ådalen.

Av inrikesministerns svar framgår
inte att han anser att nedläggandet av
sågverket skulle vara ett sabotage mol
den av statsmakterna förda lokaliseringspolitiken.
Inte heller är inrikes
ministern överens med mig om att denna
nedläggning aktualiserar frågan om
stiftandet av en industriell vanhävdslag
Ändå förhåller det sig så, enligt uppgifter
i pressen från den anställda arbetskraften,
att SCA i det sågverk det
här är fråga om inte har gjort några
omfattande reparationer och moderniseringar
under de senaste 20 åren. Man
har endast utfört reparationer som behövts
för att sågverket nödtorftigt skulle
kunna hållas i gång. Under dylika
förhållanden kommer naturligtvis slutligen
den dag då företaget inte längre
ger den profit som Svenska handelsbanken
anser till fyllest. Nog kan man i ett

fall som detta med fog tala om industriell
vanhävd!

Samma förhållande gäller för övrigt
den massafabrik som SCA driver i
Kramfors. Inte heller här har man sedan
en längre tid tillbaka utfört annat
än nödtorftiga reparationer för att
hjälpligt kunna hålla driften i gång.
Arbetarna vid denna fabrik frågar sig
med rätta när den dagen randas då ett
meddelande från SCA kommer att nu
går massafabriken med förlust, nu kan
vi inte längre hålla den i gång — den
är oräntabel. Av inrikesministerns svar
i dag att döma står han inte helt främmande
för detta perspektiv.

Så återstår ytterligare två sågverk i
Ådalen som SCA äger. Inrikesministern
svarar inte på den fråga jag i det sammanhanget
ställt i interpellationen.

Jag vill upprepa att befolkningen i
Ådalen med tillfredsställelse noterar
varje möjlighet till ny sysselsättning
som yppas. Företagsnedläggningarna
bär varit många och nyetableringarna
få. Det kommer därför att hälsas med
verklig glädje om något fördelaktigt inträffar
på sysselsättningsfronten i Ådalen.

Jag måste konstatera att vad inrikesministern
i dag redovisar i sitt svar
inte är någon nyhet. Det är känt tidigare
och löser inte sysselsättningsproblemen
i Ådalen — framför allt inte
med tanke på att ytterligare företagsnedläggningar
kan bli aktuella. Det måste
kraftigare tag till. In i bilden kommer
frågan om ett statligt engagemang,
och det gäller då en statligt ägd större
verkstadsindustri. Från vårt partis sida
har vi gång på gång hävdat, att vad Ådalen
behöver är en differentierad industri.
Vi har för vårt vidkommande inte
hyst något större förtroende för SCA
och dess löften om ett pappersbruk i
detta område. Vi bär hyst den uppfattningen,
att SCA — av dess handlande
att döma — så snart det är möjligt bildligt
talat kommer att skudda Ådalens

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

stoft från sina fötter och avveckla de
företag man där har; dessa bygger ju
samtliga på skogen som råvara. Jag
finner inrikesministerns förtroende —
av interpellationssvaret att döma — för
SCA en aning blåögt. Jag skulle i detta
sammanhang gärna vilja citera det
stycke i interpellationssvaret där inrikesministern
säger följande:

»Samtidigt är det angeläget att starkt
understryka de enskilda industriföretagens
ansvar mot såväl de anställda som
samhället. Detta ansvar får helt naturligt
en särskild tyngd, när det gäller företag,
som på grund av sitt dominerande
inflytande över ett områdes naturtillgångar
spelar en avgörande roll
både för sysselsättningen och för bygdens
ekonomiska liv i stort. Det är ett
allmänt intresse att företag av denna
typ gör betydande ansträngningar för
att vidmakthålla och stärka redan etablerade
företagsenheter. Skulle detta inte
vara möjligt, får man förutsätta att företagen
målmedvetet prövar alla möjligheter
att erbjuda de anställda nya arbetstillfällen.
»

Dessa möjligheter har SCA haft i alla
år, men man har inte vidtagit några åtgärder
som visar att man känner ansvar
för den arbetskraft man avskedar. Visst
har exempelvis Svenska handelsbanken,
ägaren till SCA, alla möjligheter att genom
sina olika dotterföretag etablera
andra företag i Ådalen för de människor
man avskedat. Så har doek inte skett.
Något större ansvar mot de anställda
och samhället — något som inrikesministern
förutsätter att SCA skulle känna
—• har man inte kunnat finna hos
Handelsbanken då det gäller Ådalen.
När guldåldern är över så investerar
man på annat håll.

Befolkningen i Ådalen har tappat
tron på privat företagsamhet i form av
SCA. Man förväntar sig insatser från
samhället av helt annat slag än dem
man hittills sett exempel på. Arbetarrörelsen
i vårt land har också en av

sina starkaste förankringar just i Ådalsområdet.
Detta borde även enligt min
uppfattning ha stor betydelse i detta
sammanhang.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Sedan man tagit i närmare betraktande
vad inrikesministern svarat,
kan man inte undgå att ge något av
bakgrunden till vad som egentligen
händer bär i vårt land beträffande den
ekonomiska utvecklingen och konjunkturen.
Det visar sig att skillnaderna
mellan de gynnade delarna av landet
och de missgynnade delarna blir allt
större.

I tidningen Arbetsmarknaden finns i
det senaste numret en redovisning av
sysselsättningsutvecklingen under rubriken
»Skärpta skillnader mellan skogslänen
och övriga landet». Det visar sig,
att medan arbetslösheten minskat i storstadslänen
och även i de län som kallas
de övriga länen, så har den ökat alltmer
i skogslänen.

I november i år föll 20 procent av
arbetslösheten på storstadslänen, 36
procent på vad som betecknas som övriga
län och 44 procent på skogslänen.
Medan arbetslösheten minskade i storstadslänen
och övriga län med 1 200
respektive 1 100 mellan november 1967
och november 1968, har den under samma
period ökat med 2 200 i skogslänen.
Om vi går till Yästernorrlands län finner
vi där en arbetslöshet på 2 806 i
november månad i år. Det är en ökning
med 738 i jämförelse med november
månad 1967. 1967 var ju på intet
sätt något gott år för Västernorrlands
län och dess sysselsättning. I Ådalen har
vi totalt 1 032 arbetslösa. Regionen Härnösand-Kramfors-Nyland
har 461 arbetslösa,
av vilka 300 återfinns i Kramfors-Nyland.

Det är alltså en besvärande utveckling
vi här kan konstatera, och den har

40 Nr 45 Torsdagen den V.

Svar på interpellationer ang. sysselsättnin;

ju också redovisats i inrikesministerns
svar. Vi i denna del av landet liar svårt
att finna oss i att människorna där
pressas allt hårdare medan landet i
övrigt upplever ett uppsving i konjunkturen,
en ständigt stigande standard.
Jag deltar själv i arbetet i försäkringskassans
pensionsdelegation, och även
där kan vi märka denna trend; handikappade
människor som i varje annan
del av landet skulle kunna placeras i
lämplig sysselsättning måste många
gånger förtidspensioneras därför att
möjligheterna att placera dem i ett meningsfullt
arbete är alltför små.

Några underverk kan inte utföras. Inrikesministern
har redovisat sin egen
och arbetsmarknadsmyndigheternas aktivitet
på detta område. Planeringsråd
och företagarförening är i verksamhet.
Man kan också med tillfredsställelse
hälsa de olika uppslag till förbättringar
som inrikesministern återgav i interpellationssvaret.
Bl. a. kommer skogsägarföreningarnas
pappersnruk 1 Väja
att under nästa år öka arbetsstyrkan
med 60—80 man. Det har emellertid
upplysts av direktör Sten Nilsson i detta
företag att man inte har någon möjlighet
att hjälpa dem som blir friställda
från sågverket i Kramfors. Man
måste ha yngre personal, man måste
ha personal med specialutbildning och
vill själv trimma upp en styrka av unga
arbetare, varför friställda äldre sågverksarbetare
inte kan komma i fråga.

Vi hoppas en hel del av BPA:s och
SCA:s trähusfabrik, men det kanske
mest positiva är väl ändå det snickeriföretag
som räknar med att sätta in ytterligare
ett skift i sin drift tack vare
att man kan lugga om försäljningen;
man har bra produkter och man bär
lätt för att sälja dem. Man har dock
haft en för liten försäljningsapparat
och hoppas nu att den bättre försäljningsapparaten
skall kunna möjliggöra
ett ytterligare skift arbetare i snickerifabriken.

Jag tror emellertid att det utöver des -

december 1968
;släget i Ädalen

sa insatser även behövs en mera generös
syn på samhällets investeringar, inte
bara i Ådalen utan i skogslänen i allmänhet.
I de fall då man i andra delar
av landet väjer för investeringar dels
av rent statsfinansiella skäl, dels av konjunkturmässiga
skäl, har vi inte anledning
att göra det i dessa hårt drabbade
trakter.

Vi får väl, liksom inrikesministern,
räkna med att skogsindustrin kommer
att vara en dominerande näringsgren
även i fortsättning. En hel del skogsprodukter
måste skeppas ut från Ådalen. Vi
tror inte att det är möjligt att göra så,
som Cellulosabolaget har tänkt sig, nämligen
köra varor på lastbil till Tunadalsterminalen,
utan det torde väl bli nödvändigt
med utbyggande av en hamn för
att tillgodose Ådalens transportbehov.

Men även på andra områden borde
det finnas uppslag för statliga myndigheter
att med en generös satsning försöka
avhjälpa de svårigheter som Ådalen
befinner sig i. Det är inte bara en fångvårdsanstalt
som man skall tänka sig,
utan med nuvarande kommunikationsmöjligheter
på teleområdet och även
rent trafikmässigt skulle mycket väl
statliga förvaltningar av olika slag kunna
förläggas till detta område. Jag tror
att det i hög grad behövs ett nytänkande
för att vi skall få den effekt som vi hoppas
på och väntar oss.

Just nu ser man inte med så stor optimism
på situationen, men något har
ju ändå detta svar givit, och jag vill
tacka för de informationer som lämnas
i det. Jag hoppas också att inrikesministern
i fortsättningen utan fördomar och
utan att alltför mycket låta sig hindras
av statsfinansiella skäl, verkligen skall
utnyttja varje möjlighet för samhället
att aktivera näringsliv och förvaltning
och över huvud taget utkomstmöjligheterna
för befolkningen i Ådalen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Lorentzon har

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

fört statistik över det antal gånger som
han har interpellerat kring problemet
Ådalen och har fått det till sex. Jag tror
att det stämmer. Jag är övertygad om
att herr Lorentzon har räknat rätt.

Han säger att det inte är mycket nytt
som jag har kommit med i dag. Om vi
nu skall utbyta älskvärdheter, fann jag
inte heller mycket nytt i den kommentar
som herr Lorentzon gjorde. Det
hänger kanske samman med det svar
som jag har lämnat.

Jag har respekt för herr Lorentzons
kunnande och hans envetna intresse för
det område han kommer ifrån. Ett sådant
intresse har också andra visat, och
det är väl egentligen ett uttryck för att
svårigheterna i Ådalen har varit och är
stora. Det sägs ibland att de överbetonats,
men jag vill gärna säga att det är
väl ingen annan region som har dragits
med så långvariga och permanenta svårigheter
som Ådalen. Knappast några
kommuner har varit utsatta för ett så
konstant tryck som kommunerna i Ådalen.
Det är klart att vi därför har sökt
att ägna dem intresse, försökt åstadkomma
resultat, i fråga om skogsindustrins
utbyggnad, i fråga om nya industrier.

Jag kan nämna att de verkstadsföretag
som har byggts upp i Härnösand,
Graningeverken och Great Lake Carbon,
kommer att ge sysselsättning åt 240 personer.
Det har inte varit fråga om en
förhandling över en dag eller en natt,
utan det var i det närmaste två års envisa
förhandlingar som så småningom
ledde fram till resultat. Jag säger detta
bara därför att jag vill markera det intresse
och de ansträngningar som bär
gjorts och som görs men också de svårigheter
som vi möter även i den lokaliseringspolitiska
verksamheten.

Emellertid frågar herr Lorentzon:
Varför lokaliserar ni då inte ett stort
verkstadsföretag till Kramfors? Svaret
är att även ett statligt verkstadsföretag
skall ha ett produktprogram. Man kan
inte bygga det på ingenting. Man skall
veta vad man skall producera. Det är ju

det första villkoret. Man skall naturligtvis
också försöka göra en bedömning
av lönsamheten och förutsättningarna
för en verksamhet. De bör inte vara uteslutna.
Jag tror inte heller att de är uteslutna.

Den nuvarande statliga delegationer:
är ju sysselsatt med den uppgiften samtidigt
som det utvecklingsbolag som
startats har som eu av sina huvuduppgifter
att klargöra vilka produkter som
kan exploateras. Jag tror att det kommer
att ge resultat, men vi kan inte avvakta
utvecklingen utan anstränger oss att i
kontakt med de privata och kooperativa
företagen söka åstadkomma varaktiga
sysselsättningsmöjligheter för människorna
i skogslänen och inte minst för
dem som bor i Ådalen. Den avgörande
bristen i våra skogslän är ju avsaknaden
av ett rikt differentierat näringsliv, vilket
konstaterats många gånger. Skall
vi kunna nå den regionala balans vi eftersträvar
måste det finnas ett differentierat
näringsliv, och härmed menas inte
bara egentliga industrier utan serviceverksamheter,
kommersiell administration,
institutioner o. s. v.

Herr Lorentzon efterlyste en planering,
och sedan lokaliseringsbeslutet fattades
1964 har vi sökt att påbörja en regional
planering, vars resultat nu föreligger
i plan 1967 som är en prognos
för åren 1968—1980. Det gäller här ett
material som bearbetats och nu diskuteras
vid olika instanser. Det kan naturligtvis
sägas att det i och för sig inte är
nödvändigt med ett sådant material för
att satsa på Ådalen. Men när herr Lorentzon
med åberopande av Aftonbladet
efterlyser sådana planer vill jag bara
tala om att de finns, och jag har i mitt
interpellationssvar velat markera att vi
gärna vill betrakta Ådalen som ett utvecklings-
och satsningsblock med de
Ire huvudcentralorterna Härnösand,
Kramfors och Sollefteå. Ser man på hela
utvecklingsblocket finner man att verkstadsindustrin
är i tillväxt.

Jag har talat om utbyggnaden i Härnö -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar pa interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

sand och kan också nämna ASEA som vi
förmådde företa en lokalisering i Sollefteå.
Till en början var antalet anställda
inte så stort, bara 50 personer. Nu tror
lag att 80 personer anställts och vid
årsskiftet kommer det att finnas ungefär
100 anställda. Det är min förhoppning
att ASEA skall kunna fortsätta denna
utbyggnad.

Ett par av verkstadsindustrierna i
Kramfors är under utveckling och ett
par nya tillkommer. En av dem har anmält
ett personalbehov på 100 personer
medan det andra företaget, med vilket
slutförhandlingarna ännu inte är klara,
preliminärt angett ett behov av ett 40-tal personer. Dessa människor skall
emellertid också vara utbildade för sina
uppgifter. Omskolningen och utbildningen
är någonting utomordentligt viktigt,
och jag har sagt i första kammaren
och upprepar det här, att jag vid åtskilliga
tillfällen i de här debatterna
framhållit att vi under vissa tider får
finna oss i att människor flyttar ur en
region men beträffande de regioner som
vi tror på, och till dem hör Ådalen, kommer
eu hel del mäninskor att söka sig
tillbaka när det föreligger nya sysselsättningsmöjligheter
inom de yrken för
vilka vederbörande är utbildade. Kanske
återvänder de utrustade med erfarenhet
av ett praktiskt arbete inom
verkstadsindustrin, och därmed kommer
de säkert att kunna befrämja utvecklingen
av de företag som lokaliseras.

Jag tror alltså att vi är på god väg när
det gäller verkstadsindustrin. I den
män som det befinns möjligt att lokalisera
verkstadsindustrin med statligt
ägande och under statlig ledning kan
det inte heller uteslutas att detta kan
komma i fråga, och alla ansträngningar
görs och kommer att göras i den riktningen.

Jag kan emellertid garantera herr
Lorentzon att om vi hade haft projekten,
så hade det inte varit några större
svårigheter att finna lämpliga lokali -

seringsorter inom de skogslän där det
nu råder den mycket stora obalans som
herr Martinsson talade om och som
vi måste försöka bryta. Men vi är
tvungna att föra in nya inslag i bilden.
Det räcker inte med skogsindustrier,
snickerier och verkstadsindustrier,
utan vi måste också kunna hitta andra
sysselsättningsmöjligheter, och då har
jag nämnt fångvården som ett projekt.
Det diskuteras nu, och det kan komma
att ge något hundratal personer sysselsättning.

.lag tror alltså att utvecklingen i Ådalen
kan bli gynnsam. Med de företag
som nu håller på att lokaliseras dit är
utsikterna mycket lovande. Men detta
får inte avhålla oss inom kommuner,
län och stat från att försöka åstadkomma
ytterligare lokaliseringsobjekt, inte
minst mera differentierade objekt.

Herr Lorentzon var litet bekymrad
för att jag inte hade tagit upp alla hans
delfrågor. När interpellation en framställdes
var herr Lorentzon med visst
berättigande upprörd över beskedet om
ifrågavarande sågverks nedläggning och
det besked som strax därefter gavs att
Cellulosabolaget planerade att bygga
en ny industri på annan plats. Herr
Lorentzon var inte ensam om att vara
upprörd över det. Jag har emellertid
inte velat vare sig klandra eller försvara
det enskilda företaget. Och när
herr Lorentzon ur något av mina uttalanden
utläser en blåögd optimism tror
jag han är ganska ensam om det. Jag
har talat allmänt om företagens ansvar.
Det företag som brister i ansvar måste
självfallet bereda sig på att möta den
kritik som det kan komma att utsättas
för.

Vi hade kontakter med Cellulosabolaget
rörande förutsättningarna för att
fortsätta driften vid sågverket, men då
framställdes det önskemål från företagets
sida om att vi skulle täcka en del
av förlusterna, samtidigt som vid med
domänverket skulle diskutera möjligheterna
till virlcesleveranser. Detta

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

fann vi inte vara godtagbart och vi
måste därför försöka satsa på sådana
företag som kunde ta emot den vid
sågverket friställda arbetskraften. Det
är detta jag har försökt redovisa i mitt
interpellationssvar.

Det kunde vara mycket att säga om
dessa frågor, trots att vi har diskuterat
dem vid åtskilliga tillfällen. Jag
har nu velat lämna en redovisning för
vad som gjorts och hur jag ser på den
närmaste framtiden. Vi har fått vissa
underhandsbesked om att de tre sulfitindustrierna
i Kramfors, Sandviken
och Utansjö kommer — som jag nämnt
i svaret — att fortsätta sin verksamhet
under de närmaste åren. Detta har
givit oss en viss respit, så att vi har
kunnat ägna uppmärksamhet åt den
aktuella nedläggningen och åt de människor
som då blir arbetslösa. Samtidigt
har vi inriktat ansträngningarna
På att bygga upp det differentierade
näringsliv som vi eftersträvar och detta
med användande av nya inslag i utvecklingsbilden.
Det är därför som jag
i slutet av mitt interpellationssvar givit
uttryck för en viss optimism rörande
möjligheterna att trots allt kunna
hryta obalansen i utvecklingsblocket
Ådalen.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna interpellationsdebatt för att anlägga
några synpunkter främst i anledning
av herr Lorentzons inlägg.

Herr Lorentzon påstår att den i ådalsregionen
förda lokaliseringspolitiken
har misslyckats. Jag vill på det bestämdaste
bestrida detta. Inrikesministern
skisserade i sitt andra anförande utvecklingen
sedan 1930-talets början, varav
framgick hur besvärlig industrisituationen
länge varit för ådalsregionen.
Jag tycker därför inte att man kan göra
gällande att det är fråga om ett misslyckande
för den nuvarande lokaliseringspolitiken.

Det är riktigt, såsom herr Lorentzon

säger, att det inte just nu förefaller vara
samma starka intresse för dessa problem
som under förmiddagens debatt
visades för ett statligt företag, när det
där noterades vissa besvärligheter och
man tvangs avisera om inskränkningar.
Vi som bor uppe i de nu aktuella områdena
är emellertid ganska luttrade.
Vi har trots allt en positiv framtidstro
på möjligheterna att klara oss igenom
besvärligheterna. Därvidlag vill jag understryka
herr Lorentzons påstående
att en stark arbetarrörelse har en betydelse
i detta sammanhang. Därför tycker
jag också att herr Lorentzon skulle
ha fortsatt sitt inlägg med att betyga
regeringens goda vilja att verkligen bidra
till en förbättring av förhållandena.

Jag skall inte utveckla debatten vidare,
eftersom inrikesministern redan
lämnat en så bred och förträfflig exposé
över det nuvarande läget. Jag vill
dock säga till herr Lorentzon att han
även kunde ha citerat de båda tidningar
som finns uppe i det område vi talar
om. Jag tänker inte bara på den socialdemokratiska
Nya Norrland utan också
på den av herr Lorentzon kanske mera
lästa Västernorrlands Allehanda (h),
som har precis samma uppfattning om
samhällets satsning på ådalsregionen.
Ingendera av dessa tidningar hyser en
sådan brist på framtidstro på de åtgärder
som vidtagits som vad Aftonbladet
givit uttryck för. Det passade emellertid
inte för herr Lorentzon att redovisa
lokalpressens inställning i detta sammanhang,
eftersom det gällde att inte
ge några positiva omdömen om det samhälleliga
engagemanget i ådalsområdet.

Jag är helt på det klara med vilka
svårigheter och problem som finns inom
området. Men jag vill i detta sammanhang
understryka vad herr Martinsson
framhöll, något som vi också kunnat
konstatera i samband med GLC:s
etablering, nämligen att arbetet tar sin
tid. Även om det har interpellerats och
frågats många gånger om dessa frågor,
är det först på senare år som man satt

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Adalen

in en verkligt »tredimensionell» satsning
inom ådalsområdet. Jag vill understryka
att planeringen därvidlag är mycket
viktig.

Det har från flera håll påpekats att
Länsplan 67 inte skulle vara tillräckligt
optimistisk. Om så inte är fallet kan
man väl ändå säga att den är tillräckligt
realistisk mot bakgrunden av de
svårigheter som föreligger. Jag vill därför
understryka att det är viktigt att få
till stånd en lugn utveckling, så att vi
hinner planera åtgärderna ordentligt
och försöker att förverkliga Länsplan
67 åtminstone inom A-regionen, som
omfattar härnösands- och kramforsblocket.
Det framgår även av svaret att
inrikesministern också dit för sollefteåområdet,
som är en annan arbetsmarknadsregion.
Jag har inget emot detta,
utan jag tycker att det är skäl i att man
på allt sätt försöker åstadkomma något
lugnare förhållanden kring arbetet på
att vända den besvärliga trend som råder
i ådalsområdet sedan mitten av
1930-talet.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Den senaste ärade talaren
sade att inställningen varit den att
man skulle söka få till stånd en samhällelig
satsning på Ådalen o. d. och att det
nu gäller att få arbetsro. Jag vill då citera
några rader ur den interpellation i
ärendet som framställts i första kammaren
av herr Högström och i denna
kammare av herr Martinsson. Det heter:
»Att under senare år inte fler företag
med annan råvarubas än skogen och
träet lokaliserats till Ådalen hänger bl. a.
samman med att SCA vid olika tillfällen
tillkännagivit sin avsikt att till regioner,
förlägga en stor industrienhet som på
ett avgörande sätt skulle kunna medverka
till att lösa sysselsättningsproblemen.
»

Vad säger detta? Jo, herr Wiklund i

Härnösand, det säger att det socialdemokratiska
partiet beträffande Ådalen hela
tiden satsat på SCA och trott på detta
företag. Det står klart och tydligt utsagt
i dessa interpellationer. Löftena från
SCA om att bygga ut en stor pappersindustri
i Kramfors har alltså medverkat
till att man inte jobbat för att få
andra industrier dit.

