Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:40

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

IBIS. Första kammaren. Nr 40.

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Justerades sex protokollsutdrag för det på förmiddagen hållna
sammanträdet.

Fortsattes överläggningen rörande första kammarens första till- Om utvidga», fyllig;! utskotts utlåtande nr 23, i anledning av väckt motion om skri- av *tatens un~
velse till Kungl. Maj :t angående utvidgande av statens undervisningsverksamhet
till att omfatta jämväl den kvinnliga ungdomen. ”ZuTmfatta

m jämväl kvin*-

Herr Holmquist: Herr greve och talman! Jag begärde or- %
det under kammarens förmiddagsdebatt i denna fråga, då herr Schyl- (Forts.;
ler hade sitt anförande i detta ämne. Jag får nämligen säga, att
efter det anförandet, särskilt dess första del, förstod jag utskottet
något bättre, än jag förut förstått detsamma.

Herr Schyller yttrade, att utskottet vid sin behandling av föreliggande
fråga uteslutande haft sin uppmärksamhet riktad på motionen
i det föreliggande ämnet och på andrakammarutskottets utlåtandes
kläm. Där heter det ju: »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
om åtgärder för att statens undervisningsverksamhet må kunna
utvidgas att omfatta jämväl den kvinnliga ungdomen samt för riksdagen
framlägga förslag i ärendet.» Jag kan ju förstå, att man
gentemot ett sådant krav ställer sig synnerligen tveksam, ja, till
och med ganska avvisande, men det förefaller mig, som om de betänkligheter
utskottet framburit eller den begränsning utskottet
gjort i fråga om sin prövningsrätt_ i ärendet kunnat på lämpligt sätt
förändras, därest utskottet^ mera ingående, än utskottet enligt min
uppfattning gjort, aktgivit på läroverksöverstyrelsens på officiell
väg infordrade utlåtande i frågan.

Går man till detta yttrande, finner man först en ingående orienterande
framställning^ av de kvinnliga privatläroverkens allmänna
ställning. Därefter går läroverksöverstyrelsen över till att särskilt
tala om terminsavgifterna, vilka läroverksöverstyrelsen finner vara
synnerligen höga vid dessa läroverk i jämförelse med avgifterna vid
gossläroverken. Sedan läroverksöverstyrelsen påpekat, att det just
är dessa skolavgifter, som innebära en olägenhet, yttrar läroverks Första

kammarens protokoll 1918. Nr \0. X

Nr 40. 2

Ouadagen den 29 maj, e. m.

Om utvidgande överstyrelsen: »Det är därför ett ofrånkomligt faktum, att de höga
av statens un- avgift''erna för undervisningen utgöra den ömma punkten i fråga om
vaksamhet till fe enskilda läroanstalterna. I alldeles särskild grad gäller detta i
att omfatta, fråga om de kvinnliga lärjungar, som äro hänvisade till Stockfiol msjämvai
kvinn- skolorna, samt alla dem, som utbilda sig för studentexamen. I betig
ungdom, traktande av de stora fordringar, som för närvarande ställas på un(Forts.
) dervisning, lärarkrafter och skollokaler, äro emellertid dessa höga
avgifter en ren nödvändighet, så länge statens insats i fråga om den
kvinnliga ungdomens undervisning är begränsad till det nuvarande
måttet.»

Sedermera omförmäler läroverksöverstyrelsen — och det är en
del av dess yttrande, som måste bränna sig in i uppfattningen —
att staten under år 1917 betalade för ungefär 20,000 kvinnliga lärjungar
en summa av 885,000 kronor, under det att staten samma år
för 25,355 elever vid gossläroverken utöver visst belopp för lärarpensioner,
men inräknat avgift för 1.284 flickor, betalade en summa
av 6,300,000 kronor.

Så fortsätter överstyrelsen, att det »torde dock knappast kunna
förnekas, att starka skäl finnas för det yrkande på kraftigare inskridande
från statens sida till förmån för den kvinnliga ungdomens
uppfostran, vilket tagit sig uttryck i föreliggnde motion. Det är
ovedersägligen ett viktigt statsintresse att åtgärder vidtagas för att
för den kvinnliga ungdomen underlätta möjligheten att förvärva en
allmänbildning motsvarande den bildning, som meddelas vid de allmänna
läroverken »

Därefter går läroverksöverstyrelsen in på de olika linjer man
bär kan välja. Först talas om den i motionen framhävda linjen, att
åt de kvinnliga lärjungarna skulle lämnas tillträde till statens läroverk
för manlig ungdom. Sedan åtskilliga skäl anförts, som jag bär
alldeles förbigår, säger läroverksöverstyrelsen, att detta är en väg,
som den för sin del finner, att vi icke böra gå.

Vidare talas det om den andra linjen, att staten för sin del inrättar
läroverk för kvinnlig ungdom, motsvarande läroverken för
manlig ungdom. Även i avseende på den linjen vill det synas läroverksöverstyrelsen,
som om vissa betänkligheter föreligga, men det
är betänk1 igheter av rent ekonomisk art.

Slutligen tager läroverksöverstyrelsen sikte på den tredje linjen,
den som för närvarande följes: läroverken äro i privat ägo och skötas
såsom privata anstalter, men under statskontroll och med ekonomiskt
understöd av kommunen och staten. På den vägen anser läroverksöverstyrelsen,
att man nu bör fortgå, och i det avseendet yLtrar styrelsen:
»Att taga vara på denna utveckling och, där lämpligen ske
kan. ytterligare fortgå på den tidigare inslagna vägen ligger upnenbarligen
närmast i statens intresse. Vad som bär kan och rättvisligen
bör göras, är att underlätta tillträdet till dessa skolor och sålunda
göra dem tillgängliga för bredare lager av samhället. Härför kräves
en ökning av de enskilda läroanstalternas budget, och att denna ökning
måste bliva avsevärd, om det därmed avsedda målet skall vinnas,
ligger i sakens natur.»

Vidare yttrar läroverksöverstyrelsen: »Till sist» — och detta

Onsdagen den 29 maj, e. in.

3 Nr 40.

är en sak som jas; ber att få fästa uppmärksamheten pwi, särskilt °M utvidgande
därför att utskottet synes hava tolkat den delen av överstyrelsens
uttalande icke fullt riktigt — anser sig överstyrelsen böra erinra, vevksamhet‘till
att för närvarande utredning pågår angående löneförhållanden in. in. att omfatta
vid de enskilda läroanstalterna. Då vid denna utredning, som är över-j«"““* kvinnlämnad
åt den s. k. lärarlönenämnden, jämväl dessa läroanstalters llg un3dom
allmänna ekonomiska förhållanden komma under behandling, vore (Forts.)
tvivelsutan lämpligt och önskvärt, att, därest så ske kan, även den
nu förevarande frågan av densamma upptoges till prövning och sålunda
en utredning komme till stånd i den av motionären väckta betydelsefulla
frågan om den kvinnliga ungdomens utbildning. I varje
fall torde denna fråga böra framläggas till avgörande i samband
med regleringen av de enskilda läroanstalternas ekonomiska och övriga
förhållanden.»

Utskottet för sin del har ansett, att med det sista av mig angivna
uttalandet läroverksöverstyrelsen endast sagt, att styrelsen har
sin blick och sin uppmärksamhet riktad på saken. Men så är icke
alls förhållandet. Läroverksöverstyrelsen säger här något direkt:
det pågår en utredning, och det vore mycket lämpligt i avseende på
den utredningens allmänna natur, att däri denna fråga även toges
upp, när så ske kan. När kan nu så ske? Det är alldeles klart, att i den
delen ett upptagande av här föreliggande fråga om statsunderstöd
för anstalter för den kvinnliga utbildningen kan äga rum, därest
riksdagen i skrivelse anhåller om en sådan utredning. Därmed är
ju riksdagen icke på något sätt bunden av någon viss linje för denna
utredning. Allt är i det avseendet fullkomligt förutsättningslöst.

Det enda är, att riksdagen önskar, att utredning sker. och då läroverksöverstyrelsen
påpekat, att andra förhållanden påkalla en sådan
utredning just nu, torde man väl ha anledning antaga, att för närvarande
just den lämpliga tiden är inne att avlåta en underdånig
hemställan om en sådan utredning.

Går jag nu till de reservationer, som här avgivits och till vilka
bifall från vissa håll yrkats, så har ju den ena reservationen i sin
kläm fått en form, som är fullkomligt obunden av några riktlinjer
för den blivande utredningens allmänna karaktär. Det hemställes där
om en skrivelse till Kung! Maj:t med anhållan om utredning i syfte''
att kraftigare åtgärder än hittills måtte från statens sida vidtagas,
för tillgodoseende av jämväl den kvinnliga ungdomens undervisning».

Därmed är ju ingenting sagt, huru detta statens understöd skall givas,
och i vilken riktning den blivande utvecklingen skall gå. Det
fastslås blott en sak — och om den saken har knappast någon i
denna kammare annan mening — att nämligen det från statens sida
fordras ytterligare ekonomiskt bidrag för att denna kvinnliga undervisning
skall bli vad den efter tidslägets allmänna krav verkligen
bör bli.

Går man till utskottets betänkande, har utskottet visserligen i
klämmen tagit avstånd från reservanternas allmänt hållna framställning,
men, mina herrar — och därpå tillåter jag mig fästa särskild
vikt —• i sin motivering har utskottet använt, kan man säga nästan

Nr 40. 4

ODsdagcn den 29 maj, e. m.

Om utvidgande gamma uttryck som reservanterna i sin kläm. Utskottet säger här
av statens un- fullkomligt naturligt och klart »att skäl förefinnas för att staten
verksamhet kraftinre än hittills inskrida till förmän för den kvinnliga ung att

omfatta domens uppfostran, särskilt i syfte alt nedbringa de nu i hög grad
jämväl k vinn- betungande avgifterna för undervisningen». Men varför vill då i
Ug ungdom. ajj ri''mlighets namn utskottet, som fullkomligt delar reservanternas
(Forts.l uppfattning, icke låta detta utskottets enligt min mening klara och
tydliga åskådningssätt komma till heders genom att inför riksdagen
anmäla en sådan önskan? Det finns enligt min mening ingen skillnad
mellan utskottsinajoritetens åsikt i denna del och reservanternas
i vidare mån än att i utskottets kläm någon hemställan om
skrivelse icke skett — medan ett uttalande till förmån för syftet
förekommer i motiveringen och sålunda icke har någon verklig effekt,
varemot reservationens kläm, om den skulle bli av kammaren
godtagen, kommer att föranleda en skrivelse med, som jag hoppas,
verklig effekt. Jag kan icke finna annat, än att då det är uppenbart,
att alla äro med på att något måste göras från statens sida
för den kvinnliga undervisningen; då vidare denna reservation
är så skriven, att man i ntredningsväg icke på något sätt binder sig
vid någon som helst linje, samt då läroverksöverstyrelsen efter min
mening i sitt av mig nyss nämnda uttalande uppenbarligen inlagt
den meningen, att tiden just nu är lämplig för en sådan utredning,
man icke bör ställa sig avvisande mot herrar Bergmans och Malkholm
Pettersons reservation.

Herr greve och talman! På de skäl jag tillåtit mig att här anföra,
anhåller jag att få yrka bifall till samma reservation.

Herr Grezelius: Den debatt, som ägnats förevarande fråga,

synes mig hava givit vid handen, att sympatierna här icke varit
synnerligen stora vare sig för den motion, som ligger till grund
för utlåtandet, eller för den ståndpunkt, som intagits av andra kammarens
tillfälliga utskott och andra- kammarens i enlighet med dess
hemställan fattade beslut. Med min uppfattning är det också föga
att förvåna sig över att majoriteten hos det tillfälliga utskottet i
denna kammare icke uttalat sig sympatiskt, för den åskådning i avseende
på förevarande spörsmål, som fått sitt uttryck i andra kammarens
utskottsbetänkande. I detta utskottsbetänkande har uttalats
som principiellt riktigt, att staten hör bereda den kvinnliga
ungdomen »samma slags» högre undervisning som den manliga,
och i konsekvens härmed anser uskottet, att det i berörda avseende
så långt som möjligt hör råda likställighet mellan båda könen.
Det blir med den åskådningen helt naturligt en relativt underordnad
sak för utskottet, huruvida nämnda princip bör realiseras genom
att låta gossläroverken förvandlas till samskolor, eller om särskilda
flickläroverk skola upprättas. Mot denna åskådning har utskottets
majoritet reagerat, och i det avseendet följer jag dess uppfattning
utan tvekan.

Men såsom frågan nu ligger, har genom den reservation, som
avgivits av herrar Bergman och Malkolm Petterson, fragan för
mig ställt sig så, att man vid besvarande av deras yrkande icke

Onsdagen den SJ9 maj, e. in.

\r 40.

kan undgå ditt i själva verket lämna svar på spörsmålet, huruvida nJ*
man anser, att kraftigare åtgärder än hittills må av staten vidta- a&rviming*-gas för tillgodoseende av jämväl den kvinnliga ungdomens under- ,:erk/amhet till
visning. Så ligger frågan, att när kammaren går till beslut i ären- att omfatta
det, är det för att besvara detta spörsmål. Och vid besvarandet av
det spörsmålet ställer jag mig obetingat på de ärade reservanternas *''J***^
sida. Jag har icke i det hänseendet den minsta tvekan, men jag
hyser däremot tvekan att helt acceptera reservanternas motivering.

Jag skall därför vid framställande av mitt yrkande i fråga om
motiveringen göra ett ändringsförslag.

. Det är, mina herrar, icke rimligt då vi gå att taga denna
fråga under närmare skärskådande att se bort ifrån det faktum, att
med den utveckling vår kvinnliga ungdoms undervisningskrav tagit
statens kostnader för de enskilda läroanstalterna för flickor med
ett lärjungeantal av 18,830 hösten 1917 uppgått till ett belopp av
885,000 kronor, medan undervisningen av 25,355 lärjungar vid
gossläroverken kostat statsverket i runt tal 6,300,000 kronor. Den
skillnad, som för de kvinnliga läroverken sålunda förelegat, har i
avsevärd mån givetvis måst täckas på andra vägar. I jämförelse
med vad undervisningen vid gossläroverken kostar respektive målsmän,
uppgå vid flickskolorna avgifterna i regel till belopp, som
icke stå i rimligt förhållande härtill. På detta område är kravet
på en utjämning genom statens ingripande så val motiverat, att jag
icke kan ställa mig avvisande, då spörsmålet nu lägges fram.

Jag vill emellertid även hava sagt, att det icke är enbart
dessa rent ekonomiska synpunkter, som äro förtjänta av ett beaktande,
då frågan om denna vår kvinnliga ungdoms undervisning
upptages till utredning, vilket jag hoppas nu skall komma till stånd,
utan också lärarkårens ställning samt undervisningens planläggning
och utveckling förmenar jag därvid kräva beaktande. Dessa synpunkter,
som jag gärna skalle ha sett kommit till något uttryck
även i reservanternas avfattning av vad de önskat, återfann jag i
någon mån i det uttalande, som av en av reservanterna här gjorts
till protokollet.

Det är i mina ögon självfallet, att vid den kvinnliga ungdomens
undervisning icke endast skall tagas hänsyn till dess fysiska
och andliga utveckling, utan också att därvid skall tagas sikte på
den kvinnliga ungdomens särskilda livsuppgifter. Den fackutbildning,
som anknutit sig till den högre kvinnliga undervisningen,
för skolköksundervisning, undervisning i kvinnlig slöjd, husmoderundervisning
och dylikt, för att nu endast något exemplifiera, har
trängt sig fram väsentligen tack vare det enskilda initiativet. Jag
vill visst icke påstå, att statsmakterna ha ställt sig oförstående till
detta, men jag vågar hoppas, att vid en utredning om spörsmålet
angående statsmakternas ställning i ekonomiskt avseende till den
högre kvinnliga undervisningen även de synpunkterna måtte vinna
beaktande såsom icke oväsentliga. Jag finner det därför betänkligt
att följa läroverksöverstyrelsens anvisning att hänskjuta den
utredningen, som man här hoppas på, till lärarlönenämnden. Så -

Nr 40. 6

Onsdagen den 29 maj, c. in.

Om utvidgande
av statens undervisningsverksamhet
till
att omfatta
jämväl kvinnlig
ungdom.

(Forte.)

som den siste ärade talaren framhöll, har denna nämnd de ekonomiska
förhållandena under sin beredning, och man kunde då befara,
att den utredning, som reservationen avser att få till stånd, då
skulle komma att begränsas till en rent ekonomisk utredning, vilken
skulle avse att åtminstone i någon mån utjämna kostnaden för
flickornas undervisning i jämförelse med gossarnas. Jag hoppas,
att den utredning som må komma till stånd måtte beakta även de
synpunkter, jag tagit mig friheten att med några ord vidröra.

Jag sade, herr greve och talman, när jäg började mitt anförande,
att jag i min avfattning till motivering skulle tillåta mig
att göra ett ändringsförslag med hänsyn till vad jag funnit vara
det väsentliga i andra kammarens första tillfälliga utskotts uppfattning
i frågan och vartill jag givetvis icke kunnat ansluta mig
— det torde jag redan ha motiverat — kan jag icke heller finna
lämpligt tillstyrka kammaren att acceptera den del i herrar Bergmans
och Pettersons reservation, med vilken deras motivering inledes
och som lyder: »Utskottet finner de av andra kammarens första
tillfälliga utskott anförda skälen för en skrivelse i motionens
syfte i huvudsak befogade.» Jag hemställer, att dessa ord måtte
utgå liksom även de två följande orden »Emellertid råda». Motiveringen
skulle då börja med orden »Även bland flickskoleundervisningens
närmaste målsmän», varjämte därefter skulle inskjutas
ordet »råda». I överensstämmelse härmed böra ur utskottets sista
stycke i motiveringen utgå orden: »utan att i allo ansluta sig till
andra kammarens beslut» etc.

Jag hemställer följaktligen, herr greve och talman, om bifall
till den av herrar Bergman och Malkolm Petterson vid betänkandet
avgivna reservationen med den ändring ej mindre beträffande den
s. k. klämmen att de två sista orden utelämnas än även i fråga om
motiveringen till samma reservation i enlighet med vad jag nu här
angivit.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Efter herr Bergmans
förklaring, att jag hade rätt uppfattat situationen, då jag ansåg, att
ett bifall till den av honom framlagda reservationen icke kunde anses
innebära, att de krav, som i min reservation kommit fram på
utredning, därigenom uteslutits, har jag inte någon anledning att
vidare hålla på mitt förslag. Beträffande de av herr Bergman
såväl som av herr Alexanderson framförda anmärkningarna i detta
sammanhang, att ett bifall till andra kammarens beslut skulle innebära
vissa faror för underviningens allt för stora uniformitet, faror,
som också skulle ha ganska starkt framhållits av de för flickskolorna
närmast intresserade parterna, vill jag än ytterligare fästa
uppmärksamheten på, att dessa farhågor måste vara betydligt överdrivna,
likasom de antagligen äro att förlägga till en redan förfluten
tidpunkt. Då av 38 kollegier 32 stycken uttalat sig till
förmån för andra kammarens beslut, så måtte väl däri ligga en
stark motivering för det beslutet, men då som sagt den saken icke
borte.skam oterats genom ett bifall till den av herrar Bergman och

Onsdugeu deu 29 maj, e. m.

7 Är 40.

Malkolm Petterson framförda reservationen, Ler jag att med från-Om
trädande av mitt föregående yrkande få ansluta mig till denna. dervitnings verksamhet

till

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Då jag tillstyrkt bi- att omfatta

fall till den av herr Oscar Olsson vid utskottets utlåtande fogade
reservationen, men reservanten nu själv frånträtt sitt yrkande och ^,ortä)
anslutit sig till den reservation, som bifogats uIfekottsutlåtandet av
herrar Bergman och Malkolm Petterson, sa ber jag att också fa frånträda
mitt föregående yrkande och ansluta mig till den av herrar
Bergman och Malkolm Petterson vid utskottsutlatandet fogade reservationen.

Herr Bergman: Herr talman! Med anledning av det yttrande,
som herr Gezelius här hade för en stund sedan och vari han
instämde i den kläm, med vilken min reservation slutar, och endast
yrkade på en obetydlig förändring av motiveringen, skall jag be
att få säga, att jag icke liar den ringaste anledning att motsätta mig
denna ändring, som enligt min tanke icke väsentligen inverkar på
innehållet. Jag ber därför att få acceptera den och tackar samtidigt
för det värdefulla bistånd, som under frågans behandling av
herr Gezelius givits åt denna synnerligen hell järf ansvarda sak.

Herr Holmquist: Jag ber att få återkalla mitt gjorda yrkande
och förena mig i herr Gezelius’ yrkande.

Herr Alexanderson: Även jag ber att få förena mig med
herr Gezelius.

Herr Olsson, Oscar: Jag skall också be att. få förena mig
med herr Gezelius.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag skall be att få göra
detsamma.

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Jag förstår
mycket väl de skäl, som dikterat reservanternas ställning och
deras, som med dem instämt. Den ståndpunkten ligger ju materiellt
sett icke långt från utskottets. Utskottet har emellertid ställt sig på
den ståndpunkt, som jag för min del anser vara fullt försvarlig, att
när utskottet fått till sig hänskjuten en fråga, huruvida dekvinnliga
läroverken böra övertagas av staten, det dock ligger rätt långt borta
att tillstyrka en hemställan om ökning av anslagen till de enskilda
läroverken. Emellertid har ju även utskottet uttalat, att det torde
vara en viktig statsuppgift, att så kommer att ske, men jag kan dock
icke annat än vidhålla den uppfattning, att kammaren icke bär fatta
ett beslut, som ligger så långt på sidan av den väckta motionen, allenast
på den utredning som reservanterna i detta avseende kunnat erbjuda.

Det synes mig sålunda erbjuda rätt,stora betänkligheter att pa grund

Nr 40.

Onsdagen den 29 maj, e. m.

enlighet med reser -

‘w ZunZt av den nu framglida motionen fatta ett beslut i
dervisnings- vanternas uttalande.
vaksamhet till Då jag emellertid med jämnmod skall finna mig i, om herr Berg ÄTÄ-

a'' ni T-eÄe™ati0n bi/alles- Aar ia? däremot svärare att finna

mig i den kritik, som professor Alexanderson uttalat mot utskottet -

lig ungdom.
(Fort*.)

utlåtande. Jag framhöll såsom ett av utskottets motiv, att utskottet ansag,
att man i en fråga som denna även måste fästa en viss och kanske
avgörande vikt vid den ekonomiska sidan av saken. Jag framhöll, att
man. med hänsyn till de stora ansnråk. som för närvarande ställas på
statskassan, måste framgå med en viss varsamhet och låta vissa
frågor, som kunna tåla uppskov anstå. Häremot anmärkte herr
Alexanderson med synnerlig skärpa, att eu sådan ståndpunkt vore
fullkomligt obefogad och vittnade om ett synnerligt oförstående av
de uppgifter, som tillkomme ett tillfälligt utskott. Htd all beundran
för herr Alexandersons insikter och omdöme vågar jag häremot betona,
att det tillfälliga utskottet under sitt fortsatta arbete säkerligen
fortfarande som hittills, kommer att taga hänsyn ej mindre till de till
utskottet hänskjuta frågornas innebörd i och för sig än även till deras
samband med de allmänna statsutgifterna.

Jag tillåter mig, herr talman, att vidhålla mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr Alexanderson: Jag skall så mycket mindre förlänga
debatten genom en polemik i detta ärende, som utskottets ordförande
halt älskvärdheten att samla glödande kol på mitt huvud genom vad
han nyss yttrade. Men gentemot utskottets ärade ordförandes fortfarande
betänkligheter att bifalla ett yrkande »så långt från motionen»
som det,i reservationen framställda enligt honom skulle vara, skulle
jag vilja i all korthet erinra om, vad herr Holmquist redan
framhållit, nämligen att här föreligger en utredning
från läroverksöverstyrelsen och att läroverksöverstyrelsen i
denna utredning säger, att det finnes mycket starka skäl »för det yrkande
på kraftigare inskridande från statens sida till förmån för den
kvinnliga ungdomens uppfostran, vilket tagit sig uttryck i föreliggande
motion». Läroverksöverstyrelsen har sålunda uppfattat själva,
kärnan i ^motionen såsom ett yrkande, att det bör kraftigare inskridas
till förmån för den kvinnliga undervisningen; och det är ju just denna
kärna, som, man tagit fasta på i reservationen. Vid sådant förhållande
tror jag, att även den nämnda betänkligheten, herr talman, bör
kunna falla och kammaren följa herr Gezelius.

Herr Lindblad, Ernst: Nog förstå vi kärnan i motionen.
Det är, att staten skall betala allt. Därhän vill man hava det. Men
jag kan icke undgå att omtala ett sammanträffande, som jag hade med
en politiskt intresserad man, då jag gick till riksdagen i morse. Han
är icke riksdagsman och har aldrig varit det, men att han är politiskt
intresserad och kan bedöma förhållandena, torde kunna framgå därav,
att han vant statsråd. Han yttrade till mig: månne ni icke handskas
något vårdslöst med statskassan? ‘Jo, det gorå vi visst, sade jag, men

Onsdagen deu Öl) maj, e. in.

9 Nr 40.

(let hjälper inga föreställningar och böner. Ingen bryr sig om så- °m
dana, utan det är bara att marschera på, så långt det bär, tills det“
brister. verksamhet till

Nu är väl det meningen även denna gång, och i all synnerhet liar att omfatta
väl i motionen tanken varit, att förslaget skall föranleda väsentligt.;»®®"* h’um''
ökade statsutgifter. Och då detta ärende kommer tillbaka, blir det,
tro mig, icke så beskedligt, som det nu ser ut. Men vi må vara över- 1 or
tygade, att staten icke kan gå på så i det oändliga. Vi ha dock här
i år beviljat till lärarlöner åtskilligt. . Genom det energiska sätt, på
vilket vår nuvarande ecklesiastikminister förstått att lägga frågan,
kommo folkskollärarna med vid samma beviljande, och naturligtvis
är det meningen att fortgå på samma sätt. Vi ha fattat ett beslut
vid innevarande års riksdag om fortsättningsskolor. Vad kommer
det att kosta staten, och vad kommer de! att kosta svenska folket i utgifter?
Därom ha vi ännu icke någon som helst aning. Här begär
man också i en skrivelse, att kvinnornas uppfostran skall läggas på
staten. Jag var ledsamt nog ej i tillfälle att höra herr Gezelius’ motivering
för detta, men då klämmen härvidlag förpliktar, torde det
väl vara tillräckligt att påvisa, vilka stora ökade utgifter riksdagen
står i begrepp att på enskild motionärs framställning åtaga sig, ty
det är väl meningen, att skrivelsen skall komma tillbaka med sådant
svar. Jag anser, att denna riksdag offrat tillräckligt på undervisningen,
och att man bör kunna stanna vid de beslut, som redan äro
fattade.

Jag ber att få understödja utskottsmajoritetens förslag i detta

stycke.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på föreliggande utlåtande vore yrkat: l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas; och 2:o). av herr Gezelius, att
det förslag, som innefattades i den av herrar Bergman och Malkolm
Petterson vid utlåtandet avgivna reservationen, skulle antagas med den
ändring ej mindre beträffande den s. k. klämmen, att de två sista
orden utelämnades, än även i fråga om motiveringen att dels början
avfattades sålunda: »Även bland flickskoleundervisningens närmaste
målsmän råda delade meningar» o. s. v., dels ock i sista stycket uteslötes
följande ord: »utan att i allo ansluta sig till andra kammarens
beslut».

Därefter gjorde herr talmannen propositioner .enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 23, röstar

Nr 40. 10

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Om utvidgande
av statens undervisningsverksamhet
till

Den, det ej vill, röstar

Nej;

jämroTtvint»- Vinner Nej. bifalles det av lierr Gezelius under överläggningen
lig ungdom, framställda yrkandet.

Vid slutet av den däröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 56;
Nej — 48.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående främjande
av manskapsrekryteringen vid armén;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av överbetalning å det på extra stat för år 1918 under femte
huvudtiteln upptagna anslaget till egentliga neutralitetskostnader efter
1916 års utgång;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring
av sekreterarens hos justitiekanslersämbetet tjänsteställning
och avlöning;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag å tilläggsstat för år 1918 under andra huvudtiteln
för täckande av vissa förskott;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjt
statsbidrag till vissa alkoholistanstalter; samt

nr 168, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ålderstillägg
åt yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

beredande1™ Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 169, i anledning av
nya "lokaler Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel till beredande
för viss del av lokaler i fastigheten nr 1 i kvarteret Sjöhästen åt viss del av
av krigsarkivet krigsarkivet m. m.

I huvudsaklig anslutning till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen
måtte

I. å tilläggsstat för år 1918 under sjunde huvudtiteln anvisa

a) till beredande av lokaler i fastigheten nr 1 i kvarteret Sjöhästen
åt den i fastigheten nr 1 i kvarteret Lejonet för närvarande inrymda
delen av krigsarkivet ett anslag av 68,800 kronor;

b) för anordnande av lokaler åt ecklesiastikdepartementet i fastigheten
nr 1 i kvarteret Sjöhästen ett anslag av 91,000 kronor;

OnHilagen den 20 maj, e. m. 11 Nr 44).

c) för utförande av vissa ändringsarbeten inom kanslihuset ett
anslag av 05,000 kronor; _ , „;/a lokaler

II besluta, att samtliga ovannämnda belopp skulle i tilläggs- jor viss del
staten för år 1918 uppföras såsom ett gemensamt reservationsanslag, av krigsarkivet

in. m.

(Forts.)

Herr Cl ason: Så hastigt som det för närvarande går med r i ks dagsärendenas

handläggning, händer det, att utskottet inkommer
med sina yttranden, redan innan motionstiden utgått. Sä har det
skett i denna fråga. Eljest hade jag väckt en motion, däri det skulle
begärts en liten ändring i det kungl. förslaget. Förhållandet är, att
det gäller att inreda en fastighet i kvarteret Sjöhästen för bland
annat en viss del av krigsarkivet. I kostnadsförslaget är där upptagen
en post på 10,000 kronor för en värmeledning med lågtrycksånga.
Nu är emellertid förhållandet, att uppvärmning med lågtryeksånga
icke är lämplig för lokaler, avsedda till förvaring av arkivalier.
Den alltför torra luft, som den åstadkommer, inverkar
skadligt på de där förvarade arkivalierna. På grund av årtiondens
erfarenhet har därför i arkivlokaler varmvattensystemet kommit till
användning och överallt visat sig ha ett givet företräde. Det har
också införts i de flesta arkiv, som jag känner till, i riksarkivet,
landsarkiven och åtskilliga andra. I riksarkivet måste vid ett tillfälle
införas en kompletterande värmeledning med lågtrycksånga,
men den har visat sig ganska olämplig och medfört en hel del olägenheter.

Att man vid detta tillfälle föreslagit värmeledning med lågtrvcksanga
har berott på, att den ställer sig något prisbilligare, men skillnaden
är dock ganska ringa — ett par tusen kronor på sin höjd.

Han har emellertid därvid ansett sig kunna taga hänsyn till
att lokalen skall betraktas såsom provisorisk. Det torde dock vara
ytterst ovisst, om och när krigsarkivet kommer att få en ny och
bättre lokal. Provisoriet kan komma att räcka ganska länge.

Man har också uppgivit, att någon fara för arkivalierna icke
skulle uppstå genom en sådan värmeledning, om temperaturen hölles
så lågt som 10 ä 12 grader, vilket skulle anses vara tillräckligt för
själva förvaringslokalerna. Det kan ju hända, att man under kristiden
ibland av ekonomiska skäl vill begränsa sig till en sådan
värmegrad i förvaringsrummen, men det är att observera, dels att
arkivalier även förvaras i själva expeditionsrnmmen, dels att det
för arbetet i ett arkiv är nödvändigt att esomoftast använda även
förvaringsrummen för ordnings- och förteckningsarbeten i synnerhet
blir så fallet här, där utrymmet kommer att bli mycket begränsat
— och under sådana förhållenden måste temperaturen hallas
högre än 10 å 12 grader.

Då nu fråga är om ett så värdefullt och stort arkiv, som krigsarkivet
i själva verket är, och då det arbetar under ytterst ogynnsamma
förvaringsförhållanden, synes det mig som den relativt linga
prisskillnad, som här föreligger, icke borde föranleda att fasthålla
vid beslutet om en värmeledning med ånga i de föreslagna lokalerna

Nr 40. 12

Onsdagen den 29 maj, e. m.

vilken i flera avseenden är för desamma olämplig. Dessutom är det
nya “lokaler ''tydligt, att om lokalerna framdeles skulle komma att användas för
för viss del andra ändamål, en vatten värmeledning kommer att vara mera andart®
krigsarkivet målsenlig. Under sådana förhållanden tillåter jag mig, då jag icke
m- kunnat motionera, att här be att få uttrycka den önskan, att det
(Forte.) vid byggnadeus utförande måtte finnas möjlighet att ändra denna
lilla detalj, så att det blir en värmeledning med varmvatten, och
jag vill hoppas, att det under sådana förhållnnden från statsutskottets
sida icae skall inläggas någon gensaga mot att vid byggnadens
utförande i detta fall en detaljändring, som är ändamålsenlig, måtte
få göras.

Herr Kvarnzelius: Jag har ingen anledning att betvivla, att
de av herr Clason framförda synpunkterna äro förtjänta av beaktande.
Att utskottet icke kommit att beakta dessa synpunkter beror
nog uteslutande på att uppmärksamheten icke blivit fäst på detta
förhållande. Så långt jag kunnat inhämta mina kamraters i statsutskottet
åsikt, tror jag mig veta, att från deras sida icke skall
resas någon gensaga om Kungl Maj:t, därest så prövas erforderligt,
vidtager sådana avvikelser från reparationsplanen som professor Clason
ifrågasatte och i stället låter införa varmvattenledning, vilket
måhända torde vara lämpligare. Det skall helt visst icke möta
någon invändning från statsutskottets sida.

Jag har i övrigt icke något annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i föreliggande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
å ordinarie stat av kontrollstyrelsens avdelning för rusdrycksförsäljningsärenden
m. m. jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 171, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för upprätthållande av kommerskollegii verksamhet under år
1919 in. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. vissa Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 65, i anledning av

ÄS* fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående vissa ändrings- och
\ZT inredningsarbeten i riksdaghuset. I

I en till bankoutskottet ingiven skrivelse hade fullmäktige i riksgäldskontoret
på anförda skäl hemställt, att utskottet ville föreslå
riksdagen

dels besluta, att vissa, i skrivelsen under 1—6 omförmälda

Onsdagen den 29 maj, e. m.

13 Sr 40.

ändrings- och inredningsarbeten i riksdagshuset skulle under inneva- ajJ^''n?4(Jrje.

rande år utföras, _ , ten » riksdag*-

dels ock uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att gä i för- huset
fattning om verkställandet av samma arbeten ävensom bemyndiga full- (Fort».)
mäktige att för ändamålet av förslagsanslaget till riksdags- och revisionskostnader
samt kostnader för riksdagens hus använda erforderligt
belopp.

Ifrågavarande arbeten avsågo:

1. förändring av de nuvarande tillfälliga utskottslokalerna i ut skottsvaningen

till lokaler för det nya lagutskottet (beräknad kostnad
7,600 kronor); .

2. inredande av lokal för ett tillfälligt utskott i cn del av bibliotekets
bokmagasin (beräknad kostnad 10,100 kronor);

3. inredande av en del av utrymmet under andra kammarens
plenisal till bokmagasin (beräknad kostnad 3,000 kronor);

4. förändring av det nuvarande tryckpappersmagasinet genom
dess uppdelande i två våningar (beräknad kostnad 16,700 kronor);

5. inredande av tre rum å vinden i husets mittparti åt Norrbro
(beräknad kostnad 22,250 kronor); samt

6. böjning av taket i tre rum i attikvåningen åt Drottninggatans
förlängning (beräknad kostnad 21,000 kronor).

Utskottet, som funnit de av fullmäktige under punkterna 4 och
6 i deras förevarande framställning föreslagna arbeten icke böra komma
till utförande, både i nu föredragna utlåtande hemställt, att riksdagen
måtte

a) bifalla fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning, i vad
anginge de under punkterna 1, 2, 3 och 5 föreslagna arbetena, samt

b) uppdraga åt fullmäktige att låta. under innevarande år verkställa
ifrågavarande arbeten ävensom bemyndiga fullmäktige att för
ändamålet av förslagsanslaget till riksdags- och revisionskostnader
samt kostnader för riksdagens hus använda erforderligt belopp.

Reservation hade avgivits av herrar Boos och Bogren, som ansett,
att jämväl de under punkten 4 av fullmäktiges framställning upptagna
entresoleringsarbetena såsom nödvändiga bort komma till ntförrande
omedelbart.

Herr Roos: Herr greve och talman! Riksgäldsfullmäktige

hava framställt yrkanden under fem olika moment, varav mom. 1,

2, 3 och 5 av bankoutskottet tillstyrkts, medan utskottet däremot
icke ansett sig kunna tillstyrka det under mom. 4 anförda äskandet
om förändring av det nuvarande tryckpappersmagasinet genom dess
uppdelande i två våningar (beräknad kostnad 16,700 kronor). Jag
har icke kunnat dela den uppfattning utskottets flertal omfattat, och
detta så mycket mindre som det i motiveringen framhålles, att det
visserligen torde vara »nödigt, att någon mindre depa finnes tillgänglig
inom riksdagshuset» etc., men likväl kommit till avvisande
av det krav fullmäktige framfört i mom. 4.

>''r 40. 14

Onsdagen den 29 maj, e. m.

ändrinasarbe- '' det visat siS’ att förhyrda lokaler, vilka kunna vara lämpttn
i riksdag. 1!ga för denna depå, icke finnas att få ute i staden, och att det
huset. ifrågavarande utrymmet icke lämpligen kan användas för annat
(Forts.) ändamål än fullmäktige avsett samt lokalerna icke kunna tillfredsställande
utnyttjas för detta ändamål med mindre den föreslagna
entresoleringsätgärden blivit gjord, så har jag icke kunnat dela det
avstyrkande, vartill utskottet i detta hänseende k om in i t
Jag har dock icke något särskilt yrkande att göra.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Eöredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontor framställning
om ytterligare bidrag till utgivande av arbetet »Helgeandsholmen
och Norrström från äldsta tid till våra dagar»;

nr 67, angående vissa ändringar i bankoreglementet; samt
nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utvidgning
av riksdagens bibliotek till centralt förval tningsbibliotek jämte
en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Eöredrogos ånyo lagutskottets memorial och utlåtande:

nr 61, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om lagutskottets utlåtande nr 57 i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer
i värnpliktslagen, dels ock i anledning därav väckt motion; samt
nr 64, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående framflyttande av straffbarhetsåldern.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Eöredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

huvudtiteln av årets statsverksproposition gjorda framställning rörande
anslag till lantmannaskolor ävensom två i ämnet väckta motioner;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor m. m.
ävensom två i ämnet väckta motioner; samt

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 maj, e. in.

