RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1897. Första Kammaren. N:o 17.

Onsdagen den 31 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet von Krusenstjerna aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående anvisande af medel för Sveriges deltagande i
1900 års verldsutställning i Paris; och

2:o) angående jordafsöndring från förra regementschefsbostället
Tegnaholm, l1/* mantal i Tegnaby socken och Konga härad af
Kronobergs län, till utvidgning af skolhusplan.

Justerades protokollet för den 24 i denna månad.

Upplästes ett inkommet läkareintyg, så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare Curry
Treffenberg på grund af katarr i luftvägarne, sannolikt beroende
på influensa, är sängliggande och tills vidare hindrad att deltaga
i riksdagsarbetet, intygar
Stockholm d. 29/s 97.

T. Hvass.

Legit. läkare.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n:o 34, i anledning af väckt motion angående rätt för kronan
till andel i vinst af grufföretag å kronojord;

n:o 35, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 8 §
i kongl. stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878;

n:o 36, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om kungörande af slutting;

n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 32

i förordningen om landsting den 21 mars 1862;

Första Kammarens Prot. 1897. N:o 17.

N:0 17. 2 Onsdagen den 31 Mars.

n:o 38, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i lagen angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade
eller dömde;

n:o 39, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 25 kap. 9 § rättegångsbalken; och

n:o 40, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 27
och 30 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om ändring af § 60 regeringsformen, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 27 och 30 innevarande mars bordlagda utlåtande
n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
ifrågasatt Punkten 3.

tjenstår sbe rakning

m m. Herr Säve: Då jag icke känner mig fullt tillfredsstäld med
* lärare*och det slut, hvartill utskottet kommit, och icke heller kan godkänna
småskog- utskottets motivering, anhåller jag att få säga några ord.
lärarinnor vid Såsom bekant, få lärarinnorna vid småskolorna i allmänhet
VtSmskoiorln9S" s*n utbildning vid de af landstingen anordnade småskolelärarinne*
01'' seminarierna. Dessa seminarier bestå af två afdelningar. Den

ena afdelningen är det egentliga seminariet, der lärarinnorna få
den teoretiska utbildningen. Den andra afdelningen är småskolan,
der eleverna utgöras af småskolebarn, som få tjenstgöra såsom
objekt vid seminarieelevernas praktiska utbildning. Lärarne och
lärarinnorna vid småskoleseminarierna äro i allmänhet folkskolelärare
och hafva folkskolelärarekompetens. De äro äfven berättigade,
liksom andra folkskolelärare, till pension. Lärarinnorna i
småskolorna åter hafva småskolelärarinnekompetens, men äro icke,
liksom andra sådana lärarinnor, berättigade till ålderdomsunderstöd.
Häri ligger onekligen ett betänkligt missförhållande icke
endast i det afseendet, att det är bra hårdt för dessa lärarinnor
att icke hafva någon utsigt till att på gamla dagar få ålderdomsunderstöd,
utan äfven derutinnan, att svårigheter beredas styrelserna
för småskolelärarinneseminarierna att vid öfningsskolorna
använda småskolelärarinnor, ty dqpsa vilja icke taga anställning
vid så beskaffade småskolor, enär de icke vid tjenstgöring der -

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 17.

städes hafva rätt till ålderdomsunderstöd. Följden deraf blir den, ifrågasatt
att styrelserna på många ställen måste anställa folkskolelärarin- tJenatårsiienor
såsom lärarinnor i dessa småskolor, men dessa betinga vida yör SJnåskoiehögre
arfvoden och komma till följd deraf att väsentligt öka lärare och
landstingets budget för småskolelärarinneutbildningen. småshoie Men

en annan följd af detta missförhållande är den, att larcmnn''jr vld
seminariestyrelserna tvingas till ett falsarium, hvilket är det be-! ""“Ikoior™9*''
tänkligaste af allt. Man anskalfar nemligen en småskola, men (Forts.)
man låter inregistrera den bland kommunens småskolor, och på
detta sätt lyckas man bereda sina småskolelärarinnor rätt till
ålderdomsunderstöd.

Här har jag nu angifvit missförhållanden i den nuvarande
anordningen, men hvad jag nu framhållit såsom missförhållanden
har statsutskottet i sin motivering anfört såsom skäl för afslag å
min motion. Af statsutskottet har t. ex. framhållits såsom stöd
för ett afslag, att man redan nu använder folkskolelärare och
folkskolelärarinnor, hvilka äro berättigade till pension på gamla
dagar, hvadan följaktligen min motion skulle betraktas såsom
öfverflödig.

Vidare har man framhållit, att man kan hjelpa sig fram med
de kommunala skolorna, men, mina herrar, häri ligger just det
falsarium, hvilket jag med min motion sökt förekomma.

Vidare har utskottet såsom stöd för sitt afslag framhållit den
grundsatsen, att »endast de lärare och lärarinnor vid småskolor
må vara berättigade till understöd från småskolelärarnes ålderdomsunderstödsanstalt,
för hvilkas aflönande tillskott af allmänna
medel åtnjutes. Men det måtte väl vara allmänna medel, hvarmed
småskolelärarinnorna aflönas, då landstinget, som är en allmän
institution, aflönar dem helt och hållet.

Slutligen har man såsom skäl för afslag framhållit önskvärdheten
af att vid dessa öfningsskolor användas folkskolelärare och
folkskolelärarinnor i stället för småskolelärarinnor, detta på grund
af den högre bildning, de förra böra hafva. Det bör naturligtvis
vara så, och det är väl ofta så, men visst icke alltid, ty ofta inträffar
det, att småskolelärarinnor genomgått ett sju- å åttaklassigt
läroverk för flickor, innan de afsluta sin lärotid med en
tre terminers undervisningskurs i ett dylikt landstingsseminarium,
och det förtroende bör man väl under nuvarande förhållanden
kunna sätta till landstingen och de styrelser, åt hvilka landstingen
öfverlemna vården af seminarierna, att de böra kunna göra

Jassande urval och kunna anskaffa sådana lärare, som äro uppraget
fullt vuxna.

Under sådana förhållanden vägar jag, herr grefve och talman,
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till första alternativet
i yrkandet uti min motion, och då jag gör detta, tillåter
jag mig vädja till de många ledamöter af denna kammare, som
sjelfve äro ledamöter af de respektive landstingen, öfvertygad, att
de åtminstone skola behjerta skälen för min framställning.

N:o 17.

Onsdagen den 31 Mars.

Ifrågasatt Herr Pettersson, Fredrik Emil: Jag måste ju erkänna,
råk%n&rm*m att åtskilliga af de skal, den föregående talaren anförde, äro sär/er
"ZcMoh-(-b''les behj ertans värda, och då jag nu ber att få redogöra för den
lärare och uppfattning, som dikterat utskottets afstyrkande hemställan, ber
småskole- lag att först och främst få påpeka Riksdagens skrifvelse 1882, i
v^^en skrifvelse Riksdagen särskild! uttalade sig för nyttan och
”‘^''skolor™9* nödvändigheten af att lärarekrafterna vid dessa öfningsskolor,
(Forts.) hvilka skola vara mönsterskolor, blifva de bästa möjliga. Jag
vill icke neka till, att den föregående talaren kan hafva rätt, då
han påstod, att småskolelärarnes utbildning skulle vara fullt, tillräcklig
för deras kall. Jag tror det visst. Det finnes icke heller
något skäl för det påståendet, att en högre examen alltid är en
nödvändig förutsättning för att de bättre skola kunna fullgöra
detta kall; men jag vågar påpeka, att nog har man anledning att
antaga, att de lärarekrafter, som hafva fått fullständigare utbildning,
d. v. s. genomgått folkskolelärareseminariernas fyraåriga
kurs, skola kunna bättre vara i stånd att kunna tillegna sig och
tillämpa de nya undervisningsmetoder och reformer i undervisningsväsendet,
som måste förekomma vid dessa öfningsskolor.
Frågan har ju för närvarande ganska litet omfång. För såvidt
jag vet, gäller det endast fem fall, men om motionärens åsigt
skulle vinna anklang, kom me detta undantagsförhållande att blifva
regel, och vi skulle få lärareplatserna besatta med sådana, som i
allmänhet endast genomgått småskolans utbildningskurs.