Från vårt parti har vi hela tiden förklarat
att vi inte hyser något som helst
förtroende för SCA. Vi har redovisat
detta gång på gång under interpellationsdebatter
här i riksdagen.

Jag vill inte förlänga debatten med
vår inrikesminister. Jag tycker att han
är en mycket sympatisk person, och jag
delar inte den uppfattning som många
av hans närstående hyser och som då
och då förs fram i tidningarna. Att det
blivit ett misslyckande i Ådalen tror jag
i och för sig inte beror på inrikesministern,
utan det är — som jag tidigare sagt
— den av regeringen förda lokaliseringspolitiken
som lett till dessa resultat.
Det är alltså inte någon enskild person
som är den egentliga orsaken till
misslyckandena.

Med anledning av att jag framhållit
att svaret inte innehöll något nytt sade
inrikesministern att inte heller jag hade
presenterat några nyheter. Nej, vi har
ju diskuterat dessa frågor tidigare. Jag
upprepar samma sak gång på gång: det
behövs en verklig statlig satsning på en
större verkstadsindustri i Ådalen. I dag
verkar det för första gången som om
inrikesministern är överens med mig
om att detta är en linje som bör undersökas.

Som jag tidigare sagt är vi överens om
att alla sysselsättningstillfällen skall tillvaratagas.
Vad som skal! produceras är
jag inte mannen att avgöra, men alla
som bor i Norrland vet att om man åker
ut på vägarna där uppe finner man stora
vägmaslciner som importerats från
Västtyskland och från Amerika — det
är märken som Michigan och American.
Nu senast har det också varit en omfat -

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45 4o

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

tande import från Finland. Varför skulle
inte sådana maskiner kunna tillverkas
i Norrland? Och det finns flera andra
exempel att anföra i detta sammanhang.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Herr Lorentzon nämnde ett speciellt
företag, Svenska cellulosabolaget, och
det är väl riktigt att detta i någon mån
har bromsat den stora industriella planeringen
i ådalsdistriktet. Om Gcllulosabolaget
hade genomfört sina planer
på att bygga ett pappersbruk i Kramfors
hade det nämligen på grund av den
smala råvarubasen inte funnits möjligheter
för några andra företag att förverkliga
sina byggnad splaner.

Detta kan vi alltså vara överens om.
Men därifrån och till att — som herr
Lorentzon gjorde i sitt första inlägg -vilja ge intrycket att hela den samhälleliga
lokaliseringspolitiken misslyckats
är steget ändå långt.

Det har under denna tid trots allt
arbetats från alla organ — de kommunala,
de regionala på länsplanet och de
statliga — för att man skall få andra
industrier etablerade i Ådalen. En del
industrier har kommit dit, en del befintliga
industrier har byggts ut o. s. v.
Detta känner herr Lorentzon mycket
väl till.

Jag tycker att vi båda, med den inställning
vi har, skulle kunna ge regeringen
en liten blomma för det arbete
som nedlagts. Herr Lorentzon var
glädjande nog inne på den linjen en bit
när han riktade ett tack till inrikesministern.
Genom att uttrycka vår tillfredsställelse
över regeringens arbete
kan vi båda gå till vårt fortsatta värv i
den känslan att vi tror på de samhälleliga
insatserna, även om vi anser att
de borde skärpas ytterligare. Herr Lorentzon
är nog av den åsikten, och i
viss mån är även jag det. Jag skulle
kunna beröra exempelvis de befintliga
statliga företagen inom området och

peka på önskvärda åtgärder, men jag
underlåter att göra det i dag, eftersom
debatten inte rör sig på det planet.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är intresserad av att
få en differentierad industri till Ådalen.
Jag anser att skogsindustrin inte
får vara dominerande i allt vårt tänkande
på det sätt som den varit tidigare.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ge ytterligare ett bevis för hur socialdemokratins
representanter inom området
sett på frågan. Sveriges Radio
gjorde en intervju med landshövdingen
i Västernorrlands län, som sändes
den 8 oktober i år, efter meddelandet
att sågverket skulle läggas ned. Landshövdingen
anförde: Vi har väntat på
pappersbruket och då inte lagt ned
någon energi för att få andra industrier
dit. Intervjuaren frågade: Kommer pappersbruket
att klara Ådalen och suga
upp den arbetskraft vi nu har friställt?
Svaret blev: Ja, det blir ett omfattande
byggnadsarbete med många byggnadsarbetare
anställda. På ytterligare en
fråga svarade landshövdingen: Industrier
som i första hand bygger på skogen
som råvara.

Regeringen och den lokala SAP-Iedningen
har alltså helt satsat på SCA och
inte vidtagit några som helst åtgärder.
De anförda utlåtandena är ytterligare
bevis härför. Och de har som sagt gjorts
av landshövdingen Hjalmar Nilsson, tidigare
ledamot av medkaminaren.

Resultatet kan vi se i dag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om herr Lorentzon
fortsätter att uttala sig på det sätt som
han nu gjort blir jag nog tvungen att
ta tillbaka vad jag sade om respekten
för hans kunnighet och hans intresse.

När han påstår att det är tidningspappersbruket
som intresserat alla dem

4b Nr 45 Torsdagen den 12 december 1968

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

som varit engagerade i frågan om Ådalen
gör han ett stort misstag. Alla som
är insatta i dessa frågor vet att om detta
tidningspappersbruk skulle byggas och
om dessutom den planerade utbyggnaden
i Ortviken skulle fullföljas skulle
detta komma att betyda att ungefär
1 000 arbetare inom befintliga industrier
skulle bli utan sysselsättning. För
dem måste i så fall sökas nya anställningsmöjligheter.
Därför har ansträngningarna,
parallellt med dessa diskussioner,
måst inriktas på att skapa förutsättningar
för sysselsättning i nya industrier
och i ett så rikt differentierat
näringsliv som möjligt.

Men herr Lorentzon har bortsett från
dessa förhållanden i denna debatt. Jag
tiodde ändå att det skulle vara möjligt
att föra debatten lugnt och sakligt.

Jag står inte i denna talarstol för att
begära någon blomma, jag är van att
ta emot kritik. Men herr Lorentzon
skall inte försöka skilja ut mig från regeringens
övriga ledamöter och från
lokaliseringspolitiken. Jag bär ansvaret
för denna politik. År den misslyckad
så har jag att ta ansvaret för det. Herr
Lorentzon behöver inte försöka gå fram
varsamt i det avseendet. Jag står för
vad jag har gjort.

Jag skulle vilja tillägga: Fundera litet
på herr Martinssons uttryck — som
jag upprepade — om obalansen, om de
svårigheter som föreligger i skogslänen
i dag och om den utveckling som är på
gång i övriga delar av landet.

År det regeringen som bär ansvaret
för denna utveckling? Hur långt skall
vi ta ansvaret för den pågående strukturrationaliseringen,
för bristen på differentierat
näringsliv o. s. v.? Vi skall
fa ett ansvar för att söka bryta obalansen
och skapa lönsam sysselsättning för
människorna i de regioner där de kommer
att bo och verka. Det framstår
för oss som en huvuduppgift, och den
vill vi fullfölja genom en aktiv näringspolitik,
i vilken samhället får vara be -

rett att gå in med efter hand växande
insatser — men vi måste veta vad vi
gör.

Herr Lorentzon hävdar vidare att han
för första gången har uppmärksammat
att också jag har ett intresse för ett
statligt verkstadsföretag i Ådalen, men
det måste vara ett litet minnesfel. Jag
bär sagt att jag kommer att verka för
att en statlig versktadsindustri förläggs
till Ådalen, men först skall vi ha produktprogrammet,
först skall vi veta vad
vi skall producera. Det är just den
verksamheten vi har satt i gång genom
delegationen för statliga företag, genom
utvecklingsbolag o. s. v. Låt oss hoppas
att det skall vara möjligt att klara
också denna uppgift, men vi kan inte
vänta på det. Vi måste söka att bereda
sysselsättning åt så många som möjligt
i så lönsamma verksamheter som vi kan
åstadkomma.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Inrikesministern vet
mycket väl att jag i alla debatter vi haft
här i kammaren om dessa saker gång
på gång har ställt frågan om skillnaden
mellan de södra och de norra delarna
av vårt land beträffande sysselsättningen;
den anser jag mig inte behöva upprepa.

När jag har framställt interpellationer,
inte bara till inrikesministern — utan
jag har riktat två till kommunikationsministern
och två till handelsministern
i samma frågor — bär jag aldrig haft
någon med mig från det socialdemokratiska
partiet. Detta är första gången det
inträffar. Det behövdes tydligen att ytterligare
ett sågverk lades ned, så att
140 man gjordes arbetslösa, för att det
skulle ske.

Vad jag slutligen vill säga är följande:
Socialdemokraterna i Ådalen har varit
helt frälsta när det gäller SCA och blev
särskilt överraskade när SCA meddelade
att pappersbruket icke skulle komma att
förläggas dit men att i stället en well -

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Ådalen

pappfabrik skulle etableras i Järfälla.
När Krister Wickman intervjuades i TV
sade han: »Jag visste ingenting förrän
jag hörde det i bilradion».

Jag tycker att man från regeringen
förr eller senare måste samla sig till
ett självständigt handlande. Att lita på
storfinansen går inte heller i detta sammanhang.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Bara ett litet råd till
herr Lorentzon! Jag tror att det är en
mycket svår uppgift att bestrida fakta.
Många har försökt sig på den, men de
har aldrig lyckats, och det kommer inte
heller herr Lorentzon att göra. Gå till
protokollen och studera vår inställning
i de frågor som herr Lorentzon har berört
!

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det var ett ganska anmärkningsvärt
uttalande som herr Lorentzon
gjorde när han sade att det behövdes
ytterligare sågverksnedläggningar
för att socialdemokratin i Ådalen
skulle intressera sig för dessa frågor.
Socialdemokratin i Ådalen har på de
ställen där den haft möjlighet att komma
till tais — i planeringsrådet, i företagarföreningen,
i uppvaktningar inför olika
statsråd här i Stockholm och i kommunala
sammanhang — bedrivit ett intensivt
arbete för att åstadkomma ny företagsamhet
i Ådalen. Man har inte alls
varit trollbunden av Svenska cellulosaaktiebolagets
planer, utan har jämsides
med att man haft vissa förhoppningar
på detta pappersbruk arbetat på att få
annan företagsamhet till Kramfors.

Det är också på det viset att herr Lorentzon
försöker förvanska innehållet i
den interpellation som har framställts
av herr Högström och mig. Där står det
klart uttalat: »Att under senare år inte
fler företag med annan råvarubas än
skogen och träet lokaliserats till Ådalen

hänger hl. a. samman med att SCA vid
olika tillfällen tillkännagivit sin avsikt
att till regionen förlägga en stor industrienhet
som på ett avgörande sätt skulle
kunna medverka till att lösa sysselsättningsproblemen.
»

Det är alldeles uppenbart att löftet om
det stora pappersbruket, med 250 arbetare
och 30 tjänstemän anställda, påverkat
bedömningen av hela sysselsättningsfrågan
i Ådalen. Detta betyder
emellertid inte att det socialdemokratiska
arbetarpartiet hade detta enda kort
alt hoppas på, utan partiet har intensivt
arbetat med olika uppslag, som har lett
till större och mindre framgång men
som ändå icke kan annat än visa att
partiet haft stort intresse för saken.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Vad herr Martinsson senast
yttrade anser jag inte böra stå
oemotsagt i protokollet. Han säger att
jag påstår, att socialdemokraterna inte
gjort några uppvaktningar. Jovisst har
ni gjort det! Vad jag nämnde i samband
med interpeilationen var att jag inte tidigare
märkt någon aktivitet från socialdemokratiskt
håll i riksdagen för
dessa frågor, men visst har ni gjort uppvaktningar.
Vid det tillfälle då jag interpellerade
skrev ni exempelvis i tidningen
Nya Norrland: Varför skall den
där Lorentzon hoppa upp i riksdagens
talarstol? Det sköter ju våra landstingsman
om. Fullständigt onödigt att interpellera
i riksdagen.

Jag vill anknyta till vad Nya Norrland
skrivit, då jag anser att vad herr
Martinsson här har pådyvlat mig icke
bör få stå oemotsagt.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara säga, att
jag inte svarar för vad Nya Norrland
skriver. Jag vill endast svara för vad
socialdemokratin gör i Ådalen.

Härmed var överläggningen slutad.

-18

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968
Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

§ 19

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 57, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 54 över dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap,
m. m., dels i anledning av
propositionen väckta motioner, dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193), in. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av första lagutskottet,
dels ock motioner om viss översyn av
medborgarskapslagstiftningen.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, lädes
utskottets i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna.

§ 20

Lag: om förskott vid upplåtelse
av bostadsrätt, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt,
m. m. iämte motioner i ämnet.

Genom en den 31 oktober 1968 dagtecknad
proposition, nr 161, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om förskott vid
upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt in. m. upphör att gälla

vid utgången av år 1968. I propositionen
föreslås eu ny lag om förskott vid
upplåtelse av bostadsrätt, m. m. Lagen
innebär bl. a. att förskott på avgift för
upplåtelse av bostadsrätt inte får uppbäras
utan att ekonomisk plan över bostadsrättsföreningens
verksamhet upprättats
och mottagits av länsstyrelsen
samt betryggande säkerhet ställts hos
länsstyrelsen för fullgörande av den
skyldighet att återbära uppburet förskott
som kan uppkomma.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:1029
av herr Lundberg och II: 1303 av herr
Bengtson i Solna in. fl., i vilka motioner
hemställdes att riksdagen måtte med
anledning av proposition 161 antaga i
motionerna framlagt förslag till lag om
förskott vid upplåtelse av bostadsrätt,
m. m., innebärande att de bestämmelser
i det genom propositionen framlagda
lagförslaget, som gällde förbud mot upplåtelse
av andelsrätt, skulle utgå;

B. motionen II: 1304 av herrar Lindkvist
och Lundberg, i vilken motion
hemställdes

»att riksdagen måtte besluta att Lagen
den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
förlänges — i första hand till den
31 december 1970 — till de delar som
gäller kontroll av överlåtelsevärden».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med avslag på följande
motioner, nämligen

a) I: 1029 och II: 1303; samt

b) 11:1304,

bifalla propositionen nr 161.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och Krönmark (båda h),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1304 — med förklaring att
propositionen nr 161 icke kunnat oförändrad
bifallas — och med bifall till

Torsdagen den 12 december 19G8

Nr 45

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

motionerna I: 1029 och II: 1303 för sin
del anta det vid propositionen fogade
lagförslaget med de ändringar däri att
dels 3 § och punkt 2 i övergångsbestämmelserna
utginge, dels 4 § erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I anslutning till den
proposition som nu skall behandlas har
jag väckt en motion, vari jag önskar att
överlåtelsekontrakten för bostadsrättsföreningar
skall bibehållas.

Jag vill erinra om att ordet jämlikhet
har fått ökad aktualitet under det gångna
året. Tyvärr har jag emellertid en
känsla av att detta ord blivit ett uttryck
för självändamål utan reellt värde. Huruvida
det beror på att vi just i dagarna
kan fira femtioårsjubileum av riksdagsbeslutet
om den politiska demokratins
införande i vårt land är svårt att säga.
Men det finns, inte minst när det gäller
bostadsfrågan, anledning att erinra om
den sång och de ord som vi sjöng en
gång i tiden: »Det är skam, det är fläck
på Sveriges baner, att medborgarrätt
heter pengar».

Tyvärr måste man konstatera att penningpåsen
även i dag styr en stor del av
vår tillvaro. Rätten, rättstänkandet och
rättstillämpningen har tyvärr inte endast
stärkt vedergällningstanken och
skapat nya brottslingar i de lägre skikten
utan jämväl alltmera knutits till det
förhållandet att endast de som har mycket
god ekonomi kan få rätt, även om
de har aldrig så orätt. Att tillhöra det
ekonomiska mellanskiktet eller att vara
direkt fattig innebär att rätten har blivit
ett skådebröd som är alldeles för
dyrt att bruka för dessa kategorier. På
stora områden är vi trots allt ett rättsligt
u-land.

När vi nu försöker komma till rätta
med bostadsfrågan i vårt land, hyreshöjningarna
och möjligheten att komma

över en bostad, befinner vi oss i den situationen
att bostaden tidigare har omgärdats
av ett visst skydd men att detta
på senare tid inte gjorts tillräckligt effektivt.
I stället för att skärpa det skydd
som tidigare fanns och göra det effektivt
har samhället dragit sig tillbaka och
överlåtit åt det enskilda spekulationsintresset
att ta vara på vad detta intresse
kan ta vara på.

Vi kan aldrig lösa frågan om bostaden
och kostnaderna i samband därmed
med mindre än att samhället skärper
sina möjligheter till styrning. När man
nu försöker slopa överlåtelsekontrollen,
löser man måhända inte någon fråga av
större vikt, men det är ändå ett led i
samhällets strävan att försöka göra något.
Om vi skulle slopa överlåtelsekontrollen
inom företag, där vi har vissa
möjligheter att försöka styra det hela,
kommer bostadsrättsföreningar att bli
nödsakade att gå in på civilrättsliga områden,
om det hela skall ha någon effekt.
Därigenom skulle vi tvingas in i
processer.

Rättsväsendet i vårt land är mycket
dyrbart. Våra jurister kommer vid bedömandet
av sitt eget arbete fram till så
stora belopp att vi om vi förde in juristerna
i bostadssammanhang icke skulle
vinna något, utan bara ytterligare försvåra
för oss.

.lag är oerhört rädd för eu sådan utveckling.
Vi kritiserar läkarna för att de
vid jourtjänst begär höga arvoden. Men
om någon av er granskar protokoll från
rättshandlingar skall ni finna att läkarnas
arvoden är mycket blygsamma i förhållande
till de arvoden som jurister
utdömer åt varandra eller själva betingar
sig. Denna utveckling medför att
vi, även om vi blir rättskränkta, inte har
någon möjlighet att få rätt. Samtidigt
har vi givit vårt rättsväsende eu helt
enkelt oförsvarlig utformning.

Hela vår socialpolitik och vår bostadspolitik
är fullständigt okända begrepp
för juristerna, som lever kvar i
det gamla klass- och ståndssamhället

— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 45

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsratt, in. m.

som fanns för drygt ett hundra år sedan.
Det går inte att komma till rätta
med de allvarliga bristerna på bostadsområdet
så länge vi accepterar en sådan
tingens ordning.

Det uppstår en mycket underlig situation
om vi nu avvecklar bostadsrättskontrollen.
På bristorterna kommer hyrorna
att höjas katastrofalt — vi ser vilka
priser som betalas t. ex. vid exekutiva
auktioner. I tätorterna kommer de
arbetstagarkategorier som tillhör låglönegrupperna
att tvingas flytta in i bostäder
som vi andra som har högre inkomster
nådigt överlåter åt dem.

Innan man vidtar åtgärder som den
nu föreslagna bör bostadsmarknaden
vara mättad så att ett verkligt konkurrensförhållande
föreligger. Det gör det
inte i tätorterna. Vi som nu sitter bär
och beslutar har med våra inkomster
råd att betala höga hyror, men många i
detta land befinner sig i en sådan ekonomisk
situation att de utestängs från
bostad; det gäller ungdomar, äldre människor
och framför allt låglönekategorierna.
När vi nu så ofta talar om att
vi skall tillvarata låglöneinkomsttagarnas
intressen är det ansvarslöst av riksdagen
att handla på detta sätt. Detta kan
ske endast därför att de lägre inkomstgrupperna
i regel inte får vara med i de
församlingar där dessa frågor prövas.

När jag hörde på debatten om Durox
gjorde jag följande reflexioner. 1 dagarna
vräker Sveriges äldsta aktiebolag
några fiskare som har bott på ett gammalt
ödeskär; det har varit bebott sedan
1600-talet. Det har aldrig tagits ut
arrende därför att staten äger ön. Helt
plötsligt kan man nu genom vissa anmärkningsvärda
åtgärder få vräkningsdomar,
och man tvingar människorna
ut från deras bostäder. Vad herr Wallenberg
skall ha dem till vet jag inte.
Det är märkligt att vi har en lagstiftning
som möjliggör sådant.

Jag skulle därför vilja rikta en vädjan
till statsministern att försöka föra bort
all bostadslagstiftning från justitiede -

partementet. I detta departement har
man ingen som helst möjlighet att förstå
de sociala och ekonomiska problem
som vi genom bl. a. sociallagstiftningen
försöker komma till rätta med. Man bör
nog överväga huruvida det inte bör inrättas
ett nytt departement eller något
annat organ som tar hand om alla frågor
som sammanhänger med bostadsförsörjningen:
bostadsbyggandet, kostnaderna
och lagstiftningen.

Om va menar någonting med talet om
jämlikhet, måste vi tänka på att de
många människor som befinner sig i
små ekonomiska omständigheter har
rätt att kräva att samhället visar dem
hänsyn och ser till att deras ekonomiska
förhållanden inte alltid sätter dem i
strykklass.

Det skulle måhända vara mycket att
tillägga i detta sammanhang, men jag
skall utöver vad jag redan sagt inskränka
mig till att hänvisa till att en del av
remissorganen, framför allt hovrätten
för Nedre Norrland, i sina yttranden
klart och tydligt påvisat vilka vådor
som skulle följa av att man slopade
denna kontroll.

Herr talman! Jag yrkar att riksdagen
i anledning av motion II: 1304 måtte för
sin del antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
in. m. i viss del, m. m.

Härigenom förordnas att 1, 5—10 §§,
16 § andra och tredje styckena i vad de
gäller straff för överträdelse av 5 och
7 §§, 16 § fjärde stycket i vad det gäller
bostadsrätt, samt 17 och 19 §§ lagen den
19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,
vilken enligt lag den 15 december 1967
(nr 886) gäller till och med den 31 de -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

cember 1968, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december 1970.

Ärende enligt denna lag prövas av
hyresnämnd, som avses i 3 kap. lagen
om nyttjanderätt till fast egendom. 1
fråga om förfarandet inför hyresnämnd
äger 1 § andra stycket samt 11, 13—-16,
18 och 19 §§ lagen den 28 maj 1968 (nr
348) motsvarande tillämpning. Vad i
20 § andra stycket och 21 § lagen om
hyresreglering m. m. stadgas skall därjämte
gälla med avseende på ärende enligt
denna lag.

Ärende som före utgången av år 1968
anhängiggjorts hos hyresnämnd, som
avses i 13 § lagen om hyresreglering
m. m. i dess före den 1 januari 1969 gällande
lydelse, skall handläggas och avgöras
enligt äldre lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1969.

lag hoppas verkligen att man inte
skall fortsätta på denna väg och avhända
samhället möjligheterna att styra utvecklingen
på bostadsmarknaden. Därigenom
åstadkommer vi den situationen
att de verkligt behövande ställs utanför.
Detsamma gäll de förslaget angående hyreslag
som vi tidigare behandlat och
som jag också yrkade avslag på. Vi tar
på detta sätt bort det ena skyddsvärnet
efter det andra; man tror att det hela
skall fungera bra ändå. Samhället måste
göra någonting för att vi skall komma
till rätta med det bostadselände som
många människor i detta land lider av.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Den proposition som
kammaren nu har att ta ställning till är
en följ dproposition till det beslut som
riksdagen i våras fattade angående ny
hyreslag. I motsats till herr Lundberg
hälsar jag i och för sig upphävandet av
den gamla kontrollagen med tillfredsställelse.

