RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 20.

Måndagen den 21 mars.

Kl. V, 3 e. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts i
senaste sammanträdet aflemnade proposition till Riksdagen angående
beredande af ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid
småskolor och mindre folkskolor äfvensom icke ordinarie lärare och
lärarinnor vid folkskolor.

§ 2.

Efter föredragning vidare af de på kammarens bord hvilande
motioner hänvisades:

Herr A. Bolcströms motion, n:o 187, till konstitutionsutskottet; och

Herr J. Johanssons i Noraskog motion, n:o 188, till Andra
Kammarens tillfälliga utskott n:o 3.

§ 3.

Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af

Herr M. Andersson i Stigen, n:o 189, om ändring af 66 och
72 §§ regeringsformen samt 71, 72 och 73 §§ riksdagsordningen;

Herr P. Waldenström, n:o 190, om ändring af 51 med flera
§§ i regeringsformen, och

Herr J. U. G. Fredholm, n:o 191, om vissa vilkor vid antagandet
af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af lifgardets
till häst tomter.

Dessa motioner bordlädes.

Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 20.

1

Jbo 20. 2

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande, n:o 26, i
anledning af väckt motion om revision af lagen angående lösdrifvares
behandling.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 5.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 15, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående nedsättning under innevarande år i tullen å
vissa slag af spanmål m. m.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4 8 e. m.

In fidem
Ej. Nehrman.

Onsdagen den 23 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de i kammarens sammanträden den 15 och 16 dennes
förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr friherre
A. E. Fock är till följd af eu bröstkatarr tills vidare förhindrad att
lemna sina rum, intygar

Stockholm den 22 mars 1892.

A. Werner.

Legit. läkare.

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

§ 3.

3 Nso 20.

Efter föredragning af de på kammarens bord hvilande motioner
hänvisades:

Herr M. Anderssons i Stigen motion, n:o 189, till konstitutionsutskottet
;

Herr P. Waldenströms motion, n:o 190, likaledes till konstitutionsutskottet
; och

Herr J. H. G. Fredholms motion, n:o 191, till statsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:o 26.

§ 5.

Till behandling förelåg konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 3, Ang. ändring
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad i §§ e och 13
lydelse af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen. m fl- ’ Tlk>''

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att berörda genom Kongl. dn9sordnmsenMaj:ts
proposition framlagda förslag till ändrad lydelse af ofvannämnda
§§ i riksdagsordningen måtte af Riksdagen antagas att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling; varande samma förslag, i hvad
det afsåg §§ 6 och 13, af följande lydelse:

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af nio år, utses af landstingen och stadsfullmägtige
i de städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,
utgör en valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område,
väljes en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 2 sägs,
väljes dock en riksdagsman.

4. Derest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stadgandena
i mom. 2 och 3 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande för
riksdagsmännens antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan augifna
grunder eger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen; dock
må hvad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i vald riksdagsmans
rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.

N:o 20. 4

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. fl. i riksdagsordningen.

(.Forts.)

6. Upphör stad att i landsting deltaga, må, så länge då gällande
bestämmelse om riksdagsmännens antal för de särskilda valkretsarne
länder till efterrättelse, stadens rätt att utse riksdagsman
inträda allenast i det fall, att ledighet uppstår i den valkrets, staden
förut.tillhört.

7. Aro icke, då tillämpning skall ske af den i mom. 5 nämnda
bestämmelse, så många ledigheter inom kammaren, att nya valkretsar,
som i följd af stadgandet i näst förestående mom. ännu ej utsett
riksdagsmän, samt gamla valkretsar, för hvilka ökning af antalet
riksdagsmän bör ega rum, kunna samtidigt komma i åtnjutande
af rättigheten att välja fullt antal riksdagsmän, skall, i afseende å
ordningen för sagda rättighets utöfning dessa valkretsar emellan,
gälla till efterrättelse: att nya valkretsar ega företräde framför äldre:
att bland två eller flera nya valkretsar företrädet tillkommer den,
som tidigast utträdt ur landsting; att valkretsar, för hvilka tillökningen
i riksdagsmännens antal är grundad på stadgandena i mom.
2, ega företräde framför valkretsar, för hvilka sådan tillökning härleder
sig från föreskrifterna i mom. 4; att bland sådana valkretsar,
hvilka på grund af stadgandena i mom. 2 ega välja ökadt antal
riksdagsmän, den har företrädet, för hvilken detta antal är störst,
eller, om antalet är lika för två eller flera valkretsar, den bland
dem, hvars folkmängd mest öfverskjuter de tal, som enligt samma
mom. äro bestämmande för riksdagsmännens antal inom valkretsarne;
att bland sådana valkretsar, hvilka jemlikt mom. 4 ega utse ökadt
antal riksdagsmän, företrädet tillkommer den, för hvilken det i samma
mom. omnämnda folkmängdsöfverskott är störst; samt att i de fall,
der folkmängdsöfverskottet, såsom lika stort för två eller flera valkretsar,
ej kan tjena till grund för bestämmande af företrädet dem
emellan, detta skall afgöras genom lottning inför chefen för justitiedepartementet
i närvaro af tre bland fullmägtige i rikets bank och
tre bland fullmägtige i riksgäldskontoret.

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratjugufem,
deraf etthundrafemtio för landet och sjuttiofem för
städerna, väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.

2. Ä landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga eu riksdagsman. Understiger
domsagornas antal etthundrafemtio, skola, för ernående af det bebestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt
ske kan häradsvis, indelas i två valkretsar, som hvardera välja en
riksdagsman. Ofverstiger domsagornas antal etthundrafemtio, skola,
i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra
och hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas, två och två,
till en valkrets.

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

5 N:o 20.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en sjuttiofemtedel
af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en sjuttiofemtedel
af städernas folkmängd. Städer, med mindre folkmängd än
nu är sagdt, ordnas, så vidt lämpligen ske kan länsvis, i så många
valkretsar, som, med iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman,
erfordras för uppnående af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän
för städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar, så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd i och
för sig berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna grunder, hvart tionde år
af Konungen. Den ordning, som sålunda fastställes, vinner ej tillämpning
förr än vid de val, hvilka näst derefter, enligt § 15 mom.
1, skola ega rum. Köping eller annat samhälle, som erhåller stadsprivilegier,
räknas i fråga om riksdagsmannaval fortfarande till landet,
till dess ny valkretsordning varder faststäld.

Förutom genom Kongl. Majrts ifrågavarande proposition hade
olika förslag till ändring i de angående båda kamrarnes sammansättning
gällande bestämmelser framstälts i fyra särskilda inom
Andra Kammaren väckta motioner, nemligen n:o 81 af herr Per
Larsson i Fole, med hvilken herr Ludvig Norrby förenat sig,
n:o 176 af herr Hans Andersson i Nöbbelöf, n:o 177 af herr A. Lilienberg
med flere samt n:o 179 af herr Nils Svensson i Olseröd.

I dessa motioner, som af utskottet gjorts till föremål för behandling
i dess utlåtande n:o 4, hvilket utlåtande å dagens föredragningslista
fans upptaget näst efter utlåtandet n:o 3, var föreslaget:

af herr Per Larsson: att Riksdagen måtte till grundlagsenlig
behandling ånyo upptaga det af Riksdagens båda kamrar åren 1890
och 1891 antagna förslag till ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen; af

herr Lilienberg med flere: att Riksdagen ville, med afslag
å den kongl. propositionen, antaga till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af §§ 6 och
13 riksdagsordningen:

§ 6.

1. Första kammarens ledamöter skola för en tid af nio år utses
af landstingen och stadsfullmägtige i de städer, som ej i landsting
deltaga.

2. Hvarje landsting och sådan stad, som nu nämnd är, väljer
efter folkmängden inom sitt område eu riksdagsman för hvarje fullt
tal af 40,000. Går ej folkmängden upp till 40,000, väljes dock
en riksdagsman.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. fl. i riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 20. 6

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring B. Landsting och stad, som vid 1892 års slut egde utse två
i §§ 6 och 13 ejier £ere riksdagsman, bibehålie dock rätt att välja riksdagsman
dagsordningen hvarje fullt tal af 30,000, men ej för större folkmängd, än det
(Forts) eller den hade vid nämnda års slut, och må ej utse ökadt antal
riksdagsmän, förr än folkmängden, enligt hvad i mom. 2 är stadgadt,
dertill föranleder.

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter — — — — valet skett.

2. Å landet — — — hvardera en riksdagsman.

3. I hvarje stad, som eget- en folkmängd af tiotusen eller mer,
utses en riksdagsman och derutöfver en för hvarje fullt tal af tjugutusen,
hvarmed folkmängden öfverstiger tiotusen. Ofriga städer —
— — tolftusen.

4. Stad, som vid 1892 års slut egde utse två eller flere riksdagsmän,
bibehålie dock rätt att välja en riksdagsman för hvarje
fullt tal af tiotusen, men ej för större folkmängd än den hade vid
nämnda års slut, och må ej utse ökadt antal riksdagsmän förr än
folkmängden, enligt hvad i mom. 3 är stadgadt, dertill föranleder;

af herr Hans Andersson: att Riksdagen ville, med godkännande
i öfrigt af det uti Kongl. Maj:ts proposition framlagda förslag, för
sin del besluta följande tillägg till § 13 i nämnda förslag:

5. Uppgår städernas folkmängd till mer än en tredjedel af
folkmängden i hela riket, då skall vid hvarje fördelning i valkretsar
som derefter eger rum, med tillämpning i öfrigt af ofvan angifna
grunder, antalet riksdagsmän för landet och för städerna bestämmas
efter det inbördes förhållandet emellan folkmängden å landet och
den i städerna;

samt af herr Nils Svensson: att Riksdagen måtte antaga följande
förslag till ändring af § 13 riksdagsordningen att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling.

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för eu tid af tre år, räknade från och med
januari månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.
Af dessa ledamöter skola, sd länge städernas folkmängd icke öfverstiger
åtta tjugutredjedelar af hela rikets, åttio utses för städerna
och etthundrafemtio för landet, men då städernas folkmängd öfverstiger
nämnda andel af hela rikets, så många utses för städerna,
som dessa tillsammans ega fulla tvåhundratrettiondedelar af rikets
folkmängd, och återstoden för landet.

2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger

Onsdagen den 23 Mars, f. m. 7

domsagornas antal det uti mom. 1 föreskrifna antalet riksdagsmän
för landet, skola, lör ernående af det bestämda antalet riksdagsmän,
de folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan häradsvis, indelas i två
valkretsar, som hvardera välja en riksdagsman. Ofverstiger domsagornas
antal det enligt mom. 1 bestämda antalet riksdagsmän för
landet, skola, i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa
intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas
två och två till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller ofverstiger den
andel af folkmängden i rikets alla städer, som motsvarar det antal
riksdagsmän, städerna skola utse enligt mom. 1, väljes, efter stadens
folkmängd, en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande nämnda
andel af städernas folkmängd. Städer med mindre folkmängd, än
nu är sagdt, ordnas, så vidt ske kan länsvis, i så många valkretsar
som, med iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras
för uppnående af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän för
städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar, så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, h vilkas folkmängd
berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna grunder, hvart nionde år åt Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes, vinner ej tillämpning förr än
vid de val, hvilka näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skola ega rum.
Köping eller annat samhälle, som erhåller stadsprivilegier, räknas i
fråga om riksdagsmannaval fortfarande till landet, till dess ny
valkretsordning varder faststäld.

Efter det herr talmannen till föredragning anmält utskottets
utlåtande n:o 3, begärdes ordet af

Herr Lilienberg, som yttrade: Herr talman! Hos konstitutionsutskottet
förelågo dels Kongl. Maj:ts proposition om ändring
af vissa paragrafer i riksdagsordningen, dels särskilda motioner angående
ändring af samma paragrafer i riksdagsordningen, som afsågos
i den kongl. propositionen. Hvad hade då varit naturligare,
än att konstitutionsutskottet i ett betänkande upptagit till behandling
så väl den kongl. propositionen som dessa motioner? Så har
emellertid icke skett, utan konstitutionsutskottet har behandlat i
betänkandet n:o 3 den kongl. propositionen och i betänkandet n:o
4 de särskilda motionerna.

Jag hemställer nu, att föredragningen måtte ske sålunda, att
båda betänkandena företagas till gemensam behandling, på det att
diskussionen må omfatta samtliga förslagen, och kammarens ledamöter
vara i tillfälle att redan vid betänkandet n:o 3 framställa
de yrkanden, hvartill de motioner, som äro behandlade i betänkandet
n:o 4, må gifva anledning.

Sso 20.

Ang. ändring
i §§ 6 och /.?
m. fl. i riksdagsordningen
.
(Forts.)

N:o 20. 8

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. Jl. i riksdagsordningen.

(Forte.)

Vidare anförde:

Herr Ljungman: Skälet hvarför konstitutionsutskottet framlagt
tvenne betänkanden är det, att sådant varit en gammal praxis, beroende
derpå, att enligt §§ 81 och 82 regeringsformen samt § 79
riksdagsordningen proceduren för behandlingen af kongl. propositioner
med förslag till grundlagsändringar i viss mån är olika med behandlingen
af dylika ändringsförslag, väckta inom Riksdagen, vare
sig af enskilda motionärer eller af konstitutionsutskottet sjelft. Och
man har så mycket hellre kunnat göra det, som det naturligtvis är
frihet att vid behandlingen af betänkandet n:o 3 skärskåda frågan
i dess helhet, enär alla de till förändring ifrågasatta paragraferna
ingå deri, och i reservationerna samma förslag ju för öfrigt äro behandlade
som i betänkandet n:o 4. Hvad som är hufvudsaken, det
är, huru vida Kongl. Maj:ts förslag nu skall antagas till hvilande
oförändradt eller icke. Antages Kongl. Maj:ts förslag till hvilande
i oförändradt skick och godkännes det vid 1894 års riksdag, då eger
det enligt § 82 regeringsformen grundlags kraft, så fort Riksdagen
enligt § 79 riksdagsordningen å rikssalen tillkännagifvit Kongl. Maj:t
sitt »bifall till Konungens förslag». Om deremot förändring sker
eller man antager något annat förslag till hvilande och hvad sålunda
förklarats hvilande äfven bifalles af 1894 års Riksdag, får Riksdagen
enligt § 79 riksdagsordningen i skrifvelse härom underrätta Kongl.
Maj:t, som i sådant fall enligt § 81 regeringsformen gifver Riksdagen
sitt svar å rikssalen. Proceduren är således i väsentlig mån olika,
och detta förhållande har vållat, att konstitutionsutskottet brukat
framlägga dylika förslag i två skilda betänkanden. Så skedde år
1857, så skedde år 1880 och år 1885, då samma förhållanden egde rum.

Emellertid har jag ingenting emot herr Lilienbergs förslag, att
utskottets båda betänkanden föredragas samtidigt. Ty naturligtvis
måste herr talmannen framställa proposition på hvarje punkt, som
förekommer i betänkandena, skild för sig, så att, om båda föredragas
på en gång, man i allt fall först får framstäf proposition på utskottets
hemställan i betänkandet n:o 3 och sedan proposition på
hvarje af de fem punkter, som förekomma i betänkandet n:o 4.

Herr Lasse Jönsson: Jag kan deremot icke vara med om,
att alla punkterna i båda betänkandena föredragas samtidigt, då de
äro af så skilda naturer, att hvad som förekommer i den första
punkten är föreslaget af Kongl. Maj:t och, enligt hvad den senaste
talaren sagt, dess slutliga antagande af Riksdagen har till följd att
det genast blir grundlag, under det att beträffande de öfriga punkterna
det är fråga om enskilda motionärers förslag, hvilka, om de
antagas af Riksdagen, för att blifva grundlag derutöfver fordra så
väl skrifvelse från Riksdagen till Kongl. Maj:t som Kongl. Maj:ts
slutliga bifall. Äfven om diskussionen må röra sig öfver samtliga
förslagen, kan det således omöjligen vara skäl i att, då det blir

9 N:o 20.

frasa

om

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

„______ att kammaren skall fatta sitt beslut, dessa förslag före- Ang. ändring

dragas samtidigt. Enligt min tanke bör man derför först föredraga ’nf ^6
betänkandet n:o 3 samt derefter betänkandet n:o 4. Jag motsätter ^ag,ordningen,
mig följaktligen, att båda dessa betänkanden föredragas samtidigt. (Fortl.)

Herr Lilienberg: Jag både icke väntat, att det af mig framstälda
förslaget skulle möta en så bestämd gensägelse. Gent emot
berr Ljungman, som dock icke tyckes kafva alldeles motsatt sig den
framställning jag gjorde, vill jag nämna, att, om kamrarne stanna
i olika beslut, det icke är alldeles säkert, att förslaget förfaller, derför
att det återstår för konstitutionsutskottet att försöka en sammanjemkning.
Jag föreställer mig att, om den af mig gjorda framställningen
bifalles, föredragningen skulle gå till på det sättet, att
utskottets förslag med anledning af Kongl. Maj:ts proposition i betänkandet
n:o 3 föredrages paragrafvis, och att berr talmannen vid
till exempel § 6 derjemte föredrager de hemställanden, utskottet
gjort i betänkandet n:o 4 beträffande de motioner, som afse samma
§ 6. så att föredragningen blir ganska enkel. Mig synes således att
det vore obilligt att neka den af mig gjorda framställningen, och
jag får derför fortfarande yrka bifall till densamma.

Herr Månsson: Herr talman! Jag skall deremot tillåta mig
att instämma i det yrkande, som berr Lasse Jönsson gjorde, enär
jag tror, att härigenom större reda i detta förhållande skall åstadkommas.
Jag skulle emellertid vilja hemställa, att diskussionen
finge röra sig såväl om utlåtandet n:o 3 som om utlåtandet n:o 4,
men att först och främst yrkanden måtte få göras och beslut fattas
endast angående Kongl. Maj:ts proposition ensam för sig, och sedan
om utlåtandet n:o 4, så att icke vid hvarje paragraf måtte få sammanslås
de framställningar, som göras i de båda utlåtandena. Det är
alldeles tydligt, att, om kamrarne stanna i olika beslut angående
denna kongl. proposition, detta kan leda derhän, att hela saken för
denna riksdag är förfallen. Det synes mig vid sådant förhållande,
att alla, som vilja sakens framgång och önska, att frågan blefve
löst i enlighet med den kongl. propositionen, skulle vilja vara med
om ett sådant behandlingssätt. Har man klart för sig, att man vill
göra något åt saken, synes det mig vara den rätta och enklaste
vägen att taga Kongl. Maj:ts proposition under behandling för sig
och de andra framställningarne i saken, nemligen af enskilda motionärer,
för sig.

Jag ber derför att få yrka, att vi företaga denna fråga till behandling
i den ordning och på det sätt, som konstitutionsutskottet
föreslagit, men med frihet att få yttra sig om alltsammans.

Häruti instämde herrar Andersson i Löfhult, Rydberg och
Peterson i Boestad.

