Riksdagens Skrifvelse N:o 65

Riksdagsskrivelse 1893:65

Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

1

N:o 65.

Uppläst, och godkänd hos Första Kammaren den 28 april 1893.
_ — — — Andra Kammaren den 28 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
är 1892 församlade revisorers berättelse angående verkstad
granskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891.

(Statsutskottets utlåtande n:o 30.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891 uti afgifven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti deröfver
afgifna förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t andragit, får Riksdagen i
nedannämnda ärenden anföra följande.

Krigsskolan.

Af förekommen anledning hafva revisorerna ifrågasatt, huruvida
icke den s. k. Solnaskogen borde ställas under domänstyrelsens vård och
förvaltning, med iakttagande deraf att krigsskolan fortfarande matte
Bill. till Riksd. Prat. 1893. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. IT Höft. 1

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

komma i åtnjutande af de medel, som inflöte genom försäljning af de å
området afverkade skogsalster.

I afgifvet utlåtande med anledning af de anmärkningar, revisorerna
framstält rörande krigsskolans räkenskaper har chefen för skolan i afseende
å förenämnda fråga anfört, att vården och förvaltningen af Solnaskogen
under de senare åren kräft ganska mycken tid för krigsskolans
chef och äfven omkostnader för skolan.

Å ena sidan hade vid tiden för nuvarande chefens tillträde af befälet
öfver krigsskolan klarligen framgått, att en stor del träd vore
öfvermogna, började torka i topparne samt delvis ock vore innanruttna,
hvarför de.snart borde tillgodogöras, om de ej skulle falla i värde, och
å. andra sidan funnes, ehuru några smärre planteringar redan derförut
tid efter annan företagits, ej obetydliga- öppna samt glest bevuxna delar
inom skogsområdet, hvilka borde med det snaraste iplanteras för att få
återväxten i tid och myckenhet nog ordnad.

Under våren 1891 hade chefen derför låtit att börja med endast
på grund af en plan, uppgjord efter hans anvisning af den examinerade
skogvaktaren, dika för och plantera ut 4,500 stycken tall- och 3,500
stycken granplantor, till en kostnad för krigsskolan af omkring 350
kronor.

Då på grund af den härunder vunna erfarenheten visat sig, att en
fullständigare och mera omfattande plan för såväl afverkning som ordnandet
af återväxten borde uppgöras och följas, hade chefen anhållit
hos jägmästaren i Stockholms revir Hj. Öhrström om biträde med dylik
planläggning. På grund af dennes anvisningar på stället hade derefter
år 1892 afverkats 73 större och mindre träd för skolans behof och verkstälts
dikning för och utplanterande af 7,500 stycken tall- och 7,500
stycken granplantor, hvarefter bemälde jägmästare under juli månad
nästlidet år afgifvit yttrande om skogshushållningen vid krigsskolan.
Utgifterna under 1892 för skogsvården hade, oafsedt egna drängars
arbete dervid, belöpt sig till omkring 320 kronor.

För år 1893 återstode fullständigandet af planteringarna på öppnare
delar samt inplanterande å med större träd glesare bevuxna delar inom
de äldre bestånden, med hur många plantor och till hvilken kostnad
kunde ännu ej med visshet uppgifvas.

Från och med 1894 syntes kostnaderna för skogsvården böra blifva
betydligt mindre, än de varit under åren 1891, 1892 och 1893.

För en jemn och planmessig vård af Solnaskogen vore fördelaktigt,
om densamma stäldes under domänstyrelsens förvaltning, och
med hänsyn till chefens för krigsskolan mångahanda öfriga och ur

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

militärisk synpunkt vigtigare åligganden syntes det fördelaktigt, .om
han vunne befrielse från den ej obetydliga omsorgen om Solnaskogens
förvaltning.