Herr Lundberg tog ordet »jämlikhet»

i sin mun, och det var i och för sig inte
förvånande; det tycks de flesta politiker
numera göra i både möjliga och omöjliga
sammanhang. Men jag hade en känsla
av att herr Lundberg denna gång åberopade
jämlikheten på ett mindre lämpligt
sätt. Herr Lundberg ansåg att det
föreliggande lagförslaget var något av
en klasslag. Det torde tvärtom vara så,
att den gamla kontrollagen i och för sig
kan sägas ha karaktär av klasslag: de
som inte kan få ut något mervärde — ett
sådant kan i och för sig bero på olika
förhållanden — är i dag just bostadsrättsinnehavarna.
På det området finns
det en verklig kontroll. När det gäller
egnahemsägare, som valt en annan bostadsform,
finns det inte längre någon
som helst kontroll, och de har alltså
möjlighet att ta ut ett mervärde. Det är
således bostadsrättsinnehavarna, som
herr Lundberg tydligen ömmar för, som
är diskriminerade i dagens läge. Genom
upphävande av kontrollagen finns
det kanske en möjlighet att åstadkomma
bättre förhållanden på bostadsmarknaden.

Herr Lundberg sade att den enda
möjligheten är att samhället skärper
sina möjligheter att styra bostadsfrågan.
Dessa frågor har ju diskuterats
otaliga gånger i denna kammare, och vi
har konstaterat att samhället inte på
någon sektor inom svenskt samhällsliv
haft sådana möjligheter att styra som
just på bostadssektorn. Men det finns
knappast något område där bristförhållandena
är så upprörande och där balansen
är så dålig. Jag trodde vi hade
kommit dithän, att vi blivit överens om
att samhällets styresmekanism inte fungerar.
Jag har fattat riksdagens tidigare
beslut i dessa frågor så, att man genom
att i större utsträckning satsa på de fria
krafterna ville försöka att så småningom
åstadkomma verklig balans på bostadsmarknaden.

Herr Lundberg sade också att han inte
kan tänka sig ett avskaffande av kontrollagen
förrän bostadsmarknaden är

52 Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, ni. m.

mättad. Då kan jag bara konstatera att
herr Lundberg tycks mena att kontrolllagen
skall bestå i evighet. Är det så
att vi skall fortsätta bostadspolitiken
enligt herr Lundbergs recept kommer
varken han eller jag — det är jag övertygad
om — att få uppleva den dag då
bostadsmarknaden är mättad.

Lagen innebär att man legaliserar förskott
vid upplåtelse av bostadsrätt, och
vi i högerpartiet tycker att det är bra
att man på detta sätt skapar ett skydd
för de människor som genom att göra
förskottsinbetalningar tecknar sig för
andelar i bostadsfastigheter. Den reservation
som Ebbe Ohlsson och jag fogat
till utlåtandet vänder sig mot vad som
sägs i 3 § i det föreliggande lagförslaget,
där det stadgas förbud för andra än bostadsrättsföreningar
att för viss tid upplåta
andelsrätt för bostadsändamål. Departementschefen
säger i sin motivering
till propositionen, att detta är att se som
en provisorisk lagstiftning i avvaktan på
en kommande utredning, då man skall
göra en definitiv översyn av bostadsrätten.
Vi i högerpartiet tycker att det
är principiellt betänkligt att i eu provisorisk
lagstiftning införa ett klart förbud
mot andra samägandeformer. Dessutom
har även departementschefen
framhållit att det kan göras undantag
från denna bestämmelse; han säger att
de företag som i dag finns skall kunna
få dispens och dessutom att äldre välskötta
kooperativa företag också skall
kunna godtas. Här finns alltså så många
reservationer redan i departementschefens
motivering, att detta sakligt sett
talar för bifall till den reservation som
är fogad till utlåtandet.

När utskottet sedan motiverar sitt instämmande
i departementschefens förslag
anför man en negativ bevisföring,
vilket är något uppseendeväckande. Man
säger att det inte finns något större behov
av andra former för samäganderätt
och talar om en önskvärd enhetlighet på
bostadsmarknaden, alltså en konformitet.
Jag tror att det vore bra för bostads -

marknaden, om man inte försökte låsa
den i de former den har i dag utan att
man genom att godta reservationen och
slopa bestämmelserna i 3 § skulle bereda
möjlighet till en friare utveckling och
till att andra former skulle kunna utvecklas
på bostadsmarknaden.

Jag tycker att situationen här är så
pass allvarlig, att man inte skall i lag
förbjuda utvecklingsmöjligheterna för
ägandeformer, i fråga om vilka man
kanske i dag kan säga att behovet inte
är så klart uttalat men beträffande vilka
behov måhända kan uppkomma i
morgon.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Att herr Krönmark hälsar
kontrollagens borttagande med tillfredsställelse
och att han betecknar den
såsom en klasslag, eftersom den inte tilllåter
en fri spekulation i bostäder och
att man får ta ut ett mervärde som är
konstlat, förstår jag. Emellertid är huvuddelen
av svenska folket beroende av
att få hyra en bostad, och samtidigt är
löneläget för en större del av vårt folk
så lågt, att dessa människor inte har
möjlighet att utnyttja nyproduktionen
av bostäder.

Med anledning av att herr Krönmark
talade om olika situationer vill jag hänvisa
till 1920- och 1930-talen, när vi visserligen
inte hade brist på bostäder men
då stora grupper hade så låga inkomster
att de inte kunde hålla sig med människovärdiga
bostäder.

Anledningen till den nuvarande situationen
på bostadsmarknaden är ju att vi
hav dragit oss för att vidta alla de åtgärder
som är nödvändiga för att styra utvecklingen
på bostadsmarknaden och
göra en samhällsinsats av den omfattning
som är erforderlig och som vi har
gjort på sjukvårdens område. Rätten till
bostad är nämligen så värdefull, att spekulativa
intressen måste hindras att

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

göra sig gällande i fråga om bostäder.
Tyvärr bär sådana intressen fått göra
detta i alltför hög grad. Det är det som
jag har vänt mig mot i detta sammanhang.

Herr KRÖNMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg är ju
inte precis känd för att nyansera. När
han talar om att jag har förordat fri spekulation
på bostadsrättens område, måste
man säga, att han har lyssnat på mig
ungefär på samma sätt som en viss potentat
i vanliga fall brukar läsa.

Det är inte fråga om spekulation utan
om att få till stånd en naturlig rörlighet.
Det är fråga om att man, om man
tvingas att sälja en bostadsrätt, inte skall
göra en förlust genom att inte få ta ut
det fiktiva mervärde som penningvärdeförsämringen
medfört. Redan i dag får
egnahemsägarna ta ut ett sådant mervärde.
Varför skall då bostadsrättshavarna
vara i en särskild strykklass i
detta avseende?

Herr Lundberg går tillbaka till 1920-och 1930-talen. Men, herr Lundberg, jag
tror att det är farligt att försöka lösa
morgondagens problem över huvud taget,
om man tar till riktmärke hur det
var på den tiden. Vad vi skall diskutera
i dag iir 1970-talets bostadsmiljö och
den löser man inte, om man tar kriserna
på 1920- och 1930-talen till förebild.

Vad beträffar rätten till bostad är jag
precis lika angelägen som herr Lundberg
om att alla människor som vill ha
en bostad skall ha rätt till en sådan.
•lag anser att denna lag kanske i viss
mån kan bidra till att de människor
som vill ha en hostad lättare skall kunna
få den.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ville, herr Krönmark,
när jag tog 1920- och 1930-talen
som riktmärke varna för att vi skulle
få tillbaka den tidens synsätt. I alla

händelser måste herr Rrönmarks anförande
tolkas så, att vi borde ta ett
steg tillbaka genom att sätta priset så
högt att människorna utestängs från
möjligheterna att skaffa sig bostad.

När det gäller naturlig rörlighet är
det i praktiken ändå fråga om priset.
Herr Krönmark menar egentligen med
talet om den ökade rörligheten på byggnadsmarknaden
att de som företräder
de spekulativa intressena, de s. k. enskilda
företagarna, skulle ges ökade
möjligheter till ekonomiska vinster —
någonting annat vill herr Krönmark
inte.

Principiellt är det naturligt att herr
Krönmark som högerman har denna
uppfattning. Han representerar och försvarar
ju inkomstgrupp 1, men samhället
måste dock beakta att det också finns
andra medborgare som har rätt till bostad
samt till sociala och andra hänsynstaganden.
Det är på den punkten jag
har velat säga ifrån.

Beträffande egnahemsägarna vill jag
säga att om herr Krönmark önskar en
skärpning har jag ingenting att invända.
Med intresse skall jag ta del av ett sådant
förslag, men som bostadsrättsägare
tycker jag det inte finns några skäl att
ta bort de nuvarande spärrarna.

Herr KRÖNMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar mycket
att det tycks vara alldeles omöjligt att
föra någon som helst saklig debatt med
herr Lundberg.

Nu påstod herr Lundberg att det var
naturligt att jag hyste min mening därför
att jag är högerman och högerrepresentanterna
tillhör inkomstgrupp 1, som
han uttryckte sig. Jag trodde att herr
Lundberg visste tillräckligt om inkomstbildning
i det här landet och om hur
många väljare högerpartiet bär för att
förstå att det inte kan förhålla sig så.
Även herr Lundberg och andra socialdemokrater
tillhör för övrigt inkomstgrupp
1. Man kanske redan i dag får betala
ett högre pris vid köp av bostadsrätt,
herr Lundberg. Vi måste vara med -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, in. m.

vetna om att förhållandena på bostadsmarknaden
härvidlag inte är riktigt som
de borde vara. Det förekommer att vederbörande
måste betala pengar under
bordet. Om man har ett system som i
viss mån inbjuder till nära nog kriminalitet,
tycker jag det är ett steg i rätt riktning
att det avvecklas så att redovisningen
blir öppen.

Beträffande låginkomsttagarna och
andra som bär det svårt att skaffa bostäder
vill jag bara påminna herr Lundberg
om att vi ju också har en social
bostadspolitik med bidrag. Den delen av
problemet måste nog lösas bidragsvägen.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Det föreslås nu att kontrollen
av överlåtelsevärden i bostadsrättslägenheter
skall slopas vid kommande
årsskifte. Anmärkningsvärt nog
har detta förslag inte väckt någon större
uppmärksamhet, vilket frågan sannerligen
hade varit förtjänt av. Ett beslut
i enlighet med propositionen kan
nämligen komma att få påtagliga konsekvenser
för hela bostadsrättsbeståndet.

Tredje lagutskottet har förmodligen
pliktskyldigast godtagit förslaget att slopa
överlåtelsekontrollen. Det konstateras
helt lakoniskt i utlåtandet nr 71 att
»en nästan enhällig remissopinion godtagit
förslaget» och att utskottet därför
avstyrker den motion, 11: 1304, i vilken
jag och herr Lundberg förordat en förlängning
av nu gällande överlåtelsekontroll
till den 31 december 1970.

Vad blir nu effekten av överlåtelsekontrollens
slopande? Jo, de bostadsrättshavare
som bor i centralt belägna
och attraktiva lägenheter får en snabb
förmögenhetsbildning''. Vi har vissa ledtrådar
när det gäller sådan prissättning.
För några år sedan försåldes en i Stockholm
centralt belägen bostadsrättslägenhet
av normal familjestorlek exekutivt.
Den inbringade ett överpris —• alltså
utöver den försäljningskostnad som en -

ligt föreningens stadgar var godtagbar
— på drygt 100 000 kronor. Vi har haft
liknande exempel på andra håll, bl. a.
i Malmö och Göteborg.

I sitt utmärkta remissvar på bostadsrättskommitténs
förslag om slopande av
överlåtelsekontrollen anför följdriktigt
också hovrätten för Nedre Norrland farhågor
för att dessa exekutiva priser blir
normerande i en fri marknad. Även från
flera andra håll reses starka och välgrundade
invändningar mot fria överlåtelsevärden.
Stockholms stadskollegium,
som har erfarenheter att åberopa,
varnar för en fri bostadsrättsmarknad
och förordar fortsatt kontroll av sådana
överlåtelsepriser för bostadsrätterna
som ur allmän synpunkt inte kan accepteras.
Också det mäktiga SABO gör erinringar
av sådan tyngd, att de borde
lämnat tredje lagutskottets ledamöter
material för en mera ingående och seriös
behandling av ärendet.

Med all respekt för såväl bostadsrättskommittén
som Kungl. Maj:t och tredje
lagutskottet vill jag säga att vilken sakgranskare
som helst med lätthet kan
konstatera att det föreliggande förslaget
har sina brister. Man borde bland annat
ha uppmärksammat att åtskilliga bostadsrättslägenheter
under flera år har
tillförts statliga räntesubventioner -— i
en del fall kanske också kommunala
sådana — och att husen dessutom har
finansierats med statliga lån. De 95-procentiga statslånen bygger på den
förutsättningen, att de producerade
bostadsrättslägenheterna förvaltas på
självkostnadsbasis. Man har infört en
kontroll vid överlåtelser för att förhindra
spekulationer och överpriser.
Mot denna sunda inställning, som har
accepterats av bostadsrättsföreningarnas
medlemmar, har man från borgerligt
håll ofta i denna kammare rest invändningar,
medan vi från socialdemokratiskt
håll har förfäktat en rakt
motsatt uppfattning. Många av kammarens
ledamöter som kanske haft för
avsikt att stödja tredje lagutskottet tror

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

jag har fått en tankeställare efter det
beröm av förslaget som bl. a. herr
Krönmark har givit uttryck för i denna
diskussion.

I dag är den gamla principen kullkastad.
Det kan inte tolkas på annat sätt
lin som en resignation, ett uppgivande
av den pricnip om en spekulationsfri
bostadsmarknad som länge har varit en
riktpunkt för bostadspolitiken. Det är
möjligt att eu översyn av överlåtelsevärdena
är berättigad, men då skall frågan
bli föremål för en genomgående belysning.
Vad skall vi göra för de bostadsrättshavare
som av marknadsmässiga
skäl tvingas flytta och inte kan överlåta
sin bostad av det enkla skälet att det
inte finns någon efterfrågan? Vi bär
inånga exempel på det. Hur tänker man
sig att lägga upp den finansieringsform
som tar hänsyn till husets åldrande och
förslitning, varvid värdeminskningen så
småningom utgör ett betydande problem?
Om man hade tagit med alla komponenter
i sammanhanget innan riksdagen
presenterats ett förslag i ärendet
hade lösningen kanske legat i någon
form av indexuppräkning. Såsom ärendet
nu ligger till är det för ofullständigt
underbyggt för ett seriöst beslut.

Herr talman! Jag vill slutligen säga
att den reguljära bostadskooperationen i
fortsättningen liksom hittills själv genom
sina stadgar kommer att bestämma
formerna för och kontrollen vid överlåtelse
av bostäder. När nu samhället
slopar sin kontroll torde detta i hög
grad komma att påverka organisationernas
möjligheter att på samma sätt
som hittills kontrollera aktuella överlåtelser.
Även om det finns tydliga ambitioner
i denna riktning kan ett slopande
av bostadsrättskontrollen i övrigt bli
nog så besvärande. Det kan inte vara
en uppgift för den lagstiftande församlingen
att resa hinder för den goda idé
som bostadsrätten är.

De! skulle finnas mycket mera att anmärka
på i det föreliggande förslaget,
men det anförda får vara nog. Jag vill,

herr talman, biträda det yrkande som
tidigare i debatten framförts av herr
Lundberg.

1 detta anförande instämde herrar
Bergman och Hugosson (båda s).

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Något lagligt hinder att
sälja bostadsrätt till marknadspris blir
det inte efter den 1 januari 1969 enligt
nu föreliggande förslag, vari också förutsattes
att överlåtelse som sker efter
utgången av oktober 1968 inte behöver
godkännas av hyresnämnden. Därmed
återgår man till den situation som rådde
före den 1 januari 1942. Jag vill understryka
detta.

Bostadsrättskontrollagen infördes samtidigt
som hyresregleringen. Tidigare
var det stadgarna som bestämde överlåtelsevärdena
för både HSB:s och Riksbyggens
bostadsrättslägenheter.

Inom HSB arbetar för närvarande en
bostadskooperativ kommitté med frågan
om överlåtelsevärdena, och man
räknar med att frågan i sin helhet kommer
att behandlas på HSB:s kongress
1969. Man bör därför räkna med att
lagändringen inte omedelbart kan tilllämpas
på HSB och Riksbyggen, då dessa
företag har bestämmelser i stadgarna
som säger att lägenhetsinnehavaren
vid försäljning bara får ta ut insatsen
plus den summa som amorterats för lägenheten.

Hyresnämnden har tagit hänsyn till
detta vid sin tidigare bedömning, men
dessutom har bostadsrättsinnehavaren
kunnat få ut ersättning för de moderniseringar
och större förbättringar, som
han genom räkningar kunnat styrka inför
hyresnämnden.

I fråga om upplåtelse av bostadsrätt
innebär förslaget den skillnaden mot nu
gällande förhållande, att det blir länsstyrelsen
som övertar hyresnämndens
kontrollfunktioner. Det är alltså länsstyrelsen
som skall ge tillstånd innan
bostadsrättsföreningen får ta ut förskott

Sfi

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

på grundavgiften. Garanti måste också
lämnas för att förskott inte går förlorat.

De bestämmelser som nu föreligger
får ses som ett provisorium i avvaktan
på bostadsrättskommitténs slutbetänkande,
vilket beräknas föreligga i början
på år 1969. Vi har under en rad av
år arbetat på detta betänkande.

I högerreservationen har man reagerat
mot den skärpning av kontrollagens
regler i fråga om andelsrätt, som
innebär att förbudsbestämmelsen föreslås
gälla för hela riket och att möjligheten
till dispens slopas. Man anser
icke att det för närvarande föreligger
tillräckliga skäl för ett sådant ställningstagande.
I stället bör bostadsrättskommitténs
slutbetänkande avvaktas.

Utskottets majoritet däremot ansluter
sig till departementschefens bedömning
och tillstyrker propositionen i fråga
om förbud mot andelsrätt. Departementschefen
motiverar sitt ställningstagande
dels med att bostadsrättsformen
som regel bäst tillgodoser lägenhetsinnehavarens
intresse vid samägande
av bostad, dels med att förslagets genomförande
också anses medföra en
önskvärd enhetlighet på bostadsmarknaden
när det gäller de olika formerna
för bostadsupplåtelse. Något större behov
av bostadsupplåtelse i bostadsföreningars
form har inte heller uttalats
i remissvaren.

På denna punkt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herrar Lindkvist och Lundberg har
i en motion hemställt »att riksdagen
måtte besluta att Lagen den 19 juni
1912 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt förlänges
— i första hand till den 31 december
1970 — till de delar som gäller
kontroll av överlåtelsevärden».

Utskottet understryker att slopande
av överlåtelsekontrollen har övervägts
vid flera tillfällen i riksdagen. Som
skäl har bl. a. anförts att en avveckling
inte medför att de som redan fått

bostadsrätt upplåten behöver frukta någon
höjning av avgiften eller obefogade
uppsägningar. Häri ligger en viktig
skillnad i jämförelse med de förhållanden
som skulle kunna uppstå på hyresmarknaden
om all hyreskontroll upphörde.
Behovet av kontroll från det allmännas
sida har bedömts vara vida
mindre än i fråga om hyreslägenheter,
inte minst med hänsyn till att flertalet
bostadsrättslägenheter ägs av föreningar
som tillämpar vissa normer för bestämmandet
av ersättningen vid överlåtelse.
Härtill kommer att överlåtelsen
av statligt finansierade egnahem slopades
vid utgången av år 1967. Vid det
tillfället sade herr Lundberg ingenting.

Kontrollen slopades alltså år 1967 för
egnahem — riksdagen fattade själv beslut
i saken. Vederbörande har kommit
i en ännu bättre ställning än tidigare
— de har full rätt att sälja och kan dessutom
utnyttja en förmånligare skaftebestämmelse.
Herr Lundberg vet att vi
gång på gång reagerat härvidlag; i skattehänseende
är denna grupp mera gynnad
än någon annan.

Svårigheterna att bestämma värdet
på en bostadsrätt och att kontrollera
efterlevnaden av bestämmelserna har
också åberopats. De som har praktisk
erfarenhet på området och erfarenhet
av hyresnämndernas arbete kan intyga
att det föreligger svårigheter härvidlag.
De exekutiva auktioner på bostadsrättslägenheter
som arrangeras är ett
bevis, och de summor som går under
bordet vid vissa försäljningar kan ingen
hyresnämnd med framgång kontrollera.
Det är bättre att man nu anpassar bostadsrättslägenheternas
pris till mera
bestämda och generösare normer. I bostadsrättsföreningarnas
stadgar kan exempelvis
penningvärdets förändringar
under de gångna åren tagas med vid
bedömningen när lägenheten skall säljas.
Vissa indexberäkningar kan också
införas. Vidare kan hänsyn tas inte bara
till moderniseringar av fastigheten och
lägenheterna utan också till förslitning

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

och ålder på fastighet och lägenhet.
Våra stora kooperativa bostadsföretag
har mött dessa frågor på sina kongresser,
och det är tydligt att man är beredd
att omforma sina stadgar med
hänsyn till dessa mera rättvisa principer.
Jag har varit med på fyra, fem
HSB-kongresscr, och varje gång har
denna fråga varit uppe. Nu arbetar en
kommitté på att utforma dessa principer;
man försöker lägga upp eu helt
annan bedömning.

Slutligen vill jag framhålla alt samtliga
stora kooperativa företag liksom
representanter för hyresgästerna deltagit
i arbetet inom bostadsrättskommittén,
och fullständig enighet har där
uppnåtts i frågan om slopande av överlåtelsekontrollen.
I bostadsrättskommittén
sitter en representant för HSB, en
för Riksbyggen, en för de enskilda bostadsrättsföreningarna
— herr Källenius
•— och representanter för hyresgästerna.
Alla har ansett detta vara en
riktig bedömning och en riktig princip,
Därför är det inte alls underligt
att remissorganen liksom utskottet i
största utsträckning anslutit sig till förslaget.
Samma bedömning har gjorts av
de största bostadsrättsföretagen.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Bara några ord till herr
Svenning.

Herr Svenning började sitt inlägg med
att säga att kontrollen av överlåtelsevärden
infördes den 1 januari 1942 samtidigt
med hyresregleringslagen. Det
ger mig anledning påpeka att när regeringen
hösten 1967 lade fram en proposition
om avskaffande av hyresregleringslagen,
i dess första tappning, så
var bostadsrättskommitténs förslag om
slopande av överlåtelsevärdena redan
ute på remiss. Flera av de remissyttranden
som inkommit i detta ärende
har fått sin utformning under den period
då man allmänt trodde att riksdagen
skulle acceptera regeringens förslag
att slopa hyresregleringslagen.

