RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1918:39
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1918. Andra kammaren. Nr 39.
Onsdagen den 17 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Upplästes en till kammaren från herr Gustafsson i Örebro inkommen
skrivelse, däri han under åberopande av vid fogat läkarintyg
anhållit om ledighet från riksdagsgöromålen under 14 dagar från
och med den 18 april.
Ansökningen bifölls.
Vidare upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:
År
1918 den 16 april sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige
i riksbanken ej mindre för valperioden 1918—1921 efter
herrar V. L. Moll och R. Lindgren, vilka voro i tur att avgå, än
även för återstående delen av valperioden 1917—1920 efter herr
statsrådet Fr. V. Thorsson, vilken på grund därav att han blivit
utnämnd till statsråd frånträtt sin befattning såsom fullmäktig i
riksbanken, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda bank; och befunnos, efter valens slut, hava blivit utsedda
§ 2.
till
fullmäktige
för valperioden 1918—1921:
herr Moll, Victor Ludvig, bankdirektör
» Lindgren, Richard, bankdirektör
med 44 röster,
» 44 » ;
för återstående delen av valperioden 1917—1920:
herr Branting, Karl Hjalmar, ledamot av riks
-
dagens andra kammare
Andra kammarens protokoll 1918. Nr 39.
med 44 röster,
1
Nr 39. 2
Onsdagen den 17 april.
samt till suppleanter för tiden från valet till dess nytt val under
år 1919 försiggått:
greve von Rosen, Gustaf Fredrik, bruksägare med 42 röster,
herr Olausson, Knut Arvid, bankokommissarie » 41 »
» Rune, Axel Olof, ledamot av riksdagens andra
kammare Ä 40 Ä »
Ernst Trygger. Johan Ekman.
Malte Sommelius. Bernh. Eriksson.
År 1918 den 16 april sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels fullmäktige i
riksgäldiskontoret ej mindre för valperioden 1918—1921 efter herrar
A. Ekman och H. S. Tamm, vilka voro i tur att avgå, än även
för återstående delen av valperioden 1917—1920 efter herr statsrådet
friherre E. K. Palmstierna, vilken på grund därav att han blivit
utnämnd till statsråd frånträtt sin befattning såsom fullmäktig i
riksgäldiskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda kontor; och befunnos, efter valens slut, hava blivit utsedda
till
fullmäktige
för valperioden 1918—1921:
herr Tamm Henne Sebastian, verkställande direktör med 43 röster,
» Kvarnzelius, Svante Herman, ledamot av riksdagens
första kammare » 43 »
för återstående delen av valperioden 1917—1920:
herr Söderberg, Ernst Julius, ledamot av riksdagens
första kammare med 41 röster,
samt till suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val under
år 1919 försiggått:
herr Jesperson, Jöns Peter, ledamot av riksdagens
första kammare
» Strömberg, Otto Mauritz, ledamot av riksdagens
första kammare
» Ekman, Carl Gustaf, ledamot av riksdagens
första kammare
Ernst Trygger. Johan Ekman.
Malte Sommelius. Bernh. Eriksson.
Protokollen lades till handlingarna; och beslöts tillika, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll
om valen underrättas för avgivande av förslag till dels förordnanden
för de valde, dels skrivelser till Konungen med anmälan.
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
Onsdagen den 17 april. 3 J(r 3$^
om de försiggångna valen, dels ock de paragrafer, som därom borde
i riksdagsbeslutet intagas.
§ 3.
Föredrogos var för sig Kungl. Ma.j:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen, nr 259, angående anslag till
arbetslöshetens bekämpande;
till jordbruksutskottet propositionen, nr 267, angående avstående
av viss statens järnvägar tillhörig mark;
_ till statsutskottet propositionen, nr 268, angående befrielse för
linjeförmannen vid telegrafverket J. A. Norrströms stärbhus att
ersätta visst förkommet belopp m. m.;
till jordbruksutskottet propositionerna:
nr 273, angående lan till aktiebolaget svenska linberedningssällskapet;
nr
280, angående tilläggsbidrag till vissa innehavare av odlingslägenheter
och skogstorp å kronomark i de sex nordligaste länen;
nr 281, angående tilläggsbidrag till innehavare av nybyggeslägenheter
inom Alträsks nybyggesområde i Norrbottens län in.’ m.; och
nr 282, angående försäljning till staden Västerås av kronoegendomen
Vallby nr 4 i Västmanlands län;
till statsutskottet propositionerna:
nr 248, angående förhöjt understöd åt bokförmedlingsanstalterna;
och
. 256, angående ordnande av tomtområdet vid folkskolesemi
nanet
i Lund;
bankoutskottet propositionen, nr 274, angående pension åt
iolkskoleinspektören Johannes Sunnerman;
till statsutskottet propositionen, nr 275, angående uppförande
av nybyggnad för hantverksskolan i Kristinehamn för blinda;
• tiU jordbruksutskottet propositionen, nr 276, angående försäljning
av folkskolesemmariets i Falun äldre tomtområde m. m.; samt
till konstitutionsutskottet propositionen, nr 277, med förskotill
lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt
8 41) mom. 1 i iorordnmgen om landsting den 21 mars 1862.
§ 4.
Härefter föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och remitterades därvid
till lagutskottet motionerna:
nr 378, av herr Hamrin; och
nr 379, av herr Lovén m. fl.;
Nr äa 4
Onsdagen den 17 april.
till bevillningsutskottet motionen nr 380, av herr Anderson i
Knapasjö; samt
till jordbruksutskottet motionen, nr 381, av herr Norman m. fl.
§ 5.
Första särskilda utskottets utlåtanden nr 13—16 och andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3—5, som härpå föredrogos,
bordlädes åter.
§ 6.
Ang. lag om
häradsrätts
sammansättning
vid handläggning
av
vissa mai m. in.
Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning
av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa mal och ärenden
m. m. dels ock i anledning därav väckt motion.
Genom en den 18 januari 1918 dagtecknad proposition, nr 4,
hade Kungl Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa
mål och ärenden; . . . , , _
2) lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om
häradsting; „ _ . „ , . „ ,
3) lag om ändrad lydelse av 5 § 1 i förordningen om nya växellagens
införande och vad i avseende dära iakttagas skall den 7 maj
1880; samt „ , , , .
4) lag om kungörande av tiden för tings början och avslutande
m. m.
I samband med denna proposition, vilken hänvisats till lagutskottet,
hade utskottet till behandling förehaft en i anledning av propositionen
inom andra kammaren väckt motion, nr 307, av herrar
Hansson i Mora-Noret, Hage och Johansson i Sollefteå, i vilken motion
föreslagits vissa ändringar i 1, 7 och 10 §§ i förstnämnda lagförslag.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga vid punkten fogade förslag till
lag om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa
mål och ärenden; „ . , . . .
lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om
häradsting; „ , . .. ,
lag om ändrad lydelse av 5 § 1 i förordningen om nya växel -
Onsdagen den 17 april.
5 Nr 3».
lagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 7 mai
.1880; samt
lag om kungörande av tiden för tings början och avslutande
m. m.;
B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida och i vilken
omfattning ersättning skulle kunna tillerkännas nämndemän för
de kostnader, som vore förenade med nämndemansuppdragets utförande,
utöver vad för närvarande i dylikt avseende vore stadgat,
samt för riksdagen framlägga det förslag, som av detta övervägande
kunde föranledas; samt
C) att herr Hanssons i Mora-Noret m. fl. förevarande motion,
i den mån den icke kunde anses besvarad genom vad utskottet i sitt
utlåtande hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herr Tisell, som ansett, att utskottet bort hemställa, att
Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas;
och
av herr Högberg i fråga om 3 och 4 §§ i förslaget till lag om
kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning begärdes
ordet av
Herr Pettersson i Södertälje, som yttrade: Herr talman!
I avseende å föredragningssättet ber jag att få föreslå,
att lagförslagen föredragas var för lig och paragrafvis samt,
där sa anses lämpligt, momentvis med ingresser, rubriker och utskottets
hemställan sist;
att vid behandlingen av 1 § i förslaget till lag om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden diskussionen
må omfatta betänkandet i dess helhet''
att lagtexten icke må behöva uppläsas i vidare mån än där sådant
av någon kammarens ledamot begäres;
.för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende på de
delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som av ifrågasatt ändring i återförvisade delar kunna
föranledas;
samt att i fråga om nummerbeteckning av paragrafer och moment
utskottet må vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kammarens
beslut.
Ang. lag om
häradsrätt
sammansättning
vid handläggning
av
vissa mål m. m.
(Forts.)
Denna hemställan bifölls av kammaren
Nr 39. 6
Onsdagen den 17 april.
Ang. lag om
häradsrätts
sammansättning
vid handläggning
av
vissa mål m. m.
(Forts.)
I överensstämmelse härmed företogs först till behandling det av
utskottet i punkten A) framlagda förslaget till
Lag om särskilda ting ssammanträden för handläggning av vissa
mål och ärenden.
Efter föredragning av 1 § anförde:
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Löfgren:
Herr talman, mina herrar! Det föreliggande lagförslaget från
Kungl. Maj :ts sida grundar sig helt och hållet på ett lagutkast, som
under den iöregående regeringen blev utarbetat inom justitiedepartementet.
Ett så gott som enhälligt lagutskott har nu i stort sett
godkänt principerna för detta förslag, men utskottet har gjort väsentliga
ändringar och jämkningar i förslaget. Da nu utskottet
kommit till detta resultat, skall det icke falla mig in att söka hålla
på Kungl. Maj:ts förslag i de delar, som äro skiljaktiga, särskilt
som jag erkänner, att i vissa avseenden lagutskottets förslag innebär
väsentliga förbättringar av Kungl. Maj :ts förslag. Såsom sådana
förbättringar vill jag särskilt nämna, att beträffande de bötesmål,
som kunna förekomma vid sammanträde med s. k. tremansnämnd
hithörande bestämmelser inskränkts till att gälla allenast sådana
mål, där straffet icke kan bliva mer än högst 500 kronors
böter. Den lydelse, som fanns i Kungl. Maj:ts förslag, var utan
tvivel för vidsträckt.
Vidare ber jag att få uttrycka erkänsla för den välvillighet,
varmed lagutskottet velat tillerkänna nämndemännen — icke blott
vid sammanträden med tremansnämnden utan i allmänhet — ersättning
för deras inställelse, ett förhållande, som i hög grad skall underlätta
att få lämpliga nämndemän i häradsrätterna.
Jag vill sålunda, som sagt, icke ifrågasätta annat än att lagutskottets
förslag skall föredragas framför Kungl. Maj :ts förslag.
Men jag finner det i alla fall angeläget att i de delar, där utskottets
förslag och Kungl. Maj:ts proposition äro skiljaktiga, framhålla de
synpunkter, som ligga till grund för propositionen. ^Samtidigt skall
jag också till sist med några ord bemöta de farhågor, som gjort
sig gällande gent emot såväl det ena som det andra förslaget ur
principiell synpunkt. Det är farhågor, som uttryckts uti en reservation
från första kammaren, men som också framskymta, delvis
åtminstone, i lagutskottets betänkande, — farhågor, som i åtskilligt
motiverat den modifierade ståndpunkt, utskottet intager.
Vad förslaget närmast åsyftar är ju att åvägabringa större
skyndsamhet vid behandlingen av målen vid häradsrätterna, ett syfte,
som med särskild styrka framhållits i en riksdagsskrivelse av år
1915. Då tänkte sig riksdagen närmast, att man skulle^ vidtaga
åtgärder för att åvägabringa denna större skyndsamhet på sådana
platser ute i landsbygden, där det fanns samhällen med mera sammanträngd
befolkning, städer och stadsliknande samhällen, under
landsrätt. Och vad man först tänkte på var att få till stånd ett
snabbare förfarande vid behandlingen av lagfarts-, intecknings- och
Onsdagen den 17 april.
7 Nr »It.
dylika ansök ningsärenden. Men det framhölls också i riksdagsskri- An,J- laff om
velsen lämpligheten av att se till huruvida det icke vore möjligt att haradsratu
få samma snabbare förfarande, som man tänkt sig för sådana mål nin^vid handkorn
ansökningsärendena, tillämpat även på de enklare ordnings- läggning av
målen, de s. k. polisförseelserna. Nu kan ju icke förnekas, att vissa mål m.m.
den kungl. propositionen går utanför den ram, som riksdagsskrivel- (Forts.)
sen sålunda utstakat, ty propositionen upptager såsom föremål för
denna oftare återkommande behandling av vissa mål icke blott ansökningsärenden,
intecknings-, lagfarts- och andra dylika ärenden,
utan även ej mindre de enklaste polisförseelserna än även alla bötesmål
samt växel-, check- och vanliga skuldfordringsmål. Den ram, som riksdagen
tänkte sig, har sålunda överskridits i och genom det förslag,
som förelåg utarbetat i justitiedepartementet, när denna proposition
skrevs, men regeringen •— och särskilt jag för min del •— tyckte,
att det icke var skäl att avvika från det av den tidigare regeringen
utarbetade förslaget, så mycket mindre som jag ansåg det
vara en i och för sig god sak, ju mer man kunde föra tillsammans
de enklare målen, skilja dem från den mera vidlyftiga och noggranna
behandlingen vid häradsrätten och överföra dem till ett mera
enkelt förfarande.
Den större skyndsamheten tänkte man sig enligt Kungl. Maj:ts
och lagutskottets förslag vinna genom tätare sammanträden, och både
Kungl. Maj:ts förslag och lagutskottets förslag gå ut ifrån att man
vid dessa särskilda sammanträden för de enklare målens handläggning
icke skall behöva kalla tillhopa hela häradsrätten med fulltalig
nämnd utan att det vore tillräckligt med en tremansnämnd.
I dessa två avseenden äro propositionen och lagutskottets förslag
lika. Däremot skilja de sig därutinnan, att under det propositionen
tänkte sig, att de särskilda småtingen skulle kunna hållas både
mellan de allmänna sammanträdena och i samband med dessa, har
utskottet däremot icke velat vara med om att de särskilda, mindre
tingen skulle hållas annat än mellan men aldrig i samband med de
allmänna sammanträdena. Vidare förefinnes också den väsentliga
skillnaden av mera principiell innebörd mellan propositionen och lagutskottets
förslag, att enligt propositionen ett mål i allmänhet med
undantag för endast fordringsmål skulle, när det val hade förekommit
vid ett sådant där särskilt mindre sammanträde, kunna slutbehandlas
antingen vid detta sammanträde eller vid ett senare sammanträde
av samma art. Följaktligen skulle dessa småting, om jag
så får kalla dem, få en fullständig förhandlingsrätt i fråga om alla
de mål, som komma dit. Däremot har utskottet lagt frågan på den
bogen, att det endast är vid första rättegångstillfället som ett sådant
här enklare ärende får behandlas vid tremansnämndsting. Är det
nödvändigt, att det uppskjutes till en annan gång, då skall det uppskjutas
icke till ett särskilt utan till ett allmänt tingssammanträde.
Det är således bara första gången målet förekommer som det får
behandlas vid tremansnämndsting.
Då frågar man sig: hur kommer den olika läggningen av de olika
förslagen att verka med hänsyn till det syfte man i första hand velat
Nr 39. 8
Onsdagen den 17 april.
Ang. lag om
häradsrätts
sammansättning
vid handläggning
av
vissa mål m. m.
(Ports.)
vinna, nämligen den större skyndsamheten? Därvidlag kan jag inte
finna annat än att om Kungl. Maj :is proposition hade vunnit riksdagens
bifall, skulle skyndisamheten i något högre grad ha befrämjats
än genom lagutskottets iörslag. Först och främst tror jag, att ifall
de enklare malen kunnat få fullständig behandling vid ett tremansnämndsting,
skulle följden ha blivit, att det uppstått praxis, att polismål,
växelmål och enklare fordringsmål jämte bötesmål i allmänhet
hade stämts in till dessa mindre ting och icke till allmänt sammanträde.
Alla dessa mål hade blivit koncentrerade inom ramen för det enklare
förfarandet. Detta både verkat i två riktningar. Dels hade de större
tingen, de allmänna sammanträdena, därigenom i större utsträckning
blivit befriade från de små målen varigenom de större viktigare
målens handläggning påskyndats. Detta är den ena. Dels hade, ifall
de särskilda sammanträdena med tremiansnämnd fått hållas icke bara
emellan utan också i samband med de allmänna sammanträdena, det
blivit dubbelt så många särskilda sammanträden och följaktligen hade
därigenom skyndsamheten vid avgörandet av de enklare ärendena även
befrämjats. Som det nu blivit enligt lagutskottets förslag, får man nog
icke tänka sig, att man vinner allt man velat vinna genom Kungl.
Maj:ts proposition. Jag tänker mig, att dessa tremansnämndsting närmast
komma att verka såsom inskrivningsting, där endast ansöhningsärenden
och klara polismål komma att handläggas. Eljest komma
målen i stort sett såsom förut att handläggas vid allmänt sammanträde.
Emellertid är detta icke så mycket att beklaga sig över. Det
blir i alla händelser inte sämre än nu utan bättre, och får jag därför,
med hänsyn till intresset av att erhålla en något snabbare rättsskipning,
uttala den förhoppningen, att förslaget som ett steg i rätt riktning
kommer att bifallas av andra kammaren.
Emellertid var det icke bara större skyndsamhet man velat vinna
genom denna anordning med särskilda tremansnämndsting. Det
var också ett annat ändamål som Kungl. Maj :ts proposition sökt
vinna, nämligen att tillgodose den önskan som uttalats i en riksdagsskrivelse
1906, vari det begärdes åtgärder i syfte att minska de ordinarie
domarnas ledigheter och att samtidigt skärpa kompetensfordringarna,
fordringarna på högre ålder och visdom, hos de unga. tingsbiträden,
som sitta ting i stället för den ordinarie domaren. Propositionen
har haft även detta syfte, och samtidigt har propositionen
icke kunnat undgå att taga hänsyn till det faktiska förhållandet, att
domarkårens rekrytering är beroende av tilloppet av unga jurister,
som mot ringa ersättning tjänstgöra ho.s landsdomarna. och som för
sin utbildning och meritering behöva att sitta ting i den ordinarie
domarens ställe.
Hur har man nu tänkt sig enligt propositionen, att detta dubbla
syfte skulle vinnas? Jo, man har tänkt sig saken så, att om vi inrättade
dylika, ofta återkommande tingssammanträden med tremansnämnd,
skulle man därigenom kunna göra det möjligt att utbildningen,
så att säga, sker gradvis. Den unge juristen skulle få sitta vid
Onsdagen deu 17 april.
‘J Nr 80.
en hel del särskilda små sammanträden innan han iinge förordnande
att sitta ett allmänt ting.
Den naturliga verkan i detta avseende av den utav lagutskottet
föreslagna ändringen i Kungl. Maj:ts förevarande proposition är av
två slag. För det första blir den handläggning av ärenden, som förekommer
på de mindre sammanträdena, av mindre omfattande och
svår art därigenom, att man dels inskränkt antalet mål, som komma
dit, och dels begränsa den befogenhet, varmed domaren har att där
behandla dylika mål. Enligt lagutskottets förslag skall han ju ha
rättighet att behandla dessa mål allenast vid ett första rättegångstillfälle.
Därigenom är givet, att det blir ett mindre kvalificerat arbete,
som utföres på ett dylikt särskilt tingssammanträde, och därför
även en mindre merit att sitta ett sådant ting, än det skulle ha
blivit, därest Kungl. Maj:ts proposition hade oförändrat antagits.
Det skulle vidare enligt lagutskottets förslag mindre ofta komma att
inträffa tremannanämndsting än enligt den kungl. propositionen. Vederbörande
måste hålla på dubbelt så länge för att samla ihop meriter
på dylika ting, då de ej få sammanfalla med de allmänna sammanträdena
utan blott äga rum mellan dessa. Emellertid tror jag,
att även denna olägenhet skall kunna avhjälpas därigenom, att man
för de allmänna sammanträdena gör särskilda uppropslistor dels för
målen i allmänhet, som skötas av den ordinarie domaren, och dels för
de mål av enklare natur, som man i propositionen tänkt sig skulle gå
till tremannanämnden, samt att den unge juristen får särskilt förordnande
att sitta som ordförande i dessa enklare mål vid allmänt sammanträde
med full nämnd. På detta sätt skulle olägenheten av den
ändring, som lagutskottet föreslagit, icke bliva så stor. Men kvar
står dock det förhållandet, som enligt min mening är ett missförhållande,
nämligen att den fullsatta nämnden i nästan lika stor utsträckning
som hittills skulle komma att besväras med småmål, särskilt
ansökningsärenden, som den icke mycket befattar sig med. Dessa
mål bliva ju underkastade en rent formell behandling, vilken såsom
bekant ombesörjes av domaren och hans biträden. Nämnden har,
som sagt, icke mycket med dem att skaffa utan har blott att offra tid
på att närvara vid deras föredragning. Emellertid är nu ingenting
att göra åt denna sak; riksdagen har fått vad den begärt i sina olika
skrivelser, och härmed får ju även Kungl. Maj:t naturligen nöja sig.
Slutligen vill jag med några ord beröra de principiella anmärkningar,
som gjorts såväl mot propositionen som det av lagutskottet
här framlagda modifierade förslaget. Först och främst röra sig de
farhågor, man i detta fall hyser, i den riktningen, att man säger, att
bär kommer den ena lilla reformen efter den andra på processrättens
område, vilka reformförslag utarbetats av procesekommissionen, och
rätt som det är har riksdagen, utan att den i princip prövat en viss
rättegångsreform, i alla fall bundit sig vid en stor allmän sådan reform
— en reform, som vi fått så att säga i smådoser undan för undan,
utan att hava haft tillfälle att bedöma det hela. Jag skall be
att på det allra bestämdaste förklara, att denna föreställning om, att
processkommissionen är en permanent sittande, över både riksdag och
Ang. lag om
häradsrätts
sammansättning
vid handläggning
av
vissa mål in. in.
(Forts.)
Nr 39. 10
Onsdagen den 17 april.
Ang. lag om
häradsrätts
sammansättning
vid handläggning
av
vissa mai m. m.
(Ports.)
regering rådande inrättning, som bestämmer allt rörande vår rättegångsordning,
är oriktig. Det är mycket beklagligt, att processkommissionen
icke hittills haft tillfälle att avlämna ett principuttalande
rörande de linjer, efter vilka kommissionen vill lägga den
blivande rättegångsreformen. Omständigheterna ha gjort, att så icke
kunnat ske, och detta är, som sagt, i och för sig mycket att beklaga,
men säkert är, att de lagförslag som hittills utarbetats av processkommissionen
eller av justitiedepartementet i samråd med processkommissionen,
tillkommit på initiativ av regeringen och icke på initiativ
av processkommissionen. De ha tillkommit på initiativ av regeringen
efter framställningar från riksdagen, och det är väl alldeles
självklart, att regeringen, när den har att efter framställningar
av riksdagen utarbeta partiella förslag till reformer på processrättens
område, samråder med den kommission, som sitter här i landet för att
behandla processuella frågor.
Vid en dylik partiell reform har man att se till två saker. Man
har att tillse, att dessa partiella reformförslag kunna väl inpassas i
det rättssystem, som vi nu äga, och att ett visst förslag också något
så när stämmer med de moderna rättsprinciper, efter vilka processkommissionen
får tänkas lägga sina större förslag.
Vad beträffar särskilt det nu föreliggande förslaget, så är detsamma
likaväl som övriga liknande förslag, vilka tillkommit på
framställning av riksdagen, utarbetat av regeringen i samråd med
processkommissionen. Denna har härvidlag icke alls varit någon
sorts primus motor. Detta förslag innefattar också det allenast sådana
bestämmelser, som stå i full överensstämmelse med nu rådande
processrätt. Man har anmärkt mot förslaget, att nämndemännens
antal vid sammanträden för behandling av enklare mål nedsatts, men
det är väl icke märkvärdigare, än att det finnes blott två nämndemän
i sådana mål som synes- och skiftesmål.
I detta sammanhang, då det gäller nämnden, kommer man emellertid
just med själva huvudanmärkningen emot det principiella i
detta förslag. Man säger, att förslaget innebär en rubbning av
nämndens ställning. Denna anmärkning har gjorts ifrån två håll.
En av reservanterna i första kammaren säger mycket vackert, att
förslaget innebär »ett borteliminerande och ställande på avskrivning
av nämndens uråldriga och traditionella betydelse genom bland
annat nedsättande av antalet nämndemän till tre.» Med denna
motivering skulle man tro, att reservanten skulle komma till det
slut, att här föreligger ett förslag, som vill inskränka nämndens
makt och betydelse. Det låter ju så, som om det vore motiverat
av omtanke om nämndens inflytande i häradsrätten, då han här
talar om ett borteliminerande och ställande på avskrivning av nämndens
uråldriga och traditionella betydelse. Man blir därför förvånad,
när man längre ner i reservationen ser, att han klagar över, att
denna nedsättning av nämndemännens antal kommer att öka nämndens
inflytande gent emot domaren. Han talar nämligen omedelbart
därpå om en »— — — därmed följande inskränkning av den
lagkunnige domarens nuvarande inflytande på domen.» Detta är en
Onsdagen den 17 april.
11 Nl* IM).
motivering som icke på något som helst salt hänger ihop. . Det är
nog alldeles riktigt, att ju mindre antal nämndemän, som sitter med Jlmmantåu_
domaren, desto lättare blir det för dem att få till stånd en överröst- ning vid handning
av domaren. I samma mån kommer också genom den intimare läggning av
behandling av sakerna, som äger rum, när en domare sitter med tre vissa mål m.m.
nämndemän omkring sig, i stället för att ha en större nämnd bakom (Forts.)
sig, hela nämndens inflytande att i visst avseende växa. . Men icke
ställes härigenom nämndens uråldriga betydelse på avskrivning.
Emellertid har det även från annat håll framställts enahanda anmärkning,
men där med uttryckligt motiv, att man icke vill vara
med om att minska nämndens inflytande. Man går ut ifrån, att en
inskränkning av nämndens antal verkligen icke,. såsom herr Tisell
i första kammaren erkänner, innebär en maktutvidgning för nämnden,
utan man håller före, att det är en minskning av nämndens
inflytande, som man därigenom vill införa. För min del anser
jag den åsikten vara fullkomligt felaktig. Det förhåller sig nog
så, som herr Tisell i första kammaren gjort gällande, nämligen att
nämndens inflytande snarare växer än minskas, ju mindre nämnden
blir, och jag vill bestämt förklara, att det långt ifrån är regeringens
mening att på något sätt vilja rubba häradsrättens traditionella
ställning i svensk rätt. Jag påstår samtidigt, att detta icke heller
är innebörden i detta förslag. I själva verket beror nog ^ en sådan
uppfattning av lagförslaget, som att det skulle ^innebära något slags
attentat mot nämndens ställning i vår rätt, på ett förbiseende och
en missuppfattning i två olika avseenden. Man förbiser först och
främst att, såsom jag nyss sade, en inskränkning av nämndens antal
vid behandlingen av vissa mål i själva verket snarare, innebär
en maktutvidgning för nämnden än motsatsen. Man förbiser därjämte
en långt viktigare sak. Jag tror, att om man vill bibehålla
och stärka nämndens inflytande samt öka dess intresse för rättsskipningen,
bör detta ske genom att man later nämnden allt mera
ingående syssla med de viktiga och stora malen. Därigenom beredes
den stora häradsnämnden riklig ersättning för, att den berövas
inflytande på vissa mindre mål, ty den får större möjlighet att deltaga
i de viktigare målens handläggning. Men vill. man däremot
kasta på den stora häradsrätten besväret med alla möjliga, småsaker,
som komma att växa i allt större antal i och med den stigande utvecklingen,
ja, då är man inne på en väg, som kommer att alltfort
minska häradsnämndens betydelse för rättsskipningen. En av vägarna
för att öka den större nämndens intresse och inflytande i
fråga om rättsskipningen är just att alltmer befria den från de små
ärendena.