För krigsskolans ekonomi vore det emellertid nödvändigt, att hon
framgent såsom hittills finge tillgodogöra sig de inkomster, som dels in
natura och dels genom försäljning kunde inflyta från skogsalstren ur
Solnaskogen, men ej af dessa allenast, utan ock af de tomtören, stenbrott
och skogsbeten m. m., deraf inkomst kunde beredas krigsskolan.
Vidare vore det för skolans ekonomi af vigt, att de förvaltningskostnader,
som hon tilläfventyrs icke kunde komma att undgå att genom
domänstyrelsen få vidkännas, måtte varda så små som möjligt, hvarvid
det vore att märka, att, såsom ofvan påpekats, om ock 1891 och 1892
omkostnaderna varit och 1893 ännu skulle blifva rätt betydliga, desamma
likväl för framtiden, sedan allt blifvit planenligt ordnadt, beräknats blifva
ganska obetydliga, om krigsskolan fortfarande skulle utöfva vården och
förvaltningen af skogen i fråga.

På ofvan anförda skäl samt under ofvan framstälda vilkor och
förutsättning tillstyrkte chefen för krigsskolan revisorernas framställning
om Solnaskogens ställande under domänstyrelsens vård och förvaltning.

I likhet med hvad revisorerna ifrågasatt och chefen för krigsskolan
jemväl förordat anser Riksdagen fördelaktigt, att vården och förvaltningen
af Solnaskogen öfverflyttas från chefen vid skolan till domänstyrelsen,
utan att derigenom må föranledas rubbning i de behållna
inkomster, som hittills tillflutit skolan från berörda skog; och får vid
sådant förhållande Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida icke den invid Karlberg belägna Solnaskogen
lämpligen må ställas under domänstyrelsens vård och förvaltning,
dock utan förändring i den krigsskolan medgifna rätt att tillgodonjuta
derifrån inflytande inkomster.

Jernvägsstyreisen.

Revisorerna, som i ändamål att taga närmare kännedom om eu
del af statens jernvägsbyggnader i Norrland samt arbetena å jernvägens
vidare utsträckning mot norr befarit såväl jernvägen från Stockholm
till Vännäs som ock de vid revisorernas resa ännu ej för trafik
öppnade bandelarne Mellansel—Örnsköldsvik och Vännäs—-Ekån, hafva
med anledning af de iakttagelser, de gjort under denna resa, anfört
bland annat, att, i likhet med hvad vid statens öfrig» jernvägar egde

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

rum, jernvägen i Norrland vore utefter hela linien omgifven af stängsel.
Med hänsyn till ej allenast den genom stängslets uppförande förhöjda
anläggningskostnaden utan äfven kostnaderna för dess underhåll,
i hvilket afseende revisorerna meddelat, att enligt jernvägsstyrelsens
senaste årsberättelse utgifterna vid stambanorna för stängsels underhåll
år 1891 uppgått till 148,829 kronor 88 öre, hafva revisorerna uttalat
den mening, att stängsel kring jernvägen borde i Norrland på do
vidsträckta, obebodda skogsmarker, som der genomskäras, kunna i
regeln undvaras; och särskildt syntes sådan hägnad obehöflig, der jernvägen
löpte genom kronan tillhöriga marker, å hvilka kreatursbete icke
egde rum.

I afgifvet utlåtande i anledning af revisorernas framställningar
rörande statens jernvägar har jernvägsstyrelsen beträffande förenämnda
fråga anfört, att det ej syntes tillrådligt att minska eller borttaga
stängslet utefter de norrländska banorna, då all den mark, stambanan
genomginge, genomströfvades af betande boskapskreatur, hvarför det
äfven visat sig nödigt att å skogsmark vid banans byggande snarast
möjligt uppföra stängsel till undvikande af olyckshändelser. Norra
stambanan genomginge endast på helt korta sträckor mindre kronoparker,
och då dessa i allmänhet icke vore inhägnade, förefunnes ingen
anledning att vid banans framdragande öfver dem utesluta jernvägsstängslet.

