Riksdagens Skrifvelse N:o 44

Riksdagsskrivelse 1892:44

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

n n f

■ aeb i ,• N:o 44.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 maj 1892.

: _ — Andra Kammaren den 9 — —

A-K.v V\.c- vi. vvo-,«\-- .,-.M Wu, o> Vo,\ ''•

\ Av. v .. ''-v,.*-. •... .. V • • . j.;

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om tillägg dels till § 70 i så väl förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen
om kommunalstyrelse i stad samma dag) dels
ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande

pr ester skåpets inkomster den 11 juli 1862.

■*■■■■: I , -t;.. ... „

(Lagutskottets utlåtande n:o 43).

• s? l« t ncb.TF. ’iji* • rot {(it ». .•••<

♦68 tv fn ••[> it; * j>ni ! cm c, L. > j ■,, ?. .:

U-iii''/m '''' ‘))i ■'' . Till Konungen.

‘Sn -d «7ob.''f fö* -ill .LÅirvfi iu

, r% ^ w ; s tf

Enligt § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet, sådan denna paragraf lyder genom kongl. kungörelsen
den 29 juni 1866, skall öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder
vid uppbördsstämma ej betalt och för hvilka kommunalstämman
ej beviljat afskrifning, af kommunalnämnden upprättas restlängd,
som inom två månader efter uppbördsstämmans afsittande till

af

? r T . , l *

Izilv n a :km

- f/t t > > £’''•.£;?>*; i jj;. f
rf» ; fr^-QHirtr» \i. ro’: j

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

kronofogden i orten öfverlemnas, och åligger kronofogden att de resterande
utskyld erna i vederbörlig ordning indrifva och till nämnden
redovisa. Vid indrifvandet af dessa medel eger kronofogden att såsom
uppbörd sprovision jemväl uttaga hos den restskyldige 3 procent af det
resterande beloppet.

Samma paragraf i förordningen om kommunalstyrelse i stad har
enligt kongl. kungörelsen den 8 september 1868 följande lydelse:

»Efter slutad uppbördsstämma ingifver drätselkammaren till magistraten
berättelse, huru uppbörden utfallit, och fogar dervid restlängd
öfver oguldna stadsutskylder.

Magistraten låter de oguldne utskylderne i laga ordning uttaga
och till drätselkammaren aflemna. Vid indrifvandet af sådana medel
må derutöfver hos den restskyldige uttagas tre procent af det resterande
beloppet.»

§ 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster den 11 juli 1862 lyder för närvarande:

»Mom. 1. För uppbörden af församlingens afgifter till presterskapet
eger den utse en eller flera personer, hvilka, mot ersättning af
församlingen, upptaga och under dess gemensamma ansvar till presterskapet
aflemna och redovisa dessa afgifter.

Mom. 2. Uppbörden af de afgifter, som blifvit bestämda i penningar,
verkställes senast den 1 oktober, men af de afgifter, hvilka äro
bestämda i persedlar att utgå efter medelmarkegång, senast den 1 mars;
kommande å alla, som inom utsatt tid sina afgifter icke inbetalt, restlängd
att genast upprättas, å kyrkostämma granskas och, sedan den
blifvit godkänd, tillställas vederbörande kronofogde på landet eller
underexekutor i stad, hvilka lemna omedelbar handräckning till resternas
indrifvande.»

Med dessa stadganden må jemföras dels § 12 i förordningen angående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878, så lydande:

»För indrifning af kronoutskylder, de för särskilda inrättningar
eller ändamål bestämda afgifter, hvilka enligt gifna stadganden skola
af kronofogde eller städernas uppbördsmän uppbäras och redovisas,
kommunalutskylder eller församlings afgifter till presterskapet njute ej
kronofogde, stadsfogde eller magistrat annan ersättning än den andel
i stämmoböter eller andra afgifter för underlåten liqvid, som kan vara
medgifven.

Vid utmätning för annan afgift, som i denna förordning afses,
eger utmätningsförrättaren att hos don, som undergår utmätningen, ut -

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

taga enahanda ersättning, som för utmätningsförrättningar i enskilda
mål är stadgad.»

dels ock föreskriften i stadgan angående fjerdingsman den 1 juni
1850 § 6 mom. 4, sådan nämnda paragraf lyder enligt kongl. kungörelsen
den 19 maj 1876, att det åligger fjerdingsman, när häri derom
anlitas, att biträda kronans uppbördsmän vid indrifning af oliqviderade
kommunalutskylder mot rättighet att åtnjuta hälften af den uppbördsmannen
medgifna uppbördsprovision å sålunda indrifna medel.