Jemför jag förhållandet med småskolorna på andra ställen, är
det mig af en framstående skolman upplyst, att i Stockholm hafva
samtliga småskolelärarne genomgått den 4-åriga utbildningen.
Hvad Göteborg beträffar, har jag äfven fatt den upplysningen,
att om än icke alla lärarne vid småskolorna genomgått folkskolelärareseminarium,
så hafva de dock fått en väsentligt högre utbildning,
än den, som för småskolelärarinnorna är erforderlig. Är
det då skäl att sätta nu ifrågavarande skolor, som skola icke
allenast vara till för barnens undervisning, utan äfven för att
bibringa de utgående lärarinnorna särskild förmåga att egna sig
åt sitt kall, är det, frågar jag, skäl att sätta dessa i sämre nivå
i afseende å lärarekrafternas utbildning än småskolorna i Stockholm
och Göteborg?

Den föregående talaren-berörde äfven frågans ekonomiska sida,
och jag tror, att det är den, som hufvudsakligen spelar in här. Han
uttalade sig om, huru olämpligt det är, att dessa småskolelärarinnor,
som nu något vid sidan af meningen i bestämmelserna hafva kommit
att varda anstälda i landstingens tjenst, derigenom att de icke äro
pensionsberättigade, skulle på ålderns dagar komma att stå utan
tryggad existens. Men då frågar jag: om en småskolelärarinna
har blifvit engagerad till lärarinna vid en sådan öfningsskola
och landstinget har pa detta sätt ar från är gjort besparingar,
kan man då icke hafva skäl att tro, att landstinget med hänsyn
dels till dessa besparingar och dels till lärarinnans långvariga
tjenst skall försörja henne på gamla dagar? Jag tror icke, att

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 17.

med en sådan målsman som ett landsting hon blir sämre lottad, ifrågasatt
derför att pension icke finnes bestämd i lag. Så vidt jag fattat bienstårsbesaken
rätt, näfva dessa åsigter varit de, som gjort sig gällande
inom utskottet, och vågar jag vördsamt yrka bifall till dess här '' lärare och

Herr Pettersson, Carl: När jag genomläste detta stats utskottets

betänkande, blef jag i hög grad öfverraskad och, jag (Forts.)
kan till och med säga, ledsen att se, att statsutskottet nästan
enhälligt vägrat det begärda bidraget till pensionering af vissa
småskolelärare och lärarinnor. Här har ordats så mycket af den
föregående talaren om folkskolelärarne, att, då sådana anställas
vid småskolesei ionen omnärn -

jag icke neka, men jag vågar påstå, att det kan finnas dugliga
småskolelärare, som sköta sina platser bra, ja, lika bra som åtskilliga
folkskolelärare.

Den siste talaren nämnde, att folkskolelärarne inhemtat den
bästa undervisningsmetoden, men det hindrar icke, att äfven småskoleseminarierna
på ett förtjenstfullt sätt följt med utvecklingen,
och det är visst icke utan exempel, att de lärarinnor, som utgå
derifrån, kunna fullkomligt mäta sig med de folkskolelärare, som
utexaminerats för några år sedan. Det är ju icke sagdt, att de
blifva antagna, som komma sist från seminariet, och hafva de
tjenstgjort en tid, kan ju hända, att de icke varit i tillfälle att
följa med utvecklingen.

Det, som gjorde mig ledsen, är det, att jag tycker, statsutskottet
inbjuder Riksdagen att slå in på en väg, som jag icke
vill kalla den raka vägen. Bland andra motiv, som statsutskottet
anfört, förekommer på sidan 5 i betänkandet, att några af här
ifrågavarande lärarinnor »redan hafva rätt till delaktighet i småskolelärarnes
ålderdomsunderstödsanstalt på grund deraf, att ifrågavarande
skolor äro kommunala småskolor». Det har motionären medgifvit
förekomma på ett par ställen, men han säger tillika, att det
har gått på en omväg. Dessa skolor äro upptagna såsom kommunala
skolor, men tjena egentligen såsom förberedande eller öfningsskolor
vid småskoleseminarierna. Det är nu i det här fallet endast fråga
om fem seminarier, för hvilka motionären gjort sin hemställan,
och nu tyckes statsutskottet inbjuda till, att man skall gå in på
denna omväg för att lärarinnorna vid dessa fem seminarier skola
få det nödiga ålderdomsunderstödet.

Den siste talaren sade, att om detta bifölles af Riksdagen,
vore han rädd, att det blefve regeln. Huru kan sådant vara tänkbart?
Tvärtom antager jag, att dessa småskolelärarinnor, som här
äro i fråga, blifvit anstälda för åtskilliga år sedan kanske just på
grund deraf, att det icke fans lämpliga folkskolelärare att sköta
dessa skolor — det känner jag icke till — men lika öfvertygad
är jag, att hädanefter kommer det att anställas folkskolelärare
vid dessa skolor, när de nuvarande småskolelärarinnorna, som nu

föreliggande hemställan.

småskolelärarinnor
vid

nes, de skulle

vara de lämpligaste för dessa platser,

Dertill vill

N:o 17.

Onsdagen den 31 Mars.

ifrågasatt förestå dem, hafva afgått. Frågan gäller, om Riksdagen vill uppräkning^m.
^^ ±em Personer till i ålderdomsförsörjnings.anstalten, och då de
f r småskog- skäl, statsutskottet anfört deremot, enligt min tanke äro ytterst
lärare och svaga, ber jag, herr grefve och talman, att få förena mig med
småskog- den förste talaren i det yrkande, han framstält.

lärarinnor vid

skolor. Herr Sä ve: Jag ber att endast få yttra ett par ord med an (Forts.

) ledning af den ärade statsutskottsledamotens anförande. Han erinrade
om Riksdagens uttalande år 1882, som gick i den rigtningen
med afseende på dessa småskolelärarinneseminarier, att det låg
synnerlig vigt uppå, att man der kunde engagera de bästa lärarekrafter.
Ja, det är fullkomligt rigtigt. Hetta uttalades för att
motivera, att Riksdagen då ansåg lämpligt att gifva folkskolelärare,
som tjenstgjorde vid seminarier, rätt till pension. Riksdagen
resonnerade som så, att om folkskolelärarne hafva denna
utsigt, om de låta sig anställas vid seminarierna, har man också
förhoppning att inom seminarierna få de bästa lärarekrafter. Men
hvad Riksdagen uttalade år 1882 kan med lika skäl uttalas nu
med hänsyn till seminariernas öfningsskolor, ty det är gifvet, att
om småskolelärarinnorna vid dessa skolor hafva rätt till pension
eller ålderdomsunderstöd, har man större utsigt att få de bästa
möjliga lärarekrafter på det området.

Samme talare yttrade äfven, att det nu endast är fråga om
några få lärarinnor. Ja, det är sant, det är närmast icke fråga
om flera än fem. Men det är no g så, att om Riksdagen fattar det
beslut, som jag nu förordat, kommer det sannolikt att blifva flera
än fem.

Slutligen nämnde talaren, att man i Stockholm och på åtskilliga
andra ställen ansåg synnerligen angeläget att draga försorg
om, att kompetensfordringarna skulle ökas för dessa lärarinnor.
Ja väl, mina herrar,_ så går det till, och sådan har tendensen i
vårt land redan varit under åtskilliga årtionden, att man ökar
kompetensfordringarna ideligen för alla anställningar, och sålunda
har det gått så långt, att en ung person icke har utsigt att blifva
antagen vid posten, jernvägarne eller telegrafen utan studentexamen,
och i full öfverensstämmelse härmed står väl äfven, att
för att blifva anstäld såsom småskolelärarinna räcker ej längre
vanlig småskolelärarinnekompetens, utan dertill fordras folkskolelärarekompetens.

Jag yrkar fortfarande bifall till min motion och afslag å utskottets
hemställan.

Friherre von Otter: Jag har blifvit uppkallad af ett yttrande
af talaren på dalabänken, då han nämnde, att statsutskottet
här inbjudit Riksdagen att gå på en väg, som vore en omväg, för
att nå det mål, motionären vill komma till. Det kan vara sanning,
att genom bifall till utskottets förslag skulle en omväg användas,
men skälet, hvarför statsutskottet inbjudit att besluta i öfverensstämmelse
med statsutskottets förslag, det är för att icke inbjuda

Onsdagen den 31 Mars. 7 N*0 17#

Riksdagen att gå på en afväg, som Riksdagen förut förklarat sig ifrågasau
icke vilja gå. Riksdagen understöder icke, såvidt jag vet, sådanaräJl^jsn^ em
kär kommunala inrättningar på ena eller andra sättet. Dessa jör smäskolesmåskolelärarinneseminarier
hafva icke anslag af statsverket, men lärare och
skulle statsverket gifva pensionsrätt åt dem, som uteslutande egna »måsicoiesig
åt denna lärareverksamhet,, skulle följden blifva den, att en vist™trfning*-hel del andra af kommunernas tjenstemän skulle komma på samma skolor.
väg och under åberopande af detta begära att fa fördelar. Af (Forts.)
detta skäl och för att icke leda Riksdagen in på en väg, som
Riksdagen förut icke velat gå, var det, som statsutskottet beslöt
att afstyrka motionen.

, Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af herr Säve, att kammaren skulle
afslå utskottets hemställan och bifalla den i ämnet väckta motionens
första alternativ.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Säve begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 3 af
sitt utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionens första alternativ.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 18.

Punkterna 4—7.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

S:o 17.

Oasdagen den 31 Mars.

Punkterna 9—12.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Pension för Punkten 13.

chefen för
Sveriges geo logiska

under- Friherre von Otter: Till stöd för sin proposition angående

0 MToreii Pension åt professor Torell har Kong], Maj:t kunnat åberopa ut''
låtande af statskontoret, det embetsverk, som i frågan blifvit
hör dt, h vil ket framhållit, att chefen för Sveriges geologiska undersökning
bör hafva samma pensionsrätt, som tillkommer chefen för
landtmäteristyrelsen och cheferna för öfriga dermed likstälda embetsverk.
Redan af denna anledning synes mig kammaren böra
bifalla Kong].. Majrts förslag, men utöfver detta finnes ett annat
skäl, hvarpå jag vill fästa kammarens uppmärksamhet, och det är,
att professor Torell under sin verksamhet i en — jag kan gerna
säga — högst storartad grad af egna medel bidragit till den vetenskapliga
forskningen. Han har uppoffrat icke obetydliga summor
för befordrandet af dessa forskningar och han är, kan man säga,
grundläggaren af dessa arktiska forskningar, som på 1870 och 1880-talen bragte så mycken ära öfver det svenska namnet. Vid sådant
förhållande hemställer jag till kammaren, huruvida det kan vara
rigtigt att nu tillerkänna professor Torell en pension, som icke
allenast icke är lika stor med den, som hans vederlikar inom statsförvaltningen
erhålla, utan ock är sådan, att genom dess beviljande
icke det ringaste erkännande göres för professor Torells
uppoffringar och för hans stora förtjenster om den vetenskapliga
forskningen.

På grund af dessa skäl, herr talman, anhåller jag att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Grefve Klingspor: Det händer ju ofta nog vid den första
behandlingen af pensionsfrågor, att man får visa tillmötesgående
för att vinna ett pensionsbelopp, som icke är allt för afvikande
från rättvisa och billighet. Sa har det gått till med den pension,
som statsutskottet nu föreslår till nedsatt belopp; det är en dylik
sammanjemkningssiffra. Skälet, som föranledt detta statsutskottets
förslag, är, förutom det i utlåtandet omnämnda, att professor
Torell torde i afseende på pensionsrätten böra likställas med de
ordinarie universitetsprofessorerna, äfven det, att professor Torell
sjelf icke bidragit till pensioneringen. Ett annat skäl kan ju
sökas i den omständigheten, att Riksdagen för några år tillbaka
afslog Kongl. Maj:ts förslag att sätta geologiska byråns personal
på ordinarie stat och härmed äfven afslog de pensionsbelopp, som
voro förenade med de till öfverflyttning på ordinarie stat föreslagna
beställningarna. Jag anhåller derför att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Jf:o 17.

Onsdagen den 31 Mars.

Herr statsrådet von Krusenstj erna: I likhet med siste Pension för
ärade talaren ber äfven jag att fa erinra om detta Riksdagens ™%e”J°greo_
beslut vid ett föregående tillfälle, jag tror det var vid 1888 års underriksdag.
Det förhöll sig så, att /Kong], Maj:t föreslog en pen- sökning
sionsreglering för hela den geologiska undersökningens personal, O. m. Torell.
chefen för byrån och de der anstälde geologerna. Riksdagen afslog (Forts.)
detta, emedan den geologiska byråns aflöning utgick på extra
stat och det då icke ansågs lämpligt att fastslå pensioneringen.

Detta var skälet. Man ansåg då, att i hvarje förekommande fall
det skulle pröfvas, huruvida pension skulle beviljas, men Riksdagen
ingick icke i pröfning, om det för. chefen eller det för
geologerna föreslagna pensionsbeloppet var rigtigt eller för högt.

Under sådana förhållanden synes mig denna omständighet näppeligen
kunna åberopas såsom skäl att nu icke bevilja den af Kongl.

Maj:t föreslagna pensionen.

Hvad åter angår det af utskottet anförda skälet, synes det
mig icke vara rigtigt. Utskottet vill nedsätta pensionen pa den
grund, att Torells verksamhet såsom chef för den geologiska
undersökningen skulle vara likstäld med professorernas vid. universiteten.
För min del kan jag icke finna någon annan likhet
än den omständigheten, att då Kongl. Makt icke gifvit någon
titel åt chefen för den geologiska undersökningen, har Torell,
som, då han utnämndes till detta chefskap, var professor, under
de 25 år, som sedan dess förflutit, bibehållit denna titel, men
hans verksamhet har alldeles icke varit en professors verksamhet,
utan en chefs för ett förvaltande verk och fullkomligt likstäld
med chefens för statistiska centralbyrån och chefens för landtmäteristyrelsen.
Cheferna för dessa verk hafva i,00.0 kronor i
lön och 5,000 kronor i pension. Det synes mig då icke finnas
något skäl för nedsättning af pensionen, ty den omständigheten,
att anslagen till geologiska undersökningen äro uppförda på extra
stat, och att således tjenstemännen, under det de innehafva sina
befattningar, äro sämre stälda än andra, i ty att de kunna lättare
entledigas, bör väl icke, när den tiden kommer, då tjenstemännen
uppnått lika lång lefnads- och tjensteålder som andra med dem
likstälda tjenstemän i andra embetsverk, utgöra skäl för att icke
i afseende på pensionen likställa dem med desse.

Talaren på östgötabänken anförde äfven, att Torell sjelf icke
bidragit till pensioneringen, och att detta vore ett skäl att icke
bevilja pension i likhet med den af Kongl. Makt föreslagna. Men
icke heller andra tjenstemän lemna ett öres bidrag till deras pensionering
från allmänna indragningsstaten; visserligen, betala de
på ordinarie stat uppförda afgifter till civilstatens pensionsinrättning,
men dessa komma pensioneringen af enkorna till. godo, och
iag tror, att tjenstemännen vid den geologiska byrån icke skulle
begära bättre, än att äfven för dem en sådan förmån vore.beredd,
d. v. s. att de vore delegare i civilstatens pensionsinrättning.

Hvad slutligen professor Torells vetenskapliga förtjenster.beträffar,
äro de väsentligen sådana, som kraftigt tala för att bibe -

N:o 17.

Onsdagen den 31 Mars.

hålla pensionen vid det af Kong! Maj :t föreslagna beloppet. Professor
Torells inlägg i fråga om den arktiska forskningen behöfver jag
ej inlåta mig på; de hafva redan blifvit framhållna af den person,
som i Riksdagen torde vara mest kompetent att derom yttra
sig, da han om dessa forskningar kan säga: q narri m magra pars
fui. Med hänsyn till hvad denne talare förut och jag nu i frågan
anfört, hoppas jag, att kammaren bifaller det belopp, som af Kongl.
Magt föreslagits. °

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen jern likt derunder förekomna yrkanden propositioner,
först pa bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten
hemstält samt vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Pension för PutlJcteW 14.

teckning slöra Xortun.