Allt från början af statsjernvägarnes anläggande har den uppfattning
varit rådande, att jernvägarne borde skyddas medelst stängsel.
Under senare, tider hafva emellertid förändrade åsigter om sådant stängsels
nödvändighet gjort sig gällande.

Vid fråga om anslag till Luleå—Gellivara-banans försättande i
fullständigt skick uttalade 1892 års lagtima Riksdag i skrifvelse angående
föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning den åsigt,
att en godsbana, som genomlöper aflägsna, folktomma bygder och endast
trafikeras med långsamt gående tåg, icke för trafikens säkerhet
erfordrade stängsel.

Erfarenheten vid enskilda jernvägar torde äfven i flera fall hafva
ådagalagt, att stängsel kan undvaras utan fara för jernvägstrafiken;
och om, å ena sidan, i saknad af stängsel jernvägarne äro utsatta för
skada å banvallen, förorsakad af kreatur, torde å andra sidan böra
tagas i betraktande, att de utgifter, som för sådan skadas botande kunna
erfordras, icke torde vara jemförliga med kostnaden för stängsels uppförande
och underhåll. Härjemte är att märka, att i samma mån som

Riksdagens Skrifvelse N:o 65. 5

talrika öfvergångar i jernvägens plan förefinnas, stängslets skydd minskas
genom osäkerheten, att de till öfvergångarna ledande grindarne hållas
vederbörligen stängda. Och det torde kunna ifrågasättas, huruvida ej
större fara för jernvägstrafiken föranledes af kreatur, som befinna sig
på instängd bana än på ohägnad, enär iakttagits, att vid annalkande
tåg kreatur i förra fallet löper utefter banan, tills det uppnås af tåget,
men i senare fallet har större benägenhet att begifva sig bort från
banvallen.

Hvad särskildt de norrländska jernvägarna beträffar, så om än,
såsom jernvägsstyrelsen uppgifva, den nu färdiga stambanan genomgår
endast på helt korta sträckor mindre kronoparker, kommer dock den
del af banan, som dragés norrut från Degerfors, att löpa genom synnerligen
vidsträckta kronomärke^ der stängsel under alla förhållanden
synes mindre behöflig!.

Ehuruväl på många orter redan nu anbragt stängsel måhända
skulle kunna utan olägenhet undvaras, har Riksdagen icke velat för
närvarande ifrågasätta, att sådant stängsel ej vidare må underhållas,
men beträffande det fortsatta jernvägsbyggandet i öfre Norrland har
Riksdagen, med biträdande af den utaf revisorerna uttalade mening,
ansett sig böra underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida icke,
till besparing i kostnaderna för jernvägens byggande och underhåll,
densamma må i regeln kunna lemnas ohägnad.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad män stängsel
utefter den ännu ej fullbordade delen af statsbanan i Norrland ma
kunna undvaras.

Vid jemförelse mellan den af Eders Kongl. Maj:t faststälda arfvodesstat
för statens jernvägstrafik för år 1891 samt den arfvodesstat för
samma år, jernvägsstyrelsen låtit publicera och tillämpat, hade revisorerna,
enligt hvad i berättelsen vidare meddelas, funnit, att dessa stater
icke i alla delar öfverensstämde med hvarandra. För revisorerna hade
såsom anledning- härtill uppgifvits, att åtskilliga poster i den af jernvägsstyrelsen
publicerade arfvodesstaten grundade sig å eu särskild omkostnadsstat.
Jernvägsstyrelsens ytterst knapphändiga protokoll,. af
hvilka revisorerna tagit de!, innehölle emellertid icke någon upplysning
derom, att sådan stat för år 1891 skulle hafva uppgjorts. På grund
af dessa anmärkningsvärda förhållanden, och då uppgörandet af en

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

detaljerad omkostnadsstat för hvarje år syntes vid hvarje hushållning
vara med god ordning öfverensstämmande samt vid en förvaltning af
den omfattning som den ifrågavarande vore af den största vigt och
betydelse, hade revisorerna, hvilka visserligen beaktat hvad Eders Kongl.
Maj:t i bref den 22 december 1882 uti förevarande ämne uttalat, velat
i såsom sin åsigt framhålla, att jernvägsstyrelsen borde åläggas att före
utgången af hvarje år låta uppgöra och Eders Kongl. Maj:ts pröfning
underställa en detaljerad omkostnadsstat för nästföljande år, grundad
på för ändamålet företagen utredning och upprättad med iakttagande
af största möjliga sparsamhet.

