Offentlig utfrågning om åtgärder

för lägre sjukfrånvaro och om hanteringen av regionala skillnader i sjukförsäkringen

ISSN 1653-0942

ISBN 978-91-88607-04-1

Riksdagstryckeriet, Stockholm, 2017

2016/17:RFR18

Förord

Socialförsäkringsutskottet bjöd den 6 april 2017 in till en offentlig utfrågning om åtgärder för lägre sjukfrånvaro och hanteringen av regionala skillnader med socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, myndigheter, organisationer och forskare. I det följande redovisas programmet, en förteckning över deltagare, en utskrift av de stenografiska uppteckningar som gjordes vid utfrågningen och de bilder som visades av föredragshållarna under deras presentationer.

Stockholm i juni 2017

Fredrik Lundh Sammeli (S) Kari Hasselberg
Socialförsäkringsutskottets ordförande Kanslichef

.

3

2016/17:RFR18

Program

Datum: Torsdagen den 6 april 2017

Plats: Andrakammarsalen

Tid: 9.00–12.00

Moderator: Catharina Bildt Grape

Inledning

Socialförsäkringsutskottets ordförande Fredrik Lundh Sammeli (S)

Pass I: Åtgärder för lägre sjukfrånvaro och hanteringen av regionala skillnader

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll

Panel med företrädare för:

SKL, Kommunal, OFR, Akademikeralliansen

Arbetsgivarverket, OFR, Saco-S, Seko

Svenskt Näringsliv, LO, PTK

Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Arbetsmiljöverket

Pass II: Forskning på området

Laura Hartman, docent i nationalekonomi

Hans Winberg, generalsekreterare Leading Health Care

Pass III: Frågestund

Utskottets ledamöter ställer frågor till talarna och övriga inbjudna.

Avslutning

Socialförsäkringsutskottets vice ordförande Johan Forssell (M)

Deltagare

Socialdepartementet

Arbetsmarknadsdepartementet

Försäkringskassan

Arbetsförmedlingen

Socialstyrelsen

4

PROGRAM 2016/17:RFR18

Arbetsmiljöverket

Statskontoret

Inspektionen för socialförsäkringen

Sveriges Kommuner och Landsting

Arbetsgivarverket

Svenskt Näringsliv

Landsorganisationen i Sverige (LO)

PTK

Saco-S

Seko

OFR

Kommunal

Akademikeralliansen

Föreningen Suntarbetsliv

Sveriges Företagshälsor

Arbetsmarknadsutskottet

Från socialförsäkringsutskottet deltog

Fredrik Lundh Sammeli (S)

Johan Forssell (M)

Carina Ohlsson (S)

Mikael Cederbratt (M)

Phia Andersson (S)

Lars-Arne Staxäng (M)

Yilmaz Kerimo (S)

Solveig Zander (C)

Rickard Persson (MP)

Tina Ghasemi (M)

Kerstin Nilsson (S)

Linus Bylund (SD)

Emma Carlsson Löfdahl (L)

Wiwi-Anne Johansson (V)

Aron Modig (KD)

Patrik Engström (S)

Heidi Karlsson (SD)

Mathias Tegnér (S)

5

2016/17:RFR18

Stenografiska uppteckningar från den offentliga utfrågningen

Inledning

Fredrik Lundh Sammeli (S), ordförande i socialförsäkringsutskottet: Jag vill som ordförande i socialförsäkringsutskottet hälsa er alla varmt välkomna hit till den offentliga utfrågningen. Det är med fokus på åtgärder för lägre sjukfrånvaro och hur vi hanterar de regionala skillnaderna man kan se i sjukförsäkringen.

Jag tänker att vi alla härinne vet baksidan av ohälsan och hög sjukfrånvaro, hur det drabbar den enskilda, hur arbetsplatser och arbetsgivare förlorar viktig kompetens och hur vårt gemensamma samhälle har höga kostnader som man hade behövt lägga på andra delar för att kanske motverka den ohälsa som skapas.

Ser man det historiskt men också under de senaste åren sedan 2010 tycker inte jag att det är svårt att se att det är en av våra allra största välfärdsutmaningar att hantera. För att vända den utvecklingen vet vi att det krävs en kraftsamling från många olika aktörer. Många är samlade här i dag. Det kommer att vara spännande tre timmar framför oss. Fokus är på: Var är vi nu? Vad kan vi gemensamt göra för att säkra friska arbetsplatser och så låg sjukfrånvaro som möjligt? Det kräver också samarbete och samverkan och kanske nya åtgärder och nya sätt att ta sig an välkända problem.

För oss i socialförsäkringsutskottet och våra vänner från arbetsmarknadsutskottet, utbildningsutskottet och socialutskottet är den här dagen ett sätt att öka våra kunskaper som ledamöter, att ta del av parternas arbete så här ett halvår efter handslaget om friskare arbetsplatser, att få del av myndigheternas tankar och diskussioner om vad mer som behöver göras och också få in forskningsperspektivet på de frågorna. Vad kan vi som ledamöter lära och tänka annorlunda på det arbete som vi har framför oss?

Med de orden vill jag välkomna dagens första talare. Det är socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Varmt välkommen.

Pass I: Åtgärder för lägre sjukfrånvaro och hanteringen av regionala skillnader

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll: Tack så mycket. Jag är otroligt glad att vi har den här dagen i dag i ett ämne som är väldigt viktigt för Sverige.

När jag tillträdde som socialförsäkringsminister hösten 2014 tyckte jag att det var ett ganska märkligt sammanhang att komma in i. Å ena sidan möttes jag av Försäkringskassans prognoser som visade en brant stigning av sjuktalen sedan 2010. Å andra sidan kunde jag konstatera den totala frånvaron av en offentlig debatt eller problemformulering kring de då ökande sjukskrivningarna.

6

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Vi var ganska få just då som såg det möjliga kommande berget framför oss och den möjliga toppen som vi har sett de senaste decennierna med tyvärr alltför återkommande regelbundenhet. Vi som var aktiva och arbetade med frågan om sjukskrivningar 2003 minns hur läget var då när vi var världsmästare i sjukfrånvaro i Sverige. Jag var själv en lokalfacklig företrädare i Göteborg och mötte väldigt många av de kvinnor som sedan aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden igen.

För mig blinkade varningslamporna röda hösten 2014. Återigen kunde vi se ökningen i den offentliga sektorn framför allt bland kvinnor och hur det sakta spred sig över arbetsmarknaden. En sak var både jag och kollegorna i regeringen väldigt fast övertygade om. Det var att historien från 2003 och det som skedde därefter med att alldeles för många människor blev utslagna av sin sjukfrånvaro och inte kom tillbaka till arbetsmarknaden igen ville vi inte uppleva.

Det finns olika sätt att möta en sådan uppgång i sjukförsäkringen. Man kan göra det genom rent mekaniska instrument genom att justera i sjukförsäkringen, genom att införa till exempel en bortre tidsgräns. Men det var inte den här regeringens vilja den här gången. Därför avskaffade vi den bortre parentesen väl medvetna om att vi då behövde göra betydligt fler saker för att få kontroll på sjukfrånvaron.

År 2015 presenterade vi ett brett åtgärdspaket för att minska sjukfrånvaron. Det var 25 olika åtgärder inom sju olika områden. Målsättningen med det breda paketet var naturligtvis att inte bara använda sig av verktyget att skruva i sjukförsäkringen och därmed nå en snabb effekt på sjukfrånvaron, som vi vet många gånger ger väldigt drastiska effekter för de enskilda individerna.

I stället har vi försökt att fokusera på att skapa en sjukförsäkring som ska ge en ekonomisk trygghet men framför allt fler vägar tillbaka till hälsa och arbete. Vi vet att åren 2010–2014 skedde allt färre bedömningar av arbetsförmågan vid 90- och 180-dagarsgränsen. Det innebar att många gick igenom försäkringen och sedan mötte den bortre parentesen utan att kanske få det stöd som de behövde för att komma tillbaka i hälsa och arbete.

Tillsammans med att vi såg ökningen av sjuktalen 2010–2014 såg vi att det ledde till ett väldigt högt tryck på Försäkringskassans verksamhet. Därför var en av de viktiga sakerna som vi behövde göra ganska snabbt för att ta itu med den ökande sjukfrånvaron att förstärka Försäkringskassans anslag. Det gjorde vi med nästan en kvarts miljard på årsbasis för att de skulle kunna höja kvaliteten i sin handläggning och för att fler människor skulle få sin arbetsförmåga bedömd vid 90- och 180-dagarsgränsen men också förhoppningsvis stöd, hjälp och vägar tillbaka till arbete igen.

Det går inte att enbart fokusera på sjukförsäkringen för att möta utvecklingen med de stigande sjuktalen. Det är inte effektivt, och det är inte en bra väg framåt. Därför väljer vi nu i stället att grunda för hälsa. I vårt åtgärdspaket ligger åtgärder för ökad jämställdhet, en god arbetsmiljö och goda förutsättningar för anpassning på arbetsplatsen och möjligheteter till omställning till annat arbete.

7

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN

Ska vi nå en långsiktigt låg och stabil sjukfrånvaro i Sverige måste vi göra rätt redan från början när en människa riskerar en ohälsa. Sjukfrånvaron i Sverige ser mycket olika ut både mellan olika sektorer på arbetsmarknaden och mellan olika län och landsändar. Regeringens mål är en låg och stabil sjukfrånvaro över tid. Det betyder också att frågan om skillnader mellan olika län i Sverige är en viktig fråga.

Samtidigt måste vi inse att regionala skillnader i sig inte är problemet. Det är de osakliga skillnaderna som vi måste hitta och ändra. Våra län ser olika ut med olika befolkningssammansättning. De är lite yngre i Stockholm än i landet i övrigt, och det bor lite fler kvinnor i Skåne än i landet i genomsnitt.

Vi utbildar oss på många olika ställen. Vi arbetar på olika ställen. Därför ser också sjukfrånvaron olika ut över landet. Det är ganska naturligt att det är vissa variationer. Men när vi skärskådar länssiffrorna kan vi också se variationer som befolkningssammansättningen inte kan förklara. Där och då måste

vigöra insatser. De osakliga regionala skillnaderna är såklart inte okej. Regeringen har gett ett uppdrag till Socialstyrelsen och Försäkringskassan

i det här fallet för att analysera de regionala skillnaderna. Det arbetet kommer, och det måste fortsätta. I det blir det alltmer tydligt för oss hur viktig samverkan är mellan sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården.

Vägen framåt måste vara mer dialog men såklart också möjlighet att jämföra och följa upp. Det arbetar regeringen brett för genom Försäkringskassan och Socialstyrelsen men också genom den överenskommelse som vi har tecknat med Sveriges Kommuner och Landsting som omfattar nästan 3 miljarder kronor. Det är så vi motverkar regionala skillnader och ger alla Sveriges invånare en god försäkring.

Jag vill ge ett litet exempel från i går för att ändå måla upp bilden av vad samverkan kan möjliggöra. Då var jag i en liten kommun och besökte Tidaholm tillsammans med Carina. Tidaholm har intresserat mig ganska länge. Där har man sedan ett par år tillbaka en väldigt spännande samverkan mellan politik, Försäkringskassan och hälso- och sjukvården.

Man har tagit ett brett grepp och sagt: Vi ska inte bara sänka sjukfrånvaron och öka hälsan i kommunen utan i hela kommunen, inte bara för medarbetarna i kommunen utan i hela Tidaholm. Man har arbetat med en rehabiliteringskoordinator på Närhälsan där man också har haft närvaro från Försäkringskassan. Man har utbildat chefer i kommunen och politiker. Man ser till att det för medarbetare i kommunen ska finnas en planering för återgång i arbete inom 15 dagar efter ett sjukfall.

Man har nått fantastiska resultat inte minst för de många kvinnor som ofta är drabbade av ohälsa. Faktum är att man har lyckats sänka sjukpenningtalet på årsbasis för kvinnor från tio dagar ned till sex. Man är väldigt nöjd med det. Det handlar om snabba insatser, snabba kontakter och en plan för återgång i arbete. Har de inget arbete är det samarbete med andra delar av kommunen. Det har lett till kortare sjukskrivningar och att fler kommer tillbaka igen.

8

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Det är faktiskt helt fantastiskt. De goda exemplen finns. Men som de säger själva: Det handlar om samverkan och att vi bygger vår samverkan med respekt för varandras olika roller på Försäkringskassan, i hälso- och sjukvården och i kommunen och bygger en tillit för varandras olika professioner och delar i att lösa detta. Det är otroligt spännande.

Det är också det som är målet med vårt arbete, att få till de tidiga interventionerna, det tidiga stödet och den tidiga planen för återgång till hälsa och arbete för människor igen. Vi behöver människor på arbetsmarknaden och inte i sjukskrivning.

En av de viktiga sakerna som vi har kompletterat regeringens åtgärdsprogram med är Samling för friskare arbetsplatser. Där har arbetsmarknadens parter tillsammans klivit fram och sagt: Vi är beredda att ta ett ansvar för att skapa ett bättre förebyggande arbete, friskare arbetsplatser och tillse att vi har en låg sjukfrånvaro. Arbetsmarknadens parter inser att det gynnar alla. Det gynnar individen, det gynnar arbetsgivaren och det gynnar samhället.

Det här blev resultatet av, vilket jag blev väldigt glad över, att jag lade fram ett minst sagt impopulärt lagförslag för ungefär ett år sedan, den så kallade hälsoväxlingen, eller sjukskatten som den lite mer kallas i folkmun. Det var kanske ett av de på senare tid mer impopulära lagförslagen. Men det gav också effekten att jag öppnade dörren för arbetsmarknadens parter och sa: Men snälla, jag behöver er hjälp. Kliv då fram och var med ännu tydligare i jobbet för friska arbetsplatser och en låg sjukfrånvaro.

Det svarade man upp emot. Vi har sedan efter sommaren arbetat med detta. Jag följer parternas arbete mycket noga. Vi träffas ungefär en gång i halvåret som det ser ut just nu. Man har väldigt ambitiösa planer för hur man ska åstadkomma förändringen.

Det är otroligt glädjande. För bara några veckor sedan fattade vi också ett formellt regeringsbeslut om att formalisera samarbetet och de åtaganden som regeringen har i att underlätta för parterna. Vi kallar detta nu Samling för friskare arbetsplatser.

Det är verkligen så att det handlar om en bred ansats. Det handlar om att vi alla som parter och myndigheter tar vårt ansvar för att se till att vi inte landar där vi gjorde efter att sjukfrånvaron var så hög 2003. Vi ska inte ge upp om människor. Vi ska stötta dem och skapa system för en låg och stabil sjukfrånvaro som innebär att vi ser det friska hos människor och tillvaratar deras arbetsförmåga på våra arbetsplatser. Det behöver vi inte minst i den svenska välfärden.

Det är så som vi undviker att upprepa historien. Det är så som vi jämnar ut den svenska sjukfrånvarons höga berg och djupa dalar som vi har sett i flera decennier. Det är så som vi ger varje individ det stöd som den behöver för att återkomma till hälsa och arbete. Tack så mycket.

Ordföranden: Vi tackar statsrådet för de inledande orden på utfrågningen. Den direkta kopplingen på det är att kraftsamling för att bryta utvecklingen kräver många aktörer. Det kräver mer samverkan och mer dialog, tror vi. Därför har

9

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  utfrågningen ett kanske lite annat format än de traditionella utfrågningarna här
  i riksdagen.
  Jag vill välkomna vår moderator Catharina Bildt Grape, senior konsult
  inom integration och kommunikation. Hon ska leda oss genom de kommande
  timmarna när många aktörer kommer att stå här framme och samtala kring de
  här frågorna. Scenen är din, Catharina. Välkommen!
  Catharina Bildt Grape, moderator: Tack för presentationen och förtroendet
  att leda den här förmiddagen. Det ska bli otroligt spännande med alla de samtal
  och diskussioner som vi nu alldeles strax ska kasta oss in i.
  Eftersom vi har ett fullspäckat schema och min roll framför allt är att se till
  att vi hinner med det ska jag börja på en gång med att presentera det första
  panelsamtalet. Här kommer vi att få träffa arbetsmarknadens parter. De har vi
  grupperat utifrån avsiktsförklaringarna så att det ska bli tydligt och en bra dis-
  kussion.
  De som vi först ska välkomna fram är representanter för kommuner och
  landsting. Vi ska nu välkomna Caroline Olsson som är sektionschef på SKL,
  Johan Ingelskog som är enhetschef på Kommunal, Lars Fresker från Offentli-
  ganställdas Förhandlingsråd och Eva Lindquist från Akademikeralliansen.
  Vi hörde statsrådet tala mycket om behovet av samverkan och en samman-
  hållen kedja under rehabiliteringsprocessen. Att det spelar stor roll är nog
  ganska tydligt. I er avsiktsförklaring framgår att ni ska arbeta för att säkra att
  chefer i verksamheterna har tillgång till kunskap om hur de aktivt kan arbeta
  med rehabilitering och arbetsanpassning på arbetsplatserna. Man ska verka för
  att kunna sprida goda exempel av tidigare försöksverksamhet.
  Utifrån storleken på era organisationer, så många personer som finns hos
  er både chefer och anställda, hur arbetar ni för att nå ut och nå fram? Den här
  gruppen har valt att Caroline ska inleda med att ge ett lite kort nedslag som
  representerar er allihop. Sedan ska vi gå rakt in i samtalet. Jag börjar med att
  ge ordet till Caroline.
  Caroline Olsson, SKL: Det är verkligen en relevant fråga både av det skälet att
  vi har stora verksamheter som berör så otroligt många personer. Vi har också
  en väldigt ambitiös avsiktsförklaring. Den är oerhört omfattande och täcker ett
  väldigt brett spann. Den tar egentligen upp alla de delar som vi parter kan för-
  foga över: företagshälsovård, chefernas roll, ledning och styrning, rehabilite-
  ringskedjan, och så vidare. Det är en jätteutmaning.
  Då är det väldigt glädjande att vi sedan ett par år tillbaka har gjort en ge-
  mensam satsning i form av en helt ny aktör på arbetsmarknaden som vi kallar
  Suntarbetsliv. Det är en organisation utvecklad och ägd av oss parter som vi
  rår och styr över. Den har fått i uppdrag att ge chefer och skyddsombud ute i
  verksamheten det konkreta stödet och hjälpen i form av utbildning, verktyg,
  checklistor och goda exempel. Alltihop är baserat på forskning och vetenskap-
  lighet. Det ska verkligen vara det som kommer till nytta.
10  
STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Strategin här är att jobba också på digitala sätt. Det handlar om att kunna jobba via webben så att vi kan nå ut längst ut i kapillärerna. Det är oerhört många människor vi måste nå med stödinsatserna. Vi ser vår roll som parter. Vi kommer aldrig att kunna vara ute på varje arbetsplats. För oss handlar det om att bygga system och strukturer som verkligen kan nå ut. Då tror vi att sättet att jobba med föreningen Suntarbetsliv är ett väldigt klokt sätt att ta oss an den frågan.

