VATTENRÄTTS- OCH DIKNINGSLAGSKOMMITTÉERNA

Statens offentliga utredningar 1918:1

BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

TILL

VATTENLAG

M. M.

AFGIFVET AF

VATTENRÄTTS- OCH DIKNINGSLAGSKOMMITTÉERNA.

STOCKHOLM

KCSGI.. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT Sl SfiXEB

1911

[091904]

Till KONUNGEN.

Sedan riksdagen i skrifvelse den 10 ,maj 1904 anhållit, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke de bestämmelser,
som innehölles i förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt

öfver vattnet å hans grund och därmed i samband stående författningar,
borde förändras och omarbetas, så att de komme att bättre motsvara de
kraf, som nutida förhållanden ställde på en dylik lagstiftning, samt därefter
för riksdagen framlägga de förslag härutinnan, hvartill förhållandena
ausåges föranleda, har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 13
januari 1906 uppdragit åt en kommitté, bestående af undertecknad von
Sydow såsom ordförande samt undertecknade Hagelin, Herlenius och
llichert såsom ledamöter, att utarbeta förslag till ny lagstiftning angående
jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och till de förändrade bestämmelser
i andra delar af lagstiftningen, som häraf påkallades.

Genom nådigt beslut den 13 juli 1906 uppdrog Eders Kungl.
Maj:t åt en annan kommitté att utarbeta förslag till ny lagstiftning
angående jords torrläggning och därmed sammanhängande ämnen. Till
ordförande i denna kommitté förordnades undertecknad von Sydow
samt till ledamöter undertecknade Ericsson, Hagelin, Sundberg och

Åkerlund.

Åt sistnämnda kommitté har sedermera — i anledning af riksdagens
i skrifvelse den 11 april 1903 gjorda anhållan om utredning, i hvad mån
lagstiftning kunde och borde förebygga de olägenheter, som industriella
verk ofta förorsakade kringliggande bygd genom förorenande af luft och
vatten — enligt nådigt bref den 12 juli 1907 uppdragits att verkställa
utredning samt afgifva förslag i denna fråga, såvidt anginge åtgärders vidtagande
till förebyggande af olägenheter genom förorenande af vatten, äfvensom,
därest kommittén under ärendets behandling funne frågan i hela dess
vidd lämpligen böra i ett sammanhang behandlas, verkställa jämväl den
utredning i öfrig!, som af riksdagen begärts, samt afgifva de förslag, hvartill
utredningen kunde föranleda. 1 sammanhang härmed förordnades
undertecknade Folin och Sondén att vid behandlingen af förevarande ärende
såsom ledamöter i kommittén deltaga i dess arbeten.

Efter det riksdagen i skrifvelse den 25 april 1908 anhållit, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t snarast möjligt låta utan samband med annan
fråga verkställa utredning rörande förebyggande af de olägenheter, som
industriella verk ofta förorsakade kringliggande bygd genom luftens förorenande,
lämnades den 15 maj sistnämnda år definitivt uppdrag åt kommittén
för utarbetande af förslag till ny lagstiftning angående jords torrläggning
att verkställa denna utredning samt därefter till Eders Kungl.
Maj:t inkomma med särskild! betänkande och förslag i detta ämne.

Till ledamot i ofvannämnda kommittéer har den 25 juni 1909 jämväl
förordnats undertecknad Högstedt, som redan i sammanhang med kommittéernas
tillsättande erhållit i uppdrag att tjänstgöra såsom kommittéernas
sekreterare.

Sedan de båda ofvannämnda kommittéerna hvar för sig fastslagit
hufvudgrunderna för de lagförslag, hvilkas utarbetande vid kommittéernas
tillsättande anförtrotts dem, höllos gemensamma öfverläggningar angående
de frågor, som berörde båda kommittéernas områden. Vid dessa öfverläggningar
enades kommittéernas ledamöter snart nog i den uppfattningen,
att det från olika synpunkter vore lämpligast att utarbeta berörda
lagförslag så, att desamma inginge såsom delar i ett gemensamt helt,
eller med andra ord att i en och samma lag sammanföra den lukrativa
och den defensiva vattenrättens bestämmelser, i den mån de utgjorde
föremål för kommittéernas behandling. Angående de skäl, som varit
bestämmande för denna åsikt, hänvisas till hvad därom anförts i det betänkande
med förslag till vattenlag m. in., som härmed i underdånighet
öfverlämnas.

I enlighet med nämnda uppfattning och då det i många fall skulle
mött svårigheter att afgöra, huruvida en viss bestämmelse vore att hänföra
till den ena eller den andra kommitténs uppdrag, hafva de här nedan omförmälda
förslag i sin helhet utarbetats af kommittéerna samfälldt. Under -

tecknade Folin och Sondén hafva dock till följd af det begränsade uppdrag,
som gifvits dem, deltagit allenast i de öfverläggningar och beslut,
som angått de i förslaget till vattenlag intagna stadgandena om afledande
af kloakvatten samt de öfriga bestämmelser i samma förslag, som härmed
stå i direkt samband.

Betr äflande det åliggande, som med afseende å frågan om förorenande
af vatten och luft enligt Eders Kungl. Maj:ts ofvannämnda beslut
den 12 juli 1907 och den 15 maj 1908 tillhör den för revision af lagstiftningen
om jords torrläggning tillsatta kommittén, har detta åliggande
ännu icke slutförts i vidare mån än att, såsom nyss antydts, i förslaget
till vattenlag intagits vissa bestämmelser angående afledande af kloakvatten.
Till de lagbestämmelser i öfrigt, som i detta ämne kunna finnas nödiga
och lämpliga, har kommittén för afsikt att framlägga förslag i det särskilda
betänkande, som härutinnan kommer att afgifvas.

För att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af de åt ifrågavarande
kommittéer lämnade uppdrag, i den mån dessa nu fullgjorts, hafva till
kommittéerna eller till endera af dem öfverlämnats:

1) riksdagens skrifvelse den 17 mars 1885 om ändrade stadganden
angående den s. k. allmänna strömrensningen jämte åtskilliga myndigheters
i anledning af riksdagens framställning afgifna utlåtanden;

2) riksdagens skrifvelse den 13 maj 1904 angående åtgärder till
förekommande däraf, att järnvägsanläggning må kunna förhindra eller försvåra
jords afdikning;

3) riksdagens skrifvelse den 20 februari 1906 med begäran om
framläggande af förslag till bestämmelser angående invallning;

4) en af landtbruksstyrelsen den 19 december 1902 hos Eders
Kungl. Maj:t gjord framställning angående åtgärders vidtagande för beredande
af större säkerhet därför, att vid byggande i vissa vattendrag, där
kongsådra ej finnes, det allmännas rätt med afseende å fisket kommer att

vri

bevakas, äfvensom åtskilliga i anledning af denna framställning afgifna
utlåtanden;

5) det af den s. k. vattenfall skommittén den 17 mars 1903 afgifna
betänkandet, i hvad detsamma angår af kommittén framhållna önskemål
beträffande ändringar i gällande vattenrättslagstiftning, jämte särskilda till
Eders Kungl. Maj:t ställda skrifter från fullmäktige i järnkontoret den 31
maj 1904 och från svenska teknologföreningens styrelse den 13 december
1905, i hvad dessa skrifter innehålla framställningar, som sammanhänga med
vattenfallskommitténs betänkande i berörda del;

6) ett af vetenskapsakademien, i samband med yttrande den 7 juni
1905 rörande beredande af skydd för naturminnesmärken, väckt förslag,
att vid fråga om sjösänkningar från bemälda akademi skall, såvida sådant
från något håll yrkas, begäras utlåtande, huruvida från naturskyddssynpunkt
något är att invända mot företaget;

7) en af chefen för jordbruksdepartementet den 22 juni 1906 till
chefen för justitiedepartementet aflåten skrifvelse angående åtgärder till
mera betryggande garantier för underhållet af med statsanslag utförda
afdikningsarbeten;

8) en af järnvägsstyrelsen den 4 juni 1907 till Eders Kungl. Maj:t
aflåten skrifvelse angående behofvet af lagbestämmelser om afledande af
spillvatten m. m.; samt

9) åtskilliga handlingar, innefattande bl. a. anmärkningar, som af
olika myndigheter, i samband med yttrande angående ändrade villkor för
lån från odlingslånefonden, framställts mot vissa stadganden i gällande
dikningslag.

Dessutom har genom särskilda nådiga remisser den 25 januari 1909
ålagts kommittén för revision af lagstiftningen angående jords torrläggning
att afgifva underdånigt utlåtande öfver två af representanter för rikets
skogsvårdsstyrelser, samlade till möte den 16 december 1908, hos Eders

VIII

Kungl. Maj:t gjorda framställningar, den ena angående tillägg till dikningslagen
i syfte att förekomma försumlighet från jordägares sida att
underhålla dike, som tillkommit med anslag af skogsvårdsmedel, samt den
andra angående lagbestämmelser, som bemyndiga skogsvårdsstyrelse att
tillse, det skogsägare i ändamål att förhindra försumpning å skogsmark
upprensa och i deras naturliga lopp vidmakthålla vattendrag därstädes.
Rörande dessa frågor afgifvas yttranden i förevarande betänkande i samband
med motiven till stadgandena i 13 kap. 13 § och 14 kap. 10 § af den
föreslagna vattenlagen.

I ändamål att erhålla den mest ingående kännedom om vunnen erfarenhet
rörande den gällande, lukrativa och defensiva, vattenrättslagstiftningens
verkningar samt befintliga önskemål i afseende å densammas omarbetande
vidtogo kommittéerna redan i början af sina arbeten åtgärder
för bekommande af upplysningar i detta hänseende från intresserade myndigheter,
korporationer och enskilda; och har genom de i anledning häraf
i stor mängd inkomna yttranden ett rikhaltigt material vunnits till ledning
för kommittéuppdragets fullgörande. Hvad särskildt beträffar omarbetningen
af lagstiftningen angående jords torrläggning, hafva de öfverläggningar,
hvilka vid åtskilliga möten mellan statens landtbruksingenjörer
under tiden fr. o. m. år 1883 t. o. in. 1906 hållits rörande tolkningen och
tillämpningen af dikningslagens bestämmelser, samt det vid sistnämnda års
möte utarbetade förslaget till revision af samma lag tjänat till värdefull
ledning.

Sedan hufvudgrunderna för kommittéernas förslag uppgjorts, hafva
vid årsmöte med svenska teknologföreningens andra sektion den 14—16
mars 1907 efter inledningsföredrag af en utaf vattenrättskommitténs ledamöter
nämnda hufvudgrunder, utom såvidt angår bestämmelserna om företag
uteslutande i torrläggningssyfte, gjorts till föremål för ingående diskussion;
och har sektionen därvid uttalat sin anslutning till dessa hufvud -

grunder. Rörande desamma eller vissa af de därpå byggda stadgande^
hafva vidare öfverlftggningar liållits med byråcheferna i landtbruksstyrelsen
J. L. Rosén och F. Trybom, professorn vid tekniska högskolan C. J. Magnell,
byrådirektören i järnvägsstyrelsen kaptenen E. R. L. Smitt, trafikchefen
kaptenen L. V. Ståhle samt flottningscheferna A. E. Dandanell och
F. Almberg. Sedan utkast till största delen af bestämmelserna i vattenlagsförslaget
utarbetats, hafva efter anmodan af kommittéerna statens landtbruksingenjörer
vid möte i slutet af år 1908 diskussionsvis yttrat sig
angående dessa bestämmelser.

Enligt det bemyndigande Eders Kungl. Maj:t gifvit den här ofvan
först nämnda kommittén att tillkalla sakkunnigt biträde på elektroteknikens
område har civilingenjören filosofie licentiaten A. F. Enström på
anmodan i nämnda afseende biträdt vid kommittéarbetet.

De af kommittéerna utarbetade lagförslag, hvilka jämte tillhörande
motiv härmed öfverlämnas, utgöras af förslag till:

7 o o

1) vattenlag;

2) lag om förteckning å större vattendrag i riket;

3) lag om särskild pröfning af strandägares rätt till strömfall eller
annat område i rinnande vatten invid stranden;

4) lag om syneförrättning för anläggande af järnväg;

5) lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse af 37 § utsökningslagen ;

7) lag om ändrad lydelse af 13 § i förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof; samt

8) lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Såsom bilagor äro vid betänkandet fogade dels en inom kommittéernas
kansli utarbetad öfversikt öfver vissa främmande länders vattenrättslagstiftning,
dels sammandrag af statistiska uppgifter, som af kom 091204 -

mittéerna införskaffats, och dels en efter approximativa beräkningar af en
kommittéledamot uppgjord förteckning öfver större vattendrag i den föreslagna
vattenlagens mening. En inom kommittéerna uttalad skiljaktig
mening bifogas äfvenledes.

	Underdånigst HUGO von SYDOW.
A aby Ericsson.	Ernst Hagelin, Aug. Herlenius. med åberopande af bifogad reservation.
K. H. Högstedt.	J. Gust. Richert. John Sundberg.
o E. Åkerlund.	V. Folin. Klas Sondén.

Stockholm den 17 december 1910.

LAGFÖRSLAG.

091204. Förslag till Vattenlag.

1-3

F ö r s 1 a g

till

Vatten lag.

1 KAP.

Om rätt till vatten.

1 §•

Enhvar äger att, såvidt ej här nedan eller eljest i lag annorledes
stadgas, råda öfver det vatten, som finnes å hans grund.

2 §•

I rinnande vatten njute, där stränderna tillhöra olika fastigheter
hvardera strandens ägare lika lott i vattnet, ändå att större del däraf
framrinner å den enes grund än å den andres.

Där genom dom eller urminnes häfd eller af annan särskild rättsgrund
ene strandägaren är berättigad till större lott i vattnet än nu sa^ts
vare han vid denna rätt bibehållen. Strandägare, som, då denna la* träder
i kraft, vid vanligt lågvatten tillgodogör sig mer än hälften af den framrinnande
vattenmängden, äge till bevarande af sill rätt till vattnet åberopa
förut gällande lag. v

3 §‘

Ägare af strand vid sjö eller annat vatten vare, ändå att han ei
bär del i vattenområdet, berättigad att vid sin strand hafva mindre brygga
båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt ej i öfverlåtelsehandling
annat uttryckligen aftalats samt ej heller vattenområdets
ägare genom byggnaden lider men af någon betydelse eller hinder mot
frygg113^611 möter af stadgandena i 2 kap.

4-6

4 §•

Huruledes under vissa förutsättningar den, som äger råda öfver
vatten, kan förpliktas att till följd af företag, som afses i 2, 3, 5, 6 eller
7 kap., underkasta sig förlust i honom tillkommande vattenmängd eller
vattenkraft, därom stadgas i nämnda kapitel.

För sålunda tillskyndad förlust vare han, där förlusten kan skattas
till något värde, berättigad till godtgörelse, efter ty i 9 kap. skils, dock
med de inskränkningar, som föranledas af stadgandena i efterföljande

§§ af detta kap. samt i 5 och 6 §§ af 2 kap.

Beträffande skyldighet att för inrättande, utvidgande eller förbättrande
af allmän flottled underkasta sig förlust, som ofvan nämnts, så ock om
godtgörelse därför gälle hvad särskildt är stadgadt, dock med här nedan
föreskrifna inskränkningar i rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest
ifrågakomma.

Tages i större vattendrag vatten i anspråk för inrättande, utvidgande
eller förbättrande af allmän farled eller allmän flottled eller fiskvåg eller
ock för torrläggning af mark, vare ägare af strömfall eller annat område
i vattendraget pliktig att utan godtgörelse underkasta sig därigenom uppkommen
förlust i vattenmängd, i den mån förlusten icke öfverstiger en
tredjedel af hela vattenmängden. Där viss myckenhet vatten tages i anspråk
oberoende af växlingarna i vattenstånd, skall omförmälda anpart
beräknas af den vanliga lågvattenmängden. _ .

Vidtages för ändamål, som ofvan nämnts, i större vattendrag åtgärd,
hvarigenom fallhöjden i strömfall minskas, vare fallägaren pliktig att utan
godtgörelse vidkännas en tredjedel af den därigenom uppkomna förlusten
i vattenkraft eller, om strömfallsägaren går förlustig både vatten och fallhöjd
så stor del däraf, att af den före minskningen i vattenmängd befintliga
vattenkraften i den del af fallet, som borttages, sammanlagdt en

tredjedel afstås utan ersättning. oi .

Därest »enorn vattenreglering eller liknande åtgärd, som verkstalits
inom de närmaste tjugu åren före framställandet af anspråk enligt denna
§ den vanliga lågvattenmängden blifvit ökad, skola de nu gima bestämmelserna
icke vinna tillämpning i afseende å den vunna ökningen.

6 §•

Har strömfall i större vattendrag blifvit bebyggdt i enlighet med
vattendomstols beslut, vare på grund af hvad i 5 § stadgats ägaren icke

pliktig^ att utan godtgörclse underkasta sig minskning i den vattenmängd
eller fallhöjd, som han enligt beslutet äger tillgodogöra sig, med mindre
minst fyrtio år förflutit från den för byggnadens fullbordande jämlikt
1 kap. 55 § bestämda tid; dock skall för hvarje förflutet år utöfver tjugu
den enligt eljest gällande bestämmelser strömfallets ägare tillkommande
godtgörclse, såvidt den afser sådan anpart i vattenmängd eller fallhöjd,
som i 5 § sägs, minskas med en tjugondei.

7 §•

I afseende å strömfall, som bebyggts enligt Konungens jämlikt
äldie lag meddelade tillstånd till byggande i kungsådra, skola stadgandena
i 5 § träda i stället för de i sammanhang med tillståndet gifna bestämmelser,
dock ej i den. man dessa ålägga strömfallets ägare särskilda skyldigheter
beträffande vid tiden för tillståndets meddelande förhandenvarande
intressen.

År, då denna lag träder i kraft, strömfall i större vattendrag bebyggd*
i annan ordning än nu sagts, eller varder sådant strömfall°därefter
bebyggdt i enlighet med domstols på grund af äldre lag meddelade
beslut, skola, såvidt angår den vattenmängd och fallhöjd, som fallets ägare
iaghgen äger medelst byggnaden tillgodogöra sig, stadgandena i 5 § lända
till efterrättelse allenast, för den händelse ägaren försummat att inom fem
år från . det lagen trädt i kraft eller, där bebyggandet skett sedan lagen
börjat tilllämpas, . från tiden för byggnadens fullbordande rörande byggnaden
. söka inskrifning i vattenboken, eller ock i anledning af sådan ansökan
inskrifning icke beviljats.

8 §•

1 den mån stadgandena i 5 § skola lända till efterrättelse beträffande
strömfall, som bebyggts i enlighet med äldre lags bestämmelser,
skall hvad i 6 § finnes föreskrifvet jämväl äga tillämpning med iakttagande
af att där omförmälda tider räknas från den dag, då denna la^
träder i kraft. °

9 §•

År strömfall, som afses i 6 eller 7 §, bebyggdt för tillgodogörande
endast af en del af den ägaren tillkommande vattenmängden, vare ägaren,

I: 10-12

ändå att, efter ty ofvan stadgas, bestämmelserna i 5 § äro tillämpliga,
beträffande det af honom tillgodogjorda vattnet underkastad samma bestämmelser
allenast, i den mån den obegagnade delen af vattnet må
understiga en tredjedel af vattenmängden eller den mindre del däraf, hvilken
tages i anspråk för ändamål, som i sistnämnda § omförmäles.

Har, sedan strömfall bebyggts för utnyttjande af en del af vattnet,
ytterligare byggnad skett för tillgodogörande af annan del däraf, varde
den i 5 § omförinälda anpart beräknad proportionsvis å de olika vattenmängder,
för hvilkas tillgodogörande byggnad sålunda å skilda tider skett.

10 §.

Byggnad, som afser att tillgodogöra helt eller delvis samma vattenmängd
eller fallhöjd, som genom förut befintlig byggnad varit utnyttjad,
vare i de hänseenden, som i 6—9 §§ förmälas, utan annan rättsverkan
beträffande den sålunda ånyo tillgodogjorda vattenmängden eller fallhöjden
än den byggnad skulle haft, i hvars ställe den trädt.

11 §•

Med större vattendrag afses i denna lag sådana områden i rinnande
vatten, som finnas upptagna å laga kraft ägande förteckning, upprättad i
den ordning särskildt stadgas enligt grunder, som angifvas i 12 §.

12 §.

Å förteckning, som i 11 § sägs, skola uppföras de vattendrag,
räknadt från viss genom utlopp ur sjö, särskildt tillflöde eller annorledes
bestämd plats, i hvilka vid vanligt lågvatten framrinner en vattenmängd
af tio kubikmeter eller mer i sekunden.

Har i mål rörande byggnad i strömfall eller om befintligheten af
kongsådra i viss del af vattendrag domstol genom laga kraft ägande beslut,
meddeladt innan denna lag trädt i tillämpning, förklarat kongsådra hafva
af ålder funnits i det vattenområde, som i målet afsetts, då skall ock efter
anmälan i stadgad ordning sådant vattenområde upptagas å förteckningen,
ändå att vattenmängden är mindre än ofvan sagts.

2: 1-4

2 KAP.

Om byggande i vatten och därmed likställda åtgärder.

1 §•

Med byggande i vatten afses i denna lag uppförande af damm, bro,
brygga, vall eller hus, verkställande af fyllning eller pålning samt utförande
af annat likartadt arbete i vattendrag, sjö eller mindre vattensamling
eller hafvet eller ock på land så nära strandbrädden, att inverkan
kan ske på vattenståndet. Till byggande i vatten hänföres ock, sedan
byggnad, som nu sagts, kommit till stånd, hvarje ändrings- eller reparationsarbete
därå nedom högsta vattenlinjen.

Huru med byggande i vatten likställes vattens bortledande så ock
vissa andra åtgärder, därom stadgas i 34 §.

2 §•

Ej må någon så bygga i vatten, att annan tillhörig egendom, vare
sig jord, hus, fiske eller annat, genom uppdämning eller annorledes skadas
eller lider intrång, utan så är att den nytta, som vinnes af byggnaden,
pröfvas i värde uppgå till minst dubbelt mot skadan och intrånget.

För skada och intrång, som nu nämnts, skall ersättning gifvas efter
ty i 9 kap. skils.

Om byggande, hvarigenom annans vatten tillgodogöres, galle hvad
i 4—6 §§ finnes stadgadt.

3 §•

Skulle byggande i vatten hafva till följd, att ett afsevärdt antal
bofasta personer beröfvas dem tillhöriga bostäder, må byggnaden, ändå att
nyttan däraf uppgår till värde, som ofvan sagts, icke ske, såframt ej med
hänsyn till byggnadens betydelse för näringslifvet eller för orten densamma
ändock bör tillstädjas.

4 §•

Tillhör ett strömfall till skilda delar olika fastigheter, och vill en
fastighets ägare tillgodogöra sig förutom egen andel i fallet jämväl annans

lott däri, vare han berättigad därtill mot ersättning, som i 9 kap. skils,
såframt mer än hälften af den efter vattenmängd och naturlig fallhöjd
beräknade vattenkraften i fallet eller den del däraf, om hvars bebyggande
är fråga, tillkommer fast egendom, som äges af honom ensam eller af
honom och dem, hvilka förenat sig med honom om företaget eller på
honom öfverlåtit sin rätt till vattnet.

Lag samma vare, där två eller flera till olika fastigheter hörande
strömfall icke kunna ändamålsenligt tillgodogöras genom särskilda anläggningar
eller deras gemensamma tillgodogörande innebär väsentlig ekonomisk
eller teknisk fördel.

5 §•

Tillhöra stränderna å ömse sidor af ett strömfall olika fastigheter,
må ene strandägaren bjuda motliggande fastighets ägare att gemensamt utnyttja
fallet; vill denne det ej, äge den, som bjudit, tillsvidare utan ersättning
för vattenkraften tillgodogöra sig jämväl hans lott däri, i den
mån han ej själf begagnar sig däraf.

Vill strandägare, hvars lott i strömfall, efter ty nu sagts, af andra
strandens ägare tagits i anspråk, sedan vid egen anläggning tillgodonjuta sin
andel i vattnet eller del däraf, säge till därom minst tre år förut och vare, där för
utnyttjandet af vattnet blifvit uppförd damm eller annan vattenbyggnad, hvaraf
han för sin anläggning har gagn, skyldig att, efter ty å hans lott belöper, ersätta
byggnadens värde i det skick, hvari den befinnes, samt taga del i framtida
underhållet däraf. Pröfvas byggnaden större än för hans anläggning är
nödigt eller nyttigt, må ersättnings- och underhållsskyldigheten i mån
däraf jämkas; tarfvas åter för hans anläggning, att byggnaden tillökas
eller annorledes förändras, skall han, i den mån ej båda strandägare hafva
nytta af tillökningen eller ändringen, ensam vidkännas kostnaden därför
äfvensom den ökning i underhållskostnad, hvartill ändringen må föranleda.
Har han uppburit godtgörelse för dammfäste eller för annat
intrång eller olägenhet, bör den ock återgäldas, där den icke utgått som
årlig afgift.

Vill den, som, efter ty nu stadgats, tillgodogjort sig annans vatten,
hellre än att åter afstå vattnet i stället lämna ersättning i kraft efter de
för sådan ersättning i 9 kap. stadgade regler, vare berättigad därtill,
om han inom nittio dagar efter sådan uppsägning, som i andra stycket
sägs, anhängiggör talan därom hos vattendomstolen och därefter behörigen
fullföljer samma talan.

2: 6-8

6 §•

Kan strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark eller
som vid skifte af samfällighet ej ingått i skiftet, icke utan delägares förfång
skiftas vare sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten tillhörigt
vattenområde, och vill den, hvilken mer än hälften i strömfallet tillkommer,
tillgodogöra sig hela fallet, vare han, där det pröfvas kunna ske
utan synnerlig skada för samfällighetens öfriga delägare, berättigad att mot
ersättning, som i 9 kap. skils, från samfälligheten tillösa sig fallet jämte
det utmål, som enligt bestämmelse vid skifte må finnas afsatt för
fallets tillgodogörande. Gränserna för strömfallet ofvan och nedan i
vattendraget skola bestämmas af vattendomstolen.

Om delägare i samfälldt strömfall, hvithet ej kan utan delägares
förfång skiftas, vill utan att lösa fallet bygga kvarn, såg eller annan
mindre anläggning för vattnets tillgodogörande, bjude de andra att
taga del däri; vilja de ej, och pröfvar vattendomstolen det kunna
ske utan synnerlig skada för dem, förelägge då honom, på hvad
sätt, villkor och tid han må bj7gga och nyttja anläggningen. Ändå att
tid, som må vara bestämd för bibehållande af sådan anläggning, icke
gått till ända, äge under de i första stycket omförmälda förutsättningar
delägare påkalla lösningsrätt, som där nämnts.

7 §•

Vill någon i vatten, där fisken har sin gång, göra damm eller annan
byggnad, vare han, i den mån det låter sig göra med hänsyn till byggnadens
ändamål, pliktig att utan ersättning vidtaga sådana anordningar,
att fisken kan komma fram, och att ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter i öfrigt, hvilka till följd af byggnaden må erfordras till tryggande
af fiskets bestånd.

8 §•

Kronan, kommun eller hushållningssällskap äge under de för byggande
i vatten stadgade villkor rätt att, där till följd af naturförhållanden eller
uppförd byggnad fiskens upp- och nedgång hindras i vatten, hvaröfver
annan äger råda, för fiskens framkomst därstädes anordna särskild fiskvåg
eller eljest vidtaga för ändamålet nödiga anstalter.

2—091204. Förslag till Vattenlag.

2: 9-13

9 §•

Bygges damm öfver vattendrag eller djupaste ådran däri, vare dammens
ägare pliktig att till befrämjande af fisket inom landet årligen,
sålänge dammen kvarstår, erlägga en afgift af tio kronor eller, där tillfyllestgörande
anordningar enligt 7 § icke kunna vidtagas, högst tjugu
kronor för hvarje vid vanligt lågvatten i sekunden där framrinnande
kubikmeter vatten, som han äger tillgodogöra sig. Skulle efter denna
beräkning afgiften blifva lägre än tio kronor, vare dock dammägaren fri
från sådan afgift.

Ombygges eller ändras damm, som uppförts innan denna lag trädt
i kraft eller i enlighet med domstols eller annan myndighets på grund af
äldre lag meddelade beslut, skall afgift, som nu nämnts, erläggas allenast,
om och i den mån ägaren efter ombyggnaden eller ändringen
äger tillgodogöra sig större vattenmängd än förut.

Huru afgift, hvarom ofvan förinäles, skall för ändamålet användas,
därom förordnar Konungen.

10 §.

I eller vid allmän farled eller allmän flottled må ej byggas, med
mindre byggnaden göres på sådant sätt eller sådana särskilda anordningar
vidtagas, att leden fortfarande kan utan olägenhet af någon betydelse användas
för det därmed afsedda ändamålet.

11 §•

Ej må så byggas i vatten, att menlig inverkan på klimatet eller på
allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i afsevärd
mån kränkas eller sättas i fara.

12 §.

Till bevarande af naturminnesmärke böra vid byggande i vatten
vidtagas sådana anordningar, som må utan företagets betungande med
oskäliga kostnader för sagda ändamål anses lämpliga.

13 §.

Finnes, då någon vill bygga i vatten, det skäligen kunna antagas,
att företag för inrättande, utvidgande eller förbättrande af allmän farled

2: 14-18

eller af allmän flottled eller af fiskvåg eller för befrämjande af annat allmänt
eller enskildt ändamål af betydenhet framdeles kan ifrågakomma,
ändå att behof dåra!’ då ej förefinnes, skall, där det kan ske utan oskäliga
kostnader, byggnaden så inrättas, att företag, som nu nämnts, såvidt möjligt
underlättas.

14 §.

Byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

15 §.

Tarfvas för ändamålsenligt tillgodogörande af vatten, att å annan
tillhörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet
eller att å annans grund i eller vid vattendrag verkställes gräfning, sprängning
eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till afvärjande
af skada, vare ägare af fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att
tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. sägs.

16 §.

Där utmål till byggnad för vattenkrafts uttagande med därför erforderliga
anordningar icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds,
vare ägare af mark vid vattendraget pliktig att mot lösen, som i 9 kap.
sägs, till sådant utmål afstå det område, som oundgängligen tarfvas därför.

Medför upplåtelsen af utmål skada, hvarför godtgörelse ej ingår i
lösenbeloppet, varde den skada ersatt, efter ty i 9 kap. sägs.

17 §.

Ej må för ändamål, som i 15 och 16 §§ nämnts, tagas i anspråk
tomtplats, trädgård eller park, där det utan oskäliga kostnader kan undvikas.

18 §.

Skall ersättning för förlorad vattenkraft, efter ty i 9 kap. skils,
lämnas genom tillhandahållande af kraft medelst elektrisk öfverföring, skall
beträffande skyldighet att afstå eller upplåta jord eller lägenhet för framdragande
af därför erforderlig ledning i den sträckning, som af Konungen
bestämmes, så ock angående ersättning och sättet för ersättningens bestäm -

2: 19-20

mande gälla hvad som finnes stadgadt för det fall, att Konungen för någon
orts förseende med belysning eller drifkraft eller för därmed jämstäldt
ändamål pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man,
menighet eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk ledning;
dock att, om ledning tarfvas allenast öfver mark, tillhörig ersättningsgifvaren
och den, till hvilken kraftöfverföringen sker, därom skall gälla
hvad i 15 § stadgas rörande intrång af där omför mål da anläggningar eller
arbeten.

Såvidt angår eljest stadgad skyldighet för den, som vill utföra elektrisk
anläggning, att under vissa förutsättningar söka Konungens tillstånd
till företaget, vare jord och lägenhet, tillhörig den, till hvilken kraftöfverföring
sker i ersättning för förlorad vattenkraft, ansedd lika med mark,
som tillhör anläggningens ägare. Där Konungens tillstånd erfordras, skall
sådant tillstånd gälla så länge rätten till ersättning medelst elektrisk kraftöfverföring
äger bestånd, ändå att den längsta tid öfverskrides, för hvilken
sådant tillstånd eljest må meddelas.

Beträffande intrång af ledning för mekanisk öfverföring af kraft i
ersättning för vattenkraft vare lag, som i 15 § sägs.

19 §.

Den, som med stöd af stadgandena i 4 eller 6 § vill tillgodogöra
sig annan tillhörigt vatten eller lösa samfälldt strömfall, vare,
där för ändamålet erfordras, att annans vattenverk utrifves eller ändras,
pliktig att draga försorg om arbetet. Skall verket ändras, och vill ägaren
själf utföra arbetet, äge han rätt därtill och njute ersättning efter ty skäligt
pröfvas; vare dock, vid påföljd af skadeståndsskyldighet och förlust af rätten
att verkställa hvad som kan vara ogjordt, pliktig att fullgöra arbetet inom
tid och på sätt, som i sammanhang med beslutet om ändringen bestämmes.

20 §.

Ej må i älf, ström, å eller större bäck arbete för uppförande eller
förändrande af damm påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som
ill kap. sägs, vattendomstolen meddelat besked, huru och under hvilka
villkor arbetet må göras. Om genom annat byggande i älf, ström, å eller
större bäck märkbar inverkan kan ske på vattenståndet, galle ock därom
hvad nu sagts, såframt det ej är uppenbart, att hvarken allmän eller enskild
rätt genom byggnaden sättes i fara.

Aro i andra fall än ofvan nämnts sannolika skäl, att genom byg -

2: 21-23

gande i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl domstolens
pröfning.

Där någon ärnar verkställa byggnad i vatten, hvarför ej erfordras
vattendomstolens pröfning, stånde honom ändock fritt, om han så önskar,
att till beredande af trygghet för framtiden medelst ansökan påkalla sådan
pröfning.

Om Konungens pröfning i vissa fall skils i 7 kap. 15 § andra
stycket.

21 §.

Hvad i särskilda författningar finnes eller kan varda stadgadt angående
särskildt tillstånd till byggande i eller vid hamn eller annan allmän
farled vare jämte föreskrifterna i 20 § till efterrättelse gällande.

22 §.

Innefattar beslut, som meddelas i anledning af ansökan enligt 20 §,
medgifvande att bygga i vatten, vare beslutet, sedan det tagit åt sig laga
kraft, gällande mot enhvar såväl hvad angår rätten att uppföra och för
framtiden bibehålla byggnaden som ock, där med byggnaden afses tillgodogörande
af vattnet, beträffande rätten därtill, dock med de inskränkningar,
som i 23 och 24 §§ omförmälas.

Har byggnaden ej blifvit fullbordad inom tid, som enligt 11 kap.

55 § af vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvidt det afser
sådan del af byggnaden, som ej kommit till stånd; och må förty vidare
arbete å byggnaden ej ske utan förnyad pröfning af vattendomstolen efter
ansökan, som i 20 § sägs. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom
arbetets inställande synnerligt men uppstå, åge dock vattendomstolen, på
därom före nämnda tids utgång gjord ansökan, bevilja anstånd med byggnadens
fullbordande på högst tio år.

23 §.

Afses med beslut, som i 22 § sägs, byggnad för tillgodogörande
af vatten, och hvilar beslutet på antagande, att vattnet tillhör den fastighet,
för hvars räkning byggnaden göres, må, utan hinder af hvad i 22 §
stadgas, talan därom, att vattnet eller del däraf tillhör annan fastighet
eller utgör oskift samfällighet för flera fastigheter eller ock allmän egendom,
väckas intill dess två år förflutit från det byggnaden fullbordats
samt den i beslutet eller sedermera i anledning af ansökan om anstånd
bestämda tid för fullbordandet tilländagått eller ock, där dessförinnan efter

2: 24

besiktning anteckning om fullbordandet gjorts i vattenboken, från dagen
för sådan anteckning. Försittes tid, som nu nämnts, vare rätt till talan
förlorad, där byggnadens ägare eller någon, från hvilken rätten till byggnaden
till honom öfvergått, i god tro rörande rätten till vattnet uppfört
eller förvärfvat densamma. Där genom vattenverk allenast en del af det
framrinnande vattnet tillgodogöres, galle hvad nu stadgats jämväl vattnet
i öfrigt i strömfallet eller den del däraf, hvars fallhöjd tages i anspråk,
i den mån icke motliggande strandfastighets rätt trädes för när.

Bifalles talan, som i första stycket sägs, vare, där den anhängiggjorts,
sedan byggnaden fullbordats eller arbetet därå börjats, byggnadens ägare,
såframt han varit i god tro, icke pliktig att afstå vattnet, med mindre
godtgörelse för byggnader) lämnas honom enligt de i 5 § andra stycket
för där afsedt fall stadgade grunder. Vill han hellre än att afstå vattnet
i stället ersätta vattenkraften efter reglerna i 9 kap., vare han berättigad
därtill, om han anhängiggör talan därom hos vattendomstolen inom trettio
dagar, efter det laga kraft åkommit domen i tvisten om vattnet, och därefter
behörigen fullföljer samma talan.

24 §.

Där genom byggnad, hvilken uppförts i enlighet med beslut, som i
22 § sägs, eller genom hushållning med vattnet i öfverensstämmelse med
reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång af betydenhet, som vid
beslutets meddelande icke förutsetts eller visar sig vara väsentligt större
än då beräknats, må utan hinder af bestämmelsen i 22 § ägare af fastighet,
som sålunda lider skada eller intrång, föra talan om ändrade föreskrifter
rörande hushållningen med vattnet och om vidtagande på byggnadsägarens
bekostnad af sådana smärre förändringar i byggnadens anordnande, som
må erfordras till skadans eller intrångets förebyggande eller minskande.

För skada eller intrång må, utöfver hvad beslut, som ofvan nämnts,
innehåller, ersättning ej fordras, utan så är att beslutet meddelats utan
föregången syn af vattendomstolen; och äge i ty fall den, som vill föra
ersättningstalan, tid därtill under fem år efter utgången af den för byggnadens
fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning af sökt
anstånd bestämda tiden. Försittes den tid, vare rätt till ersättningstalan
förlorad.

Hvad i andra stycket sagts galle ej i fråga om godtgörelse för kostnad,
hvarom i 9 kap. 55 § förmäles, ej heller beträffande ersättning för skada och
intrång, som vållas af byggande i eller hushållning med vatten i strid
mot domstols beslut.

2: 25-28

Ägare af byggnad i vatten må, vare sig domstol bestämt regler för
hushållningen med vattnet eller icke, hos vattendomstolen söka fastställande
af ändrade eller ny.a bestämmelser i ämnet. Sådant ärende pröfvas i
enlighet med de för byggande i vatten stadgade grunder, och galle om
verkan af vattendomstolens beslut hvad ofvan finnes sagdt beträffande beslut
i byggnadsmål.

Saknas beträffande byggnad i vatten bestämmelser om vattenhushållningen,
eller äro gällande bestämmelser ofullständiga, må på talan af någon,
som af oloflig hushållning lider men, vattendomstolen, där det kan ske
utan förnärmande af tredje mans rätt, till efterrättelse mellan parterna i
målet och deras rättsinnehafvare fastställa sådana bestämmelser, som utan
att ändra hvad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden förebygga
skada, hvilken käranden ej är skyldig att tåla.

26 §.

Har, efter det denna lag trädt i kraft, byggnad i vatten uppförts
utan föregående pröfning af domstol, vare byggnadens ägare bevisningsskyldig
i afseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena
i vattnet.

27 §.

Har vid byggnad i vatten utsatts vattenmärke till utmärkande af
tillåten dämningshöjd eller till betecknande af det vattenstånd, under hvilket
vattnet ej må sänkas, skola de i sammanhang därmed meddelade bestämmelser
om hushållningen med vattnet af byggnadens ägare noga iakttagas.
Finnes vattenmärke utsatt till utmärkande af tillåten dämningshöjd, utan
att särskilda bestämmelser meddelats om hushållningen med vattnet,
åligge honom att, i hvad på hans åtgärd ankommer, så förfara, att vattnet
ej må stiga öfver märket.

28 §.

Är för dammluckas öppnande viss tid i laga ordning bestämd eller
eljest särskild föreskrift om vattnets framsläppande gifven, lände det till
efterrättelse.

2: 29-33

29 §.

Har ej vattenmärke utsatts, och hafva ej heller eljest meddelats
bestämmelser om hushållningen med vattnet, skall dammlucka eller däremot
svarande inrättning för vattnets aflopp hållas öppen, när sådant tarfvas
till förekommande af skada för dem, som ofvan eller nedan äga jord, strömfall
eller annan egendom.

30 §.

Rättighet att uppdämma vatten innefattar icke, ändå att viss dämningshöjd
må vara bestämd, befogenhet att till förfång för allmänna eller
enskilda intressen, som äro beroende af vattnets lopp nedom dammen,
innehålla det tillrinnande vattnet, i den mån detta icke öfverstiger vanlig
lågvattenmängd. Där rättighet finnes att innehålla vattnet utöfver hvad
nu nämnts eller att påfordra framsläppande af mera vatten, vare det gällande.

31 §•

Skall, sedan uppdämning ägt rum, aftappning ske, må ej så mycket
vatten på en gång framsläppas, att allmän eller enskild rätt sättes i fara.

32 §.

Ägare af byggnad i vatten vare, där försummelse i underhållet kan
föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig att underhålla byggnaden
så, att sådan fara förebygges.

33 §.

Dammbyggnad i älf, ström, å eller större bäck eller annan i sådant
vattendrag uppförd byggnad, hvarigenom märkbar inverkan sker på vattenståndet,
må ej utrifvas, med mindre dylik åtgärd blifvit i laga ordning
medgifven.

Vill ägare af byggnad, som i första stycket afses, icke längre nyttja
byggnaden, göre i den ordning 11 kap. stadgar ansökan hos vattendomstolen
om tillåtelse att utrifva byggnaden. Pröfvas byggnadens borttagande
medföra synnerlig skada för annan tillhörig fast egendom, må domstolen
efter åtagande af ägare till sådan egendom föreskrifva, att skyldigheten att
underhålla byggnaden så som i 32 § sägs skall för framtiden, intilldess

2: 34 35

annorlunda varder bestämdt, åligga honom och dem, som i äganderätten
efterträda honom; vållas byggnadens ägare eller annan genom dess bibehållande
skada, som ej förut blifvit godtgjord, skall den ersättas. Kronan må
ock till skydd för allmänna intressen åtaga sig underhållsskyldighet, som nu
nämnts. Göres ej åtagande, hvarom nu är sagdt, meddele vattendomstolen
nödiga föreskrifter i afseende å byggnadens utrifvande och äge i sammanhang
därmed bestämma att, där byggnadens ägare brister i fullgörandet af hvad
honom ålagts, den, hvars rätt är beroende dåraf, må utföra arbetet på
ägarens bekostnad. 1

Har, på sätt i andra stycket stadgas, ägare af fast egendom jämlikt
åtagande ålagts att underhålla annan tillhörig byggnad i vatten, skall vattenrättsdomaren
ofördröjligen därom göra anmälan hos domaren i det tingslag
eller hos rätten i den stad, där egendomen är belägen; och varde med
anmälan så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning af fast
egendom finnes föreskrifvet.

34 §.

I fråga om vattens bortledande, gräfning eller sprängning i vatten
eller annan åtgärd till förändring af vattnets djup eller läge lände i tillämpliga
delar till efterrättelse hvad i detta kap. stadgas om byggande i vatten.

35 §.

I vatten må ej utkastas eller utsläppas fast affall från sågverk, fabrik
eller annan industriell inrättning, skogsaffall eller andra fasta föremål eller
ämnen, om därigenom uppgrundning eller eljest hinder för vattnets fria
lopp förorsakas eller skäligen kan befaras; sker det, äge Konungens befallningshafvande
stadga vitesförbud, där ansvar å förfarandet ej finnes särskildt
stadgadt, så ock vid vite eller annat äfventyr tillhålla den skyldige att vidtaga
erforderliga åtgärder till uppgrundningens eller hindrets borttagande. Sådant
åläggande må, där fråga är om affall vid skogsafverkning, gifvas
jämväl ägaren af skogsmarken, ändå att afverkningsrätten är till annan
upplåten; ägaren dock obetaget att af den skyldige söka åter hvad han
till följd af föreläggandet nödgats utgifva.

Hvad sålunda sagts om utkastande eller utsläppande af fasta föremål
eller ämnen galle ock beträffande sådana föremåls eller ämnens uppläggande
på stranden så nära vattnet, att de kunna däri nedsköljas.

Om utsläppande i vatten af ämnen, hvarigenom vattnet kan förorenas,
galle hvad särskildt är eller kan varda stadgadt.

3—-091204. Förslag till Vattenlag.

2: 36-39

36 §.

Rensning, som för vattendrags bibehållande är ^af nöden, äge den,
som af uppgrundningen kan lida men, verkställa utan vattendomstols pröfning,
som i 20 § sägs, ändå att arbete inom annans område tarfvas; dock
skall i ty fall denne förut därom tillsägas. Jord eller annat, som vid rensningen
upptages, må, om ej afsevärda olägenheter vållas däraf, uppläggas
på närmaste strand eller föras till lämpligt ställe i närheten. Lider
markens ägare men af upplaget, njute ersättning, som i 9 kap. sägs.

37 §.

Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat sitt
lopp, vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag som om
rensning i 36 § är sagdt, dock att, där ej återställandet sker omedelbart
efter förändringen, hvad i 20 § finnes stadgadt om byggande i vatten, skall
äga motsvarande tillämpning. Varder ej inom tre år från det förändringen
inträdt åtgärd för vattnets återförande vidtagen och därefter utan oskäligt
dröjsmål fullföljd, vare den, som vill återföra vattnet, skyldig ersätta kostnad,
som efter förändringen antingen blifvit nedlagd å mark, hvarifrån
vattnet vikit, eller skett för tillgodogörande af vattnet i dess nya lopp eller
läge, och som genom vattnets återförande skulle blifva utan nytta. Har
någon i tio år varit i besittning af förmån, som skulle genom återförandet
gå^föiiorad, galle beträffande dylik åtgärd hvad om vattens bortledande är
stadgadt.

38 §.

Där arbete, som i detta kap. sägs, afser hufvudsakligen inrättande,
utvidgande eller förbättrande af allmän farled eller af allmän flottled eller
torrläggning af mark, vattenreglering eller afledande af kloakvatten, skola
stadgandena i detta kap. äga tillämpning endast, såvidt sådant finnes för
hvarje fall i 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrifvet.

39 §.

Utöfver hvad i detta kap. är sagdt om byggande i vatten i allmänhet
skall beträffande fiskebyggnad lända till efterrättelse jämväl hvad därom
finnes särskildt stadgadt.

2: 40-3: 2

40 §.

Uppstår fråga att för någon orts förseende med dess behof af vatten
eller för annat, i 38 § ej ornnåinndt allmänt ändamål bortleda vatten ur
sjö eller vattendrag för att annorstädes nyttjas, skola i afseende därå stadgandena
i 3 kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Till allmänt ändamål räknas ej vattens utnyttjande vid kraftanläggning
eller eljest i industriellt eller privatekonomiskt syfte, ändå att det sker
för statens eller kommuns räkning.

41 §.

Genom hvad i detta kap. finnes föreskrifvet göres ej rubbning i
den rätt och frihet, som är förunnad bergverk, kvarnar och fiskeverk, ej
heller i annan rättighet att stänga eller uppdämma vattendrag eller i öfrigt
förfoga öfver vattnet; dock utföre befintligheten af sådan rättighet ej
hinder mot tillämpning af hvad i 4, 6 och 8 §§ stadgas.

3 KAP.

Om allmän farled.

1 §•

Där sjöfart med fartyg eller båtar eller framförande af flottgods i sammanlagda
flottar allmänneligen idkades vid den tid, då förordningen om
allmän farled den 30 december 1880 trädde i kraft, så ock där jämlikt stadgandena
i nämnda förordning sedermera inrättats allmän farled eller äldre
sådan allmänneligen tagits i bruk, skall dylik led fortfarande finnas i det
läge och till den storlek, som med förut gällande lag eller särskilda föreskrifter
öfverensstämmer.

2 §,

Uppstår fråga om inrättande af allmän farled, där sådan förut ej finnes,
skall i den ordning, som i 11 kap. sägs, ansökan därom göras hos vattendomstolen.

Finnes efter frågans behöriga utredande i den ordning, som i 11 kap.
stadgas, föreslagen allmän farled vara behöflig för samfärdseln, skall utom
i fall, som i 4 § omförmäles, vattendomstolen förordna om farledens inrättande
samt om sättet och villkoren därför; meddele ock nödig föreskrift,
hvilken del af vattnet bör för samfärdselns behof lämnas fri från byggnad
och stängsel.

4 §.

Finner vattendomstolen farleden icke vara för samfärdseln behöflig;

eller finnes farledens inrättande medföra betydande intrång för jordoch
vattenverksägare eller andra;

eller är anledning antaga, att genom farledens tillkomst intrång skulle
tillfogas annan allmän farled eller ock järnväg, vare sig statens eller enskild,
till hvars anläggande Konungen lämnat tillstånd;

eller erfordras, att för farleden tages i anspråk jord eller lägenhet, som
utgör del af det planlagda området för stad, köping eller municipalsamhälle;

eller synes tveksamt, hvilka hufvudsakliga grunder höra vid farledens
inrättande tillämpas med hänsyn till bästa sättet för tillgodoseende af allmänna
intressen;

eller har i något fall Konungen förbehållit sig pröfningsrätten;

då skall domstolen hemställa frågan Konungens pröfning.

5 §.

Hvad i 2 kap. 7, 11—15, 17—19, 22 samt 24—33 §§ finnes stadgadt i fråga
om byggande i vatten skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
jämväl med afseende å arbete för inrättande af allmän farled; dock att beträffande
sådant arbete den i 22 § meddelade hänvisning till 23 § icke äger
tillämpning.

Där genom arbete för inrättande af allmän farled annans rätt kan
förnärmas, må arbetet ej ske, med mindre Konungen eller vattendomstolen
förordnat, huru och under hvilka villkor det må göras.

6 §.

Erfordras för inrättande af allmän farled, att jord eller lägenhet, som
tillhör annan, begagnas eller att vatten, hvaröfver annan råder, bortle -

21 3: 7-10

des ur sjö eller vattendrag, äge vattendomstolen, där ej hemställan enligt
4 § göres, föreskrifva, att hvad för ändamålet tarfvas skall af ägaren afstås
eller upplåtas till begagnande.

Varder fråga om farleds inrättande hemställd Konungens pröfning, ankommer
på Konungen att förordna om skyldighet att afstå hvad för farleden
är behöflig!.

7 §.

J sammanhang med beslut om inrättande af allmän farled kan Konungen
uppdraga åt vattendomstolen att, med iakttagande af de allmänna bestämmelser
Konungen må hafva gifvit, meddela närmare föreskrifter rörande
sättet och villkoren för farledens inrättande eller visst därför erforderligt
arbetes utförande.

Ändå att förordnande, som nu nämnts, ej gifves, skall, sedan Konungen
meddelat beslut, målet öfverlämnas till vattendomstolen för den vidare behandling,
som omförmäles i 8 §.

8 §.

För fäst egendom eller annat, som afstås för inrättande af allmän farled,
så ock för skada, förlust och intrång, som eljest vållas af sådant företag,
skall lösen eller ersättning gifvas, där ej sådant fall är för handen, att på
grund af stadgandena i 1 kap. 5 och följande §§ godtgörelse ej skall utgå.

Frågan om beloppet af lösen och ersättning samt om sättet för dess utgifvande
skall i saknad af öfverenskommelse afgöras af vattendomstolen enligt
de i 9 kap. stadgade grunder; dock att beträffande lösen och ersättning,
som bör utgå till följd af afstående af fast egendom, hörande till planlagdt
område för stad, köping eller municipalsamhälle, hvad angående expropriation
finnes eller kan varda särskild! stadgadt skall i nämnda hänseenden
lända till efterrättelse.

9 §.

I fråga om utvidgande eller förbättrande af allmän farled skall hvad
ofvan är sagdt om inrättande af dylik led äga motsvarande tillämpning.

Om rensning, som för bibehållande af allmän farled är af nöden, vare
lag som i 2 kap. 36 § finnes stadgadt.

10 §.

Uppstår vid allmän farleds begagnande skada för annan genom vågsvall

3: II—5: I.

eller dylikt, må särskild talan föras om vidtagande af de åtgärder till förebyggande
däraf, som må finnas erforderliga, så ock om skadestånd.

11 §.

Kan till följd af förändrade naturförhållanden allmän farled ej vidare
användas för samfärdseln eller finnes den vara obehöflig för sådant ändamål
eller medför dess bibehållande väsentliga olägenheter med afseende
å andra allmänna intressen, förordnar Konungen om farledens aflysande.

12 §.

Där reglemente för allmän farleds begagnande erfordras, meddelas
sådant af Konungens befallningshafvande eller ock af Konungen, om han
så finner lämpligt.

13 §.

Beträffande inrättande, utvidgande eller förbättrande af allmän hamn
gälle hvad ofvan stadgats i fråga om allmän farled; och skall till allmän farled
räknas jämväl det utrymme i vatten, som jämlikt denna lag upplåtes eller
vid den tid, då lagen träder i kraft, finnes i laga ordning upplåtet till allmän
hamn.

4 KAP.

Om allmän flottled.

l §•

Angående allmän flottled gälle hvad därom finnes eller kan varda särgkildt
stadgadt.

5 KAP.

Om dikning och annat afledande af vatten för torrläggning af mark.

1 §•

Vill man för torrläggning af sin mark upptaga dike, och möter mark,
som tillhör annan, då må denne ej hindra vattnets aflopp; vare ock, där för
ändamålet tarfva^ dike å hans mark, pliktig att tåla intrånget däraf.

5: 2 5

2 §.

Finnes dike, som någon vill upptaga för sin jords förbättring, lända till
förbättrande jämväl af annans jord, och åsämjas de ej om dikningen, då
hafve den vitsord, som äskar dike; och skall all jord, som genom diket förbättras,
utgöra en dikningssamfällighet.

Där till följd af stadgandet i 11 § andra stycket åt diket gifves större
längd, djup eller bredd än för torrläggning af sökandens jord erfordras,
skall den jord, hvilken förbättras till följd af sådant utsträckande eller förstorande
af diket, ock tillhöra samfälligheten.

3 §.

Med jords förbättring afses i denna lag ökning af jordens alstringsförmåga
under ändamålsenlig skötsel.

Beträffande tomtjord eller mark, som eljest .hufvudsakligen har värde
som byggnadsplats, torgplats, öfningsfält eller dylikt, räknas ock såsom jordförbättring
sådan förhöjning i detta värde, som grundas å förbättrad torrläggning.

4 §.

Enhvar, som äger jord inom dikningssamfällighet, vare, med de begränsningar
nedan stadgas, skyldig att taga del i kostnaden för samfällighetens
torrläggning i mån af värdet å den förbättring, hans jord genom dikningen
beredes.

5 §.

Äro de tekniska eller ekonomiska förutsättningarna för jordens torrläggning
väsentligt olika för olika områden af den i dikningssamfälligheten
ingående jorden, skall för undersökning, huruvida sådan jämkning bör ske i
delaktigheten, som nedan sägs, jorden hänföras till särskilda afdelningar,
allt efter som vattnet afrinner till olika grenar af diket eller till skilda, genom
brytning i dikets bottenlinie eller med hänsyn till den beräknade arbetskostnadens
förhållande till förbättringsvärdet naturligen afgränsade dikessträckor.

Ägare af jord inom afdelning, som nu nämnts, må på grund af stadgandet
i 4 § icke betungas med större andel i samfällighetens torrläggningskostnad
än å hans jord efter förbättringsvärdet belöper af kostnaden för torrläggning
af all till afdelningen hörande jord till 1,2 meters djup eller till
det ringare djup, som må med dikningen afses; och skall förty, där någon

•»

5: 6-9

afdeliiings torrläggningskostnad är lägre än dess andel efter jordförbättringsvärdet
i sarafällighetens torrläggningskostnad, delaktigheten i företaget
i mån häraf jämkas.

Hvad sålunda stadgats med afseende å afdelning skall ock, om förhållandena
därtill föranleda, äga tillämpning beträffande sammanhängande
grupp af två eller flera afdelningar.

6 §.

Äskar någon att få sin jord torrlagd till större djup än 1,2 meter, svare
han och de, som förena sig med honom, ensamma för det belopp, hvarmed
kostnaderna för sådan dikning öfverstiga utgifterna för jordens torrläggning
till 1,2 meters djup.

7 §.

Ägare af jord inom dikningssamfällighet, hvars ytvidd icke öfverstiger
ett hundra hektar, så ock den, hvilken inom dikningssamfällighet af större
ytvidd än nu nämnts äger fastighet, hvars delaktighet enligt förestående
bestämmelser i den beräknade torrläggningskostnaden icke uppgår till ett
hundra kronor, må ej betungas med större bidrag än som svarar mot värdet
å hans jordförbättring, utan så är att han sökt företaget eller jämlikt
10 kap. 51 § är likställd med sökande.

8 §.

Vill ägare af jord inom dikningssamfällighet, hvars ytvidd öfverstiger
ett hundra hektar, vinna befrielse från skyldigheten att taga del i dikningsföretaget,
afsäge sig den båtnad, som genom företaget beredes hans jord.
Rätt till sådan afsägelse tillkomme dock ej den, som sökt företaget eller
jämlikt 10 kap. 51 § är likställd med sökande, ej heller ägare af fastighet,
hvars delaktighet i företagets beräknade torrläggningskostnad icke uppgår
till ett hundra kronor.

Huru och inom hvilken tid afsägelse, som nu sagts, skall göras, så ock
om skyldighet för jordägare, hvilken genom afsägelse vunnit befrielse från
delaktighet i företaget, att till öfriga deltagare däri afstå jord, därom stadgas
nedan.

9 §.

Förena sig ägare af två eller flera fastigheter om gemensamt upptagande
af dike för torrläggning af dem tillhörig mark i annat ändamål än jords för -

bättring, skall, där rörande företaget hålles syneförrättning, som i 10 kap.
sägs, den mark, som torrlägges, utgöra eu dikningssamfällighet med skyldighet
för ägarne att taga del i kostnaden för företaget enligt de grunder, som vid
syneförrättningen fastställas jämlikt deltagarnes öfverenskommelse eller,
om sådan öfverenskommelse ej träffas, i mån af den för hvar deltagare uppskattade
nyttan af företaget.

10 §.

Till kostnad för jords torrläggning räknas i denna lag förutom arbetskostnaden
jämväl skadestånd och annan ersättning eller lösen, som föranledes
af företaget.

11 §•

Dike skall till djup och beskaffenhet i öfrigt göras så, att ändamålet med
dikningen må vinnas med mmsta kostnad för den dikande och minsta intrång
eller olägenhet för annan; och må dike göras öppet eller täckt efter tv sålunda
finnes lämpligast.

Kunna dikningsskyldige ej enas om dikes storlek, äge enhvar af dem
rätt fordra, att dike! göres så, att hans jord kan torrläggas till 1,2 meters
dJuP> där ej till följd af markens beskaffenhet eller läge hinder möter eller
kostnaderna skulle oskäligt ökas.

12 §.

Är tvist om dikes läge eller sträckning, skall det läggas så, att ändamålet
med dikningen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång eller
olägenhet för den, å hvars mark diket bör upptagas. Kan utan väsentligt
ökad kostnad och svårighet för vattnets aflopp öppet dike läggas i råskillnad,
varde det lagdt där, om endera grannen äskar det.

I råskillnad tages halfva diket af hvardera grannens mark.

13 §.

Kan genom dikning vallas afsevärd olägenhet för nedan liggande
mark, dit vattnet ledes, och tarfvas till förekommande af sådan olägenhet,
att diket där göres större eller utsträckes längre än för samma marks torrläggning
till 1,2 meters djup eljest varit behörigt; då skall kostnaden för
tillökningen godtgöras markens ägare, men drage han om arbetets utförand*
själf försorg.

4—091204. Färsing till Vattenlag.

5: 14-17

14 §.

Jord, som uppkastas ur dike, må, om ej af se värda olägenheter vållas
däraf, läggas vid sidan af diket eller föras till lämpligt ställe i närheten;
dock må jorden ej läggas så, att vattnets afrinnande hindras eller fara uppstår
för ras. Vill markens ägare gorå sig dikesjorden till godo, äge rätt
därtill; vill han det ej, och lider han men af upplaget, njute ersättning,
som i 9 kap. sägs.

15 §.

För upplåtelse af mark, som åtgår till dike, så ock för annat intrång
och skada, som orsakas af dikningen, skall ersättning gäldas efter ty i 9
kap. sägs eller,där ersättningstagaren själf är dikningsskyldig, räknas honom
till godo vid dikningskostnadens fördelning.

16 §.

Tarf vas till följd af dikning, att allmän väg, bro eller trumma bygges
eller ändras, vare den, som dikar, pliktig att draga försorg om arbetet, där
ej väghållaren hellre tager ersättning.

Sådan ersättning skall gäldas till vägstyrelsen, som, där annan är väghållare,
till honom utbetalar densamma i mån af arbetets utförande.

Där genom arbete, som nu sagts, utgifterna för vägunderhållet för
framtiden minskas, vare den dikande berättigad att ur vägkassan erhålla
bidrag till arbetskostnaden, motsvarande den sålunda åstadkomna lindringen
i väghållningsbesväret. Sådant bidrag skall, efter det arbetet utförts, gäldas
på en gång eller ock fördelas, om vägstyrelsen så äskar, till utbetalning
under högst tio år.

17 §.

Tarfvas till följd af dikning, att enskild väg, bro, trumma eller dylikt
bygges eller ändras, vare i afseende å den dikandes skyldighet att ombesörja
arbetet eller att gälda ersättning lag, som i 16 § första stycket stadgas beträffande
allmän väg, bro eller trumma. År fråga om anläggning, som
hufvudsakligen är afsedd för hemkörslor eller för underlättande af ägors
brukande, och pröfvas kostnaden för arbetets utförande öfverstiga värdet
å skadan, om arbetet ej göres, vare dock den, som dikar, endast pliktig att
gälda godtgörelse för skadan; och bör jämväl i annat fall, då fråga är om
anläggning, som nyss nämnts, allenast ersättningsskyldighet åläggas honom,
såframt ej ägaren uttryckligen fordrar, att den dikande drager försorg om

27 5:18-2.

arbetet, eller den dikandes befriande från arbetets utförande pröfvas lända
ägaren till synnerligt men.

18 §.

Tarfvas för dikning, att genom banvall för järnväg befintligt vattenaflopp
utvidgas eller fördjupas eller oek nytt aflopp anordnas, vare järnvägens
ägare pliktig att ombesörja arbetet; och skall ersättning därför icke utgå,
med mindre sådant fall är för handen,som i 19 eller 21 § sägs.

19 §.

Har järnväg till den del, hvarom fråga är, fullbordats innan denna
lag trädt i kraft, vare ägaren berättigad till ersättning för arbete, som i
18 § sägs, såframt ej fråga är om erforderligt vattenaflopp för torrläggning
till högst 1,2 meters djup af åker eller äng, som jämväl vid tiden för
järnvägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag.

Ägare af järnväg, som tillkommit sedan denna lag trädt i kraft, hafve
ock rätt till ersättning för arbete, som i 18 § sägs, såframt järnvägen anlagts
efter syneförrättning, hvarom särskildt finnes stadgadt, och i
enlighet med hvad vid förrättningen bestämts i afseende å vattenaflopp genom
banvallen eller, där fråga är om bro eller annan byggnad i vatten, byggnaden
verkställts i öfverensstämmelse med vattendomstols besked efter ansökan,
som i 2 kap. 20 § skils.

20 §.

Finnes vid syneförrättning för dikning järnväg utgöra hinder för företaget,
men pröfvas skadan däraf vara ringa mot kostnaden för upptagande
genom banvallen af erforderligt vattenaflopp, vare järnvägsägare,
som enligt föreskrift i 18 och 19 §§ eljest varit pliktig att utan godtgörelse
verkställa arbetet, fri från sådan skyldighet, där han hellre vill ersätta
skadan.

21 §.

Äro i sammanhang med förvärf af mark för järnväg eller eljest genom
särskild rättsgrund rättigheter och skyldigheter annorledes bestämda än
ofvan stadgats, lände det till efterrättelse. Ägare af mark, hvars torrläggning
är beroende af vattenaflopp genom banvall, äge dock utan hinder af
hvad sålunda eller vid syneförrättning, efter ty därom finnes särskildt stadgadt,
kan hafva bestämts äska, att erforderligt aflopp göres på hans bekostnad.

5: 22-25

22 §.

Hvad ofvan stadgats beträffande järnväg skall äfven gälla om spårväg,
för hvilken särskild banvall finnes anlagd.

23 §.

Skall till följd af dikningsföretag väg, bro eller trumma på den dikandes
bekostnad ändras eller byggas, må ej föreskrifvas eller beräknas
dyrare material eller konstruktion än till förutvarande anläggning användts
eller af de ändrade förhållandena betingas.

24 §.

Där allmän väg, bro eller trumma genom vägstyrelses försorg skall
byggas eller ändras, vare ägare af mark, hvars torrläggning kan blifva
beroende af anläggningen, berättigad hos vägstyrelsen fordra, att till underlättande
af markens framtida torrläggning arbetet utföres i enlighet
med af honom framlagd plan, som af sakkunnig person uppgjorts. Kan
det ske utan men för anläggningens brukbarhet och framtida underhåll,
och ställes säkerhet för gäldande i män af arbetets utförande af det belopp,
hvarmed arbetet må fördyras, åligge vägstyrelsen att verkställa arbetet på
sätt sålunda fordrats, vid påföljd att, när torrläggningsarbetet skall utföras,
därför behöflig ändring i anläggningen skall bekostas ur vägkassan utan annat
bidrag af den dikande än nyssnämnda belopp.

Hvad sålunda stadgats om allmän väg, bro eller trumma, hvars byggande
eller ändrande åligger vägstyrelsen, äge motsvarande tillämpning
å järnväg och sådan spårväg, som i 22 § omförmäles, med därtill hörande
broar och trummor.

Har jordägare på sätt och för ändamål, som i denna § sägs, förskjutit
medel, skall, där torrläggningsföretag, hvari jämväl andra taga del, sedermera
kommer till utförande, ersättning för den utgift med fem procent
årlig ränta därå räknas honom till godo vid torrläggningskostnadens fördelning,
dock allenast i den mån torrläggningsföretaget haft båtnad af
utgiften.

25 §.

Vill den, å hvars mark dikning skall af annan verkställas, hellre själ!
utföra arbetet, äge han rätt därtill, såframt det pröfvas kunna ske utan
olägenhet för dikningsföretaget i dess helhet, och njute ersättning efter

5: 26-29

ty skäligt pröfvas; vare dock, vid påföljd af skadeståndsskyldighet och
förlust af rätten att verkställa hvild som kan vara ogjordt, pliktig att fullgöra
arbetet inom tid och på sätt, som genom åsämjande eller eljest i laga
ordning bestämmes.

26 §.

Ej må någon förvägras att för torrläggning af sin mark leda vatten
till annans dike, utan så är att han vid dikets upptagande befriats från
skyldighet att taga del däri på den grund, att hans jord redan förut behörigen
torrlagts genom vattnets ledande åt annat håll.

27 §.

Äskar någon bättre torrläggning af förut afdikad mark, och är för
ändamålet nödigt, att dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras,
eller tarfvas sådan åtgärd till följd däraf, att någon leder vatten till annans
dike efter ty i 26 § sägs, gälle i afseende å sådan förändring hvad om upptagande
af nytt dike stadgats.

28 §.

Tarfvas afloppsdike för oskift byamark eller annan samfälld mark, hafve
den delägare vitsord, som fordrar dike; och tage enhvar del i dikningen
efter sin lott i samfälligheten.

29 §.

Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall underhållas af ägaren
till den mark, för hvars torrläggning dikningen gjorts.

Beträffande underhållsskyldighetens fördelning gälle enahanda grunder
som för dikets upptagande. Den, som leder vatten till annans dike,
vare dock pliktig att, där ökad kostnad för dikets underhåll därigenom uppkommer,
svara för denna tillökning. Där förut befintligt dike utvidgas,
fördjupas eller annorledes förändras, skall underhållsskyldigheten i mån
af hvars och ens andel i det förändrade diket fördelas mellan de förut
underhållsskyldige och dem, för hvilkas räkning förändringen skett.

Pröfvas dike icke vidare vara för ändamålet behöfligt, upphöre skyldigheten
att underhålla det.

Om underhåll af äldre dike skils i 14 kap. 9 §.

5: 30-34

30 §.

Vill man för sin marks torrläggning afleda vatten ur kärr-, mosse eller
annat dylikt vattendränkt område, vare lag som ofvan stadgats om dikning.

31 §.

Vill man för torrläggning af sin mark sänka eller nttappa sjö,
upprensa, fördjupa, utvidga eller räta älf, å eller annat vattendrag eller
eljest afleda vatten därifrån, skall, med iakttagande af föreskrifterna i
32—34 §§, å sådant företag tillämpas hvad ofvan stadgats om dikning;
dock att, där fråga är hufvudsakligen om upprensande af vattendrag medelst
borttagande af slam, dy, sand, vattenväxter, skogsaffall eller dylikt,
i stället för den i 8 § för vissa fall jordägare medgifna rätt till afsägelse
af båtnad skall, jämväl under där angifna förutsättningar, gälla hvad i
7 § stadgas om delaktighetens begränsning för jordägare, som icke är
sökande eller i förevarande hänseende likställd med sökande.

32 §.

Sänkning eller uttappning af sjö vare ej tillåten, med mindre det af
företaget beräknade jordförbättringsvärdet med mer än hälften faller å
egendom, tillhörig den, som äskat företaget, eller honom och andra, hvilka
förenat sig med honom därom.

Skulle i något fall sänkning eller uttappning af sjö afse hufvudsakligen
annat ändamål än jords förbättring, må företaget komma till stånd allenast,
om mer än hälften af sjöns areal tillhör sökanden och dem, hvilka förenat sig
med honom, samt den nytta, som vinnes genom företaget, pröfvas i värde
uppgå till minst dubbelt mot däraf förorsakad skada.

33 §.

Å företag, som i 31 § sägs, skall hvad i 2 kap. 10—13 §§ stadgas beträffande
byggande i vatten äga motsvarande tillämpning.

34 §.

Där genom sänkning eller uttappning af sjö förorsakas sådan bestående
ändring af naturförhållandena, hvarigenom väsentligt minskad trefnad
för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld

5: 35-38

är att befara, varde särskildt pröfvadt, huruvida med hänsyn till företagets
öfvervägande gagn för orten och andra föreliggande omständigheter
detsamma ändock må tillstädjas.

35 §.

Där för marks torrläggning aftappning af vatten äger rum, må ej så
mycket vatten på en gång framsläppas, att allmän eller enskild rätt sättes
i fara.

36 §.

Finnes vattenverk, som lagligen äger bestånd och är af laga beskaffenhet,
vålla uppdämning eller eljest utgöra hinder mot företag, som i detta
kap. sägs, hafve under nedan stadgade villkor ägare af mark, som ingår
i förelaget, rätt fordra, att sådan ändring af vattenverket med afseende å
läge, fallhöjd, vattentillgång eller beskaffenhet i öfrigt vidtages, som är nödig
för företaget, eller att, om ändamålet ej kan vinnas genom dylik åtgärd, verket
alldeles utrifves.

Ändring af vattenverk skall göras så, att verket, såvidt ske kan, ej
försämras eller att, där försämringen ej kan undvikas, den i möjligaste
mån inskränkes.

Om ersättning eller lösen i fall, som i denna § afses, skils i 9 kap.

37 §.

Slutes^aftal om skyldighet för jordägare att tåla uppdämning för vattenverk;
då må af den, för hvilken aftalet är bindande, påstående om verkets
ändring eller utrifning ej väckas förr än femtio år förflutit efter det
aftalet slöts. Ej vare dock genom hvad sålunda stadgats jordägare betaget
att före utgången af sagda tid yrka, att servitut, som nu nämnts, skall,
efter ty särskildt är stadgadt, förklaras förfallet eller aflösas.

38 §.

Kan ändamålet med torrläggningsföretag ej vinnas utan att vattenverk
alldeles utrifves eller ock genom ändring för framtiden försämras,
vare sådan åtgärd ej tillåten, där ej värdet af den jordförbättring eller
annan förmån, som erhålles genom företaget, finnes stiga till dubbelt mot
fulla värdet, beräknadt enligt bestämmelserna i 9 kap., af den vattenkraft,
som går för verkets ägare förlorad. Äro vattenverken flera, skall vid be -

5: 39—42

räkning, som nu nämnts, hänsyn tagas till värdet af den sammanlagda förlusten
i vattenkraft.

Skulle åtgärd, hvarom i föregående stycke förmärs, medföra nedläggande
af större fabrik eller annan anläggning, hvaraf många hafva uppehälle,
eller väsentlig minskning i driften, må åtgärden, ändå att jordförbättringen
eller den med torrläggningen eljest afsedda förmånen uppgår
till värde, som ofvan sagts, icke ske, såframt ej med hänsyn till torrläggningsföretagets
betydelse för det allmänna eller för orten åtgärden pröfvas
ändock höra tillstädjas.

39 §.

Om verkställandet af vattenverks utrifning eller ändring besörje ägaren
af den mark, som skall torrläggas. Skall verket ändras, och vill vattenverksägaren
själf utföra arbetet, gälle därom hvad i 2 kap. 19 § finnes för
där afsedt fall stadgadt.

40 §.

Om fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed eller med vattenverk
jämförlig byggnad eller anläggning för vattnets nyttjande vare
i tillämpliga delar gällande hvad i detta kap. stadgas om vattenverk.

41 §.

Där för utförande af företag, som i detta kap. sägs, erfordras åtgärd,
hvarigenom icke utnyttjad fallhöjd eller vattenmängd i strömfall minskas,
vare strömfallets ägare pliktig att tåla därigenom uppkommen förlust i
vattenkraft. Om godtgörelse för sådan förlust gälle hvad i .1 kap. 4 §
finnes stadgadt.

42 §.

Föranleder torrläggningsföretag enligt detta kap. därtill, att fiske, vattenställe
eller annan förmån helt och hållet eller till någon del går förlorad,
vare det ej hinder mot företaget; dock skall för sådan förmån, där den
med afseende å läge eller andra förhållanden kan skattas till något värde,
ersättning gifvas efter ty i 9 kap. sägs. Lag samma vare, där till följd af
torrläggningsföretag brygga, bad- eller båthus eller annan byggnad, som
ej afses i 40 §, varder onyttig eller tager skada.

43 §.

Skall eisättning för vattenkraft, som till följd af företag enligt detta
kap. gar för ägaren förlorad, utgå medelst kraftöfverföring efter ty i 9
kap. skils, galle med afseende å de för sådan öfverföring erforderliga ledningar
hvad i 2 kap. IS § finnes i sådant hänseende stadgadt för där afsedda
fall.

44 §.

.... UPPs^r> då fråga väckes om dikning eller annat afledande af vatten
lör torrläggning af mark, tvist om dikes eller annan anläggnings lä^e
storlek eller beskaffenhet i öfrigt, rätt att leda vatten till annans dike eller
vattenaflopp eller att göra anläggning å annans mark, skyldighet att deltaga
i företaget så ock i framtida underhållet, ersättning, som bör gäldas
eller annat, som hör till arbetets utförande; då skall utom i fall, som i 45
§ sags, frågan företagas till pröfning vid syneförrättning i den ordning
10 kap. stadgar.

Sådan pröfning skall ock äga rum, där fråga uppstår om begagnande
af sådan ratt, som omförmäles i 36, 40, 41 eller 42 §, och alla sakägare ei
varda ense.

Ändå att, efter ty nu sagts, pröfning vid syneförrättning enligt 10 kap.
icke erfordras, stånde deltagare i företag, som i detta kap. afses, fritt, om de
sa önska, att till beredande af trygghet för framtiden påkalla sådan pröfning.

45 §.

Vill någon för torrläggning af sin mark leda vatten till annans öppna
dike eller upptaga dike a annans mark, och är ej fråga om företag, hvarom
i 30 eller 31 § skils; då vare, där den, som vill dika, ej yrkar annans
förpliktande att deltaga i dikningen, sådan pröfning, som i 44 § sägs, ej
erforderlig; utan må frågan instämmas till allmän domstol.

Vill någon för torrläggning af sin mark verkställa rensning, som
för vattendrags bibehållande är af nöden, och påfordrar han ej annans förpliktande
att i företaget taga del, gälle om sådan rensning hvad i 2 kap.
36 § finnes stadgadt.

46 §.

Där syneförrättning hålles rörande företag, som afser sänkning eller
uttappning af sjö eller förändring af vattnets djup eller läge i vattendrag,
hvarom i 1 kap. 11 § förmäles, eller i annat vattendrag, där allmän farled

5 091204. Förslag till Vattenlag.

5: 47-48

eller allmän flottled finnes eller fisken har sitt dref eller vattnet begagnas
för allmän vattenledning eller ock järnväg eller annan allmän väg
framgår öfver vattnet, skall frågan, huruvida på grund af de i 33 § åberopade
lagrum jämte hvad i 34 § finnes stadgadt från det allmännas sida
hinder möter mot företaget eller särskilda villkor böra föreskrifvas beträffande
dess utförande, underställas vattendomstolens pröfning.

Hålles ej rörande företag, som nu nämnts, syneförrättning, skall pröfning
af nyssberörda fråga påkallas genom ansökan till vattendomstolen i
den ordning, som i 11 kap. stadgas.

Om Konungens pröfning i vissa fall skils i 7 kap. 15 § andra stycket.

47 §.

Innefattar synemäns utlåtande, hvarvid enligt 10 kap. 45 § skall bero, eller
domstols laga kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap. medgifvande
till företaget, vare det gällande mot enhvar såväl hvad angår rätten
att utföra företaget och för framtiden bibehålla dike och annan anläggning
som beträffande skyldighet att taga del i företaget; dock med de inskränkningar,
som följa dels af bestämmelserna om rätt för jordägare att
under vissa förutsättningar afsåga sig den båtnad, hvilken genom torrläggningsföretag
beredes hans jord, dels ock af stadgandena nedan i denna § samt
i 49 §.

Finnes företaget angå fastighet, som icke angifvits i kungörelse enligt 10
kap. och hvars ägare ej heller eljest lagligen varit part i målet, vare utlåtande
eller beslut rörande företaget utan verkan mot sådan fastighets ägare.

48 §.

Har företag, hvarom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid,
som enligt 10 kap. 28 § föreskrifvits, vare frågan om företaget förfallen;
dock må, om giltigt skäl för dröjsmål visas eller genom företagets inställande
synnerligt men skulle uppstå, vattendomstolen på därom före nämnda
tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med företagets fullbordande,
dock ej för längre tid än tio år. Lider någon genom dröjsmålet skada,
skall ersättning gäldas af deltagarne.

Har fråga om företag enligt detta kap. förfallit, äge deltagare i företaget
påkalla vattendomstolens pröfning, huruvida den å företaget nedlagda
kostnad skall gäldas allenast af sökanden och dem, som förenat sig
med honom, eller om och i hvilken mån jämväl Öfriga deltagare skola med
hänsyn till vunnen nytta i kostnaden taga del.

5: 49 51

49 §.

Där genom dikning eller vattenafledning i enlighet med utlåtande eller
beslut, som i 47 § sägs, vållas skada eller intrång af betydenhet, som vid
utlåtandets eller beslutets meddelande icke förutsetts eller visar sig vara
väsentligt större än da beräknats, ma utan hinder af bestämmelsen i 47
§ talan föras om ändrade föreskrifter rörande skötseln af de för företaget
gjorda anläggningar och, såvidt utan större förändring i redan verkställdt
aibete kan ske, om vidtagande på deltagarnes i företaget bekostnad af åtgärder
till skadans eller intrångets förebyggande eller minskande för framtiden.
För skada eller intrång vare deltagare i företaget ej pliktiga att gifva ersättning
utöfver hvad utlåtande eller beslut, som ofvan nämnts, innehåller,
med mindre talan därom väckes inom fem år efter utgången af den för företagets
fullbordande i utlåtandet eller beslutet eller ock sedermera i anledning af
sökt anstånd bestämda tiden.

Varda vid utförande af företag, som nu nämnts, stadgade försiktighetsmått
ej vidtagna, och lider någon skada däraf, skall för den skada
godtgörelse gifvas.

50 §.

Vill jordägare begagna honom, efter ty i 8 § sägs, tillkommande rätt
att afsåga sig den båtnad, som genom torrläggningsföretag beredes hans
jord, göre det skriftligen hos Konungens befallningshafvande sist före utgången
af kalenderåret näst efter det, under hvilket företaget fullbordats,
eller, där jämlikt 10 kap. 49 § slutlig uppskattning af jordförbättringens
värde äger rum, sist inom sextio dagar efter det sådan uppskattning vunnit
laga kraft.

Verkställes sådan ny uppskattning af jordförbättringen, hvarom i 10
kap. 48 § förmäles, äge den, som påkallat uppskattningen, så ock annan
jordägare, som därvid påföres ökad delaktighet i företaget af minst fem
procent, tid till afsägelse intill dess sextio dagar förflutit från det den nya
uppskattningen vunnit laga kraft.

Är jord, hvars torrläggning af ses med företaget, belägen i två eller
flera län, skall afsägelsen göras hos Konungens befallningshafvande i det
län, där största delen af jorden ligger.

51 §.

Har jordägare rätteligen gjort afsägelse, som i 50 § sägs, vare han fri
från skyldighet att taga del i företaget.

5: 52-54

3(5

Intill dess sådan afsägelse skett, svare jordägaren för gäldande af den
på hans jord enligt laga kraft ägande beslut belöpande andel i kostnad,
som åtgått till företaget, men efter afsägelsen må dylikt bidrag ej hos honom
uttagas, ändå åt t kostnaden blifvit gjord tidigare. Har han före afsägelsen
verkställt arbete för det gemensamma företaget eller fått vidkännas
bidrag därtill, äge han rätt till godtgörelse därför jämte fem procent årlig
ränta från den tid, då arbetet gjordes eller bidraget utgafs.

52 §.

Där jordägare genom afsägelse, efter ty ofvan ''sägs, vunnit befrielse
från delaktighet i torrläggningsföretag, skall, sedan frågan om jordförbättringens
värde blifvit i stadgad ordning slutligen afgjord, af hans genom
företaget förbättrade jord utbrytas så stor del, som enligt den i målet verkställda
uppskattning jordförbättringens belopp utgör af jordens hela värde
i dess skick efter företagets fullbordan.

I lott, som sålunda utbrytes, må, om det för erhållande af tjänlig skiftesläggning
pröfvas behöfligt, till mindre del intagas jämväl annan till
samma fastighet hörande mark än den, hvilken genom företaget förbättrats.

53 §.

Vid utbrytning af mark enligt 52 § skola i fråga om landtmätares förordnande,
tillträde af den utbrutna marken så ook i öfrigt de för laga skifte
och ägoutbyte gifna bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse;
dock må jorduppskattning, som skett för bestämmande af jordförbättringens
värde, ej rubbas. Kostnaden för utbrytningsförrättningen drabbe de i
företaget kvarstående deltagarne.

54 §.

Skall utbrytning af mark ske från flera fastigheter, varde åtgärden,
där så lämpligen kan ske, verkställd i gemensam förrättning, därvid bör
tillses, att den mark, som skall utbrytas, varder utlagd i så få skiften, som
föreliggande förhållanden medgifva.

Till den utbrutna marken blifva de i torrläggningsföretaget kvarstående
deltagarne samfälldt ägare, enhvar till så stor lott, som svarar mot den
på hans fastighet belöpande anpart i kostnaden för företaget. Är någon del af
marken till belägenhet och storlek så beskaffad, att den finnes böra omedelbart
tilldelas någon deltagare såsom hans enskilda tillhörighet, varde

så förfaret; cell skall sådan deltagares lott i den öfriga utbrutna marken
till motsvarande del minskas.

A samfälld mark, som nu sagts, skola de om samäganderätt i allmänhet
gällande bestämmelser vinna tillämpning.

55 §.

Jordägare, som åt sagt sig båtnaden af torrläggningsföretag, vare pliktig
att från och med kalenderåret näst efter det, under livilket företaget
fullbordades, intill dess den mot båtnaden svarande marken varder afträdd,
årligen sist före den 14 december till de kvarstående deltagarne utgifva
ersättning för den genom företaget vunna ökningen i årlig afkastning
å hans jord med det belopp, hvartill samma ökning blifvit i den ordning
10 kap. stadgar uppskattad. Skyldighet, som nu sagts, åligge ock ny ägare.

Har till följd af jordägarens åtgärd eller vållande den utbrutna marken
efter företagets fullbordande skadats eller minskats i värde, skall han
vid afträdet af marken gälda ersättning därför. För nödig och nyttig kostnad,
som jordägaren nedlagt å marken, äge han vid afträdet bekomma godtgörelse.
Uppstår tvist om hvad jordägaren sålunda har att utgifva eller
bekomma, må den utbrutna markens afträde ej däraf uppehållas; dock
vare jordägare ej skyldig att afträda marken, förrän godtgörelse, som enligt
51 § tillkommer honom, blifvit gulden.

56 §.

Mark, som i den ordning ofvan sägs varder utbruten, vare fri från
ansvar för inteckningar och andra gravationer i den fastighet, hvarifrån
utbrytningen ägt rum.

57 §.

Af jord, som genom torrläggningsföretag vunnit förbättring, skall den
del, som efter verkställd utbrytning fortfarande tillhör fastighet, hvarifrån
utbrytning skett, ej anses ingå i torrläggningssamfälligheten; och träde
den utbrutna marken i dess ställe med skyldighet för dem, som densamma,
efter tv i 54 § sägs, tillfaller, att öfvertaga den delaktighet i företaget, hvarifrån
ägaren af dylik fastighet befriats.

58 §.

Har ej, efter ty i 51 § är sagdt, ägare af jord, som ingår i torrläggningssamfällighet,
vunnit befrielse från skyldigheten att deltaga i företaget,

5: 59-60

vare jämväl ny ägare af jorden pliktig att taga del däri; dock svare lian
ej för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan han blef ägare,
eller, där ban inropat jorden å exekutiv auktion, för bidrag, som före försälj
ningsdagen förfallit till betalning.

Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande
af företaget eller för underhåll af detsamma ålagts honom, vare nye
ägaren skyldig fullgöra hvad sålunda blifvit eftersatt.

59 §.

Tillhör den i diknings- eller annan torrläggningssamfällighet, som i
detta kap. sägs, ingående jord till skilda delar flera än fem ägare, och
har ej delaktigheten i torrläggningsföretagets utförande och det framtida
underhållet blifvit så bestämd, att hvarje jordägare står i ansvar för viss
sträcka å marken, skall för handliafvandet af de med företaget förenade
angelägenheter i den ordning 10 kap. 42 § föreskrifver utses styrelse, bestående
af en eller flera ledamöter. Har ej genom stadgar, som i 64 § förmälas,
eller ock eljest genom beslut af samfällighetens delägare blifvit bestämdt,
huru styrelsen skall vara sammansatt, skall styrelsen utgöras af en person,
benämnd syssloman.

Till ledamot af styrelsen må ej utses annan än i Sverige bosatt svensk
medborgare, där ej för särskildt fall Konungen medgifver, att styrelsen må
till viss del, ej öfverstigande en tredjedel af hela antalet, bestå af medborgare
i annat land eller å utrikes ort bosatta svenska medborgare.

Har styrelseledamot utsetts för viss tid, må han, ändå att den tid ej
gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut af samfällighetens delägare.
Lag samma vare, där styrelseledamot blifvit för obestämd tid utsedd.

60 §.

Ej må i fall, som i 59 § afses, arbete å annans mark verkställas eller
åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan styrelse blifvit utsedd
och anmälan därom gjorts hos Konungens befallningshafvande. Sker ändring
i styrelsens sammansättning, skall anmälan, som nu sagts, ofördröjligen
göras af styrelsen.

Då anmälan om val af styrelse eller om ändring i dess sammansättning
skett, skall underrättelse därom intagas i länskungörelsema.

Är ej anmälan gjord om val af styrelse, eller har styrelse afgått eller den
tid, för hvilken den blifvit vald, gått till ända, utan att anmälan om nytt val
skett, äge Konungens befallningshafvande eller domstol att, där sådant yrkas

5: 61-64

af någon, som vill föra talan mot samfällighetens delägare, förordna syssloman
att svara i målet.

61 §.

Styrelse för torrläggningsföretag äge ombesörja verkställandet af de
för företagets utförande erforderliga gemensamma arbeten, hos samfällighetens
delägare uttaga de därför nödiga bidragen enligt gällande kostnadsfördelningslängd
och i öfrigt, i enlighet med hvad i särskilda stadgar
må vara föreskrifvet eller oek eljest genom beslut af samfällighetens delägare
blifvit bestämdt, handhafva de med företaget förenade angelägenheter.
Styrelsen äge ock själf eller genom ombud tala och svara i mål,
som röra företaget.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål,
som röra företaget, så ock annat meddelande i fråga om företaget skall hvad
i 11 kap. .15 § rättegångsbalken är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

62 §.

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i särskilda stadgar
bestämdt, den mening, om hvilken vid sammanträde de flesta röstande förena
sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes af ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot af styrelsen äge ej deltaga i behandling af fråga rörande aftal
mellan honom och samfällighetens delägare, ej heller angående aftal mellan
dessa och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot delägarnes. Hvad sålunda stadgats äge motsvarande
tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

63 §.

Styrelseledamöter, som genom att öfverskrida den dem tillkommande
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller af vårdslöshet tillskynda delägare
i samfälligheten skada, svare för skadan, en för alla och alla för en; svare
ock, på sätt nu nämnts, för den skada, som genom dylikt öfverskridande tillskyndas
tredje man.

64 §.

Vilja delägare i torrläggningssamfällighet antaga stadgar rörande handhafvandet
af de gemensamma angelägenheterna, stånde dem fritt; dock vare

5: 65-67

dylika stadgar ej gällande, med mindre de blifvit af Konungens befallningshafvande
granskade och fastställda.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna
eller annan lags föreskrifter.

65 §.

Delägare i torrläggningssamfällighet äge att å sammanträde deltaga i
handhafvandet af de med torrläggningsföretaget förenade angelägenheter; och
tillkomme honom därvid rösträtt i förhållande till den å hans jord bele
pande anpart i kostnaden för företaget. Ej må dock någon själf eller genom
ombud eller såsom ombud för annan deltaga i behandlingen af fråga
rörande aftal mellan honom och delägarne samfälldt, ej heller angående aftal
mellan dessa och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse,
som kan vara stridande mot delägarnes gemensamma. Hvad sålunda stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan
mot honom eller tredje man.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i särskilda stadgar finnes
för visst fall annorledes bestämdt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknadt
på sätt ofvan nämnts. Vid lika röstetal afgöres val genom lottning, i
andra frågor gälle den mening, som biträdes af de flesta röstande eller,
om jämväl antalet röstande är lika, af ordföranden vid sammanträdet.

öfver beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg
föras protokoll, hvilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara
för delägarne tillgängligt.

66 §.

Menar delägare i samfällighet, att beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning
eller mot fastställda stadgar, äge tala därå genom stämning å styrelsen
inom nittio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan
förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet,
där ej domstolen annorlunda förordnar.

Talan, som ofvan nämnts, skall anhängiggöras hos den allmänna underrätt,
inom hvars domvärjo samfälligheten eller största delen däraf är
belägen.

67 §.

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla delägarne i samfälligheten
till sammanträde. Finnes i särskilda stadgar föreskrifvet, att delägarne
skola å vissa tider kallas till ordinarie sammanträden, åligge styrelsen att

ställa sig sådant till efterrättelse. Varder sammanträde för uppgifvet
ändamål påfordradt af minst en femtedel af delägarne eller det mindre
antal, som må vara i stadgar bestämdt, skall sammanträde af styrelsen
utlysas.

68 §.

Underlåter styrelsen att i föreskrifven ordning kalla delägarne i samfälligheten
till ordinarie sammanträde, där sådant skall hållas, eller har
styl elsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 67 § sägs, utlyst sammanträde
åt t hållas så snart det med iakttagande af föreskrifven kallelsetid
kan ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse
ej i särskilda stadgar bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som
utfärdas af minst en femtedel af delägarne, äga samma giltighet som kallelse
af styrelsen.

69 §.

Finnas ej stadgar, eller innehålla de ej föreskrift om det sätt, hvarpå
kallelse till sammanträde skall ske, varde sådan antingen skriftligen delgifven
samtliga delägarne minst en vecka före sammanträdet eller ock minst
två veckor därförut kungjord såväl i kyrkan för den eller de församlingar,
där samfälligheten är belägen, som ock i minst eu af ortens tidningar.

6 KAP.

Om invallning.

1 §.

Vill man för sin marks torrläggning i ändamål af jordens förbättring
gorå vall eller annan byggnad vid eller i vatten till skydd däremot, galle
därom hvad i 5 kap. 32 § första stycket samt 33 och 34 §§ stadgas om sjösänkning.

Vinnes ej nytta af invallning, som nu nämnts, med mindre vattenuppfordringsverk
eller dylik anstalt för vattnets upphämtande användes,
må, ändå att enligt ofvan åberopade bestämmelser hinder mot företaget
ej möter, detta mot bestridande af någon, hvars rätt beröres däraf, ej komma
till stånd, såframt ej värdet af den afsedda jordförbättringen finnes stiga
till en och en half gång sammanlagda beloppet af den beräknade anlägg 6—091204.

Förslag till Vattenlag.

6: 2-5

ningskostnaden, lösen och ersättning för skada och intrång samt den kapitaliserade
kostnaden för uppfordringsverkets drift.

2 §.

Invallning till skydd mot vattnet i hufvudsakligen annat ändamål än
jords förbättring må ej ske, med mindre de, hvilka förenat sig om företaget,
äga mer än hälften af den mark, som därigenom i större eller mindre
mån torrlägges, samt den beräknade nyttan af företaget pröfvas i värde
uppgå till belopp, som i 1 § andra stycket sägs.

3 §.

Yrkar, då fråga väckes om invallning vid sjö eller vattendrag, ägare af
jord vid sjön eller vattendraget, att i stället vattenafledning skall äga rum,
eller äskar vid ifrågasatt vattenafledning jordägare, att i stället skall ske
torrläggning genom invallning, äge vattenafledningen företräde, där det ej
visas, att genom invallning lika omfattande torrläggning kan vinnas med
mindre kostnad och rubbning af vattenförhållandena, eller ock att den, som
yrkat invallning, kan genom sådant företag få sin jord torrlagd mot hälften
eller mindre af den kostnad, som skulle belöpa å honom såsom deltagare
i vattenafledningen.

Den, som efter ty nu är sagdt motsätter sig af annan äskadt torrläggningsföretag,
åligge att fullgöra hvad enligt stadgandet i 10 kap. 19 § förelägges
honom. Där det af honom åstundade företaget jämlikt ofvan gifna
regler lämnas företräde, skall det bringas till utförande inom tid, som därför
bestämmes, vid äfventyr att hinder icke möter mot återupptagande af
frågan om det först tillämnade företaget.

4 §.

Där invallning sker i ändamål af jords förbättring, skall all jord, som
förbättras genom densamma och icke redan före dess utförande är torrlagd
till 1,2 meters djup eller eljest innehar det höjdläge, att den kan genom
dikning för mindre kostnad torrläggas till nämnda djup, i afseende å
invallningsföretaget utgöra en samfällighet.

5 §.

Är för invallnings bestånd eller ändamålsenliga inrättande nödigt, att
vallen fortsättes eller fäste därför göres å mark, som ej ingår i företaget,

6: 6-9

eller att afloppsledniug eller väg lägges å sådan mark, vare ägaren däraf
pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, sorn i 9 kap. sägs.

6 §.

Jord, sten och grus samt grästorf, som erfordras till invallning, må tagas
å det invallade området, där det tjänligast och till minsta skada för
jordägaren kan ske, så ock å närbelägen mark, såframt ej afsevärd olägenhet
däraf uppstår för ägaren, dock mot ersättning efter ty i 9 kap. sägs.

7 §.

Vallar och grafvar, som äro anlagda till marks skyddande, må ej användas
till annat ändamål utan samtycke af dem, som äga del i invallningen.

8 §.

Har vid sjö eller vattendrag skett invallning för jords förbättring, och
äskas sedermera för samma ändamål afledning af vatten från sjön eller
vattendraget, skall för bestämmande, i hviken mån ägaren af den invallade
jorden bör deltaga i afledningsföretaget, uppskattning ske af den nytta, som
detsamma må bereda honom dels genom förbättrad torrläggning af hans
jord dels ock genom minskning i utgifter, beräknad till den kapitaliserade
summan af halfva den arliga kostnad, som varder obehöflig för invallningens
vidmakthållande och drifvande af uppfordringsverk, där sådant finnes;
dock må delaktigheten ej sättas högre än den skulle blifvit, därest jorden ej
varit invallad.

9 §•

I allt öfrigt, hvarom ej i detta kap. är särskildt stadgadt, galle i tilllämpliga
delar om invallning hvad i 5 kap. är sagdt om sjösänkning eller,
där särskilda stadganden därom ej finnas, om dikning och annat afledande
af vatten i allmänhet; dock att under de i nämnda kap. 8 § i öfrigt föreskrifna
villkor jordägare må för vinnande af befrielse från skyldigheten
att taga del i invallningsföretag afsåga sig den båtnad, som genom företaget
beredes hans jord, ändå att invallningssamfällighetens ytvidd icke
öfverstiger ett hundra hektar och ändå att jordägarens delaktighet i invallningskostnaden
icke uppgår till ett hundra kronor.

Där någon, som sålunda afsagt sig båtnaden af företaget, äskar det,

0: SO—7: 2

skola de kvarstående deltagarne däri med belopp, som i 9 kap. 37 § sägs,
lösa all honom tillhörig jord, hvilken ingår i samfälligheten.

10 §.

Hvad i 5 kap. 46 § finnes stadgadt därom, att i afseende å torrläggningsföretag
af viss beskaffenhet det tillkommer vattendomstolen att pröfva,
huruvida från det allmännas sida hinder möter mot företaget eller särskilda
villkor böra föreskrifvas beträffande dess utförande, äge motsvarande
tillämpning i fråga om ^vallning såväl vid sjö eller vattendrag som
vid h af vet.

H §•

Omfattar ett torrläggningsföretag dels uppförande af vall till skydd
mot vattnet dels ock anläggande af dike eller annat vattenaflopp, skall, allt
efter företagets hufvudsakliga beskaffenhet, detsamma i dess helhet hänföras
antingen till invallning eller till dikning eller vattenafledning; och
skall hvad i 5, 6 och 7 §§ stadgas ock vinna tillämpning å vall, som uppföres
i sammanhang med diknings- eller vattenafledningsföretag.

7 KAP.

Om vattenreglering.

1 §.

Vill någon till gemensamt gagn för sig och annan reglera vattnets afrinning
ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för beredande af
ökad vattenkraft eller bättre hushållning med vattnet eller såväl för ändamål,
som nu sagts, som ock för jords förbättring genom torrläggning, äge han, där
ej hinder mot företaget möter af hvad nedan stadgas, vitsord till den vattenreglering,
såframt mer än hälften af den beräknade båtnaden af företaget
tillfaller egendom, som tillhör honom eller honom och andra, hvilka förenat
sig med honom därom.

2 §.

Vill ägare af strömfall utan att påfordra annans förpliktande att deltaga
i kostnaden utföra företag, som i 1 § sägs, eller vilja flera strömfallsägare
verkställa dylikt företag, och är ej fråga om kostnadens fördelning dem

emellan eller om skyldighet för annan att däri taga del, skall företaget anses
och behandlas som byggande i vatten enligt 2 kap.

Där jordägare vilja för torrläggning af sin jord utföra regleriugsföretag
utan deltagande däri af ägare till strömfall, som genom regleringen tillskyndas
båtnad, varde företaget räknadt till vattenafledning, hvarom i 5
kap. förmäles.

Skall åtgärd till reglerande af vattnets affilning ske uteslutande eller
hufvudsakligen till förmån för allmän farled eller allmän flottved, vare lag
som i 3 eller 4 kap. sägs.

3 §.

Där genom vattenreglering förorsakas skada eller intrång å jord, hus,
fiske eller annan egendom, må företaget ej utföras, med mindre den beräknade
båtnaden däraf finnes i värde uppgå till minst dubbelt mot skadan
och intrånget eller oek Konungen pröfvar företaget vara af särskildt gagn
för det allmänna.

Hvad i 2 kap. 3 § och 10—13 §§ samt 5 kap. 34 § och 38 § andra stycket
för där afsedda företag finnes stadgadt skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om vattenreglering.

För skada och intrång genom vattenreglering skall gäldas ersättning
eller lösen efter ty i 9 kap. sägs.

4 §.

Alla strömfall, som af vattenreglering tillskyndas båtnad, så ock all jord,
som därigenom vinner förbättring, utgöre i afseende å företaget en samfällighet
med skyldighet för ägarne, med de inskränkningar nedan stadgas, att
taga del i kostnaden för företaget, enhvar i mån af värdet å den båtnad, hans
egendom beredes.

5 §.

Omfattar företaget reglering af två eller flera sjöar eller skilda sträckor
i vattendrag, för hvilkas reglerande tarfvas särskilda dammbyggnader eller
andra anläggningar, utgöre de strömfall och den jord, som af hvarje sådan
del tillskyndas båtnad, eu samfällighet för sig, och skall kostnaden för regleringen
i denna del särskildt beräknas och å dem, hvilkas egendom har gagn
däraf, fördelas i mån af värdet å den båtnad, som därigenom beredes. Förty
vare ej i fall, som nu nämnts, någon pliktig att deltaga i kostnaden för sådan
del af regleringen, hvaraf han för sin egendom ej har nytta.

7: 6-8

6 §.

Ej vare ägare af strömfall skyldig att vidkännas större bidrag till kostnaden
för utförande af vattenreglering än som svarar mot värdet å den båtnad
hans egendom därigenom beredes, utan så är att han sökt företaget eller
jämlikt 10 kap. 51 § är likställd med sökande.

7 §.

Vill efter vattenreglerings utförande ägare af bebyggdt strömfall inom
regleringssamfälligheten icke tillgodogöra sig vattenkraften i vidare mån än
han gjort dessförinnan, eller är, då regleringen sker, strömfall icke bebyggdt,
vare ägaren, såframt han ej själf sökt vattenregleringen eller är likställd med
sökanden, ej skyldig att deltaga i kostnaden för företaget, så länge han ej begagnar
den vunna förbättringen; och skall den å honom belöpande andel i
kostnaden gäldas af öfriga delägare i samfälligheten, enhvar till så stor del,
som svarar mot hans anpart i öfrigt.

Varder efter regleringen anläggning för tillgodogörande af strömfall
inom regleringssamfälligheten ändrad, eller införes vid anläggningens drift
förändrad ordning, eller varder förut obegagnadt strömfall bebyggdt, skall,
såframt det ej är uppenbart eller kan visas, att äfven efter sådan åtgärd den
genom regleringen vunna ökningen i vattenkraft lämnas oanvänd, ägaren
erlägga den å strömfallet belöpande andel i kostnaden för regleringens utförande,
dock utan ränta. Om värdet af den ökade vattenkraften visar sig afsevärdt
lägre än vid regleringens utförande beräknats, må på yrkande af
strömfallets ägare vattendomstolen bevilja skälig nedsättning i strömfallets
delaktighetsproeent.

Har efter regleringens utförande arbetet till följd af olyckshändelse
eller eljest måst i afsevärd mån omgöras eller ändras, värde kostnaden därför
räknad till anläggningskostnaden, i hvars gäldande den, som senare
träder till företaget, skall efter ty nu sagts deltaga. Såsom anläggningskostnad
skall ock anses sådan afgift, som i 11 kap. 85 § omförmäles.

8 §.

Hvad i 5 kap. 5 § stadgas beträffande (jikningssamfällighets uppdelande
i afdelningar och jämkning i vissa fall af delaktigheten i dikningskostnad
äge motsvarande tillämpning med afseende å jord, som förbättras genom
vattenreglering eller genom sådan del af dylikt företag, hvarom här ofvan
i 5 § skils.

7: 9 12

9 §.

Vill ägare af jord, som förbättras genom vattenreglering, icke deltaga i
företaget, äge lian, ändå att ytvidden af den jord, som ingår i regleringssamfälligheten,
icke öfverstiger ett hundra hektar, rätt under de i 5 kap. 8 § i öfrigt
föreskrifna villkor att afsäga sig båtnaden af företaget; och vare om sättet
och tiden för sådan afsägelse så ock om påföljden däraf lag som i 5 kap.
sägs beträffande torrläggningsföretag för jords förbättring.

I fråga om fastighet, hvars delaktighet på grund af jordförbättring i den
beräknade regleringskostnaden enligt förestående bestämmelser icke uppgår
till ett hundra kronor, gälle hvad i 5 kap. 7 § finnes stadgadt.

10 §.

Vattenreglering skall, i den män sådant är förenligt med företagets hufvudsakliga
ändamål, utföras så, att största båtnad vinnes för de olika intressen,
som därigenom befrämjas, med minsta kostnad för deltagarne och minsta
intrång eller olägenhet för annan.

11 §•

Har kommun, som af vattenreglering tillskyndas stadigvarande nytta
i annat hänseende än i 4 § afses, till regleringens utförande lämnat visst anslag,
vare kommunen ansedd såsom deltagare i företaget, därvid som grund
för delaktigheten skall gälla anslagets storlek i förhållande till hela kostnaden
för företaget; dock må båtnaden för kommunen i ofvannämnda hänseende
ej tagas i beräkning vid afgörande enligt 1 och 3 §§, om företaget må komma
till utförande.

Hvad nu sagts om kommun gälle äfven om kronan.

12 §.

Visas, efter det vattenreglering blifvit utförd, att densamma länder till
stadigvarande nytta för hamn eller annan allmän farled, för allmän flottled
eller för kloakvattens afledande från samhälle, som i 8 kap. 39 § sägs, må
ägaren af farleden, flottleden eller kloakledningen, där den vunna nyttan
kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan af deltagarne förpliktas
att medelst årlig afgäld eller på en gång erlägga så stor del af nämnda belopp,
som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den beräknade båtnaden af företaget i sådant

7: 13-15

hänseende, som i 4 § afses. För bidrag, som nu nämnts, förvärfvas ej delaktighet
i företaget, och vare förty bidragsgifvaren ej skyldig att taga del i
framtida kostnad för detta.

Anslag, som i 11 § sägs, räknas i afseende, hvarom nu är fråga, den till
godo, som gifvit anslaget.

13 §.

Byggnad i vatten eller annan anläggning, som gjorts för vattenreglering,
skall af deltagarne i företaget behörigen underhållas. Beträffande fördelningen
af kostnad för underhåll och skötsel så ock af andra utgifter för
företaget, hvilka icke äro att hänföra till anläggningskostnad, gälle enahanda
grunder som i fråga om sistnämnda kostnad; dock att strömfallsägare,
som, efter ty i 7 § andra stycket sägs, först efter regleringens utförande
inträder såsom deltagare i företaget, ej är pliktig taga del i annan
dessförinnan gjord kostnad än sådan, som räknas till anläggningskostnaden.

14 §.

Fråga om utförande af vattenreglering, som i 1 § sägs, skall pröfvas
vid syneförrättning i den ordning 10 kap. stadgar.

Synemännens utlåtande i vattenregleringsmål skall underställas vattendomstolens
pröfning; dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande af ersättningsfrågor
i vidare mån än som föranledes af anförda besvär eller af
ändrade föreskrifter rörande företagets utförande.

15 §.

Där fråga är om vattenregiering, som berör vattenförhållandena i någon
af sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller
Siljan, må, ändå att pröfning rörande sättet och villkoren för företagets
verkställande skett i den ordning eljest finnes i denna lag'' stadgad, företaget
ej bringas till utförande, med mindre Konungen förklarat hinder
däremot ej möta af militära skäl eller af hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska
intressen. Lag samma vare, där beträffande annan vattenreglering
af synnerlig omfattning Konungen, förrän frågan blifvit i stadgad ordning
slutligen afgjord, förbehåller sig prof ningen, huruvida hinder af sådan beskaffenhet,
som nyss nämnts, möter.

Hvad sålunda stadgats gälle ock beträffande företag, som i 2 § första och

någon

andra styckena af ses, där sådant företag berör vattenförhållandena i
åt ofvan uppräknade sjöar eller eljest är af synnerlig omfattning.

16 §.

i °iv!IaritlJ1 vfrJställande af vattenreglering medgifvande i laga ordning erhållits
skola stadgar antagas rörande handhafvande! af de med företagets ut förafödretagetdutsesramtlda

Underhä11 förenade angelägenheter så ock styrelse

17 §.

Stadgar rörande vattenregleringsföretag skola angifva:

regleringssamfällighetens benämning och det hufvudsakliga ändamålet

Sim01?!261’!Under 5jn1V\Sni1ng tiU de beträffande företagets utförande och
delaktigheten dari meddelade laga kraft vunna beslut;

den ort inom riket, där styrelsen skall hafva sittsäte;

huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet •

huru revision af styrelsens förvaltning skall ske;

tiden för räkenskapsafslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med deltagarne i företaget skall hållas;
det satt, hvarpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelan,
o ^bringas till deltagarnes kännedom, äfvensom den tid före sammanträde
da foreskrifna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; ’

så ock hvad i öfrig! kan finnas nödigt.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna
eller annan lags föreskrifter.

Stadgarna skola för att blifva gällande granskas och fastställas af Konungens
befallningshafvande i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller i fall,
som omformales i 15 §, af Konungen.

16—19

18 §.

da ir*aLSta?gf ff vattenrefleringsföretag blifvit antagna och fastställaf
styrelse skett och anmälan därom gjorts hos Konungens be +•11

finf ohafI.ande’ ma ej arbete a annans mark verkställas eller åtgärd eljest
till förfång for annan vidtagas.

19 §.

Konungen äger, om och när det för tillgodoseende af allmänt väl pröfvas
nödigt, utse en ledamot i styrelsen för vattenregleringsföretag. Sådan sty 7—091204.

Förslag till Vattenlag.

7: 20-23

relseledamot äge samma rätt att deltaga i handhafvandet af de med företaget
förenade angelägenheter som de medlemmar, hvilka blifvit i enlighet med
stadgarna till styrelse valda, och åtnjute arfvode, som i brist af åsäinjande
bestämmes af Konungen.

20 §.

I fråga om giltigheten af laga kraft vunnet beslut rörande vattenreglering
skall hvad i 5 kap. 47 och 49 §§ finnes stadgadt beträffande företag enligt
nämnda kap. lända till efterrättelse.

Har vattenregleringsföretag ej fullbordats inom därför föreskrifven tid,
vare lag som i 5 kap. 48 § sägs.

21 §.

Beträffande öfverklagande af beslut, som fattas vid sammanträde med
delägare i regleringssamfällighet, gälle hvad i 5 kap. 66 § föreskrifves; dock
att sådan talan skall anbängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen
har sitt säte.

22 §.

I de afseenden, där ej i detta kap. genom hänvisning till visst lagbud eller
eljest särskildt stadgats om vattenreglering, skola i tillämpliga delar
lända till efterrättelse jämväl andra än förut åberopade bestämmelser i 2 kap.
om byggande i vatten samt i 5 kap. om sänkning eller uttappning af sjö.
Vid tillämpning af föreskriften i 2 kap. 9 § skall hänsyn tagas till de vattenståndsförhållanden,
som beräknas råda efter regleringens utförande.

23 §.

Har fråga blifvit väckt om sjösänkning eller annan vattenafledning, som
i 5 kap. 31 § sägs, och yrkar någon, hvars rätt beröres af företaget, att detta
skall till gagn för strömfall behandlas och utföras enligt föreskrifterna om
vattenreglering, vare sökanden till vattenafledningen och de, som förenat sig
med honom, att anse såsom sökande jämväl till vattenregleringen, såframt
den jordförbättring, som därigenom beredes dem, är lika stor som den, hvilken
är att påräkna af vattenafledningen, samt regleringskostnaden, i den mån
den skall gäldas af nämnda personer, icke öfverstiger motsvarande del af
kostnaden för vattenafleduingen.

8 KAP.

Om kloakledningar.

1 §•

Där samhälle eller fastighetsägare vill afleda spillvatten eller annan flytande
orenlighet, och för ändamålet tarfvas, att kloakledning framdrages öfver
annans mark, vare ägaren af den mark pliktig att tåla intrånget däraf
mot ersättning eller lösen, som i 9 kap. sägs.

Med kloakledning förstås i denna lag täckt eller öppen afloppsledning
för ändamål, som ofvan nämnts, ändå att därmed tillika må afses vattens afledande
för torrläggning af begrafningsplats eller af samhälles planlagda område.
Afloppsledning, hvarmed afses dels afledande af spillvatten och flytande
orenlighet och dels torrläggning af annan mark än nyss nämnts, vare
ock ansedd som kloakledning, där spillvattnets och orenlighetens afledande är
det hufvudsakliga ändamålet.

Vatten och orenlighet, som framrinner i kloakledning, benämnes i denna
lag kloakvatten.

2 §.

Finnes, då kloakledning skall byggas för ett samhälle eller en fastighet,
det medföra väsentlig fördel att ledningen inrättas för afledande jämväl af
annat samhälles eller annan fastighets kloakvatten, skall den på yrkande från
någondera sidan så byggas.

3 §.

^ iU samhälle eller fastighetsägare inleda kloakvatten i annans redan
befintliga kloakledning, må det ej förvägras, utan så är att synnerliga olägenheter
vållas däraf och afledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

4§.

I den mån kloakledning är gemensam för två eller flera samhällen, skall
skötseln och underhållet däraf, såframt ej annorlunda öfverenskommes, ombesörjas
af det samhälle, för hvars räkning ledningen ursprungligen anlagts,
eller, där den byggts för gemensam räkning, af det samhälle, öfver hvars område
den gemensamma sträckan af ledningen eller väsentlig del däraf framdragits,
eller ock, för den händelse ledningen hufvudsakligen är belägen på an -

nan mark, af det, hvarifrån största vattenmängden beräknas tillrinna densamma.

5 §.

Skall kloakledning, som bygges för ett samhälle, på yrkande af annat
samhälle inrättas för afledande af kloakvatten jämväl därifrån, vare sistnämnda
samhälle pliktigt att gälda den därigenom föranledda ökningen i anläggningskostnad.

Där till följd af samhälles yrkande att i redan befintlig kloakledning
för annat samhälle få inleda kloakvatten finnes nödigt, att ledningen utvidgas
eller annorledes förändras, gälle om kostnaden härför hvad nyss sagts.

6 §.

Samhälle, som begagnar kloakledning, hvars skötsel och undeihall åligger
annat samhälle, vare pliktigt att medelst årlig afgäld godtgöra det andra
samhället skälig andel af kostnaden för anläggandet af den gemensamma delen
af ledningen, i den mån denna kostnad ej förut på grund af stadgandet
i 5 § ersatts, äfvensom af utgifterna för skötsel och underhåll däraf.

Vid bestämmandet af afgäld, som nu nämnts, skall hänsyn tagas till den
vattenmängd, som beräknas från hvartdera samhället tillrinna kloakledningen;
är ett samhälles kloakvatten af beskaffenhet att medföra särskilda kostnader
för ledningens skötsel och underhåll, varde hänsyn tagen jämväl därtill.

7 §.

Afgäld, som enligt 6 § åligger samhälle att utgifva, skall utgå från den
dag, då samhället tager kloakledningen i bruk, dock, i den händelse samhället
på eget yrkande berättigats att begagna ledningen, senast från dag, som i
sammanhang med beslutet därom bör bestämmas.

8 §.

jjva(i i 4—7 §§ stadgas beträffande gemensam kloakledning för två
eller flera samhällen skall äga motsvarande tillämpning med afseende å
kloakledning till gemensamt bruk för samhälle samt en eller flera utom
samhället belägna fastigheter.

9 §.

Skall kloakledning anläggas gemensamt för två eller flera fastigheter,
skola dessas ägare med lika andelar deltaga i kostnaden för anläggande,

8: 10-»2

skötsel och underhåll af ledningen, i den män den är gemensam. Är den
till rinnande vattenmängden väsentligt olika från olika fastigheter, eller är
kloakvattnet från någon af fastigheterna af sådan beskaffenhet, att särskilda
kostnader för ledningens skötsel och underhåll till följd däraf uppstå,
värde delaktigheten i mån däraf jämkad.

Varder kloakvatten från en fastighet inledt i redan befintlig kloakledning
för annan fastighet, vare ock lag som nu sagts; och skall förty
med hänsyn till det skick, hvari ledningen befinner sig, ägaren af den
fastighet, för hvars räkning den byggts, njuta godtgörelse för hvad af anläggningskostnaden
skäligen bör belöpa å den andra fastigheten. Hvad i
5 § andra stycket för där afsedt fall stadgas rörande kostnaden för ledningens
förändrande, där sådant tarfvas, äge motsvarande tillämpning, då
fråga är om inledande af kloakvatten från en fastighet i annan fastighets
ledning.

10 §.

Inträffar, sedan bestämmelse meddelats rörande samhälles eller fastighetsägares
skyldigheter med afseende å underhåll och skötsel af gemensam
kloakledning eller kostnaderna därför, väsentlig ändring i något förhållande,
som lagts till grund för bestämmelsen, må talan i den ordning
fri kap. stadgar kunna föras om ändrade föreskrifter, dock ej förr än
minst fem år förflutit från det bestämmelsen meddelades.

11 §.

Ägare af mark, hvarifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där
annans kloakledning framgår eller skall anläggas, vare berättigad att för
markens torrläggning leda vattnet till kloakledningen under de villkor,
som ofvan finnas stadgade i fråga om rätt att inleda kloakvatten; dock att,
där markens torrläggning icke utan oskäliga kostnader kan vinnas annorledes
än medelst ledning öfver samhälles planlagda område eller öfver
bebyggd fabrikstomt, ersättningsskyldighet till följd af vattnets inledande
i samhällets eller fabrikens kloakledning, utom i fall som i 5 § omförmäles,
icke åligger markens ägare i vidare mån än som må betingas af ökning i
kostnaderna för ledningens skötsel och underhåll.

12 §.

Där för afledande af kloakvatten tarfvas, att genom järnvägs banvall
eller stationsområde befintligt aflopp utvidgas eller fördjupas eller ock nytt

8: 13—17

aflopp anordnas, vare järnvägens ägare pliktig att ombesörja arbetet; och
åligge honom tillika, där fråga är om kloakledning från ett i järnvägens omedelbara
närhet beläget samhälle, att bestrida hälften af kostnaden för sådant
arbete.

Hvad här stadgats beträffande järnväg skall äfven gälla om spårväg, för
hvilken särskild banvall finnes anlagd.

13 §.

Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda
förhållanden öppen ledning må tillstädjas.

14 §.

Huruvida och i hvilken mån det må vara tillåtet att genom kloakvatten
förorena vatten, hvaröfver annan äger råda, eller luften, så ock i hvad
mån ersättning skall gäldas för skada och olägenhet genom sådant förorenande,
därom gälle hvad särskildt är eller kan varda stadgadt.

Föreskrifter, hvilka till förekommande eller minskande af olägenheter
till följd af förorenande, som nu nämnts, blifvit i laga ordning meddelade,
skola vid anläggande och skötsel af kloakledning noga iakttagas.

15 §.

I den mån detta kap. ej innehåller särskilda föreskrifter, skall hvad i 5
kap. 11 § första stycket, 12 §, 14—17 §§ samt 23 och 24 §§ stadgas i fråga om
dikning för marks torrläggning i tillämpliga delar gälla äfven beträffande
kloakledningar.

16 §.

Kloakledning skall, där annans rätt kan vara däraf beroende, behörigen
underhållas.

17 §.

Hvad i 5 kap. 44 § finnes stadgadt därom, att fråga om dikning eller
annat afledande af vatten skall i händelse af tvist pröfvas vid syneförrättning
i den ordning 10 kap. föreskrifver, skall ock äga tillämpning beträffande
afledande af kloakvatten; dock att, där fråga är om dylikt afledande
från enskilda boningshus för sammanlagdt högst tjugu hushåll,
yrkande om rätt att leda kloakvattnet till annans öppna ledning eller att

8: 18 9: I

öfver annans mark framdraga kloakledning må, utan föregående pröfning
vid syneförrättning, instämmas till allmän domstol.

I fråga om giltigheten af laga kraft vunnet utlåtande eller beslut rörande
afledande af kloakvatten skall hvad i 5 kap. 47 och 49 §§ finnes
stadgadt beträffande företag enligt nämnda kap. i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

I afseende å de skyldigheter, som beträffande gemensam kloakledning
åligga ny ägare af fastighet, hvarifrån vatten genom ledningen afledes,
äge stadgandet i 5 kap. 58 § motsvarande tillämpning.

18 §.

Beträffande afledande inom samhälles planlagda område af kloakvatten
från byggnader, tomter, gator eller andra platser i samhället äge hvad
ofvan stadgats ej tillämpning.

19 §.

Med samhälle afses i detta kap. stad, köping och municipalsamhälle.
Hvad i detta kap. stadgas om samhälle skall ock, där Konungen så
förordnar, gälla beträffande särskildt område å landet, som med förordnandet
afses.

9 KAP.

Om lösen och ersättning.

I. Medelst kraftöfverföring.

1 §.

Där någon på grund af stadgandet i 2 kap. 4 § berättigas att tillgodogöra
sig annan tillhörig vattenkraft, skall ersättning för vattenkraften utgå
genom tillhandahållande medelst elektrisk eller annan öfverföring af motsvarande
kraftbelopp efter nedan angifna grunder, såframt icke ersättningens
utgörande i kraft pröfvas medföra synnerliga olägenheter förena
eller andra parten. Med afseende å lösen jämlikt 2 kap. 6 § första stycket
för samfälldt strömfall vare lag samma, såvidt angår andel i fallet, tillhörig
annan än lösengifvaren.

9: 2-5

Kraft, som lämnas i ersättning efter ty nu sagts, skall, där ej annat
öfverenskommes, tillhandahållas från den för vattenkraftens utnyttjande
af sedda anläggning.

2 §.

För vattenkraft, som för annan än ersättningsgifvaren går förlorad till
följd af utrifning eller ändring af vattenverk jämlikt bestämmelserna i 5
kap. 36—38 §§ eller till följd af annan i denna lag medgifven åtgärd, hvarmed
ej åsyftas tillgodogörande af vattenkraften, skall ock ersättningen utgöras
i kraft, därest sådan på fullt betyggande sätt står att erhålla från välbeläget
strömfall och det med hänsyn till inteckningshafvares rätt, kostnader
och andra omständigheter pröfvas lämpligt.

3 §.

Varder, efter ty i 1 eller 2 § sägs, ägare af strömfall ålagdt att medelst
öfverföring tillhandahålla kraft åt annan, utgöre denna skyldighet en å
den fastighet, hvartill strömfallet hör eller efter styckning kommer att
höra, hvilande tunga, som oberoende af fastighetens afyttrande eller exekutiva
försäljning äger bestånd, i hvems hand fastigheten kommer.

4 §.

Innehafvare af inteckning i fastighet, hvarå lagts tunga, som i 3 §
sägs, vare berättigad att uppsäga den intecknade gälden till betalning en
månad efter uppsägningen, ändå att sådan rätt icke i inteckningsförbindelsen
aftalats; uppsäge dock inom ett år efter det beslutet angående kraftöfverföringen
vunnit laga kraft, eller hafve ej annan rätt till uppsägning än i
förbindelsen må vara föreskrifven.

5 §.

Rättighet till kraftbelopp, som utgår såsom ersättning för förlorad
vattenkraft, skall vara förenad med den fastighet, till hvilken vattenkraften
hört eller ock rättigheten i laga ordning öfverflyttats.

Pröfvas rättigheten kunna utan förfång för inteckningshafvare och
andra rättsägare afhändas den fastighet, hvarmed den är förenad, må
vattendomstolen på ansökan af den fastighets ägare besluta om rättighetens
öfverflyttning, dock allenast till fastighet i närheten af det strömfall,
hvarifrån vattenkraften gått förlorad, eller af det, hvarifrån ersättningen
lämnas.

9: 6-8

Styckas fastighet, med hvilken rättighet, som nu nämnts, är förenad,
skall därvid bestämmas, med hvilken eller hvilka lotter den i framtiden skall
vara förenad.

6 §.

Där ersättning för vattenkraft i obebyggdt strömfall skall utgå medelst
kraftöfverföring, vare ersättningstagaren berättigad att mot gäldande af
uttagningskostnaden bekomma lika kraftbelopp med det, som skall ersättas
; önskar han vara fri från gäldande af uttagningskostnaden eller någon
del däraf, varde kraftbeloppet minskadt med så stor del, som pröfvas i
värde motsvara nämnda kostnad eller hvad han däraf icke vill erlägga.
Lämnar ej ersättningstagaren besked i frågan, skall han anses vilja vara
fullständigt fri från gäldande af uttagningskostnad.

Är fråga om ersättning för vattenkraft på grund af stadgandet i 2 kap.
23 § sista punkten, ankomme dock på ersättningsgifvaren, huruvida vid
kraftbeloppets bestämmande uttagningskostnaden skall afräknas eller gäldas.

7 §.

Är det strömfall, hvarifrån vattenkraft afstås, bebyggdt för vattenkraftens
uttagande, äge ersättningstagaren bekomma lika kraftbelopp med
det, som skall ersättas, utan skyldighet att gälda annan del af uttagningskostnaden
än den, som utgör underhålls- och driftkostnad. Kan endast
en del af vattenkraften i strömfallet tillgodogöras genom den befintliga
kraftanläggningen, gälle beträffande det öfver skjutande kraftbeloppet hvad
i 6 § stadgas med afseende å obebyggdt fall.

8 §.

Med uttagningskostnad afses i denna lag den för ersättningsgifvaren
beräknade kostnaden för tillhandahållande af kraftbeloppet å ersättningstagarens
motoraxel eller, där för kraftens användande motor icke erfordras,
å viss punkt inom någon ersättningstagarens byggnad.

Kan det skäligen antagas, att ersättningstagaren kunnat tillgodogöra
kraftbeloppet med mindre kostnad genom själfständigt bebyggande af det
strömfall, hvars vattenkraft han afstår, skall den uppskattade kostnaden för
sådant tillgodogörande anses utgöra uttagningskostnaden.

8—091204. Förslag till Vattenlag.

9: 9-M

9 §.

Där, efter ty ofvan sägs, uttagningskostnad skall gäldas af ersättningstagaren,
varde den del däraf, som utgör anläggningskostnad, erlagd antingen
på en gång eller ock under en tidrymd af högst fyrtio år medelst
årliga annuiteter, bestämda sålunda, att däri ingår jämväl fem procent
ränta å oguldet kapitalbelopp.

Den del, som utgör underhålls- och driftkostnad, varde erlagd genom
ständig afgäld, som till årligt belopp må bestämmas för viss tid, dock minst
tio år, med rätt för den, som skall utgifva afgälden eller uppbära densamma,
att vid utgången af sagda tid erhålla ny pröfning af afgäldens belopp. Har ej
talan om sådan pröfning anhängiggjorts före utgången af den fastställda tiden,
skall afgälden utgå med oförändradt belopp under lika tid, som förut bestämdes,
med rätt för den, som därefter vill erhålla ny pröfning af beloppet,
att därom föra talan på sätt nyss är sagdt.

10 §.

Vill ersättningstagare, som tillförsäkrats visst kraftbelopp mot godtgörande
af uttagningskostnaden eller del däraf, sedermera erhålla befrielse från
kostnadens gäldande, vare han pliktig att för framtiden vidkännas minskning
i kraften med det belopp, som pröfvas i värde motsvara sagda kostnad.
Intill dess ersättningstagaren hos vattendomstolen anhängiggjort talan om
befrielse, som nu nämnts, skola fastställda annuiteter och afgälder till uttagningskostnadens
gäldande af honom erläggas. Där till följd af de ändrade
bestämmelserna ersättningsgifvaren tillskyndas kostnad eller skada, som ej
kan anses ersatt genom hvad han må hafva uppburit af uttagningskostnaden,
skall godtgörelse därför gifvas af ersättningstagaren.

Har det ersättningstagaren tillkommande kraftbelopp bestämts sålunda,
att afdrag skett för uttagningskostnaden, äge ersättningstagaren ej sedermera
göra anspråk på erhållande af större kraftbelopp mot gäldande
af kostnaden.

11 §•

Vid elektrisk öfverföring skall den elektriska kraftens effektbelopp vara
så stort, att det, efter omsättning medelst lämpligt och tidsenligt mottagningsorgan,
motsvarar eu mekanisk effekt lika med det kraftbelopp, som skall tillhandahållas
ersättningstagaren.

9: 12-15

12 §.

Kan kraft öfverf öringen ej lämpligen anordnas så, att den öfver förda
kraften utgör en vid skilda vattenstånd lika kvotdel af den kraft, som beräknas
skola uttagas vid den kraftanläggning, hvarifrån ersättningen lämnas,
skola sådana föreskrifter meddelas, att kraftersättningen utgår i växlande
storlek vid olika vattenstånd eller under skilda delar af året, allt i största
möjliga öfverensstämmelse med de mera betydande växlingarna i krafttillgång
i ersättningstagarens strömfall.

13 §.

Om föreskrifter, som meddelats jämlikt 12 §, sedermera befinnas i afseende
å beräknad vattenmängd eller andra omständigheter hvila på oriktiga
förutsättningar eller eljest vara för någondera parten otillfredsställande,
äge vattendomstolen på därom förd talan föreskrifva af förhållandena
påkallade ändringar; dock må talan därom ej föras, innan fem år förflutit
från det föreskrifterna meddelats eller ändrats.

14 §.

Ägare af strömfall, hvarifrån kraft skall såsom ersättning till annan
öfverföras, vare pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall
af behof ombygga för kraftens öfverförande erforderlig ledning med tillbehör.
Transformatorer för elektrisk öfverföring räknas till ledning, som nu
nämnts.

15 §.

Erfordras särskildt organ för kraftens mottagande, åligge ersättningstagaren
att själf ombestyra anskaffande och uppsättande däraf. För den beräknade
kostnaden härför njute ersättningstagaren, i den mån uttagningskostnaden
icke skall gäldas af honom, godtgörelse af ersättningsgifvaren och
i annat fall afräkning å det belopp han enligt 9 § första stycket skall gälda.
I hvilket fall som helst skall godtskrifvas honom en riskpremie motsvarande
en tiondel af nyssnämnda kostnad för mottagningsorganet. Denna riskpremie
tillhör icke utfagningskostnaden.

Med mottagningsorgan afses, där fråga är om elektrisk kraftöfverföring,
motorer med tillhörande installationsanordningar, hvartill äfven räknas ledning
från transformatorrum vid ersättningstagarens anläggning eller, om
transformator där ej uppsättes, från den punkt, där ledningen införes i nå -

9: 16-18

gon ersättningstagarens byggnad, till motor eller motorer. Vid mekanisk
kraftöfverföring afses med mottagningsorgan lin- eller remskifvor med
axellager eller andra likartade anordningar.

I afseende å mottagningsorganen åligge ej ersättningsgifvaren underhålls-
och framtida nyanskaffningsskyldighet.

16 §.

Sker kraftöfverföring till förut befintlig anläggning, skall den öfverförda
kraften anbringas på sätt, som finnes för anläggningens drifvande
mest lämpligt, dock med skyldighet för ersättningstagaren att, där de härför
nödiga utgifterna öfverstiga kostnaden för kraftens anbringande medelst
lämpligt mottagningsorgan å den eller de axlar, hvarå den för ersättningstagaren
förlorade vattenkraften omedelbart verkat, gälda skillnaden;
vill ersättningstagaren ej godtgöra det Överskjutande kostnadsbeloppet,
varde kraften anbragt på sist angifna sätt.

17 §.

Kraft, hvilken skall öfverföras såsom ersättning för förlorad vattenkraft,
skall tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till hvilken
vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, hvarifrån vattenkraften
gått förlorad.

önskar ersättningstagaren erhålla den öfverförda kraften på viss annan
plats å nämnda fastighet eller å fastighet, till hvilken enligt 5 § rättigheten
till kraften må öfver flyttas, skall kraften tillhandahållas på sålunda
angifven plats, såframt ersättningstagaren godtgör ersättningsgifvaren
det belopp, hvarmed anläggningskostnaden och den kapitaliserade underhållskostnaden
härigenom må fördyras. Där för kraftens tillhandahållande
å plats, som nu nämnts, tarfvas längre ledning än eljest varit af
nöden, skall ersättningstagaren vidkännas den kraftförlust, som därigenom
må uppstå.

.18 §.

I sammanhang med beslut om ersättande af förlorad vattenkraft medelst
kraftöfverföring skall viss tid bestämmas, inom hvilken öfverföringen
senast skall börja.

Sådan tid skall, där fråga är om tillgodogjord vattenkraft, räknas frän
den genom uppsägning, efter ty i 56—59 §§ stadgas, bestämda tillträdesdag
och må ej utan ersättningstagarens medgifvande bestämmas längre än

(il

eu månad eller, om särskilda förhållanden föranleda därtill, tre månader efter
nämnda dag.

Är vattenkraften icke tillgodogjord, skall tiden räknas från det ersättningsfrågan
och, i fall af elektrisk kraftöfverföring, jämväl frågan om de
förhållanden, Indika i 21 § omförmälas, slutligen afgjordes samt må ej sättas
längre än för utförande af erforderliga arbeten skäligen må anses behöfligt.

Vid bestämmande af tiden för början af kraftöfverföring skall undersökas,
huruvida för undvikande af dröjsmål därmed provisoriska anordningar
lämpligen böra föreskrifvas.

19 §.

Afstås pa grund af stadgandena i 2 kap. 4 eller 6 § tillgodogjord vattenbi
aft, vare ersättningsgifvaren pliktig att till säkerhet för den kostnad och
skada, som må tillskyndas ersättningstagaren därigenom, att kraftanläggningen
och anordningarna för kraftöfverföringen till äfventyrs icke varda inom
föreskrifven tid fullbordade, hos Konungens befallningshafvande ställa pant
eller borgen till det belopp, som för hvarje fall i laga ordning bestämts. Sådan
säkerhet skall ställas, innan uppsägning sker, som i 56—59 §§ föreskrifves,
vid äfventyr, om det försummas, att uppsägningen är utan verkan.

Afser kraftöfverföringen ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft,
må ock, om särskilda förhallanden föranleda därtill, föreskrifvas ställande af
säkerhet samt bestämmas tid därför äfvensom påföljd för underlåtenhet att
fullgöra hvad sålunda förordnats.

20 §.

Där på grund af stadgandena i 9, 16 eller 17 § emottagare af kraftersättning-
ålagts att till ersättningsgifvaren gälda visst belopp såsom godtgöreise
på en gång, skall sådan betalning fullgöras sist fjorton dagar efter
det kraftöfverföringen i föreskrifven ordning påbörjats.

Från tiden för kraftöfverföringens början räknas ersättningstagarens
skyldighet att erlägga annuitet och afgäld.

21 §.

De närmare bestämmelserna för ordnande af elektrisk kraftöfverföring
sa ock rörande kontrollen dära skola, i brist af parternas åsämjande, meddelas
af sakkunnig person, som pa begäran af part därtill förordnas af kommerskollegium.

9: 22-24

Är någondera parten missnöjd med bestämmelse, som sålunda meddelats,
äge han föra talan däremot genom besvär hos kommerskollegium inom
trettio dagar från det han af sakkunniges beslut erhållit del.

Menar part, att bestämmelser, som nu nämnts, icke äro ändamålsenliga,
äge, utan hinder däraf att de vunnit laga kraft, begära förordnande för sakkunnig
person att öfverse bestämmelserna och meddela de ändringar i dem,
som kunna finnas af förhållandena påkallade; dock må talan därom ej föras,
innan fem år förflutit från det föreskrifterna meddelats eller ändrats.

22 §.

Strömfallsägare, hvilken skall tillhandahålla kraft åt annan medelst
elektrisk öfverföring, vare pliktig att, då det kan ske utan väsentlig olägenhet,
mot skälig godtgörelse tillhandagå kraftemottagaren med nödigt biträde
vid verkställande af erforderliga reparationer å dennes motorer och
öfriga installationsanordningar.

23 §.

Brister ersättningsgifvaren i fullgörande af honom åliggande kraftöfverföring,
godtgöre han ersättningstagaren all skada och förlust, som till följd
däraf uppstår för denne, utan så är att bristen i fullgörandet berott på omständighet,
som i 26 eller 27 § sägs.

Ersättning för skada och förlust, som nu sagts, må i sammanhang med
beslutet om kraftöfverföringen eller ock eljest på talan af ersättningstagaren
kunna på förhand uppskattas till visst vite för hvarje dag afbrottet varar,
ersättningstagaren obetaget, då afbrott sker, att äska högre skadestånd än sålunda
bestämts, om han därtill finner fog. Bestämdt vite må på särskild talan
kunna efter ändrade förhållanden för framtiden höjas eller sänkas; dock
må talan därom ej föras, innan fem år förflutit från det vitesbestämmelse
meddelats eller ändrats.

• 24 §.

Har afbrott, som i 23 § sägs, fortgått under fjorton dagar, eller finnes eljest
anledning befara, att sådant afbrott ej är af blott tillfällig natur, äge
på ansökan af ersättningstagaren Konungens befallningshafvande förordna
syssloman att, intill dess betryggande förhållanden inträdt, omhändertaga
och drifva kraftanläggningen; dock vare i ty fall sökanden skyldig att förskjuta
medel till nödiga kostnader.

Visar ersättningsgifvaren fortgående försumlighet i fullgörande af kraf töfverföringen,
vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må hafva
ålagts honom mot ersättningsgifvaren, och äge på hans bekostnad åter
komma i åtnjutande, såvidt möjligt, af den vattenkraft, som afståtts.

26 §.

Tillfälligt afbrott i kraftöfverföringen för reparationer, undersökningar
och dylikt medför ej skadeståndsskyldighet, med mindre afbrottet skett i
strid mot bestämmelse, som blifvit enligt 21 § meddelad.

Det åligger dock ersättningsgifvaren att tillse, att afbrottet icke blir af
längre varaktighet än behofvet oundgängligen kräfver; underrätte ock, där
det kan på förhand beräknas, i god tid ersättningstagaren.

27 §.

Beror bristen i kraftens tillhandahållande af omständighet, som det ej
stått i ersättningsgifvarens makt att förebygga, såsom hinder för kraftanläggningens
drifvande till följd af flod, isgång, iskrafning (sörpning), åskslag,
vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller annan jämförlig händelse,
vare ersättningsgifvaren fri från skadeståndsskyldighet.

Försummar han att inom skälig tid vidtaga erforderliga åtgärder för
kraftöfverföringens återställande, vare lag som i 23—25 §§ sägs.

Varder kraftöfverföringens återställande omöjliggjordt, galle hvad i 25
§ stadgas.

28 §.

Brister kraf temottagare i betalningen af belopp, som i 9, 16 eller 17 § afses,
må kraftöfverfQringen afbrytas, intill dess betalning fullgjorts.

För tid, hvarunder af annan orsak än nyss nämnts afbrott äger rum i
kraftöfverföring, vare kraftemottagaren ej pliktig utgifva stadgad afgäld,
som i 9 § andra stycket sägs.

29 §.

För vite och skadestånd, som i 23 § sägs, njute i den fastighet, å hvilken
skyldigheten att tillhandahålla kraften hvilar, den därtill berättigade förmånsrätt,
som i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgas för afgäld af fast egendom,
dock ej till högre belopp än som motsvarar hälften af det vid skyldig -

9: 30-35

hetens bestämmande fastställda värdet å det kraftbelopp, som skall tillhandahållas.
''

II. I penningar.

30 §.

I de fall, där ersättning för förlorad vattenkraft icke skall utgå medelst
kraftöfverföring, varde den bestämd i penningar; och skall till grund för
ersättningens bestämmande läggas värdet å den effektiva kraften i tillgodogjord
t skick.

Är den vattenkraft, som skall ersättas, icke tillgodogjord, varde från
värdet afräknad kostnaden för kraftens uttagande.

31 §.

Lösen och ersättning för fast egendom, såvidt ej är fråga om förlorad
vattenkraft, så ock för lös egendom skall utgå i penningar.

32 §.

För skada, förlust och intrång i andra fall än ofvan sagts skall ock ersättning
gifvas i penningar.

33 §.

Lösen och ersättning i penningar värde bestämd att utgå på en gång, där
ej sakägarne annorledes åsämjas.

34 §.

Medför företag eller åtgärd enligt denna lag skada eller lidande af annan
beskaffenhet än rent ekonomisk, skall vid ersättningens bestämmande hänsyn,
såvidt möjligt, tagas jämväl därtill.

35 §.

Lösen och ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet och
hälften därutöfver i följande fall, nämligen då fråga är om lösen eller ersättning
för:

1. tillgodogjord vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är
afsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning;

65 9:36-39

2. fiskeveik, bevattningsanstalt samt annan därmed eller med vattenverk
jämförlig byggnad eller anläggning för vattnets nyttjande, så ock skada å
sådan byggnad eller anläggning;

3. afstående af mark med äganderätt utom i fall, som i 37 § sägs, äfvensom
skada å mark till följd af vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena; 4.

fiske eller skada därå ;

5. intrång genom ledning för elektrisk kraftöfverföring.

Om undantag för vissa fall från hvad sålunda föreskrifvits skils i 38 och
39 §§.

36 §.

Med fulla värdet utan förhöjning skall gäldas lösen och ersättning för:

1. icke tillgodogjord vattenkraft i andra fall än i 35 § 1 sägs;

2. byggnad, som ej på grund af stadgandet i 40 § inbegripes under föreskriften
i 35 §;

3. egendom, som här ofvan eller i 35 § ej särskildt omnämnes, så ock förlust
i rörelse samt annan förlust, skada och intrång i ej uppräknade fall.

37 §.

Lösen för jord, som jämlikt 6 kap. 9 § skall lösas från ägare, hvilken
afsagt sig båtnaden af invallning, gäldas med en och en half gång jordens
värde i dess skick före invallningen, dock högst med det belopp, hvartill jorden
uppskattas efter företagets fullbordan.

38 §.

I fråga om lösen och ersättning till följd af åtgärd för inrättande, utvidgande
eller förbättrande af allmän farled eller för annat allmänt ändamål
skall, där ej tillika åsyftas vattens utnyttjande vid kraftanläggning eller
eljest i industriellt eller privatekonomiskt syfte, hvad i 35 § stadgas om förhöjning
öfver värdet ej vinna tillämpning.

39 §.

I fråga om lösen och ersättning, som tillkommer kronan, äge hvad i 35
§ stadgas om förhöjning öfver värdet ej tillämpning.

Hvad nu sagts gälle dock ej beträffande kronan tillhörig fastighet, som
upplåtits under stadgad åborätt eller är anslagen till ämbets- eller tjänstemans
aflöning.

9—091204. Förslag till Vattenlag.

9: 40-44

40 §.

Vid bestämmande af lösen och ersättning för jord enligt den i 35 eller
37 § stadgade beräkningsgrund värde i jordens värde inräknadt värdet af
därå befintliga, för dess brukande erforderliga hus.

41 §.

För fast egendom, före hvars afträdande fordras uppsägning, efter ty i
56—58 §§ stadgas, skall lösen och ersättning gäldas innan uppsägning sker.

Lösen och ersättning i andra fall skall gäldas före tillträdet af den egendom,
fast eller lös, hvarom fråga är, eller innan den skada eller det intrång
göres, hvarför ersättning utgår.

Skall lösen eller ersättning icke utgå på en gång, äge hvad nu stadgats icke
tillämpning.

42 §.

Lösen för fast egendom gäldas medelst beloppets nedsättande hos Konungens
befallningshafvande i det län, där egendomen är belägen.

Beträffande ersättning i penningar för vattenkraft samt för skada å fast
egendom genom uppdämning eller genom sänkning af vattenståndet i vattendrag,
sjö eller annan vattensamling vare ock, såvidt angår ersättningsbelopp
öfver ett hundra kronor, lag som nu sagts.

I andra fall gäldas lösen och ersättning direkt till den, hvilken äger tillgodonjuta
beloppet. Afser ersättning arbete till förebyggande af skada, byggnads
ändrande, flyttande eller uppförande å annan plats eller dylikt, bör dock,
om inteckningshafvare äskar det, bestämmelse meddelas till beredande af säkerhet
att medlen varda använda på föreskrifvet sätt.

43 §.

Medel, som jämlikt 42 § skola nedsättas hos Konungens befallningshafvande,
må, där det äskas, insättas i bankinrättning, som af Konungens befallningshafvande
godkännes, för att där innestå mot ränta under den tid Konungens
befallningshafvande bestämmer; i fall, som i 56—58 §§ förmäles, skall
räntan intill den föreskrifna afträdesdagen komma lösen- eller ersättningsgifvaren
till godo.

44 §.

Är enligt 42 § första stycket lösen för fast egendom nedsatt, skall, sedan
egendomen blifvit afträdd, det ägaren tillkommande belopp af Konungens

9: 45-47

befallningshafvande fördelas i den ordning, som för fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom är stadgad. Kungörelse om sammanträde
för fördelningen skall införas i allmänna tidningarna och särskild
underrättelse om sammanträdet meddelas ägaren och innehafvare af fordran,
hvarför egendomen häftar, på enahanda sätt, som är föreskrifvet i fråga om
auktion å utmätt fast egendom.

De med fördelning, som nu nämnts, förenade kostnader skola gäldas af
lösengifvaren.

45 §.

Ersättning, som enligt 42 § andra stycket blifvit nedsatt, varde af Konungens
befallningshafvande utbetalad till fastighetsägaren, där han visar, att
inteckningshafvarne medgifvit honom rätt att lyfta beloppet. Eljest fördele
Konungens befallningshafvande ersättningen i den ordning, som för fördelning
af lösen i 44 § är stadgad. Om kostnaden för fördelningen gälle hvad i
44 § är sagdt.

46 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehafvare af nyttjanderätt eller andra om
bättre rätt till hvad såsom ersättning eller lösen skall utgå, varde den tvist
hänvisad till särskildt utförande.

Har sådan tvist yppats, eller skall lösen eller ersättning gäldas för egendom,
som innehafves såsom fideikommiss, skall penningbelopp, hvarom fråga
är, nedsättas hos Konungens befallningshafvande, ändå att enligt eljest
gällande regler sådan nedsättning ej skolat ske; och stånde sedan i afbidan
på tvistens slutliga afgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommissmedlen
beloppet i kvarstad, där ej enligt 44 eller 45 § utdelning bör
äga rum.

III. Gemensamma bestämmelser.

47 §.

Med vattenkraften i ett strömfall afses i detta kap. den effektiva
krafttillgången däri, det vill säga den mekaniska effekt, som kan uttagas
vid axeln å en eller flera i fallet insatta och därför afpassade vattenmotorer.

Vid beräknande af den effektiva krafttillgången i ett strömfall skall
hänsyn tagas till mera betydande växlingar under skilda tider af året.

9: 48-51

48 §.

Ersättning för tillgodogjord vattenkraft skall, vare sig ersättningen
utgår medelst kraftöfverföring eller i penningar, anses innefatta godtgörelse
för vattenverksbyggnaderna eller den del däraf, som för framtiden varder
för ägaren onyttig; dock att, där byggnaderna till material eller byggnadssätt
äro med afseende å deras ändamål särskildt värdefulla, godtgörelse i
mån däraf skall erläggas. Har ej ersättningsgifvaren inom ett år efter
utloppet af den bestämda tiden för fullbordande af det företag, for hvilket
vattenkraften afståtts, från ersättningstagarens fastighet bortfort hvad
af vattenverksbyggnaderna sålunda blir hans tillhörighet, tillfälle det utan
lösen ersättningstagaren.

Med vattenverksbyggnader afses anordningar dels for vattnets damning
och ledande till och från kraftanläggning, såsom dammar, rännor, kanaler,
tuber, tunnlar och turbinkammare, och dels för fiskens gång och
för flottningens tillgodoseende, såsom laxtrappor, ålledare, flottningsutskof
och timmerledare, så ock hvad till dylika anordningar hör, luckor med
manöveranordningar, isgrindar och dylikt.

49 §.

Skall på grund af bestämmelse i denna lag en del af vattenmängden
eller fallhöjden i strömfall afstås, vare fallets ägare, om begagnandet af
återstoden därigenom försvåras eller fördyras, berättigad till ersättning tor
sådan skada; varder återstoden för strömfallsägaren onyttig, eller uppkommer
synnerligt men vid begagnandet däraf, skall, om ägaren fordrar det, ersättning
i enlighet med förut gifna bestämmelser lämnas för återstodens hela

Varder till följd af företag, som i denna lag sägs, ägare af bebyggdt
strömfall förpliktad tåla ändring af vattenverket eller utbyte af vattenkraft
mot kraft medelst öfverföring, njute han ersättning för den förlust han
må lida i sin rörelse eller eljest därigenom, att af honoin förut anvand kraft
under arbetet för verkets ändrande eller den öfverförda kraftens inställarande
icke står honom till buds.

Öl 8.

Hör till strömfall, hvars vattenkraft till följd af företag enligt denna
lag går för ägaren förlorad, särskildt utmål eller är därmed eljest mark

(!9

9: 52-54

förenad, och varder marken därefter för ägaren eller innehafvaren onyttig,
eller uppkommer synnerligt men vid dess begagnande, då skall, där ägaren
fordrar det, den mark lösas.

52 §.

Är vattenkraften i strömfall, som i 51 § nämnts, afsedd till drifvande
af kvarn, såg, fabrik eller annan anläggning, eller är med strömfallet förenad
annan fast eller lös egendom, för hvars tillgodogörande vattenkraften
är afsedd, och lider sådan egendom minskning i värde för ägaren, då vattenkraften
frångår honom, njute han ersättning för skadan eller, där han
hellre vill afstå egendomen och minskningen i dess värde är af betydenhet,
lösen därför.

Då lösen eller ersättning skall utgå för kvarn, såg, fabrik eller annan
egendom, hvilken helt eller delvis afstås, skall ock lös egendom, som hör därtill
och varder för ägaren onyttig, öfvertagas mot lösen.

Där genom afstående af vattenkraft skada eller förlust, som ej är att
hänföra under ofvan meddelade bestämmelser, tillskyndas ägaren eller annan,
varde ock den skada eller förlust ersatt.

53 §.

Där genom vattenuppdämning eller annan åtgärd enligt denna lag hel
fastighet eller del däraf varder för ägaren onyttig eller synnerligt men vid
begagnandet däraf uppkommer, skall, om ägaren fordrar det, hela fastigheten
eller den särskilda delen lösas.

Varder genom åtgärd, som ofvan sägs, begagnandet af fastighet försvåradt
eller fördyradt, skall, i den mån fastigheten ej löses, sådan skada
ersättas.

54 §.

Där å egendom, hvilken enligt denna lag skall lösas eller ersättas, kostnad
göres efter det kungörelse om det företag eller den åtgärd, som föranleder
lösnings- eller ersättningsskyldigheten, blifvit offentliggjord eller
underrättelse eljest meddelats ägaren på sätt i 10 och 11 kap. för hvarje
särskild! fall stadgas, må vid värdets eller ersättningens bestämmande den
kostnad tagas i beräkning allenast, såvidt den pröfvas hafva varit nödig
eller nyttig samt icke blifvit gjord i uppenbar af sikt att vinna högre ersättning.

9: 55-57

55 §.

Har, sedan värde sattes å egendom, som skall lösas eller ersättas, men
innan lösen eller ersättningsbeloppet guldits, ägaren gjort nödig eller nyttig
kostnad därå, vare lian berättigad att undfå ersättning härför, därest icke
kostnaden blifvit gjord i uppenbar afsikt att vinna högre ersättning. Tvist
härom varde pröfvad af allmän domstol, och må emellertid egendomen tillträdas,
där den, som skall gifva ersättningen, hos Konungens befallningshafvande
ställer pant eller borgen för det, hvarom tvistas.

56 §.

Fast egendom, som på grund af bestämmelse i denna ''lag skall lösas,
så ock lös egendom, som det må åligga lösengifvaren att därjämte öfvertaga,
skall, om ej annorlunda öfverenskommes eller jämlikt stadgandet i 59 §
annorlunda bestämmes, afträdas å den fardag för afträdande af förhyrd
lägenhet eller, där fråga är om jordbruksfastighet, å den arrendefardag,
som inträffar näst efter ses månader, sedan lösens belopp blifvit slutligen
fastställdt och därefter uppsägning skett hos ägaren.