A ,, -ö-err Boström, Pilip: Statsutskottet har enhälligt hemstält,
att den af Kongl. Makt föreslagna pensionen till ifrågavarande
lärarinna Nortun skulle nedsättas från 1,500 till 1,000 kronor.
Såsom skål för denna nedsättning har utskottet endast anfört det,
att 1884. års Riksdag bestämde pensionen till en teckningslärare
Hallin till 1,000 kronor, hvilket belopp motsvarar den för teckningslärare
utgående lönen utan ålderstillägg. Nu ber jag få
fästa uppmärksamheten derpå, att i Riksdagen har den praxis
följts, att om en teckningslärare uppfylt de vilkor, som sedan
gammalt fordras för åtnjutande af full pension, nemligen 70 lefnads-
och 30 tjenstår, har han i pension fått fulla lönen, d. v. s
lönen jemte ålderstillägg. Så har förhållandet varit vid 5 särskilda
riksdagar, nemligen åren 1877, 1881, 1883, 1885 och 1896.
Deremot har Riksdagen nedsatt pensionen i åtskilliga andra fall,
då dessa vilkor, uppnådda 70 lefnads- och 30 tjenstår, icke varit
uppfylla, hvilket förekommit vid tre särskilda tillfällen, 1880,
1884 och 1887. Såsom skäl för nedsättning uti nu ifrågavarande
fall anföres, att år 1884 teckningsläraren Hallin beviljades en
pension af blott 1,000 kronor. Men med Hallin förhöll det sig så,
att han icke uppfylt ofvannämnda vilkor; i stället för 70 både
han endast uppnatt 68 lefnadsår och i stället för 30 hade han
endast tjenstgjort 25 år. Detta skäl synes mig sålunda icke kunna
i förevarande fall anföras såsom afgörande. Nu är det visserligen
sant, att dessa lärare och lärarinnor icke hafva någon bestämd
rätt till pension, såsom t. ex. gymnastiklärarne vid de allmänna
läroverken, men då Riksdagen under en lång följd af år och särskildt
1894. förklarat, att de i afseende på pension böra hafva
samma rättighet som gymnastiklärarne, sa vida de uppfylla de
bestämmelser, som för gymnastiklärarne äro i sådant hänseende

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 17.

anbefalda, så synes mig icke skäl förefinnas att denna gången Pension för
göra någon minskning. Då jag dessutom har kännedom om den
ifrågavarande lärarinnans verksamhet, vill jag nämna, att hon Nortun.
städse med stor skicklighet och nit skött sin tjenst, hvarför hon (Fort8.)
ock lyckats uppdrifva sina elever till stor färdighet i teckning.

Då hon nu, för den händelse hon blott finge 1,000 kronor i pension,
icke behöfver afgå från tjensten, blefve följden den, att hon tjenade
qvar så länge som möjligt och behöll lönen utom den del. hvarmed
hon finge aflöna vikarien; men härigenom komme undervisningen
och läroverket att blifva lidande. På grund af hvad jag
nu anfört, tillåter jag mig yrka bifall till det af Kongl. Maj:t
föreslagna beloppet.

Friherre von Otter: Den föregående talaren fäste sig vid,
att statsutskottet vid bedömande af frågan icke tagit hänsyn till
beloppet af den lön, hvaraf den ifrågavarande lärarinnan vore i
åtnjutande, utan rättat sig efter prejudikat. Detta är fullkomligt
rigtigt, men på samma gång torde det böra erkännas, att då
ifrågavarande lärare icke hafva pensionsrätt, kan man egentligen
icke grunda deras pension på de löneförhållanden, som äro gällande
för dem. Utskottet har rättat sig efter den statistik, om jag så
får kalla den, som finnes inom utskottsafdelningen tillgänglig,
och hvilken omfattar tiden sedan 1884. För att dä icke gå längre
tillbaka än 1884, förekom nämnda år detta fall med Hallin, hvilken
erhöll 1,000 kronor pension. 1887 fick Löfvengren 900 och 1894
Leverin 800 kronor. Sedermera inträffade 1896, att Klein verkligen
beviljades 1,500 kronor pension, men efter gemensam votering
och med ganska knapp majoritet, 180 röster mot 174. Näst derefter
fick teckningslärarinnan Emma Nyberg sig beviljad, eu pension af
endast 900 kronor. Löfvengren och Nyberg hade visserligen icke
uppfylt vilkoret om 70 lefnadsår, men i alla fall, med hänsyn
dertill, att för ifrågavarande lärare det icke finnes någon pensionsrätt,
ehuru Riksdagen uttalat, att de borde hafva en sådan, hemställer
jag, huruvida det icke må anses rigtigt, att pensionen i
föreliggande fall bestämmes efter samma grunder, som förut varit
öfligt för samma slag af statstjenare, och anhåller på denna grund
om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr statsrådet Gilljam: Med anledning af hvad den siste
ärade talaren, ordföranden på statsutskottets hithörande afdelning,
anförde, skall jag be att fa göra några erinringar.

Först nämnde han, att dessa lärare och lärarinnor icke hafva
någon bestämd rätt till pension, men redan detta är en omtvistad
sak, ty många anse, att de verkligen enligt gällande stadganden
hafva en sådan rätt; men ett faktum är emellertid — skälen kan
jag icke fullständigt anföra — att det . ansetts nödvändigt, att
Kongl. Maj:t i hvarje dylikt fall ingår till Riksdagen lör att få
Riksdagens medgifvande. Såsom den förste ärade talaren erinrade,
har Riksdagen sjelf uti skrifvelse till Kongl. Maj:t 1894 bestämdt

N:o 17.

Onsdagen den 31 Mars.

rinnan E.
Nortun.
(Forts.)

Pension för~ uttalat den åsigt, att dessa lärare böra hafva pensionsrätt lika
rinnan9EarA 7äl son? e2L gymnastiklärarne och öfriga lärare vid de allmänna
läroverken. IN ar Riksdagen gjort detta erkännande, återstår såtedes
blott att bestämma beloppet. I detta hänseende har den
förste talaren angifvit de särskilda vilkor, som fortfarande gälla
för rätt till pension, samt pensionsbeloppens beräkning vid embetsverk,
der lönereglering ännu icke inträdt, och jag vill påstå, till
dess jag öfyerbevisas om . motsatsen, att Riksdagen hittills beträffande
teckningslärarne vid de högre allmänna läroverken beviljat
hela lönen, 1,500 kronor såsom pension, i alla de fall, då dessa
vilkor varit uppfylda. Jag vill i sammanhang härmed något
Härmare granska hvad som af den ärade ordföranden på utskottsafdelningen
nämndes rörande några teckningslärare, som förut
erhållit pension af Riksdagen. Hvad då först angår den af utskottet
åberopade Hallin, så hade denne, såsom den förste talaren
jemväl framhöll, endast tjenstgjort 25 år och var således icke på
något sätt kompetent att erhålla full pension i likhet med den,
hvilken uppfylt härutinnan föreskrifvet vilkor, som ju i afseende
på tjensteåldern är 30 år. Hvad Löfvengren beträffar, hade han,
strängt taget, endast tjenstgjort 16 år; det är sålunda ett prejudikat,
som här icke har någon betydelse. Hvad Leverin angår,
var han anstäld vid Borås lägre allmänna läroverk, der lönen endast
var 600. kronor, men enär han derjemte tjenstgjort vid tekniska
skolan i Borås, fick han verkligen af Riksdagen en pension af
800 kronor sig beviljad. Kongl. Maj:t hade der föreslagit 1,100
kronorHvad lärarinnan Nyberg beträffar, om hvilken var frå°-a
förra aret, var hon anstäld vid ett folkskolelärarinneseminarium,
der teckningen såsom undervisningsämne icke har alldeles samma
omfattning som vid ett högre allmänt läroverk. Hon hade dessutom
hvarken uppnått full tjenstetid eller stadgad lefnadsålder,
men erhöll dock i pension 900 kronor.

Jag skall å min sida be att få angifva några fall, då Riksdagen
verkligen i pension beviljat hela den lön, som utgår till
dessa. lärare vid de högre allmänna läroverken. Jag nämner då
teckningsläraren i Linköping Wallberg, som 1881 fick 1,500 kronor
pension, teckningslärarne Zettergren i Venersborg och Lindblom
i Kalmar, åt hvilka åren 1883 och 1885 beviljades pensioner till
samma belopp.

Den siste talaren nämnde äfven, att det vore nödvändigt att
iakttaga konseqvens. I det afseendet är jag med honom så ense,
att detta är för mig hufvudsakliga skälet, hvarför jag vågar hemställa
till kammaren att uti ifrågavarande fall bevilja det af
Kongl. Maj:t begärda beloppet. Ty det blefve verkligen en obillighet
mot den enskilda lärarinnan och ett beklagligt vacklande
i . afseende på pensionsbeloppen, om icke Kongl. Maj:ts framställning
af Riksdagen bifölles.

Jag vill sluta med att betona ett argument, som också anfördes
af den förste ärade talaren. Den ifrågavarande lärarinnans
fulla lön utgör 1,500 kronor, men hon är icke skyldig att afgå

Onsdagen den 81 Mars.