I särskilda inom Riksdagen väckta framställningar, har Riksdagens
uppmärksamhet fästs på behofvet af fullständigandet ej mindre af
gällande författningars bestämmelser rörande fördelningen af uppbördsprovision
vid indrifning af resterande kommunalutskylder, än äfven
af bestämmelserna i ofvan anförda 11 § i förordningen den 11 juli 1862
beträffande förhållandena vid indrifning af församlings afgifter till
presterskapet. Sålunda har erinrats, i fråga först om förhållandena på
landet, huru som tydlig bestämmelse saknades, huruvida i de fall, då
kronofogde uppdroge åt länsman att verkställa indrifning af oguldna
kommunalutskylder eller i afseende å till andra orter bortflyttade skattskyldiga
personer för dem påförda utskylders utfående hos vederbörande
myndigheter påkallade handräckning, kronofogde skall vara berättigad
att ensam tillgodonjuta provisionen, eller densamma i sin helhet eller
till någon del skall tillfalla de personer, som verkställa indrifningen.

I förevarande afseende hade vid olika tillfällen tvistigheter förekommit
emellan vederbörande tjenstemän, vid hvilkas afgörande skiljaktiga
meningar gjort sig gällande. I ett fall hade sålunda länsman,
som efter uppdrag af kronofogde indrifvit kommunalutskylder, förklarats
berättigad att tillgodonjuta den kronofogden i lag tillerkända provision.
I ett annat fall deremot, hade i tvist emellan kronofogde och stadsfogde
om bättre rätt till provision å genom stadsfogde handräckningsvi6
indrifna kommunalutskylder den förstnämnde förklarats berättigad
att ensam tillgodonjuta provisionen å samma utskylder.

Ett fullständigande eller åtminstone förtydligande af de i förevarande
ämne gällande föreskrifter syntes följaktligen vara af behof
påkalladt.

Vidare har erinrats, hurusom de 3 procent af restbeloppet, hvilka
enligt § 70 i förordningen om kommunalstyrelse i stad må vid detsammas
indrifvande derutöfver uttagas hos den restskyldige, disponeras
på olika sätt af städernas styrelser, i det att de antingen ingå till stadskassan
eller också anslås att utgå såsom ersättning till den eller de
stadens tjenstemän, som verkställa indrifningen.

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

Deraf hade nu ansetts följa, att äfven för sådana personer, hvilka
från stad utflytta till annan ort, utan att hafva erlagt sina utskylder,
stadsmyndigheten, då den påkallat handräckning hos vederbörande ide
bortflyttades nya vistelseort, för att utfå dem påförda utskylder, infordrat
jemte utskylderna äfven de 3 procent derutöfver, som den restskyldige
författningsenligt skolat erlägga. Denna åtgärd, såvidt derunder
innefattades anspråk jemväl på förhöjningen, synes emellertid
hafva funnits vara än rigtig och än stridande emot författningens innehåll
och ordaförstånd.

I ett fall, afseende uppkommen fråga emellan drätselkammaren i
en stad och stadsfogden i en annan stad om bättre rätt till de 3 procent,
som stadsfogden vid indrifning af resterande i förstberörda stad påförda
kommunalutskylder utöfver oguldna beloppet uttagit hos den restskyldige,
hade sålunda förklarats, att hvad i den stad, der utskylderna blifvit
debiterade, kunde gälla om stadens rätt till de 3 procent, som vid indrifning
derstädes af resterande kommunalutskylder utöfver oguldna
beloppet hos den restskyldige uttoges, icke föranledde dertill, att samma
tre procent skulle tillfalla stadskassan i nämnda stad, när indrifningen
skett genom stadsfogde i annan stad, hvadan stadsfogden i den stad,
der indrifningen skett och hvilken innehållit provisionen, förklarades icke
hafva derigenom felaktigt förfarit.