Catharina Bildt Grape: Tack så jättemycket. Jag tänkte fråga dig, Lars Fresker, som kommer från Offentliganställdas Förhandlingsråd. Ni organiserar 15 förbund och representerar drygt 500 000 medlemmar och har en hög andel kvinnor. Vi vet att det finns jämställdhetsaspekter i detta. Hur ser du utifrån det på det arbete vi talar om nu?

Lars Fresker, OFR: Vi är de som oftast ska ta hand om de drabbade, och till stor del är det våra medlemmar som nu har varit drabbade. Den stora ökningen

– och det känner alla här till – ligger bland kvinnor som är yngre i åren, 35–40 år gamla. Det är klart att det blir en extra utmaning för oss. Vi är både de som ska ta hand om det och det är våra grupper som också till stor del är de drabbade. Det har fört fram olika perspektiv för hur vi måste jobba med detta.

Vi är otroligt stolta och möter stor tilltro från våra medlemmar med det arbete som har blivit genom avsiktsförklaringen. Det är bra grogrund. Det finns när vi kommer ut från våra olika förbund – oavsett om det är Vårdförbundet, Läkarförbundet eller Lärarförbundet – en tilltro som vi möts av från medlemmarna mot det arbete som görs. Man ser det verktyg som har tagits fram av Suntarbetsliv och hur det tillämpas, och då ser man att vi är på rätt väg. Det är en bra grogrund.

Det vi nu fokuserar mer på och tycker att man kan komma längre med är att föra in ett tydligt genusperspektiv i arbetsmiljöarbetet. Där blir det ofta så att man utarbetar system och styrmodeller. Men sedan ska de tillämpas ute i organisationen, och då tappar man bort genusperspektivet. Det är för oss en väldigt viktig del. Man måste beakta att det är skillnader mellan män och kvinnor när man arbetar med arbetsmiljön, vilka åtgärder som är de rätta och hur man får effekt på lång sikt. Det är något vi tycker att man tappar bort.

Catharina Bildt Grape: Jag tänkte haka på där. Vi ska försöka att ha lite korta svar. Jag skickar frågan vidare till Johan Ingelskog som är på Kommunal, som också organiserar otroligt många människor. Jämställdhetsfrågan är lika viktig hos er. Det är två parter som ska vara jämställda i ett förhållande. Hur arbetar ni med de frågorna?

Johan Ingelskog, Kommunal: Man kan konstatera att vi historiskt har varit ganska bra i samhället på att se och förebygga olyckor. Vi har varit bra på att

11

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  förebygga förslitningsskador. Det vi såg hos oss var att den psykosociala ar-
  betsmiljön framför allt bland unga kvinnor blev dramatiskt sämre för ett antal
  år sedan.
  Vi kan se kopplingar till de ganska kraftiga besparingar som har skett i
  kommuner och landsting. Man har större grupper, längre till chefen och sämre
  styrning. Därmed ser inte chefen eller ledningen och kan identifiera de pro-
  blem man ser när det gäller olyckor, förslitningsskador och det som är den
  psykosociala arbetsmiljön.
  Nu ska vi sedan lyssna på forskarna här. Jag tycker att det finns ganska lite
  forskning som man kan konkret ta i. Vad beror den psykosociala arbetsmiljön
  på? Många talar om kontaktyrken. Men inom kommunal sektor hos våra med-
  lemmar slog det väldigt brett under ett antal år.
  I vår avsiktsförklaring ska vi se över alla de delarna. Men det finns ett väl-
  digt tydligt genusperspektiv när det gäller både olyckor och förslitningsskador
  men också den psykosociala arbetsmiljön i kommunerna, i offentlig verksam-
  het men även i privat verksamhet. Vi har över 150 000 privatanställda med-
  lemmar. Det speglar ungefär likadant. Vi är väldigt bra på att förebygga
  olyckor inom industrin men ganska dåliga på att förebygga inom kvinnligt do-
  minerade yrken.
  Catharina Bildt Grape: Eva Lindquist, du representerar Akademikeralliansen
  här i dag. Hur arbetar ni med att framför allt sprida de goda exemplen som
  finns och fungerar?
  Eva Lindquist, Akademikeralliansen: Jag ska först säga att Akademiker-
  alliansen är en förhandlingsorganisation för 17 Saco-förbund. Vi har ungefär
  55 000 medlemmar inom sektorn. Av dem är ungefär 10 000 chefer. Chefsfrå-
  gan är en central fråga för vår del. När det gäller den psykosociala arbetsmiljön
  för våra medlemmar handlar det som du sa om kvinnor. Det är delvis samma
  grupper där de har höga sjukskrivningstal.
  När det gäller att sprida kunskapen finns det i dag via Suntarbetsliv bra
  verktyg som Suntarbetsliv har utvecklat. Vi har också i vår avsiktsförklaring
  verktyg som kommer att komma. Suntarbetsliv är ett bra forum. Det sprider
  kunskapen åt oss i vår förening. Sedan är det självklart att vi som organisation
  också sprider det i våra kanaler på olika sätt. Det är den vägen som vi får sprida
  kunskapen.
  Catharina Bildt Grape: Nu finns avsiktsförklaringen. Men det var inte så att
  ni inte arbetade med frågan tidigare. Ni har oerhört mycket erfarenhet, kom-
  petens och lärdomar från tidigare arbete. Utifrån det och den förklaring som
  nu finns ska vi gå en kort vända där ni alla ska få svara på frågan.
  Det handlar om att vi nu inte om tio år ska stå här och titta tillbaka och säga:
  Jaha, vi försökte så himla mycket, men det hände ändå ingenting. Vi vet vad

12

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

som har hänt och en del om vad som behöver göras. Vad behöver vi från vår organisation göra? Vad är det viktigaste för oss att nu säkra, och vad önskar vi från andra aktörer att de gör för att vi om tio år ska ha nått det mål som statsrådet talade om här att ha en stabilare nivå som ligger på en betydligt lägre nivå?

Vi kör en snabb runda där alla får svara på de två frågorna. Vi börjar med Caroline.

Caroline Olsson, SKL: För att vi inte ska behöva stå här om tio år tror jag att det är viktigt att vi nu håller i det vi har lagt grunden för. Vår avsiktsförklaring är inte en handlingsplan för vad vi ska fixa i år så att frågan sedan är ur världen, sjukfrånvaron sjunker och vi kan luta oss tillbaka.

Det vi har gjort med vår avsiktsförklaring ser jag i stället som en plattform: Vi har byggt en grund för ett långsiktigt, uthålligt arbete. Detta handlar om att förändra strukturer och om stora, ganska tröga saker som vi behöver flytta på. Därför måste vi jobba uthålligt med detta och inte hoppa på något nytt tåg utan våga vara konsekventa och långsiktiga i detta arbete. Jag tror att det är det vi ska göra och det som vi från SKL kommer att stå fast vid.

Sedan önskar vi naturligtvis saker från andra parter. Jag skulle önska två saker från statens sida. Det ena är det som vi hörde tidigare i morse, nämligen samarbete. Jag delar den bilden helt och hållet: Detta kräver ett samarbete mellan alla aktörer. Vi behöver få till det samarbetet på ett bra och tillitsfullt sätt på alla nivåer och verkligen hjälpas åt. Vi måste också skapa stabila förutsättningar och få en långsiktighet i reformer och så vidare. Förutsättningarna får inte hela tiden ändras, utan vi måste kunna jobba på ett långsiktigt sätt. Det är våra önskemål.

Lars Fresker, OFR: Jag tror att vi inom organisationen måste arbeta med att förstärka ledarskapet – att ge cheferna möjlighet att vara chefer. På kommun- och landstingssidan har chefen fler medarbetare att vara chef över än på andra ställen. Det gör att avståndet till medarbetarna blir längre. Det är svårt att tidigt se de tecken som finns. Det är svårt att ingripa, och det tar tid att se och bemöta medarbetarna på ett bra sätt. Vi måste långsiktigt se över strukturerna inom organisationen så att cheferna får vara chefer och finnas där till stöd för medarbetarna. Det tror jag är det viktigaste att göra långsiktigt.

Om man ska önska något från dem runt omkring handlar det om de styrsystem som våra medlemmar, medarbetarna i organisationen, möter. Det blir mer och mer regleringar – olika saker som påverkar deras arbetsmiljö. Möjligheten att sköta kärnuppgiften i tjänsten upplevs bli mindre. Det har kommit fler pålagor, som naturligtvis är av godo men totalt sett gör det svårare att sköta kärnuppgiften. Det leder till att trösklarna för att komma in på arbetsplatsen blir högre. De medarbetare som förut fanns där ganska naturligt är fullt upptagna med sin del och finns inte där som ett stöd; det blir svårare att få till det. Här kan man se att vi måste agera framöver.

13

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Det finns forskare här som kommer att tala om forskning, men vi har också
  ordföranden för Tillitsdelegationen. Vi har förväntningar på att man ska kunna
  föra ihop dessa. Det finns ett styrsystem som är av godo, men det är arbetsmil-
  jöspåret som sedan ska hantera detta.
  Eva Lindquist, Akademikeralliansen: För vår del handlar det också om ledar-
  skapet – att vi är uthålliga när det gäller chefsfrågorna. Ett tydligt ansvar för
  chefer och hög kunskap inom området stärker dem i det dagliga arbetet. Kän-
  ner man en trygghet i sitt ledarskap och som chef kan man också ha en bra
  dialog med medarbetare, ett aktivt ledarskap och ett engagemang. Precis som
  du, Lars, var inne på bör man inte heller ha för många medarbetare under sig;
  då kan man inte utöva ett aktivt ledarskap. Detta är också frågor som vi lyfter
  i avsiktsförklaringen. Uthållighet tror jag är väldigt viktigt i dessa frågor.
  Vad skulle vi då vilja önska oss? I dag upplever vi att de olika organisa-
  tionerna – arbetsgivare, Försäkringskassan och så vidare – är lite stuprör.
  Precis som Annika var inne på behöver man hitta bra former för dialog mellan
  dessa olika aktörer, som kanske också kan behöva hjälp i någon form så att det
  blir ett samarbete. Delat ansvar är inget ansvar, så jag tror att man behöver
  någon som är koordinator för detta.
  Johan Ingelskog, Kommunal: Jag tänkte lyfta två olika perspektiv. Det ena är
  vad vi själva vill fokusera på, nämligen att utgå från arbetsplatsen. Trots att vi
  inte företräder chefer delar jag mina kollegors syn att cheferna måste få förut-
  sättningar att vara bra chefer, även inom kvinnligt dominerade yrken. Jag tror
  att man måste få igång det systematiska arbetsmiljöarbetet på ett helt annat sätt
  i offentlig sektor – på arbetsplatsen, inte på en högre nivå. Det är det vi
  kommer att fokusera på, och det är vi också överens om som part: att utifrån
  arbetsplatsen, ledarskapet och chefskapet få igång det och få det att funka.
  Men om man skulle önska något från parterna här inne ser vi tydligt att vi
  på arbetsplatser med mycket outbildad arbetskraft har högre sjuktal. I sam-
  hällsdebatten talas det nu om att man ska ha enklare jobb. Man ska kunna
  utbilda sig i två veckor för att slängas in i vården. Detta kommer att öka
  sjukskrivningarna dramatiskt inom dessa yrken. Det innebär att de individerna
  blir sjukskrivna, men även de mer kvalificerade och utbildade, till exempel
  undersköterskor, blir sjukskrivna därför att de känner att de får ta på sig en
  större roll än de egentligen kan.
  Vi måste se helheten: Utbildning in i yrket har också betydelse för sjuk-
  skrivningstalen, och därför är vi väldigt glada över den avsiktsförklaring vi
  släppte i går med SKL. Vi ser en tydlig koppling: Om man höjer utbildnings-
  nivån kommer det också på sikt att få ned sjuktalen.

14

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Catharina Bildt Grape: Stort tack till er allihop! Det blir snabba pass nu med de olika grupperna, men det kommer att finnas rejält med tid att ställa frågor till alla sedan under ledamöternas frågestund.

Nu går vi över till de statliga företrädarna. Jag vill välkomna fram Ken Johnsson från Arbetsgivarverket, Åsa Erba-Stenhammar från OFR, Lena Emanuelsson, som är ordförande för Saco-S, och Helen Thornberg från Seko, som är avtalsansvarig på det statliga området.

Vi har varit inne lite på denna fråga. Det finns vetenskapligt dokumenterade friskfaktorer, som kan sägas minska risken för psykisk ohälsa. Vi hörde den tidigare gruppen tala om detta. Det är i hög grad kopplat till ett gott ledarskap, att ha kontroll i arbetet och att det finns en balans i arbetet. Man mår bättre om man har tydliga mål och vet vad som förväntas.

I er avsiktsförklaring lyfter ni särskilt att ert partsgemensamma arbete kommer att fokusera på saker i arbetsmiljön som är kopplade till denna typ av friskfaktorer. Detta är en väldigt central fråga. Hur fungerar det rent konkret?

Ken Johnsson, Arbetsgivarverket: Man kanske ska beskriva lite kort hur vårt arbetssätt ser ut på det statliga avtalsområdet. Efter det att vi träffat avsiktsförklaringen konkretiserade vi den i aktiviteter inom ramen för avtalsrörelsen i höstas. Vi har ett unikt organ till vårt förfogande, nämligen det som vi kallar Partsrådet, som vi fyra tillsammans äger och har haft sedan 2008.

Vi avsätter gemensamma resurser för att fokusera på olika frågor, och sedan några år tillbaka har vi ett arbetsområde som heter Arbetsmiljö ur ett partsperspektiv. I den överenskommelse vi träffade har vi adresserat ett antal uppdrag inom just det arbetsområdet – att gräva i dessa frågor. Det handlar dels om det du tar upp, friskfaktorer, dels om att jobba med att analysera behov som lokala parter kan ha när de själva ska ta tag i ohälsofrågan och vrida detta till friskfaktorer.

Vi har ett väldigt ambitiöst program som pågår från 2017 till 2019. Det är ett stort steg och ett stort åtagande, där uppdraget inom ramen för Partsrådet är att förse våra lokala företrädare med kunskaper – det som redan har tagits fram genom åren men också ny kunskap som sprids genom webbsidor och genom seminarier och utbildningar om dessa frågor. På så sätt fokuserar vi på att åstadkomma en bättre arbetsmiljö, med minskade sjuktal och större fokus på friskfaktorer. Det är så vi har jobbat inom det statliga avtalsområdet, och vi tror att det är ett framgångsrecept.

Vi har som förhandlingsledning också tagit på oss ett ansvar att jobba med vissa frågor, som vi ska följa noggrannare. Vi har lagt dessa lite högre på dagordningen över de frågor vi ska jobba med och analysera. Jag ska inte föregripa mina kollegor, men en fråga vi ska titta på är kontaktyrken, där vi kan konstatera att vi har en frånvaroproblematik som vi behöver analysera för att se vad den beror på. Vad kan vi som parter göra för att stödja och förändra den sjukdomsutveckling som finns?

15

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Catharina Bildt Grape: Jag har en fråga till Åsa. Vi hörde tidigare en repre-
  sentant från OFR som talade just om vikten av att stärka ledarskapet och chef-
  skapet. När man skriver en sådan här avsiktsförklaring förstår jag att man, även
  om den kommer från nationell nivå och även om ni har ett partsråd, ändå måste
  nå ned till dem det berör. Sedan måste ni få tillbaka informationen. Vad är det
  som fungerar och inte fungerar? Jag är medveten om att avsiktsförklaringarna
  inte har funnits så länge och att ni håller på att starta igång dem. Men hur har
  ert arbetssätt förändrats sedan avsiktsförklaringen kom till?
  Åsa Erba-Stenhammar, OFR: Det stora som har hänt är att det är ett helt annat
  fokus på dessa frågor. Ett av de verktyg vi som parter har är just uppföljning,
  och när vi nu får en uppföljning från ministern måste vi få en uppföljning även
  från våra förtroendevalda och från myndigheterna. Ett sätt är att följa sjuk-
  talen. Det finns inga mirakelkurer, och det finns inte bara en orsak till
  problematiken. Vi som parter kan inte gå ut på en arbetsplats och ta en chef
  och en förtroendevald i handen och säga att nu ska ni göra så här. Vi jobbar
  med att sprida goda exempel där vi ser att det fungerar, men också med att
  varna för vad som inte fungerar.
  Att vara chef i statlig verksamhet är svårt. Man ska förhålla sig till politiska
  beslut som kan komma väldigt snabbt. Verksamheten som medlemmarna ska
  driva kan förändras omedelbart. Man kan ha en annan uppfattning än sin chef
  om vad det egentligen är som ska göras. Detta ställer ett särskilt krav på de
  chefer som finns inom staten. Tillsammans med det finns kravet på en liten
  men effektiv statsförvaltning. Detta får självklart konsekvenser för medarbe-
  tarna, och det ser vi, som Ken sa, särskilt i så kallade kontaktyrken, där man
  har mycket kontakt med medborgarna: Försäkringskassan och Arbetsför-
  medlingen, där man möter ganska desperata människor i olika skeden av livet.
  Detta påverkar medarbetarna, och vi ser att det är på dessa arbetsplatser som
  framför allt kvinnornas sjuktal sticker ut.
  Catharina Bildt Grape: Lena Emanuelsson, du är ordförande för Saco-S. Hur
  jobbar ni med att få ut och förankra friskfaktorerna i organisationer så att det
  verkligen blir mer än bara positiva ord?
  Lena Emanuelsson, Saco-S: Saco-S är en förhandlingsorganisation som består
  av 22 akademikerförbund. Vi företräder ungefär 87 000 medarbetare inom
  staten. Många av våra medlemmar är också chefer, som Akademikeralliansens
  företrädare berättade nyss.
  Det vi fokuserar extra på nu är att arbeta just med det positiva. Vi ska själv-
  klart arbeta med att hantera de bekymmer som finns, kartlägga svårigheter och
  hitta lösningar på de arbetsmiljöproblem som finns. Men det är viktigt att inte
  fastna i problemformuleringar och problemanalyser utan att också, på varje
  arbetsplats och vid olika typer av möten, diskutera vad som fungerar väl. Vi

16

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

har konstaterat att detta är väldigt viktigt, och vi arbetar med att skaffa mer kunskap om det. Vi diskuterar också med våra egna förtroendevalda för att nå ut med detta.