N:o 17.

från tjensten förr än hon sjelf vill, utan är berättigad att, då
hon af sjukdom eller ålder är hindrad att tjenstgöra, erhålla tjenstledighet,
och detta på sådana vilkor, att hon visserligen skall till
vikariens aflöning afstå en del af sin lön, men ej till högre belopp,
än att hon för sin egen del har i behåll 1,240 kronor. Tycka
herrarne det då vara skäligt att bestämma ett belopp af 1,000
kronor i pension, medan den ifrågavarande personen är berättigad
att till döddagar sitta qvar med en inkomst af 1,240 kronor?

På grund af hvad jag nu anfört och med hänvisning till den
diskussion, som i en alldeles likartad fråga förekom i kamrarne
år 1896, och till Riksdagens då fattade beslut, vågar jag hemställa,
att kammaren ville bifalla Kongl. Maj:ts proposition i nu
föreliggande punkt.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
derunder framstapla yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde
sig från Kongl. Mai:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 15 och 16.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 17.

Friherre von Offer: Yore här fråga endast om att lemna

en pension i vanlig mening, så vill jag gerna, för min del, medgifva,
att 2,000 kronor skulle vara tillräckliga, men här gäller
det, enligt mitt förmenande, att visa en erkänsla mot en högst
framstående artist, som innehar eu befattning, hvilken, derest hon
icke på den tid, då hon tillträdde denna befattning, hade funnits,
säkerligen hade måst uppehållas genom att tillkalla en utländing.
Alla inom denna kammare känna tillräckligt Lea Ahlborns verksamhet
här i Sverige under de 43 år, hon haft denna sin befattning.
Jag behöfver derför icke anföra vidare skäl, då jag hemställer
om bifall till Kongl. Maj:ts förslag i förevarande punkt.

öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
talmannen yttrade, att beträffande förevarande punkt endast yrkats,
af friherre von Otter, att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare pa godkännande af friherre von Otters
berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen vara
med ja besvarad.

Pension för
myntgravören
L. Ahlborn.

N:o 17. 14

Onsdagen den 31 Mars.

Punkterna 18—22.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 27 och 30 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 37, i anledning af Riksdagens år 1896
församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1895.

Herr Falk: De af kammarens ledamöter, som genomläst
statsrevisorernas berättelse och äfven egnat uppmärksamhet åt
statsutskottets utlåtande i här föreliggande punkt, måste hafva
funnit, att här verkligen är fråga om en mycket allvarsam sak.
Man kan icke neka till, att framställningen gifver skäl för ett
namn, som en gång för många år sedan tilldelades ett Riksdagens
utskottsbetänkande, nemligen »den mörka täflan». Statsrevisorerna
säga: »af den årsklass af flottans värfvade stam, som antagits år
1896, ha ej mindre än tio procent redan vid tiden för revisorernes
besök blindt, efter genomgångna bestraffningar enligt gällande
författningar, ur rullorna utstrukna; och då det funnes skål antaga,
att de värfvade sjömännen i många fall begingo fel i afsigt
att, på grund af ådragna straff och deras påföljd af afskedande,
vinna befrielse från den antagna värfningen, syntes revisorerne i
detta afseende allvarliga olägenheter förefinnas, hvilka innebure
både demoralisation bland manskapet och förspilda statsutgifter
för utbildning af sjömän, de der icke komme att tjena å flottan.»
Häröfver hafva såväl kommendanten i Karlskrona som stationsbefälhafvaren
i Stockholm afgifvit yttranden, som i hufvudsakliga
delar äro här återgifna. Jag skall be att få uppläsa endast
några rader. Kommendanten i Karlskrona säger: att de straff,
som blifvit manskapet ålagda, icke syntes åstadkomma den med
dem afsedda verkan, nemligen skräck för förseelsens upprepande.
»Detta visade sig äfven deraf att, samtidigt med att det blef för
manskapet bekant, att ur rullorna utstruket manskap ej skulle
under sin återstående kapitulationstid hållas till allmänt arbete,
förseelsernas antal ökades genast till nära dubbelt emot hvad det

§ 1-

Lades till handlingarna.

§§ 2-4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ang. manskapet
vid Jlottans
värfvade stam.

§ 5.

Onsdagen den 31 Mars.

5:o 17.

förut varit under samma tid», hvilket synes antyda, att för dubb- Ang. mamkalandet
af förseelserna är att anse som en direkt följd af disci-^
plinkompaniets upphäfvande utan att ersättas af något annatiar (
korrektiv mot upprepade förseelser. Stationsbefälhafvaren i Stockholm
säger bland annat: »Sålunda åter stode af 1896 års kontingent 82
man, som inträdt i tjenstgöring vid stationen. Då man toge i betraktande,
att bland dessa nyantagna blifvit under det gångna
året verkstälda ej mindre än 73 bestraffningar, deraf 4 utgörande
straffarbete och 4 fängelse, samt att 8 af de nyantagna, d. v. s.

9,7 procent, blifvit, med stöd af 27 § i disciplinstadgan, ur rullorna
utstrukna, så framginge häraf, att förhållandet vid härvarande
station icke stälde sig gynsammare än det af statsrevisorerne anmärkta
vid flottans station i Karlskrona.

Anledningen härtill borde hufvudsakligen sökas dels i den
stora inskränkning till såväl tid som rum, som vore faststäld för
rekryteringen, dels ock i den omständigheten, att värfvade arméns
disciplinkompani i följd af den under år 1895 vidtagna förändringen
af ofvannämnda § i disciplinstadgan blifvit indraget. Ty den
moraliska inverkan, som blotta tillvaron af detta disciplinkompani
haft på det värfvade manskapet, hade varit uppenbar. Detta antagligen
på den grund, att det för en och hvar antagen varit fullt
tydligt, att han till hvad pris som helst måste uttjena den enligt
antagningskontraktet öfverenskomna kapitulation stiden vid stationen
eller å disciplinkompaniet. Nu deremot läge det i hvarje
antagen sjömans eget skön att bestämma, om och när han ville
blifva befriad från det antagningskontrakt, som han underskrifvit,
och på grund af hvilket kronan å sin sida oåterkalleligen förbundit
sig uppfylla alla kontraherade vilkor under anställningstiden.
»

Jag skall icke trötta kammaren med att uppläsa något mera,
jag ber blott att äfven få citera, hvad utskottet sjelft säger:

»De förhållanden, som revisorerne omförmält beträffande förseelser
och deraf föranledda bestraffningar inom manskapet vid flottans
värfvade stam och Indika genom hvad i förenämnda yttranden
meddelats vunnit bekräftelse, har utskottet visserligen funnit
vara af synnerligen allvarlig beskaffenhet. Då emellertid genom
härvarande stationsbefälhafvares ofvan berörda rapport blifvit
Kongl. Maj:t understäldt förslag beträffande åtgärder till förenämnda
missförhållandens afhjelpande, och detta ämne alltså torde
vara föremål för Kongl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet, har utskottet
ansett sig endast böra hvad i förevarande afseende förekommit
för Riksdagen omförmäla.»

Allt, hvad statsutskottet sålunda i frågan har att såga, är,
att. då i eu rapport från stationsbefälhafvaren till Kongl. Maj:t
dessa förhållanden äro påpekade, och att de sålunda torde blifva
föremål för Kongl. Mayts pröfning, utskottet icke ansett skäl
förefinnas till annat än att för Riksdagen omförmäla detta. Jag
tror, att man bör erkänna, att saken är af den allra allvarsammaste
beskaffenhet och att den borde tålt vid att något skarpare pointe -

N:o 17.

Onsdageu den 31 Mars.

Ang. man- ras från statsutskottets sida, än som skett. Det kade säkerligen
skåpet vid fiol- icke varit ur vägen att i en skrifvelse fästa Kongl. Mai:ts upp stam märksamket på kär berörda förhållanden, k vilka äro af den natur,

(Forts.) det icke kan gå i längden.

