Riksdagens Skrifvelse N:o 11

Riksdagsskrivelse 1891:11

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 11.

N:o 11.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 mars 1891.
— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående
ändrad lydelse af 10 § i förordningen om lagfart cl fång
till fast egendom den 16 juni 1875.

(Lagutskottets utlåtande n;o 8.)

Till Konungen.

I sammanhang med utfärdandet af förordningen om tjuguårig
häfd den 22 april 1881 erhöllo genom särskild förordning samma dag
7 och 10 §§ i förordningen om lagfart å fång till fast egendom den
lydelse, de nu hafva.

Anledningen till den förändring, som dessa två lagrum sålunda
undergingo, var uppenbarligen den att, då uti först nämnda förordning
såsom ett hufvudvilkor för vinnande af häfd uppstäldes, att lagfart
skulle vara beviljad å det fång, som läge till grund för besittningen,
blef det för häfdeinstitutets fullkomnande af nöden att bereda möjlighet
till vinnande af lagfart för de fastighetsegare, som icke kunde fullgöra
föreskriften om styrkande af förre egarens åtkomst. I de motiv,
hvarmed nya lagberedningen beledsagade sitt förslag till ändrad lydelse
al ifrågavarande lagrum, framhåller beredningen, hurusom de i
10 § föreskrift^ garantier syntes fullt betryggande.

Riksdagen föreställer sig emellertid, att verkan af nämnda garantier
icke i någon väsentlig mån skulle förringas, derest, i enlighet med
hvad en hos Riksdagen gjord framställning åsyftar, den tid, som skall

Riksdagens Skrifvelse N:o 11. 23

hafva förflutit från det lagfartsansökningen sista gången kungjorts, förkortades
med hälften.

Erfarenheten har ådagalagt, att ifrågavarande förfarande icke
användes så ofta, som förhållandena dertill gifva anledning; och torde
skälet härtill närmast vara, att tiden synts för lång. För fastiglietsförhållandenas
ordnande och stabilitet är det emellertid af största vigt,
att den utväg dertill, som tillståndet till berörda förfarande öppnat,
anlitas i så vidsträckt omfattning som möjligt; och det synes antagligt,
att, om den föreskrifna tiden förkortades, fastighetsegarne mer allmänt
skulle tillgodogöra sig den vigtiga förmån, som förfarandet erbjuder
dem. Det kan visserligen invändas, att, derest den föreslagna ändringen
komme till stånd, vådan af att nämnda förmån beredes jemväl den
oredlige förvärfvaren synes blifva större, än den nu är, men Riksdagen
kan icke föreställa sig, att den ifrågasatta inskränkningen i tidsbestämmelsen
skulle, då alla öfriga garantier iakttagas, i och för sig öka denna
våda. Det bör dessutom i afseende härå erinras, att, liksom bland hela
antalet fång de ogiltiga utgöra ett försvinnande fåtal, samma förhållande
säkerligen eger rum bland de fall, der det ifrågavarande förfarandet
kommer till användning.

Vidare bör ihågkommas, huruledes utom de garantier, som sjelfva
författningen föreskrifver, ytterligare säkerhet mot missbruk förefinnes
derigenom, att i allmänhet en rätt lång tid af föregående besittning
måste läggas till den tid, hvilken berörda förfarande må kräfva. Ej
heller må den omständigheten lemnas obeaktad, att den preskriptionstid,
hvarom fråga är, icke är af beskaffenhet att, då densamma lupit till
ända, utskära möjligheten för den rättmätige egaren att göra sin rätt
gällande. I betraktande häraf synes nu gällande tidsbestämmelse kunna
utan olägenhet eller våda utbytas emot en tid af fem år.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen för sin
del antagit döljande

Lag

om ändring i 10 § af förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § af förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom skall hafva följande^lydelse:

10 §. Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskifter
sökt lagfart ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller

24

Riksdagens Skrifvelse N;o 11.

möter, enligt den i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen
annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den jemlikt 5 §
genast bör afslås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på
hindrets undanrödjande. Tvist, som bör afdömas innan ansökningen
slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid domstol anhängig, af
Rätten förvisas till särskildt utförande i laga ordning.

År lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af hinder, hvarom
i 7 § förmäles, skall kungörelse derom af Rätten utfärdas, om sökanden
det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl
införd i allmänna tidningarna som ock, när fråga är om egendom å
landet, uppläst i tingslagets kyrkor, klander å fånget instämdt samt i
Rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest anledning, att annan eger bättre rätt
till egendomen; då må den omständighet att förre egarens åtkomst ej
styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, der det visas,
att sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda
fem år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagne såsom egare
till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans
ombudsman i orten deröfver höras.

Stockholm den 7 mars 1891.

Med undersåtlig vördnad.