Jag ber därför, herr talman, att, när jag nu uttrycker förhoppningen
om, att detta förslag måtte antagas av andra kammaren såsom
ett viktigt led i vårt reformarbete, samtidigt få förklara,, att det
är så långt ifrån, att regeringen med detta förslag ansett sig minska
häradsnämndens inflytande på rättsskipningen, att den snarare
velat på olika vägar, direkt och indirekt, stärka detsamma.
Nr 31). 12
Onsdagen den 17 april.
a häradsrätts'' ®err Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Det förelig
snmlansåtl
pnde lagförslaget är, såsom herrarna nog förstå, resultatet av en
ning vid hand- kompromiss inom lagutskottet, och som vanligt vid en sådan överläggning
av enskommelse ha de särskilda ledamöterna inom utskottet mer eller
vista toålm.m. mindre fått jämka på sina åsikter. För min egen del får jag säga,
(Forts.) att jag endast med tvekan och utan någon större tillfredsställelse
inom utskottet skänkt min röst till förmån för det föreliggande förslaget
och detta av det skäl, att såväl Kung!. Maj:ts som utskottets
förslag innebär en rubbning av en gammal beprövad domstolsorganisation,
en rubbning, som —- det lärer väl ändå icke kunna förneka3
o— innebär en minskning av nämndens traditionella ställning
i våra häradsrätter. Visserligen delar jag den uppfattning, som
kommit till synes både i Kungl. Maj :ts och i utskottets förslag, att
en snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning är önskvärd i de
städer under landsrätt, som på senare tider tillkommit, men detta
är ett önskemål, som gäller icke blott dessa s. k. fögderistäder, utan
även landsbygden i sin helhet.
Vad som emellertid icke kan förnekas, det är att behovet av en
snabbare handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden, såvitt
angår dessa fögderistäder, är synnerligen trängande. Det kan icke
vara tillfredsställande för en stadsbefolkning, att handläggningen av
lagfarts- och inteckningsärenden, som så nära sammanhöra med affärslivet
och^ kreditförhållandena, kräva en tid, som kan räknas i
månader. _ Fn ändring till det bättre i fråga om dessa ärendens
■handläggning är därför av behovet påkallad. Denna ändring skulle,
enligt mitt förmenande, enklast och lättast kunnat ernås genom en
lagbestämmelse, som medgåve befogenhet för häradshövdingen att
utan anlitande av häradsnämnd avgöra dylika ärenden på särskilda
inskrivningsisammanträden mellan de ordinarie tingssammanträdena.
Genom en sådan anordning hade nämndens befogenhet icke blivit
i någon nämnvärd grad inskränkt, ty i själva verket är nämndens
inflytande vid avgörandet av dessa ärenden praktiskt taget uteslutet.
Även i sådana fall, då dessa ärenden äro av mera invecklad beskaffenhet,
är prövningen av mera formell natur och måste därför
vila huvudsakligen på rättens ordförande.
Fn sådan anordning, som jag nu antytt, har under ärendets föregående
behandling förordats dels av åtskilliga häradshövdingar och
dels av Stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund. För
min egen del skulle jag också önskat, att hela denna reform stannat
vid en sådan lösning, ty härigenom hade de mest framträdande olägenheterna,
som äro en följd av fögderistädernas avsaknad av egen
jurisdiktion, bortfallit.
Att jag icke framställt något direkt yrkande på en sådan anordning,
beror dels därpå, att riksdagen för icke så länge sedan bestämt
tagit avstånd från ett sådant förslag, dels ock framför allt därpå,
att riksdagen i den skrivelse, som föranlett framläggandet av
Kungl. Maj :ts förslag, givit sådana direktiv, som tydligen visa, att
riksdagen avsett en snabbare handläggning icke blott av lagfarbsi
och inteckningsärenden utan även av andra ärenden och vissa baga
-
Onsdagen den 17 april.
13 Nr 39.
tellmål. Regeringen liar nu följt detta direktiv, och riksdagen har '' \aJ> nm
därior att taga konsekvenserna av detta sitt uttalande. sammantau
Jag
kan i detta sammanhang icke underlåta att med några ord niniJ ),andberöra
ett uttalande, som herr statsrådet gjorde i sitt anförande i läggning av
fråga om tingsbiträdena och deras blivande tjänstgöring. Om jag vummUm. m.
fattade herr statsrådet rätt, skulle avsikten vara, att söka åstadkom- (Forte.)
ma en sådan uppdelning av mål och ärenden i häradsrätten, som antydes
i den kungl. propositionen, d. v. s. så, att åt tingsbiträdena
skulle överlåtas att hålla sammanträden för behandling av enklare
mål och ärenden under de allmänna tingssammanträdena. Jag anser
mig böra framhålla, att en sådan uppdelning rönte inona utskottet
ett bestämt motstånd från en avsevärd majoritet, och jag vill
för min del säga, att en sådan anordning knappast skulle vara lämplig.
Först och främst skulle en dylik uppdelning av häradsrätten
i avdelningar innebära ett sönderbrytande av domstolsorganisationen
eller åtminstone innebära en så väsentlig förändring av organisationen,
att den väl knappast skulle kunna genomföras på det sätt
man tänkt sig, nämligen genom en stadga, tillkommen på administrativ
väg. Vidare skulle genom en sådan anordning den ordinarie
häradshövdingen komma att i alltför stor utsträckning hållas
utanför och stå främmande för handläggningen av ett flertal mål
och ärenden, som mer än väl kunde behöva hans erfarna bedömande.
För den rättssökande allmänheten skulle helt visst också en sådan
anordning medföra praktiska, olägenheter, särskilt om tingsbiträdenas
handläggning av mindre mål och ärenden skulle förläggas
till eller i omedelbart sammanhang med de ordinarie sammanträdena.
Och de unga juristernas praktiska utbildning skulle helt visst icke
vinna på, om de finge pröva sina krafter endast på mindre mål och
ärenden. Men allt detta är spörsmål, som strängt taget ligga utanför
den här föreliggande frågan, och jag skulle icke heller ha tilllåtit
mig att här beröra dem, om icke herr statsrådet själv i sitt
anförande bragt saken på tal.
För att nu återkomma till själva frågan, så vill jag säga, att
lagförslaget, sådant det nu föreligger, fullt kan anses motsvara vad
riksdagen i sin skrivelse 1915 har begärt. Förslaget har genom de
ändringar, som utskottet vidtagit, fått den karaktär det rätteligen
bör ha, nämligen karaktären av ett provisorium i avbidan på den
stora prooessreform, som vi vänta, och just i lagförslagets provisoriska
karaktär ligger, vill jag hoppas, en garanti för att förslaget ick^
skall få en prejudicerande inverkan på nämnda reform.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till 1 §.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Det brukar ju
ibland, när lagutskottet kompromissar om ett större eller mindre
lagförslag, vara så, att förslaget går här i kammaren utan något
vidare vittnesbörd. Så är emellertid icke fallet med detta nu föreliggande
lagförslag, vilket ju. såsom den siste ärade talaren säde,
är av provisorisk karaktär och tillkommet i syfte att avhjälpa en
del betydliga olägenheter för den rättssökande allmänheten, icke blott
Nr 89. 14
Onsdagen den 17 april.
häradsrätt1 * de städer’ som i°ke ha någon egen jurisdiktion, utan även i en hel del
sammansätt- andra större samhällen. Det är i detta fall icke värst ställt för
»ing vid hand- städerna,. ty det finnes vissa små städer, som äro långt mindre än
läggning av de störa industrisamhällen här och var ute i landet, vilka ha en stor
rusa mål m.m. befolkning och givetvis också rätt stort behov att få sina rättsären(Forts.
) den avgjorda inom rimlig tid, d. v. s. de rättsärenden, som äro av
mera ringa beskaffenhet.
Även för min del är jag icke fullständigt nöjd med denna
kompromiss, men den torde väl ändå få anses vara av den art, att
den bör tillfredsställa behovet, därom har ju utskottet slutligen efter
långa förhandlingar blivit ense. Vad gäller farhågorna eller riskerna
av ett beslut om att fastställa denna lag och denna nya lilla del av
ordningen för rättsskipningen, anser jag för min del icke alls, att
detta beslut kan innebära någon farlig prejudicering av den stora
r ä 11 eg å n g s r e f o r m e n, så betydande är icke frågan. Riksdagen har
naturligtvis ^ sin prövningsrätt alldeles obunden, när det slutliga förslaget
en gång kommer fram och vi äntligen få oss en ny processordning
förelagd till slutligt avgörande.
Jag har endast velat yttra dessa korta ord och ber, herr talman,
att få yrka bifall till 1 §.
Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Huruvida processkommissionen
direkt eller under mera förmedlande former varit den
drivande kraften vid framförandet av föreliggande lagförslag, synes
mig spela en ringa roll för sakprövningen. Emellertid måste'' sägas,
att Kungl. Ma,] :ts förslag i sin ursprungbga form var ägnat att
väcka störa betänkligheter därigenom, att bland de mål, som skulle
behandlas av tremannanämnden, medtogs även sådana, där de dömandes
sociala ställning kan tänkas influera på bedömandet. Till sådana
mål höra bland andra de, som kunna inrangeras under det godtyckliga
begreppet »allmän förargelse». Genom de av lagutskottet
föreslagna ändringarna, bl. a. den, som avser, att ett ärende icke mer
än första gången skall kunna handläggas av den mindre nämnden
har i någon mån den fara, som låg i Kungl. Ma.j:ts förslag, bortelimmerats.
Det är otvivelaktig-t, att vid behandlingen av dylika mål
eu fulltalig nämnd är mera betryggande ur det allmänna rättsmedvetandets
synpunkt, och därför skulle jag fortfarande vara mest
benägen för att yrka avslag a 1 § även i det av lagutskottet framlagda
förslaget. Da emellertid någon utsikt till framgång för ett
sådant yrkande knappast torde finnas, då lagutskottet, med undantag
av en reservant, är på den punkten enhälligt, skall jag avstå
från att göra något yrkande. Jag har emellertid icke velat underlåta
att här uttala mina betänkligheter mot, att man minskar lekmannaelementet
även vid behandlingen av mål av den art, som jag här
berört.
Det är också en annan synpunkt, som bör vid detta tillfälle
betonas, och det är önskvärdheten av, att man icke får rättegångsreformen
i vad herr statsrådet kallade smådoser. Det är högeligen
önskvärt att det icke fortsattes pa denna väg, utan att, innan yt
-
Onsdagen den 17 april.
15 Nr JK).
terlifrare lagförslag föreläggas riksdagen av samma art som nu föreliggande
riksdagen beredes tillfälle att från processkommissionen ^mmanaåttmottaga
en framställning av grundlinjerna för den stora rättegångs- ning vid handreform,
som kommissionen en gång tänker föreslå. langning av
vissa mål in. in.
Herr Pettersson i Södertälje: Den föregående ärade tala- (*''ort£
ren framställde icke något yrkande, och det skulle därför måhända
icke vara nödvändigt att här svara honom. Då det emellertid synes
mig, att den mening, han uttalade, icke bör stå oemotsagd, har jag
begärt ordet.
Jag skall först bedja att få inlägga en liten _ gensaga mot den
framställning, varmed den ärade talaren slutade sitt anförande och
som gick ut på en begäran till regeringen, att den måtte. se till^ att
vi icke få den stora processreformen i smådoser, utan att, innan något
nytt förslag rörande någon del av processreformen framlägges, vi
först få en framställning av de huvudprinciper, på vilka processkommissionen
ämnar grunda denna reform i dess helhet.
Uttalandet låter ju ganska plausibel!, men jag tror, att om man
närmare granskar detsamma, det icke skall befinnas vara riktigt
hållbart. Ty vad innebär det? Jo, det innebär, att regering och
riksdag icke borde vidtaga av behovet verkligen påkallade partiella
ändringar i vår nuvarande rättegångsordning, därför att man icke
kan överskåda processreformen i dess helhet. Jag tror, att det vore
mycket olyckligt, om vi här skulle dogmatiskt fastslå en sådan
grundsats. I sådant avseende vill jag erinra herr Hansson om ett
belysande särskilt fall. Riksdagen beslöt för ett par år sedan viss
inskränkning i rätten att fullfölja mål till högsta domstolen, och i
samband därmed skrev riksdagen till Kungi. Majrt och anhöll, att
åtgärder måtte vidtagas i syfte att mindre bemedlade och obemedlade
personer kunde erhålla gratis hjälp vid bevakande av sin talan
inför rätta. Menar nu herr Hansson, att en sådan reform, om vars
behövlighet och önskvärdhet jag antager, att han är lika varmt
övertygad som jag, icke skulle få genomföras, förrän vi ha klart för
oss, huru vi ämna ställa det med den stora processreformen? Detta
feg endast ett exempel på faran av att här göra ett sådant uttalande,
som herr Hansson nu för sin del ä"nsåg lämpligt. Men även
i andra fall kan det tänkas, att vi äro fullt beredda och mogna för
att vidtaga en ändring i fråga om någon detalj, utan att vi därför
iha alldeles klart för oss, huru processreformen i dess helhet skall
läggas. Jag tror också, att det i vår rättshistoria skall kunna jrppletas
flera exempel på, att när vi stått inför en stor reform på ett
område, man börjat med att genomföra partiella reformer på samma
område. Jag vill sålunda erinra om, att innan man införde vår
nya strafflag år 1864, man först under de närmaste årtiondena före
nämnda år genomförde reformer i flera detaljer av straffrätten. Jag
(tror för min del, att det var till nytta, att man då gick till väga på
det sättet.
Med det nu sagda avses ej att förneka, att det kan ligga något
riktigt i vad herr Hansson här sade. Det är naturligtvis icke lämpligt
Nr 39. 16
Onsdagen den 17 april.
häradsrätt? stycka en stor reform och dela ut den i småportioner, utan
sammansätt- det att vidtaga reformer av mera genomgripande art, än
ning vid hand- det utan tvivel i allmänhet riktigt, att man först gör klart för sig
läggning av programmet för den stora reformen.
nssa mål m. m. Det är hven i ett annat avseende, som jag vill inlägga en gen(Forts.
) saga mot herr Hanssons yttrande. Herr Hansson menade, att det
kunde ligga en fara i det förslag, som lagutskottet nu med viss omarbetning
av Kungl. Maj:ts förslag framlagt, nämligen så till vida,
att under dessa mindre häradsrätters domvärjo skulle falla även
mindre brottmål. Herr Hansson erkände, att den faran blivit mindre
genom de ändringar, som utskottet vidtagit i Kungl. Maj:ts förslag,
men han förklarade sig även vara något betänksam mot utskottets
förslag, enligt vilket brottmål, där straffet icke går över
•500 kronor böter, få hänskjutas till häradsrätt med endast tre i
nämnden. Och han yttrade något om, att det hade varit lyckligt,
om man uteslutit det momentet. Jag vill i anledning härav erinra,
att den fara, om vilken herr Hansson talade, nog icke är så stor,
ty enligt 6 § i det forsta av föreliggande lagförslag skall häradshövdingen
före höstetingets avslutande efter samråd med nämnden
fördela nämndemännens tjänstgöring under det nästföljande året. Om
man skulle tänka sig, att en häradshövding vore så självrådig eller
orättrådig, att han ville göra en fördelning mellan nämndemännen
med hänsyn till deras allmänna politiska åskådning, så skulle först
och främst ett hinder mot ett sådant förfarande ligga däri, att han
måste rådgöra med nämnden om saken. Men för övrigt skall alltid
en sådan fördelning göras för ett år i sänder, och då är det svårt
för att icke säga omöjligt att tänka sig, att den skulle kunna göras
med utsikt att lyckas utestänga vissa nämndemän, t. ex. nämndemän
med socialdemokratisk åskådning, från deltagande i handläggningen
■av mål av social karaktär, ty man kan på hösten icke beräkna, när
sådana mål skola förekomma nästa år. Jag menar, att faran är
konstruerad. Men även om det skulle lyckas att göra en partisk
fördelning av nämndemännen, kan det icke leda till så stora olägenheter,
. ty parterna hava ju alltid möjlighet att bereda sitt mål handläggning
inför häradsrätt^ med fulltaglig häradsnämnd. Käranden
behöver nämligen icke all* låta målet komma inför häradsrätt med
tremansnämnd, om han icke har förtroende för dess opartiskhet. Han
kan i sådant fall instämma målet till häradsrätt med fulltalig nämnd.
Om åter en svarande .skulle bliva stämd inför häradsrätt med tremansnämnd,
som han icke har förtroende för, kan han begära uppskov
för närmare utredning — det finnes det alltid anledning till
— och då måste häradsrätten uppskjuta målet till behandling inför
häradsrätt med fulltalig nämnd.
Sålunda, hur man ser saken, tror jag icke att den av herr Hansson
omnämnda faran förtjänar något större beaktande. Om man
fäster avseende vid faran och vill gå den väg, herr Hansson ansåg
lycklig, nämligen att avskära dessa brottmål från handläggning inför
tremansnämnd, skulle det å andra sidan innebära ett väsentligt
förfuskande av reformen, ty det är även med hänsyn till brott
-
Onsdagen den 17 april.
17 Nr 89.
målen i högsta grad önskvärt att få större snabbhet i rättsskipningen
till stånd. De smärre brottmålen förekomma mest i städerna, och mmmantäu_
detta förslag är just föranlett av dessas behov av snabbare rätts- niny vid /nitid
skipning. Syftet är bland annat också att söka förmå de städer, som läggning av
icke lyda under landsrätt, att godvilligt gå in på att komma under viftam&tm.m.
landsrätt, men för att vinna det syf et, är det nödvändigt, att icke (*''orto-)
sätta sådana städer i ogynnsammare läge med avseende på rättsskipningens
snabbhet. De .ta skulle emellertid bli fallet, om de icke
finge förmånen av all även de mindre brotlmalen erhålla en snab
hare
handläggning. , , . ...
Riksdagen har, såsom förut är nämnt, bestämt uttalat sig tor
det önskemål, lagförslaget avser att realisera, och detta önskemål
avsåg både mindre civila mål och mindre brottmål. Jag tror, att
andra kammaren icke behöver hysa några betänkligheter mot att
för vinnande av dessa önskemål bifalla föreliggande förslag.
Herr Hansson i Stockholm: När herr Pettersson i Södertälje
gjorde den invändningen mot mig, att man icke kan i avvaktan
på processkommissionens förslag fördröja betydelsefulla reformer
i rättegångsordningen, så valde han ett exempel som var på
en gång olyckligt och lyckligt. Herr Pettersson nämnde det beslut,
som riksdagen fattat i fråga om rätten att fullfölja mal till högsta
domstolen. Jag tror, att vid det här laget åtskilliga i denna ^kammare
äro av den uppfattningen, att det beslut, som den gången
fattades, var ett mindre lyckligt beslut. Beträffande å andra sidan
den delen av exemplet, som rörde kostnadsfri rättshjälp åt obemedlade.
är det alldeles klart, att jag från min allmänna synpunkt ingenting
hellre önskar än att en sådan reform kan snarast genomföras.
Emellertid förefaller det mig, som om processkommissionen snart
suttit tillräckligt länge för att man kan kräva, att åtminstone de
allmänna principerna för den större rättegångsreform, som kommissionen
har i uppdrag att utarbeta, framläggas. -
Beträffande den replik jag fick på min anmärkning mot den
mindre nämndens behandling av mål, som röra t. ex. »allmän förargelse»,
så har det icke varit min avsikt att nämnden borde för
sådana måls handläggning få en speciell, socialdemokratisk sammansättning.
Om jag mot denna mindre nämnd gör den invändningen,
att den icke kan på samma sätt som en fulltalig nämnd representera
det allmänna rättsmedvetandet, så gör jag icke den invändningen
därför, att jag fruktar, att nämnden i mål, som röra socialdemokrater,
skulle komma att bestå av konservativa, som skulle döma^socialdemokrater,
utan jag gör den därför, att i alla mål, det må gälla
socialdemokrater eller högermän, bör man se till, att det allmänna
rättsmedvetandet blir på det mest mångsidiga sätt representerat. Detta
sker icke genom den begränsning av nämndens antal, som här föreslagits.
Jag tror, att man för att bevara det allmänna rättsmedvetandets
mera mångsidiga inflytande skulle kunna taga risken av
den »förfuskning» av reformen, som ligger i en begränsning av de
mål, som skola dragas inför tremansnämnden.
Andra kammarens protokoll 1918. Nr SO. 2
Jir 39. 18
Onsdagen den 17 april.
Ang. lag om
häradsrätts
sammansättning
vid handläggning
av
viss a mål m. m.
(Forts.)
Jag har erkänt det framsteg, som ligger däri, att sådana mål
icke skola kunna slutligt behandlas av tremansnämnd, därest den
åtalade begär uppskov. Men det är en omständighet, som bör beaktas,
nämligen den fattiges mindre processvana. Jag tror, att
många, som råka ut för åtal för »allmän förargelse», icke komma
sig för med att begära uppskov på grund därav att de icke ha någon
vana att uppträda inför rätta och icke förstå att bevaka sina intressen.
Därför kan det hända att stadgandet även med den begränsning,
lagutskottet gjort, kan komma att verka till nackdel.
Jag har icke framställt något yrkande, utan endast uttalat
vissa betänkligheter, som jag hyst ända sedan Kungl. Maj:ts proposition
framlades, och jag har velat begagna tillfället att påpeka
angelägenheten av, att man snart får se grundlinjerna för den stora
prccessref ormen.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Den invändning,
som herr Albin Hansson slutade med nu, hänför sig till vad
som skall komma efter fastställandet av denna lag. ty vad gäller
den mindre processvanan, så var herr Hansson själv inne på och var
glad över, att de mindre bemedlade få gratis rättshjälp på ett tillfredsställande
sätt. Yi ha icke alls varit okunniga om den invändning,
som herr Albin Hansson gjorde icke blott i denna fråga utan
även i vad gäller svaromål inför häradsrätt och rådstuvurätt, men
jag tycker, att när vi ha utsikt till att erhålla en reform i detta
hänseende, böra vi icke uppställa det såsom skäl för att små mål om
förargelseväckande beteende skola gå till häradsrätt.
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.
2—6 §§.
Godkändes.
Härefter föredrogs 7 §. Därvid yttrade:
Herr Bogren: Herr talman, mina herrar! Som kamma
ren
torde finna, har utskottet på flera ställen vidtagit förändrmgar
i Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill hoppas, att dessa förändringar
skola komma att medföra lika många förbättringar, men huruvida
detta är förhållandet i föreliggande paragrafs första stycke vågar
jag icke uttala mig om. Tvärtom är jag, herr talman, av den uppfattningen,
att bestämmelserna i det kungl. förslagets § 8, som här
motsvara utskottets § 7 i vad angår paragrafens första stycke, skulle
vara mera överensstämmande med de rättssökandes och allmänhetens
intressen. I det kungl. förslaget, som här lyder: »Sammanträden
med tremansnämnd må efter Konungens förordnande hå’las även å
annan ort än tingsstället», se vi, att det regelmässiga skulle vara,
att även dessa sammanträden med tremansnämnd skulle hållas på
allmänt tingsställe, där domsagan har lokal gratis, ävensom vakt
-
Onsdagen den 17 april.
19 Nr 89.
.mästare in. m. Men i utskottets förslag heter det: »Sammanträden, Ang. lag. om
som avses i denna lag, skola hållas i den ort och å de tider Konun- harmhrätt»
gen bestämmer.» Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle alltså dessa j_
sammanträden åtminstone i regel hållas å domsagans tingsställe, läggning av
men enligt utskottets förslag skulle de hållas å ort, som Kungl.«mblm. m.
Maj:t bestämmer, sålunda icke i regeln på den ordinarie tingsplat- (Fort*.)
sen. Jag tror, att det skulle möta åtskilliga olägenheter att gå med
på utskottets förslag i detta fall. Om man ser på den första paragrafen
i utskottets förslag till lag angående kungörande av tider
för tings början finner man, att det står, att häradshövding är skyldig
att före den första november varje år meddela såväl hovrätten som
Konungens befallningshavande förteckning över tider för nästa års
sammanträden och, om Kungl. Maj:t förordnat, att sammanträden
med tremansnämnd skola hållas i visst tingslag, om tid och ort för
dessa sammanträden. Det vill förefalla, som om en tillämpning av
denna bestämmelse skulle möta åtskilliga svårigheter med den formulering
av 7 § första momentet, som utskottet föreslagit. Jag
kan icke frånkomma den uppfattningen, att det lämpligaste vore att
bestämma, att även dessa sammanträden med tremansnämnd skola
hållas i domsagans allmänna tingssal, därest icke Konungen på
grund av gjorda ansökningar bestämt annorlunda. Mig vill det
förefalla, som om det vore en ganska stor förmån för de rättssökande
att vid vissa tillfällen få undantag medgivna från den regeln, att
sammanträden skola hållas i det allmänna tingshuset, och jag föreställer
mig, att då parterna eller de intresserade ingå till Kungl.
Maj:t med sådan begäran, sammanträdet då hålles på annan plats.
Det blir ovillkorligen till de rättssökandes och även domsagans
förmån, om man godkänner momentet, sådant det föreligger i Kungl.
Maj ds förslag, och jag kan icke frånkomma den uppfattningen, att
bestämmelserna, sådana utskottet här formulerat dem, bli något svävande.
Jag förstår icke heller, vad man skulle vinna därmed. Det
är självklart, att då Kungl. Maj:t bestämmer tid och ort för sammanträden
med tremansnämnd, så måste ju detta ske med ledning
av häradshövdingens i domsagan till Kungl. Maj :t insända förslag,
och då måste ju detta förslag inlämnas redan den första november
året förut. Det kan ju hända, att det under det innevarande året
kan vara lämpligt, att vissa ärenden, som skola handläggas av tremansnämnd,
handläggas på andra platser inom domsagan än tingsstället,
och då'' kunde det ju vara lämpligt, att man ‘inginge till
Kungl. Maj:t med begäran om sådant tillstånd.
Ja, herr talman, det vore nog, tror jag, åtskilligt att andraga
även beträffande följande moment i samma paragraf. Jag kan icke
frånkomma den åsikten, att Kungl. Maj:ts förslag även i delta moment
är bättre än utskottefs, men då utskottet däri intagit en bestämmelse,
som står i Kungl. Maj :ts förslag § 7, andra momentet, så
känner jag mig förhindrad att med avseende på detsamma göra något
yrkande. Men beträffande det första momentet i 8:e paragrafen
ber jag, herr talman, få yrka, att utskottets förslag utbytes mot
Kungl. Maj:ts förslag i första .momentet av den 8:e paragrafen.
Nr 89.
Ang. lag om
häradsrätts
sammansättning
vid handläggning
av
rissa mål in. m.
''Forte.)
Ang valsättet
vid val till
andra kammaren
och
landsting.
20 Onsdagen den 17 april.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag skall en
dast
säga några ord. Den föregående talarens hela resonemang är
byggt på ett fullständigt förbiseende och en missuppfattning av vad
det är fråga om. För att kunna få med den bestämmelse, som finnes
i första stycket av § 3, den nämligen som handlar om bestämmandet
om tiden för dessa sammanträden, måste man flytta denna
bestämmelse under en annan paragraf, och då har man infört den i
första stycket i § 7, utan att detta innebär någon som helst ändring
av vad som står i första stycket av § 8 i Kungl. Maj:ts förslag.
Jag ber vidare få säga beträffande vad som yttrades om ändring
av det sista stycket, att här hade herr Bogren observerat, att
en överflyttning skett från ett annat stycke, men detta har han icke
gjort beträffande det första stycket, och på detta förbiseende var
hans felaktiga resonemang byggt. Det är självklart, att när Konungen
kommer att fastställa orten, där dessa sammanträden skela hållas,
han icke gör detta, innan han hört sig för inom domsagan. Något
annat tillvägagångssätt kan väl icke herr Bogren tänka sig.