Uppsägning må ej med laga verkan ske, med mindre lösen för den fasta
egendomen, såvidt den skall utgå i penningar, guldits i den ordning 42 § stadgar
samt, där strömfall skall lösas mot ersättning för vattenkraften medelst
kraftöfverföring, säkerhet, som i 19 § sägs, blifvit ställd. Sker ej sådan upp*
sägning inom två år, sedan lösen slutligen fastställdes, vare den da väckta
frågan" förfallen, såvidt fastighetsägarens rätt är beroende däraf.

Arbete eller annan åtgärd, hvarigenom fast egendom, som skall lösas,
kan lida men, må ej af lösengifvaren verkställas före tillträdesdagen.

57 §.

Har föreskrift meddelats, att boningshus, kvarn, såg eller annan byggnad,
som användes till handels-, handtverks- eller fabriksrörelse eller annan
yrkesutöfning, skall till följd af skada därå genom företag enligt denna
lag i dess helhet ersättas eller ock flyttas till annan plats, skall hvad i 56 §
stadgas för det fall, att fast egendom skall lösas, äga motsvarande tilllämpning.

Lag samma vare, där strömfallsägare skall afstå vattenkraft, som är
af honom tillgodogjord; dock att, där ersättning för vattenkraften skall

9: 58-60

gifvas medelst elektrisk kraftöfverföring, den tid af två år, inom hvilken
uppsägning skall ske, räknas från det såväl ersättningsfrågan som frågan
om de förhållanden, livilka i 21 § omförmälas, slutligen afgjorts.

Om skyldighet, där vattenkraft skall ersättas medelst kraftöfverföring,
att före uppsägning ställa säkerhet för viss kostnad och skada skils i 19 §.

58 §.

Pröfvas genom företag enligt denna lag sådant men tillskyndas jordbruksfastighet,
att jordbruket därå för framtiden icke kan med fördel drifvas,
skola, ändå att ägaren icke påkallar fastighetens lösande, bestämmelserna
i 56 § om uppsägning och fardag äga motsvarande tillämpning.

59 §.

Utan hinder af föreskrifterna i 56—58 §§ må kunna bestämmas längre
eller kortare uppsägningstid eller annan tillträdesdag än där stadgas, såframt
sådant finnes erforderligt till förebyggande af alltför skilda tillträdestider
beträffande olika fastigheter eller lägenheter, eller ock gagnet af ändring i
tidsbestämmelserna med hänsyn till det ifrågasatta företagets snara genomförande
eller annan omständighet pröfvas vara öfvervägande i förhållande
till den olägenhet, som däraf kan följa för den andra parten; tillskyndas särskild
olägenhet, skall godtgörelse därför gifvas.

I sammanhang med beslut om lösen eller ersättning i fall, som afses
i 56—58 §§, skall besked meddelas om hvad lösen- eller ersättningsgifvaren
åligger i afseende å uppsägning så ock om tiden för tillträde.

60 §.

Skall i andra fall än i 56—58 §§ sägs ersättning gäldas med penningar
för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom företag enligt
denna lag, eller för vattenkraft, som ej är af ägaren tillgodogjord; då må ej
arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan
vidtagas, innan den ersättning guldits, som därför bör utgå.

Varder ej ersättning gulden inom tid, som genom aftal eller eljest i laga
ordning blifvit bestämd, eller, om sådan bestämmelse saknas, inom fem år efter
det ersättningens belopp slutligen fastställdes, vare den då väckta frågan
förfallen, i hvad sådan ersättningstagares rätt angår.

9: 61-64

61 §.

Där i fall, som i 56 eller 57 § förmäles, finnes i målet uppgifven arrendator
eller hyresgäst, hvars rätt är af företaget beroende, vare han ej pliktig
att afflytta eller afstå från hvad han innehar förrän efter åtnjuten uppsägningstid
i enlighet med ofvan gifna föreskrifter; och må dessförinnan arbete,
hvarigenom hans rätt kränkes, ej af lösen- eller ersättningsgifvaren vidtagas.
Har särskild ersättning tillerkänts arrendator eller hyresgäst, varde sådan
före den genom uppsägningen bestämda fardag till honom gulden.

Om sättet för verkställande af uppsägning enligt förestående §§ gälle
hvad om uppsägning af arrende- och hyresaftal finnes särskildt stadgadt.

63 §.

Hvad om exproprierad fastighets befriande från ansvar för inteckningar
eller annan rätt, som förut besvärat densamma, är eller kan varda stadgadt
gälle ock beträffande fast egendom, som löses enligt stadgande i denna
lag; och skall hvad angår strömfall, som löses medelst kraftöfverföring, i
nämnda afseende öfverföringens början tillerkännas samma rättsverkan, som
eljest tillkommer löseskillingens erläggande.

64 §.

Ändå att fastighet, för hvilken till följd af företag enligt denna lag
vattenkraft går förlorad, tillhör samme ägare som den fastighet, för hvars
räkning företaget utföres, skall ersättning för den förlorade vattenkraften
gäldas, såframt förstnämnda fastighet är besvärad af inteckning för fordran
eller för rätt till afkomst eller annan förmån eller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken häfta för fordran eller annan rättighet, samt innehafvare af
sådan fordran eller rättighet ej lämnat medgifvande till företaget. Hvad
nu sagts gälle dock ej, där förlusten af vattenkraft prof vas vara väsentligen
utan betydelse för fordrings- eller rättsägarens säkerhet.

I fråga om skada, som genom uppdämning eller genom sänkning
af vattenståndet i vattendrag, sjö eller annan vattensamling tillskyndas
fastighet, tillhörig samme ägare som den fastighet, för hvars räkning
företaget sker, skall hvad nu stadgats beträffande förlust af vattenkraft
äga motsvarande tillämpning.

9: 65-10: I

65 §.

Förmenar innehafvare af fordran eller rättighet, hvarför fast egendom
häftar, att lösen för densamma eller ersättning för förlorad vattenkraft eller
för skada å egendomen genom uppdämning eller genom sänkning af vattenståndet
blifvit för lågt beräknad, vare han berättigad att, där ej
full betalning för hans fordran lämnas honom, hos vattendomstolen äska förnyad
uppskattning, såvidt på hans eller annan sådan fordringsägares rätt
inverkar. Talan härom skall anhängiggöras sist inom sex månader efter det
fördelning af löseskilling eller ersättning i penningar vunnit laga kraft
eller beträffande ersättning i kraft efter den för kraftöfverföringens början
bestämda tid; försittes tid, som nu sagts, vare rätt till talan förlorad.

66 §.

Har fast egendom blifvit på grund af stadgande i denna lag mot lösen
afträdd, och varder ej inom den bestämda tiden för fullbordandet
af det företag, för hvars utförande egendomen blifvit löst, egendomen för det
medgifna ändamålet använd; då äge förre ägaren eller hans rättsinnehafvare
inom två år därefter hos vattendomstolen anhängiggöra talan om rätt att få
återlösa egendomen. Prof vas sådana omständigheter för handen, att företaget
eller den del däraf, för hvilken egendomen blifvit löst, må anses såsom öfvergifvet,
varde talan bifallen; eljest äge domstolen förordna, att med pröfningen
bör på viss, af domstolen bestämd tid anstå. Godkännes anspråket,
och kunna ej parterna sämjas om löseskillingens belopp, varde detta af domstolen
bestämdt till egendomens fulla värde vid den tid återlösen sker; ej må
dock värdet sättas högre än det belopp, för hvilket egendomen blifvit afträdd.

10 KAP.

Om syneförrättning.

1 §•

Till handläggande af syneförrättning rörande företag, som i 5, 6 eller 8
kap. af ses, skall förordnas statens landtbruksingenjör eller annan, efter ty
särskildt finnes eller kan varda stadgadt, därtill behörig tjänsteman eller
ock annan person, hvilken på grund af aflagda kunskapsprof och praktisk er 10—091204.

Förslag till Vattenlag.

10: 2-3

farenhet i hithörande ämnen af Konungen förklarats behörig att hålla dylik
förrättning.

Beträffande syneförrättning rörande vattenreglering, hvars hufvudsakliga
ändamål är jords förbättring, vare ock lag som nu sagts.

Där det hufvudsakliga ändamålet med vattenreglering är beredande af
ökad vattenkraft eller bättre hushållning med vattnet, skall till förrättningsman
förordnas person, hvilken på grund af aflagda kunskapsprof och
praktisk erfarenhet i afseende å byggande i vatten och därmed sammanhängande
ämnen af Konungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning.
Är den sålunda förordnade ej tillika behörig, efter ty i första stycket sägs,
att hålla syneförrättning rörande torrläggningsföretag, skall till biträdande
förrättningsman förordnas person, som innehar sådan behörighet.

2 §.

Förordnande, som i 1 § sägs, skall på ansökan meddelas af Konungens
befallningshafvande.

I ansökningen böra, såvidt ske kan, fullständigt uppgifvas företagets omfattning
och beskaffenhet, de hemman, vattenverk och andra lägenheter, som
saken förmenas angå, samt ägarnes namn och hemvist äfvensom sådana nyttjanderättshafvares,
hvilkas rätt kan vara af företaget beroende.

Har viss person “föreslagits till förrättningsman eller biträdande förrättningsman,
och finnes ej förslaget godkändt af samtliga sakägare, förelägge
Konungens befallningshafvande dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan
för den eller de församlingar, där fastighet, som ofvan nämnts, är belägen,
att inom viss kort tid, vid förlust af rättighet att öfver förslaget höras,
inkomma med yttrande, huruvida de hafva något att erinra mot den föreslagne.
Yppas ej stridighet, värde den ''föreslagne förordnad, där han finnes
lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifva
föreslagen, förordne Konungens befallningshafvande såsom skäligt pröfvas;
dock att, där fråga är om vattenreglering, ansökningen ej må upptagas,
med mindre den innehåller förslag å viss person till förrättningsman.

3 §.

Förrättningsmannen skall vid syneförrättningen biträdas af två gode
män, hvilka bland dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller
till gode män vid landtnuiteriförrättning i orten, utses af honom; dock att,
där enligt 1 § tredje stycket tillika förordnats biträdande förrättningsman,
denne utser den ene gode mannen.

4 §.

.Är vid annan syneförrättning, än som afses i 1 § tredje stycket, fråga

om ändiing eller utrifning af vattenverk eller af anläggning, som i 5
kap. 40 § sägs; eller

om åtgärd, hvarigenom ägare af strömfall tillskyndas förlust i icke utnyttjad
vattenkraft; eller

om beredande åt strömfallsägare af båtnad i afseende å vattenkraft; eller
är fråga

om afledande af kloakvatten från samhälle eller fabrik, utan att pröfning
af de förhållanden, som omförmälas i 8 kap. 14 §, dessförinnan i loreskrifven
ordning ägt rum;

skall beträffande sådan fråga och hvad därmed sammanhänger i förrättningen
såsom synemän deltaga ytterligare en för sakkunskap och pålitlighet
känd god man, hvilken af Konungens befallningshafvande förordnas i
sammanhang med förordnande enligt 2 § eller ock sedermera på anmälan af
förrättningsmannen. Om förslag till sådan god man gälle hvad i 2 § sägs om
förslag till förrättningsman.

I örekommer eljest vid syneförrättning fråga, för hvars bedömande tarfvas
särskilda fackkunskaper, äge synemännen hos Konungens befallningshafvande
begära förordnande för ojäfvig, i sådant ämne sakkunnig person
att biträda synemännen. Angående beloppet af den ersättning, som tillkommer
sådan sakkunnig, beslute synemännen; och gälle om den ersättning hvad
om annan förrättningskostnad finnes här nedan stadgadt.

5 §.

Den allmänna plahen för vatten reglering skall uppgöras af förrättningsmannen.
Menar biträdande förrättningsman eller god man, som i
4 § sägs, att till vinnande af större båtnad eller till minskande af kostnad
eller skada af företaget planen bör till viss del ändras, rådgöre därom i god
tid med förrättningsmannen; varder ändringsförslaget ej af denne gilladt,
skall biträdande förrättningsmannens eller gode mannens mening antecknas
i protokollet.

6 §.

Efter samråd med sökanden, där så lämpligen kan ske, bestämme förrättningsmannen
tid och ställe för syneförrättningen. Han skall därom ej
mindre underrätta de andra synemännen än äfven utfärda kungörelse, hvari
tillika de hemman, vattenverk och andra lägenheter, som saken förmenas

10: 7-8

angå, skola namngifvas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt,
utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning; föranstalte
ock därom, att kungörelsen varder minst tre veckor före den för förrättningen
utsatta tiden afsäna till vederbörande pastorsämbete för uppläsande så snart
ske kan i kyrkan för den eller de församlingar, där fastighet, som nyss
nämnts, är belägen, så ock minst fjorton dagar före förrättningssammanträdet
införd i en eller, där förhållandena påkalla det, två eller flera af ortens
tidningar.

7 §.

Förrättningsmannen åligge därjämte att minst fjorton dagar före sammanträdet
i betaldt öppet bref eller brefkort å posten aflämna underrättelse
om förrättningen till enhvar i ansökningen uppgifven eller eljest för förrättningsmannen
känd ägare af fastighet, som i kungörelsen angifves, så ock till
de kända nyttjanderättshafvare, hvilkas rätt beröres af företaget. Underrättelsen
skall adresseras till den fastighet, hvarom fråga är, såvidt ej säker
kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren.

Är jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för helt skifteslag
eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse till de särskilda
delägarne i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse,
varde styrelsen på sätt ofvan nämnts underrättad.

öfver afsända underrättelser skall förrättningsmannen upprätta förteckning
med angifvande af afsändningsdagen. Förteckningen, som skall af förrättningsmannen
underskrifvas och biläggas förrättningshandlingarna, utgöre,
där ej af eljest föreliggande omständigheter annat förhållande framgår,
bevis att den angifna dagen underrättelser afsändts under de i förteckningen
upptagna adresser.

8 §.

Hafva ej föreskrifterna i 6 och 7 §§ iakttagits, ansvare förrättningsmannen
såsom för tjänstefel, och må förrättningen ej fortgå utan nytt kungörande,
såframt ej samtliga sakägare kommit vid förrättningen tillstädes
eller sakägare, som uteblifvit, i den för delgifvande af stämning stadgade
ordning minst en vecka förut kallats till förrättningssammanträde.

Ej vare dock nytt sammanträde af nöden af den anledning, att vid utsändandet
en eller annan underrättelse försetts med oriktig adress eller en
eller annan ägare eller nyttjanderättshafvare till fastighet, som angifvits i
kungörelsen, finnes vara förbigången; men varder af annan orsak nytt sammanträde
utsatt, bör dock underrättelse om förrättningen tillsändas uteblifven
sakägare, som förut ej underrättats.

10: 9-12

9 §.

Finner förrättningsmannen saken angå fastighet, som tillhör kronan eller
allmän anstalt, skall han i god tid insända underrättelse om förrättningen till
Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen “och åligge
Konungens befallningshafvande att ofördröjligen förordna ombud till
bevakande af talan för fastigheten eller, där sådan talan skall bevakas af annan
myndighet, öfverlämna underrättelsen till den myndighet.

10 §.

Kommer ej förrättningsman, biträdande förrättningsman eller af Konungens
befallningshafvande utsedd god man tillstädes å den för förrättningen
utsatta tid, och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter;
da ma de, som tillstädeskommit, atskiljas. Uteblifver god man, som är utsedd
af förrättningsman eller af biträdande förrättningsman, kalle denne
genast annan god man i stället.

Synemän, som utan laga förfall uteblifver från förrättningen, ersätte all
skada och olägenhet, som däraf uppstår; förrättningsman och biträdande
förrättningsman ansvare därjämte såsom för tjänstefel.

11 §.

Sökandens, annan sakägares eller allmänt ombuds uteblifvande från syneförrättningen
må ej hindra dennas fortgång.

12 §.

Vill sökanden återkalla ansökningen, göre det skriftligen hos förrättningsmannen
före eller vid första sammanträdet eller ock vid annat sammanträde
under förrättningen. Där ej annan sakägare skriftligen förklarar
sig vilja fullfölja ansökningen, varde förrättningen inställd och frågan förfallen.

Äro sökandena flera, må utan samtligas medgifvande återkallelse ej
ske, utan så är att beträffande företag enligt 5, 6 eller 7 kap. kostnaden af synemännen
beräknas uppgå till mer än nio tiondelar af det uppskattade förbättringsvärdet
eller den eljest i penningar uppskattade nyttan af företaget.

10: 13-15

13 §.

Mot synemän och sakkunnigt biträde enligt 4 § andra stycket galle dessa
jäi‘: om lian är med sakägare i den skyldskap eller det svågerlag, som i
rättegångsbalken om jäf mot domare sägs, eller om han eller någon, som
med honom är sålunda skyld eller besvågrad, äger del i saken eller eljest
kan vänta synnerlig nytta eller skada af förrättningen, eller om han såsom
domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller om han är sakägares
vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon, sedan ärendet anhängiggjorts,
sak med synemän eller tillfogar honom något med ord eller
gärning i uppsåt att därmed göra honom jäfvig, det skall ej räknas för jäf.

14 §.

Menar sakägare, att synemän eller sakkunnigt biträde är jäfvig, anmäle
jäfvet å första förrättningsdagen. Ej må fråga om jäf senare väckas, utan
så är att sakägare varit af laga förfall hindrad att å den dag inställa sig
eller den omständighet, hvarå jäfvet grundas, först efteråt tillkommit eller
blifvit honom kunnig. I dessa fall skall jäfvet för att vinna beaktande framställas
å den sammanträdesdag, som först inträffar efter det förfallet upphörde
eller anledningen till jäfvet uppkom eller blef kunnig.

Finnes under förrättningens fortgång företaget angå fastighet, som ej angifvits
i förut utfärdad kungörelse, äge vid ofvan nämnd påföljd ägare eller
nyttjanderättshafvare till sådan fastighet framställa jäf mot synemän å den
dag, till hvilken i anledning häraf ny kungörelse utfärdats eller kallelse delgifvits
honom, utan så är att han redan tidigare i annan egenskap varit tillstädes
vid förrättningen.

15 §.

öfver jäf sin vändning äge synemännen samfälldt besluta; finna de jäfvet
lagligen grundadt, åligge förrättningsmannen att, om han, biträdande
förrättningsman, af Konungens befallningshafvande utsedd god man eller
sakkunnigt biträde är jäfvig, anmäla det hos Konungens befallningshafvande,
som förordnar annan i den jäfvades ställe. Angår jäfvet god man, som
blifvit utsedd af förrättningsman eller biträdande förrättningsman, kalle
denne annan god man i stället.

Beslut, hvarigenom jäfsinvändning varder gillad, skall ej medföra någon
verkan till rubbning eller upphäfvande af åtgärd eller beslut, som tillkommit
innan invändningen gjordes.

10: 16-19

Ogillas jäfsinvändning, må däremot anmäldt missnöje ej utgöra hinder
för förrättningens fortgång.

16 §.

Vid förrättningen hafva synemännen att tillse, huruvida enligt de i denna
lag stadgade grunder hinder möter mot företaget; finna synemännen, efter
det utredning skett i nödiga delar, sådant hinder möta, gifve genast besked
därom och afslute förrättningen.

17 §.

Synemännen må ej inlåta sig i pröfning, huruvida vattenverk eller annan
anläggning, om hvars ändring eller utrifning fråga väckes, lagligen tillkommit
eller är af laga beskaffenhet. Tvist härom föranlede ej uppehåll i förrättningen,
med mindre sökanden eller, om flere äro sökande, de alla medgifva
sådant uppskof.

Synemännen tillkomme ej heller att pröfva giltigheten af invändning,
som vid syneförrättningen göres, att på grund af aftal jordägare är förbunden
att tåla uppdämning eller förhindrad att afleda vatten från sin till annans
mark; yppas tvist därom, och kan ej företaget bringas till stånd utan
rubbning af det aberopade rättsförhållandet, varde förrättningen inställd i
afbidan på tvistens slutliga pröfning.

18 §.

Där fråga är om afledande af kloakvatten, skola synemännen meddela
sådana bestämmelser, att vatten, hvaröfver annan äger råda, eller luften icke
genom afledandet förorenas eller, om sådant förorenande ej kan undvikas, att
olägenheterna däraf såvidt möjligt minskas. Särskilda föreskrifter, som i
nyssnämnda hänseende må hafva meddelats vid pröfning i därför stadgad
ordning, skola af synemännen noga iakttagas.

Har pröfning, som nu nämnts, ej skett, och finnes frågan om kloakledningens
sträckning eller beskaffenhet icke lämpligen kunna afgöras utan föregående
sådan pröfning, varde förrättningen inställd i afbidan på sagda hinders
undanröjande.

19 §.

Framställes vid syneförrättning yrkande, som i 6 kap. 3 § eller 7 kap. 23 §
sägs, förelägge synemännen den, som gjort yrkandet, att inom viss tid med företeende
af synemännens beslut i frågan anmäla yrkandet hos Konungens be -

10: 20-22

fallningshafvande, vid äfventyr, där det försummas, att yrkandet lämnas utan
afseende.

Göres inom förelagd tid anmälan, som nu sagts, skall Konungens befallningshafvande
uppdraga åt den förut förordnade förrättningsmannen att i
sammanhang med den pågående förrättningen handlägga jämväl den nyväckta
frågan eller ock, där denna är af sådan beskaffenhet, att den förut
förordnade förrättningsmannen ej är behörig eller lämplig att handlägga
frågan, återkalla det förra förordnandet och förordna annan behörig person
till förrättningsman.

Efter det de, hvilkas rätt kan vara beroende af frågan, i förut stadgad
ordning lämnats tillfälle att yttra sig däröfver samt behörig utredning ägt
rum, afgöre synemännen, hvilketdera företaget bör hafva företräde.

20 §.

Varder, innan syneförrättning rörande visst företag afslutas, ny förrättning
anhängiggjord angående annat företag, som rör samma område
eller af annan grund ej kan jämte det förra företaget utföras, skall anmälan
om förhållandet göras hos Konungens befallningshafvande, som föreskrifver,
att förrättningarna skola sammanslås till en och enligt de i 19 § tredje
stycket stadgade grunder handläggas af den förrättningsman, Konungens
befallningshafvande därtill förordnar.

21 §.

Möter ej hinder mot företaget, böra synemännen, efter det sakägarne blifva
hörda och utredning skett angående de förhållanden, hvilka kunna inverka
på frågan, söka att mellan samtliga sakägare åstadkomma förening i de delar,
hvarom tvist yppas; och varde, där sådan förening sker, särskild afhandling
därom upprättad, af sakägarne underskrifven samt medelst synemännens
påskrift vitsordad.

Bor förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ända att dess ombud
ingått därå, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla, med mindre den godkännes
af vederbörande myndighet.

22 §.

Vilja en eller flera sakägare förena sig med sökanden om företaget eller
yrka, att däråt gifves större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen;
och varde handlingen vitsordad medelst synemännens påskrift.

10: 23-27

23 §.

Kommer ej enligt 21 § förening till stånd mellan samtliga sakägare, varde
frågan i de delar, som äro tvistiga, pröfvad af synemännen jämlikt de i denna
lag stadgade grunder.

24 §.

Vattendrag, sjö eller annan vattensamling med af- och tillopp, som beröres
af företaget, och den jord, hvarpå företaget kan inverka, skola, om och i
den mån sådant synes nödigt, af förrättningsmannen afvägas, uppmätas, aftecknas
och beskrifvas.

25 §.

För utrönande af värdet å jordförbättring, där sådan med företaget af ses,
skola synemännen efter undersökning af den jord, hvarom fråga är, uppskatta
jorden såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, hvari den antages
komma efter företagets fullbordan.

Vid uppskattning af båtnad, som genom vattenreglering beredes strömfall,
skola de i 9 kap. stadgade grunder beträffande värdering af vattenkraft,
som skall ersättas eller lösas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

26 §.

Vid uppskattning af ökning i jords alstringsförmåga böra synemännen,
med fäst afseende å jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alf samt
den större eller mindre svårigheten och kostnaden vid brukningen, med hvarandra
jämföra jordens afkastning i dess af vatten besvärade skick och den
afkastning, som med hänsyn till möjligheten af jordens mer eller mindre
fullständiga torrläggning till bestämdt djup är att påräkna efter företagets
utförande.

Med afkastning afses i denna § den årliga nettobehållning, som under
ändamålsenlig skötsel är att i allmänhet påräkna.

27 §.

Utgöres jord, hvarå uppskattning enligt 25 § bör ske, helt och hållet eller
till någon del af sjöbotten eller annan vattendränkt mark, och finnes uppskattningen
af den blifvande jordförbättringen ej kunna, innan företaget blifvit
fullbordadt, verkställas med tillförlitlig noggrannhet; då skola synemännen
medelst sannolikhetsberäkning enligt grunder, som må finnas användbara,

11—091204. Förslag till Vattenlag.

10: 28

tillsvidare bestämma värdet å jordförbättringen; och varde slutlig uppskattning
utsatt att, efter ty i 49 § sägs, förrättas efter företagets fullbordan.

28 §.

I fråga om företaget hafva synemännen att bestämma:

hvarest och huru dike, afloppsledning eller annan anläggning, som pröfvas
nödig, tjänligast skall göras, allt med hänsyn till de i 5 kap. 11, 12 och 13
§§ eller eljest i denna lag stadgade grunder äfvensom till vattenmängd, fallförhållanden,
jordens sättning och andra omständigheter;

hvarest jord skall läggas, som uppkastas ur dike vid dess anläggande eller

rensande;

hvarest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas,
där sådant tarfvas;

huru beträffande hushållningen med och framsläppandet af vattnet bör
förfaras vid dammbyggnad, som må erfordras för företaget, så ock eljest
hvad för vattenhöjdens reglering och förekommande af skada genom öfversvämning
eller annorledes bör iakttagas, hvarvid med afseende å vattenmärkes
utsättande skall iakttagas hvad i 11 kap. 54 § finnes för där afsedt
fall stadgadt;

huru i fråga om sättet för utförande af gemensamt arbete samt framtida
underhållet af gjorda anläggningar tjänligast bör förfaras, vare sig
nödiga arbeten skola ombesörjas af deltagarne samfälldt eller ock arbetet
så fördelas, att viss sträcka tilldelas hvarje deltagare att anlägga och för
framtiden vidmakthålla, i hvilket senare fall afseende bör fästas å markens
olika beskaffenhet, så att, där kostnad eller svårighet är större, skälig
jämkning göres;

tiden, då vattenverks ändring eller annat arbete för iöretaget må begynna:
tiden och sättet för fullgörande af samt betalningen för arbete, som
enligt särskilda stadganden jordägare eller vattenverksägare berättigats ombesörja;
så ock viss tid, i regel ej öfverstigande tio år, då företaget i dess
helhet bör vara bragt till slut;

huruvida och på hvilket sätt afsyning skall ske å arbetet för afgörande,
om företaget må anses fullbordadt;

samt i öfrigt allt, som kan lända till företagets ändamålsenliga anordning.

Dessa frågor skola handläggas af synemännen gemensamt; dock äge
vid syneförrättning för vattenregleringsföretag, som omförmäles i 1 § tredje
stycket, förrättningsmannen, om han finner sådant lämpligt, öfverlämna åt
de öfriga synemännen att ensamma verkställa uppskattning af värdet a den

1 loJpelafet Påfaknade jordförbättringen så oek af den skada å jord, som gnom
företaget kan orsakas. I de frågor, i hvilkas behandling förrättningslannen
sålunda ej deltager, fullgöre biträdande förrättningsmannen de åligganden,
som eljest tillkomma förrättningsman.

10: 29

29 §.

Har den till dikningssamfällighet hörande jord blifvit, efter tv i 5
ap> a sags, uppdelad i särskilda afdelningar, och finnes någon afdelning
sa belägen, att upptagande af dike därstädes ej tarfvas för torrläggnmg
af annan afdelning, äge synemännen föreskrifva, att sådant dike
s all goras först da någon delägare i af delningen påkallar det; och meddele
sjnemannen i ty fall de bestämmelser, som erfordras för afgörande af afdelnmgens
förhållande till samfälligheten i öfrigt.

30 §.

Lösen och ersättning till följd af företag, hvarom nu är fråga, så ock

8 kang6 16 § tredje st^cket samt afgäld enligt

p. § kall i brist af asämjande bestämmas af synemännen.

År jord, vattenverk eller annan lägenhet, som''skall lösas eller ersättas

S?ren UPSlåten åt aunan tiU nyttjande, varde, om och
den man uti loseskillmgen eller ersättningsbeloppet särskilt vederlag för
mistning eller inskränkning af nyttjanderätten blifvit inberäknadt, sådant
till sakagames kännedom utsatt.

värdJoib6^^11-111^ dlel 1ÖSe? Utgå med böjning öfver värdet, böra
värdet och förhöjningen hvar för sig angifvas.

31 §.

Skall lösen eller ersättning utgå för vattenkraft, som till följd af företaget
gar förlorad, skola synemännen bestämma sådan lösen eller ersättning
i penningar, ändå att från någondera sidan yrkas, att den skall utgå
öenom tillhandahallande af kraft jämlikt de i 9 kap. därför gifna regleroch
värde hänvisning lämnad den, som äskar kraftöfverföring, att "föra
akn darom hos vattendomstolen inom tid och i den ordning, som finnes
bestämd for talan mot synemännens utlåtande i öfrigt.

10: 32-35

32 §.

Förrättningen skall, såvidt ske kan, utan uppskof fortsättas och afslutas Om

under förrättningens gång saken finnes angå fastighet, som ej, på
sätt i 6 § finnes föreskrifvet, uppgifvits i förut utfärdad kungörelse om förrättningen,
skall, där ej ägare och känd nyttjanderättshafvare till den
fastighet ändock tillstädeskommit eller i den för delgifvande af stämning
stadgade ordning minst en vecka förut kallats till förrättningen, nytt sammanträde
utsättas för sådana sakägares hörande.

Varder nytt sammanträde af nöden, skall besked om tiden och stället
därför meddelas innan sammanträdet afslutas. Kan till följd af laga hinder
tiden för sammanträdet ej genast utsättas eller sammanträde ej a utsatt
tid hållas, varde om tiden och stället för det nya sammanträdet utfärdad
kungörelse i den ordning, som i 6 § sägs. Tarfvas det nya sammanträdet
för hörande af ägare eller nyttjanderättshafvare till fastighet, som i andra
stycket förmäles, skall, ändå att besked meddelats vid föregående sammanträde,
kungörelse utfärdas med angifvande af sådan fastighet äfvensom
underrättelse, på sätt i 7 § stadgas, tillsändas sakägare, som äger föra talan
därför.

33 §.

Har nytt sammanträde ej så tillkännagifvits som i 32 § sägs, vare det
ändock gillt, där alla sakägare komma tillstädes eller de uteblifne i den för
delgifvande af stämning stadgade ordning minst en vecka förut kallats till
sammanträdet.

34 §.

Ägare af fastighet, som saken angår, vare pliktig att till synemännen på
anmodan uppgifva nyttjanderättshafvare, som har del i saken.

35 §.

Tvist om ägande- eller besittningsrätt må ej föranleda uppehåll i förrättningen,
med mindre alla sakägare äro ense om sådant uppskof, utan
vare alltid den, som med äganderättsanspråk innehar egendom, hvarom
tvistas, berättigad att med laga verkan tala och svara därför, intill dess

han varder lagligen vunnen därur. ....

Ej må den, som genom köp eller annorledes bl ifver ägare innan ären -

det bragts till slut, rubba hvad iorre innehafvare!! samtyckt eller afgjori.
Har i förut angifven ordning underrättelse om förrättningen utsändts till
denne, vare särskild underrättelse till nye innehafvare!! ej erforderlig.

10: 36-40

30 §.

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande skall af
dem meddelas, gånge efter hvad de flesta säga. Äro rösterna å ömse sidor
lika, gälle den mening, förrättningsmannen biträder.

37 §.

b örrättningsmannen åligge att vid alla under syneförrättningen förefallande
sammanträden föra protokoll, hvaruti paragraferna numreras i
ordningsföljd för hela förrättningen. Protokollet bör vid hvarje sammanträdes
slut uppläsas och förses med synemännens underskrift.

38 §.

Sedan alla vid förrättningen anhängiga frågor blifvit genom förening ''
afgärda eller af synemännen utredda, gifve de på grund af hvad sålunda
förekommit utlåtande i saken och framlägge det skriftligen affattadt för
sakägame innan förrättningen afslutas.

39 §.

Förrättningsmannen upprätte tillika, där två eller flera skola med
skilda andelar taga del i företaget, särskild i enlighet med utlåtandet eller
förut ingången förening affattad längd, upptagande för hvarje hemman,
hemmansdel eller annan lägenhet dess namn, nummer eller annan beteckning
och ägare samt den därå belöpande anparten i kostnaden för företaget.
Beträffande torrläggningsföretag för jords förbättring skall längden
därjämte innehålla uppgift för hvarje fastighet å de i företaget ingående
ägornas uppskattade värde före och efter företaget samt värdet af
den jordförbättring, som lagts till grund för delaktigheten. Är i afbidan
på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 27 § sägs, varde
anteckning därom gjord.

40 §.

Ägare af fast egendom, som har båtnad af företaget, så ock annan deltagare
däri njute icke ersättning för kostnaden för sin talans bevakande vid

10: 41-43

syneförrättningen, där ej särskilda förhållanden påkalla sådan ersättning.

Tarfvas för vattenverksägare eller annan, som af företaget lider skada
eller intrång, särskild kostnad för bevakande af hans rätt härutinnan, skall
i utlåtandet tillerkännas honom skälig godtgörelse därför.

Kostnad, som nu sagts, varde fördelad på deltagarne efter enahanda
grunder, som gälla beträffande kostnaderna för själfva företaget, dock, hvad
angår torrläggningsföretag, utan hänsyn till sådana begränsningar i delaktigheten
efter jordförbättring, som må vara meddelade enligt 5 kap. 5 eller
6 §•

Har part genom obefogad invändning eller annorledes utan skäl föranledt
uppskof eller eljest ökade kostnader för andra parter, vare sådan part
pliktig att såsom en honom enskildt åliggande kostnad ersätta, öfriga sakägare
de utgifter, som annars varit obehöfliga.

41 §.

Nöjas samtliga sakägare åt synemännens utlåtande, teckne de sitt godkännande
därå, och varde intyg därom af synemännen meddeladt å utlåtandet
och den längd, hvarom i 39 § är nämndt.

42 §.

Skall för handhafvande af de med företaget förenade angelägenheter
finnas styrelse, skola före förrättningens afsilande synemännen uppdraga
åt eu eller flera af deltagarne att i den ordning 5 kap. 69 § stadgar utfärda
kallelse till sammanträde för styrelseval.

43 §.

Skall jämlikt 5 kap. 46 § eller lagrum, som hänvisar dit, synemännens utlåtande
i viss del underställas vattendomstolens pröfning, åligge förrättningsmannen
att före syneförrättningens af slutande härom meddela besked,
som i protokollet antecknas.

Sist förldare förrättningsmannen förrättningen afslutad och gifve sakägarne
tillkänna, vid hvilken vattendomstol talan mot förrättningen må
föras samt hvad enligt 11 kap. 73 § bör iakttagas för talans bevarande så
ock, där afsägelse af båtnad genom det med förrättningen afsedda^ företag
kan ifrågakomma, hos hvilken Konungens befallningshafvande sådan afsägelse
må göras.

10: 44 47

44 §.

Afskrift af förrättningsprotokollet, rörande företaget upprättade kostnadsförslag,
den i 39 § omförmälda längd, synemännens utlåtande och de
vid syneförrättningen ingångna föreningar skall af förrättningsmannen inom
trettio dagar efter förrättningens afslutande öfverlämnas till någon i orten
boende pålitlig person, som enligt tillkännagifvande vid förrättningen af
synemännen utsetts att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna
hos honom tillgängliga för enhvar, som åstundar att granska dem eller taga
afskrift däraf. Utses styrelse för företaget, skall denna öfvertaga handlingarna.

45 §.

Där ej inom föreskrifven tid talan anhängiggjorts mot syneförrättning
och ej heller underställning af synemännens utlåtande skall ske, skall
vid utlåtandet bero; och gånge detsamma i verkställighet i den ordning, som
för laga kraft ägande dom är stadgad.

46 §.

Afser syneförrättning torrläggningsföretag, vid hvilket jordägare ej
har rätt till afsägelse af båtnad, efter ty förut i denna lag finnes stadgadt,
eller ock företag för afledande af kloakvatten från enskilda fastigheter,
och skall underställning till vattendomstolen ej ske, äge synemännen, när
skäl därtill äro, förordna, att företaget må verkställas i enlighet med
utlåtandet utan hinder däraf, att detta ej vunnit laga kraft. Sökanden
vare dock skyldig att före arbetets påbörjande gälda den ersättning, som
jämlikt utlåtandet bör utgifvas, så ock hos utmätningsmannen i orten ställa
pant eller borgen för det ytterligare skadestånd, som kan varda annan till
följd af företaget tillerkändt.

År förordnande, som ofvan sägs, meddeladt, och föres mot syneförrättningen
talan, äge vattendomstolen, när skäl därtill förekomma, att, innan
talan slutligen pröfvas, förordna, att verkställighet ej må äga rum eller
att, där företaget redan till en del blifvit utfördt, ytterligare åtgärd ej må
vidtagas.

47 §.

Föres ej talan mot syneförrättning, och har ej heller underställning af
synemännens utlåtande ägt rum, åligge förrättningsmannen att inom ett år
efter förrättningens afslutande insända det därvid förda protokollet jämte

10: 48-49

kartor, ritningar, kostnadsförslag och öfriga handlingar, som röra saken,
till landtmäterikontoret i det län, där mark och annan fast egendom, hvarom
fråga är, eller största delen däraf är belägen.

Efter det handlingarna inkommit till landtmäterikontoret, äge förrättningsmannen
att därifrån till låns utbekomma desamma under tid, som af
förste landtmätaren bestämmes.

48 §.

Menar någon, efter det torrläggningsföretag i ändamål af jords förbättring
blifvit fullbordadt, att sedermera visat sig, att vid uppskattning,
som skett enligt 25 §, jordförbättringens värde till hans skada blifvit oriktigt
beräknadt, äge då erhålla ny uppskattning af värdet, där han före utgången
af kalenderåret näst efter det, under hvilket företaget fullbordades,
gör ansökan därom hos Konungens befallningshafvande. Sådan ny uppskattning
skall efter ansökningstidens slut så snart lämpligen kan ske verkställas
af de synemän, som förrättat den föregående uppskattningen, eller,
om hinder möter för dem, af andra, hvilka utses därtill på sätt i detta kap.
föreskrifves; och må därvid på yrkande af annan deltagare än den, som
sökt förrättningen, ny uppskattning ske jämväl beträffande andra jordområden
än dem, som afses i ansökningen, i den mån sådant är af nöden
för vinnande af enhetlig tillämpning af grunderna för uppskattningen. Är
någon missnöjd med den nya uppskattningen, fullfölje talan däremot i
den ordning 11 kap. 73 § föreskrifver. I öfrigt gälle angående dylik förrättning
i tillämpliga delar hvad förut i detta kap. är stadgadt; dock vare
ej erforderligt, att i kungörelse angående förrättningen samtliga de fastigheter
angifvas, hvilka beröras af torrläggningsföretaget.

Hafva deltagarne i företaget träffat förening om ny uppskattning i
andra fall eller om annan tid eller ordning för ny uppskattnings förrättande
än nu är sagdt; vare det gillt.

Sker genom uppskattningen ändring i hvad förut blifvit bestämdt, varde
fördelningen af kostnad och utgift för företaget, så ock af underhållsskyldigheten
jämkad därefter.

49 §.

Har, efter ty i 27 § förmäles, slutlig uppskattning af påräknad jordförbättrings
värde blifvit utsatt att äga rum efter företagets fullbordan,
äge enhvar jordägare, hvars rätt är af frågan beroende, att inom tid, som
i 48 § sägs, hos Konungens befallningshafvande anmäla ärendet för upp -

skattningens verkställande; men försummas det, vare all fråga om dylik
uppskattning förfallen och den förut gjorda värderingen gällande till
framtida efterrättelse.

Om sådan slutlig uppskattning, som här afses, galle hvad om ny uppskattning
i 48 § stadgas.

50 §.

För förrättning, hvarom i detta kap. sägs, njute synemännen godtgörelse
i enlighet med hvad särskildt är stadgadt. Kostnad, som nu sagts, så ock
kostnad för kungörelser och underrättelser eller annat, som för syneförrättningen
är af nöden, skall genast förskjutas af sökanden eller, där flera
äro sökande, af den bland dem, som gälda gitter.

Äro flera pliktiga att förskjuta förrättningskostnad, vare enhvar af
dem i förhållande till de andra skyldig att svara för allenast så stor andel
af förskottet, som enligt ofvan gifna regler skulle slutligen belöpa på honom,
därest ej andra deltagare i företaget än de förskottspliktiga funnes.

Angående den slutliga fördelningen af kostnad, hvarom här är fråga,
gälle hvad beträffande annan förrättningskostnad stadgats i 40 §; dock att,
där vid sådan ny uppskattning, som i 48 § sägs, ändring ej göres i förut verkställd
värdering, den, som påkallat den senare uppskattningen, skall ensam
gälda kostnaden därför.

51 §.

Med sökande afses i detta kapitel icke blott den eller de, som sökt förrättningen,
utan äfven den eller de, som i den ordning 22 § stadgar förenat
sig med sökanden eller fört talan, hvilken föranledt större anläggning än
eljest äskats.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

I. Om första domstol i vattenmål.

1 §•

Första domstol i vattenmål benämnes vattendomstol.

Vattendomstol består af en vattenrätt sdomare såsom ordförande samt
såsom ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän.

12—091204. Förslag till Vattenlag.

10: 50—1 I

I I: 2-5

2 §•

Vattenrättsdomare skall vara lagkunnig, i domarevärf eller annan
praktisk juridisk verksamhet erfaren man.

Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna män, den ene särskild! beträffande byggande i
vatten och därmed likartade frågor och den andre särskilt i frågor om
torrläggning af mark.

Vattenrättsnämndemännen skola vara allmänt betrodda, om sin orts
förhållanden kunniga män, hvilka äro valbara till nämndemansbefattning
vid häradsrätt inom orten.

3 §•

Vattenrättsdomare förordnas af Konungen för viss tid.

Lag samma vare beträffande vattenrättsingenjör; dock att, om lämplig
person, villig att åtaga sig förordnandet för viss tid ej finnes att tillgå,
Konungen äger uppdraga åt vattenrättsdomaren att, intill dess annorlunda
kan varda bestämdt, för hvarje mål till ledamot inkalla person, som af
Konungen förklarats behörig att mottaga sådan kallelse.

4 §•

Vattenrättsnämndemän utses för obestämd tid, en för hvarje domsaga,
på det sätt som om utseende af ledamot i ägodelningsrätt finnes stadgadt;
består domsaga af flera tingslag, förrättas valet inför den af domsagans
häradsrätter, som domhafvanden bestämmer.

Upphör vattenrättsnämndemän att vara valbar till befattningen,
eller har han uppnått sjuttio års ålder eller lagligen afsagt sig uppdraget,
skall efter inkommen anmälan härom vattenrättsdomaren förordna om
nytt val. Om skyldighet att åtaga sig dylikt uppdrag så ock att efter afgång
fortfarande bestrida befattningen, intill dess besked inkommit till
vattenrättsdomaren att annan blifvit utsedd, galle hvad som finnes stadgadt
beträffande nämndeman i häradsrätt.

5 §■

Af de till vattenrättsnämndemän valde skola i vattendomstolen tjänstgöra
de två, som af vattenrättsdomaren för hvarje gång kallas därtill.
Till tjänstgöring böra kallas nämndemän från det län, som beröres af det

ifrågavarande målet; afser målet företag, som berör mer än ett län, afgöre
vattenrättsdomaren, om nämndemännen böra tagas från olika län eller från
ett af dem.

Hålles vattendomstolens sammanträde vid syn på stället, böra företrädesvis
de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

6 §•

Förutom de i rättegångsbalken stadgade jäf mot domare i allmänhet
galle såsom jäf mot ordförande eller ledamot i vattendomstol: om han som
förrättningsman eller god man vid syneförrättning eller eljest i annan
egenskap än såsom ordförande eller ledamot af domstolen eller såsom förrättare
af undersökning, som i 40 § sägs, tagit befattning med det företag
eller den åtgärd, hvarom i målet är fråga.

7 §•

För vattenrättsdomare äfvensom för vättenrättsingenjör, som af Konungen
förordnats, skall jämväl utses ersättare, hvilken är skyldig att vid
tjänstledighet för befattningens innehafvare inträda i tjänstgöring. Angående
ersättare, som nu nämnts, skall hvad i 2 och 3 §§ finnes stadgadt
beträffande vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör äga motsvarande tilllämpning.

Ersättare för vattenrättsdomare vare ock skyldig att, då denne är
stadd på tjänsteresa, fullgöra de åligganden, som må ankomma på vattenrättsdomarens
afgörande å tjänsterummet.

8 §.

Hos vattendomstol skall vara anställd en lagkunnig sekreterare. För
honom skall finnas ersättare med skyldighet att i mån af behof på kallelse
af vattenrättsdomaren inträda i tjänstgöring.

Vattenrättssekreterare och ersättare för honom förordnas af Konungen,
som ock, när sådant finnes lämpligt, äger återkalla dylikt förordnande.

9 §•

Antalet vattendomstolar i riket bestämmes af Konungen.

Gränserna för de till hvarje vattendomstol hörande områden skola
följa vattendelare mellan olika vattensystem, efter ty Konungen närmare
förordnar.

I I : 10-14

10 §.

Beträffande vattendomstolarnas inbördes behörighet och pröfningen
af fråga därom skola föreskrifterna i 10 kap. rättegångsbalken äga tillämpning.

Afser vattenmål företag, som berör två eller flera vattendomstolars
områden, tillkomme målets upptagande den domstol, hvars område hufvudsakligast
beröres af företaget. År frågan därom tveksam, äge på anmälan
nedre justitierevisionen därom förordna efter ty skäligt finnes.

År mål, hvarom i andra stycket förmäles, pröfvadt af vattendomstol
utan förordnande, som nyss sagts, må ej fråga om vattendomstolens behörighet
upptagas af högre rätt, där ej part i laga ordning dragit frågan
under dess pröfning.

11 §•

För sina sammanträden vare vattendomstol berättigad att disponera
öfver nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan allmän
byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt hufvudsakliga ändamål
eller utgöres af gudstjänstlokal.

Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller
dylikt, skola de ersättas.

12 §.

Yppas, då beslut skall af vattendomstol meddelas, skiljaktiga meningar,
vare lag som i rättegångsbalken finnes stadgadt beträffande andra
domstolar än häradsrätt.

13 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i vattendomstol för fel eller
försummelse i ämbetet skall upptagas af Svea hofrätt.

14 §.

I allt, hvarom ej i detta kap. finnes särskildt stadgadt, skall beträffande
vattendomstolar och rättegången därstädes gälla hvad i lag är
för häradsrätt föreskrifvet.

I I: 15

II. Om hvad till vattenmål är att hänföra.

15 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

1. ansökan om pröfning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under
hvilka villkor byggande i vatten och därmed likställdt arbete må ske;

2. ansökan om inrättande, utvidgande eller förbättrande af allmän
farled eller om afledande af vatten för sådant allmänt ändamål, som omförmäles
i 2 kap. 40 §;

3. ansökan jämlikt 2 kap. 25 § första stycket om bestämmelser
rörande hushållning med vatten;

4. ansökan jämlikt 2 kap. 33 § om rätt att utrifva byggnad i
vatten;

5. ansökan om förklarande jämlikt 5 kap. 46 § eller 6 kap. 10 §,
att mot torrläggningsföretag, som där sägs, hinder från det allmännas sida
ej möter, där sådant företag kan ifrågakomma utan syneförrättning, som i
10 kap. sägs;

6. ansökan om anstånd med fullbordande af företag enligt denna
lag eller af företag, som omförmäles i 14 kap. 8 §, utöfver därför föreskrifven
tid så ock, då fråga om torrläggnings- eller vattenregleringsföretag
förfallit till följd däraf, att det ej inom föreskrifven tid fullbordats, om
fördelning af den å företaget nedlagda kostnad;

7. ansökan jämlikt 9 kap. 5 § om öfverflyttning från en fastighet
till en annan af rättighet till kraftbelopp, hvilket utgår i ersättning för förlorad
vattenkraft;

B. stämningsmål:

8. talan om borttagande eller ändrande af annan tillhörig damm eller
anläggning af annat slag i rinnande vatten för uttagande af vattenkraft eller
vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för fiske eller
fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som
omförmäles i 2 kap. 40 §, så ock af byggnad eller anläggning i vatten
för järnvägsbro eller allmän vägbro;

9. talan om ersättning för skada eller intrång af byggnad eller anläggning,
som under 8 sägs;

10. talan om ansvar för det sådan byggnad eller anläggning utförts
eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som
meddelats i sammanhang med arbetets medgifvande;

11. talan om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller
framsläppande af vattnet i strid mot lag eller gifna föreskrifter så ock
om meddelande af dylika föreskrifter eller ändrande af förut gifna sådana
i fråga om viss anläggning;

12. talan, som grundas därå, att den, hvilken är skyldig att underhålla
sådan byggnad i vatten, som under 8 sägs, brister i fullgörande af
denna skyldighet eller utan erhållet medgifvande, där sådant erfordras,
utrifver dylik byggnad;

13. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2
kap. 5 eller 23 § om godtgörelse för damm eller annan vattenbyggnad
eller om rätt till fortsatt tillgodogörande af annan tillhörigt vatten och
bestämmande af ersättning därför, jämlikt 2 kap. 9 § om bestämmande af
fiskeafgift, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt till intrång å annans fastighet i
vissa afseenden eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet; 14.

talan om vidtagande af sådana anordningar vid allmän farled,
som erfordras till förebyggande af skada genom vågsvall eller dylikt, samt
i samband med sådan talan framställda skadestånds- och andra anspråk;

15. talan om tillämpning af stadgandena i 1 kap. 5 och följande §§
i sammanhang med inrättande, utvidgande eller förbättrande af allmän
flottled;

16. talan, grundad därå, att vattenförhållandena ändrats till följd
af olagligen tillkommet torrläggnings- eller vattenregleringsföretag;

17. talan om tillämpning af stadgandena i 5 kap. 49 § första stycket;

18. talan jämlikt 7 kap. 7 § om skyldighet för ägare af strömfall
att deltaga i kostnad för vattenreglering, om nedsättning i den för strömfall
beräknade delaktighetsprocenten och om beloppet af de utgifter, hvilka
skola räknas till vattenregleringens anläggningskostnad;

19. talan jämlikt 7 kap. 12 § om skyldighet för den, som af vattenreglering
tillskyndats båtnad i annat hänseende än i samma kap. 4 § afses,
att lämna bidrag till företaget;

20. talan jämlikt 8 kap. 10 § om ändrade föreskrifter rörande delaktigheten
i underhåll och skötsel af gemensam kloakledning eller i kostnaderna
därför;

21. talan om ändrade föreskrifter rörande kraftbelopp, som utgår i
ersättning för förlorad vattenkraft, så ock om förnyad pröfning af sådan
ständig afgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 9 §;

22. talan jämlikt 9 kap. 25 § om rätt att åter komma i åtnjutande
af vattenkraft, som strömfallsägare till följd af företag enligt denna lag

95 11:16-17

gått förlustig, äfvensom i samband med sådan talan framställda skadeståndsoch
andra anspråk;

23. talan jämlikt 1) kap. 65 § af inteckningshafvare om högre lösen
eller ersättning för inteeknad fastighet;

24. talan jämlikt 9 kap. 66 § om rätt att få återlösa fast egendom,
som på grund af stadgande i denna lag blifvit mot lösen afträdd;

C. besvärsmål:

25. besvär mot syneförrättning enligt 10 kap. samt mot sådan ny
eller slutlig uppskattning af jordförbättringsvärde, som i nämnda kap. 48
och 49 §§ oinförmäles;

26. besvär mot syneförrättning för anläggande af järnväg;

D. underställningsmål:

27. underställning af utlåtande vid syneförrättning enligt 10 kap.

Där i denna lag tinnes föreskrifvet, att hvad i något af de här ofvan

åberopade lagrum stadgas skall äga tillämpning å annat fall än som afses
i samma lagrum, skall ock talan, som rör sådan tillämpning, hänföras till
vattenmål.

16 §.

Mål angående byggande i vatten eller därmed likställdt arbete dels
för allmän flottleds räkning och dels för uttagande af vattenkraft eller
vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för bevattning, för
allmän farled eller för ändamål, som oinförmäles i 2 kap. 40 §, vare att
anse som vattenmål, där ej arbetet gjorts eller göres hufvudsakligen för
flottledens räkning.

Har vattendomstol pröfvat mål, som nu nämnts, må ej målet upptagas
till behandling af annan myndighet, där ej högre rätt, dit frågan om
vattendomstolens behörighet i laga ordning dragits, förklarat målet ej vara
att hänföra till vattenmål.

17 §.

Om gärning, som är belagd med straff enligt 13 kap. 14, 15 eller 16 §,
åtalas enligt stadgande i allmänna strafflagen, hvithet innehåller strängare
straffskala än vattenlagens, varde den talan med hvad därmed hör samman
icke räknad till vattenmål.

Varder någon samtidigt ställd under tilltal dels i vattenmål vid
vattendomstol och dels vid annan domstol, skall hvartdera åtalet särskildt
för sig handläggas och afdömas.

II: 18-20

18 §.

Vid vattendomstol anhängiggjord talan, som ej enligt 15 § är att
hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandladt ämne, må af
vattendomstolen upptagas, därest invändning mot domstolens behörighet
icke i laga ordning göres eller den väckta fragan tinnes hafva afsevärd
betydelse för vattenförhållandena. Upptages talan, som nu nämnts, varde
målet räknadt som vattenmål.

öfver invändning i vattenmål äge, ändå att den rör rättsförhållande,
som ej skall bedömas enligt denna lag, vattendomstolen döma, i den mån
det för pröfningen af vattenmålet erfordras, dock ej där frågan rör tvist
om äganderätt till fastighet eller omfattningen af fastighets ägoområde.

Där i denna lag stadgas särskild ordning för behandling af viss fråga,
lände det till efterrättelse.

19 §•

Finnes vid allmän domstol anhängiggjord talan, som ej enligt 15 §
är att hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandladt ämne,
angå fråga af afsevärd betydelse för vattenförhållandena, äge, på hemställan
af den allmänna domstolen, vederbörande vattendomstol förordna om målets
upptagande därstädes. Meddelas sådant förordnande, hänvise den allmänna
domstolen målet till fortsatt handläggning och afdömande vid vattendomstolen,
och varde målet räknadt som vattenmål. Mot vattendomstols beslut
i anledning af hemställan, som nu sagts, må talan ej föras.

Där någon, mot hvilken vid allmän domstol föres talan om borttagande
eller ändrande af annan byggnad i vatten än som afses i 15 §
8, förrän målet blifvit vid underrätten afgjordt visar, att han hos vederbörande
vattendomstol gjort ansökan om sådan pröfning beträffande byggnaden,
som i 15 § 1 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om äganderätt
till fastighet eller omfattningen af fastighets ägoområde, den allmänna
underrätten hänvisa det där anhängiga målet till handläggning och afdömande
vid vattendomstolen i sammanhang med ansökningsmålet.

20 §.

Är mål pröfvadt af vattendomstol, må ej frågan om vattendomstolens
behörighet upptagas till bedömande i högre rätt, där ej frågan
af part i laga ordning dragits under den högre rättens pröfning eller ock
målet angår tvist, hvilken, efter ty i 18 § sägs, ej må af vattendomstol
upptagas.

1)7

II 21-24

21 §.

Väckel* någon i vattenmål anspråk, af hvars bedömande vattenmålets
utgång är beroende, men som ej kan i det mål afgöras, må vattendomstolen,
om sadant äskas af part och domstolen pröfvar det lämpligt, med
hänvisning till parterna att i särskild rättegång tvista om det väckta anspråket
emellertid fortsätta vattenmålets handläggning och däri meddela
beslut med giltighet allenast under förutsättning af viss utgång å den särskilda
tvisten.

Brister denna förutsättning, är sådant beslut utan verkan; och skall
i ty fall, sedan den särskilda tvisten blifvit slutligen afgjord, på anmälan
af part vattenmålet upptagas till förnyadt bedömande.

III. Om förfarandet i ansökningsmål.

22 §.

Ansökan, som i 15 § 1—7 sägs, skall göras skriftligen och ingifvas
till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för hvarje
fall föreskrifvet.

23 §.

Ansökan. enligt 15 § 1, 2 och 3 skall vara åtföljd af de ritningar
jämte beskrifning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar,
hvilka erfordras för bedömande af det tillämnade företagets eller, där fråga
är om ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vatten, af den
åsyftade ändringens beskaffenhet, omfattning och verkningar. Angår saken,
efter ty i 14 kap. 4 § sägs, annan fastighet än den, till hvilken anläggning,
hvarom fråga är, hör eller är afsedd att höra, skall sådan fastighet
så ock den ersättning eller lösen, sökanden förmenar böra utgå till ägaren
eller andra, uppgifvas.

År. fråga om utförande af anläggning för uttagande af vattenkraft,
skall därjämte uppgift lämnas å den fastighet, till hvilken vattenkraften
i tillgodogjordt skick skall anses för framtiden höra, så ock å storleken af
den vattenkraft, som beräknas kunna vid vanligt lågvatten uttagas genom
anläggningen.

* 24 §.

Ansökan om förklarande, som i 15 § 5 afses, skall vara åtföljd af
fullständig plan för det torrläggningsföretag, hvarom fråga är.

13—091204. Förslag till Vattenlag.

II: 25 27

Då ansökan göres enligt 15 § 7, skall sökanden förete bevis därom,
huruvida den fastighet, hvarifrån rättigheten till öfverförd kraft skall öfverflyttas,
är besvärad med inteckning, äfvensom de överenskommelser, som
i ärendet må hafva träffats med inteckningshafvare. Ansökningen skall
därjämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden
öfverförd, samt vara åtföljd af plan för den erforderliga ledningens sträckning.

25 §.

Afser ansökan, som ofvan sägs, alternativa förslag, varde sådant
särskildt utmärkt och de åtföljande handlingarna därefter lämpade.

År sökanden oviss om något förhållande, hvarom i ansökningen eller
bilagorna därtill bör lämnas besked, bör sådant ock angifvas.

26 §•

I mål, som i 23 § och 24 § första stycket afses, skola samtliga ansökningshandlingar
ingifvas i tre samt, dår fråga är om företag, som beröi
två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, ytterligare ett eller flera
exemplar efter vattenrättsdomarens bepröfvande. I öfriga ansökningsmål
skola ansökningshandlingarna ingifvas i två exemplar.

Hafva ansökningshandlingar ej ingifvits i nödigt antal exemplar,
eller finner vattenrättsdomaren handlingarna eljest i något afseende ofullständiga,
förelägge han sökanden viss tid att ingifva hvad ytterligare
erfordras, vid äfventyr, om det försummas, att ansökningen anses förfallen.

Finner vattenrättsdomaren, innan kungörelse utfärdas, som i 27 §
sägs, att ingifven ansökan uppenbarligen icke tillkommer vattendomstolens
upptagande, varde densamma af vattenrättsdomaren afvisad.

27 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder hvad därutinnan
brister inom förelagd tid fullgjordt, skall vattenrättsdomaren skyndsamt
inhämta nödiga upplysningar för bestämmande af det eller de ställen, där
handlingarna efter ty nedan sägs skola hållas för parterna tillgängliga,
samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse, hvari de hemman, vattenverk
och andra lägenheter, som saken förmenas angå, skola namngifvas
eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam
geografisk eller annan beteckning och, där sökanden vill med tillärnad

I I: 28

byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, som af denne förut
utnyttjas, särskild uppgift därom skall lämnas.

Kungörelsen skall därjämte innehålla tillkännagifvande:
att, intill dess frågan blifvit slutligen pröfvad, ett exemplar af ansökningshandlingarna
skall för dem, som önska taga del däraf, finnas tillgängligt
å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal
befattningshafvare eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen angår
företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område,
å flera dylika ställen;

att, om någon, hvars rätt kan vara beroende af ansökningen eller
därmed afsedt företag, vill bestrida ansökningen eller göra invändning mot
ifrågasatt företags omfattning eller mot tillärnad vattenbyggnads konstruktion
eller mot eljest föreslagen anordning, hans erinringar i berörda hänseenden
skola, vid äfventyr att vattendomstolen eljest icke är pliktig att
fästa afseende vid deras innehåll, i två exemplar ingifvas till vattenrättsdomaren
inom viss tid, minst trettio dagar, efter kungörelsens dag;

att, därest i målet afgifvas erinringar eller påminnelser, hvarom i
33 § förmäles, eller sådant utlåtande, som i 40 § sägs, jämväl dessa handlingar
skola hållas tillgängliga på förut angifna ställe eller ställen; samt
att kallelser och liknande meddelanden till parterna framdeles skola
ske på det sätt, att kungörelse därom införes i viss eller vissa tidningar
inom orten och för parterna hålles tillgänglig så som om handlingarna
i målet är sagdt.

År fråga om ansökan, hvarom i 15 § 6 förmäles, skall kungörelse,
som i denna § sägs, utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren pröfvar det
nödigt. Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall dock
minst tre veckor före sammanträdet kungörelse utfärdas.

28 §.

Kungörelse, som i 27 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg
dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast afsändas till
pastorsämbetet i den eller de församlingar, där hemman, vattenverk eller
andra lägenheter, som saken förmenas angå, äro belägna, dels ock inom
tio dagar införas i den eller dem af ortens tidningar, som i kungörelsen
angifvits, så ock i allmänna tidningarna.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om
ansökan enligt 15 § 1, 2 eller 3 eller om kostnadsfördelning, som i 15 §

6 afses, utan dröjsmål i betaldt öppet bref eller brefkort å posten aflämna
underrättelse om kungörelsens innehåll till enhvar i ansökningen upp -

I 1: 29-30

100

gifven eller eljest för honom känd ägare af fastighet, som i kungörelsen
omförmäles, så ock till de kända nyttj anderätts häfvare, hvilkas rätt beröres
i saken. Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, hvarom
fråga är, såvidt ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för
mottagaren. Varder, efter ty i 31 § sägs, sökanden ålagdt att delgifva
viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till
sådan sakägare.

Är jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för
helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, galle om underrättelse hvad
i 10 kap. 7 § andra stycket finnes stadgadt.

Hvad i 10 kap.’ 8 § andra stycket stadgas med afseende å syneförrättning
skall äga motsvarande tillämpning beträffande mål, hvarom nu
är fråga.

29 §.

Finnes saken angå fastighet, som tillhör kronan eller allmän anstalt,
insände vattenrättsdomaren utan dröjsmål underrättelse om kungörelsens
innehåll till Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten är
belägen; och åligge Konungens befallningshafvande att ofördröjligen förordna
ombud till bevakande af talan för fastigheten eller, där sådan talan
skall bevakas af annan myndighet, öfverlämna underrättelsen till den
myndighet.

Om kungörelse rörande ansökan, som afser byggnad för vattnets
tillgodogörande, skall, ändå att underrättelse enligt första stycket lämnas
Konungens befallningshafvande, underrättelse af vattenrättsdomaren insändas
till myndighet, som af Konungen genom allmän föreskrift bestämts.

I mål, som angår inrättande, utvidgande eller förbättrande af allmän
farled, skall vattenrättsdomaren om kungörelsen underrätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt lotsstyrelsen.

30 §.

Ett exemplar af ansökningshandlingarna jämte underrättelse om kungörelsens
innehåll skall, såframt ej ansökningen angår fråga, hvaraf fisket
uppenbarligen icke kan röna inverkan, af vattenrättsdomaren tillsändas
fiskeriintenclenten i distriktet för afgifvande inom den i kungörelsen angifna
tiden af yttrande, huruvida fiskerinäring af betydenhet genom företaget
kan lida väsentligt förfång, så ock huruvida särskilda åtgärder, utöfver
hvad sökanden må hafva föreslagit, kunna erfordras till skydd för

101 11:31 33

Asket. Ansökningshandlingarna, skola med yttrandet återställas till vattenrätts
domaren.

31 §.

Karl inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägges sökanden
att inom fjorton dagar efter kungörelsens dag till vätte nrättsdo in aren
ingifva bevis, att kungörelsen delgifvits anläggningens ägare eller styrelsen
för densamma på sätt, som för delgifvande af stämning är stadgadt.

Lag samma vare beträffande känd förvaltning för annan allmän farled så
ock syssloman för allmän flottled, där led, som nu nämnts, beröres af företaget.

År fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk af annan tillgodogjord
vattenkraft, förelägges sökanden enahanda delgifningsskyldighet
med ägaren af den anläggning, där kraften tillgodogöres. Varder denne
vid delgifningsförsök å särskilda dagar ej anträffad i sitt hemvist, må kungörelsen
med samma verkan delgifvas föreståndaren för kraftanläggningen
eller, där föreståndare ej finnes eller ej vid särskilda delgifningsförsök anträffas,
fästas å lämplig plats på anläggningen.

Försummar sökanden hvad enligt denna § förelägges honom, vare
ansökningen förfallen, där ej anstånd vunnits med delgifningen, efter ty
i 60 § stadgas, eller ock inom förelagd tid laga förfall visas.

32 §.

Där fråga är om ansökan, som i 15 § 7 afses, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid och vid äfventyr, som i 31 § sägs, ingifva
bevis om kungörelsens delgifning med ägaren af det strömfall, från hvilket
kraftbelopp, hvarom fråga är, tillhandahålles.

33 §.

Sedan den för afgifvande af erinringar bestämda tiden tilländagått,
äge sökanden, om erinringar inkommit, utbekomma det ena exemplaret
däraf; och åligge honom, där han vill bemöta hvad sålunda anförts, att
inom viss af vattenrättsdomaren förelagd tid, minst trettio dagar, efter utgången
af nämnda tid ingifva påminnelser i det antal exemplar, som af
vattenrättsdomaren bestämmes. Vid påminnelser, som ingifvas senare än
nu nämnts utan att anstånd, efter ty i 60 § sägs, beviljats, vare vattendomstolen
ej pliktig att fästa afseende.

Varda de uttagna handlingarna ej inom den för påminnelsers afgif -

I 1: 34-37

102

vande bestämda tid återställda, skall på sökandens bekostnad afskrift göras
efter det ej utlämnade exemplaret.

34 §.

Sedan sökanden återställt uttagna erinringsskrifter eller afskrift af
dem gjorts eller ock sökanden förklarat sig afstå från rätten att utfå desamma,
skola dessa handlingar eller af skrifter så ock ett exemplar af de
påminnelser, sökanden må hafva ingifvit, ofördröjligen af vattenrättsdomaren
sändas till det eller de i kungörelse enligt 27 § angifna ställen.

35 §.

Pröfvar vattenrättsdomaren tillfälle böra lämnas parterna att växla
flera skrifter än ofvan sagts, äge han förordna därom och i den ordning,
som i kungörelse enligt 27 § blifvit bestämd, meddela parterna de för
ändamålet nödiga föreskrifter.

36 §.

Innehåller ansökan i vattenmål tillika plan till elektrisk ledning för
öfverföring af kraft såsom godtgörelse för förlorad vattenkraft, äge till
befrämjande af ärendets fortgång vattenrättsdomaren i sammanhang med
utredningen i vattenmålet eller ock i annan ordning införskaffa den utredning
inom orten, som må erfordras för bedömande af ärendet rörande den
elektriska anläggningen.

Vid afförande vare sig af sistberörda ärende eller af vattenmålet

o o

galle den i 21 § stadgade regel.

37 §.

Vittnesstämning till vattendomstolens sammanträden utfärdas af
vattenrättsdomaren eller vattenrättssekreteraren eller ock af häradshöfdingen
i orten, där vittnet bor eller vistas, eller beträffande person, som bor
eller vistas i stad, af den, som är satt till stämningars utfärdande i den
stad, eller, där sådan ej finnes, af rådstufvurättens ordförande. Rörande
stämning, som utfärdats af annan än vattenrättsdomaren eller vattenrättssekreteraren,
skall den, som utfärdat stämningen, genast afsända underrättelse
till vattenrättsdomaren.

103

I I: 38-41

38 §.

Vattendomstolen äge, där sådant pröfvas lämpligt, förordna, att
förhör med vittnen eller parter skall äga rum vid allmän underrätt. Sker
det, öfversände vattenrättsdomaren till den underrätts ordförande uppgift
å de omständigheter, hvarom denne för förhörets ledande bör äga kännedom,
så ock i fall af behof de i målet ingifna handlingar. Om tiden och
stället för förhörets hållande meddele ordföranden i god tid besked till
vattenrättsdomaren, som därom underrättar parterna i den för meddelande
om vattendomstolens sammanträden stadgade ordning.

39 §.

Angår målet fråga, för hvars bedömande tarfvas särskilda fackkunskaper,
som icke annorledes äro för vattendomstolen tillgängliga, må till
biträde åt domstolen tillkallas ojäfvig, i sådant ämne sakkunnig person.

40 §.

Erfordras för bedömande af målet särskild teknisk utredning eller
vidlyftigare värdering, uppdrage vattenrättsdomaren, där sådant finnes
lämpligt, åt endera af vattenrättsingenjörerna eller åt biträde, som i 39 §
sägs, att efter förberedande undersökning med eller utan biträde af vattenrättsnämndemännen
eller eu af dem afgifva utlåtande i målet. Tarfvas
utredning af båda vattenrättsingenjörerna eller eljest af mer än en person,
varde uppdraget lämpadt därefter. För komplettering, där sådan må erfordras,
af i målet hållen syn må ock utväg, som nu nämnts, anlitas.

Undersökning, som nu nämnts, skall hållas så snart ske kan och
utlåtandet omedelbart öfversändas till vattenrättsdomaren och af honom
hållas för parterna tillgängligt å förut kungjorda ställe eller ställen. Förordas
i något hänseende andra tekniska anordningar eller andra regler för
hushållningen med vattnet än sökanden må hafva föreslagit, skall utlåtandet,
på sätt nyss nämnts, hållas tillgängligt under minst fjorton dagar före
vattendomstolens sammanträde.

41 §.

Mot sakkunnigt biträde, som i 39 § sägs, galle de jäf, som, efter
ty förut stadgats, gälla mot ledamot af vattendomstolen.

I 1: 42-45

101

42 §.

Framgår af utlåtande, som i 40 § sägs, eller eljest, att företag eller
åtgärd, hvarom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blifvit i kungörelse
enligt 27 § på där omförmäldt sätt angifven, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att i den för delgifvande af stämning stadgade ordning
minst en vecka före vattendomstolens sammanträde låta kalla ägaren till
sådan fastighet så ock nyttjanderättshafvare, där dennes rätt är i fråga,
att inställa sig vid sammanträdet för sin rätts bevakande.

43 §.

För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra tillfälle
att yttra sig angående nyttan och behofvet af föreslagen allmän farled
eller därmed likställd anläggning eller om vidtagande af åtgärder för
tillgodoseende af allmänna intressen eller angående ärende, som i 36 §
sägs, förordne vattenrättsdomaren, där sådant pröfvas lämpligt, att särskilda
sammanträden skola hållas i sammanhang med undersökning, som i
40 § sägs, eller ock i annan ordning.

För anordnandet af sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren,
där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshafvandes biträde.

44 §.

För målets slutliga pröfning och afdömande sammanträder vattendomstolen
till syn på stället eller, där målet kan pröfvas utan syn, å annan
plats, som är för parterna välbelägen.

Har sökanden begärt syn på stället, må målets afdömande ej ske
utan syn. Askas i mål om byggnad för vattnets tillgodogörande syn af
någon, som förmenar sig lida skada af sådan byggnad, vare lag samma,
såframt ej domstolen finner uppenbart, att för tillgodoseende af parternas
rätt syn ej erfordras.

45 §.

Tiden och stället för vattendomstolens sammanträde bestämmes af
vattenrättsdomaren och skall minst fjorton dagar före sammanträdet tillkännagifvas
parterna på det sätt, som i kungörelse enligt 27 § angifvits.

105

11: 46 49

46 §.

Vattenrättsingenjörerna och de vattenrättsnämndemän, livilka böra
tjänstgöra vid domstolens sammanträde, skola af vattenrättsdomaren särskild!
kallas.

År ledamot af vattendomstolen af jäf eller annat förfall hindrad att
deltaga i domstolens sammanträde, kalle vattenrättsdomaren ersättare eller,
där fråga är om förfall för vattenrättsnämndeman, annan nämndeman.
Varder förfall för nämndeman anmäldt först vid sammanträdet, må vattenrättsdomaren,
där annan vald nämndemans tillkallande skulle medföra afsevärd
tidsutdräkt, kalla annan ojäfvig, till befattning som vattenrättsnämndeman
valbar man att tjänstgöra i domstolen.

47 §.

I fråga om tiden för framställande af jäf mot ordföranden eller ledamot
af vattendomstol eller mot sakkunnigt biträde skall hvad i 10 kap.
14 § finnes stadgadt beträffande jäfsinvändning mot synemän äga motsvarande
tillämpning.

Beslut, hvarigenom jäfsinvändning mot vattenrättsnämndeman varder
gillad, skall ej medföra någon verkan till rubbning eller upphäfvande af
åtgärd eller beslut, som tillkommit innan invändningen gjordes, där ordföranden
och öfriga ledamöter varit om åtgärden eller beslutet ense.

48 §.

Yrkanden beträffande lösen eller ersättning till följd af det företag
eller den åtgärd, hvarom fråga är, så ock påstående i anledning af sakkunnigs
utlåtande, som i 40 § sägs, skola göras medelst skriftlig inlaga i två exemplar
före vattendomstolens första sammanträde i målet eller ock framställas å
nämnda sammanträde och, där syn hålles, före symegångens början eller i
den ordning, som domstolen bestämmer. Vid yrkanden och påståenden,
som framställas senare än nu nämnts, vare vattendomstolen icke pliktig att
fästa afseende, utan så är att de föranledas åt iakttagelser under synegången
eller af eljest under domstolens sammanträden förekomna omständigheter.

49 §.

Ägare af fastighet, som beröres af företag eller åtgärd, hvarom i
målet är fråga, vare pliktig att till vattendomstolen"eller vattenrättsdomaren
på anmodan uppgifva nyttjanderättshafvare, som har del i saken.

14—091204. Förslag till Vattenlag.

11: 50-53

106

Såvidt angår fastighet, som nu nämnts, skall hvad i 10 kap. 35 § stadgas
med afseende å syneförrättning äga motsvarande tillämpning å mål,
hvarom nu är fråga.

50 §.

Parts utevaro från vattendomstolens sammanträde utgöre ej hinder
för målets handläggning och afdömande.

51 §.

Där ej särskilda omständigheter nödvändiggöra uppskof med förhandlingarna,
skall, innan vattendomstolen efter syn eller annan förhandling
åtskiljes, utslag i målet afkunnas eller ock besked lämnas om tid
och plats för dess meddelande. Ej må utan synnerliga skäl, som i protokollet
angifvas, tiden sättas senare än två månader efter det beskedet lämnas.

Finnes uppskof med förhandlingarna af nöden, skall besked om tiden
och stället för nytt sammanträde meddelas, innan domstolen åtskiljes, eller
ock sedermera tillkännagifvas i den ordning, som i kungörelse enligt 27 §
blifvit bestämd.

I sammanhang med beslut om uppskof äge vattendomstolen, där det
för målets behöriga utredning pröfvas erforderligt, förordna om ny skriftväxling
mellan parterna och meddela de därför nödiga föreskrifter så ock
gifva föreläggande angående viss parts hörande.

52 §.

A tid och plats, som för utslagets meddelande enligt 51 § blifvit
särskildt bestämd, vare det för parterna tillgängligt, och åligge vattenrättsdomaren
att omedelbart afsända afskrift däraf till det eller de ställen, där
handlingarna eljest hållas tillgängliga.

Då utslag sålunda gifves, erfordras ej att vattendomstolen”är samlad.

53 §.

Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd,
som i målet afses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen uppgifva,
skall tillfälle lämnas tillstädesvarande parter att yttra sig däröfver.
Finnes antagandet grundadt, ålägge domstolen, ändå att särskildt yrkande
ej framställes, sökanden att gälda den ökade lösen eller ersättning, som
däraf må föranledas.

107

I 1: 54-55

Dill- på yrkande af någon part uppskattningen af honom tillkommande
lösen eller ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föreslagit,
må domstolen jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning
i. lösens- och ersättningsbelopp, som må erfordras för vinnande af
likformighet i uppskattningen.

Ej må i något fall lösen eller ersättning sättas lägre ån sökanden i
ansökningen föreslagit.

Har särskild uppgörelse träffats, varde löseskilling eller ersättning
bestämd i enlighet därmed.

54 §.

_ Vattendomstols beslut skall innehålla noggranna bestämmelser om
medgifven byggnads eller annan anläggnings läge och konstruktion, om
lösen och ersättning, i den mån ej bestämmelser därom skola träffas i
den för expropriation stadgade ordning, samt om de villkor i öfrigt, som
må vara erforderliga för tillgodoseende af allmän och enskild rätt. Där
fråga är om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall beslutet angifva,
med hvilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall vara förenad samt
i hvad mån tillgodogörandet medgifvits på grund af äganderätt eller af
annan grund, så ock innefatta bestämmelse om vattenmärke eller andra
föreskrifter om hushållningen med och framsläppandet af vattnet såväl
efter byggnadens fullbordan som ock, där det pröfvas erforderligt, under
byggnadstiden.

Meddelas bestämmelse om vattenmärke, som ej finnes utsatt, föreskrifve
ock domstolen, när och af hvem vattenmärket skall på sökandens bekostnad
utsättas. Vattenmärke skall på ett för dess orubbade bestånd betryggande
sätt anbringas å ett för enhvar lätt skönjbart ställe invid det vatten, hvarom
fråga är, samt i noggrant bestämdt höjdförhållande till en eller flera i
berg, jordfast sten eller annat fast föremål inhuggna fixpunkter.

Bär genom vattendomstolens beslut strömfallsägare förpliktas att
medelst kraftöfverföring ersätta vattenkraft, som annan till följd af företaget
förlorar, skall domstolen för det ändamål, som i 9 kap. 29 § afses,
fastställa visst penningvärde å det kraftbelopp, som skall tillhandahållas.

55 §.

11 sammanhang med beslut, hvarigenom ifrågasatt byggande i vatten
medgifves, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej öfverstigande tio
år, inom hvilken anläggningen skall vara fullbordad.

! 1: 56 -60

108

56 §.

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagdt att godtgöra
motparterna sådana kostnader å målet, som pröfvas hafva varit nödiga för
tillvaratagande af deras rätt.

Där genom obefogad invändning eller annorledes svarandepart föranledt
uppskof i målet eller eljest ökade kostnader, som annars icke erfordrats,
godtgöre han sökanden hvad denne till följd häraf fått utgifva.

57 §.

Vattendomstolen må, när synnerliga skäl därtill pröfvas föreligga,
meddela hufvudsakligt beslut rörande viss del af företaget, innan målet i
öfrigt afgöres.

58 §.

Vattendomstolen äge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut
må verkställas utan hinder däraf, att det icke äger laga kraft; dock
allenast såframt sökanden före medgifvet arbetes påbörjande hos Konungens
befallningshafvande ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill
han kan kännas skyldig, om beslutet ändras.

Är sådant förordnande meddeladt, och fullföljes mot beslutet talan
i högre rätt, äge denna, när skäl därtill förekomma, att, innan ändringssökandet
slutligen pröfvas, förordna, att verkställighet icke må äga rum.

59 §.

Finner vattendomstolen mål, som i 15 § 2 afses, böra, efter ty i 3
kap. 4 § sägs, hemställas Konungens pröfning, åliggc vattenrättsdomaren
att skyndsamt efter det beslutet härom meddelades till vederbörande statsdepartement
insända domstolens protokoll och beslut i målet samt öfriga
därtill hörande handlingar.

Sedan Konungen fattat beslut i målet, skola handlingarna jämte beslutet
återsändas till vattendomstolen, som därefter med målet vidare lagligen
förfar.

60 §.

För ingifvande af erinringar, påminnelser eller andra skrifter eller
bevis om delgifning äge vattenrättsdomaren bevilja anstånd på viss tid, när
skäl därtill äro.

109

II: 61-65

Varder före utgången af tid, inom hvilken det åligger part att något
fullgöra, laga förfall visadt, utsätta vattenrättsdornaren ny tid.

Öl §.

Beträffande frågor, hvari det enligt förestående stadgaiulen tillkommer
vattenrättsdornaren att besluta, bör han i tveksamma fall rådgöra med
vattenrättsin genj örerna.

Af vattenrättsdomarens beslut i dylika frågor är vattendomstolen ej
förhindrad att vid sammanträde annorlunda förordna.

62 §.

Där enligt stadgande härofvan handling skall ingifvas till vattendomstol
eller vattenrättsdornaren,, må den i stället på vederbörande parts
eget ansvar i betaldt bref insändas med allmänna posten.

63 §.

< Vattenrättssekreteraren åligge att öfver alla vid vattendomstolen anhängiggjorda
ansökningsmål föra förteckning, utvisande tiden, då hvarje
mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder samt tiden för målets afgörande.

64 §.

För hvarje ansökningsmål skall af vattenrättssekreteraren upprättas
en akt, omfattande ett exemplar af samtliga de handlingar, som i målet
ingifvits, så ock duplett af vattendomstolens protokoll och beslut i målet
jämte förteckning å de handlingar, kartor, ritningar med mera, som akten
omfattar.

Vid akten skall jämväl fogas en af vattenrättsdornaren underskrifven
förteckning öfver de underrättelser, hvilka på grund af bestämmelserna i
28 § andra och tredje styckena blifvit af honom å posten aflämnade;
och skall förteckningen angifva den dag, då aflämnandet skett.

65 §.

Angående det vitsord, som tillkommer förteckning, hvarom i nästföregående
§ andra stycket förmäles, galle hvad i 10 kap. 7 § tredje
stycket finnes stadgadt beträffande förteckning, som där sägs.

11: 66-68

66 §.

Expedition i ansökningsmål skall mot postförskott sändas till part,
som är skyldig att lösa densamma, eller, om flera parter äro gemensamt
lösenskyldiga, till den af dem, som de i sådant afseende må hafva uppgift.
Varder postförskott ej utlöst, må postafgiften uttagas i den för
expeditionslösen stadgade ordning.

Hvad sålunda stadgats om expedition galle ock om andra handlingar,
hvilka part är berättigad att utfå från vattendomstol.

Har part afsagt sig rätten att på sådant sätt få handling sig tillsänd
eller begärt, att handling skall på sätt nu är nämndt tillställas i stället
för honom själf hans rättegångsombud eller annan, vare det gällande.

IV. Om förfarandet i stämningsmål.

67 §.

Vill någon mot annan föra talan, som i 15 § 8 24 afses, ingifve

till vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, upptagande kärandens påståenden
och skälen därtill jämte uppgift å svaranden; bifoge ock de handlingar,
käranden vill åberopa till stöd för sin talan.

Inlaga, som nu sagts, skall jämte därtill hörande handlingar ingifvas
i två exemplar; dock äge, om företedd handlings beskaffenhet därtill föranleder,
vattenrättsdomaren medgifva befrielse från skyldighet, som nu
nämnts.

68 §.

Å stämningsinlaga, som i 67 § sägs, teckne vattenrättsdomaren föreläggande
för svaranden vid visst vite att skriftligen svara å stämningspåståendena
inom viss tid, bestämd enligt de i 27 § för där afsedda fall
stadgade grunder, efter det stämningshandlingarna blifvit honom delgifna,
så ock att inställa sig inför vattendomstolen å tid och ort, som i resolutionen
angifves eller sedermera varder bestämd och i den ordning 72 §
föreskrifver offentliggjord.

Hvad i 67 § andra stycket stadgas galle ock med afseende å svaromål
med tillhörande handlingar.

11: 69-72

«9 §.

Sedan resolution åtecknats stämningsinlagan, åligge käranden att
delgifva svaranden denna jämte öfriga i två exemplar ingifna handlingar
på sätt, som för delgifvande af stämning är stadgadt, så ock inom tid,
som af vattenrättsdornaren förelägges, ingifva bevis om delgifningen, vid
äfventyr att hans i målet väckta talan förfallit mot sådan svarande, med
hvilken delgifning icke styrkes sålunda hafva skett.

70 §.

Hvad i 26 § tredje stycket, 33 § första stycket, 35, 37—41 §§,
44 § första stycket, 46, 47, 50—52 §§, 54 § andra stycket, 56 § andra
stycket, 57, 58, 60—63 §§, 64 § första stycket samt 66 § stadgas
beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
stämningsmål.

71 §•

Där någon, mot hvilken talan föres i stämningsmål, till bemötande
däraf hos vattenrättsdornaren gör ansökan, som i 15 § 1 eller 3 afses,
värde målet i dess helhet handlagdt i den för ansökningsmål stadgade
ordning.

Har i stämningsmål vattendomstolen, eller ock allmän domstol, förordnat
om borttagande eller ändrande af byggnad eller annan anläggning
i vatten, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts, äge vattenrättsdomaren,
om skäl därtill äro och sökanden ställer pant eller borgen för
kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verkställas, innan ansökningsmålet
blifvit slutligen afgjordt eller ock i det mål domstolen annorlunda
förordnar.

72 §.

Har ej i stämningsresolution enligt 68 § vattendomstolens sammanträde
för målets handläggning blifvit utsatt, skall vattenrättsdornaren efter
skriftväxlingstidens utgång bestämma tiden och stället för sådant sammanträde
och låta tillkännagifvande därom anslås i vattenrättsdomarens tjänsterum
minst fjorton dagar förut.

Till parterna varde inom samma tid underrättelse om sammanträdet
afsänd i rekommenderadt bref med allmänna posten.

11: 73-75

112

V. Om förfarandet i besvärs- och underställningsmål.

73 §.

Är sakägare missnöjd med syneförrättning, som i 10 kap. omförmäles,
eller mot ny eller slutlig uppskattning af jordförbättringsvärde enligt
nämnda kap. 48 eller 49 §, ingifve sina besvär i tre exemplar till
vattenrättsdomaren inom sextio dagar från den dag förrättningen förklarats
afslutad.

Sakägare, som är missnöjd med syneförrättning för anläggande af
järnväg, ingifve besvär på sätt nyss är nämndt inom trettio dagar från
den dag, då utlåtande senast skall hafva meddelats.

I besvären skola fullständigt upptagas klagandens alla påståenden
och skälen därtill; och skola vid besvären fogas de handlingar, klaganden
vill åberopa till stöd för ändringssökandet.

74 §.

När besvär inkommit, underrätte vattenrättsdomaren därom förrättningsmannen;
och åligge denne att ofördröjligen till vattendomstolen insända
det vid förrättningen förda konceptprotokollet jämte kartor, ritningar,
kostnadsförslag och öfriga handlingar, som röra saken.

75 §.

Sedan de i 74 § omförmälda handlingar inkommit och besvärstiden
gått till ända, skall vattenrättsdomaren genast låta ett exemplar af besvären
tillställas den person, som, efter tv därom är stadgadt, utsetts att
mottaga förrättningshandlingarna, samt angående besvären utfärda kungörelse,
hvari tillkännagifves:

att, intill dess målet slutligen afgjorts, ett exemplar af besvären
äfvensom af inkommande förklaringar och påminnelser samt af utlåtande,
som enligt 40 § må komma att afgifvas, skall hållas för sakägare tillgängligt
hos bemälde person;

att sakägare, som vill bemöta hvad i besvären anförts och yrkats,
skall till vattenrättsdomaren ingifva förklaring i två exemplar inom viss
tid, minst trettio dagar, efter kungörelsens dag, vid äfventyr, där förklaring
ingifves senare, att vattendomstolen ej är pliktig att fästa afseende vid
densamma, i den mån den rör annat än fråga om värdet å jordförbättring

113

I I: 76 -78

eller annan båtnad af det med syneförrättningen afsedda företag eller om
lösen eller ersättning, som bör till följd af företaget utgå; samt

att kallelser och liknande meddelanden i målet framdeles skola ske
pa det sått, att kungörelse därom införes i viss eller vissa tidningar inom
orten samt hålles tillgänglig hos ofvannämnde person.

Angå besvären allenast fråga om värdet å jordförbättring eller annan
båtnad åt företaget eller om lösen eller ersättning, varde kungörelsens
innehåll, såvidt rör tiden för förklarings afgifvande, lämpadt efter stadgandet
i 78 §.

I sammanhang med kungörelsens utfärdande bör vattenrättsdomaren,
om det lämpligen låter sig göra, bestämma tid och ställe för det vattendomstolens
sammanträde, där målet skall företagas till handläggning samt i
kungörelsen intaga underrättelse därom. Sammanträdet må i allmänhet ej
utsättas till tidigare dag än trettio dagar efter den för förklarings afgnvande
bestämda tid; dock må, där i besvären föres talan allenast beträffande
uppskattning af båtnad eller fastställande af lösen eller ersättning,
tidigare dag för sammanträdet bestämmas.

76 §.

Angående offentliggörande af kungörelse, som i 75 § sägs, galle
hvad i 28 § första stycket finnes föreskrift i fråga om där afsedd
kungörelse; och värde kungörelsen tillika tillställd den person, som utsetts
att mottaga förrättningshandlingarna.

Har kronan eller allmän anstalt del i saken annorledes än som klagande,
vare lag som i 29 § första stycket sägs.

77 §.

Där i besvär öfver syneförrättning, som i 73 § första stycket
omtörmäles, fores talan mot ägare eller nyttjanderättshafvare till sådan
fastighet, hvilken ej angifvits i någon angående syneförrättningen ofifentliggjord
kungörelse, förelägge vattenrättsdomaren klaganden att inom viss
tid ingifva bevis därom, att styrkt afskrift af besvären jämte den rörande
desamma utfärdade kungörelsen blifvit i den för delgifvande af stämning

stadgade ordning delgifven ägare eller nyttjanderättshafvare, som ofvan
sagts.

78 §.

Vill sakägare afgifva förklaring allenast öfver yrkande, som i besvären
göres beträffande värdet å jordförbättring eller annan båtnad af

15—091204. Förslag till Vattenlag.

I 1: 79-83

114

företaget eller angående lösen eller ersättning, galle om tiden och sättet
för sådan förklarings afgifvande hvad i 48 § stadgas i fråga om yrkanden
och påståenden, som där afses.

79 §.

Tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall, såframt
ej underrättelse därom intagits i kungörelse enligt 75 §, minst fjorton
dagar före sammanträdet tillkännagifvas på det sätt, som i nämnda kungörelse
blifvit bestämdt.

80 §.

Hvad i 26 § andra stycket, 33—41 och 43 §§, 44 § första stycket,
46, 47, 49—54, 57, 58, 60—63 §§, 64 § första stycket samt 66 § stadgas
beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å besvärsmål.

81 §.

Är beslut i besvärsmål af beskaffenhet att föranleda väsentliga förändringar
i den enligt 10 kap. 39 § rörande delaktigheten i företaget
upprättade längden, äge domstolen uppdraga åt förrättningsmannen att
upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut.

82 §.

Varda anförda besvär af vattendomstolen ogillade, pröfve domstolen
efter ty med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt, huruvida
klaganden bör godtgöra motparterna deras kostnader för afgifvande
af förklaring eller eljest för tillvaratagande af deras rätt.

Hvad i 56 § andra stycket finnes stadgadt om skyldighet för svarande
i ansökningsmål att gälda kostnader, som han genom obefogad invändning
eller annorledes föranleda äge motsvarande tillämpning i besvärsmål.

83 §.

Skall utlåtande vid syneförrättning underställas vattendomstolens
pröfning, varde samtliga handlingarna i målet af förrättningsmannen insända
till vattendomstolen inom den för besvärs anförande stadgade tid.

Varda besvär icke anförda, skall målet företagas till afgörande å tid
och plats, som vattenrättsdomaren bestämmer och låter kungöra genom tre

115

V,f^rooföLerSammanträdet utfärdad kungörelse, hvilken offentliggöres på
sått i 28 § första stycket sägs samt tillställes den person, som utsetts att
mottaga förrättningshandlingarna.

Angående tillkallande af sakkunnigt biträde så ock om särskild utredning,
där sådan tarfvas, vare lag som i 39, 40 och 43 §§ sägs.

'' 84 §.

Handlingar, som i besvärs- eller underställningsmål af förrättnin^s™an.
Vld syneförrättning insändas till vattendomstol, skola, sedan målet
btitvit afgjordt och domen vunnit laga kraft, af vattenrättsdomaren öfveriåmnas
till landtrnäterikontoret i det län, där mark och annan fast egendom,
hvarom fråga är, eller största delen däraf är belägen.

Angående förrättningsmannens rätt att från landtrnäterikontoret till
lans utbekomma handlingarna galle hvad i 10 kap. 47 § finnes stadgadt.

VI. Om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas
organisation och verksamhet.

85 §.

Hvar, som efter ansökan enligt 15 § 1 erhåller medgifvande att
by^ga i vatten eller utföra därmed likställdt arbete i ändamål af vattnets
tillgodogörande såsom drifkraft, vare pliktig att före påbörjandet af det
medgifva arbetet erlägga viss afgift, bestämd i förhållande till den förut
icke tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid vanligt lågvatten
uttagas vid anläggningen. Denna afgift skall utgå med en krona för
hvarje hästkraft till och med 5,0(>0, femtio öre för hvarje hästkraft öfver

^AAAtlU °ch mc.d.10,000 samt tjugofem öre för hvarje hästkraft utöfver
10,000, men må i intet fall öfverstiga tjugu tusen kronor.

Där på grund af ansökan, som i 15 § 3 sägs, rörande hushållningen
med. vattnet vid. kraftanläggning meddelas sådana ändrade bestämmelser,
hvarigenom möjliggöres uttagande af större vattenkraft än förut, ålmo-e
sökanden enahanda skyldighet, såvidt angår ökningen i den vattenkraft,
som vid vanligt lågvatten kan tillgodogöras; och skall i sistnämnda fall
algitten erläggas så snart beslutet om de ändrade bestämmelserna vunnit
laga kraft.

Deltagarne i torrläggnings- eller vattenregleringsföretag, rörande hvilket
hålles syneförrättning enligt 10 kap., vare ock pliktiga att, innan

116

I 1: 86—87

företaget bringas till utförande, erlägga en afgift af en för tusen åt den
i penningar uppskattade båtnad, som företaget beräknas komma att medföra.

Afgift, som efter ofvan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre
belopp än tio kronor, skall icke erläggas.

86 §.

Storleken af afgift enligt 85 § skall enligt där meddelade grunder
bestämmas af vattendomstolen eller, där fråga är om torrläggningsföretag,
af synemännen vid syneförrättningen.

Huru afgifter, som nu nämnts, skola indrifvas, därom förordnar
Konungen. Influtna afgifter skola användas, på sätt Konungen närmare
bestämmer, till bestridande af kostnader för vattendomstolarnas organisation
och verksamhet.

87 §.

Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:
kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, hvilka det
åligger vattenrättsdomaren att offentliggöra eller afsända, så ock för handlingarnas
tillhandahållande, såsom i 27 § sägs, där särskild utgift härför
ifragakommer,

ersättning för sådana utgifter för vattendomstolens sammanträde,

hvarom i 11 § andra stycket förmäles;

godtgörelse åt sakkunnig person, som jämlikt 39 § tillkallas i malet

såsom sakkunnigt biträde åt domstolen;

ersättning för undersökning enligt 40 §; samt

godtgörelse åt vattendomstolens ordförande och ledamöter samt
sekreterare0 för inställelse vid domstolens sammanträde, där detta hålles
vid syn å stället, dock ej ersättning för längre resa än från järnvägseller
ångbåtsstation, som ligger närmast sammanträdesplatsen.

Huruvida kostnad, som sökanden sålunda förpliktas att gälda, skall
helt eller delvis godtgöras honom af annan part, varde afgjordt enligt de
rörande rättegångskostnader i vattenmål gällande regler.

Hvad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande
tillämpning i afseende å kärande i stämningsmål och klagande i besvärsmål.

117

I I: 88 91

VII. Om fullföljd af talan mot vattendomstols eller vattenrätts domares

beslut.

88 §.

Talan mot vattendomstols slutliga utslag skall efter vad fullföljas hos
Konungen, där ej målet är af brottmåls egenskap eller eljest sådant fall är
för handen, att enligt den i 89 § meddelade hänvisning ändring skall sökas
genom besvär, eller ock jämlikt stadgandet i 94 § talan skall i där föreskrifvcn
ordning fullföljas.

89 §.

Hvad i 25 kap. 3—5, 7 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas beträffande
fullföljd af talan mot allmän underrätts beslut, skall äga motsvarande tilllämpning
å talan mot vattendomstols beslut; dock att talan af sistnämnda
beskaffenhet fullföljes bos Konungen.

90 §.

Vill part vädja mot vattendomstols utslag, anmäle det bos vattenrättsdomaren
sist å fjortonde eller, där företaget berör fastighet inom Norrbottens
eller Västerbottens läns lappmark, sist å tjuguförsta dagen från den
dag, då utslaget gafs. Hos vattenrättssekreteraren må ock vädjas; pröfve
dock vattenrättsdomaren, huruvida sålunda gjord vadeanmälan rätteligen
skett. Vadepenning tillfälle vattenrättsdomaren.

I öfrigt gälle beträffande vad mot vattendomstols utslag i tillämpliga
delar hvad om vad mot allmän underrätts utslag stadgas i 26 kap. 1—4 §§
rättegångsbalken, dock att hvad i nämnda kap. 2 § sägs om hofrätten skall
gälla nedre justitierevisionen, att talan mot vattenrättsdomares beslut, hvarigenom
vadeanmälan förklarats ej kunna upptagas, skall fullföljas uti den i
95 § här nedan stadgade ordning, samt att ansökan, hvarom i 26 kap. 4 §
rättegångsbalken förmäles, skall i vattenmål göras hos Konungen.

91 §.

Hvad i 30 kap. 16, 17, 19—28, 30 och 31 §§ rättegångsbalken stadgas rörande
fullföljd af talan mot hofrätts beslut samt behandlingen af mål, som
dragits under Konungens pröfning, skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om mål, som afgjorts af vattendomstol; dock skola vid delgifning en -

I 1: 92-95

118

ligt 28 § i nämnda kap. vattendomstolens protokoll i målet från delgifningen
undantagas.

Skola, där besvär anförts mot vattendomstols beslut i ansöknings-, besvärs-
eller underställningsmål, motparterna höras däröfver, må handlingarna
delgifvas i stället för motparterna den eller de personer, hos hvilka enligt
hvad ofvan finnes stadgadt handlingarna i målet skola hållas tillgängliga.

Om skyldighet för vattenrättsdomare att, där vad mot vattendomstols
beslut rätteligen anmälts, till Konungen insända hos vattendomstolen befintliga
handlingar i målet galle hvad i 30 kap. 15 § rättegångsbalken finnes för
där afsedt fall stadgadt.

92 §.

Meddelar jämlikt 57 § vattendomstolen skilda beslut rörande olika delar
af målet, och har part erlagt vadepenning och revisionsskilling rörande ett
beslut, tarfvas ej ny vadepenning eller revisionsskillning, där han vill fullfölja
talan jämväl mot beslut, som senare meddelas.

93 §.

Vid handläggning af vattenmål i högsta domstolen så ock i öfverläggningar
rörande sådant mål skall såsom sakkunnigt biträde deltaga en för
synnerlig skicklighet och erfarenhet på detta område känd person, som Konungen
därtill förordnat.

94 §.

Talan mot vattendomstols beslut, som efter ansökan enligt 15 § 5
eller efter underställning, där sådan tinnes föreskrifven, meddelats angående
fråga, huruvida från det allmännas sida hinder möter mot visst företag
eller särskilda villkor böra föreskrifvas beträffande dess utförande, skall
fullföljas hos Konungen genom besvär, som sist före klockan tolf å trettionde
dagen från beslutets dag ingifvas i vederbörande statsdepartement.

95 §.

Mot vattenrättsdomares beslut i ärende, som ej är på vattendomstolens
pröfning beroende, må talan fullföljas hos Konungen genom besvär
i enahanda ordning, som, efter ty ofvan är stadgadt, gäller med afseende
å besvär mot vattendomstols beslut.

119

12:1 3

12 KAP.

Om vattenbok och inskrifning däri.

1 §•

För hvarje vattendomstols område skall föras bok för inskrifning af
faktiska och rättsliga förhållanden rörande anläggningar för tillgodogörande
af rinnande vatten såsom drifkraft eller annorledes så ock rörande dammky»gnader,
. ändå att de ej afse vattnets tillgodogörande; dock att hvad nu
stadgats ej äger tillämpning å anläggningar för allmän flottled. Denna
bok kallas vattenbok.

I vattenboken höra ock anmärkas hydrografiska och topografiska beskrifnin^ar
öfver de inom vattendomstolens område belägna vattendrag
med tillhörande vattensamlingsomraden, i den mån sådana beskrifnin^ar
äro eller varda af vederbörande myndighet utarbetade.

Såsom bilaga till vattenboken skall öfver alla, efter det denna lag
trädt i kraft, i laga ordning beslutade torrläggningsföretag och andra 1
första stycket ej^ afsedda anläggningar med afseende å vatten inom vattendomstolens
område föras förteckning med uppgift å det vatten, som af
hvarje företag beröres.

2 §•

\ attenboken föres af vattenrättsdomaren.

Beträffande anteckningar i vattenboken af tekniskt innehåll äge vattenrättsdomaren
påkalla förslag till anteckningarnas lydelse af vederbörande
vattenrättsingenjör, som, där anteckningarna göras i enlighet med hans
förslag, är ensam ansvarig för deras tillförlitlighet och fullständighet.

3 §•

När, efter det denna lag. trädt i kraft, beslut af domstol eller annan
myndighet meddelats och vunnit laga kraft rörande verkställande, ändrande
eller borttagande af anläggning, som i 1 § första stycket afses, eller beträffande
hushållningen med vattnet vid sådan anläggning eller ock jämlikt
2 kap. 33 § angående skyldighet för annan än anläggningens ägare
att underhålla densamma, åligge det vattenrättsdomaren utan särskild
ansökan att med ledning af beslutet i vattenboken verkställa inskrifnin0-af de huf\udsakliga förhållanden, som äro af vikt för kännedomen om

12: 4-6

120

anläggningens beskaffenhet samt om de rättigheter och skyldigheter för
framtiden, hvilka äro förenade med densamma.

Har beslut, hvarom inskrifning bör ske i vattenboken eller anteckning
göras i bilagan därtill, blifvit af annan domstol eller myndighet än
vattendomstolen meddeladt, skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga
handlingar och upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg
så snart sig göra låter tillsändas vattenrättsdomaren.

4 §.

Där anläggning, som i 1 § första stycket afses, tillkommit innan
denna lag trädt i kraft eller ock därefter i enlighet med domstols eller
annan myndighets beslut, hvilket dessförinnan meddelats, vare ägaren berättigad
att rörande anläggningen söka inskrifning i vattenboken.

5 §•

Ansökan om inskrifning i vattenboken skall ingifvas till vattenrättsdomaren
samt vara åtföljd af ritningar öfver anläggningen, sådan denna
befinnes, jämte erforderlig beskrifning därå så ock af tillgängliga domar
och andra handlingar, som må angå anläggningens rättsliga förhållanden.

Ansökningen skall innehålla uppgift, med angifvande af socken, härad
och län, å den eller de fastigheter, hvarå anläggningen är belägen, samt å
det vattendrag, som däraf beröres, så ock å de regler för hushållningen
med vattnet, hvilka tillämpas vid anläggningen, hvarjämte böra meddelas
de andra upplysningar, hvilka kunna vara af vikt för kännedom om de
med anläggningen förenade rättigheter och skyldigheter.

Afser ansökningen inskrifning rörande byggnad för tillgodogörande
af strömfall, skall särskildt uppgifvas, huruvida strömfallet eller den del
däraf, som genom byggnaden tillgodogöres, helt eller delvis tillhör annan
fastighet än byggnaden samt, om så är förhållandet, hvilken rätt byggnadens
ägare har att tillgodogöra sig vattnet.

Uppgift, som nu nämnts, må lämnas medelst hänvisning till företedd
dom eller annan handling, där densamma innehåller tillfyllestgörande
besked i ämnet. År sökanden oviss om något förhållande, hvarom ansökning
bör innehålla uppgift, varde sådant i ansökningen angifvet.

6 §•

Då ansökan om inskrifning inkommit, läte vattenrättsdomaren, där
han ej finner sådant fall vara för handen, att ansökningen bör genast

121

12: 7-10

afslås, utfärda kungörelse om ansökningen med föreläggande för dem,
som kunna hafva något att erinra mot inskrifningen, att till vattenrättsdomaren
ingifva skriftliga erinringar inom viss tid, minst sextio och
högst etthundratjugu dagar, från den dag kungörelsen är dagtecknad.
Kungörelsen skall innehålla uppgift om tiden för hållande af undersökning,
hvarom i 7 § förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens försorg inom tio
dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som ock i en
eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten.

7 §•

Rörande tillförlitligheten af de ingifna ritningarna och beskrifningen
skall i god tid före utgången af den för erinringars afgifvande bestämda
tid efter vattenrättsdomarens förordnande på sökandens bekostnad hållas
undersökning af sakkunnig person. Öfver hvad vid undersökningen förekommer
skall föras protokoll, som insändes till vattenrättsdomaren.

B §•

Finnas de företedda ritningarna och beskrifningen eller ock ansökningshandlingen
vara så oriktiga eller ofullständiga, att de ej kunna, med
mindre de fullständigt omarbetas, läggas till grund för inskrifningen, varde
ansökningen afslagen.

9 §.

År sökandens rätt med afseende å anläggningen beroende af tvist,
förklare vattenrättsdomaren, där ej ansökningen är af beskaffenhet att
böra genast afslås, densamma hvilande i afbidan på tvistens utgång.

Möter eljest hinder mot inskrifningen, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden viss tid, inom hvilken han har att fullfölja ansökningen och visa,
att hindret blifvit undanröjdt. Fullgör sökanden ej inom utsatt tid hvad
honom ålagts, varde ansökningen afslagen, där han ej visar, att han ej
kunnat fullgöra det inom samma tid; visas det, må ny tid utsättas.

10 §.

Varder i ärendet utredt, att med ansökningen afsedd anläggning
tillkommit eller väsentligt ändrats efter den 30 april 1881, och visas ej
domstols eller annan behörig myndighets beslut till stöd för hvad sålunda
åtgjorts, må ansökningen ej beviljas.

16—091204. Förslag till Vattenlag.

12: 11 —14

122

11 §•

Har på grund af ansökan, som ofvan sägs, skett inskrifning i vattenboken,
och hafva därefter fem år förflutit utan att talan väckts mot lagligheten
af de med inskrifningen afsedda förhållanden, vare, ändå att till stöd för
desamma ej kunnat påvisas domstols eller annan myndighets beslut, sökandens
rätt att bibehålla anläggningen och, där fråga är om anläggning för
vattnets tillgodogörande, att i den omfattning inskrifningen angifver tillgodogöra
vattnet fri från klander. Där genom vattenverk allenast en del
af det framrinnande vattnet tillgodogöres, galle hvad nu sagts jämväl i
fråga om rätten att tillgodogöra vattnet i öfrigt i strömfallet eller den del
däraf, hvars fallhöjd tages i anspråk, i den mån icke motliggande strandfastighets
rätt trädes för när.

Hvad i första stycket stadgats galle dock ej med afseende å förhållande,
som står i strid mot domstols efter den 30 april 1881 meddelade
beslut, ej heller beträffande reglerna för hushållning med vattnet.

Där jämlikt 3 § på grund af beslut i ett vid den tid, då denna lag
träder i kraft, redan anhängigt mål inskrifning skett i vattenboken rörande
en genom beslutet medgifven anläggning, skall hvad i första stycket finnes
stadgadt äga motsvarande tillämpning; dock att där omförmälda tid af fem
år skall räknas från det anläggningen fullbordades.

12 §.

Hurusom för vinnande af frihet från vissa skyldigheter det åligger
ägare af byggnad i större vattendrag att inom viss tid, efter det denna
lag trädt i kraft, söka inskrifning i vattenboken, därom stadgas i 1 kap. 7 §.

13 §•

Om inskrifning i vattenboken enligt 3 § eller på grund af ansökan,
som ofvan sägs, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen utfärda kungörelse;
och varde den offentliggjord på sätt i 6 § andra stycket finnes stadgadt.

14 §.

Har enligt förordnande, efter ty i 13 kap. sägs, besiktning hållits å
anläggning, som i 1 ’§ första stycket afses, skall besiktningsprotokollet
ingifvas till vattenrättsdomaren och anteckning om dess hufvudsakliga
innehåll göras i vattenboken.

123

12: IS 13: 3

Efter det i enlighet med vattendomstolens förordnande jämlikt 11
kap. 54 § vattenmärke blifvit utsatt, skall anmälan därom för anteckning
i vattenboken göras hos vattenrättsdomaren.

15 §.

Närmare föreskrifter om vattenbokens inrättande och förande meddelas
af Konungen.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för öfverträdelse af

denna lag.

1 §•

I sammanhang med beslut, hvarigenom byggande i vatten medgifves,
äge vattendomstolen, när skäl därtill äro, förordna sakkunnig person att,
sedan byggnaden fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått
till ända, verkställa besiktning å arbetet.

Kostnad för besiktning enligt denna § skall gäldas af byggnadens

ägare.

2 §■

Finnas vid besiktning, som i 1 § sägs, sådana afvikelser från vattendomstolens
beslut vara gjorda, att allmän eller enskild rätt därigenom
kränkes, föreskrifve besiktningsmannen nödiga rättelser samt anmäle, där
allmänna intressen af det felaktiga förfarandet förnärmas och rättelse ej
inom viss förelagd tid sker, förhållandet för allmänne åklagaren i orten.

3 §•

Menar någon, hvars rätt är beroende af annan tillhörig, helt eller
delvis uppförd byggnad i vatten, att denna icke tillkommit i laga ordning
eller icke är af laga beskaffenhet, äge på ansökan af honom vattenrättsdomaren
förordna sakkunnig person att hålla besiktning å byggnaden.

Kostnad för besiktning, som i denna § sägs, skall gäldas af sökanden;
och vare han, där besiktningsmannen påfordrar det, pliktig att för -

13: 4-7

124

skjuta kostnaden eller ställa borgen eller annan säkerhet därför, innan
besiktningen verkställes.

Där sökanden sedermera för talan om byggnadens borttagande eller
ändrande eller om ersättning för skada genom byggnaden, värde i det mål
på sökandens begäran pröfvadt, huruvida den förskjutna besiktningskostnaden
skall af ägaren godtgöras sökanden.

4 §■

Har byggnad i vatten tillkommit efter pröfning i laga ordning, stånde
ägaren fritt att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning genom sakkunnig
person till bevisning därom, att byggnaden utförts i öfverensstämmelse
med de därför gifna föreskrifter eller att de afvikelser därifrån, som
må hafva skett, icke äro af beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt.
Ägare af byggnad i vatten må ock eljest på sätt nu nämnts begära besiktning
för erhållande af intyg angående byggnadens beskaffenhet.

Om kostnad för besiktning, som i denna § sägs, galle hvad i 3 §
andra stycket finnes stadgadt.

5 §.

Hvad i förestående §§ finnes föreskrifvet i fråga om besiktning å
byggnad i vatten skall äga motsvarande tillämpning beträffande besiktning
å annat arbete, som i denna lag afses.

6 §•

Öfver hvad vid besiktning förekommer och utrönes skall föras protokoll;
och varde, där besiktningen hålles på grund af ansökan, som i 3
eller 4 § sägs, afskrift af protokollet så snart ske kan sökanden tillhandahållet.

Om besiktningsmans skyldighet att ingifva protokollet till vattenrättsdomaren
finnes i 12 kap. 14 § stadgadt.

7 §•

Af vattendomstol eller vattenrättsdomare förordnad besiktningsman
åtnjute det skydd och vare underkastad det ansvar, som i lag stadgas
beträffande tjänsteman.

125

13: 8-11

8 §•

Ej vare någon förmenadt att mot riktigheten af besiktning, hvarom
ofvan skils, åberopa den motbevisning, hvartill han kan äga tillgång.

9 §•

Bygger någon i vatten eller utför annat arbete, som i denna lag
afses, utan föregående pröfning i laga ordning, hvarigenom medgifvande
till arbetet erhållits, och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana,
att dylik pröfning skolat enligt stadgande i denna lag föregå, äge öfverexekutor
förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan pröfning ägt rum,
så ock, när skäl därtill äro, förordna om handräckning till rättelse i hvad
olagligen skett; och vare därom gällande enahanda bestämmelser, som äro
stadgade för det i 157 § utsökningslagen afsedda fall.

Där byggande i vatten eller annat i denna lag afsedt arbete, hvartill
i laga ordning medgifvande erhållits, verkställes i strid mot de beträffande
arbetets utförande gifna föreskrifter, må ock förbud och förordnande,
hvarom nu är sagdt, meddelas, så framt det ej är uppenbart, att
genom de afvikelser, som skett, hvarken allmän eller enskild rätt kränkes.

10 §.

Varda de rörande hushållning med och framsläppande af vatten
stadgade föreskrifter eller ock af domstol eller annan myndighet i laga
ordning meddelade bestämmelser ej iakttagna, och följer ej rättelse genast
efter det tillsägelse skett; då äge på ansökan af den, som af försummelsen
lider men, utmätningsmannen i orten och å landet jämväl länsmannen,
äfven om han ej är satt till utmätningsman, att, sedan han med
ojäfvigt vittne hållit syn å stället, meddela nödig handräckning och uttaga
kostnaden därför af den försumlige.

Tillstänger någon allmän farled eller allmän flottled, må ock till
borttagande af stängsel, som uppenbarligen finnes stridande mot lag, handräckning
gifvas såsom nyss är sagdt.

11 §•

Ansökan om besiktning och handräckning, hvarom ofvan finnes stadgadt,
må, där allmänna intressen äro i fråga, göras af allmän åklagare
eller annan myndighet, som Konungen bestämmer; och skall kostnaden
i ty fall förskjutas af allmänna medel.

13: 12-14

126

12 §.

Försummar den, som är skyldig att underhålla dike, hvad honom
därutinnan åligger, och bättrar han ej skyndsamt bristen, då han därom
tillsäges, må den, som lider men af försummelsen, kalla två ojäfviga män
att hålla syn och äge, sedan bristen blifvit af dem vitsordad, att på den
försumliges bekostnad verkställa arbetet.

Hvad nu är stadgadt om dike galle ock om kloakledning, om annan
ledning för vatten samt om vall, som uppförts för företag, som i denna
lag afses.

13 §.

Har till utförande af torrläggningsföretag af allmänna medel lämnats
lån, som ej till fullo återbetalats, eller har till sådant företag efter
den 1 januari 1905 lämnats bidrag utan återbetalningsskyldighet från de
af riksdagen för ändamålet anvisade anslag eller ur skogsvårdskassa under
villkor, att det verkställda arbetet vederbörligen underhålles, skall, där
försummelse i underhållet äger rum, den i 12 § stadgade rätt för den,
som lider men af försummelsen, att sjålf bota bristen tillkomma Konungens
befallningshafvande eller den myndighet Konungen bestämmer eller
ock, då fråga är om företag, som åtnjutit understöd ur skogsvårdskassa,
länets skogsvårdsstyrelse. Kostnaden för underhållsarbetet må i fall, som
nu nämnts, af utmätningsman omedelbart uttagas hos den försumlige.

14 §.

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första och andra styckena
utan medgifvande af vattendomstol bygger i vatten eller utför därmed
likställdt arbete eller som mot stadgandet i 2 kap. 33 § utan vattendomstolens
medgifvande utrifver byggnad i vatten, skall, där han insett eller
skäligen bort inse att jämlikt nämnda lagrum dylikt medgifvande varit för
arbetets verkställande erforderligt, straffas med böter från och med fem
till och med fem tusen kronor eller med fängelse från och med en till
och med sex månader.

Till ansvar, som nu nämnts, vare ock den förfallen, som efter erhållet
medgifvande till byggande i vatten eller utförande af därmed likställdt
arbete från domstolens beslut gör afvikelse af beskaffenhet att kränka
allmän eller enskild rätt.

127

13: 15 20

15 §.

Den, som till förfång för allmän eller enskild rätt utan föregående
pröfning i den ordning förut i denna lag finnes stadgad utför sjösänkning
eller annat torrläggningsföretag, som i 5 kap. 31 § afses, invallning
eller vattenreglering eller ock vid verkställande af sådant företag icke
iakttager de därför i laga ordning föreskrifna villkor, straffes med böter
från och med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse från
och med en till och med sex månader.

16 §.

Bryter någon mot de rörande hushållning med och framsläppande
af vatten i denna lag stadgade föreskrifter eller ock af domstol eller annan
myndighet i laga ordning meddelade bestämmelser, och varder skada därigenom
vållad, straffes med böter från och med fem till och med fem tusen
kronor eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

17 §.

Borttager eller fördärfvar någon uppsåtligen vattenmärke eller särskilt
anbragt fixpunkt, hvartill domstols eller annan myndighets beslut
om byggande i vatten eller därmed likställdt arbete eller rörande hushållning
med vatten hänför sig, straffes med böter från och med fem till och
med fem tusen kronor eller med fängelse från och med en till och med
sex månader.

18 §.

Ej må straff, som ofvan är stadgadt, tillämpas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

19 §.

Förseelse, hvarom i 14, 15 eller 16 § förmäles, må ej, där den
förnärmar allenast enskild persons rätt, åtalas af annan än målsägande.

20 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

14: 1-5

128

14 KAP.

Slutbestämmelser.

1 §•

Med vanligt lågvatten (vanlig lågvattenmängd) afses i denna lag den
minsta vattenmängd, som i visst vattendrag under normala förhållanden
år att påräkna under minst 355 dagar af året.

2 §•

I afseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro
förenade med äganderätt till fast egendom eller besittning af sådan egendom
under äganderättsanspråk, vare med ägare likställd den, som med
stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet, tillhörande kronan eller
allmän inrättning, så ock den, som under fideikommissrätt innehar fast
egendom.

3 §.

I allt, hvarom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan likställd
med enskild person, där ej för särskildt fall finnes annorlunda
stadgadt.

Kronan vare fri från skyldighet att ställa säkerhet, där sådan eljest
är föreskrifven.

4 §•

Företag enligt denna lag anses angå viss fastighet:

när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga
i företaget;

när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller
för anläggning i samband med detta;

när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som
tillhör fastigheten, eller på fastigheten tillhörig byggnad eller annan fast
anläggning eller på fastighetens användningssätt.

5 §•

Där enligt stadgande i denna lag för bestämmande af ersättning
eller för annat ändamål kapitalisering skall ske af visst återkommande

129

belopp, skall i brist af åsämjande till grund för kapitalvärdets beräknande
läggas en räntefot af fem för lmndra om året.

14. 6-7

6 §•

Vill någon för uppgörande af plan eller eljest såsom förberedelse
till företag enligt denna lag verkställa mätningar, afvägningar eller andra
undersökningsarbeten å fastighet, som äges eller innehafves af annan, ä<*e
Konungens befallningshafvande, när skäl därtill äro, föreskrifva, att erforderligt
tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas.

Vid undersökningsarbetets utförande skall så förfaras, att skada
häråt ej eller allenast såvidt den är oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan sårskildt medgifvande af Konungens befallningshafvande.
rör skada och intrång, som vållas af arbetet, skall ersättning gäldas
med fulla värdet; och vare den, som verkställer eller låter verkställa
arbetet, pliktig att, om Konungens befallningshafvande pröfvar det nödigt
före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

7 §•

Har enligt stadgandet i 11 kap. 27 § vattenrättsdomare förordnat, att
handlingar i vattenmål skola hållas för granskning tillgängliga hos ordförande
i kommunalnämnd eller kommunalstämma, municipalnämnd eller
municipalstämma eller hos domhafvande, kronofogde, länsman eller ordförande
i magistrat, må sådan befattningshafvare icke utan giltigt skäl
undandraga sig uppdraget, såframt företaget i fråga berör den kommun
e ler det mumcipalsamhälle, han tillhör, eller den domsaga, det fögderi
eller distrikt eller annars det område, som af hans tjänst omfattas.” Ej
heller må annan person, sedan han efter eget åtagande mottagit uppdrag
som nu nämnts, utan giltigt skäl afsäga sig detsamma.. Anmälan härom
göres hos vattenrättsdomaren. Pröfvar denne det anförda skälet giltio-t
förordnar han annan person att omhändertaga handlingarna; och skall
kungörelse härom utfärdas i den för meddelanden till parterna bestämda
ordning. Sedan målet slutligen afgjörts, äge sökanden utbekomma handlingarna.

I sammanhang med förordnande, som i denna paragraf afses, må
bestämmas viss ersättning till den, hos hvilken handlingarna skola hållas
tillgängliga, att gäldas af sökanden i vattenmålet. Utgift, som nu nämnts
räknas till kostnad i målet.

17 091204. Förslag till Vattenlag.

14: 8-10

130

8 §•

Har domstol eller annan myndighet, förrän denna lag trädt i kraft,
eller ock därefter med tillämpning af äldre lag lämnat tillstånd till byg
o-ande i vatten eller till verkställande af därmed enligt 2 kap. likställda
åtgärder, och har ej arbetet blifvit fullbordadt inom tio år från det lagen
trädt i ''tillämpning eller från det därefter meddeladt beslut vunnit laga
kraft eller ock inom den senare tid, högst tio år därefter, som i anledning
af ansökan om anstånd med arbetets fullbordande må hafva af vattendomstolen
bestämts, skall hvad i 2 kap. 22 § andra stycket finnes stadgadt
i fråga om vattendomstols beslut äga motsvarande tillämpning beträttande
tillstånd, som nu nämnts.

9 §•

Dike, som, då denna lag träder i kraft, finnes upptaget, skall underhållas
af den, hvilken dittills varit pliktig därtill, intill dess fråga om upptao-ande
af nytt eller förändring af gammalt dike blifvit väckt och med
tillämpning af de i denna lag gifna föreskrifter dikningsskyldigheten blåhvit
annorledes bestämd. Försummas underhåll af äldre dike, vare lag som

i 13 kap. 12 § sägs. .

Är någon på grund af bestämmelse vid laga skifte eller enligt

gällande aftaf förbunden att hålla dike åt annan, och yppas i sammanhang
med väckt fråga om förändrad dikesläggning tvist, om och i hvad män
den, som hållit det äldre diket, bör vidkännas underhållet af det nya eller
förändrade diket, må ej dikningsskyldighetens bestämmande jämlikt de i
denna lag stadgade grunder uppehållas däraf, utan ankomme tvisten på särskild
pröfning af allmän domstol.

Hvad nu sagts om dike galle ock om kloakledning, om annan ledning
för vatten samt om vall, som uppförts för företag, som i denna
lag afses.

10 §.

Genom denna lag upphäfvas: . .

förordningen den 20 februari 1764, huru sjöar, strömmar och aar
öfverallt i riket årligen böra vårdas till skadliga vattendämningars afvärjande;
, . ,

kungörelsen den 28 december 1822 angående strömrensningars verkställande
samt strömmars och åars öppenhållande;

lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af vatten;

131

kungörelsen den 31 december 1879 angående vissa villkor för tillstånd
från det allmännas sida till vattenafledning med mera;

förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt öfver vattnet
å hans grund; dock med undantag af stadgandet i 12 §, i hvad detta
innefattar bestämmelse, som ej upptagits i 2 kap. 35 § i nya lagen;

förordningen den 30 december 1880 om ansvar för underlåtenhet
att öppna dammlucka;

förordningen den 30 december 1880 om allmän farled;

kungörelsen den 30 december 1880 angående särskilda föreskrifter
för handläggning af frågor om farled;

förordningen den 30 december 1880 om tillägg till förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, dock ej såvidt däri innefattas bestämmelser om vattens afledande
för flottled;

kungörelsen den 20 oktober 1899 angående hvad iakttagas skall, då
någon "vill förvärfva tillstånd af Konungen till byggande i kungsådra; samt

lagen den 29 juni 1900 om rätt domstol i vissa mål angående jordägares
rätt öfver vattnet å hans grund;

tillika. med alla de särskilda stadganden, hvilka innefatta ändring
eller förklaring af hvad sålunda upphäfda lagrum innehålla eller tillägg
därtill; 6ö

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas!

Hvad i konvention med utländsk makt är öfverenskommet vare fjällande.

Denna lag skall träda i kraft den

De vid nämnda tid anhängiga mål, hvilka röra ämne, hvarom i
denna lag bestämmelse gifvits, skola handläggas och bedömas enligt äldre
lag; dock att i fråga, om fullföljd af talan mot sådan syneförrättning jämlikt
lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af vatten
hvilken afslutas efter den dag, då vattenlagen trädt i kraft, föreskrifterna
i 11 kap. denna lag skola tillämpas. Mål, som enligt nyssnämnda äldre
lag skall, pröfvas vid syneförrättning, anses icke anhängiggjordt förr än
kallelse till parterna utfärdats enligt 31 § samma lag.

Har anläggning eller företag, som i denna lag a°fses, tillkommit innan
lagen trädt i kraft eller ock därefter i enlighet med domstols eller annan

132

myndighets på grund af äldre lag meddelade beslut, skola vid bedömande
af sådan anläggnings eller sådant företags laglighet samt af därmed för
enade rättigheter och skyldigheter äldre lags bestämmelser lända till efterrättelse
utom i följande fall: , „ , , ,,

1) Beträffande hushållning med och framsläppande åt vatten till lämpas

de därutinnan i denna lag gifna stadganden.

2) I de frågor, hvarom bestämmelser gifvas i 5 kap. 4b—bi 99
vattenlagen, skola dessa bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse
med afseende å torrläggningsföretag, som fullbordats efter det

la0en t ä ^ j_a^_ 5g g vattenlagen finnes stadgadt skall äga till lämpning

i fråga om äldre torrläggningsföretag, dock ej såvidt angår bidra*,
som förfallit till betalning innan lagen trädt i kraft

° 4) Föreskrifterna i 5 kap. 59-69 §§ vattenlagen skola vinna til lämpning

beträffande äldre torrläggningsföretag, i den man ej för visst
företag gälla särskilda stadgar eller bestämmelser, som antagits eller med
delats innan lagen trädt i kraft.

5) Där för särskilda fall i vattenlagen meddelas stadganden, som
oförtydbart angå äldre anläggningar eller företag, lände de till efterratte se.

Sedan denna lag trädt i kraft, åligge Konungens samtlige befallningshafvande
att en gång om året under de närmast därefter .folJan
fem åren i länskungörelserna intaga erinran om föreskrifterna i 1 kap.
7 § andra stycket.

133

Lag om
större
vattendrag.

Först a g

till

Lag

om förteckning å större vattendrag i riket.

1 §•

Konungen utfärdar samtidigt med att den nu antagna vattenlagen
träder i tillämpning eller ock dessförinnan provisorisk förteckning öfver
de vattendrag, hvilka på grund af stadgandet i 1 kap. 12 § första stycket
nämnda lag äro att hänföra till större vattendrag.

I sammanhang därmed skall kungöras, att den, som vill åberopa
domstols beslut, som i 1 kap. 12 § andra stycket vattenlagen omförmäles,
må med bifogande af beslutet göra anmälan därom hos vederbörande
vattendomstol före viss dag, åtta månader därefter. Handlingar, som sålunda
inkomma, skola efter sagda tids utgång ofördröjligen af vattenrättsdomaren
insändas till Konungen; och utfärdar Konungen ett år efter det
vattenlagen trädt i kraft provisorisk förteckning öfver vattenområden, som
på grund af bestämmelsen i sistnämnda lagbud anses böra hänföras till
större vattendrag.

De provisoriska förteckningarna så ock kungörelse, som ofvan nämnts,
skola införas i svensk författningssamling samt i länskungörelserna för
rikets län så ock tre gånger med fyra veckors mellantid i allmänna tidningarna.

2 §.

Förmenar någon, att visst vattenområde med orätt vare sig upptagits
å provisorisk förteckning eller uteslutits därifrån, äge han, vid förlust
af vidare talan, inom två år från det vattenlagen trädt i tillämpning
hos vederbörande vattendomstol anhängiggöra klander mot förteckningen
medelst ansökan, som i två exemplar skall ingifvas till vattenrättsdomaren
och i lika antal exemplar åtföljas af de handlingar, hvilka till stöd för
klandret åberopas.

134

Lag om
större
vattendrag.

I fråga om behandlingen af sådan talan skall hvad i 11 kap. vattenlagen
tinnes stadgadt beträffande ansökningsmål i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. I sammanhang med utfärdande af sådan kungörelse
angående klandret, som i 11 kap. 27 § vattenlagen omförmäles,
åligge vattenrättsdomaren att till justitiekansler!! insända underrättelse om
kungörelsens innehåll.

3 §•

Sedan den i 2 § stadgade tid för anhängiggörande af klandertalan
mot de provisoriska förteckningarna gått till ända, skola vattendomstolarna,
hvar för sitt område, ofördröjligen till Konungen insända uppgift, j Indika
delar förteckningarna såsom oklandrade vunnit laga kraft och i Indika
delar klander väckts. Efter det anhängiggjord klandertalan blifvit genom
laga kraft ägande beslut afgjord, skall uppgift därom jämväl insändas.
Uppgifter, som nu nämnts, skola offentliggöras i enahanda ordning, som
i 1 § stadgas med afseende å de provisoriska förteckningarna.

Sedan samtliga påståenden om klander mot de provisoriska förteckningarna
slutligen afgjorts, låter Konungen i författningssamlingen införa
den sålunda laga kraft ägande förteckningen i dess helhet, sådan den efter
besluten i klandermålen är slutgiltigt bestämd.

Denna förteckning vare därefter till efterrättelse gällande oafsedt
sedermera möjligen inträffande förändringar i vattenmängd.

4 §•

Uppstår i vattenmål, innan laga kraft ägande förteckning, som ofvan
nämnts, föreligger, tvist om rättsförhållande, som är beroende däraf, huruvida
vattenområdet i fråga är att hänföra till större vattendrag eller ej,
skall med pröfningen af sådan tvist anstå, till dess laga kraft ägande förteckning
rörande det vattendrag, hvartill vattenområdet hör, föreligger.
Sådant anstånd vare ej hinder mot pröfningen af vattenmålet i öfrigt, där
sådan pröfning ändock kan äga rum.

Denna lag skall träda i kraft den

135 Lag om

pröfning

etc.

F ö r s 1 a g

till

Lag

om särskild pröfning af strandägares rätt till strömfall eller annat område i

rinnande vatten invid stranden.

l §•

Vill ägare af hemman, hemmansdel eller annan ej genom afsöndring
tillkommen fastighet, hvartill hör strand vid strömfall eller annat rinnande
vatten, vinna trygghet för framtiden mot annans anspråk på vattenområdet
utanför stranden, äge han hos allmän underrätt i orten begära offentlig
kallelse å dem, som må anse sig äga bättre rätt till området eller andel
däri, att inom två år efter kallelsens utfärdande hos domaren anmäla sitt
anspråk.

lillhör strand vid strömfall eller annat rinnande vatten för alltid
afsöndrad lägenhet, äge lägenhetens ägare söka kallelse, som nu nämnts,
där han visar, att den rätt till vattenområdet, soin må hafva tillkommit
stamhemmanets ägare, blifvit till honom öfverlåten.

2 §■

Där till fastighet, som i 1 § sägs, hör allenast ena stranden vid
rinnande vatten, må med ansökan enligt nämnda § ej afses mera af vattenområdet
utanför stranden än intill gränsen mot fastighet å andra stranden.

3 §•

Ansökan enligt 1 § skall innehålla uppgift å det vattendrag, hvari
det med ansökningen afsedda området är beläget, samt å den fastighet,
hvartill vattenområdet förmenas höra; finnes gängse benämning å strömfall,
hvarom fråga är, varde den benämning i ansökningen uppgifven.

Ansökningen skall vara åtföljd af:

Lag om

pröfning

etc.

136

1) en af landtmätare upprättad karta öfver det afsedda vattenområdet,
utmärkande gränserna därför uppåt och nedåt i vattendraget, med
åtecknadt bevis dels att stranden tillhör sökandens fastighet och dels att
vattenområdet i dess helhet utgöres af strömfall eller annat rinnande
vatten; och

2) en af förste landtmätaren i länet eller vederbörande tjänsteman i
landtmäteristyrelsen uppgjord redogörelse för hvad beträffande det ifrågavarande
vattenområdet må förekomma i protokoll, föreningar eller beskrifningar,
hörande till hvarje lagligen gällande skifte eller annan landtmäteriförrättning
å det skifteslag, hvartill strandfastigheten hör, eller ock, där
strandfastigheten utgör ett skifteslag för sig, intyg härom.

4 §•

Företer sökanden handlingar, som i 3 § sagts, varde kallelse utfärdad,
såframt ej af redogörelse, hvarom i nämnda § förmäles, oförtydbart
framgår, att vattenområdet i fråga undantagits från skifte eller tillagts
annan fastighet än sökandens.

Kunna skiftes- eller andra handlingar, som i 3 § under 2) omförmälas,
icke tillrättaskaffas vare sig i vederbörande arkiv eller hos skiftesdelägarne,
skall den omständigheten, att redogörelse, som i nämnda lagrum
sägs, icke företes, ej utgöra hinder mot kallelses utfärdande.

5 §•

Kallelse skall ofördröjligen anslås å rättens dörr samt på sökandens
bekostnad genom domarens försorg införas tre gånger, minst en och högst
två månader mellan hvarje gång, såväl i allmänna tidningarna som i en
eller flera tidningar inom orten, första gången inom en månad efter utfärdandet.

Sökanden åligge att inom två månader efter kallelsens utfärdande
delgifva densamma för kronans räkning med Konungens befallningshafvande
i det län, där vattenområdet är beläget, samt inom samma tid till
domaren ingifva lagligt delgifningsbevis. Vill sökanden vinna trygghet
mot anspråk från delägarne i skifteslag eller annan samfällighet, som sökandens
fastighet må tillhöra, skall han inom sex månader efter kallelsens
utfärdande på nu nämndt sätt hos domaren styrka, att han delgifvit kallelsen
med delägarne i sainfälligheten. Sådan delgifning må ske i den
ordning 11 kap. 12 § rättegångsbalken stadgar, ändå att fråga är om
annan samfällighet än byalag och ändå att delägarnes antal icke öfverstiger
tio.

137

Lag om

pröfning

etc.

6 §•

Vill någon göm sökanden rätten till det med ansökningen afsedda
vattenområdet stridig, ingifve inom den i kallelsen utsatta tid till domaren
s rittlig anmälan om sitt anspråk jämte uppgift om grunden för detsamma;
försitter han den tid, vare sitt anspråk förlustig, dock hvad angår
iåttsågare, beträffande hvilken delgifmng af kallelsen är i 5 § andra stycket
föreskrifven, allenast såvidt inom där stadgad tid lagligen styrkts, att
sådan delgifmng skett. Anmälan af en delägare i samfällighet galle för alla.

Hvad nu sagts föranleder dock ej rubbning i den rätt, som kan
grundas pa pnvaträttsligt förfogande, hvarom sökanden vid tiden för kalesens
utfärdande ägt kännedom, eller på domstols i tidigare rättegång
efter den 30 april 1881 meddelade beslut, ej heller i den rätt, som kan
giundas på sökt lagfart å vattenområdet.

7 §•

Göres. anmälan, som i 6 § sägs, vare strandägaren berättigad att
efter stämning hos allmän domstol påkalla pröfning af det anmälda anspråket
Har af delägare i skifteslag eller annan samfällighet anmälan
gjorts för samfällighetens rakning, inå delgifning af stämningen ske i den
ordning 11 kap 12 § rättegångsbalken stadgar, ändå att fråga är om

annan samfällighet ån byalag och ändå att delägarnes antal icke öfverstiger
tio.

Vill den, som gjort anmälan, själf stämma, vare det honom obetaget.

8 §.

, . .e Andå ,att kallelse i den ordning denna lag stadgar ej utfärdats eller
delgifmng af utfärdad kallelse icke på sätt i 5 § föreskrifves ägt ram
vare ägare af fastighet, som i l § sägs, berättigad att efter stämning
j™ä.” d till viss motpart med afseende å vattenområdet utanför stranden.
Har strand vid strömfall eller annat rinnande vatten tillhör för alltid afsöndra!
lägenhet, åge ock lägenhetsägaren gent emot stamhemmanets ägare
den rått, som nu sagts. ö

9 S.

Ansökan, som i 1 § sägs, så ock rättens beslut däröfver skall intagas
i lagrartsprotokollet. Sedan bevis om kallelses delgifning, efter ty

18—091204. Förslag till Vattenlag. °

Lag om

pröfning

etc.

138

i 5 § sägs, till domaren inkommit, varde beviset å nästa rättegångsdag
för lagfartsärenden infördt i nämnda protokoll. Lag samma vare beträffande
anmälan, som jämlikt 6 § göres hos domaren. Om hvad i lagfartsprotokollet
sålunda intagits skall anmärkning göras i den hos rätten i
öfverensstämmelse med protokollet förda bok.

I fråga om talan, som anhängiggöres jämlikt 7 eller 8 §, skall hvad
särskild! finnes stadgadt om anteckning i lagfartsprotokollet af talan innefattande
klander å annans åtkomst till fast egendom äga motsvarande
tillämpning.

10 §.

Hvad i denna lag finnes stadgadt beträffande ägare af fastighet skall
gälla jämväl i fråga om den, som med stadgad åborätt besitter hemman
eller lägenhet, tillhörande kronan eller allmän inrättning, så ock den, som
under fideikommissrätt innehar fast egendom.

Denna lag skall träda i kraft den

139

Lag om

järnv. syn.

Först a g

till

Lag

om syneförrättning för anläggande af järnväg.

1 §•

Väckes fråga om anläggande af järnväg, vare sig för statens räkning
eller af enskilde, skall syneförrättning hållas i den ordning nedan sägs
för bestämmande, hvarest, till hvilka dimensioner och på hvilket höjdläge
öppningar för vattens framrinnande böra göras i järnvägens banvall i ändamål
att förekomma vattenskada å kringliggande mark samt möjliggöra markens
torrläggning.

Innan sådan syneförrättning ägt rum, må arbetet med järnvägens anläggande
ej påbörjas; dock att, där förrättning hållits beträffande viss
del af den ifrågasatta järnvägen, den omständigheten, att förrättningen ej
omfattat järnvägens hela sträckning, icke utgör hinder för anläggandet af
sagda del.

* 2 §.

Syneförrättning skall hållas af statens landtbruksingenjör i det län, inom
hvilket järnvägen skall anläggas. Faller järnvägens sträckning till afsevärd
del inom skilda län, skall särskild förrättning hållas för hvarje län.

3 §.

Syneförrättning skall hållas snarast möjligt efter det anmälan om behofvet
däraf, åtföljd af ritningar till utvisande af den ifrågasatta sträckningen
för järnvägen, inkommit till förrättningsmannen.

Under förrättningen skola å lämpliga platser hållas sammanträden, vid
hvilka ägare af jord, hvars torrläggning förmenas vara beroende af järnvägsanläggningen,
äga framställa de yrkanden, hvartill de finna fog.

Lag om 140

järnv. syn.

4 §.

Om tid och plats för sammanträdena skall förrättningsmannen utfärda
kungörelse; föranstalte ock därom, att kungörelsen beträffande hvarje sammanträde
varder minst tre veckor förut afsänd till vederbörande pastorsämbete
för uppläsande i kyrkan för den eller de församlingar, genom hvilka
järnvägen eller den del däraf skall framgå, som med sammanträdet afses, så
ock minst fjorton dagar före sammanträdet införd i en eller, om förhållandena
påkalla det, två eller flera af ortens tidningar.

5 §.

Förrättningsmannen åligge att vid sammanträde föra protokoll, hvari
framställda yrkanden och däremot gjorda invändningar skola upptagas.
Protokollet bör vid sammanträdets slut uppläsas och förses med förrättningsmannens
underskrift.

6 §.

Förrättningsmannen må ej ingå i pröfning beträffande brobyggnad,
som för järnvägen erfordras öfver sådant större vattendrag, som i 1 kap.
11 § vattenlagen omförtnäles, ej heller rörande annan brobyggnad, där frågan,
huru och under hvilka villkor den må göras, varit föremål för vattendomstols
bedömande enligt stadgandet i 2 kap. 20 § nämnda lag eller järnvägens
ägare förklarar sig vilja angående densamma påkalla sådant bedömande.

7 §.

Med de undantag, som i 6 § förmälas, skall förrättningsmannen efter
verkställd afvägning, beräkning af vattensamlingsområden och mätning
eller beräkning på annat sätt af den i diken eller vattendrag framrinnande
vattenmängden, allt i den mån sådant synes erforderligt, meddela
föreskrift, å hvilka platser och å hvilket höj dläge trummor eller andra vattenöppningar
i järnvägens banvall skola läggas samt hvilka dimensioner
skola gifvas åt dem. Förrättningsmannen skall härvid taga hänsyn dels
därtill, att den grad af torrläggning kringliggande mark redan innehar
ej genom järnvägsanläggningen förminskas, dels ock till möjliggörandet
af den ytterligare torrläggning intill 1,2 meters djup, som synes tekniskt
och ekonomiskt utförbar.

141 Lag om

järnv. syn.

8 §.

För bedömande efter ty i 7 § sägs, huruvida en framtida torrläggning
af mark, hvarifrån vattnet liar naturligt affall genom den tillämnade
banvallen, är tekniskt och ekonomiskt utförbar, må förrättningsmannen ej
utsträcka undersökningen att omfatta uppgörande af fullständig plan för
torrläggningen, utan åligge förrättningsmannen att verkställa undersökningen
på sådant sätt, att utan onödig tidsutdräkt och kostnad för järnvägens
ägare ett i möjligaste mån betryggande resultat vinnes.

9 §.

Finnes nödigt, att befintligt dike eller annat vattenaflopp till följd af
järnvägsanläggningen flyttas eller ändras, skall förrättningsmannen meddela
bestämmelse i detta hänseende så ock beträffande den ersättning, som för
därigenom orsakad ökning i kostnaden för dikets eller vattenafloppets underhåll
eller eljest till följd af åtgärden kan komma i fråga.

10 §.

De föreskrifter, Indika vid syneförrättning för järnvägs anläggande
meddelas, skola af förrättningsmannen intagas i skriftligen affattadt utlåtande,
som beträffande hvarje särskild sträcka, hvarom vid sammanträde
enligt 3 § är fråga, skall meddelas inom sextio dagar efter sammanträdesdagen.

Afskrift af utlåtandet så ock af det vid sammanträdet förda protokollet
skall af förrättningsmannen inom tid, som nyss nämnts, med posten afsändas
till den, som sökt förrättningen. Därjämte åligge förrättningsmannen
att inom samma tid för hvarje kommun, som beröres af ifrågavarande
sträcka af järnvägsanläggningen, till ordföranden i kommunalnämnden eller
kommunalstämman (municipalnämnden eller municipalstämman i municipalsamhälle,
magistraten i stad) eller ock annan pålitlig person inom kommunen
öfverlänma afskrift af utlåtandet i vederbörliga delar för att af
denne hållas tillgänglig för sakägarne. Genom kungörelse, som före utgången
af nämnda tid uppläses i kyrkorna och införes i tidning inom orten,
skall tillkännagifvas, hos hvem afskriften finnes tillgänglig.

Kommunal befattningshafvare, som nu nämnts, må ej utan giltigt skäl
undandraga sig uppdrag, hvarom här är fråga.

Lag om 142

järnv. syn.

11 §.

Är sakägare missnöjd med utlåtandet, i hvad det angår ersättningsfråga,
eller är i annat afseende sökanden missnöjd därmed, fullfölje talan däremot
i den ordning 11 kap. 73 § vattenlagen innehåller.

Hvad sakägare har att för talans fullföljd iakttaga skall i utlåtandet
gifvas tillkänna.

Denna lag skall träda i kraft den

143

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 25 kap. I § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål af beskaffenhet att böra
genom stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 3 eller 5 § annorlunda
stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon vill föra talan mot underrätts slutliga utslag:
i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undanskiftande
af egendom eller ackord eller klander af utdelningsförslag; så ock i
boskillnadsmål, öfver ansökningen om boskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den dock att beträffande

mål, som anhängiggjorts vid domstol före nämnda dag, äldre lag skall tilllämpas.

144

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 37 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 37 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Utmätningsman äge, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols
laga kraft ägande dom i tvistemål:

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande
ålagd;

2. då någon blifvit förpliktad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är i fråga om tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst;

5. då någon blifvit förpliktad att afträda fast egendom eller dömdt är
om flyttning i eller ur hus; och

G. då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att något
fullgöra, vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande
utföras.

Om vattenrättsdomares behörighet att i vissa fall förordna, att dom icke
må verkställas, skils i vattenlagen.

Denna lag skall träda i kraft den

145

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 13 § i förordningen den 14 april 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas, att 13 § i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Då jord eller lägenhet afstås skall, uppskatte nämnden i penningar
såväl jorden eller lägenheten efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet
och godhet i orten högst gäller, som ock särskildt, till högsta skäliga
belopp, den skada, annan än ägaren genom jordens eller lägenhetens
afstående lider, allt med afseende på tiden för afträdande! Uppkommer
genom begagnandet af jord eller lägenhet för allmänt behof skada för
ägaren eller annan, och är sådan skada ej beräknad i det belopp, som,
enligt hvad ofvan stadgadt är, bestämdt blifvit, då skall ock ersättning
därför bestämmas till högsta belopp, hvartill skadan skäligen skattas m£
Ej må dock, där fråga är om begagnande af jord eller lägenhet till järnväg,
nämnden bestämma ersättning för den skada, som genom begagnandet
må uppkomma med afseende å torrläggning af mark.

I det fall, att endast ersättning för intrång äger rum, uppskatte
nämnden i penningar till högsta skäliga belopp den skada, som genom
intrånget _ förorsakas. År af rätten stadgadt, att ersättning skall utgå i
årlig afgift, rätte nämnden uppskattningen därefter; och bör i detta fall
ersättning bestämmas särskildt lör det intrång, själfva anläggningen medför,
och särskildt för det, som sker genom inrättningens skötsel och drift.

År fråga om flera lägenheter, som tillhöra särskilda ägare, varde
ersättningen bestämd särskildt för hvardera.

Denna lag skall träda i kraft den

—091204. Förslag till Vattenlag.

146

F ö r s 1 a g

till

Lag

om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållnings besvärets

utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet skall erhålla följande ändrade lydelse
:

Kostnaden för underhåll af väg, som ej ingått i vägdelning, af bro,
som ej är till vägtrumma hänförlig, samt af färja bestrides ur vägkassan,
i den mån sådan kostnad icke utgår af statsmedel.

Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning af ny och omläggning af
gammal väg, förändring af bygdeväg till landsväg, iståndsättande af enskild
väg, bro och färja, som till allmänt underhåll öfvertages, samt byggande
af bro och färja, i den mån sådan kostnad ej af statsmedel eller,
efter särskilda åtaganden, af kommuner eller landsting eller eljest annorledes
gäldas.

Ur vägkassan gäldas oek godtgörelse, där sådan, efter ty därom är särskildt
stadgadt, skall utgå för lindring i väghållningshesvär till följd
af arbete å väg, bro eller trumma i sammanhang med dikning eller annat
afledande af vatten för marks torrläggning.

Denna lag skall träda i kraft den

M 0 T I V.

I n 1 ed n i n g.

Den gällande svenska lagstiftningen för reglering af de rättsliga förhållandena
med afseende a det på och under jordens yta befintliga vattnet utgöres — förutom af
e stadganden i jordabalken, hvarigenom ägogränser i vatten bestämmas — af ett
ertal författningar. Af dessa äro de viktigaste lagen om dikning och annan afledning
a£ vatten den 20 juni 1879 och förordningen om jordägares rätt öfver
vattnet a hans grund den 30 december 1880 äfvensom de sistnämnda dag utfärdade
förordningarna om allmän farled och om allmän flottled. Att ämnet sålunda
behandlats i skilda författningar sammanhänger med den gängse uppdelningen af
vattenratten i en defensiv och en lukrativ del. Med den förra afses, som bekant, sammanfattningen
af föreskrifter rörande undanröjande eller minskande af vattnets skädda
verkningar, särskildt med hänsyn till jords odling och förbättring, under det att
den lukrativa vattenrätten omfattar rättsreglerna beträffande tillgodogörande af vattnet
för allmänt eller enskildt nyttiga syften.

Anande den förut befintlig, samt förarbeten, till den gällande vattenrättelagstiftningen
skall här i korthet erinras följande.

Vattnets störa betydelse för den mänskliga hushållningen såväl genom dess
nyttja egenskaper som till följd af de skadliga verkningar det kan medföra föranledde
redan tidigt behofvet af lagbestämmelser för ordnande af rättsförhållanden
med hänseende till vattnet. Sålunda innehöllo flera af våra landskapslagar äfvensom
de bada landslagarna dels vissa stadganden angående rätten att anlägga kvarnar
och fiskeverk samt om vattendragens begagnande för den allmänna samfärdseln
dels ock mer eller mindre utförliga föreskrifter beträffande dikning såsom medel

att undanskaffa det för ett ändamålsenligt brukande af jorden skadliga eller hinderliga
vattnet.

Gällande

vattenrätts lagstift ning.

Historik.

1 i734 års tåg inrymdes bestämmelser i fråga om tillgodogörande af vatten i
ny igt syfte och stadganden angående dikning i skilda kapitel af byggningabalken.

Inledn. iso

I den mån befolkningen tillväxte och de olika grenar af mänsklig verksamhet,
Indika äro på ena eller andra sättet beroende af vattnet, utvecklade sig till större
betydenhet och fulländning, visade sig de vattenrättsliga stadgandena i 1734 års lag
otillräckliga för att på ett tillfredsställande sätt reglera hithörande förhållanden.
Det var först på den defensiva vattenrättens område som behofvet af kompletterande
bestämmelser gjorde sig gällande, bestämmelser, hvarigenom kunde möjliggöras eller
underlättas andra torrläggningsföretag än sådana, som vore att hänföra till den i
byggningabalken afsedda dikningen i inskränkt bemärkelse. Genom författningar,
som utfärdades den 20 januari 1824 och den 30 november 1841, blefvo dylika bestämmelser
gifna. Efter det jämväl i andra hänseenden mindre tillägg eller ändringar
gjorts samt förslag till nya stadganden i ämnet upptagits i de af lagkommittén
och äldre lagberedningen utarbetade förslagen till ny byggningabalk, uppstod
fråga om en själfständig, genomgripande omarbetning af lagstiftningen rörande
vattenrätten. I underdånig skrifvelse den 14 mars 1803 anhöllo rikets ständer, det
täcktes Kungl. Maj :t låta utarbeta förslag till ny lag rörande såväl afledande som
til ledande af vatten, i hvilken lag borde bestämmas jord- och strandägares rättigheter
och skyldigheter både till hvarandra och till innehafvare af vattenverk eller
annan egendom, hvars rätt af en eller annan anledning kunde vara däraf beroende.
Med föranledande af denna skrifvelse uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilda kommitterade
att utarbeta förslag till sådan lag. Denna kommitté — här nedan benämnd
1865 års kommitté — afgaf den 15 juni 1865 förslag till »lag rörande vattenrätten»,
hvari till behandling i ett sammanhang upptogos såväl den lukrativa vattenrätten,
med stadganden angående allmän farled och om flottning däri inbegripna, som och
den defensiva vattenrätten.

Mot det sålunda uppgjorda förslaget framställdes af vederbörande myndigheter
och andra, som hördes däröfver, åtskilliga anmärkningar, bland annat därutinnan,
att under påverkan af andra länders lagstiftning afvikelse i flera hänseenden gjorts
från den hos oss häfdvunna principen om den enskildes äganderätt till vattnet.
Sagda anmärkningar hade till följd, att eu ny kommitté tillsattes med uppdrag att
i vissa delar omarbeta förslaget. Det af sistnämnda kommitté — här nedan kallad
1870 års kommitté — utarbetade förslaget, hvilket från det förra afvek i sa väsentlig
mån, att det enligt kommitterades egen mening vore att anse såsom till största
delen nytt, afgafs den 5 november 1870. Jämväl detta förslag innefattade bestämmelser
för reglering af alla till vattenrätten hänförliga rättsförhållanden. Öfver förslaget
infordrades utlåtande af högsta domstolen, hvars flesta ledamöter därvid an -

151 Inledn.

märkte, att det ej kunde anses nödigt eller lämpligt att, såsom i förslaget skett, i eu
lag sammanföra stadganden i ämnen, mellan hvilka något inre samband eller någonting
gemensamt icke funnes utom det, att de på ett eller annat sätt anginge vatten;
på grund häraf jämte andra anmärkningar, som gjordes mot förslaget, afstyrktes
dettas framläggande för riksdagen. Till följd af detta afstyrkande fick förslaget
förfalla.