Nso 20. 10

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring Herr Hedin: Herr talman! Det är alldeles rigtigt, såsom den
6i°cj! 13 senaste talaren sade, att det leder till större reda att följa den föredagsordningen
dragningsordiiitig, som lian bar föreslagit, nemligen om man med
(Forts) c*en större redan menar detsamma, som Första Kammarens ledamöter
i konstitutionsutskottet, eller att det icke skall vara nog för majoriteten
uti hvardera kammaren att sätta sin vilja igenom mot en likväl
måhända nära jemnstark minoritet, utan att man äfven på det sätt
undertrycker vår grundlagsenliga rätt, att vi icke kunna med någon
nyttig verkan underställa kamrarnes pröfning de yrkanden, som vi
vilja göra. Ty det är icke nog, att vi vid diskussionen af Kongl.
Maj:ts förslag i betänkandet n:o 3 få framställa anmärkningar mot
detsamma, när vi sedermera icke gent emot detta förslag kunna uppställa
våra yrkanden. Majoritetens inom konstitutionsutskottet förfarande
i detta fall är dikteradt utaf den öfvermodigaste tredska.
Den har velat afklippa rättigheten för de ledamöter af kamrarne,
som icke godkänna den kongl. propositionen, att få sin afvikande
mening bragt under kamrarnes pröfning på sådant sätt, att ens den
logiska möjligheten af framgång för deras yrkanden finnes. För ett
sådant förfarande hade jag knappt väntat, att i denna kammare
någon röst skulle höja sig.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Jag må säga,
att jag icke kan undertrycka min förundran öfver det yrkande, som
har gjorts ifrån motsidan derom, att endast Kongl. Maj:ts proposition
eller betänkandet n:o 3 ensamt för sig skulle föredragas, och att det
till och med skulle vägras ledamöter inom kamrarne att komma
med något annat yrkande än om antingen afslag eller bifall till den
i detta betänkande gjorda framställningen. Om de herrar få sin
vilja fram, som yrka att betänkandet n:o 3 ensamt för sig skall
föredragas, undrar jag, huruvida dessa herrar i realiteten vinna något,
ty vid betänkandet n:o 3 finnes fogad en reservation, som tager upp
ungefär samma saker, som förefiunas i betänkandet n:o 4. Och det
lära väl herrarne icke vilja gå in på, att det till och med skall
vägras en ledamot att yrka bifall till den reservation, som åtföljer
betänkandet. Om herrarne icke vilja vara med om det, så förstår
jag icke innebörden af det föredragningssätt, som herrarne påyrkat.
Det måtte väl ligga en bättre reda och ordning i att behandla det
hela på en gång, när i alla fall dock ifrån deras sida, som gjort ett
motsatt yrkande, medgifvits, att diskussionen må få omfatta det hela,
om man också icke skulle få göra yrkanden i vidsträcktare mån,
än som efter deras önskan skulle blifva fallet. Jag vill derför förena
mig med herr Lilienberg.

Herr Ljungman: Hvad beträffar herr Hedins yttrande, att
konstitutionsutskottets beteende skulle vara en yttring af öfvermod
och dylikt, så vill jag säga, att så icke är fallet, lika litet som det
varit fallet, att någon yttring af öfvermod legat i konstitutions -

11 N:o 20.

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

utskottets förfarande åren 1857, 1880 och 1885, utan har detta Ang- *****
beteende grundat sig på en gammal och rigtig praxis. Jag ber^att*^ ^ i°rik$-få fästa uppmärksamheten uppå, att det är ingenting, som på något dagsordningen.
sätt lägger hinder i vägen för att yrka afslag på Kongl. Maj:ts (Forts.)

proposition i hvilken del som helst, och far da naturligtvis proposition
härå framställas af herr talmannen. Det är ju alldeles klart,
att, om någon vill, att icke Kongl. Maj:ts förslag, utan ett annat
skall ha framgång, hans rätt icke på något sätt är undertryckt.

Vare sig nu herr Lasse Jönssons eller herr Lilienbergs förslag blir
antaget, är resultatet i sjelfva verket detsamma, ty man kommer
naturligtvis i alla händelser att föredraga först den punkt, som föreligger
här i konstitutionsutskottets betänkande n:o 3 jemte dertill
hörande reservationer, och sedan i ordning de fem punkter, som förekomma
i betänkandet n:o 4, och dervid kommer Ju vid hvarje punkt
att framställas proposition å bifall eller afslag. Hela saken är i
sjelfva verket ytterst liten, fastän man nu gör ett så stort nummer
af den.

Sedan öfverläggningen angående föredragningssättet härmed förklarats
slutad, gaf herr talmannen propositioner å hvart och ett af
de i sådant hänseende af herrar Lilienberg, Lasse Jönsson och
Månsson framstälda olika förslag; och förklarade herr talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för herr Lilienbergs förslag.

Votering begärdes. Då med anledning häraf fråga uppstod om bestämmande
af kontraproposition i den blifvande voteringen, förklarade
sig herr Lasse Jönsson afstå från det af honom framstälda särskilda
förslag och instämma i herr Månssons förslag. I följd häraf blef
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som beträffande sättet för föredragningen af konstitutionsutskottets
utlåtanden uris 3 och 4 bifaller det af herr Lilienberg framstälda
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda yrkande, bifallit
den af herr Månsson under öfverläggningen gjorda framställning.

Omröstningen visade 125 ja mot 87 nej; hvadan kammaren
beslutat enligt ja-propositionen.

I enlighet med den af kammaren sålunda antagna föredragningsordning
lät herr talmannen nu i ett sammanhang uppläsa dels § 6 i

N:o 20. 12

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring Kongl. Maj:ts af utskottet i utlåtandet n:o 3 tillstyrkta förslag och
i §§ 6 och 13 dels punkterna 1 ock 2 af utlåtandet n:o 4.

m. fl. i riksdagsordningen.
_

1 punkterna 1 och 2 af utlåtandet n:o 4 hemstälde utskottet:
1 -o) att herr Per Larssous motion icke måtte till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda; ock

2:o) att den af kerr Lilienkerg med flere väckta motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

(Forte.)

Emot utskottets kemställanden i nu föredragna delar kade reservationer
anmälts:

af kerr Elowson, som keträffande den ifrågasatta ändringen af
6 § ansett, att utskottet bort föreslå Riksdagen att till kvilande för
vidare grundlagsenlig bekandling antaga det förslag till lydelse af
paragrafen, som innekölles i kerr Lilienbergs m. fl. motion;
af herr Johnsson i Bollnäs; samt
af herr Hedin.

Ordet begärdes af

Herr Elowson, som yttrade: Jag ber att få yrka afslag å
Kongl. Maj:ts, af utskottet tillstyrkta förslag ock i stället bifall till
den af mig i utlåtandet n:o 3 intagna reservation, förordande den
af herr Lilienberg m. fl. väckta motion i ämnet.

Såsom skäl för detta mitt yrkande vill jag i främsta rummet
hänvisa till den vid utlåtandet fogade, af mig afgifna reservationen
och derjemte i korthet anföra några ytterligare skäl.

Den politiska utvecklingen kar fört oss derhän, att en afgjord
ock bestämd antagonism förefinnes i en mängd vigtiga frågor mellan
den ena hälften af representationen ock den andra hälften af densamma.
Den Andra Kammaren kan väl enligt vanligt språkbruk
få anses vara ett uttryck för den egentliga folkmajoriteten eller,
såsom man säger, den folkvalda kammaren. Jag vill dermed naturligtvis
icke förneka, att äfven den andra hälften af representationen
också representerar svenska folket, men det är mycket begripligt
hvad jag menar, då jag säger, att Andra Kammaren är att betrakta
såsom den folkvalda kammaren. Om denna har något önskningsmål
i fråga om reformer, exempelvis med hänsyn till den vigtiga frågan
om den kommunala rösträtten på landet, så har det visat sig, att
Första Kammaren satt deremot ett hårdnackadt motstånd. Om
Andra Kammaren visat sig vilja utvidga vilkoren för den politiska
rösträttens utöfvande och härigenom velat trygga samhällsutvecklingen
genom att grunda densamma på en bredare basis, så har
Första Kammaren satt ett energiskt motstånd häremot. Först och
sist har dock på senare tiden tullpolitiken spelat en afgörande rol.
Den har olyckligtvis blifvit dominerande i det politiska lifvet uti
våra dagar.

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

13 N:o 20.

Under denna sällsamma situation framlägger regeringen nu ett Ang- ändring
förslag till ändring af representationens sammansättning, hvilket af-'' §§6
viker väsentligen från de grundsatser, som i gällande riksdagsordning dagtordningen.
äro angifna. Det införer nya principer, som stå i afgjord motsägelse (-ForU -mot de förut varande. Jag säde, att situationen var sällsam, derför
att det nu är eu stor ekonomisk fråga, som skiljer landet och representationen
i tvenne hälfter. Under denna situation framlägger
emellertid regeringen ett förslag, som är till fördel för den ena hälften
af representationen, på samma gång det måste betraktas vara
till förfång för den andra hälften, nemligen för den folkvalda'' Andra
Kammaren. Det må nu vara sant, att den nuvarande regeringen
stöder sin politik på Första Kammaren — på öfverhuset — hvilket
är ett egendomligt förhållande i den parlamentariska utvecklingen
hos oss, men icke mindre egendomligt synes mig vara, att regeringen
vill på det sättet skifta mellan de båda kamrarne, att den framlägger
ett förslag, som ökar magtställningen för Första Kammaren och
minskar densamma för den Andra. Detta är något för mig af så
afgörande betydelse, att jag icke kan vara med.om det kongl. förslagets
antagande. — Vi hafva nyligen sett, huru den fråga, som
upprör sinnena i hela landet, blifvit afgjord med några få rösters
pluralitet. Skulle man nu genom ett penndrag öka antalet röster i
Första Kammaren med tre och minska antalet i Andra Kammaren
med tre, så kan detta förfarande utöfva ett väsentligt inflytande på
Riksdagens beslut, enär det skulle rubba magtställningen mellan de båda
kamrarna. Detta uttalas äfven uti motiveringen till regeringens nu
framlagda proposition, ty regeringen anser deri, att det vore gagneligt
att öka Första Kammarens magtställning och då naturligtvis
också att minska densamma uti Andra Kammaren. Jag vågar hoppas
och tro, att det för hela denna Andra Kammares majoritet afgjordt
gäller, att den antingen önskar bibehålla status quo eller, om någon
förändring skall ske, anser, att magtställningen icke skall rubbas till
förmån för Första Kammaren, utan, om någon förflyttning af magtens
tyngdpunkt skall ske, att detta måtte ske åt Andra Kammarens
sida.

Anledning till förändring i representationens sammansättning
finnes visserligen. Ty då 1865 ett representationsförslag antogs,
som angaf åtskilliga, af folkmängden beroende, vilkor för val af
riksdagsmän, och städerna dermed tilldelades representationsrätt i
större proportion än landet, hade man väl icke ansett sannolikt,
att städernas folkmängd skulle växa så hastigt som den gjort.

Detta har varit anledning att söka begränsa tillväxten af stadsrepresentanterna.
Ja, mine herrar, derom torde vi alla vara ense.

Men en sak är att åstadkomma en begränsning af tillväxten, en
annan sak är att fastslå för alla tider en fixering. Det är naturligtvis
en temligen vidlyftig literatur i denna fråga. Men jag har
för min del icke lyckats finna någon motivering för den ifrågasatta
fixeringen. 1 konstitutionsutskottets utlåtande från 1888 finnes en -

Nso 20. 14

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring däst det uttalandet, att det skulle hos oss auses lämpligt att repre*
6 och li sentationen utgjordes af ett bestämdt antal ledamöter, men någon

dansördningen motivcring för att så skulle vara uttalas icke heller der. Under fotforts.
) regående tider hafva inom Andra Kammaren framstälts motioner och
förslag, afseende att begränsa tillväxten af stadsrepresentanterna.
Anledningen till dessa motioner kunde måhända sökas deruti, att
den befintliga majoriteten inom Andra Kammaren med en viss oro
betraktade tillväxten af stadsrepresentanterna, synnerligast som dessa
stadsrepresentanter ofta befunnit sig i afseende på politiska åsigter i
strid med majoriteten.

Emellertid har en vändning i den politiska ställningen inträdt.
Den frihandelsvänliga och, som jag vågar tro, frisinnade och för landets
utveckling nitälskande fraktionen af landtmannapartiet i Andra
Kammaren vandrar nu i politiskt förbund med de frihandelsvänliga
och frisinnade stadsrepresentanterna. Jag kan förstå, att från
partiståndpunkt Första Kammaren, som är protektionistiskt sinnad,
vill begränsa stadsrepresentanternas inflytande. Jag kan ock förstå,
att den protektionistiska fraktionen inom Andra Kammaren delar
dessa åsigter. Men hvad jag icke kan förstå och som väl knappast
kan från politisk synpunkt vara begripligt är, att den frihandelsvänliga
fraktionen inom Andra Kammaren vill tillfoga sina egna bundsförvandter
ett känbart nederlag. Derigenom tillfoga de Andra Kammaren
och sig sjelfva också ett nederlag. Magtställningen blir förändrad,
och det så, att den Andra Kammaren kommer att draga det
kortare strået.

Jag antydde nyss, att majoriteten inom Andra Kammaren hade
för några år tillbaka med misstro betraktat tillväxten af städernas
representanter. Denna misstro har spridt sig äfven till deras kommitenter,
till valmännen på landet, och det har hos dessa valmän
blifvit en föreställning, att stadsrepresentanternas inflytande i Andra
Kammaren borde begränsas. Men nu torde förhållandet vara det,
att valmännen på landet icke hunnit följa med den förändrade situation,
som inträdt i Riksdagen.

Man kan förstå, att valmännen uti protektionistiskt sinnade
kretsar gerna se, att den frihandelsvänliga fraktionen lider en minskning.
Men att valmännen uti frihandelsvänliga valkretsar på landet
skola kunna gilla, att deras ombud här i riksdagen bekämpa sina
meningsfränder, det torde från politisk synpunkt vara och förblifva
oförklarligt. Det kongl. förslaget är, såsom vi veta, upptaget
ifrån ett förslag, som förut varit behandladt i riksdagen. Jag gjorde
då åtskilliga anmärkningar mot detta förslag från formel synpunkt.
Dessa anmärkningar voro i sjelfva verket af sådan beskaffenhet, att
regeringen ansåg sig icke kunna sanktionera förslaget i det skick,
hvaruti det förelåg. Nu ha några förändringar och förbättringar vidtagits
i anmärkta afseenden; men ännu qvarstå)- åtskilligt, som förtjenar
antecknas.

15 Nso 20.

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Uti 6 § finnas, förutom andra föreskrifter, tre grundsatser, af
hvilka den ena innehåller en bestämmelse derom, att ledarnotsantalet
skall vara fixeradt, den andra, att ledamöterna i riksdagens Första
Kammare skola fördelas inom de särskilda valkretsarne efter en
rörlig norm, nemligen talet en etthundrafemtiondedel af rikets folkmängd,
och den tredje, att hvarje riksdagsman skall ha rätt att utöfva
riksdagsmannakallet under en viss bestämd tid. Dessa tre
grundsatser låta sig icke med hvarandra förenas — det anmärktes
i fjor —; valordningens mekanism kommer i olag. Nu har man
sökt att afhjelpa detta; men på hvad sätt? Jo, derigenom att
Kongl. Maj:ts regering skall få ingripa i valordningen. Enligt 28
§, sådan den är formulerad uti regeringens förslag, skulle icke något
enda val till riksdagsman i Första Kammaren kunna försiggå, utan
att Kongl. Maj:ts regering skulle besluta och förordna om detta enskilda
val. Eu sådan bestämmelse i eu grundlag synes mig icke
vara ändamålsenlig och lämplig.

Men det var emot det förra förslaget en reel anmärkning af
synnerligt stor betydelse, då det visades, att städernas folkmängd
hade tillväxt med ganska stor hastighet, så att man kunde sätta i
fråga, huruvida icke den tid månde komma, då städernas folkmängd
skulle utgöra hälften af landsbygdens eller en tredjedel af hela rikets.
Kongl. Maj:ts regering har nu låtit framlägga en uträkning,
hvaraf det synes, att så skulle uti en framtid kunna inträffa. Om
jag fullföljer denna uträkning, som utaf Kongl. Maj:t blifvit åberopad,
så finner jag, att år 1927 skulle städernas folkmängd vara en
tredjedel af hela rikets; och fullföljer jag sannolikhetsberäkningen
enligt samma tabell tre år längre, eller till 1930, finner jag, att
städerna då skulle hafva en folkmängd af 2,490,000 invånare och
landsbygden eu folkmängd af 4,611,800. Således skulle då redan,
1930, städernas folkmängd väsentligt öfverskjuta eu tredjedel af
hela rikets. Det anmärktes i debatten i fjor, att man borde ställa
så till, att, när denna eventualitet inträffade, någon reglering skulle
företagas i afseende å representanternas antal, om det nödvändigtvis
skulle fixeras, hvilket jag för min del anser vara i och för sig origtigt.
Alla talare, både de, som ville ha förslaget, sådant det var,
och de, hvilka hade anmärkningar emot det, voro ense om befintligheten
af denna reella brist i det då föreliggande förslaget. När
Kongl. Maj:ts regering ansett sig böra å nyo framkomma med förslaget,
hade man kunnat vänta, att denna reella brist skulle vara
afhjelpt; men så är ej förhållandet. Mig synes det vara en väsentlig
brist hos det kongl. förslaget, att det skulle kunna inträffa
eu tid, då städernas folkmängd är mer än en tredjedel af hela rikets,
men deras representanters antal i Andra Kammaren ändå skall
vara endast en tredjedel. Jag fäster särskildt uppmärksamheten vid
en omständighet der vid lag. Om det inträffar, att städernas folkmängd
växer såsom regeringens uträkning angifver, måste detta,
mine herrar, betyda, att städernas befolkning är en lifskraft^ be -

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. fl. i riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 20. 16

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring folkning. Men denna växande befolkning vill man icke gifva rätt
i §§ 6 och 13 en proportionerlig andel i representationen. Mig synes, att
dagsordningen hvarhelst i ett land det finnes en lifskraft^ befolkning, bör den
(Forts) hafva ett väsentligt inflytande på landets allmänna angelägenheter.

Det kan ej vara öfverenstämmande med en god ordning att vilja inskränka
och kringskära en dylik befolkning. Yäxer folkmängden i
städerna, såsom regeringen trött, måste den, som sagdt, vara en
lifskraftig befolkning.

Ett särskildt exempel skulle jag vilja framlägga beträffande de
oegentligheter, hvartill förslaget skulle leda. Jag vill dervid följa
de tabeller, som Kongl. Maj:ts regering låtit framlägga. Det skulle
enligt dessa tabeller år 1920 vara så, att Gefle stad skulle hafva en
folkmängd af 50,249 invånare, men ändock hafva blott en representant.
Gejle stad med en folkmängd af öfver 50,000 invånare
skulle 1920 hafva en representant! Är icke, mine herrar, denna
detaljomständighet af den beskaffenhet, att den visar på grundväsentliga
fel i sjelfva förslagets anordning?