Jag yrkar bifall till bestämmelsen, sådan den föreligger i utskottets
förslag.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner dels på godkännande av utskottets förslag
till lydelse av förevarande paragraf och dels på godkännande
av samma förslag med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Bogren, godkände kammaren utskottets förslag
till paragrafens avfattning.
Återstående delar av lagförslaget.
Godkändes.
Övriga av utskottet under punkten A) upptagna lagförslag.
Godkändes.
Utskottets i punkten A) gjorda hemställan förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut i fråga om lagförslagen.
Punkterna B) och C)''.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 7.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutionsutskottets
utlåtande, nr 11, i anledning av väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Maj :t angående revision av gällande bestämmelser
om valsättet vid val till andra kammaren och landsting.
Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 118, hade herr
Onsdagen den 17 april.
21 Nr 39.
Adelswärd hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad
män eu revision av nu gällande bestämmelser om valsättet vid val
till andra kammaren och till landsting borde äga rum för att vinna
rättelse av de brister, som vunnen erfarenhet visat vidlåda desamma
med särskilt avseende fästat på en begränsning av valkretsarnas antal
och på förekommandet av missbruk av partibeteckningar på valsedlarna,
samt snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till
sådana ändringar, vartill utredningen kunde föranleda.
Vidare hade herr Hage m. fl. i en likaledes inom andra kammaren
väckt motion, nr 173, yrkat att riksdagen måtte besluta i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta
utreda frågan om, på vilket sätt ändringar i den proportionella valmetoden
skulle kunna komma till stånd för att inom riksdag samt
eventuellt även landsting och stadsfullmäktige, som valde medlemmar
till första kammaren, en verkligt proportionell representation
skulle kunna komma till stånd.
Konstitutionsutskottet, som till behandling i ett sammanhang
förehaft ovannämnda motioner, hemställde, att riksdagen i anledning
av samma motioner måtte besluta att i skrivelse till Kung],
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
om de åtgärder, som skulle kunna vidtagas till undvikande av de
olägenheter, som enligt vunnen erfarenhet vidlådde gällande regler
för proportionellt valsätt, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Mot utskottets motivering hade reservationer avgivits
av herr Olof Olsson;
av herrar Clason, Bellinder, von G er jer, von Mentzer, greve
Alexander Hamilton, greve Henning Wachtmeister, Räf och Hildebrand,
vilka jämte uttalande av önskvärdheten av jämkningar i vissa
punkter av utskottets motivering j^rkat, att ur motiveringen måtte
utgå följande å sid. 19 och 20 i det tryckta utlåtandet förekommande
meningar:
»Det är emellertid möjligt, att åtgärder, som ur denna synpunkt
kunna befinnas önskvärda, på samma gång visa sig ägnade
att än mera skärpa vissa olägenheter, som vidlåda det proportionella
systemet såsom sådant. Steg, som leda i sådan riktning, höra
i möjligaste mån undvikas. Sålunda bör vid utredningen rörande
åtgärder i syfte att råda bot för bristerna i den nu gällande ordningen
särskilt beaktas den synnerliga angelägenheten, att dessa åtgärder
kunna genomföras utan att mer än nödigt ytterligare komplicera
metoden, kringskära valmännens handlingsfrihet, upplösa
sambandet mellan väljare och valde och stärka valledningarnas inflytande,
eller över huvud taget så att säga mekanisera valproceduren.
Utskottet kan i detta sammanhang icke underlåta att erinra
om den 1915 beslutade anordning, som avser att vid valen till det
Avg. valsättet
vid val till
andra kammaren
och
landsting.
(Forts.)
Nr 89. 22
O tisdagen den 17 april.
Ang. valsättet
vid val till
andra kammaren
och
landsting.
(Korta.)
av herrar Hellberg och von Ziveigbergk.
Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av
Herr R ä f, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Som herrarna
behagade finna, så föreligger här ett skrivelseförslag, som är
föranlett av motionen nr 118 av herr Ädeltwärd och en motion nr 173
av herr Hage. Beträffande konstitutionsutskottets ställning till saken
befinnes det ju, att vi äro eniga i fråga om klämmen och större delen
av motiveringen. Så t. ex. äro vi fullt ense om ett förslag, som medgiver
en fullt proportionell representation, och vidare äro vi ense
om att söka hindra, att en grupp utan eu annan grupps tillåtelse
använder dess partibeteckning. Dessutom äro vi överens om
att söka avhjälpa andra bristfälligheter i det proportionella valsystemet.
Vi äro sålunda, kan man säga, eniga om allt, som rör sig
inom det proportionella systemets ram och som är föremål för motionerna
i allt huvudsakligt. Men därmed tar också enigheten slut,
och herrarna kunna se på den 19:e sidan, var brytningen sker. Det
heter här: »Utskottet vill således föreslå riksdagen att hos Kungl.
Maj:t begära utredning om de åtgärder, som må kunna vidtagas för
att avhjälpa bristerna i nu gällande ordning för proportionella val.»
Där tar enigheten slut. Sedan kommer in ett alldeles nytt moment,
som, så vitt jag kan förstå, icke har något med motionerna att göra
och icke heller har avseende på det proportionella valsättet. Man pekar
nämligen på majoritetsval i enmansvalkretsar och för att här
vinna en utgångspunkt eller stöd för ett intiativ har man gått till de
många öarnas land Danmark. Där förhåller det sig så, att av de
140 valda representanterna i folketinget utses 93 i enmansvalkretsar,
24 utses enligt proportionell valmetod, och dessutom reserveras
23 mandat alt tilläggas vissa valkretsar för att åstadkomma en utjämning,
så att det blir en något så när likformig representation i
alla fall. Jag skall emellertid förbigå detaljerna; det blir kanske
tillfälle att återkomma till dem senare.
Utredningen angående de danska valen återfinnes på sid. 21.
Om herrarna studera denna utredning, så befinnes det, att också enligt
det danska förslaget erhåller det största partiet den gynnsammaste
ställningen. Det är naturligtvis något, som man velat undvika
med de väckta motionerna och även genom konstitutionsutskottets
förslag, och då förefaller det mig mycket märkvärdigt, om man
skulle följa ett förslag, vari man fullt medvetet gynnar det största
partiet. Av exemplet på, sid. 22 framgår, att B erhåller 25 platser,
danska folketinget åstadkomma en proportionell representation av de
olika partierna, utan att för detta ändamål den proportionella valmetoden
med dess nu antydda olägenheter behöver tillgripas (jämför
härom den vid utlåtandet fogade bilagan). Det torde vara skäl att
vid den blivande utredningen beakta de erfarenheter om detta systems
verkningar, som vinnas vid de nu förestående folketingsvalen,
och därav tillgodogöra sig de lärdomar, som för frågans lösning kunna
vara av betydelse»; samt
Onsdagen den 17 april.
23 Nr 3».
ehuru del proportionellt icke skulle fn flera än 23. Vidare skulle D
enligt vanliga regler erhålla eu plats men förlorar den enligt det
danska förslaget helt och hållet. Alltså gynnar man medvetet det
största partiet men missgynnar det minsta.
Nu är det emellertid så, att konstitutionsutskottet är enigt om,
att sådana åtgärder som dessa icke höra förbigås vid en utredning,
som har till syfte att undersöka möjligheterna för en utveckling av
det proportionella systemet i riktning mot större följdriktighet. Det
heter härom: »Naturligare synes då vara att antingen förlägga hela
röstsammanräkningen till en central myndighet, som vid platsernas
fördelning på ett eller annat sätt skulle hava att taga hänsyn till det
för landet i dess helhet uträknade valresultatet, eller ock — med bibehållande
i övrigt av nuvarande ordning — reservera ett antal mandat
att vid sidan av de i de särskilda valkretsarna förrättade valen på
lämpligt sätt fördelas bland partierna i syfte att undanröja de ojämnheter
som genom dessa val uppkommit i fråga om partiernas proportionella
representation.» Man tanke sig t. ex., att landet har att
välja 200 representanter, 30 undanställas så att säga i reserv, och av
dessa 30 fördelas på de olika partierna så många mandat, som kunna
tillkomma vart och ett.
Gör man på det sättet, så bevarar man fullständigt den proportionalism
man har, och får en utjämning så att resultatet blir fullständigt
proportionellt, utan att man därför behöver inlåta sig på
dessa danska experiment, som fortfarande äro endast experiment, ty
det är att märka, att Danmark ännu icke förrättat ett enda val efter
det förslag som framlades 1915.
Därför blir också mitt yrkande bifall till utskottets förslag, men
i överensstämmelse med reservationen här. med den ändring, att
å sid. 19 och 20 de meningar, som börja å sid. 19 rad 6 nerifrån med:
»Det är emellertid» ... och fortgå till och med styckets slut... »kunna
vara av betydelse», skulle ur betänkandet utgå. Bifalles detta yrkande,
så komma vi verkligen framåt med saken, i annat fall tager
jag för alldeles givet, att vi icke komma till något positivt resultat,
åtminstone icke i dag, ty helt säkert kommer reservationen att bifallas
i medkammaren, och taga vi icke den reservationen, så komma
vi helt säkert icke någon stans. "Vi få karske frågan remitterad till
utskottet ännu en gång. men resultatet blir detsamma.
Jag ber därför att få hemställa om bifall till mitt yrkande.
Vidare anförde:
Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! En tillfällighet
eller snarare en långt driven formalism har gjort, att jag icke
står antecknad såsom närvarande å detta utlåtande. Jag har dock
deltagit i ärendets realbehandling ävensom i det princ pbeslut, som
ledde till det yrkande, vartill utskottet kommit. Däremot har jag
icke deltagit i beslutet angående de direktiv, som utskottet har ställt
för sin framställning, således icke om mot veringen för utlåtandet.
Om jag hade gjort detta, så skulle jag avgivit en reservation, och
Ang. valsätter
vid val till
andra kam
inuren och
landsting.
(Forts.)
Nr 89. 24
Onsdagen den 17 april.
Ang. valsättet
vid val till
andra kammaren
ock
landsting.
(Forts.)
den skulle då antagligen fått ungefär den formulering, som herr
Olof Olssons reservation fått, således en reservation mot utskottets
motivering i allmänhet och icke mot vissa delar av densamma.
Jag anser nämlgen, att mycket stora brister vidlåda det nuvarande
valsystemet, vilka med nödvändighet fordra att rättelse sker.
Men jag anser, att de brister, som framhållits av motionärerna och
vid vilka även utskottet fäst huvudvikten, äro av mindre betydelse,
ehuru de naturligtvis även förtjäna beaktande, under det att andra,
mycket allvarliga brister förefinnas, som icke motionärerna uppmärksammat
och som även utskottet vidrör grnska lält._ men vilka jag
vill tillåta mig att kraftigt understryka för den blivande utredningen
att taga sikte på.
MoLionärerna ha fäst sig v:d det påstådda felet, att den nuvarande
valmetoden ger ett felaktigt utslag på det sätt, att antalet
mandat icke rättvist fördelas mellan de olika partierna. År denna
anmärkning berättigad, så är den givetvis av en mycket allvarlig
natur, ty det är ju den första och mest oeftergivliga fordran man
har att stöka på ett proportionellt valsystem att det skall vara så
beskaffat, att det fördelar platserna i förhållande till de olika partiernas
röststyrkor.
Man grundar denna anmärkning dels på valen 1911 och dels
på de senaste valen, år 1917. Vid valen 1911 påvisar man, huru
det liberala partiet, som då var det största, fick en överrepresentation
på 9 mandat. Förra året, då det socialdemokratiska partiet var
det största, fick detta en överrepresentation på 14 platser. Under
de mellanliggande valen 1914. såväl vår- som höstvalen, voro skiljaktigheterna
icke så stora. Den största skiljaktigheten, som då förefanns,
var på det liberala partiets sida vid höstvalet, då det fick en
underrepresentation på 5 pl >tser.
Skärskåda vi nu emellertid resultatet av det sista valet, denna
överrepresentation på 14 platser, så har man därvidlag dock att märka,
att denna överrepresentation har vunnits till största delen därigenom,
att det vänstersocialistiska partiet har berövats icke mindre
än 7 platser. Men, märk väl, dessa båda partier ha under valet samarbetat
under gemensam partibeteckning. Enligt uppgift har det
mindre partiet använt sig av det större partiets beteckning och detta
naturligtvis med öppen blick för de konsekvenser, som därmed voro
förenade, d. v. s. partiet har ställt sina röstöverskott till det större
partiets förfogande med det resultat, som därav blivit en nödvändig
följd, att det större partiet vunnit ett antal platser, som det i
annat fall ej kommit i ånjutande av.
Likaledes finner man, huru de mindre partierna, jordbrukarnas
riksförbund och bondeförbundet, ha en något mindre representation
än som tikkommer dem, men även till detta kan ju spåras en anledning
däri, att även härvidlag, frivilligt eller ofrivilligt, förekommit
ett samarbete med högerpartiet, som därigenom har undgått en
större mandatförlust än vad vid annat förhållande blivit händelsen.
Det liberala partiet har däremot et t underskott på två platser.
Om man nu bedömer dessa siffror, så beror resultatet av bedö -
Oasdagen den 17 april.
25 Nr JK).
mandet naturligtvis på, vilka anspråk man ställer på exaktheten hos
valmetoden. Anser man denna förskjutning för det socialdemokratiska
partiet, som i sin helhet betraktad går ut på en förskjutning
av 7 ph.tser, verkligen vara av en så allvarlig beskaffenhet eller icke?
Det utgör i procent av hela partiet en överrepresentation på mellan
7 och 8 procent, och ser man på hela antalet kammarledamöter eller
230, så är det en förskjutning på tre procent. Av hela den motivering.
som herr Hage har g:vit för sin motion, kan jag förstå, att med
de ofantligt höga anspråk han ställer på proportionalismen, han
skall anse, att detta är ett fel, för vilket man får söka snart sagt)
vilka botemedel som helst. Men vad herr Adelswärd beträffar, har
han i sin motion själv sagt: »Beträffande valnetoden är jag alltjämt
av den övertygelsen, att man överskattat betydelsen av den
matematiska noggrannheten. Det kan icke vara av praktisk betydelse,
om fel i en eller annan valkrets för ett fåtal representanter
av hela kammarens representantantal skulle uppkomma.» Det förefaller
mig, som om herr Adelswärd genom detta uttalande slagit
fotterna inunder hela den framställning, som han sedermera kommer
med.
Om man nu ser, i vilken riktning detta felutslag går, så går
det i den riktningen, att det ökar möjligheterna för de större partierna
att göra sig gä1 lande samt verkar något dämpande på lusten
att bilda mindre partier. Jag vill naturligtvis icke här röra upp
någon principdebatt eller någon vidlyft’g diskussion om fördelarna
och icke fördelarna av proportionella val och majoritetsval, men jag
undrar, om man icke skulle kunna vara något så när enig om, att,
om något fel skall förekomma, det är lycklgare. om detta fel går
i den riktningen, som nu verkligen föreligger, eller att ett handlingskraftigt
parti göres något mera handlingskaftigt och att uppmuntran
genom valsystemet icke sker till bildande av en massa småparber,
som kanske ofta nog, jag vill icke säga alltid, kunna vara
resultatet av en tillfällig opinionsvind.
Men till och med om skiljaktigheter i uppfattningen skulle föreligga
på denna punkt, så tror jag dock, att man kan säga, att med
så små skiljaktigheter, som här föreligga, bör man vara ganska betänksam,
när man går att söka botemedlen för dessa relativt små
fel. Det botemedel, som ligger närmast till hands och som såväl
motionärerna påpeka och lägga huvudvikten vid som även framhålles
och understrykes i utskottsutlåtandet, är det, att man skall
öka valkretsarnas storlek. Att det uppkomna felet beror på de
mindre valkretsarna är uppenbart, och det var även förutsett i det
förslag till rösträttsreform, som framlades 1904 och 1905, och som
vilade på proportionsvalskommitténs avgivna förslag. I dessa förslag
voro valkretsarna större, i det att de omfattade länen och i vissa
fall klyvningar av län, inalles 33 valkretsar, men riksdagen ansåg
då, att en sådan storlek på valkretsarna skulle medföra avsevärda
olägenheter, och detta var en av orsakerna till, att i det förslag, som
1907 framlades till rösträttsreform med proportionellt valsystem,
valkretsarna voro mindre, så att de blevo, som de nu äro, 56 till an
-
Ang. valsättet
vid val till
andra hammaren
och
landsting.
(Fort*
Nr 8& 26
Onsdagen den 17 april.
valsättet
vid val till
andra kammar
m ock
landsting.
(Forts.)
talet. Sedermera väcktes vid 1911 års riksdag av herr Nydal en
motion om minskning av valkretsarnas antal. Då tillbakavisade
riksdagen denna motion under fortsatt påpekande av de olägenheter,
som enligt riksdagens uppfattning voro förenade med de större valkretsarna.
Nu kastar emellertid årets konstitutionsutskott om och anser,
att de betänkligheter, som då funnos, icke längre äga samma giltig,
het. För mig äro de betänkligheter, som förut framhållits, fortfarande
av samma betydelse, och det förefaller mig önskvärt, att riksdagen
fortfarande står kvar på sin gamla ståndpunkt. Utskottet
har på sid. 14 refererat de betänkligheter, som förut anförts mot de
större valkretsarna, och enligt min uppfattning äro dessa fortfarande
av samma giltighet. »Följden härav skulle bliva», ansåg man,
»att valmännen icke kunde komma i sådan personlig beröring vare
sig med varandra eller med kandidaterna, som vore önskvärd, afl
hela valproceduren härigenom bleve invecklad och tung, och att
valen alltför mycket komme att läggas i händerna på valedningen.
» Jag tror, att den erfarenhet man haft av valen under de
gångna åren, icke jävar denna uppfattning. Jag tror tvärtom, att
om något skulle vara förhållandet, har man sett, att en förstoringav
valkretsarna ingalunda skulle gå så lätt för sig som man nu på
sina håll föreställer sig. Man tror, att det eventuellt skulle kunna
leda därtill, att endast de mest framskjutna och större förmågorna
skulle föras fram, att således dessa större valkretsar faktiskt skulle
kunna verka vad man med ett valsystem bör eftersträva att åstadkomma,
nämligen den mest kvalificerade representationen, och i det
att obetydliga lokalkandidater skulle bortfalla. Jag är ingalunda
säker på, att så skulle bliva förhållandet. Yi ha sett, huru dessa
valkretsar, som utgöras av flera mindre städer, ofta icke kunnat ena
sig om en gemensam kandidat utan uppställt olika kandi later, så
att det blivit slumpen som slutligen avgjort vem som skulle få det
största röstetalet. Enligt min mening kunde det mycket lätt låta
tänka sig, att svårigheten för valmännen att samarbeta i dessa stora
valkretsar skulle kunna leda till samma resultat, nämligen att man
på olika håll enade sig om särskilda lokalkandidater så att det
skulle bero av en ren tillfällighet, vem som slutligen blev vald.
Ävenledes får man icke förbise den ofantligt ökade svårigheten
vid valrörelsen. Lyckligtvis är väl ändå icke förhållandet sådant,
som herr Hage i sin motion uppgiver, att man numera alltmer övergått
till att rösta på ett visst parti och icke på vissa personer. Skulle
verkligen något sådant vara förhållandet, bör man göra allt för att
gorå valsystemet sådant, att något dylikt motverkas och icke tvärtom.
Man bör söka understryka behovet av och möjliggöra ett personligt
och intimt samarbete mellan valmännen och representanten,
icke uppluckra förhållandet, så att det blir en mekanisering och blir
ett förhållande mellan valmän och partier och deras olika program.
Allt beror dock icke på programmen, utan det beror till oerhört stor
del på hur dessa program av de enskilda representanterna tillämpas.
Det förefinnes väl i allmänhet inom våra olika valkretsar den
Onsdagen den 17 april.
27 Nr 8».
önskan hos valmännen alt dock någon gång stifta bekantskap med
och få höra de kandidater, åt vilka valmännen skola skänka sin röst.
Om nu valkretsarna utvidgas, så ökas svårigheterna för valrörelsen
och ökas obenägenheten hos de praktiska män, som ha något annat
att göra än att fara omkring på valmöten, att deltaga i det politiska
livet. Jag tror för min del, att detta icke vore någon lycklig utveckling.
Det vore väl icke lämpligt att premiera just den sort av
kandidater, som enligt min uppfattning är den. för representationen
minst önskvärda, eller yrkesagitatorerna, som icke ha något annat
att göra än att fara omkring på valmöten och som, om de eventuellt
komma hit, genom sin föregående verksamhet och vana äro predisponera
att gärna se på frågorna från agitationssynpunkt och
icke från de sakliga synpunkterna.
Jag tror därför, att det finnes ofantligt starka skäl för att man
icke skall öka valkretsarnas storlek utan bibehålla dem ungefär vid
den nuvarande storleken. Om detta är min uppfattning i allmän
het, hindrar detta naturligtvis icke,, att den blivande utredningen
göres så vid, att den även lämnar tillfälle att taga i övervägande,
huruvida icke i enskilda fall möjligheter finnas att pa något ställe,
där icke de olägenheter förefinnas, som jag särskilt tänker på, utvidga
valkretsarna och därigenom åstadkomma den önskade större
proportionella rättvisan. Där folktätheten är större äro naturligtvis
de olägenheter jag framhållit mindre, och där kunde i enstaka fall
någon valkrets kanske tåla vid en utvidgning. Men detta blir mera
ett undantag än någon allmän regel.
Emellertid, strävar man efter en ökad proportionell rättvisa, så
finnes en annan väg att gå än den motionärerna framhållit, och den
som utskottet även understryker, och det är genom de system med
tilläggsmandat som man nu kommer att tillämpa i Danmark. Det
är ju givet, att denna metod med tilläggsmandat lika. val går att
tillämpa vid ett system, som i huvudsak vilar på majoritetsval i enmansvalkretsar,
som vid ett system, som i huvudsak vilar på proportionellt
valsystem i större eller mindre valkretsar. Herr Hage
är ju redan inne på denna tanke ehuru han enigt min uppfattning
och även enligt utskottets uppfattning lägger, sitt förslag på ett sätt.
som är mindre lyckligt eller, rent ut sagt, icke önskvärt. Han vill
ju, att de ojämnheter, som uppkomma trots de större valkretsarna,
skulle utjämnas genom en fördelning efter en förnyad uträkning,
varvid en del av de redan valda skulle få lämna sina platser åt
andra personer, tillhörande de partier, som blivit underrepresenterade.
Då är otvivelaktigt den utvägen bättre, som man valt i Danmark,
att man avsätter ett visst antal mandat, som. sedermera fördelas
mellan de partier, som fått ett underskott. Därigenom att man
bär utgår från proportionella val kan man göra detta antal tilläggsmandat
betydligt mindre än vad som bar blivit nödvändigt i Danmark.
Utgår man från det procenttal, som jag räknade med nyss
eller tre procent, skulle man icke behöva tänka på något större antal
tilläggsmandat än ett tiotal eller något mera.
Genom användning av dessa tilläggsmandat skulle man även
An''/, valsätt?t
vid val till
andra kam
mar en volt
landstiny
(Forte.)
Nr 89. 28
Onsdagen den 17 april.
Ang. valsättet kunna vinna en annan fördel. Om man nämligen inrättade dem pa
andra ‘tam- £ättet att tillsättandet av dessa tilläggsmandat lämnades i hänmaren
och derna på riksdagspartierna s.iälva. Genom det valsystem, som nu
landsting, tillämpas, möjliggöres ju dekapitering av själva partierna. Detta
(Forts.) på grund av bostadsbandet till andra kammaren. Med den uppfattning
jag har om önskvärdheten av ett intimt samband mellan
valmän och representanter kan jag naturligtvis icke vara någon beundrare
av de strävanden som gå ut på att få bort bostadsbandet
till andra kammaren. I varje fall är väl detta ett önskemål, som
icke har någon utsikt att gå igenom. Men man får icke förbise den
allvarliga olägenhet, som uppkommer för det politiska livet därigenom,
att faktiskt genom bostadsbandet kammaren kan berövas ledande
personligheter. Om det överlämnades åt riksdagspartierna
själva att tillsätta dessa tilläggsmandat, bleve ju partierna i tillfälle
att få tillbaka sådana ledare, som vid valet kunna falla igenom, eller
annars högt kvalificerade personer. Detta förutsätter en annan sak
och ger en annan fördelaktig biprodukt och det är, att de olika
partierna måste gå fram under samma partibeteckning över hela
landet, varigenom undvikes den brokiga maskeradkostym, i vilken
vissa partier älska att kläda sig vid valtillfällena.
Således äro tillägsmandaten det botemedel jag tillåter mig föreslå,
att man i främsta rummet vid utredningen tager sikte på, när
man söker finna medel mot det överklagade förhållandet, att det
nuvarande valsystemet icke företager en rättvis fördelning av platserna
mellan partierna.
Motionärerna ha sedermera icke upptagit några andra önskemål
ined undantag av herr Adelswärd, som har framställt en anmärkning
mot det förhållande, som har kommit fram under det senaste
valet i särskilt hög grad, eller att vissa partier ha tillägnat sig
andra partiers partibeteckning utan tillstånd. Denna anmärkning är
naturligtvis synnerligen berättigad och bör uppmärksammas. Men
den är dock endast en sida av ett större problem. Vad jag för min
de] anser vara huvudsaken är att det nuvarande valsystemet ger en
högst otillfredsställande fördelning av platserna inom partiet. Allt
vanligare har blivit dekapitering av partierna, och att detta har
blivit vanligare, beror i sin mån därpå, att partiernas antal har
ökats och att koalitioner dem emellan förekomma oftare. Ty det
är just vid detta samarbete mellan olika partier, som möjligheterna
till dekapitering ökas. Man har gjort den iakttagelsen — och om man
tänker närmare efter, så är detta fullt naturligt •— att när rangordningsregeln
upphäves och reduktionsregeln kommer till tillämpning,
så verkar denna reduktionsregel faktiskt som en rangordningsregel
nedifrån. Anledningen härtill är, att de valsedlar, som varje
valman avlämnar, äro inrättade efter rangordningsregeln och utan
tanke på reduktionsregeln. En valman, som hyser förkärlek för de
första namnen på en valsedel, låter de underslående namnen stå
kvar. Han vet eller tror sig hava stärkt de första namnen. De
underkandidater, som finnas, äro i regel fiskekandidater, tillkomna
av lokala hänsyn eller för att tillfredsställa någons önskan att stå på
OoädugcQ den 17 april. _ 29
valsedeln, och dem vill valmannen icke visa någon illojalitet genom att
stryka. För den valman åter, som föredrager dessa lägre stående
namn. hlir den första åtgärden naturl.gtvis att stryka de namn,
som stå över, och när sedan rangordningsregeln brister och man
endast har att räkna med röstetalet, så blir resultatet, att det blir
dessa lägre stående namn, som komma att gå in med högsta röstetalet.
För att visa, huru befängt det nuvarande valsystemet verkar, kan
jag icke underlåta att återföra i minnet ett typiskt exempel på hur
valsystemet kan giva felaktiga utslag, och det var det val, som i
höstas ägde rum i Skaraborgs läns södra valkrets. Yi hade där två
partier, nämligen högern och bondeförbundel. Högern visade sig sedermera
vara det starkare. Högern tog bondeförbundets partibeteckning,
och detta hade den följden, att högerns huvudkandidat gick in
enligt rangordningsregeln med högsta rö-tetalet. När detta hade skett,
brast rangordningsregeln. Hur gestal! ade det sig då? På bondeförbundet
hade lämnats 3.050 röster, därav hade förbundets första namn
erhållit 2,580 röster. På bondeförbundets lista förekommo dessutom
fyra olika namn. När reduktionsregeln sedan tillämpades, så fann
man, att i ordning nedifrån dessa olika kandidater hade följande
röstetal: 3,021 röster, 3.020 röster, 2,941 röster och 2.937 röster,
således en rangordning nedifrån. Nu kommer det allra roligaste, och
det är, att bondeförbundarna själva gjorde ingen skillnad mellan
det fjärde och det femte namnet. De hade båda 3,020 rös‘er. Men
någon av högerpartiets valmän hade tydligen kastat en röst på en av
bondeförbundets kandidater, och därigenom kom denne att få det
högre röste! alet. Att denna stänkröst icke hade förekommit på huvudlistan
inom högerpartiet, är uppenbart, tv då skulle det icke varit
en röst utan en halv röst som kommit att tillgdoräknas denna kandidat,
u''an det var således en stänkröst från högerpartiet. Med det
nuvarande valsystemet hade således i detta fall högern, eljest vilket
parti som helst, genom att taga ett annat partis valbeteckning åstadkommit
dekapi!ering av detta parti, och genom denna lilla händelse
med denna enda röst även lyckats åstadkomma, att det sista namnet
på listan kom in. Naturligtvis visar detta på fel i valsystemet, som
fordra rättelse.