I anledning af därom inom andra kammaren väckt motion beslöt 1875 års riksdag
— under förmenande att frågan om införande af en förbättrad lagstiftning om
dikning vore af den vikt, att den icke borde uppehållas i afbidan därpå, att lagstiftningen
angående vattenrättens öfriga delar kunde erhålla sin slutliga lösning —
att för sin del antaga en förordning, innefattande ändring i byggningabalkens bestämmelser
om dikning. Detta riksdagens förslag blef emellertid ej af Kungl.
Maj :t sanktioneradt.

Åt nya lagberedningen uppdrogs därefter att till behandling företaga frågan
om ordnandet af de privaträttsliga förhållandena mellan strand- och jordägare eller
andra i afseende å vattens afledande och begagnande samt utarbeta lagförslag i ämnet.
Vid fullgörande af detta uppdrag ansåg sig beredningen ej böra, emot hvad
inom högsta domstolen blifvit anmärkt, vidhålla den metod 1865 och 1870 års kommittéer
följt att i lag sammanföra rättigheterna i fråga om vatten, betraktade
såsom ett helt, utan sönderdelade ämnet i dess båda hufvuddelar, den defensiva och
den lukrativa. Då af dessa den förra eller frågan om jords befriande från skadligt
och för dess odling hinderligt vatten borde enligt beredningens åsikt i främsta rummet
företagas, både med hänsyn till det mera otillfredsställande skick, hvari den
förutvarande lagstiftningen i denna del i vissa smycken befunnes, och till följd af
frågans öfvervägande vikt och behof af en skyndsammare lösning, utarbetade beredningen
först förslag till förordning angående torrläggning af jord. Sedan högsta
domstolen hörts öfver förslaget samt detta i anledning af därvid framställda anmärkningar
i vissa delar omarbetats, framlades detsamma under den förändrade
benämningen »förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten» i kungl.
proposition till 1879 års riksdag. Med några mindre förändringar godkänd af riksdagen
blef lagen, såsom ofvan nämnts, utfärdad den 20 juni 1879.

Kort därförut hade nya lagberedningen afgifvit förslag till förordning angående
jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, afsedd att ersätta bestämmelserna i
20 kap. byggningabalken, samt till de öfriga författningar af dels civilrättslig dels
administrativ natur, hvilka ansågos erforderliga för reglering af de till den lukra -

Inleda 152

tiva vattenrättens område hörande frågor. Såsom skäl därtill, att de civilrättsliga bestämmelserna
icke blifvit sammanförda till ett helt i ett gemensamt författningsförslag,
framhöll lagberedningen, att de under den gemensamma benämningen lukrativ
vattenrätt sammanfattade ämnen vore sins emellan så olikartade och de syften, de
föreslagna bestämmelserna skulle befrämja, af så skiljaktig natur, att enligt beredningens
åsikt ingen väsentlig fördel stode att vinna genom deras sammanställande
i en enda författning; den principiella olikheten mellan deras förutsättningar skulle
tvärtom därigenom lättare råka i fara att missuppfattas, öfver nya lagberedningens
förslag till bestämmelser, tillhörande allmänna civillagen, hördes högsta domstolen,
hvarefter förslagen i öfversedd och delvis ändrad form förelädes 1880 års
riksdag till antagande i ett sammanhang. Vid förslagens behandling inom riksdagen
stannade kamrarna till en början med afseende å flera frågor i olika beslut, men
då behofvet att erhålla en ny lagstiftning på området syntes trängande, lyckades det
lagutskottet att sammanjämka de olika meningarna; och i underdånig skrifvelse den
14 maj 1880 kunde riksdagen anmäla, att riksdagen, som, med gillande af de flesta
utaf hufvudgrunderna för de framlagda förslagen, dock funnit åtskilliga förändringar
i desamma nödiga, för sin del beslutat antaga de af Kungl. Maj :t föreslagna författningarna
med sagda ändringar. Sedan högsta domstolen, som därefter ånyo hördes,
förklarat sig »sakna full anledning» att afstyrka bifall till riksdagens förslag,
utfärdades den 30 december 1880 uti den af riksdagen beslutade affattning
förordningarna om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, om allmän farled,
om allmän flottled, om ansvar för underlåtenhet att öppna dammlucka och om
tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof, hvarjämte i administrativ väg samma dag utfärdades vissa författningar,
afseende reglering af flottnings- och farledsfrågor.

De af riksdagen besiutade och sedermera af Kungl. Maj:t accepterade ändringarna,
hvilka i första rummet afsågo förordningen om jordägares rätt öfver vattnet
å hans grund, inneburo, så vidt angår nämnda författning, en ganska väsentlig afvikelse
från nya lagberedningens förslag, särskildt med hänsyn till den processuella
behandlingen af frågor om anläggande eller förändrande af dammbyggnad. För
skiljaktigheterna mellan beredningens förslag och förordningen i dess godkända
lydelse torde tillfälle gifvas att framdeles lämna närmare redogörelse i sammanhang
med motiveringen för stadgandena i kommittéernas förslag.

Rörande de ändringar ofvannämnda författningar sedermera undergått hän -

153 Intedn.

visas till hvad därom anföres i det följande, särskilt i de allmänna motiven till 1
kap. af förslaget till vattenlag.

Det uppdrag, som anförtrotts åt den s. k. vattenrättskommittén, förordnad den Kommittéer13
januari 1906, innefattar utarbetande af förslag till ny lagstiftning angående jord- ^drag^
ägares rätt öfver vattnet å hans grund och till de förändrade bestämmelser i andra
delar af lagstiftningen, som häraf påkallas. Åt den kommitté, som, tillsatt den 13
juli 1906, allmänt benämnts dikningslagskommittén, har återigen uppdragits —
förutom annat, hvarom för närvarande, på sätt i den underdåniga skrifvelsen framhållits,
ej är fråga — att utarbeta förslag till ny lagstiftning angående jords torrläggning
och därmed sammanhängande ämnen. Den förra kommitténs uppdrag
afser således den lukrativa vattenrätten eller åtminstone en del af densamma, under
det att omarbetningen af gällande lagstiftning på den defensiva vattenrättens område
tillhör den senare kommittén.

Af hvad föredragande departementschefen i sammanhang med hemställan om
tillsättande af dikningslagskommittén anfört särskildt i fråga om kommitténs sammansättning
framgår, att samarbete mellan de båda kommittéerna på de områden,
där sådant tarfvades, varit afsedt. Ett dylikt samarbete har också i stor utsträckning
ägt rum.

Under kommittéernas gemensamma öfverläggningar uppstod tidigt nog den frå- Gemensam
gan, huruvida ej resultaten af kommittéernas arbeten lämpligast borde sammanföras vattenla9-i ett gemensamt förslag eller, med andra ord, vattenrättens hittills hos oss skilda
båda hufvuddelar behandlas i en gemensam lag. Efter noggrant öfvervägande af
såväl hvad emot en dylik anordning af ämnet blifvit förut anfördt särskildt inom
högsta domstolen vid granskningen af 1870 års kommittéförslag som ock de skål,

Indika tala för sammanförandet af lagbestämmelserna på den lukrativa och den
defensiva vattenrättens område till en lag, hafva kommittéerna funnit sistnämnda
utväg vara den mest ändamålsenliga samt fördenskull ansett sig böra gemensamt
framlägga förslag till en hela vattenrätten, med visst nedan omförmäldt undantag,
reglerande våfferdag. De skäl, som härvid varit för kommittéerna bestämmande, äro
i hufvudsak följande.

Att uppdraga en bestämd gräns mellan vattenrättens båda hufvuddelar torde i
många fall vara hart när omöjligt. Vissa åtgärder, som hänföra sig till vatten, äro

20—091204. Förslag till Vattenlag.

Inledn. 154

af den beskaffenhet, att den gjorda indelningen ej är beträffande de för derå erforderliga
bestämmelserna tillämplig. Vid en fullständig omarbetning af vattenrättslagstiftningen
böra dock dylika åtgärder, i den mån de kunna inverka på vattenståndet
eller eljest förändra vattnets lopp eller såvidt de på annat sätt äro af betydelse för
rättigheter i afseende å vattnet, tydligtvis ej lämnas å sido; så är t. ex. fallet med
arbeten, hvilka i kommunikationsintresse göras i vatten, såsom byggande af broar
och anläggande af järnvägsbankar, äfvensom strandregleringar och utfyllningar i
vatten för erhållande af byggnadstomter c. d. Huruvida bestämmelser rörande sådana
arbeten böra hänföras till den lukrativa eller den defensiva vattenrättens område,
torde vara svårt att afgöra. Att det ej lyckats att i den gällande lagstiftningen
genomföra ett fullständigt särskiljande af vattenrättens båda hufvuddelar torde
framgå däraf, att i 15 och 16 §§ i 1880 års förordning om jordägares rätt öfver
vattnet å hans grund, hvilken författning ju afser att behandla en del af den lukrativa
vattenrätten, gifvas stadganden rörande åtgärder, som i minst lika hög grad
äro af defensiv natur.

Svårigheten att från hvarandra skarpt afskilja den lukrativa och den defensiva
vattenrätten kommer till synes jämväl därutinnan, att, ehuru de skilda intressen,
hvarom i de olika hufvudgrupperna är fråga, visserligen i allmänhet stå i en viss
motsättning till hvarandra, de dock ofta kunna samtidigt befrämjas. En sjösänkning
eller sjöreglering, som sker i ändamål af jords förbättring genom torrläggning, kan
mången gång medföra fördel för ägare af vattenverk genom beredande af jämnare
vattentillförsel i vattendraget nedanför sjön eller genom åstadkommande af ökad
fallhöjd i vattendrag, som utfalla i sjön. Å andra sidan kan en hufvudsakligen i
vattenkraftsändamål företagen reglering af vattentillgången ofta verkställas
på sådant sätt, att båtnad beredes ägare af jord genom dennas torrläggning. Då för
ett rationellt tillgodogörande af de kraftkällor, landet äger i sina strömfall, det är
af synnerlig vikt, att medelst anordnande af vattenreservoarer eller annorledes vattenafrinningen
i våra vattendrag regleras så, att en mera konstant vattentillgång är
att påräkna, har vid flera tillfällen såväl inom som utom riksdagen framhållits önskvärdheten
af lagstadganden för befrämjande af dylika företag. Särskildt hafva
för företagens möjliggörande sådana bestämmelser ansetts nödiga, hvarigenom i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den princip, som i fråga om vattenafledningsföretag
för jords torrläggning finnes uttalad i 11 § i gällande dikningslag, skyldighet
föreskrefves för dem, hvilka af en dylik reglering tillskyndas nytta, att på yrkande
af initiativtagaren till regleringen deltaga i kostnaden för företaget i mån af det

155 Inledn.

gagn, de däraf vinna. I riksdagens skrifvelse den 10 maj 1904, hvari anhållan
gjorts om revision af den lukrativa vattenrättslagstiftningen, föreslås visserligen
allenast föreskrifvande af sådan skyldighet för vattenrättsägare i det vattendrag,
som regleras. På sätt kommittéerna få tillfälle att längre fram närmare utveckla,
synes dock den ifrågasatta tvångsdelaktigheten i regleringsföretag ej böra inskränkas
att gälla blott vattenfalls- eller vattenverksägare. Därest regleringen, såsom
ofvan nämnts, anordnas så, att äfven idkare af jordbruk hafva nytta däraf, torde
rättvisa och billighet fordra, att jämväl dessa få bidraga till gäldandet af den med
företaget förenade kostnaden. Detsamma gäller i viss mån också beträffande hamnägare
och andra, hvilka genom regleringsföretaget tillskyndas fördel. Från representanter
för det defensiva vattenrättsintresset, från jordbrukarehåll, har å andra
sidan med rätta framhållits behofvet af bestämmelser för beredande af möjlighet
för deltagarne i ett för jords förbättring utfördt vattenafledningsföretag att af
strömfallsägare erhålla godtgörelse för den nytta, som genom företaget beredes dessa.

Af hvad nu anförts framgår, att enligt kommittéernas åsikt samverkan mellan
de olika vattenrättsintressena bör äga rum med afseende på företag, som äro för dem
gemensamt gagneliga. Det rättsliga ordnandet af denna samverkan har synts kommittéerna
såsom en af de viktigaste uppgifterna vid fullgörandet af de uppdrag,
kommittéerna erhållit. Såsom» ett naturligt önskemål vid detta ordnande framstår,
att de skyldigheter, som åläggas de olika intressenas bärare, regleras efter, om möjligt,
enahanda principer, vare sig det ena eller andra intressets befrämjande är det
hufvudsakliga ändamålet med företaget. Jämväl i afseende å den formella behandlingen
af frågor rörande gemensamma företag synes största möjliga öfverensstämmelse
böra råda. Vid sådant förhållande ligger det onekligen närmast till hands,
att för undvikande af ett onödigt och möjligen vilseledande upprepande i skilda lagar
af lika eller likartade bestämmelser de i hithörande hänseenden erforderliga stadgandena
sammanföras i en gemensam lag.

Befordrandet af en sådan samverkan, som nu nämnts, skulle otvifvelaktigt
komma att medföra en mildring i det mången gång skarpa motsatsförhållande, som
för närvarande råder mellan de lukrativa och de defensiva vattenrättsintressena eller,
närmare bestämdt, mellan vattenkraftsindustrien å ena sidan och jordbruket å •
den andra. Till ett dylikt sammanjämkande af de motsatta intressena skulle helt
visst också bidraga en enhetlig reglering af samtliga vattenrättsliga förhållanden,
äfven andra än dem, som hafva afseende å företag till gemensamt gagn för båda
sidorna. Härigenom möjliggöres i högre grad än vid skild behandling tillämpande

inledn.

Flottnings lagstift nmgen.

156

af hufvudsakligen samma grundsatser under ett noggrant aktgifvande på de olika
intressenas betydelse och berättigade anspråk i förhållande till hvarandra. Genom
bestämmelsernas sammanförande i en lag torde vattenrättslagstiftningen komma att
präglas af större enhetlighet och följdriktighet likasom ock vinna i klarhet och
öfverskådlighet.

Ett ytterligare skäl i förevarande hänseende är, att kommittéerna i enlighet
med därom från skilda hall uttalad önskan funnit sig böra föreslå inrättandet af
specialdomstolar för den jtfdiciella behandlingen af såväl vattenkraftsfrågor o. d.
som mål rörande marks torrläggning.

Till kommittéernas beslut att framlägga förslag till en gemensam vattenlag
har också i viss män medverkat den omständigheten, att i de främmande länder,
där vattenrättslagstiftningen pa senare tid varit föremål för omarbetning, den
lukrativa och den defensiva vattenrätten i allmänhet gemensamt reglerats i en lag.
Så har förhållandet varit saväl i vara grannland Norge och Finland som i de tyska
stater, hvilkas vattenrättsliga förhallanden blifvit genom nya lagar ordnade. I
flera af de yttranden, som på kommittéernas anmodan afgifvits af rikets hushållningssällskap
m. fl. rörande önskemal i afseende å vattenrättslagstiftningens omarbetande,
har äfvenledes önskvärdheten af en gemensam vattenlag framhållits, likasom
ock uttalande i denna riktning gjorts af statens landtbruksingenjörer vid gemensamt
sammanträde år 1906.

Genom den af kommittéerna föreslagna vattenlagen afses, såsom nämndt, ett
reglerande af såväl den lukrativa som den defensiva vattenrätten. Härifrån gifves
dock ett undantag, enligt hvad jämväl förut blifvit antydt. Kommittéerna hafva
nämligen ej ansett sig höra eller kunna i anledning af de erhållna uppdragen inlåta
sig på en omarbetning af de gällande bestämmelserna rörande flottning. Flottningsstadgandena
synas ej heller stå i det nära samband med den lukrativa vattenrättslagstiftningens
öfriga delar, att en omarbetning af dessa nödvändigt påkallar en
samtidig revision af sagda stadganden. Da emellertid en dylik revision sannolikt
inom en ej aflägsen framtid kommer att företagas, hafva kommittéerna ansett sig
böra uppställa vattenlagsförslaget i sådan form, att ett införande af de omarbetade
flottningsbestämmelserna, åtminstone i den mån de äro af civil-, straff- eller processrättslig
natur, varder underlättadt. Att ett sådant inordnande af flottningslagstiftningen
såsom en särskild afdelning i vattenlagen skall befinnas ändamålsenligt
torde ligga sa mycket närmare till hands att antaga, som med stor sannolikhet de i
kommittéernas förslag ifrågasatta vattendomstolarna, hvari den tekniska sakkun -

lr)7 Inleda.

skapen finnes representerad, skola, om ock måhända med något ändrad sammansättning,
i hög grad lämpa sig att taga befattning jämväl med mål rörande flottning. Äfven
frånsedt önskan att bereda möjlighet för ett framtida intagande af flottningsstadgandena
i vattenlagen, har det synts kommittéerna i nämnda lag icke böra saknas en
hänvisning till de särskilda författningarna i ämnet. I förslaget har därför inrymts
ett kapitel med öfverskriften »om allmän flottled», innehållande en dylik hänvisning.

Hvad beträffar frågan om rätt till fiske och hushållning med fiskevatten. Fiskerilaghafva
kommittéerna, i hvilkas uppdrag för öfrigt ej ingått att taga befattning bär stlftmn9enmed,
ansett föreskrifterna härutinnan fortfarande böra betraktas såsom en särskild
lagstiftning. Olika meningar kunna visserligen finnas därom, huruvida lagbestämmelserna
rörande fiske äro att anse såsom en de! af vattenrättslagstiftningen.

18G5 års kommitté, som i sitt förslag till lag rörande vattenrätten ej upptagit
några stadganden i detta hänseende, ansåg, att då föremålet för fiskerättighet icke
vore själfva vattnet såsom sadant, denna rättighet icke i sträng mening vore hänförlig
till vattenrätten, utan därmed ägde endast ett yttre sammanhang. Ej heller
i 1870 års förslag funnos bestämmelser angående fisket af det angifna skälet, att
kommitténs uppdrag icke blifvit utsträckt till behandling af de rättsgrundsatser i
afseende på vatten, livilka betingades uteslutande af fisket. I gällande författning
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund behandlas förevarande ämne allenast
så till vida, att genom ett särskildt stadgande fiskebyggnad i det stora hela underkastats
de i författningen gifna föreskrifterna om vattenverk, hvarjämte i sammanhang
med utfärdandet år 1896 af lagen om rätt till fiske de i förut gällande fiskeristadga
med hänsyn till fisket stadgade inskränkningar i rätten att medelst vattenbyggnader
afstånga rinnande vatten blifvit efter fullständig omarbetning öfverflyttade
till vattenrättsförordningen. Att bestämmelser i sistnämnda hänseende icke
höra till fiskerilagstiftningen utan böra hafva sin plats tillsammans med öfriga föreskrifter
rörande villkoren för byggande i vatten, är uppenbart, likasom ock att de
för skyddande af allmän och enskild rätt gifna stadgandena i fråga om vattenbyggnader
i allmänhet böra äga tillämpning jämväl å fiskebyggnader. Men de lagbestämmelser,
som erfordras för ordnandet af fiskerättigheter inbördes, höra däremot
till den speciella fiskerilagstiftningen, hvilken fortfarande bör vara skild från
den egentlig-a vattenrättslagstiftningen.

158

Förslag

till

Vattenlag.

1 KAP.

Om rätt till vatten.

Hatten till Hufvudstadgandet rörande rätten till vatten enligt gällande lag innefattas i 1 §
följer rättenförordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt öfver vattnet å hans
till grunden, gj-yjjd* och innehåller, att enhvar äger att tillgodogöra sig det vatten, som finnes
å hans grund, såvidt denna befogenhet ej är genom uttryckliga lagbud inskränkt.
Ehuru den rättsprincip, som i nämnda stadgande fatt sitt uttryck, icke förut i
svensk lagstiftning blifvit på samma direkta och tydliga sätt uttalad, innebär den
dock ej någon nyhet. Samma princip ligger otvifvelaktigt till grund för 12 kap.
4 § jordabalken af 1734 års lag. Detta lagrum, som ännu gäller, har följande lydelse: »Är

å, sjö, eller sund, sidolångs byar emellan; ägen då hälft hvardera. Ligger
holme midt uti insjö eller ström; vare lag samma. Ligger den ettdera landet närmare;
hafve den holme, som vatten äger, efter rågång och bya skillnad. Flottholma
hafve han, som den vid land sitt fäster. Kan insjö, eller en del däraf, till äng växa;
äge hvar äng eller land, efter ty, som han i sjön rådande varit. Ligger by vid
ändan, eller å sido vid stora sjöar; äge då i sjö eller holma efter rågång och bolstad
sin. Häfver någon urminnes häfd på utholmar, fisken eller fiskeskär; da äger han
den rätt okvald behålla. Om kungsådra i sjöar och strömmar urskils i byggningabalken.
»

Af det sammanhang, hvari detta stadgande förekommer, framgår visserligen,
att detsamma i första hand afser att fastställa ägogränsema för och mellan byar i

* Bär nedan, benämnd vattenrättsförordningen.

IT) 9

ett af vatten betäckt område, för den händelse rågångarna ej äro annorledes lagligen
bestämda. Do intill vattenområdet belägna byarna begränsas icke af strandlinjen,
utan sträcka sig utöfver denna och omfatta jämväl don vattenbetäckta grunden,
som fördelas byarna emellan i enlighet med de i stadgandet angifna normer.*
Då emellertid i fråga om ett af vatten betäckt område rätten att på ena eller andra
sättet göra sig vattnet till godo i allmänhet är af ojämförligt större betydelse än
rätten till grunden, torde det kunna anses ställdt utom tvifvel, att meningen varit
att genom lagrummet äfven gifva den allmänna regeln beträffande rätten till vattnet
öfver grunden; detta synes också framgå af bl. a. det använda uttrycket »den.
som vatten äger». Det är således ej blott bottnen i vattensamlingen som fördelas
mellan strandbyama, äfven rätten till vattnet därå utgör föremål för delningen.
Rätten till vattnet åtföljer rätten till grunden, hvarå det finnes. Att genom stadgandet
sålunda afsetts att gifva en allmän föreskrift jämväl i fråga om förfoganderätten
till vattnet framhäfves äfvenledes genom hänvisningen till den inskränkning
i samma rätt, som följer af byggningabalkens bestämmelser om kungsådra, bestämmelser,
för hvilkas innebörd redogörelse skall i annat sammanhang lämnas. Af det
nu sagda framgar, att stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken hvilar på samma princip,
som sedermera fullt klart, uttryckts i vattenrättsförordningens ofvannämnda bestämmelse.

Att hufvudprincipen i afseende å rätten till vatten varit densamma äfven i den
lagstiftning, som hos oss funnits före tillkomsten af 1734 års lag, har med styrka
framhållits saväl af de kommittéer, hvilka 1865 och 1870 afgifvit förslag till ny
vattenrä.ttslagstiftning, som af nya lagberedningen.** I den mån vattenrätts- och
dikningslagskommittéerna varit i tillfälle att bilda sig en uppfattning af den ställning
våra landskaps- och landslagar intagit i förevarande fråga,*** hafva kommittéerna
också vunnit den öfvertygelsen, att så långt tillbaka som öfverhufvud
svensk rätt finnes upptecknad i lag vattenrätten i Sverige hvilat på den grund -

* Till vissa delar af »större insjöar» har de kringliggande byarnas äganderätt dock ansetts icke
sträcka sig; detta framgår af bestämmelserna i 1 § af 1852 års fiskeristadga och 6 § af 1896 års lag
om rätt till fiske. Jfr kommittébetänkande 1894 med förslag till nyssnämnda lag 8. 37 ff. samt lagberedningens
förslag till jordabalk III s. 135 ff.

** Se 1865 års kommittébetänkande s. 10, 1870 års betänkande s. 5—6 och s. 40—41, nya lagberedningens
förslag s. 4 samt s. 70—73.

*** landskaps- och landslagarnas bestämmelser på förevarande område närmare angifvits af såväl
1870 års kommitté som nya lagberedningen (se ofvanstående hänvisning), har ett förnyadt återgifvande
af samma stadgande!! icke ansetts nödigt.

| . 160

satsen, att rätten till vattnet är förenad med rätten till grunden eller, såsom denna
princip uttryckes i Hälsingelagen, »den äger vatten, som land äger».

Detta vattenrättsliga system är väsentligt olika det i de flesta öfriga europeiska
länder rådande, enligt hvilket under inverkan af den romerska rätten skillnad gjorts
mellan publika och privata vatten; ehuru gränsen mellan dessa blifvit i olika lagstiftningar
olika bestämd, kan dock regeln sägas vara, att alla vatten af någon betydenhet
utgöra allmän egendom. Det saknas icke förfäktare för den åsikten, att en
liknande vattenrättsordning skulle ursprungligen gällt äfven i Sverige, i det att allt
vatten, äfven å enskildes grund, skulle i likhet med den ouppodlade jorden betraktats
såsom allmänning, hvartill »de i medeltidens förbundsstat ingående särskilda småstaterna»,
landskapen, haft äganderätten och hvarje medlem af landskapet fri, ehuru
lagbunden, förfoganderätt.* För fullgörandet af kommittéernas uppdrag torde det
ej vara nödigt att ingå på en närmare granskning af de skäl, som anförts för riktigheten
af denna åsikt, eller att genom en rättshistorisk utredning bilda sig en fullt
bestämd mening i frågan. Ty äfven om fullgiltiga bevis för nämnda hypotes skulle
kunna framtes, något som ännu ej torde hafva skett, kan detta icke inverka på kommittéernas
ställning till nutidens vattenrättsliga spörsmål. Kommittéerna måste
gifvetvis bygga på grundvalen af hvad som nu är gällande lag och uppställa sitt
förslag med vederbörlig hänsyn tagen till de rättigheter, som förvärfvats i skydd af
denna lags rättsregler. Och om innebörden af dessa rättsregler, vare sig hänsyn
tages till 1734 års lag eller allenast till den sedermera tillkomna speciella vattenrättslagstiftningen,
kan tvifvel icke råda.

Det låter sig visserligen icke förneka, att tolkningen af bestämmelserna i 12
kap. 4 § jordabalken i många hänseenden erbjuder svårigheter. Men dessa svårigheter
hänföra sig icke till den omförmälda principen att rätten till vattnet åtföljer
rätten till grunden. Där tvekan uppstått i fråga om tillämpningen af lagrummet,
har denna rört, huru i särskilda fall rågången mellan byar i vattenbetäckt område
skall framdragas, huru långt den ena byns och den andras rätt till grunden således
sträcker sig, eller ock huruvida stadgandet afser allenast förhållandet byar emellan
eller jämväl särskilda delar af by. Att, sedan frågan om grundens fördelning
vunnit sin lösning, därmed också blifvit afgjordt, hvem rätten att inom de genom
andra lagbud stadgade gränser förfoga öfver vattnet å grunden tillkommer, har
ansetts otvifvelaktigt, naturligtvis under förutsättning att ej privata förfoganden

Se Adolf Åström: Om svensk vattenrätt, Stockholm 1899, s. 1—10.

161

e. d. föranleda annat. Att lösa tvifvelsmålen rörande rågångarna mellan skilda
fastigheter och därmed rätten till grunden är en uppgift i sammanhang med revisionen
af jordabalken. För vattenrätts- och dikningslagskommittéernas uppdrag är
den främmande.

Till vattenrättslagstiftningen hör däremot såsom hittills höra att, på sätt i 1 §
af förevarande kapitel skett, gifva uttryck åt den allmänna, häfdvunna principen
rörande vattenratten äfvensom att genom särskilda bestämmelser fastställa omfattningen
af den rätt till vattnet, som enligt nämnda princip tillerkännes ägaren af den
vattenbetäckta grunden. Huruvida denna rätt bör betecknas såsom äganderätt, är
en inom den juridiska vetenskapen i viss mån omtvistad fråga. Den af de flesta
rattsvetenskapliga författare omfattade åsikten är, att äganderätt till flytande
vatten icke är möjlig, enär substansen, de särskilda vattenpartiklarna, ständigt växlar.
Ett kvarhållande af vattnet kan ske allenast i högst ringa mån, t. ex. genom
uppsamling i ett kärl eller inledning i en dammbassäng. Endast i den mån ett dylikt
kvarhallande är möjligt, kan det, menar man, vara tal om äganderätt till vattnet.
Ett herravälde öfver det flytande vattnet i dess helhet, hela vattenmassan, vore
däremot både fysiskt och rättsligt otänkbart. Å andra sidan saknas emellertid ej
försvarare för en motsatt uppfattning. Man har sålunda framhållit, att det flytande
vattnet otvifvelaktigt kan utgöra föremål för äganderätt så till vida, att
rättigheten omfattar det vatten, som under ett visst ögonblick befinner sig på en viss
punkt af vattensamlingens botten; i nästa ögonblick är vattnet på samma punkt ej
detsamma, de^ vattenpartiklar, som nyss täckte grunden, hafva lämnat plats för
andra, men på samma sätt, som förut sagts, existerar äganderätt till det vatten,
hvilket i detta ögonblick finnes på den ifrågavarande punkten. Den omständigheten,
att substansen i föremålet för äganderätten ständigt förnyas, utesluter icke ägande-’
rätten. Ett med vattenpartiklarnas växling likartadt förhållande föreligger med afseende
å den rätt en jordägare har till villebråd och fisk inom hans fastighet.

Att döma af det i vattenrättsförordningen begagnade uttryckssätt synes lagstiftaren
närmast hafva tänkt sig jordägarens rätt till vattnet å hans grund såsom en
nyttjanderätt. I motiven till det förslag, som ligger till grund för vattenrättsförordningen,
yttrar också nya lagberedningen, att rinnande vatten, som antagit karaktären
af vattendrag, visserligen utgör i viss mån en adpertinens till grunden, hvarå
det finnes, men då grundägaren ej kan bibehålla sin rätt till vattnet längre än det
kvarstannar å hans grund, inskränker sig denna rätt egentligen därtill, att grundägaren
får under vattnets lopp öfver eller förbi hans ägor göra sig detsamma till

21 091204. Förslag till Vattenlag.

162

godo; och på annat ställe i motiven heter det, att »med äganderätten till vattenbäckenet
följer nyttjanderätt till vattnet därå».

Kommittéerna hafva icke funnit det behöflig! eller lämpligt att uttala något
bestämdt omdöme i det rent teoretiska spörsmålet, huruvida den med äganderätten
till grunden förenade rätten till vattnet därå kan betecknas såsom äganderätt eller ej.
För kommittéerna är det tillräckligt att fastslå, hurusom såväl enligt gällande lag
som efter det föreliggande förslaget till vattenlag jordägarens rätt till vattnet å hans
grund i alla händelser är lika fast och bestående som en äganderätt. Den ifrågavarande
rätten åtföljer äganderätten till fastigheten, hvarå vattnet finnes; den utgör
ett tillbehör till fastigheten och den bildar följaktligen en del af underlaget för de
olika rättigheter, som kunna vara bundna vid fastigheten. Icke blott själfva jorden
utan äfven den därmed förenade rätten till vattnet utgör således säkerhet för de
inteckningar, som meddelas i fastigheten. Likaväl som hvarje osäkerhet rörande
äganderätten till jorden inverkar menligt på fastighetskrediten, måste ovisshet i
fråga om rätten till vattnet hafva i viss mån liknande verkan. Då det således synes
i praktiskt hänseende vara skäligen indifferent, om grundägarens rätt till vattnet å
grunden betecknas såsom nyttjanderätt eller såsom en i vissa hänseenden inskränkt
äganderätt, hafva kommittéerna ansett sig oförhindrade att i sitt förslag och motiven
därtill stundom begagna sådana uttryck som »vattenägaren» eller att »vattnet
tillhör någon» utan att därmed afse ett preciserande af sin ställning i fråga om sagda
rättighets principiellt rättsliga natur.

Grundäga- Att den rätt, som tillkommer vattenägaren, icke innefattar en ovillkorlig, endast

rens rätt till af hang vilja begränsad frihet att förfoga öfver vattnet, ligger i sakens natur.

vattnet ej . . . « ■%

obegränsad, hänsyn till såväl allmänt väl som andras enskilda rätt är behof vet åt en lag lig

inskränkning i denna frihet oafvisligt. I viss man är förhållandet enahanda
beträffande äganderätten till hvilket föremål som helst, men nödvändigheten af en
begränsning kommer i särskild! hög grad till synes i afseende å den rätt — denna må
nu kallas äganderätt eller allenast nyttjanderätt — som har det flytande vattnet
till föremål. Detta är en följd af vattnets inneboende natur att ständigt växla
plats och att således utgöra ett kommunikationsmedel i ordets vidsträcktaste betydelse.
Vattnet förmedlar samfärdseln medelst batar och andra farkoster, det
tjänar till framförande af flottgods, löst eller förenadt i flottar; fisken, som lefver
i vattnet, betjänar sig af vattendragen för sina vandringar till och från lekplatserna;
affall och orenlighet af mångahanda slag bortledes genom vattnet; såsom en led för
vattnet själft tjäna vattendragen till dettas afrinnande och afledande, så att öfver -

163

svammngar och försumpningar förekommas. Hvarje begagnande från en jordägares
sida af vattnet å hans grund till förfång för något af de kommunikationsmtressen,
de naturliga vattendragen således äro ägnade att tillgodose, medför verkningar
långt utanför gränserna för hans fastighet. De inskränkningar i vattenagarens
förfoganderätt öfver vattnet, hvilka äro nödiga till skydd för dessa kommumkationsmtressen
såväl som för bevarande af andra vattenägares rätt, tillhör det
vattenrättslagstiftningen att fastställa. Däremot torde det ej vara lämpligt att i
en vattenlag upptaga sådana inskränkningar, som påkallas från sanitär synpunkt
eller eljest af andra allmänna hänsyn än dem, hvilka hafva omedelbart sammanhang
med vattnets naturliga egenskap af kommunikationsmedel. Bestämmelser i sistnämnda
hänseende återfinnas i särskilda till politilagstiftningens område hörande
lör fattningar.

I likhet med gällande vattenrättsförordning lämnar förevarande förslag i sammanhang
med uttalandet af den hufvudprincip, hvarpå vår vatten rättsliga lagstiftning
ar byggd, en hänvisning till de inskränkningar i principens tillämpning, hvilka
i andra lagbud fatt sitt uttryck. Denna hänvisning syftar dock äfven till ett direkt
undantag, som ansetts nödigt. Beträffande innebörden i detta undantag och anledningen
till detsamma må här allenast hänvisas till motiveringen för 2 § af förevarande
kapitel.

Innan närmare redogörelse lämnas för vissa af de inskränkningar jordägarens
ratt öfver vattnet å hans grund är underkastad, bör emellertid uppmärksamheten
astas därpå, att nämnda rätt, äfven där den ej är genom uttryckliga lagbud inskränkt,
icke ar af beskaffenhet att utesluta en viss naturlig frihet för andra att begagna
sig af vattnet, såvidt vattenägarens intresse ej lider något egentligt förfång
därigenom. Ehuru ingenstädes uttaladt i lag, är det otvifvelaktigt, att enhvar äger
vissa befogenheter öfver annans enskilda vatten. Det sättes icke i fråga, att det
i regel skulle vara förmenadt att under segling eller rodd öfverskrida gränsen
för annans fastighet, lika litet som det i allmänhet är i och för sig förbjudet
att bada i sådan fastighets vatten eller att där vattna kreatur, medelst
karl upphämta vatten för liushållsbehof eller dylikt. Genom ett nyttjande af
vattnet pa nu angifna sätt förnärmas i allmänhet icke något vattenägarens verkliga
intresse; den ringa vattenkvantitet, som beröfvas honom genom t. ex. kreaturs vattnande
i det honom tillhöriga vattenområdet, kan icke sägas representera något egentligt
värde. Naturligtvis kunna förhållandena stundom vara sådana, att en dylik
enhvar tillkommande rätt att nyttja vattnet är utesluten till följd däraf, att nytt -

164

jandet är förbundet med ett förnärmande antingen af allmänna eller ock af
vattenägarens enskilda intressen. Rätten att bada är sålunda begränsad af hänsyn
till hvad som under olika förhållanden kan anses passande; rätten att vattna kreatur
medför ingen rätt att drifva dessa öfver annans ägor fram till vattnet. Det
här afsedda, enhvar medgifna nyttjandet af vattnet (i tyska lagar benämndt
»Gemeingebraucli») får utöfvas endast i den man detsamma kan försiggå
jämsides med den rätt vattenägaren har att själf tillgodogöra sig vattnet; någon inskränkning
i denna rätt är han i allmänhet ej pliktig att tåla till förmån för »alle
mäns» rätt. Att ifrågavarande allas rättigheter gälla allenast de naturliga vattendragen
och sjöarna, men däremot icke enskilda tillhöriga brunnar, gräfda dammbassänger,
kanaler eller vattenledningar eller andra konstgjorda vattensamlingar följer
där af, att då vattensamlingar af sistnämnda beskaffenhet genom särskildt arbete
åstadkommits för visst ändamål, ett begagnande af desamma mot ägarens vilja eller
utan hans lof skulle innebära ett ingrepp i hans berättigade intressen.

Om förmälda rättigheter i afseende å vattnet äro analoga med motsvarande
rättigheter beträffande skog och mark i enskild ägo. Ett uttryckligt häfdande af
dessa senare rättigheter genom särskildt lagstadgande har dock hittills icke funnits
nödigt. Lika litet har särskildt stadgande i fråga om de enhvar tillkommande befogenheter
att begagna sig af annans vatten ansetts erforderligt. Lagstiftning härom
bör icke försökas, förrän den kan stödja sig på en mera utpräglad rättsuppfattning
rörande gränserna för allmänhetens ifrågavarande rättigheter, och denna förutsättning
saknas ännu.

Den betydelsefullaste inskränkningen enligt gällande lag i jordägarens vattenrätt
inneliålles i bestämmelserna om Jcungsådra. En något utförligare framställning
rörande dessa bestämmelser och deras tillkomst må därför här vara på sin plats.

I landskaps- och landslagarna förekommer icke ordet kongsådra. Däremot innehålla
vissa af landskapslagarna såväl som sedermera landslagarna stadganden,
hvarigenom till förmån för den allmänna samfärdseln inskränkning gjorts i jordägarens
rätt till vattnet å hans grund. Enligt Upplands-, Södermanna- och yngre
Yästmannalagama skulle sålunda allmän led och båtled till vissa alnars bredd hallas
öppna, under det att i Hälsingelagen stadgades, att där allmän led vore till eller från
hafvet, en tredjedel af vattnet på djupet skulle lämnas fri från byggnad. I landslagarna
föreskrefs viss bredd, 12 alnar för allmän led och 6 alnar för båtled; enligt
Kristoffers landslag skulle sådan led vara »där mesta djupet är». Utom nu nämnda
föreskrifter angående öppenhållande af led för samfärdseln bör uppmärksammas ett

16.5

i Södermannalagen förekommande stadgande att, om båda stränderna af ett vattendrag
tillhörde samma by, en tredjedel af vattnet skulle rinna fritt (löpa lös) vid
den strand delägarne bestämde, och att, då två byar med sina ägor möttes midt i
strömmen, »forryme» eller det fritt rinnande vattnet skulle ligga såsom de båda
öfverenskommo. Af stadgandets fortsättning, enligt hvilken hela vattendraget finge
öfverbyggas, saframt åkrar och ängar ej därigenom skadades, framgår att föreskriften
om »forryme» haft till ändamål att förebygga skadlig uppdämning. Bestämmelsen
att en tredjedel af vattnet skulle rinna fritt återfinnes äfven i yngre
Yästmannalagen beträffande vissa uppräknade vattendrag.

Den del af vattendragen, som enligt vissa af de gamla lagarna således borde
hållas öppen, började man sedermera under unionstiden efter konungen såsom den
laglige beskyddaren åt allas rätt benämna »konungx-vatten», »konungx-lidh» e. d.
Ordet kungsådra (»konungx-adhro») förekommer, såvidt kändt är, första gången i
en dom ar 1442 angående tvist om öppenhållande af sjön Vikens utlopp och återfinnes
därefter allt som oftast i rättegångs- och andra handlingar, som i original
eller afskrift finnas i behåll från femtonde och följande århundraden.

Att under 1500-talet det anspråk, som då från kronans sida gjordes gällande på
ränta eller afgäld af fisket i somliga vattendrag, i viss mån anknöts vid begreppet
kungsadra, i det att man, med stöd af den då gängse vordna benämningen, påstod
kungsådran utgöra konungens vattenled, torde vara otvifvelaktigt, men hufvudvikten
synes dock städse hafva lagts därpå, att kungsådran skulle hållas öppen
och fri från byggnader. Då kungsådran sedermera blef föremål för lagstiftningsåtgärder,
gjorde sig den synpunkten uteslutande gällande, att till förekommande af
skada kungsådran borde hållas öppen. Intet antyder, att därmed afsats att bereda
kronan ekonomiska fördelar. I riksdagsbeslutet den 20 november 1643 heter det, på tal
om fiskets förminskande och om lämpliga åtgärder däremot; »Uurhos och detta med
skäl är att påminna, att H. K. M:ts förordning måtte utgå om kungsådrorna, att där
de äro, måge blifva oigentäppta, och där de täppta äro, lagligen upprifvas igen,
och således androm, som ofvan före bo, dess rätt och rättighet i fiskerien hållas
oförkränkt». Af de här använda ordalagen synes framgå, att kungsådran egentligen
afsetts att utgöra led för vandnngsfiskens upp- och nedgång i vattendragen,
och att ändamålet med föreskriften om dess öppenhållande således varit att tillgodose
fiskerinäringens intressen. Af kungl. resolutionen på allmogens besvär den
22 november 1680 inhämtas också, hurusom allmogen klagat däröfver, att »mestadels
i hela riket alla kungsåder af bergsbruken uti store strömmar igenstängde

166

äro, så att ingen fisk kan uppkomma och fiskeriema, som allmogen skattar för,
förminskas». Emellertid synes antagligt vara, att kungsådran såsom efterträdare,
så att säga, till den del af vattnet, som enligt vissa af landskapslagarna skulle
utan hinder af byggnader fritt framrinna, haft till ändamål jämväl att trygga samfärdseln
och att förekomma för jordbruket skadliga uppdämningar. I resolutionen
på ridderskapets och adelns besvär den 26 november 1660,. hvarigenom förklarades
att Kungl. Maj :t ville beordra landshöfdingarne att rannsaka om och afskaffa olaga
byggnader i kungsådra, omnämnes mera allmänt såsom följd af kungsådrans igenstängande,
att därigenom »landet kunde taga skada och mangens egendom ruineras».
Kungsådra fanns ej i alla vattendrag. Visserligen förklaras i 1680 års resolution
på adelns besvär, att kungsådrorna skola »efter lag och förra resolutioner
i alla strömmar öppnas». Sistnämnda föreskrift bör emellertid jämföras med den år
1683 gifna resolutionen på allmogens besvär, hvari uttryckligen säges, att föregående
resolutioner ej finge tydas så, »som skulle alla strömmar och adror därigenom
göras till kungsådror», utan måste det »om hvars och ens beskaffenhet lagligen ransakas»,
och såsom norm för en sådan rannsakning borde gälla det förhållandet, huruvida
på hvarje plats kungsådra af ålder varit eller icke. 1723 års resolution på
allmogens besvär förklarar det vara med svensk lag och förra kungl. resolutioner enligt,
att kungsådrorna ej borde dämmas, öfverbyggas eller med fiskedon uppfyllas,
men framhåller samtidigt nödvändigheten däraf, att efter hvarje orts beskaffenhet
lagligen rannsakades, »hvilka rätteligen för kungsådra hallas höra eller ej».

K ängskära- Såsom redan förut nämnts, meddelar 12 kap. 4 § jordabalken i 1734 års lag
imf årslag hänvisning till de i byggningabalken förekommande stadgandena om kungsådra. De
bestämmelser i byggningabalken, hvilka härmed afses, innehållas i 17 kap. 4 § samt
20 kap. 2 och 3 §§. Sistnämnda lagbud, innefattande hufvudstadgandet om kungsådra,
var af följande lydelse: »Där kungsådra af ålder varit, skall tridiung af vattnet
öppen lämnas, och där segelled är, tolf alnar; till båtled åtta alnar, allt i djupaste
vattnet; och hålle Konungens befallningshafvande hand däröfver, att den ej
igenstänges. Bergverk, så ock skattlagde kvarnar, och fiskeverk, njute den rätt och
frihet, som dem förunnad är». I 17 kap. 4 § och 20 kap. 2 § förbjöds byggande af
fiske- eller vattenverk, hvarigenom kungsådra eller farled stängdes. I anslutning
till vissa af ofvan omförmälda resolutioner förklarade således 1734 års lagstiftare
kungsådrans tillvaro beroende af häfd; allenast där den af ålder varit, skulle kungsådra
fortfarande finnas. Föreskriften därom, att kungsådran skulle utgöra en tredjedel
af vattnet, öfverensstämde säkerligen med hvad redan förut, väsentligen med

167

stöd af vissa landskapslagars förut omnämnda stadgande^ allmänt tillämpats. Genom
sammanförandet af kungsådrebestämmelson med föreskriften om viss bredd för
de särskilda slagen af farled, hvilken sistnämnda föreskrift uppenbarligen hade
betydelse allenast för den händelse kongsådra ej fanns eller den för denna bestämda
tredjedelen af vattendraget var mindre än den för farleden erforderliga bredden, gaf
1 *34 års lag uttryck åt kungsådrans betydelse jämväl såsom kommunikationsled.

Länge diöjde det icke, innan bestämmelserna om kongsådra ytterligare utvid- 1766 års fisgades.
Detta skedde genom Kungl. Maj:ts allmänna stadga och ordning för rikets keri8ta(lga''
hafs-, skär-, ström- och insjöfiske den 14 november 1766. I 3 kap. 5 § af denna
stadga, hvilken pa riksdagen 1765—1766 blifvit af ständerna antagen, förekomma
följande bestämmelser:

»Kungsåder skall, där hon af ålder varit, i det djup och den arm eller åder,
hvarest all slags fisk uppstiga kan, till en tredjedel af vattnet, uti hvarje älf, ström,
å eller sund, alla tider på året hållas öppen och fri ifrån all stängsel, antingen
strömmen genast löper uti hafvet eller på vägen infaller uti insjöar eller andra
strömmar.

Likaledes underhalles hälften mindre öppning på de ställen, där af ålder bevisligen
kungsadra varit, savida något fiske ofvanföre belägne hemmans ägor dymedelst
skada förorsakar».

Genom stadgandet i andra stycket af denna paragraf infördes i svensk rätt
ett nytt begrepp, den sedermera s. k. mindre kungsädran, åt hvilken förbehölls
hälften af den bredd, som föreskrifvits i fråga om den af ålder varande kungsådran.
Såsom man lätt finner, har detta stadgande, förmodligen till följd af
misskrifning eller tryckfel, erhållit en affattning, som gör detsamma så godt som
oförståeligt. Särskildt är uppenbart, att i mellansatsen »där af ålder bevisligen
kungsådra varit» ett »icke» bortfallit, hvarigenom förutsättningen för stadgandets
tillämpning fått motsatt innebörd mot den åsyftade. Detta förhållande uppmärksammades
i en kanslikollegii kungörelse den 30 september 1767, och i en af Kungl.

Maj:t den 24 januari 1771 gifven förklaring öfver vissa bestämmelser i fiskeristadgan
angafs andra stycket i ofvannämnda paragraf skola hafva följande lydelse:

»Likaledes underhålles hälften mindre öppning, eller till en sjättedel af vattnet, i
de strömmar och åar, där af ålder ingen kungsådra varit, såvida något fiske ofvanföre
ligger, flottled varit nyttjad, eller vattudämning på ofvanföre belägna hemmans
ägor, i brist af sådan öppning, skada förorsakar». I alla vattendrag, där gammal
kungsådra ej fanns men något af de uppgifna intressena, fiskets eller flottnin -

168

Lag kommittén.

Äldre lagberedningen.

1852 års fls keristadga.

gens befrämjande eller förebyggandet af öfversvämning genom uppdämning, fordrade
vattnets öppenliållande åtminstone till någon del, skulle således finnas mindre
kungsådra. Att äfven den af ålder varande kungsådran ansågs hafva till ändamål
att tillgodose samfärdseln och flottningen samt att utgöra skydd mot uppdämningsskador
framgår af 1766 års fiskeristadgas bestämmelser angående de villkor, under
hvilka i undantagsfall byggnad finge göras i kungsådran eller denna helt afstängas.

I det af lagkommittén utarbetade förslaget till allmän civillag blef ett med
föreskriften i 20 kap. 3 § i 1734 års lags byggningabalk öfverensstämmande stadgande
intaget i jordabalkens första kapitel, handlande om de allmänna villkoren för
äganderätt till fast egendom; om den mindre kungsådran nämndes däremot intet.
Äldre lagberedningen, som likaledes bland inskränkningarna i äganderätten upptog
skyldigheten att i vatten, »där kungsåder är», lämna denna öppen till en tredjedel
af vattnet, föreslog i sammanhang med denna föreskrift stadgande därom att, för
den händelse i vatten funnes flottled för timmer eller annat, denna skulle lämnas
öppen att framgent begagnas till storlek och pa sätt, som af ålder brukligt varit
eller stadgadt blefve.

I fiskeristadgan den 29 juni 1852, genom hvilken 1766 års stadga upphäfdes,
handlade andra kapitlet om kungsådra, hvilken benämning här användes äfven om
den genom sistnämnda stadga införda mindre ådran. Bestämmelserna i detta kapitel
äro hufvudsakligen öfverensstämmande med 1766 års stadga. I likhet med
denna innehöll fiskeristadgan af år 1852 ej oväsentliga undantag från de gifna
hufvudreglerna. Om fiskebragder ej kunde inrättas å båda sidor om kungsådran,
medgaf 13 §, att ena hälften af vattnet finge intagas till fiskebyggnad och den
andra lämnas öppen såsom kungsådra, om därigenom fisken ej hindrades i sin gång
eller farleden gjordes osäker. Enligt 14 § skulle särskild rättighet att för vattenverk
eller fiske stänga vattnet annorlunda än om kungsådra vore sagdt äga bestånd,
dock med villkor att alla dammar skulle vara försedda med nödiga bottenluckor för
den upp- och nedgående fisken. Vidare förklarade sistnämnda paragraf, att andra,
vattenverk, som med behörigt tillstånd redan vore anlagda eller framdeles anlades,
kunde, där det oundgängligen tarfvades och andra vattenverksägaxes rätt ej förnärmades
däraf, tillåtas att öfverbygga kungsådran, såframt det skedde på sadant
sätt, att flott- eller farled vid behof utan betalning hölles öppen samt fiskens uppoch
nedgång ej hindrades. I smärre vattendrag, där farled ej kunde underhållas,
medgafs ådrans öfverbyggande, såvida ofvanboende därigenom ej lede i sin rätt och

169

fiskens uppgång höst och vår genom tjänlig öppning befrämjades, hvarjämte »angelägna»
verk tillätos att vid sträng torka helt och hållet igenstänga ådran.

t 1865 års vattenrättskommitté, som enligt eget uttalande »icke i allmänhet
funnit sig böra på det främmande och sväfvande begreppet om kungsådra bygga sitt
förslag till vattenlag», uteslöt ordet kungsådra ur förslaget och upptog ej heller
något stadgande, hvarigenom i motsvarighet till de förutvarande kungsådrebestämmelserna
skyldighet föreskrefs att lämna viss kvotdel af ett vattendrag öppen. Förslaget
innehöll däremot föreskrifter såväl till förekommande af öfversvämningar
som till skyddande af samfärdselns och flottningens anspråk att få betjäna sig af
de naturliga vattendragen. För tillvaratagande af det genom kungsådran jämväl
skyddade fiskeriintresset upptog kommittén i sitt förslag allenast en hänvisning till
fiskeristadgans bestämmelser genom stadgandet att, om vattendrag till mera än en
tredjedel öfverbyggdes med damm och fiskeverk funnes ofvanför, dammen alltid
skulle, på sätt nämnda stadga föreskrefve, vara försedd med nödiga öppningar för
den upp- och nedgående fisken. I afseende å förslagets förhållande till 1852 års
fiskeristadga anförde kommittén, att då de i stadgan upptagna bestämmelserna angående
farled, flottled och uppdämningsrätt vore till själfva sin grundtanke afvikande
från kommitténs förslag, dessa ämnen borde ur fiskeristadgan alldeles uteslutas,
men att, intill dess annan garanti för fiskerirättigheterna kunde uppställas,
föreskrifterna om kungsådras öppenhållande torde komma att gälla såsom sådan.
Därest kommittéförslaget blifvit upphöjdt till lag, hade således trots kommitténs
motsatta åsikt i principfrågan kungsådrebestämmelserna fortfarande blifvit gällande,
såvidt de afsågo att utgöra ett värn för fisket.

1870 års kommitté stod i fråga om den större kungsådran på den bestående lagstiftningens
ståndpunkt, men uttalade däremot betänkligheter mot bibehållandet
af föreskrifterna rörande den mindre kungsådran. Sedan kommittén i motiven till
sitt förslag redogjort för den historiska utvecklingen af kungsådrebegreppet, anför
kommittén följande:

»Resultatet af det ofvan anförda synes därför vara, att kungsådran, såvidt den
öfverensstämmer med vår rättsuppfattning, ursprungligen inneburit allmänt skydd
för annans fiskerätt, men att den sedermera lidit inverkan af någon för vår rätt
främmande föreställning om ett vattenregal eller statens rätt att utöfva uppsikt
och vidtaga säkerhetsåtgärder i afseende på de vattendrag, hvari staten vore eller
möjligen kunde blifva delägare. Af den utredning, som ofvan blifvit gjord, framgår
enligt kommitterades förmenande, att kungsådran, sådan den omförmäles i allmänna

22-—091204. Förslag till Vattenlag.

1865 års
kommitté.

1870 års
kommitté.

170

lagen, fortfarit att gälla så lång tid, att den med skäl bör anses hafva grundlagt
rättigheter af lika värde med dem, som äga rum på grund af urminnes häfd. Att
föreslå rubbning af sådana rättigheter hafva kommitterade ansett ej tillständig!
Däremot hafva kommitterade å en annan sida ej kunnat förbise det förhållande, att
rättigheten till vatten numera måste, såvidt ej giltiga rättsgrunder däremot strida,
förnämligast bestämmas af behofvet och att, sedan dylikt behof nu för tiden framträder
i allt större utsträckning i mån af både industriens och jordbrukets stigande
utveckling, det ej kan vara lämpligt att såsom lag bibehålla föreskrifter, hvilka, om
än ursprungligen föranledda af ett berättigadt anspråk på skydd, i tillämpningen erhållit
en form, som är en gång för alla bestämd och således ej kan efter olika faktiska
förhållanden jämkas. Denna anmärkning anse kommitterade i synnerhet böra
riktas mot den genom 1766 års fiskeristadga i lagstiftningen införda så kallade mindre
kungsådran, för hvilken ingalunda kan åberopas lika häfdvunnen rätt som för
den i allmänna lagen stadgade. I 1852 års nu gällande fiskeristadga synes ofvanantydda
förhållande i afseende å behofvet af mera föränderliga bestämmelser i detta
fall vara i viss mån tillgodosedt genom stadgandena i 14 §, att vattenverk, som ej
äga särskild rätt att stänga kungsådran, dock kunde, där så oundgängligen tarfvades
och andra vattenverksägares rätt ej däraf förnärmades, tillåtas att kungsådran öfverbygga
under särskilda villkor i afseende på flott- och farled samt fiske, äfvensom
att i smärre vattendrag kungsådran finge öfverbyggas, om ej ofvanboende därigenom
lede i sin rätt och fiskens gång ej hindrades, hvarförutom under sträng torka
kungsådran i mindre vattendrag finge alldeles igenstängas till förmån för något
angeläget verk. Men dessa stadganden synas ej tillfyllestgörande, då det besinnas,
att kungsådran, i händelse nämnda förmån ej kan påräknas, måste till hela dess
bredd öppnas, oaktadt tilläfventyrs blott en mindre öppning vore tillräcklig för att
förekomma öfverklagad skada. Med afseende häruppå hafva kommitterade, jämte
det de uti 3 mom. af 7 § intagit stadgande därom, att om för vattendrag, där kungsådra
ej af ålder varit, särskildt är vordet bestämdt att viss del af vattnet skall hållas
öppen, sådan bestämmelse kan underkastas förnyad pröfning, därest förändrade
förhållanden därtill föranleda, och därvid undergå den jämkning eller inskränkning,
som befinnes af omständigheterna påkallad och utan men för annan kan ske, tillika
till förekommande däraf, att sistnämnda villkor ej må blifva förbisedt, på andra
ställen i förslaget i fråga om hvarje särskild däruti omhandlad rättighet infört föreskrifter.
hvilka synts kommittén både fullt tillräckliga och mera ändamålsenliga än
de nu gällande. Kommitterade hafva äfven i formellt hänseende funnit betänklig -

171

het därvid att en lag, som rätteligen torde tillhöra allmänna civillagstiftningens område,
emedan den väsentligen ingriper i enskildes ägande- och dispositionsrätt till
vatten, likväl blifvit såsom ekonomisk lag behandlad; hvilken oegentlighet, om den
fortfarande kommer att äga rum, kunde leda till betänkliga ingrepp i vattenverksägares
rätt. Af dessa skäl hafva kommitterade — som anse sig ej tillkomma att
föreslå någon bestämmelse i hvad fisket rörer — i afseende på de till allmänna vattenrätten
hörande ämnen, hvilka beröras af stadgandena angående den mindre
kungsådran. funnit lämpligast dels att ur lagförslaget utesluta nämnda stadgande^
dels ock att hemställa, huruvida icke, därest detta förslag blefve gilladt, föreskrifterna
om kungsådra i 1852 års fiskeristadga borde i öfverensstämmelse därmed särskildt
rättas.»

Från kommitténs beslut var en ledamot skiljaktig, i det han ansåg, att stadganden
om kungsådra ej borde ingå i kommitténs förslag till förordning angående vattenrätten.
Såsom skäl för denna åsikt anförde han, att ifrågavarande rättsinstitut
dels egentligen afsåga skydd för fisket och således icke tillhörde den del af vattenrätten,
som i förslaget behandlades, dels, såvidt det berörde andra vattenrättigheter,
vore öfverflödigt i följd af andra i lagförslaget upptagna stadganden, dels ock slutligen
vore stridande mot »nuvarande rättsbegrepp» och således i tillämpningen ledde
till rättsvidriga följder.

Från den granskning, 1870 års kommittéförslag, såsom förut nämnts, undergick
i högsta domstolen, kan i detta sammanhang erinras, hurusom ett justitieråd förklarade
sig anse lyckligt, om man genom meddelande af nödiga och lämpliga stadganden
angående far- och flottleder samt om vattenuppdämning kunde göra öfverflödigt
att längre bibehålla allmänna lagens icke tillfyllestgörande föreskrifter om kungsådra,
såvidt denna skulle afse annat ändamål än skydd för fisket. Jämväl två andra
ledamöter i domstolen voro af hufvudsakligen samma mening. De ansågo det
visserligen inkonsekvent, att förslaget upptagit de väsentligaste af gällande lags
bestämmelser angående den större kungsådran, under det att allt, som afsåge föreskrifter
om den mindre, uteslutits, men de ville därigenom likväl »icke hafva uttalat
den åsikt, som skulle de nuvarande stadgandena i ena och andra hänseendet vara så
tillfredsställande, att icke desamma borde kunna till allmän och enskild fördel utbytas
mot andra nödiga och lämpliga bestämmelser angående allmänna far- och
flottleder, anordningar med afseende å fisket och vattenuppdämning».

Vid utarbetande af förslaget till gällande vattenrättsförordning anslöt sig nya
lagberedningen, såvidt angår frågan om kungsådra, till den af 1870 års kommitté

Nya lagberedningen.

172

uttalade åsikten. Ehuru i omtvistade fall ofta mött svårighet att afgöra, om i ett
visst vattendrag kongsådra af ålder funnits eller icke, ansåg beredningen, att svårigheten
att i detta hänseende åstadkomma utredning och bevisning lika litet borde
föranleda ett tillspillogifvande af de på bestämmelserna om nämnda kongsådra grundade
rättigheter som det kunde komma i fråga att i allmänhet upphäfva den lagliga
verkan af urminnes häfd därför, att bevisningen för häfden vore svår att åvägabringa.
Genom laga domar eller annorledes torde för öfrigt, förmenade beredningen,
vara i det öfvervägande antalet fall lagligen bestämdt, huruvida dylik kongsådra
funnes eller ej. I allt fall borde lagstiftaren icke eftergifva den förmån gällande
lagbud om den af ålder varande kungsådran beredde det allmänna och finge
ännu mindre tillintetgöra de rättsförhållanden enskilde emellan, hvilka under tidernas
längd utvecklat sig på grund af samma lagbud. I enlighet med denna uppfattning
intog beredningen i sitt förslag följande bestämmelse rörande kongsådra:

»Där kungsådra af ålder varit, skall ådran fortfarande lämnas öppen för allmän
samfärdsel och flottning, fiskerinäringens uppehållande eller annat allmänt
ändamål så ock till bevarande af enskild rätt, som af ådran är beroende. Sådan ådra
skall, såframt den ej är annorledes bestämd, framgå i djupaste vattnet och beräknas
till en tredjedel af vattendragets bredd vid det vattenstånd, livilket infaller midt
emellan det högsta och lägsta, som vanligast förekommit under de sista tio åren.»

Hvad däremot beträffar den mindre kungsådran, ansåg nya lagberedningen, att
denna borde till namnet försvinna ur lagstiftningen, men samtliga de intressen, som
därmed varit förknippade, under andra former erhålla tillfyllestgörande skydd. Till
beredande af sådant skydd föreslogos särskilda bestämmelser till förekommande af
uppdämningsskador äfvensom af hinder för den allmänna vattensamfärdseln och
flottningen. Ehuru lagstiftningen om fisket enligt beredningens förmenande ej
ägde något nödvändigt sammanhang med vattenrätten i öfrigt, ansåg dock beredningen
en föreskrift om strandägares skyldighet att på de ställen, där vattenled för
fiskens gång borde enligt fiskeriförfattningarna finnas, lämna den fri från byggnad
eller stängsel vara af så allmän civilrättslig natur, att den borde inrymmas i
förslaget till vattenrättsförordning. I sammanhang härmed föreslog beredningen
sådan ändring i fiskeristadgan, att hvad denna innehöll om öppenhållande af kungsådra,
farled och flottled samt angående enskildas rätt att uppdämma vattnet skulle
uteslutas ur stadgan och 2 kap. däri komma att afse allenast »den för fiskens gång i
vattnet nödiga led».

173

I det förslag till vattenrättsförordning, som sedermera af Kungl. Maj:t förelädes
riksdagen, hade den ofvan återgifna bestämmelsen om kungsådra i redaktionellt
hänseende något ändrats, och i den lydelse paragrafen sålunda fått godkändes
densamma af riksdagen, allenast med den till undanröjande af svårigheter vid
tillämpningen vidtagna ändringen, att kungsådran förklarades skola, där den ej vore
annorledes bestämd, beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast
förekommande lågt vattenstånd. Mot det af nya lagberedningen föreslagna och i
Kungl. Maj :ts proposition bibehållna stadgandet om skyldighet att lämna vattenled,
som enligt fiskeristadgan borde finnas för fiskens gång, fri från byggnad och stängsel
restes däremot i första kammaren motstånd, enär genom införande af ett dylikt
stadgande i allmän civillag sanktion kunde anses gifven åt den på administrativ väg
tillkomna s. k. mindre kungsådran. I öfverensstämmelse med första kammarens,
på lagutskottets hemställan af medkammaren biträdda, beslut uteslöts nämnda stadgande.

I fiskeristadgan blef icke i anledning af nya lagberedningens förslag någon
ändring vidtagen i sammanhang med vattenrättsförordningens utfärdande. Bestämmelserna
däri angående kungsådra kvarstodo oförändrade, till dess de delar af stadgan,
hvilka ansågos vara af allmän lags natur, upphäfdes genom lagen om rätt till
fiske den 27 juni 1896. I denna lag blef af de i fiskeristadgans 2 kap. omhandlade
frågor upptagen allenast den om rätten att i rinnande vatten och i sund utsätta
fiskredskap, som kan hindra fiskens gång. De öfriga bestämmelserna i nämnda
kapitel af fiskeristadgan ansågos nämligen falla utom den egentliga fiskerilagstiftningens
område och tillhöra den lukrativa vattenrätten. Genom 1896 års lag undanröjdes
således den förut förefintliga oegentligheten, att rättsregler rörande skydd
för farled och flottled samt värn mot uppdämningsskador skulle sökas i en fiskeriförfattning.

I den mån den nya fiskelagen lämnar föreskrift om öppenhållande af viss del
af vattendrag, bibehåller lagen de båda slag af vattenled, som påbjödos i fiskeristadgan,
men i öfverensstämmelse med språkbruket i vattenrättsförordningen har
benämningen kungsadra förbehållits den större leden. I afseende å denna gäller
ovillkorligt förbud att utsätta fiskredskap, hvarigenom fisken kan hindras att
framgå. Beträffande den mindre leden, som skall finnas i älf, ström, å eller sund,
där kungsådra ej finnes, men fisken har sitt dref, och utgöra en sjättedel af bredden
i djupaste vattnet, är förbudet mot utsättande af dylik redskap icke ovillkorligt,
utan öfverlämnas åt Konungens befallningshafvande att därifrån medgifva undan -

1880 års
vatten rättsförordning.

1896 års lag
om rätt till
fiske.

174

tag. Konungens befallningshafvande har dock att afgöra frågan allenast från
fiskets synpunkt. Är fråga om utsättande af sådan fiskredskap, som kan föranleda
dämning eller förorsaka hinder i flottleds eller farleds användande, komma, såvidt
angår redskapens tillåtlighet från dessa synpunkter, bestämmelserna i vattenrättsförordningen
till tillämpning.

I sammanhang med den sålunda vidtagna ändringen på fiskerilagstiftningens
område erfordrades uppenbarligen ett tillägg till vattenrättsförordningen, hvarigenom
med afseende å vattendrag, där kungsådra af ålder icke funnits, det genom fiskeristadgans
förutvarande bestämmelser afsedda skyddet för fiskens obehindrade vandring
på annat sätt bereddes, såvidt fråga vore om andra vattenbyggnader än sådana,
som uppfördes för bedrifvande af fiske. Härvid ansågs det mindre lämpligt
att i enlighet med fiskeristadgan såsom regel påbjuda, att en viss del af vattendragens
bredd skulle för fiskens framkomst hållas fri från byggnader, enär en dylik
regel skulle stundom i långt högre grad än behofvet kräfde inskränka äganderätten
och därigenom nödvändiggöra undantagsbestämmelser, stundom åter icke tillräckligt
tillgodose fiskeriintresset. Det åsyftade skyddet åstadkoms i stället på sådant
sätt, att i vattenrättsförordningens 6 § dels fiske infördes bland de slag af egendom,
som ej finge annorledes än under viss förutsättning skadas genom vattenbyggnad,
dels ock bestämmelse intogs därom, att vattenverk skulle vara så inrättadt, att
fri upp- och nedgång för fisken kunde beredas, när sådant vore af nöden. Andra
stycket i samma paragraf undergick därjämte den förändring, att skada å fiske genom
dammbyggnad tilläts under samma förutsättning, som förut gällde för uppdämningsskada
å jord.

Efter 1896 års omförmälda lagstiftning är kungsådrans begrepp så till vida
klart, som därunder icke kan hänföras annan led än den i 1734 års lag stadgade,
den af ålder varande kungsådran. Den år 1766 i lagstiftningen införda mindre vattenleden
benämnes ej längre kungsådra. Såsom förut nämnts, gälla fortfarande
vissa inskränkningar i rätten att i denna mindre led uppföra fiskebyggnad eller utsätta
fiskredskap. Men i afseende å annan byggnad i vattnet är dylik led icke utrustad
med särskildt skydd.

Undantag I 1734 års lag var påbudet om kungsådras öppenhållande ovillkorligt; annat

från förbudet uru]antag gjordes ej än det naturliga förbehållet för redan förvärfvade rättigheter.

att stånga

kungsådra. I 1766 och 1852 års fiskeristadgor medgafs däremot rätt att under vissa förutsättningar
för vattenverk öfverbygga kungsådran. Att de bestämmelser, som härutinnan
gåfvos, afsågo ej blott den i nämnda författningar omtalade mindre ådran,

175

utan jämväl den af ålder varande kungsådran kan ej vara föremål för tvifvel. Däremot
synes det ovisst, huru desamma, såvidt angår den större kungsådran, rätteligen
skola förlikas med 1734 års lags ovillkorliga föreskrift. Den meningen har nämligen
uttalats, att då 1852 ars fiskeristadga icke tillkommit i den ordning 87 § regeringsformen
föreskrifver, stadgans bestämmelser, i hvad de strida mot 1734 års
lag, måste hafva varit ogiltiga. Häremot må emellertid erinras, att 1766 års stadga,
såsom förut nämnts, blifvit af rikets ständer godkänd, att de ifrågavarande bestämmelserna
i 1852 års författning till sitt innehåll öfverensstämma med motsvarande
stadganden i nyssnämnda stadga, samt att högsta domstolen, enligt hvad framgår af
dess yttrande öfver förslaget till den senare stadgan, hyst den åsikten att, om de
äldre bestämmelserna af allmän lags natur blefve till sitt innehåll bestående, formella
ändringar kunde utan riksdagens medverkan företagas, hvilken uppfattning
äfven synes hafva delats af Kungl. Maj:t, som i sammanhang med utfärdandet af
1852 års stadga upphäfde den äldre fiskeristadgan.

Nya lagberedningen, som, på sätt förut är nämndt, i sitt förslag till vattenrättsförordning
intog bestämmelse därom, att kungsådra, där den af ålder vant,
skulle lämnas öppen, ville ej härmed uppställa ett absolut hinder mot byggande i
kungsådra. Enligt beredningens åsikt kunde öfverbyggnad af kungsådra oftast
inrättas på det sätt, att det med ådran åsyftade allmänna ändamålet kunde fortfarande
vinnas utan att därvid väsentlig olägenhet uppstode af öfverbyggnaden.
Efter pröfning i hvarje fall borde därför tillstånd till byggande i kungsådra kunna
beviljas med de villkor, som ansåges erforderliga till betryggande af det allmänna^
rätt. Pröfningen af det allmännas behof i detta fall ansåg beredningen själffallet
böra förbehållas åt administrativ myndighet. I enlighet härmed föreslog beredningen
ett stadgande af innehåll, att Konungens befallningshafvande — som enligt
förslaget skulle i viss mån taga befattning med alla frågor rörande vattenbyggnader
— ägde efter ansökan bevilja sådant tillstånd, som nyss nämnts. Det från det allmännas
sida lämnade tillståndet skulle dock ej innebära något hinder för enskild
sakägare att genom rättegång bevaka sin rätt. Den paragraf i beredningens förslag,
som innehöll ifrågavarande stadgande, blef emellertid icke godtagen af riksdagen.
Anledningen härtill torde dock ej vara att söka i någon motvilja mot förslaget om
undantag från den allmänna kungsådreregeln; paragrafens uteslutande berodde nämligen
på riksdagens mot beredningens förslag stridande åsikt angående behandlingen
af frågor rörande byggande i vatten öfverhufvudtaget. Dessa frågor borde

1899 års lagstiftning.

176

nämligen enligt riksdagens mening handläggas af domstol, utan att Konungens befallningshafvande
ägde taga någon som helst befattning därmed.

I de bestämmelser, som enligt riksdagens beslut trädde i stället för bl. a. ofvannämnda
stadgande, finnes intet rörande möjlighet att bygga i kungsådra. Huruvida
i särskilda fall en inskränkning i kungsådrans storlek genom byggnad i densamma
ändock kunde lagligen medgifvas, har varit föremål för olika meningar. I
ett af lagutskottet vid 1895 års riksdag afgifvet utlåtande förklarades 10 § vattenrättsförordningen
(i den lydelse paragrafen hade före 1899 års lagändring) lämna
en dylik möjlighet öppen, såvidt annans enskilda rätt ej genom kungsådrans inskränkning
förnärmades; och under den diskussion, som samma ar förekom i första kammaren
vid behandlingen af en motion rörande tillgodogörande af vattenkraften i
kungsådra, lämnades den upplysning, att sagda paragraf vid skilda tillfällen sa
tillämpats. Huruvida en sådan lagtolkning varit riktig eller ej, må lämnas därhän;
men då, såsom förut nämnts, de i 1852 års fiskeristadga förekommande kungsådrebestämmelserna
upphäfdes först genom 1896 års lag om rätt till fiske, synes uti de
undantagsfall, som angåfvos i dessa bestämmelser, ett medgifvande till byggande
i kungsådra hafva kunnat komma i fråga äfven efter vattenrättsförordningens
tillkomst. *

Sedan vid 1895 och 1896 års riksdagar särskilda motionärer bragt på tal frågan
om vidtagande af lagstiftningsåtgärder i syfte att bereda strandägare rätt att tillgodogöra
sig vattenkraften äfven i kungsådra, beslöt riksdagen sistnämnda år en skrifvelse
i ämnet till Kungi. Maj :t, som i anledning häraf lät utarbeta förslag till ändring
i vissa delar af vattenrättsförordningen. Vid detta förslags remitterande till högsta
domstolen anförde föredragande departementschefen bland annat: Uppenbart vore,
att en föreskrift om öppenhållande i det djupaste vattnet af en tredjedel af vattendragets
bredd med afseende å de vattendrag, där kungsådra funnes, kunde föranleda
en väsentlig inskränkning i möjligheten att tillgodogöra vattenkraften. Denna inskränkning
måste anses så mycket mera afsevärd, som i följd af den senare tidens framsteg
på det industriella området vattenkraften erhållit ett betydligt ökadt värde. Det
funnes därför all anledning att söka, i den mån det kunde ske utan men för det allmänna
och utan kränkning af enskild rätt, undanröja ifrågavarande hinder emot
vattenkraftens fullständiga tillgodogörande. Att för detta ändamål upphäfva eller
ändra gällande föreskrifter därom, i hvilka vattendrag kungsådra skulle finnas och

Jfr K. Haj:ts dom den 19 mars 1884 (N. J. A. s. 159).

177

huru den skulle beräknas, kunde emellertid icke anses tillrådligt. Eu sådan åtgärd
skulle nämligen nödvändigt medföra betänkliga vådor för välgrundade intressen.
Den lämpligaste utvägen syntes fasthellre vara den, att regeln om kungsådras
oppenhållande i de vattendrag, där den funnes, och till föreskrifvet omfång fortfarande
bibeholles, och att från denna regel medgåfves undantag endast sedan det i
hvarje särskilt fall utrönts, att det ifrågasatta tillgodogörandet af vattenkraften icke
vore af beskaffenhet att vare sig kränka enskild rätt eller förnärma det allmännas intresse.
Prof ningen däraf, om byggande i kungsådra skulle lända till intrång i enskild
rätt och huruvida detsamma alltså enligt de i 2 och 6 §§ vattenrättsförordningen uttalade
grundsatser vore stridande mot lag, borde uppenbarligen, på sätt i fråga om
byggande af ny eller förändrande af äldre damm funnes i 10 § af samma förordning
föreskrifvet, tillkomma domstol. Medan sålunda i fråga om enskild rätt, som
af kungsådran vore beroende, de i allmänhet gällande bestämmelserna om tillgodogörande
af vattnet måste anses vara i hufvudsak tillfredsställande, vore förhållandet
ett annat med afseende å det allmännas intresse, när detta skulle kunna genom
byggande i kungsådran förnärmas. Dels vore det nödvändigt, att skilda allmänna
intressen omsorgsfullt afvägdes emot hvarandra, när det gällde att afgöra,
till hvilket eller hvilka af dem man vid bedömande af frågan om utvidgning af
rätten att tillgodogöra vattenkraften företrädesvis borde taga hänsyn. Dels sträckte
sig det allmännas intresse utöfver den närvarande tiden och omfattade äfven tillgodoseendet
af följande generationers bästa. Häraf framginge, att frågan, huruvida
det allmännas intresse borde lägga hinder i vägen för ifrågasatt byggande i
kungsådra, icke lämpligen kunde göras till föremål för domstols afgörande, utan
måste pröfvas af administrativ myndighet. På grund af denna pröfnings omfattande
och maktpåliggande beskaffenhet borde den förbehållas Kungl. Maj:t och
ej öfverlämnas åt någon underordnad myndighet.

Förslaget, som framlades för 1899 års riksdag, blef af riksdagen godkändt,
hvarefter detsamma upphöjdes till lag den 20 oktober 1899. Genom den sålunda
vidtagna lagändringen blefvo förutvarande 7 och 8 §§ i vattenrättsförordningen förenade
till en paragraf med ordningsnummer 7, under det att såsom 8 § insattes
följande nya bestämmelse: »För tillgodogörande af vattenfall eller fors må, utan
hinder af hvad i 7 § är stadgadt, i kungsådra byggas; dock ej annorledes än enligt
2, 3, 5 och 6 §§ är medgifvet, ej heller utan att Konungen därtill lämnat tillstånd».
Till 10 § gjordes det tillägg att, där fråga vore att för tillgodogörande af vattenfall

23—091204. Förslag till Vattenlag.

178

eller fors göra ny eller förändra äldre damm i kongsådra, rätten skulle, innan slutligt
utlåtande meddelades, hänvisa den, som ville gorå eller förändra dammen, att söka
Konungens tillstånd till företaget. I 24 § upptogs ett, mot 14 § i lagen om rätt
till fiske svarande, uttryckligt förbud att i något fall inrätta fiskebyggnad i kungsådra.

I sammanhang med dessa ändringar i vattenrättsförordningen utfärdades en särskild
kungörelse, innehållande detaljerade föreskrifter »angående hvad iakttagas skall,
då någon vill förvärfva tillstånd af Konungen till byggande i kongsådra».

Kronans Det är för enhvar klart, att stadgandena om kongsådra hvila på en uppfattning om

mllkungs- det allmännas eller rättare allmänna intressens rätt i afseende å vattnet gent emot
adran. den enskj](]e vattenägarens. Däremot råder stor oklarhet i den gängse föreställningen
angående beskaffenheten af den rätt, som med hänsyn till kungsådran tillkommer
kronan såsom målsman för de allmänna intressena. Mer eller mindre dunkelt hafva
många den föreställningen, att staten har äganderätt till kungsådran eller åtminstone
en därmed nära besläktad rätt att förfoga öfver densamma. Man synes tänka sig
denna statens rätt såsom en kvarlefva af ett fordom gällande allmänt vattenregal.
Såväl i debatter inom riksdagen som i utlåtanden af vederbörande riksdagsutskott
hafva beträffande kungsådran och det allmännas rätt i afseende å denna användts
uttryck, för hvilka en uppfattning sådan som den nyss nämnda synes ligga till grund.
Det är därför af vikt att tillse, huruvida den antydda uppfattningen är riktig
eller ej.

Äganderätt Enligt kommittéernas åsikt vinner föreställningen om statens äganderätt till
ådranntili- kungsådran icke stöd vare sig rättshistoriskt eller i gällande lag. Hvad ofvan är ank°staien
^ fördt om kungsådrans historiska uppkomst talar däremot. Såvidt man ej tager för
god den obevisade hypotesen, att vår ursprungliga vattenrättsordning kännetecknats
däraf, att allt vatten tillhört staten, har man uppenbarligen ingen som helst anledning
att antaga, det landskapslagarnas bestämmelser om öppenhållande af viss del
af vattendragen medförde äganderätt för staten till det »fria» vattnet, åt hvilket sedermera
gafs benämningen kungsådra. Såsom förut antydts, försökte visserligen kronan
under 1500-talet att i fiskaliskt intresse gorå gällande, att kungsådran vore
konungens vattenled. Men dessa anspråk synas icke hafva vidhållits, och i allt fall
har någon fast rättsåskådning beträffande kungsådrans natur i den af dessa anspråk
anvisade riktningen synbarligen icke utbildats. Af åtskilliga från 15- och 1600-

179

talen i behåll varande domar såväl som af de förut omförmälda, af Kungl. Maj :t utfärdade
resolutionerna framgår, att det varit uppfattningen af kungsådran såsom ett
skydd för vissa allmänna intressen som gjort sig uteslutande gällande; kungsådrans
öppenhållande var föremål för oaflåtlig omsorg från såväl de administrativa som de
lagskipande myndigheternas sida.

Att det ofvan angifna åskådningssättet, enligt hvilken äganderätten till kungsådran
skulle tillkomma staten, icke står i öfverensstämmelse med nu gällande lag,
anse kommittéerna ovedersägligen framgå af de hithörande stadgandena i 1734 års
lag och i vattenrättsförordningen. Jordabalkens 12 kap. 4 §, hvari reglerna gifvas
för fördelning byar emellan af vattenbetäckt område och därmed äfven af vattnet,
innehåller, såsom förut nämnts, en hänvisning till byggningabalkens bestämmelser
rörande kungsådra. Man skulle vid ett flyktigt betraktande kunna vara böjd att tro,
att genom nämnda hänvisning den del af ett vattendrag, som upptages af kungsådran,
uteslutes från den fördelning, för hvilken lagrummet i öfrigt fastställer
norm. En sådan tolkning visar sig emellertid oriktig, då man undersöker innehållet
i de åsyftade bestämmelserna i byggningabalken. Dessa, hvilka numera som
bekant äro upphäfda, gå nämligen allenast ut därpå, att kungsådran skall hållas öppen.
I 17 kap. 4 § förbjudes att med fiskeverk stänga kungsådra; 20 kap. 2 § innehåller
enahanda förbud beträffande andra vattenbyggnader, och i 3 § af sistnämnda
kapitel inrymmes hufvudstadgandet: där kungsådra varit af ålder, skall tridiung af
vattnet lämnas öppen. Stadgandena innehålla icke någon som helst antydan, att
kungsådran skulle tillhöra staten eller öfverhufvud utgöra föremål för andra äganderättsregler
än de i 12 kap. 4 § jordabalken uppställda. Hänvisningen i sistnämnda
lagrum afser således ej något undantag från bestämmelserna om vattenområdets
fördelning, utan utgör allenast ett påpekande däraf, att grundägarens rätt att förfoga
öfver vattnet å grunden är inskränkt genom den i byggningabalken stadgade
skyldigheten att hålla kungsådran öppen och fri från stängsel.

Ser man åter på vattenrättsförordningen, finner man, att den i 1 § jordägaren
tillerkända rätten att tillgodogöra sig vattnet å den honom tillhöriga grunden inskränkes
genom tillägget »såvidt ej här nedan eller eljest i lag annorledes stadgas».
De inskränkningar i själfva vattenrättsförordningen, hvilka härmed åsyftas, äro dels
förbudet att bygga i vatten till förfång för annans likartade rätt eller så att annans
egendom skadas, dels det till skydd för allmän farled och allmän flottled gifna stadgandet
och dels slutligen bestämmelserna rörande kungsådra. Dessa, inrymda i 7 §
andra stycket och 8 §, innehålla, såsom ofvan nämnts, att där kungsådra af ålder

180

Kronan har
ej heller annan
sakrattslig
befogenhet

med afseende
å kungsådran.

vant, skall den fortfarande lämnas öppen för allmän samfärdsel, för flottning och för
fiskens gång eller annat allmänt ändamål så ock till bevarande af enskild rätt, som
af ådran är beroende, dock att för tillgodogörande af vattenkraft byggande i kungsådra
må ske efter tillstånd af Konungen. Äfven här är det således tydligt, att det är
allenast vattenägarens rätt att tillgodogöra sig vattnet som är begränsad genom
kungsådran. Lika litet som i byggningabalkens kungsådrebestämmelser göres bär
någon ändring i jordabalkens stadganden beträffande äganderätten.

Om det således är tydligt, att kungsådras förefintlighet i ett vattendrag icke
medför någon ändring i jordabalkens regel därom, att vattendraget tillhör strandfastigheterna
(strandbyarna) med ägogränsen dem emellan i vattendragets midt,
skulle det ju ändock kunna ifrågasättas, att, då strandägarne ej själfva äro berättigade
att genom dämning i kungsådran tillgodogöra sig dennas vatten, rätten att
förfoga öfver detsamma tillkommer kronan. Något stadgande kan emellertid ej
uppletas vare sig i gällande lag eller i de numera upphäfda delarna af byggningabalken
i 1734 års lag, hvarigenom kronan tillerkännes någon sakrättslig befogenhet
med afseende på kungsådrans vatten. Hvarken direkt eller indirekt kan ur kungsådrebestämmelserna
härledas någon kronan tillkommande rätt af likartad beskaffenhet
som den, hvilken är tillerkänd strandägarne beträffande den del af vattnet, som
ej framrinner i kungsådran. Äfven om det från teknisk synpunkt läte sig göra att
genom byggnad i kungsådran tillgodogöra vattenkraften däri ensamt, torde väl ej
af någon kunna på allvar ifrågasättas, att kronan skulle äga behörighet därtill.
Det vore ju meningslöst att ur de stadganden, hvilka så starkt betona nödvändigheten
af kungsådrans öppenhållande, söka härleda en rätt för kronan att stänga
densamma. Förbudet att helt eller delvis afstånga kungsådran gäller naturligtvis
lika väl för kronan som för enskilde. Kronan äger ej heller till förfång för ägaren
af grunden förfoga öfver det i kungsådran framrinnande vattnet genom att bortleda
detsamma från vattendraget. Allenast i den mån på grund af gällande''bestämmelser
om expropriation ett dylikt bortledande för visst allmänt ändamål medgifvits,
kan det få ske. I detta hänseende medför kungsådras förefintlighet ingen olikhet
mot hvad som gäller beträffande vattendrag, .där kungsådra icke finnes. Det
visar sig alltså, att i de två hufvudsakligaste hänseenden, hvari rätten att råda
öfver vattnet tager sig uttryck, nämligen att utnyttja vattenkraften i strömfall och
att förfoga öfver vattnets materia genom dess bortledande, någon befogenhet icke
tillkommer kronan på grund af befintligheten af kungsådra.

Nyss nämndes, att påbudet om kungsådras öppenhållande gäller äfven för kro -

181

nan. Att detta är fallet jämväl för den händelse kronan såsom strandägare har
äganderätt till grunden och således rätten att tillgodogöra sig vattnet på sidan om
kungsådran, framgår däraf, att i sammanhang med 1899 års lagstiftning om rätt
att bygga i kungsådra något undantag från det för denna rätt stadgade villkoret, att
tillstånd därtill skulle hafva i föreskrifven ordning förvärfvats, icke gjordes för
kronan. 1 likhet med hvarje annan ägare af strömfall, där kungsådra "finnes, måste
kronan för rätt att bygga i kungsådra söka tillstånd därtill och underkasta sig de
villkor, som i sammanhang med tillståndet föreskrifvas för tillgodoseende af de
allmänna intressena. Så har t. ex. varit förhållandet i fråga om kronans kraftanläggningar
i Trollhättan och vid det ifrågasatta bebyggandet af Yakkokoski i
Torne älf.

Af hvad nu anförts torde framgå, att bestämmelserna om kungsådra äro att Innebörden
uppfatta såsom en offentligträttslig inskränkning i vattenägarens regelmässiga *bcldammel''
rätt, en inskränkning, som är lika giltig vare sig kronan eller en enskild är vatten- serna.
ägare. Ändamålet med kungsådran är att skydda vissa allmänna och enskilda intressen,
för hvilkas tillvaratagande kräfves att ett vattendrag icke fullständigt
stänges. Statens rätt med hänsyn till kungsådran är begränsad till att såsom målsman
för de allmänna intressena genom sina organ tillse, att kungsådrebestämmelserna
efterlefvas. I landshöfdinginstruktionen är det sålunda ålagdt Konungens befallningshafvande
att tillse, det vederbörande fullgöra sina skyldigheter i afseende å
öppenhallandet af kungsadra. Enligt vattenrättsförordningen äger vederbörande
utmätningsman eller länsman att under viss förutsättning meddela handräckning
till borttagande af stängsel i kungsådra. Undantag från stadgandet om kungsådras
öppenhallande får äga rum endast om statens högsta administrativa organ, Kungl.

Maj:t, funnit de genom kungsådrebestämmelserna skyddade intressena kunna på
annat sätt tillvaratagas och i sådant hänseende meddelat föreskrifter.

Hvilka de genom kungsådran skyddade intressena äro, angifves i vattenrätts för- Hvilka
ordningen genom orden »för allmän samfärdsel, för flottning och för fiskens gång tyngsådreeller
annat allmänt ändamål så ock till bevarande af enskild rätt, som af ådran är be- äro.
roende». Med de sista orden syftas tydligtvis på det berättigade anspråket dels hos
ägare af ofvanför liggande jord, att ej vattenafloppet skall så hindras, att fara uppstår
för öfversvämning, och dels hos vattenverksägare ofvan och nedan, att ej genom hela
strömfårans afstängning skall förorsakas bakvatten respektive vattenbrist för deras
verk. Då det jämväl talas om »annat allmänt ändamål», synes därmed svårligen kunna
åsyftas annat än den genom kungsådrans öppenhållande underlättade möjligheten att

182

Kungsådretiadaandena

hvila på en
riktig
grundsats,
men äro
dock otillfredsställande.

för torrläggning af mark sänka eller urtappa ofvanför liggande sjö eller eljest verkställa
vattena fledningsföretag; härtill kan, om man så vill, också läggas det nyss såsom
enskild! angifna intresset, att skadlig uppdämning må undvikas, i den mån ett
sådant intresse med afseende å omfattningen af dämningens verkningar eller eljest
kan betecknas såsom allmänt.

Det torde ej kunna förnekas, att stadgandena om kungsådra hvila på en riktig
grundsats, en grundsats af stor, allmän betydelse och väl värd att bibehållas. Denna
grundsats står nämligen i det intimaste samband med vattendragens naturliga egenskap
att utgöra ett kommunikationsmedel i detta, ords vidsträcktaste bemärkelse.
Emellertid har denna grundsats i de gällande bestämmelserna om kungsådra fått
ett ytterst ofullkomligt uttryck. Ett konsekvent genomförande af den tanke, som
ligger till grund för kungsådrestadgandena, borde föranledt, att desamma tillämpats
i afsende å alla vattendrag, där de till kungsådran anknutna intressena äro af någon
praktisk betydelse. Så har dock icke skett. Det föreskrifves icke, att kungsådra
skall finnas i alla vattendrag af viss betydenhet, utan befintligheten af kungsådra är
i hvarje särskild! fall beroende däraf, att sådan af ålder funnits i ett vattendrag
eller i viss del däraf. Att detta är en synnerligen vansklig grund att bygga på är
uppenbart. Det är gifvetvis mången gång ytterst svårt att kunna utreda, huruvida
å visst ställe i ett vattendrag kungsådra af ålder funnits, och det torde ingalunda
förhålla sig så, som nya lagberedningen på sin tid antog, nämligen att frågan om
kungsådras befintlighet eller icke i de olika vattendragen skulle vara i hufvudsak
afgjord och följaktligen tvister därom sällan förekomma. Erfarenheten har visat
motsatsen. Såsom betecknande exempel kan erinras, hurusom först i rättegångar,
afgjorda genom Kungl. Maj:ts domar 1899 och 1903, blifvit bestämdt, att kungsådra
finnes i Gröta älf vid Trollhättan och Lilla Edet*; ännu senare har frågan om
kungsådras befintlighet i Gullspångsälfven vid Gullspång gjorts till föremål för
rättegång, och i beslut, meddelade under år 1909 och 1910, hafva Västbo häradsrätt
och Göta hofrätt stannat i olika meningar därom, huruvida kungsådra af ålder funnits

i viss del af Nissan. Det kan med visshet antagas, att domstolarna mången gång medgift
rätt att helt öfverbygga vattendrag, där kungsådra finnes eller där man åtminstone
haft allt skäl att förmoda befintligheten af kungsådra; svårigheten att förebringa
bevisning om kungsådras tillvaro har helt visst ofta tillbakaliallit påståenden

Se N. J. A. 1900 s. 126 och 1903 s. 286.

i sådant hänseende. De personer, hvilka enligt vattenrättsförordningen utses alt
bevaka talan till betryggande af det allmännas rätt och hvilka således i första hand
hafva att tillse att kungsådredntressena ej förnärmas, äro ofta nog i saknad af hvarje
hållpunkt för bedömande, huruvida skäl föreligga för befintligheten af kungsåder
Såväl denna omständighet som den osäkra grund, efter hvilken domstolarna hafva
att afgöra frågan, bär föranledt, att kungsådra förklarats finnas på en punkt i ett
vattendrag men icke på en annan med ungefär lika förhållanden, likasom ock att
bestämmelserna om dylik ådra ej iakttagits i fråga om visst vattendrag, under det
att beträffande en närliggande å eller älf med mindre vattenmängd samma stadganden
ansetts tillämpliga.

En svaghet i de nuvarande stadgandena är också det sätt, hvarpå kungsådras
läge däri angifves. Såframt kungsådran ej är annorledes bestämd, skall den anses
framgå i djupaste vattnet, heter det i vattenrättsförordningen. Från tekniskt håll
har ofta och med styrka framhållits, att det är förenadt med stora svårigheter, ja
mangen gång omöjligt att bestämma kungsådrans läge i öfverensstämmelse med
denna lagens anvisning. Och äfven om det låter sig gorå att fastställa den djupaste
strömfåran i ett vattendrag, synas de intressen, kungsådran afser att skydda, i allmänhet
blifva illa betjänta af ådrans utläggande i det djupaste vattnet. Så länge
vattnet framrinner i en normalt utbildad skålformig ränna, är vattenrättsförordningens
nyssnämnda föreskrift lätt att tillämpa och äfven från kungsådreintressenas
synpunkt tillfredsställande; kungsådran utlägges naturligtvis då midt i strömmen.
Men ett sådant idealförhållande hör till sällsyntheterna. Äfven där en flod ej bildar
fall eller forsar, framrinner den ofta i ett slingrande lopp, där djupet är störst än i
midten, än vid ena stranden och än vid den andra. Skall nu kungsådran utläggas i
det djupaste vattnet, kan den ej längre framgå i strömmens midt utan måste slingra
sig fram och tillbaka mellan stränderna. Än värre är att bestämma kungsådrans
läge i ett vattenfall, synnerligast om, såsom ofta inträffar, enstaka mera motståndskraftiga
bergpartier höja sig öfver vattnet i form af isolerade Öar eller klippor.
Att där med tillförlitlig noggrannhet fastställa vattendjup, strömhastighet och
vattenfördelning är faktiskt omöjligt. Lagens stadgande lämnar vid sådant förhållande
icke tillräcklig ledning för frågans afgörande. För den händelse ett
vattendrag är genom en ö fördeladt i två grenar med ungefär lika stort djup, synes
annan lösning af frågan om kungsådrans läge icke finnas än att fördela ådran
grenarna emellan i förhållande till hvarderas bredd, ehuru det kan ifrågasättas, om

184

en dylik uppdelning i två ådror står i god öfverensstämmelse med de ändamål kungsådran
har att tillgodose.*

Äfven frånsedt de nu anmärkta bristerna hos gällande bestämmelser rörande
kungsådra, kan man sätta i fråga, huruvida denna är ägnad att på ett tillfredsställande
sätt fylla det ändamål, som med densamma afses. I tekniska kretsar synes man
vara ganska ense därom, att kungsådran bereder endast ett illusoriskt skydd för jordbrukets,
fiskets, flottningens och samfärdselns intressen. Kungsådrans uppgift med
hänsyn till jordbruket är att förekomma öfversvämningar till följd af vattnets uppdämning.
Det är emellertid att märka, att hvarje damm kan vålla uppdämning och
öfversvämning, såframt ej genom luckor och andra anordningar aflopp beredes för
högvatten. Ju längre ned i fallet dammen bygges, d. v. s. ju större höjdskillnad, som
uppstår mellan vattenytorna ofvanför och nedanför dammen, desto lättare är det att
afbörda högvattnet. En damm, anlagd tvärs öfver hela vattendraget vid basen af ett
vattenfall af 10 meters höjd, medför mindre risk för vattenytans höjning ofvanför
fallet än två i fallets öfverstå del från stränderna utgående dammar, hvilka lämna
en tredjedel af bredden fri. Hvad beträffar kungsådrans förhållande till fisket, må
det erinras, att en fri öppning för fiskens framsläppande uppfyller sitt ändamål endast
under förutsättning, att den ej genomströmmas med alltför stor hastighet. Redan
då höjdskillnaden mellan vattenytorna ofvan- och nedanför dammen uppgår till en
meter, ökas den naturliga hastigheten i öppningen så betydligt, att endast mycket
kraftiga fiskindivider kunna öfvervinna densamma. En fri öppning i en damm kan
endast i sällsynta fall ersätta en trappformigt anordnad fiskvåg med betydligt mindre
vattenförbrukning. Vidkommande kungsådrans betydelse såsom allmän farled, är
det ju påtagligt, att på de ställen i ett vattendrag, där fall bildas, där således vattenkraft
finnes, någon samfärdsel icke kan ifrågakomma i den naturliga kungsådran; för
möjliggörande af farkosternas framkomst på dylika ställen måste slussar anordnas
antingen i en vid sidan förlagd kanal eller i själfva vattendraget. Kungsådrans öppenhållande
medför i det förstnämnda fallet ej någon fördel, i det senare en bestämd
olägenhet, i det fallets koncentration därigenom omöjliggöres.

Om det således med fog kan påstås, att de gällande kungsådrebestämmelserna
från det allmännas synpunkt sedt äro långt ifrån tillfredsställande, är det å andra sidan
tydligt, att de äro af beskaffenhet att verka i hög grad betungande för dem, hvilkas
rätt till vattnet därigenom inskränkes. Den förut anmärkta ovissheten om kungs *

Se K. Maj:tf: dom den 28 nov. 1907 (N. J. A. e. 501); jfr äfven K. Maj:ts dom den 15 maj 1903
(N. J. A. s. 286).

185

adras befintlighet och läge är icke mindre menlig, då saken ses från den enskilde
vatten ägarens sida. Det erbjuder uppenbarligen för ägaren af ett vattenfall mycket
stora svårigheter att kunna finansiera ett tillärnadt bebyggande af fallet, när han
icke vet, huruvida han får tillgodogöra sig hela vattenkraften däri eller endast en del.
Om stränderna vid ett vattendrag med kongsådra äro i olika ägares händer, kan bestämmelsen
om kungsådrans läge i djupaste vattnet försätta den ene strandägaren i
en betydligt ogynnsammare ställning än den andre. Är det djupaste vattnet närmare
ena stranden, såsom väl oftast inträffar, kommer kungsådran att till större del eller
kanske helt och hållet framgå öfver den del af grunden, som tillhör denna strandens
ägare. Denne lider således större intrång i sin vattenrätt än den andre strandägaren,
ja, han kan t. o. m. gå förlustig densamma. Att märka är också, att, då kungsådrans
läge kan till följd af uppgrundningar o. d. förändras, den inverkan kungsådran har
på strandägarnes rätt blir från den ena tiden till den andra växlande.

Kungsådrans öppenhållande medför ett oerhördt vattenslöseri och försvårar dessutom
ett rationellt utnyttjande af den strandägarne tillerkända vattenkraften. Den i
kungsådran framrinnande kvantiteten utgör ej, som mången föreställer sig, en tredjedel
af flodens vattenmängd, utan uppgår till ett, vida högre belopp. En tredjedel
af strömmens bredd i djupaste vattnet representerar mer än en tredjedel af tvärsektionsarean,
och i det djupaste vattnet är strömhastigheten betydligt större än i de grundare
partierna. En allmän norm för vattenmängdens fördelning inom och utom
kungsådran kan ej angifvas, men bland vattenbyggare gäller såsom en ungefärlig regel,
att kungsådran i ett lugnt framrinnande vatten representerar 33 % af strömmens
bredd, 40 % af dess tvärsektion och 50 % af dess vattenmängd. I ett vattenfall
är, såsom förut framhållits, en exakt beräkning af vattenfördelningen utesluten från
möjligheternas område.

Hvad som från tekniskt håll mest anses tala mot kungsådrans bibehållande
är, att en fri öppning i en damm ej medgifver en sådan höjning af vattenytan, som
i många fall är ett oundgängligt villkor för vattenkraftens rationella tillgodogörande.
Detta må belysas genom ett exempel.

Ett vattenfall af 10 meters höjd bildas mellan punkterna A och B i nedanstående
planskisser. Stränderna tillhöra olika ägare. Vattenkraften kan tillgodogöras
antingen genom en gemensam damm vid A med kanaler å ömse sidor till de båda
kraftstationerna K, och K2 (alt. I) eller genom en damm vid B, sammanbyggd med
de båda kraftstationerna (alt. II).

24—091204. Förslag till Vattenlag.

186

Det senare alternativet är ofta betydligt billigare och bättre, t. ex. om berggrund
påträffas vid B men icke vid A eller terrängen mellan A och B är olämplig för framdragande
af kanaler. Men om kungsådran skall hållas öppen, kan vattnet vid B ej
uppdämmas i nivå med A, d. v. s. med 10 meter, ty redan vid 2 meters höjdskillnad
rinner hela flodens vattenmängd ut genom öppningen i dammen. Det gifves då ingen
annan utväg än att välja alt. I, äfven om denna lösning befinnes vara tekniskt
och ekonomiskt olämplig. Det blir visserligen möjligt att tillgodogöra en del af vattenkraften
mellan A och B, men icke att tillgodogöra ett möjligen befintligt »stråk»
eller en forsliknande ström ofvanför A, ty den minsta höjning af vattenytan medför
en ytterligare ökning af den genom kungsådran bortrinnande vattenmängden.

Alt.I

MiS.

’i?v7T7r''A,\ 1 1 ,

A »j 1; /1 ■ ,•>,, > > )

:> In

Ait.n

	^''1
A j)’i 11
_>1; *. '')	—--u4

^Kz

Att stadgandet om kungsådras öppenhållande föranleder ett stort slöseri med
kraften i våra vattenfall, är allmänt erkändt och kan ju sägas hafva fått ett uttryck
i lag genom 1899 års lagstiftning om rätt att efter särskildt tillstånd få öfverbygga
kongsådra. Mot det sätt, hvarpå nämnda lagstiftning sökt råda bot på det berörda
missförhållandet, har med fog anmärkts, att en allt för omständlig och tidsödande
procedur föreskrifvits för byggnadsfrågans afgörande. Först efter det frågan om
kungsådras befintlighet och läge blifvit i domstolsväg afgjord och fullständig undersökning
jämlikt 10 § vattenrättsförordningen hållits samt domstolen därvid utan att
meddela slutligt utlåtande hänvisat sökanden att hos Konungen begära tillstånd till
företaget, kan ansökan om rätt att bygga i kungsådran ingifvas till Konungens befallningshafvande,
som därefter har att genom sakkunnig person lata verkställa utredning
i åtskilliga hänseenden samt öfver ansökningen höra vederbörande kommuner,
trafikanter och andra, hvilkas rätt kan af frågan beröras. Sedan utredningen

187

blifvit verkställd och Konungens befallningshafvande till jordbruksdepartementet
insändt handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande, infordras yttrande från de centrala
myndigheter, hvilka representera den speciella sakkunskapen med afseende å
jordbruk och fiske samt i tekniska frågor. Först därefter är frågan mogen till
afgörande af Kungl. Maj:t. Efter det Kungl. Maj:ts beslut meddelats, upptages
ånyo vid underdomstolen det under tiden där hvilande ärendet för slutlig pröfning,
om och under hvilka villkor företaget må med hänsyn till enskild rätt tillstädjas.

Mot domstolens slutliga afgörande kan därefter på vanligt sätt talan föras i högre
rätt. Den oerhörda tidsutdräkt, i regel flera år, och de betydande kostnader, som
denna dubbla — dels judiciella och dels administrativa — handläggning medför,
äro ej ägnade att uppmuntra företagsamheten, utan verka tvärtom afskräckande;
ovissheten om huru förhållandena komma att gestalta sig vid den tidpunkt, då det
slutligen blifvit bestämdt, att och huru det ifrågavarande vattenfallets bebyggande
må ske, gör gifvetvis alla beräkningar på förhand osäkra och sväfvande. Därtill
kommer, att de villkor, som af Kungl. Maj:t uppställas för tillståndet att bygga i
kungsådran, kunna blifva i hög grad betungande för sökanden. De förpliktelser,
som pläga åläggas, äro i själfva verket af den beskaffenhet, att, därest ett strängt utkräfvande
af desamma skulle ske, byggnadens ägare komme i en mycket ogynnsam
ställning.

Innan en närmare redogörelse lämnas för den ståndpunkt kommittéerna intagit

med hänsyn till bevarandet och befrämjandet af de intressen, hvilkas skyddande af- ändringar i

ses med de nuvarande kungsådrebestämmelserna, vilja kommittéerna erinra om vissa bextämmel af

de förslag, som i det ifrågavarande hänseendet förut framställts. I slutet af det be- serna''

tänkande, som af den s. k. vattenfallskommittén afgafs den 17 mars 1903, har nämnda VattenfaUs.
p kommittén,

kommitté framhållit vissa brister i den gällande vattenrättslagstiftningen och därvid

särskild! riktat anmärkningar mot den »omständliga och invecklade metod», som
1899 års lagstiftning infört för den formella behandlingen af frågor om tillgodogörande
af vattenkraft. Under betonande, att af de åtgärder, som enligt kommitténs
förmenande borde vidtagas, på det att statens vattenfall måtte komma till inkomstbringande
och nyttig användning, den icke minst viktiga vore att söka ordna reglerna
för kungsådras öfverbyggande, antydde vattenfallskommittén — som ansåg
sig icke böra ingå på undersökning, huru den nämnda frågan bäst skulle kunna lösas
— likväl den möjligheten, att den nuvarande tudelade formella behandlingen af

Fullmäktige i
järnkontoret.

Svenska tek''
nologföreningen.

Motion vid
1904 års
riksdag.

188

ansökan att bygga i kungsådra borde kunna sammanföras till en enda, vare sig judiciell
eller administrativ.

I anledning af hvad vattenfallskommitténs betänkande i berörda del innehöll
hafva sedermera fullmäktige i järnkontoret samt svenska teknologföreningen till
Kungl. Maj:t ingifvit framställningar i ämnet. Med återgifvande af hvad lagutskottet
vid 1896 års riksdag yttrat i sammanhang med hemställan om aflåtande af
den skrifvelse, hvilken i första hand föranledt de 1899 införda stadgandena om byggande
i kungsådra, erinrade järnkontorets fullmäktige i sin nämnda framställning,
att utskottet principiellt icke ställt sig afvisande mot att gällande bestämmelser om
kungsådra afskaffades, därest de intressen, som dessa bestämmelser afsåge att skydda,
likväl blefve beaktade, samt att Kungl. Maj :t och riksdagen genom 1899 års lagstiftning
godkänt den uttalade meningen om olämpligheten af ett allmänt stadgande
om kungsådrans storlek utan hänsyn till de i olika vattendrag rådande förhållanden.
Efter kritik af nyssnämnda lagstiftning, såvidt angick de därigenom föreskrifna
formerna för vattenbyggnadsfrågors behandling, och framhållande af vissa med
kungsådreinstitutet förenade olägenheter förklarade sig fullmäktige icke kunna finna
kungsådrans bibehållande behöflig!, då samtliga de intressen, hvilkas skydd därmed
af setts, ändock vore genom lagstiftningen tillvaratagna; skulle kungsådran bibehållas,
borde i allt fall formerna för hithörande frågors behandling förenklas och själfva
institutet undergå en välbehöflig omdaning. I samma riktning uttalade sig teknologföreningen.
»Numera har det», yttrade föreningen, »i allt större omfattning blifva
rättspraxis, att vattenmängden delas lika mellan de båda strandägarne, sedan de
allmänna intressen, som kungsådran afser att skydda, blifvit vederbörligen tillgodosedda.
Och denna lika naturliga som enkla regel tillämpas ju och bör i alla händelser
tillämpas, vare sig kungsådra finnes i vattendraget eller ej. Under sådana förutsättningar
behöfver man knappast hysa några betänkligheter för att afskaffa en formalism,
hvars hämmande inverkan på vattenkraftens nyttiggörande mer och mer
blifvit uppenbar.»

I en af de motioner, hvilka gåfvo anledning till riksdagsskrifvelsen den 10 maj
1904, innefattande begäran om fullständig revision af vattenrättsförordningen och
därmed i samband stående författningar, gjordes bestämmelserna angående kungsådra
i främsta rummet till föremål för anmärkningar. Enligt motionärens* åsikt skulle det
mest ändamålsenliga vara, att de nämnda bestämmelserna helt upphäfdes och ersattes

Herr H. A. Segerdahl i andra kammaren.

189

med föreskrifter, enligt hvilka det i hvarje särskildt fall efter en under betryggande
former verkställd noggrann utredning skulle bestämmas, om och under hvilka villkor
vattendrag finge öfverbyggas. En så vidtgående förändring af gällande lagstiftning
förklarade sig riksdagen i omförmäla skrifvelse ej anse lämplig. De intressen, Riks(]agcnB
som kungsådran närmast afsåge att skydda, jordbrukets, samfärdselns, flottningens skrifvela0.
och fiskets intressen, tillgodosåges obestridligen säkrare på grundvalen af kungsåd- CI1904.maJ
rans bibehållande under statens herravälde än fallet skulle blifva, därest strandägarne
tillerkändes en, låt vara, begränsad äganderätt jämväl till kungsådrans vattenmängd.
Särskildt fiskets intressen kräfdo mycken varsamhet, då det gällde utvidgning
af rätten till vattenverksanläggningar. Riksdagen var emellertid ense med motionären
därom, att det i fråga om strömfall vore särskildt angeläget, att rätten till
utnyttjande af vattenkraften icke af kungsådran begränsades i vidare mån än hänsyn
till andra intressen påkallade, och riksdagen delade motionärens uppfattning, att ett
öppenhållande af kungsådran till dess nu lagstadgade bredd, hvad åtskilliga strömfall
beträffade, föranledde ett onyttigt förslösande af vattenkraft. Frågan, huruvida
och på hvilket sätt ändring af gällande lagbestämmelser kunde för undanröjande
af detta missförhållande lämpligen åvägabringas, vore emellertid ett mycket svårlöst
spörsmål; och riksdagen ansåg sig icke böra i frågans dåvarande läge ingå på närmare
bedömande, i hvilken riktning den slutliga lösningen borde gå. Oafsedt hvilka
bestämmelser angående kungsådras storlek och läge än gåfves, vore emellertid en
förenkling af den lagstadgade proceduren för anläggning af vattenverk i kungsådra
af verkligt behof påkallad. Syftet skulle efter riksdagens förmenande kunna vinnas
därigenom, att till ett enhetligt förfarande förenades de nu äfven till tiden skilda undersökningar,
som dels af domstol och dels af administrativa myndigheter måste verkställas,
da fråga uppstode att för vattenverksanläggning öfverbygga kungsådra.

Vid en revision af vattenrättslagstiftningen är det uppenbarligen en stor och Kommittéerviktig
uppgift för lagstiftaren att tillvarataga de allmänna och enskilda intressen, ^in^till
som i gällande lag äro skyddade af kungsådrestadgandena, och att tillvarataga dem Stadgan6-''
på ett bättre och mera effektivt sätt än som nu sker. Å andra sidan är det en upp- denagift
af ofantlig nationalekonomisk betydelse att icke låta hänsynen till dessa intressen
hindra vattenkraftens tillgodogörande i större mån än samma intressen verkligen
kräfva. De åtgärder, som kunna ifrågakomma för tillgodoseende af de vid kungsadrebestämmelserna
anknutna intressena, fordra merendels jämförelsevis ringa vattenmängd.
För att möjliggöra fiskens upp- och nedgång i ett vattenfall erfordras

Kungsådre ititressenas skyddande.

Förhandenvarande
intressen.

190

sålunda icke stor del af det framrinnande vattnet, om blott för hvarje särskildt fall
lämpliga anordningar, såsom anbringande af laxtrappa e. d., vidtagas. Flottningen
tager likaledes ganska litet vatten i anspråk i ett strömfall, då ju med hänsyn därtill,
att flottningstimret ej skall skadas, det lämpligaste sättet för dess framförande
synes i allmänhet vara att inrätta en särskild ränna i eller bredvid fallet; genom en
dylik anordning, möjligen tillsammans med bomledningar e. d., torde tillräckligt vara
sörjdt för flottningen. Hvad samfärdselintresset beträffar, är redan förut påpekadt,
hurusom det i allmänhet ej kan blifva tal om begagnande af farled i ett strömfall annorledes
än medelst slussar i eller bredvid detsamma, och det vatten, som tarfvas för en
dylik slussled, uppgår i regel icke till många procent af vattendragets vattenmängd.
Därtill kommer, att, om förbi ett strömfall ej redan finnes samfärdselkanal, utsikterna
till anläggandet af en dylik inom en öfverskådlig framtid torde vara små och
ovissa. Ej heller hänsynen till förebyggande af uppdämningsskador gör det erforderligt
att såsom en för alla förhållanden lika regel föreskrifva, att en viss del af
ett vattendrag alltid skall lämnas fri från byggnad och därigenom utnyttjandet af
vattenkraften i ett strömfall i väsentlig mån omöjliggöras. Dylika skador förekommas
i regel på ett säkrare sätt genom anordnande af vattenbyggnaden sålunda,
att vid de tillfällen, då så erfordras, det för vattnets aflopp nödiga utrymmet, som
vid högflod eller isgång kan öfverstiga den åt kungsådran reserverade sektionsarean,
beredes medelst öppnandet af luckor e. d., under det att vid tider, då någon uppdämning
icke är att befara, ett onyttigt bortrinnande af vattnet förhindras.

Vid öfvervägande af samtliga hithörande förhållanden hafva kommittéerna
kommit till den uppfattningen, att man vid utarbetande af ny lagstiftning icke vindare
bör bygga på ett i alla afseenden så ofullkomligt och opraktiskt rättsinstitut
som kungsådran. Man bör i stället se till att åstadkomma mera allmängiltiga bestämmelser,
som på samma gång de bättre tillgodose det allmännas kraf såväl som
andras enskilda rätt tillika göra det för industrien och andra näringar lättare och
bekvämare att på det mest rationella sätt utnyttja kraftkällorna i landets strömfall.
Härvid bör man tydligtvis först och främst i likhet med gällande vattenrättsförordning
föreskrifva sådana villkor för rätten att bygga i vatten, att alla
vid tiden för byggandet förhandenvarande intressen på bästa sätt skyddas. I öfverensstämmelse
härmed stadgar förevarande lagförslag, såsom regel, att byggande
i vatten ej må ske så, att annan tillhörig egendom skadas. Endast där vinsten
af det tilltänkta företaget är särskildt betydande i förhållande till den skada eller
det intrång, som vållas, må undantag kunna medgifvas mot ersättning, som fortfa -

191

rande likasom hittills i de viktigaste afseendena utgår med 150 procent; arbetet
skall dock alltid ordnas so, att skadan blir så ringa som för vinnande af det
afsedda ändamålet är möjligt. Genom byggandet får i allmänhet ej något
intrång göras på befintlig allmän farled eller ilottled. Till förekommande af skada
å fiske skola särskilda anordningar vidtagas, hvarigenom sörjes för fiskens framkomst.
Äfven till klimatiska och sanitära förhållanden samt till andra befintliga
allmänna intressen skall nödig hänsyn tagas. Alla intressen, allmänna eller enskilda,
som vid den tid, då arbetet skall göras, verkligen äro aktuella, skola skyddas. I
nära sammanhang med dessa intressen sta sadana, hvilka vid tiden för byggnadsföretagets
utförande visserligen ännu ej vunnit aktualitet, men med all sannolikhet
komma att inom en ej aflägsen framtid göra sig gällande. Jämväl till dylika intressen
bör enligt kommittéernas förmenande hänsyn tagas och, i den mån det kan ske
utan företagets betungande med oskäliga kostnader, byggandet anordnas så, att dessa
intressen tillmötesgås. Stadganden i nu angifna hänseenden äro intagna i förslagets
2 kap. Då i regel byggande i vatten skall få ske endast efter föregående, på en allsidig
och noggrann undersökning stödd pröfning, under hvilka villkor företaget må utföras,
och då de särskilda domstolar, benämnda vattendomstolar, åt hvilka denna pröfning
skulle anförtros, enligt förslaget erhålla sådan sammansättning, att både juridiska
och tekniska kunskaper och erfarenhet äfvensom, så vidt möjligt, kännedom om
ortliga förhållanden i dem äro företrädda, torde man kunna taga för gifvet, att i allmänhet
de antydda stadgandena skola i tillämpningen visa sig tillfyllestgörande. I
ett hänseende hafva dock de ofvan om förmälda stadgandena synts otillräckliga. Det
har nämligen ej undgått kommittéernas uppmärksamhet, att tillstängandet genom
dammbyggnad af ett vattendrag, där fisken har sin gång, i viss män alltid inverkar
menligt på fisket, äfven om man i sammanhang med byggnadens uppförande genom
inrättande af laxtrappor, ålyngelledare eller dylikt på bästa möjliga sätt söker motverka
det hinder för vandringsfiskens framkomst, som byggnaden medför; i allmänhet
blifva förhållandena i detta hänseende ej lika gynnsamma som om vattendraget
fatt förblifva i sitt naturliga skick. Med tanke härpå hafva kommittéerna
ansett det höra åläggas den, som bygger damm öfver djupaste ådran i ett vattendrag,
att, oafsedt de åtgärder för fiskens framkomst, som därjämte må föreskrifvas,
till fiskets befrämjande erlägga en viss årlig afgift. Med anlitande af de härigenom
insamlade medlen finnes möjlighet att anlägga fiskodlingsanstalter eller vidtaga
andra åtgärder, som äro ägnade att höja fiskerinäringen i dess helhet.

192

Framtida

intressen.

Målet för den nya lagstiftningen, i hvad den afser att utgöra ersättning för
kungsådrebestämmelserna, skulle emellertid ej kunna anses vunnet, om man inskränkte
sig till att tillvarataga endast de redan aktuella eller sannolikt snart framträdande
intressena. Om man till förekommande af ett onödigt slöseri med en värdefull naturkraft
i stort sedt medgifver öfverbyggandet af våra vattenfall utan att reservera någon
del däraf för de kraf, som från de allmänna eller med dem likställda enskilda intressenas
sida tilläfventyrs komma att i en mer eller mindre aflägsen framtid göras
gällande, får man dock ej utan vidare lämna dessa kraf ur räkningen. I hvilken omfattning
dylika kraf med hänsyn till hvarje särskild! vattendrag komma att uppställas,
kan ej på förhand förutses, men i den mån desamma kunna anses berättigade från
den synpunkt, som legat till grund för de nu gällande kungsådreföreskrifterna, måste
lagstiftningen ordnas så, att något väsentligt hinder för deras genomförande icke möter.
Af hvad förut anförts i fråga om kungsådrans ändamål torde framgå, att en af dess
uppgifter, och detta ej den minst viktiga, är att underlätta förverkligandet af sådana
intresssen af mera allmän natur, hvilka vid en viss tidpunkt ännu ej framträdt beträffande
det ifrågavarande vattendraget men möjligen i en framtid komma att få
betydelse. I 1899 års kungörelse angående hvad som skall iakttagas, då någon vill
förvärfva tillstånd af Konungen till byggande i kungsådra, finnes i enlighet härmed
föreskrifvet, att Konungens pröfning skall föregås af nödig utredning bland
annat därom, huruvida allmän samfärdsel eller flottning, som framdeles skulle
kunna ifrågakomma, eller vattenafledningsföretag af större omfattning, hvilket i en
framtid skulle kunna komma till stånd, genom byggnaden i kungsådran skulle
hindras eller i afsevärd mån försvåras. I de resolutioner, hvarigenom dylikt tillstånd
beviljats af Kungl. Maj:t, hafva de nu nämnda framtida intressena plägat
tillvaratagas genom tillståndets förknippande med särskilda villkor, hufvudsakligen
innefattande skyldighet för byggnadens ägare att, om och när de med kungsådran
afsedda intressen skulle påkalla det, åter öppna kungsådran eller viss del däraf
eller af dess vattenmängd afstå hvad som kan erfordras. Formuleringen af dessa villkor,
som uppställts olika i olika fall, har dock icke alltid varit sådan, att omfattningen
af de skyldigheter, hvilka för framtiden ålegat vattenbyggnadens ägare, blifvit fullt
tydlig. Ett noggrannare fixerande af dessa skyldigheter genom lagbestämmelser,
som hafva samma giltighet för alla fall, där ett skyddande af de framtida intressena
synes vara af behofvet påkalladt, torde vara ägnadt att bereda vattenkraftens
utnyttjare i viss mån större trygghet än de växlande och till sin affattning stundom
allt för obestämda villkoren i de uti administrativ väg utfärdade tillståndsresolutio -

193

»erna, på samma gång som de nämnda intressena blifva på ett tillfyllestgörande och
för hvarje fall lika sätt tillgodosedda.

Emellertid synes det nödvändigt att i förevarande hänseende göra åtskillnad
mellan vattendrag af olika slag. Endast beträffande vattendrag af en viss storlek
eller betydelse bör det komma i fråga att till gagn för de framtida intressena ålägga
vattenfallsägarne skyldigheter af ofvan antydd art. I bäckar och mindre åar är den
vattenkraft, som står till buds, i allmänhet så ringa, att ett företag, byggdt på tillgodogörande
af sådan vattenkraft, merendels skulle i en för dess ekonomiska bärighet
allt för betungande grad lida af en minskning i krafttillgången. Eu ovisshet
för framtiden beträffande rätten att tillgodogöra kraftkällan synes vara af beskaffenhet
att rent af omöjliggöra ett dylikt företags utförande. De allmänna intressen,
som äro förknippade med ett sådant litet vattendrag, äro också af ojämförligt ringare
värde och betydelse än de af ett större vatten beroende. I den mån sådana allmänna
intressen existera vid den tid, då byggnad utföres i ett mindre vattendrag, böra de
naturligtvis tillvaratagas och skyddas likaväl som andras enskilda rätt. Detta följer
af de förut omförmälda bestämmelserna i förslagets 2 kap., enligt hvilka jämväl hänsyn
skall tagas därtill, att de intressen, som skäligen kunna väntas snart nog göra sig
gällande, såvidt möjligt befrämjas. Däremot anse kommittéerna det i allmänhet
hvarken behöfligt eller lämpligt att beträffande mindre vattendrag i vidare mån
än nu nämnts taga hänsyn till framtidens kraf.

Att uppdraga gränsen mellan större och mindre vattendrag är gifvetvis vanskligt
nog. Storleken af den vid vanligt lågvattenstånd framrinnande vattenmängden
synes i regeln böra vara afgörande; och då i allmänhet kungsådra af ålder funnits
allenast i vattendrag med något så när stor vattenmängd, hafva kommittéerna trott
sig komma till det för ömse sidor mest rättvisa resultatet, om gränsen fastställes
sålunda, att till de större vattendragen räknas sådana, i hvilka vattenmängden vid
vanligt lågvatten uppgår till tio kubikmeter i sekunden eller mera. Då det emellertid
är kommittéerna bekant, att äfven i somliga vattendrag med mindre vattenmängd
finnes gammal kungsådra, har befintligheten af dylik ådra synts i viss mån
också böra hafva betydelse för afgörandet, om ett vattendrag skall hänföras till den
ena eller andra gruppen.

Vare sig allenast vattenkvantiteten eller jämväl tillvaron af kungsådra
göres till den bestämmande faktorn, kan det dock ej vara lämpligt att göra de
nämnda lagbestämmelsernas tillämplighet beroende på afgörande i hvarje särskildt
fall, huruvida ett vattendrag är att anse såsom större. Den åsyftade säkra grund 25—091204.

Förslag till Vattenlag.

Större

vattendrag.

194

valen för bedömande af en ström f.illsägares förpliktelser i afseende å framtida
intressen skulle då icke vinnas. De besvärliga »kungsådreprocesserna» skulle i stor
utsträckning komma att finnas kvar.

Enligt kommittéernas förmenande bör det redan i första början af den nya vattenlagens
tillämpning för all framtid fastslås, livilka särskilda vattendrag eller delar af
vattendrag äro att räkna till större i vattenlagens mening. I öfverensstämmelse med
denna åsikt hafva i 11 § af förevarande kapitel såsom större vattendrag angifvits
»sådana områden i rinnande vatten, som finnas upptagna å laga kraft ägande förteckning,
upprättad i den ordning särskildt stadgas enligt; grunder, som angifvas i
12 §». De större vattendragen skola sålunda förtecknas. Rörande sättet för åstadkommande
af denna förteckning, vid hvars upprättande tillfälle uppenbarligen bör
vara lämnadt vederbörande sakägare (jämväl offentliga myndigheter såsom representanter
för de allmänna kungsådreintressena) att i viss mån medverka, hafva kom -

Förslagets
stadg anden
till skydd
för framtida
kungsådreintressen.

mitteerna utarbetat ett särskildt författningsförslag. Till detta och de här nedan
intagna motiven därtill kan i förevarande sammanhang vara tillräckligt att hänvisa.
Det bör dock redan här påpekas, att upptagandet å förteckningen af ett vattenområde
på grund af kungsådras befintlighet gjorts beroende däraf, att någon,
som har intresse af områdets hänförande till större vattendrag, inom viss tid till
vederbörande vattendomstol ingifver det domstolsbeslut, hvarigenom kongsådra förklaras
hafva af ålder funnits i vattenområdet i fråga. Det har ej ansetts lämpligt
föreskrifva, att utredning i detta hänseende, på samma sätt som gäller beträffande
vattenkvantitetens bestämmande, skall verkställas genom Kungl. Maj :ts försorg.
För en sådan utredning skulle nämligen erfordras genomgående af våra domstolars
arkiv för kanske flera århundraden; och något fullt tillförlitligt resultat skulle ändock
ej kunna vinnas genom detta i högsta grad tidskräfvande arbete.

De åsyftade bestämmelserna för_ reglering af de skyldigheter, som med hänsyn
till framtida intressen af en viss allmän betydelse böra åligga ägare af strömfall
eller annat område i större vattendrag, innehållas i 5—10 §§ af förevarande kapitel.
I den förstnämnda paragrafen, hvilken utgör hufvudstadgandet, äro de ändamål, till
kvilkas förmån de nämnda förpliktelserna ansetts böra föreskrifvas, angifna med
orden »för inrättande, utvidgande eller förbättrande af allmän farled eller allmän
flottled eller fiskvåg eller ock föi torrläggning af mark». Det är således i stort sedt
de af nuvarande kungsådrebestämmelser skyddade intressena, som här gå igen,
samfärdseln, flottningen, fisket och torrläggningsintresset.

De ifrågavarande stadgandena afse ej att lämna föreskrift, huruvida öfverhuf -

195

vutltaget en vattenägare är pliktig att till gagn för genomförandet af ett sådant företag,
som nyss nämnts finna sig i, att vatten eller vattenkraft fråntages honom. Om
ock, såsom i det föregående framhållits, ägaren af strömfall i ett mindre vattendrag
hör vara i viss mån skyddad i sin rätt till vattenkraften i fallet, får dock ej denna rätt
utgöra ett oöfverstigligt hinder för ett företag af mera allmän betydelse, där ett sådant
skulle ifrågakomma och medföra inskränkning eller förlust i fallägarens rätt. Under
vissa gifna förutsättningar måste äfven med afseende å ett dylikt mindre vattendrag
det enskilda intresset vika för ett sådant af allmän eller mera omfattande innebörd.
Endast så till vida bör ägaren af vatten i ett mindre vattendrag vara mera tryggad i
sin rätt, att han alltid erhåller godtgörelse för den verkliga förlust han lider. Fastställandet
af de liufvudsakliga förutsättningar, under hvilka för ett sådant företag, som
har är i fråga, vatten eller fallhöjd må fråntagas en vattenägare, bör således ske genom
bestämmelser, som äro gemensamma för alla vatten. Såsom hänvisningen i 4 § af
förevarande kapitel angifver, sker ett dylikt fastställande i de följande kapitlen af
vattenlagen samt, savidt angår flottningsförhållandena, genom den särskilda därom
gällande lagstiftningen. Angående nämnda förutsättningar skall här endast erinras,
att tillåtligheten af en åtgärd, hvarigenom till förmån för ett allmänt eller därmed
likställdt enskildt intresse intrång göres i en vattenägares rätt, är beroende i
första rummet af åtgärdens behöflighet för det åsyftade ändamålet. Detta innebär
å ena sidan, att vattenägaren är pliktig att till förmån för ett företag af antydt slag
tåla minskning i den honom tillkommande vattenmängden eller vattenkraften allenast,
när och i den mån minskningen är nödvändig med hänsyn till företagets ändamålsenliga
utförande. Men den omständigheten, att behofvet i första hand är normgifvande
för inskränkningens omfattning, medför å andra sidan, att vattenägarens
skyldighet att underkasta sig intrånget icke är begränsad till den andel af vattenmängden
eller vattenkraften, hvarom talas i 1 kap. 5 §.

Bestämmelsen i nyssnämnda paragraf innehåller, att, om på grund af de omförmälda
stadgandena ägare af strömfall eller annat område i större vattendrag är
pliktig att till förmån för sådant företag, som i paragrafen angifves, underkasta sig
minskning i vattenmängd eller vattenkraft, ersättning icke ifrågakommer, såvidt
viss andel angår. Härmed är emellertid icke sagdt, att ersättning alltid ti’Ikorn mer
vattenägaren för hvad han kan nödgas afstå utöfver sagda andel. Någon allmän rätt
för den, hvars vatten lagligen tages i anspråk för annat ändamål än tillgodoseende
af hans eget enskilda intresse, att påfordra ersättning för vattnet finnes ej enligt
svensk rättsuppfattning. Frågan, huruvida sådan ersättning skall utgå, hör bedö -

196

mas ur dan sjmpunkten, om vattenägaren själf kunnat ekonomiskt utnyttja vattnet,
därest han ej förhindrats därifrån. I enlighet härmed hafva kommittéerna ansett
sig höra i 4 § af förevarande kapitel uttala den allmänna regeln, att vattenägare,
som till följd af företag enligt vattenlagen nödgas underkasta sig förlust i honom
tillkommande vattenmängd eller vattenkraft, är berättigad till godtgörelse för förlusten,
såvidt denna kan skattas till något värde. Ehuru denna regel ej är lika tydligt
uttryckt i flottningsförfattningarna, torde den dock vara giltig jämväl i fråga
om den vatten- eller vattenkraftsförlust, som en vattenägare får tåla till förmån för
den allmänna flottningen. Att det i allmänhet ej kan blifva tal om någon godtgörelse
till strandägarne därför, att det lugnt framflytande vattnet tages i anspråk för
flottningens eller samfärdselns behof, är uppenbart. Lika litet kan ersättning komma
i fråga för vattnet i forsar eller strömfall, såvidt ej vattnet är af ägaren tillgodogjordt
eller ock förhållandena äro sådana, att från teknisk och ekonomisk synpunkt
ett utnyttjande af vattnet skulle varit möjligt, och således en verklig förmån beröfvas
ägaren. Endast om förlusten med hänsyn till föreliggande förhållanden
representerar ett verkligt värde, skall ersättning gifvas. Att härvid i allmänh et
kan komma i betraktande allenast vattnets betydelse såsom drifkraft, synes
uppenbart.

I hvad sålunda gäller göres ej någon ändring eller inskränkning genom 5 §:ens_
stadgande!!. Innebörden i desamma är endast den, att under gifna förutsättningar
den rätt till godtgörelse, som eljest skulle kommit i fråga, till en viss gräns suspenderas.
I första stycket af paragrafen är denna gräns angifven, såvidt angår förlust i vattenmängd,
och bestämd sålunda, att ersättning ej behöfver lämnas, i den mån förlusten
icke öfverstiger en tredjedel af hela den i hvarje tidsmoment framrinnande vattenmängden
i vattendraget. Äro förhallandena sadana, att lika stor kvantitet vatten
tages i anspråk vare sig vattenståndet är högre eller lägre, såsom ju fallet är vid
vattnets afledande för slussningsändamål, måste i lagen angifvas en viss norm för
den afgiftsfria tredjedelens beräknande. En uträkning, som grundade sig på
en jämförelse mellan den i anspråk tagna vattenkvantiteten a ena sidan och hvarje
särskilt vattenstånd å den andra, skulle otvifvelaktigt blifva allt för invecklad.
Det har därför uttryckligen sagts ifrån, att under de nämnda förhållandena den
tredjedel, för hvilken ersättning ej skall komma i fråga, hänföres till den vanliga
lågvattenmängden. Denna föreskrift kan visserligen hafva till påföljd, att vattenägaren
någon gång nödgas utan anspråk på godtgörelse afstå mer än en tredje -

del af det då framrinnande vattnet, men till dylika mera exceptionella fall kan svårligen
i|ågon hänsyn tagas.

För utförandet af ett sådant företag, som i 5 § angifves, kan det vara nödigt
vidtaga åtgärder, som tillskynda en strömfallsägare förlust i vattenkraft genom
minskning i fallhöjden. Särskildt gäller detta med afseende å torrläggningsföretag
i sådan händelse, då afloppet ur ett vattenbäcken behöfver fördjupas. Därför erforderliga
gräfningar och utsprängningar kunna medföra, att fallhöjden i ett tillgodogjordt
eller för tillgodogörande lämpadt strömfall minskas eller alldeles försvinner.
Befintligheten af kungsådra i strömfallet medför så till vida ett underlättande af dylika
åtgärder, att, då på grund af stadgandet om kungsådrans öppenhållande vattenkraften
i denna ej kan tillgodogöras af det vattenverk, som må vara anlagdt i fallet, vattenverket
har ett ringare värde än det skulle haft, om hela strömfallet varit öfverbyggdt,
till följd hvaraf också de ersättningar, som komma i fråga för den genom fallhöjdens
borttagande eller minskande föranledda utrifningen eller ändringen af vattenverket,
blifva mindre. Skulle fallet vara obebyggdt, har tillvaron af kungsådra likaledes
till följd, att godtgörelsen för fallet minskas med det belopp, som beräknas utgöra
värdet å vattenkraften i kungsådran. Den fördel, som kungsådran sålunda mera indirekt
bereder de af densamma skyddade intressena, har det varit kommittéerna angeläget
att bibehålla. Med anledning häraf har i andra stycket af 5 § strömfallets
ägare förklarats pliktig att utan godtgörelse vidkännas en tredjedel af den genom
fallhöjdens minskande eller borttagande åstadkomna förlusten i vattenkraft.

Denna bestämmelse synes i viss mån innebära en olikhet mot stadgandet i första
stycket. Den förlust i vattenkraft, som uppstår för strömfallsägaren därigenom,
att för tillgodoseende af samfärdseln, flottningen, fisket eller torrläggningsintresset
vatten bortledes från fallet eller eljest tages från ägarens förfogande, får han utan
ersättning underkasta sig, såframt förlusten icke öfverstiger en tredjedel af hela vattenkraften
i fallet; förlorar han däremot en tredjedel af kraften genom borttagande
af motsvarande fallhöjd, är han enligt förevarande regler ej beröfvad rätten till godtgörelse
utom för en tredjedel af förlusten eller således en niondel af hela fallets kraft.

Den sålunda påpekade olikheten är emellertid endast skenbar. Hvad fallägaren
i båda händelserna är skyldig att afstå utan ersättning är tredjedelen af vattenkraften
i det strömfall, som beröres af företaget i fråga. Då vatten bortledes, beröres
däraf hela serien af forsar och stup, hvilka pläga sammanfattas såsom utgörande ett
strömfall. Då fallhöjd förloras, beröras af företaget allenast de forsar och stup,
som försvinna. Dessa utgöra således »det strömfall, som beröres af företaget». De

198

ofvanför eller nedanför liggande forsarna höra i denna mening icke dit. Annat sätt
att ordna saken vore ej heller gärna praktiskt möjligt. I allmänhet torde det vara
synnerligen svårt att afgöra, hvar ett »strömfall» börjar och hvar det slutar, att således
bestämma gränserna ofvan och nedan. Endast under förutsättning att dessa
gränser äro otvetydiga kan man tala om en tredjedel af hela fallhöjden. Härtill
kommer, att fallhöjden kan vara endast till en del tillgodogjord och att densamma
kan genom en ägogräns, som afskär fallet tvärsöfver, vara fördelad mellan skilda
ägare. Lika litet som en total förlust af vattenkraft genom hela vattenmängdens
bortledande skall på grund af de ifrågavarande reglerna till mera än en tredjedel bäras
af fallägaren utan godtgörelse, lika litet bör han, då genom fallhöjdens borttagande
hela vattenkraften i (den förevarande delen af) fallet frångår honom, vara
skyldig att utan ersättning underkasta sig denna förlust till större del än en tredjedel.

Moclifika- De nu återgifna reglerna äga sin fulla tillämpning i afseende å de strömfall* i
tifandete- större vattendrag, hvilka icke äro bebyggda vid den tidpunkt, då frågan om afståbyggda
fall. ende af vattenmängd eller fallhöjd uppkommer. Beträffande sådana fall, som vid
nämnda tid äro bebyggda för vattenkraftens tillgodogörande, måste däremot reglerna
i viss män modifieras. Särskilt gäller detta i fråga om fall, som bebyggts
i enlighet med äldre lags bestämmelser. Att genom en ny lag göra inskränkning i
de på grund af förut gällande lagstiftning redan förvärfvade rättigheter låter i allmänhet
ej försvara sig. I hvilken omfattning de ifrågavarande reglerna komma till
tillämpning beträffande sistnämnda strömfall, angifves i 7 §, till hvilken närmare
motivering lämnas här nedan.

Med afseende å sådana strömfall, som bebyggas i enlighet med den nya lagen,
äger lagstiftaren visserligen mera fria händer vid bestämmandet af de skyldigheter,
som böra åligga ägarne. En sträng tillämpning af reglerna i 5 § å de sålunda
bebyggda fallen skulle emellertid kunna medföra betydande ekonomiska vådor.
Enligt en i förslagets 9 kap. 48 § intagen bestämmelse skall den ersättning, som
gifves för tillgodogjord vattenkraft, anses innefatta godtgörelse jämväl för vattenverksbyggnaderna,
hvarmed afses förnämligast dammar, rännor, tuber och andra
anordningar för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen. Häraf
följer, att, om viss del af vattenkraften skall af stås utan ersättning, ägaren icke
heller kan göra anspråk på godtgörelse för motsvarande andel af de kostnader han

* Då, enligt hvad förut framhållits, någon ersättning för själfva vattnet äfven oafsedt nämnda
bestämmelser i allmänhet ej kan komma i fråga utom såvidt vattnet har betydelse som vattenkraft,
talas här endast om strömfall.

199

nedlagt på vattenverksbyggnaderna. Då ett af syftemålen med den nya vattenrättslagstiftningen
är att till hela landets fromma underlätta utnyttjandet af de rika kraftkällor,
som naturen själf erbjuder i vattenfallen, bör det noga tillses, att lagstiftningen
icke i någon punkt blir sådan, att den verkar afskräckande för den enskilda företagsamheten
på detta område. En dylik verkan skulle onekligen vara att befara af de
omförmälda bestämmelserna i 5 §, därest dessa utan inskränkning tillämpades jämväl
å tillgodogjorda vattenfall. Risken att när som helst, innan ännu de å fallets bebyggande
nedlagda kostnaderna blifvit genom erhållen afkastning ersatta, nödgas
afstå en afsevärd del af vattenkraften utan godtgörelse för vare sig själfva kraften
eller anläggningskostnaderna skulle utan tvifvel mången gång afhålla ett vattenfalls
ägare från ett utnyttjande af vattenkraften, som eljest skulle blifvit till
gagn både för honom själf och landet i dess helhet.

Det synes därför vara såväl från allmän synpunkt klokt som från den enskildes
billigt, att åt bebyggaren af ett fall i större vattendrag lämnas vissa frihetsår, under
hvilka en tillämpning af de nämnda bestämmelserna icke kommer i fråga. Härigenom
fritages han visserligen ej från skyldigheten att när som helst underkasta sig
den förlust i vattenkraft, som något af de i 5 § angifna företag kan medföra, men förpliktelsen
att afstå från ett eljest berätigadt anspråk på godtgörelse för förlusten åligger
honom ej under den närmaste tiden efter fallets bebyggande. Den tidrymd, under
hvilken ägaren af ett enligt nya lagen bebyggdt strömfall ej är underkastad 5 § :ens bestämmelser,
bör afmätas så, att den afkastning, som beräknas kunna därunder erhållas
af den för fallets utnyttjande gjorda anläggningen, under normala förhållanden
kan antagas ej blott ersätta de å anläggningen nedlagda kostnaderna utan
ock lämna ägaren en skälig vinst. Med hänsyn härtill har denna tid blifvit bestämd
till fyrtio år. Dock torde så till vida en jämkning böra göras, att under den senare
hälften af sagda tidrymd en successiv minskning inträder i den strömfallsägaren
tillkommande godtgörelsen för den vattenkraftsförlust han nödgas underkasta sig, i
den mån förlusten icke öfverstiger den i 5 § angifna anparten. Tidpunkten, från
hvilken frihetsåren böra räknas, har bestämts till utgången af den tid, inom hvilken
enligt beslut af vattendomstolen i hvarje särskildt. fall den medgifna vattenbyggnaden
skall vara fullbordad.

För den händelse ett strömfall vid den tid, då reglerna i 5 § skola tillämpas
därå, är bebyggdt för tillgodogörande af endast en del af vattenkraften däri eller
olika delar af kraften tagits i bruk vid skilda tider, erfordras föreskrift, huruvida
den anpart af vattenkraften, för hvilken ersättning ej skall gifvas, bör beräknas å

200

den tillgodogjorda eller icke tillgodogjorda delen eller å den tidigare eller senare i
bruk tågna kraften. Stadganden härom äro jämväl intagna i förevarande kapitel.
Angående innebörden af desamma såväl som af den i 10 § inrymda, kompletterande
bestämmelsen skall framdeles talas.

Större vat- Såsom förut framhållits, skola de bestämmelser, för Indika redogörelse nu läm ^kungmdr^

nats, enligt förslaget tillämpas allenast i afseende å större vattendrag, hvartill hänf°ras
»sådana områden i rinnande vatten, som finnas upptagna å laga kraft ägande
förteckning, upprättad i den ordning särskildt stadgas enligt grunder, som angifvas
i 12 §». Angående nyssnämnda grunder har likaledes framhållits, att det afgörande
för frågan, huruvida ett vattendrag eller del däraf skall uppföras å berörda förteckning,
är dels myckenheten af den vid vanligt lågvatten framrinnande vattenmängden,
i det att vattendrag med en lågvattenföring af minst tio kubikmeter per
sekund städse skola räknas till större, och dels befintlighéten af kongsådra, såframt
denna fastslagits genom laga kraft vunnet domstolsbeslut, meddeladt före tidpunkten
för vattenlagens ikraftträdande, samt anmälan om detta beslut på föreskrifvet
sätt göres. Då i vissa af de vattendrag, hvilka på grund af lågvattenmängden däri
komma att räknas såsom större, kungsådra ej af ålder funnits — så torde t. ex. förhållandet
vara med de delar af Lagan och Nissan, hvilka äro belägna inom Halland —
kan mot kommittéernas förslag riktas den anmärkningen, att för somliga vattenägare
skapas en förpliktelse, hvartill motsvarighet förut ej funnits. Då emellertid de skyldigheter,
hvarom det här är fråga, grundas på vattendragens naturliga bestämmelse
att utgöra kommunikationsleder, och då i stort sedt dessa skyldigheter vid
den praktiska tillämpningen säkerligen icke komma att medföra allt för kännbara
uppoffringar för vattenägarne, hafva kommittéerna icke funnit anledning att undantaga
dylika vattendrag från de föreslagna reglernas tillämpningsområde.*

De föreslagna
bestämmelsernas

förhållande
till flottningsintresset.

Enligt hvad kommittéerna hafva sig bekant, har hos representanter för flottningsintresset,
hvilka haft tillfälle att taga kännedom om hufvudgrunderna för
kommittéförslaget, en missuppfattning i viss mån gjort sig gällande beträffande innebörden
och verkan af de ifrågavarande bestämmelserna. Med anledning häraf
vilja kommittéerna ytterligare betona, att med de omförmälda bestämmelserna ej

afses att göra annan ändring i hvad gällande förordning om allmän flottled

* I detta sammanhang må erinras, hurusom den finska vattenrättslagstiftningen på senare tid åt
kungsådrebegreppet gifvit en väsentligt vidsträcktare tillämpning än hvad förhållandet var enligt 1734
års lag, i det att numera kungsådra skall hållas öppen i hvarje älf, ström och å äfvensom i »ledsund».

201

innehåller beträffande ersättning, som skall utgå till följd af allmän flottleds
inrättande, utvidgande eller förbättrande eller begagnandet af sådan led, än
att, om i visst fall en vattenägare på grund af nämnda förordning skulle kunna
göra anspråk på godtgörelse för det vatten lian till förmån för flottningen
afstar flan eller rättare hindras att tillgodogöra sig, denna rätt till viss grad
bortfaller, såvidt fråga är om större vattendrag. Kommittéerna sakna visserligen
anledning att ingå på en undersökning, i bvilka tillfällen flottiedsförordningen
medgifver en vattenägare rätt till ersättning för den vattentillgång, hvarom
han genom flottningen går miste, men att under vissa förhållanden en dylik rätt
kan enligt nämnda författning göras gällande, torde icke kunna förnekas. Otvifvelaktigt
blifva således de föreslagna bestämmelserna, enligt hvilka nämnda rätt
under särskilda förutsättningar helt eller delvis bortfaller, till gagn för flottningen.
Huruvida någon ersättning kan komma i fråga för det vatten, som i andra
vattendrag än de till större sadana hänförliga tages i anspråk för flottningens behof
eller som i större vattendrag för samma ändamål erfordras utöfver en tredjedel
af den vid hvarje tillfälle framrinnande vattenmängden, därom innehåller vattenlagsförslaget
intet uttalande. För öfrigt är att uppmärksamma den stora vikt, som
lagts på tillvaratagandet af redan befintliga flottnings- såväl som andra allmänna
intressen. Uppstår fråga att bebygga strömfall i ett vattendrag, som redan blifvit
till allmän flottled regleradt, skall, vare sig vattendraget är större eller mindre, pröfning
ske, huruvida byggnaden kan göras utan att hinder lägges i vägen för flottningen.
Endast under förutsättning att byggnaden utföres på sådant sätt eller under
vidtagande af sådana särskilda anordningar, att olägenhet af någon betydelse icke
uppkommer för de flottande, är byggnadens verkställande tillåtligt. Uttryckligt
stadgande härom har intagits i förslagets 2 kap. 10 §. Hvilken stor betydelse detta
stadgande har för den allmänna flottningen, framgår däraf, att i norra Sverige, där ju
flottningsintresset starkast framträder, så godt som alla hufvudflöden och det öfvervägande
antalet eller omkring 77 procent af biflödena, enligt hvad från sakkunnigt
håll* uppgifvits, redan äro allmänna flottleder.

Af flottningsintressets målsmän har vidare anmärkning gjorts därom, att en
tredjedel af vattenmängden i större vattendrag stundom kan befinnas otillräcklig
för flottningens behof; den erforderliga vattenkvantitetens storlek vore beroende af
ett strömfalls natur, lutningsförhållanden, timmermängd, flottningstid m. fl. om -

* Se uppsats i Skogsvårdsföreningens tidskrift 1908, s. 145—201.
26—091204. Förslag till Vattenlag.

202

ständigheter. Såsom i det föregående uttryckligen framhållits, föresknfves genom
de ifrågavarande bestämmelserna ingalunda, att till flottning må tagas i anspråk
högst en tredjedel af vattenmängden, utan fastslås allenast att, vare sig för flottningens
behof åtgår mer eller mindre än en tredjedel af vattenmängden i större vattendrag
och äfven om förhållandena äro sådana, att vattenägaren genom afståendet
af vattnet lider förlust, som enligt nu gällande flottledsbestämmelser bort ersättas
honom, sådan ersättning ändock icke skall utgå för den del af vattnet, som icke öfverstiger
tredjedelen af hela vattenmängden. Anmärkningen har således ingen betydelse
såsom invändning mot förslaget.

Hvarför eu 1 detta sammanhang torde det emellertid vara skäl att närmare motivera förvaUenmänf-
slaget om en tredjedel af vattenmängden såsom den gräns, intill hvilken, såvidt fråga
^ningsfri? är Hm större vattendrag, rätten till ersättning bortfaller för det vatten, som tages i
anspråk för företag af den i 5 § af förevarande kapitel angifna beskaffenhet. Bestämmelserna
i nämnda och de närmast följande paragraferna äro ju, såsom förut
sagts, afsedda att i viss mån ersätta de nuvarande stadgandena om kungsådra. Angående
dennas storlek fanns i 1734 års lag föreskrifvet, att den skulle utgöra »tridiung
af vattnet». Meningarna hafva varit delade, huruvida härmed afsetts en tredjedel
af vattendragets bredd eller en tredjedel af vattenmängden. Nya lagberedningen
ansåg den senare tolkningen icke öfverensstämmande med kungsådrans begrepp och
föreslog därför, att kungsådran skulle, såframt den ej vore annorledes bestämd,
framgå i djupaste vattnet och beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd vid
visst vattenstånd. Ehuru den af lagberedningen såsom oriktig betecknade åsikten
icke saknade försvarare i riksdagen vid behandlingen af förslaget till 1880 års vattenrättsförordning,
segrade dock lagberedningens mening. Enligt de gällande bestämmelserna
skall kungsådran beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd vid
vanligast förekommande lågt vattenstånd. Då det tillika är stadgadt, att kungsådran
skall framgå i djupaste vattnet, tages, såsom i det föregående framhållits, på
olika ställen olika myckenhet vatten i anspråk för kungsådran, i allmänhet dock afsevärdt
mera än en tredjedel af hela vattenmängden. För vinnande af större likformighet
och på samma gång en begränsning i hvad af vattnet undandrages strandägarnes
tillgodogörande har både inom och utom riksdagen vid flera tillfällen uttalats
önskvärdheten af en sådan ändring, att kungsådran komme att beräknas till en
tredjedel af vattenmängden. I den omförmälda skrifvelsen den 10 maj 1904 har
riksdagen också i viss mån uttalat sympatier för en dylik ändring i stadgandet om
kungsådrans storlek. Då härtill kommer, att praktiska svårigheter möta mot ett

208

noggrant tillämpande af lagens föreskrifter om kungsådras storlek och läge, liar
det synts kommittéerna såsom den lämpligaste utvägen för erhållande af en allmängiltig,
enhetlig bestämmelse att till en tredjedel fastställa den andel af vattnet, hvarpå
de af kongsådra!! skyddade intressena kunna göra anspråk utan ersättningsskyldighet.

Med kommittéernas förslag afföres begreppet kongsådra ur vattenrättslagstift- Kungöra
ningen. Inom fiskerilagstiftningen bibehålies det däremot vid gitighet. Någon^ \fåe''
ändring i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 är icke af kommittéerna afsedd, ningen.
och det har ej heller ingått i deras uppdrag att granska denna lag. Fortfarande såsom
hittills blir det alltså förbjudet att i kungsådra utsätta fast eller rörlig fiskredskap,
som kan hindra fisken att framgå.

Förslaget om ett fullständigt upphäfvande inom vattenrättslagstiftningen af Förslaget
kungsådrebestämmelserna kan vid ett ytligt betraktande förefalla som en — för att ‘Secfiin”
använda 1904 års riksdagsskrifvelses ord — vidtgående förändring af gällande lag- a/gällande
stiftning. Om man emellertid gör klart för sig, att ändamålet med kungsådran ej prmC1per’
ar annat än att skydda och befrämja vissa med vattendragens naturliga bestämmelse
sammanhängande allmänna och enskilda intressen; om man vid en noggrann undersökning
och pröfning finner, att kungsådran, sådana stadgandena därom nu äro i vår
rätt gestaltade, ingalunda på ett tillfredsställande sätt fyller den afsedda uppgiften;
och om man, medveten härom, inser behofvet af att ersätta dessa stadganden med
andra, som i vida högre grad synas ägnade att åstadkomma det åsyftade skyddet och
gagnet för de ifrågavarande intressena; då torde förslaget, långt ifrån att innebära
en omhvälfning af den bestående lagstiftningen, tvärtom framstå såsom en vidare utveckling
af den princip, hvarpå gällande lag är byggd. På samma gång som den
föreslagna lagstiftningen underlättar ett mera intensivt och mera rationellt utnyttjande
af den rika kraftkälla, våra vattenfall erbjuda, på samma gång omgärdas de intressen,
till hvilkas förmån kungsådrebestämmelserna tillkommit, med ett säkrare
värn. Det må i detta hänseende erinras om hvad redan i det föregående framhållits,
nämligen att befintligheten af kungsådra i ett vattendrag icke medför rätt att för
anordnande af slussled utmed ett strömfall eller för annat allmänt ändamål utan
ersättning bortleda vatten från vattendraget. Enligt de nya bestämmelserna är däremot
vattenägaren förpliktad att utan godtgörelse tåla vattnets afledande, i den mån
ej mer än en tredjedel af vattnet afföres. Strömfallsägare ålägges vidare skyldighet
att till viss grad utan ersättning finna sig i att fallhöjd beröfvas honom. Att de före -

204

slagna stadgandena genom föreskrifvandet af nämnda förpliktelser tillgodose kungsådreintressena
bättre än hvad de gällande bestämmelserna om kungsådra göra, ligger
i öppen dag. Men därjämte är att märka, hurusom kommittéernas förslag icke i likhet
med kungsådrebestämmelserna afser blott sådana vattendrag, där de allmänna och
med dem likställda enskilda intressen, hvarom här är fråga, hafva så att säga häfd
på att tillgodoses, utan alla vattendrag af den storlek, att särskild! skydd för sagda
intressen synes behöflig!.

