Långtidsutredningen 2019

Huvudbetänkande

Huvudbetänkande av Långtidsutredningen 2019

Stockholm 2019

SOU 2019:65

InnehållLångtidsutredningen 2019

4.5Alternativscenario 3: Högre sysselsättning bland

6

Långtidsutredningen 2019Innehåll

7

till priset av försämrad tillväxt. På senare år har det i ökad utsträck- ning i stället förts fram att inkomstskillnader kan vara skadliga för tillväxten. Ökat fokus läggs därmed på åtgärder som både kan bidra till minskade inkomstskillnader och förbättra tillväxtförutsättning- arna.

I betänkandet analyseras vad som förklarar de ökade inkomst- skillnaderna och på vilket sätt de kan påverka ekonomins funktions- sätt. Det finns teoretiska argument för att ökade inkomstskillnader kan påverka tillväxten i både positiv och negativ riktning. Förenklat kan argumenten delas in i incitamentskapande och möjlighets- begränsande. Inkomstskillnader som skapar drivkrafter för t.ex. arbete, studier, innovation och företagande är bra för tillväxten medan inkomstskillnader som begränsar individers möjligheter att t.ex. studera eller flytta, kan hindra tillväxten.

Ökade kapitalinkomster viktig förklaring till större inkomstskillnader

Att inkomstskillnaderna i Sverige har ökat sedan mitten av 1990- talet beror till stor del på en stark inkomsttillväxt i den övre delen av inkomstfördelningen, och särskilt i den absoluta toppen. Toppin- komsternas snabba ökningstakt beror i sin tur på ökade kapital- inkomster, som sedan mitten av 1990-talet har ökat betydligt snabbare än andra inkomstslag. Kapitalinkomsterna är skevt för- delade, och en stor del går till hushåll i den yttersta toppen av inkomstfördelningen. Flera faktorer har bidragit till den snabba ökningen av kapitalinkomsterna sedan början av 1990-talet. En viktig förklaring är den kraftiga prisuppgången på bostäder och finansiella tillgångar under den senaste tjugoårsperioden. Det gäller i synnerhet prisutvecklingen för bostadsrättslägenheter och småhus. En annan förklaring är skattesystemets utformning. Ändringar av de s.k. 3:12-reglerna för beskattning av fåmansbolag har t.ex. ökat möjligheterna och drivkrafterna att omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster.

10

Inkomsterna i botten har halkat efter

En annan förklaring till de ökade inkomstskillnaderna är att inkoms- terna i de lägre inkomstskikten har ökat långsammare än medianin- komsten. Att inkomsttillväxten har varit svagare i den nedre än i den övre delen av fördelningen kan delvis förklaras av att inkomsternas sammansättning ser olika ut i olika delar av fördelningen. Ju längre ner i fördelningen man kommer, desto färre personer försörjer sig på arbete och desto fler lever på transfereringar. Transfereringarna är vanligtvis kopplade till prisutvecklingen eller bestämda i fasta belopp. Om lönerna växer snabbare än priserna medför detta att inkomsterna för dem som försörjs av transfereringar försämras i för- hållande till den arbetande delen av befolkningen. Denna utveckling har förstärkts ytterligare av att ersättningsnivåer sänkts i vissa system och av att jobbskatteavdraget införts. Sammantaget har detta verkat i riktning mot ökad inkomstspridning.

Samtidigt har eftersläpningen i vissa transfereringar och jobb- skatteavdraget inneburit att de ekonomiska drivkrafterna till arbete har förstärkts. Det gäller i synnerhet grupper med en svag förankring på arbetsmarknaden, för vilka drivkrafterna numera förefaller vara starka för de allra flesta. Stärkta drivkrafter till arbete bedöms vara en av flera faktorer som har bidragit till ökad sysselsättning. Den ökade sysselsättningen har i sin tur bidragit till att motverka den ökade inkomstspridningen.

När det gäller nivån på transfereringsinkomsterna finns det således en målkonflikt. Låga ersättningsnivåer medför, å ena sidan, att arbete lönar sig mer. Å andra sidan ger låga ersättningsnivåer ett sämre skydd mot inkomstbortfall vid oönskade händelser. För låg ersättning vid sjukdom eller arbetslöshet kan ge upphov till försörjningsproblem i hushållen och dessutom minska tilltron till generella offentliga försäkringar samt försämra omställningsför- mågan i ekonomin.

Även större regionala skillnader i inkomst

Att kapitalinkomsterna har ökat gör att inkomstskillnaderna mellan regioner också ökat. Kapitalinkomsterna har ökat mest i Göteborgs- och Stockholmsregionerna, vilket främst förklaras av de löpande kapitalinkomsterna (räntor och aktieutdelningar) (se figur 2).

11

Utdelningar från fåmansaktiebolag utgör en växande del av dessa inkomster i Göteborgs- och Stockholmsregionerna. Fram till 2006 ökade dessa utdelningar i takt med riksgenomsnittet. Därefter har de ökat betydligt snabbare. Trots att bostadspriserna ökat betydligt snabbare i Stockholmsregionen än i övriga delar av landet sedan 1995 har de realiserade kapitalvinsterna, som till övervägande del består av vinster vid bostadsförsäljning, inte ökat snabbare i Stockholms- regionen än i resten av landet.

Anm.: Staplar visar ekonomisk standard i förhållande till riket. Punkter visar kapitalinkomsternas andel av ekonomisk standard. Ekonomisk standard motsvarar disponibel inkomst med hänsyn tagen till hushållets sammansättning.

Källor: Statistiska centralbyrån (HEK och STAR) och egna beräkningar.

Den ekonomiska standarden är avsevärt högre i Stockholmsregionen än i övriga delar av landet. Samtidigt är bostadspriserna också betyd- ligt högre, vilket kan förväntas påverka hushållens boendeutgifter så att skillnaderna i konsumtionsutrymme är mindre än skillnaderna i ekonomisk standard. Men analysen i betänkandet visar att så inte är fallet. Boendeutgifternas andel av ekonomisk standard är ungefär lika stor i alla regioner, vilket medför att skillnaderna i ekonomisk standard mellan regionerna är i stort sett desamma före och efter

12

boendeutgifter. Detta kan framför allt förklaras av att den snabba prisutvecklingen i regioner med höga bostadspriser också har medfört att hushållens egna bostadskapital har ökat snabbare i dessa regioner. En annan förklaring är att hushållen anpassar sitt boende till prisnivån på olika sätt, som att bo mindre eller i mindre attraktiva områden.

Ökad sysselsättningsgrad har bidragit till att hålla ihop inkomstfördelningen

Arbetsinkomsten är det största inkomstslaget för de allra flesta hushåll. En svag anknytning till arbetsmarknaden är den enskilt viktigaste förklaringen till varför en del hushåll har låga inkomster. Utvecklingen på arbetsmarknaden är därför central för utvecklingen av inkomstskillnaderna. Strukturomvandlingen och den tekniska utvecklingen har sedan 1990-talet bidragit till att arbetsmarknaden har polariserats, dvs. till att andelen låg- och höglönejobb har växt i jämförelse med jobb med mer genomsnittliga löner. Denna utveck- ling brukar ofta förklaras av att digitalisering och automatisering har resulterat i att mittenlönejobb har rationaliserats bort i högre grad än låg- och höglönejobb. Det finns emellertid även andra förkla- ringar till polariseringen, t.ex. ändrade efterfrågemönster bland kon- sumenter som bl.a. har lett en till ökad efterfrågan på såväl mindre kvalificerade som mer kvalificerade tjänster. Ytterligare en möjlig förklaring till jobbpolariseringen är att utbudet av arbetskraft har förändrats. Den förändring i arbetsutbudet som invandringen har fört med sig kan ha bidragit till jobbpolariseringen i Sverige mellan åren 2000 och 2013, framför allt till den ökade andelen låglönejobb.

Sverige har bland de lägsta löneskillnaderna i OECD. En bidra- gande orsak till detta är sannolikt att en stor del av arbetsmarknaden omfattas av kollektivavtal och att det fackliga inflytandet är stort i Sverige. En annan förklaring är att skillnaderna i utbildningsnivå i befolkningen är relativt små. I många andra länder har polariseringen på arbetsmarknaden lett till ökad lönespridning, och därigenom också till ökade inkomstskillnader. I Sverige har utvecklingen sett annorlunda ut. Lönespridningen har ökat även i Sverige, men effekten av detta på skillnaderna i arbetsinkomster har motverkats både av att sysselsättningsgraden har ökat och att arbetstiderna har

13

ökat för dem som arbetar minst. Sammantaget har detta inneburit att spridningen i arbetsinkomster har minskat (se figur 3).

Även om sysselsättningen har ökat för stora grupper är den fortfarande betydligt lägre för t.ex. individer utan gymnasieut- bildning och utrikes födda. Detta bedöms till övervägande del bero på att många i dessa grupper saknar de färdigheter som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden. Den lägre sysselsättningsgraden i dessa grupper visar att ojämlikhet i framför allt utbildning kan påverka möjligheterna på arbetsmarknaden.

Ökade skillnader i produktionsförutsättningar mellan regioner

Produktionsförutsättningarna och den demografiska utvecklingen ser olika ut i olika regioner. Bruttoregionprodukten (BRP) per invå- nare har ökat mer i storstadsregionerna jämfört med i andra regioner. Anledningen är i första hand att produktiviteten har ökat mer i

14

Göteborgs- och Stockholmsregionerna.1 En trolig förklaring till att produktiviteten har ökat mer i storstadsregionerna är s.k. agglo- merationsfördelar, dvs. att produktiviteten ökar mer inom geo- grafiska områden där företag och arbetskraft koncentreras.