De medel som härför erfordras och till vilka man kan få ledning
av de sakkunniga utlåtanden, som förut förefinnas på detta område.äro
en utsträckt tillämpning av rangordningsregeln samt officiella partibeteckningar
och officiella listor. Genom detta senare förfarande
kommer man ju ifrån det av herr Adelswärd anmärkta förhållandet,
att man tillägnar sig andra partiers partibeteckningar. Det är ju
sant — och detta är en invändning som göres häremot — att detta
skulle kringskära den enskilda valmannens rörelsefrihet, men denna
rörelsefrihet torde i de flesta fall icke ha någon annan innebörd än att
den utgör en frihet att kasta bort sin röst. Genom det nuvarande
systemet ökas också möjligheten till fullkomligt oberäkneliga
manövrar genom strykningar i sista stund.
Med det nuvarande systemet ökas även den egna partiledningens
Jir SO.
Ang. valsättet
vilt val till
inlära kärn.''
maren och
landsting.
(Korts.)
Nr BO, SO
Onsdagen den 17 april.
Ang. valsättet
vid val till
andra kammaren
och
landsting.
(Forts.)
styrka därigenom att framkastandet av andra konkurrerande listor
medför en så oerhörd risk, vilket förut påpekats, nämligen att reduktionsregeln
kommer till tillämpning och möjlighet till dekapitering
förefinnes. Samma fara för dekapitering som då två eller flera partier
gå tillsammans i en kartell föreligger, när det gäller olika fraktioner
inom samma parti, men då leder ofta till aJ dylika fraktioner
icke uppkomma utan att man söker undvika desamma.
Det finns utan tvivel möjlighet att genom det proportionella valsystemet
ordna det så, att valmännen få sina önskningar tillgodosedda.
En valsedel hör och kan säkerligen vara så beskaffad, att de
namn, som uppsättas, endast komma ifråga i den ordning, som de stå
på valsedeln. Det bör även finnas den möjlighet, som nu finnes, för
valmannen att angiva, till vilket parti han önskar höra. Partibeteckningen
bör sålunda bibehållas. Det bör även finnas möjlighet för
honom att säga ifrån, att om icke hans röst kommer det egna partiet
till godo, bör den komma till godo det parti, med vilket hans parti
ingått valallians. Till sist bör det givas möjlighet att rösta på en
enskild person. Om icke denne blir vald, bör rösten tillfalla ett visst
parti. Under nuvarande förhållanden har den fria listan ingen betydelse,
genom den har aldrig någon blivit vald. Vad man skulle vinna
genom densamma eller att åt det politiska livet bevara personer, som
icke trivas i partierna, denna avsikt har aldrig kommit till sin rätt,
därför att var och en vet, att det är den största sannolikhet för att
sådana röster bli bortkaTade. Men ifall det ordnades så a''t. om en
röst på en viss person icke hade den avsedda verkan, den tillfälle ett
visst parti, skulle denna invändning kunna bortfalla, och jag tror, att
det vore ett medel för bibehållande eller höjande av representationens
kvalitativa utrustning.
Ja, det är enligt min uppfejning de huvudsakliga synpunkter,
som böra anläggas vid den utredning, som nu begäres. Då de sålunda
i mvcket skipa sig från d°n allmänna uppfattning, som har
kommit till tals i utskottets betänkande, är jag icke den, som närmas1
har att försvara utskottets motivering emot det yrkande, som
framkom från den föregående talaren, men det förefaller mig dock
synnerligen egendomligt, att man icke denna gång skall kunna para
med om en förutsättningslös utredning. En utredning har förut förekommit
på detta område, vilken gav till resultat ett kommittéutlåtande
av 1913. På nästan varenda sida av detta utlåtande säga kommitterade.
att de anse sig icke kunna närmare ingå på den eller den
frågan, enär den måste anses falla utanför ramen av det dem givna
unpdraget. Att förebygga upprepande av dylika händelser anser
jag vara önskvärt.
Yad utskottet här fegt, som har väckt högmms opposition, är ju
endast en hänvisning till de nu pågående danska valen. Skulle någonting
vara att vinna av d°t danska systemet, som för oss kunde
vara till fördel, böra väl icke utredningsmännen vara absolut förhindrade
att taga hänsyn till detta- förhållande. D°t danska systemet
är ju faktiskt proporUomlistiskt på så sätt, att det avs^r en proportionell
representation inom folkförsamlingen. Att det i stor ut
-
Oiisdugen den 17 npril.
31 Kr 3H.
sträckning söker nå detta mål utan proportionella val borde icke verka An? raSäteri
i sä hög grad avskräckande, att man icke ens vågade undersöka och. e''rf. val,tM
taga reda på saken. andra kam
.
Alltså med understrykande av de synpunkter, som jag här till- wlåj''
latit mig framhålla, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till ut- fKort»;
skottets hemställan.
Herr Hildebrand: Herr talman! Denna fråga har ut
vecklat,
sig så, att två motionärer, herrar Adelswärd och Hage, påvisat
vissa brister i den proportionella valmetoden och föreslagit en
del förbättringar. Inom utskottet har man varit ense om, att de!
finns en del brister, och utskottet har fullkomligt enhälligt föreslagi;
en skrivelse till Kung! Maj:t med begäran om utredning, på
vad sätt . man ma kunna avhjälpa dessa brister. Härom råder sålunda
enighet, ehuru förklarligt nog inom utskottet olika meningar
gjort sig gällande om, hur män bäst skulle gå tillväga för att mota
olägenheterna. Under sadana förhallanden synes mig icke lämpligt
att här gå in på eu massa detaljer angående dessa fel eller på korrektiv
emot desamma, ty det hela kommer att bero på den blivande
utredningen, utan jag har begärt ordet uteslutande för att beröra
tvistepunkten om sista stycket i motiveringen.
Där hänvisas, som herrarna se, till den danska anordningen, och
det utmärkande för denna är ju dels att vista tilläggsmandat fördelas
efteråt för att orepresenterade grupper skola få representanter
och dels att det är ett system med övervägande enmanskretsar. Son
herr klaf redan pavisat, talas pa sid. 16 och 17 i motiveringen om
att det bör undersökas, huruvida det är klokt att efteråt fördela
tillSggsmandaten, och sålunda är utskottet enhälligt med om att
denna del av det danska systemet skall utredas. Ifall då det här
sista stycket, varom tvist råder, skall ha någon betydelse, måste det
avse den del av det danska systemet, som utskottet icke är ense om
det vill säga den del, som rör enmanskretsar. Med andra ord, om
riksdagen skulle godkänna sista stycket av motiveringen, skulle den
ha begärt, att en blivande utredning icke, såsom motionärerna tänkt
sig, skall begränsas till att sörja för en förbättring av den proportionella
valmetoden, utan utredningen skulle även avse, huruvida
det är .bättre att fortsätta med de proportionella valen eller återgå
till majoritetsval, eventuellt i enmanskretsar. Detta öppnar mycket
vila utredningspersp-ektiv, och utskottet går betydligt längre än motionärerna
velat göra. Fråga är, om det är klokt att nu efter så
kort tids erfarenhet taga upp hela striden om majoritetsval eller proportionella
val, vilket enligt min mening måste försvåra utredningsarbetet.
Det blir lättare för Kung! Maj:t att utse utredningsmän,
och det blir mindre tidsutdräkt att få arbetet färdigt, om man endast
inriktar sig på att se till, på vad sätt man skall kunna förbättra
den proportionella metoden. Skall man återigen taga upn frågan
om majoritetsval eller proportionella val, borde det väl bli en
stor parlamentarisk kommitté. Hela saken utvidgas oerhört med
påföljd, att man får vänta ganska länge, innan ett definitivt förslag
Jir 89. 32
Onsdagen den 17 april.
Ang. valsättet
vid val till
andra kammaren
och
landsting.
(Forte.)
kart bli framlagt. Det förefaller verkligen vara mycket mera praktiskt
att gå med motionärerna direkt på en förbättrad proportionell
metod, att undersöka, som kela utskottet vill, om något kan göras
med tilläggsmandat, men att man nu släpper tanken på att gå till
baka till majoritetsval, då närmast i enmanskretsar.
Efter detta påpekande, herr talman, ber jag att få ansluta mig
till det yrkande, som redan är framställt, det vill säga om bifall till
utskottets kläm med strykande av största delen av .sista stycket i
mot iveringen i överensstämmelse med den vid betänkandet fogade
reservationen av herrar Clason, Bellinder m. fl.
Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet
bland annat för att till konstitutionsutskottet framföra min tacksamhet
över det välvilliga sätt, på vilket min motion blivit behandlad
av utskottet. Denna tacksamhet blir icke mindre därigenom att
utskottet i något avseende tagit avstånd från ett-eller annat av de
förslag jag har lagt fram och i stället framkommit med andra yrkanden.
Till en del har dock detta utskottets ställa ngstagande berott
därpå, att utskottet missförstått vad jag åsyftat med motionen.
Så har utskottet t. ex. tänkt sig, att jag menat, att när resultatet
av den första valuträkningen skulle justeras, det skulle ske
på det sätt, att man först fullständigt uträknade, vilka personer som
blivit valda i de olika valkretsarna och att det sedan skulle göras
en justering, varigenom vissa personer, som blivit valda, skulle
kunna fråntagas sina mandat. För min del har jag aldrig tänkt
■mig, att man skulle gå fram på en sådan väg, och jag skall ärligt
erkänna med utskottet, att det skulle vara ganska pinsamt att på
det sättet frånrycka personer, som enligt första valuträkningen blivit
valda, deras mandat. Nu skall jag emellertid villigt medge, att
saken är otydligt uttryckt i motionen. Jag hade emellertid tänkt
mig, att man vid första röstsammanräkningen endast skulle se efter,
hur många mandat varje parti då fått, och att sedan den slutliga
uträkningen av vilka kandidater, som skola väljas, skulle ske
i den centrala institutionen i Stockholm, där den definitiva justeringen
av valutslaget skulle äga rum.
Nu har jag för min del framställt ett förslag om. att denna
slutliga justering skulle göras på det sättet, att man skulle överföra
från de överrepresenterade partierna till de underrepresenterade
så många mandat, alt det sEtliga valutslaget för hela landet
verkligen motsvarande en proportionell fördelning av de röster, som
avgivits inom de olika partierna. Utskottet har däremot för sin del
tänkt sig möjligheten av att man i slället skulle använda det tillvägagångssätt,
som tillämpas i Danmark, nämligen att åstadkomma
så kallade komplementmandat och utöka antalet representanter för
de olika part ernå med dessa komplementmandat intill dess det
åstadkommits en fullständig proportionell representation. För mig
är det fullständigt likgiltigt, om man går fram på den ena eller
den andra vägen, och troligen befinnes det, då man tittar på saken
närmare, att det är lämpligare att använda sig av det system ut
-
Onsdagen den 17 april.
skottet förordat, och vilket är enklare än den — jag erkänner det
.gärna. —• invecklade metod jag föreslagit.
Men när utskottet går på den linjen, vill jag säga, i likhet med
en del föregående talare, att det förvånar mig, att utskottet verkligen
har hängt på sin motivering de meningar, som börja på sid.
19 med: »Det är emellertid möjligt...» och sluta med: ». . . kunna
vara av betydelse.» Ty det är i alla fall ett faktum, att utskottet
därigenom utvidgar frågan till en utredning, om man verkligen
skulle gå tillbaka till majoritetsvalen. För min del vill jag alldeles
bestämt i likhet med föregående talare taga avstånd från tanken
att slå in på den vägen, och jag vill särskilt säga det, att jag ej
kan finna att man här skulle ha anledning att gå fram efter en
sådan linje. Ty det blir ju här i alla fall till slut fråga om att
åstadkomma ett proportionellt valsätt. Varför skall man då i första
valsammanräkningen begagna sig av majoritetsval, när hela principen
ändock går ut på att åstadkomma en proportionell representation
utav väljarna? Det är ju alldeles givet, att, om man använder
en sådan metod med majoritetsval i enmansvalkretsar, så måste
justeringen sedan, när man skall övergå till att verkligen åstadkomma
den proportionella rättvisan, bli så mycket större, än vad fallet
är, om man redan från början använder sig av den proportionella
valmetoden. Och följden av en sådan anordning som den som antydes
i ovannämnda del av motiveringen skulle säkerligen bli den, att
det sedan skulle fordras ett oerhört stort antal komplementmandat
för att åstadkomma den slutliga justeringen. För min del får lag
i det sammanhanget saga, att det förvånar mig, att man i Danmark
har så få komplementsmandat som man har, ty jag tror, att, då det
blir fråga om att tillämpa metoden, så skall det visa sig, att komplementmandaten
äro för få till antalet. Det har verkligen också varit
personer som uttryckt den uppfattningen, personer, som besitta sakkunskap
på detta område.
Alltså vill jag i likhet med föregående talare uttala mig för
att denna del av motiveringen faller bort.
Sedan vill jag dessutom såga några ord med anledning därav,
att utskottet icke synes vara vidare entusiasmerat för att åstadkomma
en justering även när det gäller landstingsmandaten och stadsfullmäktigemandaten
i de städer, som välja represfentanter till första
kammaren, och att som följd därav utskottet naturligtvis samtidigt
i någon mån ställer sig kallsinnigt mot principen att åstadkomma
en verklig proportionell representation i första kammaren.
För min del får jag säga, att jag tror, att det finns möjlighet
att åstadkomma en’ ändrng av valbestämmelserna så att det blir
en proportionell representation även inom dessa organisationer, likaväl
som det finns möjlighet att åstadkomma en proportionell valmetod
ifråga om andra kammaren. Särskilt gäller detta, om man
skulle komma dithän, som det talats om, nämkgen att välja alla
landstingsmän på en gång. Det skulle då icke bli ett förnyande av
halva antalet mandat i landstingen vid ett visst tillfälle och sedan
ett förnyande av andra halvan två år därefter, utan alla landstings
Andra
kammarens protokoll 1918. Nr S9. 3
Nr 39.
Ang. valsättet
vid val till
andra kärnmaren
och
landsting.
(Forts.)
Nr
34
Onsdagen den 17 april.
andra kammaren
och
landsting.
(Forts.)
Ang. valsättet män skulle väljas på eu gång. Om man överginge till detta system,
vid val till funnes i och med detsamma större möjlighet att åstadkomma en
proportionell valmetod på detta område.
Nu har emellert.d utskottet i alla fall sagt. att även med avseende
å dessa val kan man tänka sig möjligheten att åstadkomma,
ändringar för att åstadkomma en verkligt proportionell valmetod,
varför man bör överlämna saken även i denna del åt utredningen.
För min del skulle jag vilja hålla på, att denna sak mycket starkt
markeras och betonas, d. v. s. att det således finnes lika stor anledning
och säkerligen lika stor möjlighet också att åstadkomma en fullt
proportionell valmetod i landstingen och i de städer, som välja till
första kammaren, och följaktligen proportionalitet även i första
kammarens egen representation.
Sedan skall jag även tillåta mig att göra en liten anmärkning,
som icke blivit framförd i motionen, men som jag särskilt blivit uppmärksamgjord
på sedan jag väckte motionen. Den går ut på, att det
vore synnerligen önskvärt, om vid denna utredning, även då det gäller
den sista sammanräkningen, för att vinna en verklig proportionell
representation man överginge från den D’Hondtska regelns användning
till att använda den regel, som heter »regeln om utdelning
av mandat efter största överviktsrösternas princip». Jag skall icke
närmare gå in på att utveckla skälen härför. Jag vill således icke
ingå i några detaljer, men jag vill påstå, att användningen av denna
sista utdelningsmetod lämnar ett bättre proportionellt resultat än
användningen av den D’Hondtska regeln, och därför bör den också
enligt mitt förmenande komma till användning. Jag har nämligen
i motsats till herr von Sneidern den uppfattningen, att man bör verkligen
sätta in hela sin kraft på att åstadkomma en proportionell valmetod,
så långt det finnes någon möjlighet att gorå detta. För min
del ser jag saken på det sättet, att en representation som riksdagen
bör, så långt tänkbar möjlighet finnes, vara en. trogen avspelning av
urväljarna. Jag utgår då från den demokratiska åskådningen, att
egentligen skulle i denna kammare sida. alla urväljama. Det är den
grundåskådning, som ligger bakom hela vårt representationssystem
så, som jag ser saken. Herrarna veta ju också, att vårt representationssystem
från början har utgått från de gamla tingen och kommunalstämmorna,
där urväljarna fått helt göra sig gällande, låt vara
att användningen av den fyrtiogradiga skalan med avseende på kommunalstämmorna
i viss mån verkat rubbande på det hela. Och från
början, när hela representationen bildades, så var den val lagd så, att
folket siälvt skude representera direkt, och då bl^v det ju en verkligt
prosodionell representation som åstadkoms. När det sedan blev
praktiskt omöjligt att ordna saken så, började man övergå till användandet
av systemet med valda representanter. Men då bör man också
enligt min å^kå^ning bemöda sig om att göra den valda representationen
till ett så fndödigt uttryck för urvväljarna, som det finnes
möilichet att åstadkomma.
Ja, detta är några synpunkter, som jag har velat ..anlägga på
denna sak. Men jag vill dessutom i förbigående framhålla, att jag
Onnlu^e» ilen 17 april.
:15 Sr tf!).
tror icke, att det finns skäl som tala för, att vid denna utredning även
taga tipp spörsmålet om att åstadkomma förbud för olika partier att
rösta tillsammans med varandra. Utskottet har också på något sätt
antytt, att, om en sådan representation, som den vi önskat åstad!;ömma
genom vår motion, komme till stånd, så behövdes icke sådana åtgärder
eller något sådant förbud. Galt jag vill säga, att vad som
yttrats i den punkten äger sin tillämpning, även när det gäller val
till andra institutioner än andra kammaren. Utskottet har emellertill
endast när det gäller val till andra kammaren, ställt sig på den
ståndpunkten att det under nämnda förutsättning kanske icke vore
nödvändigt att åstadkomma förbud mot användande av andras partibeteckning
eller i allmänhet mot förfaranden, som gå ut på att ett
parti skulle göras starkare representerat än det annars kunde göra
anspråk på. Då det däremot gäller andra val, så skulle enligt utskottets
uppfattning, behövas stadganden, som t. ex. föreskreve officiella
vallistor, inregistrerade partibeteckningar och sådant, och bestämmelser,
som förbjöde att taga andra partiers beteckningar. För min del
vill jag säga, att jag har den uppfattningen,, att detta behövs icke
med avseende på andra val heller, försåvitt man åstadkommer en metod,
som, då det gäller dessa val, för med sig full proportionell representation.
Ty i och med det, att det verkligen åstadkommes en fullt
proportionell representation, i och med detsamma försvinna dessa anledningar
att införa en sådan lagstiftning, som den jag nu talat om.
Herr von Sneidern var i sitt anförande inne på spörsmålet om
hur man skulle sätta till dessa s. k. fyillnads- eller komplementmandat,
varom utskottet talat, och om den saken skulle jag också be att
få yttra några ord. Det är visserligen riktigt som en föregående talare
sagt, att det kanske icke är nödvändigt att här gå in på detaljer
i dag, men jag kan icke neka till, att då herr von Sneidern kastade fram
en viss linje i detta fall, så finner jag mig ha anledning att något
yttra mig även om den saken. Han förde fram ett förslag, som för
övrigt har lancerats av herr Tenow i Svensk statsvetenskaplig tidskrift.
Där framkastades just denna linje, som herr von Sneidern var
inne på, nämligen att tillsätta dessa komplementmandat på det sättet,
att de vglda riksdagsrepresentanterna .inom ett unuerrepresenterat
parti, skulle själva få utse de fyllnadsimandat, som skulle tilldelas
partet vid den slutliga om justeringen.. Ja, frågan kan verkligen vara,
om detta är ett fullt demokratiskt sätt att ordna saken. Det fråntager
dock i alla fall i viss utsträckning väljarna rätt att välja riksdagsmän,
och man kan verkligen då ställa sig undrande, huruvida det
är en demokratisk linje man sålunda föreslår, även om den — som
jag gärna vill erkänna — vid första påseendet förefaller mycket bestickande
sympatisk, därför att det då skulle bli möjligt — jag tänker
särskilt på det parti jag själv tillhör och de val, som senast företagits
till andra kammaren — att sätta in representanter av framstående
förmåga och ledarställning, som kastats ut vid valet. Men
det finnes alldeles säkert många anmärkningar mot den metoden utom
den att den icke är demokratisk. Så kan det t. ex. hända, att med en
sådan anordning kan uppställa sig den frågan: men hur skall det ske
Ang. valsättet
vid val till
andra Icatninaren
och
landsting.
(Forts.)
Är 39. 3o
Onsdagen den 17 april.
Ang. valsättet
vid val till
andra kammaren
och
landsting.
(Forts.)
i ett sådant fall, då en partigrupp icke får någon representant alls
vid första sammanräkningen? Huru skola då komplementmandaten
utses? Nu säger kanske någon i denna kammare, att detta är alldeles
otänkbart. Nej, det är icke otänkbart. Under nuvarande förhållanden
utvecklas de politiska striderna på sådant sätt, att man antagligen
har att vänta uppkomsten av flera småpartier. Här har t. ex.
talats om i tidningarna, att det skulle här i landet bildas ett speciellt
kristligt parti, som skulle fullständigt strunta i alla partilinjer och
endast ha till uppgift att tillgodose de religiösas synpunkter i lagstiftningen.
Nå, man kan tänka sig, att, om ett sådant parti bildas,
så får det vid första sammanräkningen en massa små röstslumpar
i hela landet, som göra, att partiet vid första sammanräkningen icke
erhåller något mandat här i kammaren. Huru skola då, herr von
Sneidern, dessa komplementsmandat, som det partiet skall få, huru
sikola de utses? Men även för den händelse ett sådant parti får in en
eller två man, så må man ändå kunna säga, att delbar en oerhört snor
makt som lägges i dessa en eller två mans- händer, makten nämligen
att utse innehavarna av komplementmandaten, som kanske bli fem å
sex stycken.
Jag tror alltså, att det kan finnas en hel del skäl, som tala för,
att den linje, som herr von Sneidern var inne pa pa detta område, icke
är fullt tillfredsställande, åtminstone såvida ej förslaget utbygge»
genom vissa tillägg och ändringar. Jag tror alltså, att vi kanske fa
avstå från tankarna på att slå in på den linjen.
Ja, herr talman, jag skall icke fortsätta att fördjupa mig i vidare
detaljer, utan anhåller härmed att få yrka bifall.till utskottets
förslag, dock med borttagande av den del av motiveringen i slutet,
som börjar med: »Det är emellertid möjligt» och slutar med: »kunna
vara av betydelse».
Herr St er ne: Herr talman, mina herrar! Jag har uteslutande
begärt ordet därför att jag, som står antecknad i utskottets utlåtande
såsom havande deltagit i frågans behandling men icke hade tillfälle
närvara vid justeringen av betänkandet, anser mig skyldig
att även jag tillkännagiva min avvikande mening från den motivering
utskottet i sitt utlåtande åvägabringat.
Jag kan i det fallet i korthet instämma med de två föregående
talarna i fråga om lämpligheten eller olämpligheten att
vidhänga utskottets motivering en hänvisning till ett alldeles nytt
system. Jag tror för min del också alldeles bestämt, att striden om
själva valmetoden, om proportionella val eller icke, är utkämpad.
Vi ha det proportionella valsystemet här i landet; det har vuxit in
i medvetandet och användes snart sagt överallt, även i kommunala
val. Därigenom har också befolkningen lärt sig att pa helt annat
sätt behandla det än man från början trodde över huvud vara möjligt.
Jag tror sålunda, att denna strid ar fullständigt ur spelet,
och jag tror icke, att vi ha, någon anledning att i denna utredning
taga upp frågan om, huruvida det är möjligt att falla tillbaka på de
gamla majoritetsvalen.
0rist!libell den 17 april.
Nr «!».
ar
Vad det bär ffiiller är bortarbetande av de uppenbara olägenheter,
som ännu vidlåda den proportionella valmetoden. Det gäller att gå
Iram på sådana väger, att felen och olägenheterna i metoden "kunna
i största möjliga utsträckning bortarbetas. Yi få naturligtvis alltid
besinna, att vi icke kunna komma fram till ett system, som lämnar
fullständig rättvisa. Vilket system man än använder, vilka metoder
man än finner på, komma de rent teoretiska felen ändock att kvarstå.
Det gäller då att söka sig fram till ett system, som lämnar
största möjliga rättvisa. Men när man talar om att man vill åstadkomma
denna största möjliga rättvisa åt partierna, får man kanhända
ej heller alldeles glömma av, att detta strävande dock blir
någonting artificiellt, som innebär — det kan man ej bortresonera
— den olägenheten, att personligheterna skjutas åt sidan. Man kan
dä,Mor icke, när man säger: gör valkretsarna större så för
svinna
olägenheterna till stor del — fortsätta med: ja, låtom
oss då taga hela landet som en valkrets; då hava vi idealet
så nära som möjligt — utan man får naturligtvis säga sig, att då
försvinner det rent personliga. Man kan naturligtvis icke gå på
valkretsarnas förstoring mer än till en viss gräns. Därför har jaginom
utskottet förfäktat den meningen, att man skulle söka få till
stånd möjliga och rimliga valkretsar. Jag skulle till och med vilja
hava ett förbud mot att ha ett för litet antal representanter i en valkrets.
Det har synts mig, att man borde som grund utgå från att
hava minst det dubbla antalet representanter mot antalet större i valet
deltagande politiska partier. En sådan omläggning skulle i stor utsträckning
taga bort felutslagen i valmetoden. Vill man sedan gå
på det, som den siste talaren omnämnde och flera talare varit inne
pa, nämligen utdelande av tilläggsmandat, har man nått ganska
långt. Vill man vidare gå på den absoluta rangordningsprincipen,
inregistrering av partibeteckningar o. s. v., har man otvivelaktigt
rent tekniskt kommit vänsentligt längre fram än man i närvarande
stund befinner sig, och då skulle troligen det man nu klagar över i
möjligaste utsträckning försvinna.
Jag vill också i detta sammanhang säga, att jag är missbelåten
med utskottets vaga ståndpunkt i fråga om förbättringarna av
metoden för landstingsmannavalen. Jag känner till, huru man i
närvarande stund i vissa delar av landet har valkretsar, där man
väljer en enda representant, och det torde man väl kunna säga, att det
allra minst är olämpligt att hava en sådan anordning med ett proportionellt
valsystem i övrigt. När denna möjlighet till godtycklig
platsfördelning förefinneis sålunda att i vissa valkretsar en till tre,
och i vissa, andra sex till sju representanter få väljas, så erbjuder
detta en långt ifrån tilltalande valgeometri, vilket man icke helt
får bortse från, ty därigenom beredes tillfälle att spekulera i de
rent valgeometriska beräkningarna såsom man på vissa håll
gjort. Det är därför jag är övertygad om det berättigade i kravet,
att när denna utredning igångsattes, de som taga hand om densamma
även noggrant observera betydelsen av att taga med även
landstingsmannavalen i sin granskning.
Ang. valsättet
vid val till
andra kammaren
och
landsting.
(Forts.)