Herr statsrådet Christerson: I anledning af den senaste

talarens anförande beträffande det manskap, som antagits under
de senaste 2 åren, torde det medgifvas, att tillräckligt lång tid
ej förflutit för att kafva vunnit någon visshet med afseende på
huruvida det sätt, hvarpå manskapet nu antages, kan, såsom
stationsföreståndaren i Stockholm synes anse, vara den mest inverkande
orsaken till de anmärkta många bestraffningarna bland
flottans för kortare tjenstgöringstid antagna manskap. Jag tror
icke, att det nuvarande sättet för manskapets antagande föranledt,
att bestraffningarna förlidet år voro talrikare än 1894. Såsom
kerrarne kafva sig bekant, skedde antagningen förut genom en
kommission, som reste hela riket omkring ock på vissa ställen
togo emot dem, som anmälde sig, utan att kunna hafva förvärfvat
någon kännedom om deras moral eller egenskaper i öfrigt genom
de skriftliga intygen. Nu antages manskapet på olika platser af
personer, som äro derstädes bofaste ock som, på grund af sm tjenstebefattning,
äro i ständig och intim beröring med kustbefolkningen,
bland hvilken man just vill söka dem, som man vill kafva anstälda
vid flottan. Dessa personer äro lotskaptenerna, ock man kar sålunda,
synes det mig, större garanti nu än förr att få lämpligt folk.

Det torde vara en rigtig uppfattning, att det egentligen är
två orsaker till, att förhållandena icke äro sådana, som man skulle
önska _ dem vara i afseende på manskapets beskaffenhet. Den
egentliga orsaken är nog den, att arbetstillfällena på de senaste
åren ökats så betydligt, att antalet personer, som anmäla sig till
antagande, är temligen inskränkt, ock följaktligen har man nu
mycket färre att välja ibland.

En annan, ej litet bidragande orsak är, att de straff, som
kunna ådömas manskapet för begångna förseelser, såsom också
af _ stationsbefälkafvarens berättelse framgår, mycket ofta äro,
enligt mångas öfvertygelse, icke tillräckligt effektiva för att åstadkomma
den verkan, som man med dessa straff afser.

Herr Berg, Gustaf Axel: Det är verkligen, såsom den
förste ärade talaren framhöll, ganska sorgliga missförhållanden,
som här blifvit berörda, och statsrevisorerna hafva äfven fäst
eu synnerlig uppmärksamhet vid dessa förhållanden, såsom också
af revisionsberättelsen framgår. Men då utskottet varit i tillfälle
att få den upplysning, att Kongl. Maj:ts pröfning för närvarande
vore un der stöld t ett förslag beträffande åtgärder tiH
förenämnda missförhållandens afhjelpande, synes mig, som om för
närvarande ingenting vidare vore från Riksdagens sida att åtgöra.
På samma gång jag säger detta, vågar jag, för min del, uttala
den vissa förhoppning, att Kong!. Maj:t måtte vidtaga kraftiga

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 17.

åtgärder i det syfte, som här blifvit berördt, och jag vågar äfven Ang. mangöm
det antagande, att statsrevisorerna fortfarande komma a*t ™
fästa sin uppmärksamhet vid de här berörda förhållandena. “,2™ *

(Forts )

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Jag begärde ordet för
att instämma i den uppfattning, som den förste ärade talaren
gjorde gällande, då han uttalade sig för, att en förändring bör
ske i det nuvarande tillståndet särskilt, med hänsyn till värfningsförhållandena
vid flottans manskap vid stationen i Karlskrona.
Jag tror, i likhet med honom, att den motion vid 1894
års riksdag, som hade till följd disciplinkompaniets upphörande
och indragning, icke träffade det med motionen åsyftade målet.

Motionen, såväl som den diskussion, hvilken fördes i Andra Kammaren,
då detta ärende der behandlades, såg saken mest ifrån två
synpunkter, den ena var besparingssynpunkten, som alltid spelar
in som en faktor af stor betydelse, och den andra var en viss benägenhet,
som gjorde sig gällande hos åtskilliga talare, att få
fingra litet på ett ordinarie anslag. Jag vill med detta visst icke
säga, att det gamla disciplinkompaniet uppfylde allan rättfärdighet,
utan tvärtom jag tror, att det med rätta var en högst
impopulär institution; jag tror dock, att disciplinkompaniet i stället
för att indragas hade behöft reformeras, hvilket kunnat ske på
två sätt, antingen att manskapet vid kompaniet uteslutande fått
tagas i anspråk för militära sysselsättningar, hellre än att legas
ut till allmänna arbeten, hvilka ofta icke blefvo så väl utförda,
eller också och ännu hellre skulle disciplinkompaniet reformerats
på det sätt, att denna strafftjenstgöring vid kompaniet blifvit ett
mera verkligt förbättringsstraff. Nu var det, enligt mitt förmenande,
ett väsentligt fel i bestämmelserna, att om för samma
eller liknade förseelser två olika personer dömdes att bli disciplinsoldater,
dömdes de också i och med detsamma till olika långa
straff, ty det hette i lagen, att de skulle uttjena sin återstående
kapitulationstid vid disciplinkompaniet. Alltså straffets längd
berodde på den återstående kapitulationstiden. Dessutom var det
ett fel, att personer, som hade så och så kort tid efter antagandet
till soldat förbrutit sig och blefvo skickade till disciplinkompaniet,
fingo der uttjena hela åtserstoden af tiden; oafsedt huru bra de
än uppförde sig, kunde strafftiden aldrig förkortas. Detta bestraffningssätt
var alltså i förra fallet orättvist samt i det senare
olämpligt och förqväfde, enligt min tanke, manskapets försök till
moralisk förbättring, ty de visste, att de, huru bra de än under
sin strafftid uppförde sig, skulle i alla fall vid disciplinkompaniet
tjena ut sin värfningstid. Det var att taga bort sjelfkänslan och
den moraliska kraften hos de felande. Jag har endast velat uttala
detta. Jag tror, att frågan är särdeles vigtig, helst då det värfvade
manskapet numera vunnit en ökad numerär inom den svenska
armén. Jag tror derför, att frågan återkommer, och under sådana
förhållanden har jag för närvarande blott att bedja få yrka bifall
till hvad utskottet i denna punkt hemstält.

Forsta Kammarens Prof. 1897. N:o 17. 2

N:o 17.

Onsdagen den 31 Mars.

Ang. man- Friherre von Otter: Jag skall endast be att få yttra ett

^anfVsffifade Var ort^ mec^ anledning af hvad den förste ärade talaren sade.
"nSstam™ * Han drog den slutsatsen af hvad som anförts i revisorernas be(Forts.
) rättelse angående dessa ledsamma förhållanden, att detta vore en
direkt följd af disciplinkompaniets upphörande. För min del tror
jag icke det vara fallet. Jag är nemligen fullt säker på, att
detta är åtminstone icke annat än i obetydlig grad fallet. Jaguar
varit med om att förorda disciplinkompaniets upphörande, och
jag har gjort detta af två skäl. Det första skälet har redan
angifvits af den näst föregående talaren, och det var, att två soldater,
som begått lika förseelser, kunde blifva utstrukna och skickade
till disciplinkompaniet, den ene för 2 dagar, den andre för
2 år, innan hans tjenstetid var till ända, hvilket innebär orättvisa.

Det andra skälet var det förhållande, som visat sig i olika
fall både vid stationen i Karlskrona och äfven här i Stockholm,
att manskapet, när det blef färdigt till utstrykning, af fruktan
för disciplinkompaniet begick svårare brott, som medförde straffarbete.
Sådant bör man väl söka undanrödja, om man kan. Jag
bär icke något vidare att anföra.

Herr Falk: Jag vill blott berigtiga den föregående talarens
anmärkning mot mitt yttrande, att fördubblandet af förseelsernas
antal vore att anse såsom en direkt följd af disciplinkompaniets
upphörande. Detta yttrande stöder sig på hvad som förekommer
i utskottets utlåtande. Det heter der på sid. 20: »Detta visade
sig äfven deraf, att, samtidigt med att det blef för manskapet bekant,
att ur rullorna utstruket manskap ej skulle under sin återstående
kapitulationstid hållas till allmänt arbete, förseelsernas
antal ökades genast till nära dubbelt emot hvad det förut varit
under samma tid.» För öfrigt bekräftas hvad jag sagt af stationsbefälhafvarens
uttalande, sid. 22, der det heter: »den moraliska
inverkan, som blotta tillvaron af detta disciplinkompani haft på
det värfvade manskapet, hade varit uppenbar. Detta antagligen
på den grund, att det för en hvar antagen varit fullt tydligt, att
han till hvad pris som helst måste uttjena den enligt antagningskontraktet
öfverenskomma kapitulationstiden vid stationen
eller disciplinkompaniet. Nu deremot läge det i hvarje antagen
sjömans eget skön att bestämma, om och när han ville blifva befriad
från det antagningskontrakt, som han underskrifvit, och
pa grund af hvilket kronan å sin sida oåterkalleligen förbundit
sig uppfylla alla _ kon träl terade vilkor under anställ ningstiden.»
Jag har således icke för min del dragit några slutsatser, utan
endast stödt mig på de officiella handlingar, som äro åberopade
i utskottets utlåtande.