Trots denna divergens i BRP per invånare har arbetskostnaderna för företagen inte utvecklats på motsvarande sätt. Den relativa arbetskostnaden per sysselsatt är visserligen högre i storstads- regionerna, men skillnaderna har inte ökat nämnvärt under perioden. Som en följd av detta har löneandelen minskat i Göteborgs- och Stockholmsregionerna, medan den har ökat i övriga regioner. I landet som helhet har dock löneandelen varit i stort sett oförändrad.

Den digitaliseringsprocess som pågått en längre tid märks fram- för allt i Stockholmsområdet. Under perioden 1996–2013 har antalet anställda i yrken med risk för automatisering minskat i samtliga regi- oner. Minskningen har dock varit märkbart störst i storstads- regionerna, medan den endast har varit marginell i landsbygds- regionerna. Den stora minskningen i storstadsregionerna drivs fram- för allt av tillverkningsindustrin i Stockholmsregionen. Detta indi- kerar att omställningen på arbetsmarknaden till följd av digitalisering och automatisering kommit längst och gått snabbast i storstads- regionerna. Landsbygdsregioner tycks därmed ha en stor tillväxt- potential, men även en större risk för ökad arbetslöshet till följd av den digitaliseringsdrivna strukturomvandlingen. Strukturomvand- lingens betydelse för arbetsinkomsternas fördelning beror i hög grad på hur omställningen till ändrade förutsättningar fungerar. Den generellt sett höga sysselsättningsgraden i Sverige jämfört med andra länder är en indikation på att omställningen har fungerat väl. För att en fortsatt digitaliseringsdriven strukturomvandling inte ska leda till högre arbetslöshet och större inkomstskillnader när den i högre grad når landsbygdsregionerna krävs att arbetskraften i dessa regioner har goda möjligheter till omställning.

Fram till 2035 förväntas de allt större skillnaderna i produk- tionsförutsättningar mellan regioner fortsätta att öka. Det bygger på

1Som utgångspunkt för den regionala analysen används den indelning i sex regiontyper som tagits fram av Tillväxtanalys (se Tillväxtanalys 2011 och 2015). Indelning är baserad på befolk- ningstätheten i olika kommuner och närheten till större tätbebyggda områden. Det bör noteras att storstadsregionerna geografiskt är relativt stora i denna indelning och inkluderar mindre kommuner långt från staden som namngett regionen. Dessa kommuner inkluderas bl.a. utifrån pendlingsmönstren till och från kommunerna.

15

att produktiviteten, i likhet med utvecklingen de senaste decenni- erna, antas öka mer i storstadsregioner jämfört med andra regioner.

Inkomstskillnaderna väntas fortsätta att öka

I ett framåtblickande perspektiv väntas inkomstskillnaderna fort- sätta att öka. Utredningen presenterar fyra olika scenarier för hur inkomstskillnaderna utvecklas till 2035.

I basscenariot ökar Gini-koefficienten mellan 2017 och 2035 från 0,32 till 0,34, vilket är en mindre ökning än de senaste decennierna (se figur 4). Förändringen motsvarar ca en femtedel av ökningen mellan 1995 och 2017. De ökade inkomstskillnaderna i basscenariot beror på att kapitalinkomsterna, som är koncentrerade till toppen av inkomstfördelningen, antas öka snabbare än övriga inkomster. Till- växten i kapitalinkomster antas dock bli betydligt långsammare än vad som varit fallet sedan mitten av 1990-talet.

I det första alternativscenariot antas att den ena delen av kapital- inkomsterna, kapitalvinsterna, följer den genomsnittliga utveck- lingen de senaste 20 åren. Den andra delen av kapitalvinsterna, ränte- och utdelningsinkomster, utvecklas som i basscenariot. Detta ger högre inkomstskillnader 2035 än i basscenariot, vilket åskådliggör kapitalvinsternas betydelse för utvecklingen av inkomstskillnaderna i Sverige.

Det andra alternativscenariot skiljer sig från basscenariot vad gäller antagandet om transfereringsinkomsternas utveckling. I basscenariot antas att transfereringarna ökar i samma takt som inkomsterna, vilket skulle kräva aktiva politiska beslut. En sådan utveckling innebär att dagens ambitionsnivå bevaras och en högre tillväxt av transfereringarna än vad som varit fallet de senaste decennierna. I det andra alternativa scenariot antas nivåerna i transfereringssystemen i stället växa med inflationen. Det är mer i linje med utvecklingen sedan mitten på 1990-talet. Även i detta alternativscenario växer inkomstskillnaderna mer än i basscenariot, men inte lika mycket som i det första alternativscenariot med högre tillväxt av kapitalvinster.

16

0,30

0,25

0,20

0,15

0,10

0,05

0,00

199520172035 Anm.: 1995 och 2017 utfall, 2035 framskrivning.

Källa: Bilaga 2 om inkomstfördelningen 2035.

Det tredje och sista alternativscenariot rör sysselsättning för utrikes födda. Migrationen till Sverige har historiskt sett varit omfattande det senaste decenniet. Nyanländas sysselsättning och inkomster tenderar att vara lägre än inrikes föddas även efter lång tid i landet. I det sista alternativscenariot antas att utrikes födda från länder med lågt- och medelhögt Human Development Index (t.ex. Syrien, Eritrea, Somalia och Afghanistan) når en sysselsättningsgrad som är 10 procentenheter högre än i basscenariot 2035. Detta leder till att inkomstskillnaderna 2035 blir lägre än i basscenariot. Skillnaden är dock liten, vilket beror på att utrikes födda från dessa länder är en relativt liten grupp.

Inkomstskillnaderna ökar i samtliga scenarier. Det betyder dock inte att ökade inkomstskillnader är oundvikliga. Den ekonomiska politiken påverkar inkomsternas tillväxt i olika delar av inkomst- fördelningen och även hur sysselsättningen utvecklas i olika delar av befolkningen. Kapitalinkomsternas utveckling beror bl.a. på hur bostadsmarknaden utvecklas och på kapitalbeskattningens utform- ning. Hur inkomsterna utvecklas i den nedre delen av fördelningen beror i hög grad på reglerna i transfereringssystemen, men också på sysselsättningsutvecklingen. Utan åtgärder talar dock mycket för att

17

inkomstskillnaderna kommer att fortsätta att växa till 2035, om än i en långsammare takt än vad som varit fallet de senaste decennierna.

Jämlikheten i möjligheter har inte försämrats

En viktig dimension av ekonomisk jämlikhet är jämlikhet i möjlig- heter. Denna typ av jämlikhet kan, vad avser inkomst, anses ha uppnåtts när en individs inkomster enbart beror på dennes val och ansträngning, snarare än på omständigheter utanför individens kontroll. Ökade inkomstskillnader kan påverka jämlikheten i möj- ligheter om dessa skillnader begränsar tillgången till t.ex. välfunge- rande skolor, högre utbildning eller specifika karriärvägar för barn från fattigare familjer. Det kan i förlängningen innebära att alla inte får möjlighet att nå sin potential och kan leda till ineffektiv resurs- allokering i ekonomin och därmed minska den ekonomiska till- växten.

En faktor som är av stor betydelse för barns utfall och som ligger utanför barnens kontroll är deras föräldrars inkomst. Sambandet mellan föräldrars och barns inkomst, den intergenerationella inkomströrligheten, är därför ett begrepp som är nära relaterat till jämlikhet i möjligheter. Ju starkare samband mellan föräldrars och barns inkomster, desto mindre intergenerationell rörlighet och desto mindre jämlikhet i möjligheter.

I jämförelser mellan länder, och regioner inom länder, finns en negativ samvariation mellan inkomstskillnader och intergeneration- ell inkomströrlighet. Länder med högre inkomstskillnader har också lägre inkomströrlighet. Detta samband brukar kallas ”Gatsby- kurvan” och illustreras i figur 5.2. Mindre är dock känt om huruvida det rör sig om ett orsakssamband eller om det beror på andra förklaringsfaktorer som är gemensamma för både inkomstskillnader och rörlighet. Principiellt kan man tänka sig att föräldrar investerar tid och pengar i sina barns humankapital (t.ex. utbildning) och att de investerar mer om avkastningen är hög. Om föräldrar med högre inkomster dessutom lägger mer tid och resurser på sina barn skulle större inkomstskillnader kunna leda till minskad intergenerationell rörlighet.

18

Anm.: X-axeln visar Gini-koefficienten under mitten av 1980-talet. Y-axeln visar intergenerationell inkomströrlighet mätt som 1 minus den intergenerationella inkomstelasticiteten (1 -IGE).

Källa: Finanspolitiska rådet (2019).

I Sverige är den intergenerationella inkomstelasticiteten (IGE) ca 0,27. Det betyder att om föräldrarnas inkomster var 10 procent över genomsnittet så har barnen i sin tur inkomster som ligger 2,7 pro- cent över genomsnittet i barngenerationen. IGE är därigenom ett mått på intergenerationell persistens. Ju högre den är, desto lägre är den intergenerationella rörligheten och tvärtom. De övriga nordiska länderna har liknande nivåer av rörlighet som Sverige. Men i t.ex. sydeuropa, Storbritannien och USA är den intergenerationella rörligheten betydligt lägre.