15 Nr 40.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 15, angående fullbordad granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets tillkännagivande, att anledning icke förekommit att
mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av
vissa ärenden.

Ang. utlåta Punkten

1. ilande till en r

,. -j skilda av vissa

I denna punkt liade utskottet yttrat i Öl,jande: importerade,

»Under december 1916 infördes med ångfartyget »Helios» till
Sverige vissa partier ull, som voro konsignerade till armeiörvalt- konsignerade
ningen och genom dennas försorg upplagrades å Skillingaryds mötes- Mpartier.
plats Delvis var ullen inköpt för kronans räkning, delvis tillhörde
den vissa yllefabrikanter. Med avseende på samtliga partierna hade
emellertid från arméförvaltningens sida till engelska myndigheter
lämnats meddelande därom, att de vore avsedda för arméns behov.

Vissa av de yllefabrikanterna tillhöriga partierna utlämnades under
början av 19i7, i överensstämmelse med av Kungl. Maj it den 90 december
1916 åt arméförvaltningens intendentsdepartement givet bemyndigande,
till sina ägare, varvid avtal träffades om att de delar
av dessa partier, som därtill voro tjänliga, skulle bearbetas för kronans
behov, varemot beträffande återstoden förbindelse avgavs, att
varken råvaran eller därav framställda fabrikat eller vid fabrikationerna
uppkomna avfallsprodukter skulle komma att exporteras nr
riket. Ifrågavarande bemyndigande var emellertid ^ icke tillämpligt
å visst parti av den å Skillingaryd lagrade ullen, då nämligen detta
tillhörde fabrikanter, som ej voro leverantörer åt kronan, och f. ö. icke
var av beskaffenhet att kunna för kronans behov med fördel bearbetas.
För att utbekomma detta parti voro således ägarna nödsakade
att göra en särskild framställning hos Kungl. Maj :t om rätt att disponera
över den dem tillhöriga ullen. Någon tid dessförinnan hade
intendentsdepartementet hos Kungl. Maj :t hemställt, att, densamma,
med begagnande av kronan tillkommande förköpsrätt, matte av kr onan
ovettigas. Sedan dessa framställningar den. 5 april 1917 remitterats
till arméförvaltningens intendents- och civila departement, förklarade
sig departementen på angivna skäl icke hava något att erinra
mot, att det ifrågavarande partiet på vissa villkor tillhandahölles sökandena.
Detta utlåtande, som är daterat den 1 maj 1917 och till
lantförsvarsdepartementet inkom den 7 maj, har först den 14 december
1917 föredragits i statsrådet. Därvid anmälde departementschefen,
att han efter infordran för beredandet av detta på Kungl. Maj :ts
prövning beroende ärende fått mottaga en av generalintendenten F.

Frölich undertecknad vördsam promemoria från arméförvaltningens

Nr 40.

Ang. utlämnande
till en■
skilda av vissa
importerade,
till arméförvaltningen

konsignerade
ullpartier.
(Forts.)

Onsdagen den 29 maj, e. m.

intendentsdepartement, vari, efter redogörelse för vad i frågan tidi,
gare förekommit, rörande handläggningen av ovan omförmälda utlåtande
av den i maj anfördes följande:

Efter det ärendet ånyo inkommit till Kung!, lantförsvarsdepartementet,
blev chefen för intendentsdepartementets utrustningsbyrå,
övrstelöjtnanten E. Wikland, som för tillfället under min frånvaro
för fältövningar var tillförordnad chef för intendentsdepartementet,
av dåvarande statsrådet Åkerman kallad till överläg-gningar i ämnet
och anmodades därvid av statsrådet dels att utlämna ullen till
bolagen, dels ock att ombesörja, det ansökningen och de däröver avgivna
yttrandena återtoges. Efter min återkomst till departementet
anmälde överstelöjtnanten Wikland för mig, att ullen utlämnats
mot erläggande till arméförvaltningen av alla kostnader, som
bestritts för ullens försäkring och lagring samt liggedagsersättning
m. ° m. Enligt sedermera inkommet intyg, som här bifogas, har
ifrågavarande ull redan utlämnats till en del mindre svenska kammerier
och spinnerier i och för kamning och spinning. Vid denna
promemoria var fogat ett intyg av Sveriges textilindustriförbunds
ombudsman utvisande, att avtal av nämnda bolag träffats med åtskilliga
mindre svenska kammerier och spinnerier, som på grund
av brist på material för egen räkning varit utan arbete, att kamma
och spinna ifrågavarande ull i lön, samt att leveranser av garn på
grund av nämnda avtal redan ägt rum.

Efter att hava redogjort för frågans förhistoria hemställde
departementschefen vid ärendets föredragning den 14 december, att
de beträffande ifrågavarande ullpartier gjorda framställningarna
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. I överensstämmelse
härmed utföll även Kungl. Maj:ts beslut.

Då utskottet fäst sin uppmärksamhet vid ifrågavarande ärende,
har detta icke skett med hänsyn till dess slutliga handläggning,
mot vilken intet synes vara att erinra. Anmärkningsvärt har utskottet
däremot funnit det sätt, varpå det dessförinnan behandlats
av dåvarande departementschefen, statsrådet Åkerman.

Utskottet har för det första — med hänsyn till de omständigheter,
under vilka införseln av det ifrågavarande ullpartiet ägt
rum — ej lrannat undgå att finna, att starka skäl talat mot bifall
till yllefabrikanternas berörda ansökan om dispositionsrätt till detsamma.
I samband med detta uttalande anser sig utskottet dock
böra anmärka, att det icke råder minsta tvivel om, att varken det
ifrågavarande ullpartiet eller av detsamma framställda fabrikat till
någon del blivit utförda ur Sverige. Vad utskottet funnit särskilt
anmärkningsvärt är emellertid det förhållandet, att beslutet om bifall
till ansökningen icke har fattats av Kungl. Maj:t i statsrådet,
utan av departementschefen ensam, på så sätt, att denne under hand
till t. f. chefen för intendentsdepartementet riktat en anmodan att
utlämna det ifrågavarande ullpartiet. Denna form för ärendets behandling
kan utskottet icke finna tillfredsställande. Frågan, huruvida
och på vilka villkor utlämnandet borde äga mm, var otvivelaktigt
av den grannlaga beskaffenhet och den betydelse i övrigt,

Onsdagen den 29 maj, e. m.

17 Nr 40.

att det enligt regeringsformens föreskrifter icke tillkommit departementschefen
att ensam därom besluta; detta så mycket mindre, som
vid ärendets avgörande även sådana synpunkter ovillkorligen måste
tagas i beaktande, som ej falla under chefens för lantförsvarsdepartementet
prövning. Frågor av liknande ^beskaffenhet synas
också regelbundet hava handlagts i statsrådet. Även de nu ifrågavarande
framställningarna från intendentsdepartementet och ullpartiets
ägare voro ställda till Kungl. Maj:t; den form för ärendets
handläggning, som departementschefen tillämpade, förutsatte därför,
att dessa framställningar ävensom det yttrande, som över dem
avgivits av civil- och intendentsdepartementen, genom departementschefens
föranstaltande återtogos.

Med stöd av vad sålunda anförts, har utskottet funnit sig böra
hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot förutvarande
chefen för lantförsvarsdepartementet J. Åkerman för det
sätt, varpå den förevarande frågan av honom handlagts.»

Beträffande nu föredragna punkt hade reservationer anförts

dels av herrar Clason, Bellinder och von Menta er, greve Alexander
Hamilton, greve Henning Wachtmeister samt herrar Häf, Ilildehrand
och Olsson i Broberg, vilka av angivna orsaker ansett ifrågavarande
ärende icke böra föranleda anmälan enligt § 107 regeringsformen;
; | .! i:, i:

dels av herr K. J. Ekman, som med instämmande i övrigt i
den av herr Clason m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen
särskilt yttrat följande:

»Då den samtalsvis framställda anmodan att utlämna ifrågavarande
ullparti, som av dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet
J. Åkerman riktats till t. f. chefen för arméförvaltningens
intendentsdepartement och som uppenbarligen grundar sig på Kungl.
Maj:ts i ärendet omförmälda beslut den 30 december 1916, icke har
karaktären av en regeringshandling, utan intendentsdepartementets
åtgärd att utlämna ullpartiet skett på dess eget ämbetsansvar, finner
jag skäl icke föreligga för framställande av anmärkning uti
det av utskottet ifrågasatta avseende.»

Herr Clason: Herr greve och talman, mina herrar! I den

fråga, som beröres i denna punkt, hava vi reservanter så pass utförligt
uttalat oss i vår reservation, att jag kan fatta mig ganska
kort. och jag skall icke heller göra mera vid denna sena timme.

Enligt min rrppfattning är den, som vid denna punkt är den
mest klandervärda, utan tvivel utskottsmajoriteten själv. Ty då
man sitter inför ett så grannlaga värv som det, då det gäller att
döma över statsråds ämbetsgärningar, är, synes det mig, första villkoret
att man verkligen tager reda på alla akterna i målet, vilka för detsamma
hava någon betydelse, och sedan också lägger fram dessa
akter. Det har utskottet i detta ärende i en ganska ovanlig grad
underlåtit.

Första kammarens protokoll 1918. NriO. 2

Ang. utlämnande
till enskilda
av vissa
importerade,
till armé förvältning
en
konsignerade
ullpartier.

(Forts.)

Nr 40. 18

Onsdagen den 29 maj, e. in.

Ang. utlämnande
till enskilda
av vissa
importerade,
till arméförvaltn
ingen
konsignerade
ullpartier.

(Forts.)

Saken gäller, såsom kammaren behagade finna, utlämnande till
några fabrikanter, som voro nödställda, då de annars måst avskeda
sina arbetare eller ställa dem utan arbete, av en del dem tillhöriga
ullpartier, vid vilkas införande i landet avgivits den förklaringen,
att de Amro avsedda för arméns behov. Och en av de allra viktigaste
frågorna för bedömande av detta utlämnande är naturligtvis
den. på vilka villkor detta utlämnande skett. Men dessa villkor
aktade utskottet icke nödigt att taga kännedom om, innan det fällde
sitt domslut i målet. Det framgår nu emellertid av dessa villkor,
att de fabrikanter, till vilka ullen utlämnades, fingo avgiva en förbindelse,
dels att icke exportera något av vare sig råvaran eller därav
framställda fabrikat eller vid fabrikationen uppkomna avfallsprodukter
o. s. v., dels ock att, om arméförvaltningen påfordrade
det, av den till dem utlämnade ullen förarbeta eller låta förarbeta
det till envar utlämnade partiet balar till kläde i den mån och till
de tider, som arméförvaltningen kunde komma att bestämma. Därmed
fäller, så vitt jag kan förstå, varje grund för den reella sidan
av utskottets anmärkning. Ullen har endast utlämnats på sådana
villkor, att arméförvaltningen behållit dispositionsrätten till det av
detsamma tillverkade klädet.

Vad åter angår sakens formella sida kan det också vara nog att
i korthet hänvisa till vår reservation. Det framgår av densamma
fullt otvetydigt, att då ullfabrikanternas ombud i december 1916 hos
Kungl. Maj:t begärde, att respektive lastägare skulle få disponera
sina delar av den last, som med ångfartyget Iielios inkommit —
det är denna last det här gäller — då avsåg detta ombud, såsom
naturligt var, samtliga lastägare. Och då Kungl. Maj:t i december
1916 beslöt, att »fabrikanterna skulle få disponera» sina andelar av
de med Helios inkomna ullpartierna, har Kungl. Maj:t icke undantagit
någon av fabrikanterna. Då har utskottet sedan velat göra
gällande, att detta bemyndigande icke var tillämpligt för ett visst
parti av ull, det som det här gäller, enär detta parti tillhörde fabrikanter,
som icke voro leverantörer åt kronan, och enär den »icke var
av beskaffenhet att kunna för kronans behov med fördel bearbetas»,
såsom utskottet skriver. Ja, så står det nu emellertid icke i den
skrivelse från arméförvaltningens intendentsdepartement den 16
februari 1917, vilken utskottet här syftar på. Det står icke där
något utsagt om att bemyndigandet »icke var tillämpligt» på de senare
partierna. Det står endast, att man icke kunnat utlämna partiet,
emedan fabrikanterna icke voro tillverkare av för armén erforderliga
varor, och det står vidare ingenting om, att ullen icke kunde
med fördel bearbetas för kronans behov. Så mycket mindre
kunde det stå något sådant, som arméförvaltningens intendentsdepartement
i samma skrivelse hemställde, att kronan skulle inköpa ullen
— till vilken kronan hade förköpsrätt — naturligtvis för att låta
bearbeta den för sitt behov.

Yad som fattades för utlämnande till de senare fabrikanterna
var således blott en uppgörelse med dessa fabrikanter, som kunde
röra också dem till leverantörer, och när omsider en sådan kom

O nmlu ge q den 2!) maj, e. m.

19 Nr 44*.

skilda av vissa
importerade,
till armcförv
ältning en
konsignerade
ullpartier.

(Förta.)

till stånd och de befunnits vara villiga att avgiva förbindelse An''Jatt
vid påfordran arbeta för arméförvaltningens räkning, fanns intetnande 1,11 *"
som helst hinder att lata beslutet av den 30 december 191(1 tillämpas
även på dem, varför arméförvaltningen, när den i skrivelse längre
fram på våren 1917 säger, att den icke har någonting emot att partiet
utlämnas även till dessa, också åberopar det beslutet, när den
hemställde om ullens utlämnande.

_ Enligt denna uppfattning, vilken Ad för övrigt framlagt i reservationen,
har utskottet alltså även haft orätt i den formella delen
av sin anmärkning.

För övrigt kan jag icke underlåta att påpeka ännu en sak. Utskottet
meddelar, att eu redogörelse för hela denna historia sedan
kom upp i statsrådet den 14 december 1917, varvid på departementschefens
tillstyrkan Kungl. Maj:t beslöt, att saken icke skulle till
någon vidare åtgärd föranleda. Om nu utskottet hade haft„ rätt i sina
påståenden om frågans förhistoria, om alltså statsrådet Åkerman på
våren utan laga grunder hade förordnat om utlämnande av ett under
kronans dispositionsrätt liggande ullparti, om, arméförvaltningens
intendentsdepartement hade åtlytt en sådan oformlig och olaglig anmodan
av statsrådet, ja, vad skall man då säga om Kungl. Maj:t i
december 1917 — vars beslut varit föremål för utskottets granskning
— vilken låtit detta passera utan någon som helst anmärkning,
ehuru alla fakta i målet framlagts för Kungl. Maj:t? Så vitt
jag förstår hade det under sådana förhållanden varit Kungl. Maj:ts
skyldighet att ögonblickligen reagera mot de där oriktigheterna.

Men även den omständigheten, att Kungl. Maj:t icke gjort detta,
utan lät vid saken bero, är alltså också den ett ytterligare skäl för
den uppfattning vi reservanter uttalat, att vad som gjorts av statsrådet
Åkerman och arméförvaltningen under ett tidigare skede av
ärendets behandling, Amr formellt alldeles i sin ordning, emedan
det skedde inom ramen av det beslut av den 30 december 1916,
som redan förut av konstitutionsutskottet granskats och vunnit decharge,

Jag har naturligtvis intet annat yrkande att göra, än atfpunkten
lägges till handlingarna.

Herr Mannheimer: Herr talman, mina herrar! Het fall, som

givit anledning till utskottets anmärkning i denna punkt, har inträffat
under tillämpningen av en av den Hammarskjöldska regeringen
införd anordning, som bestått däri, att med regeringens
samtycke arméförvaltningen under vissa omständigheter ställt sig
som mottagare till varor, som importerats även för enskildas räkning.
Vid beviljande av en sådan rätt brukade arméförvaltningen
förbehålla kronan en viss rätt att få övertaga varorna för kronans
räkning. Under år 1916 förekommo flera sådana fall.

I överensstämmelse med denna — jag kan ju säga praxis, som
utbildat sig, hade vissa partier ull under december 1916 importerats
till _ Sverige från Sydamerika med ångaren Helios och med Kungl.
Maj:ts samtycke konsignerats till arméförvaltningen. En del av

Nr 40. 20

Onsdagen den 29 mej, e. m.

Ang. utlåm- dessa partier tillhörde kronan, en del tillhörde vissa yllefabrikanter,
»ande till en- oe|1 ; avseende på samtliga dessa partier hade avgivits förbindelse
^t™tiU främmande makt, att de voro avsedda för arméns behov. I detill
arméför- cember 1916 ingav arméförvaltningens intendentsdepartement en
vaitningen skrivelse till Kungl. Maj:t, vari meddelades, att svenska yllefabrik
konsignerande kantföreningen hos departementet anhållit om meddelande, huru•Wporfter.
v|da arméförvaltningen hade för avsikt att själv övertaga dessa
(Fort8'' partier, eller om fabrikanterna kunde få ut partierna, i vilket fall
de förklarade, att de voro villiga att avgiva viss förbindelse, varigenom
deras rätt att förfoga över ullpartierna bleve begränsad.
Intendentsdepartementet, som sade sig icke anse sig behöva av militära
skäl avstyrka, att den begärda dispositionsrätten upplätes till
yllefabrikanterna, hemställde, att därest med hänsyn till omständigheterna
i övrigt så kunde ske, ifrågavarande fabrikanter Unge disponera
över ullen, dock att de skulle vara skyldiga att underkasta
sig vissa i departementets skrivelse föreslagna villkor, bland annat
att de skulle förplikta sig att för visst i skrivelsen angivet per
meter beräknat uträknat pris förarbeta till kläde den grövre ull,
som vore lämplig för framställning av kläde.

Genom Kung! Maj:ts beslut den 30 december 1916, varom den
förste ärade talaren erinrade, bemyndigades intendentsdepartementet
att till ifrågavarande yllefabrikanter utlämna ullpartierna, därvid
Kungl. Maj:t i allo godkände de villkor, som av arméförvaltningens
intendentsdepartement hade föreslagits. Den 16 februari 1917 ingav
departementet en ny inlaga till Kungl. Maj:t, och i denna inlaga
erinrade departementet därom, att genom Kungl. Maj:ts nyss
berörda beslut av den 30 december 1916 svenska yllefabrikantförenin°ens
medlemmar hade medgivits rätt att på de i sagda beslut
angående dispositionsrätten över vissa per ångaren Helios skeppade
ullpartier närmare angivna villkor själva förfoga över de dem tillhöriga
partierna, varefter departementet ordagrant säger följande:
»Däremot har dylik rätt icke kunnat medgivas en del andra iirmor,
på den grund, att de icke voro tillverkade av för armén erforderliga
varor och leveransavtal för arméns räkning i följd härav icke
kunde tänkas ifrågakomma». Intendentsdepartementet ansåg sig av
militära skäl böra hemställa om rätt att självt få övertaga ifrågavarande
ullpartier, enär arméns förråd av ull var i starkt behov av
ökning.

Kort efter det denna intendentsdepartementets skrivelse hade
inkommit till Kungl. Maj:t, ingavs en skrivelse också från ifrågavarande
fabrikanter, vari de å sin sida anhöllo att få disponera
över ullpartierna, och som skäl härför anförde de, att om de icke
finge råvaran, de skulle nödgas inställa driften i sina fabriker,
vilket i sin ordning skulle hava till följd stor arbetsbrist och nöd
hos deras många arbetare.

Båda dessa skrivelser, den från intendentsdepartementet och den
från fabrikanterna, remitterades till arméförvaltningens intendentsoch
civila departement för yttrande. Dessa inkommo också med
ett gemensamt yttrande den 1 maj 1917, däri de fortfarande vid -

Onsdagen den 29 muj, e. m.

21 Nr 4O.

höllo, att kronan hade behov av detta ullparti, men dock förklarade,

att de icke ville ställa sig avvisande gent emot fabrikanternas krav, „''v m*"a

därest Kungl. Maj:t fann, att de omständigheter, som av fabrikan- importerade,

terna åberopades, voro av den natur, att de militära skälen borde till armt ja*

vika. Utan att avvakta Kungl. Maj:ts beslut i anledning av de

tre skrivelserna, arméförvaltningens intendentsdeparteinents skri- *

velse av den 16 februari 1917, fabrikanternas skrivelse och den (yorts.) ’

gemensamma skrivelsen, ifrån arméförvaltningens båda departement,

anmodade statsrådet Åkerman intendentsdepartementet att utan

vidare utlämna de ifrågavarande ullpartierna.

Detta är nu i största korthet en redogörelse för de väsentligaste
omständigheter, som föreligga i detta fall.

Till försvar för den ifrågavarande av statsrådet Åkerman vidtagna
åtgärden hava reservanterna anfört i huvudsak följande. Kungl.

Maj ts beslut av den 30 december 1916 innehöll bemyndigande för
intendentsdepartementet att avlämna jämväl de partier ull, varom
de senast omförmälda fabrikanterna gjort framställning, och då utskottet
granskat och lämnat utan anmärkning bpslutet av den 30
december 1916, så följer därav, att utskottet måste aijses hava beviljat
dacharge även för den åtgärd, som statsrådet Åkerman vidtog,
då han, såsom en konsekvens till beslutet, anmodade intendentsdepartementet
att utlämna ullen.

Reservanterna ha varit synnerligen angelägna om att framhålla,
att utskottet granskat och lämnat utan anmärkning beslutet av den
30 december 1916. I avseende härå må endast anmärkas, att enligt
min mening man av denna anledning icke får draga allt för långt

fående slutsatser. Anledningen till att anmärkning icke gjorts
an hava varit, att utskottets uppmärksamhet ej fästs vid denna
fråga ur de synpunkter, som nu äro av betydelse. Men det kan
också bero på, att den överenskommelse, som arméförvaltningens
intendentsdepartement på grund av bemyndigandet den 30 december
1916 träffade med vissa yllefabrikanter, jag menar alltså icke med
de två sista, utan med de andra, berörde just leverantörer till
armén. Emellertid anser jag mig icke i vidare mån behöva beröra
denna fråga, ty den saknar enligt min mening all betydelse för
bedömande av det fäll, som nu föreligger. Det är nämligen efter
min mening alldeles tydligt, att reservanternas utgångspunkt, den nämligen,
att beslutet av den 30 december 1916 innehöll bemyndigande,
som gav statsrådet Åkerman rätt att göra vad han gjorde, är oriktig
och ohållbar. Det tror jag mig fullt klart kunna bevisa. I
det föregående har påpekats, att Kungl. Maj:ts bemyndigande av
den 30 december 1916 fattades i anledning av framställning från
arméförvaltningens intendentsdepartement och innebar ett godkännande
till punkt och pricka av vad departementet självt föreslagit.

Det framgår vidare av den av mig lämnade redogörelsen, att intendentsdepartementet
självt i sin av mig här återgivna inlaga till
Kungl. Maj:t av den 16 februari 1917 förklarar, att sagda bemyndigande
icke omfattade rätt att träffa avtal med någon av de i
densamma avsedda fabrikanterna. Jag erinrar ånyo om, att inten -

Nr 40. 22

Onsdageu (len 29 maj, e. m.

Ang. utlämnande
till enskilda
ov vissa
importerade,
till armé förvaltningen

konsignera de
ullpartier.

(Forts.)

dentsdepartementet säger, att »däremot dylik rätt icke kunnat medgivas
en del andra firmor på den grund att dessa icke vore tillverkare
av för armén erforderliga varor och leveransavtal för arméns
räkning i följd härav icke kunde tänkas ifrågakomma».

Inlagan den 16 februari 1917 ingavs endast några få, ungefär
sju veckor efter det Kungl. Ma:t fattat sitt beslut den 30 december
1916. Den var undertecknad av alldeles samma personer som underskrivit
dels intendentsdepartementets skrivelse, som låg till grund
för sistnämnda beslut, och dels samma departements gemensamt
med det civila departementet avgivna yttrande av den 1 maj 1917.
.Reservanterna torde icke rimligen kunna göra anspråk på att bättre
än departementet självt veta innebörden av departementets egna
förslag. Departementet både föreslagit det bemyndigande, som
Kungl. Maj:t godkände den 30 december 1916. Departementet förklarade
självt i inlagan av den 1 februari 1917, att det icke ansåg,
att detta bemyndigande omfattade dessa fabrikanter. Nu komma
reservanterna och säga: jo, detta bemyndigande omfattade dessa
fabrikanter. Då påstår jag, att departementet självt förstår och
vet detta bättre, än reservanterna kunna göra. Enligt min mening
behöves det icke mer än detta påpekande. Det är alldeles tillräckligt
för att beröva reservanterna den lösa grund de bygga hela sin
argumentation på. Det finns icke något sådant bemyndigande.
Statsrådet Åkerman både således enligt min mening genom sitt
förfarande gjort sig skyldig till ett fullkomligt typiskt exempel på
ministerstyrelse, och det kan icke väcka annat än den allra största
förvåning, att reservanterna icke anslutit sig till denna anmärkning,
i all synnerhet som de i sina reservationer framställt anmärkning
mot sådant, som långt mindre än detta fall kan anses
utgöra exempel på ministerstyrelse.

Innan jag lämnar denna fråga, anser jag mig böra påpeka eu
annan omständighet, som kan hava viss betydelse bär och som jag
därför vill fästa uppmärksamheten på.

I sin inlaga den 30 december 1916 säger departementet, att det
icke anser sig böra av militära skäl avstyrka bifall till de däri avsedda
fabrikanternas ansökan. I sin inlaga den 16 februari 1917
säger sig departementet däremot böra av militära skäl hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte med begagnande av kronans förköpsrätt besluta,
att ifrågavarande parti skulle övertagas av kronan. Det gällde
således i senare fallet att avväga de olika skälen, å ena sidan de
militära skälen och å andra sidan dem, som kunde hänföras till
fabrikanternas behov av råämnen. Denna fråga kom aldrig under
Kungl. Maj:ts prövning. Det blev icke Kungl. Maj:t, till vilken
alla framställningarna ha gjorts, utan det blev statsrådet Åkerman,
som egenmäktigt avgjorde dels den frågan huruvida i ifrågavarande
fall arméns behov av ull, vilket departementet förklarade vara i hög
grad trängande, skulle tillerkännas större betydelse än det behov, som
fabrikanterna hade för upprätthållande av fabriksdriften, dels den
mycket grannlaga och ömtåliga frågan, om ullen under föreliggande

Onsdagen den 29 nmj, c. in.

23 Nr 40.

omständigheter skulle utlämnas till fabrikanter, som icke voro leve- Anf

. v5... , tionde till en rantörer

till armén. . tkUda av ri»a

Efter den redogörelse, som jag nu lämnat, torde de anmärknm- importerade,
gar, som reservanterna framställt mot majoriteten inom utskottet, till arméfsv
hava fått sin rätta belysning. vältning*»

Emellertid vill jag upptaga ett par av dessa anmärkningar, i e

all synnerhet som den föregående ärade talaren upprepat en del av S. ,
dem nu under debatten. .

Reservanterna hava sagt, att utskottsmajoriteten lämnat en redogörelse,
som i viktiga punkter varit ofullständig. Det är den ena
anmärkningen. Jag undrar, om icke med större fog en dylik anmärkning
skulle kunna framställas emot reservanterna. Majoriteten
har vinnlagt sig om att icke vara utförligare än som varit nödvändigt
för att motivera sin anmärkning, och jag tror, att envar, som
tagit del av vad som från båda sidor framkommit i denna sak,
måste medgiva, att utskottsmajoriteten icke försummat att nämna
något, som varit till förmån för den, mot vilken anmärkningen riktats.
Reservanternas sätt att referera handlingarna, t. ex. deras
underlåtenhet att omnämna innehållet i intendentsdepartementets
skrivelse av den 16 februari 1917, ett aktstycke, varur jag ett par
gånger uppläst en för frågans bedömande avgörande del, som tydligt
visar, huru departementet självt uppfattat bemyndigandet av den
30 december 1916, torde med mycket mera fog kunna betecknas såsom
i mycket väsentliga punkter ofullständigt. En annan anmärkning,
som reservanterna gjort, är den, att majoriteten avgjort ärendet,
utan att avvakta det svar, som infordrats från arméförvaltningen
rörande de villkor, på vilka utlämnandet till fabrikanterna skedde.

Denna anmärkning är så till vida vilseledande, som reservanterna
och den siste ärade talaren mycket väl veta, att majoriteten inom
utskottet fick kännedom om innehållet i den handlingen, innan betänkandet
var färdigt att expediera, och att detta föranledde majoriteten
att, i enlighet med vad som anmäldes inför utskottet, göra
en mindre redaktionell ändring i sitt betänkande, till vilken ändring
utskottets samtycke inhämtades.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på hurusom reservanterna till styrkande av den ståndpunkt
de intagit i saken särskilt framhållit, att de fabrikanter, som
genom statsrådet Åkerman utfingo sin ull, även var för sig fingo
förbinda sig att efter anfordran från arméförvaltningen förarbeta
eller låta förarbeta ullen till kläde. Detta skulle enligt reservanternas
mening ge stöd för deras påstående, att dessa fabrikanter
måste anses likställda med dem, som verkligen voro leverantörer till
kronan. När man vet, att dessa fabrikanter aldrig förut varit leverantörer
till kronan, när man vidare vet, att dessa leverantörer icke
kunnat åtaga sig leverans av kläde till armén till följd av att deras
maskinella anordningar icke voro sådana, att de över huvud taget
kunde tillverka sådana varor, och då man vidare vet, att denna förbindelse
icke innehåller något som helst villkor rörande det pris,
till vilket dessa fabrikanter skulle tillverka kläde, frågar jag, om

Är 40. 24

Ousdugen den 29 maj, e, m.

Ang. uti åm- det verkligen kan hava funnits något som helst skäl för den siste
ll LJ1 ärade talaren att nu åter erinra om denna förbindelse och fföra
importerade, detta rör att styrka en uppfattning om att de nu ifrågavarande
till armé/or- fabrikanterna voro i det avseendet likställda med de fabrikanter,
vattningen gom YOre leverantörer till armén och som förbundit sig att till ett visst
TiipaTtier * fastställt pris leverera kläde till armén. Detta överlämnar jag med
''Forts) stort lugn till kammaren att avgöra.

Granskningen av handlingarna i denna sak har varit ägnad att
i hög grad styrka den uppfattning många i vårt land hyst, att det
under den Hammarskjöldska regeringen inledda system i vår handelspolitik,
som bestod däri, att man för att få kontroll över importen
exempelvis på sätt som skett i detta fall låtit statens förvaltningsorgan
i stor utsträckning ikläda sig förpliktelser direkt
gentemot utlandet, varit allt annat än lyckligt för vårt land. Från
månget sakkunnigt håll har ofta framhållits, att en bättre väg varit,
om industriens och handelns egna organisationer, givetvis under
kontroll från statens sida, fått sköta denna verksamhet. Hade den
vägen anlitats i större utsträckning, hade säkerligen åtskilligt undvikits,
som varit ägnat att öka de svårigheter, denna tid medfört
för vårt land.

Det är några av de reflexioner, man icke kunnat undgå att
göra, då man haft tillfälle att taga del av handlingarna i denna sak.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att denna punkt lägges till
handlingarna.

Herr Clason: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid, tv
i detta ärende förhåller det sig så, att det är, som det heter, »vid
Geschrei und wenig Wolle». Jag ber emellertid att få påpeka, att
då det gäller en anmärkning som stöder sig på innebörden i Kungl.
Maj:ts beslut, måste man gå till Kungl. Maj:ts beslut självt och se
efter vad det innehåller. Och detta Kungl. Maj:ts beslut av den
30 december 1916 skiljer icke, såsom utskottet förutsatt då utskottet
gjort sin anmärkning, på skilda partier av ull. Beslutet är alldeles
generellt, gäller all med »Helios» inkommen ull och bemyndigar
vederbörande att utlämna denna ull under vissa villkor åt representanterna
för ullfabrikanterna. Den föregående talaren sade, att
det var de svenska yllefabrikanternas förening, som fick det tillståndet.
Nej, det var icke så, det var deras inköpskommitté, men den
representerade därvid såväl ledamöter tillhörande föreningen som även
firmor utom densamma. Det var således ett fullständigt generellt
bemyndigande, ehuru det var förknippat med vissa villkor. I dessa
villkor står icke något som helst om, att den till vilken ullen utlämnades
skulle dessförinnan varit leverantör till kronan. Det står
icke ett ord om den saken där. Det står, att vederbörande skulle
avgiva viss förbindelse, och dessa förbindelser skulle innehålla
just vad som sedan förts in i förbindelserna från alla fabrikanter,
nämligen, att de voro skyldiga att vid påfordran tillverka varor för
kronans räkning. Vidare står det, att i mån som det fanns grövre
ull i de utlämnade partierna skulle av den ullen tillverkas kom -

Onsdagen den 2U maj, e. in.

25 Nr 40.

misskläde för ett visst pris. Det är givet, att med stöd av detta
utlämnade man genast ull, allt eftersom man kunde trätta avtal
med fabrikanterna. I början träffade man avtal med vissa, sedan
blev det fråga om att träffa avtal även med de Övriga, och det visade
sig längre fram på våren, att det var möjligt att träffa sådana

avtal även med dessa. „ ,

Då den förre talaren framhöll, att det icke var möjligt lör de
senare fabrikanterna att tillverka varor för kronans räkning, är detta
helt och hållet ett misstag, ty de fingo ju åtaga sig att tillverka
sådana fbr kronans räkning. Och även av den ull, som tidigare
inkommit och utlämnats, har för övrigt för kronans räkning tillverkats
icke blott kommisskläde, utan även andra varor: garn till
tröjor, filtar, blått kläde o. s. v. Och det är naturligtvis arméförvaitningens
sak att tillhålla fabrikanterna att förfärdiga sadana
varor, som äro användbara för kronans och arméns behov. Således
är det ingen reell skillnad på vad de fabrikanter skulle göra, som
senast fingo ut sina partier, och de som fått ut sina förut.

Ang. utlämnande
till enskilda
av vissa
importeradef
till arméförvaltningen

konsignerade
ullpartier.

(Forts.)

Herr Mannheimer: Bara en anmärkning — och den upplysningen
tycker jag att siste ärade talaren skulle ha lämnat kammaren
— nämligen att arméförvaltningen aldrig beställt några varor
av den ull, som lämnades till dessa fabriker, vilka sist fingo ut
ullen.

Herr Clason: Det beror helt enkelt på, att ullen skickats till
kamning vid andra verkstäder, som hålla på att verkställa denna
behandling därav, och beställning lär nog komma, sedan ullen blivit
kammad och garnet färdigt.

Herr Hellberg: Då herr Clason sökte gorå gällande, att pre cis

samma fall föreligger ifraga om bada grupperna av fabrikanter,
torde det väl ändå vara skäl att erinra därom, att ullen, da man
fick ut den från England, var underkastad förbindelse från svenska
myndigheters sida, att den skulle användas för arméns behov. Det
villkoret kunde i någon mån anses vara uppfyllt, då den utlämnades
till kronans leverantörer, under förutsättning, att åtminstone en
del av den skulle användas just för detta behov. Men då här föreligger
ett fall, då ullen utlämnats till sadana, som aldrig varit
kronans leverantörer och icke hade någon förutsättning att kunna
tillverka den för nämnda behov, förelåg i sanning anledning att
göra en skillnad och upptaga saken till ny prövning inom regeringen;
och den efterbebandling, som ärendet sedermera underkastades
i september förra året visar ju också, att man da haft denna
uppfattning.

Efter härmed slutad överläggning lades förevarande punkt till
handlingarna.

Är 40, 26

Onsdagcu den 29 maj, e. m.

Ang. viss tele- Punkten 2.

gramformed land/“räkning

Under denna punkt hade utskottet yttrat följande:

»Den 8 september 1917 lät nordamerikanska statssekreteraren
för utrikesärenden meddela pressen i Förenta staterna, att, enligt
vad han hade sig bekant, vissa telegram i chiffer hade befordrats
från. tyska legationen i Buenos Aires till utrikesdepartementet i
Berlin genom den svenska legationen i Bunnos Aires och utrikesdepartementet
i Stockholm. Samtidigt offentliggjordes innehållet i
tre av de telegram, som sålunda uppgåvos hava befordrats.

I en med anledning av detta meddelande utfärdad kommuniké
från det svenska utrikesdepartementet den 10 september 1917 bekräftades,
att telegramförmedling av nu angiven beskaffenhet hade
medgivits. Det anfördes emellertid, att dylika medgivanden hade
lämnats representanter för båda de krigförande parterna. Vad särskilt
anginge Förenta staterna hade under år 1917 härvarande nordamerikanska
minister vid särskilda tillfällen begärt och erhållit
översändande av brev och telegram till och från Turkiet, detta även
å en tid, då sistnämnda land ej ännu var i krig med Förenta staterna
och dessas intressen ej ännu övertagits av svenska beskickningen
i Konstantinopel. Dessa telegram hade befordrats över Tyskland.
Nordamerikanska statssekreteraren hade också den 14 aoril
särskilt låtit uttala sin tacksamhet för härmed ådagalagd internationell
hövlighet (courtesy).

Utskottet har icke anledning att giva eu uttömmande redogörelse
för frågans vidare utveckling efter denna kommunikés utfärdande.
Det är endast eu omständighet, som utskottet önskar framhäva.