Då jag nu icke kan gilla det förslag, som utaf Kongl. Maj:ts
regering blifvit framlagdt, är äfven det skäl för mig bestämmande,
att detta förslag, såsom jag förut antydt, högst väsentligt afviker
från de grundsatser, som äro gällande uti vår nuvarande riksdagsordning.
Det har blifvit angifvet ett annat botemedel mot en för
stor tillväxt af representanternas antal både utaf en regeringsledamot
nu och utaf en, som kanske måste tillmätas större auktoritet,
nemligen förre justitiestatsministern De Geer. Den senare uttalade
i riksdagen, att, om det visade sig, att representanternas antal i
städerna, och äfven i Första Kammaren, blefve för stort, borde detta
rättast afhjelpas genom eu höjning af de folkmängdssiffror, hvilka
utgjorde vilkoren för att få välja riksdagsman. Detta synes mig
också vara den enda och rätta utvägen. Man bör i allmänhet icke
använda större och kraftigare medel än som erfordras för att nå det
mål, som åsyftas. Nu säger man, att representanternas antal växer
särskildt i städerna för hastigt. Nåväl, det afhjelpes genom att
höja de siffror, som betinga rätt att välja en riksdagsman. Åsyftar
man något annat, ja, då må man säga det. Det kongl. förslaget
har till förevändning att afhjelpa allt för stort antal representanter,
men går ut på att rubba magtställningen mellan båda kamrarne.
Detta är någonting, som kommit fram vid sidan af det egentliga
målet, eller kanske att detta är det egentliga målet, att rubba magtställningen.
Men i så fall synes det mig, att ingen röst i Andra
Kammaren bör vara med om att medverka till detta förslags genomförande.
Ingen ens af den protektionistiska fraktionen synes böra
vara angelägen derom. Ty protektionismen kommer utan tvifvel icke
att lefva länge. Dess bestånd här i landet torde vara en konjunkturfråga,
beroende på huru det är i andra land. Yårt land torde
derutinnan rätta sig efter våra grannar. Om de vidtaga förändring

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

17 N:o 20.

med afseende å sina tullar, så följa vi dem. Magtställningen åter
inom Riksdagen bör ligga Andra Kammaren om hjertat.

Då jag således icke kunnat vara med om det kongl. förslaget,
har jag upptagit i min reservation det förslag, som framlagts af herr
Lilienberg med flere. Denna reservation har, synes mig, den fördel
i afseende på den nuvarande grundlagen, att den sluter sig till de
grundsatser, som der äro uttalade, på ett enkelt och naturligt sätt.
Den kongl. propositionen är — man kan icke komma ifrån det —
temligen konstigt ihopsatt, och det, som är konstigt ihopsatt, är
vanligen mer eller mindre origtigt. Det rigtiga är i allmänhet enkelt
och naturligt. I 6 § har genom min reservation icke gjorts
någon annan förändring än den, att talet 30,000 skulle höjas till
40,000. Således skulle landsting och stad, som ej i landsting deltager,
välja en riksdagsman för hvarje fullt tal af 40,000 invånare.
Men det är icke meningen här såsom i det kongl. förslaget
att låta den nya § få i någon mån en retroaktiv verkan genom att
taga bort representanter, som finnas. Skulle ifrågavarande bestämmelse
tillämpas genast, skulle naturligtvis representanternas antal i
Första Kammaren minskas, men detta är icke meningen. Derför
finnes ett tilläggsstadgande, mom. 3, af innehåll, att representanternas
antal skall tills vidare bibehållas, sådant det blir på grund
af 1892 års folkmängd. Detta synes mig vara rigtigt. Sedermera
skulle icke ökning komma att inträffa, förrän folkmängdssiffrorna
dertill gifva anledning. Skulle nu den folkmängdssiffra, som fordras
för val af riksdagsman i Första Kammaren, bestämmas till 40,000,
skulle derigenom ske en väsentlig begränsning af ledamotsautalets tillväxt
i Första Kammaren. Uti den kongl. propositionen är föreslaget,
att det skulle vara 150 ledamöter i Första Kammaren. Tänker man
sig, att hvar och en af dem skulle väljas för ett proportionerligt
tal af folkmängden af 40,000, skulle det förutsätta en folkmängd af
sex millioner. Men då valdistrikten icke alltid kunde med afseende
på folkmängden innehålla jemna mångfalder af 40,000, blefve det
esomoftast något öfverskott, någon rest, och i följd deraf skulle representanternas
antal i Första Kammaren i framtiden icke kunna
komma att ökas till 150, förr än rikets folkmängd hunnit några
hundratusental öfver sex millioner. Detta skulle således innebära
eu afsevård begränsning af tillväxten utaf ledamöternas antal i Första
Kammaren. Beträffande åter Andra Kammaren — om jag med
herr talmannens tillåtelse får begagna tillfället att tala något äfven
om 13 § — är der föreslaget, att städerna skulle få välja att börja
med en riksdagsman för fullt tal af 10,000 invånare. Sedan skulle den
följande riksdagsmannen få väljas för fullt tal af 20,000. Derigenom
finge man en väsentlig och kraftig begränsning af tillväxten utaf
städernas representantantal. Om vi utgå från nuvarande förhållanden
och tänka till exempel på Norrköping, som har tre representanter
för något öfver 30,000 invånare, så skulle denna stad icke
få välja eu fjerde representant, förrän den komme upp till ett fullt

Andra Kammarens Prut. ISOP. N:o 20. 2

Ang. ändring
* §§ 6 och 13
wi. Jl. i riksdagsordningen.

(Forts.)

Sto 20. 18

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring tal af 70,000. Se vi på Stockholm, som med en folkmängd af
• 6 och 13 något öfver 240,000 nu väljer 24 riksdagsmän, så finna vi, att en *».

fl. i nkr . reServationen Stockholms stad icke skulle få välja en tjugufemte
aff,(p^rt8,)Sen''representant, förrän den får ett fullt tal af 490,000 invånare, således
nära en half million. Såsom herrarne finna, blir detta således
en väsentlig begränsning och en verklig förminskning af stadsrepresentanternas
tillväxt. Någon tillväxt af representantantalet från
städerna skulle visserligen komma att inträffa, derigenom att några
mindre städer komma att växa upp till en folkmängd af 10,000.
Städer, som nu äro indelade i valkretsar, komma naturligtvis att
delvis växa och vid en reglering utträda ur föreningen med en eller
flera andra städer samt bilda egen valkrets. Derigenom skulle möjligen
några stadsrepresentanter ytterligare komma att under de närmaste
decennierna inträda i kammaren. Men, mine herrar, för hvilken
fraktion är då den reservation, jag framlagt, mest gynsam i afseende
på magtställningen, för så vidt densamma representeras af
antalet ledamöter? Jo, reservationen är mest gynsam för landsbygden.
För landsbygden skulle ingen förändring göras i nuvarande
bestämmelser. Landsbygden skulle fortfarande få välja en representant
för hvarje domsaga, och då domsagans folkmängd öfverstege
40,000, skulle den delas i två. Man kan antaga, att utvecklingen
på landsbygden skall, i stort sedt, komma att gå i samma proportion
som under de år, som förflutit sedan representationsskickets antagande.
Detta kan bekräftas derigenom; att medeltalet af den folkmängd,
som representerats af en riksdagsman från landsbygden, har
under denna tid varit så godt som stationärt. Ser man då efter,
finner man att år 1866 utgjorde domsagornas antal i riket 104.
Några af dessa voro delade i två valkretsar, så att antalet valkretsar
utgjorde för landsbygden 135. Medeltalsiffran, som svarade mot
en riksdagsman, var på landet 26,794. Ser man på statistikens data
för 1890, finner man, att domsagornas antal då var 116 och några
af dem voro fördelade, så att antalet representanter för landsbygden
var 147, såsom det nu är, och folkmängden, som på landsbygden
representeras af en riksdagsman, är 26,577. Jemför man dessa medeltal
i afseende på folkmängden, finner man, att de äro i det närmaste
lika, och om herrarne behagade slå upp de statistiska tabellerna,
skola herrarne finna, att medelsiffran för de mellanliggande
åren under tiden 1866—90 är i det närmaste densamma. Vi kunna
således antaga, att antalet af landsbygdens representanter kommer
att tillväxa under den närmaste framtiden på samma sätt som hittills.
Under 1866—90 eller i 24 år har antalet representanter från
landsbygden ökats från 135 till 147, således med 12, eller med en
hvartannat år eller om vi så vilja med 3 för tvenne treårsperioder.
Gå vi då till 1920, eftersom vi hafva det årtalet nämndt, så skulle under
denna trettioårsperiod landsbygdens representanter ökas med 15. I
följd af ökad folkmängd i domsagorna och i följd af nya domsagors
bildning skulle således under de närmaste trettio åren representan -

Onsdagen den 23 Mars, f. in. 19 Jfjo 20.

terna från landsbygden enligt det förslag jag framlagt sannolikt ökas Ang. ändring
med 15. De stora städernas representanter skulle icke komma att* §§ 6 ock «
till antalet ökas, men de små städernas i någon mån. Första Kam- j T''4**
marens representanter komme icke att ökas. Men, mine herrar, T“r Jr?*"''
hvar skulle då fördelen i afseende på magtställningen komma att C orti,)
ligga, för så vidt densamma anges af representantantalet? Jo, den
skulle uteslutande tillfalla landsbygdens representanter. Skulle Andra
Kammarens majoritet afslå denna reservation och antaga Kongl.

Maj:ts förslag, synes det mig följaktligen, som om denna majoritets
ledamöter skulle komma i en egendomlig ställning till sina valmän.

Valmännen i frihandelskretsar äro, så vidt jag kan förstå, angelägna
att tullarne pa de oundgängligaste lifsmedien icke höjas, utan snarare
minskas eller försvinna. Skulle deras ombud i Riksdagen af
skäl, som icke af politiska grunder kunna förklaras, låta förmå sig
att kringskära sin egen magt, skulle de för sina valmän minska utsigterna
att blifva af med dessa tullar och de skulle minska utsigterna
för valmännen att så snart som möjligt komma ifrån, den protektionistiska
regimen. Huru representanterna från frihandelskretsarna
på landsbygden vilja göra upp detta med sina valmän, blir
deras sak. Jag vet mycket väl, att för närvarande råder en strömning
bland landsbygdens invånare för att städernas representantantal
för framtiden må begränsas, men låt valmännen i frihandelskretsarna
få full insigt om hvad frågan gäller — och denna insigt
kunna de på längden icke undgå att få — och då måste deras uppfattning
blifva en annan. De kunna icke vilja eller fatta, att deras
ombud skola tillfoga sina egna bundsförvandter skada. Detta katt
nemligen icke vara politiskt klokt.

Jag har, herr talman, ett föregående år under diskussionen af
denna fråga uttalat såsom min åsigt, att det förslag, som då var
före, att på ett temligen hårdhändt sätt rubba grundvalarna för
vårt representationsskick, icke vore förmånligt för svensk konungamagt.
Jag hyser den åsigten fortfarande. Jag tror icke, att den
nuvarande regeringen med sitt förslag gagnar konungamagten, utan
sådant detta förslag är, skall det bidraga att försvaga densamma,
låt ock vara att den nuvarande regeringen, som stödjer sig på intresset
för en ekonomisk fråga, kan se sin tillfälliga magt ökad.
Konungamagten i vårt land hvilar icke och skall icke hvila på en
ekonomisk fråga, den hvilar på en säkrare grundval. Jag tror visserligen
icke, att den kan skadas, men dess ställning kan i någon,
mån rubbas, om man far allt för hårdhändt fram med grundlagen.

Jag skulle kunna anföra åtskilligt mera i denna sak, men vill
icke upptaga kammarens tid längre, då jag antager, att många efter
mig komma att uttala sig i denna fråga. Jag vill derför på de
skäl jag anfört hos herr talmannen anhålla om afslag på Kongl.

Maj:ts af konstitutionsutskottet tillstyrkta förslag och om bifall till
min vid utlåtandet n:o 3 fogade reservation.

Kh> 20. 20

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring
I §§ 6 och 13
m. fl. i riktdagtordningen.

(Ports.)

Vidare anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Den förste talaren började sitt anförande med klander mot regeringen,
derför att den framkommit med detta förslag. Detta
o-ifver mig anledning att påminna om, att grunderna för det förslag,
som nu är framlagdt, äro gillade af Riksdagens båda kamrar.
Då emellertid Kongl. Maj:t vägrade sitt samtycke till följd af formella
brister, har regeringen ansett sig icke hafva annat att göra
än att afhjelpa bristerna och i öfrigt underställa Riksdagen samma
förslag, som i båda kamrarne vunnit majoritet. För egen del har
jag omöjligen kunnat handla annorlunda, då jag, enligt hvad i statsrådsprotokollet
är anförd t, fullt gillar grunderna i förslaget och anser,
att det sätt, hvarpå frågan skulle enligt förslaget lösas, är det
enda verksamma för att förebygga de olägenheter, som man genom
en ändring af paragraferna 6 och 13 i riksdagsordningen vill undanrödja.

Den omnämnde talaren klandrade också, att regeringen stödt
sig endast på Första Kammaren. Detta är ingalunda fallet. Regeringen
har nemligen stödt sig på båda kamrarne, och jag vill
erinra, att regeringen måhända hemtat sitt största stöd från Andra
Kammaren, efter som förslaget der gillades med — vill jag minnas
— större majoritet än i Första Kammaren.

Talaren påstod vidare, att förslaget skulle öka magtställningen
kamrarne emellan till förmån för Första Kammaren. Denna anmärkning
vill jag bemöta dermed, att under den gångna tiden från
1866 intill närvarande tid magtställningen, såsom statistiken visar,
ändrats till förmån för Andra Kammaren högst betydligt, enär
denna kammare förstärkts med 38 nya ledamöter, under det att antalet
ledamöter i Första Kammaren ökats med endast 22.

Vidare har talaren mot förslaget anmärkt, att Konungen skulle
komma att för mycket inverka på valen, derigenom att alla val till
Första Kammaren hädanefter skulle föranstaltas genom Konungen.
En af ändringarna i förslaget afser att lägga hos Konungen rättigheten
att föranstalta om alla val till Första Kammaren. Enligt nu
gällande lag är det så, att Konungen föranstaltar om de val, som
skola hållas till fyllande af ledigheter, som uppkomma under pågående
riksdag, men vid ledigheter, som uppstå mellan riksdagarne,
föranstaltas valen af vederbörande Konungens befallningshafvande.
Mot det förslag, som förelåg vid sista riksdagen, erinrades, att det
i vissa fall skulle stöta på omöjligheter att ordna valen derför, att
flere landshöfdingar skulle på dem samtidigt operera och det hela
till följd deraf kunna gå sönder. Den anmärkningen här i det nu
föreliggande förslaget afhjelpts derigenom, att Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
befattning att föranstalta om valen mellan riksdagarne
blifvit Överflyttad på Konungen, och jag kan icke finna,
att Kongl. Maj:ts magt genom nämnda öfverflyttning i afsevärd

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

21 N:o 20.

män ökats. Kongl. Maj:t hade nemligen samma magt förut, då
ledighet i Första Kammaren inträffade under Riksdagen.

Talaren framhöll en oegentlighet, som skulle ligga deri, att
Gefle år 1920 med en folkmängd af ända till 50,249 skulle hafva
endast en riksdagsman. Mine herrar, detta är ingen oegentlighet.
Gefle får 1920 välja efter samma proportion som alla öfriga städer,
nemligen en riksdagsman för hvarje sjuttiofemtedel af samtliga städers
befolkning. Efter samma proportion skulle Stockholm, Göteborg
och Malmö också välja, och jag kan icke se, att deri ligger
någon oegentlighet, utan att det är rent af en konseqvens af förslaget.

Talaren slöt med att förorda bifall till det af herr Lilienberg
m. fl. andra ledamöter af denna kammare framstälda förslag. Han
sökte ådagalägga förträffligheten af detta förslag samt framhöll särskildt
i slutet af sitt anförande, att det vore särdeles gynsamt för
landsbygdens invånare.

Jag skall be att få något uppehålla mig vid detta förslag för
att söka visa hvad detsamma egentligen innebär. Det ger sig ut
för att vilja begränsa riksdagsmännens antal, men jag tror att uttrycket
begränsning är mindre lämpligt valdt, ty förslaget sätter
icke, såsom jag strax skall söka visa, någon gräns för riksdagsmännens
antal, utan medger en mycket stor tillökning. Man kan
visserligen säga, att det i viss mån inskränker ökningen af representanter,
så att det är fördelaktigare än nu gällande bestämmelser,
men man har icke rätt att kalla detsamma en begränsning.

Om jag då, för att bevisa mitt påstående, tillämpar förslagets
stadganden å de folkmängdssiffror för tidsperioden 1890—1920, som
finnas upptagna i den statsrådsprotokollet åtföljande tabellen 2, kommer
jag till ett ganska märkligt resultat. Fäster jag mig först vid
Första Kammaren, finner jag att under dessa 30 år skulle ur landstingen
utträda icke mindre än 13 städer, livilka hvar för sig egde
välja egen riksdagsman i Första Kammaren. När en stad utträdt
ur landstinget, eger den, såsom jag nyss antydt, utse en riksdagsman
i Första Kammaren, och, ehuru det ligger nära till hands att
antaga, att landstinget i stället mister en riksdagsman, är förhållandet
ofta det, att i följd af folkmängdsförhållandena och gällande
stadganden landstinget får behålla samma antal riksdagsmän, som
det förut haft, samt att det väljes on ny riksdagsman för den stad,
som utträdt ur landstinget. Jag har med ledning af folkmängdsförhållaudena
inom landstingsområdena och städerna sökt beräkna,
hvad verkan 13 städers utträde ur landstingen under nästkommande
30 ar skall hafva pa antalet ledamöter i Första Kammaren, och jag
har kommit till det resultat, att det skulle medföra en tillökning
af 8 nya ledamöter.

Vidare leder tillämpningen af herr Lilienbergs förslag dertill,
att före år 1920 skola utses, för Stockholm tre, för Malmö två och
för Göteborg två nya ledamöter i Första Kammaren. Sammanslår
jag de under dessa år nykomna ledamöter i Första Kammaren, upp -

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. fi. i rikt*
dagsordningen.
(Forte.)

N:o 20. 22

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. jt. i riksdagsordningen.

(Fort*.)

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

går således deras antal till 15, och denna tillökning kan man ju
icke kalla en begränsning.

Ser jag till huru det år 1920 skulle gestalta sig i Andra Kammaren,
antager jag, att, då herr Lilienbergs förslag icke gör någon
ändring i gällande stadganden i fråga om landsbygdens rätt att
välja riksdagsmän, landsbygdens representanter skola komma att
ökas ungefär såsom under den förflutna tiden från 1866, eller med
omkring 12. Tillökningen torde dock under den kommande tiden
icke blifva så stor som under den förflutna, då denna tillökning till
icke ringa del föranledts af domsagors klyfning, och förklaringen är
att söka deri, att under den gångna tiden häradshöfdingarnes löner
blifvit reglerade. Jag tror nemligen, att de domsagor, som kunna
klyfvas, i allmänhet redan äro delade, och att således under den
kommande tiden delning af domsagor skall blifva mera sällsynt.
Emellertid antager jag under dessa 30 år en tillökning af landsbygdens
representanter af omkring 12.