Emellertid ändrade sig regeringen i december
1967. Det blev aldrig något beslut
om att slopa hyresregleringen.
Följdriktigt borde man alltså ha avvaktat
även med behandlingen av förslaget
om att slopa överlåtelsekontrollen,
till dess vi hade fått tillfälle att
arbeta fram ett mer seriöst förslag.

Herr Svenning anför vidare exempel
på hur bostadskooperationen reagerat
— bl. a. den reaktion som lär komma
från HSB. Tror verkligen inte herr
Svenning att ett slopande av kontrollen
av överlåtelsevärdena kommer att
försvåra såväl HSB:s som Riksbyggens
möjligheter att upprätthålla respekten
för de stadgar som finns inom bostadskooperationen?
.Tåg har mycket lång
erfarenhet inom detta område och mitt
svar på en sådan fråga skulle bli ett
otvetydigt: Jo. Vi kommer genom att
fatta ett dylikt beslut att försätta dessa
bostadsföretag i eif mycket besvärligt
läge.

Till sist vill jag ta upp herr Svennings
åberopande av bostadsrättskommitténs
enhällighet om detta förslag.
Det är enligt min mening mycket bra att
en utredning är enhällig, men det är
i riksdagen som vi skall forma den politik
som hänger samman med bostadsmarknaden.
Även om en utredning är
aldrig så enig är det här i riksdagen
som politiken skall formas så att den
står i överensstämmelse med vår grundsyn
på en social bostadspolitik.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill endast upplysningsvis
meddela att vi har behandlat
detta förslag i bostadsrättskommittén
helt nyligen, eftersom ärendet påskyndats
med anledning av riksdagsarbetets
uppläggning. Inom utredningen
förelåg ingen avvikande mening. Vi tog
ställning på exakt samma sätt som tidigare.

Till herr Lindkvist vill jag vidare säga
att jag kan vittna om det som nu försiggår
på hyresmarknaden, eftersom jag
suttit i hyresnämnder och dessutom

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

känner till dessa frågor genom mitt arbete
inom hyresgäströrelsen.

Det sätt på vilket man lägger upp de
exekutiva auktionerna, som är mer eller
mindre arrangerade, måste vara uppenbart
felaktigt. Det är betydligt bättre
att ge bestämmelserna den utformning
de fått i det nya förslaget. Jag kan
inte försäkra någonting, men jag tror
inte, herr Lindkvist, att man behöver
vara särskilt rädd för den nya utformningen
av reglerna, eftersom bostadsrättslägenheterna
mycket ofta går i arv
eller överlåts till släktingar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande på sådant sätt, att först upptages
de i reservationen och i motionen
II: 1304 upptagna frågorna, varefter utskottets
hemställan i övrigt ställes under
proposition i ett sammanhang.

Slopande av förbudet mot upplåtelse
av andelsräti

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Krönmark begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 71, såvitt avser slopande
av förbudet mot upplåtelse av andelsrätt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Ebbe Ohlsson och
Krönmark.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Krönmark begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 33 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fortsatt giltighet av den s. k. kontrolllagen
i vad gäller kontroll av överlåtelsevärden Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Lundberg
under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 71, såvitt avser fortsatt
giltighet av den s. k. kontrollagen i vad''
gäller kontroll av överlåtelsevärden,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45

Godkännande av föreslagna ändringar i och tillägg till Internationella valutafondens
stadga, m. m.

Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 42 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren liade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 21

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 22

Godkännande av föreslagna ändringar
i och tillägg till Internationella
valutafondens stadga, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av föreslagna
ändringar i och tillägg till Internationella
valutafondens stadga, m. m.,
jämte motion.

I en den 25 oktober 1968 dagtecknad
proposition, nr 150, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

1) antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i lagen den
30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
de av styrelsen för Internationella
valutafonden antagna förslagen till
ändringar i och tillägg till valutafondens
stadga.

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att ansluta
Sverige till systemet med särskilda
dragningsrätter och att vidta de åtgärder
som erfordrades härför,

4) bemyndiga Sveriges riksbank att
besluta i frågor rörande det särskilda
dragningskontot.

I anledning av propositionen hade
väckts motionen I: 1025 av herr Åkerlund,
vari hemställdes

1) att riksdagen måtte uttala, att Sveriges
representation i Internationella
valutafondens styrelse borde verka för
en skyndsam utredning av frågan om
guldets ställning i det internationella
betalningssystemet i syfte att dels åvägabringa
en funktionsduglig fri marknad
för guld och friaste möjliga guldrörelser
över gränserna, dels ock klarlägga
guldprisets roll för det internationella
betalningssystemets fortsatta funktion,

2) att riksdagen måtte besluta, att
skyldigheten att mottaga särskilda dragningsrätter
skulle begränsas till tre
gånger den tilldelade dragningsrätten.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1025 bifalla Kungl. Maj:ts
proposition nr 150.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund och Enarsson (båda h), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts proposition nr 150, dock med uttalande
— i anledning av motionen
I: 1025 — av

dels att riksbankens innehav av särskilda
dragningsrätter icke finge överstiga
ett belopp svarande mot tre gånger
Sveriges tilldelning därav,

dels att Sverige genom sin representation
i Internationella valutafondens
styrelse borde i enlighet med vad reservanterna
anfört verka för en skyndsam
utredning rörande en reform av det internationella
valutasystemet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Godkännande av föreslagna ändringar i och tillägg till Internationella valutafon
dens stadga, m. in.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Bankoutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 66 Kungl. Maj:ts
proposition nr 150 med förslag att riksdagen
måtte besluta om vårt lands anslutning
till systemet med särskilda
dragningsrätter i Internationella valutafonden.

Under den senaste tiden har västvärlden
allvarligt skakats av oroligheter
på valutaområdet. Sålunda har vi
i friskt minne pundkrisen med den åtföljande
engelska devalveringen, och vi
har helt nyligen haft problemet med
den franska valutan som innebar att
Frankrike var på gränsen till en devalvering.
Med hänsyn till vårt lands
ökande internationella handel är det
självklart att dylika företeelser allvarligt
oroar svenskt näringsliv, eftersom
sådana åtgärder som en devalvering
medför stora förluster för många företag.
Ett stabilt valutasystem är alltså
ett intresse inte minst för vårt lands
näringsliv.

Det är emellertid helt tydligt att något
fel föreligger när sådana orosmoln
titt och tätt framträder på valutaområdet.
Det är därför av största vikt att
allt göres för att åstadkomma en stabilisering.
Det är möjligt att systemet med
dragningsrätter — på längre sikt i varje
fall — kan bidraga till en önskvärd
stabilisering. Jag hoppas detta och har
inte för avsikt att yrka bifall till någonting
annat.

Vid utlåtandet har herrar Åkerlund
och Enarsson fogat en reservation, som
jag ber att något få kommentera. I denna
reservation begärs att Sverige genom
sin representation i Internationella
valutafondens styrelse skall verka fölen
skyndsam utredning i syfte att förbättra
det internationella valutasystemets
funktionssätt.

Systemet med dragningsrätter innebär
att vårt land förbinder sig att tillhandahålla
konvertibel valuta upp till
tre gånger tilldelningen av dragnings -

rätter, vilket i klartext innebär att vi
kan bli skyldiga att lämna ett årligt
belopp av 200 miljoner kronor eller under
en tioårsperiod 2 000 miljoner kronor.

Reservanterna vill emellertid inte vara
med om att ge riksbanken tillstånd
att till obegränsat belopp öka åtagandet
beträffande dragningsrätter utöver
dagens åtagande. Detta skulle nämligen
i vissa lägen komma att innebära en
kraftig belastning på vår valutareserv,
varför försiktighet i enlighet med reservanternas
uppfattning borde vara riktig Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppen avser att lägga ned sina röster
i den votering som eventuellt följer.
Jag vill avge eu kort röstförklaring.

Det finns utan tvivel behov av eu
reformering av det internationella valutasystemet.
Det demonstrerar bl. a. de
valutakriser som under de senaste åren
uppstått. Riktpunkten måste vara att
skapa ett stabilt valutasystem, som omfattar
alla världens stater och som underlättar
handeln och övriga kommunikationer
dem emellan. Grundvalen härför
kan givetvis inte vara den linje som
framförs i högerreservationen, alltså
»en funktionsduglig fri marknad för
guld med privat äganderätt och friaste
möjliga guldrörelser över gränserna».
Guldet är inte längre en rationell bas
för ett nationellt valutasystem, ännu
mindre för ett internationellt system.
Högerns linje som den framlägges i reservationen
kan man alltså inte ansluta
sig till. Den är höljd av spindelvävar
och motsvarar ett läge som inte längre
finns i sinnevärlden.

Vår reserverade inställning har en
annan grund. Den reform som här föreslås
genom införande av ett system
med särskilda dragningsrätter har rent

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45

Godkännande av föreslagna ändringar i

dens stadga, m. m.

teoretiskt en hel del som talar för sig.
Men det är en reform som i realiteten
motsvarar intressena hos de rika kapitalistiska
staterna i västvärlden och
kommer att gynna dem. Detta motsäges
inte av att de s. k. u-länderna svarar
för en större andel av den totala kvoten
i valutafonden än av valutareserverna,
såsom framhålles i propositionen.
Det argument som statsrådet Wickman
tillmäter den avgörande betydelsen
på denna punkt är ju också, att
systemet med särskilda dragningsrätter
möjliggör en hög expansionstakt i industriländerna,
vilket enligt hans uppfattning
skulle gynna u-länderna.

Jag tycker emellertid att hela den
aktuella debatten om u-landspolitiken
mycket klart har visat, att de aktuella
utvecklingstendenserna leder till en
ökad klyfta mellan rika och fattiga länder
— om inte en grundläggande förändring
av politiken sker. Men systemet
med särskilda dragningsrätter innebär
ingen sådan grundläggande förändring.
Det sättes in i de relationer
mellan imperialistiska stater och utplundrade
folk som redan existerar,
och i det sammanhanget kommer de
tyvärr att gynna utplundrar- och förtryckarstaterna,
inte de förtryckta.

Det finns emellertid ytterligare ett
skäl att ställa sig tveksam till det nya
systemets verkningar just i nuvarande
läge. I ett låt oss kalla det abstrakt
normalt system kan det kanske ha vissa
positiva följder, men det finns i världen
i dag inget sådant »normalt» läge
— om man inte anser det normalt med
anfalls- och förintelsekrig. Världens ledande
kapitalistiska stormakt, Förenta
staterna, driver sedan flera år ett brutalt
anfallskrig mot det vietnamesiska
folket. Krigskostnaderna är en avgörande
orsak till underskotten i den amerikanska
betalningsbalansen, vilka ligger
som bakgrund för hela reformen
med de särskilda dragningsrätterna.
Det förefaller som om Sverige redan

och tillägg till Internationella valutafon ger

Förenta staterna krediter genom
sitt dollarinnehav och genom den överenskommelse
som finns mellan riksbanken
och Federal Reserve Bank of
New York. Blir inte eu effekt av det
nya systemet med speciella dragningsrätter
också att lösningen av Förenta
staternas aktuella valutaproblem underlättas?
Om så är fallet — och ingen har
såvitt jag kunnat finna övertygande
kunnat bestrida detta — så blir ett
biträdande av överenskommelsen i sak
liktydigt med ett understöd åt Förenta
staternas krigspolitik.

Herr talman! Vi vill inte vara med
om detta och använder de möjligheter
som här finns att markera vårt
ställningstagande.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Redan herr Magnusson
i Borås angav med några ord bakgrunden
till den proposition som kammaren
nu har att behandla på grundval
av bankoutskottets utlåtande nr 66.
Den är de internationella likviditetskriser
som har skakat världen under
de gångna åren.

Nu läggs här fram ett förslag, som
skall gå ut på att man skulle försöka
undgå risken för sådana besvärande tilldragelser
i framtiden. När utskottet
granskade förslaget, som i stort sett innebär
att man ansluter sig till den
överenskommelse som arbetats fram inom
Valutafonden, hade utskottet i sin
helhet icke något att erinra mot Kungl.
Maj:ts proposition. Ken- Åkerlund läde
fram en motion, och denna har föranlett
en reservation av herr Åkerlund
och ytterligare en ledamot av utskottet
i första kammaren, medan däremot
ingen andrakammarledamot har fört
tankegången vidare till en reservation.
Herr Magnusson i Borås talade emellertid
här för den Åkerlundska uppfattningen,
och jag skall därför säga några
få ord om denna.

Reservationen har två olika punkter.

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Godkännande av föreslagna ändringar i och tillägg till Internationella valutafondens
stadga, m. in.

Den första upptar ett önskemål om en
ytterligare utredning och den andra är
ett önskemål om eu begränsning av den
rätt som propositionen ville tillerkänna
riksbanken i dess agerande.

Beträffande behovet av ytterligare
utredning måste vi väl erkänna att man
med berömvärd energi under de senaste
åren på det teoretiska planet har givit
sig i kast med dessa ting. Inte minst
har det varit fallet inom 1 O-länder gruppen
och Internationella valutafondens
direktion. Också Internationella regleringsbanken
i Basel och OECD har varit
inkopplade på uppgiften. Gången av
det utredningsarbetet redovisas på s. 80
och framöver i propositionen och därför
behöver jag väl inte ytterligare kommentera
den. Den redovisas för övrigt
också successivt i riksbankens årsböckei%
i varje fall under de senaste fem
åren; där kan man följa både utredningsarbetet
och det förhandlingsarbete
som har pågått inom 10-ländergruppen
och Internationella valutafondens
direktion.

Vet man dessutom att nationalekonomer,
bankfolk och andra under senare
år har producerat hyllmeter och åter
hyllmeter av skrifter om det internationella
betalningssystemet och inte minst
om guldets roll i detta, blir man kanske
litet förbluffad över att förslag läggs
fram om att man från svenskt håll skulle
kräva ytterligare utredning. Det är
förvisso inte funderingar och skriverier
som behövs — det är praktiska åtgärder.

Men det finns eu förklaring till herr
Åkerlunds önskemål liksom det finns
förklaringar till det mesta. Hans förslag
om utredning siktar inte till en
förutsättningslös utredning utan till en
utredning som syftar till att åvägabringa
en funktionsduglig fri marknad
för guld med fri privat äganderätt och
friaste möjliga guldrörelser över gränserna
samt till att klarlägga guldprisets

roll för det internationella betalningssystemets
fortsatta funktion. Det är alltså
en klart viljeinriktad aktion från
herr Åkerlunds sida, och vi känner väl
till att han har sin uppfattning om guldets
värde och betydelse som internationellt
betalningsmedel. Att döma av tidigare
omröstningar i kammaren ansluter
sig emellertid flertalet här inte till
denna uppfattning.

.lag skall inte hålla någon lång föreläsning
genom att citera alla de hyllmetrar
av skrifter som finns; jag vill
för guldet bara använda beteckningen
irrationell faktor när det gäller att tillhandahålla
internationell likviditet.
Guldet är irrationellt både vad beträffar
den totala internationella likviditeten
och fördelningen av denna länderna
emellan. Som motsats till denna irrationella
faktor, som jag har svårt förstå
är något eftersträvansvärt, kan man
ställa den rationella och planenliga utvidgning
av den internationella likviditeten
som kan komma till stånd genom
de speciella dragningsrätterna. Det har
förefallit riktigt för majoriteten inom
utskottet att icke tillstyrka utredningskravet.

I den andra punkten i reservationen
önskar herr Åkerlund i jämförelse med
vad Kungl. Maj :t föreslagit begränsa rörelsefriheten
för riksbanken, för bankofullmäktige.

Här har tidigare använts uttrycket
dramatik om de händelser som spelats
upp kring de internationella betalningarna.
De har kommit snabbt, de har
krävt snabba beslut. Det är egentligen
ett besked om att besluten knappast
skulle lämpa sig för att i sedvanlig tågordning
fattas av en riksdag. I bankofullmäktige
sitter representanter för
riksdagen, valda av de olika partierna;
det är så att säga vårt arbetsutskott.
Därutöver sitter där riksbankens
anställda, som har en fortlöpande kontakt
med skeendet och med kolleger i

Torsdagen den 12 december 1968 Nr 45

Godkännande av föreslagna ändringar i och tillägg till Internationella valutafondens
stadga, m. m.

andra länder. De har också sin sakkunskap.
Meningen med ett arbetsutskott
bestående av experter och särskilt
utvalda förtroendemän är att man skall
kunna handla snabbt när så erfordras.
Vi finner det fullt befogat att detta sker
också i den utvidgade form som Kungl.
Maj :t föreslår.

Under debatten i går kommenterade
herr Åkerlund ytterligare sin motion
och sade, att vi borde se om vårt hus.
Herr Magnusson i Borås hade ett liknande
uttryck; han sade någonting om
att vi borde mana till försiktighet. Sådana
uttryck kan ge eu känsla av att
Kungl. Maj:ts proposition och utskottsutlåtandet
präglas av en mindre grad av
ansvarskänsla än vad motionen gör. Jag
skulle vilja påstå att förhållandet är det
rakt motsatta. År det nämligen så, att
vi från svenskt håll snarast möjligt —
utan uppskov genom ytterligare utredningar
och i högsta möjliga grad med
bidrag från svenskt håll som sträcker
sig utöver vad vi är nödsakade till —•
kan medverka till att vi i fortsättningen
slipper dessa kriser, så bär vi gjort
någonting av väsentlig betydelse för
vårt land. Lyckas man inte komma till
rätta med problematiken kommer vi att
få bevittna en utveckling som går mot
ökad protektionism, ökad självtillräcklighet
och minskad världshandel. Vårt
land är för sitt välstånd, för sin möjlighet
att upprätthålla full sysselsättning
och hög levnadsstandard i ovanligt
hög grad beroende av att den internationella
handeln — utbytet av varor
och tjänster — fungerar. För att
detta skall fungera krävs också ett fungerande
betalningssystem. Det är ett förstahandsintresse
för Sverige att vi snart
och på fast grund får till stånd ett sådant
system.

Denna uppfattning, herr talman, resulterar
i att jag för min del ber att
få yrka bifall till bankoutskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Regnéll tog upp
frågan om vem som har den största
ansvarskänslan. Jag tror att den reservation
som framlagts bygger på lika
stor ansvarskänsla som utskottsmajoritetens
skrivning. Vi kan nämligen vara
överens om att det inte är bra som det
för närvarande är. Därför bör det göras
något, och det är detta som är motivet
för reservationen.

När det gäller ökningen av dragningsrätterna
hänvisas det till att riksbanken
har rätt att utgiva sedlar och inköpa
utländska valutor och att riksbanken
mot bakgrunden härav borde få rätt
att även fritt nyttja dragningsrätten. Det
är dock två helt skilda saker.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Hermanssons resonemang nyss om hur
u-länderna påverkas av det nya systemet
med dragningsrätter skall få stå
oemotsagt. Herr Hermanssons tes i denna
fråga liksom så ofta annars tycks
vara, att vad som är av intresse för industriländerna,
de rika länderna, nödvändigtvis
måste vara till nackdel för
de fattiga länderna, u-länderna. Därför
motsätter sig också herr Hermansson
alla åtgärder som syftar till att stärka
i-ländernas ekonomiska kapacitet, t. ex.
genom samarbetet inom EEC, när det
gäller utländska investeringar i u-länderna
o. s. v.

Men detta är naturligtvis en alldeles
orimlig tes. Det förhåller sig i själva
verket på det sättet att förutsättningen
för att industriländerna skall ha råd
att göra rejäla insatser i u-länderna är
att de själva kan föra en framgångsrik
ekonomisk politik. Det är i hög grad
också ett intresse för u-länderna att
industriländerna kan lösa sina valutaproblem.
Därmed är inte sagt att alla
åtgärder som syftar till alt stärka indu -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Godkännande av föreslagna ändringar i

dens stadga, m. m.

striländernas positioner är de bästa
med hänsyn till u-ländernas intressen,
men den motsatta tesen är ännu orimligare.

Vi har ett ganska färskt exempel på
hur angeläget det är för u-länderna att
man kan lösa industriländernas valutaproblem.
USA bär tills vidare låtit sitt
bidrag till IDA — alltså den fond som
lånar ut pengar till u-länderna på så
förmånliga villkor — frysa inne. Detta
är en direkt följd av USA:s valutasvårigheter,
och bara ett exempel som visar
att den tanke som herr Hermansson
för till torgs är felaktig. Jag vill
återigen betona, att det inte behöver
vara så att åtgärder som stärker i-ländernas
positioner alltid är de bästa
med hänsyn till u-ländernas situation,
men det är ännu mer sällan som herr
Hermanssons teser är sådana att de
överensstämmer med u-ländernas intressen.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag kan inte se att det
vid diskussionen av denna fråga är av
något som helst intresse om mina teser
i allmänhet är riktiga eller inte. Jag tror
att det hade varit intressantare om herr
Ullsten hade kunnat tillföra själva sakfrågan
något nytt eller ge den någon
som helst belysning. Men det har han
avstått ifrån, och det karakteriserar ju
hela hans inlägg.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag tycker visst att herr
Hermanssons teser i allmänhet är av
intresse; det är ju dem han bygger sina
ställningstaganden i konkreta sakfrågor
på. Jag tog också upp en konkret sakfråga;
jag diskuterade i-ländernas valutasvårigheter.
Det är dem man nu försöker
lösa med detta system —- om det
är effektivt eller inte vill jag inte uttala
mig om, men det är i varje fall ett försök
att lösa dem. Dessa valutasvårigheter
har bl. a. lett till — jag nämnde ock -

och tillägg till Internationella valutafon så

det exemplet — att bidragen till IDA
blivit långt mindre än de skulle ha varit
annars och att detta leder till en
ganska katastrofal situation för u-länderna
som för närvarande dras med en
väldig skuldbörda. De tvingas i dag använda
praktiskt taget alla de nya lån
de får för att täcka amorteringar och
räntekostnader på de gamla lånen. Det
är ett konkret exempel som visar varför
herr Hermanssons tes är felaktig.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Åkerlund och
Enarsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 177 ja och 23 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

§ 23

Rätt till visstidspension för riksdagens
ledamöter i vissa fall m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående rätt till visstidspension
för riksdagens ledamöter i
vissa fall m. in. jämte motioner.

I detta utlåtande behandlades den
framställning från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, som avlåtits
den 6 november 1968 med förslag till
ändring i stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Förslaget åsyftade att riksdagens ledamöter
skulle få rätt till visstidspension
eller avgångsersättning vid avgång före
65 års ålder under vissa förutsättningar.

Vidare behandlades motionen II: 647,
som väcktes under allmänna motionstiden
av herr Rubin.