Nr 38
Onsdagen den IT april.
Ang. valsättet
vid val till
andra kammaren
och
landsting.
(Forts.)
När jag nu haft tillfälle att uttala denna min från utskottets
motivering avvikande mening, ber jag att få instämma _i det yrkande,
som redan förut blivit gjort om uteslutande av den i sista stycket
av motiveringen förekommande hänvisningen till majoritetsvalen. Jag
skall nöja mig med detta yrkande, ehuru jag, såsom av anförandet
redan framgått, ej heller är nöjd med en del av motiveringen på
andra iställen i utskottets föreliggande förslag.
Herr Adels -svärd: Herr talman, mina herrar! 1 egenskap
av motionär i föreliggande fråga kan jag icke annat än med tillfredsställelse
finna av utskottets betänkande att egentligen ingen har varit
emot själva huvudsaken nämligen kravet på en utredning rörande för''
bättring av den nuvarande valmetoden. Bristerna i den nuvarande
valmetoden äro så påtagliga att ingen bär kunna falla på den tanken
att förneka desamma, De förnämsta bristerna enligt min mening har
jag redan i motionen påpekat. Det är nämligen för det- första det,
att de nuvarande valkretsarna äro för små. Antalet riksdagsmän, som
skall väljas i varje krets, är för ringa för att gorå det möjligt att få
den proportionella valmetodens princip verkligen tillämpad. Den
andra störa bristen, som ju av alla erkännes, är att den nuvarande
metoden medger ett så påtagligt missbruk i användning av partibeteckningar.
Dessutom ha ju åtskilliga andra brister _ i den nuvarande
metoden påpekats. Emellertid har man mot utvidgningen av
valkretsarna bland annat gjort den invändningen, att det endast
skulle leda till eller underlätta bildandet av ytterligare ett flertal
partier. Detta har jag redan i motionen bemött och pekat på att i
själva verket är denna föreställning beroende på eu förväxling av
orsak och verkan. De många partierna tvinga sig fram på grund av
de politiska förhållandena, det politiska livet i allmänhet, och detta
lär icke kunna förhindras, även om man skulle övergå till majoritetsval,
eller genom ett bibehållande av små valkretsar. Vidare har dels
i utskottets motivering och dels under diskussionen här framhåll’’
den skärpning av partimotsättningarna, som anses ha blivit en följd
av den proportionella valmetoden i allmänhet. Man har pekat på att
det personliga förhållandet mellan valmän och kandidater blir alltför
litet, om valkretsarna bli stora. Det är ju en anmärkning, som
äger sin otvivelaktiga riktighet. Det bidrager i viss mån därtill.
Men å andra sidan får man, enligt mitt förmenande, dock säga, att
den olägenheten icke kan uppväga fördelen av tillämpningen av den
proportionella principen i allmänhet. Vidare har här utvecklats
olägenheterna av den nuvarande metoden med hänsyn till platsfördelningen
inom de olika partierna, den s. k. dekapiteringen. Och detta
är ju obestridligen en befogad anmärkning. .Tåg skall emellertid
icke tillåta mig att ingå närmare på dessa olika frågor,_ som röra
själva metodens detaljer. Jag tror. att det tjänar bra litet till, och det
har blivit tillräckligt mycket sagt därom redan under diskussionen
här. Det är just den utredning man begär, som har att upptaga
dessa frågor till ingående behandling.
Emellertid hava ju. oaktat utskottet i sak och i huvudsak varit
OnHda^en den 17 april
enigt, en hel del reservationer avgivits. Dessa avse emellertid alla i
ena eller andra riktningen motiveringen och syfta närmast på det
sista stycket, där betänkandet pekar på möjligheten av att i stället
för den nuvarande metoden övergå till någon metod, liknande den
danska. Emellertid kan jag icke tolka utskottets motivering i detta
hänseende så, att utskottsmajoriteten skulle ha avsett att underkänna
den proportionella valmetoden i allmänhet. Formuleringen
är ju följande: »Utskottet kan i detta sammanhang icke underlåta
att erinra om den 1915 beslutade anordning, som avser att vid valen
till det danska folketinget åstadkomma en proportionell representation
av de olika partierna, utan att för detta ändamål den proportionella
valmetoden med dess nu antydda olägenheter behöver tillgripas.»
Jag tycker, att detta uttalande är ganska oskyldigt. För min del
fruktar jag ingalunda, att den utredning, som nu åsyftas, kommer
att behandla frågan i hela dess omfattning, så att även denna form
för åstadkommande av en proportionell representation blir tagen i
övervägande. Jag är emellertid för min del livligt övertygad, att
denna utredning skall visa, att man kan göra så väsentliga förbättringar
och i synnerhet förenklingar i den nuvarande metoden, att
det icke finns något skäl att gå över till ett system sådant som det
danska, vilket ju, som vi veta, hittills är helt och hållet oprövat, men
som i varje fall redan nu måste kunna sägas vara eu mycket dålig
metod, om man skall betrakta det som en proportionell valmetod.
Det är ju nämligen helt naturligt, att om, som detta valsätt åsyftar,
det skall väljas omkring 90 representanter i enmansvalkretsar med
majoritetsval och ett 2Ö-tal senare med proportionella val, så blir
det ännu mer en ren slump, än det kan sägas vara med vår nuvarande
metod, huruvida den proportionella principen blir tillämpad.
Detta kommer ju helt och hållet att bero på, hur de olika partierna
äro fördelade inom de olika valkretsarna i landet. Man kan till och
med tänka sig, att i alla dessa 90 valkretsar bli valda representanter
av ett och samma parti, och då räcka icke de 20 återstående platserna
långt för att genom fördelning till de icke representerade partierna
ge dem en proportionell representation i riksförsamlingen. Detta
måste ju betraktas såsom ett med hänsyn till den proportionella principen
mycket dåligt medel att åstadkomma en proportionell representation.
Huvudsaken är ju emellertid, och det äro vi ju alla, tror jag,
eniga om, att vad som avses är att kunna åstadkomma en proportionell
representation. Vilken metod som användes för att åstadkomma
detta är ju en sekundär fråga. Den är av mindre betydelse.
Det gäller att finna en praktisk utväg och en enkel metod för att
kunna i möjligaste grad vinna målet. Jag var redan 1907 och är
fortfarande övertygad, att en betydande förbättring i detta hänseende
kan åstadkommas. Det finns metoder utarbetade. Jag har
redan förut hänvisat till en metod, som i Frankrike, då denna fråga
där behandlades av en kommitté, har utarbetats av den store matematikern,
sedermera konseljpresidenten Painlevé, en metod, som är
synnerligen enkel och samtidigt riktig, skulle jag tro. Hans princip
Nr 39.
Ang. valsättet
vid val till
andra kammaren
och
landsting.
(Forte.)
Nr 39. 40
Onsdagen den 17 april.
Ang. valsättet har vant den, att man icke bör försöka att genom en metod, som
”d mlkaU vilkorligen skulle komma att bli högst komplicerad, eliminera bort
“mafen och alla tänkbara felkällor. Han nöjer sig med att få en sådan metod,
landsting, varigenom man med största möjliga säkerhet kan förvissa sig om att
(Forts.) de stora och viktigaste felkällorna bli undanröjda, och han nöjer sig
med att sedan i vissa avseenden vissa fel kunna uppstå. Jag tror alltjämt,
såsom jag trodde, då vi behandlade frågan sist, 1907, att man
icke skall taga denna fråga alltför pedantiskt. I det sammanhanget
föreslog jag vid samma tillfälle, att man skulle i de fall, då de stora
valkretsarna voro synnerligen olägliga, d. v. s. i glest bebyggda trakter,
nöja sig med att icke tillämpa den proportionella metoden utan
gärna ha ett antal valkretsar, som fingo välja med majoritetsval i
enmansvalkretsar, då det naturligtvis icke kan ha synnerligen stor
betydelse, om bland andra kammarens alla mandat tio, tjugu stycken
tillsattes med majoritetsval.
Av vad jag sålunda anfört, herr talman, framgår ju, att jag
inte för min del har någon anledning att yrka annat än bifall till utskottets
hemställan.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till samma hemställan med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen föreslagits av herr Räf; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan
med den ändring i motiveringen, som under överläggningen föreslagits
av herr Räf.
Omröstningen utföll med 80 ja, men 101 nej; och hade kam
maren alltså bifallit utskottets hemställan med den av herr Räf
föreslagna ändringen i motiveringen.
§8.
Herr statsrådet Sckotte avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 290, med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862
m. m.;
Onndngen den 1< april.
41 Nr ä«.
nr 278, angående tillstånd för vissa ordinarie befattningshavare
hos postsparbanken att i och för åtnjutande av avlöningsförhöjning
genom ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;
nr 283, med förslag till förordning angående vissa ändringar i
förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering med mera;
nr 272, med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
; och
nr 279, angående tullfri införsel av en telefonkabel.
Nämnda propositioner blevo på begäran bordlagda.
§ 9.
Föredrogos vart för sig:
statsutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ifrågasatt överenskommelse mellan Kungl.
Maj:t och kronan samt Sydsvenska kraftaktiebolaget angående vattenhushållningen
vid vissa vattenfall i Lagan; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 29 i nionde
huvudtiteln av innevarande års statsverksproposition gjorda framställning
om anslag till fåravelns befrämjande ävensom en i ämnet
väckt motion;
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anledning
av framställning från Magnesitaktiebolaget Tarrekaise beträffande
vissa av bolaget arrenderade mineralfyndigheter å kronojord i Norrbottens
län;
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av mark till botaniska institutionen vid universitetet i Uppsala;
. . „
nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
å tilläggsstat för år 1918 för utdikning av staten tillhöriga bränntorvmossar;
och
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av viss kronan tillkommande fordran av jägmästaren i
Stockholms revir A. E. A. F. M,aass.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.
§ 10.
Efter härpå skedd föredragning av andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj :t angående omläggning av studentexamen i
viss riktning begärdes ordet av
Arig. omläggning
av studentexamen.
Nr 89. 42
Onsdagen den 17 april
Ang. omläggning
av studentexamen.
(Forts.)
Herr Sommelius, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Om jag begärt ordet för sent, så ber jag att få nämna, att det är
svårt att här uppe uppfatta föredragningen av ärendena och att i
rätt tid begära ordet, om man ej på förhand anmält sig därtill.
Jag har förut några gånger i föreliggande fråga haft ordet i
denna kammare och tillåtit mig att göra uttalanden däri. Jag vill
ej heller underlåta att vid detta tillfälle begagna mig av min rätt
som riksdagsman.
Det är en ganska vidlyftig reformering av vårt undervisningsväsen,
som av den ärade motionären blivit föreslagen. Jag skulle
nästan vilja säga, att jag kan komplimentera honom i ett visst
avseende, däri nämligen, att han härmed lyckats få fram ett par uttalanden
i motsatt riktning, nämligen dels det utmärkta utlåtande,
som av utskottet avgivits, dels läroverksöverstyrelsens och framför
allt universitetskanslerns yttranden. Motionärens åtgöranden i denna
fråga ha nämligen framkallat en reaktion i rakt motsatt riktning
mot den, som han själv kanske tänkt sig. Innan jag går vidare,
vill jag dock säga, att det förefaller, som om, det vore ett något
djärvt tilltag att på ett par korta sidor försöka genomföra en
så vittgående reformering av vårt undervisningsväsen, som här ifrågasättes.
Den motion, som är avlämnad, kan sammanfattas i några punkter,
som särskilt angivits. Först gäller det borttagande av eensorsinstitutionen
vid studentexamen för läroverkens egna lärjungar. Motionären
vill omändra den till en klagoinstans. Jag är övertygad
om, att han för framtiden kommer att åtnjuta både en hel del olämpliga
studentaspiranters tacksamhet och föräldrars och andra målsmäns
hjärtliga erkänsla därför, att han sökt göra vägen på den vetenskapliga
banan litet mindre knagglig genom att ombilda censorsinstitutionen
från att ha varit en kontrollerande och biträdande institution
vid studentexamen till en klagoinstans, således genom att
till och med arrangera en institution, som skall få till särskild uppgift
att mottaga alla klagomål från dem, som anse sig ha blivit illa
behandlade i sin studentexamen. Jag tycker, att detta är ett mycket
fyndigt påfund.
Vidare vill han borttaga studentexaminerandet för läroverkens
egna lärjungar. Därigenom kommer motionären säkert att rista in
sitt namn i undervisningens hävder.
Så vill han ha bortvalsrätten vid studentexamen utvidgad så,
att en yngling skulle kunna få läsa ungefär vad han vill och helst
så litet som möjligt. Jag tror, att många ynglingar skola vara motionären
tacksamma därför. Han säger, att efter real skolstadiet
borde tvångsläsningen av likt och olikt upphöra och varje bestämmelse
borttagas om absolut obligatoriska ämnen. Eleverna skola
således få läsa vad de vilja, kanske 25-öres böcker. Vidare anser
motionären, att för godkänd studentexamen bör uppsättas ett visst
antal betygsenheter, som lärjungen —- efter samråd med lärarna -—
må få plocka ihop, hur det honom (henne) lyster o. s. v., och vidare
skulle betyg för studentexamen böra ha enahanda giltighetstid som
Otitdagen den 17 april.
43 Nr 89.
vid universiteten. Denna tid vill lian fastslå till 5 år, så att dessa
unga män kunna få tillräcklig tid på sig akt tentera i de ämnen,,
som de anse lämpliga.
Det vill jag dock säga, att det är något i den begärda utredningen,
varåt jag kan lämna mitt gillande, liksom även utskottet har
gjort, nämligen »huruvida icke i de fall, där nu kräves full studentexamen
för tillträde till vissa studier, dessa bestämmelser kunna utbytas
mot fordran på studentexamenskunskaper. endast i vissa uppräknade
ämnen». Ja, i det hänseendet har motionären tydligen pekat
på något, som kan vara rätt, nämligen att man skall så fort som
möjligt försöka få de unga ut i livet, i praktisk verksamhet. Denna
uppfattning gillar jag, i den mån sådant kan ske och kanske helst
utan benämningen studentexamen. Men jag vill säga, att den nuvarande
studentexamen icke är avsedd att vara en förutsättning för
ett inträde på praktiska banor. I regeln är den ett prov på en viss
bildning. Meningen är att skaffa de unga männen och kvinnorna
en bildning, som skall sätta dem i tillfälle att sedan gorå sin karriär
på vilken bana det vara må, vare sig de fortsätta vid universitet
eller gå till enskilt arbete. I varje fall tror jag, att en reaktion inträtt,
men ej i den riktning, herr Tengdahl antytt, utan i en annan.
Sista gången denna fråga löstes — jag vill minnas att det var år
1908, kanske misstar jag mig på årtalet —- åstadkoms det en omorganisation
av undervisningen. Man makade undan latinet och
framför allt grekiska och hebreiska, vilka senare ämnen avsågos huvudsakligen
för dem, som skulle utbilda sig till präster.^ Framför
allt beredde man alltför litet utrymme åt latinet och. något större
plats åt de levande språken. Man trodde, att man därigenom skulle
befordra intresset för studiet av levande språk, vilket ju är nyttigt
ej blott för den, som ger sig ut i praktisk verksamhet omedelbart efter
studentexamen, utan ännu mer för dem, som fortsätta vid universitet.
De levande språken ha en hjälpande förmåga för alla,
som studera vid universiteten, vare sig inom det teologiska, det filologiska,
det medicinska eller det juridiska området. Inom de flesta
fakulteter behöves kännedom om de levande språken, därför, att
större delen av den vetenskapliga litteratur, som finnes, är skriven
på främmande språk. Sålunda måste de studerande behärska dem
någorlunda, om de skola kunna tillgodogöra sig. litteraturen. Nu
trodde man förra gången, att man fört in utvecklingen på sunda banor,
men det visade sig icke vara fallet. Visserligen lyckades^ det
att tränga tillbaka latinet så, att man numera sällan träffar på en
yngling eller ung kvinna, som kan mer än ett fåtal latinska fraser
och alltid desamma. Men själva det klassiska latinska språket är
för de flesta, som lämna skolan och ej ha särskilt sinne för det, fullständigt
okänt. Det har i varje fall så kolossal betydelse, därför
att den, som känner det latinska språket, förstår, vad ett ord .''-av
latinsk härstamning betyder. Alltnog, det har visat sig, att latinet
blivit undanträngt. Detta lyckades iman uppnå. Men, vad man ej
lyckades uppnå, var ett bättre resultat av studiet av levande språk.
Det är tyvärr så, att de studenter, sam nu komma ut från de all
-
Ang. omläggning
av studentexamen.
(Korta.)
Nr 39. 44
Onsdagen den 17 april.
Ang. omläggning
av studentexamen.
(Forts.)
’ manna läroverken och träda in vid universiteten eller i allmänna
livet, visa sig ha mycket ^fullständig kännedom om de levande språken,
och detta är i högsta grad beklagligt. Nu tillåter jag mig såga,
att detta icke är blott mina egna påfund. Det är dessutom icke
blott i detta hänseende, som undervisningen icke visat sig så effektiv,
som man väntat, utan även i andra avseenden är undervisningen
bristfällig t. ex. beträffande historia. Jag läste här om dagen ”en
lång artikel i en tidning om historieundervisningen vid läroverken,
huruledes den lämnade mycket övrigt att önska. Det är många
bristfälligheter med avseende å elevernas insikter i en del discipliner.
Dessa behöva upphjälpas. Skulle man då gå den av herr
Tengdahl föreslagna vägen, bleve det än värre. Om något kräver
en reformering, så är det undervisningen vid de allmänna läroverken,
så har jag uppfattat det uttalande, som blivit .gjort av universitetskanslern.
Han antyder, att han efter verkställda utredningar
gjort vissa framställningar i detta hänseende för att göra det möjligt
för den studerande ungdomen att bättre bedriva studierna vid
universiteten. Vid universitetet i Lund ha diskussioner härom förekommit,
och där har professor Martin Nilsson på en av studenternas
i Lund lördagsaftnar hållit föredrag om just studentexamens
ofullkomlighet för universitetsstudierna, och i hans därvid gjorda
uttalanden ha flera bekanta vetenskapsmän instämt. Men ickemog
med detta, utan då universitetskanslern sista gången besökte Lund,
erinrar jag mig, att studentkårens ordförande vid uppvaktningen för
honom också pekade på precis samma förhållande.
Jag grautlerar emellertid herr Tengdahl till att han genom
denna motion har lyckats få fram ett uttalande rörande vår elementarundervisning
sådant som det utskottet här formulerat. Jag kan
icke underlåta att citera det:
»Utskottet kan icke underlåta att i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten pa den allmänna försämring i kunskaps- och bildnirtgsavseende
den praktiserade bortvalsrätten medfört. I stället för
koncentration och fördjupning har kommit en betänklig fördäckning.
De gapande luckorna i utbildningen ha icke neutraliserats
genom ökad grundlighet inom de ämnen man valt. Iakttagelser vid
universiteten ha också bestyrkt, att de nya studentgenerationerna
börja universitetsstudierna genomsnittligt mycket sämre rustade än
de gamla. Vi ha kommit in i en återvändsgränd, där den högre
bildningen allt mer förlorar förutsättningarna för ökat uppsving och
blomstring, därför att den allmänna grund, läroverksundervisningen
bör ge, försvagats tack vare ett oklokt och ytlighet befrämjande
system.»
-Tåg skulle ju kunna läsa ut>p mera av detta i högsta grad
egendomliga och synnerligen välskrivna betänkande. Det gör verkligen
gott att se, att utskottet förstått att taga så allvarligt på
denna sak.
Icke mindre allvarligt uttalar sig också universitetskanslern då
han säger: »Beträffande studentexamen såsom specifik grundval för
universitetsstudier av olika art har jag uti två viktiga hänseenden,
Ou^cingen den 17 april.
45 Nr ;t9.
nämligen i fråga om kvalificerad studentexamen såsom villkor för
behörighet att avlägga examen dels inom juridisk och dels inom
teologisk fakultet, helt nyligen varit i tillfälle att, efter verkställd
utredning hos vederbörande akademiska myndigheter, till Eders
Kungl. Maj:t avgiva särskilda underdåniga utlåtanden.» Härt.11
kommer ytterligare ett yttrande, som jag icke skall trötta herrarne
med att citera. De som äro intresserade av frågan kunna ju läsa
det själva — och jag ber att få tillägga — läsa med nöje så väl utskottsutlåtandet
som de uttalanden, vilka blivit gjorda såväl av universitetskanslern
som också av läroverksöverstyrelsen.
Nu är det visst icke min mening, att alla ynglingar, som skola
träda ut i livet, skulle behöva taga studentexamen. Långt därifrån.
Man hade ju gjort en realskoleexamen, som man trodde skulle föra
till målet nämligen att bibringa måttliga och lagom insikter genom
måttligt och lagom arbete för ynglingar, som skulle ut i det praktiska
livet. Det synes, som om man — och det säger också läroverksöverstyrelsen
i sitt yttrande — icke skulle ha lyckats så synnerligen
väl härvidlag. Undervisningen för dessa, som skola ut i
praktisk verksamhet, får naturligtvis ordnas på annat sätt, men de,
som skola taga studentexamen, anser jag höra vara skyldiga att skaffa
sig något grundkgare insikter, än vad hittills varit fallet. I varje
fall bör kammaren icke lystra — och jag tror nog, att den icke gör
det —r- till försök att förringa den elementarundervisning, »om nu
lämnas. Ty den är sannerligen icke tillräcklig åtminstone för dem,
som skola studera vid universitet, och helt säkert är den icke heller
tillräcklig för dem, som skola giva sig ut i världen och för det
ändamålet behöva ha större insikter i levande språk.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.
§ 11.
Härefter föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 7, i anledning av första kammarens beslut rörande inom
nämnda kammare väckta motioner dels angående skrivelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga om utsträckt
undervisning i barnavård för kvinnor, dels ock angående skrivelse
till Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om
statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter och andra företag; och
blev utskottets hemställan därvid av kammaren bifallen.
§ 12.
Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 5 A,
angående reglering av utgifterna under riksstatens för år 1919 femte
huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
Atuj. omläggning
av studentexamen.
(Fort*.)
Nr 89. 46
Onsdagen den 17 april.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av
Herr vice talmannen H a m i 11 o n, som yttrade: Herr talman I
Beträffande föredragningen av statsutskottets utlåtanden nr 5 A
och 5 B hemställer jag, att endast kantrubrikerna må uppläsas och
utskottets hemställan allenast i de punkter! där yrkande därom
framställes, eller om vid punkten avgivits reservation.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
Efter föredragning av punkten 1, angående förstärkning av anslaget
till marinförvaltningen, yttrade:
Ang^ anslagen Herr Y e n n e r s t r ö m: Herr talman! Jag ber att å den socinarsdeparte-
aldemokratiska vänsterns vägnar få nedlägga eu reservation mot
minut, femte huvudtiteln. Yi ha gjort det förut tämligen utförligt i fråga om
fjärde huvudtiteln, och på samma grunder anser den socialdemokratiska
vänstern, att vår principiellt avvisande ställning gentemot
femte huvudtiteln även bör framföras i en reservation.
Därjämte föreligger i det här fallet ännu ett skäl, som ytterligare
understryker vår avslagsställning och vår fientliga hållning
mot hela militarismen, även sjöförsvaret. Från socialistisk synpunkt
har ständigt den uppfattningen hävdats, att de vapen och
det manskap, som finnes, icke få under några villkor användas i
den ena klassens tjänst gentemot den andra, användas i sociala strider
som ett vapen gentemot Sveriges arbetarklass. Ur internationellt
sociaLstiska synvinklar måste vi hävda även den ståndpunkten, att de
svenska vapnen icke på några villkor få användas som vapen gentemot
andra folks arbetare för att hejda deras kamp, då de söka
kämpa för större social, ekonomisk och andlig frihet. Den tendens
och de försök, som föreligga i sådan riktning, måste vi alltså synnerligen
energiskt opponera oss emot.
Nu är det visserligen sant, att man ju icke kan säga, att de
svenska vapnen och materielen och manskapet för den svenska flottans
vidkommande direkt ha kommit till användning i sådant syfte,
men vad det gäller den finska inbördeskampen så har indirekt den
svenska flottans materiel och manskap kommit att ställas i tjänst åt
den finska överklassen gentemot Finlands socialistiska arbetare. Ty
det är ju välbekant för många, att man vid transport av vapen och
även vid transport av de finska .jägarne från Tyskland till Finland
låtit dessa passera genom de svenska farvattnen och på samma gång
under konvoj av svenska örlogsfartyg. Jag har i min hand en skrivelse
från en sjöman, som var med på denna vapenexpedition, däri
han förmäler, att vapenexpeditionen pågick inom svenska farvatten
och under bevakning från två svenska jagare, och att vid jagarnes
skilsmässa från den där transporten matroserna tvingades att
manna reling och hurra för de finska jägarne.
När alltså de penningmedel, som uttaxeras från Sveriges socialist -
Onndagcn den 17 april.
47 Nr 89.
Lika arbetare att användas som det säges till landets försvar, dess rent An9^
militära försvar mot utländska fiender, nu i detta fall ha kommit att
användas för att gagna och bringa seger åt den s. k. vita terror, som mentet.
nu pågår i Finland och som synes hota större delen av den finska (Fort*.)
socialistiska arbetarklassen med fullständig tillintetgörelse, då
måste vi säga, att det är synnerligen förhatligt att tänka sig.
att de svenska arbetarnas penningmedel skulle yttermera komma att
användas till en sådan institution, som har gjort denna gärning
gentemot de svenska arbetarnas bröder inom ett främmande land.
där denna klass befinner sig i en synnerligen förtvivlad kamp för
tillvaron. Och det förhatliga i detta minskas ju ingalunda av den
omständigheten, att dessa åtgärder ha blivit vidtagna under
tillvaron av en till hälften socialistisk ministär och under det vi
haft en socialistisk sjöminister.
Jag vill alltså av detta speciella, numera aktuella skäl vid sidan
av de vanliga principiella skälen från vår sida yrka avslag på
denna punkt, under inbegripande att i detta avslagsyrkande på
samma gång även ligger utsagt, att vi gå på avslag på alla under
femte huvudtiteln hörande anslag till sjömilitarismen.
Herr Ingvarson: Herr talman, mina herrar! Här jag och
mina meningsfränder i utskottet ha anslutit oss till det förslag som
här föreligger, så har det skett på skäl, som vi upprepade gånger
år efter år sedan världskrigets utbrott haft tillfälle att utveckla.
Det finnes sålunda icke någon anledning att på denna punkt taga
upp någon debatt eller anföra några ytterligare argument gentemot
vad som här nyss yttrades.
Beträffande de anmärkningar den föregående talaren anfört rörande
användningen av svenska örlogsfartyg, som enligt hans uppgifter
skulle ha använts på ett mot Finlands arbetare i där pågående
strider partiskt sätt, kan jag icke yttra mig. Jag hoppas livligt,
att de uppgifter han lämnat måtte vara oriktiga. Skulle det
återigen befinnas, att hans uppgifter äro riktiga, kan ingen livligare
än jag beklaga detta, och jag vill för min del som min bestämda
mening uttala, att jag för ingen del kan vara med om en sådan användning
av svenska örlogsfartyg. Jag erinrar dock om de förklaringar,
som tidigare ha lämnats här i kammaren av regeringsledamöter
på denna punkt, vilka icke alls gingo i den riktning herr
Vennerström nu antytt, och jag tager för givet, att dessa komma att
ytterligare understrykas.
Men jag ber att få särskilt framhålla en synpunkt. Jag tror,
att varken herr Vennerström eller någon annan skall våga bestrida,
att vår flotta har under kriget på skilda sätt utfört ett verkligt
praktiskt arbete till verkligt gagn för svenska folket och svenska
nationen. Därom ha uppgifter lämnats vid så många tillfällen, och
vid ett föregående tillfälle, när denna fråga behandlades här i kammaren,
medgavs också av den, som då väl ansågs vara den främste
målsmannen för den riktning herr Vennerström nu företräder, att om
det kunde styrkas, att så var förhållandet, så torde det kunna vara
Nr 39. 48
Onsdagen den 17 april.