> Vatten- Under senare tid hafva däremot såväl inom som utom riksdagen framkommit

clavering°> förslag, hvilka — om de ock delvis tagit det nuvarande kungsådrebegreppet till
utgångspunkt — äro af beskaffenhet att leda vår lagstiftning rörande vattenrätten
och därmed sammanhängande ämnen in på helt andra banor än hittills. Ytterst
syfta dessa förslag hän till hvad man kallat »vattenkraftens socialisering» genom
ett successivt öfverflyttande af de nu i enskild ägo varande vattenfallen i statens
händer. Man har sålunda efter mönster från kontinenten med dess på den romerska
rätten grundade vattenrättssystem, som endast i mycket begränsad omfattning erkänna
enskild äganderätt till vattnet, föreslagit införande hos oss af ett modernt koncessionsförfarande
i afseende på utnyttjande af vattenfall. Rättigheten att utbygga
och tillgodogöra vattenfallen skulle medgifvas allenast för en viss begränsad tid —
fyrtio år hafva förslagsvis nämnts såsom maximitid — och rättigheten skulle bindas
vid villkor, bland andra, om en viss koncessionsafgift till staten och rätt för
denna att efter koncessionstidens slut få utan lösen eller ersättning öfvertaga de för
vattenkraftens tillgodogörande verkställda byggnader och anläggningar. Särskilt
har man — under framhållande att en strandägare genom tillåtelsen att öfverbygga
kungsådran och tillgodogöra sig dess vattenkraft erhaller en afsevärd ekonomisk fördel
— ansett ett dylikt tillstånd icke böra meddelas annorledes än genom en till ti*
den begränsad koncession och mot upptagande af en afgift såsom ersättning för den

kraft staten »upplåter» eller »utarrenderar». Det kan vidare erinras dels om förslaget,
att jämväl förvärfvet af vattenfall skulle göras beroende af en likartad koncession
som den för vattenkraftens utnyttjande ifrågasatta, dels ock om den vid flera
riksdagar upprepade motionen om rätt för staten och eventuellt äfven kommuner att,
då det för den allmänna hushållningen funnes nödigt, få expropriera enskilda tillhöriga
vattenfall. Ehuru det sist nämnda förslaget på grund af sina verkningar väl
kan sägas vara af beskaffenhet att i viss mån omlägga våra vattenrättsliga förhållanden,
hör det dock uppenbarligen icke närmast till det nu förevarande lagområdet
utan till expropriationslagstiftningen.

205

Hvad särskilt beträffar frågan om en koncessionsafgift såsom veder- Skäl mot ett
lag för vattenkraften i kongsådra, är det uppenbart, att kommittéerna med
den uppfattning angående kungsådrans rättsliga natur, hvilken i det föregående
såväl på grund af den historiska utvecklingen som med stöd af gällande
lag angifvits såsom den riktiga, anse hvarje som helst rättslig grund saknas för
utkräfvandet af en dylik afgift. Staten har icke äganderätt till kungsådran eller eljest
någon privaträttslig befogenhet i afseende å densamma; statens ställning och
uppgift i förhållande till kungsadran är allenast att vara högste målsman för vissa
berättigade intressen, hvilka lagstiftaren ansett bäst tillgodoses därigenom, att en
viss del af ett vattendrag lämnas fri från byggnader. Om nu staten såsom målsman
för dessa intressen finner, att de i visst fall kunna tillgodoses utan att nämnda del af
vattendraget hålles öppen, och fördenskull eftergifver krafvet på kungsådrans öppenliållande,
kan detta icke i någon mån likställas med eu privat öfverlåtelse af vattenkraft.
Men är detta förhållandet, synes det för den nuvarande, häfdvunna rättsuppfattningen
fullkomligt främmande att kräfva betalning för själfva medgifvandet. En annan
sak är däremot, att — för den händelse särskilda anordningar äro af nöden för
åstadkommande af samma skydd som det de ifrågavarande intressena förut ägt eller ansetts
aga därigenom, att kungsådran hållits öppen -— den, som erhåller medgifvandet
att öfverbygga denna, bör vara pliktig att bekosta dylika anordningar. Från denna
synpunkt kan således påläggandet af en afgift vara berättigadt. Så är t. ex. förhållandet,
då Kungl. Maj :t i vissa af de resolutioner, hvarigenom byggande i kungsådra
medgifvits, såsom villkor för tillståndet ålagt sökanden till detsamma att till
upprättande af en fiskodlingsanstalt eller eljest till gagn för fisket i det ifrågavarande
vattendraget betala en viss summa. Beträffande den af kommittéerna föreslagna
fiskeafgiften är förhållandet enahanda, dock med den skillnad att denna afgift
ansetts böra utgå vid öfverbyggande af hvilket vattendrag som helst, enär
skada a fisket kan åstadkommas icke blott i de vattendrag, där kongsådra af ålder
funnits, utan jämväl vid andra vattendrags afstångande. En dylik afgift är emellertid,
som sagdt, något helt annat än en koncessionsafgift, som skulle tillfalla statskassan.

Att, då fråga är om tillgodogörande af annan vattenkraft än den kungsådran representerar,
föreskrifvandet af en koncessionsafgift eller af skyldighet för en kraftanläggnings
ägare att efter viss tids utgång utan lösen afstå anläggningen till staten
ännu mindre kan från rättslig synpunkt försvaras, finna kommittéerna så uppenbart,
att ett närmare bemötande af förslagen härutinnan icke synes nödigt. Uppställandet

206

af dylika fordringar skulle gifvetvis innebära ett kränkande ingrepp i den enskilda
äganderätten och den därmed förenade, inom de af lagen utstakade gränser fria förfoganderätten
öfver egendomen, ett ingrepp, hvartill hänsynen till berättigade allmänna
intressen icke kan gifva fog.

Enligt kommittéernas förmenande skulle det ej heller vara nationalekonomiskt
välbetänkt att göra rätten att bygga i vissa vattendrag eller viss del däraf beroende
af sådana villkor som de ifrågasatta. Vattenfallens stora betydelse såsom kraftkällor
består icke minst däri, att de alstra kraft utan att produktionsmedlet för kraften i
någon mån konsumeras eller förminskas. Inom landet finnas betydande kraftkällor
af ett annat slag, som visserligen hittills i jämförelsevis ringa grad kunnat tagas i
anspråk, men i en framtid, enligt hvad man har allt skäl att åtminstone hoppas,
skola få en stor betydelse, nämligen våra torfmossar. Med torfvens användande
såsom kraftproduktionsmedel följer emellertid detta produktionsmedels
konsumerande. För hvarje hästkraft energi, som vinnes af våra torfmossar,
minskas i motsvarande mån torftillgången. Ännu ett tredje produktionsmedel för
kraft står industrien till buds, och det är det medel, som torde för närvarande vara
det mest anlitade och som för landet är det minst förmånliga. Det är stenkolen. Äfven
dessa konsumeras ju vid kraftproduktionen. Dessutom förhåller det sig ju så, att
så godt som allt stenkol, som användes af vår industri, är importeradt från utlandet.
Den stora stenkolsimporten är en faktor af mycket menlig inverkan på Sveriges handelsbalans.

Det synes uppenbart, att, om man lägger en afgift på begagnandet af vattenfallen
såsom kraftkälla, detta kommer att i viss mån verka såsom en premiering
af de andra kraftproduktionsmedlen, hvilka med hänsyn till hvad nyss framhållits ingalunda
äro att föredraga. Visserligen kan mot detta påstående göras den invändningen,
att nämnda afgift komme att betalas icke af industrien såsom sådan utan
af den vattenägare, som till följd af afgiften finge så mycket mindre betalt vid försäljningen
af sitt vattenfall. Ätt så skulle i allmänhet blifva förhållandet torde emellertid
knappast kunna tagas för gifvet. I alla händelser skulle afgiften verka förhindrande
för utbyggandet af de helt visst ganska talrika vattenfall, för livilka
själlva monteringskostnaden är så hög, att ett ytterligare tillägg i kostnader skulle
omöjliggöra ett ekonomiskt tillgodogörande. Det får nämligen icke förbises, att
naturförhållandena i vårt land i allmänhet äro af den beskaffenhet, att de ekonomiska
betingelserna för vattenkraftens utnyttjande äro mera ogynnsamma än i
många andra länder. Under det att Sverige är nog så rikt på mindre fall och på

207

långsträckta forsar, äro däremot vattenfall med eu koncentrerad fallhöjd af större
betydenhet jämförelsevis sällsynta. Att kostnaden för uttagandet af vattenkraft, som
är fördelad på flera forsar eller eljest på eu längre sträcka, ställer sig afsevärdt dyrare
än då fråga är om monterandet af ett tvärbrant stupande vattenfall, är obestridligt.
Dessutom är att märka, hurusom de flesta af våra fall, som äro af någon betydenhet,
aro så belägna, att det kraftkonsumerande företaget ej kan förläggas i den omedelbara
närheten af kraftkällan; i regel blifva långa ledningar för kraftens öfverförande
nödvändiga, därvid ej blott den icke obetydliga kostnaden för själfva ledningen utan
äfven kraftförlusten vid öfverföringen spelar en afsevärd ekonomisk roll. En annan
omständighet, som talar mot att genom en särskild koncessionsafgift öka de i sig dyra
kostnaderna för vattenkraftens uttagande, är att vattenkraftens viktigaste konkurrent,
ångkraften, genom bränslebesparande förbättringar å maskiner o. d. visar tendens
att blifva billigare än vattenkraften med det pris denna numera i allmänhet betingar.
Den faran ligger således nära till hands, att vid ett ytterligare fördyrande industrien
och de öfriga näringar, hvilka äro i behof af kraft, icke skola finna med sin
fördel förenligt att anlita vattenfallen såsom kraftkälla.

Att, äfven frånsedt hvad nu sagts, systemet med en tidsbegränsad koncession
skulle minska och mången gång rent af borttaga benägenheten att utnyttja
vattenfallen synes kommittéerna uppenbart. Knappast någonting är
for narmgslifvet3 utveckling och trefnad så menligt som ovisshet rörande
beståndet af de rättsliga förutsättningarna för dess verksamhet. En industri,
som måste räkna med den möjligheten, att om ett visst antal år den kraftkälla,
på hvars utnyttjande den är byggd, beröfvas densamma eller de ekonomiska
villkoren för kraftens uttagande högst betydligt komma att skärpas, har gifvetvis
en betydligt ogynnsammare ställning än den industri, som i detta afseende bygger
på en säker grund, som vet att kraften städse står den till buds på villkor, hvilka
kunna fullt öfverblickas och bero på dess egen utvecklingsmöjlighet. Att i de länder,
där koncessionssystemet i det förevarande hänseendet tillämpas, industrien måhända
icke haft så stark känning utaf ett dylikt osäkerhetstillstånd kan nog till
väsentlig del tillskrifvas den omständigheten, att — där icke, såsom ofta skett, koncession
lämnats utan inskränkning till tiden — på grund af de faktiska förhållandenas
gestaltning en koncessionär i allmänhet haft grundad anledning antaga, att
kraftkällan icke komme att vid koncessionstidens utgång fråntagas honom och ej
heller de ekonomiska villkoren att afsevärdt försvåras. I och med det att ett strängare
förfarande från den koncessionsgifvande myndighetens sida med fog kan be -

Trust far an.

208

faras, kommer helt visst osäkerhet stillståndet att göra sig mera kännbart. Utvecklas
förhållandena därhän inom de flesta öfriga europeiska länder, skulle det för
industrien i ett litet land som Sverige vara af stor betydelse, att i motsats till förhållandet
i konkurrerande länder för den svenska företagsamheten finnes visshet rörande
de ekonomiska villkor, under hvilka den erforderliga kraften jämväl för framtiden
står till buds. Äfven denna sida af saken är värd allvarligt beaktande.

I sammanhang med och delvis såsom skäl för framställandet af ofvan antydda
förslag har man gifvit uttryck åt farhågor därför, att genom samlande af ett flertal
vattenfall i en gemensam ägares, ett bolags, händer eller genom sammanslutning af
flera kraftbolag till eu trust ett faktiskt monopol i afseende på leverans af till elektrisk
energi omsatt vattenkraft skulle kunna uppstå och detta i sin ordning medföra,
att såväl industrien som allmänheten blefve för sina behof af kraft utsatt för en
obehörig uppskörtning af priset. Enligt kommittéernas förmenande är faran för
något dylikt i vårt land ganska ringa. Hvad Norrland beträffar, är staten ägare
af eu mängd vattenfall i skilda delar af denna landsända med så betydande kraftbelopp,
att ett monopol för enskilda bolag därstädes kan anses uteslutet. Enahanda
är förhållandet inom det ganska vidsträckta område, inom hvilket kraft kan distribueras
från statens anläggningar vid Trollhättan. Jämväl i öfriga trakter af riket
äro vattenfall med afsevärda kraftbelopp i statens ägo. Därest emellertid den konkurrens,
staten sålunda kan bjuda, icke skulle vara tillräcklig att förhindra uppkomsten
af enskilda monopol, som till förfång för kraftafnämare missbrukades, har
ju staten redan enligt gällande lagstiftning i sin hand frågan om rätten att för
distribuering af elektrisk kraft framdraga ledningar från en plats till annan. Och
skulle ytterligare åtgärder än de, till hvilka staten härigenom har tillgång, befinnas
erforderliga till förebyggande af en fara af antydt slag, därest en sådan verkligen
skulle kunna anses föreligga, böra dessa åtgärder uppenbarligen icke taga hänsyn
allenast till kraftproduktionen från vattenfallen utan jämväl i lika hög grad rikta
sig mot öfverföringen af kraft från de andra kraftkällor, som kunna komma i fråga.
Att för mötande af en eventuell trustfara, inbillad eller verklig, vidtaga ändringar
i vår vattenrättslagstiftning, ändringar som med största sannolikhet skulle medföra
stora hinder för uppnående af det mål, som torde synas alla eftersträfvansvärdt,
nämligen att den stora kraftkälla, våra talrika ännu outnyttjade vattenfall utgöra,
snarast möjligt tages i bruk, eu dylik utväg torde e;, vara att anbefalla.

Ba flen förut omförmälda Imfvudprinciperi för svensk vattcnrättslagstiftning
affCr tillämpning ej blott på flen lukrativa vattenrättens område utan jämväl beträffande
den defensiva delen, har det synts riktigast, att utbyta det af vattenrättslorordningen
begagnade uttrycket »tillgodogöra sig» mot det mera omfattande »råda.
öfver».

Från den allmänna regeln angående jordägares rätt att råda öfver det vatten,
som finnes å hans grund, stadgar förevarande paragraf ett undantag, hvithet hänför
sig till förhållandet mellan olika ägare till de motliggande stränderna vid ett rinnande
vatten. En viss motsvarighet härtill finnes redan i 1734 års lag, då där i 20
kap. I § byggningabalk^ ''föreskrifves: »går ström eller bäck mellan tvenne byar
och äga de bägge del i kvarnställe, njuta hälften hvar». Angående tydningen af
nyssnämnda stadgande har nya lagberedningen i motiven till vattenrättsförordningen
framhållit, att det här är fråga om ett på ömse sidor om rågången mellan strandbyarna,
beläget, för kvarnbyggnad lämpligt strömfall af beskaffenhet att ej kunna
delas eller af någondera strandägaren tillgodogöras utan dammbyggnad, som sträckes
öfver rågången in på andra sidan; en tvungen .samfällighet uppstår sålunda,
och det är för sådan händelse lagbudet föreskrifver hälftendelning. Skulle däremot
förhållandena vara sådana, att endera strandägare;! kan genom byggnad allenast å
sin grund göra sig till godo det därå framrinnande vattnet, har stadgandet ej någon
tillämpning.

Bet undantag från hufvudregeln, som sålunda i 1734 års lag föreskrifvits, utvidgades
åt 1865 års kommitté att gälla i alla fall, då å ömse sidor om ett vattendrag
vore olika strandägare. Enligt kommitténs åsikt vore det nämligen hvarken
rättvist eller ur praktisk synpunkt tillfredsställande att låta bottnens form vara
bestämmande för vattenmassans fördelning mellan strandfastigheterna. I 1870
ur.-> komittéförslag förekom ej någon bestämmelse i det ifrågavarande hänseendet,
utan borde enligt sistnämnda förslag, för den händelse vattendrag ginge mellan byar
eller hemman och de bägge ägde del i vattenfall eller annan dylik lägenhet, föreskrifterna
i fråga om begagnandet af oskift vatten komma till tillämpning.

Nya lagberedningen ansåg skäl icke föreligga att frångå 1734 års lags ståndpunkt.
I enlighet med beredningens förslag finnes i gällande vattenrättsförordning

27—091204. Förslag till Vattenlag.

Hltfvudprincipen

Jäv vattenrättslagxliftningev.

Vatten fördelningen

strandägare
emellan.

210

stadgadt, att, därest strömfall är så beskaffad!, att för dess tillgodogörande strandägare
å ömse sidor hafva af nöden dammbyggnad hvar å den andres grund, hvardera
strandägaren kan af den andre fordra nödigt dammfäste, samt att, om damm sålunda
fästes å ömse sidor om vattendraget, strandägare njuta hvardera lika lott i
det vatten, som samlas vid dammen.

Bestämmelsen i förevarande paragraf är icke inskränkt att gälla blott det fall,
då den af nya lagberedningen angifna tvungna gemensamheten föreligger; oberoende
af om det för ene strandägaren är möjligt att genom dammbyggnad, som ej sträcker
sig öfver rågången, tillgodogöra sig det å hans grund varande vattnet, skall föreskriften
om vattnets lika fördelning gälla. Såsom redan nya lagberedningen
framhöll, torde dammfäste å den andres grund sällan kunna undvaras. Kommittéernas
förslag kan således icke anses innebära någon afsevärd förändring af hvad
nu lagligen gäller.

Men äfven för den händelse förhållandena skulle vara sådana, att en tillämpning
ej kan äga rum af gällande vattenrättsförordnings föreskrift om hälftendelning af
vattnet strandägarne emellan, medför det af kommittéerna föreslagna stadgandet åtminstone
för de flesta fall ej någon omhvälfning i hvad redan förut utan stöd af något
lagens bud faktiskt gällt, då det i praktiken kommit i fråga att mellan strandägarne
å ömse sidor af ett vattendrag fördela det framrinnande vattnet. Såvidt. åtminstone
forsar och strömfall angår, är det mången gång så godt som omöjligt att med tillförlitlig
noggrannhet uträkna, huru mycket vatten som framflyter å hvardera sidan
rågången. En något så när regelbunden bottenformation torde i forsarne nästan
aldrig förekomma. Tvärsektionen växlar högst betydligt från den ena punkten i
fallet till den andra; det största djupet finnes än i inidten, än vid den ena och än
vid den andra stranden. Härtill kommer, att genom utskärning, uppgrundning eller
annorledes vattenbäckenets form kan från tid till annan undergå förändring. Men
ej blott ojämnheterna i vattenbäckenets form medföra svårigheter. Äfven vattnets
hastighet varierar, beroende af strömmens riktning och styrka samt strandlinjernas
form. En flod, som framrinner i ett slingrande lopp, har alltid större hastighet vid
den konkava stranden än vid den konvexa. Huruvida mera vatten framrinner på ena
sidan af ett vattendrag än på den andra, beror ej blott på största djupet, utan jämväl
på vattenhastigheten, och denna kan mycket väl vara större på den grundare
sidan. På grund af de betydande och ofta nog olösliga svårigheter, hvillta sålunda i t
praktiken möta för bestämmande af de olika vattenkvantiteter, som framflyta öfver
hvardera strandägarens grund, hafva vattenbyggnadsteknici för länge sedan afstått »

211

frän alla, försök afl, mellan ägarn o af motliggande stränder uppdela vattnet (vattenkraften)
i enlighet med den i vattenrättsförordningens 1 § angifna hufvudregeln.
Man bär i stället ansett sig böra utgå ifrån, att hvardera strandägaren tillkommer
halfva vattnet, såframt e,j rättsliga afgöranden gifva annat vid handen. Lagförslaget
har således i denna del endast fastslagit hvad som genom förhållandenas makt
redan förut faktiskt tillämpats.

I den för Finland den 23 juli 1902 utfärdade lagen om vattenrätten bär intagits
en bestämmelse, som hufvudsakligen öfverensstämmer med det ifrågavarande, af
kommittéerna föreslagna stadgandet. 3 § i nämnda, lag föreskrifver nämligen, att i
strömfall tillkommer hvardera sidans ägare lika stor del i den där nedgående vattenmängden.
Då det mången gång kan möta svårigheter att afgöra, hvilken del af ett
vattendrag bör räknas till .strömfall, hafva kommittéerna, i motsats till den finska
lagen, ansett föreskriften om vattnets fördelning i lika lotter böra gälla rinnande
vatten öfverhufvudtaget. Någon egentlig praktisk betydelse torde dock stadgandet
i allmänhet äga allenast beträffande sådan del af ett vattendrag, där större lutning än
den för vattnets naturliga framrinning nödiga förefinnes, där således vattnet tillsammans
med fallhöjden representerar en naturlig kraft, vattenkraft. Att uttrycket
»rinnande vatten» skall vid tillämpningen erbjuda någon tvetydighet torde icke vara
att antaga. Hvad enligt det vanliga språkbruket betecknas såsom vattendrag (älf,
ström, å eller bäck) hör naturligtvis i främsta rummet hit. Visserligen befinner sig
vattnet äfven i sjöar och dylika vattensamlingar i en ständig rörelse, men rinnande
kan vattnet där icke sägas vara annorstädes än i den omedelbara närheten af ett tilleller
aflopp.

Af det föreslagna stadgandets affattning framgår uppenbart, att detsamma afser
, allenast själfva vattnets tillgodogörande. I fråga t. ex. om rätten till sjöslåtter eller
fiske har det ej någon tillämpning. Hvad angår fördelning af vattentillgången bör
till undanröjande af möjliga tvifvelsmål påpekas, att den föreskrifna hälftendelningen
gäller det naturligen framflytande vattnet. År vattnet i vattenkraftsändamål
uppdäindt, kan fördelningen af det vid dammen samlade vattnet komma att
ställa sig annorlunda, beroende därpå om de båda strandägarne äro till olika del
ägare af den fallhöjd, som genom dammbyggnaden utnyttjas. Detta framgår af
följande exempel (se nedanstående figur). Ett strömfall med en fallhöjd af 10 m.

'' sträcker sig från a—b till e—f. Högra stranden a—c —e äges af A, som därjämte
äger sträckan b—d af andra stranden. Återstoden af vänstra stranden d—f tillhör
s B. 1 den del af fallet, som ligger mellan a—b och c—d, är fallhöjden 4 m., under

212

1: 2-3

Strandägare,
, som ej
har del i
vattenområdet.

det att fallhöjden från c—d till e—f utgör 6 in. Om nu A och B förena sig om att
gemensamt hygga damm vid e—f för uttagande af vattenkraften i hela fallet,
kan B ej göra anspråk på hälften af det uppdämda vattnet; han skulle härigenom
komma att tillgodogöra sig ej blott den fallhöjd, som på grund af strandrätten tillkommer
honom, utan äfven den fallhöjd, som uteslutande tillhör A. Fördelningen
af vattenkraften måste i förevarande fall uppenbarligen göras så, att A får till sitt
verk intaga 7/10 af vattnet och B 3/10. Hade däremot genom dammbyggnaden tillgodogjorts
allenast fallet från c—d till e—f, på hvilken sträcka fallhöjden är gemensam
för A och B. skulle lika lott i det uppdämda vattnet tillkomma dem.

v. i’ ''1 (''1 1''1 ’ ■'''' ’!

»-Xv";:;:

1111

Andra stycket i förevarande paragraf innehåller bestämmelser till tryggande
af sådan strandägares rätt, som för anspråk till mer än hälften af vattnet kan åberopa
dom eller urminnes häfd eller annan särskild rättsgrund, t. ex. ett för andra
strandens ägare bindande aftal, eller som, då vattenlagen träder i kraft, eljest lagligen
tillgodogör sig större anpart i vattnet.

3 §.

Såsom redan förut i annat sammanhang framhållits*, bör det, fastän ej uttryckligen
uttaladt i lag, anses tillkomma enhvar att begagna sig af annans vatten
till samfärdsel, badning o. d., i den mån vattenägarens berättigade intresse icke
härigenom förnärmas. Att denna befogenhet i första hand är af betydelse för
den, hvilken genom köp eller annorledes blifvit ägare af strand invid ett naturligt
vattenområde utan att hafva förvärfvat någon rätt till detta, är gifvet. För ut *

Se ofvan sid. 163.

iifVnml.: ni'' (lön honom sa,val som enhvar annan tillkommande rätt att nyttja vattnet
bör han i regel vara berättigad att vid den honom tillhöriga stranden anbringa en
mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad. Något förfång
tillskyndas härigenom i allmänhet icke vattenområdets ägare. Och äfven om en olägenhet
af mindre betydenhet skulle genom byggnadens anbringande vid stranden
kunna anses uppstå för vattenägaren, bör denne ej kunna af sådan anledning förbjuda
strandägaren att medelst byggnadens uppförande och bibehållande underlätta
möjlighet för sig att på ofvan antydt sätt använda vattnet. Om byggnaden däremot
är af beskaffenhet att lägga hinder i vägen för vattenägaren att själf på ett rationellt
sätt göra sig vattnet till godo eller eljest för honom (nedför men, som från
objektiv synpunkt sedt kan tillmätas någon betydelse, är lian ej nödsakad att
finna sig däri. Har emellertid upplåtelsen af strandområdet skett under uttryckligt
villkor, att strandägaren ej ma i vattnet vid stranden uppföra sådan byggnad, som
här afses, finnes ej någon anledning att genom eu lagföreskrift göra rubbning i
hvad sålunda enligt det frivilliga aftalet bör gälla ej blott för den, till hvilken
upplåtelsen skett, utan jämväl för hans efterträdare i äganderätten till stranden.
Enahanda är förhållandet, om eljest dylikt aftal träffats och detta enligt vanliga för
servitutsaftal gällande regler är för strandägaren bindande.

Att den rätt, som i förevarande paragraf gifvits en strandägare, ej får utöfvas
på sådant sätt, att de i 2 kap. stadgade villkor för byggande i vatten öfverträdas, är
visserligen själfklart, men en erinran härom har dock synts ej böra saknas.

4 §.

I sammanhang med hänvisning till de bestämmelser i lagen, på grund af hvilka Vattenen
vattenägare kan förpliktas att till förmån för ett allmänt ändamål eller ock an- ''tilfersätt
nans enskilda intresse underkasta sig förlust i honom tillkommande vattenmängd
eller vattenkraft, har i förevarande paragraf gifvits uttryck åt den, enligt hvad i det vattenkraft.
föregående framhållits, riktiga principen a.tt sålunda tillskyndad förlust skall ersättas
vattenägaren, såvidt förlusten kan skattas till något värde. En inskränkning
i denna princips tillämpning inträder dock i vissa fall, af hvilka de viktigaste äro
de, där fråga är att tillgodose de genom gällande kungsådrebestämmelser skyddade
allmänna eller därmed likställda enskilda intressen.

Då rättsförhållandena i fråga om allmän flottled regleras genom en särskild
lagstiftning, har hänvisning gjorts till berörda lagstiftning.

214

I: 5 6

Vattenägares
skyldighet
att i
vissa fall
utan ersättning
tåla
förlust i
vattenmängd
eller
fallhöjd.

Förlust af
både vattenmängd
och
fallhöjd.

5 och 6 §§.

Angående stadgandena i dessa paragrafer hänvisas till hvad i den allmänna
motiveringen till kapitlet blifvit beträffande dem anfördt. I fråga om 5 § torde
dock ett par belysande anmärkningar böra bär göras.

Då den andel af vattenmängden, hvilken på grund af stadgandena i nyssnämnda
paragraf ägare af strömfall eller annat område i större vattendrag har att
afstå utan rätt till godtgörelse, blifvit fastställd till en tredjedel af strömfallets
hela vattenmängd, är det tydligt, att denna gräns gäller ej blott beträffande den
vattenförlust hvarje särskilt företag af den i paragrafen angifna art medför utan
jämväl i fråga om den sammanlagda förlusten genom skilda sådana, på olika tider
utförda företag. Uttrycket »hela vattenmängden» afser gifvetvis den vattentillgång,
som finnes till ägarens disposition, innan ännu någon del däraf tagits i anspråk
för sådant ändamål, som här är i fråga.

Skulle en strömfallsägare för dylikt ändamål gå förlustig vattenkraft dels därigenom
att vatten fråntages honom och dels genom borttagande af fallhöjden, bör
den sammanlagda fcra/tförlust, hvarför han på grund af förevarande bestämmelser
ej är berättigad till ersättning, vara begränsad till en tredjedel af vattenkraften.

Af de skäl, som förut (sid. 197) angifvits för bestämmelsen, att vid förlust af vattenkraft
genom fallhöjdsminskning endast en tredjedel af förlusten skall af ägaren vidkännas
utan godtgörelse, bör den nu nämnda begränsningen hänföra sig till vattenkraften
i den del af fallet, som tages bort; denna del betraktas som ett särskildt fall.
Sker fallhöjdsminskningen först och tages efteråt vattenmängd i anspråk, har denna
begränsning ej någon betydelse, ty vid tiden för vattnets afstående finnes ju ej
längre ifrågavarande del af fallet. I omvänd händelse inträder däremot begränsningen,
såvidt angår den del af strömfallet, som genom fallhöjdens borttagande går
förlorad. Man ser sålunda till, hvilken vattenkraft det i anspråk tagna vattnet
representerat på den sedermera förlorade fallhöjden; endast i den mån denna vattenkraft
understigit en tredjedel af hela den ursprungliga kraften på samma fallhöjd,
skall kraftförlusten genom fallhöjdsminskningen af ägaren vidkännas utan ersättning.
Om exempelvis från ett strömfall eu fjärdedel af den tillgodogjorda eller
för kraftändamål användbara vattenmängden* bortledes och sedermera åtgärd vid *

Denna kan under olika förhållanden uppskattas olika. Merendels torde dock härvid komma i
betraktande antingen den normala lågvattenmängden eller också hvad vattenfallskommittén benämnt den f
industriella medelvattenmängden.

215

tuffes, hvarigenom fallhöjd ffår förlorad, skall vid tillämpning af 5 §;ens regler
1 allägaren ulan godtfförelse vidkännas hela vattenförlusten men af fallhöjdsför1
nsten allenast sa stor del, som motsvarar en tolftedel af den ursprungliga vattenkraften
på ifrågavarande fallhöjd, eller således en niondel af den efter bortledandet
kvarvarande vattenkraften, da ju kraften på grund af minskningen i vattenmängd
redan reducerats till tre fjärdedelar = § x }). Detta gäller vare
sig'' den borttagna fallhöjden utgör strömfallets hela fallhöjd eller endast en del
deraf. Antåg vattenmängden till 20 sm3, fallhöjden till 3 meter och således (med
beräknande af en effektiv hästkraft till 75 % af en naturhästkraft) den effektiva
vattenkraften i fallet till (100 hästkrafter. Af vattenmängden bortledes eu fjärded—
5 »in3 = 150 hkr. Hela fallet bortspränges därefter; den därigenom orsakade
kraftförlusten utgör 450 hkr. Fallägaren får utan ersättning vidkännas
förlusten af 150 -f- 50 = 200 hkr. Vore under i öfrig! oförändrade förutsättningar
hela fallhöjden i fallet 5 meter (således vattenkraften 1000 hkr) och bortsprängdes
deraf 3 m, skulle förhållandet ställa sig på följande sätt. Den bortledda
fjärdedelen af vattenmängden (= 250 hkr), hvarför ersättning ej erhålles, belöper
med 5 (= 150 hkr) på den sedermera bortsprängda fallhöjden och med |

(= 100 hkr) på den alltjämt kvarvarande fallhöjden. Vid uträknandet, huru
mycket af den genom fallhöjdsminskningen förlorade vattenkraften bör afstås
utan ersättning, har man att taga hänsyn endast till förhållandena i den bortsprängda
delen af fallet. Vattenkraften där var före vattnets bortledande 600 hkr
(se ofvan), hvaraf utan ersättning genom bortledandet förlorats 150 hkr (de på den
kvarvarande fallhöjden belöpande 100 hkr influera icke). Fallägaren nödgas nu
undvara ersättning för ytterligare en niondel af de 450 hkr, som efter vattenafledningen
funnos kvar i den del af fallet, som bortspränges, eller 50 hkr. Ägarens hela,
icke ersatta förlust på åtgärderna tillsammans utgör alltså 250 -f- 50 = 300
hkr eller mindre än en tredjedel af den ursprungliga vattenkraften i fallet i dess
helhet, 1000 hkr. Skulle sedermera de kvarvarande 2 m. fallhöjd jämväl bortsprängas,
skall af kraften i denna del af fallet (= 300 hkr) ägaren utan ersättning afstå
en niondel (= 33,33 hkr). Sedan sålunda hela fallet gått förloradt, har jämnt
eu tredjedel af kraften lämnats utan ersättning. Föreskrift om den nu omförmälda
begränsningen, då såväl vattenmängd som fallhöjd går förlorad, har intagits i
andra stycket af 5 §.

Fn fråga, som vid tillämpningen af de förevarande bestämmelserna helt visst Betydelsen
skulle blifva föremål för olika meningar, därest densamma i lagen lämnades obesvn- reglering''}

förevarande

fall

I: 5-8

Jämlikt
äldre lag bebyggda

strömfall.

21<>

rad, iir den, hvilken betydelse en genom reglering af vattentillgången eller liknande
åtgärd åstadkommen ökning al den vanliga lagvattenmängden bör äga i afseende å
beräknandet af den bär omhandlade ersättningsfria andelen af förlorad kraft. Å ena
sidan förefaller det obilligt, om en vattenfallsägare, hvilken kanske nedlagt störa
kostnader för åstadkommande af en jämn vattenafrinning och därmed erhållit en
mera konstant påräknelig vattentillgång, skulle försättas i det läge, att lian utan ersättning
beröfvades möjligheten att helt göra sig den vunna ökningen i vattenkraft
till godo. Ovissheten, huruvida fallägame själfva skulle få skörda frukten af sina
ekonomiska uppoffringar, skulle kunna afskräcka fråii utförandet af de för
vattenkraftens rationella utnyttjande så betydelsefulla regleringsföretagen.
Emellertid synes det å andra sidan icke gärna vara möjligt att städse låta de ursprungliga
förhållandena vara bestämmande, att således inskränka den skyldighet
för en vattenägare, hvarom här är fråga, att gälla allenast beträffande den vattenkraft,
som före vidtagandet af någon som helst reglering stått honom till buds.
Att utreda, hurudana de naturliga afrinningsförhållandena i ett vattendrag varit,
torde mången gång visa sig fullständigt omöjligt. Endast om regleringen af vattentillgången
vidtagits under sådan tid, att minnet af de förut rådande förhållandena
något så när klart fortlefvcr, kan det låta sig göra att åstadkomma en dylik utredning.
Efter öfvervägande af de olika synpunkter, som sålunda vid den förevarande
frågans lösning göra sig gällande, har det synts kommittéerna lämpligast att ordna
saken sa, att en vattenfallsägare, såvidt angår den genom en vattenreglering
eller liknande åtgärd vunna ökningen i den vanliga vattenmängden, fritages från
skyldigheten att utan godtgörelse vidkännas förlust däraf allenast såvidt regleringen
blifvit verkställd inom de närmaste tjugu åren före den tidpunkt, då talan om skyldighetens
utkräfvande anhängiggöres. Att det åligger den, som vill till sin förmån
åberopa sig på ifrågavarande undantagsstadgande, att visa, i hvilken män förutsättningarna
för detsammas tillämpning föreligga, torde vara själffallet.

7 och 8 §§.

Redan i det föregående har framhållits, att stor varsamhet kräfves vid afgörandet,
huruvida de föreslagna stadgandena för tillgodoseende af framtida kraf
från de i 5 § omförmälda intressenas sida böra äga giltighet äfven beträffande
sådana strömfall, hvilkas vattenkraft redan tagits i bruk vid den tid, då den nya lagen
träder i kraft. Från såväl principiellt rättslig som praktisk synpunkt möta betänk -

ligheter mot en dylik,

i viss mun retroaktiv tillämpning utan undantag. Ilätts

förhållanden, som ordnats i enlighet med den förut bestående rättsordningen, skulle
härigenom kunna utsättas för oförutsedda rubbningar. Ehuru således en undantagslös
tillämpning af de nya stadgandena i förevarande hänseende icke bör komma

fallen. Med tillstånd, som Konungen lämnat, afse» som bekant rätten att bygga
i kungsådra. Det är således fastslaget, att kringskära finnes i det vattenfall, hvars
bebyggande därigenom medgifvits; de allmänna och de med fallägarens rätt i viss
man konkurrerande enskilda intressena framträda där med ännu större berättigande

vissa förpliktelser ålagts fallägaren, förpliktelser, som hänföra sig dels till tiden för
bjggnadens utförande och dels till framtiden. I de tillståndsresolutioner, livilka
meddelats från och med senare hälften af år 1907, har därjämte i anledning af
framställning från vattenrättskommittén plägat intagas det förbehållet, att sökanden
till tillståndet och hans rättsinnehafvare skola vara underkastade »den ytterligare
inskränkning i rätten att tillgodogöra sig vattnet i kungsådran, som kan föranledas
af ny lagstiftning beträffande vattenrätten och därmed sammanhängande
ämnen». Ägarne af de strömfall, livilka bebyggts på grund af tillstånd med dylikt
förbehåll, äro utan vidare skyldiga att underkasta sig den nya lagens bestämmelser.

Men äfven där tillståndet lämnats tidigare och således utan förbehållet, synes,
i betraktande af de föreslagna stadgandenas förhållande till de vid tillståndet förknippade
villkor, knappast hänsynen till tillståndshafvarens rätt böra föranleda någon
större tvekan om befogenheten att låta den nya lagen blifva tillämplig. Genom
tillståndet har ej erhållits eu obegränsad rätt i afseende å det ifrågavarande vattenfallets
ttllgodgörande. Såsom nyss antydts, har tillståndet meddelats allenast under
villkor att de intressen, hvilkas tillgodoseende förut afsetts med föreskriften om
kungsådians öppenhallande, pa visst sätt beaktades; och därvid har hänsyn tagits ej
blott till de intressen, som vid tiden för fallets bebyggande redan vunnit aktualitet,

* Antalet resolutioner, hvarigenom dylikt tillstånd meddelas, uppgår f. n. (december 1910) till 48,
däraf dock 2 afsett allenast ändring i villkoren för förut lämnadt tillstånd.

28—091204. Förslag till Vattenlag.

i fråga, synes något hinder icke möta att, i den mån välförvärfvade rättigheter icke
kränkas, låta stadgandena få giltighet jämväl beträffande förut bebyggda vattenfall.

Vid frågans afgörande synes skillnad böra göras mellan å ena sidan de vattenfall,
hvilkas bebyggande skett med stöd af Konungens tillstånd i enlighet med 1899
års lagstiftning*, och å den andra de utan dylikt tillstånd i laga ordning bebyggda

Fall, Kallt
bebyggts
efter tillstånd
af
Konungen.

än eljest, hor tillgodoseende af dessa intressen hafva vid tillståndets meddelande

218

I: 7-8

utan jämväl till framdeles möjligen uppkommande intressen. Om allmän farled eller
allmän flottled icke redan funnits i vattendraget, liar sålunda tillståndet förklarats
icke utgöra hinder för framtida inrättande af dylika leder, hvarjemte
skyldighet ålagts fallägaren att af vattentillgången i vattendraget utan ersättning
afstå hvad som kunde komma att erfordras för farled och flottled i eller utmed fallet.
Enahanda skyldighet har jämväl föreskrifvits till skyddande af fiske. De ordalag,
livilka användts vid angifvande af berörda förpliktelse, hafva varierat. Enligt
den numera brukliga formuleringen heter det, såvidt angår en framtida allmän farled,
att ägaren till den medgifna byggnaden skall utan ersättning »af vattentillgången i
älfven afstå hvad som i laga ordning pröfvas för allmän farled med eller utan slussar
erforderligt, dock högst den vattenmängd, som tillsammans med det för flottning,
för fiskens gång och för annat allmänt ändamål i anspråk tagna vattnet uppgår till
den kvantitet, som före byggandet i kungsådran framrunnit däri»; beträffande skyldigheten
att afstå vatten till flottningsändamål och till fiskets skydd användas motsvarande
ordalag. Innan nämnda formulering kom i bruk, begagnades i det förevarande
hänseendet skiftande uttryckssätt. Somliga resolutioner ålade sökanden att
af »vattentillgången i kungsådran» afstå det vatten, som kunde erfordras för allmän
farled, allmän flottled eller fiskvåg, andra återigen hänförde skyldigheten att ersättningsfritt
tillhandahålla vatten för dylika ändamål till vattentillgången i vattendraget
utan angifvande af någon begränsning. 1 sammanhang med villkoret om
vattens afstående kostnadsfritt pläga tiliståndsresolutionerna numera ålägga dammägaren
att utan ersättning tåla, att i eller invid dammanläggningen anordningar, som
för allmän farleds inrättande i laga ordning varda föreskrifna, vidtagas i vattendraget,
samt att bekosta de af dammanläggningen förorsakade särskilda anordningar för eu
framtida allmän flottled äfvensom, i den mån kostnaderna för flottningen och för underhållet
af flottningsanordningarna skulle till följd af dammanläggningen blifva större
för de flottande än om anläggningen icke utförts, till dessa senare utgifva ersättning
med belopp, som pröfvas motsvara den beräknade årliga ökningen i sammanlagda
kostnaderna för drift och underhåll. I hufvudsak samma förpliktelser föreskrifvas
i andra ordalag jämväl i åtskilliga af de äldre tillståndsbesluten.

Beträffande skyldighet att utan ersättning tåla minskning i fallhöjd innehålla
de resolutioner, hvarigenom tillstånd gifvits att bygga i kongsådra, ej någon särskild
föreskrift. Visserligen har, där anledning funnits att antaga möjligheten af
framdeles ifrågakommande företag för torrläggning af närliggande mark, i resolutionen
särskild! betonats, att tillståndet ej finge lägga hinder i vägen för de åtgärder,

som i sådant syfte kundo varda i laga ordning medgifva. Härmed bär tydligen afsetts
att gifva en erinran därom, att en tillämpning af gällande lagföreskrifter i
fråga om vattenverks ändring eller utrifning icke vore till följd af det meddelade
tillståndet utesluten. Någon inskränkning i den eljest lagstadgade rätten till lösen
eller ersättning i slikt fall har dock icke gjorts.

Af hvad nu sagts framgår, att den nya lagens bestämmelser angående de skyldigheter,
som böra åligga ägare af strömfall i större vattendrag med hänsyn till
framdeles uppkommande intressen af den i 5 § angifna art, icke i allo öfverensstämma
med de villkor, som i allmänhet plägat föreskrifvas för tillstånd att bygga i
kongsådra. I det stora hela är dock skillnaden ej så betydande, att hinder bör anses
möta mot nämnda villkors ersättande med de föreslagna lagstadgandena. Från vattenfallsägarnes
synpunkt synes i allt fall någon befogad invändning häremot ej kunna
göras. Såsom i det föregående anmärkts, har affattningen af villkoren i de ifrågavarande
tillståndsresolutionema stundom varit sådan, att innebörden af de förpliktelser,
som därigenom ålagts, svårligen kan i sin helhet öfverblickas. De föreslagna
reglerna i vattenlagen åstadkomma däremot nödig klarhet; skyldigheterna för framtiden
äro bestämdt angifna, och genom deras fixerande i lag är en önskvärd likformighet
vunnen beträffande alla fall. Då därjämte de ifrågavarande vattenfallens
ägare i förslaget tillförsäkras en viss öfvergångstid, under hvilken ett utkräfvande af
skyldigheternas fullgörande icke kan ifrågakomma, torde i stort sedt förslaget för
fallägarne medföra en förmån. Vid sådant förhållande hafva kommittéerna ansett
stadgandena i fråga icke skäligen kunna uppfattas såsom ett ingrepp i vederbörande
strömfallsägares genom tillståndsresolutionen förvärfvade rättigheter. Skulle under
lagförslagets vidare behandling till följd af möjligen ifrågaställda ändringar i förslaget
eller eljest en annan uppfattning göras gällande af dem, som saken närmast
angår, toide genom ett tilläggsstadgande möjlighet böra beredas tillståndshafvare,
som må finna sådant för sig förmånligare, att efter anmälan kvarstå under de villkor,
hvarpå den för honom gällande tillståndsresolutionen är byggd.

Ser man saken åter från det allmännas sida, lära de anmärkningar, som möjligen
kunna göras mot ett utbytande af resolutionernas växlande villkor mot lagens för
alla fall lika regler, böra falla vid beaktande af de fördelar, som därigenom
vinnas. Betydelsen däraf, att de skyldigheter, som för framtiden åligga strömfallsägarne,
äro noggrant angifna i lag och således för enhvar kända, kan icke öfverskattas.
Likformigheten i förpliktelser för de olika fallägarne är äfven från det allmännas
synpunkt en förmån. Genom föreskriften om skyldighet för strömfallets ägare

220

I: 7-8

att utan ersättning vidkännas en tredjedel åt'' den kraftförlust, som förorsakas genom
utsprängning eller utgifning af fallet eller viss del däraf eller genom borttagande
af fallhöjd på annat sätt — genom denna föreskrift beredes ökad möjlighet att
i afsevärd mån tillgodose de allmänna eller därmed likställda enskilda intressen, om
hvilkas tillvaratagande det här är fråga. Särskildt gäller detta med afseende å jordbrukets
behof att genom sjösänkning eller andra vattenaflednings- eller vattenregleringsföretag
vinna nya marker och därigenom ökad betydelse. Någon motsvarighet
till denna förpliktelse förekommer, såsom nämndt, icke i de meddelade resolutionerna
angående tillstånd att bygga i kongsådra.

Det har här ofvan framhållits, att i somliga af de nämnda resolutionerna skyldigheten
att till förmån för allmän farled eller allmän flottled eller fisket ersättningsfritt
afstå vatten icke är uttryckligen inskränkt till något visst maximum:
Saknaden af eu dylik uttrycklig begränsning lärer dock icke få tolkas så, att den ifrågavarande
skyldigheten afsetts att gälla äfven den del af vattnet, beträffande hvilken
någon inskränkning i strandägarens förfoganderätt med hänsyn till de allmänna intressena
icke finnes i gällande lag stadgad. Då dessa allmänna intressen före kungsådrans
bebyggande ansetts tillräckligt skyddade därigenom, att densamma lämnats
öppen, synes det föga rimligt att i villkoret om vattnets afstående inlägga mera än
en skyldighet att återlämna det vatten, som från kungsådran tagits i anspråk, vare
sig genom att ånyo öppna kungsådran eller medgifva bortledandet af dess vatten.
Oansedt olikheten i ordalag, torde således det berörda villkoret i resolutionerna få
anses hafva samma innebörd eller den, som genom den numera använda formuleringen
kommit klart till synes. Och äfven om i de fall, där tillståndsbeslutet icke uttryckligen
begränsat skyldigheten till allenast kungådrans vatten, en annan tillämpning
af villkoret skulle kunna tänkas rättsligt möjlig, torde dock därigenom, att de
föreslagna stadgandena, livilka ersätta resolutionernas villkor, föreskrifvit en dylik
begränsning, någon minskning i det allmännas rätt, praktiskt sedt, ej vara att befara.
Då det bär är fråga om vattendrag af en jämförelsevis betydlig storlek, kommer
med stor sannolikhet den vattenkvantitet, som kan tarfvas för bedrifvande af flottning
i eller utmed strömfallet eller till slussvatten i en kanalled eller för beredande
af möjlighet för vandringsfisken att komma fram, icke någonsin att öfverstiga en
tredjedel af hela vattenmängden i fallet, såvidt icke ett exceptionellt lågt vattenstånd
råder; vid ett dylikt undantagstillfälle kan visserligen, därest kanal med slussar
inrättats i eller utmed ett vattenfall, mera än en tredjedel af vattnet komma att tagas
i anspråk för slussningen, men då här samma vattenkvantitet erfordras, vare sig val -

221

tonstdndet iir högre eller lägre, skull enligt it § deri ersättning.*Trut tredjedelen
nas af den vanliga lågvattenmängden.

Hvad beträt far öfriga villkor, som i resolutionerna allmänneligen eller

beräk -

i sär -

skilda fall intagits i syfte att bereda framdeles uppstående

allmänna intressen en

fördel, återfinnes väl ej någon direkt motsvarighet därtill i de förevarande lagbestämmelserna.
Det bör dock observeras, hurusom det förut om förmälda stadgandet
i It kap. 18 § därom, att ersättning för tillgodogjord vattenkraft innefattar godtgörelse
jämväl för hvad där benämnes vattenverksb.vggnader, föranleder till att exempelvis
inrättande åt eu flottningsränua genom eu dammbyggnad icke medför skyldighet
för de flottande att ersätta den del af dammen, som sålunda tages bort, för den
händelse och i den mån det vatten, som tages i anspråk för rännan, skall af dammägaren
afstås utan ersättning.

På grund af det nu anförda har det synts kommittéerna ej blott befogadt utan
äfven mest ändamålsenligt att låta de i 5 § föreslagna stadgandena vinna tillämpning
å de strömfall, hvilkas utnyttjande sker med stöd af Konungens tillstånd att
bygga i kungsådra. De föreskrifter, hvilka i samband med tillståndet lämnats för
tillvaratagande af redan existerande intressen, rubbas dock ej härigenom. Så godt
som alla tillståndsbeslut innehålla föreläggande för sökanden att, till beredande
af möjlighet för lax och annan vandringsfisk att trots den medgifna byggnaden
komma fram genom fallet, inrätta och underhålla laxtrappor eller andra anordningar
i enlighet med föreskrifter, som vederbörande fiskerimyndiglieter ägde gifva,
samt att vidtaga de ändringar i sålunda gjorda anordningar, hvilka erfarenheten
kunde visa nödiga och myndigheterna till följd däraf ålade byggnadens ägare. Likaledes
meddelas i allmänhet i tillståndsbesluten förbud mot bedrifvande af fiske
inom visst område i vattendraget ofvan- och nedanför byggnaden, och för genomförandet.
af dylikt förbud ålägges sökanden att af fiskets ägare inlösa den dessa tillkommande
rätten. Somliga resolutioner förplikta byggnadens ägare att till upprättande
af fiskodlingsanstalter eller eljest till befrämjande af fisket i det förevarande
vattendraget till statskontoret inbetala ett visst belopp på en gång eller ock
erlägga viss årlig afgift. Helt naturligt kan det ej komma i fråga att göra någon
ändring i dessa eller likartade bestämmelser, hvilka gifvits till skydd för intressen,
som redan vid tiden för tillståndets meddelande gjort sig gällande. Endast de särskilda
skyldigheter, som ålagts fallägaren för tillgodoseende af sådana i 5 § omförmälda
intressen, hvilka vid nämnda tid ännu ej vunnit aktualitet utan först efter

I: 7-8

Fall. torn
bebyggts
utan tillxt&nd
af
Konungen.

222

byggnadens uppförande framträda med berättigade kraf, endast dessa skyldigheter
falla bort och ersättas af de förpliktelser, som föreskrifvas i 5 §.

Den andra gruppen af strömfall, hvarom här är fråga, utgöres af sådana i större
vattendrag befintliga fall, hvilka vid tiden för den nya lagens trädande i kraft redan
äro öfverbyggda utan att Konungens tillstånd därtill förvärfvats. Beträffande
dessa synes en tillämpning af de nya stadgandena icke kunna i allmänhet föreskrifvas,
utan att den enskilde fallägarens rätt trädes för nära. Naturligtvis gäller
detta dock endast i den mån byggnaden är af den beskaffenhet, att enligt äldre lag
anspråk kan göras på lagligt skydd för det tillgodogörande af fallet, hvartill byggnaden
är ämnad. Har någon byggt i strid mot den vid tiden för byggandet gällande
lagen, finnes ej anledning att låta honom få en bättre ställning- än den strömfallsägare,
hvilken först efter det den nya lagen trädt i kraft vidtagit åtgärder för
fallets utnyttjande. År däremot byggnadens laglighet stadfästad genom urminnes
häfd eller fastslagen genom domstols beslut eller eljest oantastlig, har strömfallsägaren
en rättighet, i hvilken han ej bör vara skyldig att utan vederlag tåla någon
inskränkning. Detta gäller både för det fall att kungsådra ej af ålder funnits i
strömfallet och i motsatt händelse. Att äfven strömfall, där kungsådra finnes, kunna
vara. lagligen öfverbyggda till hela sin bredd, kan bero antingen därpå, att vid
domstolsundersökning, som resulterat'' i medgifvande till byggnadens utförande,
kungsådrans befintlighet icke blifvit behörigen styrkt, eller ock möjligen därpå,
att vederbörande domstol före tillkomsten af 1899 års lagstiftning angående rätt
att efter tillstånd af Konungen bjrgga i kungsådra ansett sig oförhindrad att med
en lagtillämpning, om hvars riktighet dock olika meningar varit rådande, dispensera
från bestämmelsen om kungsådrans öppenhållande. I bådadera fallen har byggnadens
ägare erhållit en verklig rätt att bygga på sätt som skett. Han har, i förlitande
på denna med bestående lags helgd utrustade rätt, å vattenverket och den därpå
grundade affären nedlagt kostnader, för hvilkas tillgodogörande det förvärfvade
rättsliga underlaget icke bör undanryckas honom.

Hvad här ofvan blifvit sagdt om strömfallsägare, som vid tiden för den nya
lagens trädande i kraft redan lagligen utnyttjar sitt fall, bör tydligtvis också gälla
beträffande den, som då i laga ordning erhållit medgifvande att bebygga fallet,
ehuru byggnaden ännu icke utförts. Enligt stadgande, som intagits i 14 kap. 8 § af
vattenlagsförslaget, skall visserligen det medgifva arbetet vara fullbordad! inom
viss tid efter det nya lagen trädt i tillämpning vid äfventyr att det erhållna tillståndet
eljest förfaller; men så länge och i den mån tillståndet har giltighet, bör

223

innehål varen däraf vara likställd med den, som redan förut lagligen byggt. Enahanda
bor förhållandet vara, därest på grund af före nya lagen gjord ansökan vederbörande
domstol sedermera med stöd af äldre lag medgifver byggandet.

Från den regel, som i anledning af det nu sagda ansetts böra gälla i fråga om
sadana strömfall i större vattendrag, hvilka i annan ordning än efter tillstånd af
Konungen lagligen bebyggts eller bebyggas på grund af äldre lag, nämligen att
5 §:eus stadgande!! icke skola lända till efterrättelse därå, »såvidt angår den vatten -

mängd och fallhöjd, som fallets ägare lagligen äger tillgodogöra sig», hafva kommittéerna
emellertid trott sig böra göra ett undantag. J annat sammanhang skall
redogörelse lämnas för det förslag kommittéerna uppgjort i fråga om s. k. vatlen -

bocker, hvari anteckningar skola göras om faktiska och rättsliga förhållanden rörande
byggnader för tillgodogörande af rinnande vatten. Hur önskvärdt det än

vore att inom eu snar framtid i dessa vattenböcker verkställdes inskrifning jämväl
af alla äldre, vid tiden för vattenlagens trädande i kraft befintliga vattenbyggnader,
har dock en allmän skyldighet i detta hänseende icke ansetts kunna åläggas
ägarne af dessa byggnader. Däremot synes något hinder icke möta att göra den
frihet från tillämpningen af 5 §:ens stadganden, hvilken tillkominer ägarne af för -

ut bebyggda fall, beroende däraf att en dylik inskrifning inom viss tid göres. För
den framtida rättssäkerheten är inskrifningen af den allra största betydelse. Tvister
kunna dessförutan lätteligen uppstå angående omfattningen af det tillgodogörande
utaf vattenkraft, hvilket vid den nya lagens tillkomst ägt ruin: och det skulle, därest
ej ett fixerande häraf genom anteckning i vattenboken göres, helt visst blifva
ytterst svårt att i en framtid afgöra, huru en vattenbyggnad var beskaffad vid
den tidpunkt, då förevarande förslag trädt i tillämpning såsom lag. Såsom villkor
för friheten att vara underkastad bestämmelserna i 5 § har således föreskrifvits,
att ägaren af den enligt äldre lag tillkomna byggnaden inom viss tid gör ansökan
om inskrifning rörande byggnaden i vattenboken. Men då ändamålet, nämligen

att erhålla en fast hållpunkt för bedömande i en framtid af byggnadens beskaffen -

het vid den tid, då nya lagen trädt i kraft, icke skulle vinnas utan att inskrifning
verkligen följer å ansökningen, är det ej nog, att blott och bart ansökan göres, utan
därvid måste också af ägaren iakttagas hvad i 12 kap. af förevarande förslag finnes
stadgadt angående förutsättningarna för bifall till en dylik ansökan.

De bestämmelser, som gifvits i 6 § om viss tid, under hvilken tillämpning af
stadgandena rörande ett kostnadsfritt afstående af vattenmängd eller fallhöjd icke
i hela dess stränghet bör komma i fråga, skola enligt förslaget jämväl gälla, för den

224

I: 7 9

händelse och i den mån sistnämnda stadganden skola lända till efterrättelse beträffande
strömfall, som bebyggts i enlighet med äldre lag, därvid 40-årsperiodens början
räknas från den dag, då nya lagen träder i kraft. Denna dag bär här valts till
utgångspunkt äfven för den händelse byggnaden skulle fullbordas först senare.
Att med särskild hänsyn till sistnämnda undantagsfall föreskrifva annan utgångspunkt
för den ifrågavarande tidens beräknande har icke ansetts nödigt. Såvidt
angår de efter tillstånd af Konungen bebyggda fallen, kan härigenom i viss mån
synas ske ett efterskänkande af den rätt, som enligt de i hvarje fall utfärdade
resolutionerna tillkommer det allmänna. Det torde emellertid knappast kunna förutsättas,
att en så sträng tillämpning af de i samband med tillståndet föreskrifna
förpliktelserna med hänsyn till framtida kraf från det allmännas sida varit afsedd,
att en til Iståndshaf vare skulle beröfvas möjligheten att fa de pa byggnaden nedlagda
kostnaderna efter en rimlig amorteringsplan godtgjorda. Faktiskt medför
således tillämpningen af bestämmelserna i 6 § icke något egentligt afstående af det
allmännas rätt, sådan denna rimligtvis kunnat göras gällande.

9 §.

Delvis be- Förevarande paragrafs första stycke afser den händelse, att ett strömfall blif Strömfall.

vit öfverbyggdt allenast till en del af dess bredd. Den andel af vattnet, som ägaren
iir skyldig att utan ersättning afstå, bör i främsta rummet räknas på den icke tillgodogjorda
delen af vattnet. Endast i den mån denna del är mindre än hvari strömfallsägaren
har skyldighet att afstå utan vederlag, skola de ifrågavarande reglerna
tillämpas å det vatten, som icke rinner fritt utan medelst byggnaden tagits i bruk.
Detta, följer af analogien med kungsådran och de därom gällande bestämmelserna.
Har nu (före den nya lagens tillkomst) vid bebyggandet af ett strömfall kungsådran
lämnats öppen, så bär fallets ägare iakttagit hvad honom åligger för tillgodoseendet
a.f framdeles möjligen uppkommande intressen af allmän betydelse. Skulle t. ex.
flottled komma att sedermera inrättas i vattendraget, får väl kungsådrans vatten
kostnadsfritt tagas i anspråk för flottningen, men därutöfver är fallägaren ej pliktig
att utan ersättning upplåta något vatten.

I andra stycket af paragrafen har gifviis bestämmelse för det fall, att öfverbyggandet
af ett vattenfall skett successivt på skilda tider. Nödvändigheten af denna
bestämmelse framstår särskild! med hänsyn till den i 6 § föreskrifna öfvergångstiden,
under hvilken tillämpning af 5 §:ens regler icke äger rum. Likaledes bär

225

bestämmelsen betydelse, för den händelse första delen af byggnaden uppförts före
det nya lagen trädt i tillämpning och således ägaren — förutsatt att han fatt byggnaden
inskrifven i vattenboken — icke är beträffande den vattenmängd, som tillgodoföra
genom denna del, underkastad skyldigheten att kostnadsfritt afstå något. Att
afgöra, huruvida det vatten, som tages i anspråk, utgör en del af den först tillgodogjorda
vattenmängden eller af det vatten, som senare tagits i bruk, torde vara omöjligt.
Det återstår då ej annat än att beräkna de genom hvarje del af byggnaden tillgodogjorda
vattenmängderna hvar för sig och låta den tredjedel, hvarom 5 § talar,
uppdelas på dessa vattenmängder i samma förhållande, hvari dessa stå till hvarandra.

10 §.

Om vid den tid, då vattenlagen träder i kraft, ett strömfall i större vatten- Ny vattendrag
är i laga ordning bebyggdt samt fallets ägare för vinnande af frihet från för- fägnad,
pliktelserna enligt 5 § iakttagit hvad honom ålegat med hänsyn till byggnadens äldreinsöfning
i vattenboken, bör den omständigheten, att byggnaden sedermera helt
eller delvis ersättes med en ny byggnad, icke föranleda någon rubbning i den af
ägaren förvärfvade friheten. Å andra sidan bör ej ägaren af ett bebyggdt strömfall,
beträffande hvilket 5 §:ens stadganden äga tillämpning, vara berättigad att till
följd af ombyggnad eller ändring af den förutvarande vattenbyggnaden få räkna
sig den i 6 § omförmälda tiden ånyo till godo. I den mån den nya eller förändrade
byggnaden endast utgör en ersättning för den äldre, har den ej någon inverkan i
fråga om de skyldigheter, som åligga ström fallsägaren gent emot de i 5 § angifna
allmänna eller enskilda intressen. Om däremot genom den nya byggnaden tillgodogöres
större vattenmängd eller fallhöjd än den, som utnyttjats medelst den förutvarande
anläggningen, måste byggnaden till denna del betraktas, som om bebyggande
af ett förut obebyggdt fall ägt rum.

11 och 12 §§.

I de allmänna motiven till 1 kap. har framhållits betydelsen däraf, att det ej Större
öfverlämnas åt afgörande i hvarje särskilt förekommande fall, huruvida ett vat- vattendra9-tendrag är att anse såsom större i vattenlagens mening. I den ordning, som angifves
i särskilt författningsförslag, skall förteckning upprättas å de större vattendragen.
Endast beträffande de uti denna förteckning uppförda vattenområden kan
en tillämpning af stadgandena i 5 § komma i fråga.

29 091204. För ilag till Vattenlag.

I: 12-2:

226

De grunder, hvilka skola följas vid upprättandet af nämnda förteckning, angifvas
i 12 §. Angående de skäl, som varitt bestämmande vid fastställandet af dessa
grunder, hänvisas till hvad i det föregående anförts därutinnan. Här skall endast
erinras, hurusom endast ett fåtal vattendrag i hela sin sträckning hafva en lågvattenföring
af tio kubikmeter eller mer i sekunden. Det vore vid sådant förhållande
obilligt och icke öfverensstämmande med lagens mening, om hela vattendraget upptoges
i förteckningen. En viss punkt måste bestämmas, där vattendragets egenskap
af större börjar. Härvid bör visserligen, såvidt det utan svårighet låter sig göra,
just den punkt väljas, där en lågvattenföring af 10 sm3 börjar. Dock synes det
ej böra ligga allt för stor vikt uppå, att en noggrann utredning verkställes, hvar
denna punkt är belägen. För en dylik utredning kan stundom erfordras högst besvärliga
och tidsödande uppmätningar af vattenmängden. Enligt kommittéernas
förmenande bör ett approximativt antagande i detta hänseende vara tillräckligt.
Hufvudsaken är att fixera en lämplig geografisk punkt såsom gräns mellan den del
af vattendraget, som räknas såsom större vattendrag, och den del, hvilken ej är att
hänföra därtill.

2 KAP.

Om byggande i vatten och därmed likställda åtgärder.

Redan i det föregående har framhållits, hurusom den rätt att råda öfver vattnet,
hvilken enligt den allmänna principen för svensk vattenrättslagstiftning tillkommer
ägaren af den vattenbetäckta grunden, icke är oinskränkt. Det allmännas
intresse och. andras enskilda rätt medföra begränsningar, hvilkas fastställande
genom rättsliga normer är så mycket nödvändigare, som på grund af vattnets natur
den omedelbara verkan af ett förfogande öfver vattnet på en punkt kan sträcka sig
långt utöfver vattenägarens eget område. Om och under hvilka villkor det må
vara tillåtet att vidtaga åtgärder, som innebära eller kunna medföra en förändring
af de naturliga förhållandena i ett vattendrag eller annan vattensamling, måste
i lagen genom allmängiltiga stadganden regleras. De åtgärder, som härvid i främsta
rummet komma i betraktande, äro uppförande eller förändrande af byggnader
utaf ena eller andra slaget i själfva vattenbädden eller dennas omedelbara närhet
samt vattnets bortledande helt eller delvis ur bädden. Ändamålet med dylika
åtgärder kan vara af skilda slag, och i viss mån olika regler tarfvas, allt efter

227

som syftet är det ena eller andra. Den förut omförmälda skillnaden mellan lukrativ
och defensiv vattenrätt kommer i detta hänseende särskildt till synes. I hvilken
omfattning de nu nämnda åtgärderna göras till föremål för behandling i förevarande
kapitel, skall angifvas här nedan.

Att de bestämmelser, som i gällande vattenrättsförordning gifvas rörande byg- Vattenrätt»-gande i vatten samt »andra på vattendragets naturliga formation eller vattentillgån- ^nTst^d
gen inverkande åtgärder», i allmänhet afse allenast dylikt arbete för tillgodogö- 9anden om
rande af vattnet i enskilt syfte är uppenbart. Där ändamålet är torrläggning afÄtm.
mark eller ock vattnets användande för allmän samfärdsel eller flottning eller annat
allmänt behof, komma stadgandena i andra författningar till tillämpning. I öfverensstämmelse
härmed har Kung], Maj:t i ett särskildt fall förklarat ett ifrågasatt
anläggande af dammbyggnad öfver ett vattendrag i ändamål att genom uppdämning
af vattendraget och vattnets ledning därifrån till en stad bereda erforderlig tillgång
af vatten för stadens behof icke vara ett sådant företag, som afsåges i vattenrättsförordningen*
Ehuru således i viss mån begränsad^ synes dock det med de ifrågavarande
bestämmelserna afsedda tillämpningsområdet icke med tydlighet framgå af deras
affattning. Att man vid stadgandenas utarbetande i främsta rummet tänkt på
byggnader för tillgodogörande af vattnet såsom drifkraft torde vara otvifvelaktigt.

Xya lagberedningen, hvars förslag ligger till grund för författningen, angaf densammas
innehåll närmast motsvara 20 kap. byggningabalken i 1734 års lag, hvilket
kapitel som bekant hade till öfverskrift »om kvarnar». I vattenrättsförordningens
2 § likasom i 5 § talas också om byggande af kvarn eller annat vattenverk; och i 10 §

heter det, att den, som vill för vattenverk göra ny eller förändra äldre damm,
skall göra anmälan därom hos domaren. Enligt 13 § skall emellertid hvad i förordningen
sägs om vattenverk äfven gälla om annan med dylikt verk jämförlig
inrättning till vattnets nyttjande, hvarför byggnad i vattnet tarfvas. Tolkningen
af detta stadgande erbjuder vissa svårigheter. Tveksamt synes sålunda vara, om därmed
afses allenast inrättningar för vattnets nyttjande, utan att en förbrukning däraf
äger rum, eller om äfven ett användande af vattnet för förbrukningsändamål åsyftas.
Hos domstolarna hafva olika åsikter gjort sig gällande, huruvida vattenrättsforordmngen
vore tillämplig i fråga om dammbyggnad för vattnets användande
(annorledes än såsom drifkraft) vid tillverkningen i en sockerfabrik.**

* Se K. Maj:ts dom den 19 dec. 1902 (N. J. A. s. 464).

** Se K. Maj:ts domar den 9 juni 1903 (N. J. A. s. 264) och den 31 jan. 1906 (N. J. A. s. 23).

228

Vissa af vattenrättsförordningens föreskrifter beträffande byggande i vatten
äga tydligtvis tillämpning endast med afseende å vattenverk och därmed likställda
anläggningar. Så är förhållandet med stadgandena om den undersökning och pröfning,
som skall föregå uppförandet eller förändrandet af en vattenbyggnad, äfvensom
med de i 2—5 §§ samt 6 § andra stycket gifna bestämmelserna, hvilka äga
betydelse allenast, då det är fråga om ett tillgodogörande af vatten. Däremot förekomma
andra stadganden, hvilka synas vara tillämpliga jämväl beträffande sådana
vattenbyggnader, hvarmed ej afses ett tillgodogörande af vattnet, åtminstone
icke i samma mening som ofvan antydts, t. ex. bryggor, bad- och båthus o. d. Hit
hör det i början af 6 § uppställda förbudet mot byggande i vattendrag på sådant
sätt, att genom uppdämning eller annorledes men tillskyndas annan. I motiven
till nämnda paragraf framhålles också, hurusom åt det ifragavarade förbudet gifvits
sådan form, att detsamma gäller all slags byggnad i vatten. Med bestämmelserna
i nuvarande 7 § — innefattande dels förbud att i eller vid allmän farled gorå
byggnad, hvarigenom samfärdseln hindras eller leden kan försämras, samt att i
allmän flottled bygga så, att flottningen hindras, dels ock föreskrift om öppenhållande
af kungsådra, där denna af ålder varit — torde jämväl afses hvarje slag af
byggande. Hvad särskild! angår väg- och brobyggnader öfver vattendrag, har
i motiven till den paragraf, hvari hänvisning göres till de särskilda stadganden, som
finnas rörande handläggning af frågor om dylika byggnaders utförande, erinrats,
hurusom beträffande dem uti materiellt hänseende i allmänhet samma regler gälla
som för andra vattenbyggnader, nämligen att de ej få göra förfång för enskild rätt
eller för den allmänna trafiken.

Bestämmelserna i vattenrättsförordningen rörande vattenafledning torde äga
tillämpning endast i fråga om sådant bortledande, som göres för att annorstädes
nyttja vattnet i enskildt ändamål. I sammanhang med dessa bestämmelser gifvas
emellertid äfven föreskrifter om andra åtgärder till vattendrags förändring till djup
eller läge, d. v. s. gräfning, sprängning och dylikt arbete i själfva vattenbädden.
Huruvida sistnämnda föreskrifter böra komma till tillämpning allenast, da fråga
är om ett tillgodogörande af vattnet eller jämväl då åtgärderna företagas i annat
enskildt syfte, dock ej för marks torrläggning, synes i viss mån tvifvelaktigt. Af
nya lagberedningens motiv framgår ej med tydlighet, hvilken meningen varit. I
ett särskild! fall hafva domstolarna ansett stadgandena tillämpliga i fråga om
en strandreglering för uppförande af byggnader å stranden.*

* Se K. Maj:ts dom den 31 dec. 1896 (N. J. A. s. 524).

229

Af det anförda torde framgå, att en viss oklarhet råder angående den omfatt- De förträng,
hvari tillämpning bör ske af vattenrättsförordningens föreskrifter beträffande
byggande i vatten och vidtagande af andra åtgärder, som äro eller kunna vara af sernas tillbeskaffenhet
att inverka på de naturliga förhållandena i ett vattendrag eller annan ''"Sf"
vattensamling. Då berörda föreskrifter nu gjorts till föremål för omarbetning,
har i samband därmed denna oklarhet bort undanröjas. Såsom ett önskemål har
härvid framstått, att, i den mån det låter sig gorå, allt byggande i vatten och annat
till sin verkan därmed likartadt arbete komme att underkastas i hufvudsak samma
regler. Förevarande kapitel har därför uppställts så, att däri gifna bestämmelser
komma att gälla allt dylikt arbete, försåvidt ej uttryckligt undantag gjorts eller
ock den valda affattningen tydligen utvisar en i visst fall åsyftad begränsning.

Undantagen angifvas i 38 och 40 §§. I förstnämnda paragraf utsäges,
att, dar arbete, som i kapitlet omtalas, afser hufvudsakligen inrättande, utvidgande
eller förbättrande af allmän farled eller af allmän flottled eller torrläggning af
mark, vattenreglering eller afledande af kloakvatten, stadgandena i kapitlet skola
komma till tillämpning endast, såvidt sådant finnes för hvarje fall föreskrifvet i de
särskilda lagbud, som gälla rörande dylika företag; och genom föreskriften i 40 §,
att i fråga om bortledande af vatten ur sjö eller vattendrag i syfte att förse någon
ort med dess behof af vatten eller att annorstädes nyttja vattnet för allmänt ändamål
stadgandena i 3 kap. skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse, hafva jämväl
sadana företag undantagits från det omedelbara tillämpningsområdet för 2 kapitlets
bestämmelser.

Tydligt torde vara, att i fråga om sådana vattenbyggnader och därmed
likartade åtgärder, hvilka utföras i ändamål att begagna ett vatten såsom kommunikationsled,
alldeles samma regler icke böra gälla som beträffande de i
mera enskilt syftemål vidtagna åtgärder. Visserligen bör vid utförandet af farleds-
eller flottledsbyggnader lika väl som vid byggandet af t. ex. damm för ett vattenverk
största möjliga hänsyn tagas till andra intressen; men den omständigheten,
att en dylik byggnad medför intrång i enskild rätt, bör dock i allmänhet icke få utgöra
hinder mot byggnadens verkställande. Och äfven om, såsom i det följande
skall närmare utvecklas, man icke heller beträffande andra vattenbyggnader, särskilt
sådana för tillgodogörande af vatten såsom drifkraft eller eljest i enskilt
syfte, kan undgå att under vissa förutsättningar medgifva undantag från den princip,
hvarpå vår lukrativa vattenrätt ursprungligen var byggd, nämligen att ett
tillgodogörande af vatten ej får ske på sådant sätt, att därigenom annans enskilda

230

rätt förnärmas eller allmänna intresssen sättas i fara, kan dock någon tvekan icke
råda därom, att de förutsättningar, som måste stadgas för dylika undantag, höra
vara afsevärdt olika mot de villkor, under Indika farleds- eller flottledsbyggnader
få göras till förfång för annan. Likasom nu frågor om allmän farled och allmän
flottled utgöra föremål för särskild lagstiftning, höra således äfven för framtiden
särskilda föreskrifter gälla beträffande byggande eller annat arbete i vatten för
samfärdseln eller flottningen, bvilket dock ej hindrar, att vissa af de allmänna
byggnadsbestämmelserna genom uttrycklig hänvisning förklarats därå tillämpliga.
Enahanda bär förhållandet vara i fråga om dylikt arbete för annat allmänt behof.

Hvad därefter vidkommer de öfriga företag, som omförmälas i 38 §, ar det visserligen
tydligt, att ett flertal af stadgandena i förevarande kapitel äro af beskaffenhet
att äga tillämpning jämväl beträffande åtgärder i sammanhang med dylika
företag, men då dessutom speciella föreskrifter erfordras, hvilket föranledt, att
särskilda kapitel i lagen ägnats åt behandlingen af dem, bör det i samband med
dessa föreskrifter afgöras och genom en direkt hänvisning angifvas, hvilka af bestämmelserna
angående vattenbyggnader i allmänhet böra i afseende å sådana företag
komma till tillämpning.

Med de nu angifna undantagen skola stadgandena i förevarande kapitel gälla
beträffande hvarje slag af byggande i vatten eller annat arbete, som därmed likställes,
såframt ej af den affattning någon viss bestämmelse erhållit framgår, att
med densamma afses allenast byggnad af särskildt slag. Hvad angår de i materiellt
hänseende gifna stadgandena, föreskrifterna om de villkor, under hvilka ett
byggande i vatten må ske, har man ansett någon tvekan icke böra rada därom, att
samma regler, som gälla beträffande byggnader för vattnets tillgodogörande, böra
komma till tillämpning i fråga om sådant byggnadsarbete i vatten, som ej hai
vattnets nyttjande till syfte, men icke heller ingår såsom led i något af de från
stadgandenas tillämpningsområde särskildt undantagna företagen. Ehuru det såleledes
här är fråga om en disposition mera öfver vattenbädden än öfver vattnet däri,
kunna dessa arbeten (utfyllningar, pålningar, brobyggnadsarbeten o. d.) lika fullt
vara af beskaffenhet att till men för allmänna eller enskilda intressen åstadkomma
ändring i vattenförhållandena. Att däremot, savidt angar bestämmelserna om den
formella behandlingen af vattenbyggnadsfrågor, krafvet på en föregående undersökning
för konstaterande af ett tillärnadt byggnadsarbetes laglighet i allmänhet
icke lika strängt fasthålles beträffande byggande, som ej asyftar vattnets tillgodogörande,
framgår af 20 §; men anledningen härtill är ej att söka i franvaron

231

af nämnda ändamål, utan i den omständigheten att dylika byggnader merendels
ej i lika hög grad som anläggningar för vattnets utnyttjande kunna befaras medföra
andra intressens förnärmande.

Då, såsom nyss nämnts, stadgandena skola — med ofvan angifna undantag —
äga tillämpning i afseende å hvarje vattenbyggnad, oafsedt dennas ändamål, framgår
häraf, att kommittéerna ansett anläggningar, vid hvilka vattnet helt eller delvis
förbrukas, böra likställas med byggnader för vattnets nyttjande utan samtidig
förbrukning. Detta sammanhänger med den ändring, som föreslagits i fråga om
reglerna för vattenafledning, i den mån dessa behandlas i förevarande kapitel. Enligt
vattenrättsförordningen är det förbjudet att från vattendrag eller sjö bortleda
vatten, om genom den sålunda åstadkomna förändringen i vattenstånd kungsådra,
allmän farled eller allmän flottled försämras eller men tillskyndas annan,
hvarjämte såsom en följd af detta förbud stadgas att, där utan sådan olägenhet vattnet
kan afledas för att annorstädes nyttjas, det dock skall återledas till vattendraget,
i den mån sådant erfordras till förekommande af olägenhet för »den, som nedanför
ligger». I olikhet med hvad redan nu gäller i fråga om dammbyggnad, nämligen
att en sådan kan i undantagsfall medgifvas, äfven om därigenom viss skada vållas
annan, är förbudet mot en för annan menlig afledning af vatten ovillkorligt. Då
någon giltig anledning till upprätthållande af denna skillnad icke synes föreligga,
hafva företag, innefattande ett afledande af vatten, i förslaget jämställts med vattenbyggnadsföretag,
så att hvad som gäller beträffande dessa senare skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om de förra. Stadgande härom har intagits i
34 §. Då nu bestämmelserna angående tillåtligheten af ett byggande i vatten till
skada för annan i förslaget utvidgats sålunda, att under speciella förutsättningar
jämväl intrång i annans vattenrätt medgifves, följer häraf, att i de tillfällen,
där ett afledande af vatten för dess förbrukning medför en afsevärd nytta, detta
kan komma att tillåtas trots den stadigvarande rättsafhändelse, som därigenom tillskyndas
nedanför varande vattenägare. Att tillgången på vatten för förbrukningsändamål,
vare sig det är fråga om dess användande för jords bevattning eller i industriella
anläggningar, icke försvåras synes vara af den vikt, att man ej bör
förvägra företag af ifrågavarande slag att komma i åtnjutande af samma förmåner,
som i förslaget medgifvas andra företag för vattnets nyttjande. Då
fråga är om vattens afledande i mera allmänt förbrukningsssyfte, såsom för ett samhälles
förseende med dess behof af vatten, ersättas föreskrifterna i förevarande kapitel
af hvad i 3 kap. finnes bestämdt om vattens afledande för farledsändamål;

232

2: l~3

detta framgår af det förut omförmälda stadgandet i 40 §. Det kan emellertid redan
här påpekas, att den formella behandlingen är i hufvudsak lika, vare sig fråga är
om ett enskildt syftes tillgodoseende eller fyllandet af ett allmänt behof. I båda
fallen är det vederbörande vattendomstol, som pröfvar, om och under hvilka villkor
företaget må komma till stånd.

1 §•

Definition. Till utmärkande af den åsyftade allmängiltigheten hos kapitlets bestämmelser
har här intagits en definition, enligt hvilken till byggande i vatten hänföres
uppförande af damm, bro, brygga, vall eller hus, verkställande af fyllning eller
pålning samt utförande af annat likartadt arbete i en vattensamling, större eller mindre,
eller utmed densamma så nära strandbrädden, att inverkan kan ske på vattenståndet.
För det arbete, som vidtages å en förut verkställd vattenbyggnad, böra i
allmänhet samma bestämmelser gälla som för det ursprungliga byggandet. I anledning
häraf har ändrings- och reparationsarbete, som göres å en vattenbyggnad
nedom högsta vattenlinjen eller den punkt, till hvilken högsta kända vattenstånd
stigit, förklarats jämväl vara att hänföra till byggande i vatten.

Vissa af de åtgärder, hvilka medföra en rubbning af de bestående förhållandena
i ett vatten, äro af den natur, att desamma icke enligt vanligt språkbruk kunna betecknas
såsom ett byggande i vatten; hit höra vattens bortledande, gräfning eller
sprängning i vatten samt andra åtgärder till förändring af vattnets djup eller läge.
I fråga om dessa åtgärder böra emellertid, såsom förut nämnts, de bestämmelser,
som gifvits angående byggande i vatten, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Genom en hänvisning till den föreskrift, som i detta hänseende intagits i 34 §, har
det ansetts lämpligt att redan i förevarande paragraf erinra därom, att dylika åtgärder,
ehuru de ej kunna omedelbart hänföras till byggande i vatten, dock likställas
därmed.

2 och 3 §§.

Byggande i
vatten till
skada för
annans
egendom.

Såsom redan i det föregående antydts, har den svenska lagstiftningen om tillgodogörande
af vatten från äldre tid hvilat på den principen, att byggnad för sådant
ändamål ej får göras till skada för annan. Enligt de flesta landskapslagarna,
hvilka i förevarande hänseende i det stora hela sinsemellan öfverensstämma, äfven -

som de båda landslagarna var det förbjudet att bygga kvarn så, att genom uppdämning
skada tillfogades förut befintlig kvarn eller annan tillhörig åker eller äng.

233

1734 års lag stadgade i 20 kap. 2 § byggningabalken, att ingen ägde bygga kvarn
eller annat vattenverk så, att annan ofvan eller nedan hade men däraf. Detta förbud,
från livilket något undantag ej var medgifvet, upptogs äfven af lagkommittén
och äldre lagberedningen i de af dem utarbetade förslag till byggningabalk. 1865 års
kommitté, som med hänsyn till vattenkraftens utnyttjande ansåg det oklokt att
uppställa ett absolut förbud mot all uppdämning å annans mark, äfven om denna vore
af än så ringa värde, föreslog att, om endast ouppodlad jord skulle skadas af uppdämningen
och denna skada vore ringa mot den nytta, som vunnes, uppdämning
skulle fa ske mot ersättning till den, som lede skadan. Enligt kommitténs förmenande
hvilade detta förslag på den fullt billiga grunden af likställighet mellan jordbruket
och industrien vid deras konkurrens i vattenrättsliga förhållanden, så att
den, som i hvarje fall vore relativt viktigare i ekonomiskt hänseende, finge företräde
framför den andra. Förslaget stode därjämte i öfverensstämmelse med de gamla
lagarnas bestämmelser i ämnet, i det att ingen af dessa lagar förbjöde uppdämning å
utmark. Mot detta förslag anmärkte 1870 års kommitté, att den inskränkning i förbudet
mot uppdämning, som i de äldre lagarna syntes blifvit medgifven i afseende
på annan jord än åker och äng, finge antagas i själfva verket hafva innefattat, ej ett
upphäfvande af grundsatsen att uppdämning icke finge ske annan till skada, utan
tvärtom en tillämpning däraf i detta särskilda fall; skada å annan jord än åker och
äng hade nämligen ansetts ej äga rum. Då emellertid enligt de nutida åsikterna i fråga
om jords användande skada ansåges ske jämväl genom uppdämning å ouppodlad
jord, kunde enligt den ofvannämnda grundsatsen någon uppdämningsrätt ej finnas; någon
förändring af grundsatsen hade således ej skett, endast af dess tillämpning.
Att göra uppdämningsrätten beroende af den större eller mindre skadan, borde i hvarje
fall såsom godtyckligt förkastas. I öfverensstämmelse med den sålunda angifna
uppfattningen bibehöll kommittén i sitt förslag det ovillkorliga förbudet mot
uppdämning till skada för annans jord.

I nya lagberedningens förslag till gällande vattenrättsförordning, där byggningabalkens
förbud mot vattenverks byggande till men för annan i något förändrad
form återfinnes i 6 § första stycket, upptogs ej heller något direkt undantag
från förbudet. Till minskande af det hinder mot industriella anläggningar,
hvilket förbudet att medelst uppdämning skada annans jord erkändes medföra,
förordade beredningen i stället anlitande af den utväg, som i skiftesstadgan genom
rättighet till ägoutbyte i vissa fall anvisades för undgående af åtskilliga olägenheter
i förhållandet grannar emellan, samt föreslog i anslutning härtill dels såsom andra

30—091204. Förslag till Vattenlag.

234

2: 2-3

stycke i ofvannämnda paragraf ett stadgande, enligt hvilket den, som ville för vattenverk
göra uppdämning, ägde rätt att i enlighet med skiftesstadgans bestämmelser
mot egen jord tillbyta sig annans mark, som genom uppdämningen komme att
lida skada, dels ock förändrad lydelse af 58 § i nämnda stadga. Med anledning af
högsta domstolens anmärkningar blef emellertid det föreslagna tillägget till vattenrättsförordningens
6 § icke upptaget i det för riksdagen framlagda förslaget, som
således innefattade ett ovillkorligt förbud mot byggande i vattendrag på sådant
sätt, att men tillskyndades någon, som ofvan eller nedan ägde jord, vattenverk eller
annan egendom. I enlighet med lagutskottets hemställan godkände andra kammaren
förslaget, men första kammaren beslöt för sin del det tillägg till 6 §, som sedermera
intogs i förordningen och som innehöll, att ifall jord, som kunde genom uppdämning
sättas under vatten eller däraf skadas, vore af den beskaffenhet, att den genom uppdämningen
därå skeende skada pröfvades vara ringa mot den nytta, som af uppdämningen
vunnes, uppdämning dock skulle kunna ske mot ersättning, motsvarande
fulla värdet och hälften därutöfver. I anledning af kamrarnas olika beslut uppgjorde
lagutskottet ett sammanjämkningsförslag, enligt hvilket såsom villkor för
rätt att göra uppdämning å annans mark föreskrefs, att det vattenverk, för hvilket
uppdämningen skedde, pröfvades vara till väsentligt gagn för orten, och att antingen
marken vore af den beskaffenhet, att densamma enligt skiftesstadgan vore att
anse såsom afrösningsjord, eller ock uppdämningsskadan blefve synnerligen ringa
mot den nytta, som skulle vinnas af uppdämningen. Detta förslag godtogs emellertid
ej af första kammaren, som vidhöll sitt ursprungliga beslut, till hvilket därefter
äfven andra kammaren anslöt sig.

Såsom redan i det föregående anmärkts, har andra stycket i 6 § sedermera i
sammanhang med utfärdandet af 1896 års lag om rätt till fiske undergått den förändringen,
att jämväl skada å fiske tillåtits för det fall, att nämnda skada vore ringa
mot nyttan af dammbyggnaden.

Enligt gällande lag är det således endast med afseende å jord och fiske, som undantag
kan medgifvas från den allmänna regeln, att man ej må bygga i vatten så,
att men tillskyndas annan; och undantaget gäller allenast då det är fråga om skada
genom uppdämning. Lagen lämnar däremot ej möjlighet att få uppföra en byggnad
i vatten, om genom densamma skada skulle förorsakas å annan egendom än jord eller
fiske; en brygga, ett badhus e. d., om än af det obetydligaste värde, kan således
utgöra hinder för en vattenverksanläggning, därest denna genom vattnets uppdämning
eller annorledes skulle föranleda att byggnaden i fråga varder onyttig eller

tager skada samt ägaren ej är villig att mot ersättning finna sig däri. Enahanda
är förhållandet, om ett vattenbyggnadsföretag skulle på annat sätt än genom uppdämning
förorsaka skada å jord eller fiske. Förutsättningen för tillåtligheten af uppdämning
till skada för jord eller fiske är, att skadan pröfvas vara ringa mot
den nytta, som uppdämningen medför, samt att ersättning lämnas för skadan med
en och en half gång dennas värde.

Vid öfvervägande, huruvida någon ändring bör vidtagas i de sålunda gällande
föreskrifterna beträffande byggande i vatten, såvidt rör förhållandet till annans
rätt, synes det uppenbart, att en ändring i riktning af upphäfvandet utaf de nu medgifna
undantagen från den allmänna regeln icke bör kunna komma i fråga.
Tvärtom synes en utvidgning af de undantagsfall, i hvilka ett vattenbyggnadsföretag
bör tillåtas trots dess menliga inverkan på annan enskild rätt, vara af stort behof
påkallad. Olämpligheten af ett ovillkorligt förbud mot sådant byggande i vatten,
som medför en törhända endast till några få kronors värde uppgående skada å annan
egendom än jord eller fiske, ligger i öppen dag. Någon rimlig anledning kan näppeligen
utletas till den olikhet i skydd, som gäller beträffande jord och fiske å ena
sidan samt öfrig egendom å den andra. Ej heller synes något fog finnas att göra
skillnad mellan skada genom uppdämning och sådan skada, som på annat sätt, t. ex.
genom konstant eller temporär sänkning af vattenståndet, förorsakas. En utvidgning
af undantagen från den allmänna regeln, att byggnad i vatten ej får göras till
skada för annan, är så mycket mer befogad som den tvångsrätt, hvilken för utförande
af en sjösänkning eller annat företag i ändamål af jords torrläggning medgifvits
gent emot egendom, som står hindrande i vägen, ej är begränsad till egendom
af visst slag samt beträffande vattenverk, med undantag för vissa större sådana,
inskränkt allenast genom bestämmelsen om ett visst förhållande mellan båtnaden i
torrläggningshänseende å ena sidan samt det till följd af företaget bortgående vattenverksvärdet
å den andra. Erinras bör också, hurusom riksdagen i sin skrifvelse den
10 maj 1904 uttalat sig för en dylik utvidgning, hvilken enligt riksdagens mening
innebure en »konsekvens af den redan genomförda principen, att vid vattenverksanläggningar
ett mindre intresse får vika för ett större, som af anläggningen främjas.
» Kommittéerna hafva således icke tvekat att i afseende å frågan om en vattenbyggnads
tillåtlighet med uppdämningsskada å jord och fiske likställa annan skada,
vare sig den förorsakas genom uppdämning eller annorledes och oafsedt af hvilket
slag den egendom är, som utsättes för skadan.

Angående det villkor, under hvilket byggnad i vatten får göras till skada för

2-3

236

annan tillhörig egendom, har en ändring i den nu gällande bestämmelsen ansetts böra
göras. Det i vattenrättsförordningens 6 § förekommande uttrycket »ringa» är så
obestämdt, att olika meningar lätteligen kunna göra sig gällande angående tolkningen
af detsamma i förekommande fall. I öfverensstämmelse med hvad som på den
defensiva vattenrättens område är stadgadt i fråga om rätten att utrifva eller försämra
vattenverk, som utgör hinder för ett torrläggningsföretag, har därför såsom
villkor för skadans tillåtlighet föreslagits, att nyttan af vattenbyggnaden skall i
värde uppgå till minst dubbla beloppet mot skadan. Det är visserligen sannt, att
en värdesättning i penningar mången gång kan vara förenad med svårigheter, men
fördelen af ett bestämdt fixerande i lagen af den erforderliga relationen mellan
nytta och skada är gifvetvis af större betydelse än nämnda svårigheter, hvilkas öfvervinnande
ju ej är omöjligt.

Att vid den jämförelse, som sålunda erfordras, det är den sammanlagda skadan,
hvilken ej må öfverstiga halfva nyttan, är själffallet; dock kommer härvid i betraktande
allenast den direkta skada, som byggnadsföretaget tillskyndar annans egendom,
icke den sekundära skada ägaren möjligen därjämte kan komma att lida. En dylik
sekundär skada kan t. ex. bestå däri, att ägaren af ett hus nödgas till följd af skada
å huset genom uppdämning flytta sin förut därstädes bedrifna affärsrörelse till en
annan lokal och därigenom möjligen får afkastningen på rörelsen för kortare eller
längre tid minskad. Sådan förlust skall visserligen, enligt hvad stadgandena i 9 kap.
gifva vid handen, godtgöras ägaren, men vid afgörandet, om byggnadsföretaget
skall tillåtas trots skadan å huset, tages ej hänsyn därtill. Att det endast är skadan
å själfva egendomen, som kommer i betraktande, öfverensstämmer med motsvarande
föreskrifter rörande villkoren för vattenverks utrifning eller ändring, då sådant verk
hindrar genomförandet af ett torrläggningsföretag.

Det bör vidare betonas, att det vid förevarande jämförelse är fråga endast om
skada å egendom, som tillhör annan än den byggande; skada å honom själf tillhörig
mark eller annan egendom medräknas icke vid den nämnda jämförelsen, äfven om förhållandena
kunna vara sådana, att genom dylik skada inteckningshafvare eller andra
kunna lida minskning i sin rätt. Väl är det af vikt, att lagstiftningen ordnas så, att
sådan rättsminskning varder vederbörande rättsägare ersatt, och bestämmelse i detta
hänseende har också intagits i 9 kap. 64 § af vattenlagsförslaget, men ett fullständigt
likställande med skadan å annans egendom synes dock ej genomförbart eller lämpligt.

Den i 2 § gifna bestämmelsen om rätt att under där angifven förutsättning
bygga i vatten, ehuru skada därigenom tillskyndas annans egendom, af ser icke det

237

intrång, som förorsakas annan i honom tillkommande vattenrätt genom anläggning
för vattnets tillgodogörande. I detta hänseende innehålla 4—6 §§ särskilda stadganden.
Vid den ofvannämnda jämförelsen mellan nytta och skada skall således
icke i denna senare dylikt intrång medräknas.

Ehuru enligt det föregående ett enskildt intresse bör vika för ett annat dylikt
af viss större betydelse, synes dock undantag böra göras för det fall, att det mindre
intresset ar af sådan art, att dess prisgifvande från allmän synpunkt icke är lämpligt.
I 3 § har fördenskull föreslagits den bestämmelsen, att ett byggande i vatten,
som skulle hafva till följd, att ett afsevärdt antal bofasta personer beröfvas
dem tillhöriga bostäder, i allmänhet ej må tillåtas, ehuru vid en beräkning i penningar
nyttan är dubbelt så stor som skadan. Endast för den händelse den industriella
betydelsen af byggnadsföretaget eller det gagn detsamma medför för näringslifvet
eller orten är alldeles särskildt framstående, må i sådant fall byggandet
tillstädjas.

4 §.

För ett rationellt utnyttjande af kraften i vattenfall eller fors är det af TiUgodogöstor
betydelse, att hela den fallhöjd, som enligt de naturliga förhållandena så att annan tillsäga,
hor tillsammans, tillgodogöres på en gång, genom en gemensam anläggning. h''origt
Vid långsträckta fall och forsar inträffar emellertid ofta nog, att fallhöjden är för- * ’°mfalL
deiad mellan skilda fastigheter; en del af fallet tillhör en fastighet, en annan del
en annan. Därest nu dessa fastigheter ägas af olika personer, Indika ej kunna
enas om ett gemensamt tillgodogörande af fallet, finnes ej enligt gällande lag någon
möjlighet att åvägabringa ett sådant utnyttjande, som med hänsyn både till
anläggningskostnader och till det resultat, hvilket skulle vinnas, framstår såsom
det mest önskvärda. Hvarje delägare är vid tillgodogörandet hänvisad allenast till
sm egen del af fallet. Från den allmänna regeln i vattenrättsförordningens 6 §,
att i vattendrag ej må byggas så, att genom uppdämning eller annorledes meu
tillskyndas annan, göres, såsom förut nämnts, undantag allenast i fråga om uppdämningsskada
å jord och fiske; i annans rätt öfver vattnet må däremot ej under
nagra förhållanden förfång göras. Äfven om den allra största delen af fallhöjden
i ett vattenfall tillhör en person, under det att återstoden äges af en annan, är den
förre utan samtycke af den senare lagligen förhindrad att indämma hela fallet eller
eljest vidtaga åtgärder för det helas tillgodogörande, oaktadt den mindre delen kanske
ar af beskaffenhet att ej kunna, åtminstone med ekonomisk fördel, själfständigt

238

utnyttjas. Följden häraf kan blifva, att fallet i sin helhet måste lämnas obegagnadt
och all dess kraft således förspillas. Mot bebyggandet af allenast en del af fallet
kunna svårigheter af teknisk eller ekonomisk art möta, hvilka visa sig oöfverkomliga.

Att ägaren af en mindre del i ett strömfall sålunda kan med stöd af lagen
lägga hinder i vägen för ett ändamålsenligt tillgodogörande af fallet har i 1904
års riksdagsskrifvelse erkänts såsom ett missförhållande, hvilket kräfver rättelse.
Nämnda missförhållande gör sig alldeles särskilt gällande, om den del i fallet,
hvilken tillhör den motvillige delägaren, är så belägen, att hufvuddelägarens andelar
blifva skilda åt. Om t. ex. (se nedanstående figur) vid en fors, som sträcker

A B A

sig från a—b till e—f, hela väDstra stranden (a—e) samt af högra stranden sträckorna
b—c och d—f tillhöra A, under det att af sistnämnda strand sträckan c d
äges af B, är det för A omöjligt att fullständigt utnyttja sin vattenkraft i forsen
eller att i allt fall göra detta på det ändamålsenligaste och billigaste sättet, såframt
det ej lyckas honom att på den fria öfverenskommelsens väg förvärfva rätt jämväl
till den B tillkommande andelen i forsens vattenkraft. Att få en dylik öfverenskommelse
till stånd torde dock i de flesta fall visa sig så godt som omöjligt
eller åtminstone förenadt med stora svårigheter och ofantliga ekonomiska uppoffringar.
Det står ju B fritt att, om han öfverhufvud vill inlåta sig på några underhandlingar,
åsätta den honom tillhöriga vattenkraften ett pris, som icke står i
rimligt förhållande till dess värde. Erfarenheten har också visat, att en sådan
situation som den nu angifna eller därmed likartad ofta begagnats till ett oskäligt
prejeri.

I fråga om det sätt, hvarpå en rättelse skulle kunna vinnas i det ifrågavarande
missförhållandet hafva kommittéerna icke ansett sig kunna i allo ansluta sig till
det förslag, som ursprungligen framkastats af vattenfallskommittén och för hvilket
1904 års riksdag uttalat sina sympatier. Enligt detta förslag skulle bestämmelserna
i 5 § vattenrättsförordningen angående sättet och villkoren för tillgodo -

239 2:4

görande af oskiftadt vatten utsträckas att gälla hvarje del af ett vattendrag, som
med ekonomisk fördel kan tillgodogöras genom en enda vattenkraftsanläggning
och i hvilken flere vattenrättsägare hafva. del. Den eller de delägare, som önskade
ett dylikt enhetligt utnyttjande af vattenkraften, skulle således inbjuda de öfriga
att gemensamt med inbjuaarne utföra och nyttja kraftanläggningen; accepterades
icke anbudet, skulle vederbörande domstol tillåta de förre att tillgodogöra sig hela
vattenkraften på sätt, villkor och tid, som af domstolen bestämdes.

Emot detta förslag kan anmärkas bl. a., att det synes ovisst, huruvida den
ifrågasatta inbjudningen skulle afse allenast dammbyggnader och dylika anläggningar
för vattenkraftens uttagande eller jämväl det industriella företag, i hvilket vattenkraften
komme att tillgodogöras. Det senare kan förefalla såsom det naturligaste,
så länge kraften användes endast till jämförelsevis mindre anläggningar såsom kvarnar,
sågar o. d., där vattenkraften kommer till direkt användning för rörelsen. Men
det vore onekligen föga lämpligt vid större företag, särskilt där vattenkraften omsättes
i elektrisk energi. Den intressegemenskap, som kan sägas finnas mellan de olika
vattenrättsägarne, skulle härigenom komma att gifvas en utsträckning, som i allmänhet
icke torde synas önskvärd vare sig från inbjudarnes eller de inbjudnas sida.

För de senare skulle all tanke på möjligheten att antaga inbjudningen merendels
vara utesluten. Men äfven om allenast gemenskap i uttagningsanläggningarna afses,
skulle vid större kraftbelopp allt för stora kraf komma att ställas på de inbjudnas
ekonomiska bärkraft, för att de skulle annat än i mycket sällsynta undantagsfall
kunna antaga inbjudningen. Inbjudningen skulle alltså i de flesta fall te sig som
en tom formalitet, men när den icke antoges, blefve initiativtagarens rätt till den
vattenkraft, han sålunda toge i anspråk, gällande endast för tid och på villkor, soja
af domstolen bestämdes. Utan närmare angifvande i lagen af de synpunkter, Indika
böra läggas till grund för afgörandet, torde det också blifva vanskligt för domstolarna
att på ett för båda sidornas intressenter tillfredsställande sätt träffa bestämmelser
om villkor och tid för kraftanläggningens byggande och nyttjande. Det är
visserligen sant, att allt sedan tillkomsten af 1734 ars lag samma uppgift i snarlika
fall alagts domstolarna, utan att någon klagan veterligen försports därom, att de ej
skulle mäktat fylla uppgiften. Och likaså kan det anmärkas, att i vattenlagsiorslagets
6 § ett liknande stadgande bibehålies för där afsedt fall. Men häremot förtjänar
anföras, att franvaron af klagomal helt visst berott därpå, att stadgandet
i fråga i gällande lag ytterst sällan kommit till tillämpning, samt att föreskriften
i 0 § andra stycket i förevarande lagförslag snarast tillkommit af undseende för

2 4 240

att beröfva delägare i oskiftadt strömfall en rätt, som tillkommer dem, samt är afsedd
för ringare förhållanden såsom en undantagsutväg.

Kommittéerna hafva sett uppdämmandet af annans fallhöjd och liknande åtgärder
närmast såsom en skadegörelse eller intrång i annans rätt, principiellt af
samma natur som skadegörelse genom uppdämning eller annorledes å annans jord
eller byggnad. Man har icke sett någon egentlig skillnad i rättsligt afseende mellan
förhållandena, å ena sidan då genom en kanal eller tubledning, med eller utan
dammbyggnad, vattnet ledes förbi ett strömfall till annans nedan liggande kraftstation
eller för bevattning af annans nedan liggande ängar eller för inrättande
af sluss- eller flottled, och å andra sidan, då vattnet bortledes för vinnande af jords
torrläggning. Ej heller har man sett någon väsentlig åtskillnad, då ett fall vid utloppet
ur eu sjö försvinner till följd af sjöns torrläggning, och då ett fall vid ett vattendrags
inflöde i en sjö försvinner eller minskas till följd af uppdämning för en
vattenkraftanläggning. Särskildt vilja kommittéerna framhålla, hurusom det är
omöjligt att upprätthålla någon rättslig åtskillnad, för det fall att åtgärd, som nu
nämnts, vidtages för en vattenreglering i syfte både att bereda jords torrläggning och
att öka vattenkraften för vattenverk. Kika litet som åtgärdens framtida bestånd kan
vid torrläggningsföretag inskränkas till viss tid, lika litet bör sådant ifrågakomma
med afseende å en vattenbyggnad för uttagande af vattenkraft, bevattning, inrätt''
tande af farled eller flottled eller vattenreglering.

Af analogien med intrång genom en vattenbyggnad å annans egendom följer,
att enligt lagförslaget rätten att tillgodogöra annans andel i ett strömfall icke tillkommer
hvilken strandägare som helst, utan att i afseende å detta förhållande liksom
i det förra nyttan skall öfverväga skadan. Man har i sådant hänseende stadgat,
att rätten i fråga tillkommer endast den, som äger eller genom öfverlåtelse disponerar
mer än hälften af den efter vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade
vattenkraften i fallet eller den del däraf, om hvars bebyggande är fråga.

För rätten att tillgodogöra annans del i ett strömfall fordras sålunda endast
så att säga enkel majoritet i afseende å vattenkraften i fallet eller den
del däraf, som skall bebyggas, under det analogien med 2 § måhända kunde
synas hafva betingat en kvalificerad majoritet af två tredjedelar. Anledningen
till denna skenbara olikhet är till stor del att söka i den form för ersättningen,
hvilken enligt 9 kap. 1 § i allmänhet skall vinna tillämpning i fö
revarande fall, nämligen godtgörelse medelst hraftöfverföring. Då ersättningstagaren
får eller i allt fall är, om han vill, berättigad att få (9 kap. 6 och 7

241

§§) lika stort kraftbelopp till sig öfverfördt, som det lian förlorar i vattenkraft,
iir det fullt befogadt att icke likställa hans skada med den afstådda vattenkraften.
Snarare kan man saga, att han icke lider någon skada alls, ja. att lian ofta, enär lian
kanske alldeles icke kunnat själf tillgodogöra sig sin fallhöjd och i alla händelser
genom den andres bebyggande af fallet bekommer sin andel i kraften väsentligen
utan omtanke och ekonomisk risk, gör en afsevärd vinst. Den uppställda majoritetsbestämmelsen
har valts delvis med hänsyn därtill, att vid införandet af cn
för lagstiftningen förut okänd tvångsrätt eu skälig begränsning af densamma måsfe
sokas, äfvensom för att undvika de svårigheter, hvilka utan denna begränsning skulle
kunna uppstå, därest två eller flera delägare i ett fall samtidigt gjorde ansökan att
hvar för sig få bebygga och tillgodogöra fallet i dess helhet.

Hvad i det föregående sagts beträffande ett enstaka strömfall äger i allmänhet
tillämpning äfven i fråga om en mer eller mindre sammanhängande sträcka af forsar.
Ofta är förhållandet sådant, att dessa forsar icke kunna ändamålsenligt
tillgodogöras hvar för sig, och ännu oftare att en väsentlig ekonomisk eller teknisk
fördel står att vinna genom deras gemensamma tillgodogörande. Under endera af
dessa förutsättningar synes innehafvaren af mer än hälften af forsarnas samman*
lagda vattenkraft böra äga samma rätt att tillgodogöra sig den återstående kraften,
som galler med afseende å ett enda flera ägare till skilda delar tillhörigt strömfall.

Ehuru af det ofvan anförda framgår, att den föreslagna tvångsrätten har
sin egentliga betydelse, då det gäller att tillgodogöra vattnet såsom drifkraft,
hafva kommittéerna dock ansett sig böra gifva den förevarande bestämmelsen sådan
affattning, att hinder ej finnes för dess tillämpning äfven då det är fråga om en
uppdämning och afledning af vatten i bevattningsändamål eller om annat sätt för
vattnets användande till ekonomisk nytta.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 3 och 4 §§ i gällande vattenrättsförordning. Bo- Tillgodogöstämmelsen
i 3 § om rätt för ägaren af ena stranden invid ett strömfall att under botlig ande
viss förutsättning bygga damm jämväl å den grund, som tillhör andra strandens sfra^fasägare,
har dock ej här återgifvits, enär frågan om rätt till dammfäste m. m. å annan isvattnet
tillhörig fastighet gjorts till föremål för ett allmänt stadgande, intaget i 15 § af
förevarande kapitel. Ej heller för föreskriften i vattenrättsförordningens 3 § om

31—091204. Förslag till Vattenlag.

242

fördelningen af vattnet strandägarne emellan finnes liar plats, då denna föreskrift i

utvidgad form upptagits redan i 1 kap. 2 §.

Hvad innekållet i 3 § i öfrigt beträffar, hafva kommittéerna ansett sig böra
föreslå den utvidgning af rätten för ene strandägaren att tillsvidare tillgodogöra sig
den andres lott i strömfallet, att denna kommer att gälla äfven om den i nämnda
paragraf angifna förutsättningen, att för fallets tillgodogörande strandägarne å ömse
sidor hafva af nöden dammbyggnad hvar å den andres grund, icke föreligger och
äfven om för utnyttjandet af fallets vattenkraft ej erfordras någon som helst dammbyggnad.
Den nationalekonomiska vikten däraf, att vattenkraften i så stor utsträckning
som möjligt tages i bruk, synes till fullo motivera en dylik utvidgning. Den
ene strandägarens obenägenhet eller oförmåga att vidtaga åtgärder för utnyttjande
af sin andel af vattenkraften bör icke utgöra ett hinder för ett samtidigt uttagande
af hela kraften, hvilket väl så godt som undantagslöst torde låta sig gorå med billigare
kostnad än om hvardera strandägarens lott uttoges särskildt. En tillämpning
af den i nästföregående paragraf stadgade nya rätten för en delägare i ett mellan
flera skiftadt strömfall gent emot andra delägare är här utesluten, enär hvardera
strandägaren har lika lott i fallets vattenkraft och den erforderliga majoriteten således
ej finnes på någondera sidan. Det synes vid sådant förhållande ligga närmast
till hands att begagna sig af den väg, på hvilken stadgandet i vattenrättsförordnmgens
3 § utgör första steget.

Endast i den mån ene strandägaren ej själf begagnar eller vill begagna sig af
sin lott i vattnet, äger den andra strandens ägare göra sig densamma till godo. Har
den förre en kvarn eller annan mindre anläggning, vid hvilken en del af vattenkraften
tillgodogöres, får ej på grund af den förevarande bestämmelsen någon del
af det vatten han sålunda använder fråntagas honom. Blott öfverskottet kan den
andre strandägaren gorå anspråk på att få tillsvidare begagna. Anbud till gemensamt
byggande skall dock först göras. Helt naturligt står det härvid den bjudne
fritt att förklara sig villig att utnyttja allenast en mindre del af sin vattenkraft och
att i mån häraf deltaga i kostnaden för den gemensamma byggnaden. Därest

den, till hvilken anmodan om deltagande i fallets bebyggande riktas, väl vill utbygga
fallet men önskar göra det på ett annat sätt än det föreslagna, har domstolen
att afgöra, hvilket förslag som med hänsyn till såväl den ene som den andre strandägarens
intresse bör lämnas företräde eller om byggnadsfrågan bör afgöras på annat
sätt.

243

2:5

Andra stycket i förevarande paragraf är i allt väsentligt öfverensstämmande
med stadgandet i 4 § vattenrättsförordningen, med undantag dock däraf att en utsträckning
från två till tre år föreslagits i fråga om uppsägningstiden för den strandägare,
hvilken ej velat vara med om strömfallets gemensamma utnyttjande men sedermera,
efter det andra strandens ägare bebyggt fallet för tillgodogörande af såväl
egen som motsidans andel i vattenkraften, vill vid egen anläggning gorå sig sin
lott i vattnet till godo. En förlängning af denna tid, under hvilken ägaren till det
redan anlagda verket kan förbereda sig på den rubbning i dittills varande förhållanden,
som afståendet af halfva vattenkraften medför för honom, synes i och för sig vara
att förorda med hänsyn till det kraftigare befordrande af vattenkraftens utnyttjande,
som därigenom gifves. Men det hufvudsakliga skälet till den föreslagna förändringen
är att söka däri, att det synts kommittéerna nödigt att låta så lång tid
förflyta mellan uppsägningen och den tidpunkt, då den från början motvillige strandägaren
får komma i åtnjutande af sin andel i vattenkraften, att därunder alla de frågor
hinna ordnas, hvilka för reglerandet af strandägarnes inbördes ställning måsto
i brist af asämjande lösas i domstolsväg. Dessa frågor angå icke blott de ersättningsbelopp,
som skola utgifvas för dammbyggnader o. d., utan afse äfven bestämmelser om
de anordningar, hvilka erfordras för uppnående af en laglig vattenfördelning strandägare
emellan. För afgörandet af dessa frågor torde två år i allmänhet vara för
kort tid, åtminstone i de fall, då saken dragés under högre instans’ pröfning. Detta
gäller särskild!, då den strandägare, hvilken bebyggt det gemensamma fallet, begagnar
sig af den rätt tredje stycket i denna paragraf tillerkänner honom att medelst
kraftöfverföring ersätta andra strandens ägare dennes andel i vattenkraften. De frågor,
som i denna händelse skola före öfverföringens påbörjande erhålla sin lösning, äro
tydligtvis af den invecklade och svåra beskaffenhet, att afgörandet af desamma tager
en rätt afsevärd tid i anspråk.

Beträffande stadgandena i andra stycket må för öfrigt här anmärkas att, för
den händelse ene strandägaren under den tid, han tillgodogjort sig jämväl andra
strandägarens lott i vattnet, deltagit i kostnaden för en vattenreglering, hvarigenom
den praktiskt användbara vattenkraften i fallet ökats, den andre tydligtvis är pliktig
att vid återfåendet af sin rätt till halfva vattnet återgälda hälften af den på strömfallet
belöpande och af motliggande strandens ägare redan utbetalta regleringskostnaden.
Ehuru uttrycklig bestämmelse härom icke intagits i förevarande paragraf,
torde detta dock framgå af en jämförelse mellan densamma och stadgandena
i 7 kap.

5-6

244

Tredje stycket innehåller, såsom nyss antydts, en nyhet. För den strandägare,
hvilken bebyggt det gemensamma fallet, kan det vara af stort intresse att, när andre
strandägaren vill komma i åtnjutande af sin andel i vattenkraften, slippa afstå någon
del af det vatten, som intages vid hans kraftanläggning, och i stället medelst elektrisk
eller annan öfverföring tillhandahålla den andre den kraft, som dennes del i fallet
representerar. Byggnaderna för fallets utnyttjande förblifva då fortfarande i den
förres ägo, ändringar med afseende å turbinernas läge e. d., som en minskning i vattenmängd
möjligen skulle gjort erforderliga, blifva härigenom obehöfliga, och framtida
stridigheter strandägarne emellan i fråga om underhåll af vattenbyggnaderna
undvikas. Det har med anledning häraf synts böra öfverlämnas åt den, som monterat
hela fallet, att välja den nu nämnda utvägen, därest denna synes honom fördelaktig.
Härom skall han emellertid gifva besked i så god tid, att något hinder icke
uppstår för den andre strandägaren att vid utgången, af den bestämda uppsägningstiden
komma i åtnjutande af den kraft, som tillkommer honom. Nämnda besked
lämnas genom anhängiggörande af talan hos vattendomstolen, som har att bestämma
storleken af den kraft, som skall tillhandahållas den andre, och gifva de föreskrifter,
hvilka i öfrigt äro erforderliga i fråga om kraftöfverföringen. Den tid, inom hvilken
nämnda talan skall anhängiggöra, har med anledning häraf bestämts till nittio

dagar efter det uppsägningen verkställts. Då enligt de regler, som i 9 kap. gifvas i
fråga om ersättning i kraft, ersättningstagaren å sin sida har valrätten mellan att
erhålla lika stort kraftbelopp som den afstådda vattenkraften mot det att han galdar
därå belöpande uttagningskostnad eller ock att med frånträdande af rätten till sa
stort kraftbelopp, som i värde motsvarar nämnda kostnad, bekomma återstoden utan
någon som helst utgift, kan den ifrågavarande bestämmelsen blifva till förmån
äfven för honom, därest han ej är i behof af hela den vattenkraft, som ursprungligen
tillkommit honom.

6 §.

Oskiftad^ Den i vattenrättsförordningens 5 § — hvilken motsvaras af förevarande paraströmfall.
graf . förslaget _ förekommande bestämmelsen, att delägare i oskift by eller annan
samfälld mark har rätt till vattnet efter som han i samfälligheten äger del, har här
icke upptagits. Därest stadgandet öfverhufvudtaget kan anses behöfligt, synes detsamma
såsom angifvande delningsgrunden i fråga om samfälldt vatten hafva sm naturliga
plats i skiftesstadgan.

Mot det sätt, hvarpå i nyssnämnda paragraf i vattenrättsförordnmgen frågan

245

2: G

om tillgodogörande af ett oskiftad! vatten blifvit löst, kan anmärkas, att detsamma
synes lämpa sig endast för ett tillgodogörande i mindre omfattning. Med
stadgandet, som allenast med viss ändring i formen upptagits från 1734 års lag, torde
icke heller kafva afsetts andra anläggningar för vattnets användande såsom drifkraft
än kvarnar oek dylika mindre vattenverk. Då det däremot är fråga om att på ett
med den nutida industriella utvecklingen mera öfverensstämmande sätt nyttiggöra
kraften i ett vattenfall, är stadgandet, såsom redan förut antydts, otillräckligt och
otillfredsställande. Kostnaderna för fallets fullständiga monterande på det mest ändamålsenliga
sättet stiga merendels till den höjd, att ett dylikt bebyggande näppeligen
kan komma till stånd vare sig genom frivillig sammanslutning mellan samtliga delägare
eller genom företagsamheten hos eu enskild delägare, sålänge nämligen tillfälle
gifves initiativtagaren att till fallet erhålla en för framtiden mera betryggande rätt
än den, som enligt det förevarande stadgandet i vattenrättsförordningen kan tillerkännas
honom. Äganderätt tillkommer honom allenast till viss kvotdel af fallet; till
öfriga delar däraf får lian blott nyttjanderätt, begränsad till den tid, som af domstolen
bestämmes. Behofvet af andra lagföreskrifter, hvarigenom ett rationellt tillgodogörande
af vattenkraften i samfällda strömfall underlättas, gör sig med särskild
styrka gällande i anledning af den ovisshet, som i allmänhetens uppfattning synes
råda beträffande frågan, huruvida, när den by, inom hvars rågång fallet ligger,
skiftats utan att särskild bestämmelse träffats om själfva fallet, detta skall anses
hafva tillagts strandfastigheten eller lämnats oskiftadt.

Kommittéernas förslag i första stycket af förevarande paragraf innebär medgifvandet
af rätt för delägare i oskiftadt strömfall att under vissa förutsättningar
äfven utan öfriga delägares samtycke tillösa sig fallet i ändamål af dettas tillgodogörande.
Härigenom upplöses samfällighetsförhallandet och skapas en tryggare
grundval för den delägare, som vill bebygga fallet; den till tiden begränsade nyttjanderätt,
hvilken enligt gällande lag kunnat lämnas honom, ersättes af en äganderätt,
som gör det för honom möjligt att begagna sig af fallet såsom inteckningssäkerhet
vid anskaffandet af de för monteringskostnadernas bestridande nödiga medlen. I öfverensstämmelse
med hvad som yttrats i fråga om den i 4 § föreslagna tvångsrätten
har den nu nämnda lösningsrätten tillerkänts allenast den delägare, hvilken mer än
hälften i strömfallet tillkommer. Genom det här valda uttrycket »hvilken mer än
hälften tillkommer» har man velat utmärka, att den ifrågavarande rätten ej grundar
sig uteslutande pa deläganderätt. Äfven för den händelse på grund af servitutsaftal,
gällande för en delägares andel i den samfällighet strömfallet tillhör gent emot andra

2:6

246

andelar däri, nämnda delägare förvärfvat en för all framtid gällande rätt att utnyttja
så stor del af fallet, att denna jämte hans egen lott i detsamma uppgår till mer än
hälften, har den ifrågavarande lösningsrätten synts höra komma till tillämpning.

Förutsättningen för lösningsrättens utöfning är emellertid först och främst densamma,
som upptagits i vattenrättsförordningens 5 §, nämligen att en upplösning af
samfällighetsförhållandet icke kan ske på det sätt, som redan finnes i lag stadgadt:
genom laga skifte. Enligt gällande skiftesstadga äger hvarje delägare i »samfälldt
fiske eller annan oskiftad lägenhet» skiftesvitsord, såframt skifte kan ske utan förfång
för öfriga delägare. Den i förevarande paragraf stadgade lösningsrätten bör
därför icke få göras gällande, därest skifte utan sadant förfång kan äga rum. Da det
kan förekomma, att jämte det ifrågavarande strömfallet annat vattenområde finnes
såsom gemensam egendom för samfälligheten, har den nämnda förutsättningen erhållit
en med hänsyn härtill vald affattning. Lösningsrätten får icke heller utöfvas,
om synnerlig skada därigenom skulle uppstå för samfällighetens öfriga delägare.
Sådan skada kan uppkomma exempelvis därigenom, att en för samfällighetens gemensamma
räkning i strömfallet anlagd kvarn eller såg skulle komma att utrifvas
och till följd däraf svårigheter vållas delägarne att få sina behof i fråga om förmalning
af säd eller sågning af timmer på nära håll tillgodosedda.

Då det för möjligheten att kunna på ett tillfredsställande sätt finansiera det
tillämnade vattenkraftsföretaget är af vikt, att strömfallet blir befriadt från ansvarigheten
för de inteckningar och andra gravationer, hvilka häfta vid de särskilda
fastigheterna inom den samfällighet strömfallet tillhör, äfven de i den lösningsberättigades
egen ägo, har lösningsrätten anordnats sa, att ej blott öfriga delägares
andelar blifva föremål därför, utan hela fallet. Lösningsrätten utöfvas ej mot de
särskilda delägarne utan mot samfälligheten såsom sådan. Huru ersättningen för
det inlösta fallet skall utgå och huru inteckningshafvarnes rätt därvid tillgodoses,
redogöres närmare vid 9 kap. Till undanröjande af framtida tvekan i fråga om
strömfallsfastighetens omfattning skall domstolen i sammanhang med lösningsrättens
medgifvande bestämma gränserna för fallet uppåt och nedåt i vattendraget.
Därest vid skifte, som öfvergått samfälligheten, utmål skulle hafva afsatts för
strömfallets tillgodogörande, är den, som löser fallet, både berättigad och skyldig
att jämväl tillösa sig utmålet. Det lösta och till sin omfattning af domstolen bestämda
strömfallet jämte utmålet betraktas såsom en från samtliga de i samfälligheten
ingående fastigheterna afsöndrad lägenhet. Domstolens beslut utgör den fangeshandling,
hvarå lagfart skall i stadgad ordning sökas.

Intill dess fråga väckes om utöfning af ofvan omförmälda lösningsrätt, synes
den i vattenrättsförordningen lämnade möjligheten att tillgodogöra det samfällda
strömfallet böra fortfarande stå öppen. Stadgande härom har intagits i andra stycket,
därvid dock — då det här är fråga om ett mera provisoriskt tillgodogörande —
uttrycklig begränsning gjorts till ett utnyttjande medelst kvarn, såg eller annan
mindre anläggning.

7—9 §§.

Klagomål hafva ofta försports däröfver, att i många förut fiskrika vattendrag
en försämring i fiskbeståndet och till följd däraf minskning af det utbyte, hvillcet
fiskets utöfvare haft att påräkna, föranledts af tillkomsten utaf större vattenverksanläggningar.
Ehuru uppenbart torde vara, att den tillbakagång i sötvattensfisket,
hvilken på senare tider gjort sig märkbar, till stor del är att tillskrifva andra orsaker,
kan det dock icke förnekas, att mångenstädes hinder för vandringsfiskens fria
gång vållas af dammbyggnader och att vattenverksanläggningar jämväl i öfrigt ofta
utgöra en fara för fisket. Det ligger därför vikt uppå att vid utarbetandet af ny vattenrättslagstiftning
söka finna sådana bestämmelser, att fiskerinäringens intressen behörigen
tillgodoses, utan att dock därigenom vattenkraftens rationella tillgodogörande
förhindras.

Gällande vattenrättsförordning innehåller som bekant i 6 § den föreskriften,
att vattenverk skall vara så inrättadt, att fri upp- och nedgång för fisken kan beredas,
när sådant är af nöden. Denna föreskrift ersättes i föreliggande förslag af stadgandet
i 7 § om skyldighet för den, som bygger i vatten, där fisken har sin gång, att
vidtaga sådana anordningar, att fisken kan komma fram. Då emellertid förhållandena
stundom kunna vara sådana, att åstadkommandet af anordningar för fiskens
upp- och nedgång befinnes omöjligt, såframt det åsyftade ändamålet med vattenbyggnaden
skall kunna vinnas, eller ock förenadt med alltför stora kostnader, har
det ifrågavarande påbudet icke kunnat göras alldeles ovillkorligt, utan begränsats
genom de inskjutna orden »i den mån det låter sig göra med hänsyn till byggnadens
ändamål». Helt naturligt kan dock befrielse i större eller mindre män från skyldigheten
att genom laxtrappor o. d. förebygga den skada byggnaden vållar fisket
medgifvas allenast under förutsättning, att nämnda skada är genom bestämmelsen
i 2 § tillåten.

Beskaffenheten af de anordningar, hvilka i sammanhang med utförandet af ett
vattenbyggnadsföretag skola vidtagas till förebyggande af skada å fisket, tillhör det

248

2: 7 9

vederbörande vattendomstol att i hvarje särskildt fall bestämma i den ordning, som
framdeles skall omtalas. Genom1 stadgandet ill kap. 30 §, enligt hvilken fiskeriintendenten
i distriktet skall lämnas tillfälle att yttra sig i mål rörande en tilltänkt
Vattenbyggnad, har sörjts för att frågan om hvad till skydd för fisket bör iakttagas
ej må afgöras, utan att sakkunskapen på området fått göra sig gällande. De bestämmelser
domstolen i det förevarande hänseendet har att meddela böra icke inskränka
sig allenast till angifvande af läge och konstruktion för laxtrappor, ål yngel -ledare eller dylika inrättningar för fiskens gång, utan äfven andra af vattenbyggnaden
föranledda föreskrifter till skydd för fisket böra af domstolen lämnas. Det
kan sålunda exempelvis finnas behöfligt att meddela lämplig föreskrift om anbringande
af gallerverk eller andra inrättningar till förebyggande, att fisken inkommer
i andra ledningar än de för dess framkomst afsedda fiskvägarna, eller att genom
förbud mot visst fiske närmast ofvan och nedanför byggnaden förhindra, att de
föreskrifna anstalterna för fiskens vandring förbi byggnaden i verkligheten blifva
utan gagn. I de flesta af Kungl. Maj:t utfärdade resolutioner rörande tillstånd att
bygga i kungsådra har dylikt förbud gifvits, i sammanhang hvarmed det ålagts sökanden
till tillståndet att före byggnadsarbetets påbörjande visa sig på sådant sätt
äga förfoga öfver fisket å den sträcka af vattendraget, hvilken förbudet omfattat,
att fisket därstädes kunnat för framtiden hindras. För den händelse fiskerätten
tillhört andra personer än sökanden, har det stundom inträffat, att nästan oöfvervinneliga
svårigheter mött för sökanden att fullgöra nämnda åläggande, enär han
enligt gällande lagstiftning varit hänvisad uteslutande till den fria öfverenskommelsens
väg för förvärfvet af den fiskerätt, som ej redan varit i hans händer. Efter
tillkomsten af den nya vattenlagen kunna sådana svårigheter icke uppstå. Finner
domstolen nödvändigt att meddela fiskeförbud, hvilket berör område, där Tätten att
fiska tillhör annan än vattenbyggnadens ägare, kommer bestämmelsen i 2 § af förevarande
kapitel till tillämpning; afstående! af rätten att utöfva fiske betraktas såsom
en skada till följd af vattenb3rggnaden, hvilken skada fiskerättsägaren måste
finna sig i mot den ersättning, som af domstolen bestämmes.

I detta sammanhang må nämnas, hurusom i framställningar, som hushållningssällskap
och andra intresserade gjort till kommittéerna, uttalats önskvärdheten däråt'',
att den nya vattenlagen komme att innehålla vissa särskildt angifna, detaljerade
bestämmelser i fråga om anordningar för fiskens framkomst förbi en dammbyggnad.
Med hänsyn till de väsentligt olika förhållanden, som kunna vara .rådande
på olika platser, har det emellertid icke synts kommitterade lämpligt att åt

dylika detaljföreskrifter bereda plats i lagen. Mera ändamålsenligt torde det vara
atf, på sätt bär ofvan framhållits, lämna vederbörande vattendomstol största möjliga
frihet att i hvarje förekommande fall gifva de speciella föreskrifter, som i det
förevarande hänseendet kunna visa sig af behofvet påkallade.

Såsom ofvan antydts, är skyldigheten att genom särskilda anordningar sörja
för vandringsfiskens framkomst inskränkt till sådant vatten, där fisken verkligen
har sin gång. Är det fråga om ett vattenfall, där på grund af de naturliga förhållandena,
t. ex. fallets höjd, fisk ej heller förut kunnat gå fram, bör det ej åligga
den, som bebygger fallet, att genom anordnandet af särskild fiskvåg möjliggöra
fiskens framkomst, lika litet som skyldighet bör finnas att vid uppförande af
byggnad i vattendrag, där fisk då ej förekommer, vidtaga anstalter till skydd för ett
fiske, som möjligen kan i en framtid uppstå därstädes. Då det emellertid synes
kunna antagas, att den allt mera spridda insikten om fiskerinäringens stora betydelse
för landet skall i en framtid ännu oftare än hittills gifva anledning till försök
att på konstlad väg genom fiskodling och utsläppande af fiskyngel ej blott
upphjälpa förut befintliga fiskbestånd utan äfven i vatten, där fisk förut ej förekommit,
skapa nya stammar däraf, likasom ock att medelst konstgjorda fiskleder bereda
möjlighet för fisken att komma fram å sådana platser, där de naturliga förhållandena
lagt hinder i vägen för dess vandring, är det af vikt, att ej ägarne af*
redan uppförda vattenbyggnader må kunna förhindra vidtagandet af sådana anstalter,
som finnas behöfliga för möjliggörandet eller underlättandet af fiskens spridning
i vattendraget. I 8 § har med anledning häraf stadgats rätt för kronan, kommun
och hushållningssällskap att under samma villkor, som gälla i fråga om byggande
i vatten, anordna fiskvåg eller eljest vidtaga anstalter för fiskens framkomst
i vatten, hvaröfver annan äger råda. Att denna rätt ej bör tillkomma enskilda personer
ligger i förhållandenas natur. Framdragandet af en fiskvåg innebär ett intrång
å andras fastigheter, som rimligtvis icke bör medgifvas viss person såsom en
blott personlig rättighet. Med rättigheten följer skyldigheten att underhålla fiskvägen
(32 §) och dylik skyldighet måste för att vara af bestående värde läggas på
någon sökanden tillhörig, kanske långt bort belägen fastighet. På detta sätt skapades
ett särskildt judiciellt servitut, hvarom en framtida köpare till fastigheten i
fråga hade svårt att få kunskap. För den enskilde står ju alltid utvägen öppen att
hos vederbörande hushållningssällskap, som (merendels genom en särskild fiskerikommitté)
bevakar fiskets intressen inom området för sällskapets verksamhet, eller

32—091204. Förslag till Vattenlag.

250

2: 7- 9

hos kommunen eller ock hos Kungl. Maj:t anhålla om medverkan till den åtgärd
i det ifrågavarande hänseendet, hvilken synes honom vara af behofvet påkallad.

Redan förut har i annat sammanhang framhållits, hurusom de menliga verkningar
för fisket, hvilka orsakas af en dammbyggnad tvärs öfver ett vattendrag, merendels
icke kunna helt undanröjas genom de anordningar, som i sammanhang med
byggnadens uppförande vidtagas för fiskens framkomst. I allmänhet torde fiskens
vandring icke kunna fortgå lika obehindradt efter byggnadens tillkomst som förut.
Då en dammbyggnad tvärs öfver ett vattendrags hela bredd eller öfver dess djupaste
del, hvilken af fisken väljes för vandringen till och från lekplatserna, således
i regel kan sägas medföra en större eller mindre fara för fiskbeståndet, hafva kommittéerna,
såsom jämväl förut omnämnts, ansett en sammanjämkning mellan vattenkrafts-
och fiskeriintressena skäligen kunna ske på sådant sätt, att det ålägges
ägarne af dylika dammbyggnader att till fiskets bevarande och befrämjande erlägga
en viss afgift. Härigenom inflyta till det allmänna medel, hvilka böra användas
till bekostande af åtgärder för att på konstlad väg trygga det genom dammbyggnaderna
hotade beståndet af våra vattendrags fiskstammar. I fråga om berörda afgift
innehåller 9 § bestämmelser. Mot dessa kan möjligen anmärkas, att det synes
oegentligt låta afgiftsplikten drabba ägare af dammbyggnader i alla vattendrag, äfven
dem, som ej äro fiskförande. Då det emellertid besinnas, att dylika vattendrag
kunna och — som man väl må hoppas — äfven i en framtid skola på konstlad väg
förses med värderika fiskstammar, samt att, där detta blir händelsen, förut uppförda
dammbyggnader komma att utgöra ett stort hinder för det nyskapade fiskets
utveckling, torde det näppeligen med skäl kunna sägas vara obilligt, att den, som
tillätes med dammbyggnad afstånga ett vattendrag, där fisk för närvarande ej förekommer,
genom erläggandet af en måttlig afgift får bidraga till kostnaden för
de åtgärder, hvilka kunna erfordras till minskande af det hinder byggnaden lägger i
vägen för åstadkommande af framtida fiske, helst som inga utgifter drabba honom
för inrättandet af laxtrappor o. d.

Angående beräknandet af ifrågavarande afgift, hvilken skall i hvarje särskild!
fall fastställas af vederbörande vattendomstol, föreskrifves i 9 §, att afgiften skall
vara årlig och utgå med tio kronor eller, där tillfyllestgörande anordningar enligt 7
§ icke kunna vidtagas, högst tjugu kronor för hvarje vid vanligt lågvatten i sekunden
framrinnande kubikmeter vatten, som dammens ägare äger tillgodogöra
sig. Det är således vattenmängden, som skall läggas till grund för afgiftens
beräknande. Tydligt är, att afgiften dock ej skall beräknas på annan del

2: 7-10

251

af lågvattenmängden än den dammägaren får göra sig till godo; för det
vatten, som tages i anspråk till särskild fiskvåg eller flottningsränua genom eller
förbi dammen, skall afgift icke utgå. Då, såsom ofvan nämnts, förhållandena stundom
kunna vara sådana, att det med hänsyn till dammbyggnadens ändamål icke låter
sig göra att genom särskilda anordningar sörja för fiskens framkomst genom
dammen, har det synts böra öfverlämnas åt vattendomstolen att för sådan händelse
inom viss gräns bestämma en högre fiskeafgift än den vanliga. Vid hvilken tid på
året och till hvilken myndighet afgiften skall erläggas, har icke ansetts lämpligt att
genom stadgande i lagen reglera; för den händelse ej i administrativ väg generell föreskrift
härom skulle utfärdas, tillkommer det vattendomstolen att i hvarje särskilt
fall gifva bestämmelse i detta hänseende i samband med fastställandet af afgiftens
storlek.

Huru de influtna fiskeafgifterna skola användas, är öfverlämnadt åt Kungl.
Maj :ts afgörande. I lagen utsäges endast, att ändamålet med afgifternas utkräfvande
är befrämjande af fisket inom landet. Genom detta uttryck hafva kommittéerna
velat framhålla, att med de för dammbyggnader i ett visst vattendrag inflytande
afgifterna ej uteslutande afses ett understödjande och upphjälpande af fisket just
i detta vattendrag. Talrika dammbyggnader och starka föroreningar från samhällen
och fabriker eller ock andra omständigheter kunna tänkas utgöra ett så
betydande hinder för fisket i ett visst vattendrag, att det vore lönlöst att söka
genom konstlade åtgärder bibehålla eller nyskapa något fiske därstädes. Landets
fiskerinäring i dess helhet torde vid sådant förhållande mera gagnas genom fiskets
uppdrifvande i andra vattendrag, där omständigheterna äro mera gynnsamma,
eller genom anläggandet af konstgjorda fiskdammar å platser, som lämpa sig därför.

10 §.

Att i vatten, där allmän farled eller allmän flottled finnes, byggnad ej må gö- Allmän farms
så, att samfärdseln eller flottningen för framtiden omöjliggöres eller endast med ^ *

svårighet kan fortgå, ligger i sakens natur. Tillvaron af dylik led bör dock ej medföra
större inskränkning i den enskilde vattenägarens rätt att råda öfver vattnet
än ett behörigt tillgodoseende af samfärdsels- respektive flottningsintresset nödvändigtvis
kräfver. Där en byggnad i eller vid leden kan göras på sådant sätt eller
under vidtagande af sådana särskilda anordningar, att leden fortfarande kan
utan olägenhet af någon betydelse användas för det därmed afsedda ändamålet, sy -

2: 10-17

252

nes förbud mot byggnadens uppförande icke böra uppställas. Själffallet är, att
de särskilda anordningar, livilka till följd af byggnaden kunna erfordras till skydd
för den allmänna samfärdseln eller flottningen, skola bekostas af den, för hvars
räkning byggnaden göres.

13 §.

Sannolika

framtida

företag.

Med den uppfattning kommittéerna, enligt hvad i det föregående angifvits,
hysa beträffande olämpligbeten att såsom regel bibehålla påbudet om öppenhållande
af viss del utaf ett vattendrag till gagn för vissa vid vattendraget förknippade
intressen af allmän eller eljest mera betydande innebörd, läte det näppeligen
förena sig att uppställa förbud mot en tilltänkt byggnad i vatten på
den grund, att det med skäl kan antagas, att vattnet framdeles skall tagas i anspråk
för allmän farled eller allmän flottled eller att eljest företag i framtiden
skall ifrågakomma, för hvilket den tillämnade vattenbyggnaden skulle
komma att i större eller mindre mån utgöra ett hinder. En så långt gående inskränkning
i den enskilde vattenägarens rätt bör hänsynen till sannolika framtida
företag icke medföra. Däremot synes det ej obilligt uppställa den fordran, att,
om det kan ske utan oskäliga kostnader, det tidigare företaget, vattenbyggnadens
uppförande, verkställes på sådant sätt, att det hinder, som byggnaden medför för
det senare företaget, ej blir större än med hänsyn till byggnadens ändamål är
oundvikligt. Sålunda bör exempelvis den, som bygger en damm öfver ett vattendrag,
för den händelse allmän flottled sannolikt kommer att framdeles inrättas i
vattendraget, på lämplig plats i dammbyggnaden göra öppning för en flottränna,
hvilken öppning, intill dess flottningen kommer i fråga, hålles igensatt på sådant
sätt, att dess upptagande kan ske utan väsentlig kostnad eller svårighet. Huruvida
de till förmån för ett framtida företag i frågakommande anordningarna i sammanhang
med en vattenbyggnads uppförande kunna göras utan oskäliga kostnader,
afgöres i hvarje förekommande fall med fäst afseende å byggnadsföretagets omfattning
och den vinst, som däraf kan påräknas.

15—17 §§.

Rätt till
dammfäste
m. m.

För 1880 års vattonrättsförordning är tvångsrätten till dammfäste på annans
grund icke alldeles okänd. Den är dock medgifven allenast i förhållandet
mellan skilda ägare af stränderna invid ett strömfall och endast under förutsättning,
att strömfallet är så beskaffad!, att för dess tillgodogörande strandägarne å

ömse sidor hafva af nöden dammbyggnad livar a den andres grund. Skulle däremot
strömfallet vara sådant, att den ene strandägaren kan genom dammbyggnad
uteslutande å sin del af grunden utnyttja sin lott i vattnet, har den andre, ehuru
ett uttagande af hans andel icke låter sig gorå genom byggnad, som helt uppföres
på hans sida om rågången, ej möjlighet att tilltvinga sig rätt till dammfäste på
andra sidan, huld ast om han genom aftal med motliggande strandens ägare kan
förvärfva denna rätt, är det honom möjligt att göra sig sin vattenrätt till godo.

Med kännedom om de svårigheter, hvilka ofta möta mot uppnåendet af eu godvillig
öfverenskommelse på rimliga villkor, kan man ej undgå att finna en utsträckning
af den nämnda tvangsrätten nödvändig. Det förefaller ej blott olämpligt
utan rent af orimligt, att den ene strandägarens motvillighet skall kunna lägga
ett oöfverkomligt hinder för den andre att tillgodogöra sig sin andel i strömfallet.
Medgifvandet af rätt att med dammbyggnad öfverskrida rågången in på motsidans
grund i alla fall, där detta för ett rationellt utnyttjande af vattnet är nödigt, framstår
för öfrigt såsom en själffallen följd af den i 5 § af detta kapitel föreslagna
utvidgningen af hvardera strandägarens rätt i afseende å hela strömfallets tillgodogörande.

Men det är ej blott i förhållandet motliggande strandfastigheter emellan som
behof förefinnes af möjlighet att med lagens hjälp erhålla en servitutsrätt sådan
som den ofvan nämnda eller likartad därmed. Ofta kunna förhållandena vara sådana,
att för det i tekniskt och ekonomiskt hänseende mest ändamålsenliga tillgodogörandet
af vatten erfordras uppförandet af dammbyggnad å plats i ett vattendrag,
där grunden icke tillhör anläggaren, eller framdragandet öfver annans mark
af kanaler, rännor, tunnlar, tuber eller andra ledningar för vattnets ledande till och
från en kraftanläggning. Särskildt framträder detta, då fråga är om begagnande af
den rätt, hvilken enligt 4 § här ofvan tillkommer innehafvaren af större delen
utaf vattenkraften i ett eller flera, skilda fastigheter tillhöriga strömfall. Ett
tillgodogörande af den sammanlagda vattenkraften genom en enda dammanläggning
skulle mången gång icke vara tänkbart, om anläggningen ej finge göras i sådan
del af vattendraget, som äges af någon, hvilken enligt nämnda paragraf är pliktig
att mot ersättning upplåta sin vattenkraft till majoritetshafvaren. Och äfven om
det ej är alldeles omöjligt att förlägga anläggningen till anläggarens eget område,
kan detta på grund af bottenförhållanden eller andra omständigheter vara från
teknisk eller ekonomisk synpunkt olämpligt. Jämväl saknaden af ett lämpligt
utmål för kraftstation eller dylik anläggning, där vattenkraften omsättes till elek -

2: 15-17

254

trisk energi eller på annat sätt göres till godo, utgör stundom hinder för ett rationellt
utnyttjande af ett vattenfall. Detta gäller ej blott, för den händelse rätten
till strömfallet är skild från äganderätten till stränderna, hvilket ju undantagsvis
kan vara fallet, särskildt beträffande kronan tillhöriga strömfall, utan också där
den strand, som tillhör fallägaren, är af beskaffenhet att ej lämpa sig för en dylik
anläggning.

Behofvet af en tvångsrätt i sådana fall som de nu nämnda har vitsordats af
riksdagen, som i skrifvelse den 30 april 1907 anhållit, att Ivungl. Maj:t måtte för
riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar den 27 juni 1902, att expropriation af jord medgåfves,
utom för ledningars framdragande, jämväl för kraftstation, dammfästen,
vattenledningar och dylikt.

Den ifrågasatta lagändringen synes emellertid knappast hafva sin plats i den
nämnda lagen. Rätten att å främmande fastighets grund fästa damm eller göra
ledning för vattnet erfordras icke allenast där fråga är om vattnets användande
såsom kraftkälla vid en elektrisk kraftstation. Af lika stor betydelse torde det
mången gång vara, att vattnets tillgodogörande på annat sätt underlättas genom
medgifvandet af en dylik rättighet. Det synes vid sådant förhållande ej lämpligt
att införa bestämmelse härom i en lag, som handlar uteslutande om elektriska anläggningar,
synnerligast som under lagens tillämpningsområde falla äfven andra
dylika anläggningar än de, vid hvilka kraftkällan utgöres af ett vattenfall. I viss
mån gäller detsamma i fråga om den ofvan omförmälda rätten till utmål för kraftanläggning.
Enligt kommittéernas förmenande hafva stadganden i förevarande
hänseende sin naturliga plats i sammanhang med lagföreskrifter rörande de villkor,
under hvilka ett tillgodogörande af vatten må äga rum. Pröfningen af hithörande
frågor tillägges alltså uteslutande vattendomstolen.

Rätten att för ett ändamålsenligt tillgodogörande af vatten å annan tillhörig
fastighet lägga damm, vall eller väg eller ledning för vattnet omtalas i 15 §.
Det är här ej fråga om öfverflyttning af äganderätten till den mark, som för ändamålet
tages i anspråk, utan allenast om påläggande af ett servitut, gällande till
förmån för den fastighet, för hvilkens räkning vattnets tillgodogörande sker. Med
den nämnda rättigheten har i paragrafen sammanställts rätten att a annans grund
i eller vid vattendrag verkställa gräfning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens
reglerande eller till afvärjande af skada, där detta arbete är nödigt för ett
rationellt nyttjande af vatten. Enligt gällande vattenrättsförordning är det vis -

255

2: 15-17

serligen tillåtet att efter förut skedd tillsägelse inom annans område utföra rensningsarbete,
som erfordras för vattendrags bibehållande. Denna rätt finnes kvar
jämväl i förevarande förslag, som i 36 § af detta kapitel gifver stadgande därom.
År det däremot fråga om sådana gräfningar eller andra åtgärder, som ej äro
att hänföra till dylikt rensningsarbete, lämnar vattenrättsförordningen ej någon möjlighet
därtill, för den händelse vederbörande ägare vägrar sitt medgifvande till arbetets
utförande. För ett ändamålsenligt utnyttjande af vattenkraft är det emellertid
af största betydelse, att icke omöjligheten att erhålla sådant medgifvande skall
utgöra hinder för arbeten af nämnda beskaffenhet. Någon skada af betydenhet
torde ej heller därigenom förorsakas. Då i paragrafen äfven talas om åtgärder
till afvärjande af skada, afses därmed exempelvis en strandskoning, som göres
för att förebygga, att till följd af ett genom uppdämning åstadkommet högre vattenstånd
delar af stranden ryckas loss. Hit hör också arbete, som i samband med
ett byggnadsföretag för vattnets tillgodogörande utföres å annans grund till skydd
för fiske, t. ex. för åstadkommande af lämpliga lekplatser i stället för dem, som
till följd af byggnadsföretaget fördärfvas. Att det intrång, som genom utöfning
af de i förevarande pagragraf medgifna rättigheter tillskyndas ägaren af den främmande
fastigheten, skall godtgöras med det belopp, hvartill intrånget uppskattas,
framgår af 9 kap. 36 §.

I 16 § gifves stadgande om rätten till utmål för en kraftanläggning. Då det
särskild! från fastighetskreditens synpunkt är af vikt, att kraftanläggningen och
den mark, hvarå densamma är uppförd, äro i samme ägares hand, har den ifrågavarande
tvångsrättigheten — i motsats till den i 15 § omförmälda rätten att å annan
fastighet lägga damm m. m. — anordnats såsom en lösningsrätt. Här sker således
en öfverflyttning i äganderätten. Lösen skall utgå med en och en half gång värdet
å det område, som tages i anspråk. Skulle upplåtelsen af utmålet medföra särskild
skada, skall ersättning därför gifvas med det belopp, hvartill skadan värderas. Den
ifrågavarande lösningsrätten gäller endast i fråga om utmål till byggnad för vattenkraftens
uttagande med därför erforderliga anordningar, men får däremot ej användas
till förvärfvande af plats för den industriella anläggning, till hvilken kraften
öfverföres. Endast mark invid vattendraget får tagas i anspråk, äfven om det
skulle vara mera lämpligt att förlägga kraftstationen på något afstånd därifrån,
och allenast så stort område, som oundgängligen tarfvas för ändamålet.

Genom föreskriften i 17 § afses att göra det ingrepp i äganderätten, hvilket

15-18

Elektriska

ledningar.

256

en utöfning af den ifrågavarande tvångsrätten medför, så litet kännbart som möjligt.

18 §.

De rättsförhållanden, som hafva afseende å elektriska ledningar, regleras dels
genom den ofvannämnda lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, med den lydelse denna lag erhållit genom lag den 31
augusti 1907, och dels genom stadgan om elektriska anläggningar för belysning eller
arbetsöfverföring den 31 december 1902. Förstnämnda författning innehåller bestämmelser
om expropriationsrätt för elektriska ledningar (1 §), om skyldighet i
vissa fall att söka särskildt tillstånd af Konungen till elektrisk anläggning (2 §)
samt om skada genom sådan anläggning å person eller egendom eller å annan elektrisk
anläggning. I stadgan af den 31 december 1902 meddelas dels ett par kompletterande
bestämmelser till lagens stadgande angående skyldighet att söka Konungens
tillstånd, dels ock säkerhetsföreskrifter, regler för tillsyn öfver elektriska anläggningars
utförande och skötsel samt ansvarsbestämmelser.

Dessa författningar skola vinna tillämpning äfven på sådana elektriska
ledningar, som afse att, där på grund af stadgande i vattenlagen vattenkraft går förlorad,
öfverföra kraft såsom ersättning därför. Dock erfordras vissa, af de för
sådana anläggningar säregna förhållanden betingade modifikationer i de regler,
som innehållas i den elektriska lagens 1 och 2 §§. Dessa modifikationer innefattas
i förevarande paragraf i förslaget till vattenlag.

Såsom villkor för expropriationsrätt för elektrisk anläggning uppställes i
1 § af 1902 års lag, att anläggningen skall vara af gagn för det allmänna antingen
direkt genom någon orts förseende med belysning eller drifkraft e. d. eller ock indirekt
genom beredande af drifkraft åt industriell anläggning af större betydelse.
För småförhållandena medgifves således icke expropriationsrätt enligt detta stadgande.
Ett fasthållande vid denna grundsats för det område, hvarom här är fråga,
skulle uppenbarligen mången gång omöjliggöra lösen af vattenkraft genom kraftöfverföring.
Det ligger nämligen i sakens natur, att det företrädesvis är mindre
betydande kraftbelopp, som blifva föremål för sådan utlösen enligt 9 kap. Förevarande
paragraf medgifver alltså, att för kraftöfverföring såsom ersättning för
förlorad vattenkraft elektrisk ledning må framdragas öfver annans mark, äfven om
ledningen i fråga icke i och för sig har betydelse för det allmänna.

Konungens pröfning enligt den elektriska lagen, huruvida anläggningens

257 0 ,n

ändamål är af allmän betydelse, ersättes således i detta fall af vattendomstolens beslut,
att vattenkraft skall ersättas medelst elektrisk kraftöfverföring. Särskild!
ex propriationsmedgif vande från Konungen erfordras icke i vidare mån, än att Konungen
bestämmer sträckningen för deri elektriska ledningen och följaktligen, där
ledningen kan dragas öfver den eues mark eller öfver den andres, algör hvilkendera
som bör tåla intrånget däraf.

För den händelse öfverenskommelse angående ledningens sträckning icke kan
träffas, erfordras således en hänvändelse till Konungen, innan ledning, som nu
nämnts får framdragas öfver annans mark än ägarens. Något uppskof i en
planerad vattenbyggnad lär icke häraf böra befaras, enär plan för den elektriska
anläggningen med alla dithörande handlingar bör, på samma gång som plan
och ritningar för den ifrågasatta vattenbyggnaden, ingifvas till vattendomstolens
ordförande, hvilken samtidigt infordrar erforderliga yttranden såväl öfver den ena
som öfver den andra frågan. När yttrandena rörande den föreslagna elektriska anläggningen
iqkommit, insändas samtliga handlingar, som angå densamma, till Konungen,
som därpå är oförhindrad att fastställa ledningens sträckning oberoende
däraf, att vattenbyggnads frågan måhända ännu icke blifvit afgjord. Konungens beslut
i ämnet kan nämligen så affatta^, att dess tillämpning göres beroende däraf, att
genom domstols beslut blir bestämdt, att ersättning för förlorad vattenkraft skall lämnas
medelst elektrisk kraftöfverföring.