Det behövs ett samtal på arbetsplatserna om vad som fungerar, varför det fungerar och vad vi kan dra nytta av när vi utvecklar verksamheten för att den ska fungera ännu bättre. Vi vet att de som arbetar i verksamheterna vill ha effektivitet. Man vill hinna med sitt arbete på den tid som finns till förfogande. Man vill ha tydliga gränser för var arbetet börjar och slutar och vilka förväntningar arbetsgivaren har på tillgänglighet, till exempel. Allt detta är sådant man behöver tala om.

Flera har varit inne på ledarskapets betydelse. Det är självklart otroligt viktigt, och chefen har ju makten att forma en struktur där man kan diskutera frågor på ett bra sätt på en arbetsplats. Den andra sidan av saken är att varje medarbetare självklart har ett ansvar för att bidra till dialogen genom att vara tydlig med vad som är viktigt för mig och vad jag har för drivkrafter och mål.

Catharina Bildt Grape: Helen Thornberg från Seko, hur ser ni på arbetet med utgångspunkt i friskfaktorerna? De är ju ändå något positivt som gör att människor kanske undviker att bli sjuka över huvud taget eller att det tidigt kan förhindras. Hur försöker ni att stärka era drygt 100 000 medlemmar i detta?

Helen Thornberg, Seko: På statens område är vi inte 100 000 medlemmar, tyvärr; vi önskar att vi var det. Men som organisation har vi sedan i höstas ett projekt för att stärka skyddsombuden lokalt på arbetsplatsen. Det handlar i huvudsak om att komma åt frågan på arbetsplatsnivå. Där har de saker som mina kollegor här har nämnt, som ledarskapet, stor betydelse. Vi kan se att det har brustit ibland när det gäller arbetsmiljöarbetet och att kunskapen behöver höjas hos våra förtroendevalda där ute.

Det som har varit väldigt positivt med det arbete som startade förra sommaren, med hälsoväxlingen, avsiktsförklaringen och det ni har skrivit i avtalsrörelsen, är att vi märker av efterfrågan från förtroendevalda på arbetsplatser. Hur ska vi jobba med detta? Det gäller inte arbetsmiljö i stort, utan man siktar in sig på sjuktalen och vad man kan göra för att kollegorna på arbetsplatsen ska må bättre.

Catharina Bildt Grape: Ni ska också jättesnabbt få svara på vad ni önskar er av de andra, för ni har talat så mycket om vad ni redan gör. Vi gör en kort runda där ni också får svara på samma fråga som den tidigare gruppen: Om vi om tio år inte ska stå här med samma utmaning, vad önskar ni då att andra parter gör?

Ken Johnsson, Arbetsgivarverket: Det var en lite fascinerande fråga: vad andra parter gör. Det är väl viktigt att vi har ett system som stöder tidiga insatser när

17

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  det gäller ledarskap och som vi alla bär, där chefen kan sätta in tidiga aktivi-
  teter mot dem som är frånvarande. Vi måste också ha ett stöd från det allmänna
  i form av Försäkringskassan och andra institutioner som jobbar på samma sätt.
  Vi tror att det behövs en djupdykning i forskningen när det gäller orsakssam-
  band, som kan hjälpa oss vidare med vilka åtgärder vi behöver sätta in.
  Åsa Erba-Stenhammar, OFR: Jag vill se på frågan på ett annat sätt. Jag hoppas
  att vi alla, på olika sätt, kan hjälpa till att tillåta människor att vara människor
  i arbetslivet. Man kanske inte alltid måste leverera till hundra procent i livets
  alla skeden. Det handlar inte om att en enskild ska göra något, utan det handlar
  om synen på vad som är friskt och vad som är sjukt. Detta kommer att bli ännu
  mer aktuellt med tanke på att vi måste jobba längre. Vi måste ha helt andra
  perspektiv men också flexibilitet för individen i arbetslivet.
  Lena Emanuelsson, Saco-S: Det är jätteviktiga saker som redan har sagts. Jag
  håller verkligen med om att vi alla är människor, och vi upplever alla olika
  saker som påverkar hur vi fungerar i arbetslivet. Om man ska fokusera på det
  som ligger vid sidan av det vi som parter förfogar över är det väl att man, när
  någon har blivit sjuk, får till samarbetet mellan alla inblandade aktörer.
  Vi har inte minst den psykiska ohälsan. För den som lider av psykisk ohälsa
  är det ingen lek att ha att göra med alla olika myndigheter. Min bild är nog att
  det är helt nödvändigt att det knyts en person till varje person som är drabbad
  av psykisk ohälsa, för det är omöjligt att ta sig fram i systemet. Detta skulle
  jag säga är en jätteviktig sak så att man inte tappar människor i livslånga sjuk-
  skrivningar och sjukersättningar.
  Helen Thornberg, Seko: En sak vi har upptäckt under arbetets gång är att
  företagshälsovården är ett bra stöd när man blir sjuk. Utifrån sett är upp-
  handling av företagshälsovård med korta tidsperspektiv inte bra. Då får man
  inte det stöd man skulle kunna få om man har en längre relation med företags-
  hälsovården.
  Catharina Bildt Grape: Stort tack till er allihop! Nu ska vi få träffa represen-
  tanter för de privata företrädarna. Jag vill välkomna fram Catharina Bäck, som
  är socialförsäkringsexpert på Svenskt Näringsliv, Malin Wreder, som är chef
  för enheten för välfärd, utbildning och arbetsmarknad på LO, och Kristina
  Rådkvist, som är kanslichef på PTK.
  I er avsiktsförklaring skriver ni att parterna anser att samverkan och kom-
  munikation mellan aktörerna i sjukprocessen är av stor vikt för en väl funge-
  rande sjukförsäkring och att det tidiga informationsutbytet mellan vården,
  arbetsgivaren och arbetstagaren bör utvecklas. Jag vet att ni också sitter på
  central nivå, men hur ser ni på er roll i detta för att se till att det verkligen blir
  en förändring? Hur arbetar ni för att nå denna del i er avsiktsförklaring?
18  
STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Catharina Bäck, Svenskt Näringsliv: Tack för inbjudan till denna väldigt viktiga förmiddag! Vi jobbar sedan många år tillsammans på central nivå med just dessa frågor, inte minst inom ramen för våra partsägda bolag. Vi har till exempel AFA Försäkring och Prevent. Inom AFA Försäkring avsätter vi mer än 300 miljoner varje år för förebyggande insatser, men också för att stötta och hjälpa vid återgången i arbete. Det är centrala verktyg vi har för att underlätta, stötta och hjälpa. Vi finns inte på den enskilda arbetsplatsen eller på de små företagen, men vi försöker på vårt sätt underlätta och stötta där det behövs.

Malin Wreder, LO: Jag kan fylla på lite. För det första tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att en bra arbetsmiljö är en av de allra bästa friskfaktorerna. Det är otroligt viktigt att ha med sig. Där kan man såklart som part göra väldigt mycket.

Förutom AFA Försäkring har vi Prevent, som fyller 75 år i år och är föregångaren till Suntarbetsliv. Det är en partsgemensam förening där vi jobbar otroligt mycket, och den är instiftad för att jobba partsgemensamt med arbetsmiljöfrågor. Där görs det jättemycket bra arbete med utbildningar. Vi tar fram övergripande utbildningar, till exempel när det kommer ny lagstiftning, och branschspecifika utbildningar som berör olika arbetsmiljöaspekter. Detta kommer verkligen ut, för det efterfrågas. Vi svarar mot ett behov som kommer utifrån, från våra medlemsförbund och våra medlemmar. Här görs väldigt mycket proaktivt och förebyggande arbete. Det tycker jag är en viktig sak att lyfta.

Catharina Bildt Grape: Får jag koppla på en fråga där? Vi har tidigare hört att det finns stora regionala skillnader. Från ert perspektiv kanske det inte handlar så mycket om regionala utan mer om branschmässiga skillnader. Kan man rikta arbetet branschvis när man ser behovet? Hur snabbfotade är ni där?

Malin Wreder, LO: Jag skulle vilja säga att vi är väldigt snabbfotade, i alla fall när det gäller Prevent. När det kommer in en fråga från en bransch sätts arbetet igång direkt. På mindre än ett halvår har vi fått ur oss någonting. På det sättet är det en väldigt snabbfotad organisation, som verkligen svarar mot reella frågor.

Vi kommunicerar också på många olika sätt. Vi har såklart många webbaserade utbildningar och mycket material som kan laddas ned, men vi har faktiskt också för första gången testat att göra bilderböcker för dem som kommer in på svensk arbetsmarknad och inte har tillräckliga språkkunskaper för att kunna tillgodogöra sig arbetsmiljöregelverket som text.

Catharina Bäck, Svenskt Näringsliv: Får jag fylla i en sak? Vi efterfrågade i vår avsiktsförklaring mer nedbruten statistik, och det har vi äntligen fått från

19

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Försäkringskassan. Det har faktiskt inte tidigare funnits nedbruten statistik
  över sjukfrånvaron så att vi kan följa den branschvis. Nu har vi ett ännu bättre
  verktyg för att ta fram mer riktade och träffsäkra insatser. Detta behöver såklart
  utvecklas, men statistiken har äntligen kommit. Det är vi otroligt glada för!
  Catharina Bildt Grape: När man tittar på er avsiktsförklaring märker man hur
  mycket fokus som ligger på just det förebyggande arbetet och hur mycket ni
  förutsätter att andra parter gör. Kristina Rådkvist, detta är inget nytt, utan ni
  har jobbat med dessa frågor länge. Hur ser ni från PTK att ni faktiskt kan bli
  ännu bättre när det gäller det förebyggande arbetet? Vad behöver utvecklas för
  att förebygga i ännu högre grad?
  Kristina Rådkvist, PTK: Vi tror att det finns väldigt många bra verktyg i det
  som har beskrivits här. Samtidigt vet vi att det egentligen måste hända saker
  väldigt konkret på den enskilda arbetsplatsen. Den övergripande kunskapen
  måste finnas, men man måste också jobba systematiskt med dessa saker.
  Vi tror mycket på det systematiska arbetsmiljöarbetet och samverkan på
  arbetsplatsen, och det tror jag att vi kanske behöver stötta ännu mer. Verktygen
  finns, men man kanske inte som enskild ser behoven. Man tar inte tag i fråge-
  ställningarna, vare sig från den fackliga sidan eller från ledningshåll, för man
  ser inte problematiken. Vi tror framför allt att det handlar mycket om att ha
  kunskap. Det kan man få del av genom Prevent – webbverktygen finns där.
  Men vi tror att vi kan ta ytterligare steg för att rent konkret få ett bra stöd i
  detta. Vi tror till exempel att företagshälsovården kan göra ännu mer i tid:
  finnas där som ett stöd i det systematiska.
  Vi tror också att det finns mer att göra samlat med kunskapen. Det är jätte-
  bra att vi har kunskap i Prevent och AFA Försäkring och jobbar mycket med
  forskning, men vi tror också att vi behöver få till arbetsmiljökunskapen
  centralt, på ett övergripande plan. Där har det nu kommit förslag som känns
  jättebra.
  Catharina Bildt Grape: Här verkar det som att det finns mycket bra verktyg.
  Ni är snabba när det gäller att ta fram dem och möta behov. Men hur säkra är
  ni på att verktygen används? De ligger där på webben, men chefer och andra
  kanske är så stressade att de inte hinner ta del av dem. Hur kan man verka för
  att de även används?
  Catharina Bäck, Svenskt Näringsliv: Detta är den ständiga utmaningen – vi
  kan ta fram hur bra saker som helst. Men vi tar fram olika stöd, och ibland
  kopplar vi också ihop dem med resurser i form av pengar. Vi gjorde bland
  annat en treårssatsning förra året för stöd till arbetsmiljöutbildning, för hela
  arbetsplatsens behov. Den riktade sig till såväl tjänstemän och arbetare som
  chefer. Det blev ingen treårssatsning, för det var en sådan succé. Pengarna tog
20  
STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

slut redan första året. Så vi gör på olika sätt. Nu håller vi på att utvärdera den satsningen.

Det vi särskilt har tittat på – och där behöver alla här, inte bara vi som parter, nå längre – är att nå de minsta arbetsgivarna, de som inte har någon egen HR- avdelning. De behöver särskilda stöd och verktyg i sitt arbete. Alla de företagen är inte medlemmar i Svenskt Näringsliv; de behöver ett bredare stöd än vi kan ge.

Catharina Bildt Grape: Hur arbetar ni där? Där har ni identifierat en lucka – hur arbetar ni mot dem?

Catharina Bäck, Svenskt Näringsliv: Inom ramen för Prevent har vi det senaste halvåret tagit fram ett särskilt webbaserat rehabverktyg, som vi ska koppla utbildningar till. Det ska vara enkelt. När man hamnar i en situation där man behöver stöd och hjälp ska det finnas ett enkelt verktyg att använda. Det har vi tagit fram, och det är ett av de sätt vi jobbar på.

Kristina Rådkvist, PTK: Vi tror på avtalsvägen. Vi tycker att det är viktigt att vi jobbar i avtal med hur detta ska se ut. Sedan är det bra att det fungerar och att det finns stöd från myndighetssidan. Det är viktigt att föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö finns. Där ser vi ett jätteintresse, även i den satsning som Catharina beskrev. Många chefer har velat utbilda sig i detta, och det är väldigt uppmuntrande att det är på det sättet.

Skyddsombud och arbetsmiljöombud behöver utbilda sig, men den enskilda individen måste också se hur man kan utveckla sitt eget gränssättande. Är det rimligt att man ska vara tillgänglig överallt på alla tider? Det kanske det inte är. Det finns saker att göra på alla nivåer – övergripande, samhällsmässigt, på arbetsplatsen, hos individen och, förstås, i våra organisationer.

Malin Wreder, LO: Jag vill lyfta fram det som redan har sagts, nämligen att skyddsombud, i synnerhet på de mindre företagen men egentligen på alla företag, har en otroligt viktig roll eftersom de bär på kunskap om arbetsmiljö och arbetslagstiftning. På de mindre arbetsplatserna spelar de regionala skyddsombuden ofta en viktig roll. Det är ytterligare en viktig dimension i hur vi får ut kunskapen.

Catharina Bildt Grape: Hur är er bild – väldigt kort nu, för vi börjar få ont om tid – utifrån dem som ni representerar och företräder? Hur fungerar samverkan när någon håller på att bli eller har blivit sjuk? Hur fungerar dialogen med myndigheterna, och, framför allt, vad kan förbättras? Vi kör en snabb runda.

21

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Catharina Bäck, Svenskt Näringsliv: Företagen är helt beroende av sina med-
  arbetare, så att man så tidigt som möjligt, vid ohälsa, får tillbaka människor i
  arbete.
  Det som företagen hör av sig till oss om är att det inte riktigt fungerar i
  kontakterna med vården när man vill planera för återgång. Det finns arbetsför-
  måga trots sjukdom. Hur tar man till vara den? Utan kontakter med vården blir
  det ganska trubbigt för arbetsgivaren. Man vet inte riktigt vad man vågar göra
  för insatser.
  Samarbetet och informationsutbytet med vården och sjukskrivande läkare
  eller annan i vården är otroligt angelägna. Men jag vill också säga att Försäk-
  ringskassan, när man väl ska planera återgång i arbete, måste finnas där. Om
  det ska vara ett samverkansmöte är det bra om Försäkringskassan faktiskt
  kommer. Där ser vi en ganska tråkig utveckling.
  Jag vet inte om ni vet det, men Försäkringskassan har avskaffat möjligheten
  att arbetspröva på den egna arbetsplatsen. Detta fick vi veta för två veckor
  sedan. Man avskaffade den för ett år sedan och informerade om det internt.
  Det är viktiga verktyg som företagen har använt som har tagits bort.
  Arbetsträning är också viktigt för att komma tillbaka och pröva sin för-
  måga, men det beviljas i väldigt liten utsträckning. Det finns mycket i samar-
  betet med andra som inte riktigt fungerar och som heller inte fungerar likadant
  över hela landet, för att återkoppla till rättssäkerheten och att det ska vara lika
  behandling över hela landet.
  Malin Wreder, LO: Jag kan koppla på där. Det finns ett skäl till att vår avsikts-
  förklaring innehåller högt ställda förväntningar på andra aktörer än parterna
  på arbetsmarknaden. Det är otroligt viktigt att detta fungerar och att de bedöm-
  ningar man gör är rättssäkra och rimliga.
  Vi har självfallet ett gemensamt intresse av att människor ska vara friska
  och må bra. Man ska inte behöva bli sjuk på jobbet, man ska inte bli skadad
  på jobbet och framför allt ska man inte behöva dö på jobbet. Det är helt
  centralt.
  I detta perspektiv är det självklart – men det behöver kanske ändå sägas –
  att det är den sjukskrivna arbetstagaren som ska stå i fokus i processen. Det
  hela måste också ske med hänsyn till personens integritet och egen vilja.
  Ibland hamnar man i diskussioner om allt vad myndigheter och parter ska
  göra, men i grund och botten handlar det såklart om att vi måste ha ett system
  som är rimligt, rättssäkert och bra för den person som är sjuk och som i bästa
  fall ska bli frisk och gå tillbaka till arbetet. Man måste behålla detta perspektiv.
  Catharina Bildt Grape: Hur är er syn på samverkan och samarbete?
  Kristina Rådkvist, PTK: Detta behöver förstärkas. Vi tror att det finns mycket
  att göra där – att man kommer in i tid och att det finns ett gott stöd.