Ang. anslagm befogat att- lämna anslag för det ändamålet. J ag skall sålunda icke
HU S& närmare in på den saken.
“eamentet. .1 ag ber endast att få tillfoga ännu en synpunkt, som visst nog
(Korta.) någon gång förut framförts här, men som man ständigt strävar att
glömma, kanske framför allt från det håll herr Vennerström företräder,
och det är den, att Sverige har som neutral stat vissa förpliktelser
att skydda och bevaka sitt territorium gentemot intrång
från vad håll det vara må. Det förefaller under sådana omständigheter
egendomligt, att personer, som principiellt hysa den uppfattningen,
att kriget och militarismen böra förvisas till historiska muséer
och att förhållandena mellan nationerna böra ordnas avtalsenligt
och uppätthållas efter helt andra och sundare och förnuftigare regler
än nu är fallet, att personer, som fästa så stort avseende, liksom
jag själv gör, vid internationella avtal och överenskommelser,
verkligen så fullständigt negligera en sådan Sveriges internationella
förpliktelse, tillkommen på grund av gällande folkrätt, som att det
är vår plikt att försvara vårt neutrala territorium under pågående
strider, sådana som de som nu råda. Redan det att man ser bort
från detta faktum undergräver fullständigt hållbarheten i det yrkande,
som från det hållet nu göres.
Då jag för min del även hyser den meningen, att de internationella
förhållandena måste omläggas så fort ske kan i denna riktning,
så är det uppenbart, att därav följer, att jag också hyser respekt
för tillämpningen av dylika internationella avtal, och jag kan
då icke vara med om att Sverige skulle neka att fullgöra de ovillkorliga
förpliktelser det på detta område har.
Jag ber, herr talman, att på dessa skäl få hemställa om bifall
till utskottets förslag i ifrågavarande punkt.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet P a 1 mstierna:
Herr talman! Herr Vennerström har nyss gjort den er
inran
mot användningen av flottans personal och materiel, att den
skulle ha ingipit på något sätt i den kamp, som pågår i Finland.
Nåväl, den anmärkningen har framställts en gång tidigare under en
interpellationsdebatt här i kammaren, och det torde vara för kammarens
samtliga ledamöter bekant, att statsministern svarade på
den saken klart och tydligt, nämligen att konvojer ske runt Sveriges
kuster, både ostkusten och västkusten, utan att visitering av
fartygens laster verkställes. Ungefär samtidigt med konvojer på
ostkusten har det pågått konvojer på västkusten av fartyg innehållande
krigsmateriel, efter vad man kunnat förmoda.
Jag vill beträffande den andra anmärkningen, som gjordes av
herr Vennerström, säga, att när han talar om någonting här, som
skulle ha försiggått på vissa jagare, så har den undersökning av saken,
som jag låtit verkställa, icke alls givit stöd åt den framställning,
som lämnades i herr Vennerströms anförande.
Jag begärde emellertid ordet för att förklara, att det är i hög
grad önskvärt, att nationen gör sig ett begrepp om vad den svenska
flottan haft att uträtta under de fyra år världskriget snart varat.
Onsdagen den 17 april.
49 Nr 88.
Det är så, att flottans fartyg stationeras runt våra kuster av- a^aam
delningsvis på olika håll med dubbel uppgift, nämligen dels att be- Jör*dq>urt*-vaka vårt sjöterritorium, dels att utföra konvojering av handels- mmut.
fartyg. Vad beträffar den förslå uppgiften är det i ögonen fallande, (Korts.)
huru pass få kränkningar av vårt territorium, av vår neutralitet, som
skett under årens lopp, ■— allmänheten har säkerligen föga kännedom
om samtliga tillbud, som varit ■— och det kan vara möjligt, att så
relativt få kränkningar ägt rum just därför, att från flottans fartygs
sida vid ett par tillfällen en sådan bestämdhet i hållningen
deklarerats, att man vid senare tillfällen avhållit sig från beträdande
av vårt territorium.
Men den viktigaste uppgiften, som flottan haft, har dock varit
att utöva ett skydd för handelsfartygen och ett värn för våra sjöfartsförbindelser,
så längd svenskt territorium räcker. Under hela
året -— ända tills isen börjat lägga sig i Norrland och runt svenska
kusten har patrullering av fartyg pågått, och konvojering av handelsfartyg
utförts, och jag vet väl, att från den svenska handelns
målsmän, de må tillhöra stora eller små företag, har man endast
ord av tacksamhet för det uppslitande och hårda arbete, som av flottans
personal har bedrivits under denna tid. Och jag skulle vilja
såga, att jag är övertygad om att förr eller senare komma nog Norrlands
arbetare, de må vara från malmfälten eller från sågverksdistrikten,
att förstå vad det betyder, att resultaten av deras möda,
burna på svenska kölar, har skyddats av de svenska örlogsfartygen
utmed vår kust på väg mot främmande farvatten.
Jag vill vidare säga. att när vi i dessa dagar med en viss spänning
avvakta varje ny last av brödsäd, som kommer till Sverige,
så bör nationen vara medveten därom, att svenska flottans fartyg
vakta vid sin konvojering från norska gränsen och hela vägen ned
så att icke fartygen uppsnappas på vägen utmed den svenska kusten.
Det gagn, som under konvojeringen härmed lämnas åt hela
den svenska nationen, bör konstateras, och jag är viss om att i och
med detta konstaterande följer också ett uppskattande av gärningen.
Jag vill ytterligare säga endast ett ord, det nämligen, att som
den föregående ärade talaren nyss nämnde, det ligger i öppen dag.
att vissa avtal träffats med främmande makter, som även innebära
för svensk sida förpliktelser, förpliktelser, som också komma att påvila
svenska flottans fartyg. Sådana förpliktelser kan man icke
kränga ifrån sig. Med andra ord, herr Yennerström, tillfället, tiden
är mycket illa vald att yrka avslag.
Herr Ven ner st rom: Herr talman! Jag vill bara gent
emot
herr sjöministern saga det, att uppgifterna om konvojeringen
synas vara från min sida så autentiska som möjligt. Den uppgift
jag här lämnade är som sagt från en sjöman, som själv medföljde
den finska vapentransporten, då man i Libau hämtade de finska jägarna
och sedan överförde desamma över svenskt territorialvatten
upp till Vasa. Han säger på följande sätt: »Från Libau avgingo
Andra hammarens protokoll 1918. Nr 39. 4
Nr 39. 50
Onsdagen den 17 april.
Ang. anslagen vi långs den tyska kusten samt stucko över till Sverige samt forttill
sjöfor- ga^e innanför den svenska territorialgränsen, konvojerade av två
te svenska jagare. När vi utanför Stockholm skildes, beordrades be(Forts.
) sättningen på den ena av de svenska båtarna att manna reling och
med mössan i högra handen hurra för den finska jägarebataljonen.»
Jag tror det är tämligen svårt att komma undan, utan det är nog
ett tämligen konstaterat faktum. .
Nu säger herr sjöministern, att de svenska örlogsbåtarna enligt
internationella rättsregler skola ställas till förfogande för konvojering
j ett sådant här fall. Jag vill då konstatera, för det första att
vi ha transportförbud från Sverige av vapen, för det andra att vi
ha transiteringsförbud. Här färdas vapen, här färdas krigsmanskap,
icke över svenskt landområde men över svenskt sjöområde. I
realiteten en transitering. Och denna transitering icke blott tilllåtes,
utan därjämte användas de svenska vapnen för att säkerställa
och möjliggöra denna över svenskt sjöterritorium pågående transitering.
Man må säga, att vi visste icke att det var vapen ombord.
Jag tror icke det går att komma undan, utan det var väl känt, att
det fanns både vapen och manskap ombord. Vill man påstå att under
sådana omständigheter den internationella rätten kräver konvojering,
då är det sannerligen humbug med både transiteringsförbudet
och exportförbudet, och vi skola icke tala om det vidare.
Jag vill icke gå in i någon principdebatt i denna fråga. Vår
principiella skiljaktighet är tämligen klar och känd i förväg. Jag
vill blott gentemot berr Ingvarson och även herr Palmstierna säga
det på tal om den stora nytta den svenska flottan säges ha gjort,
att det finnes även motsatta uppgifter. Man kan t. o. m. säga, att
den svenska flottan åtminstone genom dess skötsel har under dessa
tider varit en synnerligen stor fara och medfört synnerligen stora
risker för Sveriges land och folk. Jag .syftar på Ålandsfrågan.
Just tillvaron av den svenska flottan, sändningen av svenska båtar
till Åland och vad som sedan följde, allt detta drog med sig alla
dessa konflikter med Finlands vita, med Finlands röda, med den
ryska regeringen och även kanske provocerade, att .den tyska flottan
kom så snart till Åland. När vi se dessa följder av den svenska
flottans tillvaro och den svenska .flottans användning, och sedan
lägga detta i den ena vågskålen och vad herr Ingvarson och herr
sjöministern anförde i den andra vågskålen, då djärves jag i alla
fall säga, att den ståndpunkt jag och den socialdemokratiska vänstern
företräder är fullt sakligt motiverad, och att ett yrkande om
avslag på alla militära anslag under femte huvudtiteln är fullt sakligt
motiverat.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner på de därunder förekomna yrkandena,
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Onsdagen den 17 april.
51 Kr 39.
Punkterna 3 och 4.
Lädes till handlingarna.
Punkterna 5—9.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 10—13.
Lades till handlingarna.
Punkten 14.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Vid härpå skedd föredragning av punkten 15, angående anslag
till utvidgning och modernisering av flottans varv i Karlskrona, begärdes
ordet av
Herr Le an der, sam anförde: Herr talman! Jag har Icke
begärt ordet vid denna punkt för att opponera mig mot utskottets
förslag, utan ber i stället att få yrka bifall till detsamma. Men
jag har icke velat underlåta att bringa på tal frågan om den utvidgning
av Karlskrona kronovarv i större skala, som är ifrågasatt och
för vilken herr sjöministern i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
i denna punkt har lämnat redogörelse.
Såsom vi finna, har också utskottet här i sitt yttrande med
några rader berört denna angelägenhet. Den utredning, som av utskottet
omnämnes och som ju tillkommit på riksdagens begäran, pågick
ännu, då statsverkspropositionen avlämnades. Ku är emellertid
denna utredning verkställd av de sakkunniga män, som fått sig
detta uppdrag anförtrott och av vilka ju en tillhör denna kammare,
nämligen herr Ingvarson. Enligt vad jag varit i tillfälle att förvissa
mig om, ha de sakkunniga funnit utvidgningen av Karlskrona
kronovarv, på sätt man nu tänkt sig, ändamålsenlig och gagnelig
för staten.
På grund av den raskhet, med vilken den nuvarande innehavaren
av sjöministerportföljen visat sig kunna handla vid många tillfällen,
har man rätt att vänta, att icke verket skall förhalas, utan att
i stället man skall snarast möjligt skrida från ord till handling.
Det är ingen tid att förlora härvidlag. Upprepade gånger och av
skilda anledningar har man ju under denna riksdag framhållit vårt
stora behov av tonnage, och vi se även, huru de enskilda varven
utvidga sig och rusta sig för ett intensivt och forcerat fartygsbygge.
Det skulle vara ganska ledsamt, om staten även härvidlag, såsom
ofta skett, skulle komma i efterhand. Jag vågar nu rikta en vördsam
vädjan till herr sjöministern, att detta icke måtte bli förhållandet,
och jag uttalar, i enlighet med vad jag förut antytt, en för
-
Ang. flottans
varv i Karlskrona.
Nr 89. 52
Onsdagen den 17 april.
Ang. flottans hoppning om att han skall gripa sig verket an så fort sig göra låter.
Vai''Vkrona‘rlS~ Det skall icke förnekas, att detta är i viss mån ett Karlskrona.
'' intresse, men det är ju helt mänskligt, att vi blekingar tänka på
'' °r '' vår ort; derutinnan likna vi alla andra. Men då nu kronans största
varv ligger i Karlskrona och då man icke lärer kunna finna någon
plats, som bättre eller ens lika bra som Karlskrona med dess utvecklingsmöjligheter,
dess goda hamn, dess yrkesvana arbetarstam
o. s. v., fyller alla de villkor, som fordras för anordnande av ett modernt
skeppsvarv, där staten har tillfälle att reparera och bygga
icke blott krigsfartyg utan även andra fartyg, så blir det i främsta
rummet ett riksintresse.
. Då jag, herr talman, anser, att det ligger fara i dröjsmål här
utinnan
av den anledning jag nu framhållit, nämligen att staten
skulle komma i efterhand, har jag velat göra dessa erinringar, och
jag ber ånyo att få yrka bifall till utskottets förslag i den föredragna
punkten.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 16—22.
Utskottets framställningar i dessa punkter biföllos av kammaren.
Punkterna 23 och 24.
Lades till handlingarna.
Punkterna 25—37.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 38.
Lades till handlingarna.
Punkterna 39—52.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter föreslagit.
Ang. lega och Punkten 53, angående anslag till lega och furagering m. m. för
furagering hästar vid kustartilleriet.
hästar "wd I innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t un
kustartilleriet.
der punkten 53 av femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att till lega
och furagering m. m. för hästar vid kustartilleriet å extra stat för
år 1919 bevilja ett förslagsanslag, högst, 75,000 kronor.
Uti en inom första kammaren av herr TI. Wrangel väckt motion,
nr 73, hade vidare hemställts, att riksdagen måtte
Ons<lagen den 17 april.
53 Nr VX
a) besluta, att 59 stamhästar skulle vid kustartilleriet uppsättas
;
b) medgiva, att redan tillgängliga medel, influtna genom försäljning
av en del av för Vaxholms och Karlskrona fästningar vid
1914 års mobilisering anskaffade hästar jämte medel, som kunde
erhållas genom försäljning av återstående som stamhästar olämpliga
hästar, finge användas till ett första uppsättande av stamhästar vid
kustartilleriet med rätt för Kungl. Maj:t att redan under år 1918
få disponera erforderligt belopp;
c) anvisa för utvidgning av stallet i Vaxholms fästning, uppförande
av sommarstallar och anskaffning av diverse hästpersedlar
m. m. för kustartilleriet på extra stat för år 1919 ett anslag av
159,500 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att härav redan under
år 1918 få disponera erforderligt belopp;
d) i riksstaten för år 1919 uppföra dels ett ordinarie reservationsanslag
å 50,650 kronor för kustartilleriets hästar, utom furagening,
dels ett förslagsanslag å 33,800 kronor för furagering av kustartilleriets
hästar, dels ett förslagsanslag på extra stat å högst
79,650 kronor till förstärkning av ordinarie reservationanslag för
hästlejning, dels ock ett förslagsanslag å högst 16,900 kronor till
förstärkning av ordinarie förslagsanslaget till furagering av kustartilleriets
hästar; samt
e) därest under punkterna a)—d) gjorda framställningar vunne
riksdagens bifall, besluta, att i punkt 53 i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln av Kungl. Maj:t begärt anslag till lega och
furagering m. m. för hästar vid kustartilleriet icke skulle upptagas
i riksstaten för år 1919.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och herr Wrangels förevarande motion
a) besluta, att 59 stamhästar skulle vid kustartilleriet uppsättas
;
b) medgiva, att redan tillgängliga medel, influtna genom försäljning
av en del av för Vaxholms och Karlskrona fästningar vid
1914 års mobilisering anskaffade hästar, jämte medel, som kunde
erhållas genom försäljning av återstående som stamhästar olämpliga
hästar, finge användas dels till uppsättande av stamhästar vid kustartilleriet,
dels till utvidgning av stallet i Vaxholms fästning, dels
slutligen till anskaffning av diverse hästpersedlar m. m. för kustartilleriet,
med rätt för Kungl. Maj:t att redan under 1918 få disponera
erforderligt belopp; samt
c) i riksstaten för år 1919 uppföra dels ett ordinarie reservationsanslag
å 5,100 kronor för kustartilleriets hästar, utom furagering,
dels ett ordinarie förslagsanslag, högst, 21,535 kronor för furagering
av kustartilleriets hästar, dels ock ett extra förslagsanslag,
högst, 37,500 kronor för lega och furagering av kustartilleriets
hästar.
Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Kvarn -
Ang. lega och
furagering
in. in, för
hästar vid
kustartilleriet.
(Forts.)
Nr 39. 54
Onsdagen den 17 april.
Ang. lega och tellus, C. G. Elcman, A. C. Lindblad, Olofsson, Nilsson i Kabbarp,
^rasering w aidén, Bengtsson, Ingvarson, Jansson i Falun, Tengdahl och Hanshästar
Jvid son i Stockholm, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att rikskustartiiieriet.
»lagen måtte
(Forts.) l:o) till lega och furagering m. m. för hästar vid kustartilleriet
å extra stat för år 1919 bevilja ett förslagsanslag, högst, 75,000
kronor; och
. 2:o) avslå herr Wrangels förevarande motion.
Punkten föredrogs, varefter
Herr Bengtsson yttrade: Herr talman! Då jag jämte åtskilliga
andra utskottsledamöter reserverat mig pa denna punkt, ber
jag att med några ord få angiva anledningen därtill.
I statsverkspropositionen till 1917 års riksdag föreslog Kungl.
Maj :t riksdagen att i riksstaten för år 1918 till remontering och.lega
m. m. för kustartilleriets hästar uppföra ett ordinarie reservationsanslag
å 57,923 kronor. Med denna framställning avsågs uppsättande
av 72 stamhästar vid kustartilleriet, vilket antal hästar ansetts
nödvändigt för personalens fredsutbildning. Denna Kungl. Maj :ts
framställning avslogs.
I år har en enskild motionär tagit upp samma förslag, fastän
han nöjt sig med att endast äska anslag till inköp av 59 stamhästar.
Utskottets starkaste motiv för att tillstyrka motionen är det, att det
skulle vara en ren besparing att göra dessa inköp. Man säger, att
det blir dyrare att leja de hästar, som behövas för övningar i fredstid,
och man har beräknat, att denna kostnad skulle uppgå till 10 kronor
per dag och häst. Det är nu icke alls styrkt, vad kostnaden kan
gå upp till, om det blir 5 eller 10 kronor, men det har ansetts på det
hållet, att om man än ville försälja hästarna, så skulle det ändå vara
en ren besparing från statens sida. Det skälet får nu gälla vad det
kan, men det får i alla fall icke bli något huvudskäl, då det gäller att
avgöra en sådan fråga som denna.
Ett annat skäl har varit det, att man ansett det vara nödvändigt,
att de värnliktige vid kustartilleriet få vana och övning i att sköta
hästar. Även detta skäl anser jag vara ganska svagt, ty icke får
staten göra inköp av hästar och ställa till med en organisation, därför
att manskapet skall få tillfälle att öva sig i hästskötsel, utan det
får väl snarare ordnas på det sättet, att inskrivningsnämnderna få
tillse, att personer, som äro vana att behandla och sköta hästar, uttagas
till detta vapen, liksom man ju alltid bör tillse, att lämpliga
personer uttagas till de respektive vapnen. Alltså finner jag även
detta skäl ganska svagt.
Det torde snarare kunna framställas den frågan: Är det meningen
att gorå hela kustartilleriet beridet efter hand? Får man bara
börja att göra inköp, så kommer man nog snart att öka kraven, och
har riksdagen nu funnit det vara skäl att säga ja, så är det ganska
svårt för riksdagen att i en framtid säga nej.
Jag tror att man på goda skäl bör gå emot utskottets förslag,
Onsdagen den 17 april.
55 Nr 88.
ty konsekvenserna i detta fall äro lätta att se. Det skulle vara mycket
egendomligt, om 1918 års riksdag skulle på grund av en enskild
motion — visserligen avgiven av en högt uppsatt militär — taga ett
sådant förslag, som riksdagen 1917 sade nej till, ehuru det då var
framfört i en kungl. proposition. Visserligen ha ju riksdagens kamrar
eller åtminstone andra kammaren fått en delvis annan sammansättning
än den hade föregående år, men då det gäller så viktiga principfrågor,
bör man stå fast vid sin förut intagna ståndpunkt. Jag
kan nu icke säga, att denna fråga vid första påseende är så betydelsefull,
men den har dock konsekvenser med sig, som jag icke tror att
andra kammaren vill taga.
På grund av dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.
Herr vice talmannen, som under herr Bengtssons anförande övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, gav nu ordet till
Herr Jönsson i Revinge, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Jag kan icke alls dela den föregående talarens uppfattning,
att ett bifall till utskottets förslag skulle innebära några särdeles
vidlyftiga konsekvenser eller att riksdagen genom ett beslut i denna
riktning skulle binda sig ifråga om kustartilleriets organisation.
Hade jag blivit övertygad om att detta skulle vara händelsen, så
skulle jag ha varit den förste att opponera mig mot förslaget ifråga.
Det är icke fråga om att anställa en enda man av vare sig manskaps
eller officers grad. Det gäller icke att skaffa så mycket som en revolver
ens. Riksdagen binder sig i själva verket så litet i fråga om
organisationen av kustartilleriet, att den mycket väl denna dag kan
besluta i enlighet med utskottets förslag, således att dessa 59 hästar
skola inköpas, och redan nästa år, om den finner förhållandena vara
sådana, att ett beslut i den riktningen kan fattas, besluta att indraga
hela kustartilleriet, utan att till följd av beslutet i dag få en enda
man mera, än nu skulle bli fallet, att sätta på indragningsstat eller
att pensionera. Man skulle endast hava att försälja de inköpta
hästarna, och förlusten på denna affär skulle icke bliva synnerligen
betydande. I varje fall skulle den icke på långa vägar gå upp emot
ett års lejningskostnader för 59 hästar.
Batterierna vid kustartilleriet måste obestridligen vara rörliga,
och följaktligen kräves hästanspänning. När nu så är förhållandet,
är det ju alldeles klart, att de värnpliktiga vid detta vapen måste hava
någon övning i att betsla, påsela och köra hästar, ty det är att
märka, att många av dem hava icke alls tidigare sysslat med sådana
ting. När nu herr Bengtsson i Norup säger, att inskrivningsnämnden
kan råda bot för detta och att man skall taga ut uteslutande sådana
värnpliktiga, som hava vana vid körning, ridning o. s. v., undrar
jag i alla fall, om man icke skulle kunna göra gällande detsamma
beträffande fältartilleriet, att man icke behöver lära sig rida och
köra där heller, emedan inskrivningsnämnderna kunna plocka ut så
-
Ang. lega och
fur a g er ing
in. in. för
hästar vid
kustartilleriet.
(Forte.)
Nr 39. 56
Onsdagen den 17 april.
Ang. lega ock dana, som liava kör- och ridvana, och på detta enkla sätt klara den
J:Sa^en- Det duger icke, såvitt jag kan se, att resonera på detta sätt.
hästar vid Det är icke alls fråga om, huruvida det behövs eller icke behövs
kustartilleriet, hästar vid kustartilleriet — herr Bengtsson i Norup kan ej heller
(Forts.) förneka, att det behövs hästar, fastän han tycker, att det vore bättre
att leja dem — utan problemet är uteslutande: antingen lejda eller
köpta hästar. För min del ställer sig saken så, att jag anser det vara
betydligt billigare och innebära en betydande ekonomisk fördel för
staten att inköpa dessa hästar, vilka obestridligen behövas året
runt. En annan sak är det med dem, som endast behövas under
kortare perioder och större övningar. Sådana skola fortfarande lejas.
Om i enlighet med statsutskottets förslag 59 stamhästar anskaffas
för kustartilleriet, kan, såsom herrarna torde observera, en betydande
sänkning äga rum ifråga om lejningskostnadema, nämligen
från 75,000 kronor till 37,500 kronor. Hur det ställer sig’ beträffande
dessa lejningskostnader, ifråga om vilka herr Bengtsson i Norup
sade, att man icke har någon erfarenhet, skall jag visa med ett utdrag
ur fjärde huvudtiteln, där det påvisas, huru högst betydande
dessa lejningskostnader äro per häst och dag. Tager jag första arméfördelningen
och dess olika regementen, visar det sig, att den lägsta
lejningskostnaden varit 7 kronor och den högsta 12 kronor 50 öre,
för andra arméfördelningen hava de lägsta och högsta lejningskostnaderra
utgjort 8 kronor och 10 kronor 80 öre, för tredje arméfördelningen
7 kronor 25 öre och 13 kronor 50 öre, för fjärde arméfördelningen
9 kronor 20 öre och 14 kronor, för femte arméfördelningen
10 kronor 50 öre och 25 kronor samt för sjätte arméfördelningen
10 kronor 50 öre och 12 kronor 95 öre. Man kan visserligen
räkna med, att därest man lejer hästar året runt, bör man få dem en
smula billigare, men i alla fall skulle lejningskostnadema gå upp
emot vad en häst kostar i inköp, och följaktligen skulle, även om
det vore fråga om att det endast för ett enda år skulle behövas hästar
för kustartilleriet, vara bättre affär att inköpa dessa hästar och sälja
dem nästa år. Ja även om man sålde dem till slakt, skulle det löna
sig mycket bra. Därför har jag för min del icke kunnat finna
annat än att det är ren affär för staten att i stället för lejda hästar
köpa det mindre antal, som det här är fråga om.
Herr sjöministern har med anledning av de militära myndigheternas
hemställan om att inköpa hästar förklarat, att han för närvarande
icke är beredd på att framlägga förslag i ärendet, d. v. s. departementschefen
tager icke alls avstånd från själva tanken på att
man skall inköpa hästar; han säger endast, att för närvarande är han
icke beredd på att framlägga något sådant förslag. Orsaken till att
man tidigare icke har inköpt stamhästar för kustartilleriet är utan
tvivel den, att man utgått från, att man skulle kunna använda kasserade
hästar från fältartilleriet. Detta har av de militära myndigheterna
efter undersökning förklarats vara omöjligt, enär tjänsten
vid fältartilleriet och kustartilleriet är ungefär densamma. Om en
häst sålunda icke längre duger vid fältartilleriet, har han följaktligen
knappast någon användning vid kustartilleriet heller. Nu inköptes
Ontdageii den 17 april.
57 N r 89.
år 1914 för kustartilleriets mobiliseringisbehov en hel del hästar, och
dessa har man sedermera använt. Om nu kammaren i dag beslutar i
enlighet med reservationen, följer därav, att dessa hästar måste säljas,
utan att nya köpas i stället. Enligt statsutskottets förslag skulle
man använda försäljningssumman, som erhölles genom försäljning av
mobilieeringshästarna, för att i stället inköpa 59 stamhästar. Det
anses nämligen, att endast fem stycken av dessa år 1914 inköpta
hästar skulle vara fullt användbara. Följaktligen blir det icke alls
någon direkt statsutgift. Enda påföljden av bifall till statsutskottets
förslag är, att man minskar lejningskostnaderna från 75,000 kronor
till 37,500 kronor om året, en ganska vacker besparing således.
På grund härav ber jag, herr talman, att få yr.m bifall till utskottets
förslag.
Vidare anförde
Herr Ingvarson: Det är ju så, att varje medalj har två sidor.
Nu har den siste ärade talaren uteslutande sett och påvisat
den ena sidan av medaljen och det förefaller, som om hans anslutning
till kustartillerioffieerarnais önskemål på denna punkt dikterades
ay en viss oförmåga att se, att medaljen också har en annan sida. Jag
har haft litet svårt att fatta denna hans ståndpunkt, men om man
betänker, att herr Jönsson i Revinge är speciellt sakkunnig beträffande
hästar i allmänhet och har tillhört olika kommissioner och
sakkunnigkommittéer för utredning av frågor angående hästar,
så börjar man få en dunkel föreställning om anledningen varför kärleken
till hästarna har kommit att överftygla hans kärlek till minskade
militärutgifter och sålunda föranlett hans anslutning till detta
speciellt militära önskemål.
