Riksdagens skrifvelse N:o 104

Riksdagsskrivelse 1891:104

6

Riksdagens skrifvelse N:o 104.

N:o 104.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 maj 1891.

Andra Kammaren 14

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående utredning rörande
möjlighet för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtanden n:is 1 och 15.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 4) utlåtande n:o 20.)

Till Konungen.

Hos Riksdagen har i afgifna motioner framhållits önskvärdheten af
en utredning, huru vida genom statmagternas försorg tillfällen kunde
beredas för obemedlade eller mindre bemedlade att på lämpliga vilkor,
hufvudsakligen å de inom landet ännu befintliga stora odlingsbara utmarker,
bilda egna jordbruk; och skulle, enligt motionärernas åsigt, sådan
upplåtelse af jord lättast låta sig verkställa derigenom, att kronodomänerna,
i den mån de blefve lediga från arrendatorer och sedan större
skogslotter undantagits, sönderdelades i mindre gårdar, hvilka emot en
på 40 å 50 år stäld afbetalning och på i öfrigt så billiga vilkor som
möjligt försåldes till sådana personer, som antingen icke förut egde
några hemman eller endast mycket små sådana.

Vid handläggning af nämnda motioner har Riksdagen funnit den
deri berörda fråga väl förtjena en opartisk och grundlig utredning.

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

Den lösa befolkningens inom landet stora tillväxt i antal, icke blott i
städerna utan äfven på landsbygden, synnerligen i vissa trakter af Norrland,
medför nemligen så afsevärda olägenheter och möjligen äfven vådor
för kommunerna och samhället, att de, enligt Riksdagens åsigt, från
statens sida påkalla vidtagande af åtgärder för att bereda denna befolkning
en tryggare ställning och fastare binda densamma vid hemorten
och fäderneslandet. Det af motionärerna angifna förslag härtill, hvilket
åsyftar att åt så stor del som möjligt af denna befolkning bereda egna
hem och mindre jordbrukslägenheter, synes innefatta det må hända verksammaste
medlet bland dem, som böra komma till användning för frågans
lösning.

Utan tvifvel förefinnas jemväl många skäl att tillse, huru vida icke
något kunde göras för att i större utsträckning, än nu kan ske, tillmötesgå
den i vida kretsar bland våra obemedlade eller mindre bemedlade
samhällsklasser obestridligen befintliga, i sig sjelf sunda och naturliga
trängtan efter att på drägliga vilkor komma i besitttning af jord
för att derigenom blifva i tillfälle att med sträfsamt arbete bilda sjelfständiga
hem på egen torfva.

Riksdagen håller nemligen före, ej blott att en talrik befolkning af
smärre, sjelfständiga jordbrukare är i hög grad egnad att gifva styrka
och trygghet åt samfundsbyggnaden, utan äfven att den, förutsatt att
den i sitt odlingsarbete ledes af goda föredömen, är i stånd att i många
hänseenden på ett vida fullständigare och intensivare sätt tillgodogöra
de i jorden slumrande krafterna, än som kan ske genom de större jordbruken;
och äfven för dessa skulle det helt visst ofta vara en icke
ringa fördel att i sitt granskap hafva att tillgå en stam af fria, bofasta
arbetare, hvilka i de säkerligen alltid talrika fall, der deras egna små
jordbruk icke loge deras egen och deras familjers fulla arbetskraft i
anspråk, kunde till egen båtnad använda en del deraf i det större jordbrukets
eller industriens tjenst.

I många fäll lärer väl detta sistnämnda mål, såsom redan flerstädes
skett, kunna och böra vinnas på enskild väg genom afsöndring från de
större egendomarne af mera afsides belägna torplägenheter, men säkerligen
torde det i talrika orter vid närmare pröfning af förhållandena
befinnas lämpligt att derutöfver, i öfverensstämmelse med motionärernas
förslag, beredas tillfällen till bildande af dylika smärre sjelfständiga
jordbruk genom utskiftning i mindre lotter af sådana statsdomäner,
som äro afsedda att försäljas, utan att statsverket derför behöfver
betungas med några egentliga kostnader.

Men framför allt torde det för ett land sådant som vårt, der så

8 Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

vidsträckta värderika marker ännu vänta på odlarens plog eller hacka,
alldeles särskildt vara ett lifsintresse, att dessa marker snarast möjligt
blifva använda till gagn och lycka ej blott för dem, som derå dana sig
hem och arbetsfält, utan jemväl, direkt och indirekt, för hela samhället
genom den ökade mängd produktiva krafter, som härigenom skapas och
komma till verksamhet.

Med afseende härå anser sig Riksdagen kunna uttala den tanken,
att ett statens ingripande i ändamål att främja, ordna och leda uppodlingen
och bebyggandet af de vidsträckta, oupptagna, men odlingsvärda
marker, som ännu finnas i vårt land och i all synnerhet i dess
nordligaste delar, vore i hög grad önskvärdt och egnadt att på bästa
sätt och inom kortaste tid förvandla dessa nu till en stor del öde och
till föga nytta varande landsträckor till hem för en talrik och idog
befolkning, den der säkerligen inom en ej allt för aflägsen framtid skulle
genom ökad produktion, skatteförmåga och försvarskraft rikligen återgälda
de kostnader, staten i början möjligen finge ikläda sig för kolonisationsarbetets
främjande och ordnande. Den redan åstadkomna och
under de närmaste åren ytterligare förestående storartade utvecklingen
af kommunikationsmedlen i det öfre Norrland genom statsbanenätets
utsträckning till dessa aflägsna trakter, hvilka, enligt sammanstämmande
tillförlitliga upplysningar, erbjuda långt gynsammare förutsättningar för
eu lönande jordbruksnäring, än man i allmänhet, på grund af det nordliga
läget, är benägen att antaga, innebär en särskild kraftig maning
att snarast möjligt vidtaga nödiga åtgärder i den nyss angifna rigtningen.

Sådana åtgärder, om de skola erhålla önskvärd planmessighet och
blifva rätt ändamålsenliga, måste förutsätta en synnerligen noggrann
och omfattande utredning af alla de efter lokala förhållanden vexlande
omständigheter, som kunna inverka på frågans bedömande.

En utredning af så omfattande och mångsidig art lärer dock endast
genom Eders Kongl. Maj:ts föranstaltande kunna åstadkommas, och
Riksdagen får för den skull anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, huru vida icke genom statsmagternas försorg tillfälle kunde beredas
för obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga vilkor bilda
egna jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora
odlingsbara utmarker.

Stockholm den 14 maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.