Utrikesdepartementets hantering av svenskar på flykt undan Hizbollahs raketer

den 23 augusti

Svar på fråga 2005/06:1988 om Utrikesdepartementets hantering av svenska på flykt undan Hizbullahs raketer

Utrikesminister Jan Eliasson

Annelie Enochson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att se till att Utrikesdepartementet behandlar dem som drabbas av striderna mellan Israel och Hizbullah lika. Annelie Enochson anser att de svenskar som drabbats i Israel har behandlats sämre, eftersom de har fått betala kostnaderna för sin evakuering själva. Hon menar att regeringen och Utrikesdepartementet inte bedömer bomber som faller över israeler som lika allvarliga som bomber över libaneser.

Någon sådan åtskillnad görs naturligtvis inte.

Regeringen fattade mycket snabbt nödvändiga beslut om en svensk evakuering, och i ett regeringsbeslut av den 27 juli slogs fast att staten undantagsvis skulle ta på sig kostnaderna för evakueringen ur Libanon, med hänvisning till den extraordinära situation som rådde. De föreskrifter som styr Utrikesdepartementets och regeringens agerande fastställer annars att den enskilde själv får betala. Det synsättet har haft riksdagens stöd.

Det fanns goda skäl att göra detta undantag beträffande Libanon. Vi hade att göra med en snabbt uppflammande kris, som inkluderade ett stort antal svenskar. Händelseutvecklingen var också sådan att det enda möjliga sättet att snabbt undsätta de nödställda var att ordna transporter genom statens försorg. Vi hyrde in nödvändig fartygskapacitet och arrangerade de mer än 50 flighter som kom att skapa den svenska luftbron hem. Jag är stolt över den insatsen, och vårt agerande har väckt starkt positiva reaktioner också utomlands.

Under dessa kaotiska förhållanden var det rimligt att staten tog de samlade kostnaderna för de transporter vi organiserade. En viktig faktor i den bedömningen var säkerhetsläget, både för de drabbade och för den fåtaliga UD-personal som skötte evakueringen på plats i Beirut. Viktigast för oss var då att få ut så många som möjligt från krigets Libanon. Vi ville inte riskera att förlora tid genom att kräva att de drabbade skulle skriva under en biståndsansökan.

Det var alltså de unika omständigheterna i Libanon med massiv förstörelse och flyktingkaos som ledde fram till vårt ställningstagande.

Utrikesdepartementet gör fortlöpande bedömningar av säkerhetsläget i regionen, inklusive Israel, och har genom ambassaden i Tel Aviv hjälpt ett antal svenskar i norra Israel att ta sig till säkrare platser i landet. Detta har kunnat ske på vanligt sätt, och under något lugnare former. Härtill kommer att de israeliska samhällsinstitutionerna är väl utvecklade och fungerade effektivt under den aktuella krisen.

Utrikesförvaltningen tar naturligtvis enskilda klagomål när det gäller tillgänglighet för nödställda på största allvar.