Av den nya kommuniké, som den 15 september 1917 utfärdades
från utrikesdepartementet med närmare upplysningar angående
den i den första kommunikén omförmälda förmedlingen för Förenta
staternas räkning framgår det bland annat, att denna förmedling
så till vida varit av helt annan beskaffenhet än den, som utförts
för Tysklands räkning, att de från Konstantinopel till New
York genom Sveriges försorg befordrade telegrammen visserligen
varit satta i amerikansk chiffer, liksom de tyska telegrammen i
tysk sådan, men denna amerikanska chiffer varit känd för svenska
legationen i Konstantinopel i olikhet med vad fallet varit i fråga
om den tyska förmedlingen, hade sålunda möjlighet till kontroll
från den svenska diplomtiens sida förelegat. Utskottet kan icke
finna annat än att genom denna förklaring den analogi mellan de
åt Tyskland och de åt Förenta staterna gjorda tjänsterna, som i
den första kommunikén uppdrogs, förlorat sin tillämplighet. Det
hade enligt utskottets mening varit önskvärt, att detta förhållande
klarlagts före den första kommunikéns utfärdande. Därest de sålunda
meddelade uppgifterna, vilka voro ägnade att bibringa en
oriktig föreställning om de föreliggande omständigheterna, hade

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj, e. in. 27

uteblivit, skulle tvivel satan frågans lugna avveckling hava beford- Ans- «>•* telf (jrumjormea „

.. . . p. ting för Tysk Utskottets

anmärkning i nu förevarande fråga riktar sig i iör- land* rakning
sta hand mot telegramförmedlingen för Tysklands räkning i och m. m.
för sig. Utskottet har icke ansett sig böra ingå på eu prövning, (Kort».)
huruvida förmedlingen ur folkrättslig synpunkt var tillåtlig eller
cj; alldeles oavsett huru denna fråga besvaras, har det nämligen
för utskottet stått klart, att förmedlingen ur andra synpunkter
förtjänar starkt klander. Utskottets granskning av till ärendet hörande
handlingar har otvetydigt givit vid handen, att man inom departementet
icke blott saknade kännedom om innehållet av de meddelanden,
som genom dess försorg förmedlades, utan även möjlighet
att kontrollera detsamma. Det är för övrigt anmärkningsvärt, att
— enligt vad departementets åtgöranden i september 1917 giva vid
handen — dess telegramförmedling för Tysklands räkning inletts
och fortgått, utan att man tagit frågan om dess berättigande under
sorgfälligt övervägande ur folki''ättslig synpunkt och ur synpunkten
av diplomatisk kutym, en omständighet, varigenom Sveriges position
i de meningsutbyten, som efter telegrammens offentliggörande
utspunno sig, i hög grad försvårades. Med hänsyn till de förhållanden,
under vilka förmedlingen ägde rum, hava dessa omständigheter
synts utskottet vittna om, att departementet icke gått till
väga med den varsamhet och försiktighet, som vårt lands ömtåliga
läge borde hava gjort till en bjudande plikt. Utskottets anmärkning
riktar sig i så måtto mot förutvarande utrikesministrarna Iv.

A. Wallenberg och A. Lindman, under vilkas ämbetstid telegramförmedlingen
för Tysklands räkning dels inleddes, dels fortgick,
och vilka alltså bära ansvaret för densamma.

Därjämte har utskottet emellertid, såsom den ovan givna framställningen
visar, särskilt uppmärksammat de åtgärder, som från
utrikesministern A. Lindmans sida vidtogos, sedan telegramförmedlingen
blivit bragt inför offentligheten. Yad som därom anförts
i det föregående, vittnar enligt utskottets uppfattning framför allt
om, att det ej inom departementet rått den klarhet över frågans
allmänna läge och innebörd, som man kunnat äga rätt att på detta
håll förutsätta och som för en lugn och med Sveriges värdighet
överensstämmande avveckling av densamma varit av behovet i hög
grad påkallad. Den bristande klarheten röjde sig särskilt i försöken
att avväpna den mot departementet riktade kritiken genom
åberopande av omständigheter, som i själva verket endast i det
fallet kunde tillmätas beviskraft, att man förbisåg det väsentligaste
i kritiken. Utrikesdepartementet var med ett ord sagt icke tillbörligt
rustat för de uppgifter, som den s. k. telegramaffären ställde
på detsamma. Detta förhållande torde enligt utskottets mening väsentligen
böra tillskrivas allvarliga bristfälligheter i departementets
arbetssätt. Det konstitutionella ansvaret härför bär emellertid
den vid ifrågavarande tillfälle fungerande utrikesministern.

Det har slutligen också synts utskottet anmärkningsvärd att
frågan om sättet för den s. k. telegramaffärens avveckling, vilken

Nr 40. 28 Od sd agen den 29 maj, e. m.

Ang. vist tele- var av (jen ömtåliga och för Sveriges förhållande till främmande
UngförTysk- ma^e.r betydelsefulla natur, att den förtjänat att upptagas till belands
räkning handling i statsrådet, uteslutande handlagts av vederbörande deparm
m.. tementschef.

(Forts.) . På de skal, som i det föregående anförts, har utskottet ansett
sig böra hos riksdagen göra anmälan mot förutvarande utrikesministrarna
K. A. VvTallenberg och A. Lindman enligt § 107 regeringsformen.
»

Mot förevarande punkt hade reservation avgivits av herrar
Clason, Bellinder, K. J. Ehman, von Geijer, von Mentzer, greve
Alexander Hamilton, Räf, Hildebrand och Olsson i Broberg, vilka
ansett, att uti ifrågavarande ärende anmärkning icke bort göras.

Herr Wallenberg: Herr greve och talman, mina herrar! Då
konstitutionsutskottet i denna punkt anmält mig såsom förutvarande
utrikesminister för riksdagen, .skall jag be att få yttra några ord,
utan att träda den varsamhet för nära, som ämnet ovillkorligen
kräver.

Under den långa och svåra tid, under vilken jag var chef för
utrikesdepartementet, har jag efter bästa förmåga sökt att avstyra
allt som kunde rubba den neutralitet, Sveriges konung och riksdag
beslutat upprätthålla. Ingen, som icke varit initierad i förhållandena,
kan ana, vilka svårigheter utrikesministern hade att utstå under
dessa år, svårigheter utifrån och svårigheter inifrån. Mig veterligen
har jag icke begått någon neutralitetsvidrig handling. Kan något
sådant med fog påvisats hava skett från utrikesdepartementets sida,
beklagar jag det, och naturligtvis bär jag ansvaret därför. Jag beklagar
också, om en försummelse från min sida föranlett min efterträdare
att följa ett dåligt exempel.

Utskottet säger i slutet av denna punkt: »Utrikesdepartementet
var med ett ord sagt icke tillbörligt rustat för de uppgifter, som
den s. k. telegramaffären ställde på detsamma. Detta förhållande
torde enligt utskottets mening väsentligen böra tillskrivas allvarliga
bristfälligheter i departementets arbetssätt». Det är sant, men det
är icke hela sanningen, ty det fanns också en annan brist och det
var bristen på krafter. Arbetssättet måste rättas efter de krafter,
som finnas till förfogande. Jag tillät mig under min ministertid
att med hjälp av de sakkunniga, som funnos att tillgå, upprätta ett
förslag till omorganisation av utrikesdepartementet. Då detta förslag
gått igenom alla skärseldar, återstod icke stort annat än en
dekorationsförändring utan någon vidare betydelse.

Jag tillåter mig, herr talman, att begagna detta tillfälle för att
lägga icke allenast denna kammare utan riksdagen på hjärtat, att
när ett förståndigt förslag till omorganisation av utrikesdepartementet
kommer fram, biträda detta förslag, ty det är av oändligt stor
vikt för vårt land. Och det utrikesdepartement, som har fungerat
under dessa svårigheter, har icke varit av sådan beskaffenhet, att
det kunnat fullgöra sina skyldigheter. Ingenting är så ont, att det

Onsdagen den 29 maj, o. m.

29 Nr 40.

icke bär något gott med sig; ock skulle vad som här förefallit och An’J'' J?" ‘‘j*-den insikt, konstitutionsutskottet fått i departementets inre organ isation,
kunna leda därhän, att riksdagen beslutar en omorganisation lands rakning
av utrikesdepartementet, då gör det ingenting, om både smeden m. m.
och bagaren bli hängda — benämningar varmed en härvarande (Forts.)
morgontidning åsyftar de tvenne föregående utrikesministrarna.

Herr von Greijer: Herr talman! Jag jämte åtta andra ledamöter
av konstitutionsutskottet hava på denna punkt anmält vår
reservation under yrkande, att anmärkningen i fråga icke bort framställas.
Jag skall be att med några ord få framföra de grunder,
på vilka vi därvidlag stött oss.

Detta är en synnerligen viktig fråga, och det är påtagligt, att
det ligger också vikt för oss uppå att få till protokollet antecknade
några ord till stöd för vår hållning i saken.

Då vi reserverat oss i denna sak, betyder det icke, att vi skulle
ha gillat allt vad som förekommit i denna fråga. Tvärtom, det
finns mycket som vi icke gilla, men vi hava icke desto mindre
varken ansett, att anmärkningen bort framställas, eller godkänt den
form i vilken dess framställande skett. Det är nämligen så, att
den fråga, om vilken det nu rör sig, är en för länge sedan avvecklad
fråga. Den utrikesminister, som bär ansvaret för denna telegramförmedlings
upptagande och fortgång, och den kabinettssekreterare,
som burit det närmaste ansvaret därför, äro redan för länge
sedan ur tjänst — denne kabinettssekreterare fick lämna tjänsten
just för denna frågas skull. De missgrepp, som blivit begangna,
hava blivit av den följande utrikesministern rättade, genast som anmärkningarna
i saken kommit till hans kännedom. Tull säkerhet
har vunnits för att misstaget icke kommer att återupprepas. De
beklaganden, som voro på sin plats, blevo genast avgivna; den allvarliga
protest mot dem, som missbrukat vårt förtroende, avgavs
omedelbart; och den storm, som någon tid rasade, lade sig också
ganska snart. I vems intresse — vi framställa den frågan — skulle
det ligga att åter riva upp saken? Icke är det Sveriges, ty ett
återupprepande är uteslutet och full rättelse vunnen.

Icke heller hava vi kunnat godkänna det sätt varpå denna sak
bragts å bane. Utskottet säger, att det icke anser sig böra ingå i
någon prövning, huruvida förmedlingen ur folkrättslig synpunkt
varit tillåtlig eller icke. Det är för utskottet nog, att den ur andra
synpunkter var klandervärd. Utskottet vet emellertid, att i akterna
föreligger en folkrättslig utredning av saken, och utskottets majoritet
känner till, att denna utredning slutar på sådant sätt, att frågan
om det neutralitetsstr id i ga i en dylik teiegramförmedling ingalunda
är klar. Sedan utredningen nämligen framhållit, att telegrambefordran
för den krigförandes räkning genom neutral stats organ
ej strider mot neutraliteten, då telegrammen bevisligen ej ha mili-,
tärt värde, och att den ej heller strider mot neutraliteten, då staten
varit i tillfälle att kontrollera, att förmedlingen i anseende till telegrammets
innehåll, slutliga destination och ursprungliga avsändare

Sr 40. 30

Onsdagen den 29 maj, e. in.

Ang. viss teU- ej är neutralitetsvidrig —• sedan utredningen, säger jag, framhållit
Ungefär Tyst- detta, fortsätter den: »Skäl och analogier kunna anföras till stöd
lands räkningför att jämväl förmedling av telegram från en krigförande stat till
m. m. ett dess organ i neutralt land även utan antydd kontroll»— d. v. s.
(Forts.) utan att man kan kontrollera innehållet, just det fall som föreligger
här — »ej är neutralitetsvidrig». Ser man på dessa skäl och
analogier, för vilka utredningen redogjort, finner man av den intressanta
utredningen, att bland dem föreligga bland annat uttalanden
från engelskt håll. Emellertid vill jag här inskjuta, att
detta ingalunda innebär, att vi skulle gilla vad som passerat, men
till ett rättvist bedömande av hela frågan hör detta folkrättsliga
förhållande med, och det har synts oss, att utskottsmajoriteten icke
bort tyst gå förbi detta faktum.

Det finnes också i handlingarna uttalanden, som gå i den riktning,
att vad som skett genom Sverige även skett genom andra och
från den andra sidan; och det ej blott genom brev, vilka såsom
slutna naturligtvis varit till sitt innehåll okända av förmedlaren.
Det är ganska märkvärdigt, att just dessa sista dagar vissa omständigheter
kommit i dagen, som till fullo bevisa riktigheten av
denna sats. Som kammarens ledamöter torde ha observerat, har
pressen under de allra sista dagarna innehållit uppgifter angående
en uppseendeväckande transitering aA? telegram frän en neutral stat
till Tyskland, precis analog med det förhållandet, som nu föreligger
här. Jag skall icke upprepa dessa uppgifter, det finns alldeles
färska spår ännu i dagspressen åtminstone i en ledare i en morgontidning
angående detta. Men jag upprepar, att som kammarens
ledamöter torde ha observerat, ingick i denna redogörelse ett officiellt
engelskt regeringsmeddelande, att i februari 1916, d. v. s.
sedan vår telegramförmedling Tyskland—Förenta staterna upphört
— icke med Argentina — den tyske ambassadören i Washington
i ett telegram till Berlin, som förmedlats av den amerikanska regeringen,
bifogat underrättelser, som avsågo militära åtgärder av
den art, att den amerikanska regeringen omöjligen kunnat hava
haft någon kännedom därom. Hade så varit förhållandet, skulle
ett dylikt telegram ovillkorligen hava hejdats. Det förefaller sålunda,
som om denna regering själv utövat alldeles samma sak, för
vilken vi just av Förenta staterna så skarpt angrepos. Men alldeles
oberoende härav, när man ger sig in på denna sak och ånyo
river i den, har det synts oss, som om från svensk sida också andra
reflexioner kunnat vara på sin plats; de nämligen att om vi begått
missgrepp, har man sannerligen icke heller förfarit juste mot
oss. Ty det var icke juste, att då missbruket av vår hjälpsamhet
observerades, i stället för att underrätta vår regering, en vänskapligt
sinnad regering, och begära rättelse, vilken under sådana förhållanden
ögonblickligen kommit till stånd — att i stället för detta
utan vidare kasta ut saken i pressen, ge stoff till en agitation mot
oss, som vi av brist på förbindelsemöjligheter hade svårt att på ort
och ställe bemöta, men som tog sig uttryck i former, som vi hade
allt skäl att klaga över. När man lever i en tid, då neutrala sta -

Ousdogoa den til) muj, e. ni. 31 Nr 40.

ter allt mera lä sitta emellan, då gällande folkrätt hänsynslöst in9- »«* *«*«-trampas under fotterna från olika håll, då man mot all folkrätt avskär
vår tillförsel och våra förbindelser, då man utan att notificera rakning
det minerar utanför våra kuster, ja, i våra egna farvatten —- när m. m.

sådant oupphörligt sker, och man ger sig in på folkrättsliga spörs- (Forts.)

mål, tror jag det kan vara på sin plats att icke blott peka på misstag,
som man själv begått, utan också erinra om, att man själv har
rätt att klaga över mycket.

Slutligen ha vi icke kunnat underlåta att reagera mot den ensidighet,
som utmärker anmärkningen, då utskottsmajoriteten med
så mycken skärpa riktar sig mot utrikesministern Lindman. Utskottsmajoriteten
skriver så, som om han i lika hög grad som andra
burit ansvaret för denna sak. Utskottet vet, att så icke varit förhållandet.
Utskottet vet, att hans direkta åtgöranden i telegramförmedlingen
inskränker sig till, att blott en enda gång under hans
ämbetstid han blivit av sin närmaste man tillfrågad om ett dylikt
telegram — för övrigt icke till Argentina — och att han då, underrättad,
att sådana förut skickats, svarat att så finge ske jämväl
denna gång; att han vid sitt ämbetstillträde icke underrättades
vare sig av sin företrädare eller sin närmaste man om förmedlingen
eller om de anmärkningar, som tidigare förekommit; att icke heller
från utländskt håll till honom gjordes någon som helst erinran i
saken. Utskottet vet likaledes, vad den första kommunikén angår,
att den var grundad på de uppgifter, som då förelägo för honom,
och att den var godkänd av den, som närmast haft befattning med
saken. Så snart man fann sitt misstag, rättades detta i en ny
kommuniké. Det förefaller oss, att jämväl dessa fäkta bort framhävas
i utskottets utlåtande.

Den föregående ärade talaren rörde vid en fråga, som konstitutionsutskottets
majoritet framhållit angående utrikesdepartementets
organisation, vi reservanter sakna anledning att ingå på någon
real prövning angående den frågan, men när detta kommit på
tal, vill jag dock säga, att, när utskottet under vidrörande av denna
omständighet i huvudsak lägger skulden på den vid avvecklingen
av telegramfrågan fungerande utrikesministern, detta icke förefaller
oss fullt rimligt. Detta sätt att betona anklagelsen är enligt vår
mening att giva den oriktig adress och tvingar oss att framhålla,
att det icke var han, som bär ansvaret för huru utrikesdepartementet
var utrustat, när telegramförmedlingen sattes i scen, ett åtgörande,
varav de påtalade förhållandena äro att betrakta allenast
som en följd.

Yi kunna därför ej annat än finna, att härvid utskottets majoritet
ej så litet brustit i objektivitet och opartiskhet. Jag vågar
tillägga, att därvidlag om någonsin, då det gäller det ytterst grannlaga
värvet att bedöma en regeringshandling av en så pass viktig
och vittgående verkan som denna, man näppeligen har rätt att göra
sig skyldig till att brista just i de två saker jag nämnde.

Herr von Zweigbergk: Herr talman! I den mycket störa

Nr 40. 32

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. viss tde- dossier, som har överlämnats till konstitutionsutskottet i detta
sram/örmed- ärende, förekommer ett sammanfattande omdöme om den affär vi
iandl°rakning kvl tala om, som jag tror, att det kan vara av ett dubbelt intresse
m- m. att citera. Där står: »Det olämpliga i det som begåtts har legat i,
(Forts j att chiffertelegram befordrats, vilkas innehåll varit för de befordrande
svenska myndigheterna obekant.» — Detta uttalande är i dubbel
mening efter min mening att lägga märke till. Det karakteriserar
på ett fullkomligt korrekt sätt det fel, som är begånget av det svenska
utrikesdepartementet och dess organ, och det är att lägga märke
till och av intresse, även därför att denna sammanfattning är gjord
av den utrikesminister, som hade att sköta affären, när kraschen
kom. Det betänkliga för det svenska utrikesdepartementet i denna
affär ligger efter min mening däri, att det, såsom handlingarna i
den omnämnda dossiern visa, tydligtvis först varit, när olyckan var
framme, upptäckten gjord, att Sverige hade i chiffer befordrat telei
gram av sä obehagligt innehåll, att man även nu långt efteråt und viker

att återgiva v»ad de innehållit •— det betänkliga ligger däri,
att man tydligtvis inom utrikesdepartementet, först när olyckan inträffade,
verkligen bildade sig en mening om vad man hade rätt
till att göra i fråga om transmittering av sådana telegram, och vilken
ställning klokheten och månheten om Sveriges neutralitet bjödo
det svenska utrikesdepartementet att iakttaga.

Vänstermajoriteten inom utskottet har icke dessmindre — och
det torde framgå av det sätt, varpå det skrivits i ärendet — ingalunda
velat lägga dessa förhållanden någon av de två utrikesministrarna,
mot vilka den varit tvungen att formellt rikta sina. anmärkningar,
på något allvarligt sätt personligen till last. Majoriteten
har förstått, att båda de män, mot vilka den har vänt sig,
gått till sitt ämbete med full kännedom om, att de, när det gällde
diplomatisk kutym och tillämpning av gällande folkrätt, ingalunda
voro några experter. De ha uppenbarligen båda två gripit sig an
med uppgiften, därför att de trott, att under förevarande förhållanden
det för vårt land spelade en mycket stor roll att i spetsen för
det svenska utrikesdepartementet hava män med ekonomisk och handelserfarenhet,
med praktisk erfarenhet över huvud taget. Båda två
ha tydligen utgått från, att det inom utrikesdepartementet .skulle
finnas erfarenhet och krafter tillräckligt för att man på, om jag så
får säga, den mera rent rutinmässiga delen av departementets uppgifter
skulle kunna lita på, att dessa bleve av ifrågavarande tjänstemän
på behörigt sätt skötta. Och båda två hava, såvitt vi kunnat
förstå, i detta stycke i allra högsta grad misstagit sig. Icke desto
mindre är det ju så, att när en anmärkning mot vad som passerat
skall göras av konstitutionsutskottet, det är alldeles omöjligt att
rikta den mot någon annan än dem, som i den ställning, vari de
själva frivilligt försatt sig, ensamma bära det konstitutionella ansvaret.

De båda f. d. utrikesministrarna hava under dagens lopp haft
tillfälle att tillkännagiva sin ställning till saken. För min del kan
jag icke annat än giva mitt personliga erkännande åt det sätt, varpå

Ousila^en den 29 inaj, e. m.

33 Nr 40.

(len utrikesminister, som uttalade sig i denna kammre, tagit konsekvensen
av vad som inträffat, i det han öppet och manligt beklagade
det skedda, som obestridligen har varit Sverige till mycket
stort ohägn. Den andre har däremot närmast ställt sig på den
ståndpunkten, att han icke vill medge någon som helst medansvarighet,
på den grund att han över huvud har varit fullkomligt ovetande
om vad som i denna sak har inträffat. Den talare, som närmast
före mig uppträdde på denna plats, har fört utrikesministerns
nr 2 talan. "Han har fört fram samma synpunkt rörande hans fullkomliga
oskuld, lika med det nyfödda barnets, i denna affär. Det
är mig omöjligt att underlåta att konstatera, att den relation, som
sålunda givits, dock ej innehåller hela sanningen. Det är sant, att
utrikesministern Lindman endast en gång har haft sig frågan om
transmittering av främmande chiffer förelagd, men da inskränkte
sig icke hans beröring med frågan till inhämtandet av den upplysningen,
att sådana telegram hade skickats tidigare, och det därmed
förenade meddelandet till kabinettssekreteraren: Då låta vi det
även nu fortgå. — Samtalet de båda emellan innehöll ännu ett moment.
Här detta chiffertelegram — för resten avsett för Rio de Janeiro
— förelädes utrikesministern, frågade han, som ju ganska naturligt
kunde vara: Vad innehåller det? — Då svarades det: Det
veta vi icke. — Därefter fortsattes samtalet: Hava sådana telegram
gått förut? — Och instruktionen gavs: Då får så även hädanefter
fortsättas. — Även för denne utrikesminister förelåg sålunda, i vad
då hade passerat, en given anledning att i någon mån reflektera
över den trafik, som bedrevs av det svenska utrikesdepartementet
och som, enligt vad för oss tillgängliga handlingar utvisa, hade en
högst betydande omfattning.

Den talare, som här förde utrikesminister Lindmans försvar,
förmenade, att utskottsmajoriteten hade ådagalagt en viss partiskhet
genom att i högre grad, än tillbörligt hade varit, fästa skuldbördan
vid hans axlar. Det är mig omöjligt att medgiva detta.
Majoriteten har i fråga om själva den trafik, som här har ägt rum,
i lika mån givit båda de föregående ministrarna den skuld, som
dem tillkommer, då de burit det konstitutionella ansvaret. Men för
den senare av dem har ju tillkommit den omständigheten, att det
påvilade honom att avveckla denna affär, som — det har läsningen
av akterna i målet visat — verkligen väckte ett oerhört uppseende
i hela världen. Tvivelsutan voro vi för en tid, tills uppmärksamheten
bragts in på andra händelser av kanske än större innebörd,
försatta i en ställning, varav vårt land icke varit väl betjänt. Det
har därför varit oss av majoriteten omöjligt annat än att, när frågan
över huvud taget var uppe, vitsorda, att vid avvecklandet av
denna ledsamma historia icke visats den omsikt och varsamhet, som
situationen krävde. Så uppenbart felaktig som det svenska utrikesdepartementets
handläggning av ärendet var, en felaktighet erkänd
av ifrågavarande utrikesminister själv i de ordalag jag citerade i
början av mitt anförande, lämpade sig enligt vår mening denna
situation ovanligt litet till att försöka något slags advokatyr, och

Första kammarens protokoll 1918. Nr 40. 3

Anfj. viss teltgr
ant förmedling
för Tysklands
räkning
m. in.
(Forts.)

Nr 40. 34

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. viss telegram/(^medling
för Tysklands
räkning
m. m.
(Forts.)

än mindre till att i denna dåliga ställning övergå till något, som
hade karaktär av offensiv. Så skedde emellertid. Visserligen är
det mycket väl bekant, att den dåvarande utrikesministerns direkta
befattning med den första kommunikén, som utsändes, icke var av
så synnerligen ingripande natur. Det var andra, som skötte den
saken, och skötte den så, att det om den kommuniké, som sålunda
kom ut, måste sägas, att den i vissa delar verkade som en avsikt
förelåg att försöka en smula fördölja vad som i verkligheten hade
passerat, och i en annan del var fullkomligt oriktig rörande de
uppgifter som lämnades. Denna läggning av den första kommunikén
fram tvang också en kommuniké n:r 2, som sökte så långt möjligt
var, rätta de felaktigheter, som den första kommunikén hade
innehållit. Ett sådant sätt att avveckla denna för oss mycket ledsamma
affär har åtminstone icke synts oss vittna om skicklighet,
och det är en fullkomligt oriktig föreställning, om man möjligen
gör gällande, såsom den dåvarande utrikesministern gjorde under
sitt försvar i andra kammaren, att denna första kommuniké lyckades
stilla och blidka det missnöje, som hade uppkommit i världen.
Rapporterna från Sveriges representanter i utlandet, där man var
berörd av denna sak, vittna om rena motsatsen.

Hu har emellertid den, som här förde talan för högerminoriteten
inom konstitutionsutskottet, tillåtit sig att försöka vända om
spjutet och göra det till en anmärkningsanledning mot utskottets
majoritet, att den över huvud taget har upptagit denna fråga och
gjort den till föremål för anmärkning i sitt betänkande. Han anförde
därvid bl. a., att det hade varit vår skyldighet att i det sammanhanget
även påpeka, att annorstädes i världen liknande missförhållanden
förekommit, och särskilt att ett motsvarande missbruk
av transiteringsrätten hade utövats av den ententemakt, som allra
starkast gav sitt missnöje tillkänna. Jag tillåter mig emellertid
fästa kammarens uppmärksamhet på, ifall det skulle vara behövligt,
att konstitutionsutskottet har saknat varje möjlighet att bedöma
och undersöka befogenheten av de förebråelser, som i det avseendet
framställts mot andra: Och även om vi hade kommit till den upp fattningen,

att på annat håll förekommit något klandervärt, har det
svenska konstitutionsutskottet ej till sin uppgift att framställa anmärkningar
mot andra länders regeringar, varemot det har en bestämd
skyldighet att granska det svenska statsrådets protokoll.
Skälen varför vi tagit upp denna fråga nu, äro huvudsakligen tvenne.
Det ena är, att det synts oss vara av betydelse, att här bereddes
tillfälle även åt den svenska riksdagen att giva uttryck åt, att den
på intet sätt vill dölja och därigenom i någon den ringaste mån
göra sig medansvarig i det uppenbara missgrepp som förekommit.
Det andra skälet är, att det synts oss föreligga en anledning att
allvarligen fästa riksdagens uppmärksamhet på, att det svenska utrikesdepartementet
långt ifrån är så utrustat och organiserat och
med sådana arbetskrafter försett, att det är i stånd att sköta de
uppgifter, som under allvarliga tider kunna påvila detsamma. I
det sammanhanget har det även varit av något intresse för oss att

Onsdagen den 2(J maj, c. m.j

35 Nr 40.

få för riksdagen framhålla, hurusom de påståenden, som understun- An,J- tele~
dom göras gällande, eller att allt går väl i fråga om vår utrikes/f™
ledning, bara man fullt förtroendetullt lämnar hela den delen av rakning
riksstyrelsen i händerna på de s. k. sakkunniga, icke hålla streck. m. m.

Den f. d. utrikesminister, som nyss här i kammaren framfört sitt (Forts.)

beklagande av sin andel, uttryckte ock såsom sin förhoppning, att
det som hade passerat — däri inberäknat konstitutionsutskottets anmärkning
i förevarande fall — skulle befordra en välbehövlig omorganisation
av det svenska utrikesdepartementet. Därvid framförde
han även deras mening, som hava hängivit sig åt samma förhoppning.

Herr Swartz: Då den medlem av samma ministär, av vilken
jag hade äran att också vara ledamot, och mot vilken anmärkningen
huvudsakligen blivit riktad och särskilt av den siste ärade talaren
underst! uken, icke är i tillfälle att inför denna kammare yttra
några ord till sitt försvar, skall jag, därvidlag fullgörande en samvetsplikt
för mig, en lika kär som nödvändig plikt att taga till ordet
för en angripen kollega, be att med några ord få belysa föreliggande
fråga.

Yad som i denna sak har hänt har erkänts ifrån alla håll innebära
åtskilliga beklagliga moment. Det har ingen stuckit under
stol med, allra minst den, mot vilken anmärkningen blivit riktad.

Det är endast fråga om, varuti det beklagliga består. Det beklagliga
består efter vår uppfattning däri, att sådant har kunnat passera,
som här har hänt, utan att det kunnat i tid förekommas. Sfen
att lägga detta den person till last, som man här med sin anmärkning
i första rummet vill träffa, tror jag icke är överensstämmande
med ett fullt rättvist avvägande av situationen. Det har redan förklarats,
att med avseende på denna telegramväxling herr Lindman
icke därom hade någon kännedom. Jag ber att få betyga, att det
ock var fallet, efter vad som omedelbart efter dessa artiklar i tidningarna
kom i dagen vid det samtal, vi hade i denna sak. Det
hade, som här sagts, också endast en gång efter det han tillträdde
sitt ämbete, framställts en fråga angående en telegramförmedling av
en beskaffenhet, som uteslöt möjligheten för vederbörande att känna
innehållet. Det har också den siste ärade talaren erinrat om. Men
han har icke refererat det svar, som herr Lindman gav, på ett fullt
riktigt sätt. Det är mycket sant, att herr Lindman frågade: Yad
stod det i telegrammet? och att han därpå fick det beskedet: Det
veta vi icke. Då frågade herr Lindman: Huru har det brukats förut?
och erhöll till svar, att det hade fatt gå så förut. Då svarade
herr Lindman: Då får det gå även denna gång. Han svarade icke:

Då får det ske så hädanefter — såsom den föregående talaren sade,
utan: Det får ske denna gång. Detta hade till effekt, att all vidare
telegramförmedling till Rio de Janeiro upphörde, och någon
telegramförmedling till Buenos Aires hade herr Lindman aldrig reda
på. Jag uraktlåter att ingå på, vad det kunde bero på, men så
mycket är säkert, att herr Lindman icke hade en aning om denna

Nr 40. 36

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. viss telegramförmedling
för Tysklands
räkning
m. fn.
(Forts.)

telegramförmedling till Buenos Aires, förrän artiklar i de amerikanska
tidningarna slogo ned som en bomb. Att under sådana förhållanden
göra honom ansvarig för denna telegramförmedling, som
ägt rum, synes mig något för strängt, i synnerhet efter det svar
herr Lindman givit på den fråga jag nyss här refererat. Huru frågan
sedermera utvecklade sig, veta vi. Vi veta, att det var nödvändigt
att så fort som möjligt söka bringa klarhet i förhållandena sådana
de förelågo. Saken var av mycket oangenäm beskaffenhet, det skall
ingen förneka. Det gjordes ögonblickligen undersökning om, huru
rätta sammanhanget varit med detta, och de undersökningar, som
då gjordes, ledde till de upplysningar, som meddelades i den första
kommunikén. Om denna kommuniké nödgas jag, för att man skall
kunna bilda sig en uppfattning om huru det hela gått till, säga,
att den underställdes den person, som närmast borde ha reda på
förhållandena, nämligen herr Lindmans företrädare, som godkände
denna kommuniké, och innan det var gjort skickades den icke. Emellertid
var han lika väl som vi i fullt god tro därvidlag. De chiffertelegram,
som hade förmedlats för amerikanska regeringens räkning
till dess beskickning i Konstantinopel, voro av den beskaffenhet,
att utrikesdepartementet här icke hade i sin hand att kunna känna
dess innehåll. Det hade icke tillgång till chiffern, och man visste
icke, att tillgång till denna chiffer förefanns hos svenske ministern
i Konstantinopel; det Ilek man först efteråt reda på. Men då man
utgav denna kommuniké, var man i fullkomligt god tro, då man
sade, att man hade förmedlat chiffertelegram under samma förhållanden
för amerikanska regeringen som man hade gjort för den
tyska regeringen. Det låg icke däri någon som helst avsikt att
advocera bort något av vad som hänt, det låg endast en avsikt att
»ställa kyrkan rätt i byn» och söka visa, att man gjort den ena
sidan lika stor tjänst som den andra. Att man härvidlag misstog
sig är i stort sett en sak, som kan tillskrivas de olyckliga omständigheter,
vilka i ganska stor omfattning förelågo vid dessa frågor.
Men det var icke någon illvillig avsikt från den enes eller andres
sida. Så snart man kom under fund med detta misstag utfärdades
kommunikén n:r 2, och snart nog därefter avvecklades hela affären
tämligen lugnt. Men min kollega har icke under förmiddagens lopp
uttalat sig "på det sätt som den siste ärade talaren refererade och
som jag också sett återgivet i ett tidningsreferat i dag att en talare
i andra kammaren skulle sagt. Han har missuppfattat det. Jag
är fullständigt i stånd till att kunna med skriftliga belägg bevisa,
att ett missförstånd förefanns. Herr Lindman hade talat om kommunikén
n:r 1, och herr Lindman hade talat om kommunikén n:r
2, men han hade också talat om en intervju, som han lät en medarbetare
i Associated Press få, och om denna intervju säger han,
att den telegraferades den 15 september. Den första kommunikén
var av den 10 september. Denna intervju hade, säger herr Lindman,
efter vad han erfarit från säkraste källa, gjort ett mycket gott
intryck. Det är denna intervju, han förklarade hava utövat en lugnande
inverkan. Han har icke fällt något omdöme om, vilken in -

Onsdagen den 29 maj, e. in.

37 Nr 4<>.

verkan kommunikén n:r 1 eller 2 gjort. Det tror jag också ilr 11 v A‘‘%m}‘tyrlldviss
betydelse att härvidlag konstatera. jär rytk Nu

vill jag säga, att det fanns åtskilliga omständigheter, som umd» räkning
gjorde det rätt så svårt för den dåvarande utrikesministern att m. m.

åstadkomma en lugn avveckling av affärerna, något som man väl i (Fort».)

alla fall och från alla håll måste erkänna, att man skäligen snart
lyckades ernå. Det var ju en mycket upprörd kampanj särskilt i
den amerikanska pressen som framkallade hela denna oro. Ingen
som helst framställning från officiellt håll på vanlig diplomatisk
väg gjordes, utan det hela var en presskampanj. Däruti har man
särskilt att söka anledningen, varför detta ärende behandlades på
sätt som skedde och icke föredrogs i statsrådet. Det brukades åtminstone
icke den tiden, och så vitt jag vet icke förut, att taga
upp i statsrådet och debattera tidningsartiklar och i statsrådet besluta
vad man skulle svara på den ena eller andra tidningsartikeln,
den måtte förskriva sig från inhemskt eller utländskt håll. Men
däremot ansåg man, att sådana saker, som skulle före i statsrådet,
skulle komma på officiell väg. Man har icke ännu hunnit så långt
att pressen vare sig här eller i utlandet är att anse såsom en sådan
officiell väg. Under sådana förhållanden behandlade man också saken
på ett sätt, som stod i överensstämmelse med ärendets form,
och det kunde icke ske annat än genom en kommuniké, som gavs
ut i pressen och således på samma väg som anmärkningen skett.

Att börja med ställde sig hela den svenska pressen mycket förstående
gent emot de svårigheter, som bereddes utrikesdepartementet
och som de måste inse skulle beredas hela vårt land genom denna
sak, för den händelse den icke kunde på ett lämpligt och bra sätt
avvecklas. Man hade god hjälp från alla håll inom den svenska
pressen de första dagarna eller kanske den första dagen. Men det
dröjde icke länge, innan det blev ett annat ljud. Jag antager, att det
berodde på den uppfattning, som då redan spreds och som vi här i
dag från ett inflytelserikt håll, som hade ett stort inflytande även
då på pressen, fått höra upprepas. Man trodde, att det var advokatyr,
som försöktes från utrikesdepartementets sida, att man försökte
med dåliga vapen försvara en sjuk sak. Jag kan förstå denna
uppfattning för tillfället. Så mycket är säkert emellertid — det
må nu ha varit den uppfattningen eller någon annan, som låg till
grund att det blev en ganska bestämd omsvängning i en stor del
av pressen som i stort sett gjorde så att säga gemensam sak med
anmärkarna i utlandet. Det är tydligt, att svårigheten för utrikesdepartementet
att under sådana förhållanden avveckla denna sak icke
blev mindre, utan rätt mycket förstorad. Om det detta oaktat lyckades
att få saken så lugnt avvecklad som den blev och så pass
snart bragt till ro, är detta icke att tillskriva någonting annat än
de personliga bemödanden som gjordes just av den nu angripne utrikesministern.
Det sätt, varpå herr Lindman, utan att spara möda
eller tänka på något annat, sökte så snart som möjligt ställa till
rätta vad som var vridet på sned, kröntes med framgång. Han hade
sina personliga samtal med den ene och den andre av dessa utländ -

Nr 40. 38

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. viss telegramform
edling
för Tysklands
räkning
m. m.
(Forts.)

ska representanter, och han hade den tillfredsställelsen att ifrån dem
få höra, att de för sin del icke hade något att anmärka mot vad
som förefallit. De hade funnit saken vara fullt uppklarad, och
detta skedde innan det inträffade, som jag sett i tidningarna i dag
av en talare i andra kammaren anföras såsom varande den egentliga
anledningen till att oron lade sig, nämligen att herr Lindman och
jämte honom hela ministären avgick. Innan detta skedde, hade
lugn åter inträtt. Jag måste säga att det synes mig visa stor duglighet
från herr Lindmans sida att han kunnat sköta de angelägenheter,
som voro av vital betydelse för vårt land, på ett sätt, som
icke kunde vara annat än gagneligt för landet. Och mig vill det
synas, som om han verkligen genom det resultat han på detta sätt
åstadkom mera är värd tack än klander.