22

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Vi har i ett annat partsgemensamt sammanhang, vår omställningsorganisation TRR, tittat på hur man kan stötta personer som på grund av ohälsa behöver byta arbete. De metoder vi använder där, med mycket coachning och stöd, fungerar alldeles utmärkt för personer med ohälsa. Det handlar mycket om stöd och att se arbetsförmåga. Det tror jag är grundläggande.

Catharina Bildt Grape: Är detta något ni funderar på, om man kan ta in det i era erfarenheter av vad som har fungerat? Är det en modell som kan fungera?

Kristina Rådkvist, PTK: Det tror jag säkert. Det finns väldigt goda exempel där.

Catharina Bildt Grape: Stort tack, alla ni som har varit med! Nu har vi fått lyssna till samtliga grupper från arbetsmarknadens parter. Vi ska skifta fokus och gå in på nästa paneldebatt, där vi ska prata med myndigheterna.

Välkomna fram, Lars-Åke Brattlund, försäkringsdirektör för sjukförsäkring på Försäkringskassan, Henrietta Stein, biträdande generaldirektör för Arbetsförmedlingen, och Håkan Olsson, ställföreträdande generaldirektör för Arbetsmiljöverket!

Nu har vi fått en hel del inspel från tidigare samtal som ni säkert är väldigt angelägna om att få kommentera, men jag vill börja med en fråga.

I Försäkringskassans egen rapport, Socialförsäkringsrapport 2017:3, som handlar om skillnader i sjukskrivningsmönster, står det så här: ”Analyser på läns- och kommunnivå visar att skillnader i både sjukfallslängd och förekomst av deltidssjukskrivning kvarstår även efter att hänsyn tagits till individspecifika faktorer. Vissa län avviker genomgående när det gäller sjukfallslängd och deltidssjukskrivning.”

Då tänker man: Vad beror det på att det finns regionala skillnader? Jag tycker att statsrådet hade en väldigt klok invändning, att det är klart att den osakliga skillnaden är viktigare än den regionala. Men om man tittar på statistiken verkar det ändå vara de regionala skillnaderna som sticker ut. Finns det någon förklaring till vad det beror på?

Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: Det är en jättesvår fråga. Vi kan se att det samverkar perfekt över tid. Jag tror att vi ibland måste släppa det perspektivet och gå på det som vi hörde statsrådet prata om i början av dagen: de orättvisa skillnaderna, om de nu finns.

Den rapport du hänvisar till är väldigt tydlig med att det skiljer på läkarnivå, på individnivå och på diagnosnivå. Vi måste komma åt detta på något sätt, så att läkarnas hantering av individerna ser mer lika ut. Det ska vara lika, helt enkelt, över hela riket.

23

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Det är dock jättesvårt, och jag är den förste att skriva under på att det, nu
  när de psykiska diagnoserna ökar med över 100 procent, blir en svårare utma-
  ning för läkarna, Försäkringskassan och oss alla. Jag tror att vi måste gå den
  svåra vägen. Jag tror inte att det finns ett enkelt svar.
  Henrietta Stein, Arbetsförmedlingen: Det var jättebra att du fick börja, Lars-
  Åke.
  När vi på Arbetsförmedlingen läser socialförsäkringsrapporterna – vi läser
  alla rapporter som kommer från er väldigt nogsamt – gör vi ungefär samma
  reflektion som ni: att det är de branschvisa skillnaderna som är viktiga. Det är
  större skillnader på individnivå än vad som går att förklara. Och precis som du
  säger finns det också skillnader på läkarnivå. Man kan även konstatera – det
  står också i rapporten – att skillnaderna emellanåt är större inom än mellan
  länen.
  Håkan Olsson, Arbetsmiljöverket: Från Arbetsmiljöverkets sida försöker vi
  titta på hela landet. Vi försöker prioritera att vara på de arbetsplatser där
  riskerna är som störst. Utifrån det perspektivet, eftersom vi är en ganska liten
  organisation, är det kanske inte just de regionala skillnaderna vi ser.
  Det som vi kan uttrycka för vår del är att vi har en ny föreskrift som vi tog
  fram för ett år sedan. Det tog ungefär 20 år att få fram den, men nu finns den
  på plats. Det är egentligen inte ett verktyg som är till enkom för oss, utan det
  är ett verktyg för arbetsplatserna. När vi är ute och inspekterar ser vi självfallet
  de regionala skillnaderna till viss del, men i vissa fall, i de prioriterade
  branscherna, ser det likadant ut över hela landet.
  Catharina Bildt Grape: Nu har vi fått lyssna på arbetsmarknadens parter. Vilka
  är era reflektioner utifrån det ni har hört och tagit med er i det arbete som pågår
  med de nya avsiktsförklaringarna? Hur ser ni på er myndighets respektive roll
  i detta? Vad har ni ändrat i ert arbetssätt för att möta det som arbetsmarknadens
  parter gör nu? Vill ni kort kommentera detta?
  Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: Jag hörde Catharina Bäck från
  Svenskt Näringsliv – vi har pratat mycket om detta.
  Vi försöker vara där vi behövs mest och där det finns flest utmaningar och
  sjuka. Det är en sak vi gör. Vi stärker vår handläggning. Vi har fått extra medel
  tilldelade. Vi säkerställer att vi jobbar lika över hela landet. Vi har en sjukför-
  säkringsprocess, en handläggningsprocess. Vi investerar tungt i kompetens-
  utveckling av vår personal under 2017.
  Något som slog mig när jag lyssnade var att alla hade ett genomgående
  tema: Man pratar om dialog. Vi sitter med i fler än 100 formella samverkans-
  forum runt om i landet, med vård- och arbetsgivare. Det finns en sak som jag
  tycker slår igenom, nämligen de som sticker ut positivt.
24  
STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Jag ska nämna några exempel: Torsby och Tidaholm, som vi hörde om. Men jag vill gärna lyfta fram en helt annan fågel: Södertälje. De har gått från dialog till handling – de gör något. Om vi ska ha en avslutande fråga om tio år kommer det att vara där. Ta dialogen till aktivitet och handling. Man behöver inte lösa allt på en gång, men gör något!

Catharina Bildt Grape: Jag ska ställa en uppföljande fråga. Försäkringskassans roll är oerhört central här. Det är en jättestor myndighet, liksom Arbetsförmedlingen. Hur kan ni säkra att det som ni vill göra också når ut även på handläggarnivå så att det, precis som du säger, blir verkstad och man kan stötta längst ut i leden?

Hur kan ni som myndighet stötta era medarbetare, från chefer till handläggare, så att det blir mer lika? Vi ser ju de regionala skillnaderna, och de beror på något. Svaret finns kanske inte alltid hos myndigheten, utan sjukskrivningar och annat ser olika ut, som ni sa. Men vad gör ni för att säkra er del i detta?

Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: Det är en viktig observation du gör. Hela sanningen ligger naturligtvis inte hos Försäkringskassan. Vi vet att kanske 2–3 procent ligger hos oss. Dem måste vi jobba med. Därför är det otroligt viktigt att vi sedan ett år tillbaka har en enda handläggningsprocess som ser likadan ut i Ystad och i Kiruna.

Det tar tid för oss att ta oss in i detta, för det är 14 000 medarbetare, varav 4 500–5 000 jobbar med just denna fråga och ska flyttas in i den. Det är därför vi måste träna och ge våra medarbetare förutsättningar att hantera lagstiftningen. Det är en försäkring vi talar om, och de måste vara försäkringsmässiga och noggranna. Vi behöver dessutom vara otroligt professionella i det svåra mötet med de människor som inte hör hemma i vår försäkring utan som ska vara i något annat försörjningssystem.

Catharina Bildt Grape: Henrietta Stein! Hur ser Arbetsförmedlingen på sin roll vad gäller samverkan, utifrån det du har hört arbetsmarknadens parter lyfta upp när det gäller behovet? Hur arbetar ni?

Henrietta Stein, Arbetsförmedlingen: Det jag lite kort kan konstatera är att Arbetsförmedlingen inte ens finns omnämnd i regeringens åtgärdsprogram, men själva ser vi oss som en naturlig och dessutom viktig part. Det är egentligen två perspektiv.

Ett perspektiv är att hjälpa den enskilda individen i omställningen och i att kunna komma tillbaka till arbetslivet. På strukturell nivå handlar det mycket om att vara en aktiv samverkanspart, kanske framför allt gentemot Försäkringskassan.

25

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Vi ser också att vi har behövt göra ett arbete kopplat till vårdgivare. Vi har
  dragit igång ett treårigt projekt som vi kallar Ökat samspel med vårdens aktö-
  rer. Det beror på att vi ser att fler och fler kunder på Arbetsförmedlingen i dag
  har behov av parallella vårdinsatser när man finns som kund hos oss.
  Det kan vara de som kommer från Försäkringskassan, men det är tyvärr
  också många unga som kommer direkt från skolan. Det är många som kommer
  till oss i etableringsuppdraget. Där ser vi stora skillnader över landet, inte
  minst på det psykiatriska området. Då pratar jag inte bara om vuxenpsykiatrin
  utan tyvärr också om barn- och ungdomspsykiatrin. Om vi inte får detta sam-
  spel att fungera finns det en fortsatt stor risk för rundgång mellan olika aktörer.
  Det var någon i panelen som sa att det är viktigt att se den enskilda indivi-
  den. Vi har en benägenhet i Sverige att fortfarande utgå från att det är den
  fysiska ohälsan som är det största problemet och anpassa våra insatser utifrån
  det. Det är inte detta som är huvudproblemet i dag, och det tror jag att vi alla
  måste ta hänsyn till.
  Jag ska inte säga så mycket mer, men jag kanske kan komma tillbaka till
  detta – att det är viktigt att staten är en förebild också när det gäller ohälsa. Det
  får jag kanske möjlighet att återkomma till.
  Catharina Bildt Grape: Håkan Olsson! Du är ställföreträdande generaldirektör
  på Arbetsmiljöverket. Hur arbetar din myndighet för att kunna vara en stöt-
  tande del i arbetet med avsiktsförklaringen och förbättra samverkan med de
  representanter som vi har hört hittills här under förmiddagen?
  Håkan Olsson, Arbetsmiljöverket: En del är att vi har samråd med arbetsmark-
  nadens parter. Detta sker på övergripande nivå.
  Jag vill gå tillbaka till det som händer ute på arbetsplatsen. Det är där som
  en förändring kan ske. Vår ambition är att skapa de verktyg som gör att för-
  ändringar kan ske ute på Sveriges arbetsplatser.
  Vi ökar dialogen, också vad gäller tillsynsdelen. Tillsyn kan ibland uppfatt-
  tas som besvärande och något som bromsar upp i vissa lägen. Vi försöker föra
  fram att man ska se det positiva i tillsynsbegreppet. Jag kommer tillbaka till
  Tillitsdelegationen och deras arbete. Det är en del.
  Jag vill lyfta fram det som har nämnts flera gånger här och som vi har drivit
  i ganska många år: kvinnors arbetsmiljö. Det sticker tyvärr ut mer och mer i
  denna del.
  Regeringen har i sin arbetsmiljöstrategi lagt in några inriktade delar: en på
  hållbart arbetsliv och en på den psykosociala arbetsmiljön. Andra handlar om
  nollvision när det gäller dödsolyckor och allvarliga olyckor. För att vi ska nå
  dit krävs att de som har varit här och även vår uppdragsgivare försöker hitta
  de gemensamma anslagen i detta.
  En del är definitivt att få ut det systematiska arbetsmiljöarbetet längst ut på
  arbetsplatserna, så att man inte ser arbetsmiljön som ett särspår utan kopplar
  ihop den med verksamheten som helhet men också att man i större omfattning
26  
STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

än i dag ser att ett bra och systematiskt arbetsmiljöarbete även leder till produktiva och effektiva organisationer och myndigheter.

Catharina Bildt Grape: Något som jag tycker har framgått här under förmiddagen är att man önskar en långsiktighet – att det finns stabila förutsättningar så att man inte plötsligt bara säger att nu blev det bättre, nu gör vi så här och nu prövar vi något nytt, utan att man bestämmer sig för att tro att det är ett fungerande och långsiktigt hållbart arbetssätt. Det är en del.

Å andra sidan verkar forskningen om styrning och mekanismer inte vara helt glasklar. Vi kommer att få höra ett forskarperspektiv på detta inom kort. Ni är representanter för stora myndigheter, som är en del av att samverka med parter men som också är stora arbetsgivare själva, som är styrda av vad regeringen säger och som är regeringens förlängda arm.

Ni kan hamna lite i en position mitt emellan; det är detta jag är ute efter. Vad skulle ni önska, när vi pratar om långsiktiga förutsättningar men också om behovet av styrning? Hur ser ni på det? Vad skulle ni önska för att kunna göra ett så bra arbete som möjligt, både i rollen som arbetsgivare men också som den part ni är, när det gäller att samverka med andra?

Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: Vi vet att sjukfrånvaron varierar över tid. Den vanligaste eller tydligaste orsaken är ändringar i lagstiftningen. Uthållighet i detta skulle naturligtvis vara en viktig sak.

En annan viktig sak för oss är att få långsiktighet i relationerna, som flera har varit inne på. Mitt bästa exempel är de relationer vi har i Östergötland, som oavsett om utvecklingen gått uppåt eller nedåt alltid har legat lågt, ofta lägst. Det är långa relationer mellan individer och människor men också på systemnivå. Jag tror att om vi kan få jobba och vara uthålliga kommer vi att bli ännu bättre spelare.

Catharina Bildt Grape: Ni önskar alltså inte mer eller mindre styrning? Det är inte så att ni behöver mer? Nu sätter jag dig lite i klistret här. Jag hörde att du sa tydliga förutsättningar, men finns det något mer du skulle önska?

Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: Stabila förutsättningar.

Catharina Bildt Grape: Vi tar med oss det och skickar frågan vidare till Arbetsförmedlingen.

Henrietta Stein, Arbetsförmedlingen: Det är klart att det behöver göras en del på lagstiftningsområdet. Era förändrade föreskrifter var väl värda att vänta på, i 20 år, för de har, åtminstone i vår verksamhet, bidragit en hel del.

27

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Lagstiftningen ska skapa förutsättningar för oss att göra ett jobb. Det hand-
  lar till exempel om att synkronisera våra regelverk och ersättningssystem. Det
  får inte bli helt omöjligt för den enskilda individen att förstå konsekvenserna
  när man går mellan olika ersättningssystem. Där tycker jag att ni kan hjälpa
  oss att nå större framgång.
  Sedan kan vi göra en hel del själva, som jag var inne på förut. Vi är en stor
  myndighet. Precis som Försäkringskassan har vi ca 14 500 anställda. Vi har
  sjuktal som ligger runt 7 procent. De är lägre än i samhället, men de är alltför
  höga.
  Vi ser att vi har fått ned sjuktalen på vissa arbetsplatser. Det beror på att vi
  har ökat chefstätheten. Man har inte fler än 15–20 medarbetare per chef längre.
  Vi har tillämpat och utbildat i Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter. Vi har änd-
  rat vår upphandling när det gäller företagshälsovård så att vi kan gå in med fler
  förebyggande insatser. Vi har mycket närmare samarbete mellan verksam-
  heten och vår HR-avdelning. Så det är klart att vi kan göra mer själva.
  Som jag var inne på tidigare är det viktigt att vi som är statliga företrädare
  jobbar aktivt med att få ned våra egna sjuktal. Annars blir vi inte trovärdiga
  som aktörer, varken i förhållande till kunder eller i förhållande till parterna på
  arbetsmarknaden.
  Håkan Olsson, Arbetsmiljöverket: Det som är viktigt för vår del är det som
  nämnts. Det krävs en långsiktig uthållighet från oss och andra myndigheter för
  att lyckas i denna del och att öka samarbetet. Vi tittar ännu mer på att öka vårt
  samarbete med exempelvis Inspektionen för vård och omsorg, Skolinspek-
  tionen och så vidare. Vi möts ute på arbetsplatserna.
  Vi har inte alls samma storlek som Försäkringskassan och Arbetsför-
  medlingen. Utifrån att uppdra och sådant kan jag tycka att det är bra med
  uppdrag, men för oss krävs mycket för att kunna ställa om. Vi är 600 på
  myndigheten, inte fullt 300 inspektörer. Vi måste vara väldigt tydliga i våra
  prioriteringar så att vi verkligen finns på de platser där riskerna är som störst.
  Vi har också pratat en del i dag om något som nämns ganska mycket, näm-
  ligen osund konkurrens på arbetsmarknaden. Nu pratar vår minister Ylva Jo-
  hansson mer om sund konkurrens på arbetsmarknaden, men osund konkurrens
  handlar mycket om att man inte ska kunna konkurrera med dålig arbetsmiljö.
  Det tror jag kommer att vara en viktig faktor för oss framöver – att jobba ännu
  mer med detta område.
  Långsiktighet tror jag är precis det ord vi vill ha, och att orka hålla ut och
  inte kastas i väg för mycket. Det tror jag är viktigt.
  Catharina Bildt Grape: Jag har en avslutande fråga, och då är vi tillbaka där
  vi började, vid de regionala skillnaderna, som är en av huvudfrågorna i för-
  middagens diskussion. Vi hörde tidigare att man arbetar bättre och tydligare
  med statistik; det är alltid en förutsättning. Om man ska kunna gå in måste
  man också veta hur det ser ut, annars får man inte träffsäkra insatser.
28  
STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Denna fråga riktar jag framför allt till Försäkringskassan. Hur arbetar ni, utifrån den statistik ni har, för att rikta insatser mot de regioner där ni märker att det finns stora skillnader? Hur följer ni upp den statistik som ni nu får tillgång till?

Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: Jag följer den personligen varje vecka, på länsnivå. Under den senaste tolvårsperioden har fyra län haft en nedåtgående trend, vilket är jättebra.

Den senaste månaden var det femton som vände och går åt rätt håll, men det finns ett antal som är särskilt utsatta. Vi har tre län som vi har avsatt extra resurser till för att stötta, vara närvarande och få till samverkan. Vi behöver hitta någonting. En av mina områdeschefer sitter i dag med vård- och omsorgscheferna för att diskutera hur vi ska ta oss an den jätteutmaning som man har i just det länet.

Catharina Bildt Grape: Om jag förstår dig rätt är ni fortfarande inne på att försöka hitta vägar för att nå bättre samverkan. Hur långt har ni kommit i processen för att arbeta gentemot vården, läkarna och de som sjukskriver?

Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: Vi är helt övertygade om att vi vet vad vi vill och vad som är bra. Vi ser på de goda exemplen. Det gäller alla. Vi säger: Det finns goda exempel – låt oss testa den vägen. Där är tyvärr inte alla än, men vi jobbar stenhårt.

Catharina Bildt Grape: Tack så mycket till er allihop!

Pass II: Forskning på området

Catharina Bildt Grape: Nu ska vi skifta fokus och gå över till att lyssna på vad forskningen säger. Vi ska först få lyssna till dig, Laura Hartman, som är docent i nationalekonomi med inriktning mot empirisk arbetsmarknadsekonomi. Du har också forskat själv och varit chef för både analys och forskning på Försäkringskassan, SNS med flera. Du är även ordförande för Tillitsdelegationen. Det ska bli mycket spännande att lyssna på dig, välkommen!

Laura Hartman, docent i nationalekonomi: Stort tack för inbjudan! Det är otroligt hedrande att få vara här och prata om forskningsperspektivet.

Man är den man är, oavsett under vilken titel man talar. Det jag tänker göra under mina minuter är att försöka ge en samlad bedömning, som det heter, utifrån alla de perspektiv som jag har samlat på mig under 20 år, såväl i egen och andras forskning som i ledarskap och olika uppdrag på området, inte minst den roll som jag har i dag som Tillitsdelegationens ordförande. Ni kommer nog att förstå varför jag landar där.

29

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Jag skulle inledningsvis vilja säga att för att verkligen bekämpa frågan lång-
  siktigt, så att vi inte behöver sitta här om tio år med samma fråga, tror jag att
  man helt enkelt ska förbjuda möjligheten att referera till hur man har jobbat
  sedan länge. Jag tror att vi behöver jobba på ett helt annat sätt.
  Man kan hämta inspiration från det arbete som gjordes tidigare, 2002–2003,
  när vi vände sjukfrånvaron nedåt. Men problemet var att den vände uppåt
  2010, så någonting var det som gick snett i strategin. Jag tycker därför att vi
  ska börja prata annorlunda och inte berätta vad vi har gjort sedan länge.
  Denna debatt tenderar, när vi ser en ökande sjukfrånvaro, att bli sådan att
  man börjar dra de långa trenderna. Det är många som pratar om den allt sämre
  arbetsmiljö som vi har sett i tiotals år. Men det var ju ingen som sa att arbets-
  miljön blev tre gånger bättre mellan 2002 och 2010. Det var ingen som pekade
  på sådana positiva faktorer, så någonstans finns det en problematik. Jag tror
  att det är helt nödvändigt att vi frigör oss från den typen av förklaringar.
  Det finns fler förklaringar, i alla fall delvis, till varför sjukfrånvaron skiljer
  sig mellan olika grupper, individer och regioner vid en given tidpunkt än vad
  det finns faktorer som förklarar de stora variationerna över tid. Det är faktor
  4, brukar jag säga. Fyra gånger högre var sjukfrånvaron i slutet av 80-talet än
  vad den var 2010, men det är inte folkhälsan som har varierat med faktor 4
  upp och ned under den tiden.
  Efter denna något konfrontativa inledning tänker jag visa några bilder och
  så landar vi i något slags bedömningar på slutet. Jag har blivit ombedd att prata
  särskilt om de regionala variationerna och arbetsgivarnas roll i detta.
  Den bild jag nu visar gäller en rapport som det redan har refererats till. Det
  är Försäkringskassans och Socialstyrelsens uppdrag som handlar om att titta
  på regionala variationer, också på vårdcentralnivå. Den visar precis det vi
  redan har hört: Det skiljer sig mellan länen. Vissa län ligger redan under
  målnivån på nio dagar, och andra ligger rejält över. Precis som tidigare talare
  har sagt är det inte första gången detta händer.
  Vi har sett dessa regionala skillnader under en lång tid. Spridningen mellan
  länen tenderar att vara större i tider med hög sjukfrånvaro jämfört med vad den
  är i tider med låg sjukfrånvaro.
  Denna något kryptiska och tekniskt avancerade bild visar helt enkelt vari-
  ationer mellan olika kommuner över tid. Den kommer från en rapport från
  Inspektionen för socialförsäkringen. Jag ska inte förklara alla teknikaliteter.
  Men ju längre dessa bollar på bilden är från varandra vid ett givet år, desto
  större är spridningen mellan kommunerna.
  Det som är intressant i dessa regionala skillnader är, precis som redan har
  sagts, att de delvis förklaras av den demografiska strukturen men inte helt. Det
  finns en stor portion av ganska oförklarlig variation mellan olika regioner.
  Som sagt är dessa skillnader ofta större inom ett län, och till och med inom en
  kommun, än vad de är mellan dem.
  Detta är bara en aspekt av en variation i sjukfrånvaron som vi ser. Det finns
  en variation mellan länen och kommunerna, och det finns en variation mellan

30

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

könen. Det är ett långt kapitel i sig vad det är som döljer sig bakom skillnaderna mellan män och kvinnor. Det finns skillnader mellan åldersgrupper, det finns förstås skillnader mellan yrken och det finns skillnader mellan branscher. Vi ser dessutom att dessa skillnader mellan yrken är ännu större när vi tittar på psykiska diagnoser än när vi tittar på diagnoser generellt. Men det som dessa bilder visar, åtminstone de tre första, är att sjukfrånvaron har ökat överallt mellan 2010 och 2015. Det är inte ett problem att den ökar i kontaktyrken, hos kvinnor eller i vissa åldersgrupper. Den ökar precis överallt.

Jag tror att detta är en otroligt viktig lärdom att ta med sig när vi framöver ska tala om sjukfrånvaron på ett annat sätt och hur vi ska bekämpa den – insikten om att ingen sitter trygg. Detta kommer förr eller senare att sprida sig. Det är nämligen detta som denna spridning handlar om, alltså att beteenden och företeelser sprider sig.

Sedan finns det naturligtvis en massa intressanta och viktiga faktorer som skiljer mellan olika arbetsplatser, mellan olika yrken, mellan olika åldersgrupper och så vidare. Allt är förstås inte oförklarliga skillnader. Men i alla dessa avseenden har vi det som vi kallar oförklarliga skillnader och som vi inte riktigt kan förstå utifrån de bestämningsfaktorer som vi traditionellt laborerar med när vi talar om sjukfrånvaro.

En sak som också är otroligt viktig att bära med sig är att försäkring inte försäkrar mot sjukdom. Försäkring försäkrar mot nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Och arbetsförmåga är någonting annat än hälsa. Din självupplevda arbetsförmåga beror naturligtvis på ditt hälsotillstånd, men den beror också på en rad andra faktorer. Hur din arbetsgivare uppfattar din arbetsförmåga beror också på en rad andra faktorer än hälsa, till exempel arbetsuppgifternas karaktär, vad en doktor som man träffat har sagt och så vidare.

Denna bild kommer från en annan utmärkt rapport som kom för något år sedan från ESO. Den är gjord av Pathric Hägglund och Per Johansson. Där har man tittat på olika mått på hälsa. Det finns väl inget som är hundra procent objektivt och rättvisande. Det handlar om mortalitet, det vill säga dödlighet, läkemedelsförbrukning, besök inom öppenvården, besök inom slutenvården och så vidare. På bilden visas också sjukfrånvaron med den tjocka linjen. Och det är inte någon tydlig korrelation mellan dessa mått. Man kan även lägga in olika mått av självupplevd hälsa i ett sådant diagram. Det finns vissa saker som samvarierar lite tydligare med sjukfrånvaron, men det finns inte någon tydlig korrelation. Detta handlar alltså om någonting annat.

Vi har redan varit inne på de psykosociala faktorerna. Jag tror att en viktig insikt också är att en större och större andel av sjukfrånvaron beror på det som vi klassar i första hand som psykisk ohälsa. Men den finns dessutom med som en faktor i de allra flesta sjukskrivningarna, eftersom den självupplevda arbetsförmågan till stor del beror på faktorer som är psykosociala.

Det finns ett antal forskare som har funderat på vad det är som förklarar sjukfrånvarons variation över tid, alltså hur vi ska förstå hur vi långsiktigt ska bekämpa sjukfrånvaron. En faktor är självklart hur hela systemet, inklusive

31

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Försäkringskassan och ett antal andra myndigheter som är kopplade till detta,
  och sjukförsäkringen är utformad.
  Jag är nationalekonom, som ni vet. Det vore därför ett professionellt brott
  att stå här och säga att incitamenten och hur sjukförsäkringen är utformad inte
  spelar någon roll. Det är klart att de gör. Det finns en hel del forskning även
  av mig som tyder på det. Det knepiga med detta är att det inte är någon tydlig
  ändring i incitamentsstrukturen som har vänt denna sjukfrånvaro vare sig
  uppåt eller nedåt. Min bedömning är att den ofta har förstärkt den pågående
  utvecklingen. Vi kan titta på de förändringar som gjordes senast 2008–2009.
  Förtidspensioneringen är lite speciell. Nedgångarna historiskt har ofta in-
  letts med en ganska rejäl förtidspensionering. Det är såklart ett sätt, men
  kanske inte det mest önskvärda, att bli av med de långa sjukskrivningarna.
  I denna process har vi hälso- och sjukvården, som Hans Winberg kommer
  att tala lite mer om. Därför lämnar jag den därhän. Den är en viktig faktor. Vi
  har arbetsgivarna, som jag återkommer till om en stund. Vi har också någon-
  ting som ibland tenderar att lite grann glömmas bort eller tonas ned av olika
  skäl eller av ren glömska, nämligen individen själv. Återigen: Hur upplever
  man sin arbetsförmåga givet det hälsotillstånd som man har?
  Till syvende och sist: Detta är knepigt, men jag påstår ändå bestämt att detta
  är någonting som vi måste ha med oss för att förstå sjukfrånvaro och bestäm-
  ningsfaktorer, nämligen attityder och beteenden. Det sprider sig. Förr eller se-
  nare, som jag sa, vet ni att om sjukfrånvaron har börjat öka i samhället kommer
  den till er också. Har den minskat tenderar minskningen också att komma till
  er. Men detta är otroligt viktigt. Det är någonting i dessa processer där det har
  börjat öka som gör att det bland annat av rent faktiska skäl kanske blir lite
  tuffare på en arbetsplats om Lisa och Kalle redan är sjukskrivna och ingenting
  verkar hända i anpassningen av arbetsuppgifterna utan man förväntas göra det
  som man alltid gör. Men om Lisa och Kalle, som råkar vara grannar till dig,
  har varit trötta och inte känt sig så bra och sedan blir sjukskrivna kanske din
  upplevelse av din egen trötthet och att vara less på både jobbet och livet i övrigt
  kan leda till en annan typ av upplevelse hos dig, och sjukskrivningen blir lät-
  tare att ta till sig i sådana stunder. Jag vågar påstå att hälso- och sjukvården på
  många ställen säkert agerar likadant, och så vidare.
  Det som jag egentligen vill komma till här nu är något slags svar på de
  frågor som jag har ombetts att besvara.
  Ska vi bry oss om de regionala skillnaderna? Mitt svar är ja och nej. Jag
  tror inte att de regionala skillnaderna bara beror på den ökande sjukfrånvaron.
  Det skiljer sig i så många andra avseenden också. Därför är svaret nej.
  Men svaret är ja därför att det ändå säger oss någonting att det skiljer sig
  även i detta avseende. Framför allt tror jag att vi har en stor förbättrings-
  potential i detta land att ta till oss de goda exemplen. Varför kan vi inte åka till
  grannkommunen och kolla vad som händer där? Varför kan vi inte åka till
  grannlandstinget? Varför kan vi inte lära oss av en annan myndighet eller av
  en annan kollega? Därför är dessa skillnader viktiga.

32

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Attityder och beteenden har betydelse. Det hoppas jag att jag i mitt korta anförande har lyckats övertyga er om och också om insikten att vi behöver bygga en förmåga och en kapacitet att följa denna utveckling och vara tidigt på bollen så att säga. När det börjar öka någonstans behöver man inte vänta och ha avancerade verktyg – jag ber om ursäkt till dem som ägnar sig åt att utveckla dem – för att kunna beräkna hur det ser ut på den egna arbetsplatsen, på den egna vårdcentralen och så vidare. Vi kan inse att förr eller senare kommer det hit. Och ju tidigare vi börjar agera, desto lättare kan vi undvika det.

Kan arbetsgivarna göra mer? Ja, det kan de. Jag tycker att den diskussion som man hamnar i om det är arbetsgivarnas fel eller inte är ganska destruktiv. Jag är rätt övertygad om att det allra mesta av sjukfrånvaron inte är arbetsgivarnas fel. Däremot är jag lika övertygad om att arbetsgivarna har en fantastisk utsiktsplats för att agera. Och det borde rimligtvis vara superlönsamt att agera i tid.

Vi har hört talas om dessa friskfaktorer. Jag är glad att Catharina Bildt Grape redan har nämnt dem. Forskningsrådet Forte har kommit med en utmärkt sammanställning med fokus framför allt på psykisk ohälsa. Faktorer som lyfts fram är kontrollen över handlingsutrymmet i arbetet, balansen i olika avseenden och ledarskapet. Men det som jag tror i mångt och mycket är nyckeln, och som ledarskapet också ska fokusera på, är de inre motivationsfaktorerna som skapar ett engagemang i arbetet. Det handlar om autonomitet, handlingsutrymme, tillit från organisationen, från kollegorna och från chefen. Det handlar om meningsfullhet i arbetet, vilket naturligtvis är en komplex sak. Vad är det som skapar meningsfullhet? Där kan ledarskapet antingen stjälpa eller hjälpa och värna om denna meningsfullhet. Sist men inte minst handlar det om yrkesskicklighet, en känsla av att man gör ett bra jobb. Dessa faktorer har arbetsgivaren alla möjligheter i världen att påverka.

Detta leder mig till min sista men absolut inte minst viktiga punkt. Den förändring som jag efterfrågar och som jag tror behövs är att vi inte fokuserar så mycket på att tala om hur vi ska jobba med sjukfrånvaro, hur vi ska jobba med rehabilitering och tala om dem som är sjuka eller riskerar att bli sjuka. Detta måste i stället ses som en del av hela lednings- och styrningssystemet, som en central del i ledningen och styrningen. Detta måste komma upp på ledningsgruppernas bord på precis samma sätt som man följer hur efterfrågan i Kina, Tyskland eller grannländer på de produkter eller tjänster som man producerar varierar. Man måste vara tidigt på bollen. Vi måste rusta. Saker och ting händer. Kompetensen och arbetsförmågan hos våra medarbetare är kanske inte dagsaktuell med de förändringar som sker. På motsvarande sätt måste man vara tidigt på bollen när sjukfrånvaron börjar röra sig uppåt och göra anpassningar och vidta rätt åtgärder.