I ett annat fall, afseende frågan om rätt för kronofogde att tillgodoföra
sig uppbördsprovision å af honom indrifna kommunalutskylder,
påförda i stad, vore deremot förklarad!, att kronofogden ej vore berättigad
tillgodonjuta ifrågavarande provision, hvadan honom blifvit
ålagdt att densamma till drätselkammaren i den stad, der utskylderna
påförts, genast inleverera.

Det synes emellertid vara af vigt, att någon af de sålunda uttalade
åsigter blefve gällande och att författningen i enlighet dermed
rättades, eller i motsatt fall, att deruti infördes så tydliga bestämmelser,
att det tvifvelsmål om författningens rätta tillämpning, som uppstått,
blefve vederbörligen undanröjdt.

Slutligen har blifvit anmärkt, att ofvan anförda förordning den 12
juli 1878 angående utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna
afgifter m. m. syntes förutsätta att, i likhet med hvad för kommunalutskylder
eger rum, särskild afgift för underlåten liqvid af prestlönemedel
skall drabba den restskyldige, och att denna afgift skall tillfalla
vederbörande utmätningsman såsom ersättning för indrifning af
dessa medel. Att så icke vore förhållandet, framginge dock af förordningen
den 11 juli 1862, der icke något stadgande funnes, som berät -

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 4i.

tigade till dylik ersättning. Denna omständighet hade gifvit anledning
till olika tolkning af i ämnet gällande författningar. På somliga ställen,
och dessa icke så få, hade utmätningsman ansett prestlönemedel likstälda
med kommunalutskylder och på sådan grund, i likhet med hvad
enligt kommunallagarne egde rum för på restlängd uppförda kommunalutskylder,
påfört dem, som underlåtit att i rätt tid betala sina prestlönemedel,
provision med 3 procent å de restförda beloppen och jemte
dessa uttagit den sålunda debiterade provisionen. På andra ställen hade
man ansett, att någon särskild provision ej kunnat uttagas, enär ingen
bestämmelse derom funnes, hvadan indrifningsåtgärden ej kunnat omfatta
något annat eller mera än de resterande prestlönemedlen. Slutligen
skulle någon hafva tillämpat § 12 i 1878 års förordning på det
sätt, att vid indrifning af prestutskylder, synnerligen då den verkstälts
af kronolänsman, fjerdingsman eller i stad antagen särskild utmätningsförrättare,
vanlig ersättning, såsom för utmätning i enskilda mål vore
stadgadt, uttagits hos den restskyldige. Detta förfaringssätt utmärkte,
att en anmärkningsvärd osäkerhet rörande rätta förståndet af lagbestämmelserna
i dessa afseenden vore rådande, och att de olika uppfattningarne
af dessas tillämpning hade sin grund uti ordalydelsen af § 12 i 1878
års förordning, i det deruti kommit att inflyta ett stadgande, af hvilket
ville framgå, att ersättning för indrifning af prestlönemedel skulle tillgodokomma
vederbörande utmätningsman, fastän ingen föreskrift om
dylik ersättning i lag och författning blifvit meddelad. Genom utslag
den 30 augusti 1889 i tvist mellan kronofogde och länsman om bättre
rätt till provision af indrifna medel hade sålunda länsmannen förklarats
berättigad tillgodonjuta den provision af exekutivt indrifna kommunalutskylder
och afgifter till presterskap et, som vore kronofogde enligt särskilda
författningar tillerkänd, hvarigenom således uttalats ett berättigande
för vederbörande tjenstemän att uttaga provision af församlings afgifter
till presterskapet, ehuru ingen författning funnes, som kunnat gifva
direkt stöd åt ett dylikt berättigande.

Vid sistnämnda förhållande Ange det väl antagas, att utmätningsman
för närvarande saknade rätt att påföra personer, som resterade med
prestutskylder, någon särskild deraf utgående provision, och något berättigande
att en sådan i sammanhang med dessa utskylder uttaga funnes
således icke heller, hvadan restförd person, som häftade för dylika medel,
icke kunde drabbas af någon särskild kostnad eller utgift, härledande
sig från hans försummelse att i rätt tid inbetala utskylderna. A andra
sidan kräfde billigheten, att de tjenstemän eller betjente, som skulle
taga befattning med indrifning af resterande afgifter till församlingens