Medaljen har, som sagt, eu annan sida också, och jag skall tilllåta
mig att med några ord belysa densamma. 1914 års ri sdag
gick in på det önskemålet från kustartilleriets sida, att där skulle
finnas ett visst antal rörliga batterier, och för detta ändamål beviljades
medel till lejning av hästar för övningar under viss tid av året.
Världskriget kom, och följden blev, att kustartilleriet köpte in ett
betydande antal hästar, som man använt för detta ändamål under den
gångna tiden och av vilka man ännu har en del kvar. Dessutom
lejde man hästar. Vid kustartilleriet finnes emellertid ett mycket
allmänt utbrett önskemål att få en fast hästorganisation, d. v. s. en
fast uppsättning av stamhästar. Denna önskan torde dikteras av
flera olika skäl. Några av dessa skäl hava anförts här, men det
finns ytterligare ett, som icke har anförts och som säkerligen väger
en hel del, även det, och det är önskemålet från stora grupper
av kustartilleriofficerare att bliva beridna. Nu lämpar det sig icke
rätt bra att bliva beriden på lejda hästar, som ju kunna vara mer och
mindre ostyriga och olämpliga, och det kan hända, att även uttjänta
fältartillerihästar icke äro så angenäma att ha att göra med i detta
avseende. Man vill, som sagt, åstadkomma en fast hästarganisation
för kustartilleriet med stamhästar, inköpta för ändamålet.
Ang. lega och
Juragering
in. in. för
hästar vid
kustartilleriet.
(Forts.)
Nr 39. 58
Onsdagen den 17 april.
Ang. lega och Herr Jönsson i Revinge framhöll nyss, att om man icke ville
m försätta härmed, skulle man efter ett år kunna sälja hästarna till
hästar vid slakt, det skulle bli affär; men då man vet, att inköpta stamhästar
kustartilleriet, numera draga en kostnad av bortåt 2,000 kronor stycket, bleve det en
(Fort*.) dålig affär för statsverket, om vi skulle följa herr Jönssons recept
och slakta ned dem efter något år och på det sättet söka få igen
penningarna. Saken är icke fullt så enkel, sam herr Jönsson här
framställt den.
År 1917 framlade Kungl. Maj:t, såsom här nyss påpekats av
herr Bengtsson i Norup, proposition till riksdagen i detta ärende.
Riksdagen avslog Kungl. Maj:ts proposition och begärde, att saken
skulle ytterligare utredas. Det har från kustartilleriets myndigheter
gjorts framställning till Kungl. Maj:t att upptaga denna sak i år,
men Kungl. Maj d har icke funnit frågan vara i det skick, att den
borde föreläggas årets riksdag. Då har enskild motionär tagit upp
saken, och nu inträffar det egendomliga, att statsutskottets majoritet
hemställer om bifall till en enskild motionärs yrkande, ehuru
riksdagen föregående år gick på avslag å en Kungl. Maj ds proposition
rörande samma sak. Rog förefaller det en liten smula egendomligt,
som en mycket hastig omsvängning i tänkesättet, lindrigast
sagt. Jag vid icke försöka att här angiva orsaken till att en sådan
svängning ägt rum; det skulle nog vara möjligt att göra det, men
det är kanske icke så lämpligt att blanda in något sådant i debatten
här.
Det är emellertid ett par saker, som framställts av den siste ärade
talaren varom jag skall be att få säga ytterligare några ord. Han
har talat om att ett av de bärande skälen för denna åtgärd skulle
vara behovet av hästskötare vid kustartilleriet, vilka skola omhändertaga
hästarna. Dessa hästskötare kan man få på det sätt, som herr
Bengtsson i Norup antydde, och därtill kommer, att kustartilleriet
sedan 1914 haft ett betydande antal inköpta hästar och därjämte lejda
hästar. Man har således nu utbildad personal för detta ändamål, en
personal, som givetvis kommer att undergå fortsatt utbildning under
den t''d, då lejda hästar finnas inne för övningarna. Det skälet håller
således icke.
Framför allt hänger man upp sig på den omständigheten, att
ett bifall till motionen skulle medföra minskade kostnader för statsverket.
Om man vill se saken uteslutande ur ögonblickets synpunkt
och tänker på de höga hästpris sam nu äro rådande och de på grund
därav även höga hästlejningspriserna, är det givetvis riktigt, att
kostnaderna skulle kunna nedbringas genom den föreslagna åtgärden.
Jag skall dock be att få fästa uppmärksamheten på, att utskottet
har prutat ned förslaget i enlighet med motionärens framställning
från 72 hästar, som man förra året begärde, till 59. Vidare har utskottet
prutat ned motionärens kostnadsberäkningar för furagering
och lega högst väsentligt. Men om herrarna gå med på denna hästorganisation
vid kustartilleriet, dröjer det icke längre än till nästa
år eller i varje fall icke mer än ett par år, förrän de nedprutangar
som ägt rum komma igen i form av höjningar, som man nu icke va
-
Onsdagen den 17 april. 59 Nr
gar tala om för att få det hela igenom men som ovillkorligen måste Anff- ,e9a och
komma i en nära framtid, därest det hela skall kunna fungera. Den
besparing som man här vinkar med är .sålunda i verkligheten icke hästar vid
så stor, som man vill göra gällande, och dessutom är den av övervä- kustartilleriet.
gande tillfällig natur. När hästlejningspriserna åter bliva något så (Forts.)
när normala, så gäller icke längre den nuvarande motiveringen, ty
då ställer det sig lika billigt att leja hästar som att köpa och hålla
stamhästar på stall. Åtminstone blir skillnaden synnerligen ringa.
Således ligger i verkligheten saken på följande sätt. Vilja herrarna
verkställa en utvidgning av vår militära organisation utöver
vad 1914 års riksdag avsåg, så skola herrarna gå med på utskottets
förslag och bevilja en fast hästorganisation, en uppsättning stamhästar
vid kustartilleriet. Vilja herrarna åter vidmakthålla 1914
års förslag, skola herrarna gå emot utskottets förslag, därför att
det låser fast en organisation som icke alls är så enkel att avskaffa
som herr Jönsson vill göra gällande. Det vet envar som litet sysslat
med dessa spörsmål, att har man gått in på att uppföra på ordinarie
stat en viss organisation, så är det icke så lätt att rubba den
igen.
Det är detta som vi behandla i dag: skola vi i detta fall bevilja
en ordinarie stat för kustartilleriets hästar, eller skola vi gå på extra
anslag som hittills, till dess att riksdagen efter förslag av Kungl.
Maj:t blir i tillfälle att pröva grunderna på ett helt annat sätt, än
som för närvarande är möjligt.
Jag ooh mina likatänkande inom utskottet hava utgått ifrån,
att när det gäller en fråga av så betydande principiell innebörd
som denna, går det icke an att gå med på ett förslag enbart på en
enskild motionärs yrkande. Då måste man begära, att Kungl. Maj :t
skall hava haft tillfälle att ordentligt pröva saken och framlägga
sina synpunkter för riksdagen. Det har här icke skett.
Då man därför icke kan överblicka, vart detta leder hän, annat
än ,så tillvida att det giver oss en definitiv organisation på ordinarie
stat, som vi icke äro på det klara med, hur mycket den i längden
kommer att sluka, så nödgas jag, herr talman, hemställa om
avslag på utskottets förslag och om bifall till reservationen.
Sedan herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade:
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! I händelse någon
av kammarens ledamöter fick den uppfattningen av mitt
första anförande, att jag föreslog, att därest man i en nära
framtid skulle besluta att avskaffa de föreslagna stamhästarna vid
kustartilleriet, man borde slakta ned dem, så måtte jag ha uttryckt
mig bra otydligt. Det var icke alls min mening, utan jag ville
endast säga, att även om man utginge från att man nu köpte hästar
för att användas endast ett enda år, så sparade man så mycket i fråga
om lejningskostnader, att det skulle bli vinst, även om man se
-
Nr 69. 60
Onsdagen den 17 april.
Ang. lega och dan sålde hästarna till slakt redan nästa år. Detta är en betydande
fmZriZ skillnad
hästar
vid Nu säde herr Ingvarson, att det var rent tillfälligt detta med
kustartilleriet, de höga lejningskostnaderna. Om det också för tillfället kunde påförts.
) visas bli en vinst att köpa hästar, så skulle det framdeles ställa sig
annorlunda. Det är icke min uppfattning. Jag tvivlar på, att det
under några omständigheter blir billigare att leja än att köpa hästar,
ty vore det förhållandet, så skulle i det enskilda livet lejningsprincipen
vida mer än nu tillämpas. Men jag har aldrig hört talas
om någon lantbrukare som ansett det ekonomiskt fördelaktigt att
leja hästar. Ty huru det än är, gå lejningskostnaderna under ett
år upp emot hästens hela inköpsvärde. Det kan alltså omöjligen
vara någon affär att leja. Jag tror verkligen, att herr Ingvarsons
argument i detta fall icke håller streck. ,
Nu förmenade herr Ingvarson, att huvudskälet för att man nu
vill ha hästar vid kustartilleriet är, att officerarna där vilja bliva
beridna. Här är ju endast fråga om ett litet antal hästar, de 59
skola fördelas på tvenne regementen, och varför skulle man ej kunna
leja så pass bra hästar, att officerarna kunna rida på dem också.
Herr Ingvarson har icke bestritt, att man håller hästar inne vid
kustartilleriet året runt. Herr Ingvarson har ej heller kunnat förneka,
att om kammaren bifaller reservanternas förslag, försäljning
måste ske av de hästar som nu finnas vid kustartilleriet. Man går
då fullständigt in på lejningsprincipen.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Bengtsson: Herr talman! Jag tror icke, att man böi;
lägga huvudsynpunkten på huruvida det är en vinst att köpa eller
leja hästar. Denna fråga kan man diskutera. Huvudsynpunkten
ligger otvivelaktigt på att här gäller det att skapa en nyorganisa-.
tion. Det gäller för andra kammaren att uttala sig i princip om
huruvida man bör på enskild motionärs framställning antaga ett
förslag som riksdagen förra året gick emot och som för övrigt ligger
under utredning och sedermera kommer fram till riksdagens
prövning.
Ett annat skäl, som också enligt min mening alldeles klart talar
emot att gå på utskottets förslag i detta fall, är, att dessa medel
skola tagas från neutralitetskostnaderna, och riksdagen har flera
gånger uttalat, att dylika kostnader för organisationers uppförande
på ordinarie stat icke få tagas från neutralitetskostnaderna, utan
dessa skola användas till vad de äro avsedda för. Detta är ett
mycket viktigt skäl, när det gäller att avgöra denna fråga.
Då första kammaren bifallit utskottets förslag, så gäller det för
andra kammaren att i detta fall som i många andra se till, att den
vidbliver de principer som kammaren förut uttalat sig för.
Jag ber att få .vidhålla mitt yrkande.
Herr Andersson Skivarp: Herr talman, mina herrar! Det
förefaller mig besynnerligt, att de talare som uppträtt mot utskottets
Onsdagen den 17 april.
61 Nr 8».
förslag hava så strängt hållit på att det är fråga om en nyorganisation.
Jag kan icke fatta detta. 1914 års riksdag beslöt, att, det
skulle uppsättas rörliga batterier vid kustartilleriet, och följaktligen
är det väl också meningen enligt 1914 års förslag, att de skola ha
hästar, men dessa hästar skola då lejas. Hela ändringen nu är, att
de skola köpas. Det är icke fråga om någon nyorganisation. Organisationen
finnes, och frågan är blott, om man nu skall leja eller
köpa hästar för förflyttning av kustartilleriets batterier. Försåvitt
jag kan se, är hela denna fråga en ekonomisk fråga och ingenting
annat. Vill man se den ekonomiskt, så är det alldeles tydligt, att
det är en stor vinst, att staten själv håller hästar. Herr Bengtsson
tycktes vara av den åsikten, att man kan beräkna lejningskostnaderna
till 10 eller kanske 5 kronor om dagen, men det är bevisat,
att man fått betala 25 kronor i leja för häst inom armén. Det var
under föregående år, och nu lärer man icke få hästar lejda för
varken 10 eller 15 kronor. Här i Stockholm har man fått betala ända
till 25 å 30 kronor. Det är således ett helt annat pris nu, om man
skall leja.
Det har sagts, att det blir så dålig affär ätt köpa hästar till
1,800 kronor stycket och sedan sälja dem. Nej, köper man hästar
till 1,800 kronor och använder dem allenast under ett år, så kan
man sedan rent av skänka bort hästarna. Det är ren förtjänst i alla
fall med de lejningspris som nu äro rådande.
Jag kan för min del icke fatta, att det finnes något skäl
att avslå utskottets förslag härvidlag, då det icke är en principfråga
och icke någon organisationsfråga utan helt och hållet en ekonomisk
fråga. Det är min övertygelse, att det är en mycket god affär, som
statsverket gör genom att gå med på utskottets'' förslag, till vilket
jag ber att få yrka bifall.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
avslag därå och bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
sistnämnda, proposition.
Punkterna 54—63.
Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar blevo av kammaren
bifallna.
Punkten 64.
Lades till handlingarna.
Punkterna 65—67.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Ang. lega och
Jur agering
in. in. för
hästar vid
kustartilleriet.
(Korta.)
Nr 89. 62
Onsdagen den 17 april.
Ang. lots- och
fyrinrättningen
med livräddningsanstalterna.
Punkten 68.
Lades till handlingarna.
Punkterna 69—72.
Kammaren biföll vad utskottet hemställt i dessa punkter.
Punkten 73.
Lades till handlingarna.
Punkten 74.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 75.
Lades till handlingarna.
Punkterna 76 och 77.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 78 och 79.
Lades till handlingarna.
Punkten 80.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 81, angående anslaget till lots- och fyrinrättningen
med livräddningsanstalterna, föredrogs härefter; och yttrade därvid:
Herr Thore: Under fjolåret tillsattes av Kungl. Maj:t en
kommitté för utredning av vissa ärenden rörande rikets lotsverk. Det
är att antaga, att denna kommitté blivit tillsatt på grund av en
motion som jag väckte i andra kammaren i fjol och som blev bifallen
av denna kammare. Däri hemställdes, att utredning måtte
ske i fråga om rikets lots- och fyrväsende omfattande huvudsakligen
följande punkter: lotsplikten, och i samband härmed storleken av
lotsningsprovisionen och hemvägsersättningen, kostnaderna för _ lotspersonalens
tjänstebåtar, anslaget till säkerhetsanstalter för sjöfarten,
lotsstyrelsens organisation i syfte att få handelssjöfartens intressen
bättre tillgodosedda. Kungl. Maj :t tillsatte som sagt en kommitté,
men denna kommitté fick i uppdrag att endast utreda vissa
eller egentligen bara en av de nämnda punkterna. Såvitt jag funnit,
skulle denna kommitté sysselsätta sig allenast med frågorna om lots
-
Onadagcn den 17 april.
63 Nr 30.
plikten, om lotsavgifternas beräknande och en omarbetning av regie- An0- luta''
mentet för lotsverket. Det är ju ganska viktiga saker, men det är fyr™rättnin.
även ett par andra punkter framförda i mot.onen, som det synes ^räddning*-''
mig, att denna kommitté bort taga hand om, nämligen angående anstalterna.
förbättrade säkerhetsanstalter för sjöfarten och kostnaden för lots- (Forts.)
personalens tjänstebåtar.
Nu är det så, att år 1912 beviljades ett extra anslag av 460,000
kr. till förbättrade säkerhetsanstalter för sjöfarten. Det var meningen,
att detta anslag skulle utgå under en tid av 10 år, och man
hade gjort upp en fullständig plan för att så småningom runt rikets
kuster få förbättrade säkerhetsanstalter, fyrar, sjömärken o. d.
Det visar sig emellertid, att nämnda anslag, som redan från början
var i minsta laget, under tidernas lopp blivit i hög grad otillräckligt
och detta av kända orsaker. Prisstegringen har naturligtvis
verkat högst väsentligt även på utensilier erforderliga för det ifrågavarande
ändamålet, vilket gjort, att anskaffningen fått stå tillbaka,
som för övrigt var fallet allaredan före den senaste prisstegringen.
Så t. ex. i fråga om två lotskuttrar, avsedda att användas i Göteborgs
skärgård, vartill medel beviljats av riksdagen, men på grund
därav att dessa medel icke räckte till kunde kuttrarna icke anskaffas.
Vidare med avseende på ett fyrskepp, som skulle förläggas i
Bottniska havet, och för vilket anslagits 250,000 kr. Lotsstyrelsen
anmälde år 1915, att fyrskeppet icke kunde anskaffas för nämnda
belopp, utan att därtill yt krigare fordrades 152,000 kronor, men
ingenting åtgjordes och så fick det bero med den saken. Nu visar
det sig, att ifrågavarande fyrskepp skulle komma att kosta icke
mindre än en miljon kronor. Fyrskeppet är emellertid alldeles nödvändigt,
särskilt när det nu snart gäller att anordna vintersjöfart
på de norrländska hamnarna. Det visar s;g sålunda, att på grund
därav att anslagen vant otillräckliga, vi få i framtiden betala två
å tre gånger mera än om ifrågavarande säkerhetsanstalter anskaffats
vid den rätta tidpunkten, så att i detta fall måste man säga, att
snålheten bedragit visheten.
Om man nu ser på anslaget i år, 460,000 kr., så åtgår av beloppet
icke mindre än 236,000 kr., att, på grund av ökade materialpriser,
färdigställa förut beslutade säkerhetsanstalter. Det återstår
således icke mer än 224,000 kr. eller icke fullt hälften, som skulle
komma lotsverket till godo i form av nya säkerhetsanstalter. Dessutom
är uppenbart, att åtskilliga efterräkningar komma att ytterligare
reducera denna summa. Det förefaller mig därför, som om
det vore nödvändigt, att den'' kommitté, som blivit tillsatt, även finge
taga frågan om anslag till förbättrade säkerhetsanstalter under övervägande.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att det här strängt
taget icke gäller statsverkets medel, ty de penningar, som flyta in
till lotsverket, betalas av sjöfarten i form av lotspenningar samt
fyr- och båkavgifter. Under de tre år, som statsverket haft hand om
lotsverket, åren 1915, 1916 och 1917, har det blivit ett överskott på
minst ett par miljoner kronor, som inlevererats till statskassan, men
det kan icke vara meningen med dessa avgifter, att staten därav
Nr 89. 64
Onsdagen den 17 april.
Ang. lots- och stall gorå sig en extra inkomst. Vad man måste, fasthålla vid är,
fynnrattmn- fyravgifterna höra användas för sitt ändamål, nämligen
räddnings- för sjöfartens befrämjande.
anstalterna. Så kommer kostnaderna för lotspersonalens tjänstebåtar. Detta
(Forts.) var en sak, som man sysselsatte sig ganska mycket med i det utskott
som behandlade min motion. Det är icke rikUgt, att staten kastar
hela denna kostnad på lotsarna. Sedan nu staten tar 60 % av lotspenningar^,
är ju tydligt, att man icke kan överlämna enbart åt lotsarna
att skaffa båtar och bekosta dessas drift, så dyrbara, som
dessa båtar och denna drift nu blivit. Utskottet uttalade i fjol, »att
det förmenar, att sedan statsverket i den utsträckning som skett
år 1914 övertagit ansvaret för tillgodoseende av lotsverkets behov
det principiellt även bör åligga staten att tillhandahålla de för lotsningens
behöriga utövande erforderliga redskap». Och det är ju icke
annat än skäligt. Här är också en sak, som man borde närmare
utreda, och det synes mig, att den kommitté, som nu börjat att taga
hand om att utreda förhållandena inom lotsverket, också borde ha sin
uppmärksamhet rktad på denna fråga.
Jag kan med avseende å denna kommittés sammansättning icke
annat än anmärka mot att inom densamma icke finnes någon representant
för sjöfarten med segelfartyg och de mindre kustfartygen,
ehuru kanske just denna sjöfart har mest att göra med säkerhetsanstalterna
och lotsuppassningen kring våra kuster. De större oceangående
fartygen komma till våra hamnar blott en och annan gång
på året och då till de större platserna.
Sedan är det en annan sak, som jag skulle vilja anknyta till
denna punkt, nämligen frågan om seglations- och lotsningsförhållandena
i Stockholms skärgård. På grund av minfälten utanför skärgården
har trafiken tvingats att taga vägen inom Stockholms skärgård
från Arholma till Dalarö och vice versa. Detta är en mycket
lång och krånglig väg, vilket kanske för ångfartygen icke spelar så
stor roll, men för segelfartygen kan betyda avsevärda dröjsmål.
Dessa ha svårt att taga sig fram genom kryssning och kunna icke
gå utan lots. varför trafiken inomskärs innebär ett betydligt avbräck
i iseglationen. I fjol inkom till Kungl. Maj :t från segelfartygsföreningen
en begäran om bogsering genom den ifrågavarande leden
och ett erbjudande att härför betala 50 öre per bruttoregisterton.
men det visade sig, att man icke kunde få någon överenskommelse
till stånd, då bogseringen blev dyrare än så, och saken förföll. Det
är nu samma sak i år. Yi ha minfälten fortfarande kvar utanför
skärgården, och de mindre fartygen tvingas att gå innanför för att
skydda sig. Med de höga prisen på kol och svårigheterna för proviantering
blir det fortfarande krångligt för segelfartygen att taga
sig fram och detta har betydelse icke blott för dessa fartyg utan
för sjöfarten i allmänhet. Yi ha behov av tonnaget, och det är av
vikt, att detsamma kan utnyttjas så mycket som möjligt. Nu kan jag
ju icke framställa något förslag om anordnandet av bogsering, men jag
bär i allt fall velat bära fram saken till herr statsrådets och chefen
för sjöförsvarsdepartementet övervägande. Möjligen kan saken ord
-
Oiix(lm;rn «Jm 17 april.
65 Ni* l\U.
nas på det sättet, att fartygen finge gå den vanliga vägen, nämligen
utanför Stockholms skärgård i de allmänna farvattnen, d. v. s. att
man satte i gång med åtgärder, för att få minfälten därstädes avlägsnade.
De befinna sig på internationella farvatten. Det lär ligga ett
minfält, som sträcker sig från Gotska Sandön till Almagrundets fyrskepp,
som det först och främst gäller att avlägsna. Tydligt
är emellertid, att det icke går för sig, att den svenska regeringen
utan vidare vidtager åtgärder för att oskadliggöra dessa minfält.
men det förefaller mig, som om regeringen borde sätta sig i förbindelse
med vederbörande regeringar, framför allt med den tyska, för
att söka få farvattnen farbara. Jag har velat fästa herr sjöministerns
uppmärksamhet på detta lilla Östersjö-problem i förhoppning om
att något skall kunna göras. Det skulle vara till stor lättnad för
speciellt den mindre sjöfarten.
Herr Ingvar son: Den föregående talaren har icke, såvitt jag
uppfattade framställt något yrkande, och jag ber därför endast att
få hemställa om bifall till utskottets förslag. Men jag skall tillåta
mig att uttala ett önskemål i detta sammanhang, då det gäller lotsverket,
och riktar närmast en hemställan till herr statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet. Under senare tid, särskilt föregående
år, hava förhållandena på den norrländska kusten beträffande
lotsningen av fartyg varit synnerligen miserabla. Detta har
först och främst berott på den omständigheten, att de stora tyska
konvojerna, d. v. s. konvojerna av tyska fartyg, som varit på väg
dels norrut i barlast och dels söderut, lastade med malm, tagit nära
nog afl tillgänglig lotspersonal på vissa lotsplatser. Varje fartyg i
dessa konvojer har oavsett örlogskonvojen tagit lots ombord, och
detta har medfört, att vissa stationer tidvis varit fullständigt eller i
det närmaste utan lotsar. Verkan härav för den svenska sjöfarten
har i många avseenden varit beklaglig. Svenska fartyg t. ex. sådana,
som gått för bränslekommissionens räkning eller för folkhushållningskommissionens
räkning liksom andra, som gått i allmän
svensk handel och sjöfart, hava tvingats att ligga utanför
lotsplatserna hela dygn, drivande vind för våg i mörka nätter och
signalerande fullkomligt hopplöst. Ofta ha de spillt bort en dyrbar
tid, vilket medfört väsentligt ökade kostnader, och detta har i sin
tur i form av höjda frakter och ökade priser gått ut över den allmänhet,
som skall betala varorna, vare sig det är fråga om ved
eller annat. Detta system har existerat i stor utsträckning utefter
den norrländska kusten och speciellt beträffande vissa större lotsplatser,
t. ex. Bönan och Skellefteå. Detta sammanhänger i viss mån
även med det förhållandet, att dessa långlotsningar för konvojer
betala sig synnerligen bra, vilket tydligen föranlett, att vissa lotsar
— dock långt ifrån alla — funnit det mera lönande att åtaga sig
dessa långlotsningar med den påföljd, att tillgången på lotsar väsentligen
försvårats för den svenska handelsflottan.
Jag skall icke närmare gå in på detta, ehuru det kunde finnas
åtskilliga detaljer att anföra, men jag har endast velat bringa denna
Andra kammarens protokoll 1918. Nr 89. 5
Ang. lots- och
fyrinrättningen
med livräddningsanstalterna.
(Forts.)
Nr 39. 66
Ousdagcn den 17 april.
Ang. lots- oc/iÄak på tal och rikta en vördsam hemställan till herr statsrådet och
fyrinrättnin- chef en för sjöförsvarsdepartementet att göra vad som är möjligt för
9?ädZin ‘s- framtiden för att undvika under den nu stundande seglationen en
anstalterna, uppropning av dessa för Sverige och den svenska sjöfarten särskilt
(Forts.) tråkiga förhållanden.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Palmst
i e r n a: Beträffande det viktiga spörsmål, som berördes av herr
Thore, nämligen frågan om upprensning från minor av farvattnen
längs Sveriges kuster, vill jag i anledning av hans hemställan till
regeringen att vidtaga åtgärder i denna riktning meddela, att denna
fråga varit föremål för allvarligt övervägande inom regeringen, som
alltså söker åstadkomma vad herr Thore här åsyftade.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 82.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkterna 83—87.
Lades till handlingarna.
Punkten 88.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 13.
Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 5 B,
angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för år 1918
femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
Punkten 1.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 2.
Lades till handlingarna.
Punkterna 3-—23.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Ang. vissa Punkten 24, angående merkostnader för vissa byggnadsföretag
byggnads fors- vid marinen.
tag vid mar i- . . .
nen. I enlighet med Kung!. Maj:ts därom gjorda framställning hem -
Onsdagen den 17 april.
<>7 Nr 8».
ställde utskottet uti förevarande punkt, att riksdagen måtte för bestridande
av uppkommande merkostnader för vissa byggnadsföretag
vid marinen på tilläggsstat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag av
500,000 kronor.
Reservation hade likväl avgivits av herrar Waldén, Ingvar sou.
■Jansson i Falun och Hansson i Stockholm, vilka ansett, att med uppförande
av ny förplägnadsanstalt i Vaxholm tills vidare borde anstå,
och att av denna anledning den av Kuingl. Maj :t begärda summan.
500,000 kronor, till merkostnader för vissa byggnadsföretag vid marinen
borde nedsättas med 346,000 kronor till 154,000 kronor.
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr Ingvarso n: Som herrarna finna av utlåtandet, ha några
utskottsledamöter avgivit en reservation vid denna punkt, och jagtillåter
mig i korthet angiva skälen härför.
Vid 1915 års riksdag begärde ICungl. Maj:t ett anslag för uppförande
av en förplägnadsanstalt i Vaxholms fästning. Statsutskottets
ledamöter besökte platsen, funno den lämplig och tillstyrkte förslaget.