Därutöver behandlades nedan angivna
följ dmotioner, som väckts i anledning
av framställningen:

de likalydande motionerna 1:1027 av
herr Werner och II: 1299 av herr Hermansson
in. fl., vari hemställdes, »att
riksdagen måtte avslå styrelsens för
riksdagens förvaltningskontor nu föreliggande
förslag till ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande»; de

likalydande motionerna I: 1034 av
fröken Ranmark m.fl. och 11:1311 av
fru Sjövall m. fl., vari hemställdes, »att
riksdagen måtte med avslag å förvaltningskontorets
förslag antaga förslag till
lag om ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande i enlighet
med de riktlinjer som angivits i
motionen och med den utformning, som
det må ankomma på konstitutionsutskottet
att utarbeta»;

Olsson och 11:1309 av herrar Eriksson
i Bäckmora och Johansson i Skärstad
vari hemställdes, »att riksdagen avslår
förvaltningskontorets skrivelse av den
6 november 1968 angående ändring i
ersättningsstadgan; samt att riksdagen
i skrivelse till förvaltningskontoret
hemställer att nytt förslag föreläggs
1969 års riksdag»;

motionen II: 1308 av herrar Gustavsson
i Alvesta och Jonasson;

motionen II: 1310 av herr Sjöholm,
vari hemställdes, »att riksdagen måtte
besluta dels avslå förvaltningskontorets
föreliggande förslag till visstidspension
och till engångsersättning i vissa fall och
dels åt förvaltningskontoret giva i uppdrag
att framlägga nytt förslag i ärendet,
vari kravet på behovsprövning i det särskilda
fallet beaktas»;

motionen 11:1300 av herr Werbro.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med avslag på motionerna

II: 647,

1:1027 och II: 1299,

I: 1034 och II: 1311,

I: 1035 och II: 1309,

II: 1300,

II: 1308 samt

II: 1310

och med bifall i huvudsak till förevarande
framställning från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor, för
sin del anta det som bilaga till utlåtandet
intagna lagförslaget; och

B. besluta att kostnaderna för pensioner
och ersättningar enligt de nya
bestämmelserna skulle bestridas från
fjortonde huvudtitelns förslagsanslag
till Pensioner åt f. d. riksdagsledamöter
m. fl.

I lagförslaget var 7 a § 1 mom. andra
stycket så lydande:

För hel visstidspension erfordras
minst tjugu riksdagsår. Sådan pension
utgör för månad 30 procent av det vid
varje tidpunkt gällande basbeloppet en -

de likalydande motionerna I: 1035 av
herrar Ferdinand Nilsson och Johan
5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 45

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

ligt lagen om allmän försäkring. Då antalet
riksdagsår är mindre än tjugu och
rätt till pension föreligger, utgör den
månatliga pensionen för varje riksdagsår
1,5 procent av förenämnda basbelopp.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
framhåller i sitt utlåtande att förslaget
om rätt till visstidspension inte enbart
avser att lösa riksdagsmännens pensionsproblem,
när de avgår i förtid,
utan att förslaget även utformats med
hänsyn till möjligheterna att föryngra
riksdagen och att säkra en god rekrytering.
För rätt till full visstidspension
krävs enligt förslaget dels att riksdagsman
skall ha tillhört riksdagen 20 år,
dels att han skall ha fyllt 50 år. Efter
1970 års författningsreform kommer
detta att innebära, vilket konstitutionsutskottet
påpekar, att ledamot måste ha
blivit nominerad och vald sju gånger
för att erhålla hel visstidspension.

Enligt motionärernas mening kommer
inte föryngringskravet och rekryteringsmöjligheterna
för riksdagen att
tillgodoses om man kräver 20 år för
rätten till hel pension.

Herr talman! Jag vill ett ögonblick
stanna vid hur ett parlament inom ett
modernt samhälle bör fungera. Jag gör
det mot bakgrunden av ett tolvårigt
riksdagsmannaskap.

I praktiskt taget alla sammanhang är
vi nu medvetna om den utomordentligt
snabba förändring av alla samhällen
som förekommer, bottnande bl. a.
i den våldsamma teknologiska utvecklingen.
I en UNESCO-skrift har detta
uttryckts så, att en människa som uppnår
60-årsåldern hinner nu tre gånger
uppleva en total förändring av de sociala,
ekonomiska och politiska villkoren
i det samhälle vari hon lever.

Det är inte tillräckligt att utvecklingens
krav på bättre kvalificerade kraf -

ter tillgodoses i alla samhällssektorer,
medan landets parlament lämnas utanför.
Det är för övrigt förbluffande att
notera hur lite vi i Sverige har diskuterat
denna problematik, även om konstitutionsutskottet
omnämner den i utlåtandet.
I andra länder i Europa och
kanske främst i USA förs i dag en intensiv
debatt om hur parlamenten skall
kunna fylla de krav det moderna samhället
ställer. Det förs också en intensiv
debatt om hur parlamentens arbetsformer
bör ändras för att möta dessa
krav. I många parlament har på grund
härav genomgripande förändringar av
arbetsformerna ägt rum. Så har ej varit
fallet i Sverige.

De svenska riksdagsmännen har dock
på egen hand försökt tillgodose de ökade
kunskapskrav, som ställs på dem i
olika former. I tio år, herr talman, har
jag lett en vuxenutbildning inom riksdagen,
omfattande samtliga partier.
Skulle man granska RIFO:s verksamhetsberättelser
under dessa år, skulle
man finna, att en rad av våra främsta
forskare har redogjort för sina ämnesfält.
Jag tror att jag lugnt kan garantera
att hela verksamheten inom RIFO,
tack vare forskarna, kommit att även
i vetenskapligt sammanhang ligga på
en utomordentligt hög nivå. Enbart i
år har två studiegrupper fungerat under
hela året för att skaffa kunskapsmaterial
dels om miljöskador i vidaste mening,
dels om urbaniseringsproblem
och den sociala och ekonomiska förändring
som samhället kan genomgå på
grund av urbaniseringsprocessen. Exemplen
är närmast angivna för att något
antyda de problem ett modernt parlament
ställs inför.

Inom de olika politiska partierna har
också i alla år bedrivits en omfattande
studieverksamhet.

För att ytterligare något karakterisera
omfattningen av det arbete den enskilde
riksdagsmannen i dag ställs inför
vill jag hämta exempel från min
civila gärning som läkare.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall in. m.

Medicinen tillhör i dag i likhet med
naturvetenskaperna och teknologin de
mest dynamiska vetenskapliga områdena.
Det är i dag praktiskt taget omöjligt
för den enskilde läkaren att följa med
hela den vetenskapliga utvecklingen inom
enbart det specialfack som just han
representerar. Jag vågar påstå, herr talman,
att omfattningen av den litteratur
en riksdagsman i dag skall försöka
sätta sig in i vida överstiger vad en
enskild vetenskapsman måste medhinna.
Detta bottnar i två skäl, dels att en
politiker måste ha någon kunskap om
hela samhället, dels att det är betydligt
svårare för en politiker att få tag i de
fakta han behöver som politiker, eftersom
den vetenskapliga litteraturen nästan
exklusivt är inriktad på vetenskaplig
problematik. Politikern måste omsätta
fakta i den vetenskapliga litteraturen
till samhälleliga realiteter, vilket
vetenskapsmannen oftast slipper. För
riksdagsmannen tillkommer politisk och
ekonomisk facklitteratur, som nu inte
längre får vara begränsad till hemlandets
problem.

I debatten utomlands poängteras även
parlamentens demokratiska funktion i
ett samhälle av alltmer komplicerad natur
där beslutsprocesserna i ökad
omfattning tenderar att läggas utanför
parlamenten, bl. a. i de stora utredningsarbeten
som pågår innan reformförslag
når parlamenten. Moderniseringskrav
beträffande arbetsformerna
för parlamenten har också rests av dessa
skäl för att parlamenten skall kunna
behålla sina demokratiska granskande
funktioner.

En av mina kolleger inom den vetenskapliga
kommittén i Europarådet
har försökt att formulera parlamentarikerns
roll så, att han skall ställa intrikata
och besvärliga frågor till statsråd
för att oroa dem och få dem att snabbare
lägga fram olika förslag. För att
kunna fullfölja också denna viktiga
granskningsroll måste man ha tillgång
till ett omfattande kunskapsmaterial.

Jag har själv försökt formulera detta
genom att säga att en riksdagsman fungerar
som ett prisma, varigenom samhällets
kunskapsförråd bryts. Det är en
omöjlighet för oss att äga tillräckligt
kunnande i varje enskild fråga. Det gäller
snarare att experter ute i samhället
skall kunna söka upp och informera oss
om sina kunskaper. Vår roll är att försöka
kanalisera andras kunnande i politiskt
gångbara arbetsformer, vilket ju
ibland kan innebära att söka upp ett
statsråd innan eu proposition skrivs, i
andra sammanhang en motion eller en
plenardebatt.

Den krympande demokratiska funktion
som präglar det moderna parlamentet
har föga beaktats i den svenska
debatten. Konstitutionsutskottets utlåtande
om vår demokratiska roll tar mer
hänsyn till hur vi skall kunna fungera
som kunniga opinionsledare. Ett samhälle
måste ta ställning till hur dess
parlament skall rekryteras och under
vilka arbetsformer det skall fungera
för att kunna utgöra en institution som
effektivt kan värna demokratins principer,
uppåt mot regering och förvaltning
och nedåt mot och inför medborgarna.

I kommentarerna till valet i USA sade
professor Myrdal att ett land fick
det parlament dess väljarkår ville ha.
Med det ville han framhålla att Nixon
kunde bli vald på ett mycket diffust
program, därför att väljarna inte ägt en
större politisk medvetenhet. Man skulle
också kunna säga att ingen regering kan
vara väsentligt mera radikal än sitt eget
parlament.

Mot bakgrunden av den utveckling av
samhället som vi alla vet kommer att
inträffa tror jag att också parlamentet
måste genomgå många omdaningar, dess
funktioner skall kanske ändras, dess arbetsformer
måste med visshet förändras.
Allt detta blir dock tomma reformer,
om man inte samtidigt ser till att
morgondagens parlamentariker dels representerar
hela samhället, dels utgör

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

ett kvalificerat urval från samhällets
olika områden. Om man förutsätter 20
år som normal gräns för en riksdagsmannagärning
— och det blir den med
säkerhet automatiskt, om man knyter
pensionsförmåner till denna 20-årsgräns
—■ kommer den svenska riksdagen
icke att kunna möta utvecklingens
krav på föryngring av riksdagen och
goda rekryteringsmöjligheter.

Men inte enbart gränsen 20 år för
full visstidspension utan även pensionsreglernas
utformning i övrigt kommer
att sätta en spärr för nyrekryteringen.
Utskottet har självt framhållit, att man
visserligen har eftersträvat viss parallellitet
med de regler som gäller för
kommunala förtroendemän, men samtidigt
understrukit, att den lösning utskottet
stannat för innebär förmåner
som är avsevärt lägre och som skall utgå
efter snävare regler än vad som gäller
för de kommunala förtroendemännen.

Jag skall här endast lämna ett exempel
på hur förslaget om visstidspensioner
kommer att fungera. Jag gör det
därför att förslaget uppenbarligen har
refererats totalt felaktigt i pressen. I det
sammanhanget beklagar jag att förvaltningskontoret
i avsaknad av en riksdagens
pressombudsman inte funnit former
för att tillställa tidningarna en korrekt
redogörelse för förslagets innebörd.
Eftersom även förvaltningskontorets
och konstitutionsutskottets skrivningar
är kortfattade, måste jag tyvärr
bli relativt utförlig.

Hel visstidspension utgår, om riksdagsman
fyllt minst 50 år samt har 20
riksdagsår. Uppfyller han ålderskravet
men liar färre riksdagsår, sker en
minskning med en tjugondei för varje
år under 20 år. Detta gäller även riksdagsmän,
äldre än 60 år, om de ej tillhört
riksdagen i 20 år.

Visstidspensionen är knuten till ATPtaket
men har fått en viss reduktion
för att inte en minskning av utbetalat
belopp efter 67 års ålder skall ske. För

riksdagsman som lämnar riksdagen efter
13 riksdagar — vilket innebär 12
riksdagsår; alla som omvaldes under
ATP-valet har bevistat en riksdag mer
än de har riksdagsår — kommer det
utbetalda visstidspensionsbeloppet att
uppgå till 1 044 kronor per månad. Efter
skatteavdrag torde detta komma att
ligga i närheten av existensminimum
i Stockholm. Man får t. o. m. räkna med
att om någon riksdagsman nu eller
framdeles skulle skilja sig medan han
ännu är riksdagsman, får han efter avgång
ur riksdagen hos domstol begära
jämkning av underhållsbidrag till tidigare
hustru eller barn eftersom han inte
längre kan fullgöra tidigare åtaganden.

Visstidspensionen kommer vidare endast
att utbetalas till de riksdagsmän
som icke återgår till statlig eller kommunal
tjänst. Däremot erhåller de som
återgår till privat tjänst -—- dit hör bl. a.
fackföreningsfunktionärer och egna företagare
— denna visstidspension. Har
riksdagsman icke fyllt 50 år men tillhört
riksdagen i minst tre år, erhåller
han engångsersättning, lika med arvode
för tre riksdagsmånader. Detta sker för
att underlätta de problem en eventuell
arbetslöshet kan skapa för de yngre
riksdagsmännen, men regeln gäller alltså
inte för alla yngre riksdagsmän.

I realiteten tar förslaget alltså sikte
på de riksdagsmän, som helt måste lita
till denna visstidspension, därför att
de inte genom innehav av statlig eller
kommunal tjänst eller på annat sätt redan
har sin pensionsfråga säkrad.

I år kommer från andra kammaren
tretton av de 63 avgående riksdagsmännen
under 65 år att uppbära denna visstidspension.
Av de riksdagsmän i andra
kammaren, som är under 65 år och som
erhåller denna pension, får tre hel visstidspension
om 20 880 kronor per år,
två mellan 16 000 och 18 000 kronor,
två något över 12 000 respektive 13 000
kronor och övriga olika belopp under
12 000 kronor. Den lägsta utgående viss -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

tidspensionen är 7 308 kronor beräknad
på sju riksdagsår. Motsvarande fördelning
gäller dem som är över 65 år
och har varierande antal riksdagsår.

Att visstidspensionerna inte kunnat
bli högre beror på av riksdagen tidigare
fattade beslut, dels 1960 om pensionsförmåner
med anknytning till ATP-taket,
dels —■ självfallet — på att pensionshöjden
är beroende av arvodesersättningen
för riksdagsmannauppdraget.

Vi har i vår motion föreslagit att
man inte skulle hålla fast vid 1960 års
beslut utan antingen i stället låtit principerna
för statstjänstemännens pensioner
ha fått gälla, innebärande en pension
på 65 procent av arvodet, eller att
man accepterat enahanda regler som
gäller för de kommunala förtroendemännen,
där inom parentes pensionen
beräknas enbart på antal tjänsteår utan
hänsyn till vederbörandes ålder.

Konstitutionsutskottet har begärt, att
förvaltningskontoret noga skall följa utvecklingen
av hela problematiken kring
riksdagsmännens pensionsfråga. Många
faktorer måste beaktas i detta sammanhang,
bl. a. riksdagens ålderssammansättning,
antalet genomgångna riksdagar
samt riksdagsmännens reella inkomstlägen.
Jag har sammanställt vissa
data om dessa problem. Eftersom 1970
års val kommer att gälla båda kamrarnas
ledamöter, är beräkningarna utförda
för riksdagen som helhet. De avser
förhållandena vid utgången av år 1968.

Av riksdagsmännen tillhörde år 1968
16 procent åldersgrupperna 65—79 år,
41 procent 55—64 år, 33 procent 45—54
år, 9 procent 35—44 år. En procent
var under 34 år. 58 procent var alltså
äldre än 55 år, 78 procent äldre än
50 år.

En liknande undersökning publicerade
jag för många år sedan i Tiden;
den belysie även invalsåldern. Det är
uppenbart, att någon betydande förändring
inte inträtt sedan dess, trots två
mellanliggande val. Resultaten i denna
undersökning stämmer väl överens med

den undersökning, som Olof Jonsson
publicerade i Politisk Tidskrift 1965
och som omfattar varje valår under tiden
1867—1965. Medelåldern har enligt
denna i första kammaren hela tiden legat
omkring 55 år, i andra kammaren
mellan 48 och 54 år under perioden
som helhet men över 50 år under de
senaste 30 åren. Inom alla partier har
en tendens förekommit sedan 1912 att
vid varje nytt val välja något äldre
riksdagsmän.

Bedömes riksdagens sammansättning
med hänsyn till antalet bevistade riksdagar,
finner man, att nära 15 procent
av 1968 års riksdagsmän tillhört riksdagen
i minst 20 år, 27 procent mellan
12 och 19 år samt 58 procent mindre
än 12 år. Motsvarande förhållanden har
säkerligen gällt tidigare år. Bland riksdagsmännen
med många riksdagsår
återfinns sådana, som invalts vid relativt
unga år och som redan då varit
eller senare blivit »riksdagsyrkespolitiker»,
om uttrycket tillätes. Eftersom
nästan hälften av riksdagsmännen har
mer än tolv riksdagsår, kommer huvudparten
av de ordinarie utskottsplatserna
på grund av anciennitetsprinciperna
inom riksdagen att besättas av äldre
riksdagsmän, vilket ju inte kan aktivisera
och radikalisera riksdagens arbete.
Många av de 63 som nu lämnar riksdagens
andra kammare har aldrig innehaft
ordinarie utskottsplatser.

Eftersom invalsåldern har ett maximum
mellan åldrarna 45—55 år, måste
dessa riksdagsmän bli 65 respektive 75
år gamla för att erhålla full visstidspension.
Samtidigt är omsättningen
snabb, och vid varje val inväljes även
en relativt stor grupp över 55 år och
en ungefär lika stor grupp under 45 år
men ytterst få under 35 år. Det innebär
att huvudparten av avgående riksdagsmän
aldrig kan erhålla full visstidspension
eller full pension.

Problemet om vissti dspensionering
kommer 1969 att ha en helt annan storleksordning
än i år. Vid en snabbe -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

räkning visar det sig att då endast 88
ledamöter i första och andra kammaren
kommer att inneha statlig eller
kommunal tjänst och sålunda ej beröras
av dagens förslag. I dessa beräkningar
ingår icke de i år nyvalda riksdagsmännen.

Den undersökning om riksdagsmännens
inkomstförhållanden som är gjord,
baseras på uppgifter i taxeringskalendern
1968. Den avser för stockholmare
1967 års taxering och för övriga 1966
års taxering. Den är alltså oenhetlig,
men det torde inte spela någon större
roll i detta sammanhang.

Cirka 3 procent av alla riksdagsmän
hade mellan 150 000 och 315 000 kronor
i kommunal beskattningsbar inkomst,
ca 8 procent mellan 120 000 och
149 000, ca 6 procent mellan 100 000
och 119 000, ca 14 procent mellan 80 000
och 99 000, ca 11 procent mellan 70 000
och 79 000, ca 14 procent mellan 60 000
och 69 000, ca 17 procent mellan 50 000
och 59 000, ca 9 procent mellan 40 000
och 49 000 och cirka 1 procent — tre
personer — mellan 9 000 och 25 000.
— Den kommunala beskattningsbara inkomsten
är vald, därför att den ger den
bästa möjliga måttstock som kan erhållas.

För 16 procent saknas uppgifter; de
har antingen ej kunnat identifieras i
taxeringskalendern eller haft för låga
inkomster.

Om man gör en kumulativ procentuell
inkomstfördelning finner man att 17
procent av samtliga riksdagsmän haft
över 100 000 kronor, 42 procent över
70 000 och 73 procent över 50 000 kronor
i kommunal beskattningsbar inkomst.

.lag har vidare räknat ut medianinkomsten
för dem som har känd inkomst
och alltså undantagit dem om
vilka jag ingenting vet. Medianinkomsten
ligger i första kammaren vid ca
70 000 å 74000 kronor och i andra
kammaren vid ca 65 000 å 69 000 kronor.
I första kammaren är medianin -

komsten för männen ca 75 000 å 79 000
och för kvinnorna ca 60 000 å 64 000
kronor; för männen i andra kammaren
är den ca 65 000 å 69 000 och för kvinnorna
ca 60 000.

Uppgifterna om inkomsternas reella
storlek är självfallet delvis osäkra, eftersom
man inte vet någonting om storleken
av olika avdrag, förekomsten av
skulder m. in. De angivna beloppen bör
höjas med i genomsnitt 10 000 å 15 000
kronor för att ange troliga reella inkomster.
Dessutom avser de övervägande
1966 års taxeringar och är därför
sannolikt redan för låga.

Över 100 000 kronor i kommunal beskattningsbar
inkomst har statsråd, f. d.
statsråd, ordförande i fackföreningar
och vissa andra högre tjänstemän i
fackföreningar, direktörer i kommunala
bostadsföretag samt i statliga och andra
företag, högre tjänstemän i privata företag
och en del jordbrukare. Mellan
70 000 och 100 000 finns huvudparten
av de statligt och kommunalt anställda,
övriga funktionärer inom fackföreningar.
Men däremot inga partiombudsmän
samt övriga inom den statliga
och privata sektorn. En del jordbrukare
och en del riksdagsmän med
olika förtroendeuppdrag får också räknas
hit.

Under 50 000 kronor har de riksdagsmän
som endast har riksdagsarvode
men ingen välavlönad tjänst vid sidan
om. Till denna grupp hör även många
jordbrukare. Bland dem för vilka löneuppgifter
ej kunnat erhållas finns en
övervikt av kvinnor och jordbrukare.

Lönesättningen för riksdagsmännen
är med andra ord ytterst oenhetlig
med olika regler för olika yrkesgrupper.
Statstjänstemannen exempelvis får
dubbelt B-avdrag. Kommunala tjänstemän
får antingen lyfta hela lönen, åtnjuta
olika kompensatoriska förmåner
av lön och arvode —• ibland med minskning
av lönen — eller inte erhålla någon
ersättning alls från respektive kommun.
Den privata sektorn följer unge -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

för samma principer som de som gäller
för de kommunala tjänstemännen med
hel lön, olika minskningar eller ingen
ersättning.

Skulle 1966 års inkomster läggas till
grund för en bedömning av löneläget
skulle, för riksdagsmän som endast haft
riksdagsarvodet, den kommunalt beskattningsbara
inkomsten efter ortsavdrag
m. m. ha legat vid knappt 35 000
kronor. Det finns endast tre riksdagsmän
i denna grupp. Flertalet har tydligen
lönekompensation eller inkomster
genom andra uppdrag.

De problem som sammanhänger med
denna olikartade lönesättning och det
olika antal extra uppdrag som parlamentariker
kan ha har beaktats bl. a.
i USA och England, där man diskuterat
parlamentarikernas möjlighet att göra
objektiva ställningstaganden. Man har
ifrågasatt om de exempelvis skulle få
ha olika styrelseuppdrag, och utgångspunkten
för bedömningen har varit utredningar
om hur de röstat i olika sakfrågor.
Som argument mot uppfattningen
att parlamentariker inte får ha uppdrag
vid sidan av sitt riksdagsarbete
kan anföras att de skall ha ett brett och
aktuellt kunnande om hur samhället
fungerar.

Herr talman! Det är uppenbart att
man vid en värdering av hur riksdagen
bör vara sammansatt i framtiden måste
ta hänsyn till de faktiska inkomstförhållandena
för riksdagsmännen. Vid besvarandet
av frågan om riksdagens sammansättning
måste man ta ställning till
om riksdagen skall äga en bred förankring
i alla samhällsskikt och typer av
yrken eller om uppdraget, på grund av
ett lågt faktiskt löne- och pensionsläge,
skall vara reserverat för stats- och
kommunalanställda, privata företagare,
fackföreningsfunktionärer och andra
högre inkomsttagare, som löst sin inkomst-
och pensionsfråga genom innehav
av annan tjänst.

Den totala inkomsten måste, även för
riksdagsmän, ligga på sådan nivå att

riksdagen har konkurrenskraft med
andra arbetsgivare i samhället. Nödvändigheten
av en sådan konkurrenskraft
— uttryckt i löner och pensioner —
är erkänd i samhället i övrigt samt i
många utländska parlament. Självfallet
skulle man också, som en enligt tidningarna
tydligen bred opinion anser,
kunna välja låglöneprincipen för riksdagsmän.
Då torde Myrdals tes bli riktig
att ett land förtjänar det parlament
det självt vill ha.