Ett syfte med de offentligt finansierade välfärdstjänsterna skola, vård och omsorg är att utjämna livschanser och att ge alla möjlighet att nå sin potential. Mycket tyder också på att detta är en viktig förklaring till den höga rörligheten i de nordiska länderna. För att uppnå en hög social rörlighet räcker det emellertid inte att utjämna barns uppväxtvillkor och möjligheter till utbildning. Forskning visar att skillnaden i intergenerationell rörlighet mellan de skandinaviska länderna å ena sidan och England och USA å den andra sidan delvis uppstår på arbetsmarknaden. Det intergenerationella sambandet

19

mellan barns och föräldrars utbildning skiljer sig inte så mycket mellan länderna men den högre avkastningen på utbildning i USA och England skapar ett starkare samband mellan barns och föräldrars inkomster. Detta indikerar att den lägre avkastningen på högre ut- bildning i Sverige kan vara en förklaring till den högre intergene- rationella rörligheten i inkomster.

I utredningen presenteras utvecklingen av den intergenerationella rörligheten över tid. Resultaten visar att för personer födda mellan 1955 och 1980 har rörligheten varit i stort sett oförändrad sett över hela perioden. Det övergripande mönstret av oförändrad rörlighet döljer dock både betydande skillnader mellan kvinnor och män och en viss variation i rörligheten under tidsperioden (se figur 6). För kvinnor har rörligheten sjunkit över tid. Detta har skett under en period då kvinnors position på arbetsmarknaden har förbättrats, vilket kan tyckas paradoxalt. Sannolikt beror det dock på att kvinnors inkomster tidigt i perioden var en sämre indikator för deras potentiella intjäningsförmåga. När den egna inkomstpotentialen avspeglas tydligare i faktiska inkomster fångas den också tydligare i de mått på intergenerationell rörlighet som används här.

Bland män födda 1970 och senare tycks rörligheten däremot ha ökat något. Inkomstskillnaderna minskade under perioden, vilket kan ha bidragit till den ökade rörligheten.

I ett internationellt perspektiv är rörligheten i inkomster i Sverige bland de högsta. Det tyder på en hög jämlikhet i möjligheter. Då analysen bygger på individer födda mellan 1955 och 1980 svarar dessa resultat inte på frågan om hur de ökande inkomstskillnaderna sedan 1990-talet har påverkat den intergenerationella rörligheten för dagens unga. Ett sätt att undersöka om de växande inkomstskill- naderna påverkat möjligheterna för dagens unga är att studera utvecklingen av betydelsen av familjebakgrund för skolresultaten.

20

Anm.: Figuren visar sambanden mellan söners respektive döttrars inkomster och föräldrars inkomst, mätt som genomsnittet mellan faderns och moderns inkomst, i termer av rangkorrelationen. Högre värden på y-axeln indikerar lägre intergenerationell rörlighet, och vice versa. De vertikala linjerna markerar 95-procentiga konfidensintervall. Standardfelen är klustrade på mödrarna.

Källa: Bilaga 5 om intergenerationell rörlighet.

Familjebakgrunden har fortfarande stor betydelse för skolresultat

Skolan är den främsta institutionen för att främja social rörlighet. Eftersom utfall i grundskolan mäts i tidig ålder möjliggör det en analys av den potentiella rörligheten för personer uppvuxna under 1990-talet då inkomstskillnaderna ökade. Detta är av särskilt intresse mot bakgrund av det negativa sambandet mellan inkomstskillnader och intergenerationell rörlighet som Gatbyskurvan antyder.

Familjebakgrundens betydelse för resultaten i både grund- och gymnasieskolan har ökat något sedan slutet av 1980-talet. År 1988 förklarade familjebakgrunden ungefär 50 procent av variationen i betyg i årskurs 9. Den andelen har stigit till 55 procent 2017. Ök- ningen har framför allt skett sedan mitten av 2000-talet. Denna utveckling har drivits av att föräldrabakgrundens betydelse har ökat för utrikes födda elever och att utrikes födda utgör en växande andel av det totala antalet elever. Sammansättningen av de utrikes födda eleverna med avseende på ursprungsland och ålder för ankomst har förändrats, vilket sannolikt bidrar till den ökade betydelsen av

21

föräldrabakgrund. Fler anländer också efter åldern för skolstart, vilket är förknippat med försämrade skolresultat. Familjebakgrun- dens betydelse för inrikes födda elever har varit i stort sett oför- ändrad från slutet av 1980-talet (se figur 7). De ökade inkomst- skillnaderna under 1990-talet bedöms därmed inte ha påverkat familjebakgrundens betydelse för skolresultat. Inte heller verkar skolans kompensatoriska förmåga ha minskat. Utvecklingen verkar snarare drivas av att förutsättningarna för skolans kompensatoriska uppgift har försvårats, bl.a. genom att en större andel elever anländer sent i skolåldern. Migrationen och därmed antalet barn som anländer efter skolstart väntas dock minska de kommande åren. Det kan innebära att skolans kompensatoriska uppdrag blir lättare och att familjebakgrundens betydelse för de utrikes födda elevernas skol- resultat minskar.

Anm.: Figuren visar syskonkorrelationer i betyg i kärnämnen i årskurs 9, uppdelat på elevernas födelseland. Analysen begränsas till syskon födda högst tre år ifrån varandra. Den första lodräta linjen anger införandet av det mål- och kunskapsrelaterade betygssystemet i grundskolan, medan den andra linjen visar införandet av nuvarande betygssystem.

Källa: Bilaga 7 om likvärdighet i skolan.

För att skolan ska ha en utjämnande effekt på livschanser krävs att alla elever har tillgång till skolor av bra kvalitet. Det förefaller finnas kvalitetsskillnader vad gäller skolans förmåga att förbättra elevers

22

resultat givet elevens förutsättningar. Elever med svagare förut- sättningar tenderar att gå i skolor av sämre kvalitet och skolor i storstadsområden tenderar att ha högre kvalitet än skolor på lands- bygden. Det leder till att skolans utjämnande effekt blir mindre och tyder på att det skulle vara möjligt att reducera familjebakgrundens betydelse för skolresultaten. Det kan potentiellt också öka den intergenerationella rörligheten i inkomster på sikt.

Divergerande bostadspriser kan begränsa jämlikheten i möjligheter

I diskussioner om hur ökade inkomstskillnader kan påverka jämlik- heten i möjligheter ligger ofta ett särskilt fokus på begränsningar i utbildningsmöjligheter. I Sverige är dock eftergymnasial utbildning till stor del subventionerad och andelen av befolkningen med högre utbildning är hög i ett internationellt perspektiv. En annan faktor av betydelse för jämlikheten i möjligheter är tillgången till bostäder.

Långa kötider till hyresbostäder och höga priser på ägda bostäder påverkar individernas möjligheter till boende i expansiva regioner. För de som har ägt en bostad i dessa regioner under en längre tid har ökade bostadspriser inte i första hand inneburit ökade boendeut- gifter, utan att värdet på bostaden har stigit, liksom det egna bostads- kapitalet. Det stärker deras köpkraft på bostadsmarknaden i förhål- lande till de som inte har tagit del av värdestegringarna. Stora skillnader i boendeförmögenhet och kreditrestriktioner tillsammans med allt större regionala skillnader i bostadspriser kan hindra grupper som har lägre inkomster eller saknar finansiella tillgångar, från att flytta för arbete eller studier.

Inträdeshindren på bostadsmarknaden medför också att familje- bakgrunden får större betydelse för ungas möjligheter till eget boende. Forskning indikerar att sannolikheten att bli bostadsägare påverkas positivt om föräldrarna äger sin bostad och att betydelsen av familjebakgrund och föräldrars förmögenhet har ökat.

…och hämma strukturomvandlingen

Arbetskraftens rörlighet och flexibilitet är en viktig faktor för en väl fungerande arbetsmarknad. Strukturomvandlingen ställer inte bara

23

krav på att arbetskraften uppdaterar och växlar kompetens i takt med förändrade krav, utan också på att människor har möjlighet att flytta dit arbetstillfällena finns. Internationell forskning tyder på att höga bostadspriser och begränsat utbud på bostadsmarknaden i storstads- områden kan hämma inflyttningen från andra regioner. Det kan dämpa produktivitetstillväxten i storstäderna och bromsa ut- vecklingen mot minskande inkomstskillnader mellan regioner. I för- längningen dämpar det den ekonomiska tillväxten i landet som hel- het.

Större utmaning att utjämna livschanser med välfärdstjänsterna

Mycket tyder på att inkomstskillnaderna kommer att fortsätta att öka både i befolkningen i stort och mellan regioner. Det är svårt att avgöra vad detta betyder för utvecklingen av skillnaderna i levnads- förhållanden i ett större perspektiv. För levnadsförhållandena i stort är även andra faktorer av betydelse. Hit hör bl.a. tillgången till välfärdstjänster och annan offentlig service, som t.ex. offentligt finansierad utbildning och sjukvård av god kvalitet.

Det är välkänt att den åldrande befolkningen utgör en utmaning för den svenska välfärdsmodellen. I grunden är det positivt att medborgarna lever längre. Men det innebär också att utgifterna för välfärdstjänsterna, framför allt äldreomsorg och sjukvård, väntas öka kraftigt. Sammantaget ökar den demografiskt betingade efterfrågan på kommunala tjänster med ca 18 procent mellan 2018 och 2035, vilket motsvarar en ökning med i genomsnitt ca 1 procent per år. Med oförändrade kommunala skattesatser innebär det att stats- bidragen till kommunsektorn behöver öka från 2,2 procent av BNP till 3,8 procent under dessa år.

För att öka omfattningen av verksamheten inom vård, skola och omsorg krävs, vid oförändrad personaltäthet, fler sysselsatta i sektorn. Det innebär att närmare hälften av den totala sysselsätt- ningsökningen fram till 2035 behöver ske i kommunfinansierad verksamhet och att andelen av befolkningen som är sysselsatta i sektorn behöver öka. Utmaningen framöver i tillhandahållandet av välfärdstjänster bedöms främst handla om att hitta arbetskraft, snarare än finansieringen. Eftersom den demografiska utvecklingen

24

varierar mellan de olika regionerna, kommer vissa regioner påverkas mer än andra (se tabell 1).