Hans Winberg, generalsekreterare Leading Health Care: Jag tackar för inbjudan. Leading Health Care är inte bara en akademisk tankesmedja, utan det är

33

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  den första akademiska tankesmedjan. Det är dumt, för då får man slita mycket
  hårdare. Det är bättre att vara nummer tre.
  Laura Hartman gjorde närmast en P3-övergång. Jag är företagsekonom,
  som är en annan disciplin inom det ekonomiska fältet, och expert på systemet
  hälsa, vård och omsorg och hur det hänger ihop från policynivån till verksam-
  hetsnivån.
  Det sas att vi kanske ska fundera på vad alternativen egentligen är.
  Jag kommer direkt från den utfrågning som socialutskottet nu har i första-
  kammarsalen om kompetensförsörjning. Man skulle kunna säga att det lite
  grann är andra sidan av myntet. Några använde dessutom en del av Laura Hart-
  mans bilder.
  Vårt sätt att organisera, styra och leda påverkar nog hur vi gör och hur vi
  själva uppfattar detta. Alla sätt som vi använder för att styra och leda formar
  oss. Vi lever i dem. Det är inte neutrala saker. De ord och de begreppsapparater
  som vi har formar hur vi faktiskt styr och hur vi värderar saker.
  Just inom vården är detta med brist på vårdplatser och brist på kompetens
  någonting som det talas väldigt mycket om.
  Under mina åtta år i Karolinska universitetssjukhusets styrelse talade vi om
  just dessa saker varje år. En annan sak som man också talar om varje år i vår-
  den är att sommaren kommer. Kalendariskt är pricksäkerheten enorm.
  Vartenda år blir det sommar, och vi måste ha vården öppen, och vi måste ha
  semester. Det enklaste vore att ta bort semesterlagstiftningen. Det är ett tips.
  Då har man löst alla dessa problem.
  Men vad är det som gör att vi sitter i sådana eviga loopar? Som Laura Hart-
  man sa måste vi nog tänka på ett annat sätt.
  Jag ska ta upp ett litet exempel om mellanrum. Vi talar ganska mycket om
  och har forskat ganska mycket om organisatoriska mellanrum, det vill säga att
  när vi tror att vi har organiserat allting är det fortfarande lite grann kvar. Det
  är som Lindemans atomer. Om man fyller en låda jättemycket så att den är helt
  full går det alltid in en atom till. Så små är de.
  Denna historia handlar om Sven som är pensionär. Han har klippt gräset
  och brutit armen. Han är från Göteborg så han åker in till Sahlgrenska. Då åker
  han till Sahlgrenska sjukhuset. Men Sahlgrenska är inte Sahlgrenska utan
  Sahlgrenska, Mölndal och Östra sjukhuset. Detta kommer inte att bli en
  homerun men nästan.
  Han har som sagt brutit armen. Då är problemet att han är på fel ställe. På
  Sahlgrenska Sahlgrenska har man nämligen traumatiserade patienter. Han får
  därför vända i dörren och måste åka till Mölndal där man tar hand om enklare
  åkommor som brutna armar.
  Då vill det sig inte bättre än att utanför ingången finns det en rondell. Där
  står en parkerad ambulans med nycklarna i som en psykotisk man, troligtvis
  påtänd, tar och kör runt med och åker rakt in i väggen. Väggen och bilen går
  sönder. Det är ganska dyrt att kvadda en ambulans. Men på andra sidan om
  väggen sitter Sven. Nu har han fått en vägg över sig. Då är Sven potentiellt
  traumatiserad. Då kan man enligt styrdirektiven inte ta hand om honom på
34  
STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Mölndal, utan då körs han tillbaka till Sahlgrenska Sahlgrenska, eftersom han är potentiellt traumatiserad. Men det visar sig att Sven är av lite bättre virke än så. Han har fortfarande en bruten arm, men han är inte traumatiserad. Då ska Sven tillbaka till Mölndal.

Som väl är sker något. Alla organisationer, oavsett om de är privata eller offentliga, är sådana att vi överlever genom att folk där ibland faktiskt åsidosätter alla regelverk och gör sina egna bedömningar. Sven får ett gips och får sedan åka hem. Den traumatisering han har drabbats av är möjligtvis åt det psykiska ohälsohållet. Det är vi inte så bra på, som vi har hört här. Men det är onekligen en vårdrelaterad skada i så fall om han har blivit traumatiserad av dagens upplevelser.

Vad beror detta på? Jo, det beror på att när vi har byggt upp våra system och när vi har arbetat har vi haft idén om arbetsfördelning, tydliga roller och tydliga ansvarsområden. Då har vi byggt upp detta genom att dela upp alla uppgifter så att de blir så små som möjligt. Vi har flera myndigheter som är här och som är uppdelade. Flera utskott i riksdagen är också uppdelade. Detta går igen överallt. När man då delar upp skapar man gränser mellan organisationerna.

Det som händer i dag och som händer väldigt mycket är att när verkligheten utvecklas väldigt mycket och allt mindre passar i denna uppdelning måste vi börja titta på hur vi ska foga samman detta. Ni har alla talat om samverkan. Vi har haft det. Och jag lovar er att om man går ut på golvet i vården och omsorgen och säger samverkan åker man ut, därför att vi har suttit i så mycket samverkansmöten och olika grupper och så vidare jättelänge. Och som Håkan sa görs det ingenting. Vi pratar bara. Det är mycket frustrerande och faktiskt i sig en orsak till sjukskrivningar.

Det som krävs för samverkan är relationer, och då krävs det att vi förändrar vårt uppmärksamhetsfokus och inte bara tittar på roller utan även på relationer och skapar sammanhang. Om det är någonting som vi vet från stressforskning och så vidare är det detta med känsla och sammanhang. Så fort man tappar det är det mycket större risk för utbrändhet, stress och alla möjliga saker.

Jag arbetade på en av Sveriges första kliniker, som jag var med och startade och var delägare i på 90-talet, som jobbade med det som sedan kom att kallas utbrändhet. När Losec kom och man inte kunde vara sjukskriven på grund av magen blev man sjukskriven på grund av ryggen, och detta var en ryggklinik från början men som tog hand om sådant.

Där hade vi en delikat uppgift. Arbetsgivarna hade nämligen förstahandsansvaret, och Försäkringskassan hade det primära ansvaret. Eller också var det tvärtom. Jag kommer aldrig ihåg hur det var. Men den ena hade förstahandsansvaret, och den andra hade det primära ansvaret. Och det är tecken på uppdelningar som inte funkar.

I dessa organisatoriska mellanrum är det så fiffigt arrangerat att vi har en enorm innovations- och förnyelsepotential. Det som vi då behöver göra är att gå från den renodlade rollkulturen till en relationskultur. Vi ska inte gå ifrån den helt och hållet, eftersom vi behöver roller. I vissa sammanhang är det

35

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  mycket viktigt att vi har knivskarpa roller. I andra sammanhang är det mycket
  viktigt att vi kan länka ihop dem så fort som möjligt. Men vi har inte fokuserat
  på relationer. Därför saknar vi det. Det är helt enkelt så att där man riktar sin
  uppmärksamhet får man också mer resultat. Man kan alltså inte lösa proble-
  men med samma sätt att tänka som när man skapade dem.
  Bron på bilden finns på riktigt. Men floden har ändrat sig. Jag kan lite grann
  bekräfta det som Laura Hartman sa, alltså att vi kör fram och tillbaka men
  kommer ingen vart. Och bron hjälper oss inte att komma över vattnet. Då
  kanske vi ska lära oss simma eller bygga en ny bro eller göra någonting annat.
  Det som visas på bilden är förstås en turistattraktion.
  Detta hänger mycket ihop med hur vi har organiserat oss. Vi har organiserat
  oss helt traditionellt. Vi har stuprör, silos, och vi ska ha hängrännor och så
  vidare och alla sådana metaforer.
  Nu gäller detta vården. Men om man kan lösa en uppgift och den är klar på
  ett ställe inom ett stuprör ska man göra det. Det gjorde att vi fick världens bästa
  vård, vi fick en folkhälsa som var bland världens bästa, vi har bäst resultat och
  vi har dessutom fått det till en relativt låg kostnad.
  Detta är alltså det som har tagit oss till den position som vi har. Problemet
  är att det inte riktigt funkar längre.
  Det som vi har jobbat med i vården länge, och det har Försäkringskassan
  också jobbat mycket med när du var där, Laura, är att försöka få ihop dessa
  olika processer där det krävs flera. Villkoret är fortfarande att det är avslut-
  ningsbara episoder och processer.
  Sedan finns det sådant som inte går att avsluta och som pågår hela tiden.
  Då har vi till exempel kronikerna. De saker som är viktiga och som framgår
  av bilden när det gäller kronikerna förändrar hela det medicinska tänkandet.
  Helt plötsligt blir till exempel livsstil viktigt. Det är mycket svårt att fånga
  eftersom vi inte har teknikerna för det. Vi kan fånga saker som är skilda från
  sitt sammanhang, och helt plötsligt börjar livssituationen bli viktig. Då faller
  de vetenskapliga ramarna. Då måste vi ha andra verktyg.
  Sedan har vi gruppen multisjuka, där det inte finns ett avslut. Det är mycket
  som samverkar. Det är komplext på riktigt, det vill säga att de påverkar och
  påverkas av varandra. Där har vi 3 procent av patienterna men 50 procent av
  resursåtgången. Detta har vi ingen organisation för. Då räcker det inte att man
  flyttar över till flödesorganisation. Det passar fortfarande bara sådana flöden
  som går att göra bra på det sättet. Däremot ska vi göra det när det gäller dessa
  processer. Det finns ingen anledning att slänga ut en massa pengar på sådant
  som funkar långsamt. En liten flödesorganisering, där man tar fram föreskrifter
  så att de kanske tar 10 år i stället för 20 år hade kanske varit bra. 20 år är lite
  lång tid kan jag som organisationsforskare tycka.
  Det som jag tror är den allra största utmaning som vi står inför i dag är att
  det är lite freaky med trådlös teknologi när man har ägnat hela sitt liv åt detta.
  En utmaning som jag tror är mycket stor är att vi har så mycket i verkligheten,
  det är ett relativt begrepp nu för tiden, som har förändrats och att vi kan göra
  saker på ett helt annorlunda sätt. Vi hänger inte riktigt med.
36  
STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Jag vet inte om ni har läst om den debatt som förs mellan Distriktsläkarföreningen och resten av världen om att det är farligt med digitala mottagningar. Anledningen till att det blev så var att Jönköping öppnade en vårdcentral där man provar KRY:s lösning – KRY.se som är en digital vårdcentral. Det är fortfarande inte någon processförändring. Man jobbar på ungefär samma sätt som man gör på en vårdcentral, men den är digital. Bara för att man öppnade den fattade alla det och gick in på Jönköpings hemsida och vidare till KRY, i stället för att gå direkt till KRY. Då får de faktiskt tillbaka sina skattepengar. Det blev ett stort problem, eftersom det var så många som gjorde detta. Då fick man betala ut utomlänsersättning. Det var ingen som hade tänkt på det.

Helt plötsligt, och det gäller mycket, behöver man inte gå till ett speciellt hus utan man kan göra det var man än är digitalt. Om jag är på semester i Thailand kan jag gå in på KRY och få en second opinion när det gäller min sjukdom. Folk är dessutom beredda att betala för det. Men när det finns inom det offentliga väljer man det. Och vi hänger inte med.

De organisatoriska strukturer som vi har byggt upp driver på sjukskrivningstalen. Det handlar om den moraliska stressen, eller samvetsstressen, där man ser att man springer runt. Det som man nu talar om är att det aldrig de facto har varit så många utbildade människor i vården och att vi aldrig tidigare har lagt så mycket resurser på den på alla sätt och vis. Hur man än räknar har vi aldrig tidigare lagt så mycket resurser på den. Ändå är bristen på kompetens och bristen på vårdplatser det enda vi talar om. Då är det uppenbarligen inte mer resurser som krävs utan att vi måste lära oss att använda resurserna på rätt sätt. För att vi ska göra det måste vi tänka om, och vi måste börja samarbeta mycket mer.

Catharina Bildt Grape, moderator: Vi tar nu en paus och samlas här igen 11.15, då det är dags för utskottsledamöternas frågestund.

Pass III: Frågestund

Catharina Bildt Grape: Varmt välkomna tillbaka! Nu ska vi gå in på frågestunden. Tanken är att framför allt ge socialförsäkringsutskottets ledamöter möjlighet att ställa frågor till alla er som har medverkat under förmiddagen. För att hinna med så många frågor som möjligt vill jag ödmjukt be alla ledamöter att ställa en ganska kort och precis fråga. Ni får också gärna adressera frågan till den som ni känner är bäst lämpad att svara.

Fredrik Lundh Sammeli (S): Det är som att besöka en godisaffär när man ska rikta in sig på frågor. Jag skulle vilja veta vad mer som behöver göras för att inte tappa tempo och för att inte alla ska behöva uppfinna hjulet igen. Frågan går till arbetsgivarparterna, kommun och offentlig sektor.

37

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Caroline Olsson, SKL: Det är en bra och ganska svår fråga. Jag tror att det
  handlar om att ha en otrolig uppmärksamhet på den här frågan och verkligen
  vara dedikerade, och det vill jag påstå att vi är när det gäller den del som är
  vårt eget arbete. Vi har en väldigt tät och intensiv dialog och ett stort antal
  partsarbeten igång. Vi lägger nästan alla våra resurser på avsiktsförklaringen.
  Jag skulle vilja säga att vi har fullt ös, om jag får uttrycka mig så, och det
  kommer vi att fortsätta ha. Sedan behöver vi ha ett samarbete och en tät dialog
  med andra aktörer, inte minst med Försäkringskassan. Jag tycker att vi har en
  bra dialog, och vi behöver se till att det fortsätter på det viset.
  Johan Forssell (M): Tack för många intressanta föredrag! Jag har en fråga till
  Laura Hartman, som gjorde presentationen om sjukfrånvarons utveckling och
  olika orsaker bakom den.
  Mycket av diskussionen här i dag har handlat om situationen på våra
  arbetsplatser, och vi är nog alla överens om att arbetsmiljön är viktig. Men
  precis som Laura påpekade har inte situationen på våra arbetsplatser markant
  förbättrats på kort tid i tider då sjukfrånvaron har minskat. Det leder till
  slutsatsen att det måste finnas många andra viktiga faktorer som också
  påverkar här och är viktiga.
  Det som du lyfte fram kopplat till beteenden, normer och värderingar tycker
  jag är intressant, även om det är väldigt svårt. Det jag far efter är i vilken
  utsträckning till exempel arbetsmarknadens parter kan påverka dessa normer
  och beteenden. Och om det inte är de som ska göra det, vems uppgift är det?
  Vem är det som sitter med styråran och faktiskt kan förändra?
  Laura Hartman: Vilken bra fråga! Det korta svaret är: alla. Jag tror att såväl
  arbetsgivare som sjukskrivande läkare, granne, kompis, make eller maka kan
  vara medvetna om risken för spridning som det i grunden handlar om, att
  beteenden smittar av sig.
  Jag tror att vi måste hitta ett konstruktivt och bra sätt att prata om arbets-
  förmåga. Det känns som att alla på något sätt är medvetna om det, men sedan
  handlar det, också i diskussionen här, om sjukdom, hälsa och ohälsa. För att
  förstå variationerna måste man förstå att vad det i grunden handlar om är den
  upplevda arbetsförmågan i livet, givet sitt hälsotillstånd. Det är motivations-
  faktorerna och annat i omgivningen som påverkar. Man behöver bara gå till
  sig själv för att veta att huvudvärk och förkylning kan upplevas helt olika, om
  man vill stanna kvar under täcket eller ej, beroende på hur rolig dag man har
  framför sig. Det är ett banalt exempel, men man kan skala upp det till
  motivationsfaktorer, till måendet och hur många det är som tar till sjuk-
  skrivning som en lösning i en situation där inte allting känns helt bra – ett
  beteende som sprider sig. Där tror jag absolut att en medvetenhet från såväl
  arbetsmarknadens parter som alla andra är avgörande. Vad det sedan innebär
  i den konkreta situationen kan väl skilja sig, men i grunden handlar det om att

38

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

ta bollen, göra någonting, visa uppmärksamhet och se andra lösningar än sjukskrivning.

Solveig Zander (C): Jag tycker att mycket här har handlat om teknikaliteter, systematiskt arbetsmiljötänk, avsiktsförklaringar och teoretiska saker.

Jag undrar vad man skulle behöva ge alla parter för att de ska medverka till att sänka sjuktalet. Jag tänker på arbetsgivarna och jag tänker naturligtvis på läkarna och alla myndigheter som är inblandade.

Min fråga är alltså: Vad är det för morötter som skulle behövas för att man ska känna att man tjänar på att jobba med de här frågorna? Jag riktar frågan till Svenskt Näringsliv och Arbetsmiljöverket.

Catharina Bäck, Svenskt Näringsliv: Det är en jättebra och viktig fråga. Jag tror att det handlar om incitament hos arbetsgivarna att ta till vara arbetsförmåga, men inte minst handlar det för den sjukskrivne om att utmana sig själv och våga prova fastän man kanske inte tror sig kunna. Det kan verkligen göra skillnad. Då tänker jag inte minst när det gäller den planerade återgången på möjligheten för arbetstagaren att på ett enkelt sätt arbetspröva, kanske med en liten morot, utan att riskera rätten till sjukpenning. Det skulle kunna vara ett sätt att tidigt komma vidare.

Håkan Olsson, Arbetsmiljöverket: I EU pratar man ofta om att en satsad euro är en tillbaka, och vi brukar ofta prata om att en satsad krona ger två kronor tillbaka. Det handlar i vår tillsyn mycket om att ta fram de goda exemplen och tala om vem man kan ta kontakt med. Men just detta att kunna visa på vad man får om man satsar som arbetsgivare är nummer ett.

Emma Carlsson Löfdahl (L): Tack för många intressanta inspel! Laura talade om att det finns fyra olika faktorer som påverkar sjukfrånvaron, och jag blev så glad när hon kom till den fjärde, att det är individen själv, för det pratar vi inte så mycket om. Jag skulle vilja lägga till en femte faktor, nämligen den sociala miljön kring individen själv – fritiden, familjen, vilken press man har utifrån och från sig själv.

Det talades också om att vi behöver nya angreppssätt vad gäller sjukfrånvaron. Om jag har räknat rätt finns det under en vecka 128 timmar kvar då vi inte arbetar. Ibland funderar jag på om man ska vara sjukskriven efter kl. 17 i stället, om det är där problemet ligger.

Min fråga till Laura är: Har du och dina kollegor tittat på denna infallsvinkel någon gång?

Laura Hartman: En av de riskfaktorer som tas upp i sammanställningen är balansen mellan fritid och arbetsliv, och det är klart att det är en viktig faktor.