Öfvergår jag sedan till städernas representationsrätt, så skulle
enligt herr Lilienbergs förslag de sjelfständigt väljande städerna,
d. v. s. de, som välja utan att vara förenade med andra städer, välja
90 riksdagsmän, och de till valkretsar indelade, hvilka år 1920 skulle
hafva en folkmängd af omkring 224,000 invånare eller ungefär
samma folkmängd som de till valkretsar indelta städerna nu hafva,
24 riksdagsmän. På detta sätt kommer jag till en ökning af 33
stadsrepresentanter i Andra Kammaren. Hela tillökningen i Andra
Kammaren blefve således 45 och i Första Kammaren, såsom jag förut
nämnt, 15 eller sammanlagdt 60 nya ledamöter under 30 år. Märkvärdigt
nog öfverensstämmer denna summa med den tillväxt, som
egt rum från 1767. Den utredning, jag nu lemnat, torde visa, att
genom antagande af det Lilienbergska förslaget de olägenheter och
missförhållanden, som äro en följd af gällande riksdagsordnings stadganden
ingalunda blifva afhulpna.

Jag har med anledning af herr Elowsons rekommendation för
herr Lilienbergs m. fl. förslag velat framhålla detta. Jag kommer
emellertid till ett motsatt resultat mot herr Elowson, som
anser att antagandet af det Lilienbergska förslaget skulle blifva
synnerligen gynsamt för landsbygdens invånare. Landsbygden skulle
nemligen få en tillökning af endast 12 nya ledamöter, under det att
städerna erhölle 33, hvilket väl icke kan anses vara till förmån för
landsbygden. Observeras bör dock, att herr Lilienbergs förslag är
synnerligen verksamt att hämma tillökning af antalet af de riksdagsmän,
som i landstingen väljas till Första Kammaren. Deri hafva
motionärerna fullständigt lyckats.

Herr Vall lin: Då det förslag till bildning af representationen,
hvarmed det nu föreliggande kongl. förslaget är i sak öfverensstämmande,
första gången behandlades i denna kammare, uttalade
jag som min åsigt, att jag skulle velat rösta för detta förslag, om

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

23 N:o 20.

deri funnits någon bestämmelse för den framtida eventualitet, att
städernas befolkning vuxit till mer än en tredjedel af hela rikets.
Jag skall emellertid ärligt och öppet tillstå att, så stor betydelse,
som jag förr tillmätte en dylik framtidsbestämmelse, tillmäter jag
den icke längre nu. Nu synes mig förslagets utan jemförelse farligaste
fel vara den förändring i magtställning kamrarne emellan,
som det till förmån för den Första och till förlust för den Andra
Kammaren fastslår för framtiden. Andra Kammaren skall enligt
detta förslag icke allenast afstå från en säker tillväxt i magt och
inflytande inom representationen för framtiden, utan äfven derutöfver
redan nu skänka bort vunna fördelar, och detta utan vederlag och
utan att några derför giltiga skäl kunna uppvisas.

Om vi nu, innan vi ge en så stor skänk, kasta en blick framåt,
lära vi väl nödgas erkänna, att vi stå inför en mycket allvarsam
kulturkamp, att det rör sig nya och starka tidsströmningar äfven
hos vårt folk, och att det sansade framåtskridande, som ensamt kan
rädda oss från svårare strider och förvecklingar, endast i denna
kammare har och sannolikt länge kommer att ha sina rätte målsmän.
År, med detta för ögonen, tidpunkten nu så alldeles väl vald för
Andra Kammaren att afstå från makt och frivilligt förminska sitt
inflytande på vår framtida utveckling?

Man skall en gång helt säkert anklaga oss för att vi i dag —
hvilket förslag vi än antaga — sett för mycket tillbaka, då vi bort
se framåt, och att vi lagstiftat klokt, om det varit för den tid, som
ligger bakom oss, men ovist för den tid, som ligger framför oss, då
vi skänkt bort magt just då vi som bäst behöfde den. Att så skall
ske, derom är jag emellertid förvissad. Jag tror likväl, att något
ännu kan räddas, något litet af magt för Andra Kammaren, och
icke så litet äfven af heder.

Alldeles samma slutmål, som man vill vinna genom antagandet
af den kongl. propositionen, vinnes lika fullständigt genom antagande
af min reservation, men med mindre skänk åt Första Kammaren och,
hvad icke heller är ovigtigt för framtiden, genom ett vida hänsynsfullare
till vägagående mot den förlorande parten.

Har Andra Kammaren en gång antagit denna reservation, hyser
jag för min del inga farhågor för att icke äfven Forsta Kammaren
skall antaga densamma, om också icke i dag, så kanske en annan
dag, som sammanjemkningsförslag. Första Kammaren är, åtminstone
i denna fråga, vida mera politiskt framsynt än vår. Den vet nog,
att en minskad men dock stor och säker vinst för framtiden icke
bör tillbakavisas. Ty hvad Andra Kammaren blir — gifmildare lär
den icke blifva med åren och svagare blir den icke heller af att behålla
hvad den har.

Herr talman! Jag skall, då vi komma till nästa §, den 13,
yrka utslag på det kongl. förslaget till lydelse af densamma och bifall
till min reservation. Men hvad den nu föredragna 0 § vidkommer,
skall jag yrka bifall dertill och äfven rösta för densamma.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. /. i rikidagtordningen.

(Forts.)

Kso 20. 24

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring Herr Bengtsson: Att få löst den fråga, som nu föreligger

i §§ 6 och u j-jjj afgörande, synes mig vara ett mål, som vi alla böra eftersträfva,
m. Ji. i rikt ^.y j?an vara angenämt eller önskvärdt, att denna tvist år

“9(Forts*) '' e^er återkommer. Sjelfva syftemålet med det föreliggande för slaget,

att begränsa representanternas antal så väl i Första som Andra
Kammaren, är enligt min tanke en absolut nödvändighet; ty
icke kan det gå an i längden att antalet ledamöter i kamrarne ökas
så som hittills.

Men oaktadt jag hyser dessa åsigter, är jag på samma gång
lika villig som någon annan inom denna kammare att erkänna nödvändigheten
af att, då man skall företaga en så grundlig och genomgripande
ändring i vår nuvarande riksdagsordning som den föreliggande,
man i främsta rummet bör noga pröfva, om någon ändring
är af behofvet påkallad, och för det andra lika noga göra sig reda
för, huru de bestämmelser man vill sätta i stället, under en framtida
följd af år skola komma att te sig. För min del har jag försökt
att, så vidt i min förmåga stått, göra mig reda för dessa förhållanden,
och jag skall derför vördsamt anhålla om kammarens
uppmärksamhet en stund, för att redogöra för det resultat, till hvilket
jag kommit.

Stödjande mig på de statistiska uppgifter, som föreligga i den
kongl. propositionen, skall jag först be att få bevisa nödvändigheten
af en förändring i nuvarande bestämmelser i fråga om de folkmängdssilfror,
som ligga till grund för valen till Andra Kammaren.

Vid 1870 års slut uppgick folkmängden i hela riket till
4,168,525 personer. Samma år var representanternas antal i Andra
Kammaren 192, deraf för Stockholms stad 13 eller 6.8 % af representanternas
antal mot 3.3 % af folkmängden i hela riket, och för
öfriga städer 43 eller 22.4 % af representanternas antal mot 9.7 %
af folkmängden i hela riket samt för landsbygden 136 eller 70.8 %
af representanternas antal mot 87 % af folkmängden i hela riket.
Vid 1890 års slut utgjorde landets hela folkmängd 4,784,675 personer,
och ledamöternas antal år 1891 i Andra Kammaren var 228,
deraf för Stockholms stad 24 eller 10.6 % af representanternas antal
mot 5.1 % af folkmängden, för öfriga städer 57 eller 25 % af
representanternas antal mot 13.7 % af folkmängden samt för landsbygden
147 eller 64.6 % af representanternas antal mot 81.2 %
af folkmängden. Således hade en ökning i representanternas antal
på 20 år uppstått af icke mindre än 36 ledamöter, deraf för städerna
ett antal af 25 och för landsbygden ett antal af 11. Vill
man vidare göra en beräkning, likaledes grundad på de statistiska
uppgifterna i den kongl. propositionen, för att se, huru det skulle
gestalta sig år 1920, om ingen ändring vidtages, så finner man, att
folkmängden i hela riket då skulle uppgå till 6,344,634 personer.
Samma år skulle ledamöternas antal i Andra Kammaren komma att
uppgå till 338, deraf för Stockholms stad 58 eller 15.7 % af representanternas
antal mot 8,6 % af folkmängden, för öfriga städer

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

25 N:o 20.

118 eller 34.9 X af representanternas antal mot 21.9 % af folk- Ang. ändring
mängden samt för landsbygden 167 eller 49.4 af representanternas'' §§ 6 och 13
antal mot 69.6 X af folkmängden. Således en ökning under 30'' eordrU^m
års-perioden 1890—1920 af icke mindre än 110 ledamöter, deraf för ?(por^)
städerna 90 och för landsbygden 20.

Utaf dessa siffror synes obestridligt framgå nödvändigheten af
en begränsning af ledamöternas antal i Andra Kammaren, och detta
i synnerhet hvad städerna beträffar, ty ingen lär väl hvarken vilja
eller ens våga påstå, att ett så stort antal ledamöter är nödvändigt,
ej heller att det är eller skulle blifva en rättvis fördelning af representanternas
antal emellan land och stad, då ju städerna skulle
få 171 representanter och landsbygden endast 167, ehuru den senares
befolkning vid samma tid skulle vara mera än dubbelt så
stor som de förras.

Återstår nu att se, huru de olika förslagen, som föreligga, skulle
under en följd af år komma att verka. Enligt bestämmelserna i
den af herr Lilienberg m. fl. väckta motionen, om den blefve antagen,
skulle Andra Kammarens ledamöter allaredan vid 1894 års
riksdag — jag ber herr Elowson märka detta — komma att ökas
med sex, ty han påstod, då han för en tid sedan hade ordet, att
om deras förslag blefve antaget, någon ökning af städernas representanter
icke skulle komma i fråga, förrän folkmängden för Stockholms
stad uppgick till 490,000, för Göteborg till 210,000, för
Malmö till 90,000 o. s. v. — ja så låter det i motiveringen å sidan
7, men i klämmen till deras motion, 4 punkten i § 13, låter det
annorlunda, ty der tillförsäkras städerna rätt välja en representant
för hvarje fullt tal af 10,000 invånare af den folkmängd de hafva
vid 1892 års slut. Då nu Stockholms stad vid denna tid helt visst
får öfver 261,000 invånare, så frågas: har icke då Stockholms stad
rätt välja 26 representanter i stället för 24? — Göteborg får öfver

110.000 och får rätt välja 11 i stället för 10 — Malmö öfver

50.000 väljer då 5 i stället för 4 — Helsingborg öfver 22,000, 2
i stället för 1 — Jönköping öfver 20,000, 2 i stället för 1. Då
dertill kommer, att landsbygdens representanter möjligen komma att
ökas med 2, skulle ledamöternas antal komma att uppgå till 236,
deraf för Stockholms stad 26 och frän öfriga städer 61, eller tillsammans
87 ledamöter samt från landsbygden 149. Vid 1921 års
riksdag (enligt folkmängdssiffra för 1920) skulle riksdagsmännens
antal i Andra Kammaren uppgå till 274, deraf för Stockholms stad
27 eller 9.9 % af ledamöternas antal mot 8.6 % af folkmängden
och för öfriga städer 82 eller 29.9 % af ledamöternas antal mot
21.9 % af folkmängden eller tillsammans för städerna 109 representanter,
hvilket gör 39.8 % af antalet ledamöter mot 30.4- % af
folkmängden, medan deremot landsbygden skulle få endast 165 representanter
eller 60.2 af ledamöternas antal mot 69.6 % af folkmängden.

Häraf framgår med bestämdhet, att om herr Lilienbergs m. 11.

Nso 20. 26

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring förslag blefve antaget, skulle fördelningen 1921 blifva än mer orätt»
§§ 6 och 13 vis j fråga om antalet representanter för städerna och landsbygden
dagordningen ''uom Andra Kammaren, än den för närvarande är. Ty i närvarande
(Forts) stund utgör städernas representantantal 35.6 % och landsbygdens
64.6 %-, men 1921 skulle städernas blifva 39.8 % och landsbygdens
60.2 %■ Således skulle inträda en höjning af städernas represen tanter

med 4.3 % och en minskning för landsbygdens med en liknande
procent — och detta ehuru, som jag nyss nämnt, landsbygdens
befolkning vid samma tid skulle vara mer än dubbelt så
talrik som städernas.

För min del vill jag icke vara med om ett sådant förslag; och
jag undrar storligen — om motionärerna sjelfva gjort sig den mödan
att uppgöra en statistisk beräkning och sett efter, huru deras förslag
skulle te sig i framtiden — om de någonsin framlagt förslaget.
Man har som skäl för afslag å det föreliggande förslaget framhållit,
att det ökade ledamöternas antal i Första Kammaren på medkammarens
bekostnad. — Men hur hade det blifvit, om stadsrepresentanternas
eget förslag under förra riksdagen blifvit antaget? Jo man
hade då under de närmaste 40 åren ökat Första Kammaren med 27
ledamöter, då Andra Kammaren under samma tid i lyckligaste fall
fått en ökning af 10—12 ledamöter.

Hvad vidare den kongl. propositionen och utskottets förslag beträffar,
så tillerkänna äfven dessa förslag städerna ganska stora fördelar
under de närmaste 30 åren. Ty under 10-års-perioden 1895
—1905 lemnas dem rätt att välja en representant för en folkmängd
af 15,349 personer mot det att landsbygden endast får välja eu representant
för 27,035 personer. Och under 10-års-perioden 1905 —
1915 skulle städerna få välja en representant för 19,786 invånare
medan landsbygden endast skulle få välja eu på 28,213 invånare.
Under 10-års-perioden 1915—1925 slutligen finge städerna välja en
representant för 25,682, men landsbygden endast en för 28,456.
Först efter sistnämnda år skulle den tid inträffa, då städernas och
landsbygdens representanter skulle representera en lika stor folkmängdssiffra.

Huru vida det kan vara skäl att, nu antaga några bestämmelser,
som garantera städerna rätten att välja flere representanter, då deras
folkmängd öfverstiger en tredjedel af hela landets befolkning,
derom skall jag icke tvista. För min del skall jag gerna vara med
om att antaga det tillägg, som af utskottet i detta syfte blifvit tillstyrkt
i betänkandet n:o 4 3:dje punkten.

Den ärade ledamot af utskottet, hvilken står främst som reservant,
har i sin reservation, på samma gång han erkänt, att en
begränsning af representanternas antal är nödvändig, påpekat, att
detta mål kunde uppnås på annat sätt. Han säger nemligen i sin
reservation, intagen på sidan 24: »Hufvudbestämmelserna i nu gällande
riksdagsordning utstaka den väg, på hvilken man har att inslå,
när en begränsning af riksdagsmännens antal visas af erfaren -

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

27 H:o 20.

heten erforderlig, nemligen att höja de siffror, som beteckna de af Ang. ändring
folkmängden beroende vilkoren för att välja riksdagsman. Denna''^6 och^13
väg till målets ernående är ock anvisad i den af herr A. Lilienberg Jagtordning^
m. fl. inom Andra Kammaren väckta motionen n:o 177.» Men jag (Forts)
hemställer till den ärade reservanten, huru vida han anser att detta
skulle blifva en rättvis begränsning mellan stads- och landtrepresentanterna,
då, som jag förut visat, städerna skulle efter 30 års förlopp
hafva 109 och landsbygden endast 165 ledamöter i Andra Kammaren.
Vidare säger reservanten längre ned på samma sida: »Särskildt
kan med fog anmärkas mot den fixering af medlemsantalet,
som det kongl. förslaget vill fastställa, att proportionen mellan
kamrarnes medlemsantal skulle icke så litet komma att afvika från
det faktiskt bestående förhållandet. Denna afvikelse är till fördel för
den Första Kammaren och till förfång för den Andra.» Häri vill
jag på sätt och vis ge honom rätt, men ber dock att få påpeka,
att då detta förslag 1890 första gången blef antaget i konstitutionsutskottet,
bestod Första Kammaren af 147 och Andra Kammaren
af 222 ledamöter; och att man ökat ledamöternas antal i hvardera
kammaren med tre för att uppnå siffrorna 150 och 225, hvadan
denna anmärkning i viss mån bortfaller. För öfrigt vågar jag påstå,
att det föreliggande förslaget återställer i det allra närmaste
jemvigten emellan så väl kamrarne inbördes som emellan stad och
land i Andra Kammaren till hvad förhållandet var strax efter representationsförslagets
genomförande, och att vi aldrig stått på en
sådan jemlikhetens ståndpunkt, som vi skulle komma att stå omkring
1925, då hvarje representant, så väl i Första som Andra Kammaren,
enligt det föreliggande förslaget skulle komma att representera
en folkmängd af cirka 30,000 invånare.

Då jag emellertid är af den åsigt, att denna fråga bör lösas ju
förr dess hellre, och då jag haft att välja emellan den kongl. propositionen
och städernas representanters förslag, har jag icke tvekat
att biträda utskottets förslag, till hvilket jag nu hos herr talmannen
skall anhålla att få yrka bifall.

Häruti instämde herrar Peterson i Hasselstad, Mallmin, Kihlberg,
Åkerlund, Eliasson i Skuttungeby, Pettersson i Tjärsta, Rydberg,
Petersson i Hamra, Sjöberg, Svensson i Rydaholm, Peterson
i Boestad, Andersson i Löfhult, Jönsson i Mårarp, Norrby, Larsson
i Fole, Jönsson i Gammalstorp, Wittsell, C. T. Lind, Johansson i
i Bastholmen, Svensson i Brämhult, Persson i Heljebol och Olsson
i Frösvi.

Herr Nilson från Lidköping: Herr talman! Jag vet väl, att
det i sjelfva verket är fåfängt att söka afvärja den dom, Riksdagen
nu står i begrepp att afkunna angående städernas representationsrätt.
Det är i höga magters råd beslutadt, att städerna skola vingklippas;

N:o 20. 28

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. Ji. i riksdagsordningen.

(Forts.)

och för dem, såsom den svagare parten, lär det väl icke finnas någon
annan utväg än att foga sig i sitt öde.

Det är visserligen icke i dag, som den afgörande domen fälles,
men sedan det första steget, det framlagda grundlagsändringsförslagets
antagande såsom Infilande, nu har tagits, skall med lika säkerhet
det andra steget följa år 1894.

Aro vi, städernas representanter i denna kammare, allt för magtlösa
att kunna förhindra det attentat, som nu göres mot städerna,
så må man dock icke vänta, att vi skola gifva oss på nåd och onåd.
Måste vi underkasta oss våldsåtgärden, så kan dock ingen förmena
oss att mot densamma uttala vår kraftiga protest, och det är för
att få till kammarens protokoll afgifva en sådan protest, som jag
nu begärt ordet.