Anm.: Exkluderar kommunalt finansierad sysselsättning inom näringslivet.

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Även om beräkningarna indikerar personalbrist i alla regioner väntas den bli störst i landsbygdsregionerna. Personalbristen kan innebära att det blir svårare att tillhandahålla välfärdstjänster av god kvalitet i hela landet. Förutom att det skapar en ojämlikhet i levnadsför- hållandena kan det få konsekvenser för allas möjlighet att utvecklas. Det kan också minska den intergenerationella rörligheten.

25

Sedan början av 1980-talet har dock inkomstskillnaderna ökat i Sverige liksom i omvärlden, vilket gett upphov till en omfattande diskussion om orsakerna till de ökade skillnaderna och om det eventuella behovet av åtgärder för att möta utvecklingen. Fokus i debatten har skiftat – från att tidigare ha utgått från ett rent rättvise- perspektiv till att på senare år alltmer handla om hur tillväxten och samhällsutvecklingen påverkas av ekonomisk ojämlikhet. Det går också att skönja en förändrad syn på inkomstskillnader hos flera av de stora bedömarna av internationell ekonomisk utveckling. Efter finanskrisen 2008, och den efterföljande svaga ekonomiska utveckl- ingen i många länder, började IMF, Världsbanken och OECD upp- märksamma sambandet mellan inkomstskillnader och ekonomisk tillväxt. De har omprövad sina tidigare policyrekommendationer om att genomföra reformer som ökar tillväxten oavsett dessas direkta konsekvenser för ojämlikheten. Organisationerna arbetar nu i stället med en strategi för inkluderande tillväxt (inclusive growth). Denna strategi betonar att ekonomisk tillväxt och fördelningen av det ökade välståndet inte kan ses som två separata frågor. En långsiktigt hållbar ekonomisk politik behöver enligt detta synsätt vara utformad så att den både ger förutsättningar för ekonomisk tillväxt och en jämn(are) fördelning av välståndet.

Långtidsutredningen 2019 är inriktad på att analysera ojäm- likhetens utveckling och orsaker samt vilka konsekvenser ojämlikhet har för den svenska ekonomins funktionssätt. Ojämlikhet är ett vitt begrepp och kan förekomma i många olika dimensioner. Ofta avses ojämlikheter i utfall, mätt med exempelvis skillnaden mellan botten och toppen av inkomstfördelningen. Fokus i den analysen ligger inte på hur skillnaderna har uppstått utan snarare på hur stort avståndet är mellan olika gruppers ekonomiska status. Ett annat vanligt per- spektiv lägger tonvikten vid ojämlikheter i möjligheter för individen att utveckla sina förmågor och forma sin egen tillvaro. Enligt denna syn på jämlikhet kan inkomstskillnader vara något positivt om det skapar incitament att ta vara på möjligheter. I utredningen kommer båda typer av ojämlikhet att analyseras. Förutom huvudbetänkandet omfattar utredningen åtta bilagor, vilka publiceras som separata rapporter. Dessa är:

1.Sveriges ekonomi – utsikter till 2035; Ekonomiska avdel- ningen vid Finansdepartementet, SOU 2019:61

28

2.Inkomstfördelningen 2035 vid olika scenarier, Ekonomiska avdelningen vid Finansdepartementet, SOU 2019:57

3.Kapitalinkomster och inkomstfördelningen, Anders Björklund, Markus Jäntti, Per Olof Robling, Jesper Roine och Daniel Waldenström, SOU 2019:62

4.Inequality and economic performance, Torben Andersen, SOU 2019:54

5.Utvecklingen av intergenerationell rörlighet i Sverige, Martin Nybom och Gunnar Brandén, SOU 2019:55

6.Jobbpolarisering på svensk arbetsmarknad, Magnus Gustavsson, SOU 2019:47

7.Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan, Helena Holmlund, Anna Sjögren och Björn Öckert, SOU 2019:40

8.Kan utbildning för vuxna påverka jobbchanser och utbild- ning? Anders Stenberg, SOU 2019:48

1.2Inkomstskillnader och tillväxt

De ökade inkomstskillnaderna de senaste decennierna har medfört en intensifierad debatt om utvecklingens konsekvenser för till- växten. Det finns teoretiska argument för att ökade inkomstskillna- der kan påverka tillväxten i både positiv och negativ riktning. I bilaga 4 om inkomstskillnader och tillväxt sammanfattas den teoretiska litteraturen om mekanismerna genom vilka inkomstskillnader kan påverka ekonomins funktionssätt och därigenom leda till både högre och lägre tillväxt. De senaste decennierna har det även kommit en rad rapporter som empiriskt undersöker sambandet mellan inkomst- skillnader och tillväxten i BNP. Resultaten från dessa studier varierar i både storlek och riktning.

1.2.1Mekanismer för hur ökade inkomstskillnader kan påverka tillväxten

Det vanligaste argumentet för att inkomstskillnader kan förväntas påverka den ekonomiska tillväxten positivt är att större inkomst-

29

skillnader ger starkare ekonomiska drivkrafter. Större inkomst- skillnader kan bl.a. förbättra incitamenten till utbildning, arbete och ansträngning i yrkeslivet samt innebära ökade incitament till investe- ringar i forskning och utveckling. En annan mekanism genom vilken inkomstskillnader kan påverka tillväxten positivt går via sparandet. Eftersom höginkomsttagare sparar en större del av sina inkomster kan större inkomstskillnader öka uppbyggnaden av fysiskt kapital.

Samtidigt finns ett antal argument för hur inkomstskillnader kan förväntas påverka den ekonomiska tillväxten negativt. Till dem hör att stora inkomstskillnader, i kombination med kreditrestriktioner och dåligt fungerande kapitalmarknader, kan leda till att det investe- ras för lite i humankapital. Stora inkomstskillnader kan också leda till sociala spänningar, försämrad tillit i samhället och politisk insta- bilitet. Vidare finns en risk att stora inkomstskillnader kan leda till ökad makrovolatilitet och finanskriser och därigenom minska till- växten. Ytterligare ett argument är att stora inkomstskillnader kan leda till krav på en politik som motverkar ekonomisk tillväxt, t.ex. ökad protektionism eller ändrade skatter och transfereringar som riskerar att skada förutsättningarna för ekonomisk tillväxt.

1.2.2Empiriska studier

Det finns en omfattande empirisk litteratur om sambandet mellan skillnader i ekonomiska resurser och ekonomisk tillväxt. I figur 1.1 visas hur initiala inkomstskillnader 1990 samvarierar med BNP- tillväxten under perioden 1990–2014 i 22 OECD-länder. Utifrån figuren är det svårt att se att det skulle finnas något uppenbart samband mellan inkomstskillnader och tillväxt.

30

Källa: Bilaga 4 om inkomstskillnader och tillväxt.

I den empiriska litteratur som undersöker sambandet används dock mer komplexa ansatser. I studierna mäts sambandet mellan inkomst- skillnader och tillväxt givet ett antal bakomliggande variabler såsom BNP per capita och utbildningsnivå. Syftet är att isolera inkomst- skillnadernas direkta effekt på tillväxten. Resultaten varierar. Det finns studier som visar att det finns ett negativt samband mellan inkomstskillnader och ekonomisk tillväxt, medan andra studier visar ett positivt samband. Det finns också studier som inte visar något signifikant samband åt något håll.

Även om resultaten varierar har ett par metaanalyser genomförts, som lyfter fram några gemensamma resultat (de Dominicis m.fl. 2008, Cingano 2014 samt Neves m.fl. 2016). De finner bl.a. att sambandet mellan inkomstskillnader och ekonomisk tillväxt är negativt i utvecklingsländer men mer oklart i rikare länder. Detta kan bero på att effekten av ökade inkomstskillnader på olika mekanismer som även påverkar tillväxten är större i utvecklingsländer än i rikare länder. Det rör sig främst om kreditrestriktionernas betydelse för uppbyggnad av humankapital och effekten av politisk instabilitet och social oro. Andra resultat visar samtidigt att förändringar i

31

inkomstskillnader, oavsett om det är ökningar eller minskningar, är associerade med lägre tillväxt.

Tidshorisonten är viktig. Studier som undersöker sambandet mellan inkomstskillnader och tillväxt under en längre period (20–30 år) visar oftare ett negativt samband än studier som undersöker sambandet under en kortare tidsperiod (5 år). Detta tyder på att betydelsen av de teoretiska mekanismer som beskrevs ovan kan vari- era beroende på vilken tidshorisont som används. Dessutom verkar landspecifika förhållanden vara viktiga. Det visar sig i att sambandet mellan inkomstskillnader och ekonomisk tillväxt varierar mellan länder med likartad utvecklingsnivå, vilket bl.a. kan förklaras av skilda institutionella förhållanden. En konsekvens av detta är att sambandet mellan inkomstskillnader och tillväxt kan förväntas variera mellan olika studier beroende på vilka länder som ingår i dem. Vidare innebär det att generella slutsatser om sambandet mellan inkomstskillnader och ekonomisk tillväxt i ett visst land (som exempelvis Sverige) är svåra att dra utifrån resultat baserade på andra länder.

Är jämlikhet i möjligheter länken mellan inkomstskillnader och tillväxt?