Af förestående framgår, att vattendomstolen icke äger afgöra frågan om den
elektriska ledningens sträckning ej heller frågan om beloppet af den ersättning,
som bör lämnas för intrång af ledningen. Båda dessa frågor handläggas och
afgöras i den ordning lagen om elektriska anläggningar bestämmer. Ersättningsfrågan
går alltså, enligt hvad där stadgas, till expropriationsnämnd i de helt
visst ej talrika fall, där godvillig uppgörelse icke kommer till stånd. Skall den
elektriska ledningen dragas endast öfver ersättningsgifvarens mark och öfver dens
mark, som förlorat vattenkraften eller till följd af rättighetens öfverflyttning i laga
ordning från en fastighet till annan (9 kap. 5 §) eljest är berättigad till det kraftbelopp,
som skall öfverföras, har man emellertid trött sig höra stadga ett undantag från
dessa, regler. I förhållande mellan ersättningsgifvare och ersättningstagare, utan
beröring med tredje mans rätt, och för de korta sträckor, hvarom det härvidlag kan
blifva tal, har det nämligen synts obehöfligt att ställa saken i större vidlyftighet,

Under denna förutsättning är således vattendomstolen behörig att bestämma både
ledningens sträckning och ersättning för intrånget af densamma. Hänvändelse till

33—091204. Förslag till Vattenlag.

2: 18-20

258

Konungen erfordras alltså icke, såframt ej tillstånd till anläggningen är af nöden
enligt 2 § i den elektriska lagen.

Jämlikt sistnämnda lagrnm skall i allmänhet sökas Konungens tillstånd till
elektrisk anläggning med högre spänning än som erfordras för telegraf-, telefoneller
ljusledning, dock med undantag (under vissa restriktioner) bl. a. för det
fall, att ledningen förlägges helt och hållet å egen mark. För sådana ledningar,
hvarom i vattenlagen är fråga, torde det vara lämpligt att med ersättningsgifvarens
egen mark i detta hänseende likställa ersättningstagarens mark, så att, när tredje
mans jord ej beröres af ledningen, Konungens tillstånd till företaget icke erfordras
under andra förhållanden, än där sådant är af nöden äfven beträffande ledning å
egen mark.

Lagen den 27 juni 1902 föreskrifver, att Konungens tillstånd till elektrisk anläggning
icke må meddelas för längre tid än fyrtio år. Då det är fråga om ersättning för
vattenkraft, som till följd af stadgande i vattenlagen fråntages en fastighetsägare,
är en sådan bestämmelse uppenbarligen icke på sin plats. En sådan fastighetsägare
måste beredas trygghet för det framtida beståndet af den kraftersättning, han
skall bekomma. Han bör icke underkastas den ovisshet i detta hänseende, som skulle
blifva en följd, om rätten till ledning för kraftens öfverförande efter viss tid upphörde.
Konungens tillstånd till elektrisk ledning i detta fall bör följaktligen äga
giltighet lika länge, som själfva rättigheten till ersättning i kraft äger bestånd.

19 §.

Ändring ^ ^enna paragraf har intagits ett stadgande, som föranledts af den genom

eller utnf- bestämmelserna i 4 och 6 §§ nyskapade tvångsrätten och som affattats i öfverensvattenverk.
stämmelse med hvad i gällande dikningslag finnes föreskrifvet i fråga om ändring
eller utrifning af vattenverk, som utgör hinder mot företag för torrläggning af jord.

20 §.

. Enligt den lagstiftning, som vid tiden för utarbetandet af nya lagberedningens

Obligatorisk

förundersök- förslag till 1880 års vattenrättsförordning var gällande, skulle, förrän vattenverk
''d^byggande eller annan därmed jämförlig byggnad, som kunde inverka på vattenståndet i ett
i vatten. * vattendrag, finge anläggas, undersökning hållas af vederbörande häradsrätt för
utrönande, att anläggningen icke genom uppdämning eller vattnets begagnande i

259

öfrig! tillfogade annan någon skada. Till den sålunda föreskrifna domstols fora ttningen
erfordrades ej stämning å dem, hvilkas rätt kunde af frågan beröras; allenast
genom kungörelse i ortens kyrkor viss tid därförut lämnades vederbörande sakägare
kännedom om det tillärnade företaget och om det tillfälle de hade att vid förrättningen
bevaka sin rätt. Det beslut, hvari undersökningen utmynnade, tillerkändes
likvisst preklusiv verkan. Sedan beslutet vunnit laga kraft, kunde såte.
des någon vidare pröfning af anläggningens laglighet, såvidt angick rätt till vattnets
uppdämning och begagnande, ej påkallas af någon sakägare.

Hvad sålunda i processuellt hänseende gällde ansåg nya lagberedningen icke
tillfredsställande. Å ena sidan vore nämligen föreskriften om en obligatorisk förundersökning
af beskaffenhet att å en dammbyggares handlingsfrihet lägga ett
onödigt tvång och att tillskynda honom onödiga kostnader och besvär, för den händelse
någon skada ej yore att förvänta af anläggningen. Å andra sidan visade den
vunna erfarenheten, att erforderlig trygghet mot befaradt men ofta icke genom en
dylik förundersökning bereddes strandägare och andra. Många uppdämningsrättigheter
hade till följd af sådana undersökningar och däraf föranledda domar blifvit
stadfästade, livilka sannolikt ej kommit till stånd, därest rätt till klagan efter
vattenverkets byggande stått öppen för den, som vid förundersökningen ej förstått
att bevaka sin rätt eller ens ansetts hafva något med saken att skaffa. Beredningen,
som fördenskull icke ansåg sig böra föreskrifva någon ovillkorlig och preklusiv
förundersökning, intog i sitt förslag till vattenrättsförordning följande stadganden
i fråga om proceduren för byggande af vattenverk. Enligt 10 § skulle den,
som ville för vattenverk göra ny eller ombygga äldre damm, till Konungens befallningshafvande
ingifva anmälan därom jämte beskrifning å den tillämnade byggnaden.
Konungens befallningshafvande skulle därefter låta nämnda anmälan och
beskrifningen i dess helhet eller i nödiga delar intagas i länskungörelserna med
erinran till enhvar, som ansåge sig kunna lida men af byggnaden, att, om han aktade
nödigt, sin rätt vid domstol eller eljest i laga ordning bevaka. I 11 § föreskrefs
att, om någon ville för sitt vattenverk öfverbygga eller eljest genom byggnad till
djup eller läge förändra allmän farled eller flottled, vattenled för fiskens gång
eller kungsådra, tillstånd från det allmännas sida till byggnaden skulle sökas hos
Konungens befallningshafvande, som, för den händelse byggnaden kunde göras
så, att leden eller ådran fortfarande utan väsentlig olägenhet kunde för det därmed
afsedda allmänna ändamål användas, ägde bevilja det sökta tillståndet med de villkor,
som efter omständigheterna i hvarje fall ansåges erforderliga till betryggande

2: 20

260

af det allmännnas rätt. Af sådant tillstånd vore den, som ansåge sig genom byggnaden
förnärmad i sin enskilda rätt, ej hindrad att sin talan därutinnan lagligen anhängiggöra.
I 12 § stadgades slutligen att, om den, som ämnade bygga vattenverk, ville
bereda sig trygghet att byggnaden ej kunde framdeles af annan klandras såsom
vållande olaga dämning eller annat intrång i enskild rätt, det stode honom fritt att
på förhand instämma sin talan och erhålla pröfning, huru byggnaden skulle inrättas,
så att andra parten ej förnärmades i sin rätt. Emot en i rättegången ej indragen
tredje man blefve denna pröfning ej förbindande. Sistnämnda paragraf innehöll
därjämte en bestämmelse om rätt för den, som ägde eller ville bygga vattenverk,
likasom för annan, hvilken genom dämning eller eljest kunde lida men af sådant
verk, att påkalla utsättande af vattenmärke till betecknande af lofliga vattenhöjden
eller ock meddelande af andra föreskrifter i fråga om hushållningen med vattnet.
Hvad i nämnda hänseende bestämdes skulle dock gälla allenast för parterna i rättegången.

Nya lagberedningens förslag i förevarande del följdes af Kungl. Maj :t i den
proposition, som framlades för riksdagen, och lagutskottet tillstyrkte detsamma i
hvad angick bestämmelserna i 11 och 12 §§, hvaremot utskottet, som ansåg att den i
10 § föreskrifna anmälan hos Konungens befallningshafvande vore öfverflödig
samt endast skulle förorsaka dammbyggare onödigt besvär och kostnad, hemställde
om uteslutande af sistnämnda paragraf. Utskottets hemställan bifölls af andra kammaren,
hvaremot första kammaren i stället för de af utskottet föreslagna bestämmelserna,
motsvarande 11 och 12 §§ i nya lagberedningens förslag, antog det
stadgande, som under 10 § inflöt i den sedermera utfärdade vattenrättsförordningen
och som i hufvudsak bibehöll den förut gällande proceduren i fråga om anläggning
af vattenverk. Efter det ett af utskottet afgifvet sammanjämkningsförslag
afslagits af första kammaren, beslöt andra kammaren att med frånträdande af sitt
förra beslut godkänna det af första kammaren redan antagna stadgandet. I den
skrifvelse, hvarigenom riksdagens beslut anmäldes för Kungl. Maj:t, anfördes såsom
skäl till den i förevarande hänseende vidtagna förändringen i den kungl. propositionen,
hurusom genom ett hufvudsakligt bibehållande af förut gällande stadganden
för anläggande eller ändring af dammverk uppdämningsfrågan komme att före
eller vid anläggningens början definitivt afgöras och dammverksanläggaren att
befrias från den oroande belägenhet, hvari han annars under obegränsad tid holles, i
det att tid efter annan än den ene och än den andre af ofvan eller nedan liggande

261

jords eller verks innehafvare skulle kunna med växlande framgång väcka anspråk
å dammverkets rifning eller förändring.

Såsom nyss nämnts, bibehåller vattenrättsförordningen i den affattning, densamma
enligt riksdagens beslut erhöll, hufvudsakligen hvad förut gällt ifråga om
proceduren för vattenverks anläggning. Hvarje anläggande af ny damm eller förändring
af äldre sådan skall föregås af vederbörande domstols pröfning, huruvida
och under hvilka villkor byggnaden må göras, så att annan ej däraf förnärmas i sin
rätt. Denna förundersökning är ovillkorlig, såvidt det är fråga om dammbyggnad
för vattenverk eller annan med dylikt verk jämförlig inrättning till vattens nyttjande
(se 13 §) eller om fiskebyggnad, som kan förorsaka uppdämning (24 §). Det
beslut, hvari undersökningen resulterar, är gällande mot enhvar; verkställes byggandet
i enlighet med beslutet, kan anspråk på byggnadens borttagande eller ändrande
utan vederlag icke med utsikt till framgång väckas lika litet som på godtgörelse för
skada, hvilken ej vid förundersökningen förutsetts och för hvilken ersättning således
ej blifvit bestämd.

Att i den nya lagstiftningen frångå gällande lags fordran på en föregående offentlig
undersökning för konstaterande af en tillämnad vattenbyggnads öfverensstämmelse
med lagens föreskrifter synes i allmänhet icke kunna ifrågasättas. De
olika rättigheter, som hänföra sig till ett vatten eller äro beroende af de med detsamma
vidtagna åtgärder, gripa på grund af vattnets natur så nära in i hvarandra,
att för hvarje särskildt fall en noggrann pröfning erfordras för rättigheternas afvägande
i förhållande till hvarandra, så att enhvar af dem varder behörigen tillgodosedd
i enlighet med de allmänna regler lagen gifver. De intressen, allmänna
och enskilda, hvilka genom ett byggande i vatten kunna sättas i fara att förnärmas,
äro så många och af så skiftande natur, att det i regel ej kan eller bör
öfverlämnas åt den, som bygger, att själf afgöra, huruvida en dylik fara är för handen
eller icke. De kostnader, som tillskyndas honom genom pröfningens verkställande
af offentlig myndighet, uppvägas till fullo af den säkerhet han därigenom erhåller
att ej nödgas efter byggnadens uppförande ändra eller åter nedrifva densamma
till följd af skada, som först då konstateras.

Det kan visserligen ej förnekas, att den af nya lagberedningen framställda anmärkningen
därom, att förundersökningen icke medförde tillräcklig garanti mot
andras förnärmande till följd af den vid undersökningen medgifna byggnaden, har
visst fog äfven med afseende å den föregående pröfning, som verkställes i enlighet
med vattenrättsförordningens föreskrifter. Det ofullständiga sätt, hvarpå underrät -

262

2: 20

telse lämnas vederbörande sakägare om den förrättning, vid hvilken de böra bevaka
sin rätt gent emot byggnadsföretaget, och saknaden af bestämmelse angående skyldighet
för domstolen att ex officio tillse, att skada ej tillskyndas dem, hvilka i
okunnighet om det tillämnade företaget ej inställa sig vid domstolsförhandlingen
eller ock af bristande förmåga att bedöma företagets verkningar underlåta att göra sin
rätt gällande, minska onekligen den trygghet mot framtida men, hvilken förundersökningen
afser att bereda. Sammansättningen af våra häradsrätter är ej heller
sådan, att ett tillförlitligt resultat af undersökningen alltid kan förväntas; det sätt,
på hvilket vattenrättsförordningen genom anlitande af sakkunniginstitutet sökt afhjälpa
bristen på tekniska insikter hos domstolen, har ej alltid visat sig fullt tillfredsställande.

Nyssnämnda anmärkningar böra emellertid ej föranleda ett upphäfvande af
stadgandet om förundersökningen, utan allenast sådana ändrade föreskrifter i fråga
om densamma, att största möjliga garanti vinnes för riktigheten af det beslut, hvari
undersökningen utmynnar. Åstadkommes en dylik ändring, gagnas den allmänna
rättssäkerheten helt visst mera genom den obligatoriska förundersökningens bibehållande
än genom beredande af möjlighet för dem, som efter vattenbyggnadens uppförande
funne sig lida skada däraf, att när som helst vinna nödig rättelse. De kostnader,
som tarfvas för rättelsens erhållande, och vanskligheten att åstadkomma tillfyllestgörande
utredning och bevisning skulle säkerligen afhålla många skadelidande
från att föra talan i sådant hänseende. Utsikten att skadan sålunda mången gång
hellre fördroges af dem, som utsattes därför, skulle för den byggande kunna innebära
en lockelse att verkställa byggandet i strid mot lagens föreskrifter. Mot de anmärkta
bristfälligheterna hos den nuvarande förundersökningen bör man emellertid, som
sagdt, söka finna bot. Så har också skett genom bestämmelserna ill kap. af förevarande
lagförslag angående dels sammansättningen af de särskilda domstolar, vattendomstolarna,
åt hvilka förundersökningen är anförtrodd, och dels förfarandet vid
byggnadsmålens behandling.

En anmärkning, som med rätta gjorts mot vattenrättsförordningcns föreskrifter
i fråga om förundersökning, är att de ej visat sig fullt effektiva. Påbudet om
en dylik undersökning är visserligen för de fall, som därmed afses, ovillkorligt,
men uraktlåtenheten att iakttaga detsamma är icke — frånsedt de tillfällen, då det
är fråga om ett förfarande i strid mot någon bestämmelse i allmänna strafflagen •—
belagd med någon påföljd af kriminell natur. Ej heller medför en sådan uraktlåtenhet,
att byggnaden under alla förhållanden betraktas såsom olaglig. Väl ut -

26.''!

sätter sig den, som bygger utan föregående pröfning enligt 10 §, för risken att på
yrkande af någon, hvilken genom byggnaden tillskyndas skada, nödgas ändra eller
utrifva byggnaden. Men om byggandet sker så, att annans rätt eller allmänna intressen
ej förnärmas, upphör denna risk och byggnaden måste, oaktadt föreskriften
om förundersökning ej blifvit iakttagen, anses vara af laga beskaffenhet.*
Det är således beroende af den byggande själf, om han vill utsätta sig
för den nämnda risken eller genom att påkalla offentlig förundersökning förskaffa
sig trygghet. Erfarenheten har också visat, att äfven efter tillkomsten af
1880 års vattenrättsförordning många vattenverk uppförts eller förändrats, utan
att medgifvande i laga ordning därtill erhållits. Särskildt har det mycket ofta
praktiserats, att man först efter det ett vattenbyggnadsföretag blifvit helt och hållet
eller till en del utfördt gjort anmälan därom enligt 10 § med begäran om byggnadernas
insynande och godkännande. Gifvet är, att det med de ifrågavarande
föreskrifterna åsyftade ändamålet att bereda trygghet mot förnärmande af allmänna
och enskilda intressen härigenom i hög grad förfelas. Svårigheten eller mången
gång rent af omöjligheten att, sedan sprängningar och hvarjehanda andra arbeten
utförts i ett vatten, kunna konstatera, hurudana de förut rådande förhållandena
därstädes varit, ligger i öppen dag; och utan kännedom om dessa finnes ju ej någon
fast utgångspunkt för bedömande, om eller i hvilken mån det verkställda företaget
medför någon skada.

Af det anförda framgår, hur angeläget det är att ordna de hithörande förhållandena
på sådant sätt, att ändamålet med påbudet om förundersökning verkligen
vinnes. I de här nedan angifna fall, där en dylik undersökning ansetts nödig, har
genom stadgandet i förevarande paragraf uttryckligen förbjudits att påbörja arbetet,
förrän vattendomstolen lämnat medgifvande därtill. Att beslutet äfven skall
hafva vunnit laga kraft, innan det därigenom medgifna arbetet må begynnas, är
visserligen regel, men af praktiska skäl bär det dock lämnats vattendomstolen öppet
att under särskilda förhållanden tillstädja undantag härifrån (se 11 kap. 58 §).
Till förekommande aäraf, att föreskrifterna om förundersökningen blifva en död
bokstaf, hafva i 13 kap. 14 § införts ansvarsbestämmelser, hvilka skola komma till
tillämpning oberoende däraf, om det utan iakttagande af nämnda föreskrifter verkställda
arbetet medför någon skada eller icke. I sistnämnda kapitel gifvas dess *

Se bl. a. K. Maj:ts domar den 3 december 1894 (N. J. A. s. 604), den 15 april 1904 (N. J.
A s. 113), den 31 december 1907 (N. J. A. s. 566), den 12 juni 1908 (N. J. A. s. 248) och den 22 april
1910 (N. J. A. s. 201).

2: 20

264

utom stadganden om handräckning, då ett olagligt byggande i vatten äger rum.
Den ofvan antydda svårigheten att, efter det eu vattenbyggnad uppförts, utreda,
huruvida och i hvilken mån de förut rådande förhållandena i vattnet genom byggnaden
undergått någon förändring, har därjämte ansetts böra föranleda ett uttryckligt
stadgande därom, att bevisningsskyldigheten i detta afseende åligger byggnadens
ägare. Detta stadgande, som intagits i 26 § af förevarande kapitel, gäller naturligtvis,
vare sig det är fråga om en byggnad, för hvilken förundersökning enligt
20 §:ens regler varit nödig, eller om annan vattenbyggnad. Skulle byggnadens
ägare brista i sagda bevisningsskyldighet, faller detta honom själf till last så till
vida, att all skada, som på grund af de efter byggandet rådande vattenförhållandena
tillskyndas annan, anses förorsakad af byggnaden, där ej motsatsen framgår af
förhållandenas natur.

Yattenrättsförordningens föreskrifter om den ifrågavarande förhandspröfningen
gälla, såsom ofvan nämnts, allenast beträffande byggnader för vattnets tillgodogörande.
I fråga om andra vattenbyggnader komma de däremot ej till tillämpning.
Uppenbart torde emellertid vara, att den fara för allmänna eller enskilda
intressens förnärmande, hvilken ansetts förenad med dammbyggnader i ändamål
af vattnets nyttjande, kan i viss mån föreligga jämväl med afseende på vattenbyggnader
af annat slag. Särskildt torde erfarenheten hafva visat, att brobyggnader,
för hvilka pelare och andra fästen anbringas i själfva vattnet, ofta äro af beskaffenhet
att förorsaka uppdämning af vattnet eller förändring af dess lopp till men
för allmän eller enskild rätt. Föreskriften om en obligatorisk förundersökning synes
således ej böra begränsas att gälla blott dammbyggnader. Å andra sidan kan
det emellertid ej vara lämpligt att uppställa fordran på en dylik föregående undersökning
i fråga om hvarje åtgärd, som enligt den förut i detta kapitel gifna definitionen
är att hänföra till byggande i vatten. Att göra uppförandet af helt obetydliga
vattenbyggnader, t. ex. mindre bryggor, badhus o. d., beroende af ett efter
sådan undersökning förut meddeladt tillstånd kan icke gärna ifrågasättas. De i sig
kanske helt små byggnadskostnaderna skulle härigenom komma att i alltför afsevärd
grad ökas, ofta rent af mångdubblas. I allmänhet äro byggnader af nämnda
slag icke heller af beskaffenhet, att genom dem eu kränkning af allmänna eller
enskilda intressen kan befaras.

För afgörande, i hvilka fall fordran på en föregående pröfning af en tillärnad
vattenbyggnads laglighet bör upprätthållas, måste man taga hänsyn till, huruvida
förhållandena äro sådana, att med större eller mindre sannolikhet byggnaden kan för -

265

väntas medföra en dylik kränkning. Härvid komina i betraktande såväl storleken och
naturen af det vatten, hvari byggandet sker, som ock själfva byggnadens art och beskaffenhet.
Ett byggande i hafvet eller annat hufvudsakligen stillastående vatten torde i
allmänhet icke medföra samma fara för intrång i andras enskilda rätt eller förnärmande
af allmänna intressen som en byggnad, hvilken göres i rinnande vatten. Å andra
sidan äro visst slags byggnader i rinnande vatten sådana, att man a priori kan anse
en dylik fara föreligga, under det att beträffande andra faran är sannolik endast till
följd af särskilda omständigheter. Till byggnader af det förra slaget höra de, hvilka
kunna i en för ögat skönjbar mån höja eller sänka det naturliga vattenståndet, vare
sig konstant eller vid vissa tillfällen, således i främsta rummet dammbyggnader.

Undantag måste dock härvid göras för de allra minsta vattendragen. Äfven
om de obetydliga byggnader, hvilka kunna komma i fråga i en rännil eller mindre
bäck, skulle utöfva någon märkbar inverkan på vattenståndet, kan där presumtionen
för andras förnärmande icke anses vara så stark, att eu pröfning på förhand
alltid är af behofvet påkallad. Äfven den förut omnämnda kostnadssynpunkten
synes föranleda därtill, att krafvet på förundersökning ej bör med afseende å byggnader
i helt obetydliga vatten fasthållas lika strängt som eljest. Endast om på
grund af de i det särskilda fallet föreliggande omständigheter sannolika skäl finnas,
att genom en dylik byggnad annans enskilda rätt eller allmänt intresse förnärmas,
bör förundersökning fordras. Beträffande andra byggnader i rinnande
vatten än sådana, som kunna märkbart inverka på vattenståndet, gäller — ehvad det
är fråga om ett större eller mindre vatten — likaledes, att presumtion för skada
genom byggnaden icke kan uppställas såsom regel.

I enlighet med hvad nu blifvit anfördt i fråga om de fall, där eu tillämnad vattenbyggnads
laglighet bör genom offentlig undersökning på förhand konstateras,
har den förevarande paragrafen blifvit affattad. Beträffande vattenbyggnader i
älf, ström, å eller större bäck har, såsom synes, den skillnad gjorts mellan å ena
sidan dammbyggnader och å den andra öfriga byggnader, som kunna märkbart inverka
på vattenståndet, att i afseende å de förra förundersökning alltid erfordras, under
det att uppförandet af de senare ej underkastas förundersökningstvånget, för
den händelse det är uppenbart, att hvarken allmän eller enskild rätt därigenom sättes
i fara. Att nämnda undantag, hvilket torde synas helt naturligt, ej förklarats
gällande äfven i fråga om dammbyggnader beror därpå, att dessa i allmänhet äro
så svåra att till sin verkan på förhand bedöma, att det näppeligen kan blifva tal om
en uppenbar frånvaro af dylik fara.

34—091104. Förelag till Vattenlag.

2: 20-21 “66

Då i andra stycket af paragrafen talas om andra fall än de i första momentet
nämnda, afses därmed, i öfverensstämmelse med hvad här ofvan anförts, tydligtvis
dels byggande i sjö eller hafvet eller i mindre bäck eller rännil och dels sådant byggande
i älf, ström, å eller större bäck, hvarigenom märkbar inverkan på vattenståndet
icke kan ske.

Genom stadgandet i tredje stycket har uttryckligen medgifvits rätt för den,
som ej enligt de förut i paragrafen gifna bestämmelserna är skyldig att i afseende
å en af honom tillämnad vattenbyggnad underkasta sig förundersökningstvånget,
att, om han önskar det, påkalla vattendomstolens pröfning rörande byggnaden för
vinnande af den trygghet mot framtida klander, hvilken genom dylik pröfning
beredes.

21 §.

Byggande i Till förekommande däraf, att genom vattenbyggnadsarbeten otillbörliga hinannan
all- der astadkommas för den allmänna sjöfarten, hafva i speciella författningar medman
farled, delats bestämmelser, enligt hvilka dylika arbeten i vissa fall ej må utföras, med
mindre tillstånd därtill gifvits af den myndighet, som har att särskildt tillvarataga
sjöfartsintressena. I ett kungl. bref den 17 maj 1805 stadgades sålunda:
»Hädanefter skola hvarken fyllningar i hamnar, stenkistor och duc d’albers utsättande,
brobänkars anläggning eller hvad annat som helst rörande hamn och dess
förändring leda kan företagas, förrän förfrågan hos förvaltningen af sjöärenderna
skett och dess bifall är lämnadt.» Sedan enligt kungl. bref den 18 maj 1878 öfverinseendet
öfver rikets hamnar med undantag af örlogshamnarna öfverflyttats till
lotsstyrelsen, har denna i en den 7 juni samma år utfärdad kungörelse förklarat, att
ärenden af den i 1805 års kungl. bref omförmälda beskaffenhet därefter skulle,
saframt de icke rörde rikets örlogshamnar, underställas lotsstyrelsens pröfning.
Imligt det för Göteborgs hamnstyrelse den 30 juli 1897 utfärdade reglementet åligger
det hamnstyrelsen, bland annat, att öfvervaka, att inom Göteborgs hamn och
rivier samt i den under styrelsens öfverinseende ställda del af Göta älf enskild vattenbyggnad
eller annan anläggning icke företages utan styrelsens tillstånd, som under
de villkor och föreskrifter, styrelsen finner skäl bestämma, må meddelas, därest
styrelsen pröfvar byggnaden eller anläggningen hvarken vara hinderlig för den
allmänna sjötrafiken eller förnärma enskild rätt.

De föreskrifter, som sålunda finnas eller framdeles kunna varda stadgade fråu
speciell sjötrafiksynpunkt, skola lända till efterrättelse jämte den nya vattenlagen.

267

2: 21-24

Vattendomstolen skall således vid sin pröfning af en tillämnad vattenbyggnads öfverensstämmelse
med lag tillse, att det särskilda tillstånd, som enligt ifrågakomma
föreskrifter erfordras, i vederbörlig ordning lämnats. Å andra sidan kan emellertid
ej ett sådant tillstånd fritaga den, som vill bygga i vatten, från skyldigheten att
iakttaga vattenlagens bestämmelser angående de materiella villkor, under hvilka byggandet
ma ske, samt att i de uti 20 § angifna fall söka och afvakta vattendomstolens
besked i fråga om byggnadens tillåtlighet.

Till den i förevarande paragraf afsedda gruppen af bestämmelser torde äfven
böra räknas den genom kungl. kungörelsen den 7 november 1873 gifna föreskriften,
att hvar, som åstundar att för framdragande gf järnväg öfver kanal-, segeleller
båtled bygga fast bro utan lucka eller svängbro, därtill skall söka tillstånd af
Kungl. Maj :t, likasom också bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 9 mars 1824
angående byggandet af annnan bro öfver farled. Dessa författningar skola alltså
tillämpas å sådana byggnader, som här nämnts, men såvidt angår de delar af broarna,
som hänföras till byggnad i vatten, skall tillika pröfning af vattendomstolen
jämlikt 20 § i detta kap. äga rum, för den händelse sådan erfordras enligt där angifna
förutsättningar.

22—24 §§.

Såsom förut nämnts, tillerkännes det beslut, som meddelas efter undersökning Rättsverkan

enligt 10 § vatteniättsförordningen, preklusiv verkan; den i öfverensstämmelse (itmstols^be med

beslutet uppförda byggnaden betraktas såsom lagligen tillkommen. Följden slut< hvari J

genom lam häraf

är att, äfven om domstolen skulle på grund af felaktiga förutsättningar eller nas medgifberäkningar
vid undersökningen misstagit sig i afseende på de verkningar bygg''- bygga i
naden kommer att medföra, byggnadens ägare ej är skyldig att borttaga eller ändra vattendensamma,
såframt ej detta kan åläggas honom i expropriationsväg eller jämlikt
gällande föreskrifter om ändring eller utrifning af vattenverk, som utgör hinder
mot vattenafledning för jords torrläggning, i hvilka fall han är berättigad till lösen
för byggnaden eller ersättning för den del af dess värde, som bortgår. Någon förpliktelse
för byggnadens ägare att godtgöra vid undersökningen icke förutsedd
skada anses enligt allmänt gängse rättstillämpning ej heller finnas under den naturliga
förutsättningen, att byggnaden utföres och hushållningen med vattnet vid
byggnaden sker i öfverensstämmelse med lag och domstolens föreskrifter.*

* Se K. Maj:ts donTden 15 maj 1903 (N. J. Å. s. 286) samt Göta hofrätt» dom den 7 april 1899
(N. J. A. 1900 a. 126).

2: 22 -24

268

Den omständigheten, att viss sakägare icke närvarit vid den af domstolen hållna
undersökningen, föranleder icke att domstolens beslut blir utan verkan mot honom.
Om undersökningsförrättningen blifvit i behörig ordning kungjord, anses alla, hvilkas
rätt kan af det medgifna byggnadsföretaget beröras, hafva lagligen kallats med skyldighet
för dem, där de hafva något påstående att göra i anledning af den tillämnade
vattenbyggnaden, att inställa sig vid förrättningen och framställa sina invändningar.
Äfven om en sakägare först efter det domstolens beslut meddelats och vunnit laga
kraft erhåller kännedom om beslutet och således är betagen möjligheten att i vanlig
ordning söka rättelse i detsamma, kan han begagna sig af det extra ordinära rättsmedel
25 kap. 10 § rättegångsbalken för visst fall medgifver endast under den förutsättning,
att kungörandet angående domstolssammanträdet icke försiggått i föreskrifven
ordning. Skulle brist i kungörandet föreligga, står visserligen nyssnämnda utväg
öppen för honom, men försummar lian att inom föreskrifven tid begagna sig däraf,
blir beslutet bindande äfven gent emot honom.*

I den sålunda nu gällande grundsatsen bör någon hufvudsaklig ändring så mycket
mindre göras, som förundersökningen rörande vattenbyggnad enligt det föreliggande
lagförslaget anordnats i sådana former, att möjligheten af oförutsedda olägenheter
af byggnaden i långt högre grad än förut är utesluten. Till undanröjande
af all tvekan synes tvärtom grundsatsens riktighet böra fastslås genom intagande
i lagen af en uttrycklig föreskrift rörande verkan af det beslut, hvari förundersökningen
utmynnar. Såsom här nedan skall närmare utvecklas, torde dock härvid å
ena sidan en viss modifikation höra göras i hufvudregeln och å den andra åt tillståndsbeslutet
böra tillerkännas en, om också ej omedelbar, rättsverkan af vidsträcktare
innebörd än enligt gällande lag.

Hufvudregeln återgifves i 22 §, hvari stadgas att, om beslut, som meddelas
i anledning af ansökan enligt 20 §, innehåller medgifvande att bygga i vatten, beslutet
skall, sedan det tagit åt sig laga kraft, vara gällande mot enhvar. Det ligger i
sakens natur, att den preklusiva verkan, som förbindes med beslutet, inträder först då
detsamma erhåller formell rättskraft. Så länge ännu möjlighet står öppen att draga
beslutet under högre instans’ pröfning, kan det ej vara orubbligt bindande. Häri
öfverensstämmer stadgandet med gällande rätt. Olikheten mellan den nya lagens och
vattenrättsförordningens föreskrifter beträffande byggnadsmålets kungörande föranleder
emellertid så till vida en skillnad, att tiden för den formella och därmed äfven
den materiella rättskraftens inträde blir eller åtminstone kan blifva för framtiden

* Jfr K. ilaj:ts utslag den 2 april 1909 (N. J. A. s. 198).

269

2: 22-24

mera beroende af fullständigheten i den kungörelses innehåll, genom hvilken sakägarne
anmanas att bevaka sina rättigheter. Ihåligt .stadgande i föreliggande förslag
(11 kap. 27 §) skall kungörelsen innehålla uppgift å de fastigheter, som det
tillärnade företaget angar; hvilka fastigheter härmed afses, framgår af bestämmelsen
i It kap. 4 §. Skulle nu företaget befinnas i något af de afseenden sistnämnda
lagrum angifver hafva inverkan på fastighet, som icke uppgifvits i kungörelsen, och
har denna fastighets ägare hvarken själfmant yttrat sig i målet eller, på sätt 11 kap.
42 § föreskrifver, särskild! kallats att därvid bevaka sin rätt, vinner vattendomstolens
beslut laga kraft mot honom först om han försummar att inom den i 25 kap. 10 §
rättegångsbalken föreskrifna tid anföra besvär öfver beslutet.

Den i framstå rummet framträdande innebörden i grundsatsen om byggnadsbeslutets
preklusiva verkan är rätten för den, hvilken i vederbörlig ordning sökt och
erhållit medgifvande att verkställa en byggnad i vatten, samt hans rättsinnehafvare
att uppföra och för framtiden bibehålla byggnaden. Att sagda rättighet icke sträcker
sig utöfver tillståndsbeslutets ram är själffallet. Byggnaden måste till alla delar
uppföras på det sätt, som i beslutet föreskrifvits. Häraf följer att, om byggnaden
icke fullbordats inom den tid, som i sammanhang med tillståndsbeslutet blifvit
af vattendomstolen bestämd, vidare arbete å byggnaden ej får göras med stöd af det
meddelade beslutet. I 22 § har med anledning häraf utsagts, att beslutet är förfallet,
såvidt det afser sådan del af byggnaden, som ej inom den föreskrifna tiden
kommit till stånd. Om giltigt skäl för dröjsmål föreligger eller genom arbetets inställande
synnerligt men skulle uppstå, hvilket i allmänhet torde vara fallet, därest
byggnaden redan blifvit till en del utförd, kan emellertid — enligt en i paragrafen
jämväl intagen bestämmelse — vattendomstolen bevilja anstånd med byggnadens
fullbordande på viss tid, högst tio år.

Den preklusiva verkan, som är förenad med domstols beslut, hvarigenom någon
i den uti 10 § vattenrättsförordningen stadgade ordning erhåller rätt att uppföra
byggnad för vattnets tillgodogörande, afser allenast byggnadens och däraf möjligen
orsakade skadors laglighet, men däremot ej själfva rätten till det vatten, om hvars
nyttjande fråga är. Ehuru beslutet tydligtvis hvilar på den antagna förutsättningen,
att rätten till vattnet på grund af strandäganderätt eller på annan grund tillkommer
sökanden, sker dock någon uttömmande pröfning härutinnan icke i sammanhang
med undersökningen enligt nyssberörda lagbud. Genom byggnadstillståndet såsom sådant
afskäres således icke möjligheten till anställande af klandertalan i fråga om sökandens
rätt till det strömfall han erhåller medgifvande att bebygga eller eljest anhän -

2: 22-24

270

giggörande af påstående om bättre rätt till vattnet. Är sökanden i orättmätig besittning
af vattnet, kan han trots tillståndet fråntagas besittningen. Den med tillståndet
förenade rättskraften blir i allt fall beståndande, i det att den, som frånvinner sökanden
vattnet, kan i hans ställe begagna sig af tillståndet.

Den i föreliggande lagförslag stadgade ordning för behandling af frågor om
byggande i vatten föranleder icke heller till föreskrifvande af en omedelbar preklusion
i sagda hänseende. En fullständig pröfning af sökandens rätt till vattnet föreskrifves
lika litet i vattenlagsförslaget som i vattenrättsförordningen. Framställes
under byggnadsmålets behandling invändning, att vattnet tillhör annan fastighet
än sökandens eller att detsamma såsom oskiftad egendom tillkommer flera fastigheter,
skall tvisten härom hänvisas till särskild!- utförande vid vanlig domstol samt byggnadsmålet
i afvaktan på denna tvists afgörande hvila eller ock medgifvande till
byggandet lämnas allenast under förutsättning, att berörda invändning i den särskilda
tvisten ogillas (se 11 kap. 18 och 21 §§). Det afgörande, som sker i en dylik tvist, är
naturligtvis förbindande allenast för parterna i det målet och deras rättsinnehafvare;
ogillas den mot sökandens rätt gjorda invändningen, innebär detta endast ett fastslående
af att vattenområdet icke tillhör den fastighet, för hvilken invändningens
framställare fört talan. Någon pröfning af sökandens rätt i förhållande till andra
än den, som gjort invändningen, ifrågakommer icke.

För en tillfredsställande utveckling af vattenkraftsindustrien är det emellertid
uppenbarligen af en synnerlig betydelse, att den, som nedlägger stora kostnader på
utbyggande af ett strömfall, ej i obegränsad tid utsättes för möjligheten att blifva frånhänd
rätten till vattnet. Väl är det sant, att den, som vill tillgodogöra ett strömfall,
bör själf förvissa sig om den rätt till fallet, hvilken tillkommer honom. Mången gång
torde det dock vara förenadt med stora svårigheter eller rent af omöjligt att i detta hänseende
förskaffa sig säker förvissning. Den sväfvande, i skilda trakter af landet olika
uppfattning, som synes råda med afseende å frågan, huruvida rätten till strömfall, hvarom
vid vederbörlig skiftesförrättning någon särskild bestämmelse icke träffats, till
kommer den, som därvid fått sina ägor utlagda vid fallets strand, eller om fallet fortfarande
skall anses såsom en hela skifteslagets tilhörighet, utgör härvid ett stort hinder.
Likaså den oklarhet, som förefinnes i afseende å kronans rätt till vissa vattenfall. Eu
sammanjämkning mellan de stridiga intressena synes lämpligen kunna ske sålunda, att
rätten till anhängiggörande af talan om bättre rätt till vattnet eller därom, att detta
tillkommer ej blott den fastighet, för hvars räkning bebyggandet sker, utan jämväl
andra fastigheter, begränsas till viss Hd efter det byggnaden fullbordats. Då den,

som

271

2: 22-24

anser sig befogad till en dylik talan, dels genom kungörelsen om den gjorda
ansökningen att få bebygga fallet och de underrättelser, som i den ordning 11 kap.
bestämmer skola utsändas till ägarne af alla fastigheter, Indika kunna beröras af det
ifrågasatta företaget, och dels genom själfva arbetets utförande erhållit en stark anmaning
att bevaka den rätt han tror sig äga, synes det ej vara för mycket begärdt,
att han också inom en skälig tid gör sin rätt gällande. Genom underlåtenheten att
inom sådan tid framställa anspråket, har han själf erkänt detsammas ohållbarhet,
och någon kränkning af hans berättigade intresse kan således ej anses ligga däri, att
rätten till vidare talan är honom betagen. En dylik rättsförlust bör emellertid ej
kunna komma ifråga, såframt ej det anspråk på rätt till vattnet, hvilket genom bebj
gg an de t gifvits tillkänna, uppbäres af god tro. Man måste således uppställa fordran
därpå, att byggnadens ägare eller någon, från hvilken rätten till byggnaden öfvergatt
till honom, i god tro om rätten till vattnet uppfört eller förvärfvat densamma.

Det rättsskydd för framtiden, hvilket kommittéerna på nu nämnda sätt velat
bereda den, som i enlighet med vattendomstolens medgifvande bygger i vatten för
vattnets nyttjande, afser allenast rätten att tillgodogöra vattnet. Ehuru äganderätten
till grunden, hvarå vattnet framrinner, i regel torde kunna betraktas så godt som värdelös,
då rätten att nyttja vattnet tillkommer en annan än ägaren, har det dock icke
synts lämpligt att genom den här föreslagna preklusionen låta äganderätts frågan erhålla
sin slutgiltiga lösning. Svårigheten att med ledning af domstolens tillståndsbeslut
uppdraga ostridiga äganderättsgränser utgör, utom andra omständigheter, hinder
häremot. Med den nu angifna begränsningen i det åsyftade rättsskyddet har å
andra sidan detta, då fråga är om anläggning för uttagande af vattenkraft, ansetts
böra omfatta anläggarens anspråk på allt vattnet i strömfallet eller den del däraf,
hvars fallhöjd genom anläggningen utnyttjas, äfven om någon del af vattnet lämnas
oanvänd, dock endast i den mån motliggande strandfastighets rätt till vattnet icke
trades för nära. Därest anläggningens ägare blefve skyddad allenast i rätten till det
vatten, som tillgodogöres genom den medgifna byggnaden, men däremot frågan om rätt
till den obegagnade återstod af vatten, som ej lagligen tillkommer ägare af motliggande
strand, lämnades oafgjord, skulle lätt förvecklingar kunna i en framtid uppstå.
Särskildt gäller detta, om genom en framdeles skeende vattenreglering den för kraftändamål
praktiskt användbara vattenmängden skulle ökas.

I enlighet med de nu angifna synpunkterna har första stycket i 23 § affattats.
Bestämmelserna i samma paragrafs andra stycke hafva tillkommit i ändamål
att i än högre grad säkerställa den, som i god tro om sin rätt till ett strömfall vid -

2: 22-24

272

tager åtgärder för dettas tillgodogörande i enlighet med vattendomstolens lämnade
medgifvande.

Såsom förut antydts, äro de i förslaget intagna föreskrifterna beträffande den
domstolsundersökning, som skall föregå visst slag af byggande i vatten, sådana,
att faran för misstag i fråga om företagets verkningar i största möjliga mån aflägsnats.
Att någon absolut säkerhet i detta hänseende, hur sorgfällig undersökningen
än är, dock ej står att vinna, är emellertid tydligt. Kännedomen om vårt lands
hydrografiska förhållanden är ännu så ofullständig, att ett felaktigt antagande
rörande nederbörds- och vattenmängdsförhållanden m. m. väl kan tänkas möjligt.
Om nu, efter det en byggnad i vatten kommit till stånd i enlighet med vattendomstolens
medgifvande, det skulle visa sig, att till följd däraf, att vattendomstolen utgått
från felaktiga förutsättningar eller gjort i viss mån oriktiga beräkningar, byggnaden
eller den föreskrifna vattenhushållningen därstädes förorsakar en vid förundersökningen
icke förutsedd skada af betydenhet eller väsentligt större skada än då beräknats,
synes den modifikationen i hufvudregeln angående tillståndsbeslutets preklusiva
verkan böra göras, att möjlighet beredes den skadelidande att utverka de ändrade
föreskrifter i afseende på byggnadens anordnande eller hushållningen med vattnet,
hvilka kunna finnas af behofvet påkallade. Någon skyldighet för byggnadens ägare
att helt och hållet borttaga byggnaden eller däri göra några större förändringar
bör dock ej finnas.

Ehuru således under angifna förutsättningar talan bör kunna föras om föreskrifter
till förebyggande eller minskande af skada eller intrång till följd af en i
laga ordning medgifven vattenbyggnad, hafva kommittéerna icke ansett lämpligt att
i strid mot gällande rätt stadga någon allmän skyldighet för byggnadens ägare att,
utöfver hvad i tillståndsbeslutet blifvit bestämdt, utgifva ersättning för skada eller
intrång, när de meddelade föreskrifterna om sättet för byggnadens verkställande
och hushållningen med vattnet noggrant iakttagas. Mot föreskrifvandet af en sådan
skyldighet tala såväl den osäkra och för företagsamheten helt visst afskräckande
belägenhet, hvari byggnadens ägare härigenom .skulle försättas, som ock svårigheten
att, synnerligast sedan någon längre tid förflutit efter det byggnadsarbetet
utfördes, kunna afgöra, huruvida en yppad skada orsakats uteslutande af byggnaden,
eller jämväl andra tillstötande omständigheter därvid medverkat. Endast för de
fall, då tillståndsbeslutet meddelats, utan att vattendomstolen genom syn på stället
förskaffat sig säkrast möjliga grundval för bedömande af byggnadsföretagets omfattning
och verkningar, har undantag synts böra göras. Den rätt att framkomma

273

med senare ersättningsanspråk, hvilken i sådan händelse medgifves, måste dock vara
till tiden begränsad; då verkningarna af en vattenbyggnad torde visa sig inom
ganska kort tid efter arbetets utförande, hafva fem år från den för byggnadens fullbordande
bestämda tiden ansetts utgöra en fullt tillräcklig tidrymd. Att den talan,
som inom denna tid må väckas, kan afse godtgörelse för såväl redan liden skada
som den skada, hvilken på grund af den vunna erfarenheten kan väntas för framtiden,
är själffallet.

25 §.

Äfven om domstol fastställt regler för vattenhushållningen vid viss anlägg- Fastställanning,
bör det stå anläggningens ägare fritt att söka och, om förhållandena föranleda bestfmmel
därtiH, erhålla ändrade hushållningsbestämmelser, lika väl som det står honom Öppet ^ttmhlf
att enligt 20 § anhålla om medgifvande till själfva anläggningens ombyggande hållning.
eller andrande. Tydligtvis bör ej heller hinder finnas för ägaren af ett vattenverk,
hvarest hushållningsregler saknas eller fastställda sådana äro ofullständiga, att hos
vattendomstolen göra ansökan om särskilda föreskrifter beträffande vattenhushållningen.
Ansökan, som nu nämnts, behandlas på enahanda sätt som en ansökan om
pröfning rörande tilltänkt byggande i vatten, och de föreskrifter, som meddelas, erhålla
samma mot enhvar gällande verkan, som tillerkännes ett byggnadsbeslut.

Att äfven den, som lider men till följd af det sätt, hvarpå utan vunnen rättighet
hushållningen med vattnet sker, är lika väl efter den nya lagens tillkomst som förut
berättigad att påfordra fastställandet af ett sådant regulativ för vattenhushållningen,
att skada förekommes, är uppenbart. Till förekommande af tvekan härutinnan har
stadgande därom intagits i förevarande paragraf. Behandlingen af hans talan följer
de regler, som i 11 kap. gifvas i fråga om stämningsmål, och det på sådan talan meddelade
beslutet får ej bindande verkan för andra än parterna.

Den ställning, hvari vattenverksägaren kommer efter en dylik dom, är följaktligen
ganska otrygg; och detsamma gäller beträffande dom, hvarigenom i stämningsmål
vissa ändringar i vattenverket föreskrifvas. När som helst kan en granne, som
icke vant part i det afdömda målet, uppträda med andra yrkanden, och vattenverkets
ägare kan blifva dömd att vidtaga nya åtgärder. Det bör därför vara honom angeläget
att, när instämdt påstående kan befaras skola bifallas, genom ansökan om byggnadens
insynande och hushållningsbestämmelsers fastställande i sammanhang därmed
få på en gång sina rättigheter och skyldigheter bestämda gent emot enhvar.

35-—091204. Förslag till Vattenlag.

274

2: 25-29

Gör han detta, skall stämningsmål et uppgå i ansökningsmålet. Har dom på grund af
stämningen redan fallit, kan han vinna inhibition af dess verkställande (11 kap. 71 §).

26 §.

Bevisskyl- Angående bestämmelsen i denna paragraf hänvisas till hvad vid 20 § bilfvit
vid bedömandet af en före vattenlagens ikraftträdande tillkommen vattenbyggnads
laglighet, det förevarande stadgandet erhållit sådan affattning, att detsamma gällei
allenast i fråga om byggande i vatten, som sker efter det vattenlagen trädt i kraft.

27—29 §§.

Hushållning De i dessa paragrafer gifna bestämmelserna rörande hushållning med och framfyatsUp-
släppande af vattnet vid vattenverk och andra byggnader för vattnets tillgodogörande
pande af ^ro hufvudsakligen öfverensstämmande med stadgandena i vattenrättsförordningens
11 §. Den ordning, hvari nyssnämnda stadganden förekomma, har emellertid i förslaget
omkastats sålunda, att i främsta rummet framhållits skyldigheten för ägaren
af byggnad i vatten att noggrant iakttaga hvad med afseende å vattenhushållningen
ålagts honom därigenom, att vederbörande domstol antingen i samband med
tillståndet till byggnadens uppförande eller ock sedermera gifvit föreskrifter om vattenmärken
till utmärkande af loflig vattenhöjd vid byggnaden.

Enligt 11 kap. 54 § i förevarande förslag skall vattendomstols beslut, hvarigenom
medgifvande lämnas till byggande i vatten i ändamål af vattnets tillgodogörande,
innefatta de bestämmelser, som äro nödiga till förekommande däraf, att vattenhushållningen
kommer i strid med den dämningsrätt, hvilken genom byggnadstill
ståndet fastställts. De bestämmelser, som i nämnda syfte meddelas, torde så godt
som regelmässigt gå ut på anbringandet af ett eller flera vattenmärken (vattenståndsmätare,
vattenskalor), hvilka skola utsättas i noggrant bestämdt höjdföihållande
till en eller flera i berg, jordfast sten eller annat fast föremål inhuggna
fixpunkter. I allmänhet skall domstolen dock icke nöja sig allenast med vattenmärkens
bestämmande. Föreskrifter böra därjämte lämnas om den ordning och omfattning,
hvari dammluckor eller andra inrättningar för vattnets aflopp skola öppnas eller
tillstängas, allt i ändamål att åstadkomma den reglering af vattenytan ofvan- och
nedanför byggnaden, som instämmer med den medgifna dämningsrätten. En de

275

taljerad plan för vattenhushållningen bör således fastställas. På grund af do skiftande
förhållanden, som kunna föreligga, har detta dock ej ansetts böra föreskrifvas
såsom ett obligatoriskt åliggande för vattendomstolen, utan har genom det allmänna
stadgandet i nyssnämnda lagbud största möjliga frihet lämnats domstolen att i
det förevarande hänseendet förfara så, som i hvarje fall finnes mest ändamålsenligt.
Därest nu dylika mer eller mindre detaljerade föreskrifter gifvits, åligger det naturligtvis
dammägaren att ställa sig dem till efterrättelse, vid äfventyr att han eljest
ådrager sig såväl ansvars- som skadeståndspåföljd. Å andra sidan är dammägaren,
såsom förut nämnts, genom att noga iakttaga livad domstolen bestämt fri från skyldighet
att ersätta den skada, som möjligen kan till följd af hushållningen med vattnet
förorsakas. Att vattendomstolen likväl, för den händelse sådan på förhand icke
beraknad skada af betydenhet skulle uppkomma, äger på talan af den skadelidande
meddela ändrade föreskrifter rörande vattenhushållningen, bär likaledes i det föregående
omtalats. Om såsom förhållandet ofta torde vara med dammbyggnader,
hvilka tillkommit före den nya lagen — väl vattenmärke utsatts till utvisande af den
höjd, intill hvilken uppdämning för ske, men särskilda bestämmelser om manövrering
af luckor o. d. icke gifvits, är anläggningens ägare, i likhet med hvad nu gäller,
skyldig att vidtaga alla på honom ankommande åtgärder till förekommande däraf,
att vattnet må stiga öfver märket.

Ehuru vattenmärken vanligtvis hafva till ändamål att beteckna den höjd, öfver
hvilken vattnet ej må uppdämmas, kan det stundom vara erforderligt att med ett
vattenmärke äfven angifva den gräns nedåt, under hvilken en vattenyta ej får
falla, i den mån detta kan förhindras. Ett dylikt vattenmärke är särskildt af betydelse,
^ då fråga är om dammbyggnad, med hvilken afses att reglera vattenafrinningen
i ett vattendrag så, att denna till förmån för nedanför liggande verk erhåller
största möjliga jämnhet. Äfven för annat ändamål, t. ex. för behofvet af vatten i en
på sidan om en dammbyggnad framdragen trafikkanal, kan det vara af nöden att ofvanför
byggnaden uppehålla ett visst lägsta vattenstånd, hvilket i sådan händelse
torde utmärkas med ett särskildt vattenmärke. Då vid fastställandet af regler för
vattnets framsläppande det är af vikt att tillse, ej blott att uppdämningsska°dor för
ofvanför liggande mark och vattenverk förekommas, utan i lika hög grad att icke
genom vattnets innehållande nedanför varande verk må blifva i saknad af nödigt
driftvatten eller eljest skada uppkomma till följd af vattenbrist nedanför byggnaden,
torde det dessutom ofta visa sig behöfligt att vid den plats, där vattnet efter att hafva
passerat genom och tillgodogjorts vid en kraftanläggning återbördas till vatten -

276

2: 27 -30

draget, anbringa ett vattenmärke till utvisande af den höjd, vid hvilken vattenytan
där lägst må hållas. Den olika betydelse ett vattenmärke sålunda kan äga har man
sökt framhålla genom den åt stadgandet i första punkten af 27 § valda affattningen.

I fråga om sådana anläggningar för vattnets nyttjande, för hvilka särskilda bestämmelser
med afseende på vattenhushållningen icke gifvits vare sig genom utsättande
af vattenmärke eller på annat sätt, skall fortfarande liksom hittills gälla, att
dammlucka eller annan inrättning för vattnets aflopp skall hållas öppen, när sådant
tarfvas till förekommande af skada för annan. Med denna regel afses helt naturligt
ej att gorå någon inskränkning i de särskilda rättigheter att förfoga öfver vattnet,
hvilka på grund af privilegium, dom eller lagligen gällande servitut tillkomma någon.
Förbehåll för dylika rättigheter har gjorts genom det i 41 § här nedan intagna,
från vattenrättsförordningens 25 § hämtade stadgandet.

30 §.

Hatt att Den uppfattningen synes mången gång hafva gjort sig gällande, att vattenverks iTattneta

ägare, llvilken genom domstols beslut eller eljest i laga ordning medgifvits rätt att
uppdämma vattnet till viss höjd, härigenom erhållit befogenhet att, oafsedt om nedanför
liggande vattenverk skulle utsättas för vattenbrist, innehålla det tillrinnande
vattnet vid dammen, i den mån detta kan ske utan öfverskridande af den fastställda
dämningshöjden. Enligt kommittéernas förmenande är denna uppfattning såsom allmän
regel icke riktig. I rättigheten att till viss höjd uppdämma vattnet kan icke utan
vidare inläggas rätt att inom den bestämda gränsen efter godtfinnande förfoga öfver
vattnet. Vid dämningshöjdens fastställande torde i allmänhet hänsyn hafva tagits
i främsta rummet därtill, att ofvan liggande vattenverk och ägor ej skulle lida men
af uppdämningen eller åtminstone icke större skada än som genom fastställda ersättningar
blifvit godtgjord; nedanliggandes intresse att ej genom vattnets innehållande
blifva utsatta för vattenbrist torde mången gång utan direkt föreskrift hafva synts
tillräckligt tillgodosedt därigenom, att det erforderliga vattnet för drifvande af det
vattenverk, för hvilket dämningen medgifvits, efter att där hafva kommit till användning
stått nedanliggande till buds. Med andra ord, den tysta förutsättningen för
dämningens medgifvande har i förhållande till ägare af nedanför liggande vattenverk,
fisken o. d. varit, att vid dammen komme att framsläppas så mycket vatten, som,
i den mån vattentillgången därtill försloge, behöfdes för verkets drift. Lika uppenbart
som det synes vara, att dammägaren — förutsatt att han icke öfverskrider den

277

bestämda dämningshöjden — äger innehålla flod- och öfverflödsvattnet, lika litet
öfverensstämmande med dämningsbeslutets verkliga afsikt skulle det vara att i fall,
som nu nämnts, tillerkänna dammägaren befogenhet att t. ex. under en period af
torka, då han måhända saknar användning för vattenkraften, genom verkets igenstängande
för kommande behof magasinera det ringa tillflödet och såmedelst afstånga
detsamma från nedanliggande intressenter i vattendraget.

Hvad nu yttrats gäller emellertid endast, försåvidt inga tillräckliga hållpunkter
finnas for ett annat bedömande af dammägarens rättsförhållanden till nämnda intressenter.
Hafva dessas anspråk föranledt ett direkt uttalande i dämningsbeslutet,
maste naturligtvis sålunda meddelade bestämmelser rörande nedanliggandes rätt lända
till efterrättelse. Hen äfven om beslutet saknar uttryckliga bestämmelser härutinnan,
kunna omständigheterna gifva vid handen, att dämningsrätten innefattar också
ratt att under vissa förhållanden eller i större eller mindre mån innehålla jämväl
det vanliga lågvattnet. Såsom sådana omständigheter kunna nämnas, att frågan
härom varit föremål för parternas förhandlingar i dämningsmålet, att ändamålet med
damningen uppenbarligen förutsätter en sådan rätt, att dämningsrätten under längre
tid opåtaldt utöfvats på sådant sätt m. m. Enahanda omständigheter klinga
under andra förhållanden föranleda därtill, att dämningsrätten måste anses
medgifven under förutsättning, att, där vattentillgången medgifver sådant, större
vattenmängd än det vanliga lågvattnet släppes fram till nedanför dammen varande
rattsagare. Öfverhufvud måste det sätt, hvarpå en dämningsrätt plägat utöfvas,
vara af stor betydelse vid afgörande af frågan om dämningsrättens innebörd i förevarande
hänseende. De nu angifna rättsgrundsatserna lära svårligen kunna åberopas
till stod for ett påstående om ändring i redan vedertagna regler för hushållningen
med vattnet. De kunna däremot lägga hinder i vägen för en dammägares anspråk
att under åberopande af honom tillkommande dämningsrätt få tillämpa denna på
ett för nedanliggande menligare sätt än dittills skett.

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts, hafva kommittéerna i förevarande
paragraf intagit stadgande därom, att uppdämningsrätt icke i och för sig innefattar
befogenhet att till förfång för allmänna eller enskilda intressen, som äro beroende
af vattnets lopp nedanför dammen, innehålla det tillrinnande vattnet, i den mån detta
icke öfverstiger vanlig lågvattenmängd; och har därjämte förbehåll gjorts för den
vidsträcktare rätt i ena eller andra riktningen, som på grund af särskilda omständigheter
kan finnas.

2: 31-33

278

31 §

Framsläpa afser att förekomma öfversvämningar ock andra skador, som kunna uppstå därige 71fLrf)/LP

fl T

uppdämat nom, att vattnets af Tinning allt för hastigt ökas. Stadgandet torde särskildt vara af
vatten, betydelse, då fråga är om borttagandet af s. k. fångdammar, medelst hvilka vattnets
aflopp i större eller mindre mån hämmats för möjliggörande af byggnadsarbeten
i vattendraget nedanför desamma.

32 och 33 §§.

Underhålls- Ehuru vattenrättsförordningen ej innehåller något direkt stadgande om skyl sly

Idig het. för ägaren af en vattenbyggnad att behörigen underhålla denna, kan

det dock icke vara föremål för tvifvel, att ägaren är pliktig godtgöra den skada, som
till följd af hans uraktlåtenhet att hålla byggnaden i försvarligt skick vållas annans
egendom. Mera ovisst synes det däremot vara, huruvida, innan någon skada skett,
ägaren af en vattenbyggnad, hvars bristfälliga skick innebär en fara för byggnadens
raserande med däraf följande skada för nedanför belägen egendom, kan lagligen tillhållas
att försätta byggnaden i sådant stånd, att denna fara förebygges. Genom
det föreslagna stadgandet i 32 § torde denna ovisshet vara för framtiden häfd. Ägarens
skyldighet att underhålla byggnaden så, att fara för allmän eller enskild rätt
icke föreligger, är här direkt uttalad. Häraf följer, att den, som kan ådagalägga, att
försummelse i underhållet medför fara för hans egendom, må genom anhängiggörande
af talan mot byggnadens ägare eller, där underhållsskyldigheten jämlikt 33 § öfverflyttats
på annan, mot denne påkalla föreläggande för honom att fullgöra det försummade
underhållet.

Tillstånd till Att en vattenbyggnad, som ej längre begagnas för det därmed afsedda ändamå Ubyggnad

^ dock eJ får lämnas att förfalla, såframt skada och olägenhet däraf kan vållas för

vatten. ägaren skulle vara skyldig att i all framtid vidmakthålla en byggnad, af hvilken
han ej längre har något bruk. Vill han borttaga byggnaden helt och hållet eller
till så stor del, att hvad som lämnas kvar icke utgör någon fara för framtida skador,
bär han icke kunna förpliktas att ändock bibehålla byggnaden. Vissa byggnader i
vatten äro emellertid af den beskaffenhet, att deras borttagande kan medföra högst
väsentliga olägenheter för andra. Om genom en byggnad vattnet sedan lång tid tillbaka
hållits uppdämdt till en högre nivå än den naturliga, skulle de, som inrättat sig

279

2: 32-33

efter de sålunda åstadkomna vattenståndsförhållandena, kunna blifva försatta i en
synnerligen ogynnsam belägenhet därigenom, att dessa så att säga häfdvunna förhållanden
upphäfdes och de ursprungliga återinfördes. Med tanke härpå har man
ansett det icke böra vara utan vidare tillåtet att utrifva dammbyggnader i älf, ström,
å eller större bäck samt andra i sådant vattendrag uppförda byggnader, hvarigenom
de naturliga vattenståndsförhållandena blifvit ändrade. Vill ägaren af en dylik byggnad
icke längre nyttja densamma och fördenskull komma ifrån den honom enligt
32 § åliggande underhållsskyldigheten, skall han hos vederbörande vattendomstol göra
ansökan om tillåtelse att utrifva byggnaden. Vattendomstolen får härigenom
tillfälle att rörande sättet och ordningen för utrifvandet meddela föreskrifter, Indika
äro ägnade att i största möjliga mån minska de ofvannämnda, med byggnadens
borttagande förenade olägenheterna.

Men helt visst skulle mången gång ej mycket vara vunnet härmed; hur Undcrhållsaktsamt
utrifningen än skedde, skulle dock olägenheterna genom återinförandet hetens öfver
af de ursprungliga vattenståndsförhållandena i det stora hela kvarstå. Man flyttning.
har därför tagit i öfvervägande, huruvida ej en sammanjämkning skulle kunna
göras mellan å ena sidan byggnadsägarens, enligt hvad ofvan antydts,
berättigade anspråk att blifva fri från skyldigheten att vidmakthålla en byggnad,
hvaraf han ej längre begagnar sig, och å den andra intresset hos ägare af fast
egendom, för hvilken genom byggnadens borttagande skada skulle uppstå, att ej
utsättas därför. En sådan sammanjämkning synes kunna åstadkommas på det sättet,
att byggnaden förklaras skola bibehållas, men skyldigheten att för framtiden
underhålla densamma öfverflyttas på nyssnämnda fastighetsägare. Härigenom
tillskyndas byggnadens ägare i allmänhet ej någon olägenhet; han tvärtom erhåller
en fördel därigenom, att han befrias från de kostnader han eljest skulle haft för
verkställande af utrifningsarbetet. Förhållandet ställer sig visserligen annorlunda,
om ägaren har för afsikt att i stället för den befintliga byggnaden uppföra en ny,
men då är det icke fråga om hvad i 33 § kallas byggnadens utrifning, hvarmed bör
förstås ett borttagande utan att något annat sättes i stället. Skall byggnaden ersättas
med en annan dylik, kommer ansökningen att få uppföra den nya byggnaden
att utgöra hufvudsaken; den befintliga byggnadens borttagande blir endast ett
led i det nya byggnadsarbetet. I samband med tillståndet till detta afgör således
vattendomstolen äfven, i hvilken ordning den gamla byggnaden får tagas bort, under
iakttagande att skada härigenom icke må tillfogas dem, hvilka inrättat sig efter de
förhållanden, som till följd af densamma varit rådande.

2: 32-33

280

Beträffande frågan, huru och. på hvit k a underhållsskyldigheten skall öfverflyttas,
kunde en utväg tänkas vara, att samtliga ägare af fast egendom, för hvilken
byggnadens utrifning skulle medföra större eller mindre skada, genom stadgande i
lagen förklarades pliktiga att gemensamt öfvertaga byggnadens framtida underhåll.
Denna utväg hafva dock kommittéerna så mycket mindre ansett sig böra föreslå,
som det gifvetvis skulle blifva förenadt med nästan oöfvervinneliga svårigheter att
åstadkomma en rättvis fördelning af underhållskostnaden de olika fastigheterna
emellan. Man har stannat vid att göra den ifrågavarande öfverflyttningen beroende
däraf, om någon, för hvilkens fastighet byggnadens borttagande skulle vara till
synnerlig skada, frivilligt åtager sig underhållet. I hvilken mån ett dylikt frivilligt
åtagande kan tänkas komma i fråga, synes visserligen tvifvelaktigt; men äfven
om det kan befaras att vederbörande sakägare endast i undantagstillfällen skola begagna
sig af den härigenom öppnade möjligheten att skydda sig för eljest oundviklig
skada, torde i allt fall nyttan af att sagda möjlighet finnes beredd icke kunna
underkännas.

Om säkerhet skall vinnas för ett behörigt fullgörande af underhållet, måste det
åtagande, på grund af hvilket öfverflyttningen sker, vara sådant, att detsamma
gäller ej blott som en personlig förpliktelse för den nuvarande fastighetsägaren, utan
äfven för dem, Indika efterträda honom i äganderätten till fastigheten. Underhållsskyldigheten
bindes således vid fastigheten. Enhvar ägare af denna träder med afseende
på underhållsplikten i stället för byggnadens ägare och kan i likhet med denne
befrias därifrån, endast om byggnaden enligt beslut i laga ordning utrifves eller ock
skyldigheten bindes vid en annan fastighet, vare sig den, till hvilken byggnaden liör,
eller en annan. Då det är af vikt, att vid öfvergång af äganderätten till fastighet,
hvarå lagts sådan förpliktelse som den här afsedda, nye ägaren erhåller upplysningom
underhållsskyldighetens tillvaro, har i tredje stycket af 33 § intagits föreskrift
om skyldighet för vattenrättsdomaren att, då underhållet af annan tillhörig byggnad
i vatten ålagts ägare af fastighet, därom göra anmälan hos domaren i det tingslag
eller hos rätten i den stad, där fastigheten är belägen, för anteckning om förhållandet
i inteckningsprotokollet på sätt angående bevis om utmätning af fast egendom finnes
stadgadt. Att dessutom i allmänhet inskrifning skall göras i vattenboken framgår af
12 kap. 3 §. Sistnämnda inskrifning är af betydelse för att bereda dem, hvilka hafva
intresse däraf, att vattenbyggnaden i fråga på behörigt sätt underhålles, kännedom
om hvem underhållet åligger.

Från hvad ofvan sagts därom, att vid öfverflyttning af underhållsskyldigheten

281

2: 32-35

denna skall bindas vid en fastighet, bär det undantag ansetts höra göras, att jämväl
kronan må till skydd för allmänna intressen ikläda sig skyldigheten att för framtiden
underhålla annan tillhörig vattenbyggnad.

35 §.

Stadgandet i denna paragraf har i ett hänseende mindre vidsträckt omfattning utsläppande
äu motsvarande bestämmelse i vattenrättsförordningens 12 §. Genom sistnämnda a^~

lagbud förbjudes utsläppande från sågkvarn samt andra verk och inrättningar af affall,
hvarigenom uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas. Det är således
där fråga såväl om åstadkommande af hinder för vattnets fria lopp som om förorenande
af vattnet till men för fisket eller i sanitärt eller annat afseende. Beträffande
utsläppande i vattnet af detsamma förorenande ämnen innehåller däremot förevarande
paragraf allenast en hänvisning till hvad därom särskildt är eller kan varda stadgadt.
Bestämmelserna i detta hänseende äga icke så nära sammanhang med lagstiftningen
rörande byggande i vatten, att deras intagande i 2 kap. vattenlagen synts
lämpligt. Och äfven om plats för dem kunnat beredas på annat ställe i förslaget
till vattenlag, hafva dock de svårigheter, som vid bestämmelsernas affattning göra
sig gällande, i det att hänsyn måste tagas ej blott till de med vattnets förorening förenade
olägenheter, utan äfven därtill att industrien icke må hämmas i sin utveckling
eller allt för mycket betungas, föranledt, att frågan härom af dikningslagskommittén
gjorts till föremål för särskild, på ingående undersökningar baserad behandling
utan direkt sammanhang med den öfriga vattenrättslagstiftningen.

Att däremot den del af vattenrättsförordningens 12 §, som innefattar förbud mot
åtgärder, medförande uppgrundning i vattnet, bör upptagas i förevarande kapitel
följer af den likhet i verkan å vattenståndet och vattnets lopp, som förefinnes mellan
dylika åtgärder samt byggande i vatten. Det föreslagna stadgandet inskränker
sig emellertid icke till förbud blott mot utsläppande af affall från industriella anläggningar;
det här meddelade förbudet afser alla slags fasta föremål och ämnen, hvarigenom
förorsakas uppgrundning eller eljest hinder för vattnets fria lopp, och förbudet
gäller vare sig dylika föremål eller ämnen utkastas eller utsläppas eller ock uppläggas
på stranden så nära vattnet, att de kunna däri nedsköljas.

Då i paragrafen särskildt nämnts skogsaffall, har detta föranledts af det ofta
öfverklagade missförhållandet, att vid skogsafverkning mången gång förfares på sådant
sätt, att de naturliga afloppen för vattnet, skogsbäckarna, belamras med toppar,

36—091204. Förslag till Vattenlag.

2: 35-37

282

kvistar och ris samt därefter användas till basvägar vid utdrifningen, hvilket har till
följd att vattnet, sålunda förhindradt att framrinna i sin naturliga fåra, söker sig annat
lopp och åstadkommer försumpning af kringliggande mark. Vid möte, som år
1908 ägde rum mellan rikets skogsvårdsstyrelser, framhölls detta förfarande såsom
en af de förnämsta anledningarna till den försumpning af skogsmark, som på senare tid
allt mer gripit omkring sig och förvandlat stora skogsarealer till mossar. I underdånig
skrifvelse den 16 december 1908 har nämnda möte anhållit om utarbetande af
lagföreskrifter, innefattande bemyndigande för skogsvårdsstyrelserna att tillse, det
skogsägare till förhindrande af försumpning å skogsmark upprensa och i deras
naturliga lopp vidmakthålla vattendragen därstädes. Denna framställning, öfver
hvilken dikningslagskommittén anbefallts att afgifva underdånigt utlåtande, kommer
att närmare behandlas i samband med motiven till 14 kap. 10 §. Här skall endast
påpekas, hurusom genom bestämmelsen i förevarande paragraf tillfälle beredts den,
hvilken kan lida skada genom sådant förfarande, som nyss nämnts, att utverka fastställande
af vite för förfarandets fortsättande samt åläggande vid vite eller annan
påföljd för den, som verkställer afverkningen, samt, där afverkaren är annan än
skogsmarkens ägare, äfven för denne sistnämnde att vidtaga erforderliga åtgärder
till borttagande af det åstadkomna hindret för vattnets fria lopp.

36 och 37 §§.

Rensning Dessa paragrafer äro i allt väsentligt lika med 15 och 16 §§ vattenrättsförordställandT
af ningen. Hvad 36 § angår, har rätten att å annans mark upplägga hvad som vid
vattendrag. rensningen upptages gjorts beroende däraf, att ej afsevärda olägenheter vållas af upplaget.
Dylika olägenheter kunna bestå t. ex. däri, att närliggande bostäder blifva
utsatta för stank från upplaget.

Enligt 17 § vattenrättsförordningen skall i fråga om vattendrags återställande
hvad i 10 § sägs om byggnad i vattendrag i tillämpliga delar lända till efterrättelse;
anmälan om företaget skall således på förhand göras hos domaren och domstolen skall
pröfva, huru och under hvilka villkor återställandet må ske. Då det emellertid ofta
kan vara af största betydelse, att åtgärder utan dröjsmål vidtagas till återställande af
det förra förhållandet, har i 37 § gjorts undantag från föreskriften om vattendomstolens
pröfning för det fall, att återställandet sker omedelbart efter det förändringen
inträdt. En annan i sistnämnda paragraf förekommande olikhet mot vattenrättsförordningens
motsvarande bestämmelse är, att den tid, inom hvilken åtgärder för vattnets
återförande skola vidtagas, vid äfventyr af eljest inträdande skyldighet att

283 2 37 3

ersätta nedlagda kostnader, utsträckts till tro år. Denna utsträckning har synts
lämplig med hänsyn därtill, att en sådan förändring som den i paragrafen afsedda
vanligtvis ej sker på en gång utan småningom. Sker återförandet först efter tre ur,
sedan förändringen börjat inträda, skall ersättning däremot gifvas äfven för sådan
kostnad, som må hafva nedlagts före nämnda tids utgång.

41 §.

Jämte det här återgifvits stadgandet i vattenrättsförordningens 25 §, har det
till undanröjande af möjliga tvifvelsmål ansetts höra uttryckligen utsägas, att tillvaron
af sådan rättighet, som i paragrafen afses, ej i och för sig utgör hinder för utöfning
af den i 4 och 6 §§ omförmälda tvångsrätt eller för den i 8 § kronan, kommuner
och hushållningssällskap tillerkända rätten att i vatten, hvaröfver annan äger
råda, vidtaga anstalter för fiskens framkomst.

3 KAP.

Om allmän farled.

Enligt gällande farledsförfattningar — förordningen om allmän farled och kun- Farledsfrågörelsen
angående särskilda föreskrifter för handläggning af frågor om farled, båda efi9,t

QdliO/YlCiC

af den 30 december 1880 — behandlas frågor om inrättande, utvidgande och för- administrabättrande
af allmän farled helt och hållet, utom såvidt angår fastställandet af ifrå- ''^den™''
gakommande ersättningsbelopp, såsom administrativa ärenden. Det är Konungens
befallningshafvande, som förordnar om inrättande af allmän farled i vattendrag,
där sådan förut ej finnes men pröfvas vara för samfärdseln behöflig, och samma
myndighet tillkommer det att lämna tillstånd till sådana för farleden nödiga anläggningar
eller åtgärder, som kunna inverka på annans rätt, samt att bestämma, huru
såväl därvid som ock i öfrigt vid farleds ordnande och begagnande bör förfaras.

Den pröfningsrätt, som tillerkänts Konungens befallningshafvande, får dock icke
sträcka sig in på det område, där enligt expropriationsförfattningarna Konungen ensam
har en dylik rätt. Erfordras för inrättandet af farled, att annan tillhörig
jord eller lägenhet begagnas på annat sätt än att därå allenast lägges hvad närmast
är att jämföra med ett servitut, bestående i skyldighet för ägaren att underkasta
sig ett af farledsanläggningen åstadkommet intrång, eller är det för ända -

284

Öfverflyttning
afl far
ledsfrågorna
till vattendomstolarna.

målet erforderligt, att vatten, annan till men, bortledes ur vattendrag, äger Konungens
befallningshafvande ej besluta i fråga om skyldigheten att afstå hvad nödigt
är, utan måste i sådant fall, därest godvillig öfverenskommelse ej uppnås,
Kungl. Maj:ts tillstånd till expropriation förvärfvas. Beträffande ersättning för
hvad som på grund af Kungl. Maj:ts beslut afstås komma expropriationsförordningens
föreskrifter till tillämpning, i följd hvaraf ersättningsbeloppet skall, i saknad
af öfverenskommelse, fastställas af särskild nämnd, under det att godtgörelse för
skada och intrång, som Konungens befallningshafvande medgifver, skall bestämmas
i domstolsväg, därvid den, som berättigas att vidtaga den åtgärd, hvilken medför
skadan eller intrånget, icke synes vara skyldig att själf anhängiggöra talan om
ersättningens bestämmande före arbetets utförande, utan kan afvakta att den skadelidande
efteråt instämmer talan därom.

Att, i motsats till hvad som gäller beträffande vattenbyggnadsmål enligt
vattenrättsförordningen, den administrativa vägen valts för behandlingen af farledsfrågor
förklaras däraf, att dylika frågor i främsta rummet påkalla en pröfning
ur den allmänna nyttans synpunkt. Det kan emellertid ej förnekas, att olikheten
i afseende å den formella behandlingen af frågor rörande byggande i vatten
och därmed likartadt arbete, allt efter som ändamålet med arbetet är vattnets
utnyttjande såsom drifkraft e. d. å ena sidan eller ett tillgodoseende af samfärdselns
behof å den andra, är ägnad att vålla en viss osäkerhet i lagtillämpningen.
Tvekan har också understundom försports, huruvida beträffande visst tillämnadt byggande
i vatten den i vattenrättsförordningen föreskrifna proceduren skulle iakttagas
eller farledsförfattningarnas bestämmelser borde komma till tillämpning.
Mot Konungens befallningshafvandes lämplighet att handhafva farledsfrågorna
kan vidare anmärkas saknaden hos denna myndighet af teknisk sakkunskap i afseende
å vattenbyggnader.

Med anledning af det nu anmärkta bär den tanken uppstått hos kommittéerna,

'' huruvida icke den formella behandlingen af ärenden angående allmän farled och
därför nödiga anläggningar bör ändras i sådan riktning, att större likformighet med
andra vattemättsliga frågors behandling åstadkommes och således farledsfrågorna
öfverflyttas till vattendomstolarnas handläggning. Den uppgift dessa domstolar
erhålla kan, äfven såvidt angår företag i enskildt syfte, i minst lika hög grad sägas
vara af administrativ natur som rent judiciell. Tillämpningen af de utvidgade
tvångsrättigheter, som föreslagits i 2 kap., förutsätter en noggrann pröfning af
alla ifrågakommande intressens betydelse i förhållande till hvarandra och till det

285

allmänna. Den sammansättning, som föreslagits för vattendomstolarna, är också
sådan, att dessa torde komma att, utan anläggande af allt för formella synpunkter,
lösa vattenrättsliga spörsmål på ett sätt, som låter alla intressen komma till sin
vederbörliga rätt.

Det kan emellertid, trots vattendomstolarnas organiserade speciellt för lösande
af tekniska och administrativa spörsmål, mot detta sätt att ordna farledsfrågornas
behandling med skäl invändas, att vissa farledsfrågor äro af den art, att de öfverhufvud
icke lampa sig för afgörande af lokala myndigheter, dessa må vara än så väl
organiserade. Man kan i sådant afseende framhålla frågan, huruvida en stor kanalled
bor anläggas eller icke, frågan om ifrågasatt farleds lämpligaste sträckning
och dimensioner till djup och bredd, om anläggande af större handelshamn m. m.
Med ett ord: farledsfrågor kunna i hög grad beröra verkliga riksintressen.

Den tanken ligger därför nära till hands, att frågor af den för landet stora betydelse,
som inrättandet af farled kan innebära, böra tillkomma den högsta administrativa
myndighetens, Konungens, omedelbara afgörande. Riktigheten af en
dylik åskådning kan knappast bestridas, såvidt angår större farledsföretag. Anmärkningarna
träffa emellertid i viss mån äfven den nu gällande farledslagstiftningen,
för så vidt som enligt densamma farleds frågorna skola afgöras icke af Konungen
utan af Konungens befallningshafvande.

I verkligheten ligga emellertid dessa frågor i ett annat läge, än som kommer
till synes af själfva lagtextens affattning, och komma att göra det äfven enligt
vattenlagen. Enligt nu gällande lagstiftning är det i själfva verket Konungen
som afgör, huruvida en farled bör anläggas, hvilken sträckning den bör få, hvilka
dimensioner böra gifvas åt densamma samt hvilka och hurudana tekniska anordningar
böra göras. I alla dessa afseenden fordras nämligen utredning, innan
Konungen beviljar expropriationstillstånd. Och såsom förutsättning för sådant tillstånd
meddelar Konungen i nämnda afseenden sådana föreskrifter, hvilka han finner
ur allmänna synpunkter lämpliga. För öfrigt lära väl farleder af någon betydenhet
knappast kunna anläggas utan bidrag i en eller annan form från kronan.
Och jämväl på denna väg kommer Konungens inflytande på frågan till sin rätt.*

I hufvudsak hafva förhållandena i vattenlagen ordnats på ett härmed öfverensstämmande
sätt. I 4 § ålägges nämligen vattendomstolen att hemställa Konun *

Ärenden rörande hamnutvidgningar, hvilka ärenden enligt farledsförordningen höra räknas till
farledsfrågor, dragas stundom under Kungl. Maj:ts direkta afgörande, närmast i form af begäran om
fastställelse å förslag till hamnplan.

Konungens
pröfning i
vissa fall
erforderlig.

286

gens pröfning alla farledsfrågor, som äro af någon betydenhet eller hvilkas lösning
i något af de hänseenden, hvilka nyss berörts, är tveksam. Tillika har man förutsatt,
att Konungen kan finna skäl att i något fall direkt förbehålla sig pröfningen
af någon viss farledsfråga, som står på dagordningen. Så kommer naturligen att
ske, när en farled skall skapas på statsmakternas initiativ. Så kan äfven annars
någon gång befinnas lämpligt.

Behörigt inflytande på farledsfrågorna har alltså enligt förslaget förbehållits
Konungen och därmed också åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lotsstyrelsen och
andra centrala ämbetsverk, hvilkas verksamhet beröra frågor af förevarande art.
Innan Konungen meddelar beslut i en farledsfraga, som hemställts hanr pröfning eller
hvars pröfning Konungen själf förbehållit sig, blifva naturligen sådana myndigheter
hörda i ärendet. De få tillfälle att afgifva de förslag och göra de erinringar,
som de finna af förhållandena påkallade, och Kungl. Maj :t kommer gifvetvis att affatta
sitt beslut med ledning af den sakkunniga utredning, hvilken sålunda förebragts.
I vanliga fall komma alltså dessa myndigheters iörslag att mer eller mindre
fullständigt inflyta bland de föreskrifter beträffande företaget, hvilka Kungl.
Maj:t kan finna skäligt meddela. Och dessa föreskrifter blifva bindande för domstolarna,
äfven i den händelse Konungen jämlikt 7 § uppdrager åt vederbörande vattendomstol
att meddela mera detaljerade bestämmelser rörande sättet och villkoren
för utförande af arbetet i fråga. Ba detta sätt har man tänkt, att de centrala ämbetsverkens
sakkunskap och betydelsefulla verksamhet för ett enhetligt och planmässigt
ordnande af farledsfrågor alltjämt skulle komma till sin rätt. Endast frågor
af mindre betydenhet kunna tänkas blifva afgjorda direkt af vattendomstolen. Då
enligt 11 kap. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lotsstyrelsen skola underrättas,
när farledsfrågor inkomma till vattendomstolen, hafva dessa styrelser för
öfrigt alltid tillfälle att få sina önskningar beaktade af domstolen eller eventuellt
att få frågan hänskjuten till Konungen.

En öfverflyttning af farledsfrågorna från Konungens befallningshafvandes till
vattendomstolarnas handläggning medför en ändring också i afseende å öfverinstanBen.
Denna är för närvarande, frånsedt lösens- och ersättningsfrågor, regeringsrätten,
men blir enligt förslaget högsta domstolen. Skadeståndsfrågor gå dock, såsom
ofvan nämnts, redan nu domstolsvägen, och själfva hufvudfrågorna blifva i regel,
enligt hvad nyss framhållits, afgjorda af Konungen på förhand. Säkerligen
kommer den ökning i högsta domstolens arbetsbörda, som förslaget i denna del synes
innebära, att blifva knappast märkbar, särskildt med hänsyn till det såväl från pa’-

287

tern as som från öfverinstansens synpunkt förbättrade sakläge, som blir en följd af
vattendomstolarnas organisation och det för dem föreskrifna förfaringssättet.

1 §•

I 2 § af gällande farledsförordning stadgas, huru ny farled skall inrättas. Förut befintlig
$ samma förordning föreskrifves, att farleder, som funnos vid förordnin- farleder.
gens ikraftträdande, fortfarande skola äga bestånd. Såsom kännetecken på dylika
äldre farleder, för hvilkas tillkomst i regel icke kan åberopas något särskildt beslut
af myndighet, angifves i sistnämnda lagrum, att sjöfart med fartyg eller båtar
eller framförande af flottgods i sammanlagda flottar allmänneligen idkades
eller var tillåten vid den tid, då farledsförordningen trädde i kraft, eller således
den 1 maj 1881.

I öfverensstämmelse med dessa stadganden har i förevarande paragraf bestämts,
att allmän farled fortfarande skall finnas, där sjöfart vid nyssnämnda tid allmänneligen
idkades, så ock där sedermera genom särskildt beslut inrättats allmän
farled. Endast i ett afseende har afvikelse från förut gällande regler ansetts böra
äga rum. Farledsförordningen betraktade nämligen såsom allmän farled sådant
vatten, där vid förordningens ikraftträdande sjöfart var tillåten, äfven om någon
sjöfart där ej idkades. Kommittéerna hafva ansett dylika vid nämnda tid faktiskt
obegagnade farleder icke böra bibehållas, så framt de ej allmänneligen tagits
i bruk sedermera innan vattenlagen träder i kraft. Det är nämligen ingalunda
oviktigt, att allmänheten kan veta, hvarest farled finnes. Icke minst har detta betydelse
för strandägarne, hvilkas rådighet öfver vattnet i många afseenden lider intrång,
där allmän farled finnes. Det kan därför icke vara lämpligt att genom ett
lagbud söka upprätthålla egenskapen af allmän farled för vattenområden, som
hvarken under sistförflutna trettio år eller, såvidt man vet, dessförinnan begagnats
för sådant ändamål. När ett vattenområde alltjämt användes till sjöfart eller åtminstone
gjorde det för några tiotal år sedan, finnes ett yttre tecken på farledens tillvaro
eller har åtminstone funnits inom tid, hvaraf minnet fortlefver. Under sådana förhållanden
betingas det af ett verkligt behof eller kan i allt fall försvaras att upprätthålla
farleden. Där dylikt yttre tecken hvarken finnes eller inom mannaminne
funnits, är det icke behöfligt och kan svårligen försvaras.

2—4 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till hvad ofvan yttrats.

288

3: 5-8

5 §.

Hänvisning I denna paragraf anföras åtskilliga lagrum i 2 kap. såsom i tillämpliga delar
denf^kap ländande till efterrättelse jämväl med afseende å farledsfrågor. Bland de sålunda
åberopade paragraferna återfinnes icke 23 § i 2 kap. I 22 paragrafens stadgande
beträffande giltigheten i afseende å rätten till vattnet af vattendomstolens
beslut om medgifvande till byggande i vatten föreskrifver 23 § den begränsning,
att talan därom, att vattnet icke skulle tillhöra den fastighet, för hvars räkning
byggnaden göres, kan med laga verkan anhängiggöras inom viss tid. Då en farled
icke inrättas till förmån för eller utgör del af viss fastighet utan utgör ett
själfständigt företag, saknas de förutsättningar, på hvilka 23 § är byggd. Beträffande
rätten till det vatten, som tages i anspråk för allmän farled, blir alltså
vattendomstolens beslut, sedan det tagit åt sig laga kraft, lika bindande för enhvar
som beträffande annan egendom, som beröres af företaget. Vid åberopande i förevarande
paragraf af 22 § i 2 kap. har för att tydligt utmärka detta förhållande
undantag gjorts för hänvisningen till 23 §.

8 §•

Lösens- och I öfverensstämmelse med hvad ofvan sagts, stadgas i denna paragraf, att lö erfrågor9S''

sen ocil ersättning för jord eller vatten eller annat, som afstås för inrättande af
allmän farled, äfvensom godtgörelse för intrång däraf m. m. skall bestämmas enligt
grunderna i 9 kap. Af nästföregående paragrafer framgår, att bestämmandet
af lösens- och ersättningsbelopp skall träffas af vattendomstolen äfven i de fall,
då Konungen meddelar föreskrifter om hvad som skall afstås m. m. Från ifrågavarande
allmänna regler göres emellertid i paragrafens senare del ett betydelsefullt
undantag. Lösen och ersättning med afseende å egendom hörande till planlagdt
område för stad, köping eller municipalsamhälle, skall nämligen, enligt
hvad här föreskrifves, bestämmas enligt expropriationsförordningen — den nu
gällande eller den författning, som framdeles kan komma att antagas. Detta stadgande
har sin största betydelse vid pröfningen af hamnfrågor, hvilka frågor liksom
enligt farledsförordningen också enligt vattenlagen räknas till farledsfrågor
(13 §). Anledningen hvarför man i detta afseende beredt en särställning åt stadsplaneområden
är den, att vattendomstolen icke är sammansatt med hänsyn till särskild
sakkunskap beträffande värdet af mark och annat inom städer och stadsliknande
samhällen. Visserligen erbjuder stadgandet i 11 kap. 39 § möjlighet för vat -

289

ftndomstolen att tl!1 Sln ^alp tillkalla person med sådan sakkunskap. Men genom
sådan åtgärd Idel''ve den anmärkta olägenheten endast delvis afhulpen. Härtill
kommer den omständigheten, att för utläggande af gator o. d. fullkomligt
likartade lösens- oeh ersättningsfrågor allt som oftast uppkomma, hvilka i alla händelser
skola behandlas som expropriationsfrågor. Vid sådant förhållande kunde det
synas egendomligt, om lösen och ersättning för mark af alldeles enahanda slag till
utvidgande af hamn skulle behandlas i annan ordning och kanske enligt andra värderingsgrunder.
I båda fallen är det stadens behof, som krafvel- afståendet och i båda
fallen kanske företaget omfattar allenast mark, hörande till det planlagda området.

8-1

10 §.

I 10 § medgifves strandägare att föra särskild talan om ersättning för skada af skada, son,
vagsvall e. d. vid farleds begagnande och om vidtagande af åtgärder till förebyggande
for framtiden af skada. Det kan synas, som om detta stadgande innebure en afvi^MsbJagkelse
från de genom hänvisningen till 22 § i 2 kap. här ofvan eljest fastslagna regler *****''
rörande giltigheten af det beslut, hvarigenom farledsarbetet tillstadts. Enligt dessa
regler skola ju skadeståndskraf framställas i farledsprocessen. Den skada, hvarom
i denna paragraf är fråga, uppstår emellertid genom sjöfarten och är alltså af väsentligen
annan natur än skada till följd af arbetet med farledens inrättande, utvidgande
eller förbättrande.

11 §■

I 2 § af kungörelsen angående särskilda föreskrifter för handläggning af Aflysande
frågor om farled den 30 december 1880 medgifves Konungens befallningshaf- aff^^fn
vande att aflysa en farled, som till följd af förändrade naturförhållanden ej vidare
användes för samfärdseln eller finnes vara alldeles obehöflig för sådant ändamål.

Denna bestämmelse har upptagits här med den förändring, att aflysandet bör beslutas
af Kungl. Maj :t. Såsom skäl för aflysandet har utöfver de nyss anförda
godkänts äfven det, att farledens bibehållande medför väsentliga olägenheter med
afseende a andra allmänna intressen. I undantagsfall kan det nämligen hända,
att en farled af jämförelsevis ringa betydelse kan utgöra hinder för tillgodoseende
af andra allmänna intressen. Möjlighet att ordna förhållandet i sådan händelse bör
icke vara utesluten. Men naturligtvis bör åtgärden att aflysa en farled, som icke är
alldeles ur bruk, endast vidtagas i trängande fall och med behörigt iakttagande af
fl pras intressen, som kunna lida men däraf.

37—091204. Förslag till Vattenlag.

3: 13 5:

290

13 §.

Allmän

hamn.

I denna paragraf har gifvits uttryck åt det förut omtalade, på föreskrift i
gällande farledsförordning grundade förhållande, att allmän hamn i de hänseenden,
hvarom här är fråga, likställes med allmän farled.

4 KAP.

Om allmän flottled.

Angående allmän flottled gäller för närvarande förordningen om allmän flottled
den 30 december 1880, hvarjämte flottningsstadgan af samma dag meddelar åtskilliga
föreskrifter rörande flottning. I kommittéernas uppdrag har icke ingått att
behandlaMenna del af vattenrätten. Nämnda författningar äga således äfven sedan
vattenlagen trädt i kraft full giltighet. Emellertid har, såsom i annat sammanhang
redan antydts, en hänvisning härtill ansetts icke böra saknas i eu vattenlag, så uppställd,
att vattenrättens hela område innefattas inom dess ram. Man har äfven tänkt
sig den möjligheten, att vid en förestående revision af flottledslagstiftningen bestämmelser
i dessa ämnen lämpligen kunna finnas böra öfverföras till vattenlagen. Man
bär för en sådan åtgärd lämnat utväg öppen genom att på denna plats, som enligt
systematisk uppställning tillkommer bestämmelser om allmän flottled, så att säga
reservera ett kapitel åt detta ämne.

5 KAP.

Om dikning och annat afledande af vatten för torrläggning af mark.

„ . . I motiven till det förslag, som ligger till grund för gällande lag om dikning

Principerna

för gällande och annan afledning af vatten den 20 juni 1879,* framhåller nya lagberedningen, hulagstiftrång.
en j naturförhållandenas egen gestaltning grundad förpliktelse förefinnes för

ägare af lägre liggande jord att ej lägga hinder i vägen för vattnets fria afrinnande
från högre belägen mark, hvarjämte beredningen erinrar därom, att enligt den uppfattning,
som gjort sig gällande inom den svenska rätten, denna skyldighet icke in -

Här nedan benämnd dikningslagen.

291

skränkts till det vatten, som uteslutande till följd af naturens egen åtgärd nedrunnit,
utan afsett jämväl det fall, att afledning åstadkommits genom konst. I anslutning
härtill uppställer dikningslagen såsom den första och grundläggande regeln i
fråga om vattens afledande för torrläggning af mark, att, där någon vill för sin
jords odling eller förbättring göra dike, mötande jords ägare ej må hindra vattnets
aflopp samt är pliktig att, om för ändamålet tarfvas dike å hans jord, mot ersättning
däraf upplåta hvad till diket åtgår.

Dikningslagen inskränker sig emellertid icke till att genom föreskrifvande af
denna blott och bart negativa förpliktelse för den ene jordägaren i förhållande till
ett åt grannen eller af ägaren till längre bort belägen jord ifrågasatt afledande af
vatten möjliggöra utförandet af dylika företag. Utgående därifrån, att beredandet
af erforderligt aflopp åt vatten, som hindrar jords odling, bör betraktas såsom en
gemensam angelägenhet för all jord, som af samma naturliga orsak är besvärad af
vatten, har 1879 års lagstiftare jämte nyssnämnda regel såsom ledande grundsatser
i fråga om dikning och annan vattenafledning fastslagit, att hvarje delägare
i den naturliga samfällighet, som sålunda bildas af den utaf vatten besvärade marken,
har vitsord med afseende på vidtagandet af åtgärder för vattnets afledande,
samt att alla öfnga delägare äro pliktiga att i mån af den nytta de för sin jord
hafva af afledningsföretaget deltaga i detsamma. I tillämpningen af den första af
dessa grundsatser gör dock lagen den inskränkningen, att vitsord till visst slag af
vattenafledning, nämligen sänkning eller uttappning af sjö, föreligger allenast, om de,
hvilka förena sig om företaget, äga mer än hälften af den jord, som skall därigenom
vinnas eller förbättras. Beträffande den andra grundsatsen uppställer lagen vissa
korrektiv till förekommande däraf, att ingreppet i den enskilde jordägarens rätt att
sjelf bestämma öfver sin egendom och de åtgärder, som till dennas förkofran böra
vidtagas, utsträckes längre än hvad med hans ekonomiska förmåga och fördel och
således medelbart med det allmänna bästa är förenligt. Dessa korrektiv äro i viss
man olika, allt efter som det är fråga om dikning eller annan afledning af vatten.
Vid företag, som äro att hänföra till dikning, gäller nämligen, att den, som ej fordrat
dike, icke är skyldig att vidkännas större bidrag än som svarar mot den nytta, hvilken
beredes hans jord genom diket. Vid annan afledning af vatten består korrektivet
dan, att jordägare, hvilken ej själf påyrkat företaget, kan undandraga sig deltagande
i kostnaden för detsamma genom att afsåga sig den båtnad, som företaget tillskyndar
hans jord, och till öfriga deltagare afstå så stor del af den förbättrade jorden,
som i värde svarar mot den vunna förbättringen.

292

I) i k ning filagens
häfbom
bibehållas.

Tillämp ningsom råde.

Till befrämjande af torrläggningsföretag innehåller dikningslagen dessutom åtskilliga
bestämmelser, byggda på grundsatsen om en jordägare tillkommande tvångsrätt
gent emot ägare af sådan egendom, som på ett eller annat sätt lägger hinder i
vägen för torrläggning af jorden.

De hufvudprinoiper, på hvilka vår nuvarande lagstiftning angående jords torrläggning
således hvilar, hafva vid den praktiska tillämpningen visat sig väl ägnade
att befordra den utveckling af vårt lands jordbruksnäring, som med nämnda lagstiftning
af ses. Många af de för landet i högsta grad gagneliga afdikniugs- och andra
vattenafledningsföretag, hvilka blifvit utförda efter dikningslagens tillkomst och
genom hvilka betydande markarealer gjorts odlingsbara eller eljest vunnits för en
högre kultur, skulle helt visst icke kommit till stånd, därest initiativtagarne varit för
arbetets verkställande hänvisade allenast till egna tillgångar samt biträde af dem,
hvilka på öfvertalningens väg förmåtts att frivilligt taga del däri. Att numera,
sedan erfarenheten bekräftat gagnet af den vid dess införande med starkt motstånd
från många håll mötta tvångsrätt, hvarpå torrläggningslagstiftningen är byggd,
frångå densamma och till grund för en ny lagstiftning på förevarande område lägga
andra hufvudprinciper än de gällande kan icke gärna ifrågasättas. Uppgiften för
en revision af de hithörande bestämmelserna synes således vara att, med bibehållande
af nämnda hufvudgrundsatser, tillse, i hvilken mån ändringar eller modifikationer
erfordras i de särskilda stadganden, som härledas från samma grundsatser
eller eljest stå i samband därmed.

Härvid kommer först i betraktande, huruvida ej en ändring eller i allt fall ett
förtydligande är af nöden med afseende på de gränser, inom hvilka de från dikningslagen
hämtade hufvudreglerna böra komma till tillämpning. Såsom ändamålet med
dikning eller annat afledande af vatten nämner dikningslagen endast jords odling
eller förbättring (1. 11 och 12 §§). Tydligt är, att med dessa ord, åtminstone i
främsta rummet, hänsyftas på ett befrämjande af jordbrukets och väl äfven skogshushållningens
intressen, således eu förhöjning i jordens förmåga att lämna afkastning
såsom åker, äng eller skogbärande mark. Huruvida däremot ett till byggnadsplats
användt eller af sed t områdes befriande från skadligt vatten är att hänföra
till »förbättring» i lagens mening, kan vara och har i själfva verket varit föremål för

olika meningar; och ännu mera synes det vara underkastadt tvifvelsmål, om dikningslagens
bestämmelser helt eller delvis äga tillämpning i fråga om vattens afledande för
möjliggörande eller underlättande af torftäkt (upptagande af bränntorf eller torfströ)
eller för blottande af ett stenbrott, ett ler- eller malmlager eller dylikt.

Med anledning af den nu nämnda ovissheten beträffande den gällande torrläggningslagstiftningens
tillämpningsområde hafva kommittéerna funnit det oundgängligt
att lösa frågan, om och i hvilken mån torrläggningsföretag i annat syfte än beredandet
af möjlighet till högre jordkultur höra likställas med den torrläggning af
mark, hvars ändamål är det nyss sagda, samt att i enlighet med den vunna lösningen
affatta de nya bestämmelserna så, att dessa för framtiden ej lämna plats för tvifvelsmål
i berörda hänseende. Vid öfvervägandet af detta spörsmål har man icke tvekat
att bestämma sig för full likställighet beträffande all afledning af vatten i torr!äggning,
sändamål, såvidt angår dikning srätten eller rättigheten att öfver annans mark
framdraga dike eller annan ledning för vattnet. Denna rättighet har sin grund i ett
naturligt grann el agsbesvär för den nedanför belägna marken, och den åtföljes af förpliktelsen
att ersätta skada och intrång, som rättighetens utöfning medför. Att inskränka
densamma att gälla endast då det är fråga om en torrläggning till jordbrukets
befrämjande synes därför icke följdriktigt. Tillgodogörandet af den grund,
hvarå eller i hvilken det skadliga vattnet förekommer, på annat sätt än i jordbrukshänseende
kan såväl för den enskilde ägaren som medelbart för det allmänna vara
af stor betydelse; och lagstiftningen bör fördenskull ej underlåta att genom
uttryckligt stadgande äfven beträffande torrläggning i sådant syfte fastslå den på
markens belägenhet grundade skyldigheten för ägare af nedanför liggande mark att
tåla vattnets framrinnande, vare sig detta sker i en naturlig fåra eller i en med konst
gjord ledning, och att. sålunda undanröja de! hinder, som annans äganderätt lägger
i vägen för afförande af det skadliga vattnet, d. v. s. för åvägabringandet af den
första nödiga förutsättningen för tillgodogörandet. Att likväl den rätt, som härigenom
tillägges den, som önskar torrläggningens genomförande, icke får utöfvas godtyckligt
följer af det stadgande, hvilket i förslaget upptagits från dikningslagen därom,
att vid tvist om dikes (eller annat af lopps) läge eller sträckning diket skall läggas
så, att ändamålet med dikningen (vattenafledningen) må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta intrång eller olägenhet för den, å hvars mark diket bör upptagas.

Under det att alltså dikningslagens första hufvudregel ansetts böra uttryckligen
förklaras gälla hvarje slag af vattens afledande, som sker för marks torrläggning,
oafsedt om det ändamål torrläggningen skall tjäna är det ena eller andra, har
däremot med afseende på den tvång sdelaktighet, hvilken dikningslagen föreskrifter,
en tydlig begränsning till endast visst slag af torrläggning synts vara af nöden.

Att stadgandet om denna tvångsdelaktighet tillkommit af önskan att bereda jordbrukets
förkofran torde vara uppenbart. Måttet för delaktigheten är den nytta hvar -

294

Ej tvångsdelaktighet

vid torrlägg
ning af torf
mosse.

je deltagare för sin jord har af företaget. Denna nytta definieras i motiven till nya
lagberedningens förslag såsom det högre värde, hvartill jorden med hänsyn till dess
läge och naturliga beskaffenhet kan skattas till följd af den möjlighet till högre
kultur, som genom vattenafloppets ordnande beredes. I öfverensstämmelse härmed
är stadgandet i dikningslagens 41 § angående förfarandet vid uppskattning af jords
förbättring affattadt: vid nämnda uppskattning skall afseende fästas å ena sidan å
jordens större eller mindre bördighet i dess af vatten besvärade skick samt å den
andra å den bördighet, hvilken till följd af jordens naturliga beskaffenhet till matjord
och alf samt möjligheten af dess mer eller mindre fullständiga torrläggning till
bestämdt djup är att påräkna efter företagets utförande. Häraf synes framgå, att
dikningslagen med nytta afser allenast sådan värdeförhöjning å jorden, som har direkt
betydelse i jordbrukshänseende. Med denna värdeförhöjning hafva kommittéerna
emellertid af skäl, som angifvas i motiven till 3 §. trott böra likställas den ökning
i värde, som genom torrläggningen tillskyndas mark, hvilken användes till eller
hufvudsakligen har värde såsom byggnadstomt, torgplats, öfningsfält eller dylikt.
Skyldigheten att deltaga i torrläggningsföretag skulle således komma att gälla för
ägare af jord, hvars naturliga alstrings förmåga till följd af vattnets afledande höjes
eller som därigenom erhåller högre värde i nyssnämnda hänseende.

Enligt nyssberörda regel kan, liksom enligt nu gällande lag, tvångsdelaktighet
i torrläggningsföretag påkallas äfven mot och af delägare i en mosse, försåvidt
denna genom torrläggningen blir odlingsbar eller tjänlig för skogsbörd. Däremot har
man, ehuru efter mycken tvekan, ansett sig icke kunna biträda det från vissa håll
framkastade förslaget om en utsträckning af tvångsdelaktigheten till sådan nytta af
torrläggningsföretag, som består i underlättad möjlighet att tillgodogöra torfmassan i
en icke odlingsvärd torfmosse. Det kan visserligen ej förnekas, att möjliggörandet af
våra torfmossars rationella användning är en fråga af stor nationalekonomisk betydelse,
samt att denna frågas lösning skulle i viss mån befordras, därest lagstiftningen
ordnades så, att delägare i dylik mosse ägde för dennas torrläggning påkalla tvunget
biträde såväl af öfriga- delägare som af ägare till nedanför belägen jord. hvilken gedet
från mossen upptagna diket skulle tillskyndas förbättring. Det ligger

nom

emellertid i öppen dag, huru vanskligt det är att något så när exakt kunna bestämma
beloppet af den genom torrläggningen åstadkomna värdestegringen å torf -

ven. Redan den omständigheten, att således någon tillförlitlig grund icke erhålles
för fördelning af torrläggningskostnaderna mossdelägarne sins emellan samt
mellan dessa å ena sidan och å den andra jordägare, hvilka i jordbrukshänseende

•JU 5

tillskyndas båtnad, talar emot införandet af tvång till delaktighet i afseende på afdikningen
af torfinossar. Härtill kommer det vägande skälet, att man ej kunnat
värja sig för farhågan att, därest lagen medgåfve en dylik tvångsrätt, det lätt
skulle inträffa, att ägarne af mindre andelar i en torfmosse tvingades taga del i
dennas torrläggning utan att äga de ekonomiska resurser, som erfordras för att utnyttja
den genom torrläggningen åstadkomna möjligheten att tillgodogöra sig mossen,
och således utan att i själfva verket hafva något gagn af torrläggningsarbetet.

Beträffande myrutdikning eller annan vattenaftappning, som sker i ändamål att
minska frostländighet för kringliggande bygd, har i visst afseende liknande åskådningssätt
gjort sig gällande som i fråga om afdikning af torfmosse. Ehuru med dylika
företag åsyftas att gagna jordbruksintresset, har dock frostminskningen ansetts
icke böra i och för sig räknas såsom sådan jordförbättring, hvarför delaktighetstvång
äger rum. Att afgöra, i hvilken mån hvarje särskild jordlott har nytta af bortledandet
utaf det vatten, som afkyler jorden och sprider frost omkring sig, torde vara
förenad! med så godt som oöfverkomliga svårigheter; särskild! gäller detta med afseende
på mark, som ej ligger i den omedelbara närheten till frosthärden och därför
kanske endast vid enstaka tillfällen eller under oregelbundet återkommande perioder
lider af frosten. Där icke på den fria öfverenskommelsens väg ägare af jord,
för hvilken frostländighetens borttagande eller minskande är till gagn, förmås att
taga del i ett dylikt företag, kan han således enligt förevarande lagförslag icke
tvingas därtill.

Att hvad nu nämnts om svårigheten att med erforderlig grad af tillförlitlighet
uppskatta den nytta torrläggningen medför ännu mera gäller i fråga om den båtnad,
som undantagsvis kan genom företaget beredas ägaren af en mineralfyndighet eller
dylikt, torde vara påtagligt. Att för en dylik båtnad stadga tvungen delaktighet
kan således ej sättas i fråga.

Hvad slutligen beträffar reglerna, om den tvångsrätt, som tillerkännes ett torrläggningsföretag
gent emot egendom, som utgör hinder för företagets verkställande,
hafva kommittéerna ansett sig icke kunna bygga någon principiell åtskillnad
på den omständigheten, huruvida torrläggningen sker för jords förbättring eller för
annat ändamål. Rätten för en fastighetsägare att befria sin fastighet från vatten,
hvaraf den besväras, är lika i det ena fallet som i det andra. De rättsmedel, lagen
bör lämna, böra också blifva hufvudsakligen desamma. Följaktligen kommer den
berörda tvångsrätten under de för hvarje särskildt fall angifna villkor att äga tilllämpning
oafsedt det ändamål, som torrläggningen afser att tjäna.

Kj heller
trånasdelahtighet
vid
frostminsknings
företag.

296

Skillnaden
mellan dikning
och
rattenaRedning.

Förut har nämnts, hurusom gällande lag med afseende på det korrektiv, som
funnits nödigt till förekommande af den i förhållande till andra jordägare stadgade
tvångsrättens missbrukande, gör skillnad mellan vanlig dikning å ena sidan och
vattenafledning å den andra. Denna skillnad förefanns icke i nya lagberedningens
förslag, enligt hvilket rätten att undandraga sig delaktighet i ett torrläggningsföretag
genom att afsåga sig båtnaden af detsamma medgafs vid alla slag af
dylika företag. Såsom skäl till denna likställighet angafs bl. a. svårigheten att
uppdraga en klart bestämd gräns mellan dikning och andra afledningsföretag.
»Gradationerna hos jorden att vara af vatten besvärad, vattensjuk eller vattendränkt
och de olika benämningarna kärr, myr, mosse, ängsmyr, kärräng m. in.»,
yttrade beredningen, »torde vara alltför sväfvande för att användas såsom kännetecken
i det så ytterst viktiga hänseende, hvarom nu är fråga. Dessa olika gradationer
växla dessutom efter nederbörden. Eu mark, som under ett regnigt år
kan betecknas såsom vattendränkt, skulle efter några mellankommande år, under
hvilka nederbörden varit mindre, till äfventyrs benämnas och anses på sin höjd vattensjuk.
En sjö eller ett rinnande vattendrag kan alltid med säkerhet igenkännas
såsom sådan, men i afseende å den .vattendränkta marken lämnas ett vidsträckt
utrymme för det subjektiva godtycket, och i de tvifvelaktiga fallen, där afgörandet
beror på hvilket års vattenstånd man antager såsom normalt, torde utgången knappast
kunna på förhand beräknas. Vidare bör ock tagas i betraktande, att ofta
midt ibland redan i kultur tagen jord förekomma mindre insänkningar, där marken
är kärrartad eller vattendränkt. Att låta afsägelserätten blifva beroende af
den tillfälliga omständigheten, huruvida dikningen berör dylika mindre kärr. hvilka
icke i någon väsentlig mån inverka på kostnaden af den ofvan liggande markens
afdikning eller göra företaget äfventyrligt, synes icke hvila på giltiga grunder.»
Då Kungl. Maj :t emellertid icke i den proposition till dikningslag, som framlades
för riksdagen, godtog nya lagberedningens förslag i förevarande hänseende, utan
i stället beträffande tvångsdelaktigheten vid dikning uppställde regeln, att den,
som ej fordrat dike, icke vore skyldig lämna större bidrag än som svarade mot den
nytta hans jord genom diket bereddes, motiverades detta dels därmed, att afsägelserätten
i de fall. då fråga vore att förbättra jord, som redan vore odlad eller i sitt
naturliga skick kunde med fördel användas såsom äng eller till bete, näppeligen
skyddade jordägaren från all förlust, i synnerhet om hans ägorymd vore liten, dels
ock med de stora praktiska olägenheter, som vore förenade med afsägelserättens
tillämpning å dikningsföretag, i det utbrytningen af den minsta parcell kunde förän -

297

leda till icke obetydliga kostnader samt ägoutbyten mellan alla intressenterna jämte
däraf följande rubbningar i rågångar in. rn.

till vattenal ledning i motsats mot dikning hänför gällande lag dels sänkning
eller uttappning af sjö, upprensning, fördjupning, utvidgning eller rätning af älf,
å eller annat vattendrag eller eljest afledande af vatten därifrån, med ett ord således
förändring i ett eller annat afseende af ett naturligt vattendrag eller vattensamling
al den betydelse, att den kan hänföras till sjö, och dels vattens afledande
ur kärr, mosse eller annan dylik vattendrägt mark. Skillnaden har alltså,
trots nj-a lagberedningens anmärkningar om svårigheten att kunna med säkerhet
skilja den vattendränkta marken från öfrig jord, delvis baserats på graden af vattenskada
hos den mark, om hvars torrläggning är fråga. Enligt hvad föredragande
departementschefen anförde i samband med beslutet om propositionens öfverlämnande
till riksdagen, hade nyssnämnda anmärkningar icke öfvertygat honom
om omöjligheten att i de konkreta lallen med all erforderlig säkerhet bestämma,
om den jord, hvars torrläggning vore i fråga, skulle betraktas såsom vattendränkt
eller icke. Den omständigheten, att endast en gradskillnad och ej en artskillnad
ågde rum mellan de olika slagen, innebo re nämligen icke i och för sig någon omöjlighet
att åtgöra, om deri grad, som i hvarje fall förefunnes, skulle hänföras till
det ena eller andra slaget. Kärr, mossar och annan dylik vattendränkt mark vore
genom vegetation och beskaffenhet i öfrigt så skilda från den icke vattendränkta
marken, att oberoende af växlingarna i årens nederbörd säker ledning i de flesta fall
icke kunde komma att saknas för bestämmandet, huruvida den jord, som vore i
fråga, besvärades af vatten i sådan grad, att den borde betraktas såsom vattendränkt
mark.

Att det emellertid i praktiken visat sig förenadt med betydande svårigheter
att med ledning af den utaf lagen uppställda distinktionen afgöra., huruvida ett
torrläggningsföretag är att hänföra till dikning eller till vattenafledning, har den
sedan dibningslagens tillkomst vunna erfarenheten tydligen gifvit tillkänna. Detta
har med styrka framhållits af statens landtbruksingenjörer, hos hvilka den
största erfarenheten rörande tillämpningen af nämnda lags stadganden förefinnes.
Svårigheten visar sig ej blott, då det gäller att bestämma, om viss mark är vattendränkt
eller endast i mindre grad besvärad af vatten, utan framträder bl. a. äfven,
da fråga är om en till följd af t. ex. markens sättning erforderlig ytterligare torrläggning
af mark, hvilken från början varit vattendränkt, men genom verkställd
\ attenafledning gjorts odlingsbar och under längre eller kortare tid användts såsom

38—091204. Förslag till Vattenlag.

208

Skillnaden
mellan dikning
och
vattenafledning
bör
borttagas.

åker; huruvida den senare torrläggningen skall anses såsom dikning eller på grund
af markens ursprungliga beskaffenhet hänföras till vattenafledning, har varit föremål
för tvekan. Likaså har ovisshet många gånger rådt, huruvida eu upprensad eller
rätad bäck bör betraktas såsom ett naturligt vattendrag eller ett dike; i förra fallet
skall ett torrläggningsföretag, som berör sådant aflopp, hänföras till vattenafledning,
i senare fallet däremot till dikning, såframt icke annan omständighet betingar annat
bedömande. Från landtbruksingenjörshåll har framkastats tanken på att låta skillnaden
mellan dikning och vattenafledning blifva beroende på storleken af det nederbörds-
eller vattensamlingsområde, hvartill vid det särskilda torrläggningsföretaget
skall tagas hänsyn, eller ock på »den vattenkvantitet, som skall vid flöden afföras
genom afloppet». Från samma håll hafva äfven röster höjts för borttagande af skillnaden
mellan dikning och vattenafledning och införande af gemensamma bestämmelser
för allt afledande af vatten i ändamål af marks torrläggning, i hvilket fall dock
föreskrifterna om afsägelserätten borde i viss män modifieras.

Kommittéerna, som helt naturligt icke kunnat undgå att taga starkt intryck
af den uppfattning, hvilken hos de på förevarande område mest sakkunniga, statens
landtbruksingenjörer, gjort sig gällande rörande denna fråga, hafva efter noggrant
öfvervägande funnit det mest ändamålsenliga sättet att frånkomma svårigheterna
vara att ur lagen aflägsna skillnaden mellan nämnda begrepp så till vida, att samma
regler blifva tillämpliga i afseende på begränsningen af tvångsdelaktigheten, oafsedt
huruvida företaget enligt dikningslagen bör kallas dikning eller gifvas annan benämning.
Härvid har man dock ej ansett det lämpligt att bygga likställigheten på ett
rent accepterande af de gällande bestämmelserna angående dikning lika litet som på en
utsträckning af de nuvarande föreskrifterna i fråga om vattenafledning. Den förstnämnda
utvägen skulle innebära ett borttagande af afsägelserätten vid alla afledningsföretag.
Att detta emellertid ej går för sig torde de flesta, om icke alla, vara ense om.
Äfven om man, i betraktande af den erfarna sakkunskap, som numera är att påräkna
hos dem, Indika handlägga syneförrättningar rörande torrläggningsföretag, kan hoppas,
att endast ekonomiskt fördelaktiga företag, d. v. s. sådana där nyttan väsentligt
öfverstiger kostnaden, skola i framtiden komma till utförande, kan det dock icke
förbises, att sjösänkningar och andra vattenafledningsföretag af större omfattning
erbjuda så stora svårigheter att på förhand fullt öfverblicka och beräkna, att man
alltid i fråga om dylika företag måste räkna med en viss ekonomisk risk. Redan
detta talar för bibehållandet i allmänhet af möjlighet för den, som ej själf tagit
initiativet eller förenat sig med initiativtagarne till ett företag af nyss nämnda be -

i>99

skaffenhet. att genom afsägelse af båtnaden kunna befria sig från tvånget till deltagande.
Men därtill kommer, att, äfven då det är fråga om ett i ekonomiskt hänseende
ovedersägligen fördelaktigt företag, de därmed förenade kostnaderna kunna,
absolut taget, vara så höga, att delaktighet däri kan för den enskilde jordägaren
med mindre ekonomisk bärkraft blifva oskäligt betungande. Att å andra sidan, i
öfverensstämmelse med hvad nya lagberedningen på sin tid föreslog, medgifva afsägelserätt
vid alla torrläggningsföretag, där tvångsdelaktighet finnes stadgad,
torde icke vara lämpligt, enär härigenom i ännu högre grad än nu är fallet skulle
uppstå möjligheten af så små parcellers utbrytning, att värdet af desamma ej bereder
de i företaget kvarstående deltagarne ersättning ens för utbrytningskostnaderna.

De bestämmelser, hvilka i fråga om korrektiv mot missbruk af tvångsrätten jfär skall
vid torrläggningsföretag föreslås i förevarande kapitels 7 och 8 §§, stå så att säga rä(t%nnas?
midt emellan de båda nämnda ytterligheterna. Huruvida rätten till båtnadsafsägelse
skall finnas eller icke, göres bär i främsta rummet beroende af arealen å den
jord, sqm förbättras genom torrläggningsföretaget, eller hvad i förslaget benämnes
dikningssamfälligheten. Endast vid de mera omfattande företagen, således de
med den största risken förenade, bibehålies afsägelserätten. Hvar gränsen i detta
fall skall dragas, är ej så lätt att afgöra. Den i nämnda paragrafer föreslagna,
ett hundra hektar, kan möjligen synas i viss män godtyckligt vald, men det bör anmärkas,
att förslaget i denna del vunnit så godt som enhälligt gillande af statens
landtbruksingenjörer, hvilka vid möte i slutet af år 1908 haft tillfälle taga kännedom
om och yttra sig öfver de då utarbetade delarna af vattenlagsförslaget. I stort
sedt torde ock den genom ofvannämnda bestämmelse fastslagna gränsen mellan torrläggningsföretag
med afsägelserätt och sådana, vid hvilka dylik rätt ej finnes, sammanfalla
med den gällande gränsskillnaden mellan dikning och vattenafledning.

Det torde nämligen kunna tagas för gifvet,, att i allmänhet vid företag af sistberörda
slag den jord, som omfattas eller rättare förbättras af företaget, uppgår till
mer än ett hundra hektar, likasom att å andra sidan dikningsföretag vanligtvis ej
beröra ett så stort jordområde. Att likväl undantag härifrån förekomma, kan
visserligen ej förnekas, men den inskränkning respektive utvidgning af afsägelserätten,
som således undantagsvis kan blifva en följd af det föreslagna stadgandet,
torde ej kunna betraktas såsom eu nackdel af den betydelse, att därigenom uppväges
fördelen af att erhålla en klart bestämd grund för af görandet i särskilda
fall, om rätten till båtnadsafsägelse finnes eller icke.

5: I

300

Diknings rätt.

I syfte att förhindra utbrytningen af allt för små områden till följd af båtnadsafsägelse
har förslaget såsom villkor för afsägelserätten — förutom det nyssnämnda
om viss storlek å den i företaget ingående jorden — fordrat, att den delaktighet,
från hvilken befrielse önskas, skall vara af en viss betydelse. Äfven om
dikningssamfällighetens ytvidd öfverstiger ett hundra hektar, tillkommer således
afsägelserätt allenast sådan icke-sökande, på hvilkens jord faller en delaktighet af
minst ett hundra kronor i den vid syneförrätlningen beräknade kostnaden för torrläggningsföretagets
utförande. Vid bestämmandet af denna gräns har hänsyn tagits
å ena sidan till det nämnda önskemålet att förekomma utbrytning af ägolotter, som
till följd af sin litenhet äro så godt som värdelösa för dem, till hvilka
desamma afstås, och å andra sidan därtill, att delaktighetstvånget ej måtte
öfverstiga den enskilda jordägarens ekonomiska förmåga.

Då af det föregående framgår, att den hufvudsakliga skiljaktigheten i reglerna
rörande dikning och dem beträffande vattenafledning blifvit borttagen, kunde
det möjligen synts mest ändamålsenligt, att äfven de olika benämningarna försvunnit
ur lagen. Kommittéerna hafva dock icke ansett detta nödigt eller ens lämpligt,
då ju gifvetvis utöfver de stadganden, som gifvas beträffande marks torrläggning
genom upptagande af större eller mindre diken, erfordras vissa särskilda bestämmelser
i fråga om sådana åtgärder i torrläggningssyfte, hvilka innebära en förändring
af ett naturligt vattendrag eller af en sjö. I förslaget har därför i det stora hela
följts den uppställning, som förekommer i gällande dikningslag, med bestämmelser
i första rummet för dikning, hvarefter i fråga om de företag, som nu äro att hänföra
till vattenafledning. dikningsreglernas tillämplighet genom särskild hänvisning
fastslås.

1 §•

I öfverensstämmelse med hvad ofvan sagts därom, att regeln angående skyldighet
för ägare af lägre liggande mark att tåla vattnets afrinnande från ofvanför belägen
fastighet, äfven om för ändamålet erfordras särskild! dike, bör gälla i fråga
om hvarje torrläggning af mark, oberoende af det afsedda sättet för tillgodogörande
af den torrlagda marken, har åt stadgandet i förevarande paragraf gifvits något
olika lydelse mot 1 § i dikningslagen. Uttrycket »för sin jords odling eller förbättring»
har nämligen ersatts med »för torrläggning af sin mark», därvid ordet
»mark» användts just till betecknande, att här menas hvilken jordyta som helst och
ej allenast jord, som är eller genom torrläggning kan göras odlingsbar. I 2 §, där

301 5: 1-5

det är fråga om allenast sådan del af jordens yta, som genom torrläggningen förbättras
i den mening 3 § angifver, bär däremot användts ordet »jord». Nämnda
terminologi bär för öfrigt genomförts öfverallt i kapitlet.

Den begränsning i skyldigheten att upplåta jord till dike, hvilken följer af bestämmelsen
i 3 § dikningslagen därom, att sagda skyldighet ej äger rum i fråga om
större dike än som tarfvas för ofvanliggande jords torrläggning till fyra fots djup,
har ansetts icke böra upptagas i förslaget. Särskildt med tanke på möjligheten att
i industriellt eller dylikt syfte tillgodogöra torfmossar har det nämligen funnits
oriktigt att stadga en dylik inskränkning i afseende på rätten att öfver annans mark
framdraga dike. Det åsyftade ändamålet med torrläggningen skulle mången
gång icke vinnas, därest man ej hade rättslig möjlighet att åstadkomma en mera
omfattande torrläggning än intill det nämnda djupet. Då den, hvilken har att tåla
intrånget af dike, härför erhåller ersättning, och då det väl ej kan antagas, att någon
nedlägger kostnad på en torrläggning till större djup än det för ändamålet

erforderliga, torde borttagandet af den nämnda begränsningen icke medföra nå » gon

egentlig olägenhet för den, hvilken förpliktas att upplåta mark till dikets framdragande.
Att däremot i afseende på skyldigheten att taga del i kostnaden för
dikning en begränsning till visst torrläggningsdjup måste göras är en helt annan
sak. Stadgande härutinnan återfinnes i 6 §.

2—5 §§.

Hufvudregeln angående tvångsdelaktigheten i dikningsföretag är i diknings- Skyldighet

att deltaga i

lagen uttryckt sålunda, att enhvar, som för sin jord har nytta af dike, hvars upp- dikning.
tagande påfordras af annan jordägare, är skyldig att i mån af nyttan taga del i dikningen.
I denna hufvudregel göres emellertid dels den inskränkning, som ligger i
det förut angifna korrektivet till förekommande af tvångsrättens missbrukande,
nämligen att den, som icke fordrat dike, ej är pliktig att vidkännas större bidrag än
som svarar mot den nytta hans jord genom diket beredes, dels ock den modifikationen,
att ingen må betungas med dikningsskyldighet utöfver hvad för torrläggning
af hans egen jord till fyra fots djup erfordras. Angående tolkningen af hufvudregeln,
sammanställd med sistnämnda bestämmelse, hafva olika åsikter gjort sig
gällande.

Å ena sidan har man förmenat, att fördelningen af kostnaderna för dikning
skall ske sålunda, att hvarje jordägare är i förhållande till sin nytta pliktig
att taga del i upptagandet af den dikesdel, som faller inom hans eget område, samt i

302

5: 2-5

fortsättningen af diket nedåt intill dess tillräckligt fall erliålles för torrläggning af
hans jord till fyra fots djup, men att han däremot i allmänhet ej har skyldighet att
bekosta någon del af arbetet ofvanför sin ägogräns. Till stöd för denna tolkning
har man särskildt åberopat hvad nya lagberedningen i sina motiv anfört i fråga om
»de speciella reglerna för dikningsarbetets eller dikningskostnadens fördelning mellan
flera intressenter».

Å andra sidan har man — under skarpt framhållande af den utgångspunkt
för tvångsdelaktigheten, hvilken lagstiftaren sökt i den gemensamhet uti intressen,
som förefinnes för de särskilda delarne i en af naturförhållandena (genom
markens uppdelande i skilda dalbäcken) bildad samfällighet -— velat åt de
ifrågavarande stadgandena gifva den tillämpning, att kostnadsfördelningen, såvidt
angår en i stort sedt horisontal yta, göres i enlighet med hvad man kallat gemensamhetsprincipen,
eller, med andra ord, att såsom bestämmande grund för fördelningen
af den med företaget förenade kostnad lägges uteslutande den jordförbättring,
hvilken genom företaget tillskyndas hvarje särskild jordäga, därvid man dock,
om på någon viss punkt finnas speciella arbetssvårigheter till följd af förekomsten af
berg eller dylikt, till förebyggande att de häraf orsakade kostnaderna drabba dem.
hvilka ej äro närmast beroende däraf, ansett företaget böra uppdelas i lämpliga afdelningar
med särskild kostnadsfördelning efter jordförbättringsvärdet inom hvarje
sådan afdelning.

På den sist nämnda ståndpunkten hafva statens landtbruksingenjörer, åtminstone
på senare tid, så godt som enhälligt ställt sig, och vid möte mellan nämnda
tjänstemän år 1906 — under hvithet möte, med ledning af ett utarbetadt referat af
föregående mötens förhandlingar rörande dikningslagens bestämmelser jämte förslag
till uttalande om önskvärda ändringar däri, nämnda bestämmelser paragrafvis
genomgingos — har på det kraftigaste understrukits önskvärdheten af en omredigering
utaf sagda lags 2 och 3 §§ i sådan riktning, att gemensamhetsprincipen vid
kostnadsfördelningen med tydlighet komme till sin fulla rätt. Enligt landtbruksingenjörernas
förmenande skulle en kostnadsfördelning i öfverensstämmelse med den
först angifna tolkningen medföra afsevärda inkonsekvenser och olägenheter, beroende
därpå, att med denna tolkning belägenheten af gränserna mellan olika ägares områden
komme att spela en obehörig och af lagstiftaren icke asfedd roll. Genom
exempel har man sökt visa, till hvilka orimligheter en sålunda utförd kostnadsfördelning
skulle leda. Om det t. ex. är fråga om afdikning af ett utaf vatten besväradt,
i samma horisontala plan beläget område, som är till lika stora delar förde -

303

ladt mellan tio ägare, och man antager att hvarje ägolott erhåller lika stor förbättnng
genom dikets upptagande samt att kostnaden för arbetets utförande inom hvarje
lott är lika hög, skulle ägaren af den öfverstå (längst från afloppets nedre ända
©lugna) agolotten få bekosta hela dikessträckan genom egen mark, hälften af diket
genomkasta äga, en tredjedel af den tredje dikessträckan o. s. v. eller tillsammans
cirka 27ioo af hela dikeskostnaden, ägaren af deri näst öfverstå ägolotten omkring
Vice o. s. v. samt ägaren af den närmast dikets nedre slutpunkt belägna jorden 7100.
Att lika hög jordförbättring sålunda skulle af en deltagare betalas 29 gånger högre
än af en annan har man funnit orimligt. Till Indika inkonsekventa resultat man
skulle komma, framginge, om man under samma förutsättningar i öfrigt tänkte
sig det vattensjuka området fördeladt så, att den öfverstå tiondelen äges af en person,
under det att återstoden tillhör en annan; i detta fall skulle ägaren af den öfverstå
jordlotten drabbas af 19/10o af hela kostnaden, således mindre än i förra fallet, oaktadt
det är fråga om samma mark och samma förbättring. Vore området lika fördeladt
mellan två ägare, komme ägaren af den öfre hälften att få vidkännas 75/100, under
det att i det först angifna fallet ägarne af de fem öfverstå lotterna, d. v. s. öfre hälften,
få betala sammanlagdt S2/100 af dikningskostnaden.

Huru dikmngslagens bestämmelser i förevarande hänseende rätteligen böra tolkas,
må lämnas därhän. För kommittéerna står det emellertid klart, att en kostnadsfördelning
hufvudsakligen i enlighet med det af landtbruksingenjörerna i allmänhet
använda förfaringssättet från både principiell och praktisk synpunkt är att föredraga
framför en fördelning, som grundar sig på afgörande, om och i hvilken mån
hvarje särsluld del af det dike, om hvars upptagande är fråga, bereder hvarje särskild
deltagares jord nytta. Grunden till tvångsdelaktigheten i torrläggningsföretag
ar, såsom förut antydts, den naturliga intressegemenskapen mellan alla delägare
i ett till följd af samma naturliga orsak vattensjukt eller vattenbesväradt område,
bestående dan att samtliga hafva fördel af områdets befriande från det skadliga
vattnet. Fördelen är gemensam och för dem alla likartad. Den kvantitativa olikheten
i det gagn. som vattnets afledande medför, beror dels på markens olika naturliga
beskaffenhet jämte olikheten i den areal, som tillhör hvarje delägare, och dels
pa den omständigheten, att somliga ägofigurer inom området äro högre belägna än
andra och således ej i samma mån lida af vattenskadan, till följd hvaraf dennas
borttagande i mindre grad tillskyndar dem nytta. Den olika belägenheten i plan inverkar
däremot icke på fördelens storlek; den delägare, hvars mark är belägen på
längre afstånd från den punkt, där vattnet enligt naturförhållandenas egen anvis -

2 5

304

5: 2 5

ning afledes från området, har icke större nytta af vattnets bortledande än den,
som äger mark närmare nämnda punkt. Ett konsekvent genomförande af den åskådning,
som ligger till grund för bestämmelserna om tvångsdelaktighet, synes därför
böra föranleda, att såsom regel stadgas fördelning af samtliga med torrläggningsföretaget
förenade utgifter på deltagarne i mån af den nytta enhvar
af dem har af torrläggningen. Ett undantagslöst tillämpande af denna regel
skulle likvisst kunna medföra orättvisor och olägenheter. Till förekommande häraf
måste regeln i vissa afseenden modifieras. På hvilket sätt detta skett i förslaget,
skall nedan närmare omtalas.

Att en fördelning af kostnaderna för ett torrläggningsföretag, vid hvilken hänsyn
tages till den nytta en jordägare har af hvarje särskild del af det dike, genom
hvilket det skadliga vattnet afledes, i praktiskt hänseende icke är tillfredsställande,
torde vara uppenbart. Det är härvid icke nog att tillse, i hvilken mån en
viss dikessträcka inverkar på den ene eller andre jordägarens mark. Man måste äfven
afgöra, om diket till de dimensioner, som gifvas åt detsamma, verkligen är
behöflig! för torrläggning af alla de olika ägofigurerna inom det område, som därigenom
mer eller mindre förbättras. Vissa delar af detta område ligga exempelvis
så högt, att för deras torrläggning till lagstadgadt djup erfordras ett grundare
dike än det, som är nödvändigt för de lägre delarne. De förra hafva således nytta
allenast af en del af det dike, som upptages. Strängt taget, skulle man alltså vara
nödsakad att uträkna och fördela kostnaden för det endast tänkta, grundare diket
särskild!. I praktiken torde dock de mångdubbla och komplicerade uträkningar,
som sålunda skulle erfordras, icke gärna kunna komma i fråga. Genom att vid uppskattningen
af den nytta, den jordförbättring, som beredes hvarje ägofigur, använda
hvad landtbruksingenjörerna benämna korrektionsgrader för höjdläge lärer man
också kunna undgå dem. Mot den ifrågavarande metoden för kostnadsfördelningen
kan äfvenledes anmärkas, hurusom det är förenadt med svårigheter att afgöra, från
hvilken punkt ett dike medför nytta för viss jordägares mark. Det är nämligen
ingalunda säkert, att — såsom nya lagberedningen i sina motiv synes hafva antagit
— en jordägare har gagn af diket först då det inkommer på hans mark eller
den, hvars ägor icke omedelbart genomskäras af eller stöta intill det gemensamma
afloppsdiket, först från den punkt, där hans enskilda dike anslutes till afloppsdike!.

. Den jord, som ingår i ett dikningsföretag eller med andra ord förbättras ge Dtknxngs-

’ ... , .

samfällig- nom detsamma, gifves i förslaget benämningen dikningssamfällighet. Hvad i det

föregående yttrats beträffande grunden till tvångsdelaktigheten synes visserligen

30f)

hafva bort föranleda, att en dikningssamfällighets omfattning bestämdes med ledning
af de naturliga höjdförhållandena, så att densamma således komme att sammanfalla
med den naturliga samfällighet hvarje dalbäcken bildar. Kommittéerna
hafva emellertid icke ansett sig höra frångå hvad som måste anses gälla enligt dikningslagen,
nämligen att för afgörande af dikningssamfällighetens omfång intressenternas
yrkanden äro grundläggande. Man utgår således från det dike sökanden

vill för torrläggning af sin jord upptaga eller rättare från det dike, som är nödvändigt
för vinnande af det ändamål han eftersträfvar. All den jord, som förbättras

genom detta dike, tillhör i första hand dikningssamfälligheten. Då emellertid hvar
och en, som är skyldig taga del i företaget, d. v. s. som äger jord inom den så bestämda
samfälhgheten, har rätt fordra, att diket göres så, att hans jord kan torrläggas
till 1,2 meters (— 4 fots) djup, kan en utsträckning af diket längre uppåt eller
nedåt eller en utvidgning af detsamma till större bredd eller djup än den ursprunglige
sökanden äskat ifrågakomma; om härigenom ytterligare jord förbättras,
skall jämväl denna inräknas i dikningssamfälligheten, som sålunda erhåller en
vidgad omfattning. Ehuru af det nämnda framgår, att synemännen vid den syneförrättning,
där frågan om dikningsföretaget behandlas, icke äga rätt att åt företaget
och därmed äfven åt dikningssamfälligheten gifva större utsträckning än som
foranledes af deltagarnes gjorda framställningar, torde det dock kunna tagas för gifven
att genom en förståndig ledning från synemännens sida en sådan begränsning
af samfälligheten i hvarje fall skall erhållas, som framstår såsom den naturligaste
och för deltagarn e mest fördelaktiga. Huru med den utgångspunkt, som bildas af
intressenternas yrkanden i fråga om dikningens omfattning dikningssamfällighetens

gränser bestämmas, är en teknisk fråga, som afgöres af synemännen. I det förut
omnämnda, vid 1906 års landtbruksingenjörsmöte föreliggande »referatet» anföres

härom:

»Om sättet att begränsa en gemensam samfällighet hafva inga skiljaktiga meningar
förekommit. Själfva den gemensamma samfälligheten begränsas, rent teoretiskt
sedt, af det horisontala plan man tänker sig lagdt 1,2 meter öfver den försumpade
marken eller den vattenyta, som anses åstadkomma vattenskadan, eller ock,
om vattenvariationen är stor, 0,3 meter öfver högsta vattenytan, men i praktiken
måste man vidga gränsen för samfälligheten, emedan hvarje aflopp behöfver en viss
lutning. På grund däraf måste den minsta praktiskt användbara lutning läggas
till horisontalplanet, hvarigenom ett lutande plan uppkommer. Denna lutning bor 39—091204.

Förslag till Vattenlag.

5: 2-5

Jordförbätt ring.

306

de ej öfverstiga 1: 1000* med tillägg för antaglig sättning å lös jord. Orsaken,
hvarför man som norm för bestämmande af samfällighetens omfång äfven upptagit
0,3 meter öfver högsta vattenytan, om vattenvariationen vore stor, vore den, att högvattnet
öfversvämmade en del mark och skadade denna, samt att dess skadliga
verkan sträckte sig äfven till mark, som läge inom 0,3 meter öfver högvattenytan,
hvilken man borde, då alla högsta vattenstånd inträffade med synnerligen långa
tidsmellanrum och därför hade föga skadlig inverkan, fixera till det vanliga högvattenståndet.
Man måste vid samfällighetens bestämmande jämväl taga hänsyn
till sättningen af jorden efter verkställd afdikning, och för den skull måste afräkning
af vissa procent, flere eller färre, beroende af jordens lösare eller fastare beskaffenhet,
äga rum från den verkliga höjden.»

Då, enligt hvad i den allmänna motiveringen till kapitlet angifvits, tvångsdelaktighet
ej ansetts böra äga rum för hvilket som helst slag af nytta, som den genom
dikningen åstadkomna eller befordrade torrläggningen medför, utan allenast
för jords förbättring, har vid angifvande i 2 § af hvad som menas med dikningssamfällighet
begagnats ordet »förbättras», likasom ock i stället för »nytta» användts
»förbättring» i 4 §, hvari hufvudregeln angående skyldigheten att taga del i dikningsföretag
samt grunden för delaktighetens bestämmande återgifvits.

I 3 § har lämnats förklaring å begreppet jordförbättring enligt förslagets mening.
Såsom redan förut framhållits, räknas till jords förbättring ej blott den ökning
af jordens naturliga al aningsförmåga, som åstadkommes genom det skadliga
vattnets bortledande, utan äfven den värdeförhöjning, som därigenom tillskyndas
tomtjord eller mark, som eljest hufvudsakligen har värde såsom byggnadsplats eller
dylikt. Anledningen till att nyssnämnda värdeförhöjning särskildt angifvits såsom

jordförbättring är att söka dels däri, att man velat uttryckligen betona, att å ena
sidan ägare af byggnadstomter och dylik mark icke må undandraga sig delaktighet
i torrläggningsföretag, af hvilket hans sagda mark har nytta, samt att a andra sidan
denne såsom initiativtagare till torrläggning äger påkalla biträde af dem, hvilkas
jord genom företaget tillskyndas gagn i rent jordbrukshänseende, dels ock i
den omständigheten, att man ansett det oegentligt att lata mattet för delaktigheten
i afseende på sådan mark, som omförmäles i 3 § andra stycket, bestämmas allenast
af den ökade jordbruksafkastning, som till följd af torrläggningen kan förväntas
af samma mark; i regel torde nämligen förbättringen, beräknad pa sistnämnda sätt,

Redan denna lutning anses af de flesta landtflruksingenjörer vara för stor.

307

vara afsevärdt lägre än förhöjningen i markens värde just såsom byggnadsplats
eller dylikt. Det kan visserligen ej förnekas, att uppskattningen af sådan värdeförhöjning
är förenad med vissa svårigheter, men med ledning af försäljningspriser

m. m. torde det dock vara möjligt att ernå ett i det stora hela rättvist resultat.

1 den enligt 4 § gällande hufvudregeln rörande delaktigheten i diknings- Dikningsföretag
måste, såsom förut nämnts, göras modifikationer i syfte att icke någon del- heu {xppdc
tagare betungas med större kostnad än han skulle haft, om han utan biträde af lande. * omändra
själf ombesörjt torrläggningen af sin jord. Till förekommande häraf har i ielmnyar
5 § föreskrifvits att, där för olika områden af den i dikningssamfälligheten ingående
jorden väsentligt olika förutsättningar för jordens torrläggning råda i
tekniskt eller ekonomiskt hänseende, en uppdelning af samfälligheten skall ske i
särskilda afdelningar. En dylik olikhet i förutsättningarna föreligger t. ex., då
för dikets framdragande på någon punkt erfordras genomskärning af ett mera motståndskraftigt
bergparti eller då till följd däraf, att diket korsar en väg, eu med särskilt
höga kostnader förenad anläggning eller ändring af bro eller trumma nödvändiggöres.
Ett sådant arbete är gifvetvis förutsättning allenast för torrläggning af
den mark, hvarifrån vattnet afrinner till diket ofvanför denna arbetssvårighet, men
ej för marken nedanför. Att mera i detalj angifva, när uppdelning i afdelningar
skall äga rum, har ansetts hvarken nödigt eller lämpligt, utan bör det vara öfverlämnadt
åt synemännens goda omdöme att med ledning af den allmänt hållna föreskriften
i första stycket af 5 § förfara så, som i hvarje fall synes bereda den största
rättvisa.

Då det i stadgandet talas om dikessträckor, som äro naturligen afgränsade
genom brytning i dikets bottenlinje, torde det böra framhållas, att hvarje dylik
brytning ej föranleder en afdelningsgräns, utan endast för den händelse en mera
afsevärd olikhet i förutsättningarna för torrläggning af jorden ofvan och nedanför
brytningspunkten föreligger. En förgrening af diket synes däremot i allmänhet
böra medföra afdelningsgräns. Det bör vidare märkas, att uppdelandet i afdelningar
i ingen män gjorts beroende af gränserna mellan de olika deltagarnes områden.
Samme person kan således vara ägare af jord inom skilda afdelningar och till följd
däraf komma att deltaga i kostnaden för hela företaget i olika proportion för skilda,
till hans fastighet hörande ägofigurer.

Beträffande förhållandet mellan de särskilda afdelningarna föreskrifves i
andra och tredje styckena af nämnda paragraf, att ägare af jord inom sådan
afdelning ej må betungas med större andel i kostnaden för hela sam -

308

5: 2-5

fällighetens torrläggning än som på samma jord belöper af kostnaden för afdelningens
torrläggning till det djup, hvarom är fråga, dock högst 1,2 meter, samt
att detsamma äfven gäller för sammanhängande grupp af två eller flera afdelningar.
Man tillser således, om den till viss eller vissa i följd liggande afdelningar hörande
jorden kunnat torrläggas för mindre kostnad, om torrläggning verkställts
allenast af denna jord utan att för annan jord deltagits i kostnaden därför. Högre
kostnadsbelopp än det sålunda för afdelningen respektive afdelningsgruppen funna
må ej påföras den jord, som ingår däri. Då i andra stycket sägs, att ägare af jord
inom afdelning ej må på grund af stadgandet i -i § betungas etc., lämnas öppet,
huruvida möjligen större delaktighetsskyldighet kan föranledas af annan bestämmelse
i kapitlet. Det förhåller sig nämligen så, att sökanden till ett dikningsföretag
måste, för den händelse beträffande annan deltagare än sökande stadgandet i 7 §
om bidragets absoluta begränsning till jordförbättringsvärdet kommer till tillämpning,
bära, förutom sin egen andel, jämväl den kostnad, från hvilken den andra befrias.
Detta kan hafva till följd, att sökanden får till kostnaden för företaget
bidraga med mera än på hans jord skulle efter förbättringsvärdet belöpt af kostnaden
för torrläggning af den eller de afdelningar, till hvilka hans jord hör.

I ändamål att visa, huru de i 4 och 5 §§ föreslagna bestämmelserna komma att
verka, har här nedan intagits ett exempel, uti hvilket stadgandena tillämpats på ett
å bifogade karta aftecknadt torrläggningsföretag, rörande hvilket syneförrättning
hållits af en kommittéledamot. Den vid förrättningen verkställda indelningen i afdelningar
har härvid bibehållits. Exemplet har, såsom synes, uppställts under antagande
af två särskilda alternativ.

Alternativ I.

Förutsättning: för ernående af tillräckligt fall måste af loppet framdragas till
punkten A.

Den å kartan upptagna jorden utgör en dikningssamfällighet. Kostnaden för
samfällighetens torrläggning uppgår till 12,875 kr. Yärdet å den jordförbättring,
som vinnes genom torrläggningen, är 29,337 kronor 40 öre. Den relativa kostnaden
eller den kostnad, som motsvarar hvarje krona af det beräknade förbättringsvärdet,
utgör alltså 0.43886 kr.

Enligt hufvudregeln i 4 § skall hela kostnaden fördelas a ägarne af jord inom
sam fälb gheten i mån af den förbättring, hvars och ens jord beredes; förhållandet

Kl n|

U__L_i_ 1_1__i_ J__

13S13V 733 131 737 73° 7K-3 79/B It

J__il__L.

8¥ 93 8$- 57 50 89 88 sb SS B5 8V 83 8* 87 So 7J9 78 77 76 75'' 7* 73 79/ 7/ 70

\ /V.

oz''yo?5o/-u.sz.Q7a*.

jB. 6r n

J____1__1___i_i___I

j_J____i__L___i___I

__i__-i__L__I__!j_

.11__L__I

J_J__1_

*3 tv %S 996 9/7 ta »9 30 31 3t 33 3V

09I204

309

5: 2-5

mellan värdet å den enskilde jordägarens jordförbättring och hela samfällighetens
förbättringsvärde utvisar den proportion, hvari han är skyldig deltaga i samfällighetens
torrläggnings!;ostnad. Med andra ord: i förevarande fall skall hvarje jordägare
betala 0.43886 kr. för hvarje krona af värdet å den förbättring, hans jord får.

Af grunder, som angifvas i 5 § första stycket, hänföres den i samfälligheten
ingående jorden till 12 särskilda afdelningar:

BO, hvarifrån vattnet afrinner till dikessträckan B—C,

CD, > » » > > C—D, etc.

Tablå öfver kostnaden för hvarje dikessträcka samt förbättringsvärdet för hvarje
afdelning:

Dikessträcka.	Kostnad.	Afdelning.	Förbättrings- värde.	Kostnad per förbättrings-krona.
A—B..............	5,100	_	_	_
B-C..............	290	—	BC	625	60	0-46
C—D..............	930	—	CD	3,764	40	0''26
D—E..............	430	—	DE	4,250	40	0l0
E-F..............	1,750	—	EF	5,735	20	0-31
P—G..............	310	■-	FG	3,937	40	0;08
G-H..............	390	—	GH	2,509	—	016
D—0..............	400	—	DO	849	40	0''47
C-J..............	160	—	CJ	378	20	0''42
J—K..............	1,160	—	JK	70	—	1657
K—L ..............	1,380	—	KL	5,996	20	023
J—M..............	75	—	JH	124	80	0''60
M—N.............	500	—	MN	1,096	80	046
Summa	12.875	—	-	29,837	40	0-43886

Skall nu jämkning i delaktigheten ske i enlighet med bestämmelserna i 5 § andra
och tredje styckena?

Afdelningarna GH och FG innehafva, såsom profilritningarna utvisa, sådant
höjdläge, att för deras torrläggning erfordras upptagande allenast af en mindre del af
nedanför liggande aflopp. Kostnaden för det arbete, som nedanför punkten G tarfvas
för GH:s torrläggning, beräknas utgöra 60 kr. och kostnaden för arbete nedanför
punkten F, erforderligt för FG:s torrläggning, beräknas till 690 kr. (Beräkningen
af dessa kostnader göres summariskt.)

2-5

310

Kostnaden för torrläggning af GH utgör alltså 390+60 = 450 kr. samt för FG
310—60 + 690 = 940 kr.

Då vid tillämpning af liufvudregeln i 4 § kostnaden skulle utgöra för GH
2,509 X 0.43886 = 1,101.10 kr.

samt för FG 3,937.40 X 0.43886 = 1,727.97 kr. eller således mera än den egna
torrläggningskostnaden, jämkas enligt 5 § delaktigheten för afdeln. GH till 450 kr.
och för afdeln. FG till 940 kr.

Kostnaden för samfällighetens torrläggning, efter afdrag af den del däraf,
som enligt förestående beräkningar faller på afdelningarna GH och FG, utgör
12,875 — (450 + 940) = 11,485 kr.

Den relativa kostnaden blir
11,485

11,485

O501726 kr.

29,337-40 — (2,509 + 3,937-40) 22.891

Då för enhvar af de nedanför punkten F belägna afdelningarnas torrläggning
erfordras (i stort sedt) upptagande af hela diket ända till A, och då kostnaden för
dikessträckan A—B, som ej omedelbart motsvaras af någon afdelning, är särdeles
hög i förhållande till den nedersta afdelningens förbättringsvärde, kan någon vidare
tillämpning af 5 § andra och tredje styckenas undantagsstadganden uppenbarligen
icke komma i fråga. Hvarken särskild afdelning eller sammanhängande
grupp af afdelningar kan torrläggas för mindre kostnad än den därå fallande andel
i samfällighetens torrläggningskostnad.

Fördelningen af kostnaderna de särskilda afdelningarna emellan ställer sig alltså
på följande sätt:

Afdelning. H	Förhätt rings-värde.	Kostnadsbelopp.	Kostnad per förbättrings-krona.
j BC..........	625	60	313	88	0''501726
CD..........	3.764	40	1,888	70	>
DE..........	4.250	40	2,132	53	>
EF..........	5.785	20	2,877	50	>
FG..........	3,937	40	940	—	02387
G il..........	2.509	—	450	—	01793
i DO..........	849	40	426	16	0-501726
CJ ..........	378	20	189	75	>
JK..........	70	—	35	12	*
KL..........	5.996	20	3.008	45	1
JM...........	124	80	62	62	>
MN..........	1,096	80	550	29	>
Samma	29.337	40	12,875		—

:ii i

5: 2-5

Af förestående fördelning framgår, att ägarne af jord inom afdelningarna CD,
1 )E och EF få deltaga i kostnaderna i samma proportion som ägarne af jord inom
de omkring västra dikesgrenarna belägna afdelningarna CJ, JK, KL, JM och MN,
ehuru kostnaden för de inom förstnämnda afdelningar belägna dikessträckorna (F—E
—D—C) är proportionsvis mindre än kostnaden för dikessträckorna L—K—J, N—
M—J och J—C inom afdelningarna KL, JK, MN, ,TM och CJ. Afdelningarna
CD, DE och EF hafva således proportionsvis mindre fördel af de kring västra dikesgrenarna
belägna afdelningarnas deltagande i torrläggningsföretaget än sistnämnda
afdelningar af de förras deltagande. Men att afdelningarna CD, DE och
EF dock hafva fördel (ehuru i föreliggande fall skäligen obetydlig) däraf, att CJ,
JK, KL, JM och MN deltaga, framgår af den omständigheten, att kostnaden för
upptagande af nödigt aflopp (till punkten A) skulle blifvit ännu större för dem, om
sådant deltagande ej ägt rum; den relativa kostnaden hade nämligen i sådan händelse
för afdelningarna CD, DE och EF belöpt sig till 0.539 kr. Det ofvan anmärkta
förhållandet är en konsekvens af den utsträckning, kommittéerna gifvit åt samfällighetsbegreppet,
nämligen att hvarje jordägare eller afdelning, som har fördel af
annan jordägares eller afdelnings deltagande i gemensamt aflopp, är skyldig att deltaga
i kostnaderna för hela samfällighetens afdikning i mån af sitt förbättringsvärde.
Först när det upphör att vara till någon fördel för en afdelning eller grupp
af afdelningar att fordra annans deltagande i afdikningen till den punkt, där fall
ernås, kommer 5 §:ens begränsning af delaktigheten till tillämpning. Att den, som
till sin fördel påkallar annans hjälp till ett för båda gagnande företag, får finna sig
i, att denne andre kan få ännu större fördel af samarbetet, däri ligger i sig intet
obilligt. Lagstiftaren inå därför vara berättigad att genom utsträckt tillämpning af
de på naturligt grannelagsförhållande grundade förpliktelserna dela vinsten af sådant
samarbete på ett sätt, som genom större enkelhet och enhetlighet i tillämpningen gör
denna i praktiken lättare. Annorlunda ställer sig saken, om det blir fråga om att
genom samarbetet den ene skulle tillskyndas större utgifter, än han utan samarbete
med annan behöft för vinnande af den eftertraktade fördelen (jordförbättringen).

Sedan kostnadsfördelningen afdelningarna emellan blifvit bestämd på sätt förestående
tabell utvisar, torde uträkningen af det kostnadsbelopp, som faller på hvarje
särskild ägolott-, vara en, om ock i viss mån tidsödande, dock jämförelsevis enkel
räkneoperation.