Jag skall icke trötta kammaren med att ingå i en närmare
granskning åt Kongl. Maj:ts, af konstitutionsutskottet tillstyrkta
grundlagsändringsförslag. Om detsamma har så länge talats och
skrifvits, att det kan vara mer än tillräckligt, och något nytt har
jag icke att tillägga. Endast några allmänna reflexioner med anledning
af den fråga, som föreligger, vill jag tillåta mig att uttala.

Jag vill alldeles icke förneka, att då för rätt lång tid tillbaka
förslag om inskränkning af städernas representationsrätt först utgick
från landtmannarepresentanter i denna kammare, detta yrkande hade
ett visst berättigande, ty redan då visade sig en hastigare tillväxt
i antalet representanter för städerna än för landsbygden, en tillväxt
som sedermera har tagit ännu större fart. Just denna allt för snabba
tillväxt af städernas representanter har emellertid nu mera af dem
sjelfva erkänts vara orättvis och obillig samt derför böra genom
lämpliga begränsningsåtgärder förebyggas. Så har ock från det
stora flertalet stadsrepresentanter i denna kammare förslag i sådant
syfte framlagts. Tillmötesgående, baseradt på, jag vågar säga det,
moderata och billiga grunder, har sålunda icke saknats från det
hållet. Hade motpartiet med ledning af detta förslag velat deri
göra icke allt för genomgripande ändringar eller modifikationer, så
skulle nog stadsrepresentanterna hafva ingått äfven härpå.

Men moderation är ett ord, som icke fins på den nu herskande
riksdagsmajoritetens program. Denna majoritet har föresatt sig att,
medan dess tillfälliga magt ännu varar, grundligt qväsa städerna,
från hvilka, efter dess åskådningssätt, snart sagdt allt ondt kommer,
och man känner allt för väl, att det icke så mycket är billighetens
kraf som förbittringen mot städerna, som haft den afgörande rösten
vid framläggande af det nu förnyade grundlagsändringsförslaget.

Emellertid kan jag i denna animositet mot städerna finna en
förklaring, fast icke någon ursäkt, för Första Kammarens sträfvan att
så långt möjligt kringskära städernas inflytande i Riksdagen. Jag
kan ock i någon mån finna det förklarligt, att det parti i denna
kammare, som i tullfrågor och andra frågor håller tillsammans med
Första Kammarens majoritet, icke så lätt kan öfvervinna sin lust

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

29 Nso 20.

att nu få gifva de för sin frihandelsvänlighets skull hatade städerna Äng. ändring

ett väldigt hugg. Men deremot väcker det lika mycket min undran''

som mitt beklagande, att den fraktion af Andra Kammarens landt- ™ågtordningen

mannaparti, som icke blott i tullfrågor utan äfven i alla politiska (Fort9)

frågor tagit till sin uppgift att arbeta och verka för frihet och

framåtskridande, kan vilja, om också icke mangrant så dock delvis,

vara med om ett dylikt angrepp. Andra Kammarens hela skaplynne

är ju icke längre detsamma, som det förr varit? De gamla tvisterna

mellan stad och land äro numera i icke så ringa mån utjemnade,

och icke är det från stadsrepresentanternas sida som landtmännen

i denna kammare hafva att vänta något allvarsamt motstånd mot

de speciella kraf, hvilkas uppfyllande ligger dem så mycket om

hjertat.

Om det också varit förnämligast tullfrågan, som förenat centern
och gamla landtmannapartiet i denna kammare till gemensam samverkan,
så har det dock redan för länge sedan visat sig, att detta
ingalunda är det enda band, som förenar dem. De båda fraktionernas
stora flertal arbetar numera hand i hand för frisinnade politiska
reformer i många rigtningar och för sparsamhet med statens
medel. Det är nog också denna omständighet, som icke minst gjort
Första Kammaren nu så benägen för en inskränkning i städernas
representationsrätt, efter att förut kraftigt hafva bekämpat hvarje
sådant förslag.

Kan det dock, jag frågar det, vara klokt handladt af det gamla
landtmannapartiet att bidraga till minskning af deras egna bundsförvandters
antal och derigenom på samma gång försvaga Andra
Kammarens magtställning gent emot den Första? Det bör vara tydligt,
att det nu framlagda förslaget innebär ett angrepp icke ensamt
mot städerna utan också mot Andra Kammaren. Herrarne af det
gamla landtmannapartiet veta allt för väl, hurusom de och de med
dem liktänkande i denna kammare oftast ligga under i de gemensamma
voteringar, som angå statsanslag. Vore det då icke en stor politisk
faute af dem att minska deras egna anhängares antal men öka motståndarnes?
Detta är just hvad som skulle ske genom det nu föreliggande
förslagets antagande. Hvad blott en eller par röster vid
dylika omröstningar kunna betyda, det har denna kammare mer än
en gång haft erfarenhet af.

Huru påkallad och önsklig en begränsning af representanternas
antal inom Riksdagen ur vissa synpunkter än må vara, så manar
dock å andra sidan sjelfbevarelsedriften denna kammare att i första
rummet se till, att dess magtställning i Riksdagen icke försvagas.

För Andra Kammaren ligger alldeles icke någon fara i, att denna
grundlagsförändring ännu för en liten tid uppskjutes. Vida farligare
deremot, om Andra Kammaren nu fattar ett förhastadt och obetänksamt
beslut och gifver på hand, att den vill antaga en grundlagsförändring,
hvarigenom den gör sig sjelf obotlig skada. Kammaren

Nso 20. 30

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring må vara förvissad om, att den dag icke skulle vara långt borta, då
i §§'' 6 och 13 fiea finge bittert ångra detta beslut.

dagsordningln Jag slutar med att till Andra Kammaren och särskildt dess
(Ports) gan|ha landtmannaparti ställa den varning, som ligger i den romerske
talarens bekanta ord: »videant consules, ne quid detrimenti capiat
respublica.» Dessa ord vill jag här återgifva i fri öfversättning sålunda:
må Andra Kammaren tillse, att dess magt och inflytande inom
Riksdagen icke lider afbräck.

Herr talman, jag yrkar afslag å Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Alla
torde vi vara ense derom, att föreliggande grundlagsändringsförslag
är af stor vigt och till sina följder vidtgående. Granskar man förslagets
innebörd, skall man mycket lätt finna, att dermed icke endast
åsyftas en inskränkning eller fixering af riksdagsmännens antal, utan
att det äfven har ett annat syfte, nemligen att öfverflytta tyngdpunkten
af valen till Första Kammaren från landsbygden till städerna.
Förslaget fastslår nemligen städernas rätt att vid en folkmängdssiffra
af 25,000 utse en ledamot i Första Kammaren, hvaraf
följer, att landsbygdens rätt att utse ledamöter i samma kammare
i samma mån skulle minskas. Hvarje stad, som efter förslagets
antagande uppnår 25,000 invånare, är nemligen berättigad att välja
en ledamot i Första Kammaren, och denne ledamot skall då tagas
från landsbygden eller det landstingsområde, hvartill staden förut
hörde. Landstingsområdet får följaktligen välja en ledamot mindre,
äfven om folkmängden, i förhållande till ledamöternas antal, inom
samma område skulle vara mer än dubbelt så stor som i den stad,
som sålunda bildar egen valkrets. Detta missförhållande leder derhän,
att då städerna med 25,000 invånare skulle vara berättigade att
välja en ledamot i Första Kammaren, så erfordrades vid den tid, då
städernas folkmängd uppgår till 1,926,204 invånare, för dem ett invånareantal
af 25,529 för att få välja en ledamot af Andra Kammaren.
Nu kan man visserligen säga, att bestämmelse härom borde intagas
i landstingsförordningen, och folkmängdssiffran för stad att bilda
egen valkrets ökas, men jag hemställer till herrarne, om det kan
vara lämpligt att genom ändring i landstingsförordningen, som är
af civillags natur, ändra grunderna för val till Första Kammaren.

Om förslagets grundtanke än är att utjemna nuvarande olikhet
mellan land och stad i afseende å val till Andra Kammaren, så leder
det dock icke allenast derhän, att landstingens inflytande å dessa
val småningom och genom folkökningen samt städernas ökade
representationsrätt undergräfves, utan jemväl i den närmaste framtiiien
det förhållande inträffar, att valkretsarne skulle komma att utse
flere ledamöter än det, hvaraf Första Kammaren får bestå. För att
ådagalägga huru valen till Första Kammaren vid en eventuel folkökning
skulle efter förslaget komma att utfalla, har jag, med ledning
af den af statsrådet och chefen för justitiedepartementet upp -

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

31 N:o 20.

rättade, vid Kong]. Maj:ts proposition fogade statistik ock efter de
vid 1889 års slut befintliga folkmängdsuppgifter med tillägg af 60
procent, funnit att qvoten, som berättigade till val af ledamot af Första
Kammaren, skulle utgöra 50,927 invånare. De olika valkretsarne
skulle då komma att utse följande antal ledamöter, nemligen: Stockholms
stad skulle utse 7 och Stockholms län 4, Dpsala län skulle utse
först för en stad med 25,000 invånare 1 ledamot och för den Överskjutande
befolkningen 3, Södermanlands län för eu stad 1 och för
landsbygden 4, Östergötlands län respektive 2 och 7, Jönköpings
län 1 och 5, Kronobergs län 5, Kalmar län 7, Gotlands län 1,
Blekinge län respektive 1 och 4, Kristianstads län 1 och 6, Malmöhus
län 3 och 10, Hallands län 1 och 3, Göteborgs och Bohus län
9, Elfsborgs län respektive 1 och 8, Skaraborgs län 1 och 7, Vermlands
län 2 och 7, Örebro län 1 och 5, Vestmanlands län 1 och 3,
Kopparbergs län 6, Gefleborgs län respektive 2 och 5, Vesternorrlands
läu 2 och 5, Jemtlands län 1 och 2, Vesterbottens län 1 och
3 samt Norrbottens län 1 och 2.

Summan således af representanter för de städer, som skulle ega
25,000 invånare, blefve då 24, under det att landstingsområdena
skulle utse 128. Summan af samtliga representanter komme följaktligen
att uppgå till 152. Men det föreliggande grundlagsförslaget
lemnar icke plats åt mer än 150 ledamöter i Första Kammaren.
För mig skulle det vara intressant att veta, huru statsrådet och
chefen för justiedepartementet skulle ställa sig inför den kasus, att
valdistrikten komme att utse flere ledamöter, än som äro berättigade
att få plats i kammaren. Man kan invända, att detta kommer att
ske först i en aflägsen framtid. Nej, den är icke så aflägsen. År
1850 utgjorde rikets folkmängd 3,482,015 och år 1889 4,774,409,
som är en ökning af cirka 60 procent. Det är ingen anledning antaga,
att för invånareantalets ökning med ytterligare 60 procent
erfordras större tidrymd för den närmaste framtiden än den senast
förflutna.

Hvad nu 13 § angår, så synes det mig vara en pligt att, då
man står i begrepp att ändra en grundlag, man bör om möjligt se
till, att de olika valområdenas nu befintliga representationsrätt bibehålies.
Jag vill gerna vara med om en inskränkning af riksdagsmännens
antal, ty jag tror icke att det, vare sig för landet
eller för ärendenas utredning, är nyttigt att ledamöternas antal obegränsadt
växer, men det är orätt och föga hänsynsfullt att till grundlag
upphöja ett förslag, som skulle komma att afhända en del valkretsar
den rätt, de erhållit genom en gällande riksdagsordning.
Jag kan icke heller vara med derom att genom att öka Första
Kammaren med tre och minska Andra med likaledes tre ledamöter
förändra nuvarande förhållande mellan Första och Andra Kammaren.
Jag skulle för min del helst velat vara med om att bibehålla det nuvarande
antalet så väl i Första som Andra Kammaren, men å andra
sidan skulle jag icke vara mot att medgifva Första Kammaren den

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. fl. i riksdagsordningen.

(Tälta.)

Nio 20. 32

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. fl. i riksdagsordningen(Forts.
)

ökning i antal, som föreslagits, för så vidt ledamöternas antal i
Andra Kammaren ökades till 230. Jag anser emellertid, att frågan
bör undergå vidare utredning, och att förslaget kan och bör förbättras,
och då jag håller före, att utskottet, derest kammaren skulle
anse sig böra uttala sig om den rigtning förslaget borde gå i och
de punkter som borde utgöra föremål för omarbetning, möjligen
skulle kunna vidtaga åtskilliga förbättringar, skall jag, herr talman,
för närvarande hemställa, att detta ärende måtte återremitteras till
utskottet.

Herr Wikstén: Då jag är en bland dem, som på sätt och vis äro
ansvariga för de betänkande^ som nu föreligga, så skall jag be att
få säga några ord. Dessa komma emellertid nu att blifva mycket
få, sedan herr Jöns Bengtsson haft ordet och på ett utförligt sätt
redogjort för sakens utgång.

Jag vill erkänna, att jag helst önskat att, när i Kongl. Maj:ts
förslag Första Kammarens representanter skulle ökas med 3, Andra
Kammarens antal jemväl bort något ökas, men då vi för sådan
mening i utskottet icke fingo det ringaste stöd från Första Kammarens
sida, och man var stäld i valet mellan afslag och bifall,
har jag slutit mig till det senare.

Jag ber dervid att få anmärka, att, om reformen skall kunna
åstadkommas, det blir omöjligt att få fram alla önskningar, och att
man derför får lof att något reducera motskälen. Ty vi böra taga
i betraktande, att ett beslut, för att det skall kunna blifva bindande,
måste hafva understöd från medkammaren. För min del vill jag
påstå, att den der tillökningen af 3 ledamöter i Första Kammaren
ändå icke bör vara så farlig, som man föreställer sig. Såsom nämndes,
måste vi tänka oss, att när detta förslag först framkom, bestod
denna kammare af endast 222 ledamöter, och då var det naturligt,
att siffran skulle komma att ökas med 3 i hvardera kammaren. Nu
äro förhållandena annorlunda, eftersom denna kammare för närvarande
räknar 228 ledamöter. Tänker man vidare på, hvilka siffror som
lades till grund för beräkningen af magtställningen kamrarne emellan
vid representationsförändringen 1866, der det hette, att Första
Kammaren borde bestå af två femtedelar och Andra Kammaren tre
femtedelar af hela representantantalet, så kan man icke neka till,
att detta Kongl. Maj:ts förslag kommer till samma siffror. Erfarenheten
har visat, huru orimligt svårt det är att få denna fråga löst.
Man har arbetat på den under lång tid, men icke kommit närmare,
än den nu står. Då föreliggande förslag likväl blifvit antaget af
båda kamrarne 2 gånger förut, så synes det mig underligt, om kammaren
nu, då det blifvit förbättradt, skulle afslå detsamma.

Jag ber att ännu en gång få återkomma till frågan om den
våda, som skulle ligga deri, att Första Kammaren skulle ökas med
3 ledamöter. Dervid bör erinras, att beträffande grundlagsfrågor och
lagfrågor i allmänhet det icke inverkar något, om antalet ledamöter

Onsdagen den 23 Mars, f. m. 33

i kammaren är större eller mindre. Det skulle således endast vara
i anslagsfrågor som den der ökningen skulle hafva någon betydelse.
Men i afseende på dessa komme det ju att bero på hvilka personer,
som besätta platserna; ty blir det sparsamhetsvänner, så lärer väl
ej ökningen lända till men för Andra Kammarens intressen. Alltså
har den förmenta vådan ej den betydelse man velat gifva densamma.

Jag skulle icke varit med om detta förslag, om jag uppfattat
det såsom en orättvisa mot städerna. Men jag kan icke alls finna,
att så är förhållandet. Ty så snart detta förslag blefve lag, skulle

— såsom jag erfar af de statistiska uppgifter, som finnas att tillgå

— hvarje landsortsrepresentant i medeltal komma att representera
minst dubbelt så stort antal i afseende på folkmängden som en stadsrepresentaut.
Ser jag efter, huru förhållandet, enligt samma statistiska
beräkningar, skulle blifva år 1900, så finner jag, att hvarje stadsrepresentant
skulle i medeltal då representera en folkmängd af omkring
15,300, under det eu landsortsrepresentant skulle komma på
en folkmängd af omkring 27,000. Af dessa skäl kan jag icke finna
något, som talar för att städernas rätt skulle blifva kränkt, Inarare
tvärtom, och hvad beträffar den lilla betänklighet, som jag i början
af mitt anförande omnämnde, anser jag den, såsom jag förut erinrat,
icke vara af beskaffenhet att böra rubba hela förslaget och åstadkomma
frågans fall. Jag skall derför, herr talman, be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Waldenström: Jag skall för tillfället icke inlåta mig på
den fråga, som står i samband med förslaget om ändring åt 13 §
riksdagsordningen, utan endast hålla mig till det, som rör den 6 §.
Herrarne torde veta, att så ofta förslag väckts i Riksdagen att inskränka
den kommunala rösträtten, har Första Kammaren satt sig deremot
under förklaring, att sådant skulle väsentligt ändra grunderna
för nämnda kammares sammansättning. Men då det nu gäller att
förändra grunderna för både Första och Andra Kammarens sammansättning,
då har Första Kammaren icke funnit några betänkligheter
möta, utan har, såsom jag hör, med stor majoritet antagit Kongl.
Maj:ts förslag, åtminstone hvad 6 § beträffar. Jag gissar, att det
gått på samma sätt äfven i fråga om 13 §, fastän jag ännu intet
sport derom. Man kan fråga sig, hvarför Första Kammaren är så
rädd för att ändra grunderna för kammarens sammansättning, dä
frågan gäller den kommunala rösträttens inskränkning, men deremot
är så villig att ändra grunderna för båda kamrarnes sammansättning
nu. Jo, skälet är gifvet. På den förändring, som nu är i fråga,
skulle Första Kammaren vinna (5 röster gent emot Andra Kammaren.
Vid eu förändring åter af den kommunala rösträtten känner det
konservativa elementet, som har majoritet i Första Kammaren, att
det skulle komma att förlora eu stor del af den mark, på hvilken
det för närvarande står. Jag tror, att det är skäl att Andra Kammaren
tänker på detta förhållande; och det förundrar mig på det

Andra Kammarens Prot. 1802. N:o 20. 3

Nso 30.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. fl. i riksdagsordningen(Forts.
)

S:o 20. 34

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. jl. i riksdagsordningen.

{Forte.)