Till sist kan jag icke underlåta att här göra den fråga, som
jag förut gjort mig själv: Vad är meningen med hela denna anmärkning?
År meningen den att på något sätt rentvå Sverige
från någon smutsfläck, som ännu vidlåder det, måste jag säga, att
den smutsfläcken icke finnes annat än i somliga personers fantasi.
Den finnes icke hos dem, inför vilka det skulle vara av någon bestående
olägenhet för Sverige i sitt förhållande till andra länder,
om den funnes. Den saken är för länge sedan utagerad och efter
allt vad man kunnat döma har den icke legat Sverige, om jag
så får uttrycka mig på något sätt i fatet. Har det varit meningen,
som jag sett eu annan ledamot av andra kammaren säga
i dag, med dessa anmärkningar, att de skulle utgöra en varning
för departementschefen, ett påpekande av de felaktigheter som begåtts
och en varning att icke vidare fortgå på den vägen utan söka undvika
liknande fel för framtiden, då behövs det icke i detta fall.
Först och främst stoppades ju denna trafik ögonblickligen av den
dåvarande utrikesministern, och jag är alldeles övertygad om, att
det icke kan falla någon efterträdare in att utsätta sig för samma
svårigheter, som drabbade den föregående. Ur denna synpunkt sett
lär väl således ett sådant tillvägagående som detta vara skäligen
överflödigt. Jag tror, att det hade varit det lyckligaste för hela
landet, om denna sak nu fått vara begravd och ligga i den grav,
som reddes åt den redan för 7 å 8 månader sedan. Jag tror, att
det för riket varit lyckligast. Jag kan nämligen icke värja mig
för den uppfattningen, att då visste varenda en, att det var så att
säga en olyckshändelse som skett. Det var icke någonting annat
än som kunde karakteriseras med det namnet. Men när man nu
7 ä 8 månader efteråt tager upp denna sak och tager upp den inom
ettså betydande utskott som konstitutionsutskottet, kan jag icke värja
mig för den tanken, att den möjligheten föreligger, att man på intresserat
håll särskilt utomlands kan få den uppfattningen, att det
dock var någonting annat än en olyckshändelse; och få de denna
uppfattning, som vi alla veta är fullkomligt ogrundad, kan man
omöjligen säga att detta länder landet till nytta och ej heller att
hela denna anmärkning kunnat på något sätt gagna landet.

Vad har man då egentligen velat?

Onsdagen den 29 maj, e. in.

39 Nr 40.

Jag kan icke tro annat än att man velat fastslå, att herr Lindman
var en oduglig departementschef, att han icke på något sätt
var vuxen de krav, som situationen ställde på honom, och att man ;un^ä räkning
velat fastslå detta inför hela den svenska och utländska allmänhet m. m.

ten. Jag tror, att vi litet var och även de, som äro herr Lindmans (Forts.)

politiska motståndare, måste erkänna, att detta är ett i högsta grad
orättvist omdöme om honom. Jag tror, att man måste erkänna, att
den duglighet, den insikt och den ofantliga flit han ådagalade under
skötandet av sitt departement, äro sådana, att jag vill icke säga
att det icke kan finnas något motstycke, men att det är alldeles
omöjligt att kunna få någon som i detta fall överträffar honom.

De tjänster, herr Lindman under den korta tid han skötte utrikesdepartementet
gjorde vårt land, äro verkligen av den beskaffenhet,
att han icke förtjänat att få ett sådant eftermäle, som man måste
läsa ut att det varit meningen med detta konstitutionsutskottets
betänkande att låta honom få.

Min kännedom om vad som förefallit såväl i nu föreliggande
speciella ärende som över huvud taget om allt vad som förefallit
under herr Lindmans utrikesministertid och min rättfärdigt) etskänsla
ha tvungit mig att inför detta forum avlägga detta vittnesbörd.

Herr von Zweigbergk: Den första delen av den närmast föregående
talarens anförande nästan tvingar mig att fästa uppmärkheten
på, att varken konstitutionsutskottets betänkande eller de ord,
jag för en stund sedan uttalade, innehålla någonting, som har någon
''likhet med vad han iät förstå där skulle finnas, nämligen en. antydan
om att vi velat säga, att hos den utrikesminister, som i ^ sista
hand skötte denna olycksaliga Luxburgsaffär, förelegat någonting
sådant som en dålig avsikt eller någon benägenhet att lädera
Sveriges neutralitet. Ingenting sådant föreligger i vare sig det ena
eller det andra uttalandet. Det vill jag på det allra bestämdaste
konstatera. Särskilt vad beträffar utrikesministrarnas strävan att
försvara och korrekt föra fram Sveriges neutralitetspolitik,
har den utrikesminister, som haft tillfälle att här i kammaren
själv hänvisa till hela sin verksamhet från början till slut, visatv
att han i detta avseende haft den allra bästa vilja;, och i fall mitt
ringa omdöme i detta avseende betyder något, vill jag tillägga, att
det är min personliga förvissning, att också hans efterträdare följt
alldeles samma neutrala intentioner. Jag säger detta, för att det
icke skall föreligga någon möjlighet till missförstånd rörande vad
den framställda anmärkningen egentligen innebär.

Men att taga det som här förevarit närmast till utgångspunkt
för ett lovprisande av särskilt herr Lindmans verksamhet: som utrikesminister,
synes mig vara att driva saken alldelee för. långt.

Det vitsordet, att han varit en nitisk och arbetsam utrikesminister,
är jag ävenledes i all blygsamhet i tillfälle att underskriva, Men
att hans verksamhet i denna egenskap skulle varit i alla avseenden
för Sverige lyckosam är nu, då vi tala om Luxburgsaffären,
knappast rätta tillfället att göra gällande.

Nr 40. 40

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. viss telegramförmedling
för Tysklands
räkning
m. in.
(Forts.)

Avvecklingen av denna affär blev dock icke så god, som man
av den närmast föregående talarens anförande kunde ha anledning
tro. Ty förhållandet var, att lång tid efteråt ledo först herr Lindman
och sedan den regering som kom efter honom därav, att det
delvis var omöjligt för Sverige att skicka sina egna chiffertelegram
på utländska kablar.

Herr Swartz sade, att det icke kunde vara rimligt att hänskjuta
denna fråga till statsrådet, som utskottets majoritet ifrågasatt, därför
att det här icke förelåg någon officiell framställning i den form,
som brukat tagas upp i statsråd och föras till dess protokoll. Det
kan kanske vara anledning att komma ihåg detta uttalande, ifall vi
om en stund skulle råka komma till behandling av Finlandspolitiken
under nuvarande regerings tid och de anmärkningar utskottets minoritet
framfört däremot, att frågan om Finlandspolitiken icke kommit
upp i statsrådet eller förts till dess protokoll på en tidpunkt, då
ingen sådan officiell framställning förelåg.

Samme ärade talare erinrade också, att när denna olycksaliga
affär första gången blev medveten för oss här i landet och även för
den då fungerande utrikesministern, möttes han från början i hela
svenska pressen av stor villighet att förstå den betänkliga och ledsamma
situation, vari han råkat, och stor villighet att så långt på
denna press ankom försöka hjälpa honom och landet att så vitt möjligt
oskadda eller så litet skadade som möjligt komma ur klämman.
Det är icke alltid en svensk regering är i tillfälle att kunna bära
ett sådant vittnesbörd. Om situationen sedermera i någon mån ändrades,
vet nog den ärade talaren mycket väl, och han antydde det
också, att detta berodde på händelsernas egen gång. Det blev ganska
snart uppenbart, att den redogörelse rörande rätta förloppet
som först utgavs och vars direktiv bort av situationen själv anvisas,
nämligen att tala sanning och ingenting annat än sanning,
icke motsvarade vad som hade varit önskligt. Jag vet också mycket
väl, att den utrikesminister, som då satte sin auktoritet bakom
denna kommuniké, i viss mån var ursäktad, så tillvida att hau icke
behärskade eller kände detaljerna i den fråga det gällde. För min
del har jag varit av den meningen, att det varit lyckligt, om denna
kommuniké varit före i statsråd, innan den skickades ut. Jag bygger
därvid på den kanske något ovissa förhoppningen, att om ett
större antal erfarna män varit i tillfälle att granska den, hade den
icke blivit sådan den nu blev.

Herr Alkman: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr
Swartz i sitt anförande inlät sig på vissa gissningar angående
anledningarna till den förändrade hållning, som oppositionspressen
intog i denna fråga omedelbart efter den första kommunikéns
utfärdande. Han erkände, att den dåvarande oppositionspressen
från början intog en ganska vänlig och förstående hållning gentemot
denna affär men han beklagade i rätt starka ordalag att den sedermera
ändrade sig.

Onsdagen den 29 maj, e. m.

41 Nr 40.

Jag vill då säga, att enligt min tro den första anledningen till An,Jden
ändrade hållningen lag precis där herr Swartz också ansåg den ^mjSr Tillägga,
, nämligen att man tick en mycket stark misstanke om, att den umjs räkning
törsta kommunikén i själva verket innehöll en ganska klen advoka- m. m.
tyr. Att man sedan, när den andra kommunikén utsändes, icke (Forte.)
kunde intaga en så värst mycket bättre ställning till frågan berodde
ju begripligtvis därpå, att man tick en ytterst obehaglig känsla av
den hjälplöshet, som tydligen var rådande inom utrikesdepartementet
och hos dess ledning, som ju nödsakats att bekänna, att man
icke vetat vad man ändå sagt i den första kommunikén i en så
oerhört ömtålig fråga. Det bör icke kunna förvåna den dåvarande
statsministern, som nu tagit till orda i denna sak, att det var fullkomligt
omöjligt för den press, som kände sig fullkomligt fri gentemot
företeelserna, att i en sådan situation utan vidare lägga ned
vapnen och låtsa som om allt vore bra.

Eftersom jag har ordet, skall jag emellertid be att få säga ett
par saker till i den föreliggande frågan. Herr Swartz har här i
kammaren ifråga om herr Lindmans andel i denna telegramtrafik
använt precis samma taktik, som herr Lindman själv tillgripit på
förmiddagen i andra kammaren. Han har nämligen gjort allt vad
han kunnat för att bagatellisera den skuld, som herr Lindman för
sin del såsom utrikesminister hade i denna olycksaliga affär. Jag tror
i likhet med den föregående talaren, att detta försvar är det olyckligaste
man gärna kan tillgripa, och det blir alldeles övermåttan
olyckligt, när det utmynnar i ett överdrivet högt betyg för den utrikesminister,
som genom en sådan brist på vakenhet, som herr Lindman
ådagalagt, i alla fall förde oss in i den situation, vari vi
kommo. Yi hava hört, huru han dock blivit varskodd, att här förekom
en telegramtrafik av sådan beskaffenhet, att utrikesdepartementet
icke kunde veta det allra minsta om vad telegrammen innehöllo.
Herr Lindmans vakenhet är vid detta tillfälle icke större,
än att han frågar efter telegrammets innehåll och får veta att det
är hemligt, men det oaktat tillåter dess avsändande. På det sättet
gick trafiken vidare. Det är detta, som förde oss dit vi kommo.

Jag föreställer mig ändå att när, man talar om en utrikesministers
dygder, vakenheten också bör räknas dit. Det är utan tvivel i hög
grad behövligt, att en utrikesminister visar vakenhet inför de företeelser,
som komma under hans ögon.

Enär herr Lindmans anförande i andra kammaren redan förut här
upptagits till debatt, vill jag i detta sammanhang beröra en passus
däri, som jag tror vara av beskaffenhet att böra föranleda ett uttalande
även i denna kammare, då den var sådan, att den verkligen
angår riksdagen i dess helhet. Herr Lindman tillät sig rikta en
anmärkning mot den nuvarande utrikesministern, därför att denne
låtit hela dossiern av handlingar, som hörde till Luxburgsaffären,
på konstitutionsutskottets anmodan överlämnas till utskottet. Han
borde enligt herr Lindmans uttalade mening — jag ser hans anförande
in extenso avtryckt i eu aftontidning — hava lagat så, att
åtminstone vissa papper icke utlämnats till konstitutionsutskottet,

Nr 40. 42

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. viss tele- åtminstone icke förrän efter samråd med herr Lindman själv. Herr
gvamfövmed- Lindman går så långt, att lian iinner det »oerhört», att detta överlands
rakning lämnande skett, utan att hans mening inhämtats. Jag får säga,
»n. ro. att jag finner denna hans pretention fullkomligt oerhörd. Det är
(Forts.) naturligtvis så, att, om ett protokoll med tillhörande handlingar infordras
av konstitutionsutskottet, det helt enkelt är vederbörande
regerings skyldighet att överlämna dessa handlingar i deras helhet
utan att därur först utplocka vare sig den ena eller den andra handlingen.
Yart skulle det taga vägen, om vi skulle nödgas tro, att
icke alla till ett visst mål hörande handlingar med säkerhet medföljde
för granskningen? Då skulle den kontrollgaranti, som konstitutionsutskottets
granskning innebär, icke längre vara någon garanti.

Slutligen gjorde herr Swartz den frågan, vad meningen egentligen
var med hela den anmärkning som gjorts i denna punkt.
Jag tror mig kunna ganska kort svara härpå. Meningen kan ej
uttryckas vare sig i det ena eller det andra av de för majoriteten inom
konstitutionsutskottet ganska desobligeanta alternativ som herr Swartz
framställde. Meningen var helt enkelt den, att majoriteten ansåg,
att den ville giva riksdagen tillfälle till att ge uttryck åt, huru
djupt den för sin del kände eller borde känna den smälek, som
oskickligheten hos ett så utomordentligt viktigt statsorgan som utrikesdepartementet
bragt över landet genom behandlingen av denna
fråga, ett statsorgan för vilket det är av särskild vikt för landet,
att man i utlandet har förtroende. Det är en mening, som mycket
nära överensstämmer med det sätt varpå den förutvarande utrikesminister,
som här i kammaren haft ordet, uttalat sig. Det var för
att fästa ögonen på, huru nödvändigt det är att få ett annat skick
på utrikesdepartementet än det, som denna affär lagt i dagen att
där fanns. Det har icke varit meningen att göra detta till en partifråga
vare sig på det ena eller på det andra sättet, men det har
för majoriteten känts som eu förpliktelse att icke låta frågan gå
förbi, utan att riksdagen fått tillfälle att därom göra ett uttalande
i en eller annan form.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter den ifrågavarande
punkten lades till handlingarna.

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
m. m.

Vid föreliggande memorial hade fogats ett flertal ytterligare
reservationer, av vilka två angingo den av Sverige innevarande år
utsända unåsättningsexpeditionen till Åland ävensom därmed sammanhängande
åtgärder och förhandlingar m. m.

Den ena av dessa reservationer hade avgivits av herrar Clason,
Bellinder, von Geijer och von Menteer, greve Alexander Hamilton
samt herrar Räf, Hildebrand och Olsson i Broberg, som anfört:

»Utan att närmare ingå på detaljerna av de svenska åtgärderna
och förhandlingarna på Åland, vilka synas böra avslutas, innan en
samlad översikt av deras fortgång ooh resultat kan lämnas, hava

Onsdagen den 29 maj, c. m.

4a Nr 4a

vi beträffande de av oss granskade protokollen icke kunnat undgå
att finna två omständigheter särskilt anmärkningsvärda. Den ena,
att den väsentliga omläggning, som den svenska expeditionen till
Åland undergick, då den under loppet av den 14 februari förändrades
från en expedition, uteslutande avsedd att hemföra flyktingar,
till ett företag, åsyftande att åvägabringa medling mellan olika parter,
av vilka flere voro starkt beväpnade, beslutades och verkställdes,
utan att frågan härom varit föredragen i någon form av statsråd.
Den andra den, att sedan denna omläggning verkställts, den svenske
underhandlaren i Mariehamn trots upprepade fram ställ nmfiar ställdes
utan det stöd han begärt och i följd därav genom hot från den
ernå partens, ryssarnes och rödgardisternas, sida fann sig nödsakad
att lägga Sveriges ord i vågskålen för att förmå den finska skyddskåren
till en uppgörelse, som för densamma var oförmånligare, än
rom eljes behövt bliva fallet. Yi hava ansett, att detta varit till
skada för Sverige. På dessa grunder hava vi yrkat anmälan enligt
§ 107 RF mot föredragande departementschefen, statsrådet friherre
Palmstierna.»

I den andra av nyss berörda två reservationer hade herr K. J.
Ekman framställt anmärkning mot hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Hellner och herr statsrådet friherre Palmstierna samt
därvid yttrat, bland annat, att omförmälda ledamöter av statsrådet
i vissa närmare angivna, med undsättningsexpeditionen till Åland
sammanhörande hänseenden visat en hög grad av ovarsamhet och
bristande skicklighet vid utövningen av sina ämbeten, ävensom att
det jämväl måste läggas dem till last, att de genom sina åtgöranden
äventyrat det goda och vänskapliga förhållande till det för sin nyvunna
frihet och för den lagliga ordningens upprätthållande inom
egna gränser kämpande Finland, som vårt folk kände ett djupt behov
av att se förverkligat och som vore ett nödvändigt villkor för
såväl Sveriges rikes som Finlands sannskyldiga nytta och framtida
välfärd. I följd härav hade reservanten ansett, att utskottet
bort, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen hemställa om
skrivelse till konungen med begäran, att han ville ur statsrådet och
ifrån ämbetet skilja ifrågavarande bägge statsråd.

En annan av de anmälda reservationerna hade avseende på vissla
till svenska regeringen från ombud för finska regeringen gjorda framställningar
angående understöd genom vapen, transitering, export eller
annorledes för utförande av Finlands frihetskamp. Denna reservation
hade avgivits av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman och
von Oeijer, greve Alexander Hamilton samt herrar Bobera, Räf,
Hildebrand och Olsson i Broberg, vilka på åberopade grunder och
då enligt reservanternas mening statsrådets medlemmar samfällt vid
handläggningen av de i reservationen omhandlade ärenden icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, förmält sig hava inom utskottet mot
samtliga statsrådsledamöter framställt yrkande om anmälan enligt
§ 107 regeringsformen.

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
in. in.
(Forts.)

Kr 40.

44

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. Sveriges
finsk" och
åländska
politik
ra. ra.
(Forts.)

Med avseende å de i omförmälda tre reservationer berörda spörsmål
yttrade nu

Herr Ström: Herr talman! Jag vet mycket väl att det icke
är sed i denna kammare att närmare diskutera reservationerna i
detta fall, men då de frågor, som däri beröras, i varje fall vid detta
tillfälle, äro av den vikt, som de verkligen äro, finner jag mig för
min del nödsakad att bryta denna kammares tradition.

Här är det bögern, som har reserverat sig och i sina reservationer
klandrat regeringen i tvenne frågor, som återfinnas io de reservationer,
som bära nummerna III och IV. Det gäller Ålandsfrågan
och den finska frågan. För min del bar jag en fullkomligt
annan uppfattning om dessa frågors bandhavande av den sittande
regeringen än dessa reservanter. Det är också framför allt därför
att jag bar en fullständigt annan uppfattning, som jag funnit mig
nödsakad att bär till protokollet få anföra mina synpunkter. Jag
skall då först dröja något litet vid Ålandsfrågan och sedan också
med några ord vid den rent finska frågan.

Den fråga, som det då först här gäller, nämligen Ålandsfrågan,
genomfördes till en början utan att riksdagen visste något därom.
Regeringen tog här ett initiativ av en räckvidd och så beskaffat,
att det skulle hava kunnat föra med sig de allra farligaste konsekvenser
för land och folk, utan att riksdagen därom i förväg visste
något. Det är mig obekant, huruvida det hemliga utskottet hade
någon kännedom därom. Men sedan regeringen hade inlett landet
uti denna Ålandsexpedition och när denna fråga förts i ett läge,
som var ganska äventyrligt, då fick riksdagen med några timmars
varsel ett förslag sig förelagt, som genom en överrumpling genomtrumfades
i riksdagen. Jag kan inte finna annat, än att denna början
av Ålandsexpeditionen är signifikativ för hela dess förlopp och avslutning.
Den började illa, den fortgick äventyrligt, och den slutade
snöpligt.

I fråga om dess utförande så bär den reservation, som är avgiven
av herr K. J. Ekman, ett vittnesbörd om vilka faror, som
hotade landet och dess fred nästan i varje ögonblick på ett sätt, att
jag tror, att var och en, som läser detta dokument, måste känna,
att vi här hava en nådig försyn att tacka för att vi icke i denna
stund äro invecklade i ett alldeles oerhört äventyr, att vi icke äro
invecklade i världskriget. Det finnes här i denna reservation en
hel del påpekanden, som äro utav den art, att det för det statsråd,
som de närmast beröra, nämligen sjöministern, måste kännas ganska
egendomligt, när han nu finner, huru detta i alla fall har kommit
i dagen. Det är genom de dokument, som här föreligga, klart och
tydligt bevisat, att i den blå bok, som av regeringen på sin tid utgavs
i Ålandsfrågan och som skulle ge en klar bild av hela denna
expeditions förlopp, oerhörda luckor finnas, luckor av den art, att
den blå boken i det skick, den befinner sig, delvis ger en helt oriktig
bild av det läge, som verkligen förefanns. Jag lian för min del
icke finna annat, än att här har drivits en hemlig diplomati med

Onsdagen den 29 maj, e. in.

45 Nr 40.

riksdagen och med svenska folket, en hemlig diplomati, som är så
mycket egendomligare, som det statsråd, vilken väl närmast svarade
för utredigeringen av denna blå bok, är socialdemokrat och på sitt
partiprogram har såsom en av de främsta uppgifterna att bekämpa
den hemliga diplomatien.

Man måste också förvåna sig över att flera viktiga beslut, som
utav sjöministern och delvis även av utrikesministern hava fattats,
icke behandlats uti statsrådet utan äro vidtagna på eget initiativ av
företrädesvis sjöministern. Redan detta är ganska egendomligt, och
det är synnerligen egendomligt, när man betänker, att det bär är
fråga om en vänsterregering.

Ifråga om Ålandsexpeditionens uppgifter och dess hela förlopp
vill jag vid denna sena timma icke bliva lång. Annars skulle det
vara mycket frestande att här citera en lång rad av uppgifter om
huru oerhört allvarligt och äventyrligt denna expedition hotade att
utveckla sig snart sagt vid varje timma under de dygn, då spänningen
var som störst under expeditionens utövning av sin uppgift.
Här föreligga faktiska omständigheter, som visa, att det var
oerhört nära, att vi blivit indragna i den blodiga kamp, som vid
skilda tidpunkter rasade på Äland, samt att vi sedan även kommo
att hotas med att dragas in i förvecklingar på grund av de s. k.
fredsslut,o som under den svenska sjöministerns överinseende avslötos
på Aland mellan de olika där varandra bekämpande parterna.
Jag skall icke här citera något av de telegram, som bära vittne
dä.rom. Det kan vara nog att omnämna, att situationen vid ett
tillfälle var så allvarlig, att sjöministern måste beordra en0 extra
division utav våra örlogsfartyg att från Karlskrona avgå till Åland.

Denna fara för vårt lands fred, som hotade under hela detta
äventyr, var emellertid icke den enda faran för vårt land, utan sedan
tillkom såsom ett resultat av denna expedition, att ingen part var
nöjd med den uppgörelse, som skett. De vita i Finland voro missnöjda,
såsom framgår av alla handlingar i målet, förskräckligt missnöjda.
De röda i Finland voro lika piissnöjda, vilket också framgår
av handlingarna. Ryssarna på Åland mottogo efter det s. k.
fredsslutet den svenska manskapsstyrkan, som kom dit, med kanonskott,
såsom också framgår av dessa handlingar, och det är allmänt
känt, att ryssarna icke alls voro nöjda med det resultat, vartill man
både kommit. Sedan medförde denna olycksaliga expedition till
Åland att även tyskarna drogos dit. Det är ju möjligt, att tyskarna
kommit dit ändå, men vad som är alldeles säkert är, att
svenskarnas landstigning där i hög grad har befordrat, att tyskarna
kommo dit. Men därigenom ha också vissa slitningar uppstått,
vilket framgår av handlingarna. Huru detta kommer att verka i
en framtid, vet man icke, men man kan under alla förhållanden
vara övertygad om, att det icke kommer att verka gott för Sverige
eller för Sveriges folk. Jag tror icke heller, att man kan säga, att
Sveriges anseende i övrigt vunnit något av denna Älandsexpedition,
ty det är ofrånkomligt, att det här har varit ganska egendomligt
med vad man förr kallade den gamla svenska hedern, den he -

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
in. in.
(Forte.)

Nr 40. 46

Onsdagen den 29 maj, e. ni.

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
m. m.
(Forts.)

der, som höll sitt ord i alla väder och vindar. Det är ofrånkomligt,
att den situation, vari sjöministerns initiativ hade fört honom
själv och underhandlarna på Åland, slutligen bragte det därhän,
att det var omöjligt för honom att hålla de givna löftena. Mannerheims
telegram stoppades, det är ofrånkomligt, ehuru man förut
lovat befordra det. Jag anser också, att det av statsklokhetsskäl
var nödvändigt att stoppa det, men detta visar, huru olycklig hela
expeditionen var, när man tvangs in på sådana vägar. Löftet att
skydda ryssarnas evakuering kunde man icke heller hålla, ty tyskarna
kommo. Här finnas telegram om huru tyskarna sedan häktade
ryssarna vid skilda tillfällen. Han kunde icke heller hålla
sina löften till ålänningarna. Därom finnes också bevis bland annat
i en kungörelse i en åländsk tidning om att nu skulle svenskarna
komma med instruktörer och manskap och taga hand om den åländska
skyddsvakten, vilket man sedan fick lämna, och för närvarande
veta vi, att den åländska befolkningen säkerligen känner sig ganska
missmodig över det sätt, på vilket Sverige hållit sina löften.
På samma sätt förhåller det sig med löftet om att Sverige skulle
övervaka ryssarnas material. Detta löfte har man icke heller kunnat
hålla, i varje fall icke i full utsträckning, och jag vet, att man
på håll, som stå den nuvarande ryska regeringen nära, är av den
uppfattningen, att Sverige härvidlag icke fullt kunnat tillgodose de
löften, som givits.

Jag måste alltså för min del säga, att hela detta äventyr är
så bedrövligt, att det icke nog kan klandras. Jag förstår, att de
högerreservanter, som hava skrivit denna reservation, för sin del
gilla själva expeditionen, vilket icke jag gör, och att de blott önskat,
att den svenska regeringen och sjöministern skulle i mycket
större utsträckning, än vad som skett, hava hjälpt den ena parten,
de vita, och direkt bekämpat de andra. Detta hade naturligtvis
varit ännu mera förkastligt och onyttigt och kommit att föra oss
in i en ännu större olycka. Men vad som är visst är, att hela expeditionen
har fullföljts på ett sådant sätt, att man måste ställa
sig själv den frågan, huruvida icke det statsråd, som haft ledningen
därav om hand, borde ställas inför riksrätt.

Jag övergår nu till att säga några ord även om den finska
frågan. Det förekommer i den reservation, som högerreservanterna
avgivit, en hel del dokument, som till regeringen ingivits av det
finska sändebudet här i Sverige. Uti dessa skrivelser framhålles
det, att striden i Finland icke i något avseende var ett klasskrig
eller hade någon politisk karaktär, och vi veta, att så har det under
de månader, som inbördeskriget i Finland rasat, sagts från
deras sida, som ville framställa detta inbördeskrig såsom den lagliga
regeringens kamp emot rent anarkistiska hopar för att värna
om Finlands demokrati, Finlands lantdag och folkliga institutioner
i övrigt, och det går även igenom i de skrivelser, som här citeras.
När nu detta inbördeskrig är till ända och man kan överskåda och
mera opartiskt döma över dess olika faser, måste det te sig ganska
egendomligt, när man nu finner, huru den sida som har segrat och

Onsdagen den 29 maj, e. in.

47 Nr 40.

som skulle värna om demokratien, lantdagens makt o. s. v., och som
endast skulle återställa den folkmakt, som man påstod vara i lära
att omintetgöras, huru denna segrande sida är på väg att fullständigt
förinta den demokrati och den folkmakt, som förefanns under
den sista tiden i Finland. Jag tror, att man då också kommer lättare
under fund med, varför de finska arbetarna reste sig till denna
hårda och förtvivlade kamp. Man kan då säkerligen lättare förstå,
att det var därför, att de kände och visste med sig, att denna demokrati,
som de erövrat, dessa folkliga institutioner, som de tillkämpat
sig, voro i överhängande och allvarlig fara och att den enda
utvägen var att för deras försvarande offra och våga även sina liv.

De vinster, som den finska demokratien tillkämpat sig av både
social och politisk natur, 8 timmars arbetsdag, republik, enkammare,
tryck- och församlingsfrihet, den allmänna och lika kommunala
rösträtten, oberoende av varje militärväsende, allt detta är numera,
sedan den sidan segrat i striden, som skulle bevara demokratien,
såsom det hette, på väg att gå förlorat. 8 timmars arbetsdagen är
upphävd genom ett förordnande av senaten för stora grupper av arbetsgivare.
Fepubliken är väl snart endast en saga, sedan de största
partierna i den rensade lantdagen förklarat sig för monarki.
Enkammaren går väl samma väg. I Finland finnes icke längre
någon möjlighet för en arbetartidning att utkomma. Alla arbetartryckerier
äro av regeringen tagna i beslag, och ingen enda socialdemokratisk
tidning utkommer. En högersocialistisk tidning utkom
en enda dag men blev sedan indragen^ ehuru den hade på sitt pro Sram

att bekämpa utvecklingen utöver den parlamentariska gränsen.

!ch vi veta, att Finland skapat sig ett militärväsen av den natur,
att även bönderna nu börja reagera mot det på det eftertryckligaste.
Man förstår nu lättare att den finska överklassen, de som kalla sig
de vita, vilja från början krossa socialdemokratien för att kunna
genomföra en statskupp och ett reaktionärt välde. Med hjälp av de
till Finland sända tyska trupperna har ju också den sidan segrat
och har nu beträtt de vägar, som jag nyss skildrade. Men det är
ganska egendomligt, att vi nu få bevittna, att en segrande reaktion
t. o. m. går längre, än vad många av dess vänner i Sverige för sin
del finna tillrådligt.

Det är ganska intressant att nu bevittna, hur man i Finland
icke nöjer sig med att endast slå ned de folkliga och demokratiska
institutionerna, utan att man även försöker bryta ned den nationella
frihet, som folk i minoritetsställning där förut har innehaft. Jag
vill bara påminna om, huru — det kan synas som en småsak, men
är en sak av en viss betydelse — huru man i Finland döpt om
Sveaborg till ett finskt namn, vilket allt måste te sig som en utmaning
icke emot internationalisterna, men, såvitt jag förstår, emot
de svenska elementen, särskilt de finska högerelementen i Finland
och även på denna sidan Bottenhavet, huru man infört som statsflagga
den ryska tsarflaggan, segelflaggan, och avskaffat de färger,
som påminte om Sverige och sammanhanget med Sverige, huru man
har förfarit med Åland och dess befolkning, huru man där genom -

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
in. m.
(Forts.)

Jfr 40. 48

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. Sveriges fgrt värnplikt och mycket annat. Det är ju Sverige, åtminstone den
flluk" och svenska högern, som ansett, att Sverige har vissa nationella plikter
"‘politik att fylla. Och under de sista av dessa dagar har även den finske
m. m. överbefälhavaren, general Mannerheim, fått sitt avsked och med ho(Forts.
) nom, efter vad man kan förstå, åtskilliga andra svenska officerare
för att ersättas med rent finska. Det är allt detta ingenting annat
än en fortsättning på den reaktionära utveckling, den intoleranta
utveckling, som i första anloppet slog ned arbetarklassen och de
arbetande klasserna, men som sedan nu, även kommer att slå ned
andra hinder, som resa sig i dess väg.

Jag har velat göra denna lilla bakgrund för att man lättare
skulle kunna förstå, hurudan den ställning är, som den svenska
regeringen har intagit, och som framför allt här också liksom i föregående
frågan efter allt att döma sjöministern är den som bär huvudansvaret
för. Högerreservanterna klaga över att Sverige i detta
ställningstagande till den finska striden icke har tillräckligt kraftigt
tagit parti för den vita sidan och hjälpt den med vapen och ammunition’
med väpnad intervention och i övrigt med allehanda understöd.
Utav handlingarna, som här föreligga, och som vi för vår del
äro högerreservanterna mycket tacksamma för, att de bragts i dagen,
framgår emellertid, att den svenska vänsterregeringen vid många
tillfällen har hjälpt den ena sidan, den vita sidan i Finland, att
denna \ änsterregering, som har t. o. m. arbetarrepresentanter i sin
mitt, har varit med om att exempelvis bevilja licens för gevär,
ammunition, kulsprutor m. jn. att ..tillföras den armé, som i Finland
bekämpade de finska arbetarne. Även i övrigt ge dessa dokument
vid handen, att på ett sätt, som ännu icke är fullt klarlagt — icke
ens konstitutionsutskottet har kunnat få klarhet i vari den bestått
hjälp, som ytterligare finnes omtalad i flera dokument, -— men det
är påtagligt, att i flera andra fall än de vilka här äro nämnda i
dessa handlingar den svenska regeringen har varit den finska vita
regeringen begälplig i dess kamp mot Finlands arbetare. _ Jag antar,
att ett av dessa moment, då hjälp lämnades, var när sjöministern,
herr Palmstierna lät konvojera de finska jägarna, när de kommo
från Tyskland till Finland, med även ammunition och övrig materiel
för att bekämpa de finska socialdemokraterna, socialdemokrater,
som herr Palmstierna på de socialdemokratiska kongresserna kallat
för sina kamrater.

Yad har emellertid även i detta hänseende regeringens tack
blivit? Ja, bögern är icke nöjd, det se vi av reservationen. Högerpressen
har ju aldrig varit nöjd! Finnarna äro icke nöjda, de anse
att de fått alldeles för liten hjälp, och tyskarna äro icke heller nöjda.
I Allehanda, som ju är en auktoritativ tidning, i denna kammare
finns i dag införd en artikel, som är översatt ur den stora tyska
tidningen Vossische Zeitung, där dess huvudkorrespondent för Finland
har skrivit något som även Allehanda reagerar emot, om stämningen
i Finland emot Sverige och svenskarna och även emot de
officerare och de svenska män, som hava kämpat på den vita sidan
i Finland. Den tyska korrespondenten skriver bl. a.:

Onndngen den äi) maj, e. in.

t''.t Nr 4a

-De,n andra vilsen till återvinnande av den förlorade positionen
var den Spana konkurrensen. Härtill hade den frivilliga hjälpen av
svenska folket jämnat vägen. Visserligen bestod svenska brigaden
vid önska fronten blott av några få hundra man. Men deras frivilliga
uppträdande gav tillfälle att översända (!) eu rad högre officerare,
vilkas antal och rang stod i anmärkningsvärt missförhållande
t''1/ 1 brigadens» styrka (!). Och då det handlade om militärer, vilka
1C*5®. brutto någon krigisk erfarenhet (!), är deras mission mer än
politisk (!) än en militärisk. Det gällde just att motarbeta det poli
tiska inflytande, som det tyska militära understödet nödvändigt måste
ha, och samtidigt draga nytta av andras prestationer, nämligen av
de svenska frivilligas icke önskade (!) hjälp. Om denna spekulation
v^ riktig i sina förutsättningar och icke lämnar en missräkning
som resultat, får framtiden utvisa. °

Men framtiden skall också visa, huru långt dessa politiker och
andra aktörer på finska scenen handlade av eget initiativ eller om
och huru långt de ombesörjde andras affärer.»

Detta visar, att icke heller tyskarna äro nöjda, och här i Sverige,
vad man må säga om Sveriges arbetare och deras ställning till regeringen,
men det kunna vi vara övertygade om, att de°icke äro
nöjda med den hjälp, som den svenska regeringen öppet eller under
hand har lämnat det finska vita gardet emot Finlands arbetare.
Sålunda torde det icke heller finnas många kvar, som äro regeringen
tacksamma för dess politik i den finska frågan. Det går°sålunda
även mey. regeringens finska politik som det gick med herr Palmstiernas
Alands-politik.

För vår del hoppas vi, att Finlands folk, som nu är nnderkuvat
av utländska och inhemska förtryckare, en gång skall bliva fritt,
och att h inland, som blivit ett lydrike nu under ett annat rike än
Kyssland, också en gång skall bliva fritt, och vi skulle icke vilja
något hellre, än att denna frihet skulle komma det finska folket till
de! så snart som möjligt.

Ang. Sverige*
finska och
åländska
politik
m. m.
(Fort!.)

Herr G1 ason: Det har i allmänhet icke varit sed i denna kärnmare
att annat än undantagsvis diskutera reservationer i dechargebetänkande
och jag har själv visat en viss månhet att upprätthålla
den seden. Men undantag hava förekommit, och då nu redan
en diskussion är inledd och i medkammaren har förevarit en utförlig
debatt om ett par av dessa reservationer, skulle, tror jag, det
ge en oriktig föreställning om vad man i varje fall i denna kammare
tänker om ett par av dessa frågor, om här icke yttrades något
annat än vad som nyss anfördes av herr Ström, vars åskådning nog
skiljer sig från var i dessa spörsmål ungefär lika mycket som den
ryska bolsjevismen från det svenska lagsamhället. Det är dessutom så,
att dessa frågor, Finlands- och Ålandsfrågorna, röra de kanske allra
viktigaste spörsmål, som på mycket mycket länge varit å bane i
något dechargebetänkande — jag skulle vilja ifrågasätta ända sedan
konstitutionsutskottet kom till — och gör man icke undantag från
Första kammarens protokoll 1918. Nr40. 4

» 40. 50

Onsdagen den ri9 maj, e. in.

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
m. m.
(Forts.)

regeln oftare än då sa viktiga frågor förekomma, skall, hoppas jag,
det icke bli så synnerligen ofta.

Ja p skall för min del hålla mig till Finlandsfrågan och söka
se den i dess sammanhang. I det programtal, som hans excellens
herr statsministern höll den 30 december i fjol och där det
finns åtskilligt som kan vara värt att erinra sig sedermera, talade
han också om vår ställning till Finlands självständigketskrav. :>Alltifrån
den stund då meddelandet om den finska regeringens och lantdagens
avgörande steg nådde oss», sade lian, »ha vi både i ord uttryckt
och i handling visat vår varma sympati för det finska folkets
strävan att grunda en självständig tillvaro och en livlig önskan

att kunna hälsa Finland såsom oberoende stat».....»Det är vår

förhoppning», sade han också, »att Finland måtte kunna övervinna
alla svårigheter, och jag behöver väl icke försäkra att ingen makt med
sd värma känslor som Sverige skall välkomna det gamla brödrafolket
på andra sidan Bottniska viken i kretsen av de fria skandinaviska
folken i den stund då möjlighet därtill föreligger».

Några dagar senare då Finland begärde erkännande som självständig
stat, möttes det åter av uttalanden om det livliga intresse,
med vilket vi följde Finland, och om de värma sympatier vi hyste
för »Finlands strävan att vinna full självständighet», som det hette;
och när detta erkännande efter ytterligare några dagar omsider gavs.
underströks det från den svenska regeringens sida, huru stolta vi voro
över att det gamla brödrafolket först kommit till oss med sin hänvändelse,
och den förhoppningen uttalades, att när Finland tog sin
plats i de fria folkens led, det skulle »ansluta sig till den politik
för fred och förtroendefull samverkan, som under dessa senaste år
allt närmare sammanbunta de skandinaviska folken».