I förenämnda utlåtande har jernvägsstyrelsen med afseende å
revisorernas omförmälda framställning erinrat, att sådan stat årligen
uPPgj°rts och tillika med arfvodesstaten, som ju egentligen utgjorde eu
del af densamma, understälts Eders Kongl. Majrts pröfning ända till
och med 1880; att derefter, sedan det under hand meddelats, att omkostnadsstatens
framläggande till stadfästelse icke erfordrades, förmodligen
derför att omkostnaderna efter Riksdagens förslag icke längre
upptoges i riksstateD, utan endast behållningen af jern vägstrafiken, under
de två påföljande åren endast arfvodesstaten af Eders Kongl. Maj:t faststälts,
men att styrelsen år 1882 vid afgifvandet af sina förelag rörande
kostnaderna för år 1883 särskild! anhållit, att Eders Kongl. Magt täcktes,
om icke, såsom förut varit öfligt, i detalj pröfva och fastställa de särskilda
i det inlemnade förslaget till omkostnadsstat upptagna posterna,
dock genom ett godkännande af de för de olika afdelninjjarna beräknade
summorna och totalbeloppet utgifter, fastställa som förslagsanslag
det belopp, hvaröfver styrelsen egde förfoga för drift och underhållskostnadernas
bestridande, hvilken anhållan Eders Kongl. Maj:t, enligt
bref den 22 december 1882, i sammanhang med fastställande af den
för följande året föreslagna arfvodesstaten, förklarat — då Eders Kongl.
Maj:t vore förvissad, att styrelsen läte sig angeläget vara att iakttaga
all möjlig sparsamhet i fråga om utgifter för uppehållandet af statens
järnvägstrafik, så att ofvanberörda summor icke måtte öfverskridas, utan
fastmera besparingar derå göras — icke till något särskild! uttalande
föranleda,

På grund häraf hade styrelsen sedan dess ej sökt fastställelse af
de upprättade ornkostnadsstaterna, men vore redo att å nyo underställa
dem, och det så mycket hellre, som det ju icke kunde vara annat än
till trygghet för styrelsen, om gränsen för den summa, hon under ett
år finge använda för drift och underhåll, blefve af den högsta myndigheten
faststäld.

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

Då det synes med god ordning öfverensstämmande, att, på sätt
i afseende å den för statens järnvägstrafik gällande arfvodesstaten eger
rum, äfven en omkostnadsstat för jernvägsstyrelsen årligen varder till
Eders Kongl. Maj'':ts pröfning öfverlemnad och af Eders Kongl. Maj:t
faststäld, har Riksdagen funnit sig böra förorda det i sådant afseende
af revisorerna framstälda förslag, hvilket äfven af jernvägsstyrelsen biträdts,
och får alltså anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huruvida icke jernvägsstyrelsen må åläggas att hvarje
år uppgöra och till Eders Kongl. Maj:ts pröfning insända detaljerad
omkostnadsstat att för det nästpåföljande året tillämpas.

Telegrafverket.