39

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Som jag sa i svaret till Johan kan vi även som kollegor, vänner, makar och
  grannar vara lite uppmärksamma och försöka stötta och uppmuntra till att
  tagga ned även på fritiden, om det snarare är där problemen ligger. Oftast är
  det ett samspel.
  Aron Modig (KD): Jag fastnade också för det här med attityder och beteenden
  i samhället vad gäller friskt och sjukt och när man har eller inte har arbetsför-
  måga. Jag skulle vilja rikta min fråga framför allt till parterna – några av er
  snuddade vid detta i inledningen.
  Min fråga är egentligen om det finns fler bland representanterna, eller bland
  parterna, som skulle vilja reflektera lite kring detta. Var står vi i samhället i
  dag när det gäller attityder och beteenden? Och vad kan man från parternas
  sida göra för att jobba med detta?
  Lars Fresker, OFR: En sak som är viktig för oss på partssidan är att man har
  den här dialogen på arbetsplatserna. Vi försöker på olika sätt, för offentlig
  verksamhet, se till att man skapar forum inom ramen för till exempel samver-
  kansavtal, där man håller dialogen igång. Den lägsta formen är arbetsplatsträf-
  far och medarbetarsamtal och att man får dessa att fungera på det sätt som är
  meningen med avtalen. Då får man en bredare dialog. När man har en dialog
  på arbetsplatsen – via arbetsplatsträffar, via medarbetarsamtal eller på andra
  sätt som fungerar – handlar det också om vilka förväntningar man har på
  varandra på arbetet.
  Man kan också komma till det som vi var inne på förut. Man har en lagstad-
  gad rätt att ta ut föräldraledighet. Man kan gå ned i arbetstid. Det visar sig i
  diskussioner att detta är helt okej på arbetsplatsen. Man förstår att det behövs
  för att få livspusslet att gå ihop.
  Frågan om attityd gäller även medarbetarna, men det är naturligtvis chefen
  som med sin attityd bjuder in till denna dialog och som slår an en viktig ton.
  Om man får till den attityden tror jag att man kan göra mycket, även sådant
  som ligger utanför arbetsplatsen – detta utan att man kommer med pekpinnar
  och utan att det upplevs som att kollegorna lägger sig i ens privatliv. Man visar
  i stället på den öppna attityd som finns på arbetsplatsen, och där kan vi nog
  alla som parter bidra.
  Vi trycker ofta på att det är viktigt att man får ned det här partsarbetet och
  att man får en bra dialog ute på arbetsplatsen, nära medarbetarna. Det är en sak
  att ha fina avsiktsförklaringar och regelverk högt uppe, men det gäller ju att
  detta kommer ut till den lilla arbetsplatsen, på skolan eller till det nära arbets-
  laget, så att dessa lite bredare diskussioner förs där. Där kan vi som parter bidra
  till att öppna upp för detta.
  Lena Emanuelsson, Saco-S: Det handlar också om hur man organiserar arbe-
  tet. Någon här var inne på att det behövs meningsfulla arbetsuppgifter och en

40

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

känsla av sammanhang för att man ska känna motivation i arbetet. I Sverige vill vi förverkliga oss själva i arbetslivet, och vi har väldigt höga förväntningar på den plats där vi tillbringar så många timmar varje vecka. Detta ställer också krav.

Jag tyckte att det som Laura Hartman sa om ett nytt sätt att leda verksamhet var jättebra. Jag tror verkligen att det är någonting att tänka på, och då menar jag också att detta gäller ledarskapet i vardagen, inte bara på möten.

Jag håller helt med om att det är viktigt med dialog och att vi behöver arbetsplatsträffar och samverkan på olika sätt, men det är också viktigt med dialogen mellan chef och medarbetare i vardagen. Den dialogen kan handla om en medarbetares arbetsuppgifter, om när man känner sig otillräcklig, när man inte vet hur man ska ta sig an den här arbetsuppgiften och få det här att gå ihop. Då behövs en chef som är närvarande, som man kan nå och ha ett samtal med. Då krävs att chefen rent praktiskt kan hjälpa till att prioritera och leda medarbetaren i arbetet.

Att vara chef ställer ganska stora krav på närvaro. I dag tenderar vi att se chefskapet som någonting man gör vid sidan av allting annat, så cheferna är ganska hårt belastade i dag, vilket jag tror är någonting att fundera över. Man får inte heller glömma bort individens – medarbetarens – ansvar. Det går inte att bara förlita sig på chefen och på att chefen ska lösa alla problem, utan alla som är verksamma på en arbetsplats har självklart ett ansvar för hur arbetsmiljön är och för att vara tydliga med sina behov.

Carina Ohlsson (S): Jag tackar så mycket för all den kunskap som har presenterats och för alla fakta från var och en. Men varje enskild individ som ska kunna hantera alla dessa myndigheter och olika roller vet inte hur det fungerar mellan de olika rollerna. Min fråga har också med detta att göra.

Ministern lyfte fram det besök som vi gjorde i går i Tidaholm. Tidaholm kan väl här stå för tillsammans och tillit, om man ska vara lite vitsig. Men vad är det egentligen som hindrar samarbete? De visar samarbete, och de samarbetar också. Man hör ju mycket om samverkan mellan myndigheter, men det är inte alltid som detta leder till praktisk handling. Här visar man dock samarbete, till exempel att Försäkringskassan finns på primärvården en dag i veckan och att hela kommunledningen har bestämt att alla förvaltningar, och även företag på orten, ska samarbeta runt detta.

Min fråga går till Sveriges Kommuner och Landsting och till Försäkringskassan: Vad är det egentligen som hindrar att man samarbetar? Det verkar ju som att det många gånger finns ett hinder för samarbete.

Caroline Olsson, SKL: Det här är en jätteviktig fråga för våra medlemmar. Vi får också rätt många signaler från kommuner ute i landet om att man upplever kontakten med Försäkringskassan som svår. Man tycker att det är svårt att få kontakt och att den, tyvärr, har blivit sämre på många håll. Detta är något som

41

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  vi har tagit upp i vår dialog med Försäkringskassan, och vi vet att det finns en
  intention och en vilja på central nivå att få till stånd en bra samverkan.
  Dock är läget i dag tyvärr sådant att det finns problem med att få den per-
  sonliga kontakt som efterlyses. Man behöver en lätt ingång och en naturlig
  kontaktväg in till Försäkringskassan, men den finns i dag inte på plats på alla
  håll, vilket är något som vi verkligen skulle önska.
  Jag skulle också vilja lyfta fram ett annat perspektiv på detta. Vi talar om
  att den diagnos som ökar mest är den psykiska ohälsan, och här finns ett di-
  lemma som handlar om integritet och som ibland kan vara ett problem för ar-
  betsgivarna i samverkan. Det är inte alltid helt enkelt att tala om psykisk ohälsa
  och att få tillgång till all information. Man behöver ha med detta i bakgrunden.
  Lars-Åke Brattlund, Försäkringskassan: Jag håller med SKL. Det är väldigt
  bekymmersamt för oss att räcka till om vi ska göra allt för alla. Men om man
  tittar på de lyckosamma exempel som har nämnts här tycker jag att man ser att
  kommunen talar Försäkringskassans språk och Försäkringskassan talar kom-
  munens språk. Det är alltså inte nödvändigt att gå till tre, fyra eller fem olika
  spelare för att få olika svar, eller i värsta fall samma svar.
  Detta är ett exempel på god samverkan. Med god samverkan, där alla talar
  samma språk, tror jag också att våra resurser – stora eller små – kommer att
  kunna räcka till på ett helt annat sätt. Jag tror att ett fundamentalt problem,
  eller en fundamental utmaning, som vi behöver ta oss igenom i all samverkan
  är att vi har olika agendor och olika uppdrag.
  Lars-Arne Staxäng (M): Jag skulle vilja ställa mina frågor till Laura Hartman
  och Hans Winberg.
  Vi vet sedan lång tid tillbaka att det finns stora regionala skillnader – de har
  snarast varit ännu större om man tittar historiskt. Standardsvaret har varit att
  mycket av detta styrs av attityder och normalitet i respektive område. Men
  precis som Laura Hartman visade i sin statistik är det faktiskt ännu större skill-
  nader mellan branscher och företag. Kvinnor är dessutom ofta kraftigt överre-
  presenterade, särskilt på de platser eller företag där sjukskrivningstalen är
  höga. Ofta handlar det, som alla här i salen vet, om två tredjedelar kvinnor och
  en tredjedel män. Det enkla svaret brukar lyda att kvinnor har större ansvar
  hemma, och det finns säkert fler sådana svar.
  För ett par veckor sedan besökte jag ett antal kemiföretag i Stenungsund.
  De har mycket låg sjukfrånvaro – vi kan kalla dem lågsjukskrivningsföretag.
  Socialförsäkringsministern talade tidigare om att man hade sänkt talen från tio
  till sex dagar, men här talar man om två eller tre dagar.
  Det som jag noterar är att det inte är någon större skillnad mellan kvinnor
  och män i de här branscherna, och män tar väl också ansvar för sina familjer
  hemma. Det måste handla om något annat. Är det normer och attityder, eller
  handlar det om ledarskap, som Laura Hartman var inne på? Vad kan vi lära

42

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

oss av dessa företag med de goda exemplen, så att vi kan överföra den typen av arbetsmetoder på de andra företagen, inte minst inom Kommunals område?

Laura Hartman: Det är naturligtvis omöjligt att uttala sig om ett enskilt inspirerande fall, så det korta svaret är att man borde titta närmare på detta.

Jag vill dock lägga till någonting som jag tycker är viktigt, nämligen att den här diskussionen ibland kan få ett lite överdrivet fokus på arbetsmiljö, vilket jag tror riskerar att leda tanken fel. Det är viktigt att ta med sig – och detta finns det forskning på – att det inte är upplevelsen av hur de privata behoven kommer till uttryck på jobbet, eller vad man tycker om sina kollegor eller chefer, som avgör hur man mår och hur bra jobbet blir gjort. Det är faktiskt precis tvärtom – det är upplevelsen av att man gör ett bra jobb och skapar bra resultat tillsammans som avgör både hur man mår och hur effektiviteten blir.

Jag tror att en stor del av svaret finns där någonstans – det är i alla fall en gissning. Man känner att man gör ett bättre resultat tillsammans på den arbetsplatsen.

Hans Winberg: Låt oss gå till forskningen om organisationer och hur de fungerar. Det som är gemensamt för alla lyckade exempel som nämns här är att de är lokala, att de är relationsbaserade och att de kräver ett lokalt ledarskap och medarbetarskap.

Vi har försökt att lösa det med stora nationella riktlinjer, lösningar, reformer och liknande. Det finns ett glapp där. Jag tror – och vi har sett i vår forskning

– att när detaljeringsgraden och ambitionen i styrningen blir för hög upplevs situationen som mycket mindre meningsfull. Då måste man springa på bollar som är helt exogena – helt utanför verksamheten – och som man inte har någon kontroll över.

Jag tror att det är en kombination av den styrning som har vuxit fram under kanske 30–40 år, även i näringslivet. Det handlar alltså inte alls om new public management, utan det finns också ett public management i hela näringslivssektorn som håller på att kväva de företagen. Det är för mycket fokus på regler och för lite fokus på att vi gör någonting, och då uppfattar man sin dagliga verksamhet som meningslös.

Jag skulle säga att det lokala sammanhanget är extremt viktigt. Er uppgift som politiker är att stötta, så att de lokala sammanhangen kan fungera. Tro aldrig att ni kan lösa det lokala sammanhangets problem, för det kan man bara göra på plats där. Det kan ingen annan av oss som sitter här heller göra, utan det kan man bara göra där. Men man måste ha förutsättningar, och man måste veta att det är viktigt.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll: Min fråga riktar sig främst till kommuner och landsting men även till fack och arbetsgivare. Jag vill ta fasta på det som Caroline Olsson sa tidigare. Vi har gått mot en förändrad verklighet

43

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  på 15 år. Den vanligaste orsaken till sjukskrivning är i dag psykisk ohälsa,
  upplevd eller reell. Det är detta som är det stora bekymret.
  De som har den absolut bästa möjligheten att kunna fånga upp dessa signa-
  ler hos medarbetarna på en arbetsplats är såklart arbetskamrater och chefer. Ett
  djupt problem är den stigmatisering som alltjämt finns i vårt samhälle rörande
  psykisk ohälsa och möjligheten att ställa frågor. Detta kom upp när vi var i
  Tidaholm i går – det ställdes frågor om att man tidigt går in på djupet och
  ställer frågor till människor om deras livssituation och deras mående. Vi måste
  göra detta i mycket högre utsträckning. Jag tror att man i Tidaholm kallar det
  omtankesamtal med medarbetarna.
  Man är en hel person. Vi har i dag ett arbetsliv som är förändrat och där
  fritid och det man gör på jobbet flyter ihop mycket mer. I många yrken är
  arbetet heller inte platsbundet på samma sätt som förr.
  Min fråga till parterna är: Vad mer kan vi göra för att ta bort den stigmati-
  sering som finns kring psykisk ohälsa, som i princip alla känner någon som
  har upplevt eller som man själv upplevt?
  Catharina Bäck, Svenskt Näringsliv: Vi har ju alla ett ansvar för varandras
  mående. Men som Caroline Olsson säger är detta otroligt känsliga och integri-
  tetsnära frågor. Hur långt sträcker sig arbetsgivarens ansvar? Är det rimligt att
  ställa detaljerade och ingående frågor om privatlivet? Ja, kanske ibland, men
  det är inte självklart.
  Jag har inget svar här och nu, men jag tror att man ska träda försiktigt fram.
  Alldeles oavsett varför man blir sjukskriven är det bara arbetsplatsen som man
  kan bli sjukskriven från, och det är till arbetsplatsen som man normalt sett ska
  komma tillbaka. Psykisk ohälsa beror sällan bara på arbetet, men integritets-
  frågorna är oerhört angelägna.
  Caroline Olsson, SKL: Jag skulle vilja haka på det som Catharina Bäck sa. Vi
  känner en stor oro, eftersom vi vet att den psykiska ohälsan hos många unga
  är hög. Vi vet också från forskningsstudier att studenter på till exempel lärar-
  utbildningar och sjuksköterskeutbildningar lider av psykisk ohälsa, och då rör
  det sig om personer som inte ens har kommit in i arbetslivet än.
  Det fråntar dock naturligtvis inte oss vårt ansvar för att jobba med detta.
  Det handlar mycket om att öka kunskapen hos chefer och om att våga prata
  om psykisk ohälsa, men jag tror att vi ska vara medvetna om att det inte är
  arbetsgivarna som löser det här ensamma, utan det är ett samhällsproblem som
  vi behöver ta på allvar.
  På SKL har vi ett jättespännande projekt som heter Uppdrag psykisk hälsa,
  som vi har fått finansiering för. Det handlar just om att öka kunskapen om
  stigmatiseringen kring frågorna.
  Mathias Tegnér (S): Tack för väldigt många spännande åsikter och föredrag!

44

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Jag har en liten reflektion som kan kopplas till diskussionen om individens ansvar, som har diskuterats ganska mycket i dag. Jag tycker själv att det är väldigt viktigt att prata om individer, men jag känner inte riktigt igen mig i att det skulle vara en faktor som inte har funnits i samhällsdebatten. Jag tycker snarare att vi ganska mycket har pratat om individens ansvar just när det handlar om varför man blir sjuk.

När vi sedan börjar prata om sjukvård och rehabilitering vill vi gärna att individer ska kunna strömlinjeformas och fungera på samma sätt. Jag tycker tvärtom att vi har pratat mycket om individens ansvar för varför man blir sjuk. Däremot har vi kanske inte pratat så mycket om hur vi kan ta till vara att individer är olika, både när det gäller rehabilitering och när det gäller sjukvård.

Från den reflektionen tänkte jag göra en P3-övergång till Hans Winbergs slutsatser om att relationer och sammanhang är viktiga för att man inte ska bli sjukskriven. Jag tycker att detta också hör ganska mycket ihop med individen och hur man fungerar på en arbetsplats.

Om det som du säger är riktigt och det är relationer och sammanhang som är det viktiga för att man inte ska bli sjuk vill jag, utan att banalisera vad vi faktiskt ska göra, ställa frågan: Vad ska jag ta med mig som politiker eller riksdagsledamot, kopplat till kunskapen att det är relationer och sammanhang som är det viktiga? Hur kan vi ta med oss den kunskapen för att göra någonting åt ohälsan och sjukskrivningarna?

Hans Winberg: Sammanhang är ett begrepp som kräver analys i olika situationer. Vi bär ju alla med oss ett sammanhang hela tiden. Här är vi i en sorts sammanhang, och någon annan gång är du i ett annat sammanhang. En bra början kan vara att fråga sig vad det är vi kräver och var någonstans vi kräver det i det sammanhang där vi nu fattar beslut.

Vad gäller riktade statsbidrag och liknande saker kan det vara så att man vet att någonting är väldigt viktigt och att det går att göra någonting åt, men det görs inte. Då kan det vara värt att satsa pengar på det, för då börjar man att uppmärksamma problemet.

Men om det inte är genomtänkt kan det lika ofta vara ett sätt som förstör möjligheterna till vardaglig utveckling. Om ni politiker då fattar ett detaljerat beslut, eller om regeringen sätter en mycket skarp indikator som man sätter en peng på, kan det snarare bli så att de lokala sammanhangen slås isär. För er politikers del tror jag att det gäller att se i vilket sammanhang ni befinner er och vilken räckvidd ni har när ni fattar beslut.

Ni sätter till stor del ramarna för hur samhället ska fungera, och de ramarna kan ni sätta upp. Sedan kan ni kräva åtgärder men ändå stanna en nivå längre upp än vad man kanske vanligtvis gör. Jag tror att vi måste få till en mycket bättre övergång mellan policy, verksamhetsstrategi och själva verksamhetsutvecklingen, så att vi inte blandar ihop dessa.