Genom den lösning riksdagsmännen
får på sin löne- och pensionsfråga berövas
ingen annan grupp i samhället
några förmåner. De belopp det här rör
sig om är så obetydliga, att de inte
skulle kunna bidraga till att lösa problemen
för någon minoritetsgrupp.
Även om vi i framtiden måste utforma
ett system som stämmer med det som
gäller för kommunal- och landstingsråd,
med bibehållande av förmånerna när
och om eu riksdagsman får annan
tjänst, kommer på grund av skatteprogressiviteten
70—90 procent att återbetalas
till staten i form av skatt.

Jag skall i korthet göra vissa jämförelser
med övriga lösningar som man
kommit fram till inom olika områden i
samhället.

Kommunal- och landstingsråd erhåller
full pension efter tolv år. För full
visstidspension för riksdagsman krävs
20 år. Kommunalrådens pensionsbelopp
utgår med 62 procent av underlaget.
Om exempelvis ett kommunalråd får
en pension om 4 000 kronor i månaden,
skulle en riksdagsman med motsvarande
villkor få 1 740 kronor i månaden.
Kommunalrådens pension är inte samordnad
med lön på grund av anställning
i annan tjänst, vilket riksdagsledamöternas
visstidspension föreslås bli, om
de är kommunal- och statsanställda,
men däremot inte om de är egna företagare
eller privatanställda.

Visstidspensionen för riksdagsman är
värdebeständig, medan kommunalrådens
pensioner stiger varje år med ett

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

procenttal som är lika med eller högre
än de aktiva kommunaltjänstemännens
generella tillägg. Pensionerna blir därför
sannolikt högre för kommunalråd
och landstingsråd. Tillika gäller att om
någon eventuellt skulle bli landstingsråd
nu men mister denna befattning om
ett par år, kan han ej då erhålla visstidspension,
eftersom denna är knuten
till tjänsteställningen då man lämnar
riksdagen.

De sjukförmåner som riksdagsman
åtnjuter uppgår till 90 procent av arvodet.
Om en av de avgående riksdagsmännen
skulle sjukskriva sig den 31 december
1968, erhåller han alltså denna
sjukförmån så länge han är sjuk och ej
förtidspensioneras. Sjukskriver han sig
först i februari eller mars 1969, då
han upplevt vad det innebär att ekonomiskt
och samhällsmässigt ha flyttats
ned, skall visstidspensionen minskas
med utgående sjukförsäkringsförmåner,
beräknade på den visstidspension han
erhållit.

Herr talman! Jag har i tolv år i riksdagen
mer eller mindre fungerat som
verksläkare, eftersom riksdagen inte
har en egen sådan; det är mycket riksdagen
saknar som den ålagt samhället
i övrigt att ordna. Jag vet att många
riksdagsmän icke kan erhålla friskintyg
och därmed ej heller ny anställning.
Det är för övrigt svårt för alla som tillhört
riksdagen att söka mer kvalificerade
tjänster eller helt nytt arbete, oavsett
om de står arbetslösa eller icke när
de lämnar riksdagen. Konkurrensen är
i dag hård; detta gäller alla yrken.
Riksdagstiden är närmast misskrediterande,
när man söker annan tjänst, eftersom
man ej fortbildats inom det tidigare
yrket utan har mångåriga kunskapsluckor.
Man får ej heller räkna
tjänsteår för sin riksdagstid.

De riksdagsmän som ej omedelbart
eller inom tre månader kan erhålla nytt
arbete hänvisas till normala kanaler ute
i samhället. De som är över 60 år gamla
kan erhålla omställningsbidrag om i

princip 800 kronor per månad. Övriga
hänvisas till arbetsförmedlingen eller
till socialnämnden, där maximibeloppet
för makar utan barn är 9 000 kronor
per år och alltså i realiteten högre än
vissa nu utgående visstidspensioner.

Om riksdagen behåller denna lösning
för all framtid, innebär detta en press
på de politiska partierna eller på andra
instanser att försöka omhänderta riksdagsmännen
och ge dem olika befattningar,
vilkas löneläge närmar sig deras
tidigare inkomster. Många är säkerligen
förtjänta av denna befordran, men många
är sjuka, utslitna eller för gamla och
borde ej erhålla sådana befattningar.
Det kan inte vara riktigt att riksdagen
inte kan finna former för att lösa dessa
problem utan skjuter dem ifrån sig till
andra instanser i samhället. En lösning
enligt de regler som gäller för de kommunala
förtroendemännen skulle innebära
att riksdagen själv löste sin egen
problematik. Den kritik som skulle riktas
mot riksdagen •— att många då liksom
nu skulle bli överbetalda — har
starkt begränsad sanning i ett samhälle
med uttalad skatteprogressivitet.

Det förslag, som förvaltningskontoret
har framlagt, var låst genom tidigare av
riksdagen fattade beslut om arvode och
om pensionstak. Förslaget framlades
vidare så sent, att konstitutionsutskottet
i realiteten var bundet och ej kunde utforma
några andra lösningar. Jag noterar
dock med stor tacksamhet att konstitutionsutskottet
begärt att förvaltningskontoret
noga skall följa utvecklingen,
och jag hoppas att detta innebär
att förvaltningskontoret gör en förutsättningslös
utredning till år 1969. Denna
bör kanske också lämpligen innefatta
en utredning om vad som hänt de
riksdagsmän som lämnat riksdagen,
exempelvis under de senaste fyra åren.

Herr talman! Det kan ej vara riktigt
att vi stannar inför en lösning som ger
»låglönegruppen» inom riksdagen en
inhuman hjälp, därför att huvudparten
av oss redan har sin pensionsfråga löst.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

Den kommer att vara löst, oavsett hur
riksdagen utformar lösningen för sin
»låglönegrupp».

Finner man vid en kommande behandling
av frågan före 1970 en lösning
som är bättre än den nuvarande, måste
olika samordningsproblem lösas och
och även problem för rikdsdagsmän
som tidigare avgått.

Mitt yrkande är utformat med hänsyn
till dessa problem, och jag hoppas
riksdagen behåller sin tradition att genom
införande av retroaktivt gällande
bestämmelser för pensioner lösa problemen
för de riksdagsmän som avgått
före 1969, respektive för de riksdagsmän
som nu uppbär pensioner enligt nu
gällande regler, om mitt yrkande godtages
av riksdagen.

Det finns en möjlighet att inom nu
framlagt förslag tillgodose kraven på
föryngring av riksdagen och god rekrytering
av densamma med en samtidigt
i viss mån humant verkande visstidspensionering
för de riksdagsmän som
kommer att erhålla denna hel eller reducerad
och ha den som enda inkomstkälla
i framtiden. Om man ersätter
20-årsgränsen för hel visstidspension
med en 12-årsgräns kan man uppnå allt
detta.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan med ändringarna,

alt 1 mom. andra stycket i lagförslaget
får följande lydelse:

För hel visstidspension erfordras
minst tolv riksdagsår. Sådan pension
utgör för månad 30 procent av det vid
varje tidpunkt gällande basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring. Då antalet
riksdagsår är mindre än tolv och
rätt till pension föreligger, utgör den
månatliga pensionen för varje riksdagsår
2,5 procent av förenämnda basbelopp.

och att riksdagens förvaltningskontor
får i uppdrag att framlägga förslag
till motsvarande ändringar i redan gäl -

lande regler om pension för riksdagens
ledamöter och deras efterlevande.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
fru Eriksson i Stockholm (s) samt herrar
Andersson i Örebro (fp) och Kellgren
(s).

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Efter denna grundläggande
och djuplodande analys som fru
Sjövall gjort kommer det som jag nu
skall säga att bli mycket annorlunda.

Detta är ju en fråga där man lätt kan
bli missförstådd. Egentligen skulle man
väga varje ord på guldvåg — jag har
emellertid aldrig varit utrustad med någon
sådan. Därför vill jag slå fast, att
jag har mycket stora sympatier för det
förslag från förvaltningskontorets styrelse
som nu föreligger. Mycket av tankarna
i detta anser jag riktiga, men
vad jag vänder mig mot är den praktiska
utformningen. Vid utformningen har
man pekat på vissa fall, då dessa vidgade
möjligheter till ersättning kan vara
berättigade, men i den praktiska tilllämpningen
vill man göra det aktuellt
även för många andra, där inte dessa
motiv föreligger.

Jag har motionerat om att ärendet
måtte återremitteras till förvaltningskontoret
och att vi därifrån skall få
ett nytt förslag som innehåller en viss
form av behovsprövning. Jag menar
alltså, att vi där det verkligen föreligger
behov — och sådana fall finns,
även om jag inte tror att de är många
-— skall kunna vara litet generösa, precis
som fru Sjövall vill, eller kanske
avsevärt mera generösa, men vi bör
inte dela ut pengar till en mängd människor
som inte behöver dem. Jag tror
att det skulle bli fallet. Det kan inte vara
rimligt eller riktigt att människor
som återgår till en mycket välavlönad
anställning i allmän eller enskild tjänst,
som kanske har ett välfyllt bankfack
och ett gott aktieinnehav, under myc -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

ket lång tid — samtidigt som de utövar
sitt välavlönade arbete — dessutom
skulle uppbära pension från riksdagen.
Jag finner detta vara alldeles orimligt
och kan inte ställa mig bakom ett sådant
system.

Nu motiveras förslaget med att det
skulle främja en ökad cirkulation bland
riksdagsmännen. Jag vet inte om detta
påstående håller — väljarna sköter rätt
bra om den saken. Ur min partipolitiska
synpunkt var det kanske inte så
bra sist, men cirkulation blev det i alla
fall! 71 riksdagsledamöter lämnar nu
riksdagen, de flesta med stor saknad
bland dem som är kvar. Men 71 är
dock ganska många. Det verkar då som
om cirkulationen flöt ganska bra utan
något nytt system. Dessutom är det väl
väljarna som skall sköta cirkulationen
och inte partipampar eller förvaltningskontoret
som skall komma med några
pekpinnar. I en sund och väl fungerande
demokrati är det enbart väljarna
som skall nominera kandidaterna och
säga till om vem de vill ha in i riksdagen.
Väljarna skall avgöra om de vill
ha en äldre eller en yngre riksdagsman,
och de får inte ens påverkas av förvaltningskontoret.

Man jämför med de förhållanden som
råder för borgarråd, kommunalråd,
landstingsråd och allt vad det nu heter.
För dem utgår ganska furstliga löner
och dito pensioner. Det är dock en
viss skillnad. De är heltidsanställda under
den tid de innehar sin befattning,
vilket vi riksdagsmän inte är. Jag skulle
se det som en stor fara ur demokratisk
synpunkt, om vi finge heltidsanställda
riksdagsmän, yrkespolitiker som fru
Sjövall kallar dem. Jag tror att det vore
olyckligt om vi tappade sambandet
med verksamheten ute i samhället i
andra sammanhang än de politiska. Det
låter litet illa om vi så småningom skall
få något som vi kallar riksdagsråd eller
något annat —- riksråd låter ännu
pampigare men den titeln är kanske
upptagen.

Sedan får man nog säga att tidpunkten
är litet illa vald om man vill genomföra
detta förslag utan hänsyn till behov
eller icke behov. Vi diskuterar här i
kammaren låglöneproblemen utan att
komma till rätta med dem. Vi har en
besvärande arbetslöshet. I morse diskuterade
vi nedläggandet av ett statligt
företag, där 170 personer kommer att
bli arbetslösa. Kan inte dessa komma
i åtnjutande av någon sorts pension,
en nödtidspension eller något liknande?
Enbart av ordet framgår att en sådan
pension skulle vara väl så angelägen
som en visstidspension åt riksdagsmännen.

Rent allmänt tror jag, herr talman,
att vi skall akta oss för att omge oss
för mycket med privilegier, att bli eu
sorts skrå som fjärmar sig från vardagen
och från medborgarna, från folket
ute i landet. En sund demokrati vilar
rätt mycket på den grad av förtroende
som folk i allmänhet hyser för riksdagen
och för riksdagsmännen. Jag tror
också att vi har all anledning att vara
rädda om det förtroendet.

Detta är i korthet vad som ligger
bakom min motion, som innebär att
man begär ett nytt förslag, enligt vilket
en behovsprövning införes. Därigenom
skulle vi kanske kunna komma
fram till en betydligt mera generös lösning
av frågan om var en pension verkligen
behövs. Det går också att vara
mera generös där det behövs, om man
spar de pengar som inte behöver utbetalas.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till motion 11:1310. Jag vill framhålla
att jag givetvis däri innesluter att
det nya förslaget skall ha retroaktiv
verkan, d. v. s. omfatta även dem som
nu avgår i och med denna riksdags
slut.

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! I våra motioner I: 1027
och II: 1299 har vi underkänt de motiveringar
som riksdagens förvaltnings -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

kontor anför som stöd för sitt förslag
om inrättande av visstidspensioner åt
riksdagsledamöter. Eftersom konstitutionsutskottets
utlåtande i stort sett är
en kopia av förvaltningskontorets förslag
måste vi följdriktigt även ge underbetyg
åt utskottets resonemang.

Jag vill här inflicka, lierr talman, att
fru Sjövall och vi har diametralt olika
utgångspunkter för vårt resonemang.
Medan fru Sjö vall betraktar riksdagsledamöter
som en ekonomiskt och socialt
eftersatt grupp i samhället betraktar
vi dem som eu ganska privilegierad
grupp.

Det förhållandet att borgarråd och
kommunalråd har en pensionsålder som
bara kan jämföras med den som kaptener
och danskonstens utövare har finner
vi inte vara något skäl för att pensionera
riksdagsledamöter som avgår
vid 50 års ålder. En sådan åtgärd är
endast ägnad att vidga klyftorna i fråga
om sociala förmåner. Den är ett sabotage
mot alla utjämningssträvanden och
en utmaning mot alla hårt arbetande
människor i vårt land vilkas pensionsålder
är 67 år.

Jag erinrar mycket kort, herr talman,
om debatten i kammaren förra veckan
i samband med beslutet att tillsätta en
utredning i syfte att föreslå en sänkning
av underjordsarbetarnas pensionsålder.
Vilken tveksamhet rådde inte då
om huruvida man kunde tänka sig att
ta ett steg ned till 60 år; man stannade
vid 63 år. Någon liknande tveksamhet
föreligger inte i detta fall.

Inom parentes vill jag emellertid som
positivt notera att utskottet »hyst en
viss tvekan om 45-årsgränsen». Utskottets
tvekan har resulterat i att man höjt
åldersgränsen till 50 år, men det gör
inte förslaget nämnvärt bättre.

Vi delar den uppfattning som uttalades
i ledaren i tidningen Nya Norrland
den 8 november: »Att ge en avpolletterad
50-åring 21 000 kronor om
året fram till den ordinarie pensionsåldern
som tack för sex års riksdags -

arbete är en utmaning mot all anständighet.
Det går inte att hänvisa till 50-åringarnas svåra läge på arbetsmarknaden.
Skogsarbetare Karlsson i västra
Ångermanland kan, när han blir utstampad
ur arbetslivet och om han är
60 år, få 800 beskattningsbara kronor
i månaden av samma statsmakter, som
nu själva enligt riksdagens förvaltningskontor
skulle honoreras med 1 740 kronor
i månaden tio år tidigare.» Nya
Norrland föreslår liksom vi gör i vår
motion att förslaget åker i papperskorgen.

Förutom den exceptionellt låga pensionsåldern
är förslaget behäftat med
en rad brister. Jag vill nämna en sådan
— både fru Sjövall och herr Sjöholm
har varit inne på den — nämligen
avsaknaden av jämställdhet även bland
dem som kvalificerat sig till s. k. visstidspension.
Enligt lagförslaget är det
bara sådana före detta riksdagsledamöter
som uppbär förtidspension, lön eller
egenpension på grund av anställning i
allmän tjänst, som får reducerad eller
ingen visstidspension. Däremot kan en
riksdagsledamot ha obegränsade inkomster
i form av lön från privat arbetsgivare,
organisationer etc. Det gäller mina
kolleger, bl. a. de som är fackliga
funktionärer.

Vidare kan man ha inkomst av egen
rörelse eller inkomst i form av avkastning
på kapital. Om en f. d. riksdagsman
bara aktar sig för att återgå
till eller ta ny anställning i allmän
tjänst, så kan vederbörande uppbära
livstidspension som påslag till annan
inkomst i 10, 15 eller 17 år.

Herr talman! Ett förslag som så genomgående
karakteriseras av orättvisor
måste förkastas. Jag ber att få yrka
bifall till motionerna 1:1027 och
II: 1299.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Thunborg tillhör
inte de riksdagsmän av den kvalitet som
jag har talat om. Han kan tydligen inte

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. ni.

läsa innantill utan godtar vad som står
i tidningarna. Däremot tillhör han i likhet
med mig den grupp som har sin
pensionsfråga säkrad.

Herr THUNBORG (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Även om jag skulle ha
varit kvalificerad för en sådan visstidspension,
så håller jag det inte för uteslutet
att jag skulle ha så pass mycket
moral kvar att jag kunde se principiellt
på dessa frågor.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det skulle vara frestande,
trots att vi befinner oss i riksdagens
uppbrottstimme, att ta upp en debatt
om hur ett modern parlament skall
fungera. Jag håller med fru Sjövall om
att vi haft mycket litet debatt kring de
frågorna. Men det skulle väl kanhända
ändå föra för långt att gå in mer i detalj
på de tingen. Jag vill emellertid gärna
säga att jag i långa stycken bär samma
syn på dessa frågor som fru Sjövall.

Hon har också refererat den internationella
debatten. Får jag, herr talman,
bara erinra om att man i våras diskuterade
och fattade beslut om dessa frågor
i den tyska förbundsdagen. I den
proposition som därvid lades fram heter
det bl. a. att den parlamentariska demokratin
inte kan och får tillåta sig
att avstå från sådana politiska begåvningar,
vilka är kvalificerade för ett
förbundsdagsmandat men som icke kan
och vill riskera en oviss och osäker
framtid för sig själv och familjen. Då
skulle nämligen förbundsdagen komma
att bestå av tjänstemän, av representanter
för företag eller föreningar eller
av andra ledamöter som är välsituerade
på det ena eller andra sättet.

Det finns anledning att understryka
att den här frågan inte bara bör ses
ur de enskilda riksdagsmännens synpunkt
utan också ur väljarförsamlingarnas
synpunkt. I det sammanhanget er -

inrar jag mig att förre riksdagsmannen
Ture Nerman skrev en bok om sina erfarenheter
från riksdagsarbetet. Jag
kommer inte ihåg vad boken heter, men
han betecknade sin verksamhet i riksdagen
som »Riksdagen första resan» och
»Riksdagen andra resan». Han skrev en
artikel i denna bok under rubriken
»Att vara riksdagsman». I denna artikel
räknar han upp en rad förmåner som
riksdagsmännen har.

Jag skall inte läsa upp dem, men en
av de första han erinrar om är att en
riksdagsman har en säker inkomst i åtta
respektive fyra år, och så säger han:
»Någon gång omväljs tyvärr någon av
ekonomiska skäl, socialhjälp, ett väljarnas
fattigdomsbevis.» Där tycker jag
han har påpekat något som är väsentligt
i sammanhanget, nämligen att väljarförsamlingarna,
de som nominerar
riksdagsmännen, befinner sig i ett besvärligt
predikament just därför att de
är väl medvetna om att vederbörande
riksdagsman, ledamot, om han eller hon
inte blir omvald kan råka i en synnerligen
svår ekonomisk situation.

Jag har ingen anledning att närmare
gå in på det föreliggande förslaget. Så
långt jag kunde följa fru Sjövalls anförande
tyckte jag att hon på ett föredömligt
sätt presenterade det. Även i
fråga om riksdagens behov av en pressombudsman
— en fråga som vi hade
uppe till debatt för något år sedan —
delar jag hennes synpunkter.

Det är också riktigt, som fru Sjövall
säger, att vi i konstitutionsutskottet närmast
sett de kommunala förtroendemännens
pensionsformer som en modell för
en framtida lösning. Men det är också
riktigt att vi i nuvarande läge måste
ta hänsyn till de pensionsbestämmelser
som riksdagen redan tidigare fastställt
för de riksdagsmän som redan lämnat
arbetet. Det är i den situationen vi har
befunnit oss när vi i utskottet haft att
ta ställning till förvaltningskontorets
förslag. Vi har på nära nog samtliga
punkter tillstyrkt förslaget men samti -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

digt gjort uttalanden som gör det möjligt
att ta upp denna fråga på nytt och
därvid företa en närmare undersökning
av de ting som påtalats i denna debatt.
Det föreliggande förslaget är ingalunda
någon lösning för all framtid. Som
framgår av utskottets betänkande pågår
inom förvaltningskontoret en översyn
av riksdagsledamöternas traktamenten
och andra förhållanden.

Herr Sjöholm företräder en helt annan
mening än fru Sjövall. Han menade
att vi på detta område skulle föra
in en behovsprövning. Personligen måste
jag säga att behovet av trygghet för
riksdagsmannen och hans familj kanhända
främst är knutet till pensionsbestämmelserna
och mindre till arvodet,
lönen. Herr Sjöholm vill alltså införa
en behovsprövning av pensionen. Jag
måste säga att det enligt mitt betraktelsesätt
finns ett lika fullgott skäl att införa
en behovsprövning av arvodet till
en rad riksdagsmän. För en del riksdagsmän
skulle det uppenbarligen vara
tillräckligt med den uppflyttning i rangrullan
som ett ledamotskap i kammaren
medför; vederbörande befinner sig
alltså i en sådan ekonomisk situation
att han eller hon icke behöver något
tillskott av allmänna medel för att fullgöra
sina uppgifter här i riksdagen.
Men på det sättet kan vi ju ändå inte
lösa problemen, herr Sjöholm.

Herr Sjöholm talade också om privilegier.
Jag har en annan uppfattning
än han på den punkten. Jag tycker personligen
att det är ett privilegium att
få lov att uppbära en viss del av lön
av tjänst som man inte fullgör. Det
tycker jag är ett större privilegium än
det som herr Sjöholm här talade om.
När man i pressen presenterat detta
förslag på det sätt som herr Sjöholm
har tillåtit sig göra finns det anledning
att erinra om det gamla ordspråket att
man skall inte kasta sten när man sitter
i glashus.

Till herr Thunborg vill jag säga att
man visserligen kan göra jämförelser

med underjordsarbetarna, men enligt
vad jag vet får deras fackliga ombudsman
i likhet med andra fackliga ombudsmän
en pension när han är 60 år
och då får han ungefär 70 procent av
utgående lön. Det finns enligt mitt sätt
att se ingen anledning att diskutera
denna fråga på det sätt som herr Thunborg
gör.

Jag skall inte uppehålla mig mera vid
detta. Jag ber bara att med de anförda
synpunkterna få yrka bifall till det föreliggande
förslaget av konstitutionsutskottet.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson är motståndare
till behovsprövning. Det är ju
ganska anmärkningsvärt att konstitutionsutskottet
självt är inne på tanken
på behovsprövning i vissa fall. När vederbörande
är under 50 år skall man
nämligen ha en form av behovsprövning.
Varför skall man inte vara konsekvent?
Man är ju inte alldeles främmande
för någon form av behovsprövning.