Herr Wieselgren: Då friherre von Otter yttrade, att inom

hans erfarenhet läge, att vid den värfvade stammen anvärfvade
ynglingar ofta begingo svårare förbrytelser för att komma ifrån
den påföljden att dömas till disciplinkompaniet, så anser jag

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 17.

mig böra, med fall ifrån min erfarenhet, konstatera rigtigheten
af denna hans förklaring. Jag har vid mångfaldiga tillfällen, då
jag haft att inspektera länsfängelset i Karlskrona, förvånat mig
öfver att finna fängelsebesättningen till mycket stor del utgöras
af ynglingar, som från början varit anstälda vid flottans värfvade
stam, men som af den anledning, friherre von Offer påpekade,
begått de förbrytelser, för hvilka de undergingo bestraffning.
Till den kraft och verkan, det hafva kan, har jag velat nämna
detta såsom en verifikation till hans yttrande.

Efter härmed slutad öfverläggning lades föreliggande paragraf
till handlingarna.

§ 6.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Lades till handlingarna.

§ 8-

Utskottets hemställan bifölls.

Lades till handlingarna.

§ 10. Ang. bilåg gande

vid läro Herr

Törnebladh: Det torde väl vara temligen erkändt, att verkens räicenom
Riksdagen skall aflåta en skrifvelse, bör denna för det första
grunda sig på något allmänt kändt behof och för det andra på en jungame.
motiverad framställning med angifvande af, hvaruti felaktigheterna
i det närvarande skulle ligga. För min del kan jag icke inse, att
i detta fall någotdera af dessa skäl föreligger. Det är visserligen
sant, att 1894 års revisorer fäste uppmärksamheten derpå, att
kataloger icke voro läroverkens redogörelser på alla ställen bilagda,
men denna anmälan föranledde då icke till någon hemställan
från statsutskottet och icke heller till något beslut af
Riksdagen. Samma framställning har nu af revisorerna upprepats,
och utsLottet har med anledning deraf hemstält om_ en skrifvelse.

Saken är ju af mycket ringa vigt, men den har gjorts vigtigare,
än den är. Katalogerna hafva i allmänhet bifogats, och att detta
på några ställen icke skett, torde väl ej vara en så riksvigtig
angelägenhet, att den behöfver blifva föremål för en skrifvelse.

En annan sak kunde det vara, om det ifrågasatta formuläret
skulle vara så ytterst vigtigt- att fastställa. Detta tror jag dock

N:o 17.

Onsdagen den 31 Mars.

Ang. biläggande
vid läroverkens
räkenskaper
af kataloger
öfver
lärjungar ne.

(Forts.)

knappt. Läroverkens kataloger hafva i allmänhet utvecklat sig
‘ganska ledigt och lugnt utan några kongl. resolutioner och formulär.
Jag anmärker i förbigående, att detta biläggande af kataloger
icke just har mycken vigt för räkenskapernas granskning; ty granskningen
af afgifterna och huruvida de hafva utgått rigtigt behöfver
icke grunda.sig på katalogerna, utan derom finnas andra intyg. Men
det skadar ju icke alls, om de äro med och på det öfvervägande antalet
ställen äro de också med. Hvad jag dock icke kan förstå är
revisorernas 1894 gjorda och 1896 upprepade framställning, att
biläggande! af katalogerna skulle främja öfverskådligheten af
läroverkens verksamhet. Mine herrar, läroverkens kataloger äro
icke till för att gifva en bild af läroverkens verksamhet eller
främja öfverskådligheten af densamma, utan för det ändamålet
finnes något helt annat, nemligen läroverkens årsredogörelser, för
hvilka. också formulär, och det ganska noggranna, äro faststälda,
och uti Indika just ingår sådant, som revisorerna anse böra komma
in i katalogerna, nemligen uppgift om lärarnes undervisningstimmar
och stipendiefonderna, nvilka fonder för öfrigt ingå i
sjelfva räkenskaperna. Uti årsredogörelserna, som äro ytterst
fullständiga och för vissa år skola upptaga förhållandena ännu
fullständigare än för andra, finnes allt, hvad som behöfs, för att
man skall kunna se läroverkens verksamhet, hvilken man icke lär
kunna se af katalogerna. Hvad beträffar, att man i katalogerna
skulle intaga stipendiefonderna, är det möjligt, att här föresväfva!
revisorerna någon föreställning om analogi med universitetens
kataloger. Men förhållandena der äro helt andra; ty för
universitetens verksamhet utgdfvas icke sådana fullständiga årsredogörelser
som för läroverken, och dessutom är det för de studenter,
som behöfva hafva reda på stipendiefonderna, ytterst vigtig!,
att de hafva tillgång till en officiel uppgift i sammandragen
form om dessa fonder. Och hvad lärarnes undervisningstimmar
angår är detta just en af studentkatalogens vigtigaste uppgifter.
Det finnes visserligen något som kallas föreläsningarnas index
scholarum eller något annat, men det är ändå vigtigt, att detta
finnes i studentkatalogen. Allt sådant är icke behöflig! för läroverken,
der man har arbetsordningen för både lärarne och lärjungarne.
Således kan jag icke inse, hvad som i detta hänseende
skulle saknas. Nu har statsutskottet ganska rigtigt uteslutit ur
skrifvelsen till Kongl. Maj:t detta om vissa uppgifters meddelande.
Men då detta har utgått, blir skrifvelsen mycket tunn; den inskränker
sig till att påminna om, att alla läroverk böra bifoga
kataloger efter formulär vid sina räkenskaper, hvilket jag tror
skall kunna vinnas på enklare sätt, än att Riksdagen skifver till
Kongl. Maj:t. Hvad jag dock framför allt vill fästa uppmärksamheten
på är, ^ att det är ytterst vigtigt, att i motiveringen icke
får inflyta något, som ej har tillräcklig grund. Ty jag vågar
påstå, att de uppgifter, revisorerna anse önskliga, icke tillhöra
katalogerna och. icke böra inkomma i katalogerna, emedan de
alldeles onödigtvis fördyra tryckningskostnaden utan något gagn.

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 17.

Denna kostnad utgår af läroverkets materiel-kassa, och denna beköfs
för andra och vida vigtigare ändamål.

Konseqvensen af hvad jag nu yttrat skulle visserligen vara,
att jag yrkade afslag å utskottets hemställan. Men då jag finner
skrifvelsen i sin kläm temligen oskyldig, skall jag icke göra något
yrkande derom, ehuru jag fortfarande uttalar den åsigten, att den
är fullkomligt onödig för vinnande af det mål, som afses.

Ang. biläggande
vid läroverkens
räkenskaper
af kataloger
öfver
lärjungarne.

(Forts.)

Herr Berg, Gustaf Axel: Såsom den siste talaren framhöll,
är det en ganska obetydlig fråga, som här är berörd, och jag erkänner,
att det är ett af de obetydligaste spörsmål, som Riksdagens
revisorer särskildt fäst sin uppmärksamhet vid. Men frågan
måste ändock anses ega sin innebörd.

Redan 1894 års revisorer funno vid granskning af räkenskaperna
för de allmänna läroverken, att för åtskilliga läroverk
saknades kataloger, och revisorerna anmärkte detta förhållande i
sin berättelse, under uttalande af önskvärdheten deraf, att en
föreskrift meddelades om katalogers biläggande vid räkenskapen.
Förklaring infordrades från vederbörande domkapitel, hvilka i
allmänhet icke hade något att erinra mot revisorernas förslag.
När nu 1896 års revisorer genomgingo räkenskaperna, befans
detta oaktadt, att kataloger fortfarande saknades från en del
läroverk. Och då man granskade de kataloger, som funnos., framgick
af denna granskning, att det icke var någon likformighet i
uppställningen, utan att vissa läroverk hade i sin katalog upptagit
jemförelsevis obetydliga och för saken alldeles främmande
förhållanden — jag minnes särskildt läroverk, som låtit sig angeläget
vara att anmärka de riddareordnar, som lärjungarnes
fäder innehade — under det man uteslutit andra omständigheter,
som påtagligen äro af mycket större vigt . och betydelse. Vid
sådant förhållande tyckte man. att god ordning fordrade, att ett
formulär blefve faststäldt för dessa kataloger, och det är derom,
revisorerna gjort hemställan, på samma gång de förnyade önskemålet
af år 1894. Revisorerna tilläto sig icke emellertid gorå
något förslag beträffande hvad dessa kataloger skulle innehålla;
man antydde endast, att det skulle vara lämpligt, om föreskrift
meddelades angående de uppgifter, som borde i katalogerna inflyta,
ty man tänkte, att aet uteslutande skulle blifva Kongl.
Maj:ts omsorg att bestämma derom.