I en studie av Aiyar och Ebeke (2019) menar författarna att en förklaring till de varierande resultaten från forskningen om sam- bandet mellan inkomstskillnader och tillväxt är att tidigare studier fokuserat på jämlikhet i utfall utan att beakta jämlikheten i möjlig- heter. Hypotesen är att i länder där familjebakgrunden har stor påverkan på barns möjligheter kommer en ökad inkomstspridning vara mer negativ för tillväxten då alla inte får möjlighet att nå sin fulla potential. Om skillnaderna i möjligheter är små har däremot inte ökade inkomstskillnader samma effekt på tillväxten. Författarnas empiriska resultat, som bygger på tidsseriedata från över 100 länder, stödjer hypotesen. Inkomstskillnader är förknippade med lägre tillväxt om jämlikheten i möjligheter är mindre, mätt som inter- generationell rörlighet i utbildning eller inkomster.

Författarna pekar ut tre områden som de menar kan ha betydelse för sambandet mellan intergenerationell rörlighet och tillväxt: till- gång till bra utbildning, barriärer på arbetsmarknaden och kredit- restriktioner.

32

1.2.3Politiken har en viktig roll

Empirisk forskning om sambandet mellan inkomstskillnader och tillväxt har som beskrivits ovan gett blandade resultat. Det är dock viktigt att skilja på vilken effekt inkomstskillnader i sig har på tillväxten från vad som är effekterna av en jämlikhetsskapande och omfördelande politik.

Inkomstskillnaderna påverkar vilka val individer gör, t.ex. kan skillnader i inkomster mellan olika utbildningar signalera att det är lönsamt att gå en viss utbildning. Valen i sin tur påverkas även av vilka möjligheter individer har att agera produktivt. Hur möjlig- heterna ser ut beror på hur olika system och institutioner är utformade. Exempelvis kan en subventionerad skola bidra till att den initiala tillgången till resurser inte direkt påverkar möjligheterna till utbildning. Ett annat exempel är skatte -och transfereringssystemen som har en direkt effekt på inkomstfördelningen. Samtidigt kan skatter och transfereringar skapa negativa incitamentseffekter och skattekilar, vilket både kan ge indirekta effekter på inkomstför- delning och kan verka hämmande på ekonomin. Den totala effekten på tillväxten av dessa system beror dock på hur medlen används och hur det påverkar individer att göra produktiva val. De val som görs leder sedan till ett nytt utfall, dvs. en ny inkomstfördelning. För beslutsfattare är det viktigt att förstå dessa mekanismer och hur de samspelar med varandra för att, om så önskas, kunna utforma reformer som ökar jämlikheten utan att skada ekonomin och till- växten.

Andersen och Maibom (2019) försöker förklara de skiftande resultaten från den empiriska forskningen genom att definiera en front där länder teoretiskt sett kan befinna sig om institutionerna är väl utformade och resurser utnyttjas effektivt. Av historiska, institutionella och politiska orsaker befinner sig dock många länder inte på, utan innanför, fronten. För sådana länder är det möjligt att genom väl utformade reformer öka både effektiviteten och minska inkomstskillnaderna och därmed röra sig mot fronten. Sverige ligger dock, enligt författarna, nära fronten. Detta innebär inte att alla förbättringsmöjligheter är uttömda. Men det visar att det i för- hållande till andra länder är svårare att hitta reformer som både ökar jämlikheten och tillväxten.

33

1.3Komplex fråga kräver mer förståelse

Sambandet mellan inkomstskillnader och tillväxt är komplext och går sannolikt åt båda håll. En slutsats som kan dras från den empi- riska litteraturen är att sambandet bl.a. beror på utvecklingsnivå, institutioner, tidshorisont. Det är därför svårt att ge ett generellt svar på hur ökade inkomstskillnader påverkar den ekonomiska tillväxten. Det innebär också att det knappast är meningsfullt att söka efter ett entydigt eller definitivt svar på om de ökade inkomst- skillnaderna i Sverige påverkar tillväxten positivt eller negativt. Fokus bör i stället ligga på att bättre förstå vad som ligger bakom de ökade inkomstskillnaderna och, givet de identifierade drivkrafterna, undersöka i vilken riktning och genom vilka mekanismer de kan påverka ekonomins funktionssätt. Syftet med detta betänkande är att ge vissa bidrag till en sådan analys och kan fungera som ett underlag för den ekonomiska politiken framöver.

1.3.1Huvudbetänkandets disposition

Huvudbetänkandet består av sju kapitel. Kapitel 2 analyserar inkomstfördelningens utveckling och vad som har orsakat de ökade inkomstskillnaderna i Sverige sedan mitten på 1990-talet. Eftersom kapitalinkomsterna utgör en viktig förklaring till den ökade inkomspridningen ges i kapitlet en fördjupad beskrivning av utvecklingen av dessa inkomster.

Trots att kapitalinkomsterna har ökat i betydelse för inkomst- fördelningens utveckling är arbetsinkomsten fortfarande det största inkomstslaget för de flesta hushåll. Arbetsmarknadens utveckling är därför central för utvecklingen av inkomstskillnaderna. I kapitel 3 beskrivs hur förändringar i sysselsättning, arbetstider och löner har påverkat inkomstfördelningen sedan mitten av 1990-talet. I detta kapitel analyseras också de ekonomiska drivkrafterna till arbete och utbildning närmare. Dessutom beskrivs vilka konsekvenser den pågående strukturomvandlingen på arbetsmarknaden har haft för sysselsättning och löner.

Eftersom utredningens syfte är att analysera utmaningar och möjligheter för den svenska ekonomin de närmaste 15–20 åren presenteras i kapitel 4 analyser av inkomstfördelningen 2035 givet olika antaganden. De viktigaste förklaringarna till att inkomst-

34

skillnaderna har ökat är utvecklingen av kapitalinkomsterna och att transfereringarna har halkat efter löneinkomsterna. Därför presente- ras två scenarier med olika antaganden kring kapitalinkomsternas och transfereringarnas utveckling. Utvecklingen på arbetsmark- naden har också stor betydelse för utvecklingen av inkomstskillna- derna, därför presenteras ytterligare ett scenario där integrationen av nyanlända utrikes födda går betydligt fortare än i dag.

Konsekvenserna av ökade inkomstskillnader kan se olika ut beroende på hur jämlikheten i möjligheter ser ut. I kapitel 5 under- söks utvecklingen av jämlikhet i möjligheter genom att studera sambandet mellan barns inkomster och deras föräldrars inkomster, den s.k. intergenerationella rörligheten. Eftersom studier av inter- generationell rörlighet kräver långa uppföljningsperioder är det än så länge inte möjligt att studera betydelsen av de ökade inkomst- skillnaderna under 1990-talet. Därför studeras också utvecklingen av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten för elever som slutade grundskolan mellan 1988 och 2017. Detta kan ge en indikation på vilken betydelse familjebakgrunden har för de generat- ioner som växer upp nu.

I studier av inkomstskillnader studeras oftast inkomstskillna- derna inom ett helt land. Det finns dock stora skillnader i förut- sättningar och möjligheter mellan olika regioner. I kapitel 6 studeras därför hur inkomsterna varierar mellan olika regioner i Sverige, vad som kan förklara detta och hur de kan förväntas påverka den ekonomiska utvecklingen i landet som helhet.

Den svenska välfärdsmodellen bygger på att alla medborgare ska ha tillgång till offentligt finansierade välfärdstjänster, som vård, skola och omsorg, av hög kvalitet. Ett motiv till detta har varit att utjämna livschanser och skapa mer jämlika möjligheter. I kapitel 7 analyseras vilken betydelse välfärdstjänsterna har för fördelningen av de samlade resurserna i ekonomin. Eftersom skolan har en särskilt viktig roll i att utjämna livschanser undersöks om alla elever har tillgång till skolor av god kvalitet. I kapitlet undersöks också hur förutsättningarna att tillhandahålla likvärdiga välfärdstjänster fram- över ser ut. Det är välkänt att den åldrande befolkningen utgör en utmaning för den svenska välfärdsmodellen och i vissa regioner medför den att försörjningsbördan ökar mycket. Detta innebär en finansiell utmaning men också, och kanske mer problematiskt, att

35

bristen på personal ökar. Detta kan påverka möjligheterna till likvärdiga välfärdstjänster i hela landet och därmed jämlikheten.

36

faktor är tillgångsprisernas utveckling. En annan handlar om skatte- systemets utformning.

2.1Inkomstbegrepp och data

I avsnittet redogörs först för det inkomstbegrepp som används vid analyser av inkomstfördelningens utveckling i denna Långtidsutred- ning. Därefter följer en kortfattad presentation av de datamaterial som ligger till grund för analyserna.

Begreppet ekonomisk standard

Ekvivalerad disponibel inkomst, eller ekonomisk standard, är det centrala inkomstbegreppet i svensk och internationell forskning om inkomstfördelning. Analyserna i detta kapitel baseras i huvudsak på detta inkomstbegrepp. Inkomstbegreppet tar sin utgångspunkt i hushållets disponibla inkomst per kalenderår, dvs. summan av alla enskilda hushållsmedlemmars inkomster efter skatt samt hushålls- relaterade transfereringar som inte kan kopplas till någon specifik individ i hushållet (t.ex. bostadsbidrag). Därefter beaktas hushållets försörjningsbörda och de stordriftsfördelar som uppstår när flera delar på fasta kostnader. Detta görs genom att hushållets totala dis- ponibla inkomst justeras utifrån hushållets storlek och sammansätt- ning med hjälp av en s.k. ekvivalensskala.3 Slutligen tilldelas alla individer i hushållet denna justerade hushållsinkomst.4 Varje enskild individs ekonomiska standard bestäms således av hushållets samlade inkomster och av hushållets sammansättning. Ju fler personer som ska försörjas av en viss disponibel inkomst, desto lägre ekonomisk standard har individerna i hushållet.