Skulle inte herr Adamsson kunna instämma
med mig, om man kunde ordna
en bra behovsprövning så att de som
verkligen var i behov därav fick ett
betydligt generösare stöd, medan de
som absolut inte behövde det skulle
vara utan? Skulle inte herr Adamsson
tycka att det vore ett bra system? Vidare
finner jag det vara litet underligt
att herr Adamsson dragit in detta att
statsanställda och kommunalanställda
kan uppbära lön. Det är en avtalsfråga,
herr Adamsson. Jag har inte varit med
i någon avtalsdelegation och har inte
på något sätt påverkat resultatet utan
får finna mig i vad man där beslutar.

Att man skulle behovspröva arvodena
i riksdagen var ännu mera anmärkningsvärt.
Pensionen motiveras ju med
trygghetsbehovet. Men det är väl inte
meningen att hela riksdagen skall vara
någon sorts försörjningsinrättning, en
församling för att tillgodose medlem -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

marnas trygghetsbehov. Det verkar visserligen
som om herr Adamsson hyser
den uppfattningen att man skall välja
in människor i riksdagen för att de
skall bli försörjda. Jag vet inte om något
parti tillämpar den principen när
man nominerar kandidater. Jag känner
inte till det, men det förefaller som
om det låg nära till hands för herr
Adamsson att ha den meningen.

Herr THUNBORG (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag trodde inte att det
skulle vara nödvändigt att här deklarera
min inställning till de fackliga
funktionärernas pensionsålder, men eftersom
herr Adamsson nämnde detta,
skulle jag vilja ta tillfället i akt för att
göra det. Dessa är också resultatet av
majoritetsbeslut. Det innebär inte att
alla som är verksamma inom fackföreningsrörelsen
har instämt i detta beslut.

Om jag skulle säga ett par ord om
min principiella inställning vill jag
nämna att förtroendemän — jag understryker
att detta gäller såväl på det
fackliga som på det politiska planet —
icke bör ha ekonomiska och sociala förmåner
som avviker ifrån dem som medlemmarna
har och de människor som
de skall företräda i olika sammanhang.
En orättvisa rättfärdigar väl inte en
annan.

Jag har deklarerat min principiella
inställning på det fackliga planet. Den
är oförändrad också i denna fråga.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Tliunborgs resonemang
leder otvivelaktigt till en behovsprövning,
d. v. s. en undersökning
med hänsyn till de löner och den ersättning
som en riksdagsman har innan
han kommer in i riksdagen. Han
skall inte ha vare sig mer eller mindre.
Det synes kunna vara en utgångspunkt
för ett resonemang. Det är klart att
man kan resonera på det sättet, herr

Thunborg. Men jag tror inte det är möjligt
att lösa riksdagsmännens arvodesfråga
och deras pensionsfråga efter de
linjerna.

Herr Sjöholm säger att detta är en
avtalsfråga. Nej, riksdagen har själv
haft att ta ställning till hur arvodena
skall vara utformade för riksdagsmännen.
Det är klart att vi härvid kan ta
hänsyn till huruvida riksdagsmännen
har inkomster förutom riksdagsarvodet,
så det behöver inte alls ha någonting
att göra med avtalet, herr Sjöholm. Uppriktigt
sagt tror jag emellertid inte att
någon skulle kunna känna tillfredsställelse
över att det utses vissa riksdagsledamöter
som skulle sitta och pröva
vederbörandes ekonomiska omständigheter
för att lösa dessa frågor. Yi måste
nog försöka finna ett mera generellt
verkande system och måste nog också
tänka oss att det framdeles skall vara
något generösare än det nuvarande förslaget.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Med hänsyn till att jag
i höst inte besvärat kammaren särskilt
mycket med inlägg må det väl vara
mig förlåtet att jag på min sista dag
här i riksdagen tar till orda och under
några minuter tar kammarens tid i anspråk.

Det föreliggande ärendet kan väl också
anses som ett särskilt bra ämne för
en avgående riksdagsman att yttra sig
i. Jag skall emellertid inskränka mig till
att i korthet ta upp en enda sak, nämligen
den åtskillnad som görs mellan de
i allmän och enskild tjänst sysselsatta.

Beträffande de låginkomstgrupper
som det på båda hållen kan gälla är
det klart, att en person som återgår
till ett lågavlönat yrke i enskild tjänst
får en pension, om han exempelvis nyss
fyllt 50 år och varit medlem i riksdagen
i tio år. Enligt det föreliggande förslaget
bör han kunna få cirka 10 000
kronor i årlig pension. Detta gäller alltså
om han går till enskild tjänst. Han

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

kanske gör detta och har måhända en
lägre befattning under några år. Så råkar
kanske det företag där han är anställd
ut för vissa besvärligheter som
medför att det måste rationalisera —
det kan för all del inträffa utan att
man råkar ut för svårigheter — men
så småningom får han meddelande om
att han lämpligen bör söka sig en ny
anställning.

Då är han 50—60 år gammal, och vi
känner väl alla till hurdant läget på
arbetsmarknaden är för den äldre arbetskraften.
Det är nog inte så lätt för
honom att få en motsvarande anställning,
och den sektor inom vilken han
kan söka är så mycket mer begränsad
som han inte gärna kan söka kommunal
eller statlig tjänst, ty om han får
en befattning liknande den han har mister
han 10 000 kronor i årlig inkomst.

Enligt min mening är detta ett orimligt
förhållande. Jag har inte heller kunnat
utläsa av förslaget att det motsatta
gäller om han har allmän tjänst när
han lämnar riksdagsupp draget och sedermera
får enskild tjänst. Jag förmodar
att riksdagen i detta fall inte alls
anser sig ha någon skyldighet att ge
honom visstidspension. I varje fall har
jag inte kunnat utläsa det ur förslaget.

Jag kan inte finna något egentligt
skäl för att visstidspensioneringen på
sätt som här föreslås skall samordnas
med den statliga eller allmänna tjänsten.
En viss samordning sker ju till
riksdagsmännens särskilda pension,
som i stort sett utgick också under
1950-talet, men den är så till vida begränsad
som man måste komma upp till
ett visst sammanlagt inkomstbelopp för
statlig tjänst eller pension plus den särskilda
riksdagspensionen för att det
skall bli avräkningsbart. I föreliggande
förslag har man gjort hela visstidspensionen
avräkningsbar. Det förvånar
mig att man gjort denna samordning.
Pensionen är ju inte knuten till ATP —
som är samordnad med de statliga tjänsterna
på ett särskilt sätt — även om

man utgår från samma basbelopp.

Om man räknat med att i varje fall
de i statlig tjänst anställda har haft
en viss del av sin lön under den tid de
suttit i riksdagen, så är väl den saken
numera närmast en avtalsfråga. Från
början, när tjänstemännen inte hade avtalsrätt,
var det kanske en lagfråga. Hur
som helst kan jag inte finna att förslaget
ger uttryck för någon solidaritet
med de lägre inkomsttagarna bland
riksdagsmännen. Det kan inte vara riktigt
att en högavlönad i enskild tjänst
skall komma i åtnjutande av visstidspensionen,
medan samtidigt en i allmän
tjänst lågavlönad blir helt utan.
Utskottet skriver nu att styrelsen för
förvaltningskontoret bör uppmärksamma
eventuella behov av ändringar i reglerna,
och man får verkligen hoppas
att en ändring kommer till stånd ganska
snart i vad gäller denna del av förslaget.

Herr talman! Jag vill sluta med att
upprepa att jag inte har kunnat finna
någon förklaring till varför man gjort
denna direkta samordning utan någon
som helst minimiinkomstgräns.

Herr talmannen återtog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! I samband med detta
ärende om pension för riksdagsledamöter
i vissa fall har utskottet behandlat
min motion II: 647 i vilken föreslås
att riksdagsman som avgår i samband
med enkammarreformen får skälig pension.
Huvuddragen i min motion utformades
för flera år sedan, och min
tanke var då liksom nu att införa någon
form av avgångsvederlag för riksdagsledamot
som fyllt 60 år och bevistat
minst fyra riksdagar.

Tanken med ett sådant avgångsvederlag
var att skapa större rörlighet i personbesättningen
här i riksdagen, d. v. s.
att genom detta vederlag göra det lika
attraktivt att sluta i riksdagen som att

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

komma hit. När min motion skrevs under
den allmänna motionstiden hade
antalet ledamöter i den nya enkammarriksdagen
ännu inte fastställts, och eftersom
jag och många med mig ansåg
och anser att en riksdag med 350 ledamöter
är förbunden med allvarliga
olägenheter ville jag att den blivande
enkammarriksdagens storlek skulle bedömas
utan hänsynstagande till nuvarande
riksdagsmäns förhållanden. Därför
förordade jag synnerligen liberala
pensionsbestämmelser för de riksdagsmän
som skulle lämna riksdagen i samband
med enkammarreformen.

Tyvärr fastställde riksdagen som vilande
förslag antalet ledamöter till en
så hög siffra som 350 och därmed äri
den delen i min motion kanske inte
längre aktuell. Men som jag förut nämnde
framfördes även i motionen tanken
på avgångsvederlag och liberala pensionsbestämmelser
i skälig omfattning.

Om riksdagsarbetet skall utföras på
rätt sätt är det så krävande att ledamoten
inte har tid att sköta sitt civila
arbete annat än oftast mycket sporadiskt.
Utskottet påpekar så riktigt i sitt
utlåtande att riksdagen måste rätta sig
efter en arbetsbörda som ligger omkring
50 procent över den som fanns
1949, då systemet med vår- och höstsession
infördes. Riksdagsarbetet kan
inte och får inte heller betraktas som en
bisyssla, utan ledamoten måste givetvis
fördjupa demokratin genom att på allt
sätt upprätthålla kontakt med väljare
och organisationer för att kunna göra
en tillfredsställande insats vid behandlingen
av olika ärenden här i riksdagen.
Riksdagsledamoten hinner därför
som jag förut sade kanske endast sporadiskt
med att ägna sig åt sitt civila
arbete. I den tekniska och dynamiska
tid vi lever kommer hon eller han att
få större eller mindre svårigheter att
bibehålla eller förnya sig inom det civila
yrket.

En konsekvens av detta är givetvis
att vederbörande politiker försöker drö -

ja sig kvar i riksdagen. Varje gång mandatet
står under omval gör hon eller
han av naturliga skäl allvarliga ansträngningar
för att inte bli utslagen
och därmed ställas inför en kanske svår
situation på den civila arbetsmarknaden.

I en rad av länder har man, såsom
jag påpekat i min motion, förutsett detta
problem och infört vad som skulle
kunna betecknas som avgångsvederlag
för riksdagsmän. För att ta några exempel
kan jag nämna att en stortingsrepresentant
i Norge, som varit ledamot
i mer än tolv månader i sträck, erhåller
arvode tre månader efter utgången av
sin mandattid, d. v. s. en ordning motsvarande
den som föreslås i dag. I Holland
får riksdagsledamoten ett avgångsbidrag
i minst två år, uträknat efter
en sjunkande procentskala. I Västtyskland,
Österrike och Danmark får riksdagsledamoten
avgångsvederlag under
tre månader efter det att vederbörande
lämnat parlamentet.

Mitt främsta argument för avgångsvederlag
är, såsom jag tidigare nämnt,
att stimulera till en naturlig avgång
från riksdagen och att göra det så
attraktivt som möjligt att lämna riksdagen
— allt för att få till stånd ett
mera naturligt skifte av riksdagsmän,
särskilt med tanke på att få in nya
krafter. Jag måste dock hålla med herr
Sjöholm om att det kan finnas vissa
betänkligheter mot det framlagda förslaget
till pension och avgångsvederlag,
då dessa ju föreslås bli generella, utan
behovsprövning.

Den som t. ex. återgår till en direktörsstol
med en kanske sexsiffrig inkomst
får nu enligt förslaget, om han
uppfyller fordringarna, pension av skattemedel
intill 67 års ålder. Att fullt arbetsföra
och framför allt högavlönade
personer skall kvittera ut pension av
den anledningen att de tidigare uppburit
en väl tilltagen lön av staten gör
mig verkligen fundersam, då enligt min
mening en behovsprövning i någon

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Rätt till visstidspension

form skulle vara att föredraga. Utskottet
erinrar dock i sitt utlåtande om att
en allmän översyn av ersättningsstadgan
pågår inom förvaltningskontoret,
och min förhoppning är då givetvis att
man tar hänsyn till vad jag nu och
även i min motion anfört.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det kan verka meningslöst
att kämpa mot ett enigt konstitutionsutskott,
men jag vill ändå helt kortfattat
framföra några synpunkter på
den fråga vi nu behandlar.

Tillsammans med herr Jonasson har
jag väckt en motion vari föreslås »att
bestämmelserna i ersättningsstadgan utformas
så att visstidspension utgår efter
fyllda 60 år och om särskilda skäl
föreligger 55 år». Detta yrkande har vi
knutit an till det s. k. äldrestödet som
riksdagen fattade beslut om för inte så
länge sedan.

Vi är medvetna om att det i vissa
fall kan uppstå problem för de riksdagsledamöter
det här är fråga om, men
vi anser det vara principiellt felaktigt
att vi som riksdagsledamöter beslutar
om förmåner för oss själva som inte
kommer andra grupper till del. Det
finns så många människor i vårt samhälle
som ställs i betydligt svårare situationer,
men trots detta beslutar vi i
sådana fall inte om generella förmåner.
Den motivering som utskottet anför
för sitt avstyrkande av motionen anser
jag lika mycket tala för att det finns
ett starkt berättigande i vårt yrkande.

I motionen har vi uttalat att de ekonomiska
trygghetsfrågorna givetvis är
mycket väsentliga, men detta gäller ju
inte enbart för riksdagens ledamöter
utan har giltighet för alla medborgare.
Därför är det angeläget att trygghetsfrågorna
så långt möjligt ordnas lika
för alla.

Det har förts en jämlikhetsdebatt här
i landet, och den pågår med ökande
intensitet. När det gäller att skapa bättre
jämlikhet anser jag att det inte är

för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

riksdagsmännen som bör komma i första
hand. Om vi genomför konstitutionsutskottets
förslag ökar vi klyftorna, och
jag vågar påstå att det inte blir lättare
att komma till rätta med jämlikhetsfrågorna.

Här har gjorts jämförelser med kommunalrådens
pensioner. Men vad är det
som säger att pensionsbestämmelserna
just för kommunalråden utformats så
genialiskt att vi bör följa dessa bestämmelser
här i riksdagen?

Herr talman? Eftersom det inte finns
någon lagtext medtagen i vår motion
har jag inte möjlighet att ställa yrkande
om bifall till motionen. I stället ber jag
att få yrka bifall till de likalydande
motionerna I: 1035 och II: 1309. Motionen
i andra kammaren har undertecknats
av herrar Eriksson i Bäckmora
och Johansson i Skärstad, och förslaget
går ut på att riksdagen i skrivelse till
förvaltningskontoret skall hemställa att
nytt förslag i ärendet föreläggs 1969
års riksdag.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Skärstad och Jonasson
(båda ep).

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag vill gärna göra en
liten historisk återblick när vi nu diskuterar
denna fråga.

Ser vi på behandlingen av riksdagsmännens
löne- och trygghetsfrågor genom
årtiondena finner vi att det ständigt
varit en allvarlig kamp mellan vad
vi skulle kunna kalla mera radikala intressen
och konservativa intressen. Vilka
har då varit konservativa i dessa
frågor? Jo, det har alltid varit de som
haft det väl ordnat för sig. I historisk
tid har det varit jordbrukarna, de som
varit rentierer och de som varit egna
företagare och alltså haft den trygghet
som bestått i en egen verksamhet. De
radikala intressena har hela tiden företrätts
av de grupper som endast haft
lönearbete att falla tillbaka på. Dessa

6 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 45

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Rätt till visstidspension för riksdagens ledamöter i vissa fall m. m.

har varit intresserade av att höja riksdagsarvodena
och också av att få trygghetsfrågorna
lösta på ett tillfredsställande
sätt.

Skall man i dag gå den traditionella
radikalismens väg när det gäller att
lösa dessa frågor måste man se till att
riksdagsmännen får så hyggliga och
goda löneförmåner som det över huvud
taget är möjligt att åstadkomma. Dessutom
måste man lösa deras pensionsfrågor
på ett tillfredsställande sätt. Detta
skall vi enligt min mening göra med
den motiveringen att riksdagsmännen
måste få vara så vettiga och förnuftiga
som det är möjligt. Men sådana riksdagsmän
kan inte uppbringas åt svenska
folket, om vi inte ser till att riksdagsmännen
är ekonomiskt oberoende
under den period de sitter i riksdagen.
Då måste trygghetsförmånerna vara
ordnade.

En annan sak som är lika väsentlig
är att omsättningen av riksdagsmän bör
vara så snabb som möjligt. Detta är
önskvärt med hänsyn till den ökade
arbetsbelastningen och förslitningen av
människor som sysslar med allmänna
frågor. Det blir inte möjligt att genomföra
denna snabba omsättning om trygghetsfrågorna
för riksdagsmännen inte
är lösta.

Herr talman! Med stöd av det anförda
kommer jag att yrka bifall till det
förslag som fru Sjövall framlagt i denna
kammare.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande momentvis. Beträffande mom.
A upptages först det i motionerna
1:1027 och II: 1299 samt II: 1310 framställda
yrkandet om avslag å det föreliggande
förslaget till bestämmelser angående
rätt till visstidspension för riksdagens
ledamöter i vissa fall.

Om avslagsyrkandet avslås upptages
det av fru Sjövall under överläggning -

en framställda yrkandet om viss ändring
i de föreslagna bestämmelserna.

Skulle avslagsyrkandet däremot bifallas
ställes propositioner beträffande
de i motionerna II: 1310 samt I: 1035
och II: 1309 framställda yrkandena om
visst uppdrag åt riksdagens förvaltningskontor,
varefter utskottets hemställan
i övrigt under mom. A ställes
under proposition i ett sammanhang.

Mom. A

Det i motionerna I: 1027 och II: 1299
samt II: 1310 framställda yrkandet om
avslag å det föreliggande förslaget till
bestämmelser angående rätt till visstidspension
för riksdagens ledamöter i vissa
fall.

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjöholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det i motionerna 1:1027 och II: 1299
samt II: 1310 framställda yrkandet om
avslag å det föreliggande lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta motionsyrkande.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Beskattningen som miljöpolitiskt instrument, m. m.

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 187 ja och 20 nej, varjämte 9
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Fru SJÖVALLS ändringsyrkande

Herr talmannen gav härefter propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det
av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet om viss ändring
av utskottets hemställan, innebärande
att det minsta antal riksdagsår, som erfordrades
för hel visstidspension, skulle
utgöra 12 i stället för 20; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Sjövall begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. A) i utskottets utlåtande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sjövall begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
126 ja och 62 nej, varjämte 28 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. A i övrigt
Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 201, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om ökat utrymme för ämnet
hemkunskap inom grundskolan.

§ 25

Beskattningen som miljöpolitiskt
instrument, m. ni.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 70, med anledning av motioner
rörande beskattningen som miljöpolitiskt
instrument, m. m.

Bevillningsutskottet behandlade i detta
betänkande följande motioner:

1) motionerna I: 70 av herrar Per
Jacobsson och Axel Andersson samt
II: 105 av herr Westberg m.fl.;

2) motionerna 1:378 av fru Hultell
m.fl. och 11:470 av herr Fridolfsson i
Stockholm, m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en översyn av den
nuvarande utformningen av beskattningen
på eldningsoljor;

3) motionerna I: 475 av herrar Fålldin
och Wirtén samt 11:818 av herrar
Norrby och Larsson i Borrby, vari hemställts,
att riksdagen måtte uttala att
skattesystemet skulle användas som
miljöpolitiskt instrument, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om utredning avseende en revi -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Beskattningen som miljöpolitiskt instrument, m. m.

sion av skattesystemet i detta syfte;

4) motionerna I: 967 av herrar Brundin
och Hiibinette samt 11: 1226 av fru
Sundberg m. fl. i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 122 angående begränsning
av svavelhalten i eldningsolja,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte

I. anhålla om en skyndsam utredning
av

a) de samhällsekonomiska konsekvenserna
av en önskvärd sänkning av svavelhalten
i eldningsolja,

b) möjligheten att genom rökgasrening
uppnå en tillfredsställande sänkning
av S02-halten i avgaserna,

c) vilka skattepolitiska åtgärder som
kunde och borde vidtagas för att stimulera
en övergång till svavelfattigare oljor; II.

uttala att utredningens resultat
borde ligga till grund för en planmässig
nedtrappning av svavelhalten i eldningsolja
men att planen före fastställandet
skulle föreläggas riksdagen för
godkännande.

De under 4) angivna motionerna hade
hänvisats till bevillningsutskottet endast
i vad de avsåge punkten I c) i motionernas
hemställan och i övrigt till
lagutskott.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 70 och II: 105,

2) I: 378 och II: 470,

3) I: 475 och II: 818 samt

4) I: 967 och II: 1226, sistnämnda båda
motioner i vad de hänvisats till bevillningsutskottet.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson och Lundström,
fru Nettelbrandt samt herr Enskog
(samtliga fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa

A) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:378 och 11:470, 1:475
och 11:818 samt 1:967 och 11:1226,
sistnämnda båda motioner i vad de

hänvisats till bevillningsutskottet, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en förutsättningslös utredning rörande
beskattningen som miljöpolitiskt instrument; B)

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 70 och II: 105;

2) av herr Eriksson i Bäckmora (ep),
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 70 är fogad en reservation,
nr 1, som jag vill yrka bifall till.

I betänkandet behandlas ett antal motioner
om beskattningen som miljöpolitiskt
instrument. Främst gäller det avgaser
från motorfordon. Jag skall inte
gå närmare in på innehållet i dessa motioner
—- det hoppas jag kammaren
håller mig räkning för —- utan jag vill
endast göra några reflexioner i anslutning
till reservationen.

Det kan helt visst riktas invändningar
mot en del av de resonemang som förs i
motionerna. Vi reservanter anförde
bl. a. att inte heller beskattningen kan
betraktas som något miljöpolitiskt universalmedel,
lämpligt att tillgripa i varje
läge. Det är dock en brist att detta
ofta återkommande spörsmål inte blivit
föremål för en förutsättningslös utredning,
varför beslut i ena eller andra
fallet måste stödja sig på mer begränsade
resonemang.

Jag vill också understryka att de
resonemang som förs i motionerna under
lång tid har framförts i den allmänna
miljöpolitiska debatten såväl i riksdagen
som i pressen liksom av den expertgrupp
inom kommunikationsdepartementet
som sysslar med motorismens
avgasproblem. En förutsättningslös utredning
bör därför komma till stånd
snarast.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

Beskattningen som miljöpolitiskt instrument, m. m.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Miljöförstöringen är ett
av de allvarligaste hotell mot mänskligheten.
Ingen motsäger numera det påståendet.
För oss politiker innebär detta
faktum att kampen mot miljöförstöringen,
d. v. s. miljövården, är en dominerande
uppgift.

Jag är själv övertygad om att utvecklingshjälp
i vidaste bemärkelse samt
miljövård är de två helt dominerande
uppgifterna i det politiska framtidsperspektivet.

Den tekniska utvecklingen är inte enbart
av godo. Den medför bl. a. även
negativa effekter i form av miljöförstöring.
Hittills har vi kanske alltför undergivet
funnit oss i denna tekniska utveckling;
den har blivit eu av politikens
heliga kor, kanske man skulle kunna
säga. Vi får inte hejda den tekniska utvecklingen,
säger somliga, medan andra
menar att vi måste stimulera och styra
denna utveckling. Jag tillhör den senare
gruppen, och jag gör det mot bakgrund
av erfarenheter, låt vara begränsade,
såsom politiker och tekniker. Vi måste
styra både den tekniska utvecklingen
och samhällsutvecklingen.