312

5: 2-5

Alternativ II.

Förutsättning: för ernående af tillräckligt fall behöfver arbetet med afloppets
fördjupande och utvidgande ej utsträckas längre än till punkten B.

Kostnaden för dikningssamfällighetens torrläggning utgör 7,775 kronor med
samma fördelning på de särskilda dikessträckorna som ofvan (med undantag däraf,
att kostnaden för sträckan A—B här ej kommer med). Förbättringsvärdet detsamma
som förut. Kostnaden per förbättringskrona blir alltså

7,775

29,337-40

= 0-265 kr.

Beträffande afdelningarna GH och FG kommer undantagsstadgandet i 5 §
jämväl nu till tillämpning. Enligt hufvudregeln i 4 § skulle nämligen GH:s andel
i kostnaderna utgöra 2,509 X 0.265 = 664.89 kr. och FG:s 3,93 7.40 X 0.265 = 1,043.41
kr., således mera än af delningarnas egen torrläggningskostnad.

GH:s andel i kostnaderna jämkas alltså till 450 kr. och FG:s till 940 kr.

Denna jämkning gör, att för återstoden af samfälligheten uppstår en relativ
kostnad af

7,775-(450 + 940) _ 6,385 _

29,337-40 — (2,509 + 3,937-40) 22,891

Tillser man därefter, om jämkning skall ske för afdelningen BC, finner man,
att denna afdelnings egen torrläggningskostnad, d. v. s. kostnaden för dikessträckan
B—C, går till mera än afdelningens andel i hela samfällighetens torrläggningskostnad.
Då emellertid den relativa kostnaden för de närmast ofvanför belägna afdelningarna
CD:s, DE:s och EF :s egna dikessträckor är lägre än den relativa kostnaden
för samfällighetens torrläggning, finnes anledning beräkna, huruvida ej dessa
afdelningar gemensamt kunna torrläggas för mindre kostnad än samfälligheten i
dess helhet.

BC + CD:

290 + 930

1,220

625-60 + 3,764-40 4,390

= 0-2779 kr.

290 + 930 + 430

1,650

= 0 19096 kr.

BC + CD + DE: 625.60 + 3,764-40 + 4,250-40 = 8,640-40
BC + CD + DE + EF:

290 + 930 + 430 + (1,750 —690) 2,710 ,

625-60 + 3,764-40 + 4,250-40 + 5,735-20 ~ 14,375-60 r''

De fyra nämnda afdelningarna, hvilka bilda en sammanhängande grupp, kunna
således torrläggas för en kostnad per förbättringskrona, som är lägre än den för
öfriga afdelningar samt för samfälligheten i dess helhet. Enligt 5 § bör följaktligen
jämkning i delaktigheten ske till förmån för afdelningarna BC, CD, DE och EF.
Att jämkningen är till förmån ej blott för BC och CD utan äfven för DE och EF,
oaktadt dessa sistnämnda afdelningars egna dikessträckor kunna upptagas för en
ännu lägre relativ kostnad, framgår däraf, att deras andel enligt hufvudregeln skulle
blifvit större.

Den jämkning, som sålunda sker till förmån för afdelningarna BC, CD, DE och
EF medför å andra sidan förhöjning af delaktigheten för öfriga afdelningar med
undantag af GH och FG, hvilkas delaktighet ju redan begränsats. Att någon orätt
dock icke härigenom vederfares ägarne af jord inom afdelningarna DO, CJ, JK, KL,
JM och MN, är uppenbart; dessa få ju betala allenast kostnaden för afloppet genom
eget område, men slippa deltaga i kostnaden för det nedanför belägna aflopp,
som erfordras för deras jords torrläggning.

Då kostnaden för de västra afloppskanalerna (C—J—K—L och J_M_N) är

3,275 kr., under det att förbättringsvärdet för afdelningarna invid desamma uppgår
till 7,666 kr., utgör den relativa kostnaden för dessa afdelningar 0.4272 kr. Enär
den relativa kostnaden för afdelningen DO är högre, föranleder 5 § till en begränsning
af delaktigheten för de omkring västra afloppskanalerna belägna afdelningarna
till 3,275 kr., under det att DO får deltaga med kostnaden för upptagande
af dess egen dikessträcka D—O.

Undersöker man härefter, om jämkning i delaktigheten skall ske för en eller
flera af afdelningarna CJ, JK, KL, JM och MN, finner man, att den sammanhängande
gruppen CJ -f JK + KL har en lägre relativ kostnad än samtliga dessa afdelningar
tillsammans. Kostnaden per förbättringskrona utgör nämligen för CJ -f- JK -jKJL 160

+ 1,160 + 1,380 2,700 n ,

378-20 + 70 + 5,996-20 ~ 6,444-40 ~ 0 419 kr Jämkning

sker således här ånyo.

Afdelningarna JM och MN få härigenom något högre kostnad, men jordägarne
inom dessa afdelningar kunna ej klaga häröfver, då deras kostnader begränsas till
utgifterna för dike genom egen mark.

Då den relativa kostnaden för afdelningen JM är högre än för den ofvanför
liggande MN, kommer vidare jämkning tydligtvis icke i fråga.

40—091204. Förslag till Vattenlag.

5: 2-8

Torrläggning
till
större djup
än 1,2 meter.

314

Fördelningen af kostnaderna af delningarna emellan blir således följande:

Afdelning.	Förbättringa- värde.	Kostnadsbelopp.	1 Kostnad per förbättrings-krona.
BO..........	625	RO	117	94	0-1885
CD..........	8,764	40	709	64	»
DE..........	4,250	40	801	26	>
EP . .........	5,735	20	1.081	10	>
FG..........	3,937	40	940	—	02387
GH..........	2,509	—	450	—	0-1793
DO..........	849	40	400	—	0-4711
C.T..........	378	20	158	45	0-419
JK..........	70	—	29	30	>
KL..........	5,996	20	2,512	22	» .
JM..........	124	80	58	74	0-4707
MN..........	1,096	80	516	26	>
Summa	•29.337	40	7,775	—	—

Beträffande fördelningen af kostnaderna på de särskilda ägolotterna gäller hvad
ofvan sagts under alternativ I.

6 §.

Såsom förut framhållits, har man ansett det olämpligt att i afseende å jordägares
skyldighet att tåla upptagande af dike på sin mark bibehålla begränsningen
till allenast sådant dike, som tarf vas för ofvanliggande marks torrläggning till
1.2 meters djup. Å.stundar någon torrläggning af sin mark till större djup, bör det
stå honom fritt att få den genomförd. Men då 1,2 meters torrläggning i allmänhet
torde vara tillräcklig från jordbrukets synpunkt, bör den ene jordägaren ej hafva
rätt att tvinga den andre till deltagande i djupare torrläggning. De ökade kostnader,
som betingas af den djupare torrläggningen, får således den jordägare ensam
bära, som påfordrar densamma. Endast i den mån öfriga delägare i dikningssamfälligheten
enas med honom om torrläggning till större djup än 1,2 meter, varda jämväl
de ökade kostnaderna fördelade.

7 och 8 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till hvad i den allmänna
motiveringen till kapitlet blifvit anfördt.

;ii 5

9 §.

Förut har framhållits, hurusom jordägare, hvilken af ett torrläggningsföretag Torrlägghar
annan nytta än jordförbättring i den mening 3 § angifver, enligt det föreva-n^natändarande
lagförslaget icke är skyldig att taga del i företaget. I mossafdikning eller
annan vattenaftappning, som afser att minska frostländighet för närliggande bygd, bättring.
kan således den, hvilkens jord har gagn af frostminskningen, icke förpliktas deltaga.

Om och i hvilken mån han skall lämna bidrag till företaget, beror på frivilligt åtagande
från hans sida. Enahanda är förhållandet med afseende på annan till jordförbättring
icke hänförlig förmån, som vinnes af ett torrläggningsföretag, såsom
underlättad möjlighet att tillgodogöra en bränntorf- eller torfströmosse eller ett stenbrott
eller dylikt. Tydligt är emellertid, att — åtminstone såvidt angår frostminskningsföretag
och torfmossars torrläggning — arbetet i allmänhet medför gagn ej
blott för en jordägare, utan för ett flertal sådana. Företagets genomförande blir
därför i regel beroende af, att en frivillig sammanslutning bildas; genom aftal mellan
intressenterna bestämmes, i hvilken mån hvar och en af dem skall taga del i företaget.
Ett dylikt aftal är dock i och för sig bindande allenast för de personer,
som träffat detsamma. Därest äganderätten till någon af de fastigheter, till hvilkas
fördel företaget utföres, öfvergår till annan person, är denne icke utan vidare bunden
af det åtagande, som föregående ägare kan hafva gjort. Detta medför helt naturligt
olägenheter. Någon garanti finnes icke för att redan upptagna diken och
andra anläggningar vederbörligen underhållas. Erfarenheten har också visat, att
särskildt frostminskningsföretag, hvilkas utförande möjliggjorts genom erhållet
statsbidrag, efter någon tid, sedan de i företaget intresserade fastigheterna öfvergått
i nya ägares händer, lämnats att förfalla, hvarigenom syftet med det verkställda
arbetet förfelats.

Med uppmärksammande af de nu omförmälda olägenheterna hafva kommittéerna
tagit i öfvervägande, huruvida ej beträffande de på frivillig öfverenskommelse
grundade torrläggningsföretagen samma regler rörande en ny jordägares skyldighet
att träda i stället för den förre ägaren kunna föreskrifvas som med afseende på
de torrläggningsföretag, vid hvilka tvungen delaktighet äger rum. I fråga om
dessa sistnämnda finnes nämligen, såsom bekant, i 79 § dikningslagen stadgadt att,
där ej jordägare genom båtnadsafsägelse vunnit befrielse från delaktighet i företaget,
jämväl ny ägare af jorden är pliktig att taga del i detsamma, dock utan skyldighet
att svara för bidrag, som förfallit till betalning innan han blef ägare. Med

316

viss ändring har detta stadgande upptagits i 58 § af förevarande kapitel. Mot en
utvidgning af sagda föreskrifts tillämpningsområde, så att densamma kommer att
gälla äfven beträffande fastigheter, som torrläggas genom sådant företag, vid hvilket
delaktigheten ursprungligen grundas på frivillig öfverenskommelse, synes något hinder
icke höra möta, om blott den förpliktelse att taga del i företaget, hvilken efter
åtagande af en ägare till en fastighet sedermera åtföljer äganderätten därtill, offentligen
fastslås, så att möjlighet finnes för blifvande ägare att erhålla kännedom om dess
tillvaro. Ett sådant fastslående sker lämpligast vid syneförrättning i den ordning
10 kap. stadgar. Har dylik förrättning hållits, äger den, som sedermera inträder i
äganderätten till någon i företaget intresserad fastighet, möjlighet att med ledning
af den förteckning öfver i laga ordning beslutade torrläggningsföretag, hvilken enligt
12 kap. 1 § skall föras såsom bilaga till den där omförmälda vattenboken, i länets
landtmäterikontor skaffa sig förvissning om den förbindelse, som med afseende
å företaget kan åligga fastighetens ägare.

På grund af det nu anförda har i 9 § stadgats att, om ägare af två eller flera
fastigheter förena sig om gemensamt upptagande af dike för torrläggning af dem tillhörig
mark i annat ändamål än jords förbättring samt syneförrättning enligt 10 kap.
hålles rörande företaget, den mark, som torrlägges, skall beträffande den öfverenskomna
torrläggningen utgöra en samfällighet med skyldighet för ägarne att taga del i företaget
enligt de grunder, som vid syneförrättningen fastställas. Innefattar öfverenskommelsen
om företagets gemensamma utförande jämväl aftal om måttet för hvarje
fastighets delaktighet, blir detta aftal bestämmande för den kostnadsfördelning, som
vid syneförrättningen fastställes. Är däremot öfverenskommelse härutinnan ej träffad,
måste synemännen med den noggrannhet, som är möjlig, uppskatta den nytta företaget
medför för enhvar af intressenterna och verkställa fördelningen i mån af denna
nytta. Att de grunder för delaktigheten i företaget, hvilka sålunda fastställas, gälla
ej blott i fråga om upptagandet af de diken och verkställandet af de anordningar i öfrigt,
som erfordras för den åsyftade torrläggningen, utan jämväl för det framtida underhållet
däraf, framgår af stadgandet i 29 §, hvilket stadgande i likhet med öfriga bestämmelser,
som i förslaget gifvas rörande dikning eller annan torrläggning, i den
mån de icke uppenbarligen åsyfta allenast torrläggning för jords förbättring, äger tilllämpning
beträffande hvarje slag af marks torrläggning oafsedt syftet med densamma.

317

5: 10-13

10 §.

Da det är af vikt, att full klarhet råder i fråga om hvad som är att hänföra Torrläggtill
torrlaggnmgskostnad, har i förevarande paragraf stadgande i detta hänseende ningskostintagits.
Att i »ersättning eller lösen, som föranledes af företaget», ingår äfven
godtgörelse, som kan komma i fråga på grund af bestämmelsen i 13 §, torde vara
själffallet.

11 §•

Bestämmelserna i denna paragraf äro sammanförda från dikningslagens 3, Dikets djup
5 och 43 §§. och beskaf Den

rätt hvarje dikningsskyldig har att fordra dikningens verkställande på så- ^r‘9t *am{
dant sätt, att hans jord kan torrläggas till 1,2 meters djup, är i dikningslagen in- storlek
skränkt allenast genom de naturliga hinder, som däremot möta. Då förhållandena
understundom kunna vara sådana, att det visserligen ej skulle vara absolut omöjligt
att åstadkomma torrläggning till nämnda djup, men allenast med nedläggande af
kostnader, som stå i oskälig proportion till den nytta, som därmed vinnes, har i förslaget
förbehåll ansetts böra göras äfven beträffande kostnaderna. Att stadgandet
om den ifrågavarande rätten måste förstås så, att en dikningsskyldig äger påfordra
sådant djup å diket — äfven om detta djup öfverstiger 1,2 meter — som behöfs för
torrläggningen af hans jord till nämnda djup, torde vara uppenbart, men man synes
dock någon gång hafva velat åt motsvarande stadgande i dikningslagen gifva
en annan tolkning. Då emellertid å stora plana fält all grundförbättring genom
täckdikning vore så godt som omöjlig, därest ej åt det öppna hufvudafloppet, där
täckdikena omedelbart eller medelbart afbörda sitt vatten, gåfves större djup än 1,2
meter, är det tydligt, att rättigheten i fråga ej kan eller bör vara inskränkt till
visst djup å själfva diket.

12 §

är så godt som ordagrant lika med 4 § dikningslagen.

13 §.

Enligt dikningslagens bestämmelser förefinnes mellan dikning och annan af- Utvidgning
ledning af vatten den skillnad, att den, som verkställer dikning, icke är pliktig att stiZkni
deltaga i kostnaden för vattnets vidare fortskaffande nedanför den punkt, där till- af dike till

räckligt fall erhålles för torrläggning af hans jord, under det att däremot vid vat- niande af

olägenhetför
nedan liggande
mark.

5: 13-14

318

Dikesjord.

tenafledning deltagarne i företaget hafva skyldighet att, för den händelse det finnes
nödigt att till förekommande af olägenhet för nedan liggande jord, dit vattnet ledes,
vattenafledningen där sträckes utöfver hvad för samma jords torrläggning eljest
varit behöfligt, svara för tillökningen i kostnad (14 §). Då nu enligt förslaget
skillnaden mellan dikning och vattenafledning borttages, ehuruväl de olika benämningarna
fortfarande bibehållas, hafva kommittéerna ansett den förpliktelse, som
enligt det ofvan sagda åligger deltagarne i ett vattenafledningsföretag, böra utsträckas
att hufvudsakligen gälla vid hvarje slag af vattens bortledande i torrläggningssyfte.
Någon hållbar grund för skillnad i detta hänseende synes nämligen ej
kunna visas, om det ock i allmänhet kan blifva tal om sådana olägenheter, som
här afses, endast då fråga är om förändring af ett naturligt vattendrag eller om
afledande af vatten ur kärr eller mosse.

Då det emellertid här är fråga om jord, hvilken icke ingår i dikningssamfälligheten,
sådan denna enligt de vid syneförrättningen gjorda framställningar blifva
bestämd, och då det icke torde vara lämpligt att genom ett lagstadgande gifva
samfälligheten större utsträckning än behofvet kräfver, har man funnit sig böra
ordna hithörande förhållanden på sådant sätt, att ägaren till den nedan liggande
(utanför samfälligheten belägna) marken berättigas att af de dikande erhålla ersättning
för skillnaden mellan den kostnad upptagandet af det för hans egen marks torrläggning
nödiga diket skulle medfört och kostnaden för den till förekommande af
olägenhet för samma mark erforderliga tillökningen i detta dikes dimensioner; arbetets
utförande öfverlämnas däremot åt honom själf, om och när han finner det
lämpligt. Deltagarne i dikningsföretaget kunna icke tvinga honom att verkställa
arbetet. Hafva de själfva ombesörjt dikets upptagande så långt som är nödigt för
samfällighetens torrläggning till afsedt djup, bör det ju ock vara dem likgiltigt, om
arbetet nedanför verkligen kommer till stånd eller icke.

14 §.

Den här upptagna bestämmelsen motsvarar och öfverensstämmer i hufvudsak
med stadgandet i 5 § tredje stycket dikningslagen.

Den i andra stycket af dikningslagens nyssnämnda paragraf förekommande
föreskriften om dikesren har ansetts ej böra intagas i förslaget på den grund, att
dikesrenarna i allmänhet visat sig utgöra härdar för ogräs och skadeinsekter och
därigenom medföra mera olägenhet än nytta.

319

5: 16-17

16 och 17 §§.

Stadgandet i dikningslagens 6 § andra stycke — om skyldighet för intres- Af dikning
senterna i ett dikningsföretag att ombesörja den ny- eller ombyggnad af väg, bro, Inläggning
trumma eller dylikt, som tarfvas till följd af förelaget, eller att, om den, hvars rätteller‘‘näring
är i fråga, själf vill utföra arbetet, gifva honom ersättning därför — har i förslaget ^ eller& °
ersatts med skilda bestämmelser, allt efter som det är fråga om järnvägsbyggnad brumma.
eller om en till allmänt underhåll indelad väg eller om anläggning till bekvämlighet
allenast för enskilda fastighetsägare. Rättsförhållandet mellan de dikande samt
ägare af järnväg, i hvilken för torrläggningsföretagets utförande erfordras ändring i
ett eller annat afseende, regleras genom stadgandena i 18—21 §§. I 16 och 17 §§
gifvas däremot föreskrifter, som hafva afseende å andra allmänna och enskilda vägar,
broar och trummor.

Dessa föreskrifter öfverensstämma i det stora hela med det ofvan omförmälda
stadgandet i dikningslagen. Såvidt angår allmänna vägar och till sådana vägar hörande
broar och trummor har dock tillägg ansetts böra göras dels därom, att ersättning,
hvartill väghållare, som själf vill ombesörja det till följd af dikningsföretaget
nödiga vägarbetet, är berättigad, skall alltid gäldas till vägstyrelsen för att genom
dennas försorg i män af arbetets utförande utbetalas till väghållaren, där denne
är annan än vägstyrelsen själf, och dels angående rätt för de dikande att erhålla
godtgörelse för den lindring i vägunderhållet, hvilken möjligen kan uppkomma i anledning
af en verkställd ombyggnad. Det förstnämnda tillägget har synts erforderligt
till åstadkommande af nödig kontroll därå, att det arbete en enskild väghållare
förbehåller sig att ombesörja verkligen varder utfördt. Med det andra tillägget afses
det fall, då exempelvis på grund af en gammal trummas eller brobyggnads ersättande
med en ny sådan af mera hållbart material utgifterna för vägunderhållet för
framtiden minskas. Rättvisan synes fordra, att en sålunda åstadkommen lindring
i väghållningsbesväret skall godtgöras de dikande. Med stadgandena i 8 § af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 torde det
mest öfverensstämma, att det bidrag till arbetskostnaden, hvartill de dikande af nyss
angifna grund blifva berättigade, alltid bör gäldas ur vägkassan, äfven om det är
en enskild väghållare, som har fördel af den framtida lättnaden i vägunderhållet.

Till förekommande af ovisshet har emellertid tillägg härom ansetts höra göras i berörda
paragraf af väglagen. Att å andra sidan, för den händelse ökad tunga i vägunderhållet
skulle uppstå till följd af det utaf dikningen föranledda arbetet, delta -

5: 16-17

320

garne i företaget äro pliktiga att gifva väghållaren godtgörelse härför, vare sig det
är fråga om allmän eller enskild anläggning, följer af stadgandet i 15 §.

Hvad beträffar enskilda anläggningar af det slag, som här är i fråga, har man,
i syfte att underlätta utförandet af dikningsföretag så långt detta med behörigt iakttagande
af annans rätt låter sig göra, ansett lämpligt, att en viss modifikation göres
i hufvudregeln. Det torde nämligen emellanåt inträffa, att då genom ett upptaget
dike en fastighetsägare afstänges från direkt tillträde till någon del af sina ägor,
kostnaden för uppförande af brobyggnad till afhjälpande af denna olägenhet uppgår
till mera än hela värdet å den ifrågavarande delen af ägorna eller i allt fall till
mera än det belopp, hvartill den olägenhet kan uppskattas, hvilken ägaren utsättes
för genom nödvändigheten att för ägornas brukande göra en kortare eller längre omväg.
I sådant fall synas de dikande ej böra betungas med större kostnad än som
motsvarar ersättningen för den skada ägaren verkligen lider. De dikandes skyldighet
att bygga bron bortfaller således, och i stället inträder förpliktelsen att lämna
godtgörelse för den åsamkade skadan. Med afseende å sådana enskilda anläggningar
som de nyss omförmälda, d. v. s. anläggningar hufvudsakligen afsedda för hemkörslor
eller för underlättande af ägors brukande, har man dessutom trott det vara
ändamålsenligt att göra den omkastningen i hufvudregeln, att ombesörjandet af det
erforderliga arbetet ålägges dikningsintressenterna, allenast för den händelse den,
till hvars bekvämlighet arbetet synes behöfligt, påfordrar dettas utförande genom*
de dikandes försorg eller ock det pröfvas vara honom till synnerligt men, att arbetet
ej ombestyres af de dikande. Den af landtbruksingenjörerna vunna erfarenheten
har nämligen gifvit vid handen, att i de flesta fall fastighetsägaren själ! är i tillfälle
att verkställa arbetet för mindre kostnad än de dikande, enär dessa, åtminstone
då fråga är att till företaget söka lån ur odlingslånefonden, måste strängt följa af
vederbörande myndighet fastställda ritningar, enligt hvilka arbetet ofta ställer sig
dyrare. Genom den förevarande bestämmelsen möjliggöres för synemännen att, då
fråga är om en brobyggnad eller annan anläggning, af hvars utförande dikningsföretaget
såsom sådant är oberoende, öfverlämna åt markägaren, äfven om han ej är närvarande
och förbehåller sig rätt därtill, att mot godtgörelse af dikningsintressenterna
verkställa arbetet, om och när han finner skäl därtill.

Att de ersättningsbelopp, hvilka kunna komma i fråga på grund af stadgandena
i 16 och 17 §§, skola bestämmas af synemännen framgår af 10 kap. 28 §.

321

5: 18-22

18—22 §§.

Ett allmänt öfverklagadt missförhållande är, att vid utförandet af järnvägsanläggningar
inom landet mången gång allt för liten hänsyn tagits till bevarande eller
beredande af möjlighet till närliggande marks torrläggning, i det att öppningar
for vattnets afledande genom järnvägarnas bankar icke gjorts tillräckligt vida
eller icke förlagts på ett för ändamålet tillfredsställande djup. Detta missförhållande
i samband med den förut omnämnda bestämmelsen i dikningslagen, att kostnaden
för den i sammanhang med ett ifrågasatt torrläggningsföretag nödiga ombyggnaden
af bro eller trumma skall bestridas af intressenterna i företaget, har
ofta nog medfört högst betydande, ja stundom oöfverstigliga hinder för verkställandet
af eu önskvärd och välbehörig torrläggning. Sedan en järnväg blifvit färdig
och trafik därå öppnad, är det nämligen helt naturligt förbundet med stora svårigheter
och kostnader att ombygga dess broar eller trummor, ehuru det i allmänhet
skulle medfört eu jämförelsevis liten ökning i utgifterna, om åt bron eller trumman
från början gifvits tillräcklig storlek.

Att järnvägsanläggningar, på sätt nu nämnts, ofta lägga hinder eller svårigheter
i vägen för marks torrläggning, har vid flera tillfällen offentligen framhållits,
och skilda åtgärder hafva föreslagits för åstadkommande af nödig ändring i detta
hänseende för framtiden. Så anförde dåvarande landtbruksingenjören i Stockholms
lan i sm arbetsredogörelse för år 1898, hurusom enligt vunnen erfarenhet många
nyttiga och nödvändiga vatten af lednings företag blifvit i hög grad fördyrade eller
rent af omöjliggjorda därigenom, att vid byggandet af järnvägar, såväl statens som
enskilda, broöppningar och trummor vanligen erhållit för små dimensioner. Med
föranledande häraf hemställde landtbruksstyrelsen i en till Kungl. Maj:t ingifven
skrifvelse, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder i syfte att, då fråga väcktes
om anläggande på statens bekostnad af järnväg eller koncession å enskild järnvägsanläggning
söktes, noggrann teknisk och agronomisk utredning rörande trummors
och broöppningars storlek med hänsyn till däraf beroende afdiknings- och vattenafledningsföretags
utförande blefve, innan plan för järnvägen godkändes, af vederbörande
landtbruksingenjör verkställd. Öfver denna framställning hördes järnvägsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Förstnämnda styrelse ansåg
det icke rimligtvis kunna begäras, ej blott att utefter en banbyggnad af kanske
manga mils längd en fullständig plan för afdikning af marken, möjligen på betydligt
afstånd från banan, skulle af byggnadens ägare bekostas för utrönande af, huru 41—091204.

Förslag till Vattenlag.

För dikning
erforderligt
aflopp genom
järnvägs
banvall.

5: 18-22

322

vida på något eller några ställen möjligheter för afdiknings- eller vattenafledningsföretag
kunde finnas, utan äfven att järnvägsägaren skulle nödgas nedlägga betydande
kostnader på fördjupandet af sina vattenaflopp och på ökning af afloppstrummornas
höjd utöfver den för vattnets framsläppande behöfliga för att möjliggöra en af
landtbruksingenjör uppgjord afdikningsplan, som icke blifvit af vederbörande jordägare
anmäld och möjligen aldrig komme till utförande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vitsordade i sitt utlåtande, att många nyttiga och nödiga vattenafledningsföretag
blifvit fördyrade eller omöjliggjorda genom järnvägarnas bankar,
broar och trummor, samt instämde i, att åtgärder till förekommande häraf vore behöfliga.
Enligt styrelsens mening vore dock det föreslagna medlet till olägenheternas
afhjälpande hvarken ändamålsenligt eller tillräckligt, utan borde saken snarare
ordnas så, att genom därom i järnvägskoncessionerna intaget villkor eller genom
uttrycklig lagföreskrift järnvägsägare förklarades pliktig att ersätta den ökade
kostnad för upptagande af i laga ordning beslutade eller eljest för vederbörande
jordägare för jords afdikning nödiga aflopp genom järnvägsbroöppningar och trummor,
hvilken ökade kostnad uppkommit af järnvägsanläggning.

Efter det Kungl. Maj:t enligt resolution den 28 juni 1901 förklarat landtbruksstyrelsens
framställning icke föranleda till någon vidare åtgärd, bragtes frågan om
de omförmälda olägenheterna och om de åtgärder, hvilka erfordrades till förebyggande
af desamma vid framtida järnvägsbyggnader, på tal vid möte mellan statens
landtbruksingenjörer år 1902, därvid nödvändigheten af dylika åtgärders vidtagande
skarpt framhölls, utan att dock beslut om gemensamt uttalande fattades.

Vid 1904 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion i ämnet, uti hvilken
motionärerna — under framhållande af den intressekonflikt, som i det förevarande
hänseendet vore rådande mellan jordbrukets idkare och järnvägsägare —
hemställde om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att genom förordning
måtte varda stadgadt att, då järnvägsanläggning befunnes vara så utförd, att
densamma hindrade eller försvårade jords afdikning, det skulle åligga järnvägens
ägare att antingen på egen bekostnad vidtaga de åtgärder, som erfordrades för att
bereda behöfligt aflopp för vattnet under järnvägen, eller ock ersätta den skada,
som pröfvats uppkomma genom nämnda hinder mot en fullständig afdikning.

Det tillfälliga utskott, till hvilket andra kammaren hänvisade berörda motion,
omförmälde i sitt däröfver afgifna utlåtande, bland annat, hurusom åtskilliga af statens
landtbruksingenjörer med anledning af ett från öfveringenjören i landtbruksstyrelsen
utsändt cirkulär till denne inkommit med redogörelser rörande de för dem be -

323

5: 18-22

kanta fall, då järnvägstrummor och broar till följd af otillräckligt djup eller i öfrigt
otillräckliga dimensioner hindrat eller försvårat vattenaflednings- eller dikningsföretag,
samt förklarade, att nämnda rapporter, hvilka af utskottet granskats,
med all tydlighet gåfve vid handen, att, därest icke för landtbrukets rationella omvårdnad
allvarsamma olägenheter skulle uppstå, stort behof förefunnes af lagåtgärder
till förekommande af att felaktigt anordnade järnvägstrummor eller broar
skulle försvåra eller omöjliggöra sankmarkers torrläggning. Rörande principen för
den lagstiftning, till hvilken enligt utskottets åsikt riksdagen borde begära utarbetande
af förslag, syntes det utskottet, som om denna i hufvudsak borde gå i den
af motionärerna antydda riktningen, om än härvidlag lämplig hänsyn borde tagas
till hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt ofvannämnda utlåtande anfört i
fråga om den såsom ersättning utgående kostnadens förhållande till den kostnad,
som kunnat åsamkas jordägare, om järnvägen icke varit anlagd. Då det ofta inträffat,
att vederbörande jordägare icke fått tillfälle att före expropriationen för
en järnvägsanläggning bedöma, i hvad mån en järnvägstrumma eller bro kunde vålla
hinder i vattenafledning, borde enligt utskottets åsikt vid den utredning i ärendet,
som Kungl. Maj :t kunde komma att föranstalta, äfven tagas hänsyn till hvad
som kunde åtgöras för att bereda jordägarne möjlighet att taga del af eller få kännedom
om de anordningar för vattenafledningar, som afsåges att komma till utförande
vid järnvägsanläggningen.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt andra kammaren för sin del, att riksdagen
skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, i hvad mån järnvägsägare
kunde vara skyldig vidtaga sådana anordningar, att afdikning af mark
till lagligt djup icke hindrades eller försvårades.

Sedan detta beslut delgifvits första kammaren, anförde det utskott, som där
förehade frågan till förberedande behandling, bland annat följande. I öfverensstämmelse
med den rättsgrundsats, som vore gällande i fråga om expropriation, vore,
för den händelse en järnväg byggdes med sådana tekniska anordningar, att förut
bestående förhållanden därigenom rubbades, järnvägsägaren skyldig att afhjälpa
olägenheten eller gifva ersättning. Det syntes likaledes vara lämpligt och rättvist,
att järnvägsägare utgåfve ersättning, om anläggningen icke kunde verkställas
eller icke utfördes annorlunda, än att ett redan beslutadt och i laga ordning påbörjadt
afdiknings- eller vattenafledningsföretag hindrades eller försvårades. Men om
jordägare längre eller kortare tid, efter det en järnväg med behörigt tillstånd och
i öfrigt lagligen tillkommit, ville verkställa ett afdiknings- eller vattenaflednings -

5: 18-22

324

företag och såmedelst rubba af naturen danade eller eljest för järnvägsanläggningens
utförande bestående förhållanden, måste sådan jordägare, enligt utskottets uppfattning,
komma i samma ställning gentemot järnvägsägaren som denne sistnämnde
vid anläggningens utförande intagit gentemot dem, som då fingo afträda jord eller
lida intrång. Jordägaren kunde således i detta fall icke framställa annat berätta -gadt anspråk, än att järnvägsägaren skulle antingen underkasta sig de för företagets
utförande nödiga ändringar å järnvägsanläggningen mot ersättning för däraf
förorsakad skada eller vara skyldig själf mot ersättning verkställa samma ändringar.
Denna utskottets åsikt öfverensstämde ock med dikningslagens 6 §. Säkerligen
kunde emellertid vid anläggning af ny järnväg i de flesta fall, utan mera afsevärd
kostnad, vidtagas sådana anordningar särskildt i afseende å broar och trummor, att
framdeles möjligen ifrågakommande afdiknings- och vattenafledningsföretag icke
behöfde genom anläggningen väsentligen försvaras. Da förhållandet funnes "vara
sådant, borde lämpligen och skäligen kunna såsom villkor för tillstånd till anläggningens
utförande föreskrifvas, att de erforderliga anordningarna skulle enligt fastställd
plan utföras. För bedömande, huruvida det antydda förhållandet vore för
handen, kunde måhända i vissa fall blifva nödigt att låta genom distriktschef eller
annan lämplig ingenjör verkställa särskild undersökning. Men äfven om kostnaden
härför skulle bestridas af statsverket, torde, med hänsyn till sådan kostnads
jämförelsevis ringa belopp, denna omständighet icke kunna tillmätas någon afgörande
betydelse gentemot de fördelar för det allmänna, som genom undersökningen
stode att vinna.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde utskottet om skrifvelse till Kungl.
Maj :t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj :t taga i öfvervägande, huruvida vid
beviljande af tillstånd till och fastställande af plan för järnvägsanläggning kunde
utan järnvägsägarens oskäliga betungande stadgas sadana villkor, att framdeles
ifrågakommande afdiknings- och vattenafledningsföretag, savidt möjligt, icke hindrades
eller väsentligen försvårades, dels ock låta utreda, i hvad mån särskild lagstiftning
kunde vara erforderlig för att rätt afväga och bestämma jordägares och
järnvägsägares rättigheter och skyldigheter med hänsyn till afdiknings- och vattenafledningsföretag,
som ifrågakomma efter det järnvägsanläggningen blifvit utförd,
samt till riksdagen afgifva det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Efter det första kammaren bifallit denna hemställan, beslöt andra kammaren
att biträda medkammarens beslut, hvarefter riksdagens skrifvelse afläts den 13 maj
1904.

325

5: 18-22

Slutligen hafva statens landtbruksingenjörer vid sammanträde år 1906 beslutit
uttala önskvärdheten däraf, att dikningslagens 6 § erhölle ett tillägg af innehåll, att,
där för torrläggningsföretags utförande erfordrades ändring af bro eller trumma,
tillhörande järnväg, det skulle åligga järnvägens ägare att bekosta ändringen eller
ombyggandet eller ock, för den händelse skadan af det utaf järnvägen orsakade
hindret mot företaget pröfvades vara ringa i förhållande till kostnaden för ändringseller
ombyggnadsarbetet, utgifva ersättning för samma skada. Med ett enda undantag
ansågo deltagarne i sammanträdet, att det föreslagna tillägget borde gälla
retroaktivt äfven för redan tillkomna järnvägsanläggningar, och anfördes såsom
särskildt skäl härför, att vederbörande jordägare i allmänhet icke förstått att vid
expropriationsförrättningarna göra sin rätt mot järnvägsägarne i det ifrågavarnde
hänseendet på ett riktigt sätt gällande.

På grund af såväl ofvannämnda talrika uttalanden som den af kommittéerna i öfrigt
förvärfvade kännedomen om hithörande förhållanden hafva kommittéerna vunnit
en liflig öfvertygelse om nödvändigheten att genom andra lagbestämmelser än det i
dikningslagens 6 § förekommande stadgandet reglera rättsförhållandet mellan en järnvägs
ägare samt ägare af mark, hvars torrläggning är beroende af tillräckliga vattenaflopp
genom järnvägens bankar. Gagnet för det allmänna af torrläggningsföretags
genomförande är, särskildt då därigenom jordbrukets utveckling befordras,
af den betydelse, att lagstiftningen bör äfven i det förevarande hänseendet
främja och underlätta dylika företag, i den mån detta låter sig gorå utan
kränkning af järnvägsägarnes rättmätiga intressen.

Det bör därför först och främst vara klart, att en järnväg ej må tilllåtas
utgöra ett i och för sig oöfverkomligt hinder mot torrläggning af
närliggande mark. Häraf följer att, ehuru det gifvetvis kan för ägaren af
en järnväg vara förbundet med ganska stora olägenheter att, sedan denna
öppnats för trafik, nödgas för möjliggörandet af ett torrläggningsföretag underkasta
sig en ombyggnad eller ändring af järnvägen å viss sträcka med däraf följande
trafikrubbningar o. d., någon tvekan icke bör råda om järnvägsägarens skyldighet
att finna sig i dessa olägenheter, äfven för den händelse vid järnvägens tillkomst
dåvarande ägaren af den mark, om hvars torrläggning fråga sedan uppkommer,
icke gjort något förbehåll om rätt att framdeles påfordra ändring i anläggningen
eller rent af förbundit sig att tåla det genom järnvägen uppkomna hindret för
markens torrläggning. Det kan nämligen ej vara lämpligt eller med det allmännas
intresse förenligt, att den tillfällige jordägarens försummelse eller hans individu -

5: 18-22

326

ella åsikt angående behofvet af en afdikning skall utgöra en hämsko äfven i framtiden
för en önskvärd utveckling af jordbruket eller för en i annat hänseende löftesrik
torrläggning af marken. Beträffande det för en dikning nödvändiga ändringsarbetet
å en järnväg gäller för närvarande likasom då fråga är om annan väg, att
de dikande själfva hafva skyldighet att ombesörja arbetet, med rätt dock för järnvägsägaren
att mot bekommande af ersättning draga försorg därom. Med hänsyn
till de särskilda förhållanden af både trafikteknisk och annan art, hvilka komma i
betraktande med afseende å en järnväg, synes det emellertid från såväl dikningsintressenternas
som järnvägens synpunkt vara mest ändamålsenligt, att arbetets utförande
alltid ombestyres af järnvägens ägare. Med anledning häraf har föreskrift
intagits i 18 § om järnvägsägarens förpliktelse i berörda hänseende.

I nyssnämnda paragraf har därjämte såsom hufvudregel utsagts, att järnvägsägaren
ej är berättigad att af deltagarne i torrläggningsföretaget fordra godtgörelse
för arbetet. Härifrån göras dock, på sätt den i paragrafen förekommande hänvisningen
gifver vid handen, undantag för särskilda fall. Dessa undantag afse i främsta
rummet järnvägar, som anlagts redan innan vattenlagen trädt i kraft. Det är
nämligen uppenbart, att frågan om en järnvägsägares skyldighet att utan ersättning
verkställa det arbete, som erfordras för närliggande marks torrläggning, ej kan
utan vidare afgöras på samma sätt beträffande de vid nämnda tidpunkt redan i laga
ordning tillkomna järnvägsanläggningar som med afseende å de järnvägar, hvilka
först efteråt varda anlagda.

Hvad de förstnämnda angår, synes det näppeligen vara lämpligt eller kunna från
rättslig synpunkt försvaras att i öfverensstämmelse med det af landtbruksingenjörerna
framställda förslaget ålägga ägaren skyldighet att bekosta hvarje ändring i anläggningen,
som befinnes nödig för utförandet af ett kanske långt efter järnvägens
tillkomst påtänkt vattenafledningsföretag. Järnvägsägaren skulle härigenom kunna
utsättas för utgifter i en mycket kännbar utsträckning, och detta på grund af förpliktelser,
hvarom han vid järnvägens tillkomst ej haft kännedom och för hvilkas
uppfyllande han således ej då varit i tillfällé att vidtaga nödiga åtgärder. Det må
väl vara sannt, att det i fråga om järnvägens anläggande ålegat ägaren att förfara så,
att skada därigenom ej åsamkats annan i vidare mån än medgifvande därtill erhållits
och ersättning för densamma lämnats. Har anläggningen utförts på annat sätt, bör
ägaren därför vara pliktig att utan godtgörelse vidtaga den ändring, som behöfs till
skadans förekommande. Men det synes föga rimligt att såsom skada räkna det
hinder, som järnvägen långt efter dess tillkomst befinnes utgöra för ett torrlägg -

327

5: 18-22

ningsföretag, hvilkot man vid tiden för järnvägens anläggning ej både anledning
att ifrågasätta. Har järnvägen däremot byggts på sådant sätt, att vattnets afledande
från redan i kultur tagen mark förhindrats eller försvårats, synes man kunna tala
om en skada, hvilken framträdt redan då järnvägen anlades och hvilken det därför
bör vara järnvägsägarens plikt att på sin bekostnad afhjälpa, försåvidt ej ägaren af
sådan mark mot godtgörelse funnit sig i den nämnda skadan. På grund af hvad nu
anförts hafva kommittéerna ansett ägaren af järnväg, som till den del, hvari för utförande
af torrläggningsföretag ändring finnes nödig medelst utvidgande eller fördjupande
af befintligt vattenaflopp genom banvallen eller upptagande af nytt sådant
aflopp, fullbordats innan vattenlagen trädt i kraft, böra vara skyldig att utan godtgörelse
ombesörja dylikt ändringsarbete endast, för den händelse fråga är om erforderligt
vattenaflopp för torrläggning till högst 1,2 meters djup af åker eller äng,
som jämväl vid tiden för järnvägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag.
Erfordras arbetet för djupare torrläggning än nu nämnts eller för torrläggning af
mark, som vid den tidpunkt, då järnvägen anlades, icke utgjorde åker eller äng, bör
järnvägsägaren däremot icke vara underkastad förpliktelsen att ersättningsfritt
utföra arbetet.

Med afseende på järnvägar, som anläggas först efter det vattenlagen trädt i
kraft, synes visserligen något rättsligt hinder icke föreligga att stadga en obegränsad
skyldighet för ägaren att, där järnvägen finnes efter utförandet hindra eller försvåra
vattens afledande i ändamål af marks torrläggning, på egen bekostnad ombesörja
det ändringsarbete, som för torrläggningsföretaget är af nöden. Då jämvägsägaren
vid järnvägens byggande är medveten om denna sin förpliktelse, ligger
det i hans eget intresse att redan då på de platser, där aflopp synes vara eller blifva
behöflig^ anordna tillräckligt störa öppningar i banvallen för vattnets framsläppande.

Gifvet är emellertid, att det ej är för järnvägsägaren möjligt att med säkerhet
förutse, hvilka torrläggningsföretag kunna i en närmare eller fjärmare framtid komma
till utföiande. Huru omtänksamt han vid järnvägens byggande förfar, förefinnes
således ändå för honom risken att blifva framdeles nödgad att vidtaga kostsamma
och för trafiken hinderliga ändringsarbeten. I ändamål att bereda honom
en mera säker ställning i det förevarande afseendet hafva kommittéerna ansett sig
höra framställa förslag därom, att, innan en järnväg anlägges, offentlig syneförrättning
skall hållas för bestämmande, hvarest och till hvilken storlek öppningar för
vattens framrinnande skola göras i järnvägens banvall till förekommande af vatten -

5: 18-22

328

skada å kringliggande mark samt, där denna ej redan är torrlagd till 1,2 meters djup,
möjliggörande af markens torrläggning intill detta djup. Genom anordnandet af en
dylik offentlig förundersökning rörande behofvet af vattenaflopp genom järnvägen
vinner man äfven det förut omförmälda önskemålet, att tillfälle beredes vederbörande
markägare att framställa de yrkanden beträffande vattenafloppen, hvartill de
finna fog.

Bestämmelser rörande nämnda syneförrättning hafva intagits i ett särskildt
lagförslag. Enligt dessa bestämmelser må emellertid förrättningsmannen vid syneförrättningen
ej ingå i pröfning beträffande brobyggnad, som för järnvägen erfordras
öfver sådant större vattendrag, som omförmäles i 1 kap. 11 § vattenlagen,
ej heller rörande annan brobyggnad, där frågan, huru och under hvilka villkor den
må göras, varit föremål för vattendomstols bedömande enligt stadgandet i 2 kap.
20 § eller järnvägens ägare förklarar sig vilja påkalla sådant bedömande angående
densamma. Att, för den händelse brobyggnaden är af beskaffenhet att utöfva märkbar
inverkan på vattenståndet samt det ej är uppenbart, att hvarken allmän eller enskild
rätt genom byggnaden sättes i fara, järn vägsägaren har skyldighet att före
byggnadens utförande inhämta vattendomstolens besked, om och huru arbetet må
göras, framgår af sistnämnda stadgande, hvilket äfvenledes gifver honom rätt att
i fråga om andra byggnader i vatten påkalla vattendomstolens pröfning.

Därest nu en järnvägsanläggning utföres i öfverensstämmelse med hvad vid föregående
syneförrättning respektive af vattendomstolen blifvit bestämdt, har ägaren
tydligtvis iakttagit allt hvad på honom ankommer. Att ålägga honom skyldigheten att
därutöfver bekosta den ändring eller nybyggnad af bro eller trumma, som ett på förhand
icke beräknadt torrläggningsföretag kan göra nödigt, kan ej vara med rättvisa förenligt.
Bygger han däremot järnvägen utan föregående syneförrättning respektive
vattendomstolens pröfning eller utan att ställa sig till efterrättelse hvad därvid blifvit
bestämdt, utsätter han sig — förutom för den påföljd, som eljest kan enligt andra
bestämmelser i vattenlagen komma i fråga -— för risken att nödgas på egen bekostnad
göra allt det ändringsarbete å järnvägen, som kan för vinnande af torrläggningssyfte
erfordras.

Ett tredje undantag från regeln om järnvägsägares skyldighet att utan godtgörelse
verkställa dylikt ändringsarbete föreligger i det fall, då i sammanhang med
förvärf af mark för järnvägen eller eljest genom särskild rättsgrund rättigheter och
skyldigheter blifvit annorledes bestämda. Att likväl hvad sålunda aftalats eller
bestämts icke fritager järnvägsägaren från förpliktelsen att mot ersättning utföra det

329

arbete, som kan finnas nödigt för undanröjande af det hinder järnvägen i befintligt
skick lägger i vägen för ett torrläggningsföretag, har förut framhållits. Sistberörda
förpliktelse föreligger äfvenledes, då en järnväg anlagts efter föregående syneförrättning
och i enlighet med hvad därvid med afseende å vattenaflopp blifvit
bestämdt.

Hvad i 20 § finnes stadgadt utgör ej ett undantag från den allmänna regeln
i 18 §, utan allenast medgifvande för visst fall till den i sistnämnda paragraf stadgade
skyldighetens utbytande mot förpliktelsen att utgifva skadestånd.

Med järnväg har i det förevarande hänseendet ansetts böra likställas spårväg, för
hvilken särskild banvall finnes anlagd. I fråga om spårväg, som framdragits i allmän
väg eller gata, komma däremot bestämmelserna i fråga icke till tillämpning.

23 §.

Ehuru hvad i förevarande paragraf stadgas synes vara själffallet, har man dock Material
af ^omsorg därom, att dikningsföretag ej må genom allt för höga kostnader i det m'' m''
xfrågavarande hänseendet försvåras, ansett uttrycklig föreskrift af det innehåll paragrafen
angifver icke böra saknas.

24 §.

Beträffande allmänna vägar har på vissa håll den åsikten gjort sig gällande, Anläggning
att dessa i förhållande till torrläggningsföretag borde likställas med järnvägar, och “{leftumatt
således den offentliga förundersökning, hvilken af kommittéerna föreslagits med "framtida
afseende på järnvägsanläggningar, borde stadgas jämväl beträffande allmänna torrläggning
vägar, med skyldighet för vederbörande vägstyrelse att, där en väg anlagts utan att gallmark
sådan undersökning hållits eller i strid med de bestämmelser, som därvid meddelats underlättas''
rörande nödiga vattenaflopp för marks torrläggning, bekosta den ombyggnad, som
af ett torrläggningsföretag kunde i framtiden föranledas. Man har såsom skäl härför
framhållit, att den granskning af planen för en vägläggning, hvilken, i de fall
då anslag af statsmedel till anläggningens utförande ifrågasättes, skall verkställas
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, icke innefattar pröfning af anläggningens
inflytande på möjligheten af närliggande marks torrläggning, samt att erfarenheten
visat, att allmänna vägar ofta lägga lika stora hinder i vägen för torrläggningsföretag
som järnvägar, om ock kostnaden för hindrets undanröjande i detta fall i allmänhet
uppgår till mindre belopp.

42 091204. Förslag till Vattenlag.

5: 24-25

330

Den sålunda ifrågasatta likställigheten mellan järnvägar och allmänna vägar
hafva kommittéerna icke ansett sig böra förorda. Yäghållningshesväret är i allt
fall mångenstädes i landet så betungande, att en ytterligare ökning däri af hänsyn
till befrämjandet af torrläggningsföretag icke synes böra åstadkommas. Då det
emellertid icke kan förnekas, att byggandet af broar och trummor i en allmän väg
ofta skett utan att nödig hänsyn tagits till beredande af möjlighet att torrlägga
ofvanför liggande mark, och da det gifvetvis är förenadt med mindre kostnad och
besvär att vid första byggandet gifva en vägbro eller trumma de för torrläggningen
nödiga dimensioner än att sedermera ombygga densamma, har tillfälle synts böra
beredas ägare af mark, hvars torrläggning kan blifva beroende af anläggningen, att
mot gäldande af den därigenom ökade kostnaden få arbetet utfördt så, att anläggningen
icke utgör hinder för en framtida torrläggning af marken. Stadgande härom
har intagits i förevarande paragraf. I sammanhang härmed har föreskrift lämnats
om rätt för den jordägare, hvilken på nämnda sätt till gagn för ett framtida
torrläggningsföretag förskjutit medel, att, om och när företaget sedermera kommer
till utförande, erhålla godtgörelse för sin utgift, för den händelse företaget är af den
beskaffenhet, att jämväl andra deltaga däri.

Då enligt de särskilda stadgandena om syneförrättning, som skall föregå en
järnvägs anläggande, vattenafloppen i järnvägen skola bestämmas med hänsyn till
möjliggörandet af närliggande marks torrläggning intill 1,2 meters djup, i den mån
sådan torrläggning synes tekniskt och ekonomiskt utförbar, men det väl kan tänkas,
att en markägare önskar en torrläggning till större djup, hvilket särskildt kan vara
fallet, då fråga är om en torfmosses utdikning, har den ifrågavarande rättigheten
ansetts höra gälla äfven beträffande järnvägs- och spårvägsanläggningar. Däremot
har det på grund af praktiska svårigheter icke synts lämpligt att låta paragrafens
stadgande äga tillämpning jämväl i fråga om enskilda väganläggningar eller sådana
allmänna dylika, hvilka utföras af eu enskild väghållare.

25 §.

Dikningsarbetets
verkställande.

Enligt hvad den af landtbruksingenjörerna vunna erfarenheten gifver vid
handen, har stadgandet i dikningslagens i § om rätt för den, a hvars mark dikning
skall af annan verkställas, att själf mot bekommande af ersättning utföra arbetet
mången gång visat sig medföra olägenheter. Med anledning häraf har i förslaget
berörda rättighet gjorts beroende däraf, att arbetets öfverlämnande åt markägaren

331

5: 25-27

pröfvas kunna ske utan olägenhet för dikningsföretaget i dess helhet, hvarjämte det
uttryckligen utsagts att, om markägaren ej verkställt arbetet inom bestämd tid och
på föreskrifvet sätt, han är skyldig att ersätta däraf uppkommen skada och förlorar
rätten att utföra möjligen återstående arbete. Huruvida olägenhet för dikningsföretaget
i dess helhet uppstår genom arbetets fördelande och upplåtande åt de särskilda
fastighetsägarne, pröfvas, för den händelse syneförrättning hålles rörande
företaget, af synemännen, hvilka äfven hafva att bestämma den ersättning, som för
arbetets utförande skall utgå till markägaren, samt tiden och sättet för arbetets fullgörande
(se 10 kap. 28 §). Häraf framgår att, om yrkande angående rätten att verk- f

ställa arbetet icke framställts vid syneförrättningen, markens ägare icke kan sedermera
göra sin rätt i detta hänseende gällande.

26 och 27 §§.

Den rätt, som i 8 § dikningslagen medgifves jordägare att för sin jords odling Vattnets afeller
förbättring leda vatten till annans dike utan skyldighet att ersätta någon del annans dike
af kostnaden för dikets upptagande men däremot med förpliktelse att vidkännas den
ökning i underhållskostnaden, som kan däraf föranledas, har i förslaget bibehållits
med undantag för ett särskildt fall. Man har nämligen funnit det oegentligt att låta
den ifrågavarande rättigheten gälla för en jordägare, hvilken enligt dikningslagens
eller den nu föreslagna lagens bestämmelser angående tvångsdelaktighet i torrläggningsföretag
skulle varit skyldig att taga del i dikets anläggande, men befriats därifrån
pa den grund, att hans jord redan förut erhållit behöflig grad af torrläggning
på sådant sätt, att vattnet t. ex. medelst genomgräfning af en höjd afledts åt annat
håll än dit vattnet genom diket ledes. Den, som sålunda undandragit sig delaktighet
i dikningsföretaget, bör ej äga rätt att sedermera njuta fördel af detsamma, såframt
ej öfriga deltagare lämna sitt medgifvande därtill.

Under det att på nämnda sätt en inskränkning gjorts i den förevarande rätten,
har densamma a andra sidan ansetts böra stå öppen ej blott då fråga är om afledande
af vatten för jords odling eller förbättring, utan jämväl för den, som vill torrlägga
sin mark i annat syfte. Något förfång för den, som upptagit diket, uppstår icke
härigenom. Om kostnaden för underhållet af diket genom vattnets inledande ökas,
skall denna ökning vidkännas ensamt af den, som tilleder vattnet. Erfordras för
mottagande af det nya vattnet utvidgning eller fördjupning eller ock annan förändring
af diket, skall enligt 27 § i afseende å sådan förändring gälla hvad om upp -

5: 26-29

332

Underhåll
af dike.

tagande af nytt dike är stadgadt. Då den, som vill torrlägga mark i annat ändamål
än jordförbättrings vinnande, icke äger påfordra delaktighet, skall således den, som
inleder vattnet i det gamla diket, ensam bekosta den ändring af diket, som är af
nöden, äfven om förändringen är till fördel jämväl för annan. Sker däremot vattnets
inledande i syfte att åstadkomma jords förbättring, blifva i enlighet med reglerna
i 2 och följande §§ alla, hvilkas jord genom dikets ändrande förbättras, skyldiga att
deltaga i kostnaden därför med den begränsning, som följer af berörda regler.

Föreskriften i dikningsl agens 8 § om skyldighet för den, som leder vatten till
annans dike, att svara för därigenom uppkommen ökning i underhållskostnaden har
återgifvits i 29 § i sammanhang med öfriga bestämmelser rörande underhåll.

28 §

upptager stadgandet i dikningsl agens 9 § oförändradt.

29 §.

Af den i första stycket af förevarande paragraf intagna bestämmelsen om underhållsskyldighet
med afseende å dike följer enligt vanliga civila skadeståndsregler,
att den, som försummar den sålunda fastslagna skyldigheten, är pliktig att ersätta all
skada, som genom försummelsen tillskyndas annan.

Enligt hvad de vid landtbruksingenjörernas möten förda protokollen utvisa,
har tvekan försports, huru rätteligen bör förfaras med afseende på bestämmandet
och fördelandet af underhållsskyldigheten rörande ett för torrläggning af viss jord
upptaget dike, hvilket vid ett senare företag utvidgas eller fördjupas i ändamål
att bereda jord, som genom det befintliga diket icke fullständigt torrlägges, en högre
grad af torrläggning. Då ägare af jord, hvilken redan genom diket i dess skick före
förändringen erhåller torrläggning till 1,2 meters djup, icke äro pliktiga att taga
del i det senare företaget, och då samma grunder skola gälla i fråga om skyldigheten
att underhålla dike som för dikets upptagande, har man ifrågasatt, huruvida ej de
deltagare i förra företaget, hvilka ej taga del i det senare, blifva helt och hållet
befriade från underhållet af diket och detta för framtiden lagdt å intressenterna i det
senare företaget med fördelning dem emellan på samma sätt som nygräfningskostnaden.
Med erkännande af den orättvisa, som härigenom skulle vederfaras deltagarne
i det företag, hvarigenom diket förstorats, har man å andra sidan ansett
en fördelning af underhållsskyldigheten böra ske mellan de olika intressentgrup -

333

5:29-34

perna, därvid dock de jordägare, som ej kafva något gagn af dikesförändringen, icke
finge betungas med större underhåll än förut. Af dikningslagens bestämmelser
framginge emellertid icke, huruvida och under hvilka former en dylik fördelning
kunde äga rum.

Till förekommande af berörda ovisshet har i förevarande paragraf intagits föreskrift
för det afsedda fallet, gående ut därpå att en uppdelning af underhållsskyldigheten
skall ske mellan de förut underhållspliktiga och dem, till hvilkas fördel förändringen
af diket vidtages. För verkställandet af en dylik fördelning måste uppskattning
göras af underhållet af diket i dess oförändrade skick och det underhåll,
som erfordras för det förstorade diket. Så stor del af det sistnämnda underhållet,
som motsvarar den uppskattade kostnaden för det gamla dikets underhållande, faller
på deltagarne i det tidigare företaget, återstoden på intressenterna i det senare. En
uppskattning sådan som den nu nämnda torde visserligen kunna erbjuda svårigheter,
men dessa blifva säkerligen ej större än de, som äro förenade med andra för företaget
nödiga kostnadsbedömningar. Ehuru de jordägare, hvilkas jord genom det gamla
diket behörigen torrlagts, icke blifva deltagare i det senare företaget, få de dock del
i saken med hänsyn till den sagda fördelningen af underhållsskyldigheten, och de
höra därför, pa sätt i 10 kap. finnes föreskrifvet, underrättas om den syneförrättning,
som hålles angående dikesförändringen.

30 §.

Af hvad i det föregående anförts framgår, att samma regler, som gälla för dik- Vattnets afning,
skola komma till tillämpning i fråga om vattenaftappning ur kärr, mosse eller kärr^mosse
annat dylikt vattendränkt område. o. d.

31—34 §§.

Från de förut i 7 och 8 §§ angifna reglerna om korrektiv mot missbruk af det Vattendrags
tvång till delaktighet, som finnes stadgadt beträffande torrläggningsföretag i än- UpPinqS''
damål af jordförbättrings vinnande, har undantag ansetts böra föreskrifvas med afseende
på visst slag af de företag, som innefatta en åtgärd i ett naturligt vattendrag
i torrläggningssyfte. För den händelse det är fråga allenast om upprensning af ett
vattendrag medelst borttagande af slam, dy, sand, vattenväxter, skogsaffall eller
dylikt, bär man nämligen funnit det olämpligt att låta afsägelserätten gälla och
har fördenskull föreslagit att, äfven om de eljest gällande förutsättningarna för

5: 31-34

334

afsägelserätten skulle förefinnas, i sådant fall bestämmelsen om delaktighetens
begränsning för icke-sökande till båtnadens absoluta belopp skall träda i stället.
Det är vid dessa företag fråga mindre om en förändring af vattendraget än om ett
återställande af det ursprungliga tillståndet. Medgifvas måste visserligen, att det
stundom, då i ett vattendrag uppslamning under längre tid fått äga rum, kan möta
svårigheter att afgöra, huruvida ett företag innefattar allenast upprensning eller
jämväl en nygräfning, en förändring af vattendragets tillstånd före uppslamningen.
Någon större olägenhet af att gränsen sålunda blir i viss mån sväfvande
torde dock ej uppstå. Till föreskrifvandet af det ifrågavarande undantaget hafva
kommittéerna, jämte det nämnda lämplighetsskälet, funnit anledning däri, att enligt
de ännu gällande författningarna om allmän strömrensning det betraktas såsom
en allmänt medborgerlig skyldighet att taga del i upprensning af de naturliga
vattendragen. Dessa författningar, hvilka ursprungligen och företrädesvis haft till
syfte att gagna jordbrukets intressen, tillämpas visserligen numera ytterst sällan,
men i den mån de på senare tid kommit till tillämpning har på grund af dem deltagande
i upprensning af vattendrag ålagts jordägare, hvilka däraf haft gagn, utan
att naturligtvis någon ägt genom båtnadsafsägelse undandraga sig delaktigheten.
Angående kommittéernas ställning i öfrigt till strömrensningsförfattningama hänvisas
till hvad därom yttrats vid 14 kap. 10 §.

Vitsord till I dikningslagen har, såsom förut nämnts, vitsordet till åstadkommande af sjösjösänkning.
sän]cnjng gjorts beroende däraf, att de, hvilka förena sig om företaget, äga mer än
hälften af den jord, som skall vinnas eller förbättras genom detta. Nämnda villkor
har i förslaget utbytts mot den bestämmelsen, att för tillåtligheten af sjösänkning
erfordras, att mer än hälften af den jordförbättring, som beräknas uppkomma
genom företagets utförande, faller å egendom, tillhörig sökanden och dem, som
förenat sig med honom om företaget. Sistnämnda norm för frågans bedömande synes
kommittéerna i sig vara rättvisare än den nu gällande lagens. En särskild anledning
till att sålunda jordförbättringsvärdet i stället för arealen lagts till grund för majoritetsberäkningen
har för kommittéerna förlegat till följd af behofvet att erhålla
öfverensstämmelse med motsvarande föreskrifter i fråga om vattenreglering.
Samma företag, som kallas sjösänkning, för den händelse det utföres allenast
till jordbrukets fromma, skall behandlas såsom vattenreglering, därest detsamma
medför gagn äfven för ägare af strömfall genom beredande af ökad eller
mera konstant vattenkraft samt yrkande framställes om strömfallsägarnes förpliktande
att i mån af detta gagn bidraga till kostnaderna för företaget. Jämväl

335

5: 31-34

vid vattenreglering måste uppställas fordran på en viss majoritet hos dem, hvilka
vilja genomdrifva företaget. Beträffande strömfallen måste det härvid blifva båtnaden
i vattenkraftshänseende, som kommer i betraktande. Men att verkställa en
jämförelse mellan vattenkraft och jordareal är gifvetvis icke möjligt. För bestämmande,
huruvida för en vattenreglering finnes majoritet, måste man taga penningen
till mattstock; man maste, mod andra ord, beräkna, hvilket penningvärde
som kan åsättas den fördel företaget tillskyndar jordägare och den, som därigenom
beredes ägare af strömfall. Såvidt angår vattenregleringens betydelse för
jordbruket, nödgas man således taga hänsyn till jordförbättringen, som vinnes genom
företaget. Under sådant förhållande har det synts vara inkonsekvent och kunna
medföra praktiska olägenheter att bibehålla arealen såsom grund för majoritetsberäkningen
vid sjösänkning för jords förbättring. Af de bestämmelser, som i
10 kap. gifvas angående ny och slutlig uppskattning af värdet å jordförbättring,
fraragar, att en förändring kan efter företagets fullbordande göras i den beräkning,
som förut skett rörande sagda värde. Gifvetvis kan denna ändring i värdet icke
hafva något inflytande på frågan om företagets tillåtlighet eller icke, då ju företaget,
då ändringen göres, redan blifvit utfördt.

Då stadgandena i förevarande kapitel i allmänhet icke inskränkts att afse
blott torrläggningsföretag för vinnande af jordförbättring, har man med tanke på
den — dock säkerligen ytterst sällsynta — möjligheten, att en sänkning eller uttappning
af sjö ifrågasättes för vinnande hufvudsakligen af annan fördel än jords
förbättring, t. ex. för blottande af ett malmstreck, måst angifva, hur den för företagets
tillåtlighet erforderliga majoriteten i sådant fall skall beräknas. Beträffande
dylika företag, vid hvilka delaktighetstvång ju icke gäller, har man ansett
arealen af sjön böra vara det afgörande. Då företag sådana som de nu tänkta uppenbarligen
äro förbundna med ännu större ovisshet än vanliga sjösänkningar, har
dessutom till skydd för strandägarne att ej i onödan blifva utsatta för de olägenheter,
som därigenom möjligen tillskyndas dem, såsom villkor för desamma stadgats,
att den genom företaget påräknade nyttan skall i värde uppgå till minst dubbelt
mot däraf förorsakad skada.

Föreskriften i dikningsjagen, att de vattenafledningsföretag, hvarom här är
fråga, skola för att vara tillåtliga kunna utföras utan förnärmande af annans rätt
öfver vattnet, har ansetts icke böra upptagas i förslaget, då ju detta i omedelbart
sammanhang med stadgandena om villkoren för dylika företag innehåller detaljerade

5: 31-34

336

Tillstånd
från det allmännas
sida
till vattenafledning.

bestämmelser angående de förutsättningar, under Indika intrång i annans rätt öfver
vattnet må ske.

Såsom en af betingelserna för utförande af sjösänkning eller annan vattenafledning,
som medför rubbning af de bestående förhållandena i ett naturligt
vattendrag, upptager dikningslagen tillstånd därtill från det allmännas sida i de
fall, där sådant är föreskrifvet. Dessa fall angifvas i kungl. kungörelsen angående
vissa villkor för tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning m.
m. den 31 december 1879. Ändamålet med föreskriften om berörda tillstånd är att
bereda tillfälle till pröfning, huruvida det ifrågasatta företaget kan i ett eller annat
hänseende blifva till förfång för allmänna intressen. Denna pröfning verkställes
enligt nämnda kungörelse af Konungens befallningshafvande, som, för den händelse
anledning icke finnes för handen, att företaget skulle i vissa uti kungörelsen
angifna hänseenden medföra olägenheter, äger förklara, det hinder från det allmännas
sida ej möter mot företaget, men i annat fall skall, jämte eget utlåtande,
hemställa frågan Kungl. Maj:ts pröfning.

Till fullo inseende nödvändigheten af en i största möjliga grad sakkunnig
och noggrann pröfning angående den inverkan företag af ifrågavarande art kunna
hafva på befintliga och framtida kommunikationsanstalter samt på andra intressen
af allmän innebörd, hafva kommittéerna ansett denna pröfning böra för
framtiden öfverlämnas åt vattendomstolarna, hvilka enligt förslaget hafva att afgöra
alla andra vattenrättsliga spörsmål. Genom sin sammansättning och genom
den möjlighet, som enligt stadgandena i 11 kap. beredts dem att i de afseenden,
där sakkunskapen ej är hos dem företrädd, förskaffa sig sådan genom tillkallande
af sakkunnigt biträde, torde de ock blifva väl ägnade att verkställa den pröfning,
som i förevarande hänseende erfordras.

Till ledning för denna pröfning böra emellertid, i likhet med hvad fallet är beträffande
vattenbyggnaders förhållande till allmänna intressen, finnas stadganden i
lag och ej blott administrativa föreskrifter. På grund häraf har man dels i 33
§ förklarat vissa af 2 kapitlets bestämmelser äga motsvarande tillämpning och dels
i 34 § gifvit ett särskildt beträffande sjösänkningar gällande stadgande, hvarigenom
vissa allmänna och enskilda intressen, som däraf ansetts förtjänta, tillförsäkrats ett
visst skydd. För att gifva vattendomstolen tillfälle att företaga den nämnda pröfningen
har i 46 § här nedan föreskrifvits att, där syneförrättning hålles rörande där
angifna företag, hvilka äro i hufvudsak desamma som de, vid hvilka enligt ofvanberörda
kungl. kungörelse tillstånd från det allmännas sida fordras, underställning

337

till vattendomstolen skall ske, samt att, för den händelse syneförrättning rörande sådant
företag icke hålles, pröfningen skall påkallas genom särskild ansökan.

I sammanhang med frågan om tillvaratagande af allmänna intressen vid utförande
af sjösänkningar och andra torrläggningsföretag, som innebära en förändring
af vattnets djup eller läge i ett naturligt vattendrag, hafva kommittéerna haft att taga
i öfvervägande ett af vetenskapsakademien väckt förslag därom, att vid fråga om
sänkning af sjö från bemälda akademi skulle, såframt sådant från något håll yrkades,
begaras utlåtande, huruvida från naturskyddssynpunkt något vore att invända mot
företaget. Berörda förslag har jämte åtskilliga andra framställts i ett af vetenskapsakademien
den 7 juni 1905 afgifvet yttrande med anledning af riksdagens skrifvelse
den 13 maj 1904 angående åtgärder för beredande af skydd åt vårt lands natur och
naturminnesmärken.

Ehuru kommittéerna behjärta syftet med sagda framställning och således_så som

också framgår af det i 2 kap. 12 § af föreliggande lagförslag intagna stadgandet,
hvilket enligt hänvisningen i 5 kap. 33 § skall äga tillämpning jämväl beträffande
sjösänkning — anse nödig uppmärksamhet höra vid utförande af företag enligt
vattenlagen fastas vid de kraf, som kunna från naturskyddssynpunkt göras gällande,
i den mån dessa låta utan oskäliga kostnader förena sig med befrämjandet af de
intressen, hvarom det vid företaget i främsta rummet är fråga, anse sig kommittéerna
dock icke kunna tillstyrka bifall till framställningen. Därest hvarje därom, af hvem
som helst gjordt yrkande skulle föranleda skyldighet för den myndighet, som har att
tillse det ifrågasatta sjösänkningsföretagets förenlighet med allmänna intressen, att
från akademien begära sådant utlåtande, som ofvan nämnts, torde det vara fara värdt,
att de, som kanske af helt annat skäl än omsorg om naturskyddet vore motståndare
till företaget, städse skulle begagna sig af denna utväg för att till förfång för initiativtagarne
få frågans afgörande fördröjdt. För akademien själf skulle det säkerligen
också blifva förenadt med besvär att nödgas äfven i fall, där naturskyddsintresset
ej vore af någon betydelse, verkställa de undersökningar å ort och ställe, utan livilka
utlåtande förmodligen icke skulle kunna afgifvas. Fastän kommittéerna således icke
anse det lämpligt att ålägga vederbörande vattendomstol såsom en skyldighet att, då
sådant yrkas, hänvända sig till vetenskapsakademien, synes det böra stå vattendomstolen
Öppet att, oberoende af framställda yrkanden, anmoda akademien att yttra sig
i de fall, då sådant yttrande kan vara af behofvet påkalladt. Något hinder härför
torde icke heller finnas, äfven om vattenlagen ej innehåller uttryckligt stadgande
därom.

091204. Förslag till Vattenlag.

5: 31-

Framställning
af
vetenskapsakademien.

5: 36-42

338

36—42 §§.

Ändring De i dessa paragrafer gifna stadgande^ öfverensstämma i hufvudsak med

ning af^vat- bestämmelserna i dikningslagens 3 kap., dock med undantag däraf, att alla före tenverk,

skrifter om beräknande af lösen och ersättning jämte hvad därmed sammanhänger
här uteslutits och upptagits i 9 kap. af förslaget till vattenlag. Bland olikheterna
mot dikningslagen är att märka, hurusom det i 16 § andra stycket af nämnda
lag stadgade, ovillkorliga undantaget i fråga om »vattenverk, anlagdt för bedrifvande
af större bruk och bergverk eller större fabriksinrättning», ur förslaget uteslutits
och ersatts med bestämmelsen i 38 § andra stycket, enligt hvilken, såvidt fråga
är om sådan utrifning eller försämring af vattenverk, som skulle medföra nedläggande
af större fabrik eller annan anläggning, hvaraf många hafva uppehälle,
eller väsentlig minskning i dylik anläggnings drift, frågan om åtgärdens tillåtlighet
göres beroende däraf, att torrläggningsföretaget pröfvas vara af så stor betydelse
för det allmänna eller för orten, att detsammas utförande är af större vikt
än fabrikens eller anläggningens bibehållande. För uteslutning af det omförmälda
undantaget i dikningslagen, hvilket hämtats från 1824 års förordning angående
ändring eller utrifning af vattenverk, uttalade sig på sin tid såväl lagkommittén
och äldre lagberedningen som ock 1865 och 1870 års kommittéer samt
nya lagberedningen. Statens landtbruksingenjörer hafva äfvenledes framhållit
önskvärdheten af dess borttagande. Att stadgandet i fråga är af beskaffenhet att
kunna föranleda praktiska olägenheter finna kommittéerna uppenbart. Såsom
detsamma är affattadt, synes det kunna föranleda därtill, att ett vattenverk, som
ursprungligen anlagts för ett större bruk, får hindra genomförandet af ett i hög
grad önskvärdt torrläggningsföretag, ehuru bruksrörelsen numera kanske är af en
högst ringa betydelse. Äfven om stadgandet helt och hållet borttoges utan att
något annat sattes i stället, torde i allmänhet större industriella anläggningar vara
skyddade mot den ifrågavarande tvångsrätten redan genom det faktiska förhållandet,
att lösen och ersättningar skulle beträffande sådana anläggningar uppgå
till så afsevärdt höga belopp, att ett begagnande af tvångsrätten ej skulle vara
förenligt med ett godt ekonomiskt resultat af torrläggningsföretaget. Det riktiga
synes emellertid vara, att det, då fråga är om en industriell anläggning, hvars
nedläggande skulle kunna vålla betydande olägenheter, t. ex. genom borttagandet
för ett flertal personer af tillfälle till arbetsförtjänst, hvaraf dessa hafva sitt lefvebröd,
anläggningen och torrläggningsföretaget noggrant afvägas mot hvar -

339

5: 36-47

andra med hänsyn till den allmänna betydelse de hvar för sig äga. Mot den bestämmelse,
som härutinnan i förslaget intagits, kan möjligen den invändning göras,
att densamma synes sakna nödig bestämdhet, men med hänsyn till de olika fall,
som kunna tänkas, och de skiftande förhållanden, som äro rådande på skilda platser,
har man ansett sig icke höra genom angifvande af siffror eller på annat sätt mera
noggrant precisera stadgandet. För öfrigt bör observeras, hurusom detsamma
utgör i viss mån motsvarighet till den rörande byggande i vatten uti 2 kap. 3 §
upptagna bestämmelsen.

44 och 45 §§.

Stadgandena häri öfverensstämma hufvudsakligen med dikningslagens 27 och Synefur28
§§. Då enligt 2 kap. 38 § nämnda kapitels bestämmelser skola vinna till- rfande^dik^
länkning i fråga om arbete, som afser marks torrläggning, endast såvidt sådant nin9 eller
finnes särskilt föreskrifvet, har det funnits nödigt att i 45 § utsäga, att beträf- Mandel}
fande rensning för vattendrags bibehållande i torrläggningssyfte stadgandet i 2 mttm''
kap. 36 § skall lända till efterrättelse. Arbetet får således utan någon föregående
pröfning verkställas äfven inom annans område, sedan denne förut tillsagts därom.
Payrkas på grund af 31 § i förevarande kapitel annans deltagande i rensningen,
måste däremot i händelse af tvist syneförrättning hållas.

I öfverensstämmelse med det i 2 kap. 20 § intagna stadgandet, att den, som
ärnar uppföra byggnad i vatten, i fråga hvarom föregående pröfning af vattendomstolen
icke är nödvändig, dock har rätt, om han så önskar, att till beredande af trygghet
för framliden påkalla sådan pröfning, har i tredje stycket af 44 § medgifvits
dem, som vilja utföra torrläggningsföretag, att, ehuru sådan tvist, som förut i paragrafen
omförmäles, ej föreligger, begära syneförrättning för erhållande af bindande
föreskrifter för framtiden med afseende å torrläggningsföretaget och hvad därmed
har samband.

47 §.

I full motsvarighet till hvad beträffande byggnad i vatten blifvit i 2 kap. Rättsverkan
22 § stadgadt, har i förevarande paragraf intagits föreskrift om den verkan, som fchbethrti
tillkommer ett rörande torrläggningsföretag meddeladt utlåtande vid syneförrätt- to.rrl^99;
ning eller af vederbörande domstol gifvet beslut. nmgsmal.

Då i paragrafen talas om fastighetsägare, som »eljest varit lagligen part i målet»,
åsyftas härmed sådan sakägare, som, ehuru den angående syneförrättningen

5:47-49

340

utfärdade kungörelsen icke upptagit den fastighet han representerar, likväl tillstädeskoramit
vid förrättningen eller i den ordning, som omförmäles i 10 kap. 8 §,
blifvit kallad till förrättningssammanträde eller ock, där talan mot syneförrättningen
fullföljts hos vattendomstolen, enligt 11 kap. 77 § erhållit del af besvären.

48 §.

Torrläggningsföretag,
som ej
fullbordats
inom föreskrifven
tid.

Stadgandet i dikningslagens 72 § därom, att fråga om torrläggningsföretag,
som icke inom föreskrifven tid bragts till slut, må på yrkande af någon, hvars rätt
däraf är beroende, kunna förklaras förfallen, har ansetts böra utbytas mot en i
öfverensstämmelse med andra stycket i 2 kap. 22 § affattad föreskrift. Enligt
denna är frågan om företaget vid den för dess fullbordande bestämda tidens utgång,
därest det då ej är bragt till slut, utan särskildt yrkande förfallen, såframt
ej vattendomstolen beviljar anstånd med fullbordandet.

Mot det ofvannämnda stadgandet i dikningslagen har anmärkts, att det vore
otydligt, huruvida uttrycket, att frågan om företaget förfallit, innebure befrielse
för icke-sökande från allt deltagande i de med företaget förenade utgifterna, äfven
om detta vore till stor del utfördt. För den händelse det redan verkställda
arbetet vore till gagn äfven för andra än sökandena och dem, som förenat sig
med dessa, vore det emellertid ej rättvist, att de nedlagda kostnaderna skulle stanna
endast på de senare. Ehuru det torde kunna tagas för gifvet att, därest en nämnvärd
del af arbetet blifvit utförd, anstånd med företagets fullbordande skall på
ansökan beviljas, har det dock i anledning af berörda anmärkning synts lämpligt
att till den förevarande paragrafen göra ett tillägg, enligt hvilket det öfverlämnas
åt vattendomstolen att, där fråga om torrläggningsföretag förfallit, efter föreliggande
omständigheter pröfva, huruvida jämväl andra än sökanden och de med honom
likställda deltagarne skola bestrida de å företaget gjorda utgifterna. Angående
sättet för påkallande af denna pröfning hänvisas till 11 kap.

49 §.

Oförutsedd Det i denna paragraf intagna stadgandet, genom hvilket 75 § dikningslagen
ersättes, har affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den rörande byggnad
i vatten gifna föreskriften i 2 kap. 24 §.

341

5: 50-51

50 §.

I 8 § af förevarande kapitel hafva de fall angifvits, då ägare af jord inom torrläggningssamfällighet
har rätt att medelst afsägelse af den båtnad, som genom
torrläggningsföretaget beredes hans jord, vinna befrielse från skyldigheten att taga
del i företaget. I 50 § gifvas föreskrifter om sättet och tiden för sådan afsägelse.

Enligt dikningslagen kan afsägelse af båtnad antingen anmälas vid sammanträde
i målet inför synemännen eller domstolen eller ock göras skriftligen hos Konungens
befallningshafvande. Förslaget upptager allenast det sist nämnda sättet.
Dels har det nämligen synts lämpligt, att alla afsägelser äro samlade på ett ställe,
i samma diarium, hvarigenom det tydligtvis är lättare att återfinna desamma, och
dels har man ansett, att genom borttagande af tillfället att redan vid handläggningen
inför synemännen eller domstolen anmäla afsägelsen vederbörande jordägare
hindras från att öfveriladt och utan tillräckligt besinnande af följderna taga ett
steg, hvilket de sedermera kanske skulle önska ogjordt. För det fall, att ett torrläggningsföretag
omfattar jord, som är belägen i två eller flera län, har det funnits
nödigt gifva föreskrift därom, att afsägelsen skall göras hos Konungens befallningshafvande
i det län, där största delen af jorden ligger.

I fråga om den tid, inom hvilken afsägelse för att anses giltig skall göras,
kunde väl från vissa synpunkter en förkortning af den i dikningslagen bestämda
tiden synas önskvärd, men kommittéerna hafva dock med hänsyn till de skäl, som
för densamma blifvit anförda af nya lagberedningen, ej ansett sig böra föreslå kortare
tid. Däremot har tillägg gjorts, hvarigenom tillfälle beredes jordägare att begagna
sig af afsägelserätt äfven sedan genom ny eller slutlig uppskattning af den
genom företaget vunna jordförbättringen förhållandena möjligen ändrats så, att den,
som varit nöjd med den första uppskattningen, icke vidare finner med sin fördel förenligt
att kvarstå såsom deltagare i företaget.

51 §.

Vid återgifvande af den i dikningslagens 77 § förekommande bestämmelsen
om rätt för den, som genom båtnadsafsägelse vunnit befrielse från delaktighet i
torrläggningsföretag, att erhålla godtgörelse för dessförinnan verkställdt arbete
eller utgifvet bidrag till företaget, har den förändring gjorts, att jämväl ränta å
ersättningsbeloppet tillerkänts ersättningstagaren. Denna förändring sammanhänger
med den i 55 § intagna föreskriften, enligt hvilken den, som afsagt sig båtnaden,

Hvar och
när båtnadsafaägelse

skall göras.

Ersättningsrätt

för den,
som afsagt
sig båtnaden.

är pliktig att, intill dess den mot båtnaden svarande marken afträdes till kvarstående
deltagare i företaget, till dessa utgifva ersättning för den ökning i afkastningen
å hans jord, som genom torrläggningen uppkommit. Då han således icke längre
erhåller den temporära fördel, som enligt gällande lag tillkommer honom att ersättningsfritt
njuta den ökade afkastningen af all hans genom företaget förbättrade jord,
synes det ej mer än rätt och billigt, att äfven ränta å hans utlägg godtgöres honom.
Att han ej är skyldig att till de kvarstående deltagame afträda den mot båtnaden
svarande marken, förrän den godtgörelse guldits, som i förevarande hänseende tillkommer
honom, stadgas i 55 §.

52—54 §§.

Bestämmelsen i 52 § om skyldighet för jordägare, hvilken genom båtnadsafsägelse
undandrager sig delaktighet i torrläggningsföretag, att såsom ersättning för
den nytta företaget tillskyndat honom till kvarstående deltagare afstå så stor del
af den vunna eller förbättrade jorden, som jordförbättringens belopp utgör af jordens
hela värde i dess förbättrade skick, öfverensstämmer med gällande lag utom
i två hänseenden. Den ena skillnaden är, att i förslaget icke återfinnes bestämmelsen
i sista meningen af 76 § dikningslagen, enligt hvilken bestämmelse den, som afsagt
sig båtnaden, icke är pliktig att afträda vederlags jord, för den händelse frågan om
slutlig uppskattning förfallit till följd däraf, att anmälan om behofvet af sådan
uppskattning icke gjorts inom den därför stadgade tiden. Denna bestämmelse har af
statens landtbruksingenjörer på det skarpaste kritiserats, därvid framhållits att densamma
rent af kunde gifva anledning till svikligt förfarande. Det kunde exempelvis
inträffa, att en icke-sökande vid förfrågan allt jämt förklarade sig hvarken hafva
något att invända mot den vid syneförrättningen antagna grunden för delaktigheten
eller ämna begagna sig af sin afsägelserätt och härigenom förledde sökanden att afstå
från begärande af en kostsam slutlig uppskattning, men att han sedan i sista
ögonblicket ändock afsade sig båtnaden och sålunda förskaffade sig en kanske ganska
ansenlig båtnad utan att vare sig med penningar eller jord ersätta denna. Då
enligt det föreliggande lagförslaget (10 kap. 27 §) i motsats mot dikningslagen jordförbättringen
skall, om också endast med provisorisk verkan, värderas äfven i det uti
42 § dikningslagen afsedda fall, i hvilket enligt sistnämnda lagrum jordvidden skall
tillsvidare läggas till grund för delaktigheten, och då berörda värdering, för den
händelse slutlig uppskattning icke inom rätt tid begäres, skall vara till framtida efterrättelse
gällande (10 kap. 49 §), medför ej längre den omständigheten, att slutlig

343

5: 52-54

uppskattning icke skett, saknad af grund för utbrytningens verkställande; och kommittéerna
hafva vid sådant förhållande så mycket mindre ansett sig böra upptaga
den ofvannämnda bestämmelsen i 76 § dikningslagen, som denna tydligtvis kan försätta
de i företaget kvarstående deltagarne i en särdeles ogynnsam ställning.

Den andra olikheten mot gällande lag består däri, att enligt förslaget utbrytning
i viss man medgifves äfven af annan mark än den genom företaget vunna eller
förbättrade jorden. Då det ofta nog kan inträffa, att inom torrläggningsområdet förekomma
enstaka, mera högländt belägna partier, hvilka ej röna någon inverkan af
torrläggningen, kan det tydligtvis medföra olägenheter, om vid utbrytning af den
s. k. vederlagsjorden dylik mark ej får medtagas, olägenheter såväl för ägaren af
den faslighet, till hvilken marken fortfarande skulle komma att höra, som för dem,
till hvilka den kringliggande jorden utbrytes. Möjligen kunna dylika olägenheter
af hjälpas genom anlitande af ägoutbyten; men till förekommande af ovisshet har det
dock synts lämpligt att genom uttrycklig föreskrift tillåta intagande i den lott, som
utbrytes, jämväl af icke genom företaget förbättrad mark, i den mån det pröfvas behörigt
för erhållande af tjänlig skiftesläggning.

Tydligt är, att vid den uppskattning af icke förbättrad jord, som i nyss angifna
fall erfordras, förrättningsmannen vid utbrytnings förrättningen måste tillse, att
till vinnande af ett rättvist resultat samma grunder tillämpas som de, hvilka användts
vid bestämmande af jordförbättringen genom torrläggningsföretaget. Att
detta skulle lättast låta sig göra, därest samme person, hvilken handlagt syneförrättningen
rörande företaget, finge äfven verkställa utbrytningen, är påtagligt. Inom
kommittéerna har också varit på tal, huruvida ej sådan behörighet skulle kunna tillläggas
statens landtbruksingenjörer, d. v. s. de personer, som i regel äro förrättnings
män vid syneförrättningar enligt 10 kap. Med hänsyn till de särskilda svårigheter,
hvilka kunna vara förknippade med utbrytningsförrättningarna, svårigheter,
hvilkas öfvervinnande förutsätter ej blott en speciell landtmäteriutbildning utan
äfven en i behandling af skiftesgöromål vunnen erfarenhet, har man dock icke tilltrott
sig att framställa förslag i den nu angifna riktningen.

Att all utbrytning af vederlags jord, som kan till följd af samma torrläggningsföretag
ifrågakomma, verkställes pa en gång, torde i allmänhet vara lämpligt för
besparing af tid och kostnader. Undantag kan dock förekomma, där fråga är om
fastigheter, som äro belägna pa skilda hall. Likaledes synes det i hög grad ömkligt,
om vid utbrytningen förfares så, att den mark, som utbrytes, varder utlagd i
så få skiften som möjligt. Stadgande härom har intagits i 54 §.

5: 52-55

344

I andra stycket af sistnämnda paragraf har uttryckligen uttalats hvad som
äfven torde vara dikningslagens mening, nämligen att den utbrutna marken tillfaller
de kvarstående deltagarne i företaget personligen och ej de fastigheter, för hvilka
de hafva del i detsamma. Ville man tillämpa den motsatta uppfattningen, skulle särskildt
vid större företag ofta blifva en oundviklig följd, att till fastigheter, som
stode kvar i företaget, komme att läggas från fastigheternas öfriga ägor aflägset
belägna smärre områden, kanske inom andra kommuner, härad eller län, något som
uppenbarligen icke kan vara lämpligt. På detta jämte andra skäl har också 1908
års riksdag i enlighet med lagutskottets hemställan afslagit ett då i särskilt syfte
framställdt förslag därom, att den utbrutna vederlagsjorden skulle förklaras »i allo
tillhöra det hemman eller den lägenhet, för hvilken kvarstående deltagare uti företaget
ingått».

Beträffande storleken af den lott i vederlagsjorden, som tillkommer enhvar af de
nya ägarne, gäller det förhållande, i hvilket hvar och en af dem har att svara för
de med företaget förenade kostnader. I den mån marken icke mellan delägarne utskiftas,
skola bestämmelserna om samäganderätt komma till tillämpning, hvilket visserligen
följer direkt af stadgandena i lagen om samäganderätt den 30 september
1904, men dock ansetts skäligt att här intaga erinran om.

55 §.

Ersätt^ Ett ofta öfverklagadt missförhållande, som med de nuvarande bestämmelserna

för flen, som rörande utbrytning af mark till följd af båtnadsafsägelse gör sig gällande, är att,
båtnaden. ^ * allmänhet en afsevärd tid förflyter, innan de i företaget kvarstående deltagarne
få tillträda den utbrutna marken, de jordägare, som genom afsägelsen undandragit
sig delaktighet i företaget, få utan någon som helst ersättningsskyldighet draga fördel
af detta till förfång för dem, af hvilka företaget bekostas. Erfarenheten från
flera håll har också visat, att de, som begagnat sig af sin afsägelserätt, genom att
klandra efter företagets fullbordande verkställda uppskattningar af jordförbättringsvärdet
och öfverklaga utbrytningsförrättningen sökt på allt sätt få den tidpunkt,
då de skola afträda vederlagsjorden, uppskjuten så länge som möjligt. Under
tiden göra de sig den förbättring, som företaget beredt deras jord, ersättningsfritt till
godo, och oftast sker detta på ett sådant sätt, att vederlagsjorden, då den slutligen
afträdes till de kvarstående deltagarne, är i hög grad utsugen och försämrad.

Kommittéerna, som funnit det angeläget att söka råda bot för detta missför -

345

hållande, hafva i förevarande paragraf intagit stadganden, hvarigenom de i företaget
kvarstående deltagarnes rätt fullt tillgodoses.

56 §.

Huruvida den mark, som till följd af båtnadsafsägelse varder utbruten, svarar Den utbrutfor
inteckningar i den fastighet, hvarifrån utbrytningen ägt rum, har varit föremål
för delade meningar. Så omförmäldes i en vid 1894 års riksdag inom andra kärn- ^onsfri.
maren väckt motion, hurusom i gravationsbevis angående dylika utbrutna lägenheter
stundom stamhemmanets inteckningar upptoges såsom besvärande jämväl lägenheten.
Af detta och andra skäl hemställdes i motionen om skrifvelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om utarbetandet af lagbestämmelser i den riktning, att jord af
ifrågavarande beskaffenhet kunde frigöras från inteckning för fordran, vidlådande
stamhemmanet, utan hinder däraf att inteckningshandling ej företeddes i hufvudskrift.

I sitt utlåtande öfver berörda motion anförde lagutskottet bland annat: utbrytningen
af den jord, som motsvarade den genom ett vattenafledningsföretag för
viss fastighet vunna förbättringen, kunde betraktas såsom ett särskilt slag af ägoutbyte,
i det afseende, hvarom här vore fråga, fullt likartadt med öfriga slag däraf.

På samma sätt som vid ett ägoutbyte enligt gällande skiftesstadga ett hemmans ägovidd
kunde komma att minskas därigenom, att detsamma genom ägoutbytet tilllades
en mindre areal, hvilken i godhet och värde motsvarade den större areal, som
därvid frånginge hemmanet, och således hemmanet oaktadt denna förändring i areal
i sin helhet förblefve till värdet oförändradt, erhölle vid ett vattenafledningsföretag
den ur samfälligheten utträdande i utbyte mot den jord, han afträdde, jordförbättringen
å sin behållna jord i värde motsvarande det, som den afträdda jorden ägde
före vattenafledningsföretaget, och värdet å hans hemman i dess helhet underginge
icke någon förändring genom hans underlåtenhet att i företaget deltaga och den däraf
förorsakade utbrytningen af jord, som motsvarade jordförbättringens belopp.

Lika litet som vid det förra slaget af ägoutbyte inteckningshafvarne i det hemman,
som finge sina ägor till arealen minskade, kunde sägas lida någon kränkning
i sin rätt eller påstå sig hafva bibehållit inteckningssäkerhet i den större areal, som
frångått den intecknade fastigheten, lika litet kunde inteckningshafvarne i det
hemman, hvars ägare ej deltoge i ett sjösänkningsföretag, anses lida någon rättsförlust
därigenom, att från detta hemman af den förbättrade jorden utbrutits den

44—091204. Förslag till Vattenlag.

5: 56-58

346

jordareal, som motsvarade förbättringen genom vattenafledningsföretaget, eller hafva
någon inteckningsrätt i den särskilda lägenhet af den yppersta frälsenatur, som
af den utbrutna jorden bildats och som icke vidare hade något sammanhang med det
hemman, hvarifrån det utbrutits. Inteckningarna i det hemman, hvars ägare ej deltoge
i vattenafledningsföretaget, vore fastställda i hemmanet, och detta underginge
från synpunkten af inteckningshafvames rätt icke någon förändring genom utbrytningen
af den nybildade lägenheten, enär hemmanet sådant oaktadt fortfarande hade
samma värde som före vattenafledningsföretaget. På nu anförda grunder hölle utskottet
före, att enligt gällande lag lägenheter, hvilka till följd däraf, att stamhemmanets
ägare vägrat ingå i vattenafledningsföretag, utbrutits från stamhemmanet,
vore fria från de inteckningar, som besvärade detta. Då utskottet således ansåge
den ifrågasatta lagändringen icke vara behöflig, hemställdes, att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Nyssnämnda hemställan bifölls af riksdagen. Från den debatt, som föregick
kamrarnas beslut härom, är emellertid att anteckna, hurusom flera därvid uppträdande
landtdomare förklarade sig anse frågan om de utbrutna lägenheternas ställning
till stamhemmanets inteckningar vara så tvifvelsam, att enligt deras förmenande
en domare ej kunde underlåta att i gravationsbevis angående en dylik lägenhet
upptaga sagda inteckningar.

Till förekommande af ovisshet för framtiden hafva kommittéerna, som till
fullo dela den i ofvanberörda utskottsutlåtande såsom riktig angifna tolkningen af
gällande lag, ansett ett uttryckligt stadgande i förevarande hänseende höra i nya
lagen intagas.

58 §.

Ny ägares Bestämmelsen i dikningslagens 79 §, att ny ägare till jord, för hvilken skyl ansvarighet.

^g}ie^ taga del i torrläggningsföretag äger rum, ej är pliktig att svara för bidrag,
som förfallit till betalning innan han blef ägare, har varit föremål för skarpa
anmärkningar från såväl landtbruksingenjörernas som andra intresserades sida.
Man har funnit det i hög grad obilligt att, därest den förre ägaren uraktlåtit att
fullgöra honom åliggande bidragsskyldighet och han efter fastighetens försäljning
är insolvent, de öfriga deltagare i företaget skola nödgas att bestrida äfven de kostnader
för detta, hvilka skulle fallit på den ifrågavarande fastigheten, under det att
fastighetens nye ägare får utan ersättningsskyldighet tillgodogöra sig den genom
det verkställda arbetet vunna fördelen. Den risk, som deltagarne i torrläggnings -

347

företag på grund af nämnda bestämmelse äro utsatta för, har ansetts så mycket
större, som stadgandet i hög grad inbjuder till skenförsäljningar och annat ohederligt
förfarande, för hvilket de i allmänhet ej äro i tillfälle att skydda sig. Med
anledning af dessa anmärkningar hafva landtbruksingenjörerna vid 1906 års möte
uttalat sig för önskvärdheten af, att den berörda bestämmelsen uteslötes ur lagen
och därigenom inskränkningen af den nye ägarens ansvarsskyldighet bortfölle.

Kommittéerna, som finna de framställda anmärkningarna fullt befogade, hysa
dock betänkligheter mot att föreslå en utsträckning af den nye ägarens förpliktelser
gent emot torrläggningsföretaget ända därhän, att alla den föregående ägarens icke preskriberade
skulder till detta skulle af honom öfvertagas. Stora svårigheter skulle härigenom
uppstå för den, som köper en fastighet, att skaffa sig förvissning om storleken af
det belopp, för hvilket han genom köpet åtager sig ansvarighet. Det torde icke heller
vara behöfligt att för afhjälpande af det anmärkta missförhållandet gå så långt.
Därest styrelsen för torrläggningsföretaget rätteligen fullgör sina skyldigheter och
ej försummar att i tid vidtaga åtgärder för utkräfvandet af förfallna bidrag, synes
det vara fullt tillräckligt, om ansvarsskyldighet ålägges den nye ägaren endast beträffande
sådana bidrag, hvilka förfallit till betalning under den närmaste tiden
före fastighetsförsäljningen och hvilka styrelsen följaktligen ej haft tillfälle att i
anledning af den föregående ägarens tredska på laglig väg indrifva före ägareombytet.
Efter finska lagens föredöme har således i förslaget ny ägare ålagts att svara
äfven för sådana bidrag till företaget, som förfallit till betalning inom ett år innan
han blef ägare. De ofvan antydda betänkligheterna göra sig visserligen, ehuru i
mindre grad, gällande äfven i fråga om en dylik utvidgning af den nye ägarens förpliktelser,
men dessa betänkligheter hafva dock ansetts höra falla i betraktande af
det trängande behofvet att undanröja den obillighet mot öfriga deltagare i torrläggningsföretaget,
hvilken det nu gällande stadgandet medför.

Den omförmälda skyldigheten för ny ägare att svara för bidrag, som förfallit
inom viss tid före det äganderätten öfvergått till honom, gäller emellertid ej, för den
händelse fastigheten blifvit i exekutiv ordning försåld. Skulle jämväl vid en sådan
öfvergång af äganderätten ansvarigheten för förut förfallna, oguldna bidrag under
alla förhållanden falla på den nye ägaren, skulle detta förutsätta, att bidrags fordringen
vore förenad med förmånsrätt framför alla andra fordringar. Möjligen skulle
man kunna tänka sig, att ansvarighetens öfvergång på den, som inropar fastigheten,
gjordes beroende däraf, att med förbehåll härom försäljning kunde ske mot så hög
köpeskilling, att alla, som ägde bättre rätt, därur erhölle full godtgörelse, på samma

5: 58

5: 58-69

348

sätt som i utsökningslagens 105 § finnes föreskrifvet i fråga om intecknad nyttjanderätt
m. m., men tydligtvis skulle med ett dylikt stadgande mycket litet vara vunnet.
Att, vare sig jorden försålts exekutivt eller den på annat sätt öfvergått till ny
ägare, den förre ägaren icke blir fri från sin personliga ansvarighet för de bidrag,
för hvilka han svarat, lärer vara själffallet.

Stadgandet i andra stycket af 58 § torde ej erfordra särskild motivering.

så, att enhvar står i ansvar för arbetets utförande och vidmakthållande beträffande
viss sträckning å marken, syssloman skall utses att tala och svara i mål, som röra
företaget. Af nya lagberedningens motiv till detta stadgande framgår, att enligt
beredningens förmenande deltagarne utgjorde en samfällighet eller förening; och
denna beredningens uppfattning framträder ännu tydligare af hvad som yttrats vid
den paragraf i beredningens förslag, hvilken motsvarar dikningslagens 79 §. Här
heter det nämligen att, ehuru vid torrläggningsföretag, som ombesörjdes af deltagarne
samfälldt, dessa faktiskt bildade ett slags bolag eller utgjorde en förening i
hvad företaget anginge, beredningen dock ansett det ej vara lämpligt att i den föreslagna
författningen inlåta sig i ett mera reglementariskt ordnande af föreningsmedlemmarnas
inbördes förhållanden; därest vid något företag andra bestämmelser
i fråga om detta förhållande än de i allmän lag gifna skulle anses önskvärda, tillkomme
det deltagarne själfva att därom öfverenskomma.

Huruvida den sammanslutning, som i öfverensstämmelse med de föregående
stadgandena i detta kapitel äger rum mellan deltagarne i ett gemensamt torrläggningsföretag,
kan tillerkännas en rättslig ställning, motsvarande den, som under
vissa förutsättningar tillkommer hvad i lagen och eljest i allmänt språkbruk betecknas
såsom en förening, är en fråga, hvilken icke, åtminstone för närvarande, synes
vara i behof af en uttrycklig lösning genom ett lagstadgande. Att i allt
fall nämnda sammanslutningar icke i allo kunna jämföras eller likställas med
föreningar torde vara uppenbart. Redan från språklig synpunkt är det
tydligt, att benämningen förening icke är en tillfredsställande beteckning
på en sammanslutning af personer, hvilkas medlemsskap icke är åtminstone
för dem alla grundadt på en frivillig öfverenskommelse, utan på ett le -

59—69 §§.

S.....

S(nnj uibtynob

m. m.

läggningsföretag

I 74 § dikningslagen finnes föreskrifvet att, om deltagare i gemensamt torrningsföretag
äro flera än fem och delaktigheten dem emellan ej blifvit bestämd

349

galt tvång. Vidare är att märka, hurusom deltagarne i sammanslutningen tillhöra
denna allenast i sin egenskap af ägare till vissa fastigheter. Upphör deras äganderätt
till dessa, upphöra de också att vara medlemmar i sammanslutningen. Såsom
redan i det föregående framhållits, bildar den jord, som förbättras genom torrläggningsföretaget
eller, såvidt företaget ursprungligen kommit till stånd på grund af
frivilligt aftal, för annat ändamål torrlägges, en samfällighet. De, som representera
denna jord, utgöra medlemmarna i den sammanslutning, hvarom här är fråga.

Om således kommittéerna icke funnit det nödigt att genom uttryckligt lagbud
reglera de förevarande sammanslutningarnas rättsliga ställning, har det dock synts
hora ifrågasättas, huruvida ej lagen lämpligen bör innehålla vissa föreskrifter i afseende
på ordnandet af de inbördes förhållandena mellan deltagarne i det gemensamma
företaget utöfver hvad som framgår af de föregående stadgandena i detta kapitel
och jämte hvad som kan hafva blifvit bestämdt vid den syneförrättning, som i allmänhet
skall föregå ett sådant företags utförande. Vid dylik syneförrättning har frågan
om hvarje deltagares delaktighet i företaget, d. v. s. i de därmed förenade kostnaderna,
blifvit reglerad. Likaså torde därvid i allmänhet vara afgjordt, i hvilken hufvudsaklig
ordning det beslutade arbetet skall verkställas. Gifvetvis återstå emellertid
åtskilliga frågor beträffande företaget, hvilka öfverlämnas åt deltagarnes eget afgörande,
exempelvis i hvilken ordning och på hvilka tider uppbörd skall ske af de
bidrag till kostnaderna för företaget, hvilka deltagarne hafva att utgifva i enlighet
med den vid syneförrättningen upprättade kostnadsfördelningslängden. Därest intet
finnes i lagen bestämdt, på hvilket sätt dylika frågor skola afgöras, kan det
synas tveksamt, huruvida för giltigheten af beslut i sådant afseende skall fordras,
att samtliga deltagare äro ense, eller om majoritetens beslut därutinnan är bindande
for minoriteten. Huru deltagarne skola sammankallas till sammanträde för att besluta
i gemensamma frågor och af hvem en dylik kallelse, för att vara giltig, skall
utfärdas, kan tydligtvis vid lagens tystnad vara underkastadt tvifvelsmål. För besörjande
af de angelägenheter, hvilka såsom rörande företaget äro gemensamma för
alla deltagarne, synes i det fall, att ett flertal deltagare finnas, en särskild representant
för deltagarne såsom ett helt betraktade icke kunna undvaras. I förhållandet
utåt, d. v. s. med afseende på de rätts förvecklingar, som angående det gemensamma
företaget kunna uppkomma med personer, hvilka ej äro deltagare däri, har dikningslagen
genom det omförmälda stadgandet i 74 § sörjt för, att en dylik representant
finnes. Motiven till detta stadgande synas emellertid gifva vid handen, att den
häri omnämnde sysslomannen ej har någon befogenhet att å deltagarnes vägnar

i: 59-69

5: 59-6:

350

handhafva de med företaget förenade angelägenheter, såvidt angår förhållandet till
de särskilda deltagarne. I verkligheten plägar också, åtminstone då fråga är om
företag af viss större omfattning, jämte sysslomannen utses en arhetsstyrelse eller
direktion, åt hvilken uppdrages att vidtaga de anstalter, som kunna erfordras för
det gemensamma arbetets utförande, att hålla kontroll däröfver, att antagen entreprenör
på föreskrifvet sätt och inom bestämd tid verkställer arbetet, samt att af
deltagarne utkräfva de bidrag, som i mån af arbetets framåtskridande erfordras till
täckande af de därmed förenade kostnaderna. En dylik styrelses ställning blir dock
helt och hållet beroende af det uppdrag, som deltagarne lämnat densamma. Lagen
bestämmer härutinnan intet.

Ehuruväl några särskilda fall, där den nu antydda bristen på föreskrifter i lagen
medfört afsevärda olägenheter, icke kommit till kommittéernas kännedom, hafva
dock allmänt hållna klagomål öfver denna brist försports; och anledning synes därför
icke saknas att söka afhjälpa densamma, i den mån det finnes erforderligt till
förekommande af olägenheter för framtiden. Härtill synes dessutom vara så mycket
större skäl, som bestämmelser i de antydda hänseendena icke lämpligen torde kunna
undvaras beträffande de fullt likartade sammanslutningar, som på grund af de
i 7 kap. föreslagna stadgandena kunna framdeles komma i fråga för utförande af
vattenregleringsföretag till förmån för såväl jordens förbättring genom torrläggning
som vattenkraftens bättre tillgodogörande.

Kommittéerna hafva på grund af det anförda i förevarande paragrafer upptagit
en del föreskrifter, som synts erforderliga för reglering af de inbördes förhållandena
mellan deltagarne i gemensamt torrläggningsföretag. Att i särskilda fall
ytterligare bestämmelser kunna finnas behöfliga torde vara tydligt; men beträffande
dessa synes det riktigast att låta deltagarne själfva träffa afgörande. I 64 § har
därför medgifvits deltagarne att, om de så önska, antaga särskilda stadgar, hvilka
dock, till kontroll däraf att intet mot lag stridande däri intages, skola af Konungens
befallningshafvande granskas och fastställas, förrän desamma blifva förbindande.

6 KAP.

Om invallning.

I nya lagberedningens den 20 december 1877 aflämnade förslag till förordning
angående torrläggning af jord funnos i 14—21 §§ bestämmelser rörande invallning.

351

Dessa bestämmelser gjordes emellertid vid granskning i högsta domstolen till föremål
for starka anmärkningar särskildt från synpunkten, att tvångsdelaktighet icke
borde kunna påkallas beträffande invallningsföretag. Dessa företags framgång vore
nämligen, framhölls det, i hög grad beroende på det omsorgsfulla och noggranna
verkställandet och underhållet af alla de anstalter, som för vattnets afhållande och
bortledande vore af nöden, och det vore därför allt skäl att lämna åt den frivilliga
öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma företag till stånd. På grund af
hvad sålunda anmärkts, förklarade vid frågans förehafvande i statsrådet chefen för
justitiedepartementet, att han utan ett trängande behof, som i detta fall icke vore
fullt ådagalagdt, tvekade att tillstyrka medgifvandet af ifrågavarande, hittills för
\år lagstiftning främmande tvångsrätt, hvarför lian ansåg stadgandena angående infilning
böra uteslutas ur förslaget. Sa skedde ock i den kungl. proposition rörande
den defensiva vattenrätten, som förelädes 1879 års riksdag. Några bestämmelser
om invallning kornmo alltså icke att inflyta i den vid nämnda riksdag antagna, ännu
gällande dikningslagen. Och bestämmelser i ämnet saknas alltjämt i svensk rätt.

Ehuru invallningar således icke kunna genomföras annorledes än på den eller
de särskildt intresserades egen bekostnad och utan rätt till intrång på annans egendom,
saknas dock icke exempel på, att ganska omfattande invallningsföretag blifvit
med framgång utförda inom landet. Bristen på lagbestämmelser i ämnet har emellertid,
enligt hvad från sakkunnigt håll uppgifvits, föranleda att många frågor om
invallningsföretag, hvilkas utförande med all sannolikhet skulle för deltagarne blifvit
särdeles lönande, måst förfalla. Behofvet af dylika bestämmelser har också vid
flera tillfällen framhållits, bland annat i enskilda motioner vid 1906 års riksdag. I
anledning af dessa motioner anhöll riksdagen i skrifvelse den 20 februari 1906, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke bestämmelser angående invallning
borde tillvägabringas i vår vattenrättelagstiftning, önskvärdheten af lagföreskrifter
i förevarande hänseende har ock uttalats af statens landtbruksingenjörer.

Kommittéerna hafva alltså upptagit denna fråga till skärskådande och hafva
icke kunnat undgå att finna saknaden af bestämmelser i ämnet vara en brist i vår
lagstiftning, som bör undanröjas, om också vårt lands naturförhållanden torde vara
sådana, att invallningar icke allt för ofta lära blifva af behofvet påkallade. Att dylika
företags ekonomiska bärighet i allmänhet är vanskligare att beräkna än andra
torrläggningsföretags finna kommittéerna af erfarenheten bekräftadt. Dock torde
nutidens mera fulländade tekniska insikter på hithörande områden i detta afseende
erbjuda tryggare utsikter för framtiden än hvad hittills varit fallet. I allt fall

352

6: I

kvarstår emellertid mycken osäkerhet på detta område. Till följd däraf hafva kommittéerna
trott sig böra iakttaga stor varsamhet vid medgifvandet af tvångsrätt
för genomförandet af invallning. I all synnerhet har detta ansetts oundgängligt,
när för vattnets aflägsnande erfordras särskildt vattenuppfordringsverk.

1 §•

Vitsord till Något allmänt vitsord, såsom vid dikningsföretag är stadgadt, hafva kommittéinvallning
i öfverensstämmelse med den uppfattning, hvarför nyss redogjorts, icke ansett
de af jord- höra tillkomma den, som önskar verkställa en invallning. I stället har man trott sig
för rätten till invallning böra uppställa samma villkor, som i 5 kap. 32 § första stycket
stadgats med afseende å sjösänkning, eller således att sökanden själf eller tillsammans
med andra, som förenat sig med honom, äger egendom, hvarå belöper mer
än 50 % af det beräknade värdet å den af företaget i dess helhet uppkommande
jordförbättringen. Härom har stadgande införts i första stycket af förevarande
paragraf, hvarest tillika intagits en hänvisning med afseende å de allmänna intressen,
som omförmälas i 5 kap. 33 och 34 §§.

Erfordras vattenuppfordringsverk eller liknande anstalt för vattnets upphämtande,
hafva emellertid nämnda villkor icke ansetts ensamma betryggande. Det
låter sig nämligen icke förnekas, att under sådana förhållanden företagets ekonomiska
utfall är ännu vanskligare att beräkna, än om vattnet kan aflägsnas utan
uppfordringsverk. Huruvida något gagn skall vinnas genom invallningen, är i högsta
grad beroende af, att uppfordringsverket väl skötes och fungerar enligt beräkning.
Brister något i dessa hänseenden, återverkar det uppenbarligen ytterst menligt
på den afsedda torrläggningen. Man har därför ansett, att såsom villkor för
rätten att mot någons bestridande genomföra invallning med uppfordringsverk skall
fordras icke blott majoritet hos sökandena i afseende å den beräknade båtnaden utan
därutöfver, att båtnadens belopp står i viss relation till de beräknade kostnaderna
för företaget. I detta afseende har man stannat vid att föreslå, att båtnaden skall
uppgå till minst 150 % af kostnaderna. Och till kostnaderna hänföras icke blott
invallningens anläggningskostnad, däri inbegripen kostnaden för uppfordringsverket,
samt lösen och annan ersättning för skada och intrång genom invallningen utan
äfven den kapitaliserade kostnaden för uppfordringsverkets drift. Efter hvilka
grunder kapitaliseringen sker, stadgas i 14 kap. 5 §. Till lösen för skada och intrång
kan emellertid uppenbarligen icke räknas sådan lösen af mark, hvilken enligt

353

Släta punkten i 9 § kan påkallas af delägare, som afsagt sig båtnaden af företaget.

Det kan förtjäna nämnas, att rättigheten att med laga verkan protestera mot ett
invallniDgsföretag, som icke uppfyller nu ifrågavarande villkor, tillkommer icke
blott den, hvars jord skulle vinna torrläggning, utan äfven hvar och en, som genom
företaget skulle lida skada eller intrång.

2 §.

Undantagsvis skulle en invallning kunna ifrågakomma för andra torrlägg- vitsord till
ningsandamål än jords förbättring, t. ex. för att blotta en granit- eller malmfyndig- inval^wg i
het, som ar täckt af vatten. För rätten att genomföra ett dylikt företag har i före- ändamål.
varande paragraf uppställts dels samma villkor, som i 5 kap. 32 § andra stycket stadgas
beträffande sänkning eller uttappning af sjö för ändamål, som nyss sagts, dels
ock att, vare sig uppfordringsverk tarfvas eller ej, den beräknade nyttan af företaget
pröfvas i värde uppgå till belopp, som i 1 § andra, stycket sägs.

3 §.

Möjligt är, att förslag samtidigt kan väckas rörande samma vattenområde dels Konkurrens
om invallning och dels om torrläggning genom vattenafled ning. I öfverensstäm- vallning ''och
melse med den ofvan uttalade åsikten om invallnings vanskligare beskaffenhet har ''oatte^fie,h
i dylikt fall företräde i allmänhet gifvits åt vattenafledningen. Dock kan under
vissa förhållanden afgörandet böra träffas på motsatt sätt. I första rummet bör sådant
ske, om genom invallningen vinnes lika omfattande torrläggning som genom
den ifrågasatta vattenafledningen, och tillika invallningen medför lägre kostnad
och mindre rubbning af vattenförhållandena. Sådant torde emellertid blifva sällsynt.
Lättare kan man tänka sig inträffandet af sådant förhållande, som enligt
paragrafen i andra rummet betingar invallningens företräde. Fråga kan vara väckt
att sänka en sjö och därmed också en vik af sjön, som till ringare kostnad för strandägame
kring densamma skulle kunna torrläggas medelst en vall öfver vikens mynning.
Visserligen bjuder den naturliga samhörigheten på grund af grannelagsförhållandet
med öfriga strandägare kring sjön, att en sådan jordägare icke utan vidare
ar berättigad att undandraga sig deltagande i det gemensamma afledningsföretaget.
Men skulle invallningen ställa sig för honom betydligt förmånligare, bör
honom tillstädjas att vidtaga sådan åtgärd och dymedelst blifva fri från deltagande
i af ledningen. I paragrafen stadgas, att sådan rätt tillkommer honom, om han ge 45—091204.

Förslag till Vattenlag.

354

6: 3-8

nom invallningen får sin jord torrlagd mot hälften eller mindre af den kostnad,
som skulle belöpa å honom såsom deltagare i vattenafledningen.

Till förebyggande af missbruk har i paragrafens andra stycke föreskrifvits
skyldighet för den, som genom ett motförslag motsätter sig annans förslag till torrläggning,
att verkligen bringa sitt förslag till utförande, därest företräde gifves däråt,
vid äfventyr att eljest det andra förslaget må återupptagas.

4 §.

Samfällig- I likhet med bestämmelsen i 5 kap. 2 § beträffande dikningsföretag stadgas
också här, att all jord, som förbättras genom invallning, utgör en samfällighet.
Härvid göres emellertid undantag dels för sådan jord, hvilken redan före invallningen
må vara torrlagd till 1,2 meters djup, dels ock för annan jord, hvilken innehar
sådant höjdläge, att den, ehuru icke behörigen torrlagd, dock kan torrläggas till
nämnda djup medelst vanlig dikning och för ringare kostnad, än delaktigheten i invallningen
skulle medföra. Jord i det jämförelsevis förmånliga läge, som nu nämnts,
anses nämligen icke skäligen böra tvångsvis underkastas de risker, som äro förenade
med invallningen.

8 §.

Vattenafled- I denna paragraf upptages till bedömande spörsmålet, huru delaktighetsför utföres°ef-

hållandena skola ställa sig, när vattenafledning ifrågasättes från en sjö, vid hvilken

ter (let in- redan förut skett invallning. Man kan icke stanna vid den åsikten, som vid första
vallning agt

rum. påseendet kan synas naturlig, att invallaren skulle fullständigt befrias från delaktighet
i sjösänkningen. Dels kan det hända, att han genom sjösänkningen vinner
bättre torrläggning än invallningen bereder honom, dels vinner han i regel befrielse
från utgifter för invallningens vidmakthållande och eventuellt drifvandet af
uppfordringsverk. För den nytta, han i dessa afseenden vinner af sjösänkningen,
bör han taga del i densamma. Vinsten för honom af befrielsen från utgifterna för
invallningens vidmakthållande och drift motsvarar emellertid icke dessa utgifters
hela belopp. Ty därifrån bör dragas den på honom belöpande andel i underhållet af
de för sjösänkningen erforderliga anläggningar. För att få en fast utgångspunkt i
detta afseende har det ansetts lämpligt att genom lagbud fixera den vinst i sistnämnda
hänseende, hvarför invallaren skall deltaga i sjösänkningen, till den kapitaliserade
summan af halfva årskostnaden för invallningen. I öfverensstämmelse
härmed har 8 § affattats.

6: 9-11

355

9 §.

Hvad i 5 kap. stadgas beträffande sjösänkning skall gälla också med afseende Båtnadsafå
invallning, i den mån ej 6 kap. innehåller speciella föreskrifter. Dock har man icke 8figclse.
velat tillämpa på invallningsföretag de begränsningar i afseende å rätten att afsäga
sig båtnaden, som i 5 kap. 8 § stadgas för andra torrläggningsföretag. Afsägelserätt
förefinnes således vid invallning för delägare, som icke sökt företaget eller lagligen
likställes med sökanden, äfven om hans delaktighet i invallningskostnaden icke uppgår
till ett hundra kronor och äfven om invallningssamfällighetens ytvidd icke öfverstiger
ett hundra hektar.

Skälet till denna utsträckta afsägelserätt ligger i den ovisshet, hvilken, såsom
flera g ånger framhållits, alltid maste anses förefinnas därom, huruvida i längden
in vall ningen skall göra åsyftad tjänst. Men denna ovisshet föranleder nödvändighet
att med afseende å invallningsföretag gifva den till afsägelse berättigade ytterligare
en särskild förmån, som icke tillkommer honom vid andra torrläggningsföretag.
Om man stadgar endast liksom i 5 kap., att den, som afsagt sig båtnaden,
finge frigöra sig från deltagande i företaget genom att låta utbryta så stor del af
den torrlagda marken, som i värde motsvarar båtnaden af torrläggningen, skulle i
själfva verket den, som afsagt sig, för den återstående delen honom tillhörig mark,
som anses förbättrad genom invallningen, fortfarande vara beroende af dennas effektivitet
och sättet för dess skötande. Det är från ett sådant beroende man velat befria
den, som icke velat gå med i företaget. För detta ändamåls vinnande gifves ingen
annan utväg än att ålägga de kvarvarande deltagame i invallningen skyldighet att
från den, som afsagt sig båtnaden, om han begär det, lösa all den jord, som anses
vinna förbättrad torrläggning. Härom har bestämmelse införts i paragrafens
andra stycke. Om grunderna för löseskillingens beräknande stadgas i 9 kap. 37 §.

11 §.

Det är icke ovanligt, att ett och samma företag innefattar en kombination af Samtidig invattenafledning
och invallning. För sådan händelse stadgas i denna paragraf, att ochmttenföretaget
skall hänföras till det ena eller andra slaget allt efter dess hufvudsakliga aflednin9-beskaffenhet. De i 5, 6 och 7 §§ i detta kapitel gifna föreskrifter med afseende
å vall för invallningsföretag skola också tillämpas å vall, som uppföres i sammanhang
med företag, som enligt hvad sålunda stadgats, räknas såsom diknings- eller
vattenafledningsföretag.

7:1

356

Begreppet
vattenregle
ring i vattenlagens

mening.

7 KAP.

Om vattenreglering.

i §•

De företag, hvarom 7 kap. handlar, afse enligt förevarande paragraf att reglera
vattnets afrinning ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag. Under vattenregleringens
begrepp sammanföras alltså dels sjöregleringar, afseende att på konstlad
väg bestämma vattenståndet i sjö eller normerna för vattnets framsläppande därur,
och dels flodregleringar i syfte att genom kanalisering, upprensning o. d. ordna
vattnets lopp i ett vattendrag.

De arbeten, som ingå i en vattenreglering, äro alltså till sin art sådana, som
enligt 2 kap. 1 och 34 §§ räknas till eller jämställas med byggande i vatten. Att
stadgandena i 2 kap. det oaktadt icke skola vinna omedelbar tillämpning å dessa arbeten
betingas, liksom förhållandet är med de i 3—6 kap. afsedda arbeten, af visst
ändamål med deras utförande. Men bestämmandet af detta ändamål erbjuder här
vissa svårigheter utöfver hvad förhållandet är i afseende a arbeten, hvarom fråga är i
de nämnda kapitlen.

Bland de ändamål, för hvilka sjö- och flodregleringar pläga utföras, ingå nämligen
just samma ändamål, som af ses icke blott med arbeten enligt 3—6 kap. utan
äfven med vattenbyggnader, som icke uteslutits från omedelbar tillämpning af 2
kapitlets allmänna regler. Flodregleringar vidtagas gärna för främjande af farledsoch
flottledsintressen. Hvarje sjösänkning för jords torrläggning innefattar en sjöreglering,
såvidt som vattenståndet i sjön alltid röner inverkan däraf. En sjöreglering
åstadkommes ock genom hvarje i förening med en vattenkraftsanläggning uppförd
damm, hvarigenom en sjö hålles uppdämd. Och tilloppsrännan förbi strömfallet
till en kvarn eller såg nedanför fallet är till sin natur icke skild från en flodreglering
i denna del af vattendraget.

I de föregående kapitlen behandlas sådana företag, som drifvas fram af ett isoleradt
intresse: i 2 kap. en strömfallsägares intresse att få sitt fall bebyggdt, med
eller utan ingrepp i annans rätt öfver vattnet, i 3 kap. farleds- och i 4 kap. flottledsintresset,
i 5 och 6 kap. jordägares intresse att erhålla bättre torrläggning af mark.
I sistnämnda två kapitel omhandlas visserligen fragan om sammanslutningar mellan
olika delägare inom samma intressegrupp: torrläggningsintressets. Men för samver -

357

kan mellan olika slag af intressen till gemensamt gagn finnas i ofvannämnda kapitel
ingå regler. Och i 2 kap. saknas bestämmelser också om samverkan mellan olika
strömfallsägare i sådant syfte.

Det är i dessa afseenden 7 kap. meddelar föreskrifter. Och därför har enligt
förevarande paragraf under beteckningen vattenreglering sammanförts allenast
sådana arbeten för reglerande af vattnets afrinning ur sjö eller i vattendrag, som
vidtagas till gemensamt gagn antingen för skilda strömfall eller ock för ett eller
flera strömfall, å ena, samt en eller flera torrläggningsintressenter, å andra sidan.
Beträffande samarbete med farleds-, flottleds- och andra intressen hänvisas till
framställningen här nedan vid 2 § tredje stycket samt 11 och 12 §§.

För de flesta användningssätt af vattenkraft är det af stor betydelse att, såvidt
möjligt, undvika fluktuationer i vattentillgången och därmed i den tillgängliga
kraften. Det blir därför alltmera en allmän sträfvan hos vattenkraftsägare att skapa
största möjliga vattenmagasin för att där kunna innehålla så mycket som möjligt
af vårflodens (och andra flödens) vatten till successivt framsläppande under de
vattenfattiga årstiderna. Det är i allmänhet i detta afseende strömfallsägare hafva
intresse i reglerandet af vattenafrinningen ur ofvan strömfallet belägen sjö. Det är
emellertid uppenbart, att eu sådan reglering medför båtnad icke blott för det närmast
sjön belägna strömfallet utan i lika mån för alla andra strömfall i vattendraget
nedanför sjön. Alla dessa strömfall hafva en naturlig intressegemenskap i en reglering
af sjöns afrinning. Och detta icke blott beträffande utförande af de därför
erforderliga byggnadsarbetena, utan lika mycket i dessas vidmakthållande och i
afseende å iakttagande af ändamålsenliga regler för vattnets framsläppande i mån
af behof.

För att göra denna intressegemenskap gällande lämnar den nuvarande vattenrätts
förordningen ingen annan utväg än den privata öfverenskommelsens. Det ligger
i öppen dag, att härigenom den initiativkraftiga företagsamheten blir ganska
illa ställd. Det kan sålunda svårligen lyckas att få bidrag till arbetets utförande
från sådana strömfallsägare, hvilka icke äro färdiga att bebygga sitt fall eller att
använda ökningen i vattenkraft. Och sedan regleringen en gång utförts, blifva de
sannolikt lika ovilliga att deltaga i kostnaderna, äfven om de sedermera verkligen
tillgodogöra sig förmånerna af regleringen. Om ock den strömfallsägare, som vill
drifva fram regleringen, lyckas intressera en eller flera andra strömfallsägare att
bidraga till företaget, saknas dock rättslig norm för delaktighetens bestämmande.
Och stora svårigheter äro förknippade med att bereda det aftal, som härom må hafva

7: I

358

träffats, sådant rättsskydd för framtiden, att det med full säkerhet kan påräknas
förbinda hvarje framtida ägare af strömfallsfastigheterna. Det är därför ett mycket
kännbart praktiskt behof att få tvångssammanslutning till stånd mellan alla de
strömfall, som hafva båtnad af en reglering, med i lag fastställda grunder för delaktigheten.

Möjligheten af tvångssammanslutning är emellertid, såsom antydts, behöflig
icke blott mellan skilda strömfall sinsemellan, utan äfven mellan strömfall, å ena,
samt fastigheter, hvilkas mark beredes torrläggning, å andra sidan. Behofvet häraf
gör sig kännbarast gällande för jordbruket. När en sjösänkning utföres för torrläggningsändamål,
uppstå lätteligen strömfall vid vattendrags utlopp i sjön, eller
ökas fallhöjden i redan befintliga sådana strömfall. Med nuvarande lagstiftning
finnes ingen rätt för deltagarne i sjösänkningsföretaget att erhålla bidrag till dettas
utförande från dem, hvilkas egendomsvärde sålunda stegras med värdet å den vunna
vattenkraften. Härtill kommer en omständighet af måhända än större betydelse. En
sjösänkning kan utföras och utföres numera rätt ofta på det sätt, att genom dammoch
luckanordningar i utloppet sjön efter sänkningen kan tjänstgöra såsom reservoar
för nedanliggande vattenverk. Sådant kan mången gång ske, utan att torrläggningssyftet
i vidare mån lider afbräck, och skulle säkerligen ofta betala sig, om ägarne
af de nedanför liggande strömfallen kunde åläggas delaktighet i företaget i mån
af vunnen båtnad genom jämnare vattentillförsel. Å andra sidan kan en vattenreglering,
hvartill initiativ tages af strömfallsägare, ej sällan anordnas på det sätt
— medelst utloppets fördjupande och afstängande genom damm med luckor — att,
såsom förhållandet plägar uttryckas, vattenmagasinet förlägges under den dittillsvarande
lågvattenytan i sjön, d. v. s. att afrinningen ordnas sålunda, att förutvarande
högre vattenstånd förebyggas och torrläggning vinnes af sådana marker, som
förut vid flöden varit öfversvämmade eller vattensjuka. Äfven i dylikt fall vinnes
intressegemenskap mellan jordägarne och strömfallsägarne. Sådan kan för öfrigt
vinnas också med afseende å marker, belägna utmed själfva vattendraget. Genom
flödenas magasinerande i sjön eller genom vattendragets rätande eller reglerande på
annat sätt kunna sådana marker befrias från öfversvämning, hvilken förut besvärat
dem.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan yttrats, stadgas alltså i förevarande paragraf,
att ett företag till reglerande af vattnets afrinning ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag räknas till vattenreglering i vattenlagens mening allenast
under förutsättning, att det åsyftar antingen beredande af ökad vattenkraft eller

359

bättre hushållning med vattnet till gemensamt gagn för två eller flera strömfall eller
ock såväl bättre ordnad vattenkraft för ett eller flera strömfall som jords förbättring
genom torrläggning. Afses endast jords förbättring, tillämpas bestämmelserna i
5 kap. Först när torrläggningsintresset förbindes med vattenkraftsintresset, eller ock
skilda strömfall vinna intressegemenskap sinsemellan, betraktas företaget som vattenreglering.
Beträffande vissa modifikationer i regeln hänvisas till stadgandena
i 2 §.

I förevarande paragraf gifves, där ej hinder mot företaget möter af stadgandena
i 3 och 15 §§, vitsord till utförande af vattenreglering under enahanda villkor, som
i 5 kap. 32 § första stycket stadgas med afseende å sjösänkning, nämligen att sökanden
ensam eller i förening med andra, som förena sig med honom, besitter egendom,
hvars båtnad af företaget beräknas till mer än hälften af all båtnaden genom detsamma.

Det är vidtutseende rättigheter gent emot hvarandra och mot tredje man, som
i detta kap. tillerkännas delägame i ett vattendrag med kall- och andra sjöar. Den
rätt att till gagn för vattenverk uppdämma en sjö, hvilken enligt nu gällande lag
tillkommer allenast den strömfallsägare, hvilken äger marken vid sjöns utlopp, på
den kunna enligt lagförslaget äfven andra strömfallsägare i vattendraget göra anspråk
såsom en gemensam rättighet. Visserligen blir i ingen mån ägaren af marken
vid sjöns utlopp härigenom lidande; ty för honom resulterar ett sådant ingripande
i, att den dammbyggnad, som han annars ensam fått bekosta, blir uppförd på gemensam
bekostnad. Men det kan ju tyckas, som om man gåfve ägarne af strömfall
längre ned i vattendraget en vidsträcktare rätt öfver vattnet, än som betingas af
deras rätt öfver grunden i strömfallen. Eller med andra ord, det kan tyckas, som
om man tillerkände strömfallsägarne äganderätt öfver vattnet icke blott i strömfallen
utan också i sjön kanske miltals därifrån.

Ett dylikt betraktelsesätt, enligt hvilket alltså strandägarne vid sjön skulle lida
intrång i sin rätt till vattnet i sjön, är emellertid icke principiellt hållbart. Enligt
detsamma skulle samma intrång tillfogas delägame i sjön genom den nuvarande lagens
stadgande om enahanda rätt för ägaren af marken kring utloppet ur sjön. Ty
från sjödelägarnes sida sedt är uppenbarligen det förmenta intrånget lika oberättigad!,
om det sker för ett närliggande strömfalls räkning, som om det verkställes till
fleras båtnad. Men att den nuvarande lagen skulle i detta stycke bygga på orättvis
grund, har icke veterligen påståtts. Ett betraktelsesätt sådant som det. nämnda
hvilar i själfva verket på ett allt för starkt likställande af rätten till vatten med

7:1

360

äganderätt till mark och följaktligen på ett förbiseende af den vattnets egenskap,
hvarom ofvan talats vid 1 kap. (sid. 162), att ständigt växla plats och att således
vara, hvad där kallats ett kommunikationsmedel i vidsträcktaste mening. Det
är denna vattnets egenskap, som gör att »äganderätten» till vatten, om man får beteckna
rätten därtill med detta ord, är underkastad så väsentliga inskränkningar
utöfver dem, som hvila å äganderätt till annan egendom. Det är den, som grundar
det i allmänhet gällande förbudet för ofvan liggande fastighets ägare att innehålla
vattnet till förfång för nedan liggande. Det är ock denna vattnets egenskap, som gör,
att alla delägare i ett vattendrag i viss mån äro beroende af hvarandra, att vattendraget
i dess helhet med sjöar och strömfall är en enhet, hvars alla delägare i själfva
verket bilda en naturlig sammanslutning.

Af hvilken oerhörd nationalekonomisk betydelse genomförandet af vattenregleringar
i våra större vattendrag kan blifva, framgår tydligt af uppgifterna i vattenfallskommitténs
betänkande af år 1903. Där uppgifvas, för att taga ett par exempel,
vid Edeforsen i Luleälf lågvattenmängden till 54,1 kubikmeter i sekunden och högvattenmängden
till 1620 kubikmeter, och vid Älfkarleby i Dalälfven lågvattenmängden
till 103 å 105 kubikmeter och högvattenmängden till 1800 kubikmeter i sekunden.
Lågvattenmängderna angifvas således till allenast resp. cirka 3,3 och cirka 6 procent
af högvattenmängderna. För öfrig! har särskildt i de norrländska vattendragen
förmodligen kronan såsom den störste fallägaren redan ur denna synpunkt det största
intresse att kunna reglera vattenafrinningen och få enskilda intressenters bidrag till
kostnaderna för sådana företag. Också har i riksdagens skrifvelse af år 1904, hvilken
föranledde tillsättandet af vattenrättskommittén, förordats införande af bestämmelser
om vattenreglering i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som föreslås
i 7 kap. af vattenlagsförslaget.

Att beträffande de företag, som här äro i fråga, föreskrifva tvångsdelaktighet
af hufvudsakligen enahanda beskaffenhet och under samma villkor som med afseende
å sjösänkningsföretag, hvilka utföras enbart i syfte af jordförbättrings vinnande,
synes — såsom också riksdagen i sin nyss omförmälda skrifvelse framhållit
—- ej böra möta några betänkligheter från principiell synpunkt. Samma skäl, som
vid sistnämnda företag tala för behofvet af en legaliserad tvångsrätt, utöfvad af majoriteten
bland dem, mellan hvilka en intressegemenskap råder i fråga om det med
sjösänkningen åsyftade resultatet, mot minoriteten, samma skäl gorå sig gällande
beträffande vattenregleringar. Behofvet af föreskrifter om tvångssammanslutning
för dessa är, såsom redan förut sagts, högst kännbart och i ingen mån mindre än då

361

fråga ur om torrläggningsföretag för åstadkommande af jords förbättring. Emellertid
ar det tydligtvis icke af mindre vikt vid vattenregleringarna än vid sjösänkningarna,
att en sådan begränsning af det ifrågavarande tvånget göres, att missbruk
däraf varder förebyggdt. Såsom hufvudregel bör visserligen äfven här gälla, att det
ar den af företaget vunna båtnaden, som utgör den bestämmande normen för hvars
och ens delaktighet, men de särskilda förhållanden, som gorå sig gällande i afseende
på den förmån, hvilken består i en vunnen ökning af användbar vattenkraft, föranleda
vid vattenregleringsföretagen modifikationer och begränsningar af annat slag än
vid torrläggningsföretagen. Huru dessa modifikationer och begränsningar i det föreliggande
förslaget kommit till synes, skall omtalas här nedan vid 6 och 7 §§.

2 §.

Såsom nämnts, är det förefintligheten af gemensamt deltagande från flera in- Regleringstressenter,
som konstituerar att ett sjö- eller flodregleringsföretag skall räknas såsom “jb hänföras
vattenreglering. För att så skall ske, är det emellertid nödvändigt, att denna intresse- ^ vattengemenskap
verkligen kommer till synes. Om den väl finnes, men t. ex. en strömfalls- ZtttnlageL
ägare finner det förmånligare att ensam med frivilliga bidrag från andra bekosta en memng''
sjöreglering för att få ensam bestämmanderätt i framtiden, måste bestämmelserna
i 2 kap. och icke i 7 kap. vinna tillämpning. Det finnes intet yttre tecken på intressegemenskapen,
och någon sammanslutning mellan intressenterna påkallas icke. På
samma sätt kan det hända, att vid en sjösänkning i torrläggningssyfte visserligen
båtnad beredes också ett strömfall, men att torrläggningsintressenterna icke vilja påkalla
skyldighet för strömfallsägaren att taga del i företaget. T sådan händelse måste
5 kap. tillämpas. Härom innehålla förevarande paragrafs första och andra stycken
besked.

I tredje stycket sker en hänvisning till 3 och 4 kap. beträffande sådana regleringsföretag,
hvilka utföras uteslutande eller hufvudsakligen till förmån för allmän
farled eller allmän flottled. Af hvad som anförts under 1 § framgår, att principiellt
sedt hinder icke borde möta mot, att farleds- eller flottledsintressenter i en till- •
tänkt vattenreglering skulle äga påkalla deltagande i företaget af vederbörande
strömfalls- eller jordägare, som tillika hade gagn däraf. Med andra ord: i princip
borde farleds- och flottledsintressenter vara oförhindrade att stå som sökande till
vattenregleringsföretag. Då kommittéerna icke trott sig böra tillerkänna dem en
dylik rätt, har detta berott uteslutande på praktiska skäl.

46—091204. Förslag till Vattenlag.

7: 2-3

362

För att erhålla en norm, efter hvilken graden af delaktighet skall bestämmas
för hvarje deltagare i ett vattenregleringsföretag, måste man i penningar uppskatta
den båtnad företaget bereder de olika deltagarne. En dylik uppskattning låter sig
utan allt för störa svårigheter verkställa med afseende å det gagn, som genom företaget
tillskyndas jord och strömfall, eller således beträffande jordförbättring och vattenkraftsbåtnad.
Hvad angår jordförbättringen, skall värdet af denna jämlikt 10 kap.
25—27 §§ bestämmas enligt hufvudsakligen samma grunder, som tillämpas å torrläggningsföretag
enligt nu gällande lag. Och vid uppskattning af båtnad för strömfall
skola enligt 10 kap. 25 § andra stycket i tillämpliga delar lända till efterrättelse
enahanda regler, som i 9 kap. stadgas med afseende a värdering af vattenkraft, som
skall ersättas eller lösas. Annorlunda ställer sig saken beträffande möjligheten af
penninguppskattning, då fråga är om den nytta en vattenreglering bereder allmän
hamn eller annan allmän farled. Att uppskatta sådan nytta i visst penningbelopp,
torde vara mycket svårt. I alla händelser skulle en sådan uppskattning blifva allt för
osäker, för att på densamma skulle lämpligen kunna grundas rätt för farledsintressenterna
att påkalla en tvångssammanslutning med jordbruks- och vattenkraftsintressenterna.
Det är nämligen att befara, att till följd af osäkerheten i uppskattning
farledens delaktighet blefve beräknad allt för lågt eller allenast till det belopp,
som med någon visshet kunde styrkas, och att strömfalls- och jordägare alltså kunde
mot sin vilja inledas i ett vidtutseende företag mot otillräckligt bidrag från sökandesidan.
Däremot bör under vissa förhållanden en modifierad delaktighet från farledsintresset
kunna förekomma, när oafsedt densamma de lagliga förutsättningarna för
vattenregleringen från strömfalls- och jordägares sida förefinnas. Se härom 11 och 12
§§. Hvad nyss yttrats med afseende å svårigheten af värdering af nyttan för allmän
farled har måhända icke fullt lika obestridd tillämplighet beträffande allmän flottled.
Men då flottledsförhållandena icke utgöra föremål för kommittéernas behandling, har
man ansett frågan om flottledsintressets likställighet med jordbruks- och vattenkraftsintresset
i afseende å rätten att påkalla en vattenreglering böra anstå till en
framtida revision af flottledsförfattningarna. En särskild anledning härtill ligger
i flottningsföreningarnas ovissa rättsställning.

Skada genom
vattenreglering.

Af samma skäl, som betingat stadgandet i 2 kap. 2 § därom, att byggande
i vatten ej må ske till skada eller intrång för annans egendom, med mindre den
nytta, som vinnes af byggnaden, pröfvas i värde uppgå till minst dubbelt mot ska -

363 7:3-5

dan och intrånget, har i förevarande paragraf införts bestämmelse om motsvarande
villkor för rätten att utföra en vattenreglering. Dock har möjligheten att få en
vattenreglering genomförd så till vida utsträckts, att sådant företag tillåtits, äfven
om nyttan icke uppgår till belopp, som nu sagts, under förutsättning, att Konungen
förklarat företaget vara af särskildt gagn för det allmänna. Under vattenreglering
kunna nämligen inbegripas företag af den största allmänna betydelse. Det är nog
att härvidlag erinra om planerna på reglering af t. ex. Vänern eller Indalsälfven
med dess källsjöar. Ehuru ju visserligen nyttan af dylika företag rimligtvis komma
att vida öfverstiga det här angifna måttet, har det dock synts lämpligt, att, för den
händelse motsatsen skulle inträffa, en utväg finnes, hvarigenom möjliggöres, att dylika
betydelsefulla företag må i förevarande hänseende kunna betraktas ur en vidare
synpunkt. Inskränkningen i rätten att påkalla företaget har tillkommit uteslutande
af hänsyn till att tredje man icke bör åläggas att tåla skada och intrång för ett företag
utan påtaglig nytta. Denna synpunkt försvinner emellertid gent emot Konungens
förklaring om en annan och högre nytta än den, som vanligen kommer till synes.

I andra stycket bär införts en hänvisning till vissa stadganden i 2 och 5
kap. af innehåll, att vid vattenreglering liksom vid andra arbeten i vatten nödig
hänsyn skall tagas till allmänna intressen och att dylika intressen eventuellt kunna
hindra medgifvande till regleringen.

4 §.

I öfverensstämmelse med hvad som yttrats vid 1 § har i denna paragraf införts Samfällig stadgandet,

att de strömfall och den jord, som vinna båtnad af vattenreglering,

i afseende å företaget utgöra en samfällighet, hvars delägare äro skyldiga att med vattenreg lering.

de inskränkningar, som omtalas i följande paragrafer, taga del i företaget, enhvar efter
måttet af den båtnad hans egendom vunnit. Stadgandet står i full öfverensstämmelse
med hvad som för torrläggningsföretag föreskrifvits i 5 kap. 2 och 4 §§.

Af 11 § i förevarande kap. framgår, att undantagsvis äfven andra än strömfallsoch
jordägare kunna genom friviligt lämnande af anslag till företaget i förhållande
till detta erhålla samma ställning som delägare i samfällighet, hvarom här är fråga.

5 §.

I 5 kap. 5 § har hänsyn tagits till det förhållande, att i en dikningssamfällig- Skilda salthet
icke alla områden af den i samfälligheten ingående jorden hafva fullt likartade falh9heter -

7: 5-7

364

Korrektiv
med afseen
de å tvångs
delaktighet
vattenregleringsföretag.

intressen i företaget, ity att vissa områdens torrläggning är speciellt beroende af
visst särskildt arbete, som i och för sig icke gagnar andra områdens torrläggning.
Af nämnda paragraf framgår, att sådant förhållande vid torrläggningsföretag icke
bryter samfälligheten utan endast föranleder dess uppdelande i afdelningar, mellan
Indika till följd af förhållandet i fråga jämkning i delaktighetsprocenten skall äga
rum. En motsvarande olikhet i intressen kan i vida högre grad förekomma vid vattenreglering.
För att bereda jämn afrinning i ett vattendrag kan det vara nödigt att
uppdämma flera olika källsjöar eller att vidtaga andra arbeten på olika ställen i
vattendraget. Det är klart att ett strömfall, beläget omedelbart nedanför en af källsjöarna,
icke har gagn af arbetet för uppdämmande af källsjön till en annan gren
af vattendraget. Det är likaledes klart, att ett strömfall i allmänhet icke har något
intresse i regleringsarbeten längre ned i vattendraget. Och dock kan det vara lämpligt,
att alla sådana regleringsarbeten planeras och beslutas i en gemensam förrättning.

Det kan emellertid knappast ifrågasättas att ålägga en strömfallsägare skyldighet
att deltaga i kostnaden för regleringsarbete, hvaraf han således alldeles icke
för sin enskilda del har något intresse. Och hvad sålunda sagts om strömfall äger
tillämpning äfven med afseende å jord, hvars torrläggning beredes af det ena eller
andra arbetet oberoende af arbetena i öfrigt. I olikhet mot hvad som föreslagits beträffande
torrläggningsföretag, har man således tänkt sig, att under ofvan nämnda
förhållanden regleringsföretaget bör föranleda bildandet icke af en samfällighet med
olika afdelningar utan af flera skilda samfälligheter, allt efter som skilda dammbyggnader
eller andra anordningar å olika ställen i vattendraget erfordras. Skulle
däremot samma damm reglera afrinningen ur mer än en sjö, t. ex. därigenom att
ofvanför ligga två sjöar på väsentligen samma nivå eller dylikt, saknas anledning
att uppdela företaget.

Huruledes inom hvarje del af ett sålunda uppdeladt företag kunna, hvad den
torrlagda jorden beträffar, förekomma afdelningar, framgår af 8 §.

6 och 7 §§.

Såsom korrektiv mot missbruk af den beträffande torrläggningsföretag för jords
. förbättring stadgade tvångsrätten med afseende på deltagande däri uppställer 5 kap.
1 i likhet med gällande dikningslag, såvidt angår annan deltagare än den, som är sökande
eller likställd med honom, dels för vissa fall att bidragsskyldigheten ej får

365 7: 6 7

öfverstiga den vunna båtnaden och dels under andra förutsättningar att befrielse
från delaktighet i företaget kan vinnas genom afsägelse af båtnaden och öfverlåtande
till de öfriga deltagarne af så stor del af den förbättrade jorden, som motsvarar
båtnaden. Af dessa korrektiv kan tydligtvis det sist nämnda icke komma till någon
användning, då fråga är om den nytta, som genom vattenreglering tillskyndas eu
strömfallsägare. Om denne icke vill begagna sig af den vunna båtnaden, kan en afsägelse
däraf med åtföljande skyldighet att afstå motsvarande vattenkraft i allmänhet
icke vara tänkbar; möjligheten för de öfriga deltagarne att tillgodogöra sig den
afstadda kraften är så godt som fullständigt utesluten. Bidragsskyldighetens begränsning
till det belopp, hvartill den för ett strömfall vunna ökningen i vattenkraft
uppskattats, bör däremot alltid gälla beträffande andra deltagare än sökanden och
dem, som äro likställda med honom. Härom har stadgande intagits i 6 §.

Nyssnämnda begränsning är emellertid ej tillräckligt skydd för en strömfallsägare,
hvilken, åtminstone för det närvarande, icke har någon användning för den
vunna ökningen i vattenkraft och således i själfva verket ej har någon fördel af den
utförda regleringen. Att likväl tvinga honom att taga del i regleringskostnaden synes
knappt låta försvara sig. En modifikation i hufvudregeln om delaktighetsskyldigheten
är därför af nöden. Denna modifikation har kommit till uttryck i 7 §.

Enligt stadgandet i denna paragraf har en strömfallsägare rättighet att temporärt
underlåta att taga i anspråk den vunna förbättringen i vattenkraft och därmed
ock ratt till frihet tillsvidare från bidragsskyldighet till regleringskostnaden och
kostnaderna för företagets upprätthållande. Äfven här har från sådan rättighet undantagits
den, som sökt förrättningen eller eljest är likställd med sökanden. Den del
af kostnaden, som enligt den vid förrättningen jämlikt 10 kap. 39 § fastställda fördelningslängd
skolat falla å strömfall, som sålunda befriats, måste följaktligen gäldas
af de kvarvarande delägarne i förhållande till hvars och ens delaktighetsprocent.

Denna befrielse från deltagande i kostnaderna gäller emellertid endast så länge
förbättringen i vattenkraft icke tillgodogöres. Så snart strömfallsägare tager densamma
i anspråk helt eller delvis, inträder för honom skyldighet att erlägga den
enligt fördelningslängden på hans strömfall belöpande procent af kostnaden för vattenregleringens
utförande, anläggningskostnaden. Däremot är han fri från att gälda
någon ränta för den tid, hvarunder kraftökningen lämnats oanvänd. Eljest skulle
han på denna omväg i själfva verket äfven för nämnda tid blifva bidragspliktig.

Dessutom skulle ett hopande af räntor under kanske flera tiotal år äfven utan beräk -

366

7: 6-7

ning af ränta på ränta mången gång hindra utnyttjandet af ett strömfall, hvarå
denna last hvilade.

Ej heller skall den, som sålunda tillträder delaktigheten, gälda något af driftoch
underhållskostnaderna under den förflutna tiden. Emellertid kan det hafva
inträffat sådana händelser, som att en vårflod ryckt med sig en uppförd damm, eller
kan till följd af annan olyckshändelse det hafva blifvit nödvändigt att i afsevärd mån
ändra eller ombygga anläggningarna. Kostnader för dylika arbeten, hvilka äro att
jämställa med nybyggnad, böra medräknas i anläggningskostnaden; och förty bör
den tillträdande delägaren draga sin anpart också af desamma. Gifvetvis kunna
tvister uppstå, huruvida ett arbete är att hänföra till nybyggnad eller icke, och i
sådant fall lär understundom rättegång icke kunna undvikas. I denna olägenhet må
man dock finna sig. Det lär icke vara möjligt att detaljera, hvilka slags arbeten
skola räknas till nybyggnad eller ej. För öfrigt torde med senare tiders tekniska
framsteg olyckshändelser af ofvan antydd art allt mindre ofta förekomma i framtiden.
Anledningar till tvekan i omförmälda afseende lära alltså komma att blifva
allt färre. Till anläggningskostnaden räknas ock afgift, som i 11 kap. 85 § sägs.

Kättigheten till befrielse från bidragsskyldighet kommer naturligen att åberopas
af ägare dels till obebyggda strömfall, hvilkas bebyggande icke är omedelbart
förestående, och dels af bebyggda strömfall, där den förut befintliga kraften är tillräcklig
för det ändamål, hvartill den användes. Så länge ett strömfall förblir obebyggdt,
är uppenbarligen vinsten af vattenregleringen icke tagen i bruk. Och detsamma
är förhållandet, där anläggningen vid ett bebyggdt strömfall lämnas i oförändradt
skick och ej heller förändrad ordning införes vid dess drift, detta dock under
förutsättning att ej anläggningen redan förut är så anordnad, att därigenom utan
vidare kan tillgodogöras den vunna ökningen i vattenkraft. Om däremot efter vattenregleringen
ett obebyggdt strömfall bebygges eller förut befintlig anläggning för
uttagande af vattenkraft ändras eller förändrad ordning införes vid dess drift, måste
i de flesta fall presumeras, att afsikten är att taga i anspråk icke blott den ursprungliga
krafttillgången utan äfven kraftökningen. Med hänsyn härtill har i denna
paragraf stadgats bidragsskyldighetens inträdande, så snart dylik åtgärd ägt rum.
Dock kan det ju hända, t. ex. om i ett stort strömfall uppföres en mindre kvarn,
att i verkligheten någon gång det oaktadt kraftökningen måste sägas vara obegagnad.
För sådan händelse har man icke velat betaga strömfallsägaren den rätt han
fortfarande bör äga att åtnjuta bidragsfrihet. Men man har lagt bevisningsskyldigheten
på strömfallsägaren. Det är han, som måste styrka, att han ej begagnar kraft -

367

ökningen. Stundom kunna emellertid förhållandena vara sådana, att all bevisning
härom ar onödig, då förhållandenas egen natur, såsom i det ofvan angifna exemplet,
uppenbarligen gifva vid handen riktigheten af ett påstående, att kraftökningen icke
tages i anspråk.

Såsom nämnts, bestämmes bidragsprocenten redan vid den förrättning, där vattenregleringen
beslutas, och denna procent uträknas därvid efter den nettovinst, som
stromfallsagare beräknas skola göra. Hans båtnad är sålunda i allmänhet icke lika
med marknadsvärdet af det antal hästkrafter i monteradt skick, som han vinner.
Ty från detta marknadsvärde måste dragas den merkostnad, som föranledes däraf,
att strömfallet bebygges för tillgodogörande af större kraftbelopp, än som funnits
före regleringen. Vid förrättningen måste följaktligen göras ett öfverslag öfver
hvad monteringskostnaden för hvarje hästkraft af kraftökningen kan beräknas till,
och detta vare sig strömfallet är bebyggdt eller ej. Det är gifvet, att detta öfverslag
maste goras efter ytterst summariska grunder. Det kan alltså helt visst lätt inträffa
att, t. ex. när ett strömfall i framtiden bebygges, den vid förrättningen gjorda beräkningen
icke håller streck. Det bör därför lämnas öppet för en strömfallsägare,
som åtnjutit bidragsfnhet, att när hans bidragsskyldighet skall inträda styrka, att
beräkningen i fördelningslängden af hans nettovinst icke motsvaras af verkligheten.
Kan han visa, att de genom vattenregleringen honom tillförda hästkrafterna till
följd af ökade monteringskostnader eller eljest efter bebyggandet äga afsevärdt
mindre nettovärde än vid regleringsförrättningen beräknats, bör han kunna vinna
nedsättning i sin delaktighetsprocent. Härom har bestämmelse införts i andra
stycket af förevarande paragraf.

8 §.

Vid 5 § har anmärkts, hurusom bestämmelserna i 5 kap. 5 § om en samfällig- Af delningar
hets uppdelande i afdelningar skola tillämpas äfven å de jordområden, hvilka vinna *
förbättring genom en vatten reglering och hvilkas ägare förty äro skyldiga att deltaga
däri. Bestämmelser härom hafva införts i denna paragraf, därvid tillika framhållits,
att hvarje del af företaget, hvarom i 5 § förmäles, skall betraktas såsom en samfällighet
för sig.

9 §.