Så kom efter ytterligare några dagar remissdebatten den 23
januari, då statsministern erinrade om och underströk trontalets yttranden,
att Sverige »på allt sätt sökto främja Finlands sak», och då
han vidare yttrade, att hur viktig Ålandsfrågan, som var föremål
för debatt, än vore, »lika viktig och än riktigare är den ställning,
som det nyss befriade Finland kommer att intaga till Sverige och
Skandinavien i framtiden» och att regeringen därför vid Ålandsfrågans
behandling ansåge det »som sin oavvisliga plikt att mycket
noga tillse, att den frågan löses på ett sätt, som bevarar den fulla
vänskapen mellan Finland och Sverige. Denna vänskap vore en
ännu viktigare faktor för Sveriges trygghet i framtiden» än de synpunkter
man enligt statsministerns uppfattning velat göra gällande
för Ålandsproblemet.

Ja, det var programmet då. Finland var det gamla brödrafolket,
som ingen makt med så varma känslor som Sverige _ skulle välkomna
i de fria staternas krets. För dess själv ständig a tillvaro,
dess ställning såsom oberoende stat, dess strävan att vinna full
självständighet hade vi både i ord uttryckt och i handling visat
vår varma sympati. Dess blivande förtroendefulla samverkan med
de övriga skandinaviska folken var vår livliga önskan; den ställning,
det komme att intaga till Sverige och till Skandinavien och

Onsdagen deri ~''J muj, e. in.

Öl Nr 40.

dess Julia vänskap rar eu av de allra viktigaste faktorerna för
Sveriges trygghet i framtill an. Det var programmet, och det var ett
program, som av alla här i landet hälsades med allra största tillfredsställelse,
men det var också ett program, som regeringen genom
att så ofta uttala och sä starkt understryka också, såvitt jag förstår,
både iklätt sig alldeles särskilda förpliktelser att främja.

Sex dagar senare, den 2!) januari, kom landshövding Heikel
och med honom det första av de gripande nöd rop från brödrafolket,
vilka sedan upprepades dag för dag, vecka för vecka, och av vilka
ett par äro återgivna i utskottets betänkande. Jag skall icke trötta
kammaren med att citera dem, ehuru det kunde vara’frestande no»'',
men jag ber er söka göra klart för er, vilken fruktansvärd verklighet
det.låg bakom dessa böner från detta brödrafolk i yttersta nöd," där
i själva verket, som det heter i ett uttalande, varje dags dröjsmål
med hjälpen medförde »oöverskådlig fara, hundratals människors
våldsamma undergång, tusentals hems förhärjande, fruktbara trakters
ödeläggande». Och vi veta nu, vilket slags förintande och vilket
slags undergång, som följde på många håll, och vi veta vilket
elände det dragit med sig för älta klasser i Finland!

Vad begärde landshövding Heikel? Det meddelades när han
korn, att han icke begärde intervention, och det är tydligt av akterna,
att lian var en av dessa, som vid upprepade tillfällen begärde
vapen och ammunition från Sverige och rätt till transitering genom
Sverige. av dylik materiel, för att de kämpande finnarna skulle
hava något, att sätta mot den ström av krigsmateriel, som från bolsjevikerna
i. Ryssland flödade in till upprorsmännen. Det var dessa
upprepade framställningar, som omsider efter mer än fem veckor,
den 5 mars, ledde till svaret, att man skulle få utföra 200O gevär (!)
med därtill hörande ammunition och 10 kulsprutor, men endast
om man utförde allt på en gång, ett villkor som jag icke skall ge
mig in på att karakterisera, därlör att mina ord kanske då icke bleve
fullt parlamentariska, men vars beskaffenhet framgår därav, att man
veu underrätta^ om, att de ännu icke funnes i sin helhet anskaffade,
och tillika visste, att ett inköpslörbud i Sverige, som trädde i kraft

,Smn ,före’ den 4 marfi> 3orcle det omöjligt att i sin helhet anskaffa
dem.

År det underligt, att under sådana förhållanden resultatet blivit
som det. blivit? Att Finland — när det i sin strid för livet,
lör det statliga oberoendet, som skulle ligga oss så mycket om
hjärtat, för. hela den västerländska odlingen i Norden, för lag och
ratt och frihet att, säger jag, när det i denna strid fick på det
\iset
Iran. deras dörr, att det klappade på hos andra? Att det då också
drivits att knyta närmare förbindelser med dem som blivit hjälpare?
Herr statsministern fällde i den improviserade interpellationsdebatten
i denna kammare om ett befriat folks ställning till sin hjälpare
ett uttalande, som jag. ber om ursäkt att jag säger det — för
mig lät som ett ganska hjärtlöst hån, som icke varpå sin plats i
eu sa allvarlig fråga. Han sade, att man i det avseendet herde

Ang. Sverige
finska och
åländska
politik
m. ro.
(Forts.)

Nr 40. 52

Onsdagen den 29 maj, c. ni.

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
m. m
(Forts.''

tänka pa ordet, att »befriade folk äro sällan tacksamma emot befriaren.
» Jäg lämnar alldeles därhän, om det blir endast tacksamhet
eller också annat, som blir grundval för förbindelserna mellan den
hjälpte och hjälparen, men jag skulle vilja fråga: om det är så,
att de befriade icke äro tacksamma mot den, som hjälpte dem,
vilka känslor kan man vänta att de skola hysa mot en broder, som,
till dess de kommo i nöd, överhopade dem med sympatiuttalanden,
men när de tiggde om hjälp i yttersta livsnöd, uraktlät att göra
vad han kunde? Ja, icke har man rätt att under sådana förhållanden
räkna på den förtroendefulla samverkan med de Övriga skandinaviska
folken, på den där särskilda vänskapen och allt det andra
göda. som programmet i december och januari så riktigt utpekade
som målet för den svenska Finlandspolitiken.

Men det är icke bara. detta. Når det gäller linland, få vi
aldrig glömma, att en betydlig del av dess befolkning äro svenskar,
och att det för svenskhetens bevarande i världen aldrig kan bliva
oss likgiltigt huru det går med sådana svenskar. Nåväl, även här
har vårt handlingssätt i allra högsta grad länt till skada. Vi höra
redan förebud därtill, på Aland och annorstädes. V i hava- alla skäl
att klaga däröver, men vi hava icke rätt att söka ställa oss ejäl\ a
skuldfria i den delen, tv det äro vi icke. TT ,

Och sä är det på den ena punkten efter den andra, tiar har
som bekant under krigsåren det slags köpmän, som blott sett till
ögonblickets krigsvinster, men som motarbetat och understundom
begabbat dem, som ville se på problemen med något mera. lång
sikt, gått och inbillat sig och andra, huru svenskarna efter freden
skulle skära guld med täljknivar, sedan handelsförbindelserna öster
ut väl kommit i gång. Sådana må ligga ogilla, Men det finns också
en mäno-d ärligt svenskt industriellt och kommersiellt arbete, som
med full rätt riktat sina blickar mot öster och sagt, att där borde
genom svensk företagsamhet vara något att gorå och den som något
vistats i Kyssland vet, huru ofantligt rätt detta är. Och det
har kanske till'' och med sagts i dessa sista tider, att därest regeringens
tonnageavtal västerut, som är i fråga, skulle medföra att vi
skulle komma att ställas i den situationen, att det skulle stramas
åt för oss i var sjöfart för våra fartyg pa dessa farvatten, då maste
vi så mycket mer lägga vikt på att utnyttja var handel pa Östersjön
och" åt öster. Nåväl, hur tror man, att det skall ga med den
saken, om det nya Finland på grund av var uraktlåtenhet att
hjälpa nödgats till sådana förbindelser med ett annat land att en
ny Hansa komme att sträcka ut sina armar från Lubeck Östersjökusten
runt ända upp till Torne älvs flodomrädeT De svenska handelsförbindelserna
österut få nog da se sig om. Jag hyser all möjlig
aktning för Tyskland liksom för alla stater, som visa duglighet
arbetsamhet och energi, men här gäller det Sverige framför allt,
och den här omslutningen av Östersjön kan ingen svensk önska.
Men nog är det en underlig ödets ironi om vi tänkaefterochfoistå,
att det i mycket hög grad är just den s k. osynlige ledamoten
av regeringen, hen- Branting, med sm bekanta ovilja mot allt tyskt,

Onstlagcr* dcu nmj, c. m.

sin dag för dag i pressen upprepade hets mot detta land, som genom
sin hållning till Finlandsfrågan har bragt det därhän, att tyskarna
på det viset fått tillfälle att ^sträcka ut sina armar ända upp
genom Bottniska viken. Om hur Ålandsfrågan på samma gång har
förstörts, skall jag icke tala.

Nu vet jag väl, att man frän regeringshåll ämnar svara både med
ett och annat. 1 avseende å det formella i reservanternas anmärkningar
ämnar man förmodligen svara, att här icke har förelegat något regeringsbeslut
före den f> mars — alltså finnes intet protokoll, som
utskottet begärt. Jag undrar, hur länge man tror, att man skall
lyckas upprätthålla den fiktionen. När regeringen tillkännagav sin
villighet att medla, vilket för övrigt också nog i ganska hög grad
skadat oss, skedde det utan beslut? När statsministern den 20
februari stod upp i andra kammaren och deklarerade ett helt regeringsprogram
i den finska frågan, vilket bland annat innehöll sådana
uttalanden, som att »regeringen har icke ansett sig kunna
göra»> det eller det, alltså pekande på direkta handlingar — hur är
det möjligt att säga, att det icke var ett regeringsbeslut där bakom?
I själva verket erkänner man nog också, att man har fattat beslut
att göra sä och sä, men man har icke protokollfört det. Men när
nu hela vår ministeransvarighet är grundad på protokollföringen,
hjälper icke den ursäkten. Jag lyckönskar verkligen ministären,
att icke liberalismens grand old man här i landet, Sven Adolf
Hedin, har fått uppleva denna dag. Ty han skulle då för herrarnas
grundlagsstridig^ åtgörande med denna ministerstyrelse här
hava npptänt en sådan brasa, att det skulle hava osat bränt i
många veckor efteråt. För övrigt, försök att övertyga de finska
ombuden, vilka som helst eller alla tillsammans, eller det finska
folket, att regeringen ingenting bär beslutat i den finska frågan
före den 5 mars! I)et kommer aldrig att lyckas.

Nej, så mycket har tvärtom kommit fram, att man mycket väl
kan gissa sig till hur det gått till. Ett regeringen närstående organ
har genom en notis för ett par dagar sedan ytterligare bidragit att
klargöra läget i detta hänseende. Den omtalar nämligen, att det
fanns ganska starka divergenser även på vänsterhåll i fråga om
vilket tillmötesgående Sverige kunde visa gentemot dessa finska
krav »utan att frångå sin neutrala ställning», som uttrycket lyder, att
dessa »divergenser i uppfattningen» återspeglades också inom regeringen,
att detta kunnat vid något tillfälle föranleda en kompromiss,
som det heter — det var det där märkliga beslutet om de två
tusen gevären — och att annars »eu allvarlig schism» kunnat uppstå
inom regeringen. Lägges då det ena till det andra, kan man
mycket väl draga åtskilliga slutsatser, och för mig har saken framstått
på ungefär följande sätt. Längst till vänster hava de svenska
bolsjevikerna stått, herr Ström och de andra, som haft förbindelser
med sina likatänkande meningsfränder i Finland och Byssland. Det
påstås jn till och med numera, att i Finland skulle hava funnits
en myckenhet vapen, som egentligen varit avsedda att så småningom
transporteras till den svenska gränsen, när den bolsjevikiska

Xr 40.

Ang. Sverige*
. finska och
al indika
politik
m. m.
(Forte.)

Jir 40. 54

Onsdagen den 20 maj, e. in

Ang. Sveriges frigörelsen skulle börja även i vårt land, och det skulle i förbigående
°ch vara ganska intressant, om här funnes något konstitutionsutskott
politik som både tillfälle att infordra och granska protokoll och handlingar
m.'' m. rörande de svenska bolsjevikernas förbindelser med sina meningstom.
) frände!'' i andra länder. Dessa svenska bolsjeviker hava naturligtvis
önskat sina finska kamrater all framgång, d. v. s. de hava på
det ivrigaste varit emot all svensk hjälp åt den lagliga finska rege:
ringen. De hava sedan använt sin ställning1 och sitt folk här
hemma för att trycka på exempelvis -regeringens osynlige ledamot» och
låtit honom förstå, att om han icke höll regeringen tillbaka, skulle
här kunna bli oroligheter. Så har han tryckt vidare och vidare och
sagt, att om något mera effektivt gjordes till Finlands stöd, voro
det risk att ministären skulle sprängas. Såsom det nu blivit klarlagt,
har tydligtvis inom ministären iekeheller rått någon fullständig
enighet, och för att då icke, utsätta ^ för denna risk, har man
naturligtvis funnit det önskvärt, att iekéunågra delikata frågor officiellt
skulle komma upp, som nödgade till ett ställningstagande i
sådana frågor. Då har saken ställt sig så, att man önskade att
från de finländska ombuden sä länge som möjligt slippa dylika officiella.
framställningar; och man ställde då i utsikt allehanda hjälp
och understöd »i tysthet», blott de icke skrevo något officiellt; och
på det sättet undansköts den hjälp, som begärdes, den ena veckan
efter den andra, så att man slapp få några officiella framställningar
före den 18 februari, varpå man sedan dröjde med svaret till
den 5 mars, och då gavs det — jag ber om ursäkt för ordet — i
den ynkliga formen att, som »Social-Demokraten» för ett par dagar
sedan triumferande skrev. >pci grund av det av regeringen gjorda
förbehållet kunde licensen icke utnyttjas». Det var faktiskt så, att
det var den bolsjeviska riktningen som ytterst bestämde.

Ser man saken i detta ljus, förklaras också ett annat moment
i. regeringspolitiken, som eljest på sin tid väckte en viss förvåning.
Det var det envisa förkunnandet, att de som_ önskade mera hjälp åt
Finland därmed ville störta regeringen. Objektivt var detta alldeles
galet, tv någon sådan avsikt fanns sannerligen icke hos dem, som
önskade" giva effektiv hjälp åt Finland, men subjektivt är det ju
möjligt, att det framstod så för ministärens medlemmar, därest de
befarade, att den skulle gå itu, om något effektivt bleve gjort,
Man kan ju också mycket väl förstå dess strävan att undvika, eu
sådan malör, som ju för dem måste te sig som något för landet
riskabelt. Men gilla det kan man dock icke, tv i dessa frågor stodo
dock långt högre intressen på spel, och det vilar bakom hela denna
politik något av ©manlighet, oreda och bristande klarsynthet, över
vad man ville och vart man ville hän. .

.Vidare har man från regeringsvänligt håll också velat försvara
uraktlåtenheten att vidtaga några åtgärder med det skälet, att om
man hade gjort mera, än som skedde, skulle här hava blivit oroligheter.
Till eu riktig värdesättning av detta skäl skall jag endast
be att få svara med statsministerns ord i interpellationsdebatten i
andra kammaren den 20 februari: "Regeringen är besluten alt utan

On-.da^cn (lön l-i) maj, c. in. 55

prut upprätt! trilla talj och ordninrj mot för filta it a väldscuisutscr:
Med den förklaringen har herr statsministern själv tillräckligt karakteriserat
nyssnämnda skäl, och jag har ingenting att tillägga.

Så har man också slutligen begagnat den där ständiga käpphästen,
att ett större tillmötesgående mot de finska ombudens önskan
skulle ha varit detsamma som väpnad intervention. Men det
är ju fullkomligt klart, att dessa frågor — frågan om intervention
ock frågan om hjälp i annan form — av de finska ombuden själva
hava hållits åtskilda, och då hava naturligtvis också vi kunnat gorå
det; vi hade för övrigt kunna göra det ändå. Det är, så vitt jag
förstår, först sedan de upprepade framställningarna om transitering
och om vapen avslagits, som framställningar om intervention kommit;
och allxleledes oberoende därav fanns icke något som helst hinder
för Sverige att bevilja det ena men icke det andra. Vi hava
många gånger förut i vår historia både sålt vapen, skänkt bort
vapen och låtit transitera vapen, men aldrig har det förpliktat oss
till någon intervention. Försöket från vänstersidan att framställa
saken annorlunda är enligt min övertygelse en fullständig förvridning
av realiteterna, Det är en fiktion, som visserligen kanske har
behövts för att samla regeringens anhängare ute i landet — ty
även långt ut åt vänster ville man, att mera skulle göras — men
en fiktion, som oändligt skadat Sverige och Finland, ty det var
just på denna fiktion man stödde sig när man vägrade den nödställde
brodern just den hjälp han begärde och med vilken han
kanske räddat sig utan främmande ingripande, och i varje fall förkortat
det finska folkets oerhörda lidande.

Jag tror för övrigt, att det svenska folket i grunden alls icke
skulle misstyckt en annan hållning. Det svenska folket är varken
så mjäkigt eller så obarmhärtigt, att det icke skulle lystrat till en
maning, aen allra naturligaste maningen, just den maning, som
kändes hos oss alla — att vår närmaste granne, vår broder sedan
många hundra år, han som delat ljuvt och lett med oss och som
stod för oss som en försvarare för västerländsk kultur, som vi så
varmt kände med, han led nöd, nöd intill döden, och därför skulle
vi, hans närmaste, hjälpa honom så långt vi kunde med bibehållande
av vår neutrala ställning. Det var länge ganska litet han begärde,
men icke ens det gåvo vi. Vi underläto att giva det, ehuru det är
en livets lag, både för den enskilde och folken, att det är just genom
självuppoffring man vinner. Och jag för min del är fullt viss
om att komme Sverige en gång i en sådan nöd som Finland led.
eller komme någon enskild av oss i en sådan nöd, och vi tvingades
att söka hjälp, då skulle vi anse det som mycket, mycket hårt, om
vi finge klappa lika förgäves på andras port, som Finland fick
klappa på vår.

I dag, den 29 maj, är det jämt fyra månader sedan det första
hittills kända finska nödropet, landshövding Heikels, riktades till
oss. Dessa fyra månader beteckna för mig och för många med mig
de mest nedslående månader, som Sverige på mycket, mycket länge
bär genomlevat. De beteckna en tid. då vi genom vårt eget för -

Nr 40.

Ang. Sverige
jLuska och
äl ändå ka
politik
in. m.
(Fort*.)

Kr 40. 5(>

Onsdagen deu 29 maj, e. m.

Ang. Sverige#
finska och
åländska
politik
m. m.
(Port*.)

vällande, våra egna försummelser att göra vår plikt, ha bragt oss
för oberäknelig framtid djupt, djupt ned under den punkt, Sär vi
stodo när den tiden begvnte.

Man skall såga: Nå, men vad tjänar det till att tala om det

nu? Att tala kan ju icke hjälpa upp saken, när vi för länge sedan
hade bort handla.'''' Jag är icke okänslig för den erinringen. Men.
mina herrar, om man har gått ned sig och vill upp igen, då är det
första villkoret, att man verkligen inser och erkänner vad man förvållat,
och att man Öppet tager det på sig. Sker icke det, blir man
liggande. Nu är jag viss om, att diet fortfarande kommer att försökas
att göras gällande, att den statskonst, som vår regering bär
utövat i dessa frågor, har varit något mycket tint och förklarligt,
riktigt och stort — till och med det enda riktiga. Då är det nödvändigt,
att det sägs ifrån, att det visst icke är alla svenskar som
tänka så. Men ingen skall tro, att när jag säger detta, och när
jag på denna grund måsse rikta anmärkningar, och skarpa anmärkningar,
mot dem som hava suttit vid ledningen och bära ansvaret
att jag därmed vill undantaga alla andra, Nej, liksom följderna
tyvärr ofrånkomligt komma att drabba oss alla och våra barn, är
det nog få, som fullständigt kunna göra sig urarva i konkursen.
De som stupat därborta vid Tammerfors och, andra ställen, som med
sina liv beseglat sin trohet mot sin övertygelse och sin trohet mot
den svenska kulturgärningen i Norden, de kunna göra det, liksom
de andra, som gått dit och stritt med dem. För egen del vill jag
endast sluta med, att ehuru jag — det vågar jag säga — sökt oavlåtligt
motarbeta den enligt min tanke olycksaliga utveckling, som
jag har berört, kommer jag dock, så länge jag lever, att gräma mig
över att jag icke inriktat ännu mer av min kraft på det arbetet.
och att jag måhända understundom låtit mig gäckas av förhoppningar,
som sedan visade sig vara falska.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina

herrar! Den närmaste anledningen till att jag i konstitutionsutskottet
för granskning infordrade handlingarna i Ålandsaffären, var
utgivandet av den >blå boken1’. Det framgick Oomedelbart vid ett
studium av denna bok, att den redogörelse för Alandsexpeditionen.
som däri lämnades, icke var fullständig, och det syntes även uppenbart,
att den även i andra hänseenden var av sådan beskaffenhet, att
den icke lämnade eu fullt tillförlitlig bild av händelseförloppet.
Detta har också vid en jämförelse med handlingarna i ärendet bekräftats.

Jag har därför ansett mig böra i min reservation ur handlingarna
i ärendet meddela de aktstycken, som synts mig vara av betydelse
för fullständigande av den redogörelse för expeditionen, som
har lämnats i den blå boken. Därav kommer det sig, att i reservationen
intagits en sådan mängd telegram, handlingar och andra
aktstycken. De hava i viss mån undanskymt såväl det erkännande,
som givits expeditionen, betraktad ur rent humanitär synpunkt, som
även de anmärkningsanledningar, som synts vara av den större vikt

Onsdagcu den 2il iriuj, e. in. •>*

att därför anmärkning jämlikt 107 § regeringsformen borde ske, men
ingen som verkligen inser betydelsen av att i en sak, sådan som
denna, hava tillgång till själva aktstyckena för att nr dem kunna
själv bilda sig en egen opartisk mening, kan klandra, att jag har
förfarit på detta sätt. Jag har i min reservation meddelat över
trettio telegram jämte åtskilliga andra aktstycken, alla hänförande
sig till tiden före den (> mars, då boken utgavs. Därefter förekomma
nagra handlingar, som avse tiden efter den f> mars.

Vad själva saken beträffar, bär jag i min reservation icke riktat
mig mot själva expeditionen. Jag har tvärtom uttalat, att det
humanitära syfte, som låg till grund för de vidtagna åtgärderna, är
värt allt erkännande. Och vad det uppnådda resultatet beträffar
har jag betonat, a„tt detsamma är ägnat att väcka tillfredsställelse
så till vida, att Åland efter fredsöverenskommelsens träffande har
förskonats från att indragas i striderna mellan de finska skyddstrupperna
och röda gardet. Att ett sådant resultat har kunnat uppnås
är enbart glädjande och har också av Sveriges befolkning mottagits
med gillande. Men därför att sålunda i ett hänseende ett
gott och tillfredsställande resultat har uppnåtts, får man, enligt min
mening, icke blunda för att företaget — om det ens var behövligt
— i andra avseenden, såsom det har inletts och ntförts, varit av
beskaffenhet att i hög grad äventyra Sveriges intressen och framtida
ställning i Norden och vid Östersjön. Det är icke alltid tillrådligt
att i en ömtålig situation begagna ett botemedel, som !i dag
hjälper mig på mina ben men i morgon gör mig sjufalt värre5. Men
det är just så som regeringen i denna affär har förfarit.

Mot hjälpen till ålänningarna har jag intet att invända. Ingen
bär med större tillfredsställelse än jag sett, att de förskonats från
våld och blodsutgjutelse. Men icke desto mindre står det fast, att
det sätt, på vilket företaget utförts, kunnat och bort i många hänseenden
vara annorlunda.

Anledningen till expeditionen gavs genom den s. k. 4-landsdeputationens
framställning hos regeringen om skydd för Älandsbefolkningen
mot befarade oroligheter från den ryska soldatoesken.
Underrättelser hade ingått, att oroligheter syntes förestå på Äland.
Det var den 12 februari, och Kungl. Maj:t beslöt den li! februari,
att en expedition omedelbart skulle avsändas till Aland med uppdrag
att avhämta de svenska undersåtar och ålänningar, som på
grund av de där rådande förhållandena önskade överföras till Sverige.
Enligt Kungl. Maj:ts den 13 februari i statsrådet fattade beslut,
hade expeditionen .således „allenast karaktären av en hjälpexpedition
för bortförande från Aland av den flyktande civilbefolkningen.

För övrigt synes man då hava från ålänningarnas sida planerat
att med vederbörligt tillstånd svenska frivilliga med vapen och utmätning
omedelbart skulle gå över till Aland för att skydda befolkningen
mot den ryska soldateskens övergrepp. Tv samma dag,
den 13 februari, hade två av Alandsdeputationens medlemmar, nämligen
lantbrukaren Johan Eriksson och borgmästaren Carl Björk -

Nt 40.

Autj. Sverige*
finska och
åländska
politik
in. in.
i Fort*.)

Nr 10. 5S

Onsdagen den 20 maj, e. in.

Ang. Sveriges man, däroru ett .samtal med statsministern, och på grund av detta
åländska sam(:a^ utfärdades samma dag följande tillkännagivande: »De som
“politik önska lämna personlig eller ekonomisk hjälp åt den åländska bem.
m. tolkningen och ä Aland varande svenska medborgare, torde skynd(Forts.
) samt hänvända sig till undertecknade. Stockholm den 13 februari
1S18. För åländska deputationen: Carl Björkman, Häradshöfding,
ordförande. — Johan Eriksson, Lanthushållare. — Claes Virgin, Direktör.
» Inom fem dagar var kåren färdigbildad och bestod då av
520 man och 40 officerare, alltså tillhopa 560 frivilliga, med närmare
1000 gevär, 10 kulsprutor och 2 kanoner jämte rikligt med ammunition.
De övertaliga gevären voro avsedda för åländska frivilliga.

Hade denna kär kommit över till Åland, är det tydligt, att
den rypka soldateskens dagar där snart varit räknade, och sannolikt
hade Åland då kunnat pacificeras med mindre blodsutgjutelse än
som sedermera följde under den finska skyddskårens ensamma ojämna
strid mot ryssar och sedermera ankomna rödgardister. Men kårens
avresa förhindrades av regeringen. Redan dagen efter det ålänningarna
haft det nämnda samtalet med statsministern, således den 14
februari, fingo ålänningarna besked, att frivilligt ingripande icke
skulle tillåtas. Förklaringen härtill ligger måhända i statsministerns
några dagar senare i interpellationssvaret till herr Vennerström uttalade
varning mot hjälporganisationer, som utmana klassmotsatserna
— men det t3mkes vara svårt att förstå, att ett sådant avståndstagande
skulle kunna vara befogat just här.

Yad man nu i stället skulle göra var långt ifrån klart. Da
uppkom tanken att genom Petrogradregeringens ombud, herr Vorovsky,
söka förmå ryssarna att frivilligt avresa från ögruppen på
svenska fartyg, som för ändamålet ställas till förfogande. Redan
på middagen den 14 februari inledde utrikesministern underhandlingar
med herr Voro vsky, som också förklarade sig villig att åtaga
sig detta uppdrag. Utrikesministern utfäste i regeringens namn.
att svenska fartyg skulle ställas till förfogande för de ryska truppernas
överförande till rysk hamn. Kl. 6.40 e. in. samma dag avsände
sjöministern telegrafiskt meddelande härom till chefen för
pansarbaten Thor, som dagen förut hade beordrats till Åland för
att stödja hjälpexpeditionen. Tillika anbefalldes fartygschefen att
sätta sig i förbindelse med ortsbefolkningen och den ryska militären
för att förbereda den på herr Vorovskys ankomst och ändamålet
med densamma.

Genom dessa åtgärder erhöll expeditionen en helt annan karaktär
än förut. Från att vara en hjälpexpedition för den flyktande
civilbefolkningen övergick den till att bli en formlig medlingsintervention
på finskt territorium för detsammas befriande från främmande
krigsmakt. Och ett sådant ingripande, visserligen i fredligt
syfte, men dock med väpnad styrka bakom, i ett främmande land
mot ett annat främmande lands truppstyrkor företagas utan något
inför Konungen i statsrådet därom fattat beslut! I regeringsformens
§ 7 stadgas, att alla regeringsärenden, som icke äro att hänföra
till kommandomål, »skola inför konungen i statsrådet föredra -

Onsdagen ilen maj, c. in. 5''J

gus ocli där avgöra* . Och i § 8 föreskrivas, att -statsrådets samt
liga ledamöter, där de icke laga förfall äga, skola övervara alla mål
av synnerlig vikt och omfattning''.

Man har velat göra gällande, att regeringens försummelse här
skulle bestå allenast däri, att man i brådskan underlåtit att föra
protokoll, men att i övrigt grundlagens ljud skulle vara iakttagna;
att man sålunda förbrntit sig endast mot den efterföljande 9 §, som
stadgar, att niti alla mål, som bos konungen i statsrådet förekomma,
skall protokoll föras», och statsråden -ovillkorligen till protokollet
sina meningar yttra och förklara-, varvid tillägges: »Konungen dock
förbehållet att allena besluta». Men det är icke blott mot detta
stadgande om protokollföringen, som man brutit, utan framför allt
mot grundlagens ovillkorliga föreskrift, att »alla regeringsärenden
skola inför konungen i statsrådet föredragas och där avgöras''.
Någon ministerstyrelse av det slag, som bär utövats, känner vår
grundlag icke. till.

Dessutom både mer än väl behövts den besinning och eftertanke,
som hade kunnat förutsättas, om saken behandlats i statsråd.
Hur många av statsråden hava nu deltagit i beslutet om expeditionens
utvidgning? Av blä boken ser man icke, att några andra
statsråd än herrar Hellner och friherre Palmstierna häruti deltagit.
Det får väl antagas, att såväl statsministern som de övriga statsråden
biträtt beslutet, men därom upplysa handlingarna intet: och
något konstitutionellt ansvar kan således icke av dem utkrävas och
hade icke kunnat utkrävas, om det hade gått aldrig så galet. Det
är en av hörnstenarna i vår författning, att riksdagen skall hava
möjlighet att genom granskning av statsrådsprotokollen kontrollera
regeringens beslut och åtgöranden. I detta fall är en dylik kontroll
omöjliggjord beträffande alla de statsråd, som väl deltagit i
besluten, men icke personligen lågt hand vid deras verkställande.

Jag hörde i förmiddags, hurusom herr statsministern i andra
kammaren i denna fråga ville göra gällande, att hela denna förändring
av expeditionens syfte och uppgifter icke vore att betrakta
som ett regeringsärende, varom beslut skulle fattas i statsråd. Men
samtidigt nade hans excellens ett yttrande — jag kan icke återgiva
ordalagen, men — av innebörd, att ifall beslut därom hade
fatfats i statsråd, skulle ärendet hava varit en regeringshandling av
eu så betydelsefull innebörd, att det kunde ifrågasättas, huruvida
den verkligen borde av Sverige vidtagas, och dessutom erkändes,
att hela expeditionen icke saknade sina risker, något som också
tydligen framgår av friherre Palmstiernas telegram den 14 februari,
att. »endast i yttersta nödfall och så vitt möjligt först sedan order
inhämtats från sjöministern får våld användas».

Kan det verkligen vara hans excellens statsministerns mening,
att en åtgärd som är av denna karaktär och som kunde medföra eu
sådan risk, som här skulle kunna uppstå, är att betrakta allenast
som en förberedande åtgärd för utredning, varom vederbörande minister
.kan på egen hand gå i författning?

Dét är sant, att själva modlingen mellan ortsbefolkningen och

Nr 4ä.

Ant). Sverige*
finska och
åländska
politik
m. tji.
(Fort*.)

» Kl. 00

Ons Ingen den ~9 maj, e. in.

AlfiJia ‘och sen 0T8^a militären genom herr Vorovsky måhända kan betraktas
som er» herr Vorovskys privata angelägenhet. Men så kan under
politik ^ga förhållanden betraktas det stöd av Hoftång fartyg, som därvid
m. m. skulle lämnas honom, den medverkan från de svenska officerarnas
(Förn.; sida, som därvid förutsattes, och den utfästelse att ställa svenska
fartyg till förfogande för de ryska truppernas bortförande från Aland,
som av utrikesministern gjorts. Dessutom föranledde förändringen
av företagets karaktär också förändrade instruktioner för de
svenska officerarna. Ingressen till den blå bokens första bilaga
lyder så: »Kung!. Maj:t har i nåd er befallt, att denna instruktion
skall lända kommendörkaptenen Åkermark till efterrättelse» etc..
och instruktionens innehåll är fullständigt överensstämmande med
expeditionens törst tänkta uppgift, sådan denna angivits i Kung!.
.Maj ris den 13 februari i statsrådet fattade beslut. Men den 15 och
den 16 februari lämnades av friherre Palmstierna nya instruktioner
i( telegram av den 15 februari kl. 1 e. in. och den 16 februari kl.
(p e. in., gående ut på att de svenska officerarna, således icke herr
Vorovsky, skulle föra förhandlingar i syfte att strid mellan finsk
skyddskår och ryska trupper skulle undvikas och på den basis, att
de sistnämnda skulle avgå från Åland på svenska fartyg, som regeringen
vore villig att ställa till förfogande. Dessa förändrade instruktioner
hava icke beslutits vare sig i statsråd eller av Kungl.
Maj:t i kommandoväg, men de äro positiva regeringshandlingar, varigenom
den av Kungl. Maj:t den 13 februari fastställda instruktionen
i högst väsentlig grad förändrades. Det har sagts, att man
beträffande Irågan om expeditionens utvidgande den 14 februari
stod inför nödvändigheten att handla så brådstörtat, att tiden icke
medgav behandling i statsråd. Det förhåller sig alldeles icke så.
Ordinarie konseljdag inträffade den följande dagen, den 15 februari,
och säkerligen hade saken vuunit på att man hade tagit sig betänketid
till dess. Men ville man handla raskare, så fanns intet
hinder för att redan samma dag hålla konselj. Sådan kan hållas
vilken dag som helst och vilken tid på dagen som helst. Om kommendörkapten
Starck hade erhållit telegrammet med underrättelse
om herr V orovskys blivande ankomst någon timme förr eller senare,
hade icke gjort något vare sig till eller från. Han kunde i alla
händelser icke göra något åt saken förrän påföljande dag. Telegrammet
till Starck avgick nu kl. 6''40 e. m. den 14 februari, och
hans underhandlingar med den ryska militären påbörjades den 15
på förmiddagen. Dessa underhandlingar hade icke behövt försenas
en enda timme, om han i stället fått telegrammet, efter hållen konselj,
senare på kvällen den 14 eller på natten mellan den 14 och
|5. Och vad herr Vorovsky beträffar, så avreste han härifrån med
jagaren Vale först den 15 februari kl. 11 f. in. Således hade icke
heller hans avresa fördröjts en enda timme, om konselj hållits den
14 på eftermiddagen. Éj heller har den 14 februari från Aland
ingående underrättelser eller någon begäran om hjälp påkallat extra
skyndsamma åtgärder. Det var allenast regeringens nervositet under
påtryckning från olika håll, som verkade brådskan.

Qiitdugen deo ''JO maj, e. m.

61 Nr 40.

Handläggning i konselj hade säkerligen verkat lugnande. Man
hade kunnat handla lika raskt, vad beslutets utförande beträffade,
men man hade fått tillfälle att under eu starkare känsla av ansvar
fatta sitt beslut och övertänka dess konsekvenser. Man hade då
kunnat handla mera målmedvetet och med mera klart fattade syften
än som nu skedde.

Såsom företaget nu emellertid blev igångsatt, är det utmärkt
av en synnerligen påfallande oklarhet och bristande målmedvetenhet.
Man bar icke gjort klart för sig den förändrade ställning Sverige
i och med medlingsinterventionen kom att intaga i förhållande
till grannstaterna. Man synes närmast hava betraktat Aland som
herrelöst land, där man kunde företaga sig ungefär vad man be
hagade. Därav kommer sig försummelsen att redan från början
söka samförstånd med den finska regeringen och den finska högsta
krigsledningen. Därav också handfallenheten inför uppträdandet
först av den finska skyddskåren och sedan av de från Åbo anlända
rödgardisterna och slutligen av do tyska trupperna. Alla
dessa mellankommande parter betraktades som obehöriga på platsen,
som utomstående, vilka obehörigt ingrepo i och störde Sveriges humanitära
värv på öarna. Denna oklara uppfattning av företagets
karaktär och räckvidd förorsakade att man, då situationen tillspet
sades, icke ville eller vågade sätta nödig kraft bakom orden.

Sålunda, företaget igångsattes i villrådighetens tecken, utan
erforderlig beredning i statsråd, utan samförstånd med Finlands
lagliga regering, utan samförstånd med den högsta finska krigsledningen
och utan nödig kraft och målmedvetenhet. Följden av alla
dessa misstag blev, att den svenska regeringen förlorade herraväldet
över situationen, att de svenska underhandlarna, då de saknade
erforderligt stöd från regeringen, nödgades falla undan för
ryssarnas ökade anspråk och att i stället den svagare parten,
nämligen den finska skyddskåren, genom hot om undandragande
av den svenska hjälpen för borttransporterande från öarna,
tvangs att ingå på en förödmjukande kapitulation. Det är förklarligt,
att därav nos det finska folket alstrats en misstämning eller
rent av bitterhet, som icke blir lätt att övervinna och som givetvis
i hög grad försvårar lösningen av de stora politiska frågor, som den
betydelsefulla omvälvningen i öster har bragt oss in på livet. Alldeles
särskilt måste man hysa den största misstro till regeringens
förmåga att vid behandlingen av dessa frågor tillvarataga Sveriges
rätt och intresse, om de bägge,, statsråd, som så ovarsamt och grundlagsvidrigt
igångsatt och lett Ålandsföretaget, fortfarande skola tilllåtas
att på egen hand under otillåtna former av ministerstyrelse
sköta Sveriges utrikespolitik. Alldeles särskilt gäller detta sjöministern,
till vars departement utrikespolitiken alldeles icke hör. Det
är för vinnande av en behövlig och nödvändig rättelse och begränsning
härutinnan, som jag har framställt mina anmärkningar.

Jag vill tillägga ett par ord. Lyckligtvis hava »behjärtade
svenska män», för att använda herr statsministerns ord, i den mån
de kunnat bättrat vad hos regeringen härutinnan brustit. Det adla

ing. Svevigt*
finska och
ålan ilska
politik
m. m.
(Korta.)

Sr 40.

Onédageii d^n 29 riiaj, c. m.