Jemte förmälan att formulär för telegrafverkets räkenskaper icke
blifvit af Eders Kongl. Maj:t faststäldt samt att detta verks hufvudbok,
till en början mycket enkel, efter hand i mån af verkets utveckling
erhållit den form, som densamma under de senare åren intill år 1891
företett, hafva revisorerna meddelat, att, så vidt revisorerna kunnat
finna, någon anmärkning mot denna form icke framstälts, med undantag
deraf att 1891 års revisorer uttalat den åsigt, att särskild räkenskap
borde föras rörande telefonmedlen utan sammanblandning med
redogörelsen rörande telegrafmedlen. I det med anledning af revisorernas
omförmälda uttalande afgifna utlåtande hade telegrafstyrelsen, på
angifna skäl, förklarat, att det för närvarande icke vore möjligt att
utan sammanblandning föra helt och hållet skilda räkenskaper för telegraf-
och telefon väsendet; men då telegrafstyrelsen i det syfte, som
revisorerna i sin berättelse omförmält, för stationernas och öfrige underlydandes
redogörelser redan infört nya formulär, i hvilka inkomst- och
utgiftstitlarne vore skilda i två kolumner, den ena för telegraf- och
den andra för telefonmedel, skulle styrelsen blifva i tillfälle att år 1892
uppställa telegrafverkets räkenskaper på ett sådant sätt, att det af revisorerna
åsyftade ändamål skulle i hufvudsak förverkligas.

Från och med år 1891 hafva, enligt hvad revisorerna vidare anfört,
telegrafverkets räkenskaper uppstälts efter eu förändrad plan; men
denna förändring hade, så vidt revisorerna kunnat finna, icke varit egnad
att främja förenämnda mål. Många af de siffror, som vore upptagna
uti den i revisionsberättelsen intagna tabell öfver telefonmedlen, hade
endast med stor svårighet, och efter inhemtade upplysningar från verkets
administrativa byrå, kunnat af revisorerna återfinnas i telegraf -

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

verkets hufvudbok. Ett sådant missförhållande måste medföra osäkerhet
vid räkenskapernas granskning; och då det i förevarande fall vore
så mycket nödvändigare att komma till ett noggrant resultat, som, enligt
Riksdagens på framställning af Eders Kong]. Maj:t gjorda medgifvande,
det öfverskott, som kunde å telegrafinkomsterna uppstå, finge
af Eders Kongl. Maj:t användas för telegrafverkets tidsenliga utveckling
och förbättring, så kunde revisorerna redan af denna anledning
icke anse den nu gjorda förändringen i uppställningen af telegrafverkets
räkenskaper tillfredsställande.

Då efter mångåriga förberedelser ett nytt formulär för rikshufvudboken
genom kongl. brefvet den 15 februari 1855 faststäldes, hade tilllika
framhållits önskvärdheten deraf, att de förvaltande verkens samt
alla redovisande embets- och tjenstemäns räkenskaper blefve uppgjorda
i möjligaste likstämmighet med den nya planen för riksbokslutet, på det
desammas resultat måtte med lätthet och utan vidlyftiga omslut kunna
i rikshufvudboken intagas. Eders Kongl. Maj:t hade ock anbefalt statskontoret
att för de särskilda myndigheterna uppgöra och till Eders
Kongl. Maj:ts pröfning öfverlemna räkenskapsformulär, upprättade med
nu angifna syfte.

Att telegrafverkets hufvudbok för år 1891 icke motsvarade de anspråk
på likstämmighet med planen för riksbokslutet, som i åberopade
kongl. bref af den 15 februari 1855 uppstäldes, framginge af hvad ofvan
blifvit anfördt, då ju i rikshufvudboken endast inginge redogörelse för
telegrafmedlen och icke för telefonmedlen, men redogörelsen för dessa
två slag af medel vore i telegrafverkets hufvudbok sammanblandade,
och följaktligen denna hufvudboks resultat icke kunde utan svårighet
i rikshufvudboken intagas.