Riksdagens Skrifvelse N:o 44. 0

presterskap och för sådant ändamål måste på landsbygden färdas jemförelsevis
långa vägsträckor, undfinge något slags godtgörelse för det
besvär och de kostnader, som af sagda indrifningsåtgärder måste blifva
en följd. Då skattskyldig, som underläte betala sina krono- eller kommunalskatter,
vore underkastad en särskild indrifningsafgift, syntes det
vara lämpligt, att enahanda påföljd drabbade den, som underläte betala
sina prestlönemedel, hvilka i sjelfva verket vore af enskild natur, men
utmätningsgilda i likhet med hvad som gälde för krono- och kommunalutskylder.
Stadgandet om indrifningsafgift för prestlönemedel skulle
derjemte innebära i viss mån en sporre för den skattskyldige att i rätt
tid afbörda sig dessa afgifter, hvilket han nu icke behöfde bemöda sig
om att göra, då han visste att utmätningsförrättaren vore förbunden
hemta medlen hemma hos den restskyldige, utan att denne vore pligtig
derutöfver vidkännas någon särskild utgift.

Riksdagen finner det billigt, att den församlingsmedlem, som försummat
att i rätt tid erlägga den afgift till församlingens presterskap,
som å honom belöper, får i enahanda ordning och med samma belopp,
som då fråga är om kommunalutskylder, ersätta det besvär, han genom
sin försumlighet vållar. En dylik anordning torde ock vara med författningens
anda öfverensstämmande, ehuru uttrycklig föreskrift derom
saknas i 1862 års förordning.

Särskildt torde det vara önskligt, att då onekligen ofvan anförda
bestämmelser i 1878 års förordning om förändrade föreskrifter rörande
utmätning för krono- eller kommunalutskylder in. m. hvila på denna
förutsättning, den vacklande praxis, som deraf föranledts i förevarande
afseende, måtte för framtiden undanrödjas.

Beträffande härefter frågan om grunderna för fördelningen af den
provision, som vid indrifning af resterande utskylder till lands- och
stadskommuner får uttagas hos restskyldig medlem af kommunen, kan
det icke förnekas, att jemväl härutinnan en viss osäkerhet vid tillämpningen
af gällande föreskrifter synes hafva gjort sig gällande, och att
ett fullständigande af berörda föreskrifter lärer vara af nöden till undanrödjande
af en slik osäkerhet. Då emellertid förevarande ämne är af
öfvervägande förvaltningsrättslig natur såsom afseende förhållandet
mellan myndigheter inbördes, bör detsamma också enligt Riksdagens
åsigt vara föremål, icke för bestämmelser, meddelade af Konung och
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 7 Haft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

Riksdag gemensamt, utan för administrativt förfogande. Den allmänna
lagstiftningen bör på detta område inskränka sig till att fastslå skyldigheten
för den försumlige kommunmedlemmen att ersätta de särskilda
kostnader och besvär, som vållas af hans uraktlåtenhet att i rätt tid
betala sina utskylder till kommunen, äfvensom att bestämma formen
och beloppet af denna ersättning.

Hvad Riksdagen sålunda närmast med hänsyn till förhållandet
vid indrifning af oguldna kommunalutskylder erinrat, lärer finnas giltigt
jemväl i fråga om de med dylika utskylder i viss mån likartade afgifterna
till församlings presterskap.

Riksdagen, som i öfverensstämmelse med dessa erinringar håller
före, att kommunalförfattningarne och förordningen om ordnande af
presterskapets inkomster icke böra innehålla några bestämmelser rörande
fördelningen af uppbördsprovision, men tillika anser önskligt, att grunderna
för en sådan fördelning vinna erforderlig fasthet, får följaktligen
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t ville dels låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelse, hvarigenom stadgas skyldighet
för dem, hvilka icke inom utsatt tid inbetalt dem påförda afgilter
till presterskapets aflöning, att, vid indrifningen af dessa, derutöfver
gälda enahanda uppbördsprovision, som vid indrifning af oguldna
kommunalutskylder är bestämd, dels ock, derest föreskrifter anses nödiga
rörande fördelning i vissa fall emellan särskilde tjenstemän af denna
provision äfvensom af den provision, som enligt kommunallagarne må
uppbäras, meddela sådana föreskrifter.

Stockholm den 9 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.