62

Ang. Sveriges svenska blöd, som bär llutit på Finlands slagfält, bär gjutits icke
^åländska blott för Finlands framtid utan också för vår. Att så är, det har
politik*1 vitsordats av ingen mindre än den finska frihetshjälten general
m. m. Maönerheim, som i sina avskedsord till svenska brigaden uttalat

(Forts.) de även för oss bär hemma djupt dyrbara orden: »Må det sägas ut,
att ni kamrater återknutit de sekelgamla band, som höllo på att
brista.» Härmed är trots allt en brygga slagen till samförstånd.
Det finska frihetskriget är lyckligt fullbordat, snabbare än man
kunnat vänta, och Ålandsaffären är — som handlingarna visa, icke
minst tack vare de tyska truppernas ingripande — avvecklad utan
att -några svårare komplikationer uppkommit. Ställningen mellan
Sverige och Finland har blivit klarare om ock i viss mån kyligare,
och med denna större klarhet, det vill säga med bortfallandet av
åtskilliga hittillsvarande anledningar till misstämning och misstro,
ha också utsikterna för en tillfredsställande lösning av de svensk-finska
frågorna och särskilt Ålandsfrågan i någon män ljusnat. Det tillkommer
nu regeringen att göra vad den kan för att trots allt söka
i samförstånd med Finland föra denna senare fråga till en sådan
lösning, söm Sveriges konung och folk ansett önskvärd och som överensstämmer
med Ålandsbefolkningens önskningar. Ett löfte därom
från regeringsbänken just nu skulle av hela landet mottagas med
tillfredsställelse och verka i hög grad försonande.

bians excellens herr statsministern Edén: Herr talman, mina
herrar! Det har redan anmärkts, att det är ovanligt, att reservationer
till konstitutionsutskottets dechargebetänkande debatteras i
denna kammare. Det torde vara icke Mott ovanligt utan har väl
icke förut inträffat, att ifrån regeringsbänken ingås i svaromål.
När jag emellertid nu gör detta, så beror det på betydelsen av de
frågor, som ha kommit upp, och i övrigt på den uppfattning jag
alltid haft, att intet hinder bör föreligga mot att även ifråga om
reservationer regeringens ledamöter uttala sig, då de därtill finna
anledning.

Här skulle visserligen ett par viktiga skäl ha kunnat anföras
emot ett uppträdande från vår sida, det ena att förut i denna
kammare ägt rum en utförlig debatt i Finlandsfrågan, utöver
vilken icke mycket kan vara att tillägga uti de verkligt sakliga
punkterna; det andra, att den grannlaga natur, som en del av
dessa ärenden hava, även nu egentligen icke torde göra det önskvärt,
att det. utspinner sig en ny stor diskussion. Men när man
nu ifrån reservanternas sida bar ovillkorligen velat föra fram en
sådan och gjort det dels genom reservationernas hela läggning och
dels genom de debatter som upptagits i båda kamrarna, då skulle
det fullständigt missförstås, om icke svar komme från regeringen.
Att sålunda denna diskussion föres och att den föres med det
material, som är framlagt i konstitutionsutskottets dechargebetänkande,
det må falla på reservanternas ansvar. Yi komma att svara,
och vi hava i och för sig ingenting att dölja.

Vad särskilt angår den blå bok, om vilken herr Ekman fällde

Onsdagen den 2‘J maj, c.

in.

Nr 4Ö.

uttrycket, att den var i hög grad ofullständig och att lian hade
känt det som sin plikt att fullständiga densamma, så torde kanhända
herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet inom
kort komma att giva svar på den antydningen. Jag kan dock icke
underlåta att uttala någon överraskning över att herr Ekman känner
sig kompetent och i tillfälle att utan något som helst samråd
med någon ledamot av regeringen offentliggöra de diplomatiska
aktstycken, som hava ställts till konstitutionsutskottets förfogande,
klen sortens inverkan på och ingripande i vår utrikespolitik har
förut icke ifrågakommit. Det är icke en »ministerstyrelse» •— jag vet
icke vad det mjäll vara för slags styrelse, men det strider mot allt
vad förut alltid brukat anses som en självklar sak vid behandlingen
av dylika ärenden. Denne ledamot av utskottet, har emellertid
icke nöjt sig därmed. Han överraskar nu ytterligare med att här
inför kammaren framlägga en hel plan till en expedition till Aland,
som på privat väg har varit uppe här i Stockholm och om vilken
lian anför vissa detaljer. Av dessa detaljer är det en som är fullständigt
oriktig och ''om vars oriktighet jag förut på förekommen
anledning bär upplyst herr Ekman, nämligen den viktiga detaljen,
att de två ålänningar, på vilka han åberopar sig, av mig skulle
hava erhållit något som helst bemyndigande eller uppmuntran till
bildande av denna frikår. Jag har förut förklarat för herr Ekman
i vittnes närvaro, att detta är oriktigt, att det måste bero på en
fullständig missuppfattning av samtalet, som icke alls rörde sig
om bildande av en sådan svensk frikår. Det oaktat har denne man,
som nu här uppträder som regeringens mästrare ifråga om en klok
utrikespolitik, medverkat till att på egen hand, utan att han eller
någon av de övriga bild ärna har givit regeringen den ringaste
antydan, organisera en dylik frikår, inneslutande fyrtio svenska
officerare, såsom han nu uppgiver, vilken skulle hava varit färdig
att gå över till Åland och inlåta sig i strid med den ryska besättningen
därstädes. Jag tillåter mig hemställa till första kammaren,
på vilken sida oskickligheten i handhavandet av utrikespolitiska
ärenden ligger, på granskarens eller på regeringens, och om icke
den upplysning, som denne talare nu i kväll har lämnat, blottar
— låt mig säga — eu naivitet i uppfattningen om vad som kan
vara tillåtet i en sådan prekär situation, vilken icke borde berättiga
honom till att uppträda såsom domare.

I huvudsak bär i reservationerna och för övrigt uti anförandena
i denna kammare förekommit anmärkningar dels av formell
och dels av reell art, de formella gående ut på att statsråden skulle
hava fattat viktiga beslut utanför protokollet, utom statsrådet, och
därmed gjort sig skyldiga till ministerstyrelse, de reella gående
ut på att själva innebörden i vissa åtgärder har varit till Sveriges
skada.

Vad de formella beträffar, hava anmärkningarna dels rört sig
på Ålandsfrågans område — att man utan statsrådsbeslut medverkat
till herr Vorovskys resa till Åland och till vad som kallas
en omläggning av Ålandsexpeditionen från en hjälpexpedition för

Ing. tivei-tgts
Jinska och
åländska
politik
m. m.
(Forts.)

Sr 40. 64

Onsdagen den 29 maj, e. in.

Ang. Sverige avhämtande av flyktingar till en medlingsexpedition — dels bär
fimka och man • Finlandsfrågan klandrat, att icke i statsrådet fattats beslut

å‘anutu angående vissa muntliga framställningar från finska ombud. J dag

m. m. bär tillkommit klandret, att interpellationssvaret i andra kamma (?orts.

; ren och därmed regeringens principförklaring gavs utan ett dylikt

statsrådsbeslut.

Om dessa formella saker skall jag så gott först som sist be
att få bestämt hävda, att de äreudenj som hava efter vanlig praxis
och efter naturlig ordning bort förekomma i statsråd, de äro verkligen
där föredragna, och att de som icke hava där föredragits
hava varit av den beskaffenhet, att de icke bort där föredragas.
Men innan jag går närmare in pa detta, vill jag särskilt framhålla,
att om man med ministerstyrelse, som man bär hai’ klandrat statsrådets
ledamöter för, skulle avse, att vederbörande statsråd handlat
var för sig, vare sig i förhållande till sina kamrater i regeringen
eller till Konungen, så är detta fullständigt oriktigt, Såväl utrikesministern
i den mån han haft med Ålandsfrågan att göra och i
Finlandsfrågorna, som sjöministern speciellt i Ålandsfrågan, ha
statt i eu ständig och intim kontakt och meningsutbyte med övriga
ledamöter av statsrådet och med Konungen. Under sådana förhållanden
är varje fantasi om att det här har förekommit ministerstvrelse
i syfte '' att på något vis handla bakom Konungens rygg
eller bakom'' kamraternas rygg ett fullständigt misstag. Skulle
åter med anmärkningen icke avses någonting dylikt, utan ett förfarande,
genom vilket statsrådets ledamöter utövat en sådan maktfullkomlighet,
som avsett att undandraga dem ansvaret inför riksdagen,
så faller även detta pa sin fullständiga orimlighet da vi
inför riksdagen när som helst hava ingått i utförliga diskussioner
såväl om principer som om detaljer uti de här förevarande fragorna,
aldrig undandragit oss detta ansvar och sålunda naturligtvis lika
gärna skulle hava tagit det ansvaret på grund av ett statsrådsprotokoll
långt efteråt. Nej, anledningen till att ifrågavarande
ärenden icke förekommit i statsråd är, som jag sagt, att de icke
hörde dit, och jag skall tillåta mig att i korthet belysa de skäl
som göra, att jag tryggt kan hävda den ståndpunkten.

I statsråd'' hava vi behandlat dels det första beslutet om avsändande
av en expedition för att hemföra flyktingar, vare sig
svenska eller åländska, av den lo februari, dels ett andra beslut
den 18 februari, som jag skulle tro icke har blivit omnämnt i
akterna, angående utsändande av ett kompani stammanskap avsett
att trygga inskeppinngen av dessa eventuella flyktingar, dels slutligen
för det tredje propositionen angående rätt att utsända vaktmanskap
till Åland under öarnas evakuering.

Vad som har skett mellan beslutet ett och beslutet två eller mellan
beslutet två och beslutet tre, det skulle då vara vad som vi orättmätigt
undandragit statsrådsprotokollet. Jag bestrider, att det
har varit orättmätigt undandraget. Jag hävdar, att vad^ därvidlag
bär förekommit är åtgärder av den art, som ett statsråd måste
hava rätt att röra sig med, som kunna betraktas som förberedande

Onsdagen den 29 maj, c. in.

(tf Nr 40.

åtgärder, intill dess att man kommer till en viss punkt, där konklu- ing- sverige*!
sionen skall dragas och också bär dragits i form av ett beslut i J‘n*kn och
konselj. Det är icke fallet, att med de svenska officerarnas med- &lå"uak
verkan till förhandlingarna på ibland och än mindre med herr m. m.

Vorovskys resa till Aland har tagits något sådant steg, som be- (Korta.)
hövde föranleda ett beslut i statsrådet. Vad menar man, att vi
skulle hava beslutat angående herr Vorovskys resa? Om han reste
eller ej, berodde på honom själv, och han kom som sin regerings ombud
till en plats, där det låg en rysk besättning. Han hade be
slutat denna resa efter ett samtal med den svenska utrikesministern,
men sådana samtal mellan Sveriges utrikesminister och företrädare
för främmande makter föras ju oupphörligt, utan att någon tänker
på någonting så absurt som att de skulle tagas till protokoll, även
om de avse rätt så viktiga muntliga överenskommelser angående
handlingar från den andra sidan. Vad officerarna angår, så tilihöllos
de från första början på det bestämdaste att icke uppträda
som. parter i förhandlingarna, att sålunda icke ikläda sig några
förbindelser å Sveriges vägnar, men väl erhöllo de genom instruktioner
ifrån sjöministern efter samråd med övriga statsrådsledamöter
och med Konungen rättighet att preliminärt utfästa sig, att
till en blivande uppgörelse skulle kunna knytas vissa förpliktelser
från Sveriges sida. När den uppgörelsen sedan kom till stånd,
när den förelåg den 20 och 21 februari, då var förberedelsestadiet
färdigt, då konkluderades detta i överenskommelsedokumenten, och
då drogs slutsatsen genom den proposition till riksdagen som avlämnades
påföljande dag den 22 februari och som kamrarna genast
behandlade och godkände. t>

Här har sålunda förekommit en kedja av händelser, som allesammans
hava syftat fram mot ett visst resultat. När det resultatet
är vunnet, dras konklusionen, då förelägges resultatet icke
blott för statsrådet utan i proposition till riksdagen. Vad är
det då för tal detta, att det har förekommit ministerstyrelse? Vad är
det som är kränkt eller läderat? Det har icke varit på minsta
sätt meningen att träda vare sig Konungens eller riksdagens rätt
för nära. Detta senare framgår bäst av det faktum, att alla dokument
av vad slag de vara må naturligtvis med största beredvillighet
hava ställts till Konstitutionsutskottets förfogande. Och
skulle man vara så formalistisk, att man vill göra gällande, att
utskottet haft någon svårighet att komma åt de handlingarna från
statsrådets sida, därigenom att de icke tagits till protokoll, så blir
svaret det, att i och med detsamma som dessa handlingar utgöra
en serie av förberedelser till i konseljen fattade beslut, i och med
detsamma gå de naturligen också in under ansvarigheten för dessa
beslut, förutom det att de ju alltid kunna dragas fram som material
för bedömande av huru statsrådet i allmänhet har skött sitt
ämbete.

Nej, mina herrar, denna anmärkning angående ministerstyrelse,
afgående försummelse mot de lagliga formerna i vad beträffar
Ålandsfrågan måste jag anse som fullkomligt oberättigad och så Första

kammarens protokoll 1918. Nr 1/0. 5

Nr 40. 66

Onsdagen den 20 maj, e. m.

Ang. Sveriges som fullkomligt saknande varje sinne för vad det här egentligen
finska och gällt och för huru man kan ga till väga. Herr Ekman har sagt,
å‘äoMM att man sluiUe hava liksom undskyllt sig med brådskan för att

PZ''m. man icke höll konselj den 14,februari på torsdagen, då såsom han

(Forts.) menade, en förändring av Alandsexpeditionens karaktär skedde.

Det är oriktigt i dubbel motto. Någon förändring skedde icke då,
och vad den saken beträffar, att tiden icke skulle hava medgivit
konseljs hållande, så har från regeringens sida aldrig något sådant
skäl föreburits. Vi funno det sakligt orimligt att draga in i konselj
frågan om herr Vorovskys resa — därför hölls ej då någon
konselj.

På samma sätt skulle jag sedan kunna genomgå hela serien
av de andra åtgärder, som man fordrat skulle föredragas i konselj.
Jag skall emellertid endast nämna ett par. Man tycks hava
menat att regeringen borde hava beslutit sin principiella hållning
i Finlandsfragan i konselj, och man har särskilt antört detta anspråk
ifråga om mitt svar på interpellationen i andra kammaren.
Vad detta sistnämnda angår får jag lov att erinra, att jag aldrig
förr hört omtalas, att svar på en interpellation skulle vara en handling
av sådan beskaffenhet, att den borde föredragas i statsrådet.
I ett interpellationssvar angives den åskådning en Konungens rådgivare
har, men det är icke någon regeringshamiling i formell mening
och kan enligt regeringsformen icke företagas i statsrådet.
Om sedan Konungen och statsrådets ledamöter icke skulle komma
överens om dessa grundsatser, är det klart att därav uppstår en
schism. Att så icke är fallet i föreliggande fråga, är för alla herrarna
väl bekant, t o

Med de framställningar åter, som komma från de första finska
sändemännen, förhåller det sig så, att dessa framställningar gjordes
muntligen, och, såvitt jag känner, är det i Sverige eu genomgående
regel i det diplomatiska umgänget, att dylika muntliga
framställningar icke föranleda någon formlig konseljbehandling i
annat fall än då de framkalla positiva beslut om åtgärder, som
kräva konseljbeslut från svenska statsmaktens sida. Detta har icke
varu fallet med de ärenden, som här äro på tal. Landshövding
Heikels muntliga framställning föranledde icke beslut av den art,
att den behövde företagas i konseljen, icke heller herrar Grripenbergs
och Castréns första muntliga framställningar. Eu annan
sak° är, då framställningar komma skriftligt och ingivas i sådan
form, att de röra vissa positiva yrkanden, fixerade på sadant satt,
att det ena kan bifallas och det andra icke. Da företages saken
i konselj, och det skedde i detta fall, så snart de skriftliga framställningarna
inkommo. Härvid ha vi endast följt den praxis,
som mig veterligen varit obruten under föregående tid. Jag har
nyss gjort denna anmärkning i andra kammaren, och ingen hai
kunnat bestrida dess riktighet, allraminst den närvarande föregående
utrikesministern. Det ligger i sakens natur, att man icke
kunnat under dessa föregående krigstid>år och icke hellei velat i
konseljen företaga vare sig den ena eller den andra av de muntliga

Onsdagen den 29 im»j, e m.

07 Nr 40*

framställningar, som utan ringaste tvivel under de åren framkommit
till svenska regeringen från andra makters sida och som kunna
nog så allvarligt ha berört vår ställning under kriget. Att sådana
framställningar skett till och med från tinskt håll, visserligen icke
på den tiden från ett erkänt självständigt Finland, det är känt
genom tidningspressen. Men något statsrådsprotokoll om behandling
av dylika eller andra motsvarande muntliga framställningar
finnes helt enkelt icke från någon del av den föregående kristiden.
Alltså, icke heller i detta formella avseende kan jag erkänna, att
regeringen på något vis vare sig trätt någons rätt för nära eller
gjort sig skyldig till någon förseelse mot de konstitutionella formerna.
Jag finner det tvärtom vara eu fullkomligt orimlig princip,
som konstitutionsutskottets reservanter uppställt, då de påyrka
konseljbehandling för dylika ärenden, under det att den enklaste
eftertanke borde säga, att den i praktiken skulle vara omöjlig
att efterkomma.

Vad realia angår, har diskussionen rört sig dels om Ålandsfrågan
och dels om Finlandsfrågan. Angående den förra har herr
Ekman gjort en hel del anmärkningar, av vilka jag icke skall
trötta kammaren med att bemöta mer än ett par. En av dessa
real anmärkningar var, att vi skulle ha betraktat Åland såsom
herrelöst land och försummat att söka samförstånd med finska
regeringen om våra åtgärder rörande Åland. Jag skall icke förneka,
att den svenska regeringen måste, vid den tid som här är
i fråga, anse att Åland befann sig i ett synnerligen extraordinärt
läge. Herrarna känna väl till, att det var under de första veckorna
av inbördeskriget i Finland, och att det icke fanns någon möjlighet
för den finska regeringen, undanträngd åt norr såsom den var
och utan egentlig militär styrka till sitt förfogande, som den
också var, att på något effektivt sätt ingripa på Åland. Den lilla
skyddskår, som kom dit, var, såsom numera är till full evidens bestyrkt
icke blott av svenska officerare utan även av åländska aktade
män, fullkomligt oförmögen att, om det gällde, motstå de ryska
trupperna. Därtill kom, att ganom den ry\- läge och tilltagande förvildning det står utom allt tvivel
att särskilda förhållanden uppstått även på den sidan. Men det
är fullkomligt orättmätigt, när herr Ekman gör gällande, att vi
skulle betraktat Åland såsom ett sådant herrelöst land, där vi
»kunde göra vad vi ville». Vi ha icke på Åland företagit någon
handling, som vi icke fullt kunna försvara. Vi ha sökt på allt
sätt skona såväl den ena som den andra ömtåligheten, både den
finska och den ryska, vid våra åtgärder till den åländska befolkningens
bästa. Att detta någorlunda bar lyckats vad ryssarna
angår, det är notoriskt. Att det icke lyckades i förhållande till
finnarne beror på komplikationer, som uppstodo genom den nyländska
skyddskårens uppträdande och som dessvärre från svenskt
håll, i varje fall av vissa svenska pressorgan drivits upp och ytterligare
förvärrats på ett sätt, som endast kunnat gjuta olja på
elden på andra sidan Bottenhavet. I varje fall hava vi, på sätt,

i nq. 8
finska och
åländska
politik
in. in.
(Forte.)

Nr 40. 68

Onsdagen den 29 maj, e. ra.

Ang. Sveriges och i den män som det har på något vis varit av omständigheflmka
och terna påkallat och möjligt, sökt förbindelse och samarbete med den
finska regeringen. När den första expeditionen avgick till Aland,
p„° underrättades omedelbart den finska ministern i Stockholm härom
(Ports.) enligt vanlig internationell kutym, som bjuder, att när ett svenskt
krigsfartyg avgår till utländskt område, underrättelse härom sker
till den främmande regeringen. Det var första steget. Sedan under
dagarna den 14:e till och med den 15:de februari gjordes icke någon
sådan hänvändelse till herr Gripenberg, icke angående herr Vorovskys
resa, ty det var en sak, som angick herr Vorovsky och som
vi icke hade skyldighet att meddela, icke heller angående de åtgärder,
som vidtogos förberedelsevis för att de svenska officerarna
skulle underrätta vederbörande på Åland om herr Yorovskys ankomst
och förbereda eventuellt uppkommande förhandlingar. Men
sedan, så snart dessa förhandlingar kommit i gång och det började
gälla att se till att få något resultat av dem, togs även herr
Gripenberg till råds — jag skulle tro, att det var den 16 februari
— och sedan var han såsom bekant med i hela fortsättningen
och avvecklingen av affären. Således, i denna del har icke något
blivit försummat, som man verkligen med rätta kunde fordra —
det vågar jag bestämt påstå. Huruvida man sedan på finskt håll
blivit tillfredsställd med våra åtgärder på Åland, är en annan
sak, som här icke indragits i diskussionen och som jag skall,
på grund av den sena timman, bespara kammaren att gå in på.
.lag kan således icke heller finna, att i detta avseende vi gjort
oss skyldiga till någon försummelse, värd anmärkning.

Vidare hava såväl herr Ekman som andra reservanter från
konstitutionsutskottet anmärkt, och det är huvud an märkningen i
Ålandsfrågan, att vi, den svenska regeringen, ha ställt den svenska
»underhandlaren» i Mariehamn, trots upprepade framställningar,
utan det stöd han begärt, och att i följd därav genom hot
från den ena partens, från ryssarnas och rödgardisternas, sida
denne »underhandlare» fann sig nödsakad att lägga Sveriges ord i
vågskålen för ett förmå den finska skyddskåren till en uppgörelse,
som av dem befanns oförmånlig. Mot denna anmärkning skall jag
be att först få svara, att den svenska »underhandlaren» icke var
en underhandlare utan var förmedlare vid andras förhandlingar.
Yad han hade begärt var en »skyddsvakt». Denna begäran avstyrktes
av hans militära chef, kommendörkapten Starck, såsom
det framgår av ett i den blå boken meddelat telegram, och det
uppenbarligen på mycket goda skäl, då denna skyddsvakt dels
icke i någon väsentlig mån skullo hava bidragit till kommendörkapten
Åkermarks egen trygghet, dels alltid utsatt honom själv och
över huvud taget hela företaget för faran att komma i öppen,
väpnad konflikt med ryssarna. Jag tillåter mig emellertid fastslå,
att det tycktes hava varit just den väg reservanterna önska, att den
svenska regeringen skulle hava slagit in på, då de göra gällande,
att genom detta stöd den svenske medlaren i Mariehamn skulle
varit i tillfälle att särskilt inverka på ryssarna. Om det stödet skulle

Onsdagen den 29 maj, e. in.

69 Nr 4a

utövat någon verkan på ryssarna, kunde deri. ju endast varit såsom Ang. Sveriges
militärt påtryckningsmedel, men därmed både Sverige fullständigt
uppgivit den grundval för sitt ingripande i Ålandsfrågan, som vi ‘politik
antagit och fasthållit. Vi hade då givit oss in på en verklig väp- m. m.

nåd påtryckningsexpedition mot ryska trupper, som dock voro orga- (Korts.)

niserade, ehuru mycket illa disciplinerade, och därmed hade man
med sannolikhet kommit i konflikt med den ryska regeringen i
retrograd. Denna utsikt har naturligtvis icke skrämt de reservanter,
som framställt anmärkningen, men denna utsikt har regeringen
icke velat inlåta sig på, och den tillåter sig förmena, att
det var riktigt att icke låta sig dragas in i ett sådant äventyr.
Reservanterna ha gjort gällande, att regeringen däremot avgivit
något slags ultimatum till den finska skyddskåren på Åland. Det
är ett fullkomligt missbruk av det ordet. Vi hava över huvud
taget icke alls hotat eller gjort någon positiv påtryckning mot
den finska skyddskåren. Vad som skett är, att den svenska medlaren
— och däri gjorde han utan tvivel rätt — vid en given tidpunkt
ansåg sig nödgad påpeka för skyddskåren att ifall den
genom sina handlingar dreve det till öppen konflikt eller strid
med ryssarna och den sedan, slagen under strid, kastades i sjön,
kunde de svenska fartygen icke upptaga den finska skyddskåren,
helt enkelt därför att detta då vore folkrättsligt otillåtligt, ett tilltag,
som icke överensstämde med folkrätten. Om kåren frivilligt Jämnade
området, efter överenskommelse med ryssarna kunde det gå
för sig, i annat fäll icke.

Dessa anmärkningar torde, vara tillräckliga såsom svar på
vad man här anfört angående Ålandsfrågan. Jag skall övergå till
några få punkter rörande realiteter i den finska frågan, som herr
Clason behandlat. Jag skall därvid bespara kammaren och mig
själv att åter upptaga alla de olika detaljer, som här redan i en
föregående debatt varit å bane. Men jag tillåter mig att understryka,
afl även nu i det varmhjärtade anförande — jag nekar
icke alls att giva det erkännandet — som herr Clason hållit, saknas
alla verkliga uppgifter om vad det var, som regeringen borde
ha gjort, och vad det var som den gjort, men som den icke borde
ha gjort. Det är utan tvivel riktigt, att vi icke kunnat giva Finland
den hjälp, som Finland begärt. Men då så icke skett, har
det berott på att denna hjälp, om den skulle ha varit av verklig
betydenhet för Finland, måste ha tagit sådana dimensioner, som
efter vår bestämda mening — och vi tro att erfarenheten av vad
sedan skett bestyrker denna mening — måste ha dragit oss in,
icke blott i det finska inbördeskriget, Titan även i kriget med de
rödas bundsförvanter, ryssarna, och därigenom i världskriget. Det
är nämligen så, att de handlingar, som nu framlagts av konstitutionsutskottets
reservanter, utgöra ett ojävaktigt bevis för att alla
de s. k. mindre medlen, transitering av vapen och export av i
Sverige inköpta vapen föreslogo ingenting. Herrarna hava ett ord
om denna sak, vid vilket majoriteten i denna kammare kanhända
fäster större avseende än vid mitt, det är ett ord av herr Castrén,

Nr 40. 70

Oasdagen den 29 maj, e. m.

Ang. Sveriges
finska ock
åländska
politik
m. m.

(Forte.)

som i eu skriftlig inlaga uttryckligen uttalar, att uppköp av vapen
från enskilda icke kunde vare sig tillräckligt snabbt eller i tillräcklig
mängd erhållas, och att det redan då visade sig, att antalet
på detta sätt uppbringade vapen var så ringa, att de icke
spelade någon väsentlig roll för Finlands räddning, samt att likaså
transiteringen icke på något sätt varit avgörande. Yad han begärde,
då lian icke kunde få direkt intervention, det var främst
utlämnande av vapen och ammunition från svenska statens förråd
och deras omedelbara överförande, det vill säga samma yrkande,
som en gång förut debatterats i denna kammare, och om vars
egenskap att efter all sannolikhet leda oss in i kriget jag då hade
tillfälle att uttala mig. I detta avseende bär för övrigt även från
högerhåll i andra kammaren gjorts ett oförbehållsamt erkännande
att därigenom den svenska staten hade blivit så engagerad, att
den gått in i kriget. Då detta är fallet, kunna vi lugnt lämna ä
sido de andra, de s. k. mindre medlen, och om den eviga exportoch
transiteringsfrågan kan jag åtnöja mig med att framhålla, att
det numera är styrkt, att någon transitering från neutralt land
till Finland helt enkelt aldrig konkret kunnat komma ifråga. Den
enda ansökning, som i detta fall ingivits, gällde en export från
Danmark, men från Danmark kom ingen export, och då blev det
ingen transitering av. Det var således endast fråga om transitering
från ett krigförande land, Tyskland, och transitering från
ett dylikt land har Sverige under senare delen av krigstiden principiellt
icke medgivit, ehuruväl man enligt folkrättslig ordning
icke är förhindrad att medgiva en sådan. Att för övrigt transiteringen
från Tyskland kunde ersättas genom transport till sjöss,
är förut uttalat, och det är styrkt genom vad sedermera passerat.

Man har förebrått oss, och sådant har kommit fram åtminstone
antydningsvis även i denna kammare, att när vi beviljade den
enda exportlicens, som herr Gripenberg sökte med uppgivande av
exakta siffror, för 2,000 gevär och 10 kulsprutor med alu munition.
detta dels skett för sent, och dels skedde först sedan regeringen
utfärdat förbud mot uppköp av vapen. Vad den senare saken beträffar,
ligger det i öppen dag, att det var en tillfällighet, att detta
förbud inträdde ungefär samtidigt som herr Gripenbergs ansökning
slutbehandlades. Förbudet mot inköp av vapen utan särskilt tillstånd
tillkom naturligtvis av helt andra skäl, nämligen på grund
av de stölder av vapen och ammunition, som förekommo här i
Sverige och som visade, att det drevs handel med dessa varor på otilllåtliga
vägar, och därjämte för att förekomma alla frestelser att
bilda beväpnade trupper här i Sverige, som kunde bliva ett trots
och hot mot den lagliga ordningen. Att vidare ärendet företogs
så sent som det skedde — det var den 5 mars, och handelskommissionens
utlåtande avgavs den 22 februari — berodde i huvudsak
därpå, att i ansökningen ingick också frågan om nyssnämnda
transitering från Danmark och att, innan man kunde behandla
densamma, man var nödsakad förvissa sig om, huru hela frågan
om transitering från Danmark egentligen låg. För övrigt ligger

Onsdagen den 29 maj, c. rn.

71 Nr 40.

i öppen dag, att dröjsmålet icke vållade någon olägenhet för Fin- Ang. åter igen
land, då det även sedermera dröjde mycket länge innan licensen ^/an&fcå*
kunde utnyttjas. Herr Clason ryckte upp sig till en särskild in- '' po(i(iJt
dignation över de villkor, som voro fästa vid denna licens, nära- m. m.

ligen, att den skulle utnyttjas, fullständigt och på en gång. Det (Fort».)

var emellertid ett villkor, som regeringen tillåter sig anse fullkomligt
rimligt för att kunna kontrollera utförseln av sådana
varor som vapen och ammunition i dessa tider.

Sålunda, på den punkten tror jag, att de framlagda aktstyckena
snarare och i hög grad bestyrka riktigheten avregeringens
mening, än de kunna tala till förmån för reservanternas. Av aktstyckena
framgår, att om Sverige skulle på det sätt och i den
mening, som herr Clason och andra önska, hava biträtt Finland i
dess ansökan om hjälp, hade vi antingen fått gå till direkt intervention
— och det vill ingen åtminstone öppet säga, att han skulle
hava önskat — eller också hade vi i första hand fått företaga den
beviljade utlevereringen frän svenska statens förråd av vapen,
vilken ovägerligen hade bragt oss till nästa stadium, konflikt såväl
med de röda i Finland som med Ryssland, det vill säga fört
oss in i världskriget. Det har sagts förut, att det har varit påkostande,
att icke Sverige kunnat giva den hjälp till Finland som
detta senare begärt, men för oss har det gällt att i denna svåra,
tunga, och i så många avseenden prövande tid överväga, om vi
ville föra in Sverige icke blott i den häxdans, som det fruktansvärda
inbördeskriget i Finland utgjorde utan även sedermera
ganska säkert in i det stora kriget. Det ville vi icke, och därför
kunde vi icke gå längre än vi gjorde i vårt förhållande till Finland.

Det har särskilt understrukits även från herr Clasons sida,
att även han icke skulle önskat något steg, som fört oss ut ur
neutraliteten. Vad är nu detta för ett tal? Om det visas, att
den så kallade effektiva hjälpen vore ett avsteg från neutraliteten,
enär den tvingade oss in på den väg, som direkt ledde oss ut från
neutraliteten, då tjänar det icke till någonting att deklamera om,
att man icke vill uppgiva den. Om man handlar på sådant sätt,
att neutraliteten icke kan uppehållas, hjälper det icke att förklara,
att man vill uppehålla den.

Jag har, mina herrar, med vad jag nu anfört sökt att upptaga
åtminstone de huvudsakliga av de anmärkningar, såväl formella
som reella, vilka reservanterna framställt. Det återstår mig
endast att åtminstone helt kort beröra ännu en detalj av deras argumentation.
Det har i reservationen antytts och i dag under diskussionen
också antytts, att följden av den svenska regeringens hållning
har blivit svårigheter för Finlands politiska orientering och
för hela läget i Norden. Därom innehåller reservationen, att Finland
drivits att söka hjälp från annat håll och överlämna sig åt
andra intressesfärer. — Mycket har överraskat mig i denna reservation
men intet i så hög grad som denna punkt. Märk att det uttalandet
kommit nu, sedan det blivit känt genom i pressen med -

Nr 40. 72

Onsdagen deu 20 maj, e. in.

Ang. Sveriges delade upplysningar, att den hänvändelse till annat håll, som det
åländska ta^as om'' ^iar skett icke på grund av att Sverige icke givit till“politik
facklig hjälp, utan i full anknytning till förbindelser, som äro
m. m. mycket äldre än såväl det iinska inbördeskriget som den nu sit (Korta.

) tande regeringen i Sverige. Denna hänvändelse, efter inbördes krigets

utbrott kan jag för övrigt tillägga, skedde samtidigt till
Tyskland som den skedde till Sverige, och denna hänvändelse Ivar
sålunda uppenbarligen icke beroende av den hjälp, som Sverige
eventuellt kunde giva.

För övrigt hava vi icke i denna kammare förut också diskuterat,
vad det skulle hava betytt, därest Sverige tilltrott sig att
såsom hjälpare konkurrera med stormakten pa södra sidan av
Östersjön? För att icke tala om vad det skulle ha betytt, om
Sverige nu stått inne i Finland såsom medgarant i det tunga arbetet
för en ny finsk statsordning, eller vad det hade betytt, att
Sverige hade åtagit sig att utföra samma hjälp mot Ryssland som
Finland fick av Tyskland — även detta skulle ha krävts om Sverige
skulle verkligen sökt ersätta den tyska hjälpen. Anej, sä
ligger nog icke saken, som reservanterna antyda. Den vändning
från finsk sida till »annat håll», som de tala om, beror icke på de
uteblivna åtgärderna från den svenska regeringen, den beror på
en utveckling av läget i Östersjön under hela denna krigstid, som
blivit sådan, att den svenska regeringen icke kunnat hindra den.

Numera borde vi i alla fall kunna enas om, att under det
läge som nu är, alla krafter böra spännas för att göra det bästa
möjliga av både våra förhållanden till Finland och av Sveriges
ställning till det nya maktläget vid Östersjön över huvud taget.
Och att regeringen med djup känsla av ansvar och med full insikt
om betydelsen av denna uppgift ser på densamma, ber jag
herrarna vara förvissade om. Jag känner mig också övertygad om,
att därest över huvud taget denna Finlandsdebatt — jag vet icke
vilken den är i ordningen — hade varit behövlig för att på nytt
ge tillfälle att lätta alla de sinnen som känt behov därav, vore
det dock önskvärt, att man äntligen kunde låta det nu skedda
vara skett. Detta icke för att undandraga regeringen från ansvar
eller eventuellt klander — ty det har regeringen tagit på sig under
den föregående tiden och är beredd att även för framtiden bära
— utan med tanke på att det icke kan undgå att inverka i hög grad
ogynnsamt just på det positiva arbetet rörande Sveriges ställning
såväl till Finland som till de övriga Östersjöproblemen, därest vi
oupphörligt ånyo här skola återkomma till ständigt nya s. k. uppgörelser
om det, som ligger bakom oss. Från regeringens sida
skall — såvitt på den ankommer — ingenting försummas uti strävandet
för samarbete med alla goda krafter här i Sverige för
dessa ändamål, och i dessa frågor, och jag vågar uttrycka en förhoppning,
att det samarbetet icke skall vara omöjligt att ernå
även från deras sida, som än en gång betonat, att, de icke kunna
gilla vissa drag i vår tidigare Finlandspolitik.

Onsdagen den 29 maj, e. m.

73 Nr 4a

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Herr talman! Jag A«g. Sverige
begärde ordet i anledning av den kritik över den blå boken som
framlagts av herr Ekman. Låt mig först säga, att när regerin- politik

gen, innan ännu händelsernas förlopp både stannat, publicerar en m. «.

blå bok, är det i och för sig något som icke är vanligt i svensk (Fort*.)
politik, och regeringen ville därmed tillkännage sin uppfattning
om önskvärdheten av, att det råder största möjliga öppenhet mellan
regeringen, riksdagen och nationen i utrikespolitiska angelägenheter.
Men givetvis är det en ytterst grannlaga uppgift, att
innan ännu förhandlingarna avslutats och medan händelserna pågå
skrida till publikation av aktstycken, som giva tillkänna regeringens
avsikter. Man måste därvid å ena sidan söka tillgodose den
önskan, man hyser, att lägga allt på bordet och å andra sidan
iakttaga vad statsnyttan kan kräva.

Nu har, mina herrar, en person, vars nitälskan att gå in i
dolda gömslen säkerligen ingen kan annat än vitsorda, herr Ekman,
gjort vad han kunnat för att nagelfara den blå boken ur
synpunkten av att offentliggörandet må motsvara verkligheten.

Och då han genomgår de aktstycken, som framkommit --jag tror
icke, att jag räknat fel — så lägger herr Ekman fram 8 telegram,
som icke stå i den blå boken, fler är det icke. Jag vill då för
min del säga det, att här finnas vissa telegram, som regeringen
av helt naturliga skäl, vilka jag icke närmare behöver beröra —
det är icke inrikespolitiska skäl — funnit önskvärt att icke publicera.
De få återstående, som uteslutits, utgöra oväsentligheter
eller upprepningar, som icke hava direkt sammanhang med det
som titeln på boken anger, nämligen spörsmålet om den stora
ålandsuppgörelsen. I den mån som materialet varit av värde för
belysning av denna fråga och som det har varit möjligt att publicera
dem, hava telegrammen också däri intagits, och jag vill
inlägga en alldeles bestämd gensaga mot varje framställning i annan
riktning.

Men jag skulle dessutom för min del vilja mot herr Ekman
rikta en alldeles bestämd protest. Därvidlag vill jag instämma
med herr statsministern, men jag har anledning att ytterligare
betona saken.

Herr Clason fällde det yttrandet, att mellan hans uppfattning
och herr Ströms var det lika stort avstånd som mellan den ryska
bolsjevismen och det svenska lagsamhället. Men jag ber kammaren
ursäkta, att på mig gjorde det ett visst intryck av att väl
mycket minna om ryska bolsjevikiska metoder, då en enstaka reservant
uti konstitutionsutskottet, efter det telegramföljden i blå
boken avslutats, publicerar ett 80-tal telegram daterande sig till
senare tidpunkt utan hänsyn till, huruvida förhandlingar — han
vet icke själv detta — fortfarande pågå om vissa speciella och
betydelsefulla saker, och gör detta utan samråd med vederbörande
departementschef4 utan samråd med ministern för utrikes ärendena
eller någon annan. Han publicerar dem för allt och alla och delvis
i stympat skick. Är det rimligt att förfara så?