3Den ekvivalensskala som används i detta kapitel (Svensk konsumtionsenhetsskala 2004) innebär att vikten för den första vuxna (18 år eller äldre) i hushållet sätts till 1,00. För en andra vuxen är vikten 0,51, och för ytterligare vuxna lägger man till 0,60 per person. Det första barnet har en vikt på 0,52, och för varje ytterligare barn adderas 0,42 per barn. Hushållets totala disponibla inkomster divideras därefter med den totala husahållsvikten för att få den ekvivalerade disponibla inkomsten.

4Kännedomen om hur inkomstfördelningen ser ut inom hushållen är liten. Det standardmäs- siga antagandet är dock att alla hushållsmedlemmar lever på samma materiella standard.

38

Inkomstbildningsprocessen illustreras grafiskt i figur 2.1.5 All- mänt kan man säga att individens ekonomiska standard beror av de tre övergripande institutionerna marknad, offentlig sektor och familj. Ersättningen för det egna arbetet är förstås viktig, men människors ekonomi påverkas också av den egna kapitalinkomsten och av andra hushållsmedlemmars inkomster från arbete och kapital. I moderna välfärdsstater utgör vidare socialförsäkringar och bidrag väsentliga delar av den sammanlagda inkomsten för en stor del av befolkningen. Offentlig sektor påverkar också individens ekonomi genom skatteuttag. Individens ekonomiska standard avgörs slutligen av hushållets storlek och sammansättning.

5Det bör understrykas att figuren är en förenkling och att det är lätt att tänka sig olika åter- kopplingsmekanismer mellan olika faser i inkomstbildningsprocessen.

39

Begreppet ekonomisk standard ger inte en fullständig bild av individens ekonomiska resurser

Det finns flera skäl till att fördelningsstudier främst använder hus- hållets (ekvivalerade) disponibla inkomst som mått på individers levnadsstandard och ekonomiska välfärd. Ett viktigt skäl är att den disponibla inkomsten är förhållandevis lätt att mäta. I Sverige finns huvuddelen av den information som behövs för att mäta disponibel inkomst tillgänglig i olika administrativa register och datainsamling sker årligen. Vidare har detta inkomstmått varit föremål för mycket forskning, och dess egenskaper är väl kända. Slutsatsen från en stor del av forskningen kring andra mått på välfärd är dessutom att de är mycket nära korrelerade med disponibel inkomst.6

Som välfärdsrelevant inkomstmått betraktat har dock disponibel inkomst vissa brister. Ett problem är att den del av den offentliga sektorns omfördelning som sker i form av icke-monetära individu- ellt inriktade välfärdstjänster, som t.ex. vård, omsorg och utbildning, inte ingår i den disponibla inkomsten.7 Traditionella fördelningsana- lyser, som använder disponibel inkomst som inkomstbegrepp, ten- derar därför att underskatta individers samlade ekonomiska resurser. Vidare överskattas skillnader i fördelningen av ekonomiska resurser mellan olika inkomstgrupper när de offentliga välfärdstjänsterna inte beaktas. Detta beror på att välfärdstjänsterna är generella och i huvudsak tillgängliga efter behov oavsett betalningsförmåga.8

Ytterligare ett skäl till att levnadsstandarden kan vara högre än vad som visas av den disponibla inkomsten är att den materiella lev- nadsstandarden inte bara bestäms av inkomstens storlek. Även hushållets förmögenhet har betydelse. Vissa hushåll kan t.ex. ha en förmögenhet som de lever av, eller använder för att parera inkomst- variationer. Vidare har hushåll som t.ex. har betalat av sina bostads- lån (och därmed har en positiv nettoförmögenhet kopplad till bosta-

6En översikt av mätningen av disponibel inkomst finns att läsa i den s.k. Canberragruppens slutrapport; se Expert Group on Household Income Statistics (2001).

7De individuellt inriktade välfärdstjänsterna motsvarar nästan 20 procent av BNP. Detta kan ställas i relation till de kontanta inkomstöverföringarna som uppgår till ca 15 procent av BNP.

8Välfärdstjänster och deras fördelning i befolkningen diskuteras i kapitel 7 i detta betänkande. Regeringens fördelningspolitiska redogörelser har också vid flera tillfällen belyst hur de offentligt subventionerade välfärdstjänsterna fördelas i befolkningen och hur inkomstfördel- ningen ett givet år påverkas när hänsyn tas till dessa tjänster (se t.ex. prop. 2018/19: 100 bilaga 2). Analyserna har bl.a. visat att när välfärdstjänsterna beaktas minskar den totala inkomst- spridningen med ungefär 20 procent, främst till följd av att hushåll med barn och äldre pensio- närer flyttas uppåt i inkomstfördelningen.

40

den) lägre boenderelaterade utgifter än högt belånade hushåll. Dessa kan uppnå en given levnadsstandard med en lägre disponibel inkomst än hushåll som saknar bostadsförmögenhet.

Data

Analyserna i detta kapitel grundar sig på Sveriges officiella inkomst- fördelningsstatistik som fram till 2013 baseras på Hushållens eko- nomi (HEK). Därefter baseras den på Totalräknad inkomstfördel- ningsstatistik (TRIF). I och med att HEK ersattes som officiell statistikkälla av TRIF övergick informationen om hushåll från att utgå från intervjuer till att hämtas från register över befolkningens placering i hushåll. Hushållsbegreppet i HEK bygger på s.k. kost- hushåll. Ett kosthushåll utgörs av alla personer som bor i samma bostad och har gemensam hushållning. Hushållsbegreppet i TRIF bygger i stället på s.k. bostadshushåll. Bostadshushållet utgörs av samtliga personer som är folkbokförda på samma fastighet och lägenhet. Det speglar således personers folkbokförda boende, och till skillnad från hushållsbegreppet i HEK finns det inte några krav på gemensam hushållning inom hushållet.9

Det bör slutligen understrykas att redovisningen av inkomstut- vecklingen nedan huvudsakligen avser analys av årliga tvärsnitt. Detta betyder att det inte nödvändigtvis är samma individer som be- finner sig i en viss inkomstgrupp vid olika tidpunkter. Enskilda individer rör sig mellan inkomstgrupper och sammansättningen av dessa grupper förändras över tiden.

2.2Inkomstfördelningens utveckling

I detta avsnitt analyseras inkomstfördelningens utveckling över tid i Sverige. Tonvikten ligger på utvecklingen de senaste 20 åren.

9Förändringar i framställningen av statistik tenderar att leda till s.k. tidsseriebrott. I en pub- licerad rapport ger Statistiska centralbyrån (SCB) en översiktlig bild av hur de ändrade för- utsättningarna för statistiken påverkar statistikens kvalitet och jämförbarhet. Den övergri- pande bilden är att TRIF ger något högre skattningar av den ekonomiska standardens medel- värde och median samt en något mer sammanpressad inkomstspridning än HEK (se SCB 2016).

41

2.2.1Toppinkomsterna har dragit ifrån

Hushållens reala disponibla inkomster tenderar att stiga över tiden, till stor del beroende på en kontinuerlig produktivitetstillväxt i sam- hället. År 1995–2017 ökade den reala ekonomiska standarden över hela inkomstfördelningen. Det framgår om alla individer i befolk- ningen rangordnas efter ekonomisk standard och därefter delas in i tio lika stora inkomstgrupper, s.k. decilgrupper (se figur 2.2). Inkomsttillväxten har dock inte fördelats jämnt över olika inkomst- grupper. Inkomstökningen har varit störst i toppen av inkomstför- delningen, större i den övre halvan än i mitten och större i mitten än i den nedre delen av fördelningen. Medianinkomsten ökade med 77 procent, eller med i genomsnitt 2,8 procent per år.

Anm.: Figuren visar förändring av den reala medelinkomsten i respektive decilgrupp. När inkomst- utvecklingen över tid studeras är det av vikt att justera för effekter av en allmänt stigande prisnivå som inte bidrar till ökat välstånd. Ett sätt att göra detta på är att mäta inkomsterna vid olika tid- punkter med prisnivån vid en tidpunkt. Ett mått i fasta priser har då skapats som mäter utvecklingen i reala termer.

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Konsekvensen av det utvecklingsmönster som visas i figur 2.2 är att den samlade inkomstfördelningen har dragits isär (se figur 2.3). Det relativa avståndet mellan den översta delen och mitten av fördel- ningen har ökat, liksom det relativa avståndet mellan mitten och den

42

nedersta delen av fördelningen. Att inkomsterna generellt har ökat under perioden framgår av att inkomstfördelningen har förskjutits åt höger i diagrammet.

7

6

5

4

3

2

1

0

Ekonomisk standard (kronor, 2019 års priser)

Anm.: Inkomsterna är uttryckta i 2019 års priser. Inkomster över 1 000 000 kr visas inte i diagrammet. År 1995 hade ca 0,1 procent av befolkningen en ekonomisk standard som översteg denna övre gräns. År 2017 var andelen ca 1,5 procent.

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Tabell 2.1 visar hur den genomsnittliga ekonomiska standarden för olika decilgrupper förhöll sig till medianen 1995 respektive 2017. Den kraftiga ökningen av avståndet mellan toppen och mitten av fördelningen speglar den starka tillväxttakten för de översta tio procenten jämfört med övriga grupper. År 1995 hade en genom- snittlig person i tiondelen med högst inkomster 2,1 gånger högre ekonomisk standard än medianinkomsttagaren. År 2017 hade av- ståndet ökat till 3,3 gånger medianinkomsttagarens ekonomiska standard. På samma sätt speglar det ökade avståndet mellan den nedre delen och mitten av inkomstfördelningen den relativt svaga inkomsttillväxten för de lägsta inkomstgrupperna jämfört med övriga grupper. År 1995 hade en genomsnittlig person i inkomst- grupp 2 drygt 70 procent av medianinkomsttagarens ekonomiska standard. År 2017 hade denna andel sjunkit till 60 procent.

