Schablonersättningen

Skriftlig fråga 2019/20:376 av Carina Ståhl Herrstedt (SD)

till Socialminister Lena Hallengren (S)

Assistansersättningens timbelopp schabloniserades den 1 september 1997 till ett belopp som fastställs varje år. Samtidigt infördes möjlighet till utökat schablonbelopp med 12 procent. Höjningen av schablonbeloppet fastställs varje år i regeringens budget, och 2019 höjdes det med 1,5 procent.

Ungefär 90 procent av schablonersättningen går till lön, enligt beräkningar från 2017; sedan dess har två lönerevisioner genomförts där ökningen av schablonersättningen inte täckt de ökade lönekostnaderna, så lönedelen av schablonen ligger förmodligen högre än 90 procent i dag.

De resterande 10 procenten ska gå till administration, utbildning, arbete med arbetsmiljö och kvalitetssystem samt till den assistansberättigades omkostnader både i och utanför hemmet. Summan för allt detta är ca 29 kronor per timme.

Enligt en medlemsundersökning utförd av arbetsgivarföreningen KFO:s medlemmar inom avtalsområdet personlig assistans framgår att den nuvarande uppräkningstakten av schablonersättningen är ohållbar, och nästan hälften av dem svarar att man klarar att bedriva verksamhet i maximalt två år till med nuvarande uppräkningstakt av schablonersättningen. 75 procent har tvingats göra neddragningar på grund av den tuffa ekonomiska situationen. Assistansbolagen drar ned på personal, minskar på utbildning och anställer personliga assistenter till lägre lön. Konsekvensen blir förstås lägre kvalitet på assistansen och stora rekryteringssvårigheter. För assistansanvändare med kvalificerade behov är läget mycket kritiskt och färre anordnare kan verkställa deras rättigheter.

1,5 procent av schablonersättning är otillräckligt och ersättningen räcker inte till. Regeringen måste förstå att situationen är ohållbar och att en förändring brådskar. Många seriösa anordnare tvingas snart ge upp, och assistansberättigade berövas möjligheten att välja personlig assistans med hög kvalitet när regeringen smygavvecklar personlig assistans.

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

Varför agerar inte ministern för att höja schablonersättningen när så många anordnare riskerar att tvingas lägga ned sin verksamhet om inget görs?