Denna svårighet ökades deraf, att i telegrafverkets af revisorerna
nu granskade räkenskaper — i olikhet med hvad förut varit förhållandet
— införts värden af telegraf- och telefonlinier samt inventarier.
Beträffande denna åtgärd anförde revisorerna, att det synts dem så
mycket anmärkningsvärdare, att densamma blifvit utan Eders Kong].
Maj:ts tillstånd vidtagen, som Eders Kongl. Maj:t i åberopade kong],
bref den 15 februari 1855 — med anledning af den af rikets vid 1847—
1848 årens riksdag församlade ständer väckta fråga om uteslutande från
allmänna verks penningeredovisningar af värden å fastigheter samt å
vissa inventarier och materialier, som icke kunde till rörliga tillgångar
räknas, eller i allmänhet till liqvider för det allmännas räkning begagnades
— förklarat, att, sedan nya formulär för de förvaltande verkens räkenskapsföring
blifvit genom statskontoret uppgjorda samt af Eders Kongl.

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

Maj:t pröfvade och faststälda, förenämnda fastighets- och inventarievärden
icke vidare borde uti ifrågavarande räkenskaper ingå. Härjemte
hafva revisorerna uttalat den uppfattning, att det, med hänsyn till angelägenheten
att vinna dels likformighet i sättet för de offentliga räkenskapernas
upprättande, dels. åskådlig öfversigt öfver de ifrågavarande allmänna
medlens redovisning och förvaltning, vore önskvärdt, att värdena
af materiel och inventarier åter blefve ur telegrafverkets räkenskaper
uteslutna. Men om särskilda skäl skulle föranleda Eders Kongl. Maj:t
att i förevarande hänseende medgifva ett undantag för telegrafverket,
i likhet med hvad förut för statens jernvägar egt rum, så syntes dock
införandet af dessa värden i räkenskaperna böra ske först sedan ett
noggrannare öfvervägande af sättet härför föregått, så att förändringen
dels komme att öfverensstämma med i öfrigt för telegrafverket gällande
bestämmelser, dels icke omöjliggjorde en öfversigt af de i bokslutet
afsedda förhållanden.

Jemte erinran att Riksdagen, på samma gång som den till telegrafverket
anvisat ett reservationsanslag, lika med det belopp, till hvilket
inkomsttiteln »telegrafmedel» blifvit beräknad, derjemte gjort ett medgifvande
beträffande det öfverskott, som kunde å telegrafinkomsterna
uppstå, yttra revisorerna vidare, att häraf borde följa, att telegrafverkets
räkenskaper så fördes, att de utvisade, huru stort detta öfverskott för
året vore, men att så icke kunde ske, om räkenskaperna allt framgent
fördes som för år 1891, enär det i rikshufvudboken såsom reservation
till år 1892 upptagna beloppet 300,493,7 6 kronor icke förekomme i
den i telegrafverkets hufvudbok för år 1891 utförda utgående balansen.

Efter anförande af ett exempel å huru invecklade telegrafverkets
räkenskaper visat sig vara, hafva revisorerna slutligen anfört, att, då ett
nytt räkenskapsformulärs upprättande för telegrafverket uppenbarligen
vore af behofvet påkalladt, önskvärdt vore, att ett sådant formulär
måtte varda, efter statskontorets hörande, af Eders Kongl. Maj:t faststäldt.

I häröfver afgifvet utlåtande har telegrafstyrelsen anfört, att den omständigheten
att, på sätt revisorerna jemväl framhållit, något räkenskapsformulär
ej blifvit för telegrafverket faststäldt, syntes hafva berott derpå,
att verket år 1855, dä nytt räkenskapsformulär för de förvaltande
verken påbjudits, varit helt nytt och att verkets inkomster och utgifter
då ännu ej intagits i riksstaten, hvilket ej skett förr än flere år senare,
eller i början af 1870-talet. Samma förhållande egde nu rum beträffande
verkets telefonväsende, lör hvilket redogörelse ej inginge i rikshufvudboken.

Rift. till Riksd. Prat- 1895. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 17 Höft.