För den, hvars deltagande i en vattenreglering påfordras på grund af honom B&tnadsaftillskyndad
jordförbättring, bibehålies i denna paragraf samma rätt att genom båt- sä^e.

7: 9-11

368

nadsafsägelse undandraga sig delaktigheten, hvilken skulle tillkommit honom, därest
företaget behandlats allenast såsom torrläggningsföretag. Sagda rätt har emellertid
här ansetts höra finnas i större utsträckning än vid de rena torrläggningsföretagen.
Vid dessa är den inskränkt att gälla allenast, då den genom företaget förbättrade
jorden har en ytvidd, öfverstigande ett hundra hektar. Afsägelserättens medgifvande
vid mindre företag har, såsom i det föregående framhållits, ej ansetts lämplig. Då
emellertid i fråga om vattenregleringsföretag arealen af den förbättrade jorden icke
i regel utgör någon tillförlitlig gradmätare på företagets storlek och omfattning, har
det synts riktigast att låta den berörda inskränkningen i afsägelserätten här falla.

I andra stycket af förevarande paragraf har från 5 kap. 7 § införts motsvarande
korrektiv mot delaktighetstvång i förlustbringande företag, som för strömfall stadgats
härofvan i 6 §.

10 §.

Sättet för I likhet med hvad som stadgats i 2 kap. 14 § samt 5 kap. 12 § för där afsedda
Tinqsutfö- företag, har för vattenregleringar här införts en allmän bestämmelse, att företaget
rande. skau utföras på det mest ekonomiska sätt och med minsta intrång och olägenhet för
annan. Härtill har lagts den bestämmelse, att de olika intressen, som företrädas i en
vattenreglering, skola i lika mån tillgodoses, så vidt sådant är förenligt med företagets
hufvudsakliga ändamål.

11 §.

Anslag till Af skäl, som framhållits vid 2 §, är det egentligen två slags intressen, nämligen
V till del- tagare till vattenregleringar. Dock har redan antydts, att i viss mån äfven andra
däri. intressen kunna gagnas af en vattenreglering på samma gång, som jordförbättring
och vattenkraftsbåtnad därigenom beredes. Man kan därvid tänka särskildt på farleds-
och flottledsintressena, på fisket och i någon mån på möjligheten till kloakaf -

lopp och dylikt. På grund af den nytta, som en ifrågasatt vattenreglering kan komma
att tillskynda dylika intressen, kan företaget för dem, som representera desamma,
vara af sådan betydelse, att de skola finna med sin fördel förenligt att genom frivilliga
anslag befordra företagets genomförande. För öfrigt kunna förhållandena
vara sådana, att en vattenreglering finnes vara af det allmänna gagn och betydelse
vare sig för landet i dess helhet eller för någon viss ort, att vederbörande skola på
denna grund anse det lämpligt att genom allmänna anslag understödja företaget.

869

magenheten härtill kan dock befaras blifva mindre, därest ej förhållandena ordnas
sa, att anslagsgifvaren tillerkännes medbestämmanderätt i afseende på företagets
utförande och handhafvandet af de med detsamma förenade gemensamma angelägenheter,
eller således att anslagsgifvaren i viss mån likställes med dem, hvilka på
grund af vattenkraftsbåtnad eller jordförbättring äro deltagare i företaget. I förevarande
paragraf har hänsyn tagits härtill. Den, som på dylikt sätt understödjer
företaget, har har förklarats blifva deltagare i detsamma i mån af anslagets storlek
i förhållande till kostnaden för företaget.

Af samma skal, hvilka vid 2 kap. 8 § åberopats till stöd därför, att endast beständiga
institutioner böra äga befogenhet att framtvinga särskilda fiskvägar, har det
ansetts nödvändigt att göra motsvarande begränsning här. Det är således endast
kommun, ordet taget i dess vidsträckta betydelse att omfatta äfven t. ex. landsting,
eller också kronan, åt hvilka i denna paragraf tillerkännes rätt att på nämnda väg
blifva deltagare i vattenreglering.

12 §.

Emellertid har, såsom förut antydts, rätt ansetts böra stadgas att påkalla bi- Skyldighet
drag till en utförd vattenreglering äfven från ägare af farled, flottled eller kloak- /ör. a''Jdra,
ledning, for sa vidt nämligen det kan visas, att sådan anläggning af företaget har ^trömfaUsverklig
nytta af den beskaffenhet, att den kan uppskattas till visst penningvärde. Tmga^tiu''
basom ett ytterligare villkor har uppställts, att vattenregleringen skall vara genomord
och således nyttan kunna med stöd af vunnen erfarenhet påvisas. Bidragsskyldigheten
skall alltså grundas i minsta möjliga män på blott kalkyler. För densammas
bestämmande skall man äga erfarenheten om redan inträdda förhållanden att
bygga på. Såväl härigenom som genom den nyssnämnda bestämmelsen, att nyttan
for farleden, flottleden eller kloakledningen skall kunna direkt uppskattas i penningar,
har man sörjt för att bidragsskyldigheten aldrig kan blifva högre än som
motiveras genom en verklig och påtaglig fördel. Tvärtom torde man kunna säga
att fördelen i själfva verket blir långt större än vid bidragsskyldighetens uträknande
efter nyss angifna grunder kan tagas hänsyn till.

Under sådana korrektiv mot oskälig belastning hafva kommittéerna ansett sig
kunna ålägga ägare af allmän farled eller flottled eller af kloakledning från samhälle
skyldighet att bidraga till vattenreglerings anläggningskostnad. Emellertid hafva de
icke vagat sig pa att göra dessa ägare till verkliga deltagare i företaget. Till en del

47—091204. Förslag till Vattenlag.

7: 12-15

370

finnas skälen härtill angifva under 11 §, och för öfrigt skulle ett motsatt förfarande
stå i strid med den nyss uttalade åsikten, att de, som sålunda intvingas till bidragsskyldighet,
skola vara fria från framtidens risker. De blifva följaktligen fria från
allt deltagande i drift- och underhållskostnader, men kunna å andra sidan’ i fall af
behof påkalla, tillämpning af 13 § för att få vattenregleringen behörigen underhållen
och skött.

Skyldighet, som nu nämnts, bör naturligen icke kunna påläggas den, som enligt
11 § frivilligt lämnat anslag till en reglering. Endast för den händelse detta anslag
understiger livad vederbörande enlig! 12 § skulle hafva att gälda, kan bidrag,
motsvarande skillnaden, utkräfvas.

13 §.

Underhålls- Liksom annan byggnad i vatten skall underhållas, så stadgas underhållsskylsky
Idig het. oc]?så beträffande anläggningarna för en vattenreglering. Kostnaderna här för

samt för företagets drift skola fördelas efter samma grunder som anläggningskostnaden,
allenast med den inskränkning, som framgår af stadgandena i 7 och 12 §§.

14 §.

Pröfning af
fråga om
vattenreglering
vid
syneförrättning.

Vattenreglering må ej utföras, med mindre rörande densamma hållits syneförrättning
i den ordning 10 kap. stadgar. Till följd af den mångfald grannlaga frågor,
som vid en vattenreglering kunna ifrågakomma, har man ansett nödigt, att i dylika
mål synemännens utlåtande alltid skall underställas vattendomstolens pröfning.

Denna pröfning bör dock icke sträckas så långt, att vattendomstolen ingår i gransk -

ning af alla utdömda ersättningar, utan att besvär öfver förrättningen gifva anledning
till sådan granskning. Men naturligtvis äger vattendomstolen här liksom eljest
att enligt 11 kap. 53 §, utöfver hvad besvären gifva vid handen, utsträcka sin pröf -

ning, där sådana särskilda omständigheter förekomma, som i nämnda lagrum angifvas.

15 §.

Pröfning af Vattenregleringar kunna, såsom ofvan antydts, komma att ifrågasättas under
Konungen t syana förhållanden, att de beröra betydande vattensystem inom landet. Att utan

v%ssd jan. ioi

vidare öfverlåta åt det enskilda intresset och den enskilda företagsamheten — lat vara
under stark kontroll för tillvaratagande af allmänna intressen — att bestämma öfver

371

så omfattande företag, som inverka på stora landsdelars vattenförhållanden, vore
att gå för långt. I förevarande paragraf hafva därför kommittéerna föreslagit, att
Konungen skall aga ingripa mot utförande af dylikt företag, för den händelse sådant
skulle behöfvas antingen af militära skäl eller af hänsyn till ifrågavarande orts
allmänna ekonomiska intressen. Så djupt ingripande företag, hvarom här är fråga,
kunna och höra i sistnämnda hänseende af den högsta statsmyndigheten ses ur högre
och vidare synpunkter än dem, som hetingas af företagets gagn för beredande af
ökad vattenkraftstillgång och bättre torrläggning af jord. Huru viktiga och i allmänhet
afgörande sistnämnda intressen än äro, finnas dock vid deras sida, särdeles
vid dessa stora företag, äfven andra intressen, hvilka böra vinna särskilt beaktande.

Beträffande vattenreglering, som berör vattenförhållandena i någon af de största
sjöarna i de mera kultiverade delarna af landet eller således Vänern, Vättern,
Mälaren, Hjälmaren, Siljan eller Storsjön i Jämtland, har i enlighet med hvad nu
yttrats i förevarande paragraf stadgats, att sådant företag ej må komma till utförande,
med mindre Konungen förklarat hinder däremot ej möta från sådana intressens sida,
hvilka nyss berörts. Men äfven vattenregleringar, hvilka icke beröra nämnda
sjöar, kunna vara af den ingripande betydelse, som ofvan angifvits. För sådant
fall gifver paragrafen Konungen rätt att, innan domstolspröfningen af sådan vattenreglering
slutförts, tillkännagifva, att Konungen förbehåller sig pröfningen, huruvida
mot företaget hinder af sådan beskaffenhet, som nyss nämnts, möter. Har
Konungen gifvit sådant förklarande rörande visst företag, må detsamma ej utföras,
innan om förmälda pröfning verkställts af Konungen och lämnat det resultat, att
hinder icke möter. Det ligger i sakens natur, att förklarande från Kungl. Maj:ts
sida rörande hans ställning i detta hänseende till en ifrågaställd vattenreglering
kan af dem, som intressera sig för företagets utförande, sökas på förhand, innan
arbete och kostnader i större mån nedlagts på förberedelser till företaget och således
äfven innan syneförrättning begärts eller afslutats rörande detsamma.

Hvad nu yttrats äger uppenbarligen tillämpning, vare sig företaget utföre.-?
såsom en vattenreglering i egentlig mening enligt 1 § eller således under yrkande om
tvångsdelaktighet för annan än sökandena, eller till äfventyra sökandena själfva
skulle vilja på egen kostnad fullgöra arbetet. Stadgandena i denna paragraf böra
alltså gälla äfven beträffande företag, som i 2 § första och andra styckena afses.
Härom har uttrycklig bestämmelse införts i andra stycket.

7: 16-18

372

16 §.

lctdgar och Af 5 kap. 64 § framgår, att för torrläggningssamfällighet särskilda stadgar

styrelse. rörande handhafvande!- af gemensamma angelägenheter icke äro obligatoriska. För
mindre företag skulle det medföra alltför stor omgång, om särskilda stadgar erfordrades.
Annorlunda är förhållandet beträffande vattenregleringsföretag. De torde
alltid blifva af den omfattning, att behofvet af stadgar gör sig gällande. Sådant
behof betingas för öfrigt däraf, att såsom delägare i vattenregleringssamfällighet
sammanföras representanter för sa olika intressen som kraftintresset och jordbruksintresset
eller ock ägare af skilda strömfall, som lätt stå i konkurrensförhållande
till hvarandra. Vid en vattenreglering böra ock i allmänhet föreskrifvas noggranna
bestämmelser om vattnets framsläppande. För kontrollen öfver efterlefnaden af
dessa bestämmelser samt öfver hufvud däröfver, att vid företagets drift alla delägarnes
intressen behörigen tillgodoses, torde en fastare organisation af den för företaget
bildade sammanslutningen vara af nöden. Följaktligen har i förevarande paragraf
föreskrifvits, att stadgar för handhafvandet af de med företaget förenade angelägenheter
skola antagas så ock styrelse utses. Beträffande styrelseledamots nationalitet
m. m. gäller till följd af hänvisningen här nedan i 22 § hvad för torrläggningsföretaget
stadgats i 5 kap. 59 § andra stycket.

17 §.

Stadgarnas

innehåll.

I denna paragraf omnämnas vissa ämnen af grundläggande natur, rörande hvilka
stadgarna måste innehålla bestämmelse. Vidare föreskrifves, att stadgarna för
att blifva gällande skola granskas och fastställas af Konungens befallningshafvande
i den ort, där styrelsen för företaget har sitt säte, dock att i fall, som omförmäles
i 15 §, fastställelsen skall meddelas af Konungen.

18 §.

Anmälan om Då, såsom nämnts, för vattenregleringsföretag stadgar äro obligatoriska, står
styrelseval. ^ | fuu honsekvens med föreskriften för torrläggningsföretag i 5 kap. 60 § första
stycket, då i förevarande paragraf stadgas, att arbete å annans mark ej må verkställas,
ej heller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan stadgar blifvit
antagna och fastställda samt anmälan om styrelseval gjord hos Konungens befallningshafvande.

Föreskriften i denna paragraf, att Konungen, om och när det för tillgodoseende Af Konnnaf
allmänt väl pröfvas nödigt, äger utse en ledamot i styrelsen för vattenreglerings- ledamot''!
företag, grundas till en del på samma skäl, som föranledt stadgandena i 15 §. Men styrelsen.
åt föreskriften liar ansetts böra gifvas tillämpning äfven å förhållanden, som icke
falla in under 15 §. De allmänna intressena kunna nämligen kräfva sådant, äfven om
Konungen ej förbehåller sig pröfningsrätt, som i 15 § sägs, och undantagsvis äfven
om företaget är af något mindre omfattning än där förutsättes.

22 §.

Af vatten regleringens natur att innefatta arbete i vattnet för vattenkraftsända- Hänvisning
mål följer, att stadgandena i 2 kap. äro tillämpliga å vattenregleringsföretag, i den ttlg £a°ch
män ej specialstadganden föreligga i 7 kap. Då tillika vattenregleringen konstigerar
en tvångssammanslutning mellan olika intressenter, är det naturligt, att också
5 kap. under enahanda restriktion skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Darvidlag likställes vattenregleringen med en sjösänkning, och i den mån bestämmelserna
om dikning äga tillämpning på sjösänkningsföretag, skola de gälla också
för vattenreglering. Särskildt är detta fallet med afseende å vattenreglering, som
tjänar det dubbla ändamålet att tillgodose jämte kraftintresset äfven jordens torrläggning.

Vid bestämmandet af sådan fiskeafgift, som omförmäles i 2 kap. 9 §, skall
hänsyn tagas till de vattenståndsförhållanden, som beräknas råda efter regleringens
utförande. Detta följer af det allmänna syftet med nämnda fiskeafgift.

23 §.

Det kan lätt hända, att en sjösänkning eller annan vattenafledning igångsät- Vattenregtes
för jords torrläggning, men att under förrättningens fortgång det befinnes, att lf^%^ st?1''
äfven strömfall hafva gagn af företaget eller att detta kan anordnas på sådant sätt, sänkning.
att dylikt gagn uppstår. Det är gifvet, att i sådan händelse hos sökandena till vattenafledningen
i allmänhet skall uppstå önskan att i stället få företaget ordnadt
såsom vattenreglering, för att därigenom må kunna påräknas deltagande från strömfallsägares
sida. Emellertid kan det hända, att någon bland sökandena är ägare
förutom till mark, som har gagn af torrläggningen, äfven till strömfall, som skulle

374

vinna båtnad genom företagets omläggning till vattenreglering. En sådan sökande
kan tänkas benägen att motsätta sig dylik omläggning i tanke att såmedelst
vinna kraftökningen utan kostnad. Till förebyggande af ett sådant missbruk
har i förevarande paragraf stadgats, att under förhallanden, som nu nämnts,
sökande till vattenafledning skall betraktas såsom sökande jämväl till vattenreglering.
Härtill har dock af naturliga skäl fogats det villkoret, att sökanden i fråga
af vattenregleringen vinner samma båtnad för sin jords torrläggning som af vattenafledningen
utan högre kostnad, såvidt på jordförbättringen belöper, än som skulle
vållats honom af vattenafledningen. Om det vidare förfarandet med ärende, som nu
sagts, stadgas i 10 kap. 19 §.

8 KAP.

Om kloakledningar.

Huruvida det ämne, som i förevarande kapitel behandlas, eller rättsreglerna
beträffande bortledande af förorenadt vatten, hör till vattenrätten — eller närmare
bestämdt den defensiva vattenrätten — i egentlig mening, kan måhända vara underkastadt
någon tvekan. De åtgärder, som här komma i fråga, åsyfta icke så mycket
att befria en fastighet eller ett område från vattnet såsom sådant, eller att skydda
från skada genom vattenflöde eller försumpning. Fastmer är det egentliga andamålet
med åtgärderna att befria från de menliga inverkningarna af föroreningar
i vattnet. Och detta mål tror man lättast kunna vinnas genom bortledande af själfva
vattnet. Bortledandet är alltså strängt taget icke ändamål utan medel för vinnande
af ett utanför vattenrättens område liggande ändamål.

Att å andra sidan kommittéerna icke öfverskridit sin befogenhet genom att
på sitt program upptaga jämväl förevarande ämne, kan däremot icke vara föremål
för tvekan. Ty, om ock någon skulle mena, i enlighet med hvad nyss framhållits,
att detta ämne skulle vara främmande för kommittéernas första uppdrag: att revidera
vattenrätten, så har i alla händelser dikningslagskommittén erhållit ett särskilt
bemyndigande att föreslå lagstiftningsåtgärder till förebyggande af olagenheter
genom förorenande af vatten äfvensom genom luftens förorenande.

Kommittéerna, eller i allt fall den ena af dem, hafva alltså icke kunnat undgå
detta spörsmål, det må tillhöra vattenlagen eller ej.

Att i en vattenlag meddela bestämmelser rörande rättsförhållanden med af -

seende å luftens förorenande genom utsläppande af stoft eller gaser kan uppenbarligen
icke ifrågakomma. Dessa rättsförhållanden höra beträffande sina
Principer under lagstiftningen om grannelags förhållandet fastigheter emellan och
regleras i detalj ur synpunkten af hvad som må vara tillåtligt med hänsyn till
människors, djurs och växters hälsa och trefnad. Detsamma måste i själfva verket
gälla beträffande vattnets förorenande genom utsläppande däri af fasta eller flytande
ämnen eller gaser. Rättsförhållandena äro fullständigt analoga i det ena
fallet som i det andra. Någon principiell åtskillnad i rättsligt hänseende kan icke
uppställas mellan den granne, hvars bostad förpestas eller hvars fält förbrännas af
gaser från en närliggande fabrik, och den, hvars fisk dödas genom vattnets förskämning,
eller som däraf hindras att använda vattnet till hushålls- eller andra
ändamål. Lagstiftningen bör intaga samma ställning gent emot båda dessa företeelser,
och lagbestämmelserna torde i mycket kunna blifva gemensamma för dem
bägge. Dikningslagskommittén har för afsikt att i särskildt lagförslag upptaga
dessa spörsmål till gemensam behandling.

Endast i ett afseende har vattenlagen anledning att taga befattning direkt med
frågan om vattnets uppblandande med främmande ämnen, nämligen såvidt angår
utsläppande däri af fasta ämnen, genom hvilka uppgrundning kan vållas. Åtgärder,
som kunna leda till hinder mot vattnets fria lopp, tillkomma nämligen otvifvelaktigt
vattenlagens bestämmande. I 2 kap. 35 § finnas stadganden i detta ämne.

Beträffande däremot frågan om förbud mot eller skadestånd till följd af vattens
förorenande genom andra ämnen än nu sagts eller öfverhufvud genom i vattnet
upplösta eller uppslammade ämnen innehåller vattenlagsförslaget inga rättsregler.
Härutinnan gälla för närvarande de visserligen föga utömmande stadgandena
i hälsovårdsstadgans 9, 14 och 28 §§ samt 17 och 18 §§ i ordningsstadgan
för rikets städer m. fl. hithörande lagrum.

Det verksammaste medlet att förebygga fara och olägenhet af förorenande ämnen
är emellertid dessas aflägsnande. Och detta sker, såvidt angår flytande ämnen
och slam, som vattnet kan föra med sig, lättast genom afledning. I den
mån sådan åtgärd ifrågasättes, kommer man in på ett område, som med skäl kan
anses tillhöra vattenrättslagstiftningen, synnerligast som det ligger i sakens natur, att
såsom aflopp för orenlighet, särskildt från enskilda hushåll, ofta komma att begagnas
diken, hvilka jämväl tjäna till jordens torrläggning.

Det är eu kännbar och ofta öfverklagad brist i nu gällande lagstiftning, att
bestämmelser ej finnas för ordnande af rättsförhållandena med afseende å förore -

376

nadt vattens afledande; och härvid kommer i främsta rummet i betraktande saknaden
af föreskrifter, hvarigenom för ett samhälle eller en enskild fastighets ägare möjliggöres
att öfver annans mark framdraga afloppsledning för dylikt vatten. Stadgande^
i dikningslagen hafva afseende allenast å sådant afledande af vatten, som sker
i ändamål af »jords odling eller förbättring». Den där föreskrifna skyldigheten för
ägare af nedanför liggande mark att ej hindra vattnets aflopp från högre beläget område
och att, om för vattnets afförande tarfvas dike å hans mark, däraf upplåta hvad
till diket åtgår äger följaktligen icke tillämpning, då fråga är om afledande af förorenadt
vatten.*'' Enligt hvad ett flertal af de yttranden gifva vid handen, som i det
förevarande ämnet, på framställning af dikningslagskommittén, afgifvits af bl. a.
kommunala myndigheter i riket, har berörda förhållande föranledt betydande svårigheter,
då det gällt att ordna frågan om spillvattens afledande från städer, köpingar,
municipalsamhällen och andra tätare bebyggda orter. För samhällen torde
visserligen möjlighet finnas att i enlighet med expropriationsförordningen erhålla
rätt att för ändamålet tillösa sig den mark, som erfordras för ledningens framdragande
öfver annans fastighet. Denna utväg synes emellertid endast i undantagsfall
hafva användts, och man har i allmänhet sökt att genom frivilliga aftal ordna saken.
Helt naturligt har dock detta mången gång visat sig förenadt med svårigheter
och olägenheter. Såsom ett önskemål har också från flera håll uttalats, att den omförmälda,
i dikningslagen föreskrifna skyldigheten måtte lagfästas äfven då fråga är
om framdragande af kloakledning. Jämväl beträffande spillvattens afledande från
enskilda fastigheter har saknaden af laglig möjlighet att tilltvinga sig rätt att öfver
annans nedanför liggande mark afleda affallsvatten ofta gjort sig på ett beklagligt sätt
kännbar.

Olägenheterna däraf, att bestämmelser saknas för ett lagligt ordnande af frågor
om bortledande af spillvatten, om skyldighet att rensa och underhålla afloppsdike,
hvari spillvatten framrinner, jämte andra hithörande frågor, hafva äfvenledes
framhållits af järnvägsstyrelsen i en till Kung!. Maj:t den 4 juni 1907 aflåten skrifvelse,
enligt hvilken, i mån af den fortgående utvecklingen af landets järnvägskommunikationer
och den däraf föranledda snabba tillväxten af stationssamhällen
och därmed jämförliga tätare bebyggda samhällen i järnvägsstations närhet,
nämnda brist i lagstiftningen efter hand blifvit allt mer kännbar såväl för vederbörande
järnvägsförvaltningar som för befolkningen i afseada samhällen. Berörda

* Se K. Maj:ts dom den 22 ang. 1900 (N. J. A. s. 334). Jfr äfven K. Maj:ts dom den 9 juli 1902
(N. J. A. not A 214).

377 8:1

skrifvelse jämte därvid fogade yttranden af vederbörande distriktsförvaltningar
angående de erfarenheter, som på förevarande område vunnits, samt de särskilda önskemål,
som hystes beträffande innehållet af den ifrågasatta nya lagstiftningen, har
dikningslagskommittén fått mottaga för att vid fullgörande af sitt uppdrag taga desamma
i öfvervägande.

En ny lagstiftning angående ifrågavarande ämnen är helt visst påkallad af ett
trängande behof. Denna lagstiftning måste uppdraga gränserna för rätten att medelst
afloppsledning för förorenadt vatten göra intrång å annans mark och meddela bestämmelser
om skadestånd, som i samband med framdragande af sådan ledning bör utgifvas.
Den måste också föreskrifva de former, under hvilka frågan om sådan rätt
och hvad därmed sammanhör skall vinna rättsligt afgörande. Och den kan ej heller
underlåta att taga hänsyn till det samfällighetsförhållande, som uppstår, när två eller
flera begagna samma ledning. Frågor af hufvudsakligen enahanda natur hafva, såsom
framgår af 5—7 kapitlen, genom den föreslagna vattenlagen reglerats, såvidt
angar torrläggnings- och vattenregleringsföretag. Det ligger därför nära till hands
och är i själfva verket grundadt på nära sammanfallande rättsliga förutsättningar,
att i vattenlagen intagas motsvarande bestämmelser också beträffande afloppsledningar
för förorenadt vatten.

På dessa grunder hafva i förevarande kapitel inrymts sådana bestämmelser.

1 §•

I denna paragraf har i fråga om afledande af spillvatten eller annan flytande Hatt att
orenlighet upptagits motsvarande rättsregel, som beträffande vattenafledning {iZkkdmn
for torrläggning af mark finnes stadgad i 5 kap. 1 §. Det är emellertid icke °fver an~9
tillfyllest att, såsom i 5 kap. skett, reglera rättsförhållandet allenast mellan olika mark''
fastigheter. Till väsentlig del afses i förevarande kapitel aflopp för orenlighet
från samhällen. Dessa böra därför i ifrågavarande hänseende gifvas själfständig rätt
till talan för samtliga fastigheter inom det planlagda området. Det skulle svårligen
gå för sig att låta de olika tomtägarne föra talan hvar för sig i afseende å
det gemensamma afloppet för samhället i dess helhet eller större del däraf.

Paragrafen angifver vidare de afloppsledningar, här benämnda kloakledningar.
å hvilka kapitlets bestämmelser äro tillämpliga. Det afgörande för, huruvida ett
aflopp, det må vara täckt eller öppet, är att hänföra till kloakledning i vattenlagens
mening, är att dess syfte är afledande af spillvatten eller annan flytande orenlig 48—091204.

Förslag till Vattenlag.

8: 1-2

Kloakledning,
som
byqqes gemensamt.

378

het. Tjänar afloppsledning både detta ändamål och torrläggningssyfte, betraktas
den som kloakledning allenast, om spillvattnets och orenlighetens afledande är hufvudsak
eller ock den mark, hvars torrläggning tillika afses med ledningen, utgöres
af begrafningsplats eller samhälles planlagda område. I annat fall tillämpas därå
5 kap.

2 §•

I fråga om afledande af vatten för torrläggning af jord i ändamål af dennas
förbättring har förslaget i öfverensstämmelse med gällande lag föreskrifvit skyldighet
för alla, hvilkas jord förbättras genom företaget, att deltaga i kostnaden för
detta. En dylik tvångsdelaktighet har man däremot icke ansett sig kunna föreslå
beträffande afledande af kloakvatten, lika litet som ett sådant tvång funnits lämpligt,
då fråga är om afledande af vatten för marks torrläggning i annat syfte än vinnande
af jordförbättring. Att, såsom från vissa håll ifrågasatts, utsträcka den
nämnda tvångsrätten till förevarande område torde icke vara påkalladt af något allmänt
föreliggande behof. Svårigheten att i detta fall med något sa när exakt tillförlitlighet
göra en uppskattning af den nytta, som genom företaget beredes den
ene och andre, torde i allt fall lägga hinder i vägen för ett legalt tvång med afseende
på deltagandet i kloaklednings anläggande.

Helt naturligt kan det emellertid mycket ofta föranleda en afsevärd besparing
af kostnader eller eljest vara till fördel, om samma kloakledning till viss
sträcka användes gemensamt af två eller flera samhällen eller skilda fastigheter.
Hvad samhällen beträffar torde detta särskildt gälla i afseende på förhållandet
mellan en stad och de i dennas omedelbara närhet befintliga förstadssamhällen.
För dessa senare kan det mången gång på grund af terrängförhållanden vara så
godt som omöjligt att blifva af med sitt spillvatten på annat sätt än genom framdragande
af ledning öfver stadens område; i sådant fall är det gifvetvis till förmån
för dem, om de få begagna sig af samma kloakledning som staden och sålunda
slippa att bygga och underhålla egen ledning genom staden. Äfven för staden
kan ett dylikt gemensamt ordnande af kloakvattenfrågan i vissa hänseenden
medföra en fördel.

Lagstiftningen bör därför på allt sätt söka befrämja ett samarbete skilda samhällen
eller fastigheter emellan på det förevarande området. Detta synes i främsta
rummet kunna ske därigenom, att redan vid anläggandet af kloakledning för ett

379

8: 2 7

samhälle eller en faslighet annat samhälle eller annan fastighets ägare tillerkännes
rätt att — naturligtvis mot skyldighet att gälda därigenom föranledd ökning i an
läggningskostnaden (se 5 §) — påyrka ledningens byggande så, att jämväl det
senare samhällets eller fastighetens kloakvatten kan därigenom afledas. Därest den,
som bygger ledningen, har anledning förmoda, att annan i en snar framtid skall blifva
i behof af ledning för sitt affallsvatten, kan det vara af vikt äfven för den förre
att till undvikande af en eljest framdeles ifrågakommande ombyggnad redan från
början inrätta ledningen på sådant sätt, att den andre kan betjäna sig däraf.

I öfverensstämmelse med hvad nu sagts har stadgandet i 2 § affattats.

3 §.

Af enahanda skäl, som föranledt stadgandet i 2 §, och i öfverensstämmelse med nätt att in stadgandet

i 5 kap. 26 § har i förevarande paragraf stadgats rätt för ett samhälle el- vatten^an ler

en fastighet att inleda sitt kloakvatten i annans tidigare anlagda kloakledning. nans kloak .

ledning.

Detta stadgande har särskild betydelse för förstads rätt i förhållande till den stad,

ofvanför hvilken den är belägen. Endast om synnerliga olägenheter skulle vållas af
inledandet, må detta förbjudas, och icke ens sådana olägenheter få utgöra hinder,
om ändamålsenligt aflopp icke kan beredas på annat sätt än genom kloakledningen
i fråga. Om de ekonomiska villkoren för sådant inledande stadgas i följande paragrafer.

4-7 §§.

I dessa paragrafer regleras förhållandena mellan två (eller flera) samhällen, Gemensam
som begagna sig af gemensam kloakledning. Enligt 8 § gälla samma regler ocksåeller
i förhållande mellan ett samhälle och en utanför detsamma belägen fastighet. Beträffande
däremot förhållandena mellan två eller flera särskilda fastigheter, hvilka
begagna gemensam kloakledning, ställer sig enligt 9 § saken i flera hänseenden olika.

Hvarje samhälle har för skötseln af sina allmänna angelägenheter särskilda
organ, och så äfven beträffande samhällets kloakledningar. Om nu två samhällen
hafva gemensam kloakledning, skulle det lätt vålla konflikter och svårigheter af
skilda slag, ifall man stadgade att båda samhällenas organ skulle gemensamt
handhafva kloakledningen. Det har synts kommittéerna vida förmånligare att
låta kloakledningen stå under ledning och skötsel af endast det ena samhällets
organ. I vanliga fall rör frågan förhållandet mellan en stad och dess förstäder,

380

8: 4-9

och det är då säkerligen i allmänhet mest betryggande, att staden ensam liar kloakledningen
om hand, hvilket i regel torde blifva följden af stadgandena i 4 g.

Uppenbart är dock, att det andra samhället skall bidraga till kostnaderna för
kloakledningen och dess skötsel. Detta bidrag skall först och främst afse anläggningskostnaden.
Beträffande denna har i förslagets 5 och 6 §§ uppställts olika regler
för olika delar däraf. Den ena delen omfattar ökningen i anläggningskostnaden,
som må vållas därigenom, att det ena samhället vid kloakledningens anläggande yrkat
dess byggande äfven för dess kloakvatten eller ock sedermera begärt att få dit inleda
sitt kloakvatten. Det är allt för möjligt, att det ena yrkandet såväl som det
andra föranleder ökade dimensioner på afloppet eller annars särskilda anordningar.
Kostnaden härför skall på en gång gäldas till det samhälle, som har kloakledningen
om hand.

Därmed är emellertid icke det andra samhällets skyldighet att deltaga i anläggningskostnaden
uttömd. Det skall ock deltaga i anläggningskostnaden i öfrigt.
Bidraget till denna del af anläggningskostnaden har ansetts kunna utgå medelst årlig
afgäld.

På sistnämnda sätt skall ock bidrag lämnas till utgifterna för ledningens skötsel
och underhåll.

Den syneförrättning, som enligt 17 § har att bestämma om anläggandet af kloakledningen
eller om rätten till inledande i densamma af kloakvattnet från annat
samhälle, skall enligt 10 kap. 30 § fastslå beloppet såväl af kapitaltillskottet enligt
5 § som af den årliga afgälden. Kapitaltillskottet för kostnadsökningen förfaller
till betalning, i mån som kostnaden utgifvits, och den årliga afgälden skall utgå
från och med den dag, då kloakledningen tagits i bruk för det bidragsgifvande
samhällets räkning. Har detta samhälle på sitt eget yrkande berättigats att begagna
ledningen, skall dock vid syneförrä.ttningen fastställas viss dag, från hvilken afgäldsplikten
senast skall vidtaga. Annars skulle det kunna hända, att det afgäldspliktiga
samhället för långa tider icke brydde sig om att i verkligheten utöfva den
rätt, det tillvunnit sig, och som kanske vållat det andra samhället åtskilligt omak.

9 §.

Gemensam Beträffande kloakledning, som anlägges för eller genom inledande af kloak^/öi-^skildcf
vatten blir gemensam för skilda fastigheter, ställer sig saken i viss män på annat
fastigheter, gatt än det, hvarför nyss redogjorts. Att uppdraga skötseln och underhållet af

ledningen uteslutande åt ägaren af en af fastigheterna skulle i flera afseende.! vara
mindre lämpligt. Här böra de olika fastigheternas ägare ingå såsom delägare i
ledningen. En samfällighet skapas af enahanda art som enligt 5 kap., dock
med den olikheten att, enär i allmänhet någon åtskillnad icke torde kunna göras
på det gagn den ena fastigheten eller den andra har af ledningen, det stadgats
såsom regel, att ägarne af de olika fastigheter, som begagna ledningen, med lika
andelar skola deltaga i kostnaden för densamma. I denna regel har emellertid
gjorts den begränsning, att, om någon fastighet, t. ex. en fabrik, tillför ledningen
väsentligt större vattenmängd än de andra fastigheterna eller kloakvatten af sådan
beskaffenhet, att särskilda kostnader för ledningens skötsel och underhåll till följd
däraf uppstå, delaktigheten skall i män däraf jämkas.

Om i en befintlig kloakledning för eu eller flera fastigheter annan fastighets
ägare inleder kloakvatten från sin fastighet, bör den nye delägaren enligt nyss angifna
grunder gälda sin anpart i anläggningskostnaden, jämkad efter det skick, hvari
ledningen befinner sig, samt deltaga i framtida kostnader för underhåll och skötsel.
Därest en af de förutvarande fastigheterna styckas och de särskilda delarna bebjggas,
äro ägarne af de sålunda frånskilda och bebyggda delarna, därest kloakledningen
för deras räkning tages i anspråk, tydligen att anse som nya delägare
med de skyldigheter, hvarom nu talats.

11 §.

Undantagsvis kali ifrågakomma, att kloakledning behöfver tagas i anspråk Rätt att för
såsom aflopp för ofvan liggande marks torrläggning. I sådan händelse gälla häromläganiJgZi1
allmänhet samma regler, som förut stadgats beträffande rätten att inleda kloak- l4aavatten
vatten. Tillämpade utan all begränsning skulle dock dessa regler någon gång kun- kloakledna
leda till obillighet mot markens ägare. Ett samhälle eller en fabrik kan hafva
anlagts i nedersta delen af en dalgång på sådant sätt, att för den ofvan liggande
markens torrläggning icke gifves annan möjlighet, utan oskäliga kostnader, än att
framdraga afloppet öfver samhällets planlagda område eller öfver fabrikstomten.

I sådant fall har man ansett markens ägare böra befrias från annan betalningsskyldighet
för kloakledningens begagnande, än som må betingas genom nödvändighet
att utvidga kloakledningen eller eljest vidtaga särskilda anordningar därmed äfvensom
genom fördyrandet af ledningens underhåll och skötsel. Från skyldigheten att
deltaga i den af samhällets eller fabrikens egna behof betingade anläggningskostna -

382

8: 11-14

den är han däremot befriad. Man har nämligen utgått från den uppfattningen, att
jordägarens naturliga rätt att afleda vattnet icke bör lida sådan försämring genom
tillkomsten af samhället eller fabriken, att han skulle nödgas, fastän vattnet rymmes
i kloakledningen, ändock underkasta sig de betydande uppoffringar, som skulle kräfvas
för vattnets ledande annorledes öfver området i fråga. Tarfvas däremot för andamålet
särskilda åtgärder med kloakledningen, har jordägaren att välja mellan dessa
och utgifterna för särskild ledning.

12 §.

Kloakled Liknande svårigheter, som af järnvägar vallas beträffande torrläggningsföretag,

ning genom förekomma ock med afseende å afledande af kloakvatten. Invid järnvägen uppstå,
banval^eller väsentligen just till följd af järnvägens tillkomst, samhällen. I mån som dessa
sMionsom- vigar gig ett allt starkare behof af förbättrade aflopp för orenlighet. Men

ofta stängas möjligheterna att ernå sådana genom järnvägen eller således just genom
det företag, som föranledt samhällets tillkomst eller tillväxt. På många håll
hafva i detta afseende försports stora olägenheter, och åtskilliga tvistigheter hafva
uppstått mellan järnvägen och samhället, när detta senare sett sig nödsakadt att försöka
få fram afloppsledningen genom banvallen.

Let har synts kommittéerna icke obilligt, att järnvägen genom deltagande i
kostnaderna för sådant aflopp i sin mån underlättar ordnandet af ett förhållande,
som ofta utgör en sanitär våda äfven för kringliggande nejd. Det har därför i denna
paragraf föreslagits, att järnvägen skall vara pliktig att bestrida hälben af kostnaden
för framdragande genom banvallen eller stationsområdet af kloakledning, som verkligen
tarfvas. Kan ledningen lämpligen läggas åt annat håll, finnes ej denna smidighet.
Genom järnvägens deltagande i kostnaderna vinnes säkerhet för att arbetet
ordnas på det mest ekonomiska sätt.

14 §.

Förorenande Beträffande denna paragraf hänvisas till hvad som yttras i inledningen till detta
af vatten kapitel. Endast några anmärkningar skola här tilläggas.

\hoppande Den, som enligt 10 kap. vattenlagen förvärfvat befogenhet att framdraga en

vatten'' kloakledning till t. ex. ett vattendrag, har icke därmed vunnit rätt att genom utsläppande
af kloakvatten af hvad slag som helst förorena vattnet^i vattendraget.
Ägaren af vattnet står det fortfarande öppet att yrka, att skadestånd lämnas till
följd af förorenandet eller att vissa ågärder vidtagas till förebyggande af skada,

8: 14-19

383

och eventuellt också att ledningen afstänges. Hvad i dessa afseenden kan hafva
skäl för sig, måste kloakledningens ägare underkasta sig, såframt han ej på annat
sätt — hvartill ökad tillgång torde komma att lämnas genom den särskilda lagstiftning
på detta område, som är ställd i utsikt — förvärfvat säkerhet för rätten
att utsläppa kloakvattnet.

Mahända kan någon tycka att, intill dess genom den särskilda lagstiftningen
vunnits mera allmän rätt att få på förhand pröfvadt, under hvilka villkor i särskilda
fall kloakvatten må utsläppas, rätten att framdraga kloakledning icke skulle
vara af stort värde. Härtill må dock genmälas, att sådana svårigheter, som här
vidrörts, uppstå endast, där kloakvattnet förorsakar skada. I många fall, såsom
vid afledande af spillvatten från enskilda hushåll eller då kloakledning utmynnar
i hafvet, i större vattendrag eller stor insjö, sker ingen nämnvärd skada, och där tarfvas
ingen säkerhet utöfver den, som genom vattenlagen vinnes, nämligen att få
framdraga kloakledningen och bibehålla densamma. I öfrigt erinras om stadgandet
i 10 kap 4 §, enligt hvilket i alla fall af någon betydenhet såsom deltagare i syneförrättningen
skall förordnas en på ifrågavarande område sakkunnig god man.

Denne lär, om förhållandena påkalla det, icke underlåta att till förekommande af
skada förorda erforderliga anordningar, såsom anläggande af reningsbassänger o. d.

Genom iakttagande af hvad i sådant hänseende kan varda föreskrifvet vinner kloakledningens
ägare afsevärd garanti mot ytterligare anspråk.

18 §.

Stadgandena i detta kapitel om afledande af samhälles kloakvatten afse dess Afledande af
samfällda afledande för hela samhället eller för större del däraf. Däremot inne- ^inom^amhåller
vattenlagen inga bestämmelser rörande skyldigheter för enskilda fastighets- hf^a t''
ägare inom samhälles planlagda område att sörja för afledande af spillvatten o. d. råde.
från de olika tomterna. Förhållandena inom det planlagda området skola fortfarande
ordnas enlig de författningar, som reglera ordningsfrågor af skilda
slag inom sådana områden. Hvad i detta kapitel stadgas rörande fastigheter har
alltså icke afseende å tomter eller andra fastigheter inom stadsplan.

19 §.

Af liknande skäl, som föranledt stadgandena i 36 och 37 §§ i lagen angående
stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907 om Konungens rätt att förordna

8: 19—9: 2

384

om nämnda lags tillämplighet för vissa områden på landet med sammanträngd befolkning
eller där större byggnadsverksamhet är att förvänta, har det ansetts lämpligt
att Konungen må kunna åt dylika områden förläna samma rätt beträffande
framdragande af kloakledning, hvilken annars är förbehållen åt samhällen. Härom
har stadgande införts i senare delen af denna paragraf.

9 KAP.

Om lösen och ersättning.

I. Medelst kraftöfverföring.

1 och 2 §§.

Ersättning I en af de motioner, Indika föranledde 1904 års riksdags skrifvelse med begäran
kraft Trissa om den lukrativa vattenrättslagstiftningens omarbetande, ifrågasattes, huruvida icke
fall regel. _ j samband med nya bestämmelser, hvarigenom möjliggjordes att medelst en gemensam
anläggning tillgodogöra ett mellan flera ägare fördeladt strömfall eller flera
i skilda ägares händer varande strömfall -— ersättning i form af kraft, öfverförd på
elektrisk väg, kunde beredas dem, som ej toge del i vattenverksanläggningen men för
denna tillsläppte en dem tillhörig fallhöjd. Den sålunda ifrågasatta utvägen betecknades
i riksdagens skrifvelse såsom beaktansvärd.

För kommittéerna har således icke saknats yttre anledning att upptaga frågan om
ersättning för förlorad vattenkraft medelst kraftöfverföring. I själfva verket finnas
för föreskrifvandet af denna ersättningsform starka inre grunder.

Hvarje ersättning i penningar, låt vara med 150 procent, kommer lätteligen
i mån af penningvärdets fall efter kortare eller längre tid att förefalla otillräcklig.
Om man också icke bör förbise, att under tiden från det penningersättningen erhölls
många tillfällen helt visst funnits att göra beloppet fruktbringande, kan det dock —
särskildt vid beaktande af den vidgade användning, som till följd af elektroteknikens
alltjämt fortgående framsteg vattenkraften på senare tid erhållit och med sannolikhet
i ännu högre grad gar till mötes i en framtid -—- icke förtänkas ägare af
vattenkraft i vår tid, om de med denna utveckling för ögonen ställa sig afvisande
mot införandet i större utsträckning af skyldighet att mot tvångsersättning i penningar
afstå vattenkraft till annan, och detta icke blott, såsom för närvarande vid

385

sjösänkning är medgifvet, för ett i viss mån allmänt intresse, utan ock till förmån för
enskild person.

Helt annorlunda ställer sig saken, om den, som nödgas afstå vatten, i stället
för den kraft lian genom sjelfständigt byggande i vattnet kunnat — eller kanske
icke kunnat tillgodogöra sig erhåller från ersättningsgifvarens större kraftanläggning
motsvarande kraftbelopp på elektrisk eller mekanisk väg. Den kraft hans
vattenfall representerat står honom fortfarande, fastän på en omväg, till buds för
de olika ändamål, för hvilka han är eller kan blifva i behof af densamma. Han blir
lika oberoende som förut af fluktuationerna i penningvärdet. Stiger kraften i värde,
kommer stegringen honom till godo lika väl som om själfva vattnet ännu varit
i hans besittning, ja mången gång bättre.

Förutom dessa mera privatekonomiska hänsyn hafva kommittéerna vid frågans
bedömande haft för ögonen jämväl ett syftemål af speciellt nationalekonomisk betydelse,
nämligen motverkandet af de olägenheter, som kunna i större eller mindre mån
vara förenade med vattenkraftens koncentrerande på ett fåtal händer. Rätten
för en större delägare i strömfall att tillgodogöra sig äfven andras mindre andelar
innebär i sig i viss mån ett underlättande af vattenkraftens koncentrerande. Desto
större skäl är det att förbinda denna rätt med sådana bestämmelser, att åtminstone någon
del af vattenkraften, omsatt till elektrisk energi eller eljest i öfverförd form, för
all framtid kommer den kringliggande orten till godo, och detta på vilkor, som det ej
står i den störa kraftanläggningens makt att godtyckligt bestämma.

I själfva verket kommer det system, hvarpå kommittéerna slagit in, helt visst
att medföra kraftens spridning och användning på gynnsamma villkor i långt högre
grad än annars kunnat tänkas. Det finnes i landet en mängd små forsar och strömdrag,
hvilka icke kunna ekonomiskt uppbära ett själfständigt bebyggande, men hvilka
kunna bidraga till ökandet af vattenkraften i ett strömfall i närheten, om de sammanläggas
med detsamma. Det finnes också många forsar, till hvilka äganderätten
ar splittrad mellan flera olika hemman eller byar på båda sidor om vattendraget.
Delägarne kunna sällan hvar för sig uttaga sin vattenkraft. Hen då bebyggande sker
på en hand för det hela, få enligt lagförslaget alla de små delägarne, där ersättning
utgår i kraft, hvar sitt kraftbelopp till ständigt användande. Genom vattenkraftens
i forsen eller forsarna skenbara koncentrering på en hand kommer i verkligheten kraften
att spridas till långt flera själfständiga kraftägare än som annars skett. Hvilken
betydelse detta i framtiden kommer att hafva för ekonomien särskildt å mindre fastigheter,
kan för närvarande knappast fullt öfverskådas. För kraften kommer i sinom

49—091204. Förslag till Vattenlag.

386

9: 1-2

tid att gifvas allt mångsidigare användning: icke blott för belysning, drifvande af
tröskverk, pumpverk och maskiner för hemslöjd, utan i framtiden väl ock för den
egentliga jordbruksdriften. Dessutom finnes intet hinder för ägarne till öfverförd
kraft att till grannar bland jordbrukare, handtverkare och andra på viss tid upplåta
hvad de själfva kunna undvara.

Ehuru kommittéerna således ansett det ur allmänna synpunkter önskvärd!,
att ersättning för vattenkraft i så stor utsträckning som möjligt måtte lämnas medelst
kraftöfverföring, har dock sådan form för ersättningen icke kunnat utan undantag
stadgas.

För det första är det nämligen icke under alla förhållanden gifvet, att någon
kraftstation i sammanhang med vattnets afstående skapas eller eljest finnes tillgänglig
för tillhandahållande af ersättningskraften. Afstås vattnet jämlikt 2 kap.
för uppförande af kraftanläggning, är ju visserligen därmed den blifvande kraftcentralen
gifven. Men där vattnet tages i anspråk för inrättande af farled eller för
ett torrläggningsföretag eller för vattenreglering, ställer sig saken annorlunda. I
regel kommer någon kraftanläggning ej där till stånd. Det skulle följaktligen vara
alltför obilligt att för dylika företag uppställa ersättningen i kraft såsom regel. Undantagsvis
kan emellertid äfven vid dem vattenkraft sta till buds, eller ock
kunna intressenterna däri finna med sin fördel förenligt att till förebyggande af
en uppskrufvad penningersättning med tredje man aftala om belastande af ett honom
tillhörigt vattenfall med den behöfliga kraftöfverföringen. Alldeles främmande
för en ersättning i kraft bör alltså lagstiftningen icke ställa sig ens beträffande
företag af denna art.

För det andra kunna förhållanden gifvas, under hvilka bestämmandet af ersättning
i kraft vore olämpligt, äfven om för ändamalet lämplig kraftanläggning
finnes att anlita. Det kan nämligen inträffa, att ersättningstagaren icke är i stånd,
trots de lättnader i sådant afseende lagförslaget bereder honom, att begagna sig af
kraften. Man kan t. ex. tänka sig, att hela hans fastighet måste till följd af vattenbyggnaden
frånlösas honom, och att han icke har eller kan skaffa annan fastighet
af sådan art eller med sådant läge, att han där kan få användning för kraften. I ett
dylikt fall skulle ersättningens bestämmande i kraft uppenbarligen för honom medföra
rättsförlust. Å andra sidan kunna också för ersättningsgifvaren liknande förhållanden
tänkas. I planen för hans företag kan t. ex. ingå att höja vattenytan i en
sjö en half eller en fjärdedels meter med påföljd att ett fall vid utloppet af en liten
bäck på andra sidan sjön kommer att mista motsvarande del af sin fallhöjd. Att

387

ersättningsgif varen för tillhandahållande af en så obetydlig kraftmängd, som härvidlag
kunde ifrågakomma, skulle nödgas underkasta sig framdragandet af en kanske
milslång ledning, vore alltför obilligt och skulle kunna i komplicerade fall rent
af omöjliggöra själfva kraftanläggningen.

Af hvad nu yttrats följer, att lagförslaget måst inrymma vattendomstolen eu
viss pröfningsrätt, huruvida i hvarje särskildt fall ersättning bör lämnas i kraft
eller i penningar. Att åt den ena eller andra parten öfverlåta valrätt i frågan har
S5''nts ur mer än en synpunkt mindre tillrådligt. Kommittéerna hafva därför funnit
det ändamålsenligast att å ena sidan angifva, hvilkendera ersättningsformen för olika
slag af anläggningar skall vara regel, och å andra sidan öfverlåta åt vattendomstolens
bepröfvande att undantagsvis påbjuda den andra formen för ersättning. Af framställningen
här ofvan framgår, att vid vattenkraftsanläggningar såsom regel stadgats
ersättning i kraft, vid andra anläggningar penningersättning.

3 §.

Det vore uppenbarligen alltför litet betryggande, om domstolen skulle ålägga
ersättningsgifvaren kraftöfverföringen såsom en allenast personlig förpliktelse gentemot
ersättningstagaren och hans personliga rättsinnehafvare. När det såsom här
afses att till förman för en fastighet för all framtid afhända en annan fastighet
något af hvad som naturligen tillhör densamma, måste vederlagets framtida bestånd
gifvas största möjliga trygghet. Icke minst är detta nödvändigt med hänsyn till fastighetskrediten.

I enlighet härmed stadgas i 3 §, att skyldigheten för innehafvare af en fastighet
att tillhandahålla kraft medelst kraftöfverföring skall utgöra en å denna fastighet
hvilande tunga, som oberoende af fastighetens afyttrande eller exekutiva försäljning
äger bestånd, i hvems hand fastigheten kommer. Denna tunga bör gifvetvis,
då fråga är om afstående af vattenkraft för att af annan tillgodogöras, läggas på
den fastighet, till hvilken det strömfall hör, hvarmed det från annan i anspråk tagna
vattnet förenats.

Skyldigheten
att genom
öfverföring
tillhandahålla

kraft utgör
en på vederbörande

strömfallsfastiahet
för
all framtid
hvilande
tunga.

Understundom kan det vara förbundet med vissa svårigheter att afgöra, hvilken
denna fastighet är. I sådan händelse skall enligt 11 kap. 23 och 54 §§ vattendomstolens
beslut i målet innehålla bestämmelse därom. Det kan i undantagsfall inträffa,
att själfva kraftstationen förlägges till en annan fastighet än den, till hvilken
strömfallet hör. Där så är förhållandet, skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke de;.

388

9: 3-5

fastighet, dit kraftstationen förlagts, jämväl borde svara för kraftöfverfönngen. Sadant
torde emellertid lätt kunna leda till förvecklingar. Den å fastigheten hvilande
reallasten kommer till användning först när det blir fråga om uttagande ur fastigheten
af vite eller skadestånd, hvartill fastighetens ägare dömts skyldig till följd af försummelse
i kraftens tillhandahållande (29 §). Men då är det af vikt för kraftemottagaren
att endast behöfva hålla sig till en fastighet och icke nödgas underkasta
sig ansvarighetens fördelande på två fastigheter enligt grunder, som kunde finnas
rättvisa men alltid blefve besvärande i tillämpningen. För sakens ordnande i förevarande
hänseende skulle tarfvas särskild lagstiftning. Något behof af ökad säkerhet
utöfver den, som strömfallsfastigheten erbjuder, torde i alla händelser icke finnas.
Dennas värde måste nämligen antagas under alla förhallanden öfverstiga det
skadeståndsbelopp, hvarför säkerhet enligt. 29 § åtnjutes.

4 §.

Uppsäg- Den tunga, hvilken på sätt nu nämnts lägges på strömfallsfastigheten, bör

för^vnteck- visserligen fullt motsvaras af det krafttillskott, som tillförts fastigheten genom
ningshaf- tillgodogörandet af annan fastighets vattenkraft. Men misstag härutinnan är
Mre'' möjligt. Dessutom kan förtjäna framhållas, att särskilt enligt 2 § skyldigheten
till kraftöfverföringen undantagsvis kan, dock visserligen endast såframt ej inteckningshafvares
rätt därigenom sättes i fara, läggas å sådant strömfall, som icke åtnjutit
något krafttillskott. För att för alla förhållanden mot möjliga misstag säkerställa
innehafvare af inteckning i fastighet, hvarom nu är fråga, har man i 4 §
medgifvit honom uppsägningsrätt inom viss tid, äfven om sådan icke är i förbindelsen
föreskrifven.

5 §.

Rättigheten Hänsynen till fastighetskrediten kräfver emellertid icke blott, att den belastade
förd Ö{raft fastigheten på ett bestående sätt är bunden vid skyldigheten att tillhandahålla krafär
förenad tcn_ utatl afven a(t rättigheten till kraften icke varder afhänd den berättigade fastig”tighet\
till heten I 5 § har därför såsom regel stadgats, att rättigheten till den ofverforda kraf^tenkraften
ten skall vara förenad med den fastighet, till hvilken den afstådda vattenkraften
hört hört. Den blir alltså, rättsligt sedt, en del af själfva fastigheten, hvilken lika val som
denna utgör underlag för de onera och inteckningar, hvarför fastigheten må häfta.
Den blir närmast att förlikna vid de kamerala »härligheter», hvilka ännu understen -

389

9: 5-7

dom tillhöra vissa fastigheter. Vid hvarje försäljning af fastigheten, exekutiv eller
frivillig, följer rättigheten med.

Dock har man icke velat stänga möjligheten att öfverflytta rättigheten inom
vissa gränser till annan fastighet. Det kan ju lätt hända, att den rörelse, som förut
bedrifvits vid själfva strömfallet, framdeles finnes böra förläggas till en i kommunikationsliänseende
bättre belägen fastighet. Det bör alltså kunna medgifvas,
dock endast efter vattendomstolens bepröfvande och med fullt tillgodoseende af inteckningshafvares
berättigade anspråk, att öfverflytta rättigheten till kraften till
annan fastighet. Sker det, får den nya fastigheten samma rättsställning i afseende
å kraftbeloppet, hvilken förut tillkommit den fastighet kraften ursprungligen
tillagts.

6 och 7 §§.

Hufvudregeln för bestämmande af beloppet af den kraft, som bör öfverföras så- Ersättningssom
godtgörelse för förlorad vattenkraft, bör liksom beträffande ersättning för an- *''storlek.*
nan förlust vara den, att ersättningen skall fullt motsvara förlusten. Ägaren af den
fastighet, som mister vattenkraft, bör därför tillerkännas motsvarande kraftmängd
medelst öfverföring. Att man härvid har att tänka icke på naturkraften utan på
den del däraf, som kan effektivt tillgodogöras, framhålles uttryckligen i 47 § och
ligger för öfrigt i sakens natur. Den öfverförda kraften har nämligen karaktären af
effektiv kraft, frambragt genom strömfallets bebyggande med uppoffrande af de kostnader,
bebyggandet medfört, och äfven af det antal naturliga hästkrafter, som vid
bebyggandet alltid går förloradt.

Frågan om kostnaden för strömfallets montering och deltagandet i denna
kostnad är följaktligen af stor betydelse för parternas inbördes förhållande med
afseende å kraftersättningen. Om det strömfall, som mister vattenkraft, redan förut
var bebyggdt, har dess ägare redan fått vidkännas kostnader för uttagandet af denna
vattenkraft och bör följaktligen bekomma i ersättning alldeles samma antal hästkrafter,
som han förut utnyttjat, utan att vidkännas någon del af kostnaden för
byggandet af det större vattenverk, hvarigenom ersättningsgifvaren gemensamt uttager
hans jämte sin egen vattenkraft. Till det framtida underhållet och driften
af detta vattenverk, hvars kraft i framtiden alltjämt delvis tillföres honom, bör
han emellertid lämna skäligt bidrag. Han blir ju i framtiden fri från underhållsoch
driftkostnad för eget vattenverk, och af bestämmelserna i 8 § framgår, att bidra -

390

get till den stora anläggningen aldrig kan öfverstiga den utgift lian i namnda hänseende
skulle haft.

För vattenkraften i obebyggdt strömfall är enligt stadgandena i 6 § ersattningstagaren
ock berättigad att utfå lika många hästkrafter, som han kunnat vid
själfständigt bebyggande uttaga ur sitt fall. Men mot denna rättighet svarar skyldighet
för honom att godtgöra vattenverkets ägare vederbörlig andel icke blott i underhålls-
och driftkostnad utan ock i utgifterna för fallets bebyggande samt för
kraftledning. Otvifvelaktigt gör ersättningstagaren i de allra flesta fall ändock pa
denna affär en dubbel vinst. Han slipper omtanken och bestyret samt den därmed
förenade risken för en egen vattenbyggnad och drifvandet af ett eget vattenverk.
Och därtill får han samma antal hästkrafter till ett i regel vida billigare pris än om
han byggt själf. Ty producerandet af större kraftmängd på en hand bör kunna
ske proportionsvis till lägre pris än medelst flere smärre kraftverk. Skulle någon
gång förhållandet ställa sig annorlunda, är genom stadgande i 8 § sörj dt för, att
kraftemottagaren ej heller i sådan händelse lider förlust. Det bor ej heller lamnas
obeaktadt, att en fors, hvars vattenkraft förenas med ett större fall, kan ha sa ringa
fallhöjd eller i öfrigt vara så kostsam att bebygga, att dess själfständiga utnyttjande,
ehuru tekniskt möjligt, aldrig skulle kunnat ekonomiskt bära sig.

Skulle emellertid kraftemottagaren hafva svårt att komma ut med sin andel
i uttagningskostnaden eller eljest önska att vara fri därifrån eller från någon del
däraf, lämnas honom valrätt att i stället för det kostnadsbelopp, hvarifrån han vill
befrias, afstå så många hästkrafter af det honom eljest tillkommande kraftbeloppet,
som vattendomstolen pröfvar i värde motsvara den besparade utgiftssumman. Man
har sålunda på allt vis sökt underlätta äfven för den obemedlade att kunna begagna
den erbjudna möjligheten att med sin fastighet förena förmånen för framtiden af
ett städse tillgängligt kraftbelopp.

Endast i ett enda ytterst sällan förekommande fall, omförmäldt i sista punkten
af 6 §, har man frångått regeln om kraftemottagarens bestämmanderätt rörande
deltagande i uttagningskostnaden. Det syftas här på det förhållande, som kan inträffa,
om efter vattenverkets byggande en del af vattenrätten genom särskild rättegång
frånvinnes verkets ägare.

8 §.

Uttagning- Af den definition, som i 8 § lämnas å uttagningskostnad, framgår, att denna i
kostnad. regel gkaU stäUas i relation till kostnaden för det för utnyttjande af båda parternas

391

9:8

vattenkraft tilltänkta vattenverket. Såsom redan framhållits, blir på detta sätt
ersättningstagarens kostnad för kraftens erhållande i regel mindre än om lian räknat
med kostnaden för sjelfständigt bebyggande. Där emellertid ett motsatt förhållande
kan visas äga rum, skall den motsatta regeln tillämpas. I allmänhet torde
dock det förra beräkningssättet blifva så uppenbart gynnsammare för kraftemottagaren,
att någon kalkyl rörande kostnaden för det själfständiga bebyggandet icke
behöfver ifrågakomma.

Vid beräknande af ersättningsgifvarens uttagningskostnad skall, såvidt angår
utgifterna för anläggande och underhåll af själfva kraftanläggningen, beräkningen
utgå från att hela vattenkraften kommer till användning. Vid större kraftföretag,
särskild! sådana som afse kraftens distribuering till skilda afnämare, kan det väl inträffa,
att afsättning för afl kraften icke genast erhålles och att således kostnaderna,
ställda i relation till det verkligen använda kraftbeloppet, äro större i början än sedermera,
då hela kraften kommer till bruk; och det kunde möjligen sättas i fråga, om
ej hänsyn härtill bör tagas och följaktligen ersättningstagarens andel i uttagningskostnaden
under den första tiden efter anläggningens tillkomst utgå med högre belopp
för att sedermera sjunka, i den mån all den uttagna kraften kommer till användning.
Kommittéerna hafva emellertid icke kunnat finna detta riktigt. Frånsedt de
tvister, hvartill ett sådant ordnande af parternas inbördes rättsförhållanden lätt skulle
kunna gifva anledning, kan det med fog anmärkas, att det icke synes vara mer än billigt,
att den, som utsättes för tvånget att till annans förmån afstå sin vattenkraft, erhåller
den ersättning, hvartill han därför är berättigad, under så gynnsamma villkor
som möjligt. Och dessa villkor böra redan från början — om man bortser från den
mindre jämkning i underhållsafgäld, hvarom i 10 § förmärs — vara definitivt bestämda,
så att han kan inrätta sig därefter. Om ersättningsgifvaren, hvilken i syfte
att vinna egen fördel begagnar sig af rätten att tillgodogöra ej blott egen utan äfven
annans vattenkraft, ej kan omedelbart vinna den eftertraktade fördelen fullt ut, bör
detta ej komma ersättningstagaren vid. För ersättningsgifvaren har det stått fritt att
afstå från den tvångsrätt lagen medgifver honom. Ersättningstagaren har däremot
härutinnan icke haft något val.

Uti uttagningskostnaden ingå utgifterna dels för anläggande af vattenverket och
af hvad som ytterligare behöfs för kraftens tillhandahållande på kraftemottagarens
fastighet, dels ock utgifterna för underhåll och drift af anläggningen. I kraftemottagarens
andel af uttagningskostnaden bör alltså inräknas:

9: 8-12

392

1 :o) så stor del af kostnaden för själfva vattenverket, som svarar mot kraftersättningens
belopp i förhållande till vattenverkets hela bästkraftantal, såväl anläggnings-
som underhållskostnad;

2 :o) hela den beräknade anläggnings- och underhållskostnaden för kraftledningen
(14 §) till ersättningstagarens fastighet;

3:o) hela kostnaden för anskaffande och uppsättande af mottagningsorgan
(15 §) för kraftemottagarens räkning (däremot ej underhållskostnad, jfr 15 §);

4:o) värdet af oundgänglig kraftförlust till följd af ledningen och omsättning
genom kraftemottagarens mottagningsorgan, där sådant erfordras.

10 §.

Befrielse
från uttagningskostnad.

Bestämmelserna i 10 § första stycket afse det fall, att en ersättningstagare,
som tilltrott sig att komma ut med uttagningskostnaden för att ernå desto större antal
hästkrafter, sedermera finner sig hafva missräknat sig om sin ekonomiska bärkraft.
Honom tillerkännes rätt att ändra sitt beslut och genom afstående af motsvarande
kraftbelopp för framtiden befrias från uttagningskostnadens utgifvande. Däremot
innehåller andra stycket förbud för den ersättningstagare, som förklarat sig mot frihet
från uttagningskostnad åtnöjas med ett reduceradt kraftbelopp, att sedermera
påkalla ändring i detta förhållande. Ersättningsgifvaren har nämligen ett berättigadt
intresse att icke nödgas vidkännas nedsättning i det antal hästkrafter, hvarför
han en gång inrättat sig.

12 §.

Ersättnings- Om ersättningstagaren hade själfständigt bebyggt sitt fall, hade han vid be förhallande

räknandet af den framtida kraftmängden måst taga hänsyn till de naturliga fluk till

yäxlin- tuationerna i vattenmängd i strömmen. Ersättningsgifvaren kommer att lida af samlar
t vatten- .

kraftens ma osäkerhetstillstånd. Det är därför icke annat än rimligt, att beloppet af den
storlek

kraftersättning, som skall utgå för mistad vattenkraft, också ställes i relation till
olika vattenstånd. Detta torde lämpligen kunna ske sålunda, att olika kraftbelopp
bestämmas att utgå under olika tider af året, för så vidt verklig erfarenhet finnes att
bygga på rörande vattenmängden vid olika årstider i vattendraget i fråga. I annat
fall torde vattendomstolen vara hänvisad till att bestämma ersättningskraftens
belopp efter den vid hvarje tillfälle faktiskt framrinnande vattenmängden eller

393

efter det kraftbelopp, hvilket enligt särskilda (elektriska) mätningsanordningar
kan vid hvarje tillfälle uttagas vid kraftcentralen. Huru i ty fall kontrollen
lämpligen bör anordnas däröfver, att kraftemottagaren verkligen bekommer hvad
han har rätt att få, är intet lätt spörsmål. Att lösa detsamma tillkommer ytterst
den sakkunnige elektriker, som enligt 21 § skall handlägga frågor rörande dylika
ämnen. Faktiskt äro liknande spörsmål lösta i upprättade leveranskontrakt om elektrisk
kraft.

Med den ståndpunkt denna paragraf intager, blir det i de flesta fall nödvändigt,
att sådana strömfall, där äfven annans vattenkraft skall tagas i anspråk, bebyggas
icke blott för lågvatten utan äfven för medelvatten. Ersättningstagaren är nämligen
icke betjänt med att hans kraftbelopp uträknas endast efter lågvattenmängden.
Under medelvattenperiodernas större tillgång på vatten kan han påfordra att bekomma
motsvarande ökning i öfverförd kraft, oberoende af huru kraftanläggningen
är anordnad. Denna måste därför i regel tillgodogöra, sig äfven medelvattnet, såframt
företaget skall bära sig.

För beräknande af det effektiva kraftbeloppet i ett obebyggdt strömfall kan
naturligtvis en direkt utredning förebringas rörande alla i det speciella fallet förekommande
omständigheter, som inverka på saken. Merendels torde dock vara tillräckligt
att räkna med den genomsnittssiffra å verkningsgraden, som erfarenheten
lärt vara riktig. Denna siffra växlar något, allt som vattenmotorerna fullkomnas.
För närvarande plägar man räkna med, att den på turbinaxeln nyttiga kraften
utgör 75 % af naturkraften.*

13 §.

Kännedomen om växlingarna i vattenstånd i våra vattendrag är ännu så litet Ändring i
utvecklad, att man merendels icke kan för framtiden bygga några säkra beräknin „

-p. J OVCSKTXjtCT.

gar darpa. Det är följaktligen nödigt att lämna parterna å ömse sidor tillfälle
att kunna efter någon tids erfarenhet revidera de bestämmelser rörande kraftöfverföringen,
som hänföra sig till vattenmängdsberäkningarna. Föreskrift härom är intagen
i 13 §. De kostnader, som äro förenade med åstadkommandet af nämnda revision,
böra tydligtvis bäras af den, som påkallat densamma.

* Med stöd af denna beräkning plägar man uppställa den regeln, att den effektiva kraften i strömfallet,
uttryckt i hästkrafter, är produkten af fallhöjden, uttryckt i meter, vattenmängden, uttryckt i
kubikmeter per sekund, samt siffran 10.

00—091204. Förslag till Vattenlag.

9: 14-15

394

Kraftled ningen.

Mottag -

14 §.

Bestyret med anläggande och underhållande samt i fall af behof ombyggande
af ledning, vare sig för mekanisk eller för elektrisk öfverföring, bör naturligen, på
sätt denna paragraf innehåller, åligga kraftanläggningens ägare. Rörande kostnaderna
härför gälla reglerna för uttagningskostnaden i 6—9 §§. Af dessa, regler framgår,
att såväl anläggnings- som underhållskostnader på förhand beräknas och hvad
kraftemottagaren, därest han ej genom afstående af visst kraftbelopp befriats från
gäldande af uttagningskostnad, har att utgifva bestämmes i enlighet härmed. Huruvida
de verlcliga kostnaderna gå till större eller mindre belopp än de beräknade, har
ingen annan betydelse än att en skiljaktighet härutinnan kan, såvidt angår underhålls-
och driftkostnad, föranleda fastställandet af en högre eller lägre årlig afgäld för
nästa tioårsperiod. Om ledningen för kraftöfverföringen skulle af åskslag, storm
eller annan händelse förstöras, är således ägaren af den anläggning, hvarifrån kraften
öfverföres, icke berättigad till särskild ersättning för ledningens återuppförande;
endast den bestämda underhållsafgälden är kraftemottagaren pliktig att utgifva.

15 §.

Med afseende å det eller de för ersättningstagaren behöfliga mottagningsorganen
har man ansett sig böra ordna förhållandena på annat sätt än beträffande ledningen.
Det skulle icke vara lämpligt att medgifva ersättningsgifvaren rätt att efter sitt bedömande
och följaktligen också efter sina intressen bland de i marknaden förekommande
elektriska motorer eller remskifvor med axellager o. d. utvälja hvad ersättningstagaren
kunde behöfva. Låt vara att kontroll skulle kunna anordnas rörande
varans beskaffenhet, så bör dock icke ersättningstagaren kunna påtvingas annan vara
än den, för hvilken han hyser förtroende. Hvad nu yttrats beträffande varans anskaffande
äger i allt väsentligt tillämpning också beträffande arbetet för mottagningsorganets
uppsättande samt för reparationer därå m. m. Denna del af uttagningskostnaden
får alltså ersättningstagaren i första hand gälda. Hvilar uttagningskostnaden
i allmänhet på honom, slipper han att för denna del däraf betala något till
ersättningsgifvaren. Hvilar uttagningskostnaden däremot på denne, skall han till
kraftemottagaren utgifva det belopp, hvartill denna del af uttagningskostnaden i beslutet
uppskattats, utan afseende därå huruvida kraftemottagarens verkliga utgifter
för ändamålet öfver- eller understiga detta belopp.

395

9: 15-

Det är oförnekligt, att man uti ifrågavarande hänseende pålägger ersättningstagaren
en risk för misskalkylering samt för möjlighet att råka ut för
mindre god vara. Enligt principerna för parternas inbördes rättsförhållande borde
dock denna risk vara ersättningsgifvarens. Likaså borde omtanken och bestyret
principenligt hafva lagts på ersättningsgifvaren. Då af praktiska skäl så icke kunnat
ske, hafva kommittéerna ansett sig böra i stället tillerkänna ersättningstagaren i
form af en till beloppet fixerad riskpremie godtgörelse för ifrågavarande risk och
arbete. Denna riskpremie ligger helt och hållet utanför reglerna för uttagningskostnaden
och skall utgå, hvem än som skall gälda denna kostnad.

I paragrafens mellersta stycke meddelas en definition på begreppet mottagningsorgan,
så affattad, att ovisshet icke bör kunna uppstå om hvad som räknas
till sådant organ och hvad som hänföres till kraftledningen. Ledningstrådar, som
ligga inom ersättningstagarens byggnader eller tomtområde, hafva af vissa praktiska
grunder räknats tillsammans med mottagningsorganet.

16 §.

Har ersättningstagarens vatten förut varit genom särskild anläggning till- Kraftöfvergodogjordt,
böra, såsom förut framhållits, förhållandena efter kraftöfverföringen
ställas för honom så vidt möjligt lika med förhållandena dessförinnan. Ersättnings- u9 anlägg YIXYIQ gifvarens

skyldighet innefattar alltså förpliktelse för honom att på axeln till ersättningstagarens
vattenhjul eller turbin tillhandahålla just det antal hästkrafter,
som förut verkat därå. Har ersättningstagaren haft flera turbiner i bruk, är han
berättigad att få kraften fördelad på allas axlar. Men härmed upphör ekonomiskt
sedt ersättningsgifvarens skyldighet med afseende å kraftledningens införande.

Faktiskt kan han emellertid enligt föreskrift i denna paragraf förpliktas att på
helt annat sätt ansluta kraftledningen till ersättningstagarens verk. I de flesta fall blir
det för denne senare förmånligare att få kraften direkt applicerad på kvarn-, sågeller
maskinaxeln eller, om han utnyttjar kraften för flera dylika ändamål, på
hvarje sådan axel. Han undgår därigenom den kraftförlust, som är oundviklig vid
kraftens utväxling från turbinaxeln. Han får alltså något större kraftbelopp än förut
till förfogande för sitt industriverk. Det är då icke mer än rättvist och billigt, att
han skall godtgöra ersättningsgifvaren den ökning i kostnaden, som föranledes af
längre ledning och kraftens distribuerande på flera punkter. Den kraftförlust, som
må uppstå genom dessa åtgärder, bör vara ersättningstagarens. Han är således icke

9: 16-18

396

Hvar kraften
skall tillhandahållas.

Tiden för
kraftöfverföringens

början.

berättigad att på maskinaxlarna bekomma sammanlagdt mera kraft än det kraftbelopp,
som fanns å turbinaxlarna, minskadt med kraftförlusten för längre kraftledning
ock flerfaldigare distribution. Sistnämnda kraftförlust torde i alla händelser
blifva mindre än den inbesparade kraftförlusten för utväxlingen.

17 §.

Med lagförslagets allmänna grundsatser instämmer, att kraft såsom ersättning
för förlorad vattenkraft skall tillhandahållas invid det förutvarande strömfallet.
Af skäl, som finnas angifna vid 5 §, har det ansetts lämpligt, att under vissa förhållanden
och på vissa villkor kraftemottagaren må kunna påfordra kraftens tillhandahållande
å annan plats på samma fastighet eller ock på annan fastighet än
den, till hvilken strömfallet hört.

18 §.

När vattenägare förpliktas att afstå vatten, som han för visst ändamål utnyttjat,
är det naturligen af stor vikt för honom, att det afbrott i hans verksamhet, som
måste uppstå under tiden från det hans vattenverk måst stanna till dess den öfverförda
kraften hunnit installeras och anordningarna därmed i alla detaljer blifvit
färdiga, icke må blifva längre än behofvet oundgängligen kräfver. Ehuru enligt
50 § ersättning skall utgå för den förlust han lider genom afbrottet i sin verksamhet,
kan dock sådan ersättning svårligen fullt täcka de möjligheter till vinst, som affärernas
fortgång utan afbrott kunnat bringa. Enligt 56 och 57 §§ må något intrång
icke ske i det befintliga vattenverket förr än å viss bestämd tillträdesdag. 18 § föreskrifver
därför viss kort tid om en till tre månader efter tillträdesdagen, inom hvilken
afbrottet måste begränsas. Kan saken icke medhinnas på annat sätt, måste ersättningsgifvaren
tillgripa provisoriska anordningar till sin hjälp. Hinner han ej
få kraftstationen färdig, må han sålunda tills vidare hyra kraft från annat håll
eller skapa sådan medelst ångdrift.

Är vattenkraften förut icke tillgodogjord, kan i allmänhet ersättningsgifvaren
utan olägenhet få längre tid på sig. Något afbrott i befintlig rörelse sker icke;
själfständigt bebyggande af ersättningstagarens fall är icke ifrågasatt eller skulle
åtminstone knappast medhinnas på kortare tid än som erfordras för den stora kraftstationen.
För sådant fall lämnas alltså vattendomstolen friare händer vid bestämmandet
af tiden för öfverföringens början.

397

9: 19-21

19 §.

För att säkerställa kraf temottagaren för all förlust genom dröjsmål med kraft- Säkerhet.
öfverföringens början utöfver den bestämda tiden föreskrifves i 19 § skyldighet
för ersättningsgifvoren att i vissa angifna fall bos Koungens befallningshafvande
ställa säkerhet för sådan förlust. Denna säkerhet kan tänkas vara antingen pant eller
borgen för ett generellt bestämdt skadestandsbelopp eller ock borgen för viss skadeersättning
för hvarje dag, så länge dröjsmålet varar.

Skyldighet att ställa säkerhet föreligger i allmänhet ej vid sådana företag, som
icke afse uppförande af vattenverk, eller således där vattenkraft går förlorad till följd
af t. ex. torrläggnings- eller farleds företag. Sådan skyldighet finnes icke enligt
gällande lag och tillräckliga skäl att nu införa den hafva icke ansetts föreligga.

21 §.

Det har utgjort kommittéernas sträfvan att hos en och samma myndighet, vat- Detalj före tendomstolen,

och under ett gemensamt rättegångsförfarande sammanföra pröfnin- sIiriÄer *e''

gen, sa vidt möjligt, af de olika spörsmål, som uppkomma vid genomförandet af kraf tvfver företag

enligt denna lag. En art af frågor har emellertid härvid måst undantagas, ^kontroller!1

nämligen de elektriska frågorna. därå gifvas

(fj sars Klia

Sålunda har enligt 2 kap. 18 § i allmänhet undandragits vattendomstolens prof- sakkunnig.
ning frågan om skyldighet att tåla framdragande af elektrisk ledning och om ersättning
därför äfvensom beträffande nödiga säkerhetsåtgärder med afseende å sådan
ledning. I dessa afseenden hänvisas till lagen, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, den 27 juni 1902.

I förevarande paragraf meddelas ett liknande undantag för de närmare bestämmelser,
som alltid erfordras för ordnande af den elektriska kraftöfverföringen
samt rörande kontrollen därå.

Såsom framgår af bestämmelserna i 11 kap., är vattendomstolen icke sammansatt
så, att den kan tillmätas sakkunskap på det elektriska området, öfverhufvudtaget
äro frågor af detta slag föga lämpade för rättegångsförfarande inför domstol,
bestående af personer utan elektroteknisk ingenjörsutbildning. Dessa frågor äro
till sin natur fullständigt främmande för det vanliga lekmannaförståndet. Att
inrymma afgörandet af dem åt andra än tekniker skulle vara att pålägga de icke
tekniskt utbildade domarne en uppgift, som de knappast någonsin skulle känna sig
ens i någon mån vuxna.

398

Vattendomstolens uppgift är således i denna del begränsad till att bestämma,
huru stort kraftbelopp ersättningstagaren skall åtnjuta under olika vattenmängdsförhållanden
eller årstider. Men huru dessa grundläggande bestämmelser skola utformas
med afseende å den elektriska kraftens tillhandahållande under olika eventualiteter,
samt huru kontroll må kunna utöfvas att ersättningstagaren verkligen
i hvarje ögonblick undfår det kraftbelopp, hvartill han är berättigad, detta bör tillkomma
den elektrotekniska sakkunskapen att bedöma och bestämma. Lagrummet förutsätter,
att för ändamål, som nu nämnts, kommerskollegium skall äga på ansökan
förordna inspektör öfver elektriska ledningar eller annan sakkunnig. Öfver dennes
besked kan klagan föras hos kommerskollegium.

Liknande skäl, som enligt 13 § föranledt medgifvande af framtida modifikationer
i laga kraftvunna föreskrifter med afseende å växlingar i kraftbeloppet, kunna i

Trccrvs/b r rrx-cié&i

ännu högre grad åberopas för rätt till modifikationer i afseende å de elektriska detaljföreskrifterna.
Tekniken på elektricitetens område är stadd i en alltjämt fortgående
utveckling. Nya uppfinningar och nya anordningar komma alltjämt i bruk,
genom hvilka kraftöfverföringens Tätta handhafvande och kontrollerande alltmer
underlättas. Tillfälle bör alltså finnas för den af parterna, som sådant önskar, att på
sin bekostnad erhålla ändrade bestämmelser i syfte att kunna tillgodogöra sig de vunna
framstegen i tekniken.

För att antyda arten af de uppgifter, som enligt 12 och 21 §§ torde komma att
föreläggas den sakkunnige till lösning, må anföras följande:

3!)9

Elektriska kraftstationer af någon betydenhet byggas i regel för alstrande
af växelström. De härför behöfliga, af turbinerna drifna generatorerna magnetiseras
i regel med likström från särskilda mindre magnetisermaskiner.

Vid öfverföring af kraft till ersättningstagarens fastighet torde i regel växelström
från hufvudmaskinerna komma i fråga. I vissa fall — vid smärre kraftbelopp
och obetydligt afstånd — kan emellertid likström från magnetisersystemet
eventuellt befinnas lämpligare för öfverföringen.

Användes växelström, kunna förhållandena kräfva att denna måste undergå vissa
förändringar vanligen i fråga om spänningen, möjligen äfven i fråga om periodtalet.
Förändring i spänningen sker på ett enkelt sätt i transformatorer. Ju större afståndet
för öfverföringen är, desto högre spänning erfordras för eu ekonomisk öfver -

vZy777/////77.

Mo ro.

föring, och maste för bedömandet häraf i hvarje särskildt fall en undersökning
och beräkning utföras. Vid kraftens tillgodogörande i konsumtionsanläggningen
är i regel en lag spänning tekniskt lämpligast. Det kan sålunda befinnas nödigt
att i vissa fall transformera strömmen både vid afsändnings- och mottagningsstationen;
stundom kan en transformering på endera stället vara tillräcklig.

För handhafvande af den elektriska kraften och kontroll beträffande öfverföringen
erfordras såväl vid afsändnings- som vid mottagningsstationen vissa apparater
och instrument, hvilka till antal och art växla under olika förhållanden. I allmän -

400

9: 21

het kräfves vid en elektrisk ledning en strömställare för ledningens slutande och afbrytande,
ett s. k. öfverströmsskydd, afsedt att automatiskt urkoppla ledningen i
händelse af fel (kortslutning o. dyl.) — en vanlig form härför äro s. k. smältmetaller
— samt mätinstrument för strömstyrka, spänning och effekt; i vissa fall — vid
längre ledningar — erfordras äfven åskskydd, som under olika förhållanden kräfva
olika gestaltning och omfattning.

I ändamål att gifva en åskådligare bild af en elektrisk kraftöfverföring och
dess olika delar bifogas härtill en skematisk skiss (se fig. å sid. 398 och 399).

Vid mottagningsstationen bör den elektriska kraften hafva sådan spänning (och
öfriga nödiga egenskaper), att den lämpar sig för matning af för anläggningen passande
mottagningsorgan (motorer) och för anslutning af belysningsanordningar.
För att den elektriska kraften skall vara fullt tjänlig för dessa ändamål erfordras
bland annat, att variationerna i periodtal och spänning icke få öfverstiga vissa
gränser.

Det kraftbelopp, som kan uttagas genom en viss öfverföringsanläggning och en
viss mottagningsanläggning, är endast i viss mån begränsadt af dessa anläggningars
dimensioner och beror i hög grad af driften i mottagningsanläggningen och dess
skötsel. I regel varierar belastningen på en anläggning inom mer eller mindre vida
gränser och endast i undantagsfall uttages ett visst kraftbelopp med konstant belastning.
Ersättningsgifvaren måste gifvetvis genom vissa bestämmelser tryggas
mot afsiktliga eller oafsiktliga öfverbelastningar från ersättningstagarens sida.
Detta kan ske antingen genom inställande af det automatiska öfverströmsskyddet
så, att det förorsakar afbrott, om det fastställda kraftbeloppet öfverskrides, eller
bättre genom insättande af en särskild mätapparat, som angifver, huru mycket som
uttages öfver det fastställda beloppet, hvarefter särskild ersättning beräknas för det
öfverskjutande efter sådan mottstock, att ersättningstagaren icke kan finna med sin
fördel förenligt att afsiktligt uppdrifva sitt uttagande af kraft.

I de fall, då ersättningstagaren har att utfå olika kraftbelopp vid olika tider
i förhållande till ersättningsgifvarens tillgång på kraft, erfordras bestämmelser för
kontrollinrättningars anbringande i kraftstationen; härför kunna ifrågakomma mätningsanordningar
afseende antingen fallhöjden, vattenmängden eller den producerade
totalkraften allt efter olika förhållanden i hvarje särskildt fall.

I fråga om mekanisk öfverföring torde äfven vissa detaljbestämmelser vara af
nöden. Emellertid torde detta slag af öfverföring endast sällan komma till användning.

4()1

9: 22—25

22 §.

Del kan måhända blifva svårt för lera ftem o t tagaren, särdeles om han har ringa
kiaftbelopp och hans fastighet ligger långt från kommunikationer, att kunna anskaffa
biträde till nödiga reparationer å motorer o. d. Reparationsbestyret har enligt
15 § icke ansetts böra omedelbart åläggas ersättningsgifvaren. Men man har
ansett sig kunna så till vida ikläda ersättningsgifvaren förpliktelse härutinnan, att
det bör åligga honom att på rekvisition tillhandahålla reparatörer, materialier och
utrustning, som kan stå honom till buds, när sådant kan ske utan synnerlig olägenhet.
Ersättningstagaren skall dock betala för hjälpen, när den påkallas.

Reparation
å motorer
m. m.

23—25 §§.

Förevarande paragrafer innefatta bestämmelser om påföljder af ersättningsgif- Påföljd af
varens försummande att fullgöra honom åliggande kraftöfverföring. I första hand (tafmvt
åligger honom skadeståndsskyldighet, och denna kan, om ersättningstagaren så öns- f°rin9enbär,
på förhand fixeras till ett visst vite för hvarje dag försummelsen varar. Det
kan nämligen vara en förmån för ersättningstagaren att få skadestånd på sådant
sätt på förhand bestämdt. Han undgår därigenom den ofta vanskliga uppgiften att
styrka skadans belopp. Å andra sidan är han, enligt hvad här stadgas, icke bunden
af vitet såsom maximum af skadestånd, utan äger full frihet att fordra och styrka
högre belopp.

Till ytterligare värn för kraftemottagarens rätt har medgifvits honom (24 §)
att under vissa förhållanden få syssloman förordnad att sköta kraftstationen.

Vidare föresknfves (25 §) att, om ersättningsgifvaren visar fortgående försumlighet
i fullgörande af kraftöfverföringen, ersättningstagaren blir fri från utgörande
af de motprestationer, som kunna åligga honom i form af annuiteter eller ständig
afgäld e. d. Han berättigas också att under sådant förhållande återbekomma
radigheten öfver det vatten, som frångått honom, hvarmed naturligen följer rätten
att återfå hvad han utlagt i uttagningskostnad. Härvid bör emellertid beaktas
den restriktion, som ligger däri, att enligt 2 kap. 33 § vattenbyggnad icke må under
alla förhållanden rifvas. Tredje mans rätt kan således lägga hinder i vägen för
vattnets återställande. De verkställda arbetena kunna ock vara af den art, att sådant
är omöjligt.

Öl—091204. Förslag till Vattenlag.

9: 26-27

402

26 §.

Tillfälligt Nödiga reparationer och undersökningar å vattenbyggnaden eller å kraftreparationer
stationen med generatorer, motorer, ledningar och annat kunna tillfälligtvis vålla
m. m. afbrott i kraftöfverföringen. För sådana afbrott blir ersättningsgifvaren icke skadeståndsskyldig.
Men det åligger honom att tillse, att afbrotten blifva så fa som
möjligt och icke sträckas öfver längre stunder än behofvet kräfver. Han bör också,
såvidt afbrottet kan på förhand beräknas, i god tid underrätta ersättningstagaren.
Vissa noggranna bestämmelser i dessa hänseenden, såvidt angår afbrott föranledda
af den elektriska utrustningen, böra för öfrigt meddelas i den i 21 § föreskrifna
ordning. Iakttager icke ersättningsgifvaren de normer, som nu angifvits, inträder
skadeståndsskyldighet.

27 §.

Foree Äfven svårare hinder mot kraftöfverföringens fortgång kunna emellertid in majeure.

träffaj utan att kraftemottagaren är berättigad till skadeersättning. Härmed syftas
på sådana hinder, som bestå i händelser af hög''re hand, foree majeure. Såsom exempel
härpå uppräknas i 27 § flod, isgång, iskrafning (sörpning), åskslag, vådeld, krig.
Dit räknas ock arbetsinställelse, vare sig strejk eller lockout, såvidt den är allmän
och således antingen omfattar en eller flera yrkesgrenar inom ett större område
eller eljest berör många arbetsgivare.

Det kan synas, som om genom ett sådant stadgande som detta ersättningstagaren
kommer i en ömtåligare ställning än han skulle haft, om han själfständigt
bebyggt sitt fall. Så till vida låter det sig icke förneka, att sa blir förhållandet, som
den ersättningstagare, hvilken bekommer sin kraft medelst elektrisk öfverföring,
blir underkastad alla störningar i kraftleveransen af speciellt elektrisk art. Och
dylika störningar skulle varit okända för honom, om han själf uttagit sin vattenkraft
utan att omsätta den i elektrisk energi. Den slutledningen ligger således ganska
nära till hands, att ägarne af mindre strömfall, som af annan strömfallsägare tagas
i anspråk, få sin ställning försämrad mot livad förhållandet är enligt nu gällande lag.
Men frånsedt hvad förut framhållits därom, att med tillämpning af vattenlagsförslagets
grundsatser många smärre kraftbelopp kunna blifva tillgodogjorda, hvilka annars
icke blifvit af sina ägare tagna i bruk, och att således kraftöfverföringen äfven
med betydliga rubbningar alltid är eu fördel för ägaren, så skulle ett mindre vattenverk,
om det kommit till stånd, i vissa andra afseenden varit underkastadt större
risker än det stora verket.

40?)

9: 27 29

Faran för förödelse af flod och is är väl i allmänhet större vid ett mindre verk
än vid ett större och mera motståndskraftigt. En bräcka på hjul- eller turbinaxeln
kan sätta ett litet verk nr bruk måhända för rätt lång tid, då däremot det stora
verket vid motsvarande olycksfall ändock kan gå med sina öfriga turbiner och
dessutom kan med sina rikligare resurser snabbare få skadan botad. Dessutom befrias
icke det stora verkets ägare genom en dylik, för hans vidkommande partiell skada
från skyldigheten att fullt ut tillhandahålla den kraft, som skall ersätta den andres
förlorade vattenkraft.

I stort sedt lära väl alltså riskerna i det ena och det andra fallet ställa sig något
så när jämnt. I allt fall må man icke förgäta de stora fördelar, som beredts ägaren
af den lilla vattenkraften därigenom, att han fått denna tillgodogjord utan egen omtanke
och besvär samt med öfverlåtande af all risk för företagets finansiering på
ägaren af det större kraftbeloppet.

Underlåter ersättningsgifvaren att vidtaga nödiga åtgärder för att undanröja
hinder, som nyss nämnts, inträder försumlighet å hans sida och lian blir underkastad
påföljderna däraf enligt stadgandena i 23—25 §§. Det kanske bör framhållas,
att hvad i denna och föregående paragrafer stadgas om hinder mot fullgörande
af kraftöfverföring gäller, vare sig hindret uppstått, sedan öfverföringen längre eller
kortare tid fortgått, och således vållat afbrott däri, eller detsamma orsakats af
dröjsmål med kraftanläggningens fullbordande och alltså föranledt uppskof med öfverföringens
början.

28 §.

tagarens

sida.

Om kraftemottagaren brister i honom åliggande betalningsskyldighet, medgif- Försummelses
i denna paragraf ersättningsgifvaren rätt att afbryta kraftöfverföringen till dess krafteniotlikviden
fullgöres. Hvad emellertid beträffar sådan ständig afgäld, som enligt 9 §
andra stycket ersättningstagaren har att erlägga i underhålls- och driftkostnad, bör
afgälden ej utgå för sådan tid, under hvilken af annan orsak än nu nämnts afbrott i
öfverföringen ägt ruin. Äfven om afbrottet föranledts af sådan omständighet, som
enligt 26 eller 27 §§ fritager från skadeståndsplikt, får afdrag å afgälden göras.

29 §.

Så länge ägaren af det vattenverk, hvarifrån kraften skall öfverföras, är solvent, Förmåns kan

med stöd af förestående paragrafer krafteinottagarens rätt i det hela väl tillva- skadestånd

ratagas. Men man måste räkna äfven med den möjligheten att vattenverksägaren följd aj

bristande

kraftleve rans.

9: 29-30

404

kommer på obestånd, så att han icke kan gälda ådömdt skadestånd, ja kanske icke
ens kan uppehålla kraftstationens drift. Den sistnämnda faran är dock icke stor;
ty det ligger rimligtvis i inteckningshafvarnes och andra fordringsägares intresse,
att verkets drift icke nedlägges. Dessutom har kraftemottagaren i värsta fall utvägen
enligt 24 § att få en syssloman förordnad för driftens uppehållande.

För sina skadeståndsanspråk mot gäldenären är emellertid kraftemottagaren
illa ute, om han ej har säkerhet i den fastighet, å hvilken skyldigheten att tillhandahålla
kraften hvilar. En sådan säkerhet måste följaktligen beredas honom,
och den bör vara af den beskaffenhet, som i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgas,
samt åtnjuta den plats i förmånsrättsordningen, som där medgifves afgäld af fast
egendom.

Knappast någon åtgärd har emellertid för fastighetskrediten så menliga verkningar
som skapandet af en sådan tyst förmånsrätt framför alla inteckningar. Just
genom ovissheten af det belopp, hvartill den med förmånsrätt utrustade skadeståndsfordringen
skulle kunna under ogynnsamma förhållanden springa upp, blir inteckningarnas
värde ytterst osäkert. I de flesta fall skulle det visa sig omöjligt att
få belåna dem till mer än mycket ringa belopp. En lagstadgad förmånsrätt utan
all begränsning för skadeståndsfordringar af ifrågavarande slag skulle alltså mången
gång omöjliggöra finansieringen af kraftföretag, hvilka annars kunnat lända
till både allmänt och enskildt gagn. Ett stadgande därom skulle alltså i ganska
väsentlig grad omintetgöra sträfvandena till vattenkraftens allmännare utnyttjande.

Kommittéerna hafva därför trott sig böra på det sätt skilja mellan ifrågavarande
stridiga intressen, att den förmånsrätt för skadestånd, som tillerkännes kraftemottagare
i ström fallsfastigheten, begränsas till viss andel, hälften, af värdet å det
kraftbelopp, som skall tillhandahållas honom. Detta värde skall till siffran bestämmas
i sammanhang med beslutet om strömfallets bebyggande.

I öfverensstämmelse med hvad nu yttrats har 29 § affattats.

II. I penningar.

30 §.

Ersättning Där ersättning för förlorad vattenkraft icke kan eller bör utgå i kraft, skall
kraftU den bestämmas i penningar. Beträffande sättet för beräknandet af vattenkraftens
belopp skola samma regler tillämpas som när kraftersättning skall utgå.

405

9: 31-34

31 och 32 §§.

Dessa paragrafer fastslå den tämligen naturliga regeln, att all annan lösen och Annan lösen
ersättning än sådan för förlorad vattenkraft skall gäldas med penningar. ^nYnf"''

34 §.

Med den utsträckta tillämpning lagförslaget gifver åt principen om det större Annan skaintressets
rätt att mot ersättning göra det intrång på mindre intressen, som finnes ^konlmisk
nödvändigt för det större intressets rationella tillgodoseende, är det utan tvifvel af
vik* att tillse> att ingen skada eller förlust af något som helst slag lämnas oersatt.

I regeln ar^ skadan och förlusten af ekonomisk art, och en jämförelsevis fast grund
finnes alltså att bygga ersättningen på.

Men genom ett vattenföretag kunna understundom tillskyndas tredje man förluster
och lidanden af annan art. Härmed syftas icke egentligen därpå, att en plats
t. ex. kan förlora i naturskönt läge. Detta är en väsentligen ekonomisk förlust,
hvarå bestämmelsen i 32 § omedelbart äger tillämpning, försåvidt intrånget
sker a fastighetens eget område och naturskönheten icke berott på beskaffenheten
hos grannfastigheterna. Det natursköna läget blir nämligen allt mera en faktor
af verklig ekonomisk betydelse vid bedömandet af en fastighets värde. Utan här
åsyftas rena affektionsvärden, Indika hafva en stor betydelse för en viss person,
familj eller kanske släkt, men som icke äga allmängiltighet och därför icke inverka
på fastighetens marknadsvärde. En familj kan långa tider hafva bebott en gård,
dar mahanda mer än en generation vuxit upp och vid hvilken förty familjemedlemmarna
äro fästa med hemkänslans och släktgemenskapens starkaste band. Eller
en fastighetsägare kan hafva nedlagt alldeles speciella omsorger för ordnandet af
sin trädgård, där hvarje träd för honom har sitt värde, som icke finnes för eu
annan. Eller en man har själf brutit bygd och med egna händer odlat upp sin
teg och byggt sin stuga. I dessa och liknande fall är ägarens förlust, om han helt
eller delvis blir af med detta, som han sålunda fäst sig vid, ingalunda betäckt med
en godtgörelse, uträknad allenast efter marknadsvärdet. I någon mån är visserligen
stadgandet i 35 § om ersättningens utgående med 150 procent ägnadt att
mildra det kännbara i en sådan förlust, men denna förhöjning i ersättningsbeloppet
utgar äfven i sådana fall, där hvarje affektionsvärde saknas, och kan således icke
räknas som godtgörelse för sådan förlust, hvarom här är tal.

Så långt det är möjligt, skola vattendomstolen och andra vederbörande se till,

9: 34-36

406

Lösens och
ersättnings
belopp.

att dylika intressen lämnas alldeles orörda. Det är helt visst lagstiftarens plikt
att sörja för direkta lagbud härom, desto hellre som dessa enskilda intressen nära
sammanhänga med samhällets och hafva särskildt värde för dess bestånd och trefnad.
Också hafva särskilda bestämmelser i sådant syfte införts t. ex. i 2 kap. 3 och
17 §§, 5 kap. 12, 14 och 34 §§.

Men alltid låter det sig icke göra att undvika intrång i dylika ideella värden.
Behofvet eller gagnet af ett företag för orten eller landet kan vara så stort, att intrånget,
om det icke kan undvikas, måste anses påkalladt. Det är då icke mer än
rätt och billigt, att äfven för förlust i affektionsvärdet, där sådant finnes, så
godt sig göra låter må njutas vederlag genom förhöjning i ersättningssumman utöfver
annars föreskrifna gränser. Gifvetvis ställas härvidlag stora kraf pa förrättningsmännens
och domstolsledamöternas omdöme och takt, och särskildt lekmannaledamöterna
hafva en grannlaga uppgift härutinnan. En sådan godtgörelse, hvarom
här är fråga, bör icke försummas, då verkliga skäl därtill finnas, men sådana skäl
föreligga endast i undantagsfall. Tillämpningen af lagrummet torde därför endast
undantagsvis komma ifråga.

35 och 36 §§.

Uti vattenrättsförordningens 6 § stadgas, att ersättning för jord, som genom
uppdämning sättes under vatten eller skadas, skall utgå med fulla värdet och hälften
därutöfver, äfvensom att samma beräkning skall gälla beträffande skada, som
genom dammbyggnad tillskyndas fiske. I dikningslagen föreskrifves liknande
beräkning med afseende å vattenverk, fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan
jämförlig byggnad eller anläggning, som skall till följd af vattenafledning utrifvas
eller ändras (18 och 24 §§) samt beträffande jord, som skall lösas i sammanhang
med sådant verk, som nyss sagts (20 § första stycket). Däremot stadgas i dikningslagen
lösen eller ersättning efter fulla värdet utan förhöjning för fast egendom, för
hvars tillgodogörande vattenverket eller dylikt är afsedt (20 § tredje stycket), för
strömfall, fiske, vattenställe eller annan dylik förmån, för brygga, bad- eller båthus
eller annan byggnad, som ej likställes med vattenverk efter ty nyss nämnts (25
§), för förlust, som uppstår under det verket ej kan drifvas (18 §), för lös egendom,
som tillhör verket eller eljest skall lösas tillsammans med detsamma (20 § andra och
tredje styckena), samt för all annan skada genom vattenverks eller annan jämförlig
anläggnings ändring eller utrifning (22 §), hvarjämte samma ersättningsberäkning

407

9: 35-36

skall tillämpas beträffande upplåtelse af mark, som åtgår till dike samt för annat
intrång, som orsakas af dikning (6 §).

Den åtskillnad, hvilken sålunda gjorts i nu gällande författningar, synes kommittéerna
i stort sedt hvila på riktiga grunder. I första hand fästes afseende vid,
huruvida genom skada å fast egendom sker inskränkning i möjligheten af dess framtida
utveckling till ökad produktivitet eller icke. Är det förra händelsen, föreskrifves
150 procent ersättning, i annat fall 100 procent. T enlighet med denna
princip skall det bebyggda strömfallet äfvensom jord och, enligt vattenrättsförordningen,
iiske godtgöras med förhöjdt belopp, själfständiga byggnader af annat slag
än vattenverk och hvad därmed jämställes samt vattenställen och dylika förmåner,
som ingenting afkasta, äfvensom lös egendom och skada af öfvergående natur betalas
endast med 100 procent.

Men undantag göres dock i viss mån beträffande obebyggda strömfall. Äfven
beträffande sådana kan man ju tala om utvecklade produktionsmöjligheter. Att
lagförslaget i likhet med dikningslagen — vattenrättsförordningen känner ingen rätt
att inkräkta på annans vatten — hänför obebyggda strömfall i allmänhet till den
grupp, för hvilken gäller den lindrigare ersättningsberäkningen, beror hufvudsakligen
på två skäl. För det första hafva sådana strömfall eller mindre forsar
mycket ofta det läge, att de knappast kunna sägas hafva något uppskattbart värde
förrän i sammanhang med det företag, för hvars räkning intrång däri ifrågasättes.
Ägaren har således äfven utan förhöjning fått tillgodonjuta värdestegring å sin
egendom. För det andra vill lagförslaget så vidt möjligt underlätta företag enligt
vattenlagen och särskild! strömfalls bebyggande. En ersättning efter den förhöjda
normen för obebyggda strömfall skulle alltför mycket motverka detta syftemål.
Kommittéerna hafva därför icke trott sig böra föreskrifva den förhöjda beräkningsgrunden
till ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft i annan händelse
än att vattenkraften uppenbarligen är afsedd för befintlig eller under byggnad
varande anläggning. Det händer icke så sällan, att för en kraftstation en fors
i närheten eller särskild! strömfall hålles så att säga i reserv för att bebyggas, när
behof inträder af ökadt kraftbelopp. Är förhållandet detta, bör hufvudregeln gälla
och ersättning bestämmas till 150 procent.

I afseende å fisket står förslaget på vattenrättsförordningens grund.

Vid sidan om den indelningsgrund, som nu berörts, uppställer dikningslagen
också en annan grund. Då den från gruppen med högre ersättning undantager

9: 35-39

408

intrång af dike och dyl., är anledningen härtill rimligtvis att söka i intrångets relativt
ringa betydelse. Äfven häri följer förslaget den bestående lagstiftningen.

Slutligen bör nämnas, att, då statsmakterna så sent som 1902 genom lagen om
elektriska anläggningar bestämt ersättning med 150 procent för intrång af elektriska
ledningar för fullgörande af frivilligt åtagna kraftleveranser, kommittéerna ansett
sig, trots afvikelsen från den eljest följda principen, böra stadga samma ersättning
för intrång genom dylika ledningar för fullgörande af tvångsöfverföring af
kraft.

37 §.

Lösen efter I 6 kap. 9 § stadgas en lösenskyldighet af olika beskaffenhet än annars föreräknings-
kommer i lagförslaget. Enligt nämnda stadgande åligger det deltagarne i invallgrunå.
ningsföretag att, därest så påfordras, lösa all i samfälliglieten ingående jord, som tillhör
fastighet, hvars ägare afsagt sig båtnaden af företaget. Utfallet af invallningsföretag
anses nämligen så ovisst, att ingen bör kunna tvingas att ens med någon del af
sin jord ställas beroende däraf. Enligt grunder, för hvilka redogjorts vid 35 §, bör
lösenbeloppet utgå med 150 procent af jordens värde före invallningen. Men därvid
har tillika bestämts en maximigräns, utöfver hvilken lösenbeloppet ej må stiga, nämligen
jordens uppskattade värde efter invallningen.

38 §.

Lösen och
ersättning
till följd af
åtgärd för
allmän farled
m. in.

Enligt den grundsats, som genomgår såväl författningarna om allmän farled
och allmän flottled som oek expropriationslagen, lämnas lösen och ersättning vid
företag, som i nämnda författningar afses, endast med 100 procent, äfven där möjligheten
af ökad afkastning i framtiden från den i anspråk tågna egendomen kunde tala
för höjning i taxan. Kommittéerna hafva ansett, att på afgörande i sammanhang med
den pågående revisionen af expropriationslagstiftningen bör bero, huruvida ändrade
regler i dessa afseenden böra genomföras. I sakens nuvarande läge hafva bestämmelser
om förhöjd värdeprocent icke ansetts böra införas i förslaget.

39 §.

Lösen och T 21 § dikningslagen stadgas, att i fråga om ersättning eller lösen, som tillkomtill^kronan
mer kronan, förhöjning öfver värdet ej skall äga rum. Att motsvarande bestämmelse

409

9: 39- 42

icke införts i vattenrättsförordningen torde hafva berott närmast på förbiseende, då
riksdagen i strid mot det framlagda lagförslagets ståndpunkt införde rätten att i viss
mån skada annans jord genom vattenbyggnad. Det synes i allt fall uppenbart, att
kronan icke bör på bekostnad af företag, som staten genom sin vattenrättslagstiftning
betecknar såsom gagneligt, tillerkänna sig ersättning för skada eller intrång å kronoegendom
med högre belopp än som verkligen motsvarar förlusten. I enlighet härmed
har rätten till förhöjd ersättning frånkänts kronan i denna paragraf, hvarvid emellertid
gjorts det tillägg att denna undantagsbestämmelse ej skall gälla beträffande
fastighet, som upplåtits under stadgad åborätt eller är anslagen till ämbets- eller
tjänstemans aflöning.

42 §.

Frågan, huruvida lösen och ersättning må uppbäras af ersättningstagaren själf Sättet för
eller skall gå till fördelning mellan inteekningshafvare, där sådana finnas, är myc-f^n ocå erket
olika afgjord i de olika nu gällande författningarna på vattenrättens område, sättning i

* dl* *

Dikningslagen har i 65 samt 67—69 §§ ganska noggranna bestämmelser i ämnet.

Förordningen om allmän farled — liksom förordningen om allmän flottled — hänvisar
beträffande lösen och ersättning för jord eller lägenhet, scm skall begagnas
för leden, samt för vatten, som skall bortledas, till expropriationsförordningen, hvars
bestämmelser om fördelning till inteckningshafvarne följaktligen blifva tillämpliga
å sådant belopp. Ersättning för annan skada skall enligt sistnämnda förordningar
betalas till ersättningstagaren själf.

Annorlunda ställer sig saken enligt vattenrättsförordningen. Där saknas hvarje
föreskrift om inteckningshafvares rätt till ersättningsbelopp, hvaraf följer att
detta får uppbäras af ersättningstagaren. Äfven om en fastighet till följd af
dammbyggnad blir till väsentlig del öfversvämmad, är förhållandet det samma.

Fastighetens värde kan reduceras till en bråkdel, utan att skyldighet finnes för domstolen
att förordna om ersättningens afsättande till inteckningshafvarnes tillgodoseende.

Detta egendomliga förhållande får sin förklaring genom de omständigheter,
hvarunder i vattenrättsförordningen rätten att göra intrång å annans egendom infördes.
I det förslag till vattenrätts förordning, hvilket utarbetats af nya lagberedningen
och legat till grund för den gällande förordningen i ämnet, medgafs, såsom
förut nämnts, icke någon rätt för den, som ville bygga i vatten, att i något som
helst hänseende skada annans egendom eller eljest inkräkta därå. Vid behandlingen

52—091204. Förslag till VatUnlag.

410

9: 42

vid 1880 års riksdag gjordes ändring i denna del så till vida, som det tillstaddes vattenbyggaren
med vissa begränsningar att genom uppdämning skada annans jord, hvaremot
förbudet att inkräkta på annans rätt till vatten eller att skada annan egendom än
jord äfven af riksdagen bibehölls. I den af riksdagen sålunda antagna formen blef
lagen promulgerad, och den har sedermera i denna del förblifvit utan annan ändring
än att genom den nya fiskerilagstiftningen 1896 medgafs rätt till intrång mot skadeersättning
jämväl i annans rätt till fiske. Vid den omkastning af lagförslagets
ledande grundsats i detta ämne, hvilken blef en följd af riksdagens beslut, beaktades
emellertid icke behofvet af motsvarande regler, som i dikningslagen och andra författningar
funnits erforderliga till tryggande af inteckningshafvares säkerhet.

Kommittéerna hafva sett en ganska betydelsefull uppgift i att bringa enhet
i rättsreglerna i dessa afseenden. Och därvid hafva kommittéerna i hufvudsak lagt
dikningslagens principer till grund för de bestämmelser, som äfven för den lukrativa
vattenrättens område innefattas i förevarande kapitel. Behofvet af dessa principers
utsträckande till vattenkraftföretag, redan förut kännbart, blir med den nya
vattenlagstiftningen än mera trängande. Under det, såsom nämnts, gällande vattenrättsförordning
icke tillstädjer intrång genom vattenbyggnad å annans egendom
i vidare mån än så vidt angår jord och fiske, känner däremot vattenlagsförslaget
ingen generell begränsning i detta afseende. Tvärtom utsträckes rätten att göra
intrång å annans egendom högst betydligt; och en mycket vidsträckt rätt medgifves
särskild! att taga i anspråk annans vattenkraft.

I likhet med dikningslagen hafva kommittéerna emellertid funnit det nödvändigt
att gorå åtskillnad på olika slag af lösen och ersättning. För det första är det
enligt sakens natur klart att nedsättning hos Konungens befallningshafvande icke
kan föreskrifvas i andra fall, än då det är fråga om fast egendom. Men vidare ställer
sig saken olika äfven i fråga om fast egendom. Lösen för sådan egendom — då
alltså ett ombyte af ägare sker — bör visserligen alltid reserveras åt eventuella
inteckningshafvare. Beträffande ersättning för skada och intrång kan ej frågan
lika lätt afgöras. Dikningslagen fordrar nedsättning hos Konungens befallningshafvande
endast i fråga om ersättning för skada å vattenverk eller således, enligt
förevarande lagförslags terminologi, beträffande ersättning för vattenkraft. Härtill
bör i den nya lagen läggas ersättning för skada genom vattenuppdämning, en
art af skadestånd, som för dikningslagen naturligen är främmande, men som vid
vattenbyggnader och vattenregleringar spelar eu stor roll. Härmed bör för följd -

411

9: 42-47

riktighetens skull likställas skadestånd till följd al vattenståndets sänkning. Undantagsvis
kan skada vållas också genom sådan åtgärd.

Ersättning för skada och intrång af annat slag, t. ex. för dammfäste, framdragande
af dike eller vattenledning, jordupplag in. in., har man i öfverensstämmelse
med dikningslagens regler ansett kunna utan fara för inteckningshafvarnes rätt
utbetalas direkt till den, som lidit skadan eller intrånget. Genom sådana åtgärder,
hvarom här är tal, minskas knappast eu fastighets värde. Kostnaden och besväret
med en exekutiv fördelning af ersättningen därför bör alltså undvikas.

Till sistnämnda grupp af ersättningur räknas enligt förslaget äfven ersättningsbelopp,
som visserligen afse skada af den i paragrafens andra stycke omförmälda
art, men som äro så ringa, att eu fördelning till inteckningshafvare vore väsentligen
ändamålslös och genom de därvid förknippade kostnaderna i förhållande
till ersättningsbeloppet alltför betungande. Det händer understundom, att den på
en fastighet belöpande ersättning af ifrågavarande art uppgår till belopp af endast
några få kronor. Ägaren af fastighet, hvars ersättning icke öfverstiger visst belopp
etthundra kronor — bör kunna direkt utfå beloppet utan omgången af likvid
hos Konungens befallningshafvande. Beträffande lösen kan motsvarande bestämmelse
icke tillämpas. Där måste, hur ringa beloppet än är, likvid ske, enär inteckningarnas
verkan i den lösta fastigheten eller fastighetsdelen kommer att upphöra.

III. Gemensamma bestämmelser.

47 §.

Vid uppskattning af vattenkraften* i ett strömfall kan man antingen utgå från Med vatten antalet

naturhästkrafter och dessas värde såsom sådana eller också beräkna huru
a . strömfall

manga effektiva hästkrafter, som kunna vinnas ur fallet, och dessas värde fullt förstås den
monterade. Med den förra beräkningen bedömes fallets värde sålunda: hvilket pris kraften däri.
betingar det obebyggda fallet i dess helhet? Med den senare beräkningen kan frågan
uppställas så: hvad kostar på platsen ett visst kraftmått t. ex. en hästkraft
färdig att genast tagas i bruk? Det ligger för öppen dag, att man med det senare
beräkningssättet står på långt fastare mark än med det förra. Kommittéerna hafva
därför anslutit sig till detsamma.

* I lagförslaget har användts det allmänfarliga ordet »kraft» och afses därmed i främsta rummet
det i vetenskapligt språkbruk använda »effekt»; för undvikande af svårbegripliga uttryck har för angifvande
af »energi» användts omskrifningen »kraftbelopp under en viss tid».

9: 48-49

412

Ersättning
för vattenkraft
innefattar
godtgörelse
för
vattenverksbyggnader.

Ersättning
för försvarad
t begagnande
af
vattenkraft
därigenom,
att en del
borttagits.

48 §.

Af den sålunda intagna ståndpunkten följa direkt de regler för uppskattningen
af tillgodogjord vattenkraft, kvilka innehållas i 48 §.

Om det afgörande för strömfallets värdering är hästkraftens marknadsvärde
på platsen i monteradt skick, blir det, åtminstone principiellt sedt, skäligen betydelselöst,
huruvida vattenbyggnaderna kostat mer eller mindre. Man slipper väsentligen
ifrån de svårigheter, man hittills stundom haft med uppskattning särskildt
af vattenbyggnaderna och särskildt af kraften. I den mån landet blir allt mera
öfverspunnet af ett nät af kraftledningar, blir det allt lättare att för hvarje plats
fastställa den monterade hästkraftens värde.

Härmed är dock icke sagdt att byggnadernas beskaffenhet under alla förhållanden
är- utan inflytande på värderingen. I lagrummet har framhållits, hurusom
särskildt värdefullt material eller byggnadssätt bör betinga förhöjd värdesättning.

Det har ansetts lämpligt att i paragrafen särskildt definiera begreppet vattenverksbyggnader.

49 §.

Därest ägaren af ett strömfall nödgas afstå en del af den vattenmängd eller
fallhöjd, hvarför han bebyggt sitt fall, händer det lätt, att svårigheter eller särskilda
kostnader uppstå vid begagnandet af återstoden. Så t. ex. blifva kanske efter minskningen
i vattenkraft driftkostnaderna desamma som förut eller till och med ökade.
Härigenom vållas strömfallsägaren en särskild förlust utöfver värdet af den förlorade
vattenkraften, alldenstund driftkostnaderna sålunda komma att motsvara större procenttal
af verkets bruttoafkastning, hvilken rimligtvis genom minskningen i kraft
blir mindre än förut. Det är också möjligt, att det kvarvarande kraftbeloppet icke
kan tillgodogöras utan ändringar i anordningarna för verket, t. ex. beträffande turbinernas
läge in. m. All sådan förlust och skada är naturligtvis strömfallsägaren
berättigad att få ersatt af den, som beröfvat honom eu del af hans vattenkraft.
Därest återstoden blir för honom onyttig eller synnerligt men uppkommer vid begagnandet
däraf, äger han dessutom påfordra att mot ersättning få afstå hela strömfallet
med tillbehör.

Med afseende å obebyggda fall böra enahanda grundsatser gälla. Kostnaderna
för tillgodogörandet af det resterande kraftbeloppet kunna blifva proportionsvis
ökade, och det kan blifva ekonomiskt outförbart att efter kraftminskningen bebygga
återstoden.

413 Q

3: 50 57

50—53 §8

innehålla hufvudsakligen tillämpning af grundsatser, hvilka för den defensiva vattenrättens
del finnas uttalade i dikningslagons 18—20 samt 22 §8. Dessa grundsatser
hafva här utsträckts att gälla äfven den lukrativa vattenrätten.

54—55 8§

hafva sin motsvarighet i dikningslagens 23 och 66 8§-

56 8

står i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dikningslagens 65 8i hvars regler för Uppsägning
lösen af vattenverk med tillhörande lös och fast egendom gifvits allmän tillämpning
å fastighet af hvilket slag som helst, hvartill äganderätten frånvinnes innehafvaren egendom,
till följd af företag enligt vattenlagen. Behofvet af uppsägning och fardag är i dessa
fall ganska uppenbart. Att det i nu gällande lag gifvits uttryck endast med
afseende på lösen af vattenverk och hvad därmed har samband har sin förklaring
däri, att med nu gällande vattenlagstiltning lösen af andra själfständiga fastigheter
ansetts knappast ifrågakomma.

För jordbruksfastighet, som skall lösas, har af naturliga skäl arrendefardagen
den 14 mars ansetts lämplig. För annan fastighet har man trott två fardagar om
året böra stadgas, nämligen hyresfardagarna den 1 april och den 1 oktober. I båda
fallen har uppsägningstiden satts till sex månader.

57 8-

Med den stora utsträckning, hvari lagförslaget medgifver rätt att inkräkta på annans
egendom, gör sig behofvet af uppsägning och fardag gällande också i vissa fall,
då någon öfvergång af äganderätt icke sker och således lösen icke ifrågakommer utan
allenast ersättning för visst intrång, mer eller mindre närmande sig karaktären af
servitut. Ett boningshus eller en industri- eller handelsbyggnad kan behöfva flyttas
eller nedrifvas utan att lösen af fast egendom sker. Ägaren af bebyggdt strömfall
kan nödgas afstå rådigheten öfver sitt vatten till annans kraftbyggnad, hvilket
ej heller medför lösen af grunden. I sådana fall gör sig behofvet af uppsägningsoch
fardagstid för afveckling af förutvarande förhållanden starkt gällande. Bestämmelser
härom hafva därför intagits i denna paragraf.

Uppsägning
och fardag
hetr. egendom,
som ej
löses.

9: 58-61

414

58 §.

Uppsägning Blir en jordbruksfastighet t. ex. till följd af en dammbyggnad till så stor del

lltfråga år vattendränkt, att jordbruket därå för framtiden icke kan med fördel drifvas, är

skåda örjord ag''arerl jämlikt 53 § berättigad påfordra hela fastighetens lösande. Men han kanske

bmksfastig- finner med sin fördel bättre förenligt att visserligen upphöra med jordbruket, men
het.

ändock behålla den af företaget icke berörda delen af fastigheten. Han behöfver
i sådant fall samma tid för afveckling af sin dittillsvarande näring, som om fastigheten
lösts. Stadgande om uppsägning och fardag har följaktligen intagits i denna
paragraf.

59 §.

Undantag Därest icke under någon omständighet möjlighet skulle finnas att bestämma

terna tid— annan fardag eller kortare uppsägningstid än i de föregående paragraferna stadgats,
58 §§■ skulle sådant i vissa fall kunna medföra betydande olägenhet och dröjsmål för ett
ifrågasatt företag, utan att kanske ägaren af den fastighet, hvarå intrång skulle
ske, hade tillnärmelsevis motsvarande olägenhet af ett tidigare afträdande af fastigheten.
För sådana förhållanden har man ansett sig böra gifva vattendomstolen friare
händer i förevarande afseenden. Men den fastighetsägare, som på sådant sätt blir
beröfvad den allmänna rätten till fardag och den allmänna uppsägningstiden, skall
tillerkännas särskild godtgörelse för olägenhet däraf, om sådan verkligen tillskyndas
honom.

60 §.

Tid för gäl- I enlighet med de principer, som finnas uttalade i dikningslagens 67 §, hafva här
''sättning för meddelats bestämmelser om tillträdestid i sådana fall, där uppsägning och fardag
skada m. m. ej behöfva förekomma, äfvensom föreskrift om viss tid, inom hvilken ersättning i
dessa fall skall vara gulden, för så vidt ej företaget skall anses öfvergifvet.

61 §.

Uppsägning 56—59 §§ handla om uppsägning hos fastighetsägare. Med ägare skall jäm janderätts-

Bkt 14 kap. 2 § härvid likställas innehafvare af åborätt eller fideikommiss. Men
häfvare. 4 fastighet kan finnas arrendator eller hyresgäst, hvars rätt kan lida intrång af ett
företag enligt denna lag. Det är fastighetsägarens skyldighet mot sådan legotagare
att vid förrättningen upplysa om dennes rätt. Gör han icke det, och anmäler sig

415

ej heller legotagaren själf, måste dock sökanden till företaget anses hafva gjort
nog, om han verkställer uppsägning hos ägaren. Är däremot legotagaren uppgifva^
har sökanden förpliktelse att verkställa uppsägning äfven hos honom, om nämligen
dennes förhållande med afseende å företaget är af sådan art, som beträffande
ägare betingar uppsägning. Före den i beslutet bestämda fardag, uträknad efter
uppsägning hos arrendatorn eller hyresgästen, må arbete ej vidtagas, hvarigenom
hans rätt till fastigheten lider förfång. Den omständigheten, att uppsägning hos
arrendatorn eller hyresgästen icke skett inom den i 56 § beträffande fastighetens ägare
föreskrifna tiden, medför dock ej, att frågan förfallit.

63 §.

När en fastighet eller en del däraf enligt gällande expropriationslagstiftning
exproprieras, har den nye fastighetsägaren (26 §) rätt att få förutvarande inteckningar
dödade utan att behöfva uppvisa inteckningshandlingarna. Expropriationsskillingen
tillfaller nämligen inteckningshafvarne, så långt deras rätt sträcker
sig, och därmed måste de nöjas. På samma sätt bör det förhållas vid lösen af äganderätt
till fast egendom enligt denna lag. Inteckningshafvarne få ut sin rätt ur den
i penningar bestämda löseskillingen.

Äfven i det undantagsfall (2 kap. 6 §), då lösen af fast egendom kan bestämmas
i kraft, blir förhållandet detsamma. Detta undantagsstadgande åsyftar den lösenrätt
till ett oskiftadt strömfall, som tillkommer viss delägare däri. Den lösen i kraft,
som ålägges lösengifvaren, tilldelas de olika hemmanen i den by, för hvilken fallet
\arit
andel det haft i vattenkraften. Någon värdeminskning för hemmanen föranledes
således ej af lösenförfarandet. Förmenar någon inteckningshafvare motsatsen, gifver
honom stadgandet i 65 § möjlighet att göra sitt anspråk gällande. Det är alltså
principiellt riktigt, liksom det är för lösenförfarandets ändamål fullkomligt nödvändigt,
att det lösta strömfallet blir fritt från hemmanens gravationer.

Hvad här sagts gäller endast vid verklig lösen, således där lösengifvaren
tillägnas äganderätt till fast egendom, som förut tillhört annan. Helt annorlunda
är förhållandet, där endast större eller mindre intrång göres på en fastighet,
som fortfarande odeladt förblir i sin förre innehafvares ägo. Om således
t. ex. ett dike skall framdragas öfver annans mark eller ett hus nedrifvas å mark.
som lämnas olöst, eller ett markområde blir öfversvämmadt eller vattensjukt, utan

9: 61-63

Gravations frihet.

63 65

416

Ersättning
för skada å
eller vattenkraft
tillhörig
fastighet
i samma
ägares hand
som anläggningsfastigheten.

Inteckningshafvares

rätt att påfordra
förnyad
uppskattning.

att rubbning sker af egendomens rågångar, skapas endast ett judiciellt servitutsförliållande,
men ingen ändring i äganderätten till fast egendom. Det kan följaktligen
icke blifva tal om frihet från gravationer för någon viss fastighet, ehuru ju
enligt 42 § andra stycket och 45 § ersättningen för servitutet kan komma inteckningshafvarne
till godo.

64 §.

Det kan lätt inträffa, att sökanden till ett företag enligt denna lag äger förutom
den fastighet, för hvars räkning företaget sker, också annan fastighet, som af företaget
lider intrång. För sådant fall föreskrifves i denna paragraf, att till inteekningshafvares
säkerhet ersättning för detta intrång skall beräknas, så framt ej inteckningshafvarne
afstå från sådant anspråk. Dock har man trott sig kunna stadga
ett undantag från denna regel, när intrånget pröfvas vara väsentligen utan betydelse
för inteckningshafvarnes säkerhet.

Ersättning, som afses i denna paragraf, skall alltid utgå i penningar. Detta
framgår af affattningen af 1 och 2 §§, jämförda med 30 och 31 §§.

65 §.

Stadgandena i 10 och 11 kap. äro liksom nu gällande vattenrättsförfattningar
byggda på den grundsatsen, att talan beträffande lösen och ersättning för skada
och intrång af företag enligt denna lag skall föras af vederbörande fastighets ägare.
Inteckningshafvarne i fastigheten äro icke parter i målet och hafva ingen talan däri.
Det vore alldeles för obekvämt, om alla inteckningshafvare skulle få uppträda i
målet och kanske väcka yrkanden i strid mot hvarandra och mot fastighetsägaren.
Ett sådant system skulle ock drifva rättegångskostnaderna oskäligt i höjden och
vore jämväl principellt oriktigt. Ty huruvida en viss inteckningshafvare kan blifva
lidande af att lösen eller ersättning bestämmes till allenast ett visst penningbelopp,
kan icke med säkerhet utrönas förr än vid fördelningen af beloppet. Hans förmånsrätt
kan vara antingen för god eller alltför dålig, för att hans utsikter till del i beloppet
skola kunna röna inverkan af beslutet, åtminstone så vidt fråga är om belopp inom
rimliga gränser.

Det finnes således intet processuellt hinder för en öfverenskommelse mellan
fastighetsägarne rörande beloppet af lösen eller ersättning. Och en sådan öfverenskommelse
blir i allmänhet afgörande för domstolens eller synemännens beslut.

417

: “®°“ "T* emellertid beredas inteckningshaf.ame ail kanna skydda

låna krlftv 777.? f "“■» **“ •* *>r Parterna i vattenmålet

a8a krafhanne! beslut trädes för när. Eu sådan utnäs gifver under vissa förhål

anden d.kn.ngslagen . 69 § tredje stycket. Där berättisas nämligen med viss. bc g

ansmngar ,n eckmngshafvare att »ska särskild pröfning af sådan värdering som

rmenas inkräkta pa hans rätt. Motsvarande rätt hafva kommittéerna i förevarande

L velat inrymma mteckningshafvare beträffande företag inom såväl den

defens,va som den lukrativ, vattenrättens område. I d.kningslagen är emellertid in

teekmugshafvarens befogenhet i detta afseende icke inskränkt till tiden. Han kan

J “m, t eftW "‘^een af KommiåL™.

■ a däremot ansett eu begränsnmg till tiden vara erforderlig och hafva föreslagit
rtt talan, hvarom no är fråga, skall anhängiggöras senast inom sen månader, rakande

7.0 ‘ ZZ '' ''."“‘T ‘ P''°”inSar de‘ d—

m laga kraft. Itgar lösen eller ersättning i kraft, räknas tiden från den dag
som blifvit bestämd för kraftöfverföringens början. S’

9: 65 10

66 §

7-7 77^7 ‘TTr 73 8 Wve“°m ! 29 S «P«>priationsförord- » m
grun sa ser hora vinna tillämpning öfver vattenlagens hela område. återlösen -

10 KAP.

Om syneförrättning.

Den organisation 1879 års dikningslag gifvit åt den förundersökning, som enligt
amma lag i allmänhet bör föregå utförandet af ett diknings- eller vattenledning
or tag, har i stort sedt visat sig väl motsvara sitt ändamål. Antalet af de förrätt mZuTJ

d ”17 drSt°IS P''5t“n8:'' “ Wi““d* i förhållande

.11 antalet af nen, med hvilka parterna åtnöjts. Vid sådant förhållande hör gif ''j™

1 föreliggande fersing nämnda organisation bibehåUas för ärenden hörande

atl“

M r , P S'' Jamval ior vattenregleringar är syneförrättningen

ändamålsenlig. Dess. företag tillhöra på en gång den defensiva och den lnkrativa
vattenrätten, och deras syftemål att till ett gemensamt befordrande förena skilda in 53—091204.

Förslag till Vattenlag.

418

tressen låter sig bäst genomföras, om parterna vid en förundersökning få tillfälle att
för sin rätts bevakande utöfva direkt inflytande på själfva planläggningen af företaget.

Hvad terminologien beträffar, så bär för dessa förrättningar icke kunnat bibehållas
beteckningen syn. Detta ord användes nämligen, enligt ett sedan länge
rotadt språkbruk, för att beteckna domstols undersökning. Så också i detta lagförslag.
För ifrågavarande förrättningar har därför måst väljas ett annat namn;
och har man stannat vid ordet syneförrättning såsom nära anslutande sig till den
i dikningslagen begagnade termen.

De bestämmelser, som sammanfattats i förevarande, kapitel, motsvaras i allmänhet,
delvis ordagrant, af bestämmelserna i dikningslagens 4 kap., omfattande
27 62 §§. 1 vissa afseenden hafva dock modifikationer skett. Man har naturligen
velat tillgodogöra sig erfarenheterna under de gångna BO aren sedan dikningslagens
tillkomst, i hvilket afseende statens landtbruksmgenjorers revisionsförslag
af februari 1906 varit till värdefull ledning. Dessutom betingas vissa modifikationer
och tillägg af särskilda förhållanden vid de nya slags ärenden, rörande
kloakledningar och vattenregleringar, hvilka på sätt nyss nämnts jamte de egentliga
torrläggningsföretagen inordnats under syneförrättningen. 1

1 §•

Förrätt- Såsom hittills skall till ordförande och ledare af syneförrättning förordnas en

ningsman. teknigkt sakkunnig person. I dikningslagens 29 § finnes i viss mån antydt, att därtill
i första hand bör ifrågakomma en landtbruksingenjör. Och i nya lagberedningens
motiv till motsvarande paragraf i dess förslag till dikningslagen har med styrka
framhållits (sid. 134), att »några mera lämpliga personer till handläggning af
ifrågavarande förrättningar svårligen kunna påträffas». Såsom skäl för detta omdöme
anförde beredningen, dels att dessa tjänstemäns teoretiska utbildning vore direkt
anpassad för ifrågavarande slags uppdrag, dels ock att de, att döma af det
stora antal vattenafledningsföretag, som redan då årligen utfördes af landtbruksingenjörer,
syntes hafva förvårfvat allmänhetens förtroende. Sedan detta uttalande
gjordes, hafva de teoretiska och praktiska fordringarna för att förvärfva kompetens
till landtbruksingenjörsbef aktning högst betydligt skärpts. Och den erfarenhet
landtbruksingenjörerna förvärfvat i handläggning af syneförrättningar är
högst betydande och mångsidig. Deras tid är i själfva verket, både sedan de befor -

419 m

drats t,]] ordinarie tjänst och dessförinnan, i allmänhet ständigt upptagen af förrättningar
rörande torrläggningsföretag eller för- eller efterarbeten till sådana.

Hvarken i det ena eller det andra hänseendet är förhållandet ens tillnärmelsevis
liknande med afseende å den grupp af tjänstemän, landtmätarna, hvilka enligt
i nmgslagen jamte landtbruksingenjörema anses utan vidare behöriga till handaggmng
af vattcnafledningsförrättningar. Deras teoretiska utbildningstid är äf''en
enligt 1909 ars nya grunder for landtmäteriundervisningen väsentligt kortare
an de senares. Och deras undervisning går helt naturligt i första rummet ut på
en god utbildning i de ämnen, som äro direkt behöfliga för egentliga landtmäterigoromal.
Deras utbildning i vattenafledningskonst — hittills nästan ingen — blir
äfven efter de nya grunderna mycket ringa. I vattenbyggnadskonst, hvari landtbruksingenjorerna
genomgå eu ettårig kurs vid tekniska högskolan, sakna landtmätare
all undervisning. Helt visst i direkt samband med landtmätamas underlägsenhet
i teoretiska insikter i vattenfrågor står den ringa praktiska erfarenhet
de i allmänhet lyckats förvärfva sig i afseende å diknings- och andra vattenafledmngsforetag.
De syner rörande dylika företag, hvilka förrättats af landtmätare, äro i
sjal va verket helt få. Åtminstone den nuvarande uppsättningen af landtmätare
brister således speciellt i det måhända viktigaste kompetensvillkoret: praktisk erarenhet
i vattenfrågor. Alldeles särskilt gör sig en sådan brist menligt gällande
med afseende å förmågan att rätt tillämpa lagar och författningar på vattenrattens
område. De många och ingående öfverläggningar, hvilka landtbruksingenjorerna
vid sina möten sedan mer än 25 år tillbaka ägnat omtvistade punkter i dikmngslagen,
utvisa tillräckligt, att denna erbjuder stora svårigheter icke blott för
en mindre förfarne. Med det utvidgade tillämpningsområde, föreliggande förslag
gifver åt syneförrättmngsinstitutet, kan det knappast undvikas, att dylika omtvista”
de punkter komma att finnas äfven i framtiden. Verklig kunskap om den nya vattenlagens
innehåll, äfven i de punkter, där detta icke med skäl kan omtvista*, blir i
alla händelser oundgängligen nödig för dess rätta tillämpning. Det kan icke vara
lämpligt att anförtro dess tillämpande åt personer, hvilkas hufvudverksamhet ligger
inom annat område och som icke vare sig teoretiskt eller praktiskt i allmänhet haft
tillfälle att förvärfva sådan kunskap: På dessa grunder hafva kommittéerna ansett

sig icke böra i förslaget bibehålla landtmätamas behörighet att förordnas till förrättningsmän.

I V

Härmed har man emellertid icke afsett att beröfva de landtmätare, som verkan
aga eller förvärfva sig särskilda insikter och erfarenhet i vattenrätt och vat -

tenteknik, behörighet till sådant uppdrag. I öfverensstämmelse med hvad dikningslagen
stadgar, förutsattes nämligen, att Kungl. Maj:t skall kunna tillerkänna
vissa personer utom landtbruksingenjörernas krets, de må vara tjänstemän eller
icke, personlig kompetens såsom förrättningsmän, försåvidt de genom nödiga kunskapsprof
och erfarenhet i vattenfrågor gjort sig förtjänta däraf. Hvad officer vid
väg- och vattenbyggnadskåren angår, hafva vissa allmänna villkor uppställts för
förvärfvande af dylik kompetens genom en kungl. kungörelse den 30 april 1880.

Rätten för Kungl. Haj:t att förläna behörighet såsom förrättningsmän kan
hafva särskild betydelse i fråga om företag för afledande af kloakvatten. Äfven
beträffande dessa förrättningar äro visserligen i regeln landtbruksingenjörerna lämpade
till förrättningsmän. Kunskap om betingelserna för lagom affall för förorenadt
vatten äfvensom om andra hithörande tekniska frågor, författningskännedom och
vana vid värderingar af skada å odlad jord m. m. äro villkor för att väl sköta dylika
förrättningar. Och dessa villkor uppfyllas i allmänhet af landtbruksingenjörerna.
Sanitära och närstående frågor kunna afgöras i särskild ordning. Där så icke
skett, må en på dessa områden sakkunnig god man inkallas att deltaga i förrättningen
(4 §). Men det ligger nära till hands att antaga, att särskilda specialister
komma att utbilda sig för dylika förrättningar. I synnerhet torde sådant vara att
förvänta med afseende å förhållandena i omedelbar närhet till städer.

Med den åsikt ofvan uttalats rörande vikten af teknisk kunskap, författningskännedom
och praktisk erfarenhet i handläggning af vattenafledningsfrågor, skulle
det icke låta förena sig att i förslaget bibehålla den möjlighet, som andra stycket i
dikningslagens 29 § öppnar för Konungens befallningshafvande att, där ej företaget
är af större omfattning, till förrättningsmän förordna person utan sådana
kvalifikationer, som i allmänhet fordras, allenast han finnes eljest lämplig till
uppdraget i fråga. Erfarenheten från de tillfällen, då Konungens befallningshafvande
begagnat sig af denna möjlighet, har icke varit gynnsam. Brister i målets
formella handläggning hafva ofta vållat rättegångar vid domstol och svårighet att
erhålla odlingslån eller utslag å ansökan därom. Ehuru syftet med anlitandet af
den ringare kompetensen varit att nedbringa kostnaderna för förrättningen, har det
händt, att till följd af omständigheter, som nyss nämnts, kostnaderna för en dylik
förrättning blifvit väsentligt större än om landtbruksingenjör anlitats från början.

Hvad ofvan yttrats beträffande förrättningsmän har afseende på förrättningar
enligt 5, 6 och 8 kap. Om förrättningar enligt 7 kap., eller således beträffande

421 10

vattenregleringar, finnas särskilda bestämmelser i andra och tredje styckena af
förevarande paragraf.

Af stadgandena i 7 kap. framgår, att en vattenreglering kan hafva till hufvudSyfte
vare S1» J°rds torrläggning eller ock förbättrad vattenkraft åt strömfall, hvartill
i båda händelserna vinnande af båtnad i det andra hänseendet kan ansluta sig såsom
ett ändamål af jämförelsevis mindre omfattande betydelse. Är jordens torrläggning
hufvudsyftet, gälla beträffande kompetens såsom förrättningsman samma
regler, som enligt första stycket skola tillämpas beträffande förrättningar enbart för
torrläggning. Andra stycket innehåller bestämmelse härom. För att nödig kunskap
i vattenbyggnadsteknik i fall af behof icke må saknas vid förrättningen är
sörjdt genom stadgandena i 4 §.

Annorlunda är enligt tredje stycket saken ordnad beträffande sådana vattenregleringar,
där båtnad i afseende å vattenkraft är det enda eller hufvudsakliga syftet
För att rätt planlägga ett dylikt företag erfordras en ingående kunskap i vattenbyggnadsteknik
och erfarenhet rörande vattenbyggnadsfrågor. Detta slag af
vattenregleringar inbegriper i sig de största företag på vattenbyggandets område,
som hos oss kunna förekomma. Genom reglering af vattenståndet i och afrinningen
ur t ex. Indalsälfvens källsjöar i de jämtländska fjällen eller Stora Lulevatten beredes
obad och bättre fördelad vattenkraft icke blott åt ett strömfall, utan åt hela serier
strömfall med betydande fallhöjder och stor vattenmängd. Det är uppenbart af stor
nationalekonomisk betydelse, att ett företag af så ingripande natur blir planlagdt på
det mest ändamålsenliga sätt.

Det öfvervägande initiativet vid planläggningen af sådana företag och hufvudledmngen
af förrättningen bör enligt kommittéernas tanke uppdragas åt ingenjörer
med speciell kompetens på vattenbyggnadsområdet, eller i allmänhet åt ingenjörer,
som genomgått tekniska högskolans afdelning för vattenbyggnadskonst och sedermera
utöfvat praktisk verksamhet såsom vattenbyggare och vunnit erfarenhet vid
handläggning af ^vattenmål. Visserligen skola numera landtbruksingenjörerna genomgå
en kurs på ett år i vattenbyggnadskonst. Men den teoretiska insikt de härigenom
förvärfva kan i grundlighet och omfattning uppenbarligen icke jämföras med
specialistens fleråriga studier af ämnet. Landtbruksingenjörens praktiska verksamhet
ligger också hufvudsakligen på ett annat område, och hans erfarenhet i vattenJggnadsfragor
blir följaktligen långt underlägsen den erfarenhet, som förvärfvas af
en vattenbyggnadsingenjör med sin verksamhet utan afbrott odeladt förlagd till
just detta område. Af fullkomligt enahanda skäl, som föranledt kommittéerna att

422

10: I

icke utan vidare godkänna landtmätares kompetens för syneförrättnmgar rörande
torrläggningsföretag, måste kommittéerna för ifrågavarande slag af vattenregleringar
anse i regel endast vattenbyggnadsingenjörer fullt kompetenta, dock utan föregripande
af Kungl. Maj :ts rätt att undantagsvis tillerkänna viss landtbruksingenjör
eller annan person dylik kompetens.

Med den vikt kommittéerna fästa vid den praktiska erfarenheten instämmer väl,
att enbart examen vid tekniska högskolan inom ifrågavarande bransch icke bör vara
till fyllest såsom kompetensvillkor. Därtill bör komma en rikhaltig och väl vitsordad
praktisk verksamhet inom densamma. 1'' örst därigenom ernås verklig kompetens.
I enlighet härmed har föreslagits, att ingen må förordnas till förrättningsman
vid företag för ifrågavarande slag af vattenreglering, med mindre Konungen
förklarat honom behörig att mottaga dylikt förordnande. Innan Konungen meddelar
dylikt förklarande, bör visshet föreligga, att vederbörande uppfyller äfven
krafvet på praktisk erfarenhet.

Det kan anmärkas, att vattenbyggnadsingenjörer icke hittills kunnat förordnas
till ordförande och ledare af förrättning med offentlig partförhandling, protokollsföring
o. d., och att de följaktligen äro alldeles oförfarna i dylika ämnen. Detta
är dock en olägenhet af öfvergående art. Det finnes säkert ingen anledning att befara,
att dessa ingenjörer skola i detta hänseende visa ringare förmåga af utveckling
på ett nytt verksamhetsfält än på sin tid landtbruksingenjörerna ådagalagt,
när deras befattningar voro nyinrättade.

Dessutom har man i förslaget sörjt för att förrättningsmannen vid detta slag
af vattenregleringsförrättningar alltid har vid sin sida såsom biträdande förrättningsman
en landtbruksingenjör eller med sådan likställd person. Denne kan sålunda
tillhandagå med råd och upplysningar rörande själfva förrättningens ordnande.
Hufvudändamålet med anställande af biträdande förrättningsman är emellertid
ett annat. Det har nämligen ansetts nödvändigt, att vid dessa djupt ingripande
företag landtbruksingenjörens speciella sakkunskap också blir starkt representerad.
Speciellt är detta af nöden för uppskattningen af jordförbättring, där
sådan afses. Och äfven vid bestämmande af skadas belopp, liksom af åtgärder
till förebyggande eller minskande af skada har han en betydelsefull uppgift. Åt
biträdande förrättningsmannen har därför gifvits större befogenheter och skyldigheter
än åt en god man enligt 4 §. Härom hänvisas till föreskrifterna i 3 och 28 §§■
Det skulle kunna tyckas, som om det kunde vara svårt nog för Konungens
befallningshafvande att vid förordnande af förrättningsman till vattenreglering

423 1 0 1-4

afgöra, huruvida torrläggnings- eller kraftintresset är det öfvervägande. I de flesta
fall ligger dock den saken för öppen dag. Är den verkligen någon gång tvifvelaktig,
lära de, som förfäkta annan åsikt i ämnet än sökanden, icke underlåta före förordnandets
meddelande att göra denna gällande i den ordning 2 § stadgar. Konungens
befallningshafvande kommer sålunda icke att sakna material för frågans bedömande.

2 §.

är lika lydande med tredje stycket i dikningslagens 29 §, allenast med det tillägg Förrättatt
i ansökan om förordnande af förrättningsman vid syneförrättning rörande vatten- förordnande.
reglering förslag å viss person alltid bör afgifvas. Det har nämligen ansetts, att
på grund af de särskildt ömtåliga förhållandena vid vattenreglering och med hänsyn
därtill, att olika uppfattning kan göra sig gällande i fråga om hufvudsyftet med
regleringsföretaget, parterna alltid böra få tillfälle att yttra sig om, hvem som är
lämpligast till förrättningsman.

4 §.

I 4 § har upptagits bestämmelsen i 30 § dikningslagen om särskild god man Särskild god
i sådana frågor, som kunna antagas ligga i viss mån utanför de personers erfarenhet man''
och sakkunskap, som förordnas till gode män enligt 3 § i förslaget. Sådan särskild
god man erfordras emellertid, med den vidare omfattning förslaget gifvit åt syneförrättningen,
i flera fall än hittills kunnat förekomma. Paragrafen innehåller uppgift
om dessa fall.

God man, hvarom här är fråga, intager ställningen såsom synemän med skyldighet
att deltaga jämte öfriga synemän i behandlingen af den fråga, som betingat
hans förordnande, och hvad därmed sammanhänger. I anledning af yppad tvekan
vid tolkningen af dikningslagens stadgande i ämnet har föreskriften gifvits sådan
affattning, att däraf tydligt framgår, att denne gode man i motsats mot de andra
gode männen och biträdande förrättningsman, när sådan finnes, icke skall deltaga
i andra frågor än sålunda angifvits.

De intressen, hvilka god man, som nu nämnts, är satt att bevaka, äro normalt Sakkunnigt
förekommade vid vissa slag af förrättningar. Det kan emellertid inträffa, att biträdehärutöfver
sakkunskap på något mera speciellt område kan vara af nöden. Det
kan ifrågakomma att värdera skada till följd af inställande för viss tid eller för
alltid af fabrik eller annan rörelse eller genom intrång å villaområde m. m. För

10: 4-5

424

sådant ändamål har det ansetts lämpligt att bereda synemännen möjlighet att erhålla
biträde af person med fackkunskap på området i fråga. Sådant biträde blir
dock icke synemän; hans utlåtande blir närmast att likställa med bevismedel i
rättegång.

I fråga om arfvode till god man, som omförmäles i första stycket af denna
paragraf, gäller viss taxa jämlikt kungl. kungörelsen den 30 april 1880 angående arfvode
för sådan syn, som omförmäles i 27 § af lagen om dikning och annan afledning
af vatten. Någon dylik taxa kan svårligen uppställas för sådan sakkunnig,
som omförmäles i senare stycket af paragrafen, utan böra synemännen bestämma
hans arfvode enligt skäliga grunder. Sannolikt tarfvas också någon revision och
komplettering af nyssnämnda kungl. kungörelse.

5 §.

Uppgörande Vid större v attena/ledning sföretag har det varit vanligt, att förrättningsmannen
manna pla- uppgjort en provisorisk plan för företaget, innan sammanträde hållits med deltenreglering
aSarnG- Sådant har betingats af förhållandenas egen natur, då det icke kunnat
vara praktiskt, att förrättningsmannen vid sammanträdet varit själf oviss om t. ex.
åt hvilket håll vattnet bör afledas, där sådant kan vara tvifvelaktigt. Härom har
särskildt stadgande icke ansetts behöfligt.

Beträffande vattenrep lering ställer sig saken i viss mån olika. Mer än vid
andra företag kunna där uppstå konflikter rörande företagets planläggning i dess
stora drag, och särskildt huruvida industriens eller jordbrukets intressen höra öfvervägande
tillgodoses. Skulle förrättningsmannen och biträdande förrättningsmannen
eller sådan god man, som i 4 § sägs, stanna i olika mening härom, vore det
föga lämpligt att denna fråga droges till afgörande genom de andra gode männens
röster. Den, som företrädesvis representerar sakkunskapen på det område, hvilket vid
förordnande af förrättningsman visat sig vara det hufvudsakligaste, nämligen förrättningsmannen,
bör hafva afgörandet af denna kardinalfråga i sin hand. Men
den biträdande förrättningsmannen resp. särskilde gode mannen hafva både rätt
och plikt att göra sina särskilda synpunkter vid rådplägning med förrättningsmannen
gällande och att få sin mening, om den icke gillas af denne, antecknad till protokollet.
Vattendomstolen, om förrättningen där öfverklagas, får på sådant sätt till
sitt förfogande tillräckliga grunder för frågans allsidiga bedömande.

425

10:6

6 §.

Beträffande anhängiggörands af torrläggningsmål och vattenbyggnadsmål rå* Syneförrättder
enligt nu gällande lagar olikhet icke blott rörande den myndighet, till hvilken ”^frände!”
man har att vända sig, utan äfven med afseende å sättet för rättsägarnes inkallande
i målet.

Enligt vattenrätts förordningens 19 § tarfvas för vattenbyggnadsmål allenast,
att kungörelse om tiden och stället för målets företagande varder minst fjorton dagar
före den utsatta tiden uppläst i kyrkan för den församling, där den del af
vattendraget, hvarom fråga är, framgår, så ock i angränsande, intill vattendraget belägna
församlingars kyrkor. Något kungörande i tidningar är icke föreskrifvet, än
mindre kungörelsens delgifvande med sakägarne personligen. Är sakägare boende
utom den församling, där kungörandet skall äga rum, eller är han icke tillstädes i
kyrkan den söndag, då kungörelsen uppläses, hvilket sker allenast en gång, inverkar
detta icke på saken. Han anses enligt vattenrättsförordningen ändock skyldig att hålla
reda på, när målet skall före, och att då bevaka sin rätt. Gör han det icke, hindras
ej däraf målets afdömande med laga verkan för all framtid gent emot honom och
framtida ägare af hans fastighet.

Hed skäl har man klagat öfver, att detta kungörande är allt för litet betryggande
för fastighetsägare, hvilka genom vattenuppdämning kunna få sina ägor mer
eller mindre fullständigt förstörda.

I dikningslagen har man gått till den motsatta ytterligheten. Där stadgas i 31
§, i full öfverensstämmelse med hvad nya lagberedningen i sitt förslag till denna
lag förordat, att icke blott de jordägare, mot hvilka föres talan om förpliktande att
deltaga i företaget, utan äfven de, som skola upplåta mark därtill eller hvilkas vattenverk
beröres af företaget eller som eljest röna inverkan däraf, skola särskildt kallas,
liksom ock nyttjanderättshafvare, som hafva del i saken. Dessutom skall, då det
icke är fråga blott om dikning enligt 1 kap., kungörelse uppläsas minst fjorton dagar
före förrättningen i kyrkan i den eller de församlingar, där hemman, vattenverk eller
annan lägenhet, som saken förmenas angå, är belägen.

Personlig delgifning af kallelse till torriäggningsförrättning var icke föreslagen
vare sig i 1865 eller i allmänhet i 1870 års förslag. Sistnämnda förslag öfverensstämde
i denna del väsentligen med hvad skiftesstadgan för där afsedda mål föreskrifver
om kungörande från predikstolen i den församling, där skifteslaget är beläget,
samt om personlig delgifning allenast med personer, boende utom denna socken.

54—091204. Förslag till Vattenlag.

426

Nya lagberedningen bar däremot särskild! motiverat, hvarför den ansett sig böra föreslå
afvikelse från den inom skiftesväsendet häfdvunna formen för ärendets bekantgörande.
»Under det att skifteslagets gränser», säger beredningen, »samt delägarne
däri nästan utan undantag äro redan på förhand med visshet kända, och en skiftesdelägare
svårligen kan vara i okunnighet om skiftet, kan däremot icke så sällan vid ett
större torrläggningsföretag dess omfattning först genom afvägning och andra särskilda
undersökningar bestämmas, i följd hvaraf skulle kunna inträffa att en jordägare
saknade all kännedom därom, att företaget inverkade på hans jord och att
han således hade intressen att bevaka vid förundersökningen.»

Landtbruksingenjörskåren bär å andra sidan i sitt betänkande af februari 1906
kraftigt framhållit olägenheterna af den i dikningslagen föreskrifna personliga kallelsen.
Det vore understundom svårt, framhålles det, att erhålla upplysning om,
hvilka personer som vore sakägare, då ofta just de, som skulle kunna lämna upplysning
därom, ej infunne sig vid sammanträdena, utan föredroge att ligga liksom i
bakhåll med uppgiften. En illasinnad delägare kunde på sådant sätt förorsaka ökade
svårigheter och kostnader eller vålla särskild rättegång. Förlustbringande tidsutdräkt
blefve i allt fall ofta följden af stadgandet, enär afsiktligt eller oafsiktligt
nya sakägare uppgåfves sammanträde efter sammanträde, i följd hvaraf förrättningens
afslutande måste uppskjutas. Särskild! då mossar inginge i företaget,
vore det nästan omöjligt att erhålla upplysning om ägarne till de ofta till
flera hundratal uppgående mosslotterna. Kostnaderna för kallelsernas delgifning
blefve stundom alldeles oskäligt stora. I en del anförda fall uppginge kostnaderna
för delgifning af kallelser till större belopp än alla öfriga kostnader för synen sammanlagda.
I ett fall hade de blifvit så stora, att hela företaget till följd däraf måst
uppgifvas. Med stöd af hvad sålunda anförts hemställdes enstämmigt om liknande
föreskrifter i dessa delar som skiftesstadgans.