Nr 40.

Ang. Sverige
finska och
åländska
politik
in. m.
(Förta.)

74

Onsdagen den 29 maj, e. m.

I varje fall kan jag aldrig bibringas den uppfattning, att
detta verkligen är god konservativ, statsbevarande politik och
icke heller, att det överensstämmer med rikets sannskyldiga nytta.
Jag tror, att man måste i hög grad iakttaga varsamhet härutinnan,
och jag säger, att man har grundad anledning att betona,
att man har skäl till att betänka att de, vilka bära ansvaret för
handlingarna, för statsledningen även måste hava ett ord med i
laget vid publicerande av aktstyckena.

Jag skall icke förlänga debatten, men jag vill endast säga,
att jag vet, att debatter av detta slag rörande ålandsfrågan väcka
förstämning icke blott i Sverige utan även på Aland. Jag har
personligen fått anmaning att säga detta i kamrarna. Jag har
icke gjort detta i andra kammaren, men vill här framhålla att
Alandsförhandlingarna ännu pågå och ålänningarna följa med
spänning det som försiggår i Sverige. När de höra det skarpa
klander mot expeditionen man kommer med, väcker det en undersam
stämning där ute på ön, vilket jag tror att vederbörande som
väcka debatter av sådant slag som denna icke tänkt på. Det gör
skada.

Och till sist vill jag säga hade det icke varit klokt, om herr
Ekman lyssnat något till den indirekta maning, som ligger i de
övriga högerreservanternas reservation, däri det yttras: »Utan att
närmare ingå,, på detaljerna av de svenska åtgärderna och förhandlingarna
på Åland, vilka synas böra avslutas, innan en samlad
översikt av deras fortgång och resultat kan lämnas» etc. Vill
man göra en historisk framställning, skall man avvakta en lämpligare
tidpunkt än nu, men jag skulle då önska — jag ber det
till alla goda makter — att slippa en historiker av herr Ekmans
slag, då en gång dessa viktiga dagars händelser skola nedskrivas.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Eör

min del hyser jag samma uppfattning, som hans excellens statsministern
uttalat, nämligen att reservationer till konstitutionsutskottets
dechargebetänkande icke böra giva anledning till någon debatt
i kamrarna. Emellertid har denna regel i dag icke iakttagits
varken i andra kammaren eller i denna kammare, och även regeringens
medlemmar hava deltagit i debatten. Det må därför vara
mig tillåtet att vid sådant förhållande yttra mig. Rättare sagt:
jag anser det vara min skyldighet, såsom saken nu ligger, att
bär uttala några ord.

Först skall jag be att få nämna något angående en rent formell
sida av saken. Här har mot herr Ekman gjorts en anmärkning,
därför att han i sin reservation intagit några aktstycken,
som det från regeringshåll ansetts att det vore något otillbörligt
av en reservant i konstitutionsutskottet att publicera. Med anledning
härav vill jag säga, att det naturligtvis beror på omständigheterna,
hur man skall handla i ett dylikt fall. Men när eu blå
bok är utgiven, vilken i vissa stycken är ofullständig, kan det
vara en absolut skyldighet för en medlem av konstitutionsutskot -

Onsdagen don 29 maj, e. m. 7f>

tet att se till, att sanningen kommer i dagen fullständigt och
helt. Men frågan, huruvida ifrågavarande aktstycken komma fram
till riksdagen, beror, såsom herrarna veta, icke ensamt på denne
ledamot i konstitutionsutskottet, utan det beror på konstitutionsutskottet
självt. Ty det är alldeles tydligt, att om konstitutionsutskottet
skulle anse, att eu ledamot genom vad han intagit i sin
reservation kommit i strid med skyldigheten att hålla vissa saker
hemliga, äger konstitutionsutskottets majoritet att vägra denne
ledamot att få reservationen med detta innehåll bifogad betänkandet.
Det har förekommit fall, som jag känner till, aå jag var ledamot
i utskott, att man sagt till en ledamot: det och det kan av
särskilda skäl icke tagas in i Er reservation.

Om jag nu går över till själva den föreliggande saken, så har
det gjorts både formella och reella anmärkningar mot regeringens
förfarande såväl i Ålandsfrågan som beträffande den finska frågan
i allmänhet. Man har bär gjort gällande, att regeringens
medlemmar själva avgjort ärenden, vilka egentligen bort beslutas
i statsråd, men hans excellens statsministern har sökt visa, att
denna uppfattning vore felaktig så till vida, att de ärenden, som
icke förekommit i statsrådet, hade man ingen skyldighet att draga
dit. Innan jag går in på en undersökning av detta påståendes
riktighet kan jag emellertid icke undertrycka den uppfattningen,
att hans excellens måtte icke ha varit riktigt säker på att denna
hans mening vore riktig, eftersom han ansett sig böra komma
fram med ett hjälpskäl. Han gjorde således gällande, att även
om ifrågavarande ärenden egentligen bort förekomma i statsråd,
kunde det sätt, varpå de behandlats, dock icke karaktäriseras såsom
någon ministerstyrelse, ty såväl de övriga ledamöterna i
statsrådet som Konungen hade tagit del av ärendena, innan några
åtgärder av vederbörande regeringsmedlem vidtagits, och dennes
syfte hade följaktligen icke varit att undandraga vare sig Konungen
eller övriga statsrådsledamöter dessa saker eller att själv
undandraga sig konstitutionellt ansvar.

Vad först beträffar syftet, så är det ju uppenbart, att detsamma
betyder ingenting för frågan, huruvida ministerstyrelse
eller icke ministerstyrelse föreligger. Syftet må vara det allra
bästa syfte i världen, blir det icke desto mindre ministerstyrelse,
ifall övriga förutsättningar därför äro tillstädes. Och därtill kommer,
att så vitt jag begriper, det är av ingen betydelse, huruvida
Konungen och övriga ledamöter av statsrådet under hand tagit
del av ärendena. Även om Konungen utom statsrådet fattat ett
beslut, som sedermera blott verkstäiles av regeringsledamot, som
med honom överlagt om saken, hindrar det icke, att man därigenom
handlar i strid med grundlagens föreskrifter. En s. k. kabinettsregeriDg
är precis lika främmande för svensk gnmdlag som
ministerstyrelse.

Med denna sak må det nu emellertid vara hur som helst.
Statsministern gjorde nämligen gällande, att dessa ärenden icke
behövt eller bort behandlas i statsråd, och han tog fram några

Nr 40.

Ang. Sverige
finska och
åländska
politik
in. m.

(Korta.)

yr 40. 76

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. Sveriges särskilda fall som exempel. Med avseende på frågan om ålands^mndska
expeditionen sade lian först att beslutet om en undsättningsexpepoiitik
dition, beslutet att skicka dit ett kompani marinsoldater och slutit.
m. ligen beslutet att begära riksdagens samtycke för att skicka den

(Fort..) trupp, som ytterligare blev dit avsänd, fattades i statsråd. Vad
som emellertid i övrigt förekom däremellan var blotta förberedelser
till nämnda åtgärder, som voro huvudsak och rätteligen behandlats
i statsråd, vilket däremot icke var nödvändigt i avseende
på förberedelserna. Jag undrar verkligen om man nu opartiskt
ser på dessa beslut, huruvida man kan säga, att den förändring,
som skett med hela uppgiften för ålandsexpeditionen efter
det första beslutet om en hjälpexpedition, får sitt huvudsakliga
uttryck i att man beslutar skicka trupper dit? Är det icke snarare
så, att sedan man förändrat hela ändamålet med expeditionen,
blev det en blott konsekvens, att man skickade trupper? Följaktligen
förhåller det sig så, att det beslut, som var det huvudsakliga,
och som bort fattas i statsrådet, var beslutet om, att man
icke kunde stanna vid en dylik hjälpexpedition, utan,, måste göra
handlingsuppgiften vidsträcktare med avseende på Aland. .Den
frågan hade bort behandlas, den saken hade, så vitt jag förstår,
bort avgöras i statsråd.

Med avseende på frågan om Finland i övrigt gjorde hans
excellens statsministern gällande, att de förberedande förhandlingarna
med den finska envoyén och det övriga, som här omtalats,
vilket föregick beslutet av den 5 mars allenast vilade på
muntliga framställningar. Att man först sistnämnda dag fattade
beslut i statsrådet, skedde i överensstämmelse med vanliga allmänna
erkända regler. Med avseende på dylika muntliga framställningar
gällde nämligen, att endast ifall framställningen leder
till något beslut, kommer frågan upp i statsråd. Detta må nu
vara sann t, men de muntliga framställningarna ledde dock i alla
fall tidigare till ett beslut, nämligen till beslutet om medling.
Detta beslut är dock icke heller behandlat i statsråd. Även med
den utgångspunkt statsministern hade, borde väl således åtminstone
den frågan ha upptagits i statsråd.

Jag skall för min del icke gå in i detaljer vidare. För mig framstår
det tydligt, att man vid dessa frågors behandling icke i den
grad, som våra grundlagar förutsätta, låtit besluten ske i statsråd,
utan man har fattat dem utom statsråd. Hur många, eller
vilka, som varit med om dessa beslut hava vi inga möjligheter
att med ledning av offentliga handlingar avgöra; vi hava endast
de uppgifter om den saken som lämnats av herr statsministern
och vilka jag naturligtvis för min del icke. har någon anledning
att bestrida.

I avseende på realiteten skall jag vad ålandsfrågan beträffar,
icke ingå på någon granskning av vad som faktiskt där förelegat,
vad som gjorts och borde ha gjorts, utan jag har samma uppfattning
därvidlag som friherre Palmstierna, att det kanske är lämpligast
i ålandsfrågan att avvakta framtidens dom, då alla hand -

Onsdagen den 29 maj, e. m.

77

Jfr 40.

lingar angående denna fråga i sin helhet kunna offentliggöras.
Sålunda att närmare ingå på något bedömande av huru regeringen
skött denna fråga i den föreliggande detaljen, torde icke vara
lämpligt.

Men det var ett yttrande av herr statsministern, som jag icke
kan helt och hållet förbigå med tystnad. Det var riktat mot reservanterna,
men jag har även sett samma yttrande riktat mot
det parti, som intagit den ståndpunkt, jag för min del anser vara
den riktiga i dessa frågor, mot högern i allmänhet. Statsministern
gjorde gällande — detta säger han mot reservanterna — att
när de göra anmärkning mot att underhandlaren eller medlaren i
Mariehamn vilketdera herrarna nu må kalla honom icke fick den
skyddsvakt han begärde, så skulle detta egentligen bero på att
de önskade att han skulle fä sådan skyddsvakt, emedan han därigenom
lättare skulle kunna komma i konflikt med ryssarna och
sålunda Sverige indragas i eu strid, som man från regeringens
sida ville undvika. Jag vill då bestämt protestera mot att någon
dylik avsikt förefinnes. Jag behöver icke göra det å reservanternas
vägnar, tv de äro här och kunna själva protestera mot detta,
men jag gör det alldeles bestämt på det partis vägnar, som jag
tillhör.

Vad den finska frågans realia i allmänhet angår, hava vi diskuterat
dem förut. Jag kan dock icke låta bli att poängtera ännu
en gång det enligt min mening felaktiga i regeringens ställning.
Statsministern säger, att transitering över Sverige och export av
vapen etc. från Sverige förslogo ingenting för Finlands behov, och
bästa beviset härför skulle vi äga i herr Castréns inlaga, däri
denne förklarade detta och därför begärde vapen från kronans
förråd. Emellertid vill jag härpå svara: det både väl ändå gjort
någon nytta i alla fall, även om det icke förslog. Av herr
Castréns yttrande framgår ingenting annat än att detta icke varit
tillräckligt, men det hade väl alltid varit bättre än intet.

Sedermera yttrade statsministern, att om man beviljat den framställda
begäran om vapen och ammunition från statens förråd,
skulle detta ha lett oss in i kriget. Det skulle faktiskt ha blivit
första steget till en verklig intervention. Statsministern åberopade
som auktoritet eller rättare sagt stöd för denna uppfattning (tv
auktoritet härför är väl statsministern själv) en framstående högerman
— jag förmodar att det är herr flildebrands yttrande i andra
kammaren som statsministern stöder sig på. Trots det att denna
mening hyses av regeringen, och trots att regeringen därvidlag
stödes av herr Hildebrand, måste jag för min del bestämt säga,
att den i själva verket endast är ett påstående utan varje tillstymmelse
till bevis. Varför, säg mig det, skulle ett överlåtande till
den finska regeringen av vapen och ammunition ur kronams förråd
ha medfört intervention? Jag för min del förstår det rakt icke.

Sedermera gjorde herr statsministern gällande, att det må ha
varit hur som helst, då regeringen fattade beslut i dessa frågor,
så har det sedermera dock blivit styrkt, att även om regeringen

Ang. Sverige*
finska och
dländska
politik
m. vi.
(Kort*.)

$r 40.

Ang. Sveriges
Jinska och
åländska
politik
m. m.
(Forts.)

78 Onsdagen den 29 maj, e. m.

fattat ett annat beslut, skulle resultatet särskilt med avseende på
transiteringen icke blivit fördelaktigare för Finland, än det nu
blev genom regeringens beslut i det stycket, ty det vore styrkt,
att från neutralt land icke kunde erhållas den avsedda krigsmaterielen.
Vi måste dock komma ihåg, att här är ett moment av synnerligt
stor betydelse, då vi bedöma vad som försiggått, och det är
finnarnas egen uppfattning. Hela tiden bär man ju fäst så stor
vikt vid att det goda förhållande, som rådde mellan Sverige och Finland
skulle kunna bevaras och ytterligare utvecklas. Det torde
vara alldeles uppenbart, att även om det nu efteråt skulle styrkas,
att finnarna icke hade kommit att få någon nytta av bifall till
den begäran om transitering, de gjort beträffande krigsmaterial
över* Sverige från neutralt land, hindrar det icke, att det måste
hos dem väcka en stark misstämning, att deras begäran icke bifölls,
sedan de framställt densamma.

Med avseende åter på transiteringen från krigförande land gör
statsministern numera gällande som stöd för regeringens ståndpunkt,
att regeringen har principiellt icke medgivit någon transito ing från
krigförande land till neutralt land. Jag skulle be att få anhålla
om en upplysning, som kunde vara intressant för att bedöma detta
skäl: är det något neutralt land utom Finland, som begärt transitering
över Sverige från krigförande land av vapen och ammunition,
och har regeringen då varit i tillfälle att intaga denna principiella
ståndpunkt?

Finlands begäran är kanske det första fallet, och jag tror mig
finna av statsministerns min, att denna begäran från Finland, värdet
första fall, då regeringen hade att ur principiell ståndpunkt
avgöra frågan om transitering från krigförande land till neutralt
land över Sverige och därvid funnit, att sådan icke skulle kunna
komma ifråga. Varför transitering från krigförande land till neutralt
land icke skulle kunna komma ifråga, är emellertid mig ofattligt.
Jag vet icke av någon folkrättsregel, som kan giva anledning
till en skillnad mellan transitering från neutralt land till
annat neutralt land över Sverige och transitering från krigförande
land till neutralt land över Sverige.

Sedan övergick statsministern till att förklara grunden till
det egendomliga beslutet den 5 mars, då regeringen biföll ansökan
om export av 2 000 mausergevär som dock icke skulle få utföras
förrän export av hela partiet samtidigt kunde ske. Den, som läser
detta beslut, blir rätt förvånad över, huru man kan komma fram
med något dylikt villkor, då begäran framställts, såsom skett från
finsk sida. Men nu hava vi av statsministern fatt förklaringen,
och förklaringen är den, att regeringen ansåg sig endast på det
sättet kunna kontrollera exporten av ifrågavarande vapen. Jag
förmodar, att meningen är deri att man ansåg sig endast på det
sätt kunna kontrollera, att icke mera än 2 000 gevär utfördes ur
landet. Jag förstår icke, varför man icke skulle kunnat utöva
kontroll, även om exporten skett i smärre partier, men det kanske
är eu hemlighet, som jag för min de! icke kan intränga i. Men

Onsdagen den 29 maj, e. ra. 79

även om clet skulle kunnat något försvåra kontrollen, att partiet
icke gått på en gång utan exporten skett i smärre partier, så kan
om man ställer den svårigheten och olägenheten på ena sidan och
tinnarnas nödställda belägenhet på den andra, det icke vara tvivelaktigt
vilket avgörande varit det riktiga. Man har endast att
komma ihåg, att det var ett livsintresse för finnarna att så snart
som möjligt få den lilla mängd vapen och ammunition som kunde
skrapas ihop, ty på den tiden fingo de huvudsakligen strida med
vapen, som de lyckades taga från sina motståndare. Då man jämför
det, som talar för den gjorda begränsningen vid regeringens
tillstånd till export, och det som talar emot samma begränsning,
kan väl ingen opartisk person finna annat än att allt talar för att en
dylik begränsning icke hade bort uppställas. Det är mig över huvud
taget främmande att antaga, att något sker i en viss mindre
god avsikt, men man måste ursäkta, att människor, som läsa detta
regeringsbeslut, kunna komma på den tanken, att meningen med
begränsningen väl ändå, var att det icke skulle bli någon export.

Till sist gjorde statsministern gällande, att varje effektiv hjälp
till Finland skulle ha äventyrat vår neutralitet. Då åtskilliga
av oss ansett, att vi bort giva Finland så stor hjälp som möjligt
bland annat genom export av vapen från kronans förråd, ansåg
han därför att det var orätt av oss att vilja göra gällande, att vi
icke på några villkor ville äventyra Sveriges neutralitet. Emellertid
är det alldeles tydligt, att riktigheten av detta påstående,
själva slutsatsen, är beroende på att piemissen också är riktig.
Och såsom jag förut har sagt, är det fortfarande enligt min
mening, åtminstone fullständigt obevisat, att ifall vi givit Finland
vapen och ammunition ur kronans förråd, det skulle ha lett till
att vi blivit inblandade i de finska förvecklingarna. Det är icke
ens gjort i minsta grad antagligt och följaktligen kunna vi, soin
yrkat på detta, med fullt lugn fasthålla vid vårt påstående, att vi
icke velat äventyra den svenska neutraliteten, som vårt folk så
strängt håller på och riksdagen så många gånger uttalat, att vi
böra bevara. Däremot är det alldeles tydligt, att med en väpnad
intervention vår neutralitet skulle kunnat äventyras, ifall man icke
anser, att denna redan i och för sig vore tillspillogiven genom en
dylik intervention. Men en sådan ha vi ju aldrig begärt. Det är
kanske ett fel av oss, att vi icke begärt den. Jag har hört från
deras sida, vilka stödja regeringens politik med avseende på d-n
finska frågan, det uttalandet, att här fanns icke mer än två möjligheter:
antingen skulle man hava intervenerat, eller också skulle
man hava handlat såsom regeringen gjort. Den ståndpunkt, som
vi intagit, att man bort hjälpa finnarna så mycket som möjligt dock
utan intervention, har förmenats vara ohallbar.

Ja, jag vill säga, att det kanske är ett fel av oss att vi icke
ställt oss på iuterventionsståndpunkten. Jag kan icke svara för
någon annan än för mig själv, men skälet för, att jag aldrig ansett
mig böra ifrågasätta intervention, har varit, att vårt folk i
sin helhet haft den bestämda uppfattningen att det icke ville vara

Nr 40.

Ang. Sverige*
finska och
åländska
politik
in. in.
(Forts.)

Nr 40. 80

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 29 maj, e. m.

med om något, som skulle kunna äventyra vår neutralitet och leda
oss in i krigiska förvecklingar. Jag anser nämligen, att då ett
folk har en allmänt gällande uppfattning i en fråga av denna art,
är det vars och ens skyldighet att respektera den, även om han
tilläventyrs personligen skulle hysa den meningen, att t. ex. en
väpnad hjälp i ett fall som detta, till ett neutralt land för att
upprätthålla den inre ordningen, icke skulle hava äventyrat neutraliteten
eller på något sätt utsatt vårt land för risken att
dragas in i de ödesdigra förvecklingar, vi för närvarande bevittna
runt omkring oss.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina
herrar! Det är åtskilligt i uttalandena frän regeringsbänken som
jag icke kan låta stå oemotsagt.

Först och främst ber jag att i anledning av friherre Palrnstiernas
yttrande, att ett och annat av de av mig publicerade telegrammen
meddelats i avkortat eller stympat skick, få säga, att
anledningen härtill är just, att innehållet i dessa uteslutna delar
varit av den beskaffenhet, att detta innehåll på de av friherre
Palmstierna angivna skälen icke bort offentliggöras. Men jag vågar
bestämt påstå, att alla de telegram, som jag offentliggjort, äro
av den beskaffenhet, att de mycket väl tåla offentlighetens ljus.
Emellertid kan man förstå, att det icke varit odelat angenämt för
friherre Palmstierna att se alla telegrammen offentliggjorda. Det
uppgives, t. ex. i blå boken, i samband med uppgiften om telegrammet
från general Mannerheim, att telegram kl. 5.2 5 ingick
från Åland, att fredsöverenskommelse träffats mellan vita gardet
och ryssarna på eftermiddagen den 20 februari, varför det vore för
sent att vidarebefordra general Mannerheims telegram. Men ändå
finner man av de nu offentliggjorda handlingarna, att samma dag
senare på aftonen kl. 8 ett telegram avsänts från sjöministern till
kommendörkapten Starck, vari det står: »Förstår ej det sista meddelandet,
att preliminär fredsöverenskommelse träffats, Sjöministern.
» Vidare ett telegram kl. 9.40 e. m. samma afton till Starck
däri det står: »Under hand meddelas, att därest finnarna desarmeras,
kunna de återfå vapnen, sedan de kommit till svenskt territorium.
Ni får förtroligt begagna detta till förhandlingarnas
slutförande. Sjöministern.» Detta visar ju, att även sjöministern
ansåg, att icke fredsöverenskommelse hade träffats kl. 5.25 e. m.
den Sägen, och att alltså det Mannerheimska telegrammet i verkligheten
icke kommit för sent. Det är ganska förklarligt, att man
icke vill ha sådant publicerat.

Vidare har herr statsministern nämnt både här och i andra
kammaren, att utlämnande av vapen ur kronans förråd ovillkorli
gen skulle leda till landets indragning i krig och kunde därför
icke ifrågakomma. Då man tager del av dessa av mig offentliggjorda
telegram, finner man, att fartygschefen påoThor den 18 februari
kl. 9.35 f. m. telegraferar följande: »Efter Ålands eventuella
utrymmande kommer den vapenlösa befolkningen att stå värnlös

Onsdageu den 29 maj, e. rn.

81 Kr 441.

mot maroderande band från fastlandet — således mot rödgardister
—. »Hemställer om ej klokt att översända beväpning för mindre
skydds- eller ordningsstyrka, förslagsvis 500 man att efter utrymningen
tillställas åländska myndigheterna mot förpliktelse att vapnen
uteslutande användas för lokalskydd.» På detta telegram svarade
sjöministern samma dag kl. 9.45 f. in.: »Edert förslag om
vapen till lokal skyddsvakt accepteras.» När sedan överenskommelse
hade träffats, telegraferas: »Starek anser, att de utlovade
vapnen för ålandsbefolkningen äro behövliga jämte instruktörer
inom 14 dagar för att en skyddskår skall kunna komma till stånd
till tidpunkten för evakueringen. -Tåg instämmer häri, men anser
att antalet gevär måtte ökas till minst 750» etc. Detta var den
25 februari. Samma dag på eftermiddagen telegraferade sjöministern:
»Tillse, att regeringen ej oavvisligt förbindes att sända älandsbefolkningen
vapen och instruktörer.» etc. Jag vet ej. om detta
telegram kan hava samband med att herr Trygger dagen förut
väckt interpellation angående orsaken varför ej vapen sänts till
finnarna på Finlands fastland. Detta telegram kom verkligen för
sent, ty samma dag kungjordes i, tidningen Aland: »Sedan Sveriges
regering utfäst sig att förse Alands befolkning med nödig beväpning
till självförsvar mot de i Finland opererande röda ligorna
eller vem annan som helst, som i fientlig avsikt önskar landstiga
på de åländska öarna, få undertecknade kommittérade, som med
härvarande ryska militärmyndigheter överenskommit om öarnas
evakuering på ryska trupper, härmed anmoda befolkningen att vid
den skeende mobiliseringen av åländska skyddskårer villigt och
noggrant uti det gemensamma försvarets intresse underkasta sig
de bestämmelser, som i sådant avseende av de lokala myndigheterna
eller 0 dessas instruktörer komma att bliva utfärdade.» Då
det gällde Aland, bada man alltså icke den uppfattningen, att sändande
av vapen ur kronans förråd kunde indraga landet i krig,
men då det gällde det fasta Finland, hade man den uppfattningen.
Det är eu besynnerlig oklarhet. För övrigt vill jag såsom herr
Trygger betona, att det icke varit vår avsikt och kan icke vara
vår avsikt att på något sätt draga in Sverige varken i världskriget
eller i de stridigheter som pågingo på ibland.

Därefter hade statsministern ett yttrande, som jag icke kan
gå förbi. Han sade nämligen, oatt det var intet ultimatum, som
nktades till den vita kåren på Aland, utan den hade blott underrättats
om, att för den händelse skyddskåren upptoge förnyad strid
och därvid dä bleve slagen och flyktade till de svenska skeppen,
kunde den folkrättsligt icke ombordtagas på de svenska fartygen.
Dennaförklaring har hans excellens statsministern lämnat både i andra
kammaren och här; det är då besynnerligt att finna herr sjöministern
vara av en annan mening. Han telegraferade den 18 februari
kl. 10.5 5 e. m. att en trupp som flyktande undan fienden
embarkera!, måste folkrättsligen avväpnas. Sjöministern har dock
icke motsatt sig, att man folkrättsligt kunde taga truppen ombord
och bortföra den från landet; och det vita skyddsgardets öde

Första hammarens protoholl 1918. Nr IfO

Ang. Hveriges
finska och
åländska
politik.
fn. m.
(Korta.)

6

Sr 40. 82

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik,
m. m.
(Forte.)

blev ju detta i alla fall. Således kan statsministerns uttalande
icke vara riktigt och det stämmer icke heller med vad som verkligen
förekommit, ty i det ultimatum, som riktades till den vita
skyddskåren, vilket''avgavs skriftligen av kommendörkapten åkermark,
läses följande: »För den händelse vita gardet ej ingar på
de den 20/2 kl. 5 f. m. överlämnade villkoren för fredsslut,
anser sig den svenska regeringen ej längre skyldig ställa fartyg
till vita gardets förfogande för bortföring från Aland till Finland».
Då man vet, i vilken prekär ställning skyddskåren befann sig, kan
man förstå, att däri låg ett mycket starkt hot mot skyddskåren,
ett ultimatum.

Det är också en annan sak som jag nödgas beröra. Statsministern
angrep mig häftigt för att jag skulle hava kommit med
oriktiga uppgifter därom, att statsministern medverkat till att
svenska frivilliga skulle avgå till Åland. Jag har icke uttryckt
mig så, ty jag har yttrat att den 13 februari hade två av ^Dandsdeputationens
medlemmar angående avsändande av frivilliga till
Åland ett samtal med statsministern, och på grund av detta samtal
utfärdades ett tillkännagivande, att frivilliga skulle få anmäla
sig hos undertecknarna. Det var icke fråga om statsministerns
positiva medverkan till eu sådan skyddskårs bildande utan frågan
gällde, att inga hinder skulle läggas i vägen härför. Jag nödgas
till mitt försvar läsa upp ett intyg, som jag har här i min hand,
rörande vad som förefallit, och som innehåller följande: »Att undertecknad
jämte häradshövding Carl Björkman onsdagen den 13
innevarande februari besökte Sveriges statsminister för att bedja
om hjälp för Ålands svåra läge i avseende å de upplopp, som där
förlagda ryska soldatesk förövar, samt att framställan även gjordes
till statsministern om att han ej n skulle förhindra frivillig
hjälpverksamhet för förstärkande av Ålands skyddskår. Därvid,
bland annat, svarades: »att han icke ville hindra svenska behjärtade
män att hjälpa ålänningarna, ty ni hava ju vänner i Sverige,
men att arbetet skulle ske så tyst som möjligt.» Intygas Stockholm
den 19 februari 1918. Johannes Eriksson, ledamot i den
åländska deputationen.

Riktigheten av förestående intyg bekräftas: Stockholm den 1
mars 1918. Carl Björkman.»

Slutligen yttrade hans excellens statsministern nyss, att det
skulle vara eu sak, som skadade Sverige eller i allt fall varit för
Sverige menligt, att jag här omtalat, att frivilliga skulle utrustas
för att avgå till Åland och det skulle hava varit farligt om det
icke hade kunnat förhindras. Jag kan icke förstå, på vad sätt
detta skulle hava varit menligt för Sverige. Det är ju en heder
för Sverige, att svenska frivilliga avgått till Finland: varför skulle
det då vara en sådan skada, att man omtalar, att svenska fri villiga voro
beredda att även avgå till Åland. Jag tror att man härvidlag
icke kan klandra att den saken här omnämnes.

Det är ledsamt, att i denna sak det överallt råder en sådan
oklarhet — jag vill kalla det så — oklarhet ifråga om företaget,

Onsdagen den 29 maj, e. in.

83 N r 44*.

oklarhet ifråga om vad som beslutats och oklarhet ifråga om sättet
varpå beslutet utförts.

Hans excellens herr statsministern Eden: I anledning av

den siste talarens yttrande tillåter jag mig ännu eu gång förklara,
att det samtal, som herr Ekman omnämnt mellan två
herrar fiån Aland och mig, är från deras sida missuppfattat,
och att det intyg, de avgivit om vad som vid det samtalet
från min sida förekommit, icke överensstämmer med verkligheten,
då det av naturliga skäl icke kunnat komma ifråga, att
jag skulle därvid hava uppmuntrat dem till anskaffande av hjälptrupper
från Sverige på sådant sätt som där säges. Jag har sedan
haft ett samtal med den ena av dessa intygsgivare, därvid han
mycket beklagade, att han gjort sig skyldig till en sådan missuppfattning,
och det förefaller mig märkvärdigt, att han nu avgivit
ett sådant intyg. Det förvånar mig också, att ett sådant
intyg här blivit företett av herr Ekman, då av mig anförts, att
intyget är grundat på en missuppfattning i fråga om vad som i
samtalet förekom. Att denna missuppfattning över huvud taget uppstått
kan knappast förklaras på annat sätt än att intygsgivarna befunno
sig i en ytterst upprörd sinnesstämning, när samtalet hölls. De
träfffade mig den dagen, den 13 februari, då det ansågs komma att bli
massakrer på Åland, och deras oro var sådan, att de väl själva
ansågo det möjligt att man från svensk sida skulle kunna vidtaga
vilka åtgärder som helst.

Men om den saken således kan förklaras från deras sida, så
kan det icke förklaras, vad herr Ekman sagt hava skett från
svenska mäns sida. Min anmärkning i detta avseende rörde icke,
att herr Ekman lade fram saken, utan den rörde vad som faktiskt
förekommit, nämligan att svenska män, bland dem, om jag icke
är oriktig underrättad, herr Ekman själv, på egen hand utan att
säga ett ord tilol regeringen åstadkommit en organisation för väpnat
ingripande på Åland av svenska män och däribland, såsom han själv
uppgav, 40 svenska officerare. Anser herr Ekman, att det är rimligt
att en svensk man eller ett flertal svenska enskilda män äro
med om en sådan organisation bakom regeringens rygg och också
kunna väta färdiga att sätta den i gång med de risker, detta
kunde medföra?

Det var den vidräkningen jag gjorde och den anmärkningen
som jag vidhåller, och den berättigar fortfarande till frågan, huruvida
herr Ekman är lämplig att vara domare över det sätt, på
vilket regeringen bort föra vår svenska neutralitetspolitik.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Jag har ett ord att
tillägga, som bör sägas därför att det rör vissa händelser i fråga
om den försiggångna telegramväxlingen närmast det Mannerheimska
telegrammet. Herr Ekman har låtit förstå, att det kanske
ändå icke var så dumt av honom att komma fram med de här
telegrammen, ty de visade, att sjöministern själv fruktade att

Ang. Sverige*
jinska och
åländska
politik
/fl. in.
(Forts.)

Bfr 40. 84

Oasdagen den 29 maj, e. m.

AnS. Sveriges att komma i en dålig dager med anledning av det Mannerheimska
finska och telegrammets stoppande. Härtill vill jag svara tvä saker. Det
politik" eua är, att när helst under den dagen, den 20, det Mannerheimska
m. m. telegrammet ankommit, säg från kl. 8,45 på morgonen, så hade jag
(Forte.) tagit på mitt ansvar att icke skicka av detta telegram.

Det andra är att herr Ekman ger en fullständigt fel tolkning
av varför det av honom citerade telegrammet avgavs. Ja, det är
så typiskt, då man sitter vid sitt skrivbord efteråt och lägger lupen
på varje sak och efterforskar vad som skett, att man lätt får en
skev bild av det verkliga läget. Herr Ekman yttrar: Här trodde
sjöministern att ifrågavarande dag ingen uppgörelse träffats, eftersom
att han avsände detta telegram. Nej visst icke! Men jag
skall ge herr Ekman den vägledningen, att jag vide få preciserat,
vilka parter, som träffat denna preliminära uppgörelse. Det var
den saken det gällde, och icke frågan om uppgörelse över huvud
hade träffats.

Herr Clason: Jag är uppkallad av åtskilliga yttranden här,
men skall försöka att fatta mig kort.

Det var med ganska stor förvåning jag hörde hans excellens
statsministerns utläggning om ministerstyrelse eller icke ministerstyrelse.
Det föreföll mig, som om han därvid velat göra gällande,
att då vi anmärkt mot ministerstyrelse, vi därmed skulle hava
åsyftat, att vederbörande minister skulle hava handlat på egen hand
utan att hava rådgjort med sina kolleger o. s. v. Men det är här
icke fråga om den sidan av ministerstyrelse, utan här gäller ett
sådant fall av ministerstyrelse, då statsråden fatta beslut i regeringsärenden,
utan att låta dem föredragas i statsrådet under protokoilföring
och under det ansvar, som medföljer protokollföring
och protokollsgranskning. Och jag är alldeles övertygad om, att
då hans excellens statsministerns anförande en gång biff publicerat,
kommer det att ge upphov till ganska mycken häpnad, när det
jämföres med de redogörelser för vad som menas med ministerstyrelse
som finnas både i våra grundlagar och i den statsrättsliga
litteraturen.

Hans excellens statsministern ville vidare så vitt jag förstod,
göra gällande, att det icke alls var någon form av ministerstyrelse
som förekommit i ålandsfrågan mellan den 13 februari och den 18
februari. Det hade ju framhöll han, ingenting iuträffat annat än
förberedande åtgärder! Men, ers excellens, om man, efter det att
till statsrådsprotokollet anförts, att här skulle skickas en isbrytare
och en kofferdist till Åland för att hämta folk, därefter jämväl
skickar dit ett bemannat flottans fartyg för att därigenom understödja
expeditionen, vidare skickar dit en väpnad styrka, dessutom
tillåter, att vissa av svenskarna ombord sändas att uppträda som
medlare — låt vara blott såsom medlare — och om man så till på
köpet meddelar såsom här av herr statsministern yttrades, att denne
medlare hela tiden stått i förbindelse med den svenska regeringen
under utövandet av sin medlaregärning, och att han mottagit in -

Onsdagen den 29 maj, e. in.

85 Nr 40.

struJciioner tran regeringen om vad som skulle göras — är icke A“y- Userigu
detta något, som måste hava krävt beslut av regeringen? Det rik- ®ci

tigaste hade naturligtvis varit att giva honom eu instruktion från ‘politi!?

början, inom ramen av vilken han haft att röra sig, och att taga m. m,

den till statsrådsprotokollet. Och så förhäller det sig med den (Fort».)

ena punkten efter den andra i dessa frågor. Och jag skulle ju
kunna fråga: om exempelvis den svenska regeringen toge sig för
att ge greve Ehrensvärd i Schweiz eller baron Wrangel i London
uppdrag att uppträda såsom medlare i världskriget och vidare
telegrafiskt stode i förbindelse med dem i fråga om åtgärderna, gåve
dem instruktioner för deras uppträdande o. s. v. och gjorde detta utan
att besluta något i statsrådet om dessa åtgärder — skulle sådant
icke hava karaktär av regeringsåtgärder? Jag skall dock icke nu
gå in på dessa frågor vidare, det blir tillfälle att dryfta dem då
yttrandena föreligga i protokollet och då man får närmare se preciserade
de uttalanden, som fällts, och kan jämföra dem med vad
som passerat.

Statsministern sade, att hans svar på interpellationer icke vore
någon regeringshandling; det har heller ingen av oss påstått. Men
de beslut, som lågo bakom hans svar, måste väl ha varit regeringshandlingar.
Och då statsministern i sitt svar på interpellationen
exempelvis sade, att »något utlämnande från kronans förråd har regeringen
icke ansett sig kunna medgiva> —- vad måste hava legat
bakom detta annat än ett regeringsbeslut? På samma sätt bakom
medlingsbeslutet, som emellertid likaledes måste vara fattat utan
någon som helst protokollsföring, vilket framgår därav att vi infordrade
protokoll i ärendet, men fingo till svar att intet protokoll
i medlings!rågan förelåg.

Så att par ord beträffande Alandsuppgörelsen. Då hans excellens
angrep även den reservation, som jag och mina medreservanter
avgivit i den frågan, och ville framhålla, att vår ståndpunkt,
då vi uttalat, att det var beklagligt att kommendörkapten Åkermark
icke erhållit tillräckligt stöd, vore oriktig, enär detta kunde
ha»a medfört ett inskridande med våld, så vill jag fråga: vad är
skillnaden, då man tidigare skickade eu beväpnad styrka till Åland
och gav dem en instruktion, som innebar att den, låt vara endast
i nödfall, fick använda våld — vad är, säger jag, när man gått in
på den vägen, skillnaden mellan detta och att då han begär eu
skyddsvakt giva honom denna skyddsvakt, vilket visserligen icke
varit detsamma, som att våld skulle användas, men som dock
personligen stärkt hans ställning ganska väsentligt! Jag har icke
sagt, att saken skulle ha tagits på det sättet, att våld behövt användas,
men den omständigheten, att man skickade honom skyddslös
till Mariehamn under ryssarnas och rödgardisternas hot, är
enligt min tanke ett fullständigt felgrepp i kela denna expeditionsaffär.