43

Anm.: I tabellen redovisas kvoten mellan den genomsnittliga ekonomiska standarden för olika inkomst- grupper och medianvärdet i befolkningen, uttryckt i procent.

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

2.2.2Kapitalinkomster har blivit viktigare för den yttersta inkomsttoppen

Mest iögonfallande i figur 2.2 är den kraftiga inkomsttillväxten för den översta tiondelen av fördelningen. De personer som utgjorde de översta 10 procenten i 2017 års fördelning hade i genomsnitt när- mare 170 procent högre ekonomisk standard än de som befann sig i den översta tiondelen i 1995 års fördelning. Utvecklingen för topp- inkomsterna beror i huvudsak på att kapitalinkomster har ökat kraf- tigt sedan mitten av 1990-talet och att de är relativt starkt koncen- trerade till personer med höga disponibla inkomster (se figur 2.4). Av figur 2.2 framgår också att inkomsterna högst upp i inkomst- fördelningen varierar mer mellan olika år än inkomster längre ner i fördelningen. Detta beror i hög utsträckning på att personer med höga inkomster från kapitalvinster tenderar att hamna högt upp i inkomstfördelningen och på att de samlade kapitalvinsterna varierar förhållandevis mycket mellan olika år till följd av bl.a. utvecklingen på aktie- och bostadsmarknaden.

44

Anm.: Med arbetsinkomster avses inkomster från tjänst och näringsverksamhet. Med kapitalvinster avses nettot av kapitalvinster och kapitalförluster. p1–p90 avser de nedersta nio tiondelarna av inkomstfördelningen, dvs. inkomstgrupp 1–9. p91–p99 avser den översta tiondelen (inkomstgrupp 10) exklusive den översta procenten. p100 avser den översta procenten i fördelningen.

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Kapitalinkomster kan delas in i två huvudkategorier: realiserade kapitalvinster och övriga kapitalinkomster (se fördjupningsruta 2.1). Kapitalvinster består av vinster som uppstår vid försäljning av reala eller finansiella tillgångar, medan övriga kapitalinkomster består av olika typer av ränte- och utdelningsinkomster.

I de nedre nio tiondelarna av inkomstfördelningen är inkomsterna från kapital mycket små. I denna del av fördelningen har kapitalinkomstandelen, dvs. kapitalinkomsternas andel av totala bruttoinkomster, legat stabilt runt 3 procent 1995–2017.

45

Fördjupningsruta 2.1: Kapitalinkomster 2017

Hushållens totala kapitalinkomster uppgick 2017 till ca 400 mil- jarder kronor, eller ca 50 000 kronor i genomsnitt per vuxen i be- folkningen (se tabell nedan). Realiserade kapitalvinster var det dominerande kapitalinkomstslaget. De stod för ca 55 procent av de samlade kapitalinkomsterna. Drygt 70 procent av kapital- vinsterna kom från fastighetsrelaterade transaktioner, medan resterande del kom från avyttringar av finansiella instrument.

Övriga kapitalinkomster består av olika typer av ränte- och utdelningsinkomster. Räntor och utdelningar stod 2017 för ca

45procent av de samlade kapitalinkomsterna. Av dessa var utdel- ningsinkomster, och särskilt utdelningar i fåmansbolag, det dominerande inkomstslaget. Ungefär tre fjärdedelar av de totala utdelningsinkomsterna kom från utdelningar i fåmansbolag.

De samlade kapitalinkomsterna är skevt fördelade, och en stor del går till hushåll i den yttersta toppen av inkomstfördelningen. År 2017 tillföll 58 procent av de samlade kapitalinkomsterna den hundradel av befolkningen som hade högst ekonomisk standard. Finansiella kapitalvinster och utdelningar i fåmansbolag är de inkomstslag som är mest koncentrerade till den yttersta toppen av inkomstfördelningen.

Ungefär 11 procent av de samlade kapitalinkomsterna tillföll 2017 de nedre nio tiondelarna av inkomstfördelningen. Ränte- inkomster och övriga aktieutdelningar går i högre grad än kapital- vinster och utdelningar i fåmansbolag till personer som inte be- finner sig i den översta tiondelen av inkomstfördelningen.

46

Långtidsutredningen 2019Inkomstfördelningens utveckling

______________________________________________________________

________________________________________________________

Anm.: Belopp uttryckta i 2019 års priser. I beräkningsunderlaget ingår den vuxna befolkningen 20 år eller äldre. Ränteinkomster inkluderar bl.a. bankränta, schablonintäkt på investeringssparkonto och intäkt vid uthyrning av privatbostad.

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Inom den översta tiondelen i fördelningen finns betydande skill- nader i olika inkomstslags nivåer och trender. För percentilgrup- perna p91–p99 har kapitalinkomstandelen ökat från 7 till 24 procent 1995–2017 (se figur 2.5). Arbetsinkomsterna är dock fortfarande den klart dominerande inkomstkällan i denna del av fördelningen. Vidare går det inte att urskilja någon tydlig förskjutning mellan kapi- talets olika delkomponenter; kapitalvinsternas andel av de samlade kapitalinkomsterna varierar mellan olika år, men har i genomsnitt utgjort ca 60 procent av gruppens samlade kapitalinkomster.

47

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

För den översta procenten (p100) har inkomststrukturen förändrats mer påtagligt än i övriga delar av fördelningen (se figur 2.6). Mellan 1995 och 2017 har arbetsinkomster gått från att vara topprocentens största inkomstkälla till att bli mindre än såväl kapitalvinster som övriga kapitalinkomster. Topprocentens samlade arbetsinkomster ökade med 31 procent, medan de samlade kapitalinkomsterna ökade med drygt 700 procent. Kapitalinkomsternas andel i topprocenten ökade därmed från 35 till 77 procent.

Realiserade kapitalvinster utgör huvuddelen av topprocentens kapitalinkomster. De senaste åren har ungefär två tredjedelar av topprocentens kapitalvinster kommit från fastighetsrelaterade tran- saktioner, medan resterande del har kommit från avyttringar av finansiella instrument. Övriga kapitalinkomster, dvs. ränte- och utdelningsinkomster, har ökat i betydelse de senaste 10–15 åren, och särskilt gäller detta inkomster från utdelningar i s.k. fåmansbolag som har ökat förhållandevis mycket. Till viss del bedöms denna ut- veckling kunna kopplas till de gynnsammare skatteregler för fåmans- bolag som införts sedan 2006 (se även avsnitt 2.3.2).

48

3 500 000

Kapitalvinster

3 000 000 Räntor och utdelningar Transfereringar

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Det är inte samma personer i topprocenten under olika år

I 2018 års fördelningspolitiska redogörelse (prop. 2017/18:100 bilaga 2) undersöktes i vilken utsträckning de individer som tillhör topprocenten ett visst år är varaktiga eller tillfälliga toppinkomst- tagare. Med longitudinella data, dvs. data som följer individer över tid, studerades topprocentens position i inkomstfördelningen vart och ett av de tre åren före och de tre åren efter observationsåret. Individer betraktades som varaktiga toppinkomsttagare om de för- utom observationsåret också tillhörde topprocenten minst fyra av sex intilliggande år.

Resultaten visar att det finns en viss rörlighet i topprocenten. År 2013 (det sista möjliga analysåret) utgjorde de varaktiga toppin- komsttagarna ca en tredjedel av topprocenten. Män, svenskfödda och personer äldre än 50 år är i varierande grad överrepresenterade bland de varaktiga toppinkomsttagarna. Personer som lever i hushåll där någon typ av kapitalinkomst utgör den främsta inkomstkällan är överrepresenterade både bland de varaktiga och de tillfälliga topp- inkomsttagarna. Utmärkande för de varaktiga toppinkomsttagarna är dock att räntor och utdelningar utgör den viktigaste kapitalin-

49

komsten. De är i mycket liten utsträckning beroende av kapitalvin- ster för att tillhöra topprocenten.

Andelen personer som endast tillhör topprocenten det aktuella året, men inte något intilliggande år, har ökat över tid och utgjorde 2013 fyra tiondelar av topprocenten. Denna grupp återfanns i olika delar av inkomstfördelningen åren strax före och strax efter 2013. En klar majoritet tillhörde dock varje år den övre halvan av inkomst- fördelningen. Personer 65 år eller äldre är kraftigt överrepresen- terade bland de tillfälliga toppinkomsttagarna, och för många för- klaras den tillfälliga inkomstökningen av att de har haft höga kapi- talvinster det aktuella året (t.ex. pensionärer som säljer sina boenden och realiserar värdeökningar som ackumulerats under många år).

2.2.3I de lägre inkomstskikten har den ekonomiska standarden inte ökat i takt med medianinkomsten

Som framgick av figur 2.2 har inkomsterna i de lägre inkomstskikten ökat långsammare än medianinkomsten. Det har lett till en ökad spridning av den ekonomiska standarden i inkomstfördelningens nedre del. Att inkomsttillväxten har varit svagare i den nedre än i den övre delen av fördelningen kan delvis kopplas till att inkomsternas sammansättning ser olika ut i olika delar av fördelningen. Högre upp består inkomsterna till stor del av arbets- och kapitalinkomster, och utvecklingen bestäms i hög grad av hur snabbt dessa inkomstslag ökar. Ju längre ner i fördelningen man kommer, desto färre personer försörjer sig på arbete och fler lever uteslutande på transfereringar. I fördelningens nedre del bestäms inkomstutvecklingen således i hög grad av hur ersättningen i olika transfereringssystem utvecklas.