O

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

Telegrafstyrelsen hade vid ett föregående, med detta likartadt
tillfälle, som af statsrevisorerna äfven omnämnts, angifvit de skäl, hvarför,
åtminstone för det närvarande, det icke vore möjligt att utan sammanblandning
föra helt och hållet skilda räkenskaper för telegraf- och
telefonväsendet. Ur den för de begge slagen af medel gemensamma
hufvudboken hade styrelsen dock alltid i den berättelse om telegrafverkets
förvaltning, hvilken styrelsen, jemlikt instruktion, hade att årligen
till Eders Kongl. Maj:t afgifva, sökt lemna en möjligast noggrann
redogörelse för förhållandet med de särskilda medlens ställning, hvilken
berättelse styrelsen tillförene varit i tillfälle att, jemte det stadgade
räkenskapssammandraget, kunna vid tiden för revisionen till revisorerna
öfverlemna. Berättelsen för år 1891 hade likväl icke hunnit att till
trycket befordras i så god tid, att den kunde, såsom önskligt varit,
revisorerna delgifvas, hvilket förhållande varit beroende på att hufvudboksarbetet
ej hunnit i vanlig tid afslutas. Orsaken härtill läge i den från
och med samma år tillämpade förändring i telegrafverkets räkenskapsväsende,
hvarigenom värdet af verkets hela egendom blifvit i räkenskapen
intaget, hvilket nya bokföringssätt varit förenadt med många
svårigheter och kräft betydligt ökadt arbete.

I anledning af revisorernas uttalande derom, att denna åtgärd
synts anmärkningsvärd, har telegrafstyrelsen dels åberopat det sakförhållande,
att styrelsen hvarken genom erhållen särskild skrifvelse
eller genom Svensk författningssamling varit i tillfälle att taga kännedom
om ofvanberörda kongl. bref till statskontoret af den 15 februari
1855, dels anfört de skäl, som föranledt vidtagandet af ifrågavarande
förändring af telegrafräkenskapernas uppställning.

Telegrafverket använde nemligen för sin verksamhet en dyrbar
materiel och vore i sådant hänseende bland de förvaltande verken
närmast jemförligt med statens jernvägar, som derför synts telegrafstyrelsen
böra lämpligast tagas till mönster i förevarande hänseende.
Beträffande den egentliga telegrafverksamheten, kunde denna förändring
i räkenskapsväsendet anses väl icke alldeles nödvändig, men dock af
otvifvelaktigt intresse för bedömandet af det ekonomiska resultatet af
sagda verksamhet; men genom den nya verksamhetsgren, som telegrafverket
erhållit genom telefonväsendet, och den stora utveckling, som
detsamma under senaste åren vunnit, hade deremot den ifrågavarande
räkenskapsförändringen af styrelsen ansetts oundgängligen nödig. Telegrafverket
hade nemligen för telefonanläggningar erhållit dels betydliga
anslag utan återbetalningsskyldighet, dels låneanslag. Hvartill dessa
medel skolat användas, hade styrelsen vid derom gjorda framställningar

Riksdagens Skrifvelse N:o 65. **

för hvarje gång fått i detalj uppgifva, och borde derför lätt inses nödvändigheten
för styrelsen att kunna visa det ekonomiska resultatet af
hvarje inköpt eller anlagdt telefonnät eller, med andra ord, affärens
större eller mindre godhet. Värdet af ett telefonnät förändrades oupphörligen
genom detsammas utvidgning eller, efter inköp af enskildt
sådant nät, genom dettas ombyggnad och komplettering, hvilket äfven
borde kunna af räkenskaperna visas.