Så var det tal om de åtgärder, som man kunde ha vidtagit
till finnarnas hjälp och understöd utan att komma in på något,
som bröte neutraliteten. Jag skulle därom vilja säga, att vad

Nr 40. 86

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
m. m.
(Forts.)

export från kronans förråd angår, har herr Trygger redan beträffande
den saken svarat vad på statsministerns anförande behöver
svaras. Men jag understryker ännu en gång, att Sverige
många gånger både försålt och lämnat ut vapen till främmande
makt, utan att detta-medfört någon som helst intervention. Likaså
förhåller det sig med transiteringsfrågan. Yi hava själva köpt
vapen under världskriget från krigförande länder. På vad sätt
skulle detta strida mot folkrätten? Jag känner icke till någon
som helst folkrättslig bestämmelse, som detta skulle strida emot.
Men hava vi på detta sätt köpt dem utifrån, kunde vi också låtit
dem gå vidare.

Hans excellens ville göra gällande, att frågan om transitering
från neutralt land skalle för Finland varit alldeles betydelselös,
och beviset därför skulle vara, att Finland den 5 mars icke kunde
erhålla handgranater från Danmark. Men vilka utsikter att erhålla
vapen från sådant håll funnos tidigare? Saken är icke det
ringaste avgjord med att det förklaras vilka möjligheter, som
funnos eller icke funnos den 5 mars. Det var långt till den 5
mars från slutet av januari månad: hela februari månad låg
emellan. Den frågan, vad som tidigare måhända kunnat erhållas,
kräver ett utklarerande, och förmodligen kommer den också en
gång att bli utklarerad. Jag måste fasthålla vid, att avslaget å
denna begäran om möjlighet att transitera under hela det förberedande
skedet har vållat ofantligt mycken skada.

Villkoren av den 5 mars äro redan av herr Trygger belysta,
och jag skall icke vidare uppehålla mig vid dem.

Hans excellens slutade till sist med en vädjan till oss alla och
i allmänhet, att man skulle understödja det positiva arbete, som
regeringen ville inlägga, för att främja ett gott förhållande till
Finland. Man skulle icke tala om vad som varit förut. Jag vill
säga, att grunden till detta positiva arbete är så uppriven av vad
som passerat, att, såsom jag betonade i mitt förra anförande, första
villkoret för att hava någon framgång i det arbetet måste vara,
att man erkänner, att man tidigare stått på en felaktig ståndpunkt.
Jag för min del tror, att vi gagna detta posiiiva arbete
bättre genom att erkänna detta än genom att hävda motsatsen.

Det talades också — jag vet icke om det var hans excellens
statsministern eller omodet var sjöministern — om stämningen på
biland på grund av Älandsexpeditionen. Ja, beträffande stämningen
på Åland, så har man enligt de senaste underrättelser, som
meddelats därifrån, visserligen varit glad över den utgång Älandsexpeditionen
fick i det att ryssarna avlägsnades, men den glädjen
har efter vad som meddelats i väsentlig grad grumlats just genom
de omständigheter, vi pekat på i reservationen, nämligen att det
bristande stöd, den svenska medlaren fick, nödgade honom att
tvinga den finska skyddskåren till en för densamma oförmånlig
överenskommelse. Ocli vad stämningen i övrigt på Åland gent
emot Sverige angår, så tror jag, att det ingalunda är uteslutet att
eu viss missräkning och ett visst missmod där gör sig gällande.

Onsdagen den S29 maj, c. m. Öl

Men (let beror i sä fall på åtskilliga andra åtgärder, som passerat
i Ålandsfrågan, än just dem som i dag varit på tal.

Herr Wrangel: Med anledning av hans excellens statsministerns
uttalande, att icke någon handling företagits av regeringen i förevarande
ärende, som icke kan tillit försvaras, kan jag icke underlåta
att framställa ett par frågor, frågor, som enligt min mening
beröra den viktigaste sidan av Fin!andsfrågan. Jag kan för min
del icke skilja, på någon Finlandsfråga och någon Ålandsfråga, ty
jag anser att Åland alltjämt tillhör Finland.

Jag skulle alltså vilja fråga: om Sverige under i övrigt likartade
förhållanden stint en väpnad styrka till någon annan del
av Finland än till Åland, exempelvis Jill Uleåborg eller till ön
Kimitö, och där, såsom det skedde på Åland, således också under
hot från upprorsmän om mord och brand, avväpnat den lagliga
finska regeringens trupper, hade icke detta av en och var ansetts
vara en i hög grad ovänlig, ja, man skulle nästan kunna säga
fientlig handling emot den av oss nyss förut erkända finska staten?
Eller hur skulle vi själva hava betraktat en liknande handling,
begången av en främmande makt på svenskt territorium? Skulle
månne icke envar, som icke uppenbart tagit parti för dessa upprorsmakare
och mot den lagliga regeringen, funnit, att det eller
de statsråd, som anbefallt eller medgivit en sådan avväpning,
ådragit sig ett fruktansvärt ansvar? För min del kan jag icke se
någon skillnad, på ett dylikt handlingssätt och det som verkligen
ägt rum på Åland; och det är mot detta handlingssätt jag icke
kunnat underlåta att nedlägga min bestämda protest.

Herr von Zweigbergk: Även vid denna sena timme anser

jag mig berättigad att säga ett par ord De skola icke bliva så
mänga.

Reservationerna i Finlands- och Ålandsfrågan äro så avfattade,
att de verka som klagomål mot den majoritet inom konstitutionsutskottet,
som icke biträtt de anmärkningar som reservanterna
här ha velat framställa; och under debattens gång i båda kamrarna
har jag övertygat mig om att den förebråelsen flera gånger återkommit.
Man har därvid som oftast åberopat, att de berörda frågorna
i dessa punkter äro av den vikt, äro så stora, att jämförelse
mellan dessa icke kan ske beträffande dem, som konstitutionsutskottets
majoritet gjort till föremål för sina anmärkningar senare,
vilka framställas som rent bagatell artade. Det kan vara i sin ordning,
att man fäster uppmärksamheten på att det är icke den omständigheten
huruvida de upptagna frågorna äro större eller mindre,
som är avgörande för spörsmålet, om eu projekterad anmärkning
skall biträdas eller icke, utan naturligtvis beror detta på, huruvida
de anmärkningar, som framställas, äro befogade eller ej. Majoriteten
har icke ansett de av reservanterna framförda anmärkningarna
i sak vara av sådan natur, att de kunde av majoriteten biträdas.
Något som också gäller om de formella anmärkningarna.

Nr 40.

Ang Sverige*
finska ock
åländska
politik
7». m

(Fort*.!

>r 40. 88

Onsdagen den 29 maj, e. in.

Ang. Sveriges
finska och
åländska
politik
m. vn.
(Forts.)

Jag skall här icke närmare ingå på de senare. Rörande den
saken ha regeringens medlemmar, framför allt statsministern själv,
svarat. Det må dock kanske vara anledning att i all enkelhet
framhålla att det råder en stor skillnad i odet sist berörda avseendet.
Ty i dessa ämnen, i Finlands- och Ålandsfrågorna, förelåg
det dock statsrådsprotokoll, utvisande att frågorna varit föremål
för regeringens handläggning. I de båda ämnen åter, vi tillåtit
oss att fästa uppmärksamheten vid och där vi framfört anmärkning,
är förhållandet, att det icke finns något som helst statsrådsprotokoll.

Viktigare är naturligtvis den sakliga delen av anmärkningarna.
I den hava vi, majoriteten inom konstitutionsutskottet, icke kunnat
förena oss, av den grund att vi korteligen sagt finna den politik,
som i båda dessa frågor förts av regeringen, vara klok och riktig
och framför allt klar.

Regeringen har genom statsministern under interpellationsdebatten
i andra kammaren noga angivit sin ståndpunkt till båda
dessa frågor; i Ålandsfrågan så att regeringen har i denna sak
»haft till ögonmärke, att så långt den förmår medverka till att
våldsamheter och blodutgjutelser på .-iland måtte förebyggas och
den åländska befolkningen tryggas till liv och egendom, men icke
på något sätt avser att därmed prejudicera de politiska frågor,
som anknyta sig till ögruppen». Enligt var mening är denna uppgift
för Ålandsexpeditionen fullt riktigt angiven samt lyckligt
fullföljd och genomförd. Som herrarna under debattens lopp gång
på gång märkt, kommer till allra sist högeroppositionens klander
att riktas däremot att den svenska regeringen icke vidtagit sådana
åtgärder, varigenom det blev möjligt att förhjälpa den på Åland
uppträdande men som flyktingar från Nystad och Rumlinge komna
truppen att utföra den plan, som den efter hand hade gjort upp.
Enligt vår mening hade detta icke kunnat ske utan att Sverige
hade ställt trupper till förfogande, såra hade berett de vita möjlighet
att gent emot ryssarna och där uppträdande rödgardister
tvinga sin vilja igenom. Med andra ord, man begär att svenska
trupper skulle på Åland alldeles direkt hava deltagit i det krig
som fördes i Finland.

I Finlands-frågan angav regeringen, likaledes genom statsministern,
vid samma tillfälle sin ståndpunkt sålunda: »Regeringen
har icke för avsikt att ingripa med vapenmakt i Finland eller
företaga någon åtgärd som leder till ett sådant ingripande. Inom
de gränser, som härav kunna uppdragas, har däremot regeringen
givit och kommer att giva Finland den hjälp, som är möjlig».
Enligt vår mening har regeringen också mycket rätt uppfattat
vad som i denna fråga var för Sverige lämpligt och möjligt att
göra. Den har fullföljt sitt ifrån början klart angivna program
fullt konsekvent.

Vad kampen i Finland hade för natur, har man på vissa håll
här i Sverige tillåtit sig att hava mycket bestämda meningar om,
nämligen att det endast och allenast har varit ett uppror av ett

Onsdagen (len 29 maj, o. in.

SJ Nr 40.

antal förvildade, s. k. h»liganer. Det föreligger dock i denna stund Ang. Sverige,,
ett dokument undertecknat av män som — jag vågar nästan säga åländska
det framför några andra i Finland — representerat framförallt politik
det kulturella samförståndet med Sverige. 1 detta aktstycke, som m. m.
närmast har karaktären av en tacksägelse för den hjälp, som Fin- (Kort».)
land har fatt under sin kamp, förklaras att den kampen icke allenast
har varit ett inbördeskrig, utan att den ävenledes har utgjort
»den våldsamma slutuppgörelsen med .avseende å Ryssland», .lag
menar, att därmed har det från fullt kompetent håll fastställts att
den strid som där förts ingalunda hade enbart den karaktär, som
man här ifrån högersidan företrädesvis angivit såsom den enda.

Yi inom vänstern nödgas däremot säga, att den politik, som
högern bär angivit såsom den, som regeringen borde hava fört i
biands- och Finlandsfrågorna, den förtjänar icke namnet klar.

Här har idag ledaren för denna kammares majoritetsparti givit
till känna, att han för sin personliga del numera är av den meningen,
att det måhända hade varit det riktigaste att man ifrån
den sidan hade yrkat på en väpnad intervention i Finland. Han
har emellertid förklarat, att han avstått ifrån att göra ett sådant
krav gällande, därför att han är fullkomligt viss om att det
svenska folket icke har velat ställa sig bakom detsamma och vedervåga
de risker, som därmed hade varit förenade. Jag påstår
utan överdrift att han skirlie kunna på samma grunder hava anledning
att frånfalla även det yrkande, som han tidigare här har
framfört, nämligen att Sverige borde hava understött den lagliga
regeringen i Finland med vapen utlämnade ifrån kronans förråd.

Icke heller bakom ett säd ant krav hade det svenska folket
ställt sig med någon som helst enighet. Jag skulle nästan vilja
gå så långt att säga, att inom riksdagen själv i närvarande stund
ingen mer än herr Trygger haft kurage att direkt och tydligt
göra sig till målsman för ett sådant yrkande. Det är konstaterat,
att regeringen på det bestämdaste motsatt sig en sådan politik i
Finlandsfrågan. Det är likaledes väl känt, att de båda vänsterpartier,
som utgöra regeringens stöd i detta såväl som andra avseenden,
ha alldeles samma mening som regeringen, men det har
dessutom framgått av vad den svenska högern anfört i denna
fråga att icke heller den har velat mangrant ställa sig bakom ens
ett sådant blygsammare yrkande, som herr Trygger numera synes
vara benägen själv anse vara alltför litet effektivt. Y~id de upprepade
tillfällen, då Finlandsfrågan diskuterats, har det visat sig
vara fullkomligt omöjligt att ens få ledaren för högerpartiet i
andra kammaren att tillkännagiva sin anslutning till ett sådant
program; och jag är övertygad om, att var och en som med någon
uppmärksamhet har studerat högerreservationen till det konstitutionsutskottets
betänkande, som nu behandlas, iakttagit att häri
med den största omsorg undvikes att göra något uttalande, som
tyder på att man velat sluta upp, ens från den sidan, bakom ett
sådant uttalande. Yad man på högersidan i allmänhet har vågat
förorda, det har varit ungefärligen den ståndpunkt, som herr

Nr 40. 90

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ant;. Sveriges Swartz vid en föregående debatt i första kammaren angav. Man
finska och med

&l&oHtik ifrågasätta, icke äro av den natur, att de kunnat spela någon reell

m. roll. Anmärkningen emot regeringen har varit, att, den vid handkort;.
) läggningen av dessa frågor icke har förmått att giva dem en

sådan vändning, att de varit ägnade att uppväcka något slags
tillfredsställelse i Finland. Jag vågar titan vidare påstå, att den
politik, som sålunda rekommenderats, ingalunda har varit ägnad
att leda till det, som man i sina motiveringar och utredningar
har angivit såsom det stora mål, som här skulle stå att vinna,
nämligen att för framtiden knyta Finland till de skandinaviska
ländernas förbund och hindra att Finland skulle nödgas vånda sig
till den tyska militära stormakten för att icke blott reda sig med
sina uppgifter för tillfället, utan även förskaffa sig den garanti,
som landet tvivelsutan behöver för att även i framtiden kunna
känna sig tryggt för den självständighet, som det nu har proklamerat,
Jag hemställer till var och en, som ägnat denna fråga
någon uppmärksamhet, om mål så stora som de angivna, kunna
sägas stä i något slags rimligt förhållande till vad man slutligen
anmärker på eller att den svenska regeringen den 5 mars vid
frågan om licens för en mycket obetydlig vapenexport till Finland
har fästat ett visst villkor. Känner icke var och en, som
på allvar har tagit del av dessa omständigheter, att det ligger
en den mest skriande disproportion emellan det mål, kring vilket
man säger att den svenska högern har samlat sig, och de medel,
som man förebrår regeringen att icke ha tillgripit? Jag tillåter
mig säga att den karaktäristik, som herr Clason vilie fästa vid
regeringens politik, eller att den varit omanlig, oklar och kortsynt,
dessa epitet passa ofantligt mycket bättre i fråga om den högerpolitik,
som jag nu senast angivit och till vilken uppenbarligen
högerpartiet i allmänhet anslutit sig, dock naturligtvis med undantag
av herr Trygger, som i detta avseende numera representerar
en annan politik, om vilken man i varje fall icke kan säga
att för honom motsättningen mellan mål och medel är så orimlig,
som i det andra fallet.

Över huvudtaget hava vi, majoriteten inom konstitutionsutskottet,
icke kunnat biträda reservanternas yrkande i denna del,
därför att vi funnit, att, vad de i rent konstitutionellt avseende
anfört icke är hållbart, Vi hava icke kunnat instämma med reservanterna
i själva sakfrågan. Vi hava väl funnit, att reservanterna
hava gjort ett försök att vid detta tillfälle förvandla konstitutionsutskottet
till någonting helt annat, än vad konstitutionsutskottet
i allmänhet är, nämligen till ett slags den svenska riksdagens
utrikesutskott. De ha velat taga sig före att i en fortfarande
aktuell och högst betydelsefull utrikespolitisk fråga giva den svenska
regeringen direktiv för huru den skall handla. Detta försök har
efter min mening utfallit synnerligen olyckligt och givit en påminnelse
om, att det torde vara skäl att fortast möjligt upptaga
frågan om att åt den parlamentariska kontrollen över utrikesled -

Onsdagen den 29 inaj, c. m.

91 Nr 40.

ningen söka vinna en annan orh bättre form ftn dem över vilka Ang. Sverige»
vi nu disponera. Den ledsammaste och allvarligaste påföljden av
vad som skett är naturligtvis den misstämning, soin tagit sig åt- "politik
skilliga mycket bittra uttryck i Finland. Jag hemställer dock m. m.
till dem, som ännu äro kvar i kammaren här idag och höra på (Fort» )

vad som säges, om det icke måste vara så, att det sätt, varpå
högeroppositionen nu verkar, den kritik, som den ägnar åt regeringens
handlingssätt, i varje fäll har den effekten, att den på ett
synnerligen verksamt sätt bidrager till att först och främst i Finland
öka och underhålla misstämningen över vad som gjorts. Jag
har mycket svårt för att tro, att en sådan aktion är till verklig
nytta för vårt land.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman! Jag begärde ordet
för att rätta en liten missuppfattning av herr statsministern. Då
jag talade om intyget av de båda ålänningarna, sä uppfattade hans
excellens det så, som om detta intyg nu hade avgivits. Det är
icke förhållandet. Det avgavs kort efter det omtalade samtalet,
men icke nu. Jag säger detta i ålänningarnas intresse, för att
icke herr statsministern skall tro att de nu avgivit intyget.

För övrigt vill jag säga, att om det förhåller sig så att ålänningarna
anses hava missuppfattat vad herr statsministern menade
så är detta beklagligt; men da jag och en annan närvarande ledamot
i kammaren kort efteråt träffade dem, voro de fullkomligt övertygade
om att icke något hinder skulle läggas i vägen för eu hjälpexpedition
härifrån och till Åland.

Jag har heller icke sagt i mitt anförande, att herr statsministern
lovat sin medverkan därtill, blott att expeditionen icke skulle hindras.

För övrigt ber jag få säga, att jag icke deltagit i organiserandet
eller bildandet av denna kår av frivilliga som skulle gå över ti 11 Åland.

Jag har dock mycket intresserat mig för företaget; och vid det
samtal, som jag hade med herr statsministern, tillkännagav jag uttryckligen
att meningen icke var att denna kår skulle på något sätt ingripa,
så länge medling pågick, men jag framhöll, att det kunde varit
behövligt att hava en sådan kår efteråt, ifall ålänningarna då
behövde hjälp. Det visade sig också, att seda„n förhandlingarna
voro slutförda, så ansågo svenska officerare på Åland, att det var
nödvändigt att där inrätta en frivillig kår, och svenska regeringen
utfäste ju att lämna vapen till denna kär. Detta kom icke till
verkställighet av den anledningen, att tyska trupper landstego på
Åland och övertogo både skydd och bevakning. Men nog hade det
varit lika bra, att en svensk frivillig kår gått över, som att man
skulle hava lämnat ut vapen genom kronans försorg för beväpning
av skyddskår på Åland, såsom var utlovat i friherre Palmstiernas
telegram.

För övrigt ber jag fä säga, att jag tror det är lyckligt om
man nu, sedan förhållandena i Finland,, ordnats och sedan de svenska
trupperna dragits tillbaka ifrån Åland, kan lägga ned dessa
Ålands- och Finlandsdiskussioner. Att man i denna fråga har

>''r 40. 92

Onsdagen den 29 maj, e. m.

-■»«? Sverige# haft så många diskussioner under denna riksdag och att i båda
åländska kamrarna sådant ihärdigt och livligt intresse har visats dessa
"politik frågor i dag betyder ^ det tror jag att man därav kan sluta —
m. m. att dessa frågor beröra oss på det allra djupaste. Jag måste säga,

(Forts.) att medkänslan med Finland och intresset för huru förhållandena
där skulle ordna sig och huru Sveriges ställning skulle bliva till
det gamla dotteidandet ha berört mig så djupt, att knappast någon
annan sak i hela mitt liv berört mig så, och jag tror att förhållandet
är detsamma med litet var ibland oss: många ibland
oss hava visat ett mycket intensivt intresse för denna fråga.

Då jag nu hoppas, att dessa diskussioner äro härmed avslutade,
vill jag uttala den förhoppningen att linjerna hädanefter
måtte bliva klarare och att det hela måtte avlöpa till gagn och
enad styrka för både vårt land och för Finland.

Hans excellens herr statsministern Eden: Herr talman! Det
är ett egendomligt sätt, som herr Ekman här har valt för att göra en
avslutning på Ålands- och Finlandsdiskussionerna, om han nämligen
med denna avslutning har avsett att förhjälpa till det arbete,
för vilket han liksom vi är intresserad, nämligen en utveckling
av det goda förhållandet mellan Sverige och Finland. Ingen i
denna kammare torde därom vara i tvivelsmål, att en hel del av
herr Ekmans reservation och anförande här verkar och kommer
att verka i en rakt motsatt riktning.

För att uttala detta hade jag emellertid icke någon anledning
att på nytt besvära kammaren, men jag kan icke underlåta att
ännu en gång och nu med ännu större eftertryck här till kammarens
protokoll slå fast, vilken trafik herr Ekman har bedrivit med det
av honom omnämnda intyget. Nu upplyses det, att detta intyg är
avgivet vid den tidpunkt ungefär, då samtalet mellan de två ålänningarna
och mig har ägt rum. Det är således ett gammalt intyg,
som herr Ekman har i sin hand. Efter det samtalet har den ene
av ålänningarna varit uppe hos mig och av mig blivit tillhållen,
att han lämnat oriktiga uppgifter om samtalet. Han beklagade
då djupt missförståndet. Herr Ekman själv har jämte samma ledamot
av denna kammare, på vilken han syftade, också varit uppe
hos mig och erhållit redogörelse för att det förelåge en missuppfattning
av mitt samtal med intygsgivaren, såsom uppenbarligen
framgår av min hållning till hela det fullkomligt orimliga
projektet. Det oaktat framdrar herr Ekman nu detta intyg. År
det någon rimlighet i ett sådant förfarande? Jag måste stämpla
det som otillbörligt.

Herr Trygger: Det var, herr greve och talman, ett yttrande
av herr von Zweigbergk som gör, att jag måste säga några ord.

Herr von Zweigbergk gjorde gällande, att jag, som förut hela
tiden haft den uppfattningen, att vi bort hjälpa Finland genom
utlämnande av vapen ur kronans förråd, nu skulle hava gått över
till den åsikten att vi bort hjälpa Finland genom väpnad inter -

Onåd ngen den 29 maj, e. m.

93 Nr 40.

vention. Så var det emellertid icke jag yttrade mig, utan de Ang. Sverige»
herrar som hörde på vad jag sade — det är dock icke underligt f,ns!ia ock
att man kan somna in så här sent på natten, kanske icke ens a^?*°
en sådan natur som herr von Zweigbergk kan vara riktigt säker Pm"m.
mot sömnen — torde hava märkt att jag sade, att det numera (Korta.)
kanske kunde ifrågasättas, om icke en intervention hade varit
det riktiga, den hade givit Finland en starkare hjälp, utan att
dock Sverige kommit in i några förvecklingar. Men så fortsatte
jag: för min del har jag icke kunnat ifrågasätta en intervention.
och detta därför att jag ansåg att den saken stode i strid med
vad jag funnit vara en allmän uppfattning inom hela landet. Jag
kan mycket väl säga, att jag på grund av denna allmänna uppfattning
ansåg mig icke kunna gä med på interventionen, ehuru
den kanske dock varit den riktigaste, såsom vi nu kunna se situationen.
Jag har således icke förändrat uppfattning i interventionsfrågan,
men kanske jag både bort göra det. Det är en annan
sak — men jag har icke gjort det!

Herr Swartz: Jag vill endast yttra några ord med anledning
av att herr von Zweigbergk nu upprepat en karakterisering,
en tolkning eller utläggning eller vad man vill kalla det, av mitt
uttalande i interpellationsdebatten den 27 februari, som redan vid
det tillfället anfördes av herr Alexanderson, och som efter honom
gått igenom i pressen, därför att jag icke redan vid det tillfället
ansåg mig böra rätta det missförstånd, som herr Alexanderson
gjorde sjg skyldig till, och som därför kommit att upprepas. Nu

tycker jag likväl det kan vara på tiden att få en rättelse vid

detta tillfälle, för att få ett slut på denna fiktion, och därför vill
jag endast, herr talman, ur protokollet uppläsa, vad jag i den
delen sade.

Jag inskränkte mig icke alls till att bara i allmänhet säga
att det skulle vara bättre om regeringen visat mera förståelse för
Finlands intressen och begäran än vad som visats, utan jag sade,
att det skulle varit väl för Sverige och dess förhållande till Finland
i framtiden, »om Sverige hade visat sitt intresse för denna

Finlands kamp genom att räcka en hjälpande hand på sätt som

här har ifrågasatts och varom begäran gjorts från finskt håll».

Det sätt, som här ifrågasattes var ibland annat och särskilt, att
det skulle lämnas vapen ifrån svenska statens förråd.

Jag har således för min del uttalat mig för sådana åtgärder
och till och med ganska positiva sådana.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman! Jag
nödgas ännu en gång begära ordet för att försvara mig mot beskyllningen
att hava kommit med en oriktig uppgift.

Det var den 13 februari, som ålänningarna besökte hans
excellens statsministern. Jag och en annan ledamot av kammaren
voro hos hans excellens den 18 februari. Ifrågavarande intyg är
avgivet senare. Det är avgivet av Johannes Eriksson den 19

Sr 40.

Ang. Sveriges
finska och
alån dska
politik
m. 2».
fFort».)

94 Onsdagen den 29 maj, e. m.

februari och av borgmästare Björkman den 1 mars. Således även
efter vårt besök hos statsministern, då det sades att eu missuppfattning
ägt rum, hava de dock vidhållit, att de av sitt samtal,
med statsministern fingo det intrycket, att intet hinder skulle
läggas i vägen för deras hjälpexpedition.

Ja, nu vill jag endast tillägga, att jag verkligen icke tror,
att vad som här har förekommit skall kunna på något sätt skada
de viktiga intressen för Sveriges rike, som i denna sak stå på
spel; men jag tror också, att det är nödvändigt, att man nu gör
ett slut på dessa diskussioner, sedan frågorna härmed blivit klarlagda.
Och ett sådant klarläggande tror jag att alla hava önskat.

Herr Cl ason: Herr talman! Jag blev naturligtvis också uppkallad
av herr von Zweigbergk, som på ett för honom icke allt
för ovanligt sätt försökte att med en del utläggningar tolka vad
andra skulle hava menat med sina föregående uttalanden.

Herr von Zweigbergk har eu alldeles ovanlig förmåga att
misstolka eller feltolka motståndarens yttranden, och detta nödgar
mig till ett bestämt genmäle. Det är fullkomligt misstag, atr. i
de åtgärder, som jag i min reservation ansett vara förenliga med
Sveriges neutralitet, icke skulle kunnat ingå export av vapen
ifrån kronans förråd. Jag ber få tillägga och jag vägar alldeles
bestämt påstå, att den tanken även har haft anhängare utanför
högerns led.

Herr Hellberg: Herr talman! När jag nu suttit här under

dessa länga timmar och hört regeringens politik kritiseras ifrån
olika högerhåll, så har hos mig uppstått ett behov att giva uttryck
åt det intryck, jag själv fått av högerpolitiken i de frågor det
nu gäller.

Det har sagts, såsom en föregående talare påminner om, ifrån
högersidan, att regeringens politik skulle varit oklar och omanlig.
Jag skulle vilja säga, att jag finner, att den för att vara förd under
sådana vanskliga förhållanden, har varit ovanligt klar och
mycket manlig. Regeringen har naturligtvis icke ett ögonblick
kunnat vara omedveten om att den politik, som den bestämt sig
för, skulle komma att svika många förväntningar i Finland och
därför åstadkomma en misstämning där liksom att den här i Sverige
skulle bliva utsatt för de skarpaste anmärkningar och våldsammaste
angrepp: Men den har haft klart för sig att, om den

ville fullfölja den neutralitetspolitik som Sveriges skiftande regeringar
under kriget låtit sig angeläget vara att föra, den måste
akta sig för att taga något steg, som sedermera skulle följas av
andra och så småningom medföra, att man gled ut i världskriget.

Om jag nu istället ser på högerpolitiken, så vill jag först och
främst konstatera, att villkoren för denna äro angivna på följande
sätt i reservationen till konstitutionsutskottets memorial på sidan
52: den skulle å ena sidan bibehålla Sverige i dess under världskriget
intagna neutrala ställning, men å andra sidan skulle den

Onsdagen den 2(J muj, o. in.

95 Xr 40.

bringa Finland en sådan hjälp, att detta land inte behövde söka toerigw
hjälp från något annat håll. Mindre effektiv skulle den icke vara! J,n*kad
Hur har då högern tänkt sig kunna realisera detta sistnämnda mål? “politik
Ja, jag kan val säga, att anda tills idag har det icke varit tal w,
om, ens ifrån högerhåll, att någon väpnad invervention skulle före- (Korta.)

komma, detta har åtminstone bestämt avvisats.

Vidare vill jag påminna om att yrkandet på utlämning av
vapen ifrån kronans förråd har avvisats av herr Hildebrand i andra
kammaren. Det var inte heller nämnt därom i den bekanta Lindman-Tryggerska
intervjuen, och när det kom fram här i första
kammardebatten den 27 februari frän herr Tryggers sida, så verkade
det såsom en nyhet. Nu hör jag i dag, att herr Swartz lärer
ha anslutit sig till det yrkandet — det var dock i mycket försiktiga
och varsamma ordalag; och jag vill erinra om, att det var ett
annat uttalande av honom som vida mer uppmärksammades vid
det tillfället, nämligen att den påyrkade hjälpen numera vore mindre
behövlig och att den bleve det mindre för varje dag.

Men nu på sistone har herr Trygger emellertid kommit därhän,
att han ifrågasätter, om inte det riktigaste ändå hade variatt
rent av gå till väpnad intervention. Såvitt jag kan se, började
han i den förutnämnda intervjuen med den allmänna högerståndpunkten;
något senare framförde han yrkaudet på vapenutlämning
från kronans förråd, och nu är han benägen att erkänna
att det kanske varit ett fel av högern att den inte yrkat på väpnad
intervention, ehuru han bekände, att han icke vågade det närmast
därför att icke vårt folk ville det.

När man ser denne högerns »starka man» stadd i den glidning,
som regeringen betonat vara sä angeläget undvika i denna fråga,
kommer jag osökt att erinra mig ett yttrande som han en gång
fällde under en remissdebatt här i kammaren, då han betygade
aktivisterna sin allra största högaktning. Aven jag känner verkligen
högaktning för aktivisternas hållning, när jag jämför den
med herr Tryggers. Denna politik, »än si, än så, än annorlunda»,
för att begagna ett uttryck som förekommit i pressen på sista tiden,
är verkligen icke ägnad att ingiva någon som helst respekt.

Den är inte klar och inte heller manlig.

Skulle jag söka samla mitt intryck av denna politik i ett enda
ord, kan jag knappast finna något mera lämpligt än det, som herr
Clason i sitt första anförande bad om ursäkt för att han använde:

Jag tycker att den är ynklig!

Herr Trygger: Endast ett ord, herr talman, gentemot den

siste ärade talaren!

Hur kan herr Hellberg tillåta sig att först själv konstruera
upp eu förändrad uppfattning hos mig och sedan, när herr Hellberg
gjort detta, säga, att det är en ynklig ståndpunkt? Det skall
väl ändå vara något — nu hade jag, herr talman, ett ord på
läpparna, sota jag icke vill uttala i denna kammare; men herr
Hellberg har gått för långt. Han omnämnde en intervju med mig.

Sr 40. 98

Onsdagen den 29 maj, e. m.

Ang. Sveriset Om i en intervju denna fråga icke kommit fram, så är det val
finska och jcjie bevis för att jag då hade en annan uppfattning. Det är icke
alla, som Prata om allt vad de tänka, herr Hellberg! Vill herr
Pm''m. Hellberg veta, när jag först uttalade min uppfattning om att vi
(Forte.) borde lämna Finland vapen, skulle kanske herr Hellberg av några
sina minnesgoda meningsfränder kunna få ett förtroende, varigenom
lian skulle finna, att jag icke har ändrat ståndpunkt, utan
intagit samma ståndpunkt ifrån början ända till den stund, som
i dag är. Det är väl emellertid icke att förändra ståndpunkt, om
jag sedan vi sett kur händelserna utvecklat sig, säger att man
kan ifrågasätta, om icke en intervention skulle varit det riktigaste.
Det är icke därför sagt, att jag förändrat ståndpunkt, jag har
icke kunnat förutse vad framtiden komme att innebära. Men jag
nndanber mig en gång för alla sådana förklenande förkastelsedomar
över mig och mina åsikter som dem, herr Hellberg uttalade.
Själv uttalar jag icke dylika, och jag vägrar således att taga emot
dem ifrån andra.

Herr Hellberg: Jag ber, herr talman, att få betona, att jag,
inte har konstruerat upp någonting. Jag har anfört herr Tryggers
uttalanden ifrån tre olika tillfällen. Vad anledning herr Trygger
kan ha haft att vid det ena eller andra tillfället inte uttala vad
han tänker — vare sig det beror på räddhåga för folkmeningen
eller på något annat, lämnar jag därhän, det är hans ensak. Jag
har endast konstaterat, att i hans intervjuuttalande inte fanns ett
ord om vapenutlämning ur kronans förråd, än mindre om väpnad
intervention. I debatten den 27 februari förekom inte heller ett
ord om intervention. Först i dag har herr Trygger talat om, att
det kanske dock verkligen var ett fel att inte ha yrkat därpå.
Det är emellertid inte enbart herr Tryggers politik, utan över
huvud tagit hela högerns politik, som jag tillåtit mig att beteckna
med samma uttryck, som eu föregående högertalare med anhållan
om ursäkt har använt om regeringens politik. Men är det hans rätt
att använda detta uttryck här i kammaren, så är det också min.

Herr Asplund avlämnade en motion, nr 222, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till överenskommelser dels
angående malmbrytning inom Luossavara och Grängesbergs malmfält
dels angående redan medgiven malmbrytning inom Kirunavara
och

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

Justerades ytterligare sju protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 3,22 på natten.

In fidem

A. v. Krusenslgerna.

Fredagen deu 31 rnuj.

97 Pfr 4U.

Fredagen den 31 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet Petrén avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner
:

nr 452, angående anslag å tilläggsstat för år 1918 till åtgärder
för åstadkommande av ökad tillverkning av kalkkväve; samt

nr 453, med förslag till lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande
av gods med svenskt fartyg mellan svensk och utrikes ort.

Justerades protokollen för den 25 och den 28 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av de till förordningen den 19 november
1914 om arvsskatt och skatt för gåva hörande tabellerna
III och IV; samt

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrivning.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse nr 270, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer
i värnpliktslagen dels ock i anledning därav väckt motion.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 271, i anledning av väckt motion angående grunderna för beräkning
av vissa f. d. stationsmästares pension; och

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m.

Första kammarens protokoll 1918. Nr hO,

7

Sr 40. 98

Fredagen den ol innj.

Anmäldes och bordlädes

lagutskottets memorial nr 66, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om lagutskottets utlåtande nr 58 i anledning
av dels Kung!. Maj :ts proposition med förslag till lag med vissa
ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m., dels ock i
ärendet väckta motioner;

andra särskilda utskottets memorial nr 7, angående avlöning
åt dess tjänstemän och vaktbetjäning; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 21, i anledning av tvenne motioner om skrivelse till Konungen
dels i fråga om provisoriskt förbud mot vissa alkoholhaltiga dryckers
tillverkning, införsel och försäljning, dels om utfärdande av tillfälligt
förbud mot tillverkning och försäljning av rusdrycker, samt i
anledning av andra kammarens beslut om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående provisoriskt rusdrycksförbud;

nr 22, i anledning av andra kammarens beslut på grund av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande
livsmedelsproduktionens allmänna läggning m. m.;

nr 24, i anledning av andra kammarens beslut rörande väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående medverkan från statens
sida till pensionering av viss arbetskraft vid enskilda sociala anstalter;

nr 25, i anledning av andra kammarens beslut på grund av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående vissa förändringar
och utvidgningar inom utrikesrepresentationen m. m; och

nr 26, i anledning av andra kammarens beslut på grund av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående anläggning av tjärugnar
för tillvaratagande av stubbved å statens skogar.

Företogs val av en revisor att efter avlidne ledamoten av kammaren
herr Ivan Svensson deltaga i den granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
som under år 1918 skall äga rum och taga sin början den 1 nästkommande
oktober; och befanns efter valförrättningens slut hava blivit
till revisor utsedd ledamot av kammaren herr Clason med 76 röster.

Sedan kammaren inbjudits att genom tre av sina medlemmar
låta företräda sig vid den akademiska högtidlighet, som den 27 september
1918 skulle anställas för att fira 250-årsminnet av Lunds
universitets instiftande, samt kammaren beslutit att mottaga inbjudningen,
företo efter valförrättningens slut därtill hava blivit utsedda:

greve Hamilton, Hugo, med 73 röster

berr Trygger 73 »

» Kvarnzelius 5 73 » .

Vrcdogen den 31 mnj.

99 Nr 4a

Anställdes val av tre suppleanter för de deputerade, som av kammaren
utsetts att företräda densamma vid den akademiska högtidlighet,
som den 27 september 1918 skulle anställas för att fira 250-årsminnet
av Lunds universitets instiftande; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till suppleanter utsedda :

herr Hammarström med 61 röster

» Mannheimer » 61 »

» Odelberg _ » Öl » ,

sedan ordningen mellan dem blivit genom lottning bestämd.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets utlåtanden och memorial nr 172—178.

Föredrogos och lades till handlingarna statsutskottets memorial:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 25. under sjätte
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslaget till hospitals underhåll; och

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 79 under sjätte
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till statsinspektion av fattigvården.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
jordbruksutskottets utlåtanden nr 111 och nr 118—122, tredje särskilda
utskottets utlåtande nr 1 samt första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 24 och 25.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Haj :ts
nådiga proposition nr 452, angående anslag å tilläggsstat för år 1918
till åtgärder för åstadkommande av ökad tillverkning av kalkkväve.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 453, med förslag till lag om förbud i vissa fall mot
fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan svensk och utrikes
ort.

Ordet lämnades på begäran till herr A lexa n d e r s o n, som

yttrade: Jag tillåter mig hemställa, att på morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden först måtte uppföras
tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av dels Kungl.

Haj :ts proposition med förslag till vattenlag in. m.. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Denna hemställan bifölls.

Kr 4a 100

Fredagen den 31 maj.

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,31 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1918,

Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

18287s

Tillbaka till dokumentetTill toppen