Ett väsentligt kriterium på denna
styrning måste vara att den är miljövårdsbetingad.
Men hur kan vi, som
har det politiska ansvaret, styra och
stimulera utvecklingen i en mer miljövänlig
riktning? Vi har en rad instrument
till vårt förfogande: frivilliga
överenskommelser, rekommendationer,
råd och anvisningar, stimulansåtgärder
— ja, det är mjuka och användbara
medel. En hårdare linje leder till lagstiftning,
förbud, direktiv och tillståndsgivning.
En rad mellanformer finns naturligtvis.

Ett hittills oprövat instrument som
ligger någonstans emellan den mjuka
och den hårda linjen är skattesystemet.
Miljöhotet är nu så allvarligt att vi inte
längre av dogmatiska eller byråkratiska
skäl kan avstå från denna kompletterande
metod — jag betonar ordet

kompletterande. Skattesystemet som
miljöpolitiskt instrument kan aldrig bli
något universalmedel. Det blir ett komplement
till andra instrument vi har i
den här oerhört viktiga kampen mot
hotet gentemot mänskligheten.

Denna slutsats präglar också motionsparet
1:475 och 11:818, som alltså är av
principiell innebörd. Bevillningsutskottet
har valt att bunta ihop ett antal motioner
med gemensam anknytning till
energi- och drivmedelsbeskattningen
och därigenom att i någon mån skyla
över det nämnda motionsparets generella
och principiella innebörd.

I sak är utskottsutlåtandet något ojämnt.
Vissa avsnitt är oredigerade citat
ur företagsskatteutredningens betänkande,
lösbrutna ur sitt sammanhang men
ändå intressanta och överskådliga. Andra
avsnitt är goda sammanfattningar av
aktuella miljövårdsproblem, men i de
avsnitt där man har möjlighet att föra
sakfrågan framåt faller man tillbaka i
skattedogmatik och tillmäter skattesystemets
egenvärde större betydelse än
kampen mot miljöförstörelse.

Bevillningsutskottet säger i sitt betänkande:
»En förutsättning för skattesystemets
användning i avsett syfte är
att de beskattningsåtgärder man önskar
vidta kan inordnas under de allmänna
principer som legat till grund för beskattningens
införande.» Ja, men motionärerna
vill ju här införa en ny allmän
princip att ligga till grund för beskattningen,
nämligen den att använda skattesystemet
som miljöpolitiskt instrument.

Vidare säger utskottet: »Det finns
inte heller anledning att i sådant sammanhang
använda skatteinstrumentet
som ett substitut för en förbudslagstiftning.
» Nej, vem har påstått det, frågar
jag som huvudmotionär? Inte vi motionärer
i alla fall. Här har man alltså
tagit fram en liten väderkvarn som man
slåss emot.

När det gäller att använda skattesystemet
för en konsumtionsstvrning

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Beskattningen som miljöpolitiskt instrument, m. m.

eller annan styrning av liknande slag
vill jag peka på att vi i fråga om tobaksbeskattningen,
spritbeskattningen och
fordonsbeskattningen valt den vägen.
Energibeskattningen är i första hand
ett medel för att skaffa inkomster åt
staten men också en godtyckligt grunddad
s. k. neutral skatt. I stället för energiinnehållet
skulle man ha kunnat välja
miljövårdseffekten som grundläggande
kriterium utan att därför försumma den
statsfinansiella aspekten.

Utskottets i den här delfrågan avslutande
och låt mig säga ganska fromma
förhoppning lyder: »Utskottet finner
med utgångspunkt från sin principiella
uppfattning inte skäl tillstyrka
bifall till de här behandlade motionerna
men vill likväl uttala sin förståelse för
syftet med dem.» Här vill jag stoppa in
anmärkningen att det väl är sådant här
som kallas en positiv välmenande men
till intet förpliktande skrivning. Utskottet
fortsätter: »Det finns enligt utskottets
mening anledning tro att åtskilliga
av de problem som redovisats i motionerna
kommer att få sin lösning på
andra vägar än de som anvisats av motionärerna.
Miljövårdens huvudfrågor
har tidigare måhända blivit eftersatta
på grund av att så många konkurrerande
intressen och såvitt skilda myndigheter
verkat i olika riktningar. Efter
den samordning av miljövårdsfrågorna
som kommit till stånd genom inrättandet
av naturvårdsverket finns dock anledning
att motse den kommande utvecklingen
med större tillförsikt.»

Här räcker det inte att emotse den
kommande utvecklingen — om än med
tillförsikt. Här gäller det att göra aktiva
insatser.

Jag nöjer mig med att konstatera att
dessa ord inte tyder på någon mera
dynamisk eller progressiv inställning
till miljövården från utskottets sida.
Jag vill i detta sammanhang notera att
finansministerns löfte i en interpellationsdebatt
här i kammaren för drygt

ett år sedan om att pröva beskattningen
av eldningsolja utifrån miljöpolitiska
utgångspunkter inte har infriats. Detta
löfte är inte på något sätt inaktuellt efter
det ställningstagande riksdagen
gjort till begränsning av svavelhalten i
eldningsoljorna.

Lyckligtvis finns till utskottsutlåtandet
fogad en reservation med en mer
odogmatisk och framåtsyftande innebörd
än utlåtandet. Det förhållandet att
endast utskottets folkpartiledamöter
står bakom den motiverade reservationen
är förvånande. Motionen bärs ju
fram av representanter för både folkpartiet
och centerpartiet och har tillkommit
i sådan ordning att den har
något större tyngd än en enskild motion.
Reservationen kanske avslöjar var
den mest progressiva attityden till miljövården
finns.

Det är en mycket vanlig företeelse att
ett bra förslag från oppositionshåll röstas
ner i riksdagen av regeringspartiet
för att sedan komma tillbaka i propositionens
skepnad, ofta redan inom något
år. Detta förhållande belyser ett övertag
som regeringsinnehavet i sig ger och
det underläge i opinionsbildnings- och
initiativhänseende som ett oppositionsparti
befinner sig i — något som ibland
kan vara till men för demokratins funktion.
Vårt demokratiska system bygger
ju bl. a. på en livskraftig opposition.

Jag hoppas kunna återkomma till
riksdagen om drygt två år och få konstatera
att ni under mellantiden har tagit
positiv ställning till den väsentliga
principfrågan om skattesystemets användning
som miljöpolitiskt instrument.

I den förhoppningen yrkar jag, herr
talman, bifall till reservationen 1 av
herr Stefanson m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Vi är givetvis alla överens
om att miljöproblemen är av utomordentligt
stor betydelse. Det sade också
den siste ärade talaren när han bör -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 15

Beskattningen som miljöpolitiskt instrument, m. m.

jade sitt anförande. Den sak det nu gäller
är emellertid om man skall använda
beskattningsformen för att stvra konsumtionen
i en viss riktning. Vi har
alla varit överens om att varubeskattningen
bör vara generell och i princip
neutral. Vi har också varit överens om
att beskattningsformen i miljöpolitiskt
hänseende aldrig kan bli ett universalmedel,
och därför kan den inte få någon
större betydelse.

Frågan är då om man kan tänka sig
någon form av nya punktskatter. Det
är möjligt att framtiden kommer att
utvisa detta; bevillningsutskottet har inte
tagit ståndpunkt härtill. Vi är emellertid
överens om att man i första hand
bör försöka rätta till missförhållandena
på annat sätt.

Bevillningsutskottet har tidigare uttalat
att vi bör ha bättre avskrivningsmöjligheter
på sådana anordningar som
näringslivet genomför för att förbättra
luften och vattnet. En utredning har
också anslutit sig till denna tanke, och
det finns anledning att vänta att vi
nästa år får ta ställning till ett förslag
i den riktningen. En kartläggning av
området har gjorts av 1964 års naturresursutredning.
Kommittén för ett renare
samhälle, som bl. a. skall behandla
frågan om skydd mot nedskräpning av
naturen, arbetar med just de problem
som berörs i den motionen som vill
ha någon form av beskattning.
Tvättmedlens höga fosforhalt har varit
föremål för överläggningar, och riksdagen
har så sent som i år beslutat, bl. a.
på grundval av en proposition som behandlats
av tredje lagutskottet, om en
nedtrappning av svavelhalten i oljorna.

Problemet är inte så enkelt att man
bara kan ändra beskattningen på oljorna.
En sådan skulle medföra avsevärda
förändringar i kostnadshänseende
för det svenska näringslivet. Med
hänsyn till att näringslivet i dag redan
är så pressat går det inte att utan vidare
hårt beskatta den tjocka oljan.

Vi har i år även behandlat en proposition
som avser anordningar för att
minska avgaser från bensindrivna bilar.
Dessa frågor är allvarliga, och vi hoppas
att de på detta sätt skall kunna lösas.

Det är dessa motiv som gör att bevillningsutskottet
nu inte är redo att
föreslå en utredning på beskattningsområdet.
Miljöfrågorna ligger vid sidan
om det arbete som vi i allmänhet utför
i bevillningsutskottet.

Det är ingalunda någon kallsinnighet
inför dessa problem, men vi anser
att man i första hand bör lösa dem på
annat sätt än via beskattningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
konstaterar att miljövården ligger litet
utanför de frågor som bevillningsutskottet
brukar syssla med men att utskottet
har en positiv inställning. Men
varför vill då inte bevillningsutskottet
låta dem som sysslar med miljövården
utreda denna fråga om ett kompletterande
— jag betonar det på nytt — instrument
i kampen mot miljöförstöringen?
Jag tror att den kampen är viktigare
än frågan huruvida skattesystemet skall
vara i princip neutralt när det i alla fall
i praktiken inte är det. Neutraliteten är
skenbar t. ex. när det gäller energiskatten.
Det är alltså fråga om att använda
olika instrument parallellt, och jag beklagar
att bevillningsutskottet inte är
berett att låta dem som kan betrakta
detta problem ur miljövårdssynpunkt
utreda frågan.

Det är detta motionskravet och reservanternas
yrkande går ut på.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Orsaken är helt enkelt
den, herr Norrby, att flera av dessa frågor
helt nyligen varit föremål för ut -

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Beskattningen som miljöpolitiskt instrument, m. m.

redning och att man kan förvänta förslag
i olika riktningar. Just de problem
som man tar upp i den av herr Norrby
åberopade motionen är också för närvarande
föremål för utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enskog begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enskog begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 164 ja och 46 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 26

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

67, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
om bemyndigande för styrelsen
att bevilja pensioner och gratifikationer
i vissa fall,

nr 68, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
visst bemyndigande i anslutning
till uppdraget att anskaffa bostäder åt
riksdagsledamöter,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökning av garantifonden
för Svenska skeppshypotekskassan,

nr 70, med förslag till bestämmelser
om revision av riksdagsförvaltningen,
och

nr 71, angående engångsunderstöd
åt Margaretha Frantz; samt

statsutskottets memorial nr 200, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1968/69.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande, utlåtanden och
memorial hemställt.

§ 27

Föredrogs en från herr Per Hilding,
som den 28 mars 1968 valdes till suppleant
för ledamot i styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond för
valperioden 1968—1971, inkommen
skrivelse, vari denne från och med den
1 januari 1969 avsagt sig uppdraget att
vara suppleant i nämnda styrelse.

Kammaren godkände denna avsägelse
och beslöt att med anledning härav
val av en suppleant i stället för den sålunda
avgångne skulle i föreskriven
ordning anställas.

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

§ 28

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:
nr 413, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Norge om avgränsning av kontinentalsockeln; från

konstitutionsutskottet:
nr 390, i anledning av proposition
med förslag till lag om antalet statsdepartement
och statsråd utan departement;
och

nr 391, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående rätt till visstidspension
för riksdagens ledamöter i vissa
fall m. m. jämte motioner;

från statsutskottet:
nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående revidering av läroplan
för grundskolan, i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet; och
nr 412, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1968/69;

från bevillningsutskottet:
nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner; från

bankoutskott:

nr 414, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
föreslagna ändringar i och tillägg till
Internationella valutafondens stadga,
m. in., jämte motion; och

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantifonden
för Svenska skeppshypotekskassan; från

första lagutskottet:
nr 395, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni
1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap,
m. m., dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i

utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193), m. in., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, dels ock motioner
om viss översyn av medborgarskap slagstiftningen; från

tredje lagutskottet:
nr 409, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om förskott
vid upplåtelse av bostadsrätt,
m. m. jämte motioner i ämnet; samt

från jordbruksutskottet:
nr 411, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Härefter anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till fullmäktige i riksbanken:

nr 415, angående bemyndigande för
riksbanken att besluta i frågor rörande
Internationella valutafondens särskilda
dragningskonto; och

nr 420, angående engångsunderstöd
åt Margaretha Frantz.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 417, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående visst bemyndigande
för fullmäktige i anslutning till
uppdraget att anskaffa bostäder åt riksdagsledamöter.

Härpå anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 421, till styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor i anledning
av framställning från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor angående
rätt till visstidspension för riksdagens
ledamöter i vissa fall m. m. jämte motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor:

nr 416, angående bemyndigande för
styrelsen att bevilja pensioner och gratifikationer
i vissa fall; och

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Höstsessionens avslutning

nr 419, angående bestämmelser om
revision av riksdagsförvaltningen.

i 29

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1968.

§ 30

Justerades protokollsutdrag.

§ 31

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Även om
hösten som vanligt erbjudit många och
omfattande arbetsuppgifter, har den
session vi nu avslutar dock varit mindre
arbetsfylld än väntat. Både antalet
plenitimmar och antalet kvällsplena i
kammaren har varit lägre än under närmast
föregående år. De uppgjorda tidsplanerna
har i stort sett kunnat följas
och riksdagsarbetet kan rent av avslutas
en dag tidigare än man vid sessionens
början vågade förutsätta. Det är
min förhoppning att ansträngningarna
att förbättra riksdagens arbetsplanering
och arbetsformer skall fortsätta med
oförminskad styrka.

Jag har någon gång sagt att det talas
väl mycket och länge här i kammaren.
Vad jag då särskilt haft i tankarna har
varit remissdebatterna med inemot
hundratalet talare, debatter som sträckt
sig över dagarna tre och med nödvändighet
kommit att innehålla åtskilliga
upprepningar. Även det intensiva utnyttjandet
av fråge- och interpellationsinstituten
har under vissa perioder belastat
både riksdagens och regeringens
arbetskapacitet mycket hårt. Denna kärlek
till det talade ordet ser jag emeller -

tid främst som ett uttryck för den
grundlighet och plikttrohet som kännetecknar
riksdagsarbetet i dess olika skeden.
Inte minst har jag blivit imponerad
av det samvetsgranna arbete som
utföres i utskott och partigrupper.

Personligen är jag bergfast övertygad
om riksdagens stora betydelse som instrument
för demokratin i vårt land.
Det är av den största vikt att allt göres
för att riksdagen skall kunna på
ett rationellt sätt fylla sin uppgift i det
moderna samhället. Ett långt livs erfarenhet,
inte minst från verksamhet
inom arbetarrörelsens organisationer,
har lärt mig att uppkommande frågor
inte får lösas genom utomparlamentariska
och odemokratiska aktioner. Det
är min övertygelse att den svenska riksdagen
allt framgent kommer att hylla
satsen att land skall med lag byggas.

Med utgången av denna valperiod
lämnar inte mindre än 63 av kammarens
nuvarande ledamöter riksdagen.
En del har med ålderns rätt avstått från
att kandidera till omval. Andra lämnar
kammaren på grund av att vallyckan
i år varit mindre god för deras parti.
Många av de avgångna ledamöterna har
tillhört riksdagen mycket länge. Herr
Dickson har bevistat 29 riksdagar, herr
Johansson i Torp 28 och herrar Levin
och Ståhl 25 riksdagar. Inte mindre än
12 ledamöter har mellan 21 och 25
riksdagar bakom sig.

Till alla er som nu lämnar vår krets
riktar jag ett varmt tack för det intresserade
och värdefulla arbete ni nedlagt
i riksdagen.

Personligen känner jag ett stort behov
att tacka alla er kamrater i kammaren
för det förtroende som visats mig
och som gjort min uppgift som talman
lätt och stimulerande. Mina vänner vice
talmännen tackar jag för allt bistånd
under de gångna åren. Jag uttalar också
mitt tack till kammarens sekreterare.
Hans utomordentliga kunnighet och
plikttrohet har utgjort ett ovärderligt
stöd i mitt arbete. Vidare vill jag fram -

Torsdagen den 12 december 1968

Nr 45

föra kammarens tacksamhet till vår
kanslipersonal, våra vaktmästare och
alla dem som i övrigt hjälpt oss i vårt
arbete.

Till sist, ärade kammarledamöter, ber
jag att få tillönska er alla en god och
vilsam julhelg och ett gott nytt år.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ERLANDER (s):

Herr talman! Jag vill först å kammarledamöternas
vägnar tacka för den välgångsönskan
som Ni, herr talman, riktade
till oss.

Årets riksdag har inrymt en rad viktiga
beslut med räckvidd långt in i
framtiden. Riksdagsarbetet har, som
herr talmannen nyss framhållit, med
tanke på den starka arbetsbelastningen
flutit synnerligen väl. Det nyligen fattade
beslutet om en genomgripande författningsrevision
ger mig anledning att
erinra om att för nära nog på dagen 50
år sedan fattade Sveriges riksdag ett
beslut som brukar benämnas det demokratiska
genombrottet. Därvid höll
Hjalmar Branting ett av de märkligaste
tal som framförts i denna kammare.
Han stod som segrare, hans viktigaste
politiska mål hade förverkligats, men
i detta triumfens ögonblick behöll han
sin respekt för den slagne motståndaren.
Han ville ha alla gruppers synpunkter
beaktade vid handläggningen
av våra gemensamma angelägenheter.
Han karakteriserade den politiska striden
med följande ord: »Ömsesidig påverkan
på varandra i inbördes turnérkamp.
»

Utvecklingen har visat att det genom
den dialog som Branting åsyftade, en
dialog mellan olika uppfattningar, varit
möjligt att fördjupa den demokratiska
värdegemenskapen och från grunden
förändra samhället. Ni, herr talman, har
insett att denna utveckling befordras
om riksdagen ordnar sina arbetsförhållanden
så, att man kan tala om ett till -

Höstsessionens avslutning

fredsställande och effektivt arbetssätt.
Vi är Eder djupt tacksamma för att Ni
har gett uppgiften att skapa goda betingelser
för vårt parlamentariska system
hög prioritet. Ni har på ett framgångsrikt
sätt förmått att hävda riksdagens
ställning men samtidigt åstadkommit
ett smidigt samarbete med
Kungl. Maj :ts kansli vad gäller propositionsavlämning
och besvarandet av
interpellationer och enkla frågor. Ni
har med säker och fast hand fört talmansklubban.
Oväld och skicklighet
kännetecknar Eder gärning och därigenom
har Eder person liksom även
det ämbete Ni satts att förvalta omgetts
med respekt.

I sitt ansvarsfulla arbete har talmannen
haft ett starkt stöd av de båda vice
talmännen, kammarsekreteraren, kanslipersonalen
och vaktmästarna. De har
alla bidragit till att riksdagsarbetet flutit
snabbt och smidigt. Jag understryker
från kammarledamöternas sida det
tack som talmannen redan riktat till
dem.

När Ni nu, herr talman, lämnar riksdagen
gör Ni det inte för att njuta en
välbehövlig vila efter Edra framgångsrika
insatser i riksdagen under mer
än ett kvarts sekel. Ni gör det för att
med hela Eder kraft kunna ägna Eder
åt landstinget i Östergötlands län.

Herr talman! Vi önskar Eder lycka
och välgång i dessa arbetsuppgifter, och
vi tackar Eder för Edra betydelsefulla
insatser i riksdagsarbetet och för förmånen
att ha fått arbeta under Eder
ledning.

Vidare lämnades ordet på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Det är första gången som
Ni tillåter mig att tala från denna plats
i kammaren. Jag är övertygad om att
Ni känner den tillgivenhet som strömmar
Er till mötes från denna församling.
Vi möttes för rätt länge sedan i
statsutskottets första avdelning, där

Nr 45

Torsdagen den 12 december 1968

Höstsessionens avslutning

fasthet, lugn, gott omdöme och behärskning
av ett omfattande sakmaterial
präglade Ert deltagande i ärendenas
behandling. Ni är en mångkunnig man
med erfarenhet från många av samhällslivets
områden, överallt har Ni mötts
med förtroende, så också från denna
församling. Detta förtroende har varit
ett uttryck för vår tacksamhet för det
utomordentliga sätt varpå Ni har lett
våra förhandlingar. Som ett tecken härpå
och som en gåva vid uppbrottet vill
vi nu till Er överlämna detta bokverk,
som ger ett långt perspektiv på vårt
folks historia, en historia där Ni själv
under många årtionden har deltagit på
betydelsefulla poster.

Herr talman! Andra kammaren betygar
Er inte bara sin respekt och aktning
utan också sin tillgivenhet och
djupa tacksamhet.

Vid överlämnandet av denna minnesgåva
utbröt spontana och långvariga
applåder från kammarens ledamöter
och övriga närvarande.

Herr TALMANNEN tog djupt rörd
ånyo till orda och yttrade:

Kamrater! Jag är överraskad, överväldigad
och rörd. Jag tackar er alla
av hjärtat. Var gång jag läser i detta
bokverk skall jag med tacksamhet minnas
mitt arbete här och er, kamrater.
Hjärtligt tack!

Herr förste vice talmannen VON
FRIESEN framträdde nu och överlämnade
till herr talmannen en blomster -

hyllning från de bägge vice talmän nen
med följande ord:

Herr talman Fridolf Thapper! Värderade
vän och kamrat! De båda föregående
talarna har rätt uttryckt sin stora
tacksamhet och uppskattning av Din
gärning som ledare av kammarens förhandlingar.
Jag gör mig nu till talesman
för en mycket liten minoritet inom
kammaren, nämligen de båda vice
talmännen. Vi tre bildar ju det talmanskollegium,
som är utsett att samfällt leda
kammarens förhandlingar. Det är
mycket som fordras för detta. Det fordras
en god samarbetsvilja, smidighet,
hänsynstagande, takt och vänlighet. Du
har som den främste av oss i rikt mått
dessa egenskaper.

Det har känts som en kär plikt för
Leif Cassel och mig att vid detta tillfälle
ge uttryck åt vår tacksamhet för
vad Du betytt för oss och åt hur vi
har värdesatt det samarbete, som har
åstadkommits tack vare Din personlighet.
Vi uttalar vår välönskan för framtiden.
Din arbetsdag är förvisso ännu
inte avslutad, och vi kommer att i fortsättningen
bevara Dig och samarbetet
med Dig i det allra bästa minne.

Mottag dessa enkla blommor som ett
uttryck för de båda vice talmännens
tacksamhet.

Sedan herr talmannen härefter förklarat
1968 års riksdags höstsession avslutad,
åtskildes kammarens ledamöter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Mandagen den 30 december 1968

Nr 45 93

Måndagen den 30 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
som vid liöstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag kl.
12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskom därvid
herr Björkman och
herr Lindkvist.

Protokollen för den 5, den 6, den 9,
den 10, den 11 och den 12 innevarande
december samt för detta sammanträde
upplästes för justering och blev av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem

Sune K. Johansson