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

högsta att höra, med hvilken villighet herr Jöns Bengtsson och flere
andra representanter i denna kammare äro färdiga att skänka Första
Kammaren en sådan fördel gent emot den Andra, allra helst när man
gång på gång hör klagomål öfver huru Första Kammaren hegagnar
sin magt egent mot den Andra, ja ibland sådana klagomål, att man
satt i fråga, om icke den dagen snart måtte komma, då man icke har
mer än en kammare. Jag skulle icke vara så mycket emot Kongl.
Maj:ts förslag, om man på samma gång finge den kommunala rösträtten
inskränkt och den politiska rösträtten utsträckt. Det skulle
förändra i liberal rigtning både Första och Andra Kammaren. Förra
riksdagen, då jag talade i denna fråga, framhöll jag, om jag minnes
rätt, att det icke vore rådligt att förändra §§ 6 och 13 i riksdagsordningen
utom i sammanhang med en förändring af de stadgande!!
i våra lagar, som nu bestämma den politiska och den kommunala
rösträtten. Jag står ännu på samma ståndpunkt.

Magtställningen mellan kamrarne har sedan år 188G, yttrade
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, förändrats till
favör Tör Andra Kammaren med •— jag mins icke, om han sade 14
eller 16 röster. Jag tror emellertid, att han subtraherade litet origtigt,
hvilketdera han än sade. Nu menar han: om magtställningen
har förändrats till favör för Andra Kammaren med så många röster,
är det då för mycket, att den nu ändras med 6 röster till favör för
Första Kammaren? Ett sådant resonnement förstår jag icke. Ty
huru har magtställningen förändrats till förmån för Andra Kammaren?
Jo, på den naturliga utvecklingens väg. Huru skulle nu
magtställningen förändras till favör för Första Kammaren? Jo,
genom ett lagstadgande, i strid mot den naturliga utvecklingen. Och
det är väl icke detsamma.

Jag för min del kan icke finna mig tillfredsstäld med det kongl.
förslaget. Jag tror, att om en förändring är nödvändig, något som
jag också anser, bör en sådan, såsom jag sagt, ske i sammanhang
med en förändring af den politiska och kommunala rösträtten samt
på de grunder, på hvilka den nuvarande representationen hvilar, men
naturligtvis med ökning af den folkmängdssiffra, som berättigar de
särskilda valkretsarne att utse nya riksdagsmän. För min del skall
jag inskränka mig att i afseende å 6 § yrka rent afslag å Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr Hammarström: Jag hade från början tänkt ansluta

mig till den af herr Lilienberg väckta motionen genom att påteckna
densamma, men då jag af omständigheterna blifvit förhindrad att
göra detta, vill jag på detta sätt ansluta mig till densamma af det
skäl, att jag ej anser mig kunna rösta för Kongl. Maj:ts förslag.
Jag tror, att jag har så mycket mera skäl att uttala mig bestämdt
i denna fråga, som jag icke förut varit med om eller röstat för densammas
afgörande. — Jag hade antecknat 7 olika punkter, på grund
af hvilka jag ämnade motivera mitt instämmande i nyssnämnda

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

85 N:o 20.

motion, men då dessa punkter redan förut äro framhållna af de talare,
som yttrat sig, nemligen herrar Elowson och Vahlin, och då
jag anser, att man icke bör säga om det som redan är sagdt, så
skall jag sluta med att instämma i de åtskilliga motiv, som uttalats
till förmån för den nämnda motionen. Jag skall vidare, herr talman,
icke alls nu göra något yrkande utan sålunda hafva min frihet att
rösta i öfverensstämmelse med det jag anser vara rätt, när frågan
kommer till slutligt afgörande.

Herr Gustafsson: Hufvudskälet till den af Kongl. Maj:t framlagda
propositionen till förändring af grundlagen i nu förevarande
§§ och punkter är, såsom herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet
yttrat, att »magtställningen mellan kamrarne vid
gemensamma voteringar i afsevärd grad rubbats». Jag kan förstå,
att ett sådant skäl kan verka gällande på Första Kammaren, men
det är mig alldeles obegripligt, huru sådana skäl kunna gälla något
i den andra. Skulle verkligen de herrar landtmän, som här nu önska
framgång åt den kungliga propositionen, anse det så glädjande, att
Första Kammaren blir stärkt i sin magtställning och Andra Kammaren
deremot försvagad. Jag skulle vilja fråga herr Nils Petersson
och hans meningsfränder, om de kände någon särskild glädje vid de
senaste gemensamma voteringarna, då Första Kammaren stod på sin
»rubbade» svaga ståndpunkt och vi åter stodo qvar på vår starka?
Kände dessa herrar då en sådan glädje t. ex. vid de bravorop, som
i Första Kammaren helsade utgången af voteringen på 3:dje hufvudtiteln?
Eller kände de någon glädje vid utgången af voteringen på
9:de hufvudtiteln, då endast 7 af Första Kammarens representanter
röstade ja och de öfriga deremot röstade nej till hvad Andra Kammaren
beslutit? Känden I verkligen en sådan glädje, ja, då förstår
jag, att I viljen öka Första Kammarens magt, men känden I den
icke, då förstår jag icke edert handlingssätt, om I i dag rösten för
för den kungliga propositionen.

Man har sagt, att en begränsning af städernas representationsrätt
är alldeles nödvändig. Ja, nödvändig tror jag icke att den är,
men jag tror, att den vore öusklig, om vi lefde här under vanliga
politiska förhållanden, och icke under så att säga säregna sådana,
då vi hafva att räkna med en Första Kammare, som — jag skall
icke vara för stark i uttrycken — i hänsynslös oresonlighet öfvergår
alla senater i hela verlden. När vi hafva en sådan Första Kammare,
mine herrar! då förstår jag icke, hvarför icke Andra Kammaren
skall hålla på sin magt i det allra yttersta. Yi måste taga
i betraktande, att Första Kammaren för länge sedan har glömt den
uppgift, som gafs den af lagstiftarne, uppgiften att vara en återhållande
kraft. Den är icke längre en återhållande kraft, utan i
stället en återgående kraft, en tillbalcagående, eu reaktionär kraft.
Den sattes till för att vara samhällsbevarande, men jag vågar påstå,
att den är det icke längre. Den är icke längre samhällsbevarande,

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
in. fi. i riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 29. 36

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. fi. i riksdagsordningen.

(.Forts.)

ty genom sina hänsynslösa öfverdrifter, då den motsätter sig folkets
önskningar, framkallar den motsatta öfverdrifter å andra sidan och
äfventyrar på det viset en lugn samhällsutveckling. När vi hafva
att räkna med eu sådan Första Kammare, kan jag icke förstå,
att det kan finnas någon fosterlandsälskande man i denna folkvalda
kammare, som vill gifva sin röst åt den kongl. propositionen.

Vånda vi oss nu till sjelfva formen i det förslag, som föreligger,
synes det mig, som om blott och bart denna skulle vara tillräcklig
att utdöma detsamma inför hvar och en, som tänker sig
något in i saken. Ser man på de många ord, hvarmed dessa §§ äro
skrifna, måste man erkänna, att det icke kan finnas eu sund tanke
som grund i denna mängd af ord, ty sunda tankar uttrycka sig
kort och tydligt och behöfva icke ett sådant ordflöde som här blifvit
användt. Om man ser på alla dessa förklaringar, motförklaringar,
underförklaringar och öfverförklaringar, så får man snart
klart för sig, att här fattas — klara principer.

De bevis, som Kongl. Maj:t framlagt, innehållas hufvudsakligen
i de här bifogade märkvärdiga tabellerna. Har någon af herrarne
räknat på de der tabellerna? Om man vill sätta en pröfvosten på
dylika räknetabeller, skall man fortsätta beräkningen till de yttersta
konseqvenserna, ty då fiuner man deras rätta innebörd och värde.
Gör man nu detta med dessa, skall man komma till högst märkliga
resultat. Redan de resultat, som Kongl. Maj:t kommit till,
ehuru räkningen der ej fortsättes längre än till 1920, äro verkligen
häpnadsväckande, men hvad deröfver följer, mine herrar, det är
kolossalt! Jag har icke räknat längre än till år 2000, men då har
jag hunnit till det högst egendomliga resultatet, att invånareantalet
i städerna skulle vid den tidpunkten uppgå till 12,240,000,
men hela landets befolkning till icke mer än 11,190,000. Man har
då alltså kommit till det högst märkliga och underliga kuriosum,
att städernas befolkning skulle vara mer än 1 million större än
hela landets befolkning. Jag ber, att Kongl. Maj:t behagade förklara
detta märkliga förhållande, förklara huru denna million menniskor,
som icke finnes uti landet, kan finnas i landets städer?

En ledamot af Riksdagen kom nyss och lemnade mig ett papper
— det var en fortsättning af tabellernas konseqvenser. Han har
räknat vidare ända till år 6000, och hur tro herrarne att det då
kommer att gestalta sig med folksiffran i vårt land enligt Kongl.
Maj:ts progressions-idéer? Jo, då skall ensamt Stockholm ega eu befolkning
af 1,820 millioner d. v. s. lika mycket som hela jordens
nuvarande befolkning.

När man på detta vis fortsätter beräkningen in absurdum —
och räkningen är fullkomligt rigtig —, då förstår man, hvad dessa
Kongl. Maj:ts bevis äro värda.

Kongl. Maj:ts regering måtte hafva varit vid särdeles godt humör,
när den verkstält dessa beräkningar, men jag skall emellertid
nu be att få öfvergå till den allvarsamma sidan af saken. Jag vill

4

Onsdagen den 23 Mars, f. in.

37 N:o 20.

då fråga: finnes det verkligen i kammaren någon, som vill vara med
om denna sjelf stympning som här blifvit föreslagen? Jag säger sjelfstympning,
ty något annat är det icke. Det är som om en ung
man, hvilken känner sina krafter växa, skulle säga: »Nej, det går
icke an, att jag blir så stark. Jag skulle då kunna i en framtid
uträtta alldeles för mycket; jag skulle kunna bli frestad att använda
min styrka för att genomföra alldeles för många af mina önskningar

— derför måste jag afhugga min venstra baud.»

Så är det man nu vill göra: man stympar sin egen magt för
att ej blifva för stark.

För min de] anser jag det vara bättre för landets utveckling
till frihet och sjelfständighet, att Andra Kammaren får fortfarande
tilltaga i styrka. Hellre må vi fördraga att sitta bär på trånga
platser och i den tunga luften kippa efter andan, än vi lägga den
tryckande mara på folkets bröst, som skulle blifva en följd, om detta
förslag ginge igenom. Bättre att åsamka staten de små utgifter,
som några få arfvoden å 1,200 kronor åt en eller annan riksdagsman
skulle innebära, än äfventyra, att Första Kammaren, sedan på
detta sätt fastslagits eu förminskning i Andra Kammarens magt vid
voteringarna, komme att votera bort millioner, tagna icke ur plutokratiens
fickor, utan ur det fattiga folkets fickor, såsom till dato
skett, och hvilket så mycket säkrare kommer att ske, om Andra
Kammaren afbänder sig något af sin magt.

Jag vill särskild! vända mig till herr Jöns Bengtsson. Han
sade, att det vore så farligt, att städernas representantal skulle ytterligare
komma att ökas. Stockholm skulle vid nästa val få ytterligare
2 representanter, Malmö 1, Jönköping 1, Helsingborg 1 o. s. v.
Jag frågar, om herr Jöns Bengtsson verkligen tror, att icke dessa
2 nye på stockholmsbänken skulle blifva buudsförvandter till de sparsamme,
frisinnade landtmännen? Jag vågar säga, att de skulle
komma som buudsförvandter. Så tror jag äfven blefve förhållandet
med representanten från Malmö. Kanske berrarne tvifla något på
Jönköping, men Helsingborg borde man nog kunna vara säker på.

Nyss hörde jag en talare framför mig säga, att denna fråga
var så oändligt svårlöst. Nej, den är så lätt, så lätt, blott man
vill lösa den i den rätta rigtningen. Den enda rätta lösningen är

— att göra representationsrätten lika för land och stad, men på
basis af allmän rösträtt. Se der det enda sätt att lösa denna fråga,
som skulle blifva till välsignelse för vårt land!

Jag yrkar afslag å Kong], Maj:ts proposition.

Herr Månsson: Den siste talaren bar, såsom man kunde märka,
lagt in i diskussionen ganska mycket både af skämt och allvar, som
ju för en man i hans ställning med hans aktörsanlag, om jag så får
säga, är rätt lätt att göra. Jag skall icke inlåta mig på dylikt,
det ligger icke för mig att hålla på med sådant, åtminstone icke i
en så högst allvarlig fråga som denna.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. fl. i riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 20. 38

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring Denne talare tillät sig att på ett sätt, som är ganska långt gå*
§§ och 13 ende, klandra medkammaren, och det må ju vara hans rätt, men nog
do sordninen synes det m''g, som om man ’c^e borde åtminstone i så långt gående
(Forts) ordalag klandra en frånvarande, som icke här kan försvara sig.

Emellertid, då han nu klandrat den Första Kammaren för att den
nu mera än förr skulle gå i reaktionär rigtning, så ber jag att få
säga, att detta då icke allenast torde vara denna kammares egen
skuld, utan att det äfven kan finnas annat, som bidrager dertill, och
det är alltför långt gående fordringar från motsatta sidan. Tv drifven
man dessa fordringar så långt, som nu gjorts och göres — såsom
nu t. ex. då den siste talaren alluderade på den allmänna rösträtten
och ville hafva rösträtt för hvarje svensk man —, så kan man
icke undra öfver att dessa fordringar möta motstånd.

Det sades af herr Waldenström — och det var ju en mycket
fin vändning från hans sida, ehuru jag vill hoppas, att icke många
skola nappa på den kroken —, att man icke borde gå in på ett förslag
sådant som detta, förrän man fått en förändring i fråga om den
kommunala rösträtten. Skola vi gå här och vänta på ändring i
det afseende!, nemligen i fråga om den kommunala rösträtten och
dertill på en sådan ändring, med hvilken man skulle kunna blifva
fullt belåten, så lära vi få vänta mycket länge. Det är ett mycket
fyndigt argument från deras sida, som önska förslagets död; men
jag hoppas, som sagdt är, att icke många skola nappa på den kroken.
Och, mine herrar, det är bättre att hafva en fågel i hand,
än tio i skogen. Bättre är att taga det, som står till buds, än att
vänta på bättre förslag, som i framtiden må blifva framlagda.

Den förste talaren har klandrat regeringen, för det den tagit
initiativet vid denna riksdag och för densamma framlagt föreliggande
förslag. Jag vill icke vara med om detta klander, utan vill tvärtom
uttala min tacksamhet mot regeringen derför, att den upptagit frågan
ånyo och derigenom gifvit en tröst åt dem, som under förra
riksdagen med sorg och vemod erforo regeringens afslag å Riksdagens
då fattade beslut om antagande af det förslag i ämnet, som
då förelåg. Högsta domstolen har sedermera nagelfarit förslaget;
och att regeringen, sedan från detsamma aflägsnats alla möjliga anmärkningsanledningar,
derefter, på grund af kamrarnes förut fattade
beslut, framlagt förslaget ånyo till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig
ordning, synes mig ingalunda skäligen böra framkalla klander
mot regeringen. Naturligtvis kan man vänta ett dylikt klander
från dem, som ingenting vilja göra i denna sak; men icke kan
det vara möjligt, att man i öfrigt skulle vilja klandra regeringen för
dess tillvägagående i detta fall, helst regeringen dervid endast efterkommit
Riksdagens uttalade önskan.

Man har bär så ofta och så mycket framhållit de faror, som skulle
inträffa i följd af förslagets antagande, hvarigenom man skulle förstärka
den Första Kammaren, men försvaga den Andra Kammaren.
Och det har äfven ofta framhållits, att vid den tid, då förslaget först

39 N:o 20.

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

framlades för Riksdagen och der antogs, egde icke samma förhållanden Ang. ändring
rum, som nu, ty der föreslogs en lika ökning af båda kamrarnes'' 6

ledamotsantal, nemligen tre i den Första och tre i den Andra Kam- ™ag,ordnZg‘en.
maren, hvarföre man då icke kunde säga, att den ena kammaren (Forts.)
gynnades på den andras bekostnad, eller att den ena fick företräde
framför den andra. Hela saken beror emellertid ytterst derpå, huruvida
man vill fixera represen tantantalet en gång för alla eller för
så lång tid som möjligt, ty man kan naturligtvis omöjligen binda
händerna på alla kommande Riksdagar. Men de, som vilja ha siffran
bestämd en gång för alla och finna det fördelaktigt, må draga
sig för detta argument, som blifvit inkastadt, eller att förslaget, vid
den tid då det först framlades, innebar och afsåg att bereda lika
rätt åt båda kamrarne. Att nu andra förhållanden inträffat i
denna kammare är helt naturligt på grund af den förfärligt hastiga
ökningen i denna kammares ledamotsantal, som på sista tiden
fortgått, Nu har man sagt, att det vore orätt att gå till väga på
detta sätt, då erfarenheten visat, huru pass mycket stöd vi kunna ha af
städerna gent emot Första Kammaren. Emellertid får jag säga, att
under de femton riksdagar, som jag bevistat, har jag funnit denna
städernas hållning oftast ha berott på hvilken regering som stått i
spetsen och på den rigtning, i hvilken densamma velat gå. Om vi
nu få en regering, som ställer sig på frihandelsvänlig ståndpunkt,
så undrar jag, om man skall i fråga om anslag finna motstånd från
städerna. Vi veta icke, huru de blifvande valen skola komma att
utfalla; men vi hoppas, att de skola utfalla väl och träffa sådana
personer, som vilja arbeta för sparsamhet och hvad som är rätt och
klokt samt länder till landets väl. Detta är en vida vigtigare omständighet,
till hvilken man bör taga hänsyn, än frågan huruvida
antalet ledamöter bör vara större eller mindre. Hvad ledamotsantalet
beträffar, hvilket enligt förslaget skulle utgöra 150 i Första
och 225 i Andra Kammaren eller tillsammans 375, vill jag vädja till
kammaren huruvida icke detta antal må vara tillräckligt, Hvilket land
kan väl visa upp en större siffra i förhållande till folkmängden? När
nu så är och då man nu omkring 15 å 20 år arbetat på ifrågavarande
förändring och ändtligen kommit derhän att, sedan förslaget först i
två år varit i grundlagsenlig ordning hvilande och sedermera af
båda kamrarne antagits, ehuru Kongl. Maj:t af vissa betänkligheter
icke kunnat godkänna detsamma i då befintligt skick, så har Kongl.