Den summa som för ändamålet begärdes uppgick till 333,514
kronor. Hälften anvisades av 1915 års riksdag, och den andra hälften
av 1916 åra riksdag. Emellertid befanns det vid 1916 års riksdag,
att myndigheterna då ännu ingenting åtgjort för att uppföra
denna anstalt, utan Kungl. Maj :t kom in till denna riksdag med en
förnyad framställning, vari det hette, att den där anstalten, som
riksdagen beviljade pengar till i fjol, ha vi funnit icke bli stor nog,
utan vi Jiå lov att utvidga den litet grand i skilda avseenden, och därför
anhålla vi om sammanlagt 125,156 kronor för utvidgning av denna
anstalt, som ännu inte är påbörjad. Ja, riksdagen beviljade även
dessa medel, och nu väntade man, att det skulle bli en utmärkt anstalt.
Det var 1916. 1917 avhördes ingenting, och man föreställde
sig, att anstalten snart vore färdig. Nu ha vi hunnit till år 1918.
°;''fr i är gör Kungl. Maj:t ytterligare en framställning i ärendet till
i iksdagen, och vi fa veta, att ännu i denna dag har man inte bör.jat
på med anstalten. Man har mig veterlig! inte tagit ett spadtag där.
Emellertid förklarar man: nu är tiden inne att sätta i gång byggnadsarbetet,
men nu äro byggnadskostnaderna så höga, att utöver de
pengar, som förut äro anvisade, behöva vi ytterligare 346,000 kronor.
Alltså förut var anvisat ett belopp av 458,000 kronor, och nu skall
man ha 356,000 till, det blir nära 900,000 kronor tillsammans. Jag
kan icke hjälpa, att jag finner ett sådant förfaringssätt synnerligen
egendomligt minst sagt.
a£„en annan omständighet härvidlag, som jag också ansett
mig böra fästa uppmärksamheten pa. Penningarna anvisades, som
Jag nyss nämnde, första gången 1915, men ritningarna till
,™a fastställdes av Kungl. Maj:t först den 10 november
f 91K Alltså hade i slutet av år 1914 de kostnadsberäkningar, på vilka
Kung], Mai :t grundade sin framställning till riksdagen, gjorts
upp på basis av ritningar, som icke voro fastställda. Samma förfa
-
Ang. vista
bgggnadsjore
t''ig vid mar i
nen.
(Kort».)
Nr 39. 68
Onsdageu deu 17 april.
Ang. vissa
byggnadsföretag
vid marinen.
(Forte.)
ringssätt tillämpas av de militära myndigheterna i många andra lil
nande fall. I den specificerade beräkningen över merkostnaderna
för vissa byggnadsföretag vid marinen finns sålunda upptaget ett
liknande fall, nämligen beträffande uppförandet av en mässbyggnad
för underofficerare och manskap vid Oscars-Fredriksborg. Till
den beviljades 1917 110,000 kronor. Den gamla mässbyggnaden
skulle inredas till underofficersbostäder, ooh en ny byggnad uppföras
till mäss. De marina myndigheterna ha i detta fall förklarat för
Kungl. Maj:t: vi skola nu räkna ut, hur stora merkostnaderna bli.
Det skola vi be att få meddela Kungl. Maj:t i samband med att vi till
Kungl. Maj:t överlämna de slutliga ritningarna för mässbyggnadens
uppförande. Alltså, då detta yttrande i vintras överlämnades till
Kungl. Maj:t, voro icke ritningarna till byggnaderna fastställda,
ehuru pengarna beviljades av förra årets riksdag. Sålunda tyckes
tillvägagångssättet vara detta: först räknar man ut på ett ungefär
vad huset skall kosta. Så begär man pengar av riksdagen. Riksdagen
beviljar pengar, och så, långa tider efteråt, fastställer Kungl.
Maj:t byggnadsritningarna, fastän man, när man gör upp kostnadsberäkningarna,
naturligtvis borde ha de fastställda ritningarna att
gå ut ifrån. Jag föreställer mig, att om i det civila livet en byggmästare
handlade på det sättet, skulle man anse, att han handlade
minst sagt egendomligt, men det tyckes vara ett system, som här
vunnit praxis bland de militära myndigheterna, icke blott vid marinen
utan jämväl vid armén, ty jag skulle kunna åberopa liknande
fall därifrån.
Nu har man emellertid äntligen kommit dithän, att ritningarna
för denna förplägnadsanstalt i Vaxholms fästning äro fastställda,
men de pengar man hade så brått att begära 1915 ha ännu inte tagits
i anspråk. Kungl. Maj:t förklarar nu, att för olika byggnadsföretag
vid marinen uppstått ökade kostnader på grund av dyrtiden, och man
beräknar, att dessa merkostnader gå till sammanlagt 879,000 kronor.
Men samtidigt förklarar Kungl. Maj:t det där är mycket pengar,
och vi hemställa hos riksdagen i stället om en klumpsumma på
500,000 kronor för att fortsätta arbetena på de byggnadsföretag,
som vi anse vara mest brådskande. Till stöd för detta förfaringssätt
åberopar departementschefen ett liknande exempel från föregående
år, då det gällde fjärde huvudtiteln och då man på samma sätt där
beviljade 1 miljon kronor till merkostnader. Jag har nu för min del
ansett, att de marina myndigheternas sätt att handha detta ärende är
lindrigt sagt oförsvarligt, ty hade man satt i gång detta bygge och
haft sina ritningar i ordning den gången medlen beviljades, hade anstalten
för länge sedan varit uppförd och vi hade då sluppit de betydande
merkostnaderna det nu är fråga om. Det har man emellertid
inte gjort utan man har skjutit undan saken år från år, och när nu
byggnadskostnaderna äro som högst, nu, säger man, skola vi bygga,
och nu vilja vi ha anslag till merkostnaderna, så att det räcker till.
Jag ber herrarna vara goda att vidare lägga märke till att behovet
icke tyckes vara så oerhört överhängande, ty det finnes redan
sedan 1915 eller 1914 en provisorisk förplägnadsanstalt i Vax
-
Onsdagen den 17 april.
(?.) Nr IM).
bolin, som använts hela tiden, och mig veterligt användes den ännu
i dag. .Alltså synes det mig inte stöta på oöverstigliga svårigheter
att uppskjuta detta byggnadsföretag ytterligare en liten tid, så att
man kan riktigt överblicka vad det kostar, ty de marina myndigheterna
äro så uppriktiga, att de förklara: det inte är säkert, att det
tillskott på 346,000 kronor vi här begärt räcker, utan vi behöva
kanske framdeles hos riksdagen begära ännu mer. Det är således
särdeles angenäma utsikter för riksdagen.
Nu har jag den uppfattningen, att ett sådant förfaringssätt
icke bör tolereras. Jag har därför velat, att med denna byggnads
uppförande skulle anstå, till dess man kunde överblicka de verkliga
byggnadskostnaderna. Jag har emellertid icke lyckats vinna gehör
för denna min mening. Jag har då haft tvenne vägar att välja
på. Antingen kunde jag yrka, att i motiveringen skulle skrivas,
att man påyrkade, att med uppförandet av anstalten i Vaxholm
skulle anstå, men att man för övrigt beviljade de medel Kungl.
Maj:t begärt, eller också kunde jag välja den väg, som jag har valt,
nämligen att säga, att med denna byggnads uppförande bör anstå
och den merkostnad, som beräknas för denna byggnad, bör inte
för närvarande beviljas. Jag har gått på den Vägen dels av det
skälet, att vi därigenom spara en rätt väsentlig summa, dels också
av det skälet, att jag anser, att det förfaringssätt Kung!. Maj:t har
tillämpat, .att slå ihop merkostnaderna i en klumpsumma, som begäres
av riksdagen, är mindre lämpligt, därför att riksdagen på det
sättet blir ur stånd att bedöma, till vilka byggnadsändamål dessa
medel skola användas.
Nu åberopar sig, som jag nyss nämnde herr statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet i propositionen liksom i statsrådsprotokollet
på ett liknande förfaringssätt föregående år beträffande fjärde
huvudtiteln. Ja, jag kan för min del inte ikläda mig något ansvar
beträffande den saken, då jag inte deltog i den förberedande
behandlingen av ifrågavarande ärende, men det har jag däremot haft
tillfälle att göra denna gång. Jag har då ansett mig skyldig att
försöka se till, att beslutet blir så gagneligt som möjligt, och då
jag, soim jag nyss nämnde, .anser, att de marina myndigheterna här
gått till väga fullständigt oriktigt, och att departementschefen har
varit synnerligen snäll och förlåtande mot dem och funnit sig i vilka
metoder de än tillämpat, men jag å andra sidan anser, att riksdagen,
som iskall förvalta svenska folkets medel, icke kan vara lika
snäll och förlåtande, har jag tillåtit mig avge denna reservation,
och då intet nödtvång föreligger att uppföra denna anstalt, eftersom
man låtit dessa tre år gå utan att göra någonting och en provisorisk
anstalt finnes, har jag alla skäl, herr talman, att hemställa
oim bifall till reservationen och om avslag på utskottets hemställan.
Ang. vissa
Iti/ygnadsjör*
hug vid muri
nen.
(Forts.)
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Palmst
i e r n a: De erinringar, som framställdes av herr Ingvarson, be
rörde
icke min ämbetsförvaltning, och jag har således verkligen
Nr m>. 70
Onsdagen den 17 april.
h A*tad!före- in?en anledning att ingå på spörsmålet om orsaken till detta dröjstJtgTidmari-
mäl mecl uppförandet av ifrågavarande byggnad. Däremot har jag
nen. all anledning att fästa mig vid hans reservation såsom iden här är
(Forts.) avfattad. Jag tillåter mig säga, att de högt ärade reservanternas
uttalanden på något sätt så att saga hänga i luften. Om man läser
reservationen, får man det intrycket, att Kungl. Maj:t begärt anslag
till byggandet av den och den anstalten med den och den merkostnaden,
och reservationen går nu på avslag av detta. Så tror
man, när man läser reservationen, och onekligen får man också av
herr Ingvarsons anförande den bilden av det hela, att det är något
sådant som ligger bakom. Det är emellertid inte alls förhållandet.
Här är ett belopp, som uppgår till mer än 1,145,000 kronor, anfört
i propositionen såsom det, vartill merkostnaderna enligt vanliga beräkningar
torde uppgå. Kungl. Maj :t förklarar emellertid själv, att
det är orimligt att tänka sig, att vi skola bygga för dela detta merkostnadsbelopp.
Men i fråga om en och annan byggnad kan behovet
vara så pass trängande, att vi inte komma ifrån saken utan
måste ha medel disponibla till dess utförande. I detta ögonblick
kan man dock inte absolut bestämt säga, vilka byggnader som böra
komma till utförande, utan det kan uppstå ett trängande behov under
årets lopp.
Så förevar frågan förra året. Då fann riksdagen det praktiskt
att lä|mna i Kungl. Maj:ts hand att inom en viss begränsad
summa ha frihet att möta de behov, som kunde uppkomma. Kungl.
Maj:t har nu föreslagit riksdagen besluta, att samma praxis, som
riksdagen förra året inaugurerade, må komma till tillämpning även
i år, och Kungl. Maj :t har hemställt, att ett belopp av en halv miljon
kronor måtte ställas till Kungl. ,Maj:ts disposition i detta fall.
Jag vill nu på samma gång säga, att jag är livligt övertygad om,
att finansministern kommer att utöva en sådan påverkan, att det är
mycket möjligt, att denna halva miljon icke kommer att i varje fall
användas till sitt hela belopp.
Till herr Ingvarson skulle jag ytterligare vilja säga, att den
uppfattningen är alldeles felaktig, att Kungl. Maj:t skulle vara engagerad
för byggande av en dylik förplägnadsanstalt. Tvärtom har
jag vid övervägande av de olika ändamål, varom här är fråga, verkligen
satt denna förplägnadsanstalt i allra sista rummet på grund
av åtskilliga skäl, som till en del redan anförts av herr Ingvarson.
Oavsett den ståndpunkt, som riksdagen kan komma att intaga uti
denna fråga, hade jag således åtminstone för min del icke tänkt förorda,
att denna förplägnadsanstalt nu måtte komma till utförande.
Men är det på det sättet, att man skall reducera detta belopp å
en halv miljon kronor med hela merkostnaden för byggandet av
denna förplägnadsanstalt, vilken ju ändå icke kommer till utförande,
skall denna reduktion drabba helt andra ändamål än denna förplägnadsanstalt.
Detta har den ärade reservanten icke tänkt sig,
och därför tillåter jag mig det kanske något vanvöndiga uttrycket,
att reservanternas förslag här hänger i luften. Jag vill emellertid
avråda kammaren från att gå på den linje, som de föreslagit, utan
Onsdagen den 17 april.
71 Nr H».
får för min del vördsamt (hemställa att kammaren ville gå på utskottsmajoritetens
väg.
Herr Bengtsson: 1915 års riksdag beviljade medel för den
nu ifrågavarande förplägnadsanstalten, och därtill har sedermera kommit
ett ytterligare anslag. En del av statsutskottet var på platsen för
denna förplägnadisanstalt år 1915 och gjorde där sina iakttagelser,
och samtliga ledamöter funno då, såvitt jag erinrar mig, att detta
anslag var mycket väl motiverat. Jag skall i likhet med herr Ingvarson
beklaga, att det har kommit ett uppskov med denna anstalts
uppförande, ty det skulle säkerligen ha sparats åtskilliga medel, om
den redan varit uppförd; men det är en sak för sig. Statsutskottet
har ju också pekat på detta och sagt, »att det är anmärkningsvärt,
att inte byggnaden är påbörjad». Jag skall också instämma i det
klander, som herr Ingvarson här anfört mot myndigheterna, för att
de dröjt så länge; men därmed är man icke fri från saken. Om denna
byggnad behövdes år 1915, så behöves den än mera 1918.
Jag kan icke vara med om, att man skall uppskjuta uppförandet
av denna byggnad, därför att detta skulle bli billigare. Jag tror, att
staten har skyldighet se till, att inte mer arbetslöshet inträffar, än
vad som är alldeles oundgängligt. När nu de privata byggnadsföretagen
ligga nere, på grund av att de enskilda därpå icke kunna beräkna
någon vinst, skall då staten f ölja samma exempel och lägga ner
hela sin byggnadsverksamhet? Då få vi ju ännu mera arbetslöshet. Jagvädjar
till kammaren, om det är lämpligare att betala en del understöd
till sådana, som äro arbetslösa, än att bereda dem tillfälle att genom
arbete förtjäna sitt uppehälle. Jag tror, att för staten är det
en mycket viktig principfråga att bär intaga den ståndpunkten, att,
om än kostsammare, det dock är säkrare att bygga. Om vi ge ut
dessa pengar och få en byggnad uppförd, så få vi något gjort; om
vi däremot icke ge ut dem, så få vi icke någon byggnad uppförd,
men i stället betala understöd till de arbetslösa, och jag undrar, om
det icke ställer sig både dyrare och skadligare att driva den politiken.
Det var därför för mig en överraskning, då herr sjöministern
lät förstå, att det var möjligt, att den byggnadsverksamhet, varom
nu är fråga, kommer att uppskjutas. Jag skulle i stället vilja göra
det uttalandet, att vi måste tänka på, icke blott att uppförandet av
denna för staten så nödvändiga anstalt är ägnat att minska arbetslösheten,
utan även att det minskade behovet av erforderlig byggnadsmateriel
såsom tegel, timmer, cement o. d. kommer att i .sin män
inverka på arbetslösheten i landet. Detta är en räknefråga. För mig
står det klart, att jag icke ett ögonblick tvekar att, fastän det nu
är dyrare att uppföra denna byggnad, dock tillråda, att så sker, så
att de, som vid denna byggnadsverksamhet äro i behov av arbete för
sitt uppehälle, även få detta sitt behov tillfredsställt.
Jag skall med dessa ord, herr talman, be att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Ang. vissa
byggnad*/»,;
tay vid mar,
nen.
(Fort*.)
Nr :t!>.
72
Onsdagen den 17 april.
Ang. vissa Herr I n g'' v a r s o n: Jag skulle, om också icke till den siste
ta^rid^mari ära(^e talaren så åtminstone till många av kammarens ledamöter, jag,
<UJ lJen.”iar! vet icke vilka, vilja rikta den frågan, om de hade samma uppfatt(Forte.
) ning rörande arbetslösheten som den herr Bengtsson nu uttalade, när
helt nyligen i gemensam votering vägrades medel till uppförande av
arbetarbostäder för statens räkning. Om man vore så synnerligen
intresserad av att motverka arbetslösheten så hade man då ett osökt
tillfälle att gå fram på den vägen. Här gällde det ett synnerligen
viktigt behov, viktigt ur många synpunkter, viktigare, enligt min
uppfattning, än det behov, som här föreligger; men då gick man icke
den vägen. Jag tror därför, att det är något litet malplacerat att
ständigt, så fort det gäller de stegrade byggnadskostnaderna, tala
om den ökade arbetslösheten. Hade myndigheterna gjort sin skyldighet
här och igångsatt byggnadsföretag tidigare, hade man redan
på ett förberedande stadium motverkat arbetslösheten, ända in på
detta år och ännu längre. Men därför att myndigheterna icke gjort
detta, så skall statsverket punga ut med de högst betydande merkostnader,
varom här är fråga. För alla de olika byggnader, som
herr statsrådet räknar upp i statsverkspropositionen, redogöres i den
bilaga, som utskottet uppgjort och som återfinnes på sid. 14 i betänkandet.
Där finna vi den procentuella stegringen av byggnadskostnaderna
för varje post, och då visar sig denna stegring allra värst
våldsam beträffande nu ifrågavarande anstalt, där den upgår till
icke mindre än 75 % av den beräknade kostnaden, medan stegringen
i övriga fall håller sig väsentligen lägre eller till 30 å 45 %.
Herr statsrådet har anfört, att han anser att denna reservation
hänger i luften. Ja, denna reservation hänger på Kungl. Maj:ts proposition
i ärendet, och om sålunda reservationen hänger i luften så
beror det därpå, att Kungl. Maj:ts proposition tydligen själv måste
befinna sig på samma plats. Kungl. Maj :t har i sin proposition räknat
upp de olika merkostnaderna för de särskilda byggnadsändamål,
som här är fråga om och sedan summerat ner dessa kostnader och
sagt, att det blir tillsammans 879,700 kronor. Men så mycket pengar
begäres icke av riksdagen, utan i stället begäres för dessa specificerade
olika ändamål en klumpsumma av 500,000 kronor. När reservanterna
utgått från detta Kun cd. Maj:ts sätt att skriva proposition
och på grundval därav skrivit sin reservation så hade de helt enkelt
icke haft någon annan utväg att välja.
Emellertid var det något i herr statsrådets uttalande, som gladde
mig. Det föreföll, som om han icke själv vore så värst övertygad
om nödvändigheten av att igångsätta denna anstalt under den
närmaste tiden. Han säde nämligen att han för sin del icke alls tagit
bestämd ställning vare sig för eller emot de olika byggnadsföretag,
som han här räknade upp; han säde endast, att penningar till desamma
behövdes. Men Kungl. Maj:t har ju begärt att vi måtte bevilja
500,000 kronor till sådana nybyggnadsföretag, som anses vara de
nödvändigaste, men vilka dessa äro har icke på något sätt angivits.
Om nu herr statsrådet skulle anse att med igångsättande av denna
anstalts byggande kan anstå, har jag nått det syfte, som jag här ve
-
Onsdagen den 17 april.
73 Nr M.
lut vinna, och jas har då icke mera att önska härvidlag. Herr statsrådet
har delvis varit inne på denna linje, och han antydde i slutet
av sitt anförande, att han möjligen skulle kunna taga den saken i
övervägande. Jag ber att få slå fast detta och hoppas, att han även
må fullfölja denna tankegång.
Herr Andersson i Skivarp: Herr talman, mina herrar!
.lag beklagar liksom den föregående talaren, att arbetet å nu ifrågavarande
anstalt icke är igångsatt och att anstalten ännu icke är
färdig. De, som tagit hithörande förhållanden i betraktande, ha funnit,
att denna anstalt är nödvändig, och jag tror, att det skulle ha
medfört en ganska stor besparing, om vi redan haft en dylik förplägnadsanstalt
ute vid Vaxholm.
Nu ha, såsom vi finna av Kungl. Maj:ts proposition, merkostnaderna
för här ifrågavarande byggnadsföretag kommit att stiga till
över en miljon kronor, och därav har nu Kungl. Maj:t begärt 500,000
kronor för att kunna påbörja en hel del byggnader, som här äro uppräknade.
Merkostnaderna för den byggnad, varom här särskilt är
fråga, uppgår till 346,000 kronor. Men Kungl. Maj:t har icke sagt
sig skola använda ett belopp av 346,000 kronor till uppförande av
en förplägnadsanstalt vid Vaxholm, utan Kungl. Maj:t har begärt
500,000 kronor för alla de byggnader, som här äro uppräknade och,
såsom jag fattat saken, skulle sedan Kungl. Maj:t fördela anslaget
på sätt, som Kungl. Maj:t funne lämpligast.
Jag tycker, att detta är ett rätt klokt resonemang, och jag kan
icke finna, att Kungl. Maj:ts föreliggande förslag hänger så mycket
i luften. Men däremot kan jag i likhet med herr sjöministern
nästan säga, att reservationen hänger i luften. Ty skola de 346,000
kronor, jag här nyss nämnde, tagas bort ifrån hela det belopp, som
Kungl. Maj:t begärt, skulle det återstå allenast 154,000 kronor, som
Kungl. Maj :t då hade att röra sig med i och för uppförandet av alla
de byggnader, som här uppräknats, och herrarna kunna förstå, att
denna sistnämnda summa icke räcker långt, när det gäller alla dessa
ändamål. Om vi däremot bevilja det större beloppet, tror jag, att en
fördelning av detsamma lämpligen kan ske. Jag vill emellertid uttala,
att det hade varit fördelaktigt, om de anslag, som riksdagen redan
beviljat för uppförandet av en förplägnadsanstalt ute vid Vaxholm,
även tagits i anspråk för detta ändamål och nämnda byggnadsföretag
blivit igångsatt så fort, som ske kunnat.
Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till berörda hemställan med den förändring, som föreslagits i
den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då votering
emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så
ljudande omröstningsproposition:
Ang. vissa
byggnadsföretag
vid marinen
•
(Forts.''.
Sr 39.
74
Onsdagen den 17 april.
Ang vissa Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
byggnaderöre- f punkten 24
av utskottets förevarande utlåtande nr 5 B, röstar
tan rrd man- ’
nen.
(Forts.)
Den det ej vill, röstar
Ja j
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan
med den förändring, som föreslagits i den vid punkten fogade reservationen.
Voteringen utvisade 116 ja mot 75 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.
Punkten 25.
Utskottets hemställan bifölls.
Härpå föredrogs punkten 26, angående kostnader för tryggande
av rikets neutralitet.
Därvid yttrade
Ang^ kostnader Herr Ingv arson: Herr talman! Vid behandlingen av fjärde
1"rikets''1 neu-huvudtiteln avgav utskottet en förklaring rörande sin uppfattning i
traiitet. allmänhet i fråga om neutralitetskostnaderna. Det har icke ansetts nödigt
att upprepa denna förklaring vid behandlingen av femte huvudtiteln,
men jag vill begagna tillfället att här saga, att utskottet har samma
uppfattning rörande ifrågavarande utgifter under denna huvudtitel
som den, utskottet gjorde gällande vid behandlingen av fjärde huvudtiteln.
Jag vill således i anslutning till departementschefens i
statsverkspropositionen gjorda uttalande i detta ämne uttrycka en
förhoppning, att man även beträffande marinen må gorå allt som
möjligt är för att nedbringa neutralitetskostnaderna till det minsta
möjliga. Jag vill icke gorå något ytterligare tillägg härutöver. Jag
tror, att detta mitt uttalande står i god överensstämmelse med den
uppfattning, som är rådande inom utskottet.
Jag har endast velat anknyta detta till kammarens protokoll vid
behandlingen av förevarande punkt och hemställer i övrigt om bifall
till utskottets här gjorda framställning.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 27.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 28.
Lades till handlingarna. tf
Onsdagen den 17 april.
75 Nr a».
Punkten 29.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 30.
Lades till handlingarna.
Punkterna 31 och 32.
Utskottets framställningar i dessa punkter biföllos.
Punkterna 33 och 34.
Lades till handlingarna.
§ 14.
Vidare föredrogos vart för sig:
statsutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel;
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
av vissa förskottsvis utgivna medel;
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till professorn H. Sjögren för genom eldsvåda förstörd
egendom;
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av en skjutbana för Norrbottens regemente;
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av skjutbana för Smålands artilleriregemente;
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av vissa byggnader å Axvall;
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel;
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av allmänna besparingar å riksstatens femte huvudtitel
för utförande av minrälsanordningar å kanonbåtarna Rota och Disa;
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av behållningar å vissa extra anslag till täckande av merkostnad
för utförande av ändring å undervattensbåten nr 1;
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av behållning å vissa extra anslag till täckande av merkostnad
för utförande av ändringsarbeten å minfartyget Clas Fleming;
och
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 205 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angåen
-
r 39. 76 Onsdagen den 17 april.
de laboratoriebyggnad m. m. för tekniska högskolans fackskola för
kemisk teknologi; samt
bankoutskottets utlåtanden:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
till avlidne förrådsförmannen vid statens järnvägar Anders Perssons
änka;
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fyllnadspension
åt kronojägaren M. L. Brusell; och
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fyllnadspension
åt professorn E. G :son Odelstierna.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.
§ 15.
Slutligen föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 7, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående statsbidrag till kommunernas utgifter för
folkskoleväsendet.
Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.
§ 16.
Avgåvos följande motioner, nämligen av:
herr Wiklund i Brattfors m. fl., nr 382, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 245, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av
Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken; samt
herr Lubeck m. fl.:
nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner, nr 207,
angående fyllnadspension å allmänna indragningsstaten åt löjtnanten
vid Västgöta regemente friherre H. G. Pfeiffs änka och minderåriga
barn, nr 208, angående fyllnadspension å allmänna indragningsstaten
åt löjtnanten vid Skånska dragonregementet friherre H.
G. von Blixen-Eineckes änka och minderåriga barn, nr 209, angående
pension å allmänna indragningsstaten åt avlidne löjtnanten vid Vendes
artilleriregemente J. G. Torslows föräldrar, f. d. fanjunkaren
Carl Johan Torslow och hans hustru Hedvig Vilhelmina Torslow,
född Bandqvist; och
nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 213, med
förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring
m. m.
Ifrågavarande motioner blevo på begäran bordlagda.
Onsdagen den 17 april.
77 Nr JM.
§ 17.
Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 125, till Konungen angående utredning i fråga
om Sveriges biblioteksväsende på visst område.
§ 18.
Till bordläggning anmäldes:
lagutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden dels ock i anledning därav väckta
motioner;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 maj 1895 angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för
krigsmaktens behov;
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 16 och 41 §§ i lagen den 29 juni 1912
om arbetarskydd;
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete;
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars 1917
om förbud i vissa fall mot överlåtelse av fartyg eller andel däri eller
upplåtelse av fartyg, så ock mot förvärv av aktie i aktiebolag, som
äger fartyg eller andel däri; och
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 mars 1917 om
förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan utrikes orter;
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 8, i anledning av dels i andra kammaren väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande åt befolkningen å
landet av tillfällen till varma bad, dels första kammarens beslut
rörande inom nämnda kammare väckt motion angående skrivelse till
Konungen i fråga om åtgärder för inrättande av badanstalter i större
befolkningscentra och å landsbygden m. m.; och
nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden av skattefrälseränta;
samt
andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i
anledning av herrar Andersons i Knapasjö och Mossbergs motion
nr 16, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående poststationsföreståndarnas
löneförmåner.
Nr 3». 78
Onsdagen den 17 april.
§ 19. ^
Justerades protokollsutdrag.
§ 20.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Isaksson under 8 dagar fr. o. m. den 20 april,
» Larsson i Bondarve » 6 »'' » »18 *
* Johansson i Kullersta » 5 » » » 19 » och
» Jönsson i Slätåker » 7 » » » 20 *
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,43 e. m.
In fidem
; Per Cronvall.
Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner
182035