Jag skall nu icke söka besvara några pedagogiska spörsmål,
som den siste talaren framhöll. Jag skall endast, då den ärade
talaren grundade sitt yttrande hufvudsakligen derpå, att något
allmänt kändt behof icke skulle i fråga om katalogsformulären
förefinnas, bedja att få hänvisa till de iitlåtanden, som med. anledning
af senaste revisionsberättelse infordrats och af domkapitlen
i riket afgifvits. Domkapitlen, hvilka, såvidt jag. erinrar mig,
utan något undantag gillat revisorernas framställning angående
katalogers biläggande, hafva nemligen i allmänhet icke haft att
inlägga någon gensaga mot fastställande åt formulär, äfven om

N:o 17.

Onsdagen den 31 Mars.

A„g. bilar en del domkapitel af skäl, som jag anser befogade, framhållit, att
IZkens räkZ }ärarl?es undervisningstid samt stipendiefonderna icke behöfva
skaper afkåta- mgå i de uppgifter, som i katalogen upptagas.
loger öfver För min del skall jag icke tillåta mig att vidare beröra min
lårjungame. mening om hvad som bör i katalogen inflyta, allra minst mot den
(Forts.) siste ärade, sakkunnige talaren, som så många gånger i sin terminskatalog
inskrifvit mig. Jag vill endast till slut framhålla, att
god ordning kräfver, att något i saken åtgöres, och på grund
deraf . beder jag att få yrka bifall till statsutskottets framställning.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i nu förevarande paragraf hemstält.

§ 11.

Lades till handlingarna.

§§ 12 och 13.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Om insändande § 14.

af årsberät -

telser m. ?n.
från Ultuna
landtb ruksinstitut.

Herr vice talmannen: Nog tycker jag, att förslaget, att
svenska Riksdagen skall.skrifva till Kongl. Maj:t för att få Ultuna
landtbruksinstitut att inskicka den ifrågavarande redogörelsen
äfven till finansdepartementet, är en något väl vidlyftig apparat;
ej heller anser jag det vara ur revisionssynpunkt nödvändigt.
Ty både före och efter 1884 har det gått förträffligt att revidera
institutets räkenskaper utan denna åtgärds vidtagande. Men om
kammmaren tycker det är roligt att skrifva till Kongl. Maj:t,
skall jag visst icke motsätta mig det. Jag vill blott i allmänhet
uttala den önskan, att man icke måtte besvära Kongl. Maj:t alltför
mycket med skrifvelser i småsaker, på samma gång jag uttalar
mm fägnad öfver att revisorerna denna gång icke haft mera anmärkningsvärda
anmärkningar att framställa.

Herr Lundeberg: Jag erkänner villigt med den högt ärade
siste talaren, att det är en bra liten fråga att skrifva om. Men
jag vågar hemställa till honom, på hvad sätt man skall vinna
det mål, man af ser med en anmärkning, om man icke skrifver till
Kongl. Maj:t, när vederbörande sjelfva förklara, att anmärkningen
från deras, sida icke till något föranleder. Styrelsen för Ultuna
landtbruksinstitut säger nemligen, att med anledning af revisorernas
anmärkning har »styrelsen ej ansett sig hafva anledning
att insända sagda handlingar till finansdepartementet, och det
desto mindre, som denna åtgärd under alla de år, som, sedan
nämnda stadgar utfärdats, förflutit utan anmärkning, blifvit under -

Ousdugen deo 31 Mnre.

N:o 17.

låten.» Styrelsen stöder sig här på det för institutet gällande Om insändande
reglemente och förbiser den allmänna författningen eller kun- “/ "rsl,erätgörelsen
af 1884, som stadgar, att hvarje institut och förvaltning ™lt™„
skall inom viss tid till finansdepartementet insända redogörelse Ju,ndtbruksför
föregående år. Kan nu den högt ärade vice talmannen gifva institut.
anvisning på någon annan väg att få styrelsen för Ultima att (Forts.)
ställa sig denna kungörelse till efterrättelse, förmodar jag, statsutskottet
gerna skall vara med derom, men då utskottet icke
kunnat finna något annat sätt, må det ursäktas utskottet, att det
valt det enda, som stod till buds.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i den föredragna paragrafen hem
stält.

§ 15-

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 27 och 30
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 38, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition i fråga om öfverlåtande å Karlskrona
stad af kronans vattenledning derstädes jemte dertill hörande
vattenfall, fastighet och byggnader m. m., biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 26 och 27 i
denna månad bordlagda memorial n:o 36, i anledning af kamrarnes
beslut rörande punkterna 3 och 4 af utskottets utlåtande n:o
23 angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för
sådana statsbidrags åtnjutande, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda memorial hemstält.

Herr Tamm, Hugo, afgaf en motion n:o 47, angående hyresbidrag
för vissa tjensteman och betjente vid distrikten af statens
jernvägar.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kong], propositionerna.

N:o 17.

Onsdagen den 31 Mars.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades grefve Piper under
tre veckor från den 1, herr Fock under fjorton dagar från den 2
och herr Hasselrot under fjorton dagar från och med den 3, allt
innevarande april.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 12,57 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Fredagen den 2 April.

N:o 17.

Fredagen den 2 April.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Herr statsrådet W er såll aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse
af § 4 i lagen den 24 maj 1895 angående anskaffande af hästar
och fordon för krigsmagtens ställande på krigsfot.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne månad.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande n:o 11, i anledning af väckt
motion rörande hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande
och nedsättning af tullen å socker;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 41, i anledning af väckt motion angående sådan ändring
i gällande strafflagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad person
suttit häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande
af straff;

n:o 42, i anledning af väpkt motion angående tillägg till 22
kap. 11 § strafflagen;

n:o 43, i anledning af väckt motion om tillägg till 16 och 60
§§ i sjölagen;

n:o 44, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 11 kap. 15 § strafflagen; och

n:o 45, i anledning af väckt motion om ändringar i kongl.
förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni
1875 m. in.; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
undervisningen i geografi vid de allmänna läroverken.

Första Kammarens Prof. 1897. N:o 17.

N:o 17.

Fredagen den 2 April.

Upplästes ett inkommet läkareintyg, så lydande:

Att herr doktor Gustaf de Laval är i behof af någon tids
ledighet från sin öfveransträngande verksamhet, för att under
en utländsk resa söka en välbehöflig hvila och rekreation; intygas.
på aflagd embetsed.

Stockholm den 23 mars 1897.

Adolf Grundal.

Legimiterad läkare.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 24, till Konungen, i anledning af Kong].
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag
för tillbyggnad af det åt telegrafverket upplåtna hirs vid Skeppsbron
i Stockholm.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 18, angående val af två fullmägtige i riksbanken och tre
suppleanter för Riksdagens samtlige fullmägtige i nämnda bank;
samt

n:o 19, angående val af två fullmägtige i riksgäldskontor
och tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmägtige derstädes
;

dels och till Riksdagens förordnanden:
n:o 20, för två fullmägtige i riksbanken;
n:o 21, för tre suppleanter till Riksdagens fullmägtige i riksbanken; n:o

22, för två fullmägtige i riksgäldskontor; och
n:o 23, för tre suppleanter till Riksdagens fullmägtige i riksgäldskontor.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 215, med delgifning af nämnda kammares
beslut beträffande punkterna 1—3 af dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 8, angående handeln med vin och maltdrycker, beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga
utskott n:o 1.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 31 nästlidne mars bordlagda utlåtande n:is

34—40.

Fredagen den 2 April.

K:o 17.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Herr Boström, Filip, afgaf en motion, n:o 48, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag för Sveriges riksbank.

Denna motion hänvisades till Riksdagens särskilda utskott.

Grefve Klingspor erhöll på begäran ledighet från riksdagsgöromålen
under åtta dagar från denna dag.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärenden skulle uppföras främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,44 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.