Transfereringarna är vanligtvis kopplade till prisutvecklingen eller bestämda i fasta belopp. Ersättningsnivåerna justeras ibland också genom aktiva politiska beslut, vilket gör att ersättningsni- våerna i merparten av transfereringssystemen ändå har vuxit något snabbare än prisutvecklingen sedan mitten av 1990-talet (se tabell 2.2). Exempelvis har taket i arbetslöshetsförsäkringen, som förblir nominellt oförändrat i avsaknad av politiska beslut, justerats vid ett flertal tillfällen sedan mitten av 1990-talet. De flesta transfere- ringarna (inklusive taket i arbetslöshetsförsäkringen) har dock inte vuxit i takt med den genomsnittliga inkomstutvecklingen.

50

1)Avser 2002–2017. 2) Lägstanivån likställs med de garantidagar som fanns före 2002. 3) Avser 2003– 2017. 4) Avser 1998–2017, ekonomiskt bistånd för en ensamstående förälder med två barn 11–14 år. 5) Avser 1999–2017.

Anm.: Ett värde på t.ex. 0,7 visar att ersättningen har ökat 30 procent mindre än ökningen av index under motsvarande period. Ett värde större än ett visar att ersättningen har ökat mer än index.

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Transfereringarnas eftersläpning har lett till ökade skillnader mellan de som får sin försörjning från arbete och de som får sin försörjning från transfereringar. Införandet av jobbskatteavdraget 2007, och den successiva utbyggnaden därefter, har bidragit till att förstärka skill- naderna. En effekt av de ökade skillnaderna är att det ekonomiska utbytet av att arbeta har ökat, dvs. det har blivit mer lönsamt att arbeta jämfört med att inte arbeta för personer som mer tillfälligt försörjs av transfereringar, vid t.ex. sjukdom eller arbetslöshet (se vidare avsnitt 3.2.1). De ökade drivkrafterna till arbete har sannolikt bidragit till en viss ökning av sysselsättningen. Den ökade syssel- sättningen kan i sig, allt annat lika, ha verkat i riktning mot minskad inkomstspridning. Samtidigt har dock skillnaderna ökat mellan de som har arbete och den grupp utanför arbetsmarknaden som lever av transfereringar, t.ex. personer som får sin försörjning från sjukersättning eller garantipension. Detta verkar i riktning mot ökad inkomstspridning. Effekten på inkomstspridningen av ökade skill- nader mellan de som arbetar och de som inte arbetar har dessutom sannolikt förstärkts av vissa demografiska förändringar som har ägt

51

rum sedan mitten av 1990-talet, t.ex. en åldrande befolkning och en ökad andel utrikes födda med svag förankring på arbetsmarknaden (se vidare avsnitt 2.2.7). Sammantaget har effekten av flera samver- kande faktorer bidragit till en ökad spridning av den ekonomiska standarden i inkomstfördelningens nedre del.

2.2.4Andelen personer med låg relativ ekonomisk standard har ökat

Det finns olika sätt att mäta hur många som är ekonomiskt utsatta, eller fattiga, i samhället. En vanligt förekommande ansats är att be- trakta dem vars ekonomiska standard ligger under en given gräns som individer med låg ekonomisk standard. Gränsen kan vara antin- gen absolut eller relativ. En absolut gräns innebär att gränsen låses ett visst år och därefter bara skrivs upp med prisutvecklingen. Med en relativ gräns följer gränsen med när medelinkomsten i ett sam- hälle ökar.

Utvecklingen över tid ser olika ut beroende på vilken typ av låg- inkomstgräns som används. Med en relativ gräns, här beräknad som 60 procent av medianinkomsten, har andelen med låg ekonomisk standard ökat sedan mitten av 1990-talet (se figur 2.7). Medianin- komstens tillväxt har gradvis höjt den relativa låginkomstgränsen. Eftersom inkomsttillväxten har varit svagare för grupper i de nedre inkomstskikten har andelen med inkomster under gränsen ökat.

Med en absolut gräns – beräknad som 60 procent av 1995 års pris- justerade medianinkomst – har andelen med låg ekonomisk standard minskat i stort sett kontinuerligt sedan mitten av 1990-talet. Minsk- ningen beror på att de reala inkomsterna har ökat även för dem med förhållandevis låga inkomster.

Risken för låg relativ ekonomisk standard har ett tydligt samband med individers ålder och arbetsmarknadsanknytning. Om ingen i hushållet arbetar heltid är risken för låg ekonomisk standard bety- dande. Bland unga vuxna 20–25 år, varav många är studerande, är andelen med låg ekonomisk standard avsevärt högre än för personer i åldern 30–64 år (se figur 2.8). Andelen sjunker med stigande ålder fram till pensioneringen vid 65–70 års ålder. Därefter ökar andelen med låg ekonomisk standard med stigande ålder.

52

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Ålder (ettårsklasser)

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Det bör betonas att det inte är samma personer som har låg ekono- misk standard under olika år. Majoriteten av de som ett visst år befinner sig i tiondelen med lägst ekonomisk standard har några år senare flyttat uppåt i inkomstfördelningen. I 2014 års fördelnings- politiska redogörelse (prop. 2013/14:100 bilaga 2) studerades rörlig- heten för individer som befann sig i tiondelen med lägst ekonomisk

53

standard i 2007 års inkomstfördelning. Analysen visade att inom en femårsperiod hade ca 55 procent lämnat tiondelen med lägst ekono- misk standard.10 I redogörelsen visades också att vissa grupper hade en förhållandevis lång varaktighet i den lägsta inkomstgruppen (t.ex. utrikes födda och pensionärer), medan andra (t.ex. ungdomar) rör sig avsevärt snabbare uppåt i inkomstfördelningen. En annan slutsats i redogörelsen var att den genomsnittliga varaktigheten i den ne- dersta tiondelen av inkomstfördelningen hade ökat något jämfört med perioden 1995–2000.

2.2.5Sammanfattande mått på inkomstspridningen

Gini-koefficienten för årliga inkomster har ökat de senaste 20 åren

Gini-koefficienten är det vanligaste förekommande sammanfattande måttet på spridningen i en inkomstfördelning. Vid maximal ekono- misk jämlikhet (alla har samma ekonomiska standard) är koefficien- ten noll. Vid maximal ojämlikhet (en person får alla inkomster) antar koefficienten värdet ett.

En formell definition av Gini-koefficienten är:

������� = (2�12��̅) ∑��=1 ∑��=1|��� − ���|,

där n är befolkningsstorleken, ��� är den ekonomiska standarden för den i:te individen och ��̅ är den genomsnittliga ekonomiska stan- darden i befolkningen. En konkret tolkning av Gini-koefficienten är att den kan kopplas till hur stor förväntad inkomstskillnad det är mellan två slumpmässigt valda individer. Om den genomsnittliga ekonomiska standarden i befolkningen är 300 000 kronor, och om Gini-koefficienten är 0,30, kan den förväntade inkomstskillnaden uttryckas som 2*0,30*300 000, dvs. 180 000 kronor.

År 1995–2017 ökade Gini-koefficienten från 0,227 till 0,323 (se figur 2.9). Det innebär att inkomstskillnaderna, mätt på detta sätt, ökade med ca 40 procent. Gini-koefficienten har ökat gradvis sedan 1995, men den varierar en del mellan olika år. Den ekonomiska kris som inleddes 2008, med kraftigt fallande kapitalvinster till följd av en svag utveckling på aktie- och bostadsmarknaden, fick till följd att

10Rörligheten uppåt var dock begränsad – endast ca 15 procent hade flyttat till den övre halvan av inkomstfördelningen.

54

inkomstskillnaderna föll tillbaka från 2007 års historiskt höga nivå. År 2009–2013 var Gini-koefficienten förhållandevis stabil. Därefter ökade Gini-koefficienten både 2014 och 2015. De sista två åren för vilka utfallsdata finns tillgängliga, 2016 och 2017, har Gini-koeffici- enten varit i stort sett oförändrad.

0,35

0,30

0,25

0,20

0,15

0,10

0,05

0,00

Anm.: De heldragna linjerna avser genomsnittlig Gini för olika underperioder.

Källor: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar.

Som beskrivits ovan har den ökade inkomstspridningen delvis upp- kommit genom en förhållandevis stark inkomsttillväxt i den övre delen av inkomstfördelningen. Toppinkomsternas snabba öknings- takt beror i sin tur till stor del på ökade kapitalinkomster. Figur 2.10 visar kapitalinkomsternas betydelse för Gini-koefficientens ökning. Om inkomster mäts exklusive kapitalvinster reduceras Gini-koeffi- cientens ökningstakt och variationerna mellan åren blir betydligt mindre. Den långsiktiga trenden mot ökade inkomstskillnader finns dock fortfarande kvar. Om även övriga kapitalinkomster (räntor och utdelningar) exkluderas minskar Gini-koefficientens uppgång ytter- ligare, och efter 2009 har inkomstspridningen mätt på detta sätt varit i stort sett konstant. Sett över hela perioden 1995–2017 är det därför tydligt att kapitalinkomster kan förklara en betydande del av den ökade inkomstspridningen.11 Men spridningen har ökat även när

11Resultaten i figur 2.10 ska inte tolkas som en regelrätt kontrafaktisk analys av inkomstsprid- ningens utveckling i frånvaro av kapitalinkomster. Om hushållen av någon anledning inte hade

55

samtliga inkomster från kapital exkluderas. Detta visar att utveck- lingen av andra inkomstslag än kapitalinkomster, t.ex. transfere- ringar och skatt på förvärvsinkomster, också har påverkat utvecklin- gen (se även avsnitt 2.2.6).