Maj:t, efter det Högsta Domstolen granskat förslaget, ånyo för Riksdagen
framlagt detsamma. Jag undrar, om det verkligen kan vara
möjligt att landsbygdens representanter här skulle kunna svika sin
egen sak genom att förkasta ett förslag, så granskadt, så nagelfaret
och så pröfvadt, som det föreliggande. Det har blifvit sagd t, att
bifall till förslaget skulle väcka upp frihandelsvalkretsarne och att
frågan om förslagets antagande eller förkastande skulle vara bestämmande
för nästa val af riksdagsmän. Ja, mine herrar, detta kan ju
hända; men det skulle också lika lätt kunna inträffa, att förslaget

N:o 20- 40

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring skulle komma att väcka upp protektionistkretsarne. Och för öfrigt,
''»rfVr?/:/-* llvem vet hvilketdera komme att slå bäst ut? För min del anser
dagsordningen. jag att det vore bäst, om man sluppe ifrån inblandningen af denna
(Forts.) sa^ sasonl grund för valen, enär desamma då komme att ega rum
utan att man dervid tillgodosåge, hvad landets rätt och bästa kräfver.
För öfrigt hade jag tänkt, att då vi numera börjat närma oss
till hvarandra på tullagstiftningens område, så borde man icke uppröra
sinnena genom att i diskussionen inblanda tullfrågor, utan mig
synes det vara bäst, att man ville söka att i lugn och frid afhandla
det förslag, som här föreligger, och hvilket förslag, enligt min uppfattning,
är sådant, att man kan hafva anledning att vara nöjd dermed,
alldenstund det innefattar allt hvad man kan hafva rättighet
och skäl att fordra. Härtill kommer, att vi derjemte hafva ett annat,
af konstitutionsutskottet afgifvet betänkande, grundadt på en
af herr Hans Andersson i denna kammare väckt motion, deri han
söker afhjelpa den enligt hans uppfattning förekommande bristfälligheten
i det i Kongl. Maj:ts proposition framlagda förslag derutinnan,
att deri ingenting blifvit nämndt om huru man skulle förfara,
när en gång städernas folkmängd komme att uppgå till mer än en
tredjedel af folkmängden i hela riket. När man således jemte föreliggande
förslag har nyssnämnda förslag, hvilket jag för min del är
färdig att acceptera, och som enligt min öfvertygelse kommer att af
kammaren godkännas, så är ju dermed äfven det bekymret, att städerna
icke skulle blifva i tillfälle att göra sin rätt gällande, afhulpet
och farhågorna i det fallet alltså afklippta. När dertill korn-»
mer, att Första Kammaren med mycket stor majoritet antagit herr
Hans Anderssons motion eller, rättare sagdt, utskottets i anledning
deraf under punkterna 3 och 4 gjorda hemställan — allt utan föregången
diskussion eller votering —, så vädjar jag till kammaren, huruvida
icke kammaren behagade pröfva skäligt att göra detsamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till såväl konstitutionsutskottets
i betänkandet n:o 3 gjorda hemställan, som äfven till
samma utskotts i betänkandet n:o 4, punkterna 3 och 4, gjorda
förslag.

Herr Lilienberg: Diskussionen har tagit den omfattning, attdet
är en pligt för hvar och en att yttra sig kort. Mycket vore
visserligen att säga i anledning af det anförande, som för en
stund sedan hölls af herr Jöns Bengtsson på malmöhuslänsbänken,
men jag skall icke uppehålla mig dervid. Dock må jag säga, att
han begagnade ett väl starkt uttryck, då han sade, att motionärerna
icke vetat hvad de gjort. Den talare, som näst före mig
hade ordet, hembar regeringen sitt tack för det förslag, som regeringen
nu väckt. Jag får tvärtom säga, att detta förslag från regeringen,
om det bifalles, kommer att väcka mycken sorg och mycken
grämelse i landet. Det är klart, att förslaget kommer att sätta
land och stad så skarpt i harnesk mot hvarandra, som de aldrig nå -

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

41 Nso 20.

gonsin förut det varit. Det kommer också att väcka split och tvedrägt
inom hvarje samhälle, således äfven inom stadssamhällena, då
hvarje ny reglering skall ske på de smärre städernas bekostnad till
förmån för de större städerna. Då jag förlidet år var med om
framläggandet af en motion, som då väcktes i anledning af det förslag,
som då var förklaradt hvilande till vidare grundlagsenlig behandling,
och då jag i år deltagit i den motion, som herrarne
känna till, så är det klart, att jag önskar framgång åt min sistnämnda
motion. Men då densamma, oaktadt debatten nu räckt
ganska länge, icke vunnit understöd af någon annan än dem, som
undertecknat motionen, så hemställer jag till de herrar, som yrkat
bifall till herr Elowsons reservation, att de ville återtaga detta yrkande
samt förena sig med mig i yrkande om rent afslag. Jag
hemställer vidare till den talare, som yrkat återremiss, att äfven
han behagade frånträda detta sitt yrkande och i stället förena sig
med dem, som yrka rent afslag. Ty en återremiss skulle endast
föranleda till, att konstitutionsutskottet inkomme med begäran att
kammaren måtte i frågan fatta beslut.

Endast detta hade jag att yttra.

Herr Gumselius: Jag har icke begärt ordet för att förlänga

diskussionen i denna fråga, och skall endast yttra helt få ord. Jag
har dock icke velat underlåta att inlägga min gensaga mot den del
af förslaget, som egentligen nu föreligger, nemligen den 6 §, hvilken
innehåller något, som synes mig oerhördt. Jag tror, att det
kan betraktas som en allmänt käud sak, att öfver allt, der man
har tvåkammarsysten, är Andra Kammaren — den må också hafva
namnet wwderhuset — den i regeln afgörande. Undantagen äro
lätt räknade. I Danmark har man synen af ett öfverhus, på hvilket
regeringen kan stödja sig, och som under en lång följd af år
kunnat hålla uppe ett reaktionärt och, efter hvad jag tror att dess
egna anhängare sjelfva inom sig erkänna, i grunden mindre lagligt
system mot folkets vilja. Det kali ju hända, att det finnes personer
äfven i vårt land, som hafva någon benägenhet att följa den store
och på sätt och vis lycklige statsmannen Estrups föredöme, och jag
kan lätt tänka mig, att specielt för den nuvarande justitieministern
en sådan framtidsbild kan hägra, nemligen att regera stödd endast
på deri Första Kammaren, som redan nu är starkare i Sverige än i
något annat konstitutionelt land, utom måhända Danmark, på denna
Första Kammare, som redan med sin nuvarande storlek segrar i de
flesta gemensamma voteringar och som mot nästan hvarje reformförslag
sätter sitt absoluta veto. Men att under sådana förhållanden
det kan framkomma ett förslag, afsedt att öka denna kammares inflytande
på de gemensamma voteringarna, att stärka denna kammares
ställning på den folkvalda Andra Kammarens bekostnad, det
är ett tidstecken, så märkligt, att det skall odödliggöra deras namn,
som haft med saken att skaffa. 1 första rummet odödliggör det

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
m. Ji. i riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 20. 42

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring den förre upsalarepresentantens namn, hvilken först framstält för1
ocAj_Jf slaget, i andra rummet odödliggör det mina företrädares på stockdagsnrdningen
bolmsbänken namn och verksamhetstid, hvilka biträdde med in(Forts)
ledandet af denna nya aera, och slutligen skall det odödliggöra den
nuvarande regeringen. Jag tror dock, att denna regering har så
många andra anspråk på odödlighet, att den godt kan afstå från
detta, isynnerhet som det förefaller åtminstone mig något herostratiskt.

Jag vill vidare säga, att jag trodde, att man i denna kammare
var ense derom — man må vara huru hågad som helst att vingklippa
städernas inflytande — att det dock icke vore önskvärdt att
vingklippa äfven kammaren. Ett sådant yrkande trodde jag knappast
skulle vinna något understöd, och allra minst trodde jag, att
detta understöd skulle taga formen af tacksamhetsadresser till regeringen.

Herr Höjer instämde häruti.

Herr Biilow: De fleste i denna kammare torde minnas, att

då representationsförändringen 1865 genomfördes, denna förändring
skedde i syfte att öka bondeståndets magt i Sverige. Hittills hade
bondeståndet föga eller ingenting betydt mot de tre andra stånden,
hvilka vanligtvis höllo tillsammans mot allmogen. Då man diskuterade
representationsfrågan på riddarhuset, der sjelfva afgörandet
egde rum, så var den egentliga stridsfrågan den, huruvida man
skulle våga att öka bondeståndets magt. Man erkände emellertid,
att bondeståndet egde redbara och aktningsvärda representanter, och
blef på denna grund öfvertygad om att dess magt borde ökas. Men
när man ökade denna magt, så gaf man på samma gång de tre
andra stånden vissa rättigheter i utbyte. Adeln erhöll sitt adelsmöte,
presteståndet sitt kyrkomöte, borgarståndet en proportionsvis
starkare representation än landtmännen, och på dessa vilkor gingo
de tre andra stånden in på att öka bondeståndets magt. Sedan nu
denna ökning egt rum, ha strider pågått i samhällslifvet mellan de
olika klasserna rätt länge, men man har icke tänkt på att kränka
bondeståndets magt i vårt land. Men nu framträder detta bondestånd
och vill kränka den magt, som 1865 blifvit tillerkänd borgarståndet.
Angreppet gäller icke de medgifvanden, som gjorts åt
adeln och presteståndet, utan det rigtas blott mot städerna. Den
magt, som bondeståndet erhöll, har det på de senaste åren blott
föga begagnat sig af, emedan det fullständigt splittrat sig i två partier,
här som i Danmark. Man har sagt, att i sistnämnda land i
bondeståndet uppstått bondekonungar och boudehertigar, hvarigenom
ståndet der fullständigt splittrats och blifvit magtlöst. Ungefär
samma syn möter oss nu i vårt eget land. Städernas representanter
hafva, då bönderna splittrat sig, gått med gamla landtm ann apartiet.
Och då nu dessa stadsrepresentanter icke velat gå med nya landt -

Onsdagen den 28 Mars, f. m.

43 Nso 20.

mannapartiet, så uppkommer inom detta parti en förbittring mot An9- ändring
städerna, som är rent af förvånande; och under denna partikamp, *

under intrycket af denna bitterhet vill man nu lagstifta i en stor Zgsordningtn.
politisk fråga. Man vill göra en simpel ekonomisk fråga, som kan- (Forts.)
ske om några år icke mera skall finnas till, så vigtig, att man
tager den till förevändning för eu stor politisk omhvälfning. Man
vill, derför att man icke'' har stadsrepresentanterna på sin sida i
denna fråga, hämnas på städerna. Man vill vingldippa den kammare,
som är den enda folkvalda, den enda, som representerar den
stora massan af nationen. Hvilka är det, som i denna kammare
talat för förslaget? Jo, det är sådane män, hvilka ständigt uppträdt
mot yrkanden på reformer och sällan eller aldrig varit med
om någon reform, eller som, när de någon gång komma med en
motion i reformvänligt syfte, på samma gång motarbeta den genom
att från landstingen sända sådana representanter till Första
Kammaren, hvilka der rösta emot deras egna motioner.

För min del har jag aldrig varit emot en begränsning af städernas
representationsrätt. Jag var likväl förr mera böjd derför än
nu. Det var den tiden, då städerna skickade representanter, hvilka
beständigt hätskt uppträdde mot de reformer, som landtborna yrkade
på. Då yrkade jag också, att en inskränkning skulle ske i
städernas företrädesrättigheter. Numera råder icke denna strid inom
representationen mellan stad och land. Men här står en annan
strid, nemligen mellan de båda kamrarne, och Andra Kammaren
står i vissa frågor som ett annex till Första, och i andra frågor är
den rent af betydelselös. Men under de 25 år, det nya representationsskicket
egt bestånd, har Andra Kammarens ledamotsantal ökats
med 16 mera än Första Kammarens, och vi veta, hvad 16 röster
kunna betyda i en gemensam votering — häromdagen sågo vi
ju, att endast 2 å 3 röster kunna betyda rätt mycket. Att denna
ökning af Andra Kammaren förskräcker reaktionens män, är ju tydligt;
men huru man, när man går med på att vingklippa en kammare,
som varit och är sparsamhetens starkaste värn, kan säga, att
man gör det för att vinna större sparsamhet i landet, kan jag alls
icke förstå. Huru är det möjligt, att man skall kunna vinna sparsamhet
i de stora anslagen, när man vill öka förstakammarledamöternas
antal och minska antalet ledamöter i Andra Kammaren,
ty det är den egentliga innebörden i förslaget om begränsningen.

Det är der framhållet, att stad och land skola representeras hvar
för sig i olika valkretsar. Men tron mig, mine herrar, detta skall
icke leda till annat än tvistigheter. Man måste en gång förr eller
senare taga steget fullt ut och låta stad och land välja tillsammans.

Skall man taga ut det steg, som här är föreslaget, så måste man
taga ut det så, att det blir lika valkretsar i stad och land. Och
skall man hämnas på städerna, så bör man gå lika liårdt åt adelsmöte
och kyrkomöte. Ty den rätt, som gafs borgarståndet, är väl
lika dyrbar och oantastlig, som den, hvilken gafs de båda andra,

Ji:o 20. 44

Onsdagen den 23 Mars, f. in.

(Forts.)

Ang. ändring och man skall icke kränka den förra, när man icke vill kränka
'' i°Ckks ? <^€n seilare’="" man="" sliah="" ej="" kränka="" den="" frisinnade="" delen="" af="">

Här har i kammaren ännu aldrig gjorts något allvarligt yrkande
på Första Kammarens slopande, men den dagen torde komma,
då striden derom skall blifva mera allvarlig. Norge liar ingen första
kammare, men det är dock att märka, att en första kammare

der vore mera behöflig, ty der eger ju icke Konungen något absolut

veto; men här har ju Konungen ett sådant, och derför är Första
Kammaren onödig och obehöflig. Men när man icke kan vinna
några reformer gent emot Första Kammaren, så har det visat sig,
att tiden är starkare än vi. Den skall alltjemt öka antalet ledamöter
i Andra Kammaren och minska det i Första Kammaren. På
det sättet skall det inflytande bäst komma att brytas, hvilket nu
utöfvas af en förhatlig Första Kammare — jag säger förhatlig, ty

det är Första Kammaren för nationen, då den icke vill vara med

om några reformer. Jag vill helst, att nationen skall gå framåt
på laglig väg, och jag anser det derför bäst, att Första Kammaren
får do en naturlig död och slipper att do på barrikaderna.

Herr talman, jag yrkar rent afslag å Kougl. Maj:ts förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Jag skall icke upptaga frågan om
Första Kammarens vara eller icke vara, ty den frågan hör icke hit.
Och icke heller behöfver jag tala om huruvida städernas representationsrätt
bör begränsas, eller huruvida en fixering af riksdagsmännens
antal bör ske, ty jag tror, att alla äro med om att så bör
och måste ske. Jag vill endast svara några ord på det försök, som
gjorts att injaga förskräckelse hos kammaren för det föreliggande
förslaget, derför att enligt Kongl. Maj:ts förslag det skulle blifva
tre ledamöter mer i Första Kammaren och tre ledamöter mindre i
den Andra än nu. Den saken tyckes mig emellertid icke vara så
farlig. Ty ser man till, huru det gestaltat sig vid början af det
nya riksdagsskicket, så blir ju förhållandet helt annat. Och jag
tror, att man bör se på den saken lika mycket, som på den nuvarande
ställningen. Jag förstår icke, med hvad rätt städernas representanter
yrka på bibehållande af status quo. Vill man tala om
status quo, så bör man gå tillbaka och se till, huru det var, då representationsförändringen
gick igenom. Då förhöll det sig på helt
annat sätt än nu. Andra Kammaren har sedan dess ökats med 16
ledamöter mer än Första Kammaren. Följaktligen är det långt
ifrån meningen att återgå till hvad som var förut. Det gäller ju
endast att öka antalet representaiiter i Första Kammaren med tre
och med samma siffra minska antalet af Andra Kammarens representanter.

Det har också med mycken styrka framhållits och klandrats,
att det föreliggande lagförslaget är allt för vidlyftigt. Ja, vi hade

Onsdagen den 23 .Mars, f. ra.

45 Njo 20.

i fjol ett, som var mycket enklare, men det lyckades ändå icke Ang. ändring
vinna bifall. Och hvems var skulden? Nu hafva vi fått ett annat, * §§ och
visserligen något vidlyftigare, men dock tillräckligt enkelt, för att dagordningen
hvar och en kan begripa det, om han blott vill. Men icke heller (port8)
detta förslag kan vinna herrarnes gillande. Jag är öfvertygad, att
om Vår Herre sjelf framlade ett förslag, herrarne i alla fall skulle
komma och peta på detsamma och säga, att det icke vore bra.

Jag skall icke upptaga herrarnes tid längre. Så mycket vill
jag endast tillägga, att om jag vore i herrarnes ställe, så skulle
jag med glädje acceptera det föreliggande förslaget.

Här har af flere talare framkastats, att valrätten borde vara
lika både för landsbygden och för städerna. Ja, det är också min
öfvertygelse, att så borde vara. Men vilja herrarne verkligen vara
med om en reform i den rigtningen? Nej, åtminstone har jag anledning
att betvifla det. Enligt mitt förmenande är det föreliggande
förslaget det bästa herrarne kunna önska sig, under förutsättning
naturligtvis att man i denna så väl som i alla andra frågor, som
här vid riksdagen skola afgöras, sträfvar efter att åstadkomma ett
resultat, bygdt på billighet och rättvisa, en sträfvan, som jag hoppas
ännu icke alldeles upphört att göra sig gällande i denna kammare.

Skulle emellertid det föreliggande förslaget falla, lofvar jag
att, om jag lefver till nästa riksdag, då framlägga en motion i
det syfte, att stad och land skola vara lika berättigade i fråga om
val till ledamöter i Andra Kammaren.

Häruti instämde herr Pehr sson i Norrsund.

Herr E k man: För min del vill jag vara med om en begränsning
af riksdagsmännens antal, och jag tror att eu sådan förr eller senare
blir nödvändig. Jag skulle till och med vilja vara med om en begränsning
af detta antal till den proportion, som bestämdes 1866, dådet
nya representationsskicket infördes, om nemligen Första Kammaren
hade löst den uppgift, som då förelädes henne, nemligen att vara ett
samhällsbevarande element och ett samhällsbevarande element i den
rätta rigtningen. Men erfarenheten har visat alldeles motsatsen.

Första Kammarens samhällsbevarande ställning har nemligen bestått
deri, att kammaren motsatt sig alla reformförslag och på så sätt
sökt hindra framåtskridandet i många frågor, som ligga vårt folk om
hjertat. Det är derför, som jag åtminstone icke för närvarande kan
vara med om att öka Första Kammarens antal representanter med
tre och minska representanternas antal i Andra Kammaren med
samma siffra, en åtgärd, som ju innebure detsamma som att gifva
Första Kammaren 6 röster. Innan jag går med på ett dylikt förslag,
vill jag hafva åstadkommen en begränsning af den kommunala
rösträtten, så att man kan hafva någon garanti för att i Första
Kammaren få in ett mer folkligt element iin det, som nu finnes
der. När vi fått en sådan reform genomförd, blir det naturligtvis

J(:o 20. 46

Onsdagen c\en 23 Mars, f. m.

