Riksdagens Skrifvelse N:o 246

Riksdagsskrivelse 1909:246

Riksdagens Skrifvelse N:o 246.

3

N:o 246.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 Maj 1909.
Andra Kammaren 25

Riksdagens skrifvelse till Konungen i fråga om kontroll öfver

programmen för biografföreställningar.

[Första Kammarens tillfälliga utskotts (N:o 1) utlåtande N:o 22],
[Andra Kammarens tillfälliga utskotts (N:o 1) utlåtande N:o 38],

Till Konungen.

Inom Riksdagen hafva framställningar gjorts i syfte att det må åvägabringas
en före uppförandet gående kontroll rörande programmen för biografföreställningar,
i all synnerhet sådana, till bvilka barn äga tillträde.

Det torde ej kunna förnekas, att biografföreställningar med goda och
gedigna program kunna i viss mån utgöra verksamma bildningsmedel och
för allmänheten vara eu både nyttig och nöjsam förströelse. Men å andra
sidan bar erfarenheten tyvärr redan visat, att de mången gång urartat
till ett mer eller mindre osundt geschäft, som går ut på att, genom att
ibland de goda och bildande numren i programmen insticka omoraliska,
rafflande, skrämmande dylika, ockra på allmänhetens lättrogenhet. I stället
för att verka bildande och förädlande, verka de därför ofta skadligt och
förråande. De ha därigenom börjat blifva en verklig fara speciellt för
det uppväxande släktet. Det förhållandet, att biografteatern framställer
lefvande bilder, gör att intrycken häraf djupare inpräglas i de ungas
sinnen. Och särskildt torde det vara just de mest rafflande scenerna,

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 246.

som på barnasinnet utöfva ett oemotståndligt inflytande. Det torde därför
ej råda mer än en mening därom att man bör göra allt hvad göras
kan för att söka råda bot på de allvarliga och svåra missförhållanden,
som på jämförelsevis kort tid börjat inrota sig i fråga om biografföreställningar.

Svårare ställer sig frågan, då det gäller att framlägga förslag till
åtgärder för stäfjande af nämnda missförhållanden.

Det finnes exempel på att biografföreställning varit af den art, att
densamma hemfallit under straff budet i 18 kap. 13 § strafflagen, men
klart är, att ett dylikt fall endast undantagsvis förekommer, och att man
medelst nämnda lagbestämmelse ej kan komma åt, hvad man i föreliggande
fråga egentligen vill beifra.

Riksdagen anser sig ej kunna i frågans nuvarande läge bedöma, huruvida
en ändring af nämnda lagparagraf skulle kunna i någon mån bidraga
till frågans lösning. En sakkunnig utredning torde möjligen kunna bringa
klarhet härutinnan.

I 13 § af ordningsstadgan för rikets städer finnas föreskrifter, som
i viss män äro tillämpliga på biografföreställningar, men klart är, att om
man vill söka nå det i motionerna åsyftade målet, man måste om möjligt
utvidga sagda paragrafs tillämplighetsområde just med hänsyn till biografföreställningarna,
hvilka ej omnämnas i paragrafen.

Riksdagen anser sig emellertid helt naturligt ej kunna afgöra i
hvad mån en dylik utvidgning af nämnda paragraf lämpligen kan och
bör ske.

Men äfven om det skulle befinnas lämpligt att ändra eller förtydliga
merberörda 13 § i ordningsstadgan för rikets städer i antydd riktning,
torde emellertid icke därmed målet var vunnet. Enär vederbörande biografägare
börjat utsträcka sina föreställningar till snart sagdt de flesta
ställen på landsbygden, måste man sålunda äfven förebygga, att landsbygdens
befolkning hemsökes af förråande biografföreställningar. För sådant
ändamål torde det blifva nödvändigt att jämväl omarbeta och utvidga 30 §
i nämnda stadga eller vidtaga annan åtgärd i samma riktning. Måhända
skulle detta lämpligast ske genom att eu ordningsstadga för landsbygden,
hvilken stadga äfven ur flera andra synpunkter vore önskvärd, komme till
stånd.

Genom cirkulär af den 13 november 1908 har visserligen Eders Kungl.
Maj.t anbefallt öfverståthållareämbet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen att erinra vederbörande polismyndigheter om angelägenheten
att träffa nödiga anstalter till förekommande däraf, att vid

Riksdagens Skrifvelse N :o 246.

5

biografföreställningar förevisas något, som strider mot sedlighet eller
eljes uppenbarligen icke bör offentligen framställas, men med allt skäl kan
dock ifrågasättas, huruvida denna af Eders Kungl. Maj:t vidtagna åtgärd
kan anses för ändamålet tillräcklig eller fullt effektiv. Erfarenheten torde
redan ha visat, att så ej är förhållandet, vare sig att detta nu beror på
att bestämmelserna äro otillräckliga eller att de ej rätt tolkats eller ock
att de ej med tillbörlig kraft tillämpats. I alla händelser torde väl åtminstone
böra undersökas, huruvida åtgärder lämpligen kunna vidtagas i den
föreslagna riktningen.

På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida mera bestämda och
effektiva föreskrifter må kunna utfärdas till förebyggande af det skadliga
inflytandet af biografföreställningar, särskildt på den uppväxande ungdomen
i vårt land, samt, därest verkställd utredning därtill gifver anledning,
till Riksdagen göra de framställningar, som häraf kunna föranledas.

Stockholm den 25 maj 1909.

Med undersåtlig vördnad.