Omhändertagande av barn från andra EU-länder

till Statsrådet Åsa Regnér (S)

Enligt en dom i Kammarrätten i Stockholm nyligen är det inte möjligt att besluta om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU om barnet har sin hemvist i ett annat EU-land än Sverige.

Skälet är att ett omedelbart omhändertagande enligt LVU endast får beslutas om det är sannolikt att barnet kommer att behöva fortsatt vård enligt LVU. Men enligt den så kallade Bryssel II-förordningen är det EU-landet där barnet har sin hemvist som ska besluta om fortsatt vård. Det kan vara hur sannolikt som helst att barnet i det landet kommer att få stöd som helt motsvarar LVU – men det är ju inte enligt LVU, eftersom denna lag bara finns i Sverige.

Det innebär att sociala myndigheter i Sverige inte har möjlighet att ingripa till ett barns skydd, hur illa det barnet än far, om barnet har sin hemvist i ett annat EU-land. Detta trots att Bryssel II-förordningen i sig tillåter interimistiska beslut. I det fall som avgjordes i Kammarrätten i Stockholm handlade det om ett barn till utsatta EU-migranter, men samma regelverk gäller också om till exempel en brittisk turist skulle misshandla sitt barn, eller om en 16-åring på semester på egen hand skulle behöva akut vård mot drogmissbruk.

LVU-utredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 2015:71) föreslagit hur denna lucka i lagen kan täppas till. Det är angeläget att det görs skyndsamt – så angeläget att man bör överväga att besluta om just denna lagändring utan att invänta beredningen av övriga förslag i utredningen. 

Min fråga till statsrådet blir därför följande:

När kommer ett lagförslag som möjliggör omedelbara omhändertaganden av barn och unga med hemvist i annat EU-land att överlämnas till riksdagen?