Om derför hufvudbokens uppställning bibehållits oförändrad, skulle,
enär verket häftade i skuld för lån i och för telefonväsendet till belopp af
öfver 3,000,000 kronor, det egendomliga förhållande inträffat, att räkenskapen
kommit att utvisa en stor skuldsumma, men en jemförelsevis
ringa tillgång. Vidare skulle det hafva mött svårighet att något sa
när med noggrannhet kontrollera, att den af telegrafverket i störa
qvantiteter köpta materiel blefve rättvist debiterad på de många olika
titlarne af telegraf- och telefonanläggning och underhåll vid hvarje
station och telefonnät, derest icke materielens pris finge i räkenskapen
upptagas såväl vid underlydande telegraf- och telefonstationer och hos
vederbörande ingeniörer vid liniebyggnaderna, som ock derefter hos
centralförvaltningen. De anförda skälen syntes tillräckligt visa nödvändigheten
af den vidtagna åtgärden med materiel-värdenas intagande i
hufvudboken. Styrelsen hyBte den uppfattning, att telegrafverkets
räkenskap borde vara så uppstad, att det blefve möjligt ^ framvisa
såväl i sin helhet som i detalj det ekonomiska resultatet af telegrafoch
telefonverksamheten, äfven om härigenom större besvär skulle förorsakas
vederbörande vid rikshufvudbokens upprättande.

Telegrafstyrelsen, som vid värdebeloppens intagande i 1891 års
räkenskap sökt, så vidt möjligt, bibehålla den förutvarande uppställningen
af hufvudboken, medgafve gerna, att sättet, hvarpå detta skett,
till eu början icke varit fullt tillfredsställande, utan vållat svårigheter
icke allenast vid räkenskapens granskning, utan äfven vid dess uppgörande,
af hvilken anledning styrelsen redan gått i författning om
utarbetande af ett detaljeradt förslag till räkenskapsväsendets bättre
ordnande från och med innevarande år.

Derest Eders Kongl. Maj:t, med anledning af hvad sålunda i förberörda
hänseende förekommit, skulle finna för godt besluta om nytt
räkenskapsformulär för telegrafverket, hemstälde telegrafstyrelsen, att,
med upprättandet af förslag till sådant formulär måtte få anstå, till
dess att någon erfarenhet vunnits om resultatet af den nyss omförmälda
åtgärd, som af telegrafstyrelsen vidtagits till förbättrande af telegrafverkets
räkenskapsväsende för tiden från och med år 1893.

I-1 Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

Utan att vilja inlåta sig på bedömande af, huruvida värdena af
materiel och inventarier lämpligen böra i telegrafverkets hufvudbok
upptagas eller ej, har Riksdagen funnit det vara af vigt, att formulär
för detta verks räkenskaper varder, på sätt i afseende å öfriga allmänna
verks räkenskaper egt rum, af Eders Kongl. Maj:t efter statskontorets
hörande faststäldt, dervid Eders Kongl. Maj:t lärer komma att afgöra,
huruvida undantag från de genom kongl. brefvet den 15 februari 1855
meddelade bestämmelser angående inventarievärdens uteslutande från
verkens penningeredovisningar må anses vara beträffande telegrafverket
af förhållandena påkalladt.

I afseende a uppställningen af telegrafverkets medelsredogörelse
har Riksdagen vidare velat ansluta sig till den af både 1891 och 1892
årens revisorer uttalade mening derom, att särskild räkenskap bör föras
rörande telefon väsendet, utan sammanblandning med redogörelsen för
telegrafmedlen. De betydande belopp, som numera användas för telefonväsendets
utveckling, synas i och för sig utgöra giltig anledning till
en sådan åtgärd; och härtill kommer att, på sätt nästlidet års revisorer
erinrat, det öfverskott, som uppstår å telegrafinkomsterna, enligt Riksdagens
medgifvande får användas till telegrafverkets tidsenliga utveckling
och förbättring, till följd hvaraf utaf räkenskaperna tydligen bör
framgå, att detta öfverskott tages i anspråk allenast för telegrafverket
och ej för telefonväsendet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke nytt
formulär för telegrafverkets räkenskaper må, efter statskontorets hörande,
af Eders Kongl. Maj:t fastställas, dervid Eders Kongl. Maj:t. täcktes
pröfva, huruvida icke detta verks räkenskaper må föras på sådant sätt,
att redogörelserna för telegraf- och telefonmedlen varda åtskilda.

Stockholm den 28 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.