ändring en lätt sak att få ett sådant förslag som det nu föreliggande accepi
§§ tf och 13 berådt. Men i likhet med herr Ivar Månsson tror jag, att. om vi
Jagsordningen skota vänta på en förändring i den kommunala lagstiftningen, till
(Fort*) dess den nu föreslagna grundlagsändringen blir genomförd, så få vi
vänta ofantligt länge. Men hvad som är alldeles visst är, att vi
få vänta ännu mycket längre på den af mig omnämnda reformen,
om vi nu frånhända oss den magt vi hafva och till på köpet öfverlemna
åt Första Kammaren en större magt än den redan eget''. Yi
böra derför enligt mitt förmenande med all styrka framhålla, att,
om Första Kammaren vill röna något tillmötesgående från Andra
Kammaren i.den föreliggande frågan, denna kammare äfven vill se
tillmötesgående från medkammaren i de reformfrågor, som stå på
dagordningen. Då ställer sig saken något annorlunda. Jag tror
att, om vi nu genom att bifalla den kongl. propositionen, slå fast
Första Kammarens magt, vi skola få vänta mycket länge på en
sådan reform i fråga om den kommunala lagstiftningen, hvarigenom
dörren öppnas för ett folkligt element i Första Kammaren. Jag
anser derför, att från den synpunkten ett bifall till det föreliggande
förslaget skulle vara ytterst vådligt.

Man har här sagt — och man har velat skrämma oss dermed—,
att om vi icke nu taga det förslag, som föreligger, Första Kammaren
en annan gång kanske icke vill vara med om hela saken. Med
anledning af detta yttrande vill jag blott erinra, att vi böra ihågkomma,
att representantautalet växer fortare i denna kammare än
i den Första, och att det, med det resultat valen till Andra Kammaren
under de senare åren visat, är att hoppas och antaga, att
den ökning i representantantal, som vid hvarje ny period vinnes,
skall utgöras af ett liberalt element. Med hvarje år, som går, skall
sålunda magten i denna kammare ökas. Detta inser Första Kammaren
ganska väl och vill derför så fort som möjligt drifva igenom
ifrågavarande grundlagsändring. Med tanken härpå böra vi, enligt
mitt sätt att se saken, icke vara så beredvilliga att gifva med oss
i denna fråga, utan lugna oss någon tid. Vi böra — jag säger det
ännu en gång — fråga Första Kammaren, hvad den vill gifva oss
i vederlag, om vi acceptera detta förslag. Hittills har Första Kammaren
alltid gifvit ett bleklagdt nej till svar på de reformförslag i
fråga om utvidgning af den politiska och den kommunala rösträtten,
som utgått från Andra Kammaren. Det oaktadt tycker man nu,
att det är underligt, att Andra Kammaren icke ögonblickligen vill
acceptera ett förslag, som går ut på att till Första Kammarens förmån
förändra magtställningen mellan kamrarne.

Jag kan för min del icke vara med om att antaga ett sådant
förslag och anhåller derför, herr talman, om afslag på den nu föredragna
6:te paragrafen i det föreliggande lagförslaget.

Herr Lyttkens: Ehuru jag visserligen är mycket intresserad
af att städernas representationsrätt i Andra Kammaren i någon

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

47 N:o 20.

mån inskränkes, vill jag dock icke vara med om eu reform i sådan
rigtuing, då den på samma gång bidrager till att öka Första Kammarens
magt. Och min obenägenhet härför grundar sig hufvudsakligen
på följande skäl.

Under de många år jag varit riksdagsman har jag fört anteckningar
öfver de kolossala utgifter, som vid de gemensamma voteringarna
genom Första Kammarens ja mot denna kammares nej
drabbat svenska folket, och dervid funnit, hurusom vår budget på
detta sätt år från år ökats så att den för närvarande sprungit upp
till eu för våra förhållanden oerhördt hög siffra. Helt säkert hafva
många af dessa utgifter varit nödvändiga, men lika visst är också,
att många kunnat inbesparas. Och anledningen till detta sorgliga
förhållande är att söka i den omständigheten, att den sparsamma
minoriteten i Första Kammaren år från år minskats och numera
nedgått till en så låg siffra, att det stundom förefallit nära nog
löjligt. Så till exempel har denna minoritet eu och= annan gång
nedgått till 7, ja vid ett tillfälle ända till 2 röster. Å andra sidan
hafva städerna vid de senare riksdagsmannavalen utsett allt mer och
mer frisinnade och sparsamhetsvänliga representanter i Andra Kammaren.
Och under sådana förhållanden ställer sig saken för mig
sålunda: af två onda ting föredrager jag det minst onda, det vill
säga att jag hellre är med om att öka eller bibehålla stadsrepresentanternas
antal i Andra Kammaren än öka Första Kammarens ledamöters
antal.

Innan vi få våra kommunallagar ändrade i sådan rigtniug att
de kunna erbjuda någon garanti för att valen till Första Kammaren
skola utfalla i en mer frisinnad rigtning än nu är fallet, vill jag
för min del icke vara med om den föreslagna grundlagsändringen,
som ökar Första Kammarens ledamöters antal och minskar Andra
Kammarens. Jag skulle kunna vara med om herr Vahlins reservation
i 13 §, men då vi ändå ej förr än 1894 kunna få frågan afgjord,
så, under förhoppning att vi ett annat år få ett nytt förslag till
den önskade reformens genomförande utan den dyra köpeskilling,
som nu begäres, yrkar jag afslag på hela förslaget.

Med herr Lyttkens förenade sig herrar Broström, Aulin och
Thermwnius.

Herr Holmgren: Jag anhåller endast att till protokollet få
antecknadt, att jag vidhåller den åsigt i nu föreliggande fråga jag
vid föregående riksdagar uttalat. Sedan dess hafva visserligen åtskilliga
anmärkningar framstälts mot förslaget, men dessa äro likväl
enligt mitt förmenande icke af den betydelse, att jag anser mig
böra frångå min åsigt. Och hvilket förslag, som än må framkomma,
tror jag, att anmärkningar mot detsamma komma att göras.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i den nu föredragna sjette
paragrafen.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
in• Ji. i riksdagsordningen.

(Forts.)

Nso 20. 48

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

Ang. ändring Herr Jonsson i Hof: Ehuru det i fråga om föredragningssätt© t
‘ §§ 6 och 13 bestämdes, att öfverläggningen skulle få röra sig om förslaget i dess
do »ordningen helhet, skall jag vid detta tillfälle icke yttra mig om förslaget i
(Forts) '' öfrigt, utan helt enkelt inskränka mig till att yrka bifall till den
nu föredragna sjette §, under löfte att, när vi komma till trettonde
§, litet närmare redogöra för min ställning till det föreliggande lagförslaget.

Jag yrkar bifall till sjette §, ehuru jag anser den vara behäftad
med åtskilliga brister, och jag kan göra det derför, att,
äfven om förslaget vid denna riksdag antages, detta beslut dock
icke blir af den art, att förslaget blir lag. Det är på denna grund
jag kan godkänna paragrafen, ehuru jag tror, att den i formelt
hänseende skulle kunna förbättras något. Men jag skall vid detta
mitt yrkande göra det förbehållet för mig sjelf, att jag aldrig någonsin
kommer att definitivt godkänna ifrågavarande paragraf förr än
första paragrafen i landstingsförordningen blir ändrad derhän, att
folkmängdssiffran blir ungefär lika med 150-delen af rikets folkmängd.
Herrarne tro kanske, att det blir lätt att få eu sådan
ändring genomförd, sedan detta förslag blifvit grundlag, men den
som tror det, han känner bra litet till Första Kammarens ©medgörlighet,
när det gäller att gå Andra Kammaren till mötes i dylika
frågor. Min åsigt är emellertid, som sagdt, att jag slutligen icke
kommer att lemna min röst för den nu föreslagna grundlagsändringen
förr, än äfven landstingsförordningen blir ändrad i den rigtning
jag nyss antydt.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till sjette paragrafen i alla fall,
på det att icke något missförstånd vid den slutliga voteringen skall
komma att ega rum.

Herr Andersson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Ljungman: Jag har ansett mig böra redogöra för anledningen,
hvarför vid detta betänkande icke finnes fogad någon
reservation, innehållande någon förbättring i det kongl. förslaget.

Då frågan först kom till behandling i utskottet, yrkade jag,
att utskottet skulle tillsätta en komité för utarbetande af ett alternativt
förslag, hvari skulle åstadkommas nödiga förbättringar. Detta
mitt yrkande förkastades emellertid åt utskottet efter en kortare
diskussion, och det är denna omständighet, som vållat, att enskilda
utskottsledamöter icke hunnit utarbeta de förbättringar, som kunde
påkallas äfven beträffande den nu föredragna paragrafen. Utskottets
arbete har hufvudsakligast inskränkt sig till den temligen fruktlösa
mödan att redigera ett tilläggsmoment till paragraf 13. Jag har
ansett mig böra omnämna detta, emedan jag icke reserverat mig,
oaktadt enligt mitt förmenande icke så få ofullkomligheter vidlåda
både den sjette och den trettonde paragrafen, hvilka brister dock
bort kunna af hjelpas, om man verkligen velat det och icke varit så

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

49 N:o 20.

ifrig att snarast möjligt få det kong!. förslaget fram utan motförslag A»9- ändring
och antaget i alldeles oförundradt skick. Detta gäller hvad sjette''
paragrafen beträffar särskilt de tre sista momenten. dagsorJnJngén.

Under diskussionen här i kammaren har man — synes det mig (Förta.)''
— fäst väl mycket afseende vid partigrupperingen för tillfället och
det ena eller andra partiets ställning till frågan. Jag anser, att
man vid stiftandet af grundlag icke bör taga någon sådan hänsyn,
ty grundlagen stiftas ju icke för tillfället utan för framtiden, oaftedt
hur ställningen för ögonblicket kan te sig. För öfrigt vittnar ju
erfarenheten, att ställningen både i denna kammare och i medkammaren
stundom kan vexla hastigt nog. Vid afgörandet af en så
vigtig fråga som den föreliggande bör man derför enligt mitt förmenande
helt och hållet bortse från allt hvad partihänsyn heter.

Jag skulle visserligen önskat, att det kongl. förslaget fäst afseende
vid de önskningar, som vid föregående tillfällen uttalats i
denna kammare derom, att siffrorna borde ändras derhän, att man
åstadkomme mera likhet med de bestående förhållandena i kamrarne;
men då så icke skett, skall jag icke förrän vid behandlingen
af trettonde paragrafen göra något yrkande i sådant afseende, utan
inskränker mig till att yrka bifall till den nu föredragna paragrafen.

Herr Dalin: Äfven jag skulle i likhet med en föregående talare
önskat, att det kongl. förslaget varit fullständigare, så att Hans
Anderssons och Nils Svenssons motioner upptagits i detsamma, men
då icke stadsrepresentanterna inom utskottet sjelfva, undantagandes
eu, velat acceptera det kongl. förslaget med eu sådan förbättring,
ansåg jag, om man ville eu slutlig lösning af frågan, att man hade
icke annat att göra än antaga Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.
Man säger, att Första Kammaren skulle vara så angelägen att få
eu dylik grundlagsförändring, att om vi nu afslå detta förslag, skulle
Första Kammaren i alla fall vara med om att antaga snart sagdt
hvilket annat förslag som helst, som framdeles framlades, blott det
innehölle eu fixering af representanterna. För min del litar jag dock
icke derpå. Man har äfven sagt, att om vi nu afslå denna framställning,
kunde vi möjligen pressa Första Kammaren att gå med
på eu begränsning af den kommunala rösträtten samt sänkning af
det politiska strecket. Jag tror dock snarare, att om detta förslag
antages till hyllande, skall Första Kammaren under den tid förslaget
blir hyllande komma att gå den Andra till mötes, för att få
förslaget definitivt antaget år 1894.

Det har från stockholmsbänken yttrats, att för hvarje år, som
går, ökas Andra Kammarens magt. Ja, detta är nog sant, men det
hade kanske varit ändå rigtigare att säga, att stadsrepreseutanternas
magt ökas i kammaren, ty detta är alldeles säkert. Det har också
sagts, att det vore besynnerligt, att landtmännen ville minska sina
meningsfränders antal här i kammaren. Ja, de äro våra menings Andra

Kammarens Prut. 1802. N:o 20. 4

N:o 20. 50

Onsdagen den 23 Mars, f. m.

(Forte.)

Äng. ändring fränder, när det gäller vissa tullfrågor, men när det gäller saker,
• §§ 6 och^13 som ligga oss i landtinannapartiet vida närmare om hjertat, såsom
dagsordningen afskrifning af grundskatter och indelningsverk och lösning af försvarsfrågan,
så undrar jag, huru långt en stor del af stadsrepreseutanterna
vilja vara med oss. Centerns höger har aldrig velat vara med derom,
och de frisinnade stadsrepresentanterna vilja understödja oss i
dessa frågor endast på vilkor, som Första Kammaren å sin sida
troligen aldrig skall acceptera, såsom införande af allmän rösträtt
och så vidare.

Det har vidare yttrats, att detta förslags antagande skulle framkalla
split och hat mellan stad och land, samt att vännerna af sparsamhet
från städerna derefter icke skulle gå med oss i detta afseende.
Jag tror dock icke, att städernas sparsamhetsvänner derför skola
svika oss, ty de rösta väl icke för sparsamhet endast för sällskaps
skull utan derför att de äro öfvertygade, att de derigenom befordra
det allmännas bästa.

Huru jag än ser saken, kan jag icke finna någon våda i att
detta förslag antages till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling.
Hade det galt att nu definitivt antaga detsamma, skulle jag
möjligen kunnat hysa betänkligheter deremot och äfven varit med
om en återremiss; men nu anser jag att vi kunna se tiden an och
öfverlåta åt 1894 års Riksdag, som måhända kommer att bestå af
helt andra representanter än denna, att besluta i frågan. Det kan
ju också, som nyss nämnts, vara möjligt att, om vi nu gå Första
Kammarens önskningar till mötes, samma kammare räcker oss en
vänlig hand, då det blir fråga om begränsning af den kommunala
rösträtten.

Jag skall dock för närvarande icke göra något yrkande.

Herr Höjer: Jag skall icke länge taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk; jag vill endast replikera min högt aktade vän,
herr Ljungman, enär jag fäste mig särskildt vid ett yttrande, för
öfrigt till sitt innehåll fullt rigtigt, som han nyss falde. Han sade,
att då det vore fråga om grundlagsändringar, borde man icke taga
hänsyn till partigrupperingar eller partiförhållanden, utan låta saken
tala för sig sjelf. Deri har min högt aktade vän fullkomligt rätt.
Men jag hemställer till honom likasom till mina öfriga meningsfränder
här i kammaren, huruvida icke det föreliggande grundlagsförslaget
till sitt ursprung uteslutande är en partimanöver, huruvida
icke det är framburet af en ultra partiman, sådan som den bekante
upsalaprofessorn, hvilken satt här under förra riksdagsperioden, ehuru
förslaget nu uppstått i en föryngrad, om ock icke förskönad gestalt
och nu förelagts Riksdagen af en regering, som, högst respektabel
för öfrigt, dock är en partiregering. För mig synes det icke kunna
vara tu tal om att, huru man än ser saken, är det dock en partifråga
och ingenting annat. Endast på denna grund skulle jag anse
mig förhindrad acceptera detta förslag. Jag är det icke blott der -

Onsdagen den 23 Mars, f. m. 51 f,T:0 20,

för att jag är stadsrepresentant, utan i första rummet derför att Ang. ändring
jag anser, att detta förslag förrycker på ett högst beklagligt sätt* 6 ''•*

magtställningen mellan Första och Andra Kammaren. Dessa äro ,m’ ’ rltt''
de hufvudsakliga skälen, hvarför jag aldrig kan acceptera det före- ,T "''T”''
liggande förslaget. (Fort9 )

Herr Lasse Jönsson: För min del är jag öfvertygad om, att
här icke föreligger någon partifråga i den mening, som den siste
talaren angaf. Det är och förblir en stridsfråga mellan stad och
land, ty innan ännu något tullparti var käudt eller ens anadt, hade
pa landsbygden uttalats ett allmänt missnöje först och främst öfver
att landsbygden hade så liten representationsrätt i förhållande till
städerna, hvilket i synnerhet gjorde sig märkbart, då städernas folkmängd
tillväxt i så stor proportion mot landsbygdens, som på senare
åren varit fallet. Denna fråga har sålunda alls icke med den nya
partibildningeu att göra.

Här har nu från stadsrepresentanternas sida talats hårda ord
mot oss bönder, derför att vi äro så konservativa. Jag önskar att
man litet mera kände till den ovilja, som herskar på landsbygden
mot det förmynderskap, som städernas invånare vilja utöfva öfver
landsorterna. Nästan intet riksdagsmannaval kan försiggå på landsbygden
utan att pressen i städerna lägger sig deri och bedömer hvilken
kandidat är lämpligast, men icke nog dermed, utan städerna skicka
äfven ut talare, åtföljda af en mängd hurrabasar, hvilka på anordnade
folkmöten så godt som afgöra hvilken som skall uppställas till
riksdagsmannakandidat, och landtmännen få endast vara tysta åhörare.

Bör det icke vara anledning nog att framkalla önskan om någon
förändring? Krafven på representationsrätt äro lika stora hos landsbygdens
invånare som hos städernas. Jag vill icke, som någon
talare förut, vädja till något särskilt parti, utan jag vädjar till en
hvar, om han icke vill sörja för, att rättvisa och billighet blifva
tillgodosedda i detta afseende likasom i alla andra. Jag har aldrig
förrut så saknat öppen omröstning som nu, då det gäller denna
vigtiga fråga, så att hvarje valman från landsorten kunde se, huru
vederbörande representanter nu voterade.

Jag yrkar för min del bifall till utskottets förslag.

Herr Höjer: Till svar på den siste talarens anförande vill jag
nämna, att det visst icke fallit mig in att förneka, det den nu föreliggande
frågan om begränsning af städernas representationsrätt icke
i och för sig är något, som ligger utanför den nu pågående tullstriden,
och jag förnekar detta så litet, att jag nu högt bekänner,
att en dylik begränsning af städernas representationsrätt är fullt
billig. Jag är sålunda principielt med om eu begränsning, och jag
skulle i detta afseende vilja gå ganska långt i eftergifter; men detta
är en annan sak. Mitt nyss fälda yttrande gäller detta klassiska
missfoster, som föreligger i denna Kongl. Maj:ts proposition, som

K:o 20. 52 Onsdagen den 23 Mars, f. m.

jag ännu en gång vågar påstå vara ett uttryck för den pågående
striden mellan partierna inom Riksdagens begge kamrar.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o bifall
till Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag till lydelse af §6;
2:o bifall till herr Elowsons reservation i denna del; 3:o ärendets
återförvisande till utskottet; och 4:o afslag å Kongl. Maj:ts och
ptskottets förslag. Herr talmannen upptog till proposition hvart
och ett af dessa yrkanden i nu nämnd ordning och fann den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef likväl begärd och företogs, sedan yrkandet på afslag antagits
till kontraproposition, enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling antager det förslag till ändrad lydelse af 6 § riksdagsordningen,
som innehålles uti Kongl. Maj:ts, af konstitutionsutskottet
i dess utlåtande n:o 3 tillstyrkta proposition, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

VinnerNej, är omförmälda förslag af kammaren afslaget.

Omröstningen utföll med 121 ja och 96 nej; och hade kammaren
alltså till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antagit
Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag till ändrad lydelse
af ifrågavarande grundlagsparagraf.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
behandlingen af ärendet till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag komrne att fortsättas.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,13 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

STOCKHOLM, TRYCKT I CKNTRAL-TRYCKERIBT, 1 892.