Man har olika räckvidd, når olika långt och har olika kompetens för att lösa de lokala problemen. Det var det jag menade med att alla goda exempel är

45

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  lokalt förankrade. Man gör någonting, men väldigt ofta gör man det som pro-
  jekt. Projektet kan hålla i 5–10 år, men det försvinner när personerna bakom
  projektet försvinner, eftersom ingenting i det omgivande systemet har föränd-
  rats. Ni har en jätteviktig roll i att se till att de omgivande förändringarna – i
  viss mån – efterfrågas och, framför allt, inte förstör möjligheterna att arbeta på
  det sättet.
  Tina Ghasemi (M): Min fråga handlar om tidiga insatser. Vi vet från forskning
  att tidiga insatser har en väldigt stor betydelse – större betydelse än om man
  redan befinner sig i sjukfrånvaro. Jag skulle vilja fråga Svenskt Näringsliv och
  LO vad lagstiftningen kan göra och hjälpa till med när det gäller förebyggande
  insatser för att förhindra att människor hamnar i sjukfrånvaro.
  Malin Wreder, LO: Vad gäller insatser som är så tidiga att de är preventiva har
  vi en ganska bra lagstiftning på plats. Den senaste föreskriften om organisato-
  risk och social arbetsmiljö kompletterade det som redan fanns på ett väldigt
  bra sätt. På detta område handlar det alltså mycket om att sprida kunskap och
  att se till att man följer den lag som finns. Här har vi ett ansvar, liksom Arbets-
  miljöverket och många andra. Men det är inte primärt bättre lagstiftning som
  behövs på det här området.
  När det gäller tidiga insatser i fråga om personer som redan har blivit sjuka
  och som ska gå tillbaka till arbetet ska jag ärligt säga att detta inte är mitt
  primära kompetensområde. Jag skulle ha haft med mig en kollega som är duk-
  tig på rehabiliteringskedjan, men ironiskt nog blev han sjuk när vi skulle prata
  om sjuktalen.
  Det jag kan säga är att det naturligtvis är viktigt med tidiga insatser, men
  det är också viktigt med rätt insats i rätt tid. Vi vill inte se vilken insats som
  helst den första dagen man är sjukskriven, när man kanske ligger kvar på sjuk-
  huset. Det gäller att man verkligen tänker efter, så att man gör rätt sak vid rätt
  tid i rehabiliteringskedjan.
  Catharina Bäck, Svenskt Näringsliv: Jag håller med Malin Wreder. Regelver-
  ket finns, och det är väldigt omfattande när det gäller det systematiska arbets-
  miljöarbetet, som är nyckeln för de förebyggande insatserna. Helst ska ju ar-
  betet inte leda till sjukdom och sjukskrivning över huvud taget. Jag tror att det
  gäller att hålla i och hålla ut och verkligen stötta och, inte minst, sprida de goda
  exemplen. Där finns det mycket att göra.
  När det gäller återgången till arbete tycker våra företag att det räcker med
  regler och pålagor. De vill inte ha fler regelverk utan snarare stöd, hjälp och
  verktyg. De vill också se att man belönar de goda insatser som görs. Många
  småföretag tar stöd och hjälp, till exempel av privata sjukvårdsförsäkringar.
  Då är det märkligt att man vill bestraffa de goda initiativen – det är inte efter-
  frågat!

46

STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

Inte heller efterfrågar våra företag fyrkantiga regelverk som säger att man en viss dag ska skriva ett visst papper. Snarare bör det vara mer individinriktat, så att återgången till arbetet styrs av personliga förutsättningar på ett effektivt och adekvat sätt.

Eva-Lena Jansson (S), arbetsmarknadsutskottet: Utifrån att jag tidigare var skyddsombud handlar min fråga om de regionala skyddskommittéer som en gång fanns och framför allt om den starka kopplingen till företagshälsovården, som såg ut på ett helt annat sätt. I dag kommer företagshälsovården ofta in i slutskeden – inte som en förebyggande insats.

Min fråga till fackförbunden är: Hur ser ni på användandet av företagshälsovården? Ofta har man ju från arbetsgivarens sida nollavtal.

Daniel Gullstrand, PTK: Företagshälsovård är en jätteviktig fråga för oss inom fackförbunden. Framför allt ser vi företagshälsovården som ett sätt att främja systematiskt arbetsmiljöarbete och ett sätt att se till att det finns rejält med kunskap på arbetsplatsen om hur man ska arbeta, både med rehabilitering och på ett förebyggande sätt.

Från den fackliga sidan vill vi se att det finns tillräcklig företagshälsovård och att den är oberoende. Oberoendet säkrar man på ett bra sätt genom att ha någon form av samverkan när man upphandlar den. Där har skyddsombuden och andra fackliga företrädare en väldigt viktig roll.

Om vi går över till vad politiker kan göra handlar det om vilken typ av företagshälsovård som man främjar. Man har framför allt tittat på det arbetsplatsnära stödet, som ska hjälpa till vid rehabiliteringen, när det redan har gått för långt, och genom utredning se vad som kan göras. Ett medskick till er politiker är att ni kan titta på om det går att skruva på det arbetsplatsnära stödet så att det riktas mer mot tidiga, förebyggande insatser, i stället för att bara användas när det redan har gått för långt.

Malin Wreder, LO: Jag kan i princip bara instämma i detta. Vi tycker också att det är otroligt viktigt att det finns en företagshälsovård som kan svara upp mot det som den ska svara upp mot, det vill säga det som kan göras på arbetsplatsen för att verka för en god hälsa. Det handlar om att företagshälsovården inte bara ska erbjuda en individuell lösning på ett organisatoriskt problem, utan man måste också kunna hantera de arbetsorganisatoriska aspekterna av detta. Det räcker alltså inte med en kurs i mindfulness, utan man kanske också måste öka bemanningen, för att ta ett jätteenkelt exempel på saker som företagshälsovården måste kunna hantera.

47

2016/17:RFR18 STENOGRAFISKA UPPTECKNINGAR FRÅN DEN OFFENTLIGA UTFRÅGNINGEN
  Peter Munck af Rosenschöld, Sveriges Företagshälsor: Jag har en fråga till
  Arbetsmiljöverket. Vi har i dag en omfattande lagstiftning på arbetsmiljöom-
  rådet som jag tycker är väldigt bra. Men hur ser vi till att alla företag följer
  den?
  Håkan Olsson, Arbetsmiljöverket: Bra fråga! Vårt uppdrag innefattar att utöva
  tillsyn, men tillsyn innefattar också att kunna sprida kunskap i frågan. En av
  bitarna i det hela tycker jag är att ha en informativ hemsida, vilket vi försöker
  att ha.
  Det viktigaste – vår vision – är att alla vill och kan. Vi driver så hårt vi kan
  mot detta, och vi gör det genom att försöka att främst vara på de arbetsplatser
  där riskerna är som störst. Alla i det här rummet har en viktig roll i att bidra
  till en bra arbetsmiljö.
  Johan Forssell (M), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet: Jag vill tacka
  alla er som har kommit hit och varit med under detta tre timmar långa
  seminarium. När vi i socialförsäkringsutskottet började planera för denna
  hearing gjorde vi det utifrån två perspektiv: dels för att titta på sjukfrånvarons
  utveckling, dels – mer specifikt – för att titta på de regionala skillnaderna. Jag
  tycker att dessa frågor har blivit väldigt väl belysta här i dag.
  Under den första delen fick vi höra arbetsmarknadens parter, från lite olika
  perspektiv men ändå med en stor enighet om att arbetsplatsen har en uppgift,
  en roll att spela och att det går att förändra och påverka. Inte minst gäller det
  som någon sa här på slutet att sprida de många goda exempel som finns, så att
  vi slipper uppfinna hjulet två gånger.
  Vi har också fått en inblick i aktuell forskning – även där ur två delvis olika
  perspektiv, men jag tycker att båda var mycket intressanta och lika viktiga.
  Jag försökte hålla räkning på hur många olika personer som har talat här i
  dag. Jag tror att det har varit 17 personer uppe på denna lilla scen, och till detta
  kan läggas 14 frågor och minst dubbelt så många svar. Det är ju faktiskt så att
  svaren är fler än frågorna – så brukar det inte alltid vara, men det har vi blivit
  begåvade med här i dag!
  Allt detta har skett på tre timmar, som åtminstone jag tycker känts ganska
  uthärdliga. Man har inte fått alltför mycket träsmak, vilket jag tycker är tack
  vare att vi har haft en bra moderator, som har guidat oss igenom denna för-
  middag. Jag vill därför rikta ett stort tack till moderatorn Catharina Bildt
  Grape.

48

2016/17:RFR18

BILAGA

Bilder från utfrågningen

Laura Hartman

49

2016/17:RFR18 BILAGA: BILDER FRÅN UTFRÅGNINGEN

50

BILAGA: BILDER FRÅN UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

51

2016/17:RFR18 BILAGA: BILDER FRÅN UTFRÅGNINGEN
  Hans Wiberg

52

BILAGA: BILDER FRÅN UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

53

2016/17:RFR18 BILAGA: BILDER FRÅN UTFRÅGNINGEN

54

BILAGA: BILDER FRÅN UTFRÅGNINGEN 2016/17:RFR18

55

RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2014/15
2014/15:RFR1 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET  
  Stöd till lokala åtgärder mot övergödning  
2014/15:RFR2 TRAFIKUTSKOTTET  
  Hållbara analyser?  
  Om samhällsekonomiska analyser inom transportsektorn med sär-
  skild hänsyn till hållbar utveckling  
2014/15:RFR3 TRAFIKUTSKOTTET  
  Trafikutskottets offentliga utfrågning om järnvägens vägval  
2014/15:RFR4 FÖRSVARSUTSKOTTET  
  Blev det som vi tänkt oss?  
  En uppföljning av vissa frågor i det försvarspolitiska inriktningsbe-
  slutet 2009  
2014/15:RFR5 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Autonomi och kvalitet – ett uppföljningsprojekt om implementering
  och effekter av två högskolereformer i Sverige  
  Huvudrapport  
2014/15:RFR6 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Autonomi och kvalitet – ett uppföljningsprojekt om implementering
  och effekter av två högskolereformer i Sverige  
  Delredovisning 3: Enkätundersökning till studieansvariga  
2014/15:RFR7 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Autonomi och kvalitet – ett uppföljningsprojekt om implementering
  och effekter av två högskolereformer i Sverige  
  Delredovisning 4: Den fallstudiebaserade undersökningens första fas
2014/15:RFR8 TRAFIKUTSKOTTET  
  Seminarium om samhällsekonomiska analyser  
2014/15:RFR9 TRAFIKUTSKOTTET  
  Sjöfartsnäringen och dess konkurrenskraft  
2014/15:RFR10 SKATTEUTSKOTTET  
  Skattebefriade bränslen i industriella processer, så kallade råvaru-
  bränslen  
2014/15:RFR11 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Utbildningsutskottets offentliga utfrågning om idrott och fysisk akti-
  vitet i skolan – ett sätt att stärka inlärning och hälsa  
2014/15:RFR12 KONSTITUTIONSUTSKOTTET  
  Konstitutionsutskottets hearing om journalisters och medie-redakt-
  ioners säkerhet och arbetsförutsättningar  
2014/15:RFR13 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTET  
  Finsam – en uppföljning av finansiell samordning av rehabilite-
  ringsinsatser  
2014/15:RFR14 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTET  
  Socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning om Finsam  
  – finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser  
2014/15:RFR15 SKATTEUTSKOTTET  
  Skatteutskottets seminarium om internationellt samarbete mot skat-
  teflykt  
RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2014/15
2014/15:RFR16 NÄRINGSUTSKOTTET OCH UTRIKESUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om ett handelsavtal mellan EU och USA
  (TTIP)  
2014/15:RFR17 CIVILUTSKOTTET  
  Civilutskottets offentliga utfrågning om unga vuxnas möjlighet att
  finansiera ett eget boende  
RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2015/16
2015/16:RFR1 KONSTITUTIONSUTSKOTTET  
  Statsråds medverkan i konstitutionsutskottets granskning  
2015/16:RFR2 FINANSUTSKOTTET  
  Finansutskottets offentliga utfrågning om den aktuella penningpolitiken
  den 24 september 2015  
2015/16:RFR3 FÖRSVARSUTSKOTTET  
  Om krisen eller kriget kommer –  
  En uppföljning av informationsinsatser till allmänheten om den  
  enskildes ansvar och beredskap  
  Huvudrapport och Bilagor  
2015/16:RFR4 KULTURUTSKOTTET  
  Är samverkan modellen?  
  En uppföljning och utvärdering av kultursamverkansmodellen
2015/16:RFR5 FINANSUTSKOTTET  
  Öppna utfrågning om den aktuella penningpolitiken  
  den 12 november 2015  
2015/16:RFR6 FINANSUTSKOTTET  
  Utvärdering av Riksbankens penningpolitik 2010–2015  
2015/16:RFR7 FINANSUTSKOTTET  
  Review of the Riksbank’s Monetary Policy 2010-2015  
2015/16:RFR8 SKATTEUTSKOTTET  
  Punktskattehöjningar på alkohol- och tobaksprodukter – skatte-
  effekter och påverkan på den oregistrerade anskaffningen av dessa
  produkter  
2015/16:RFR9 CIVILUTSKOTTET  
  Miljömärkning av produkter – En översikt över de miljömärkningar
  av produkter som finns i Sverige och i de övriga nordiska länderna
2015/16:RFR10 KONSTITUTIONSUTSKOTTET OCH JUSTITIEUTSKOTTET
  Konstitutionsutskottets och justitieutskottets hearing om radikali-
  sering och rekrytering till våldsbejakande extremism i den digitala
  miljön  
2015/16:RFR11 KULTURUTSKOTTET  
  Kulturutskottets seminarium om kultursamverkansmodellen  
2015/16:RFR12 FINANSUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om den aktuella penningpolitiken 23 februari
  2016  
2015/16:RFR13 SOCIALUTSKOTTET  
  Cancervården – utmaningar och möjligheter  
2015/16:RFR14 TRAFIKUTSKOTTET  
  Kollektivtrafiklagen – en uppföljning  
2015/16:RFR15 CIVILUTSKOTTET  
  Inventering av forskning inom civilutskottets beredningsområde
  2016  
RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2015/16
2015/16:RFR16 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Utbildningsutskottets offentliga utfrågning inför proposition om
  forskning och innovation  
2015/16RFR17 KULTURUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om förutsättningar för svensk film  
2015/16RFR18 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Digitaliseringen i skolan – dess påverkan på kvalitet, likvärdighet och
  resultat i utbildningen  
2015/16RFR19 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Autonomi och kvalitet – ett uppföljningsprojekt om implementering
  och effekter av två högskolereformer i Sverige  
2015/16RFR20 FINANSUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om utvärderingen av penningpolitiken 2010-
  2015 12 maj 2015  
2015/16RFR21 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om Finanspolitiska rådets rapport 2016  
2015/16RFR22 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Utbildningsutskottets öppna utfrågning om lärarbrist  
2015/16RFR23 SOCIALUTSKOTTET  
  Socialutskottets seminarium om cancervården – utmaningar och möj-
  ligheter  
2015/16RFR24 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Utbildningsutskottets öppna utfrågning om brist på utbildade inom
  naturvetenskap och teknik  
2015/16RFR25 NÄRINGSUTSKOTTET  
  Näringsutskottets offentliga utfrågning om piratkopiering och andra
  rättighetsintrång på den digitala marknaden  
2015/16RFR26 TRAFIKUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om finansieringsmodeller för transportinfra-
  struktur  
2015/16RFR27 CIVILUTSKOTTET  
  Civilutskottets offentliga utfrågning om familjerätten är i takt med
  tiden  
RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2016/17
2016/17:RFR1 TRAFIKUTSKOTTET  
  It-infrastrukturen – i dag och i framtiden  
2016/17:RFR2 CIVILUTSKOTTET  
  Uppföljning av den nya fastighetsmäklarlagen  
2016/17:RFR3 FINANSUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om den aktuella penningpolitiken den 27 sep-
  tember 2016  
2016/17:RFR4 UTBILDNINGSUTSKOTTET  
  Forskarskolor för lärare och förskollärare – en uppföljning av fyra
  statliga satsningar  
2016/17:RFR5 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om den aktuella penningpolitiken den 15  
  november 2016  
2016/17:RFR6 SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTET  
  Socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning om Finsams
  fortsatta utveckling - nästa steg  
2016/17:RFR7 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET  
  Uppföljning av systemet med överlåtbara fiskerättigheter i det pela-
  giska fisket  
2016/17:RFR8 SKATTEUTSKOTTET OCH NÄRINGSUTSKOTTET  
  Konkurrenskraften hos svenska multinationella företag i ljuset av
  nya regler inom internationell beskattning  
2016/17:RFR9 CIVILUTSKOTTET  
  Civilutskottets offentliga utfrågning om marknadsföring i sociala
  medier  
2016/17:RFR10 NÄRINGSUTSKOTTET  
  Uppföljning av handlingsplanen för kulturella och kreativa näringar
  2010–2012  
2016/17:RFR11 SKATTEUTSKOTTET  
  Skatteutskottets seminarium om Skattereformen 25 år – dess historia
  och framtid  
2016/17:RFR12 KULTURUTSKOTTET  
  Statens idrottspolitiska mål – en uppföljning med inriktning på barn
  och ungdomar  
2016/17:RFR13 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om den aktuella penningpolitiken den 14  
  mars 2017  
2016/17:RFR14 SOCIALUTSKOTTET  
  Socialutskottets offentliga utfrågning om kompetensförsörjningen
  inom hälso- och sjukvården  
2016/17:RFR15 KULTURUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om framtidens public service  
2016/17:RFR16 TRAFIKUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om ett ökat kollektivt resande för framtiden
RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2016/17

2016/17:RFR17 CIVILUTSKOTTET Offentlig utfrågning Riktvärden för trafikbuller