De erfarenheter landtbruksingenjörerna haft om olägenheterna af dikningslagens
kallelsesätt bekräftas från andra håll. Domstolarna hafva gjort alldeles liknande
erfarenheter beträffande föreskriften i dikningslagens 52 § om alla sakägares
instämmande till häradsrätten, därest missnöje anmäles mot förrättningen. Särskildt
betungande visar sig systemet i de trakter af landet, där emigrationen varit
stor. Många fastigheter äro genom arfskiften delade mellan dödsbodelägare, fastän
de brukas under en hand. Om då, såsom allt för ofta är fallet, en eller flera af
delägarne vistas i Amerika, måste delgifning ske där. Den i sig tunga formen för
delgifning medelst kungörelse i allmänna tidningarna eller handlingens fästande å

427

10: 6-7

husdörren in. in. enligt 9 och 10 §§ i 11 kap. rättegångsbalken är nämligen långt
ifrån alltid tillämplig.

Kommittéerna hafva vid öfvervägande af dessa förhållanden, utan att underkänna
vikten åt nya lagberedningens skäl, trott sig kunna föreslå kungörelse såsom
den lämpligaste formen för parternas inkallande till syneförrättning, men en kungörelse
anordnad på ett mera betryggande sätt än i vattenrättsförordningen stadgas
och kompletterad, på sätt 7 § utmärker, genom utsändande af särskilda underrättelser
medelst allmänna posten. För kungörelsens effektivitet är det af vikt, att
däri angifvas alla de fastigheter, som företaget angår i den mening stadgandet i 14
kap. 4 § omförmäler. Sådant angifvande kan ske antingen så, att fastigheterna direkt
namngifvas, eller på det sätt, att de utmärkas medelst gemensam geografisk beteckning,
t. ex. alla strandfastigheter vid en viss sjö eller ett visst vattendrag eller
dylikt, eller ock slutligen genom en kombination af båda dessa sätt. Hvad kungörelsens
publicerande beträffar har man lagt hufvudvikten vid att den införes i ortstidning,
en eller i fall af behof flera. Emellertid är kungörelses uppläsande i kyrkan
fortfarande på många orter ett mycket verksamt publikationssätt. Detta har därför
jämväl bibehållits, hvarvid det emellertid ansetts till fyllest, om det styrkes att
kungörelsen afsändts till vederbörande pastorsämbete viss tid före syneförrättningen.
Gudstjänst hålles icke i alla församlingars kyrkor hvarje söndag och tillfälliga mässfall
kunna inträffa. Det medför därför lätt olägenheter, om viss tid för uppläsandet
från predikstolen stadgas såsom villkor för syneförrättningens behöriga kungörande.
Skulle någon gång genom en olycklig tillfällighet uppläsandet icke komma till stånd,
är det i alla händelser nästan otänkbart, att en fastighetsägare, som tager åtminstone
någon vård om sin fastighet, icke skulle träffas med någon af de i öfrigt föreskrifna
publikationsåtgärderna eller i allt fall under förrättningens fortgång erhålla
kunskap därom i så god tid, att han kan bevaka sina rättigheter.

7 §•

Såsom under 6 § antydts, åligger det förrättningsmannen att med posten afsända
underrättelse om syneförrättning till kända ägare och nyttjanderättshafvare
till de fastigheter, som angifvas i kungörelsen. Är adressaten bosatt å ort inom Sverige,
bör brefvet adresseras till nämnda ort, såframt adressen är känd. Bor däremot
adressaten utomlands eller är hans adress okänd, adresseras brefvet till fastigheten i
fråga. Någon skyldighet för förrättningsmannen att med tjänstebref uppsöka en fas -

Kallelse bref.

10: 7-8

428

Brist i kungörandet.

tighetsägare utomlands kan icke rimligen åläggas. Fastighetsägaren bör alltid
uppehålla sådana förbindelser med sin fastighet, att en dit adresserad underrättelse
af den vikt här är i fråga blir fortställd till honom. För att äfven annan än adressaten
må kunna se hvad frågan gäller, har stadgats att underrättelsen skall inneslutas
i öppet kuvert eller vara nedskrifven på brefkort. Om meddelandets returnerande
till frånvarande ägare bör lämpligen tryckas erinran å försändelsens kuvert,
resp. bref kortet.

Undantag från skyldigheten att med posten afsända underrättelse har stadgats
beträffande oskiftad jord och fast egendom, som eljest är gemensam för flera fastigheter.
Det skulle uppenbarligen vara allt för betungande att underrätta alla delägare
i t. ex. en allmänning. Det vore tillika tämligen ändamålslöst, enär alltid någon delägare
får kunskap om förrättningen och hvarje delägare äger bevaka allmänningens
intressen i målet, såframt ej särskild styrelse finnes. Finnes sådan, skall underrättelsen
tillsändas densamma.

Det skulle möta mycket stora svårigheter för förrättningsrnannen att med behöriga
intyg från posttjänsteman eller på annat dylikt sätt styrka, att försändelser
med angifvet innehåll verkligen en viss dag afgått enligt vederbörliga adresser.
Skyldighet härutinnan har därför ansetts icke böra åläggas honom. Man har ansett,
att en af honom under tjänstemannaansvar upprättad förteckning öfver försändelserna
med angifvande af afsändningsdagen bör vara tillräckligt bevis i ämnet, såframt
ej i något fall omständigheter kunna förebringas, som gifva vid handen, att
förteckningens uppgifter i något hänseende icke äro tillförlitliga.

8 §.

Försummas föreskrift, som stadgas i 6 eller 7 §, måste nytt kungörande ske,
innan förrättningen kan anses lagligen anhängiggjord. Dock har det ansetts lämpligt
att gifva förrättningsrnannen möjlighet att, om han försummat att i kungörelsen
uppgifva fastighet, som saken angår, eller att enligt 7 § sända underrättelse till
ägare eller nyttjanderättshafvare till sådan fastighet, komplettera hvad som brister
genom att särskildt kalla sålunda förbigången sakägare på sätt, som är stadgadt
för delgifvande af stämning. Tillika har framhållits att part, som tillstädeskommit
vid förrättningen, icke äger för sin del åberopa förment brist i kungörandet.

Dessa stadganden äro så affattade, att de lämna förrättningsrnannen fritt att
alldeles underlåta kungörelse och i stället särskildt kalla sakägarne. Detta kan

42!)

10: 8-

ofta vara bekvämare ocli billigare än det andra förfaringssättet, nämligen i de fall,
då företaget såsom vid en mindre dikning angår endast ett fåtal jordägare.

Utöfver livad nu sagts, innehåller denna paragraf en bestämmelse till förebyggande
af en alltför sträng påföljd för bristande iakttagande af 7 §:ens föreskrifter
om underrättelsers afsändande till sakägarne. Hafva dessa föreskrifter i stort sedt
blifvit iakttagna, bör icke den omständigheten, att i ett eller annat fall försummelse
ägt rum genom angifvande af oriktig adress e. d. eller genom någon sakägares förbigående
vid underrättelsernas utsändande, nödvändiggöra nytt sammanträdes utly.
sande. Kungörelsens fullständighet och dess behöriga publicerande är det egentligen
afgörande för frågan, om förrättningen blifvit rätt utlyst. Stadgandet om underrättelsers
utsändande är att betrakta såsom mera en supplerande bestämmelse, tillkommen
af praktiska skäl för att för parterna underlätta att beakta, hvad kungörelsen
far anses hafva bragt till deras kännedom. Därför kan man utan att bryta
med de uppställda principerna godtaga en förrättning trots ringare försummelser beträffande
underrättelserna. Äro sådana försummelser mera omfattande eller af svårare
art, blir däremot förhållandet ett annat. I alla händelser kan förrättningsmannen
ställas till ansvar för försummelse, hvarom nu är fråga, såsom för tjänstefel. 11

11 och 12 §§.

I 32 § dikningslagen stadgas bland annat att, om »sökanden»'' är borta från för- Sökandens
rättningen, ansökningen är förfallen. Denna bestämmelse synes i sig vara allt för Återkallelse
sträng. Sökanden kan hafva haft förhinder att inställa sig; hans närvaro vid för- nf ansökrättningen
är för dennas fortgång ej heller i allmänhet nödvändig. ^

Enligt hvad landtbruksingenjörerna framhållit, har stadgandet föranledt vissa
svårigheter i tillämpningen, när sökandena varit flera. Visserligen kan vid sådant
förhållande en sökandes utevaro icke gärna föranleda förrättningens inställande. Men
man bär befarat, att ifrågavarande stadgande skulle kunna anses gifva stöd åt den
uppfattningen, att en af flera sökande genom att uteblifva från förrättningen kunde
återkalla sin ansökan och därigenom till förfång för medsökandena undandraga sig
de förpliktelser, som i lag äro ålagda sökande.

De betydelsefulla rättsverkningar, som åtfölja ställningen såsom sökande, t. ex.
beträffande rätten att genom afsägelse af båtnaden undandraga sig delaktighet i
torrläggningsföretag eller att befrias tillsvidare från skyldighet att erlägga anpart
i vatuenregleringskostnad, göra det ytterst angeläget, att tvekan ej må råda om,

10: 11-18

430

hvilka som äro sökande. Till följd däraf kar i 51 § uttryckligen förklarats, att egenskapen
af sökande förvärfvas icke blott genom att underskrifva ansökningen om
företaget utan äfven genom att sedermera förena sig med sökanden eller genom att
framställa yrkande, som föranleder större anläggning än eljest äskats. Och i 22 §
har föreskrifvits, att framställning af nu berördt slag skall göras skriftligen hos förrättningsmannen.
Vidare har man i 12 §:ens första stycke infört stadgande därom,
att återkallelse af ansökning bör göras skriftligen.

I andra stycket af sistnämnda paragraf hafva meddelats regler beträffande frågan,
huruvida en af flera sökande — ordet taget i den vidsträcktare betydelse nyss
nämnts — äger utan öfriga sökandes medgifvande återkalla ansökningen för sin del.
Sådan rätt frånkännes honom utom i det fall, att kostnaden för företaget beräknas till
så högt belopp (9/io af den uppskattade nyttan), att man rimligen kan vänta, att ingen
af sökandena skall vilja kvarstå som sådan. Skulle så ändock vara fallet, bär den
kvarstående sökanden icke vidare något berättigadt anspråk på medsökandena.
Dessas deltagande i ansökningen må nämligen anses hafva skett under förutsättning
af åtminstone något bättre ekonomiskt resultat af företaget än ett utlåtande af
nyss angifvet innehåll gifver anledning att hoppas. — Beträffande företag enligt
8 kap., där nyttan af företaget knappast låter uppskatta sig i penningar, är förbudet
mot ensidigt återkallande från en sökandes sida undantagslöst.

14 §.

Tid för Innehållet i 14 § står i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 16 kap. 1 § rätte^landfaf
gångsbalken, sådant detta lagrum lyder i lagen den 14 juni 1901.
jäf

18 §.

Syneförrättning
rörande
afledande
af
kloakvatten.

Under 8 kap. är framhållet, hurusom vattenlagen icke är afsedd att reglera
spörsmålen om, i hvilken utsträckning förorenande genom kloakledningar af vatten eller
luft må vara tillåtet. Om dessa spörsmål torde dikningslagskommittén, enligt densamma
lämnadt särskild! uppdrag, framdeles utlåta sig. Intill dess ny lagstiftning i
ämnet kan varda antagen, komma dessa frågor fortfarande liksom hittills att bedömas
enligt hälsovårdsstadgan af de myndigheter, som där omförmälas.

Emellertid bör det vid frågan om kloaklednings sträckning och anordnande
uppenbarligen åligga synemännen att tillse, att i nämnda hänseenden olägenheter förebyggas
eller åtminstone så ringa olägenheter som möjligt vållas. Härom har i denna

431

, . . 10: 18 28

paragraf intagits föreskrift, hvartill fogats en erinran, att synemännen äro pliktiga

att ställa sig till noggrann efterrättelse de bestämmelser, som kunna vara — eller
efter säiskildt hänskjutande blifva — meddelade af vederbörande myndigheter.

22 §.

Rörande motiven till denna paragraf hänvisas till hvad som yttrats under
11—12 §§.

26 §.

Denna paragraf utgör allenast ett förtydligande af dikningslagens 41 §, sådan Uppskattdenna
ansetts böra riktigt tolkas. Vid tillämpningen af sistnämnda lagrum hafva joTdfiirbättemellertid
ganska skiljaktiga meningar yppats hos statens landtbruksingenjörer, rin9svärlle
oeh skilda metoder för att komma till fullt rättvis uppskattning af jordförbättringsvärdet
före och efter torrläggningsarbetet praktiseras på olika håll. Någon i detalj
utarbetad metod i detta afseende tillhör det säkerligen icke lagen att utstaka. Den
bör endast angifva principen för uppskattningens verkställande.

27 §.

Under 5 kap. 32 § hafva framhållits de skäl, som bestämt kommittéerna för att Provisorisk
beträffande beräkningen af den erforderliga majoriteten för genomdrifvande af ett upning
ifrågasatt sjösänkningsföretag öfvergifva den af dikningslagen stadgade beräkningsgrunden,
arealen, och i stället fästa afseende vid den uppskattade jordförbättringen.

Af denna ståndpunkt följer med nödvändighet, att äfven i det i förevarande paragraf
omhandlade fall — där enligt dikningslagens 42 § all uppskattning af jordförbättringen
uppskjutits till tiden efter företagets utförande — en uppskattning, ehuru
af prdvisonsk natur, måste vidtagas rörande den väntade förbättringen. Af stadgandet
i 49 § här nedan framgår att, därest ej inom viss tid efter företagets fullbordan
slutlig uppskattning begäres, den provisoriskt verkställda värderingen blir definitivt
gällande.

28 §.

Vid sådana vattenregleringar, där vattenkraftsintresset är det öfvervägande Biträdande

och följaktligen en vattenbyggnadsingenjör förordnas till förrättningsman (1 §) och Jngsman en

landtbruksingenjör till biträdande förrättningsman, kommer det antagligen i de "TssafaU

flesta fall att visa sig ändamålsenligt, att förrättningsmannen begränsar si°- tillträda i f°r’

rättnings mannens ställe.

10: 28-29

432

Frånskiljande
af vis
afdelning \
dikningssamfätlighet.

att deltaga i de frågor, där hans särskilda fackkunskap företrädesvis kommer till
användning. Biträdande förrättningsmannen kan däremot lämpligast leda de delar af
förrättningen, som röra jordförbättring äfvensom skada å jord o. d. Anvisning
till ordnande af förhållandena på detta sätt har gifvits i sista stycket af förevarande
paragraf, som i öfrigt hufvudsakligen motsvarar dikningslagens 43 §.

29 §.

Denna paragraf har tillkommit för att tillgodose ett ganska ofta uppkommande
''praktiskt behof. Synemännen måste, där fråga är om ett torrläggningsföretag för
jords förbättring, taga med i företaget all jord, som har båtnad af detsamma, och
nödgas därför utsträcka förrättningen äfven till områden, hvilkas ägare icke önska
dikning. Till följd häraf kan det lätt inträffa, att t. ex. jordägare kring den öfverstå
sträckan af diket eller kring en särskild dikesgren helst se, att utförandet af det
föreskrifna arbetet inom deras område tillsvidare får anstå till en tid, då det kan
vara lägligare för dem att komma ut med kostnaden för detta arbete.

Vid den dikningsförrättning, som omförmäles i det vid 5 kap. 5 § anförda
exempel (alternativ I), kunna t. ex. jordägare inom afdelningarna CD, DE, EF, FG,
GH och DO yrka, att tills vidare intet arbete företages ofvanför punkten C. De beräknade
dikningskostnaderna uppgå, ofvanför nämnda punkt, tillsammans till 4,210
kronor. De ifrågavarande afdelningarnas andel i kostnaden för hela företaget utgör
(enligt uträkningen vid 5 kap. 5 §) tillhopa 8,714 kronor 89 öre. Dessa afdelningar
hafva alltså att erlägga, därest arbetet ofvanför C icke utföres, skillnaden mellan
nämnda två belopp eller 4,504 kronor 89 öre. När sedermera arbetet ofvanför C kommer
till stånd, undfå dessa afdelningar intet bidrag från öfriga delägare i företaget.

Hvad beträffar fördelningen inom afdelningarna i fråga af det reducerade
bidraget, så skall den ske efter proportionella grunder i förhållande till andelen
i hela kostnaden. Afdelningen CD t. ex. skall till hela kostnaden bidraga med 1,888

1,888: 70 x 4,504: 89
12,875 ’ ''

kronor 70 öre. Dess bidrag till den reducerade kostnaden blir alltså

660 kronor 85 öre. Härvid är dock att märka, att de två öfverstå afdelningarna

FG och GH, hvilkas andelar i dikningen i dess helhet utgöra resp. 940 och 450

kronor, på grund af sitt höj dläge icke äro skyldiga att till dikningen nedanför

punkten F bidraga med högre belopp än 690 kronor. Deras anpart blir alltså

690 x 4,504:89 • , (940 + 450) x 4,504:89 o , i n liv • i j

icke -—-, såsom den skulle blitvit, om icke dessa

Om dikningen ofvan -

12,875 12,875

två afdelningar i afseende å höjdläget intagit en särställning.

för C en gång kommer till stånd, kunna afdelningarna FG och GH yrka dess begränsande
fall punkten F och blifva i sådant fall då skyldiga att erlägga allenast
den återstående delen af 690 kronor, hvaremot dikningen ofvanför nämnda punkt
blir deras ensak i framtiden.

Det ligger i sakens natur att, om någon delägare ofvanför punkten D påkallar
dikmngens utförande, såvidt hans jord angår, delägarne i afdelningen CD icke
kunna motsätta sig detta. Dikningen öfver deras mark är nämligen villkor för
torrläggning af afdelningen DE. Paragrafen innehåller bestämmelse härom.

Det låter tänka sig, att förrättningen, såvidt den afser den del af arbetet, som
uppskjutes, blir väsentligen utan gagn. Om nämligen den tid för företagets fullbordan,
som enligt 10 kap. 28 § skall föreskrifvas, försittes, kan sedermera enligt
5 kap. 48 § utlåtandet icke bringas till verkställighet. Synemännen böra alltså
taga hänsyn härtill vid bestämmande af tiden för fullbordandet af ifrågavarande del
af företaget.

31 §.

Enligt 9 kap.. 2 § kan under vissa förhållanden ersättning för vattenkraft, Ersättning
som gar förlorad till följd af företag, hvarom förevarande kapitel handlar, varda , mefd?lst
bestämd att utgå medelst kraftöfverföring. Emellertid äro de förhållanden, som fö/ingbeäro
att vid afgörande af härom framställdt yrkande taga i betraktande, af mycket a/Tyneläl
mangskiftande natur och förutsätta sakkunskap på områden, som i allmänhet ”eM‘
aro för synemännen till stor del främmande. Det har därför funnits lämpligt, att,
äfven om yrkande vid förrättningen framställes om ersättning i kraft, synemännen
utan pröfning af skälen till detta yrkande ändock bestämma ersättning i penningar,
med hänvisning till den, som kan finna fog därtill, att hos vattendomstolen
fullfölja yrkandet.

35 §

innehaller intet annat än som måste anses öfverensstämma med stadgandena i 46 § Den, som
dikningslagen. Då emellertid detta lagrum i ett par hänseenden på vissa håll misstolkats,
har det ansetts lämpligt att i dessa delar förtydliga detsamma. språk inne Salunda

har direkt utsagts, att med innehafvare af egendom här afses allenast dom^ägér
den, som med äganderättsanspråk besitter densamma. Den af flera samägare, som skö- tt/ettla
ter en egendom för sin och öfriga delägares räkning, är således icke att anse såsom in- därf°rnehafvare
af mer än sin andel af jorden. När t. ex. en hustru aflidit, är familjefadern
icke att betrakta såsom ensam innehafvare af den fastighet, som han sköter

55 091204. Förslag till Vattenlag.

10: 35-40

434

Ny ägare

men som tillhör honom och barnen gemensamt och kanske också är genom arfskifte
fördelad mellan dem. En annan sak är att, sä länge boet är oskiftadt, delgifning
för boet i dess helhet i sådant fall kan ske med familjefadern. (Rättegångsbalken
11 kap. 11 §).

Företag, hvarom här är fråga, innefattar reglerandet af de ömsesidiga rätts Häraf -

förrehga- förhållandena mellan vissa fastigheter, icke mellan personer såsom sådana.

rens åtgå- följer enligt vanliga processuella regler, att t. ex. delgifning med den, som vid delranden.

gifningstillfället ägde svara för en fastighet, gäller äfven gent emot senare ägare
till fastigheten, utan att delgifning också med denne är af nöden. Samma förhållande
bör gälla beträffande sådana underrättelser, som i 7 § omförmälas. Den
omständigheten, att en fastighet ombyter ägare under förrättningens fortgång, medför
således icke förpliktelse för förrättningsmannen att utsända underrättelse till den
njm ägaren.

I 46 § dikningslagen utsäges uttyckligen, att icke blott ny ägare utan äfven
den, som under ärendets handläggning förvärfvar åborätt till en fastighet, är bunden
af förre innehafvarens åtgöranden. Med hänsyn till det allmänna stadgandet
i 14 kap. 2 § om likställighet i de hänseenden, hvarom här är fråga, mellan ägare
och åbo har man kunnat ur förevarande paragraf utesluta omnämnande af åbons rältsställning.
Någon saklig ändring har uppenbarligen icke skett härigenom.

40 §.

Ersättning
för inställelsekostnad

m. m.

I 59 § dikningslagen stadgas, att ägare af vattenverk eller annan anläggning eller
byggnad eller af strömfall, fiske, vattenställe eller annan dylik förmån skall, där genom
torrläggningsföretag sker skada eller intrång däri, under alla omständigheter
undfå ersättning för sin inställelse vid syneförrättningen. Detta stadgande upptogs,
utan särskild motivering af nya lagberedningen, från förordningen den 20 januari
1824 om ändring eller utrifning af vattenverk, som vållar uppdämning.

Däremot namnes i dikningslagen ingenting om ersättning åt andra parter i ett
undfå ersättning för sin inställelse vid syneförrättningen. Detta stadgande upptogs,
tvifvel ansetts att, liksom vid en laga skiftesförrättning, delägarne i företaget icke
böra belasta detsamma med särskilda utgifter i detta afseende, och med möjligheten
af andra skadeståndstagare än nyss nämnts utanför kretsen af delägarne själfva sy -

nes man i detta sammanhang icke hafva räknat.

I öfverensstämmelse härmed är i 40 § stadgadt, att delägare icke njuta ersätt -

435

10: 40—44

ning för talans bevakande, såframt ej särskilda omständigheter påkalla sådan ersättning.
Sådana omständigheter äro, om deras inställelse varit ändamålslös till
följd af förrättningsmannens uteblifvande (10 §) eller sökandens återkallelse af
ansökningen e. d., eller om viss part onödigtvis föranledt uppskof m. m., hvarom
fjärde stycket i förevarande paragraf förmäler. Hvad åter skadeståndstagarne beträffar,
har liksom hittills ersättning ansetts böra tillkomma dem äfven för inställelsekostnad
och andra utgifter vid syneförrättningen. Att de icke böra få godtgörelse
för utgifter, som icke tarf vas, ej heller med oskäligt belopp, finnes uttryckt
i lagstadgandet.

År icke sådant fall för handen, som i fjärde stycket nämnts, räknas dylika
ersättningar till förrättningskostnaderna och höra fördelas enligt samma grunder som
andra utgifter för företaget. Dock göres med afseende å torrläggningsföretag häri
den modifikationen, att, om den i företaget ingående jorden hänförts till särskilda
afdelningar enligt 5 kap. 5 §, hänsyn ej skall tagas till de begränsningar i delaktigheten
i företaget, som stadgas i samma lagrum. De skäl, som enligt berörda lagrum
betinga jämkning i den efter jordförbättringen beräknade delaktigheten i företaget,
gälla knappast beträffande förrättningskostnaden. Den jord, som åtnjutit sådan
jämkning, kan hafva föranledt en proportionsvis mera betydande andel af förstnämnda
kostnad. Hvad sålunda yttrats gäller ock jämkning i delaktigheten enligt
5 kap. 6 §.

44 §.

Emot stadgandet i 50 § dikningslagen, att afskrift af förrättningshandlingarna Utlämnande
skall öfverlamnas till den person, som af sakägarne utses att mottaga och förvara af förrättdensamma,
har anmärkts, att då på grund af detta stadgande till handlingarnas mot- n™9shandtagande
kunde utses en motståndare till det beslutade företaget eller en person, som
vore personlig ovän till sökanden, svårigheter lätteligen kunde uppstå vid företagets
utförande; i ett särskildt angifvet fall hade man måst anlita offentlig myndighet
för att handräckningsvis få tillgång till de för arbetets verkställande nödiga ritningar
och of riga handlingar. Med anledning häraf hafva kommittéerna funnit det
lämpligast att öfverlämna åt synemännen att utse den person, hos hvilken handlingarna
skola finnas tillgängliga. För att ej någon sakägare må vara i ovisshet om,
hvar han har tillfälle att taga del af desamma, åligger det synemännen att före förrättningens
afsilande lämna tillkännagifvande härom. Därest sedermera särskild sty -

436

(0: 44-48

relse skall utses för ombesörjande af de med företaget förenade angelägenheter, ligger
det i sakens natur, att styrelsen skall hafva hand om förrättningshandlingarna.

Bland de handlingar, af hvilka afskrift skall lämnas, hafva i förevarande paragraf
särskildt nämnts de kostnadsförslag rörande företaget, hvilka upprättats vid
syneförrättningen. Det lär nämligen stundom hafva inträffat, att vederbörande förrättningsman
ej ansett sig skyldig att tillhandahålla dessa för delägarne i företaget;
men då tillgången af dylika förslag tydligtvis är af stor vikt vid bedömande af entreprenadanbud
rörande företagets utförande m. m., har skyldigheten härutinnan ansetts
böra särskildt fastslås.

Att afskriften af protokollet skall vara fullständig och således omfatta jämväl
de till detta hörande bilagor, torde vara själffallet.

47 §.

Förrätt- Till det i denna paragraf från dikningslagens 60 § upptagna stadgandet an ningshand-

g^en(je syneförrättningshandlingarnas redovisande till landmäterikontoret har, i anredovisning,
honing af därom från landtbruksingenjörernas sida framställd erinran, gjorts ett
tillägg, hvarigenom förrättningsmannen, som mången gång kan hafva behof af tillgång
till synehandlingarna långt efter det förrättningen afslutats, bl. a för upprättande
af de handlingar, som erfordras vid sökande af statsunderstöd till det ifrågavarande
företaget, berättigas att utan ersättning få desamma till sig utlånade från
landtbo ät erikontoret.

48 §.

-% upp- Föreskrifterna i denna paragraf rörande ny uppskattning efter ett torrlägg fordför&tf

ningsföretags fullbordan af den därigenom vunna jordförbättringens värde öfverensringsvärde.
stämma hufvudsakligen med motsvarande bestämmelser i 61 § dikningslagen. Med
anledning af yppad ovisshet vid tillämpningen af sistnämnda bestämmelser, huruvida
den nya uppskattningen finge omfatta allenast den jord, hvarå omgradering begärts
af sökanden till densamma, eller om därvid på framställning af annan deltagare
i företaget finge komma i betraktande äfven förbättringen å annan jord, hafva
sagda bestämmelser i förevarande paragraf kompletterats med det stadgandet, att ny
uppskattning må ske jämväl beträffande andra jordområden än dem, som afses i ansökningen
om uppskattningsförrättningen, i den man sadant är af nöden för vinnande
af enhetlig tillämpning af grunderna för uppskattningen.

437

Med afseende å kungörandet af uppskattningsförrättningen har den lättnad ansetts
kunna medgifvas i de eljest beträffande syneförrättning gällande reglerna, att
ett fullständigt angifvande af de fastigheter torrläggningsföretaget angår ej i förevarande
fall erfordras.

I fråga om kostnaderna för ny uppskattning hänvisas till 50 §.

10: 48-51

50 §

ansluter sig till dikningslagens 58 §. Efter framställning från landtbruksingen- Förrättjörerna
har emellertid ansetts lämpligt att uttala, att synemännen äga för sina
kostnader vända sig till hvilken som helst af flera sökande. Det vore säkerligen
obilligt, om de härför skulle nödgas underkasta sig omgången att föra talan mot
flera personer. För det förskott en sökande sålunda kan få vidkännas bör han hafva
regressrätt till de öfriga sökandena, och detta i proportion till sökandenas inbördes
delaktighet i företaget. Jämväl härom har stadgande intagits i paragrafen.

51 §.

Angående denna paragraf hänvisas till hvad som yttrats under 11—12 §§. Här Hvitten teskall
endast påpekas, att den, på hvars framställning större anläggning kommit till
utförande än den ursprunglige sökanden äskat, bör likställas med sökande. Det kande?
synes icke riktigt, om en jordägare, som till gagn för sin jord påkallat djupare eller
längre utsträckt dike än i ansökningen begärts, skulle, sedan sådant arbete utförts,
hafva ratt att afsåga sig båtnaden af företaget, hvilket genom hans eget åtgörande
blifvit dyrare och mera omfattande än eljest varit af nöden. Ej heller hör den strömfallsägare,
som genom sitt yrkande förän led t ökad omfattning af en ifrågasatt vattenreglering,
hafva rätt att undandraga sig deltagande i kostnaderna för densamma.

Ett blott yrkande om större anläggning medför däremot icke ställningen som sökande,
därest yrkandet blir afslaget.

438

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

I. Om första domstol i vattenmål.

1 och 2 §§.

Nya lagbe- 1 nya lagberedningens till grund för dikningslagen liggande betänkande den
redningens 20 december 1877 med förslag till förordning angående torrläggning af jord uppmot
special- togs* till bepröfvande frågan, huruvida icke för handläggning af torrläggningsmål,
^''vattenmål, som droges under domstols afgörande, borde anordnas en särskild specialdomstol
efter mönstret af ägodelningsrätten. Att utan vidare föreskrifter endast förklara
ägodelningsrätten behörig att upptaga torrläggningsmålen kunde, ansåg lagberedningen,
icke ifrågakomma. Visserligen erbjöde dessa mål viss öfverensstämmelse
med skiftesmålen, såvidt dikningsskyldighetens fördelning mellan flera jordägare
anginge, men denna öfverensstämmelse upphörde när tvisten anginge rättsförhållanden
utom dikningssamfälligheten och särskildt ändring eller utrifning af vattenverk
eller tekniska anordningar m. m. dyl. Om en specialdomsfol för vissa mål skulle motsvara
sin uppgift, måste den vara så sammansatt, att domarens sakkunskap öfverginge
det mått, som kunde antagas befintligt hos de allmänna domstolarna. Denna
fordran vore dock svår att tillfredsställa, då torrläggningsmålen kunde erfordra
mycket olika slag af sakkunskap. En specialdomstol, hvars ledamöter ägde tillräcklig
kännedom i jordbruk för att kunna pröfva en vanlig afdiknmgsfråga vore
icke alltid i besittning af nödiga insikter i mekanik och hydraulik, vattenbyggnadskonst
m. m. för pröfningen af ett vidlyftigt sjösänknings- eller regleringsföretag med
åtföljande ändring af vattenverk eller inrättning af skyddsanstalter. Den nödiga sakkunskapen
vunnes säkrare genom upplysningars inhämtande från sakkunniga. Dessutom
framhöll lagberedningen, hurusom under ett hälft sekel inom vårt land gjort
sig gällande en sträfvan att borttaga befintliga specialdomstolar. Utan verkligt nödtvång
borde alltså icke en ny specialdomstol inrättas. Och sådant nödtvång ansåg
nya lagberedningen icke förefinnas, då enligt dess förslag domstolen vore berättigad
att i fall af behof anlita biträde af sakkunnig person.

* Sid. 127.

439

Specialdomstol för torrläggningsmål kom alltså icke till stund. När sedermera
fragan om ordnande af den lukrativa vattenrätten var före, synes motsvarande spörsmål
för sådana vattenmål knappast på allvar hafva varit under öfvervägande. Nya
lagberedningen ville uppdraga den preliminära pröfningen af vattenbyggnadsfrågor
såväl för vattenverk, i den mån sådan pröfning där skulle förekomma, som ock för
farled och flottled åt Konungens befallningshafvande. Lösens- och skadeståndsfrågor
kunde enligt dess förslag knappast förekomma i sammanhang med behandling af
frågan om uppförande af vattenverksbyggnader och hänvisades, såvidt angick allmän
farled och flottled, i hufvudsak till expropriationsförf arande samt, där frågorna voro
af mindre betydelse, till allmän domstol, eventuellt efter förutgånget skiljedomsförfarande.
Beträffande verkliga rättstvister i öfrigt, och dit räknades frågan om ett
vattenverks rättsverkan mot tredje man, hänvisades de till allmän domstol. När sedan i
riksdagen den preliminära pröfningen af vattenverk ansågs böra förläggas till domstol,
valdes för sadant ändamål de befintliga allmänna domstolarna, hvilka redan ägde
behörighet i detta afseende. Beträffande farleds- och flottledsfrågor godkändes nya
lagberedningens förslag.

« Det system för vattenfrågornas afgörande, hvilket sålunda nu är gällande, kan De allmänna

näppeligen anses tillfredsställande. För att kunna rätt handlägga dylika mål erford- “Marnas
ras nämligen hos domstolens ordförande erfarenhet och vana just vid sådana mål. Sådan
erfarenhet och vana kan endast i sällsynta undantagsfall förutsättas hos de mäls Pe''
obefordrade domare, som tillförordnas att sköta häradshöfdingämbetena vid förfall handhn9''
för ordinarie innehafvare. Protokollen i vattenmål svälla ofta ut till betydande
omfång och innehålla vidlyftiga utredningar med en massa tekniska detaljer. Det
medför tydligen alldeles särskilda svårigheter för en mindre förfaren och därtill för
ortens förhållanden kanske främmande, tillfälligtvis förordnad ordförande att fullt
sätta sig in i målet i hela dess vidd.

Det kan för öfrigt svårligen förnekas, att äfven de ordinarie häradshöfdingarne
— för att icke tala om rådstufvurätternas ledamöter — på många håll sakna tillräcklig
erfarenhet på ifrågavarande speciella område. Af de statistiska uppgifter
kommittéerna införskaffat från landets underdomstolar framgår, att vid många
häradsrätter sadana mal äro så sällsynta, att en ordinarie häradshöfding under hela
sin tjänstetid kanske icke får att handlägga mer än några helt få dylika mål.*

Ej heller för den tekniska sakkunskapen i sådana mål är det tillfredsställande
sörjdt. Det sakkunniga biträde, som åt rätten anskaffas, blir icke ledamot i rät -

II: 1—2

* Se bil. II.

II: 1-2

440

ten utan endast rådgifvare åt densamma. Hans uppdrag kan begränsas att besvara
och utreda endast de frågor, hvarom rätten begär upplysning af honom. Domstolsledamotens
själfständiga ställning når han i alla händelser icke och rimligtvis
ej heller just den känsla af personlig ansvarighet för domen, som åtföljer en sådan
ställning.

Det kan sålunda knappast förnekas, att redan med de uppgifter, som enligt nu
gällande lag tillkomma underdomstolen i vattenmål, många olägenheter och bristfälligheter
äro förenade med dessa måls handläggning vid de allmänna domstolarna.

Genom vat- Med de nya och invecklade uppgifter, hvilka enligt vattenlagsförslaget komma
läggas dom- åligga vederbörande domstolar, måste med nödvändighet dessa olägenheter och
Stuppgiftera Bristfälligheter framträda i mångdubbelt starkare dager.

Domstolens befogenhet i afseende å vattenmål blir enligt förslaget ingalunda
inskränkt till ett judiciéllt afdömande af uppkomna tvister. Den förvaltningsrättsliga
befogenhet, som i viss mån tillkommer domstolen i vattenmål äfven enligt
nu gällande lagar, kommer att allt mer träda i förgrunden såsom en af domstolens
hufvuduppgifter. Synpunkten af hvad det allmänna bästa kräfver i ett eller annat
afseende får stegrad betydelse. *

Denna synpunkt skall vinna beaktande vid bedömande af vattenbyggnadsfrågor
i allmänhet. Men dessutom får domstolen beträffande alla viktigare vattendrag
just i detta afseende nya åligganden.

Under det villkoren för kungsådrans öfverbyggande nu bestämmas i rent administrativ
ordning af Kungl. Maj:t i statsrådet, skola enligt förslaget motsvarande
villkor, afseende att tillgodose allmänna och därmed likställda enskilda intressen,
fastställas af domstolen, i den mån ej lagen därutinnan innehåller allmängiltiga bestämmelser.
Till denna öfverflyttas handläggningen af farledsfrågor, om ock det afgörande
ordet i dessa förbehållits Kungl. Maj:t. Ett nytt slags företag, vattenregleringar,
af den största både omfattning och allmänna betydelse komma genom klagan
öfver syneförrättning samt underställning under domstols pröfning. Det talas redan
om möjligheten af reglering af Vänern, Indalsälfven, Lule älf m. fl. företag
af den vidsträcktaste omfattning och mest ingripande betydelse för vederbörande
orters, att ej säga landets ekonomi.

Förslaget gifver för den enskilda företagsamheten betydligt vidgade möjligheter
att tillgodogöra sig vatten eller bortleda sådant. När så tarfvas, nödgas enskilda
intressen, som lida intrång genom sådant företag, maka åt sig i betydligt högre

II: I -

441

grful än nu är föreskrift, mot vederlag, som domstolen skall bestämma till art
och belopp. Särskild! förtjänar framhållas den rätt, som under vissa förhållanden
tillerkännes en delägare i vatten att tillgodogöra sig annans del däri. Domstolen
har härvid sig anförtrodd den ömtåliga pröfningen, huruvida verkligen förutsättningarna
för en dylik rätt förefinnar. Den skall afgöra den kanske ännu
ömtåligare frågan, huruvida vederlaget för den vattenkraft, som från annan tages
i anspråk, skall lamnas medelst kraftöfverföring eller i penningar samt i förra fallet,
huru kraftöfverfönngen skall ordnas på det för båda parterna mest tillfredsställande
satt. Af stadgandena i 9 kap. framgår nogsamt, hvilken mångfald invecklade

spörsmål af juridisk, teknisk och ekonomisk art i detta afseende tillkommer domstolens
afgörande.

Det ligger för öppen dag, att med sådana stadganden ojämförligt ökade kraf
ställas icke blott på domstolsledamöternas rättrådighet, erfarenhet och skarpsinne
såsom domare, utan icke mindre på deras vidsynta blick för det allmännas bästa
och jämsides därmed för vikten att med hänsynen därtill förena tillvaratagandet af
rättssäkerheten för de enskilda. Det är icke mindre tydligt, hvilka ofantligt mycket
mera komplicerade frågor af rent teknisk art med ett sådant system läggas under
domstolens afgörande. Det låter sig enligt kommittéernas öfvertygelse näppeligen
förnekas, att organisationen af våra allmänna underdomstolar är sådan, att de måste
sägas icke vara vuxna alla dessa nya uppgifter.

Af skäl, hvilka sålunda anförts, hafva kommittéerna sett sig föranlåtna att upptaga
tanken på specialdomstolar för handläggning af vattenmål. Det »nödtvång»,
hvarom nya lagberedningen talat såsom förutsättning för inrättandet af specialdomstolar,
måste anses förefinnas, och det särskilda mått af sakkunskap på skilda
områden, som höfves dylika domstolar för vattenmål, torde kunna åt desamma förvärfvas.
Dessa domstolar i första instans, som således höra organiseras, kunna
lämpligen benämnas vattendomstolar.

Beträffande dessa domstolars sammansättning hafva de ansetts höra bestå af en
jurist såsom ordförande, benämnd vattenrättsdomare, samt af fyra ledamöter. Af
dessa hora två vara tekniskt bildade och praktiskt erfarna, den ene särskild! beträffande
byggande i vatten och därmed likartade frågor och den andre särskild! i torrläggningsfrågor.
Dessa ledamöter benämnas vattenrättsingenjörer. De två öfriga ledamöterna,
vaitenrättsnämndemännen, äro afsedda att representera den mognade praktiska
erfarenheten i allmänhet och ortskännedomen.

56—001204. Förslag till Vattenlag.

Vattendom stolar.

Vattenrättsdomare
och
vattenrättsingenjörer

böra tillsvidare
utses
allenast för
viss tid.

Samma skäl, kvilka i allmänhet tala för angelägenheten af att domare intaga
tn ekonomiskt och socialt oberoende ställning, kunna helt viöst med mer än vanlig
styrka åberopas med afseende å vattendomstolens ordförande och ledamöter. Deras
värf är af särskildt stor ekonomisk betydelse icke blott för de personer, som
äro parter i målet, utan äfven för alla framtida ägare af de fastigheter, som beröras
af företaget, äfvensom för staten såsom målsman för de allmänna intressena. Härtill
kommer, att såsom parter i vattenmål kanske oftare än i andra mål uppträda bolag
eller andra sammanslutningar med resurser utöfver annars vanliga mått.

Vikten af dessa synpunkter är ovedersäglig. Och kunde de icke tillgodoses
annorledes än genom att besätta vattenrättsdomarnes och vattenrättsingenjörernas ämbeten
med ordinarie innehafvare, hade något val icke funnits.

Emellertid hafva kommittéerna icke kunnat dölja för sig, att mot ett sådant
ordnande af saken resa sig betänkligheter af både principiell och praktisk innebörd.
Såsom ett oeftergifligt villkor för inrättande af nya ordinarie tjänstebefattningar
bör helt visst uppställas krafvet på, att de nya befattningarnas skötande helt kommer
att upptaga innehafvande tid. Men detta kraf är svårt att uppfylla med afseende
å vattendomstolarna. Visserligen kunde ju med en sådan organisation ett färre antal
af dessa domstolar synas vara tillräckligt. Men möjligheten till antalets nedbringande
är starkt inskränkt genom det förhållandet, att vattendomstolarnas drygaste
och mest maktpåliggande arbete, synerna och hvad därmed hör samman, i allmänhet
icke kan fullgöras annat än under den blida årstiden. Kommittéerna kunna
icke undertrycka den farhågan, att förberedandet och fullföljandet af hvad som med
möda kunde medhinnas under denna årstid jämte domstolens uppgifter i öfrigt icke
skulle utfylla vattendomstolens tid under öfriga delar af året. Särskildt vore detta
att befara med afseende å den nordligaste vattendomstolen. Den under 9 § åberopade
statistiska utredningen gifver stöd åt farhågorna i detta hänseende.

För kommittéerna har det för öfrigt icke tett sig såsom i alla afseenden eftersträfvansvärdt,
om vattenrättsdomarne blefve uteslutande specialister på vattenmål.
Det är helt visst för allsidigheten i deras rättsåskådning af icke ringa vikt, att de
alltjämt stå i intim beröring med rättstillämpningen inom andra områden. Sådant
vinnes säkrast, om de få tillfälle att jämte befattningen som vattenrättsdomare
också utöfva annan juridisk verksamhet.

Det är vidare af ganska stor vikt vid inrättandet af en ny organisation sådan

443

som den förevarande, att några års erfarenhet först inhämtas, innan organisationen
fastslås såsom i alla detaljer lämpligen afvägd. Det kan icke med visshet förutses,
huruvida lämpliga personer till alla platser stå att erhålla. Det är ock i en
så opröfvad sak icke uteslutet, att till någon befattning skulle kunna blifva utnämnd
person, som sedermera visade sig mindre väl skickad till densammas fortsatta uppehållande.
Dessutom kan man trots den förebragta statistiska utredningen angående
antalet hittills handlagda vattenmål inom olika landsdelar icke med synnerlig visshet
förutse, huru arbetsbördan kommer att fördela sig emellan de olika domstolarna.

Kommittéerna hafva därför tänivb sig, att åtminstone under en öfvergångstid
fast anställda vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer icke skulle af Konungen
utnämnas: utan skall dessa platser innehafvas på förordnande för viss tid, därvid
fem år synas kunna ifrågasättas såsom en lämplig minimitid. Den oberoende ställning,
som enligt hvad ofvan sagts är så betydelsefull för dessa ämbetens innehafvare,
bör kunna vinnas genom att förordnande meddelas i allmänhet åt personer, hvilka
såsom innehafvare af ordinarie domarebefattningar vid de allmänna öfver- eller
underdomstolarna eller af andra tjänster äfven oafsedt förordnandet i vattendomstolen
besitta det nödiga oberoendet. Därest dylika och i öfrigt nödiga kvalifikationer besittas
af personer utom tjänstemännens krets, bör dock intet hinder finnas att lämna
förordnande åt sådan person.

Vidkommande arfvodena åt vattenrättsdomarne och vattenrättsingenjörerna
torde det icke tillkomma kommittéerna att afgifva detaljerade förslag. Det har emellertid
synts kommittéerna, som om arfvodesfrågan kunde, därest vederbörande innehar
anuan ordinarie tjänst, ordnas enligt sådana grunder, att han utöfver inkomsterna
af den ordinarie tjänsten finge tillgodonjuta dels ett fixt arfvodestillägg dels ock,
för att aflöningen må stå i relation till arbetet, visst mindre belopp för hvarje
mål eller tjänsteresa. Ställdes sistnämnda belopp icke alltför lågt, kunde innehafvaren
måhända åläggas att utan annan godtgörelse fullgöra sådan del af tjänsteresorna,
som enligt 87 § icke skall gäldas af part. Därest förordnande meddelas
person, som icke är tjänsteman, bör i stället för det fasta arfvodestillägget träda
ett fast arfvode till afsevärdt högre belopp.

På villkor, som sålunda antydningsvis framkastats, torde större svårigheter
icke yppas att erhålla lämpliga vattenrättsdomare. Svårare synes saken beträffande
vattenrättsingenjörerna. Det kan måhända vara vanskligt för en statens landtbruksingenjör
att under just de delar af året, då hans egna förrättningar skola utföras,
nödgas taga tjänstledighet för att fullgöra uppdrag inom annan del af riket

II: 3-7

444

såsom stadigvarande ledamot i vattendomstol. För skickliga vattenbyggnadsingenjörer
möter samma svårighet att öfvergifva sin privata verksamhet för längre tider.
Kommittéerna hafva därför måst räkna med den möjligheten, att lämpliga personer
icke befinnas villiga att mottaga uppdrag såsom stadigvarande vattenrättsledamöter.
Skulle farhågorna i detta afseende besannas, återstår ingen annan utväg, än att
tekniska ledamöter må utses särskildt för hvarje mål. Utseendet bör i sådant fall
uppdragas åt vattenrättsdomaren, hvilken dock därvid skall vara pliktig att vända
sig till sådan person, som af Konungen förklarats behörig att mottaga dylikt uppdrag.

4 §.

Vattenrätts- Vattenrättsnämndemännen skola vara allmänt betrodda och äga kännedom om
nämndemän. orten j)e äro närmast att likställa med ledamöterna i ägodelningsrätt, och det har
därför ansetts lämpligt, att de utses på samma sätt som dessa. Deras antal har synts
lämpligen kunna bestämmas till en för hvarje domsaga.

5 §.

Vattenrätts- På kallelse af vattenrättsdomaren äro nämndemännen skyldiga att inställa sig
männens in- till tjänstgöring för handläggning af det eller de mål vattenrättsdomaren bestäm^tjänstgö^1
mer- Det ligger i sakens natur, att vattenrättsdomaren, såvidt det är möjligt och
ring. med hänsyn till kostnader och andra omständigheter lämpligen låter sig göra, för
hvarje mål utser sådana nämndemän, som beträffande det målet äga nödig ortskännedom.

7 §.

Ersättare
för vattenrättsdomare

ech vattenrättsingenjörer.

Det har ofvan framhållits såsom eu svaghet vid behandlingen af vattenmål vid
de allmänna underdomstolarna, att genom det rådande systemet för förordnande af
vikarie för häradshöfding såsom ordförande i häradsrätten kan komma att tjänstgöra
person med alltför ringa erfarenhet. Samma svaghet skulle i viss mån kvarstå
äfven beträffande vattendomstolarna, om samma system med tillfälliga förordnanden
där upptoges. Man har därför i förevarande paragraf föreskrifvit, att för vattenrättsdomare
äfvensom för vattenrättsingenjörer med stadigvarande anställning vid
domstolen skola för vissa år förordnas ersättare med skyldighet att inträda i tjänstgöring
vid ledighet för tjänsteinnehafvaren. På sådant sätt skulle det såvidt möjligt
vara sörjdt för nödig erfarenhet vid handläggningen af vattenmålen äfven under så -

445

dan tjänstledighet. Dessa ersättare borde tillerkännas något visst mindre arfvode såsom
vederlag för att de stå i beredskap att när som helst rycka in i tjänstgöring.
Ersättare för vattenrättsdomare bör emellertid vara beredd att tagas i anspråk äfven
vid andra tillfällen, än då vattenrättsdomaren beviljats tjänstledighet. Vattenrättsdomaren
blir nämligen mycket upptagen af tjänsteresor, hvilka kortare eller längre
tider halla honom borta från tjänsterummet. Men härunder kunna ärenden dit inkomma,
hvilka kräfva mer eller mindre omedelbart ingripande, och för hvilkas behandling
vattenrättsdomarens återkomst alltså icke kan afvaktas. Ersättaren för honom
bär vara skyldig att vid sådana tillfällen utan särskilt uppdrag fullgöra vattenrättsdomarens
åligganden å tjänsterummet.

Som vattenrättsnämndemän komma att finnas till stort antal inom hvarje vattendomstols
område, torde ersättare för dem ej erfordras.

8 §.

Vid hvarje vattendomstol erfordras särskild sekreterare äfvensom ersättare för Vattenrättshonom.
På sätt här nedan skall framhållas, tänker man sig, att allmänheten i vida sekreterarestörre
utsträckning, än vid andra domstolar är vanligt, skall äga att i vattenmål
anlita domstolspersonalens tjänster. Då vattendomstolarnas områden blifva mycket
störa, kan man endast i undantagsfall förvänta, att parterna kunna personligen inlämna
handlingar hos vattendomstolen. Man har därför tänkt sig, att alla
ansökningar och förklaringar m. m. till vattendomstolen skola kunna insändas med
posten (62 §), liksom också att från vattendomstolen utgående handlingar, såsom
domar och förelägganden m. m., skola på samma sätt afsändas till vederbörande part
eller hans ombud (66 §).

Men äfven i afseende å diarieföring, protokollsföring och mångahanda andra löpande
göromål, som direkt sammanhänga med vattenrättsdomarens befattning, tarfvas
särskild tjänsteman till hans hjälp. Det är förut framhållet, att till vattenrättsdomare
ofta torde komma att förordnas innehafvare af ordinarie domarebeställning.

Det är emellertid icke meningen och vore ej heller önskvärdt, om vattenrättsdomarebeställningen
skulle upptaga innehafvarens hela tid, så att han blefve fullständigt
eller i alltför stor utsträckning afstängd från utöfvandet af sin ordinarie befattning.

Tvärtom är det, såsom ofvan framhållits, ett af syftemålen med det föreslagna sättet
för upprätthållandet af vattenrättsdomarnes ämbeten, att dessa domare icke skola blifva
alltför uteslutande vattenrättsspecialister, utan alltjämt genom utöfvandet af verk -

446

samhet i andra domarebefattningar eller dylikt vidmakthålla sambandet med rättsåskådningen
inom andra juridikens områden. Det vore redan ur denna synpunkt
olämpligt, i fall det i öfrigt läte sig göra, om vattenrättsdomaren själf skulle fullgöra
omförmälda göromål, som, huru viktiga de än äro, dock ställa långt mindre kraf på
personlig förmåga och erfarenhet än hvad det egentliga domarearbetet gör. Vattendomstolens
kansli måste vara för allmänheten öppet viss tid hvarje dag. Vattenrättsdomaren
kan emellertid icke alltid vara personligen till hands på kanslilokalen. Därifrån
kan han hindras bl. a. af tjänsteförrättningar i den ordinarie befattning han
må innehafva. Vattenrättssekreteraren — eller hans ersättare — bör däremot hvarje
dag finnas tillgänglig å kansliet.

För öfrigt är det af största vikt att på lämpligt sätt sörja för tillfredsställande
rekrytering af personalen. För detta ändamål är vattenrättssekreterarens
tjänstebefattning särdeles betydelsefull. Genom utöfvandet af densamma
förvärfvas en ingående inblick i allt, som tillhör vattendomstolens uppgifter.
Det ligger nära till hands att antaga att, sedan en person några år tjänstgjort som
sekreterare, han kan befinnas lämplig att förordnas till ersättas för vattenrättsdomare
eller till föredragande af vattenmål i högsta domstolen för att i sinom tid vinna
befordran till vattenrättsdomare. Vattenrättssekreterarens åligganden lära höra närmare
bestämmas i särskild instruktion för honom eller arbetsordning för vattendomstolen.
Sannolikt kommer det att befinnas nödigt, att vid vattendomstolen anställes
en kommissionär till gagn för allmänheten. I sådan händelse torde i instruktionen
eller arbetsordningen intagas föreskrifter äfven rörande dennes åligganden. Därest
sekreterarens tjänstegöromål medgifva sådant, torde hinder ej möta, att kommissionärsuppdraget
tilldelas honom.

Förordnande för vattenrättssekreterare och ersättare för honom torde höra meddelas
att gälla tillsvidare, men med rätt, om omständigheterna föranleda därtill, att
återkalla förordnandet.

9 §.

I afseende å de särskilda vattendomstolarnas områden hafva kommittéerna i
förevarande paragraf uppställt den grundsatsen, att gränserna emellan områdena
höra bestämmas icke efter administrativa grunder, utan efter vattendelarna mellan vissa
vattensystem; för kännedomen om ett vattendrags hydrografiska förhållanden är det
nämligen af vikt, att samma personer handhafva alla vattenfrågor, som beröra detta
vattendrag utefter hela dess sträckning. Hvarje vattendrag bör därför i dess helhet

Vattendam
stolarnas
antal och
områden.

447

tillhöra samma vattendomstols område. Särskildt för handläggningen af stora vattenregleringar
är detta af det största praktiska värde. Likaledes är det för öfverskådligheten
af vattenboken, hvarom i 12 kap. talas, det enda lämpliga, att samma
vattendrag odeladt är föremål för anteckningar i samma domstols vattenbok. Någon
olägenhet för allmänheten till följd af ovisshet om, till hvilken vattendomstol ett
visst område hör, lar icke vara att befara. Ty de vattenbyggare, som anlitas för
byggnadsföretags planläggande, böra väl känna till saken, och i utlåtandet vid syneförrättning
skall besked meddelas om den vattendomstol, hos hvilken klagan må föras
mot utlåtandet.

Antalet vattendomstolar bör emellertid icke angifvas i vattenlagen, och följaktligen
ej heller gränserna mellan deras områden där bestämmas. Man vill efter den
erfarenhet, som kommer att vinnas, bevara fria händer att framdeles omreglera i fall
af behof förhållandena, sådana de till en början ordnas. Därför har i paragrafen
uppdragits åt Konungen att förordna, hvarest gränserna skola framdragas mellan
skilda vattendomstolars områden.

Dock hafva kommittéerna för sin del planlagt en indelning af riket i områden
för fem särskilda vattendomstolar. Därvid har man sökt vinna en naturlig uppdelning
af de olika vattensystemen samt en, så långt förhållandena medgifvit det, något så
när lika arbetsbörda för hvarje domstol. Hvad sistnämnda synpunkt beträffar, har
det stått såsom ett önskemål, att ingen vattendomstol bör vara betungad med mera
arbete, än att vattenrättsdomaren må kunna ägna minst hälften af sin arbetstid åt
andra tjänsteåligganden eller annan juridisk verksamhet. Af vattenrättsarbetets natur
följer emellertid, att i detta afseende förhållandena ställa sig ganska olika under
olika årstider. Möjligheten för domstolen att sammanträda till syn på stället är ju
inskränkt till de tider, då marken med säkerhet är bar. Under dessa tider kunna följaktligen
vattenrättsdomarne väntas blifva mera träget upptagna med vattenrättsarbetet
än under den kalla årstiden, då arbetet måste begränsas hufvudsakligen till förberedande
åtgärder och sådana domstolssammanträden, som kunna försiggå utan syn.

Det torde vara lämpligt att här redogöra för, hur den nämnda indelningen skulle
komma att te sig.

De fem vattendomstolarna tänkas erhålla följande benämningar, nämligen: Västerbygdens,
Söderbygdens, Österbygdens, Mellanbygdens och Norrbygdens vattendomstol.
Deras områden skulle blifva följande:

1:°) Västerbyydens vattendomstol skulle omfatta de trakter af landet, från
hvilka vattnet afrinner

11:9

448

till Norge söder (eller väster) om den punkt, där gränsen mellan Kopparbergs
och Värmlands län träffar riksgränsen;

till Skagerack; eller

till Kattegatt norr om den punkt, där gränsen mellan Göteborgs och Bohus län
och Hallands län träffar stranden.

Området sammanfaller i stort sedt med Vänerns och dess till- och aflopps vattenområde
samt innefattar hela Värmlands och Göteborgs och Bohus län, hela Dalslandsdelen
och norra västgötadelen af Älfsborgs län, större delen af Skaraborgs län
och eu ringa del af Örebro län.

2:o) Söderbygdens vattendomstol skulle omfatta de trakter, från hvilka vattnet
afrinner

till Kattegatt söder om gränsen mellan Göteborgs och Bohus samt Hallands län;

till Öresund; samt

till Östersjön söder (eller väster) om den punkt, där gränsen mellan Kristianstads
och Blekinge län träffar stranden.

Till området komma att höra de halländska och skånska vattendragens vattenområden,
däri inbegripet Helgaåns, eller således hela Hallands, Kristianstads och
Malmöhus län, Marks, Vedens, Bollebygds, Kinds och Redvägs härad af Älfsborgs
län, Östbo, Västbo och Västra härad af Jönköpings län samt Sunnerbo och en del ad
Allbo härad af Kronobergs län.

3:o) österbygdens vattendomstol skulle omfatta de trakter, från hvilka vattnet
afrinner

till Östersjön norr (eller öster) om den punkt, där gränsen mellan Kristianstads
och Blekinge län träffar stranden, samt söder (eller väster) om den punkt, där gränsen
mellan Östergötlands och Södermanlands län träffar stranden.

Hit komma att hänföras Vätterns vattenområde samt de blekingska, kalmarlänska,
östgötska och gottska vattendragens områden, innefattande Blekinge, Kalmar,
Östergötlands och Gottlands län, större delen af Jönköpings och Kronobergs län,
delar af Skaraborgs län samt en mindre del af Örebro län.

4:o) Mellanbygdens vattendomstol skulle omfatta de trakter, från hvilka vattnet
afrinner

till Östersjön från gränsen mot Östergötland i söder till gränsen mellan Gäfleborgs
län och Västernorrlands län i norr; och

till Norge norr om gränsen mellan Värmlands och Kopparbergs län samt söder
om gränsen mellan Hede och Undersåkers tingslag i Jämtlands län.

449

Hit komma att räknas Mälaren—Hjälmarens, Dalälfvens och Ljusnans vattenområden
eller Södermanlands, Stockholms, Uppsala, Gäfleborgs, Västmanlands och
Kopparbergs län, större dolen af Örebro län och Härjedalen.

5:o) Norrbygdens vattendomstol skulle omfatta de trakter, från hvilka vattnet
afrinner

tttt Östersjön norr om gränsen mellan Gäfleborgs och Västernorrlands län;

till Norge norr om gränsen mellan Hede och Undersåkers tingslag; och (möjligen)

till Finland.

Hit skulle alltså räknas de norrländska älfvarnas vattenområden, motsvarande
Vasternorrlards, Västerbottens och Norrbottens län samt Jämtlandsdelen af Jämtlands
län.

I afseende å de administrativa enheter, som ofvan angifvits tillhöra den ena
eller andra vattendomstolens område, förekomma här och hvar mindre förskjutningar
af gränserna, hvartill här icke tagits hänsyn.

Därest vattenmålens antal blefve inom de olika landsdelarna lika med medeltalen
under de två femårsperioder, hvilka äro föremål för den statistik kommittéerna
i detta afseende införskaffat, skulle det årliga antalet vattenmål, som komme att belöpa
på hvarje af de fem vattendomstolarna, blifva följande:

1:°) Västerbygdens vattendomstol.........cirka 17.

2:o) Söderbygdens » t 27

3:o) Österbygdens > s 24

4:o) Mellanbygdens » >; 24

5:o) Norrbygdens » , 23

Emellertid ar denna statistik dels i vissa detaljer endast approximativ dels icke
sa litet missvisande 1 öfrigt. I densamma ingå icke mål rörande allmän farled, som
nu icke tillhöra domstols pröfning och rörande hvilka ingen statistisk utredning föreligger,
ej heller mvallnings-, vattenreglerings- eller kloakledningsmål, hvilka nu
icke förekomma. Dessutom är det sannolikt att, åtminstone de första årtiondena,
vattenbyggnadsmålen komma att till antalet ökas. Det kan därför förutses, att vattendomstolarna
komma att få afsevärdt flera mål, än hvad tabellen gifver vid handen.
Särskild! torde detta vara att vänta beträffande Norrbygdens vattendomstol.

I betraktande af vattenmålens invecklade och svåra beskaffenhet torde det vara, att
befara, att den tid vattenrättsdomarne komma att tagas i anspråk för desamma endast
med svårighet kan begränsas till ofvan angifna mått.

57 091204. Förslog till Vattenlag.

II. Om hvad till vattenmål är att hänföra.

15 §.

Ansöknings mål.

A^attendomstolen har en dubbel uppgift, nämligen att vara dels första myndighet
i vissa mål dels besvärsinstans i vissa andra mål.

De mål, som anliängiggöras hos vattendomstolen direkt, fördelas på ett naturligt
sätt i två skilda grupper. Den första gruppen, ansökningsmål, innefattar hufvudsakligen
mål rörande begäran om förhandspröfning angående tillåtligheten af någon
viss åtgärd, som sökanden önskar vidtaga. Dessa mål innebära icke i egentlig mening
någon rättstvist mellan vissa bestämda personer, utan sökanden vänder sig till
domstolen med begäran, att domstolen måtte (genom kungörelse) anmoda alla, som
mot åtgärden i fråga kunna hafva något att invända, att framställa sina invändningar
och motyrkanden, hvarefter domstolen efter allsidig pröfning af väckta påståenden
och med beaktande af de allmänna intressen, som i dessa mal gärna komma
till synes, har att bifalla eller afslå ansökningen och i förra händelsen att meddela
lämpliga föreskrifter rörande sättet för utförandet af företaget m. m.

Till denna g-rupp af mål höra ansökan om rätt att bygga i vatten med hvad därmed
järn ställes (2 kap. 20 och 34 §§), ansökan om inrättande, utvidgande eller förbättrande
af allmän farled (3 kap. 2 §), ansökan om allmän vattenledning o. d. (2 kap.
40 §). Hit föras ock ansökan af vattenverksägare om ändrade eller nya bestämmelser
angående hushållningen med vattnet vid vattenverket (2 kap. 25 §) eller om rätt att
utrifva vattenbyggnaden (2 kap. 33 §), så ock ansökan enligt 5 kap. 46 § andra
stycket om pröfning utan sammanhang med syneförrättning, huruvida från det
allmännas sida hinder möter mot sjösänkning o. d. Till ansökningsmål hänföres
vidare begäran om anstånd med fullbordande af företag enligt denna lag utöfver den
tid, som enligt 10 kap. 28 § eller 11 kap. 55 § blifvit därför bestämd. Då torrläggnings-
eller vattenregleringsföretag förfallit (5 kap. 48 §), äger på ansökan vattendomstolen
förordna om fördelning af den a företaget nedlagda kostnad. Slutligen
skall genom ansökan anhängiggöras begäran enligt 9 kap. 5 § om öfverflyttning

Stämnings mål.

från en fastighet till en annan af rättighet till kraft.

Den andra gruppen af vattenmål, som böra anhängiggöras direkt hos vattendomstolen,
stämningsmål, utgöres af sådana, livilka innehålla yrkanden riktade mot
viss person. Dessa yrkanden kunna antingen vara af civilrättslig innebörd, såsom
påstående om borttagande af en enligt förmenande på kärandens rätt inkräktande

4.r)L

byggnad i vatten, om skyldighet för ström fallsägare eller annan att deltaga i kostnad
för vattenreglering eller att eljest utgifva bidrag därtill m. m. Eller ock kunna
mål, som har afses, vara af brottmåls natur och innehålla påstående om ansvar eller
skadestånd t. ex. till följd af olofligt byggande i vatten eller oloflig hushållning
med vatten m. m. För alla dessa mål är emellertid gemensamt, att för deras pröfning
erfordras i större eller mindre grad särskild insikt i vattenförhållanden och
i vattenrattslagstiftnmgen. Vissa af dem ansluta sig så nära till något af vattendomstolens
föregående beslut, att de på sådan grund böra tillhöra området för denna
domstols rättsliga befogenhet.

De mai, som sålunda under denna afdelning undandragas de allmänna domstolarna,
finnas omförmälda under 8—24 i denna paragraf. Ett stämningsyrkande af
annan beskaffenhet än här sägs räknas icke till vattenmål, äfven om någon bestämmelse
i vattenlagen kan vara af betydelse vid målets afgörande. Det har varit för
kommittéerna angeläget att icke undandraga de allmänna domstolarna andra mål
än sådana, för hvilka det af ofvan angifna grunder synts nödvändigt.

Denna grundsats har särskildt vunnit tillämpning vid affattningen af stadgandena
i 8, 9 och 10 punkterna. Å ena sidan synes det naturligt, att väsentligen
samma skäl, hvilka föranledt att pröfningen af ansökningar om rätt att genom
byggnad eller annan anläggning tillgodogöra sig vatten förlagts till en med teknisk
sakkunskap och särskild erfarenhet inom vattenrätten utrustad specialdomstol, också
kunna aberopas för att åt denna domstol uppdraga afdömandet af mål rörande
borttagande eller ändrande af dylika anläggningar, som förmenas i något hänseende
lagstridiga, äfvensom om ersättning för skada eller intrång af dem samt om ansvar
for olagligt utförande eller ändrande af anläggningar, som nu nämnts. Men å
andra sidan krafves i långt mindre grad någon speciell organisation af domstolen
för att nöjaktigt handlägga och pröfva mål af motsvarande innebörd beträffande
ringare arbeten i vatten, t. ex. dykdalber, båtbryggor, badhus, jordvallar eller
öfverhufvud arbeten i vatten, hvilka icke falla inom den lukrativa vattenrättens
område. Sådana arbeten hafva i allmänhet ett föga afsevärdt inflytande på vattenförhållandena
åtminstone utanför den plats, där de befinnas. De föranleda också
långt mera sällan rättegångar än anläggningar tillhörande den förut angifna gruppen.
Det vore säkerligen icke lämpligt, om äfven mål rörande dessa slag af anläggningar
i vatten skulle tillhöra vattendomstols upptagande och afgörande.
Denna grupp af mål kan omfatta bl. a. rena bagatelltvister. Och äfven i mål, som
icke kunna hänföras under denna benämning, skulle det ofta blifva för parternl allt

452

I I: 15

för betungande att icke kunna anlita ortens allmänna domstol, utan nödgas vända
sig till en specialdomstol, hvars ordförande och ledamöter vore aflägset boende och
som först i anledning af målets anhängiggörande komme att sammanträda å tid
och plats, som icke vore på förhand känd. För vattendomstolen vore det också
ytterst betungande liksom för staten kostsamt, om dess tid och krafter skulle tagas
i anspråk för mål, som med lika trygghet kunde anförtros åt de allmänna domstolarna.
Af dessa grunder föreslå kommittéerna, att mal af ifrågavarande slag skola
räknas till vattenmål, endast när de angå anläggningar för vattens tillgodogörande.
Dock hafva hit förts äfven mål rörande brofästen och bropelare i vatten för järnvägsbroar
och broar för allmänna vägar. För bedömande af dylika arbeten i vatten
ställas nämligen stora kraf på vattenteknisk erfarenhet hos domstolen. Skulle undantagsvis
så vara förhållandet i annat mål, som enligt den föreslagna indelningen
tillhör allmän domstol, finnes jämlikt 19 § möjlighet att få sådant mål hänskjutet
till vattendomstolen. Med den ståndpunkt förslaget intager i dessa frågor kan det
onekligen i undantagsfall inträffa, att allmän domstol får upptaga tvist rörande
anläggning, som vattendomstolen enligt 2 kap. 20 § förklarat tillåten. Den allmänna
domstolen har i sådan händelse att bedöma anläggningens öfverensstämmelse med
vattendomstolens beslut i byggnadsmålet. Detta förhållande kan emellertid knappast
sägas innebära en oegentlighet. Äfven på andra rättsområden ifrågakommer
stundom, att en domstols beslut i visst mål blir bestämmande för annan domstols
afgörande af annat mål.

Punkt 11 afser i främsta rummet talan, hvarmed åsyftas tillämpning af stadgandena
i 2 kap. 24 samt 27—31 §§, 5 kap. 35 § eller 13 kap. 16 §. Yrkas enligt
förstnämnda lagrum ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vatten, kan
vattenverksägaren jämlikt 2 kap. 25 § gorå ansökan om förvärfvande af rätten till
det omtvistade sättet för hushållningen. Att i sådan händelse målet kommer att
behandlas som ansökningsmål, framgår af 3 punkten, jämförd med 71 §.

Sedan allmän farled tagits i bruk, låter det tänka sig, att behof uppstår om
vidtagande af särskilda åtgärder till förebyggande af skada å stränderna genom vågsvall
vid farledens begagnande. Bedömandet af sådan talan tillkommer naturligen
vattendomstolen (punkt 14). Af praktiska skäl bör denna ock äga döma om skadeståndsanspråk,
som väckes i sammanhang med sådan talan. Skulle däremot anspråk
på skadestånd af nu nämnd art väckas utan samband med påstående om åtgärders
vidtagande till förebyggande af framtida skada, tillkommer målet allmän domstol.
I och för sig regleras nämligen detta rättsförhållande icke af någon vattenrättsbe -

453

stämmelse, och yrkandet tiar i allmänhet icke den ekonomiska betydelse, att anlitandet
af vederbörande allmänna domstol såsom för parterna lättare tillgänglig bör
vara dem förmenadt. Jämför i öfrigt hvad som yttras här nedan under 22 punkten.

^ råga om tillämpning af 1 kap. 5 § angående skyldighet för vattenägare att
afstå viss andel af sin vattenkraft utan ersättning uppkommer i regel i ett redan anhängigt
vattenmål, t. ex. angående inrättande af farled, sjösänkning, vattenreglering
m. m. Sådan fråga kan emellertid också uppkomma under handläggningen af mål
rörande inrättande, utvidgande eller förbättrande af allmän flottled. Då dessa mål
med den lydelse förslaget till vattenlag erhållit, åtminstone tillsvidare, icke komma att
handläggas af vattendomstol, har här under 15 intagits föreskrift därom, att påstående
om tillämpning af 1 kap. 5 och följande paragrafer skall, när det väckes i flottledsmal,
betraktas såsom vattenmål och förty hänskjutas till särskild behandling vid
vattendomstol.

I 13 kap. 15 § stadgas ansvar för den, som utan föregående pröfning utför sjösänkning
eller annat torrläggningsföretag, som afses i 5 kap. 31 §, invallning eller
vattenreglering eller ock vid verkställande af sådant företag icke iakttager de därför
i laga ordning föreskrifna villkor. Vidkommande torrläggningsföretag af annat slag än
nyss nämnts eller sålunda dikning och torrläggning af vattensjuk mark enligt 5 kap.
30 §, finnes i vattenlagen icke ansvar stadgadt för den, som utan därtill förvärfvad
rätt utför sådant företag eller bryter mot föreskrifter, som meddelats i afseende å företagets
utförande. Härmed är icke sagdt, att dylikt förfarande är straffritt. Det
kan under vissa förhållanden vara belagdt med straff enligt 10 kap. 20 § strafflagen.
For ofrigt finnes möjlighet för den förfördelade att anlita Konungens befallningshafvandes
hjälp enligt 13 kap. 9 § i detta lagförslag. Naturligtvis kan
äfven vid domstol talan väckas om inställande af sådant olagligen påbörjadt arbete,
om återställande af rubbade förhållanden och om skadestånd. Det har icke ansetts
nödigt och följaktligen ej heller lämpligt att i allmänhet draga talan, som grundas
därå, att företag, hvarom nu är fråga, olagligen tillkommit, från de allmänna
domstolarna till vattendomstolen. Endast om någon på sådant förfarande, som nyss
nämnts, vill grunda påstående att vattenförhållandena till hans skada ändrats,
bor malet anses som vattenmål, och detta vare sig han förmenar skadan ligga i att
vatten beröfvas honom, hvaraf han haft gagn, eller däri att nedanför afloppet hans
mark blifvit vattendränkt. I öfverensstämmelse med hvad nu yttrats har 16 punkten
affattats. I

I 9 kap. 23—27 §§ gifvas åtskilliga stadganden rörande rättspåföljder i olika

II: 15-16

454

fall, om ersättningsgifvaren brister i fullgörande af kraftöfverföring, som ålagts honom
såsom ersättning för vattenkraft, hvilken af honom tagits i anspråk. Dessa
rättspåföljder och förutsättningarna för deras inträdande äro af samma natur som de,
hvilka kunna förekomma med afseende å kraftleverans, som någon åtagit sig genom
privat aftal. Tvister af sådan art böra lika litet i det ena som i det andra fallet räknas
till vattenmål. Endast i ett afseende bör sådant ske, nämligen då ersättningstagaren
yrkar att åter komma i besittning af vattenkraft, som han afstått. Därest i samband
med sådan talan framställas yrkanden om skadestånd, om befrielse från skyldighet
att erlägga afgäld m. m., böra dessa yrkanden också kunna afdömas af vattendomstolen.
Det vore .nämligen skäligen opraktiskt, om vattendomstolen, samtidigt
som den på grund af förebragt bevisning rörande försummelser i kraftöfverföring
tillerkände ersättningstagaren rätt att återfå vattenkraften, skulle nödgas till annan
domstol hänvisa på samma bevisning stödda påståenden af nu angifna art. Framställas
åter dylika påståenden utan samband med talan om återfående af vattenkraften,
tillhöra de allmän domstols afgörande. Att sålunda samma slags
yrkanden under olika förutsättningar kunna varda pröfvade i ett fall af vattendomstol
och i ett annat af allmän domstol, må synas vara en oegentlighet. Denna
är dock nära förbunden med själfva institutionen af specialdomstolar och kan, såsom
nyss framhållits, svårligen undvikas utan betydande praktiska olägenheter. Oegentligheten
blir i allt fall väsentligen minskad, om, såsom föreslås, högsta instansen, högsta
domstolen, blir den samma för vattenmål och för mål från de allmänna domstolarna.
I 22 punkten hafva införts stadganden af nu angifvet innehåll.

Besvärsmål. Jämlikt 10 kap. 43 § skall talan mot syneförrättning föras hos vattendomstolen,
hvilken sålunda i dylika mål blir besvärsinstans. Dessa mål benämnas här besvärsmål.
Dit räknas ock besvär enligt 48 och 49 §§ i nämnda kapitel af vattenlagen sa
ock mot syneförrättning för anläggande af järnväg enligt förslag till lag därom, som
af kommittéerna utarbetats. Stadganden härom återfinnas under 25 och 26.

Till vattenmål hänföras slutligen underställningsmål, hvarom stadgas i 5 kap. 46
§, 6 kap. 10 § samt 7 kap. 14 §.

16 §.

Enligt förordningen om allmän flottled den 30 december 1880 jämte den samma
dag utfärdade flottningsstadgan tillkommer det Konungens befallningshafvande
att, med vissa undantag, afgöra ärenden, som röra inrättande, utvidgande eller förbättrande
af allmän flottled, däri äfven inbegripen frågan om sådana byggnader och

Underställ ningsmål.

Flottleds mål.

anläggningar i vatten, som för flottleden erfordras. Då, såsom redan förut framhållits,
i kommittéernas uppdrag icke ingått att omarbeta nämnda författningar, hafva
kommittéerna icke haft anledning att föreslå någon ändring i den processuella anordningen
beträffande dylika frågors pröfning, såvidt de åsyfta allenast flottningens
tillgodoseende. Stundom kan det emellertid inträffa, att med en dammbyggnad eller
annan anläggning, som göres för allmän flottleds räkning, samtidigt afses ett tillgodogörande
af vatten i industriellt syfte eller bovattningsändamål eller eljest på sådant
sätt, att beträffande anläggningen en tillämpning af vattenlagens stadganden
kan ifrågasättas. Huruvida i sådant fall för pröfningen af de villkor, under hvilka
anläggningen må tillåtas, flottningsförfattningarnas eller vattenlagens procedurbestämmelser
skola lända till efterrättelse, bör vara beroende däraf, om det ena eller
andra ändamålet med anläggningen kan anses vara det hufvudsakliga. Tydligtvis
bör detta gälla äfven, då efter anläggningens tillkomst fråga uppstår om dess borttagande
eller ändrande på grund af förment olaglig beskaffenhet eller af annat skäl.
1 förevarande paragraf har med anledning häraf föreskrifvits, att mål angående
byggande i vatten eller därmed likställdt arbete i dylikt dubbelt syfte skola anses
såsom vattenmål, så framt ej arbetet sker eller skett hufvudsakligen för flottledens
räkning. Har vattendomstolen pröfvat fråga, som nu nämnts, bör naturligtvis icke
Konungens befallningshafvande få upptaga den till ny pröfning utom i det fall, att
på därom förd talan vattendomstolen förklarats vara obehörig att handlägga målet.
Härom har uttrycklig föreskrift meddelats i paragrafens andra stycke.

I fråga om byggnad, som strandägare vill göra i allmän flottled, lämnas i flott
ledsförordningens 11 § hänvisning till de rörande byggande i vatten i allmänhet gällande
processuella bestämmelserna. I hvad mån på grund af denna hänvisning pröfningsrätt
tillkommer vederbörande domstol, har utgjort föremål för ganska stor tvekan.
Olika åsikter hafva nämligen gjort sig gällande, huruvida eller i hvilken omfattning
domstolen ägde befogenhet att vid synen för dammbyggnaden föreskrifva
lämpliga åtgärder och anordningar för tillvaratagande af flottledens intressen, eller
om domstolen skulle hänvisa pröfningen af dessa förhållanden till Konungens befallningshafvande
och allenast förplikta dammbyggaren att ställa sig till efterrättelse
hvad Konungens befallningshafvande komme att föreskrifva. Då det enligt föreliggande
lagförslag tillkommer vattendomstolen att vid pröfning beträffande en tilltänkt
vattenbyggnad taga i öfvervägande dennas förhållande till alla möjligen konkurrerande
intressen, vare sig allmänna eller enskilda, och meddela sådana bestämmelser,
att dessa intressen i enlighet med lagens föreskrifter varda tillgodosedda, bör,

I I: 16-18

456

efter det vattenlagen trädt i tillämpning, någon tvekan icke råda därom, att till vattendomstolens
afgörande hör jämväl frågan om det ändamålsenligaste sättet för flottledens
framdragande genom eller förbi den tilltänkta byggnaden.

17 §•

Åtal enligt I 13 kap. 18 § förordnas, att till ansvar enligt vattenlagen icke må dömas, där
kanZ/hlif- e^er allmän strafflag högre straff bör följa å gärningen. Under nämnda förhålla
vatten- jan(je hlir det intet sammanträffande af brott, utan allenast strafflagen kommer
mai.

till tillämpning.

Enligt förevarande paragraf blir frågan, om åtalet afser allmänna strafflagen
eller vattenlagen, också afgörande för forumfrågan. Om den, som t. ex. beträffande
allmän farled gjort sig skyldig till handling, hvarå 13 kap. 14 § synes tillämplig,
befinnes hafva föröfvat gärningen under sådana omständigheter, att han åtalas
enligt någon af 10—12 §§ i 19 kap. strafflagen, skall målet tillhöra allmän domstol,
enär straffskalan i sistnämnda lagrum är strängare än'' vattenlagens. Finnes han
sedermera icke saker till ansvar enligt strafflagen, bör det stå vederbörande öppet
att vid vattendomstolen åter upptaga åtalet enligt vattenlagen.

I likhet med hvad som för tryckfrihetsmål stadgats i tryckfrihetsförordningen
§ 5 mom. 15, har det till förebyggande af svårigheter i processuellt hänseende befunnits
nödigt att i förevarande paragrafs andra stycke uttryckligen föreskrifva, att
åtal vid allmän domstol och åtal vid vattendomstol skola handläggas och nfdömas
hvart för sig. De senare punkterna i 10 kap. 21 § rättegångsbalken jämte de särskilda
författningar, som sedermera utfärdats rörande förfaringssättet, då en person
samtidigt ställes under tilltal vid mer än en domstol, äro sålunda icke tillämpliga
å förevarande förhållande.

18 §.

Rätt för Mot svarandens i laga ordning gjorda bestridande af domstolens behörighet

™MattT måste vattendomstolen i allmänhet vara förhindrad att upptaga talan af annat innevissa
fall håll än i 15 § angifves. Men det kan vara lämpligt att, om någon invändning icke
mål/‘som, ej göres, åt vattendomstolens bepröfvande öfverlämnas, huruvida icke en anhängig talan
a''föra till'' rörande tillämpning i annat afseende af någon vattenlagsbestämmelse lämpligen bör
vattenmål, hunna af vattendomstolen afdömas. Enahanda rätt bör domstolen äga, äfven om invändning
göres, försåvidt den väckta frågan finnes hafva afsevärd betydelse för

I I: 18-19

457

vattenförhållandena. Angående skälen härtill hänvisas till hvad som yttras vid It)
§. Stadgande i omförmälda afseende lämnas i denna paragrafs första stycke.

Andra stycket i paragrafen bemyndigar vattendomstolen att till afgörande upptaga
invändningar mot kärandens eller sökandens talan, vare sig de grundas å bestämmelse
i vattenlagen eller röra rättsförhållande inom allmän lags område t. ex.
rörande giltigheten af ett aftal, angående res judicata m. m.

Dock finnes ett rättsområde, hvarinom allmän domstol bör vara under alla förhållanden
ensam behörig att döma, nämligen med afseende å tvister om äganderätt
till fastighet eller omfattningen af fastighets ägoområde. En tvist om rågångs rätta
sträckning eller därom, huruvida ett vattenområde tillkommer strandfastigheten
eller utgör oskiftad samfällighet för hel by, bör alltså aldrig afgöras af vattendomstolen.
Huru skall förfaras, när sådan tvist väckes i vattenmål, därom talas

i 21 §.

Då vattenlagen uttryckligen hänvisar viss fråga till afgörande på särskildt
sätt, t. ex. i den för expropriation stadgade ordning (2 kap. 18 §, 3 kap. 8 §, 9 kap.
21 §), skall sådant gälla, oafsedt de föregående bestämmelserna. Därom stadgas i
S tredje stycket.

19 §.

Såsom af motiven till 15 § här ofvan framgår, hafva kommittéerna af hänsyn Måls hän såväl

till vederbörande parters bekvämlighet som därtill, att vattendomstolarna ej ''''allmän dom må

betungas med allt för mycket arbete, ansett sådana mål, hvari talan rörande

7 tendomstol.

något vattenrättsligt förhållande riktas mot viss person, icke böra undandragas de
allmänna domstolarna i annat fall, än då det synes nödvändigt för vinnande af en i
sakkunnigt hänseende fullt tillfredsställande pröfning. Gifvetvis möter det stora
svårigheter att genom en allmän regel afgöra, hvar gränsen i detta fall lämpligen

skall dragas eller, med andra ord, hvilka mål som böra räknas till vattenmål och
Indika icke. Dessa svårigheter hafva särskildt framträdt, då det gällt att bestämma,
om en anläggning i vatten eller eljest något i vatten verkställdt arbete är af
den beskaffenhet, att talan därom bör betraktas såsom vattenmål. Det har heller
icke undgått kommittéernas uppmärksamhet, att med den indelning, som i detta hänseende
föreslagits i 15 §, det undantagsvis kan inträffa, att ett mål, som uteslutits
från vattenmålens grupp och således skall fortfarande upptagas vid allmän domstol,
vid handläggningen där visar sig vara sådant, att för dess afgörande en speciell
insikt och erfarenhet i vattentekniska spörsmål erfordras. Man tänke sig t. ex.,

58—091204. Förslag till Vattenlag.

! i: 19 -21

458

att talan skulle väckas om borttagande af en i rinnande vatten verkställd, större utfyllning
på den grund, att genom densamma hinder lägges i vägen för vattnets afrinning
till förfång för ägare af ofvanför varande mark eller vattenverk. En
sådan talan räknas ej enligt 15 § till vattenmål. I hvilken mån utfyllningen har
den påstådda menliga inverkan och om till undanröjande af denna utfyllningens
bcittagande helt och hållet eller delvis är af nöden eller andra, törhända mindre
ingripande åtgärder kunna vidtagas, äro tydligtrvis frågor, hvilka merendels icke
kunna lösas utan sådana insikter och erfarenhet, som nyss nämnts. I ett dylikt fall
synes det därför vara lämpligt, om lagen medgåfve möjligheten af målets öfverflyttande
från den allmänna domstol, där det anhängiggjorts, till vattendomstol.
Huruvida öfverflyttningen skall ske, hör dock ej få afgöras af den allmänna domstolen
ensam, utan frågan härom af denna hänskjutas till vattendomstolens bedömande.

På grund af hvad nu anförts har i förevarande paragrafs första stycke stadgats
rätt för allmän domstol, vid hvilken anhängiggjorts talan, som ej är att hänföra
till vattenmål, men som rör i vattenlagen behandladt ämne, att, för den händelse den
väckta frågan synes hafva afsevärd betydelse för vattenförhållandena, hos vattendomstolen
göra hemställan om målets öfverflyttning dit. Om så skall ske eller ej,
afgöres af vattendomstolen. Kommer öfverflyttningen till stånd, betraktas ej målet
vid vattendomstolen såsom ett nytt mål utan såsom en fortsättning på det vid den
allmänna domstolen förut anhängiga. Vid sistnämnda domstol förebragt utredning
och bevisning i målet gälla således, utan att desamma vid vattendomstolen förnyas.

Stadgandet i andra stycket af 19 § afser att förekomma den onödiga omgång,
som skulle uppstå, därest frågan om en vattenbyggnads borttagande eller ändrande
först skulle pröfvas i allmän domstolsväg och därefter vattendomstolen afgöra, huruvida
byggnaden på grund af vattenlagens föreskrifter får bibehållas oförändrad
mot ersättning för skada, som därigenom förorsakas.

21 §.

Villkorligt
afgörande
af vattenmål.

Det finnes knappast något, som är ägnadt att i så hög grad fördröja afgörandet
af ett mål, som den omständigheten, att dess afdömande ställes i beroende af att visst
annat mål först skall afgöras. Man har i sådant fall att räkna med den tid, som åtgår
icke blott för att föra det första målet fram kanske genom alla instanser, utan
äfven för anhängiggörande och fullföljande till slut af det andra målet.

Väsentligen af hänsyn härtill har man i 18 § medgifvit vattendomstolen att dö -

459

11:21

ma rörande invändningar äfven af annat slag, än som beröra vattenrättens område,
al It nast med undantag för tvister om hvem som är ägare till viss fastighet och huru
långt viss fastighets ägoområde sträcker sig. Göres i vattenmål invändning af sistnämnda
slag, måste tvisten därom hänvisas till särskild rättegång vid allmän domstol.

En sådan invändning kan ju vara mycket befogad. Det kanske verkligen är
tvistig!, huruvida t. ex. sökanden eller den, som gjort invändningen, är ägare till den
fastighet, för hvars räkning ansökan skett om byggande i vatten tillhörigt fastigheten,
eller huruvida vattnet i fråga faller inom rågången för sökandens fastighet eller
i stället tillhör svarandens angränsande egendom. Då må det vara i sin ordning att
vattenmålet hvilar, till dess den andra tvisten vunnit sin slutliga lösning. Men det
kon också hända, att sökanden är för sin del fullt på det klara med sin rätt, eller
kanske invändningen framställts mot bättre vetande eller rent af i ändamål att fördröja
vattenmålet. För sådant fall stadgas i denna paragraf att, om part yrkar det
och domstolen pröfvar det lämpligt, vattenmålets handläggning må kunna fortsättas
och detsamma till och med afdömas. Det är dock klart, att, om domen faller, innan
den andra tvisten blifvit afgjord, domen icke kan äga sådan giltighet, att verkan af
afgörandet i den andra tvisten blefve upphäfd. Domen bör därför innehålla förbehåll,
att densamma äger giltighet allenast under förutsättning, att det väckta anspråket
på bättre rätt till fastigheten eller visst ägoområde blir ogilladt. Båda rättegångarna
kunna emellertid fortgå samtidigt. Skulle den, som gjort invändningen,
däremot vinna den andra rättegången, blir den fällda domen i vattenmålet en nullitet,
och detta bör åter upptagas, om icke för annat, så för att dom må meddelas rörande
rättegångskostnaden.

Åf stadgandet i 49 § andra stycket framgår, att beträffande ansökningsmål föreskrifterna
i förevarande paragraf hafva tillämpning endast, då tvisten gäller söka tidens
fastighet. Rör tvisten någon fastighet, som lider skada genom t. ex. eu ifrågasatt
vattenbyggnad, eller hvars vatten tages i anspråk för vattenbyggnaden, är
äganderättstvisten utan betydelse. Den, som innehar fastigheten, äger i vattenmålet
tala därför.

III. Om förfarandet i ansökningsmål.

23 §.

Med bestämmelserna i förevarande kapitels tredje afdelning åsyftas å ena sidan Handlingar,
att gifva alla parter bästa möjliga tillfälle att bevaka sina intressen och å andra ,s.^m s^a

OlifOQCIS (171 -

sökningen.

I 1: 23-26

460

sidan att koncentrera förhandlingarna, så att onödig tidsutdräkt undvikes. I båda
afseendena är det af vikt, att redan skälfva ansökningen är åtföljd af fullständig
plan för företaget med tillhörande ritningar, beräkningar och andra handlingar. Särskild!
bör det åligga sökanden att uppgifva hvilka fastigheter, som må lida skada
eller intrång af företaget. Tillika skall han meddela fullständig beräkning öfver
beloppet af den lösen eller ersättning, som han själf anser böra tillkomma de personer,
hvilkas rätt sålunda beröres. Denna beräkning är naturligtvis på intet sätt bindande
vare sig för vattendomstolen eller för andra parter än sökanden själf. För
honom är den bindande så till vida, som han, om företagets utförande bifalles på
det sätt ansökningen innehåller, jämlikt 53 § alltid måste förpliktas att utgifva
minst de lösens- och ersättningsbelopp, som hans egen beräkning innehåller. Om en
motpart finner sig tillfredsställd med det bjudna beloppet, behöfver han alls icke bevaka
sin talan i målet utan kan fullständigt uteblifva och ändock vara viss att bekomma
nöjaktig godtgörelse. Sannolikt kommer bestämmelsen att verka så, att sökanden
finner med sin egen fördel förenligt att upptaga fullt skäliga belopp.

Föreskriften i andra stycket är af sedd att förebygga den ovisshet, som nu stundom
råder rörande hvilken fastighet ett vattenverk tillhör. I jordeboken kunna vara i

upptagna ett flertal kvarnar eller sågar i ett strömfall, som nu är bebyggdt med allenast
ett verk. Det kan då vara ovisst nog, till hvilken lägenhet verket skall hänföras,
eller huruvida det icke tillhör angränsande hemman. En sådan ovisshet bör
förebyggas åtminstone beträffande verk, som hädanefter anläggas. Innehållet i paragrafen
sammanhänger för öfrigt nära med bestämmelserna i 9 kap. 3 och 4 §§.

26 §.

Ansökningshandlingar

ingifvas i
två eller flera
exemplar.

Af ansökningshandlingarna bör gifvetvis städse ett exemplar finnas tillgängligt
för vattendomstolen. Ett exemplar skall enligt 27 § på annan plats finnas tillgängligt
för granskning af parterna. I sådana mål, som omförmälas i 15 § under 1, 2, 3
och 5, kan jämlikt 30 § böra tillsändas vederbörande fiskeriintendent ett exemplar af
handlingarna. Af dessa behöfvas alltså två och i mål af sistnämnda beskaffenhet tre
exemplar. I vidlyftigare mål’ kunna dessutom än flera exemplar vara af nöden. Det
behöfliga antalet exemplar bör det naturligen åligga sökanden att tillhandahålla.
Någon betungande svårighet härigenom uppstår icke för honom ens beträffande
ritningarna, af hvilka lätt erhållas blåkopior, enligt hvad redan nu är allmänt gängse
bruk.

4<>1 I I

I 1: 26 27

Äro handlingarna beträffande antalet exemplar eller i annat hänseende ofullständiga,
meddelar vattenrättsdomaren föreläggande rörande deras kompletterande,
vid äfventyr att målet anses förfallet, om föreläggandet icke följes. Dock bör vattenrättsdomaren
dessförinnan hafva pröfvat, huruvida målet tillkommer vattendomstolens
upptagande. Befinnes det då eller sedermera, innan handlingarna utställts
till motparternas yttrande och målet sålunda verkligen upptagits, att uppenbarligen så
icke är förhållandet, äger vattenrättsdomaren afvisa ansökningen utan att underställa
den vattendomstolen. Öfver sådant beslut må jämlikt 95 § besvär anföras hos Konungen
i enahanda ordning, som gäller med afseende å besvär öfver vattendomstolens
beslut. Till följd af hänvisningen i 70 § är detta stadgande tillämpligt äfven
med afseende å stämningsmål, som inkommer till vattenrättsdomaren. Denne äger
alltså afvisa en stämningsansökan t, ex. af det skäl, att det mål, som därigenom
skulle anhängiggöras, icke räknas till vattenmål.

27 §.

Enär vattendomstolen icke har någon viss plats bestämd för sina sammanträden, Handlinutan
dessa enligt sakens natur måste förläggas till vidt skilda orter, spridda öfver ett
stort område, är det synnerligen önskvärd!, att de muntliga rättsförhandlingarna gängliga å
i hvarje mal savidt möjligt koncentreras till ett enda eller i allt fall ett fåtal sam- ^
manträden. Såväl af detta som af andra mera allmänna processuella skäl hafva kommittéerna
funnit angeläget, att före domstolens sammanträde skriftliga förhandlingar
mellan parterna skola ske. Då af samma skäl, som angifvits under 10 kap. 6 § beträffande
syneförrättningar, ansökningshandlingarnas delgifning med dem, som skola
höras, icke i allmänhet kan ifrågakomma, böra handlingarna följaktligen tillhandahållas
dem för granskning a någon för dem lätt tillgänglig lokal på närbelägen plats.

Såsom sådan lokal tänker man sig länsmans- eller kronofogdekontor, någon kommunal
funktionärs bostad eller kontor eller eventuellt handelskontor eller enskild persons
bostad. Enligt 14 kap. 7 § skola vissa af de personer, Indika man tänkt sig såsom
lämpliga att handhafva ifrågavarande bestyr, vara pliktiga att åtaga sig detsamma.
I andra fall må atagandet af bestyret bero på öfverenskommelse.

Innan kungörelse om inkommen ansökan utfärdas, måste denna fråga genom Kungörelse
vattenrättsdomarens försorg vara klargjord. Ty kungörelsen skall innehålla uppgift De%å^ne''
om den plats, där handlingarna finnas. Och denna uppgift är af grundläggande natur
för hela målet, enär på samma plats alla senare inkommande handlingar, såsom er -

462

i I: 27

inringar, påminnelser och utlåtanden, likaledes skola hållas tillgängliga. Där skola
jämväl kallelser och liknande meddelanden från domstolen tillhandahållas.

Kungörelsen skall innehålla föreläggande för part, som vill bestrida ansökningen
eller göra invändning mot företagets omfattning eller mot tillärnad vattenbyggnads
konstruktion eller mot eljest föreslagen anordning, att i två exemplar ingifva
sina erinringar inom viss tid efter kungörelsens dag, vid äfventyr att vattendomstolen
eljest icke är pliktig att fästa afseende vid deras innehåll. Denna bestämmelse
har tillkommit i det ofvan berörda syftet att få parternas principiella ståndpunkter
fullt klara före de muntliga rättsförhandlingarna. Det omförmälda äfventyret
bör emellertid icke tolkas såsom innebärande ett hinder för domstolen att anordna
de utredningar eller föreskrifva de ändringar i företagets plan, som enligt domstolens
eget skön må vara påkallade. Det kan visserligen hända, att dessa utredningar
och ändringar gå i samma riktning, som påyrkas från svarandesidan i för sent inkommen
skrift eller muntligen vid domstolens sammanträde. Men åtgärderna vidtagas
i så fall därför, att domstolen pröfvat det lämpligt oafsedt alla yrkan/len. Svaranden
äger intet berättigad! kraf i detta afseende; utfaller domstolens beslut i motsatt riktning,
får han nöja sig därmed.

Det hade varit ur nyss berörda synpunkter önskvärdt, om samma tidsbestämmelse
kunnat föreskrifvas jämväl för yrkanden från svarandesidan i lösens- och
ersättningsfrågor. Föreskrift härom har emellertid icke ansetts tillrådlig. Man
kan icke begära, att en jordägare alltid skall kunna endast af handlingar och ritningar
få klart för sig, huru långt en vattenskada genom uppdämning kommer att
sträcka sig på marken eller huru stor skadan blir. Han bör få tillfälle i fall af behof
att muntligen vid rätten förskaffa sig nödigt besked i frågan, innan hans slutyrkande
framställes. Härom innehållas bestämmelser i 48 §, som dock tillika gifvit
domstolen makt att, innan synegången börjar, förordna om dennas förlopp och om de
tillfällen — i allmänhet då domstolen anländt till vissa platser — då yrkanden i
dessa afseenden beträffande olika fastigheter senast skola göras. Sistnämnda bestämmelse
är af vikt, på det att icke en part, sedan synerätten redan passerat förbi hans
fastighet och kanske kommit långt därifrån, må kunna nödga synerätten att återvända.

Beträffande innehållet i 27 § i öfrigt hänvisas i vissa afseenden till hvad som
yttrats vid 10 kap. 6 §.

I I: 28 30

463

28 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till motiven vid 10 kapitlets 6 och 7
§§. Kungörelsens införande i allmänna tidningarna är betingadt i viss mån af kungörelsens
preklusiva verkan med afseende å tiden för svarandenas rätt till invändningar
mot företaget. Det har dessutom betydelse för innehafvare af inteckningar
i fastighet, som af företaget lider men, särskild! då för vattenkraft, som tages i anspråk
från en fastighet, ersättning lämnas i kraft. Inteckningshafvares rätt till talan
mot lösens eller skadeersättnings belopp är nämligen jämlikt 9 kap. 65 § begränsad
till viss tid. De hafva alltså intresse att få kännedom om tillärnade företag, som
kunna inverka på deras säkerhet.

30 §.

I skrifvelse den 17 juli 1900 till landtbruksstyrelsen har förste fiskeriassistenten
framhållit vikten af, att vid syner för vattenbyggnader fiskeriintresset
blefve bättre tillvarataget än för närvarande ägde rum. I anledning af denna framställning
aflat landtbruksstyrelsen den 19 december 1902 en skrifvelse till Kungl.
Maj .t. Däri hemställde styrelsen — jämte uttalande att beträffande vattendrag, hvarest
funnes kungsådra, genom Konungens pröfning för rätten att öfverbygga kungsådran
vore behörigen sörjdt därför, att äfven fiskerinäringens intressen blefve tillgodosedda
— om föreskrift därom, att beträffande andra vattendrag Konungens befallningshafvande
matte, innan allmänt ombud förordnades, meddela landtbruksstyrelsen
underrättelse om företaget. Därest styrelsen förklarade sådant erforderligt,
borde befallningshafvanden därefter utfärda särskildt förordnande för fiskeritjänsteman
eller annan sakkunnig person att på sökandens bekostnad verkställa utredning,
huruvida fiskerinäring af större betydenhet och särskildt laxfiske skulle
genom företaget lida väsentligt förfång.

Sedan samtliga Konungens befallningshafvande yttrat sig öfver framställningen
och i allmänhet i hufvudsak tillstyrkt åtgärder i den föreslagna riktningen, om ock
på vissa håll med erinringar mot detaljer i förslaget, har landtbruksstyrelsen i
utlåtande den 6 oktober 1905 vidhållit sin framställning och hemställt om ändring
i vattenrättsförordningen, därest sådan skulle behöfvas. Den 25 maj 1906 öfver -lämnades handlingarna i detta ärende till vattenrättskommittén för att tagas i öfvervägande
vid fullgörande af dess uppdrag.

Kungörelsens
offentliggörande.

Katlclscbref.

Fiskeriintendenten

skall lämlas
tillfälle
att yttra
sig -

1 I: 30-31

464

Särskild
delgifning
vissa fall.

Sedermera har till kommittéerna öfverlämnats en gemensam framställning af
den 12 augusti 1907 i hufvudsakligen enahanda syfte från Värmlands, Skaraborgs
och Älfsborgs läns norra hushållningssällskaps fiskeristyrelser.

Kommittéerna hafva funnit de gjorda framställningarna synnerligen beaktansvärda
och hafva i förevarande paragraf tillmötesgått desamma, hvarvid med
hänsyn till vattendomstolens öfvertagande af funktionerna att tillvarataga äfven de
intressen, som varit bundna vid kungsådran, någon åtskillnad beträffande olika slag
af vattendrag icke bort göras. Dock har man trott det vara ändamålsenligt, att
vattenrättsdomaren vänder sig direkt till fiskeriintendenten i distriktet. Denne bör
erhålla ett exemplar af ansökningshandlingarna sig tillsändt för afgifvande af yttrande.
Finner han särskilda åtgärder icke erforderliga, återsänder han handlingarna
med en enkel anteckning härom. I annat fall aflåter han förslag till de åtgärder,
som han finner lämpliga för fiskets skyddande. För den utredning, som sålunda
åstadkommes, tillskyndas icke sökanden några kostnader.

Det kan emellertid lätt hända och blir väl vid större företag regeln, att noggrannare
undersökningar erfordras, än hvad fiskeriintendenten kan på detta sätt medhinna.
Det är ju ock sannolikt, att sökanden många gånger önskar snabbare besked,
än att intendentens årliga tjänsteresor kunna afvaktas. I sådant fall kan det blifva
erforderligt, att fiskeriintendenten eller möjligen, om hans tid är upptagen af andra
göromål, annan fiskeritjä.nsteman tillkallas till biträde åt vattendomstolen (39 §).
Detta kan ske på initiativ från sökanden eller vattenrättsdomaren eller ock från fiskeriintendenten
och medför skyldighet för sökanden att gälda kostnaderna.

I paragrafen har emellertid förutsetts det fall, att ansökningen i fråga är af
den beskaffenhet, att det är för en hvar uppenbart, att fisket måste vara oberördt
af företaget. I sådan händelse vore det att onödigt betunga fiskeriintendenten med
att sätta sig in i målet, om man ändock fordrade handlingarnas remitterande till honom.
Åt vattenrättsdomaren har därför lämnats behörighet att utan remiss företaga
målet till handläggning. Men kommittéerna vilja uttryckligen hafva betonat,
att sådant må tillstädjas allenast i själfklara fall. Skulle vattenrättsdomaren obehörigen
underlåtit att infordra fiskeriintendentens yttrande, kan vattendomstolen
hjälpa saken (61 §).

31 §.

Ehuru såsom nämnts delgifning med parter i allmänhet icke är af nöden, har
1 afvikelse från denna regel dock ansetts böra äga rum i ett par fall, som omförmä -

465

las i denna paragraf. Så är förhållandet med afseende å kanal- eller slussanläggning,
som röner inverkan af företaget, så ock beträffande allmän flottled, äfvensom
allmän farled af annan beskaffenhet än nyss nämnts, för den händelse för densamma
finnes känd förvaltning. Det liar emellertid ansetts tillfyllest, att delgifmngen
omfattar allenast den utfärdade kungörelsen. Denna innefattar ju meddelande,
hvarest ansökningshandlingarna finnas tillgängliga.

Ännu i ett annat fall har enahanda delgifningsskyldighet ansetts böra föresknfvas,
nämligen där genom tillärnad byggnad ifrågasättes rätt att taga i anspråk
vattenkraft, som af annan tillgodogöres. När en person, som äger ett strömfall, tillgodogjort
sig detsamma och därå grundat någon industri eller annan yrkesutöfning,
ar det af största vikt för honom att med full säkerhet få tillfälle att framställa
alla de yrkanden, hvartill jämlikt 9 kap. anledning i så många hänseenden föreligger,
i all synnerhet när vattenkraften skall ersättas medelst kraftöfverföring. Både af
detta skäl och med hänsyn till det onekligen starka intrång i hans egendom, som
ligger däri, att hans granne kan berättigas fråntaga honom, låt vara mot ersättning
i annan kraft, det strömfall han nyttjar, har sådant förhållande undantagsvis
ansetts föreligga, att fullt autentiskt meddelande om det tillärnade ingreppet bör
stadgas. Sadant meddelande erhålles genom delgifning af kungörelsen. Denna
skall nämligen enligt 27 § innehålla besked i ämnet.

32 §

innehåller för ett speciellt förhållande likaledes delgifningsskyldighet, som omnämnes
i 31 §.

36 §.

Skall vattenkraft ersättas medelst kraftöfverföring, äger jämlikt 2 kap. 18 § Utredning
vattendomstolen endast undantagsvis förordna om skyldighet att afstå eller upplåta r&Sffäk.
jord eller lägenhet för framdragande af därför erforderlig elektrisk ledning Därmed trisk led''
skall nämligen i allmänhet förfaras i enlighet med expropriationsförordningen samt
lagen om elektriska anläggningar den 27 juni 1902.

Emellertid kan det finnas ändamålsenligt att utredningen af hithörande frågor
sker jämsides med vattenmålets handläggning. Förevarande paragraf lämnar utväg
härtill. Sökanden i vattenmålet ingifver fullständig plan, sådan han tänkt sig den,
för den elektriska ledningen, eventuellt med hänsyn till olika alternativ för dess
sträckning eller slutpunkt. Vattendomstolen förordnar då om sammanträden, där

59—091204. Förslag till Vattenlag.

-36

så behöfs, i analogi med hvad som för vattenmålet stadgas i 43 §, och om möjligt i
sammanhang med sammanträden för vattenmålet. Äfven annan utredning i målet
beträffande lednings frågan, såvidt denna icke ankommer på de centrala myndigheterna,
införskaffas af vattenrättsdomaren, hvilken därefter insänder handlingarna
i denna del till civildepartementet. Sedan de centrala myndigheter, som frågan
angår, där yttrat sig, äger Konungen afgöra densamma, äfven om vattenmalet ej
är afgjordt. I öfverensstämmelse med hvad för liknande förhållanden stadgas i 21 §,
får i sådan händelse Konungens beslut giltighet endast under förutsättning, att sökandens
ansökan i vattenmålet bifalles.

Likaledes kan, om vattenmålet hinner först afgöras, vattendomstolen bifalla
ansökningen att få taga i anspråk annans vatten mot ersättning i kraft under angifvande
af den förutsättning, att Konungen lämnar tillstånd till framdragande af

nödig ledning.

37 §.

Vittnes- För utfärdande af vittnesstämning bör gifvetvis part kunna vanda sig till vat stämning.

tenrättsdomare eller vattenrättssekreterare. Detta kan likasom beträffande andra
angelägenheter i vattenmål ske medelst anlitande af allmänna posten. Emellertid
bör särskildt svarandepart hafva rätt att vända sig till häradshöfdingen i den ort,
där den, som skall stämmas, är bosatt eller, om han bor i stad, till den som för staden
utfärdar stämningar. Därvid måste han dock naturligtvis medelst företeende af
kungörelse eller protokollsutdrag eller dylikt kunna styrka tid och plats för det
sammanträde med vattendomstolen, vid hvilket vittnet skall afhöras. Det skulle
annars kunna hända, att personer blefve instämda att möta å tid eller plats, där ingen
domstol vore samlad. Den, som sålunda utfärdar stämning till vattendomstolen,
bör därom omedelbart underrätta vattenrättsdomaren.

38 §.

Förhör med För att bespara vattendomstolen i stort sedt onödiga sammanträden kan det finparter
eller ^ lämpligt? att förhör anordnas vid annan domstol med parterna eller vissa af dem
m allmän röran(ie någon viss omständighet, eller att vittnesförhör rörande någon sådan omständighet
i liknande ordning »ger ram. Genom stadgandet i förevarande paragraf bemyndigas
vattendomstolen att föranstalta om sådant förhör vid allmän underrätt.

467

I 1: 39-42

39 §

bemyndigar vattendomstolen att tillkalla särskildt sakkunnigt biträde, när sådant Sakkunnigt
är behöfligt. biträde.

40 §.

Utredning, af vattenrättsingenjörerna eller af biträde, som nämnts i 39 §, bör, Teknisk un
dar det låter sig göra utan att målets afgörande därigenom fördröjes, ske vid dom- dersö,cnin9
stolens sammanträde. Men ytterst ofta är det uppenbart, att sådant icke medhinnes
vid sammantradet, såframt ej detta skulle oskäligt dragas ut på längden. Och äfven
i andra afseenden kan det vara lämpligt, att utredningen i största möjliga utsträckning
föreligger, innan domstolen samlas. I själfva verket lär så blifva förhållandet
vid alla företag i ansökningsmål utom de verkligt små. I sådant fall bör den sakkunnige
fullgöra sin utredning på förhand, och resultatet däraf omedelbart öfversandas
till vattenrättsdomaren. Hvad sålunda yttrats beträffande teknisk utredning
har i allt väsentligt tillämpning också på värdering af vidlyftigare beskaffenhet, endast
med den åtskillnad att sådan värdering bör uppdragas icke åt vattenrättsingenjor
ensam. I densamma böra lämpligen deltaga äfven vattenrättsnämndemännen
eller åtminstone en af dem.

Öfver undersökning, som nu sagts, har man ansett parterna böra lämnas särskildt
tillfälle att yttra sig. Det kan ju hända, att undersökningen eller det resultat,
hvartill den kommit, är behäftad med brister, som genom parternas kritik kunde
blifva uppenbarade, och på sådant sätt utsikterna att redan vid underrätten få ett
tillfredsställande beslut i frågan ökade. Utlåtandet bör följaktligen genom vattenrättsdomarens
försorg tillhandahållas parterna hos den person, där målets handlingar
i öfrigt finnas tillgängliga.

Där i utlåtandet förordas andra tekniska anordningar eller andra regler för
hushållningen med vatten än sökanden föreslagit, skall utlåtandet på nämnda sätt
finnas tillgängligt under minst fjorton dagar före vattendomstolens sammanträde.

42 §.

För den händelse företaget finnes beröra någon fastighet, som icke omnämnts Särskild
i kungörelsen och ej heller omfattas af någon där använd allmän beteckning, måste ^fvisst
särskild åtgärd vidtagas för hörande af ägaren till sådan fastighet. Han har ju /«»”**
nämligen saknat anledning att taga befattning med handlingarna i målet, då han i

468

||:42 44

kungörelsen funnit sin fastighet icke omnämnd eller afsedd. Man har tänkt sig
lämpligt att låta sådan part i vanlig ordning instämmas till vattendomstolens sammanträde.
Därom innehåller 42 § bestämmelse.

Att sålunda instämd part icke är bunden af den i kungörelsen enligt 27 § intagna
preklusionsbestämmelsen beträffande vissa slags yrkanden, torde vara uppenbart
utan särskildt omnämnande i lagtexten.

43 §.

Sammanträ- I kungl. kungörelsen den 31 december 1879 angående vissa villkor för tillstånd
den för hö- från det allmännas sida till vattenledning m. m. stadgas bl. a., att för pröfning,

Tondc dj . _ ° t x f •• i

kommuner ]iuruvida vissa allmänna intressen kunna utgöra hinder mot sadant foretag sammanM
^ träden skola hållas med kommuner, trafikanter och andra. Motsvarande bestämmelse
har enligt förevarande paragraf ansetts pa sin plats äfven beträffande ansökningsmål
hos vattendomstolen i sådana fall, där vattenrättsdomaren finner det lämpligt.
Sammanträdena kunna anordnas antingen i sammanhang med undersökning enligt
40 § eller särskildt för sig, och i fall af behof kan Konungens befallningshafvandes
hjälp anlitas för deras anordnande.

44 §.

I allmänhet erfordras för pröfning af ansökningsmål syn af vattendomstolen
på stället. Dock kunna förhållandena vara sådana, att vattendomstolen utan syn kan
med eller utan ledning af förutgången undersökning, som i 40 § sägs, bilda sig fullt
bestämd uppfattning i saken. Särskildt bör sådant ofta kunna förekomma beträffande
ansökningar om mindre ändringar i vattenbyggnader, om anstånd med fullbordandet
af företag m. m.

Önskar sökanden syn på stället, skall sådan hållas. Det är hans rätt det gäller
i första hand, och af 2 kap. 24 § framgår, att domen i visst afseende har större
rättsverkan, om syn föregått densamma, än om så icke skett.

Enahanda rätt bör i mål om vattenkraftsanläggning tillkomma den, som förmenar
sig lida skada af byggnaden. Man har nämligen ansett en sådan rättsägare
icke rimligen vara skyldig att underkasta sig det ifrågasatta intrånget i hans egendom,
med mindre vattendomstolen vid besök på platsen konstaterat intrångets behöflighet.
Dock har åt vattendomstolen lämnats rätt att afslå yrkande, som nu
nämnts, där den finner syn uppenbarligen vara alldeles ändamålslös.

469

I 1: 48-54

48 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till hvad som yttrats vid 27 §.

52 §.

Föreskriften i denna paragraf om öfversändande af afskrift utaf vattendomstoens
utslag till det ställe, där ansökningshandlingarna m. m. skola hållas tillgängliga
afser endast det , 51 § första stycket omförmälda fall, då uppskof med utslagets
meddelande beslutats, utan att handläggningen af målet i öfrigt uppskjutits. Afkunnas
utslaget muntilgen vid domstolens sammanträde, erfordras ej utslagets tillhandahållande
för parterna på nämnda plats.

Utslag, meddelad
t efter
domstolens
sammanträde.

53 §.

l fÖrhandlingar eller ock genom förberedande undersökning Ersättnings.

kunna förhållanden framkomma, som gifva anledning antaga, att ett ifrågasatt före-7^0’''m''m''
tåg har vidsträcktare verkningar än förut förmodats. Parterna böra då lämnas tillfälle
att yttra sig häröfver och att framställa de yrkanden, som af det gjorda antagandet
kunna betingas. Finnes antagandet grundadt, är domstolen beträffande utdömandet
af lösen eller ersättning icke bunden att begränsa sig endast till de personer,
hvilka tillstädesvarit och framställt yrkande därom. Om af flera personer

/! ka"f°rllållanden 1 detta afseende äro likartade, någon uteblifvit från rätten, vore’
det alltför hardt, om han skulle gå miste om sådan ersättning, som komme grannarna
ill godo. Att domstolen bör hafva rätt att utdöma ersättning äfven åt denne, följeaf
den allsidiga pröfningsrätt, som tillagts domstolen i förevarande slags mål.

Af enahanda skäl bör domstolen, om beloppet af lösen eller ersättning på yrande
af en part för honom höjes, kunna medgifva motsvarande höjning äfven åt
andra parter utan deras yrkande, därest sådant erfordras för vinnande af likformighet
i uppskattningen.

Beträffande tredje stycket hänvisas till framställningen vid 23 §.

54 §.

. 1 denna Paragraf föreskrifves, att vattendomstolen i sitt beslut icke må förbigå Vattendom nagon

omständighet af någon som helst betydelse beträffande ifrågasatt byggnads ^

läge och konstruktion, samt att fullständigt besked skall lämnas angående all ifråga -

54-56

470

kommande lösen och ersättning samt om alla åtgärder och förbehåll, som må erfordras
med afseende å allmänna eller enskilda intressen.

Särskildt har här framhållits nödvändigheten vid vattenverksbyggnad om uttömmande
regler för hushållningen med vattnet, i hvilitet afseende tillika meddelas
föreskrifter angående sättet för utsättande af vattenmärke med hvad därtill hör. Det
framtida beståndet af sådant märke är ju af afgörande betydelse för hela rättsförhållandet
mellan vattenverksägaren och grannarna. Den största möjliga noggrannhet
beträffande dess utsättande bör alltså iakttagas och den största möjliga garanti
eftersträfvas för dess bevarande. I sadant afseende är det icke nog att sörja
för märkets egen hållbarhet. Om icke annorledes så genom brottslig åverkan kan
det förstöras. För att kunna återställa det i exakt samma höjdläge bör man v;sserligen
äga en noggrann beskrifning på märkets belägenhet. Men därutöfver bör
dess höjdläge vara noggrant afvägdt i förhållande till en eller flera förut befintliga
eller särskildt för ändamålet utsatta fixpunkter pa annan plats. I öfrigt hän\ isas
till hvad som yttrats vid 2 kap. 27—29 §§.

55 §.

Tid, inom Ett erhållet tillstånd att bygga i vatten bör, om det icke begagnas, gälla endast
bofven bygg begränsad tid. De rättigheter gent emot grannfastigheter, hvilka tillerkänts äganad
i vatten ren af komst, om intet yttre tecken på deras existens finnes. Därför har i förevarande paragraf
stadgats, att vattendomstolen skall bestämma viss tid, inom hvilken byggnaden
skall vara färdig. Att dock vattendomstolen kan på ansökan meddela förlängning
af den först föreskrifna tiden, framgår af 2 kap. 22 §.

Där kraftöfverföring i ersättning för vattenkraft föreskrifves, bör gifvetvis
domstolen vid bestämmande af tiden för byggnadens fullbordan hafva för ögonen
bestämmelserna i 9 kap. 18 § rörande den tid, inom hvilken kraftöfverföringen skall
vara igångsatt.

56 §.

Rättegångs kostnader.

Af det allmänna rättsförhållandet mellan sökanden och hans motparter följer,
att sökanden, äfven om ansökningen bifalles, skall godtgöra motparterna deras kostnader
å målet, i den mån de varit behöfliga. Dessa kostnader äro i själfva verket
från motparternas sida sedt att likställa med skada och förlust, som vallas genom
själfva företaget.

471

I 1: 56-

Bet rättande innehållet i paragrafens andra stycke hänvisas till hvad som yttrats
vid 10 kap. 40 §.

57 §.

I mål af den vidlyftiga beskaffenhet, som här kan ifrågakomma, kan det under- Hufvudsalcstundom
hända, att det vore för parterna otjänligt, om domstolen skulle nödgas un- }-gt heslu.t
der alla omständigheter sammanföra alla i målet förekommande tvistepunkter till del af ett
hufvudsakligt afgörande på en gång. I mål beträffande allmän farled liksom ock an- ^ ^

gående vattenreglering, sjösänkning o. d. kan det vara ett praktiskt behof, att domstolen
genom särskilda domar må döma angående skilda sträckor af företaget eller
angående skilda delar af yrkandena i målet. Vid afgörandet af ansökan om anläggande
af vattenverk är måhända själfva byggnadsfrågan lätt nog löst, under det att
vissa ersättningsfrågor, som äro utan betydelse för frågan, om byggnadsföretaget
bör tillstädjas eller icke, kunna fordra en vidlyftig och långvarig utredning.

Likaså kan afgörandet af de mångfaldig''a detaljer rörande kraftöfverföring, angående
hvilka i 9 kap. meddelas bestämmelser, kanske vara beroende på särskild utredning.
Möjlighet bör för vinnande af tid under sådana förhållanden medgifvas
domstolen att afgöra byggnadsfrågan för sig och låta frågorna om ersättning och om
kraftöfverföringens ordnande anstå till ett senare tillfälle. Äfven annars kunna liknande
förhallanden betinga målets afdömande pa skilda tider. Men visserligen bör
icke målet på sådant sätt uppdelas i skilda delar, utan att verkligt behof därtill
föranleder.

Härtill har medgifvande lämnats i 57 §.

58 §.

I10 kap. 46 § medgifves synemännen vid syneförrättning befogenhet att i Verkställigmål
af viss mindre omfattning förordna, att deras utlåtande må gå i verkställighet, Y*a kraft
äfven om det öfverklagas. I förevarande paragraf gifves åt vattendomstolen en mot- ägande besvarande
befogenhet. Med hänsyn till den större trygghet mot misstag och förhastade
medgifvanden, som må anses ligga i vattendomstolens sammansättning, har
beträffande vattendomstolens befogenhet att förordna om verkställighet af icke laga
kraftvunnet beslut någon inskränkning beträffande målens beskaffenhet icke ansetts
af behofvet påkallad.

62 §.

Rörande denna paragraf hänvisas till yttrandet vid 8 §.

II: 67-71

472

IV. Om förfarandet i stämningsmål.

67 §.

Stämnings- Då mål, hvarom i denna afdelning handlas, äro riktade mot viss person, vore
inlaga, naturligen målets anhängiggörande genom kungörelse icke på sin plats, utan erfordras
delgifvande i vanlig ordning af den stämningsinlaga med möjligen tillhörande
handlingar, genom hvars ingifvande till vattenrättsdomaren malet inledes.

68 §.

Stämnings- I viss mån samma skäl, som tala för ett skriftligt rättegångsförfarande mellan
resolution. parterna j ansökningsmål före dettas handläggning vid vattendomstolens sammanträde,
äro att åberopa också beträffande stämningsmålen. Den resolution, som vattenrättsdomaren
har att åteckna stämningsinlagan, hör följaktligen innehålla föreläggande
för svaranden icke blott att inställa sig till muntligt svaromål vid domstolens
sammanträde, utan också att dessförinnan afgifva skriftligt svaromål. Det kan
emellertid vara svårt nog för vattenrättsdomaren att vid resolutionens åtecknande bestämma
tid och plats för domstolens sammanträde. Beslutet härom kan under vissa
förhållanden blifva beroende af innehållet i svarandens skriftliga genmäle; och detta
kan i sin ordning lätt föranleda en utsträckt skriftväxling mellan parterna och kanske
särskild utredning på annat sätt. Med hänsyn härtill förutsättes i paragrafen, att
stämningsresolutionen må kunna lämna dagen och platsen för sammanträdet oafgjorda
och beroende på framtida bestämmande i enlighet med 72 §.

71 §.

Stämnings■ Väckes mot vattenverksägare talan, grundad därå att hans vattenverk i något

mmansiaag- afseende är olagligt eller att han i hushållningen med vattnet öfverskrider sin rätt,
ning med bör f]et medgifvas vattenverksägaren, om han befarar att stämningsyrkandena kunna

Q/JlSOKmUQS- r\C\ 1 « » pp\

mål, som »/vinna bifall, att genom ansökan hos vattenrättsdomaren (2 kap. 20 och 25 SS) iör7nhängig-
värfva rätt att bibehålla verket eller fortsätta med samma eller liknande grunder
9°reS'' för vattenhushållningen. Gör han det, bör uppenbarligen stämningsmålet gå upp
uti ansökningsmålet och stämningsinlagan med den öfriga utredning, som från kärandesidan
i stämningsmålet förebragts, betraktas såsom lagligen gjord erinran mot
ansökningen.

473

I I: 71-73

Det kan emellertid hända, att svaranden i stämningsmålet underlåter att ingifva
sin ansökan, till dess käromålet mot honom redan blifvit bifallet. Det vore i sådant
fall olämpligt, om vattendomstolens utslag skulle kunna verkställas, oaktadt ansökningen
mahända är af beskaffenhet att böra bifallas. Man har därför i denna paragrafs
senare stycke gifvit vattenrättsdomaren behörighet att inhibera verkställighet
af utslaget. Samma makt bör emellertid tillkomma honom ock gent emot utslag af
allmän underrätt. Sådant utslag kan vara grundadt på skäl, t. ex. beträffande rågångs
sträckning, Indika undandraga målet pröfning af vattendomstol, men det kan ock,
där det meddelats, innan denna lag trädt i kraft, eller där det afser anläggning af
annan art än i 15 § 8 sägs, vara fotadt på vattenrättsliga grunder. I bådadera fallen
äro i afseende å verkställigheten förhållandena desamma som med afseende å utslag
af vattendomstolen. Den, som söker inhibition, bör emellertid ställa pant eller borgen
för kostnad och skada, som kan uppkomma. Att paragrafens föreskrifter äro
afsedda att kunna tillämpas också med afseende å hofrätts och högsta domstolens
domar, torde framgå af ordalydelsen. Stadgandet medför behof af viss ändring i 37 §
utsökningslagen.

72 §.

Enligt hvad i 68 § omförmälts, erfordras ofta särskildt utsättande af tid och Vattendomplats
för vattendomstolens sammanträde i stämningsmål. Enligt stämningsresolu- ^anträd?''
tionen veta parterna, att de hafva att vänta bestämmelse i detta afseende. Det bör
därför vara nog att tillkännagifvandet om sammanträdet anslås i vattenrättsdomarens
tjänsterum viss tid förut och tillika underrättelse tillsändes parterna i rekommenderadt
bref. Enligt hänvisningen i 70 § gäller om möjlighet att sända underrättelsen
i stället för till parten själf till hans rättegångsombud, hvad i 66 § för liknande
fall stadgas.

V. Om förfarandet i besvärs- och underställningsmål.

73 §.

I denna paragraf bestämmas olika besvärstider beträffande talan mot å ena si- Besvärstid.
dan syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen och uppskattning enligt 48 eller 49 §
i samma kapitel samt å andra sidpn utlåtande vid sammanträde under syneförrättning
för anläggande af järnväg enligt den särskilda lagen därom. Olikheten i be60—091204.
Förslag till Vattenlag.

11: 73-82

474

svarstid betingas af en motsvarande olikhet i afseende å utgångspunkten, från hvilken
nämnda tid skall räknas. I det förra fallet är det från dagen, då förrättningen
förklarats afslutad. Utlåtandet är visserligen då uppsatt och i förrättningsmannens
besittning. Men det är icke utlämnadt till parterna eller för dem med säkerhet tillgängligt.
Utlämnandet skall emellertid enligt 10 kap. 44 § ske inom trettio dagar
från dagen för förrättningens afslutande. Parterna hafva således åtminstone trettio
dagar på sig att skärskåda utlåtandet med tillhörande handlingar och bestämma sig
för talans fullföljd eller motsatsen.

Enahanda tid eller således trettio dagar stadgas för besvär mot järnvägsförrättning.
Denna tid räknas emellertid från dagen, då utlåtande senast skall hafva meddelats
eller, hvilket i detta afseende är liktydigt, från dagen, då utlåtandet senast
skall finnas tillgängligt hos viss angifven person.

74 §

har sin motsvarighet i dikningslagens 55 §.

Kungörelse Bestämmelserna i denna paragraf stå i nära öfverensstämmelse med föreskri fang.
besvär. tfirna • 27 §? dock med sådana modifikationer, som betingas däraf, att målet redan
förut varit anhängigt hos offentlig myndighet och där varit föremål för kungörelseförfarande.
Att ånyo angifva, hvilka fastigheter som beröras af företaget, har alltså
icke funnits nödigt.

81 §.

Ändringar i Om besvär öfver syneförrättning föranleda väsentliga förändringar i afseende
delaktighets- å delaktigheten i företaget, blir den af förrättningsmannen däröfver upprättade
längd. längden onyttig. Det kan icke vara lämpligt, att domstolen skulle själf i sin dom
införa en ny längd enligt de ändrade grunderna. Då emellertid parterna i framtiden
hafva behof af att en giltig längd finnes för dem tillgänglig, har i förevarande paragraf
vattendomstolen bemyndigats ålägga förrättningsmannen att upprätta sådan
längd i enlighet med domstolens beslut.

82 §.

Kostnader
i besvärsmål.

I 59 § dikningslagen stadgas, att i mål rörande ändring eller utrifning af vattenverk,
som utgör hinder för vattenafledning, delägarne i torrläggningsföretaget skola,

ändå att de vinna saken, ersätta ägaren af vattenverk, som skall ändras eller rifvas,
all den kostnad lian får vidkännas för sin talans bevakande och utförande vid häradsrätt
(resp. rådstrfvurätt,). Nya lagberedningen, som i sitt lagförslag upptagit
denna paragraf med nämnda innehåll (65 §), försåg densamma icke med annan motivering
än ett omnämnande, att stadgandet vore hämtadt från förordningen den 20
januari 1824 om ändring eller utrifning af vattenverk, som vållar uppdämning.

Statens landtbruksingenjörer hafva vid sitt ofta omförmälda sammanträde i
februari 1906 påyrkat, att stadgandet måtte helt och hållet uteslutas. De yttra rörande
detsamma:

»Det torde ej kunna förnekas, att de bestämmelser, som influtit i § 59 af lagen
om dikning, hvarigenom en vattenverksägare, mot hvilken påstående väckes antingen
om ändring af vatfenverk eller dess utrifning, berättigas erhålla ersättning
för ej mindre sin inställelse vid syneförrättningen än äfven för all den kostnad, hvaraf
han kan drabbas för sin talans bevakande och utförande vid första domstolen, äfven
om jordägaren vinner saken, hafva gifvit upphof till de flesta tvister vid domstol
angående mål enligt 3 kap. (dikningslagen).

Enligt dessa bestämmelser kan ägaren till vattenverk och därmed jämförlig inrättning
anmäla missnöje mot en syneförrättning utan att drabbas af någon risk,
äfven om värderingen af vattenverket vore så väl utförd, att vederbörande häradsrätt
i detta värde ansåge sig icke kunna göra någon ändring. Han behöfver endast
inställa sig och uppbära sin ersättning, och jordägaren tvingas på grund af hans
missnöjesanmälan att betala honom ersättning, oaktadt arbetet försenas, ökade kostnader
tillkomma på grund af en långvarig rättegång, som varit onödig, och fleråriga
förluster genom minskad gröda uppkomma. Skälet för ett sådant tillvägagående
må vara än så lumpet, eller hela åtgärden beroende kanske endast på ett hugskott,
han riskerar ju intet, jordägaren allt.

Något skäl, hvarför jordägaren skall betala alla kostnader i en dylik sak, ändå
att han saken vinner, torde icke kunna anföras. Ej ens förrättningens extrajudiciel!.-!
karaktär eller att vattenverksägaren underkastats tvångslösen torde utgöra skäl för
denna afvikelse från vanlig rättegångsordning, enligt hvilken den, som förlorar ett
mål, också får vidkännas alla kostnader i målet eller åtminstone sina egna.

Vattenverksägaren, hvilken erhåller ej blott verkets fulla värde utan jämväl
hälften därtill, borde därmed kunna vara nöjd, endast han, därest verklig orätt blifva
begången vid värdering af verket, kan i värderingen erhålla rättelse på samma
sätt som jordägaren och med samma risk som han vid förlorad rättegång.»

476

It: 82

Ifrågavarande bestämmelse i dikningslagen sammanhänger nära med den ställning
i rättegången vid underrätten, som sökanden till företaget enligt samma lag intager.
Han är där alltid kärande, ty enligt 52 § är det lian, som skall instämma saken
i hela dess vidd, när missnöje anmäles från något håll. Syneförrättningen betraktas
enligt dikningslagen icke såsom en rättsinstans utan såsom ett försök till uppgörelse
i extra judiciell väg utan process. När detta försök genom anmälan om missnöje från
något håll strandar, då först börjar rättegången, och sökanden är den, som af enahanda
grunder, för hvilka kommittéerna här ofvan i 56 § redogjort, har att stå för
kostnaderna i första hand men med rätt att få dem åter af deltagarne i företaget, om
detta kommer till utförande.

Det är ganska påfallande, att dikningslagen icke alls berör den frågan, huruvida
andra svarandeparter vid underrätten än vattenverksägare och med dem jämställda
skola undfå ersättning eller icke. Dessa andra svarandeparter äro i stort sedt
identiska med de jordägare, som utan att vara sökande hafva båtnad af företaget.
Såsom kommittéerna framhållit vid 10 kap. 40 §, är spörsmålet om rättegångskostnad
vid första instansen åt dylika personer, för hvilkas räkning företaget sker, helt annat
än frågan om ersättning åt skadelidande tredje man. Med kommittéernas vid
10 kap. 40 § uttalade allmänna ståndpunkt härutinnan stämmer bäst den tolkning
af dikningslagens tystnad i detta afseende, som däri ser ett bevis för att dylika jordägare
icke äro berättigade till ersättning för inställelse vid underdomstolen, såsom
enligt dikningslagen första instans. Saken har emellertid i praktiken varit omtvistad.

Med den ändrade ställning syneförrättningen enligt vattenlagen får, kommer
frågan om rättegångskostnaderna vid vattendomstolen i ett helt annat läge.

Syneförrättningen blir en verklig instans, mot hvars beslut vanligt rättsmedel,
besvär, får anlitas. Förhandlingarna vid vattendomstolen få karaktären af förhandlingar
i andra instans. Den missnöjde får där ställningen af klagande, vare sig han
är sökande till förrättningen eller icke och vare sig han har båtnad af företaget eller
är en skadelidande tredje man. På svarandesidan kan man få se stundom sökanden,
stundom en eller flera andra deltagare i företaget och stundom tredje man, beroende
på hvem som är klagande och mot hvem hans talan riktas.

Huruvida en klagande, hvars besvär ogillas, bör dömas att ersätta motpartens
rättegångskostnader, må få bero af de bättre eller sämre skäl klaganden må hafva
haft för sin talan. Att under alla omständigheter döma den vattenverksägare, hvars
yrkande om högre lösen icke kunnat bifallas, skyldig att gälda rättegångskostnader
vid vattendomstolen vore utan tvifvel för hardt, särskildt med tanke på, att han enligt

477

I 1: 82 -87

nu gällande lag icke blott skulle varit fri från dylik skyldighet utan därutöfver
fått sina egna kostnader ersatta. Å andra sidan är det fullkomligt befogadt, att den,
som klagar utan rimlig grund, bör bära den ekonomiska påföljden af sitt förfarande
och ersätta vederpartens kostnader. Kommittéerna dela i detta afseende den mening,
hvarför landtbruksingenjörsmötet gjort sig till tolk.

Åt dessa åsikter har gifvits uttryck i första stycket af paragrafen. Beträffande
andra stycket hänvisas till 56 §. Huruvida i något fall klagande, som vinner
sin talan, bör i annan händelse än här nämnts njuta godtgörelse för sina kostnader,
bedömes enligt allmänna processregler.

VI. Om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas
organisation och verksamhet.

85 §.

Den nya organisationen af vattendomstolar medför med nödvändighet ökade Afgifter.
utgifter för statsverket. Det kan därför icke vara obilligt att af dem, som för främjande
af sina intressen taga den nya organisationen i anspråk, kräfva något bidrag
till kostnaderna. I förevarande paragraf hafva härom influtit föreskrifter.

87 §.

I denna paragraf förordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad nu gäl- Kungörelseler,
att i ansökningsmål sökanden, i stämningsmål käranden och i besvärsmål klaganden
skola förskjuta vissa kostnader för vattendomstolens sammanträde och för målets
utredning m. m. Bland dessa utgifter omnämnes särskildt godtgörelse åt vattendomstolens
ordförande och ledamöter samt sekreterare för inställelse till syn på stället.

Härvidlag göres dock den begränsningen, att hans skyldighet icke afser större del af
resan till platsen än från närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation. Som förrättningsställena
ofta komma att ligga på långt afstånd från domstolsledamöternas hemvist,
blefve det i jämförelse med nuvarande förhållanden en betydligt ökad pålaga för
den, som ville eller för bevarande af sin rätt nödgades anlita vattendomstolen, om
han skulle bekosta så långa resor. Särskildt beträffande små företag vore detta
ytterst betungande. Domstolspersonalen bör i stället af kronan få godtgörelse för
järnvägs- och ångbåtsresa vare sig enligt resereglemente eller, såsom kommittéerna
närmast tänkt sig, med något visst genomsnittsbelopp för hvarje resa.

87-88

478

När vattendomstolen sammanträder annorstädes än till syn på stället, böra parterna
i öfverensstämmelse med nuvarande förhållanden, då allmän domstol anlitas,
vara fritagna från kostnaden för domstolspersonalens inställelse och tidsspillan.

VII. Om fullföljd af talan mot vattendomstols eller vattenrättsdomares

beslut.

88 §.

Speciell Samma skäl, hvilka tala för inrättande af en speciell underdomstol för vatten vatten-

mål, äga i viss män giltighet också för inrättande af en speciell öfverdomstol för

mål ep (]essa mål. Otvifvelaktigt gör sig äfven i öfverdomstolen behofvet af tillgång till
lämplig.

teknisk sakkunskap starkt gällande. Ovedersägligt är ock, att en mera koncentrerad
erfarenhet hos öfverdomstolens ledamöter rörande just detta slag af mal är önskvärd,
än som låter sig tänkas med den nuvarande anordningen af arbetet i hofrätterna
och högsta domstolen. Målens fördelning sker nämligen i dessa domstolar icke efter
deras art utan efter lottning eller likartad anordning.

I själfva verket hafva också kommittéerna en tid varit betänkta på att föreslå en
speciell öfverdomstol för vattenmål samt för skiftesmål, hvilka senare mål i flera hänseenden
hafva beröringspunkter med vattenmålen. Att den nuvarande anordningen
med tre instanser efter de stora reformer, kommittéerna föreslå i vattenrätten, icke
vidare är lämplig för vattenmålen, därom har man inom kommittéerna ganska lätt
blifvit ense. Det skulle säkerligen visa sig hart när omöjligt att för tre instanser
af domstolar erhålla personer med nödig erfarenhet och nödiga tekniska insikter
med de ökade kraf i dessa hänseenden, som numera måste uppställas.

Knappast någon tvekan har rådt därom, att hofrätternas befattning med vattenmålen
bör upphöra. Till denna åsikt har naturligen mycket medverkat det trängande
behofvet för industrien af snabbare afgörande af de för densamma och för
landets ekonomi så viktiga målen rörande vattenfallens bebyggande.

Däremot hafva, såsom nämnts, kommittéerna länge tvekat, huruvida vattenmålen
borde från vattendomstolarna fullföljas till en speciell andra och sista instans eller
till högsta domstolen. Ehuru förstnämnda utväg erbjuder i vissa afseenden beaktansvärda
fördelar, äro dock å andra sidan åtskilliga svårigheter förknippade med
densamma. Ledamöterna i en dylik högsta instans maste helt visst åtnjuta domares
oafsättlighet och följaktligen vara af Konungen utnämnda till sina befattningar.

Deras aflöning borde icke understiga justitierådens. Det kan icke med full säkerhet
förutses, huruvida denna domstols arbetsmaterial för en längre framtid komme att
blifva fullt tillräckligt.

Härtill kommer en betänklighet af stor rättslig betydelse. Såsom framgår af
18 § härofvan, kunna i vattenmål lätt komma att afdömas frågor tillhörande helt andra
rättsområden än vattenrättens, t. ex. obligationsrättens, processrättens. Skulle äfven
för dessa frågor den speciella vattenöfverdomstolen blifva sista instans, skulle det
kunna inträffa, att i något visst afseende på den allmänna rättens område en olika
rättsprincip blefve fastslagen af nämnda specialdomstol, än som godkändes af högsta
domstolen. Och någon myndighet, behörig att slita en dylik konflikt, funnes icke.
Å andra sidan vore det förenadt med betydande olägenheter att i dylika frågor tilllåta
klagan till högsta domstolen öfver beslut af vattenöfverdomstolen, som i öfrigt
vore en med högsta domstolen sidoordnad myndighet.

Kommittéerna hafva alltså slutligen stannat vid den åsikten, att vattenmålen
borde fullföljas från vattendomstolarna direkt till högsta domstolen. Detta sätt
att ordna saken erbjuder uppenbarligen de minsta organisatoriska svårigheterna.
De väsentligaste syftemålen med inrättandet af en speciell öfverdomstol torde kunna
tillgodoses äfven på detta sätt.

Den tekniska sakkunskapen kan på ett i det hela nöjaktigt sätt tillhandahållas
högsta domstolen genom föreskrift, att person med framstående teknisk förmåga och
rik erfarenhet enligt Konungens förordnande skall öfvervara handläggningen och
afgörandet af vattenmål och därvid tillhandagå med erforderliga råd och upplysningar.
Härom har stadgande införts i 93 §.

För mera samlad erfarenhet och kontinuitet i behandlingen af dessa mål, har
man tänkt, borde sörjas genom vissa ändringar i lagen den 26 maj 1909 angående
Kungl. Maj ds högsta domstols tjänstgöring på afdelningar. Enligt 3 § i nämnda
lag äro afdelningarna lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens handläggning
hörande ärenden. Dessas fördelning beror endast af den ordning, hvari de enligt
gällande föreskrifter anmälas. Häri borde, enligt kommittéernas mening, göras
der. ändring, att vattenmålen alltid tilldelades någon viss afdelning, hvarvid tilllika
förutsättes att ett visst antal, exempelvis tre af domstolens ledamöter, ständigt
skulle tjänstgöra på denna afdelning. Dessa tre ledamöter finge alltså, där ej sjukdom
eller semesterförhållanden eller dylikt lade hinder i vägen, deltaga i alla vattenmål,
som fullföljas till Kungl. Maj:t. De finge en rik erfarenhet på detta område
och vore ej heller främmande för andra mål, som jämte vattenmålen kunde med -

Fullfölid af
talan direkt
hos högsta
domstolen.

480

hinnas på af delningen. Genom de öfriga ledamöterna stode de i alla händelser i
den lifligaste, ständiga rapport med rättsåskådningen inom högsta domstolen på andra
områden.

Kommittéerna kunna icke underlåta att uttala den uppfattningen, att utan sådana
anordningar, som här antydts, vattenmålens handläggning i högsta domstolen
knappast läte sig tillfredsställande ordnas. Att föreslå de lagändringar, som i detta
afseende äro hehöfliga, torde emellertid icke tillkomma kommittéerna.

Kommittéerna förbise icke den invändning, som mot deras förslag att med förbigående
af hofrätterna medgifva klagan i vattenmål direkt till högsta domstolen
kan riktas därom, att antalet till högsta domstolen fullföljda vattenmål därigenom
skulle komma att ökas. Vid denna invändning måste fästas stor vikt. Och hänsynen
till densamma inverkade ganska mycket till främjande af tanken på en speciell
öfverdomstol. Men med vattendomstolarnas förbättrade organisation är det att
hoppas, att parterna i större utsträckning än hittills komma att åtnöjas med domslutet
i första instans, eller i allt fall att målens afgörande i högsta domstolen skall
blifva mindre tidsödande. Genom föreskriften om revisionsskillings erläggande
motverkas i alla händelser parternas benägenhet att i onödan draga mål under Konungens
pröfning.

Vad och re- Hänsynen till denna angelägenhet har i viss mån medverkat till kommittéernas
viston. . förevaran(je paragraf uttalade ståndpunkt, enligt hvilken, frånsedt brottmålen, vattenmålen
skola såsom tvistemål fullföljas till Konungen efter vad och revision. Kommittéerna
hafva därvidlag haft förmånen att bygga på de bestående förhållandena.
Både mål enligt dikningslagen och mål enligt vattenrättsförordningen gå för närvarande
revisionsvägen till Konungen. Och därvid har man trott böra förblifva. Att
torrläggningsmålen enligt vattenlagsförslaget skola genom besvär fullföljas från syneförrättningen
till vattendomstolen och icke såsom hittills genom formlig stämning,
är en omständighet af uteslutande formell natur, som icke kunnat inverka på de
sakskäl, som tala för bibehållande af den nuvarande ordningen för deras fullföljande
till Konungen.

Ett nytt slag af mål, farledsmål och hvad därmed likställes, tillkomma emellertid.
I mycket ringa grad äro de dock af olika natur i förevarande afseende mot
andra vattenmål. Tvister om en ifrågasatt farleds sträckning blifva säkerligen mycket
sällsynta och bero i själfva verket jämlikt 3 kap. 4 § i alla fall af någon betydenhet
på afgörande af Konungen i statsrådet. I öfrigt röra dessa mål väsentligen

481

I 1: 88-93

ersättningsfrågor, hvilka hittills delvis tillhört de allmänna domstolarnas och således
i sista hand högsta domstolens afgörande.

89 §.

Såsom redan antydts, komma vattenmålen i allmänhet att behandlas såsom tvis- Besvär.
temål. Dock böra därifrån undantagas de mål, som enligt vanliga regler hänföras
till brottmål. Dessa skola fullföljas genom besvär. Likaså kunna besvär ifrågakomma
mot preliminära beslut samt med dem likställda slutliga afgöranden i mål,
som räknas till tvistemål, allt detta i full öfverensstämmelse med reglerna för andra
tvistemål. Härom skola tillämpas bestämmelserna i 3 och 5 §§ i 25 kap. rättegångsbalken.
Detta kapitel skall hufvudsakligen jämväl i öfrigt vinna motsvarande tilllämpning
å vattenmål, i den mån ej 88 § särskildt stadgar eller förhållandenas natur
utesluta sådan tillämpning. Härom innehåller 89 § bestämmelser.

90 §.

Då parterna ofta äro bosatta på långt afstånd från vattendomstolens kansli, Tid för ankar
det ansetts nödigt att förlänga den vanliga tiden för anmälan af vad. I öfrigt
gälla i stort sedt rättegångsbalkens bestämmelser i hithörande ämnen.

91 §.

Bestämmelserna i denna och närmast föregående paragrafer innebära för tviste- Besvärs delmålen
en kombination af vade- och revisions förfarandena, betingad däraf, att mel- 9ifntn9''
laninstansen borttages. I öfrigt hänvisas till hvad som yttrats vid 88 §.

Här skall endast anmärkas vidkommande besvär i de sällan förekommande fall,
där sådana kunna anföras i vattenmål, som hos vattendomstolen anhängiggjorts såsom
ansöknings-, besvärs- eller underställningsmål, att delgifning af besvären icke
lämpligen kunnat föreskrifvas med den mängd parter, som i dylika mål kunna förekomma.
Det har ansetts tillfyllest, att besvären delgifvas den person, hos hvilken
handlingarna i målet förvaras. Part, som vill förklara sig öfver besvären, må där
efterhöra desamma och taga del af dem. Det är tydligt, att af fattningen af kommunikationsresolutionen
måste i slika fall undergå någon jämkning.

93 §.

I afseende å denna paragraf hänvisas till framställningen under 88 §.

61—091204. Förslag till Vattenlag.

I I: 94—12: I

482

94 §.

Fullföljd af
talan i visst
fall hos
Kungl.
Maj;t i
statsrådet.

Vattenbokens
ändamål
och innehåll.

Enligt gällande lag tillkommer det Konungens befallningshafvande att i första
hand pröfva, huruvida från det allmännas sida hinder möter mot sjösänknings- och
vissa andra torrläggningsföretag. Mot Konungens befallningshafvandes beslut fullföljes
talan i administrativ ordning hos Kungl. Maj:t. Af skäl, som anförts vid 5
kap. 31—34 §§, har sagda pröfning ansetts höra för framtiden öfverlämnas åt vattendomstolarna.
Med hänsyn till ifrågavarande pröfnings speciella karaktär och de
synpunkter, som därvid uteslutande komma i betraktande, synes det emellertid mindre
lämpligt att låta talan mot vattendomstolens beslut i detta fall liksom eljest fullföljas
hos högsta domstolen. På grund häraf har i förevarande paragraf beträffande fullföljd
af sådan talan föreskrifvits, att den skall ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet genom
besvär, som ingifvas i vederbörande statsdepartement (jordbruksdepartementet).

12 KAP.

Om vattenbok och inskrifning däri.

Enligt riksdagens skrifvelse den 10 maj 1904 borde det tagas under öfvervägande,
om och i hvad mån vattenböcker, såsom i utlandet skett, borde äfven
här i landet komma till stånd. Till stöd för detta uttalande åberopades motiveringen
i en vid nämnda riksdag väckt motion, hvari framhalles, hurusom vid den lifliga
omflyttning af äganderätten till vattenverk och vattenfall, som under senare tider
ägt rum, ofta visat sig svårighet att kunna med säkerhet utröna, hvilken rätt till
uppdämning samt rättigheter och skyldigheter i öfrigt, som vore förenade med ett
vattenverk. Vanligtvis grundade sig desamma på en för långa tider sedan hållen
syn eller afgjord rättegång, och saframt handlingarna till dessa icke varit tillgängliga,
hade det icke funnits annan utväg än att verkställa besvärliga och långvariga
undersökningar i häradsrätternas domböcker för att därigenom söka vinna upplysning
i saken. Sådana svårigheter skulle undanröjas, därest bestämmelser infördes
angående förandet af en vattenbok, hvari intoges en förteckning å de vattenverksanläggningar
och dammbyggnader, som funnes i hvarje särskildt vattendrag, med
uppgift å den dämningsrätt samt rättigheter och skyldigheter i öfrigt, som tillkom -

48.H

me ett hvart af dem. För sådant ändamål herde vidtagas lagstiftningsåtgärder,
åsyftande att ålägga hvarje vattenverksägare att, så snart laga kraft ägande utslag
angående en tillämnad vattenverksanläggning eller förändring i eu äldre sådan förelage,
ingifva en bestyrkt afskrift af utslaget jämte kopior af saken rörande ritningar
till någon central myndighet för att där förvaras och inregistreras i en för hvarje
särskildt vattendrag förd förteckning. På så sätt skulle det för eu hvar blifva lätt
att bereda sig kännedom om de rättigheter och skyldigheter, som vore förenade med
hvarje vattenverk, liksom det äfven torde vara uppenbart att, om de anteckningar,
som skulle införas i registret, gjordes tillräckligt utförliga och noggranna, därigenom
skulle framjas en ur teknisk synpunkt enhetlig och planmässig behandling
af alla frågor rörande vattenverksanläggningar i samma vattendrag, då man därigenom
skulle kunna erhålla upplysning om de beräkningar angående vattendragets
vattenmängd och öfriga förhållanden, som lagts till grund för de utslag, hvarigenom
tillstånd till byggnader i vattendraget förut meddelats.

Det lider enligt kommittéernas åsikt intet tvifvel, att bristen på en systematiskt
ordnad förteckning öfver vattenbyggnader länge varit och är eu kännbar olägenhet
Kommittéerna ansluta sig i detta afseende till hvad i den nämnda motionen anförts.
Icke minst skulle en sådan förteckning eller vattenbok, hvari införts en beskrifning
pa vederbörande vattenverk och en uppgift på därmed förenad dämningsrätt och på
de för vattenverket fastställda regler för hushållningen med vattnet, vara af vikt
for ägare af sådana fastigheter, hvilka i ett eller annat afseende lida men af vattenverket.
De hade i vattenboken lätt tillgänglig en autentisk handling, efter hvilken de
skulle kunna kontrollera, att vattenverket handhades i enlighet med de bestämmelser,
som därför meddelats.

Da kommittéerna alltså beslutat hemställa om uppläggande af vattenböcker,
afva de emellertid tillika måst taga under öfvervägande, huruvida i dessa böcker
hora upptagas alla slags byggnader och andra arbeten i vatten eller om en begränsning
bor aga rum till vissa slag af arbeten. Behofvet af ett systematiskt ordnadt
register öfver olika slag af förrättningar beträffande vatten förefinnes visserligen
sa till vida, som det otvifvelaktigt, är önskvärdt att erhålla en uppslagsbok, hvarur
lätt besked kan erhållas om alla förrättningar, som hållits rörande vattendraget i
fråga, äfvensom uppgift om, hvarest handlingarna till förrättningarna finnas tillgängliga.
Men i afseende å utförligheten af de anteckningar, som böra göras i vattenboken,
staller sig saken ganska olika för å ena sidan förrättningar inom den lukrativa
vattenrättens område och å andra sidan förrättningar af defensiv natur, eller

484

som afse användandet endast af grunden under vattnet, icke af vattnet själft. Inverkan
på vattenförhållandena genom arbeten af sistnämnda slag är i regel af konstant
natur och knappast beroende af något visst sätt för handliafvandet af vattnet.
Beträffande dem kan det vara nog att erhålla en naken förteckning öfver själfva
förrättningarna med u ppgif t om tiden för deras hållande och afslutande m. m. Den,
som behöfver erhålla närmare kunskap om innehållet i de under eu viss förrättningfattade
beslut, kan med ledning af registrets tidsuppgifter utan större svårighet
erhålla sådan genom att hos vederbörande myndighet undersöka förrättningshandlingarna.

Annat är förhållandet beträffande företag inom den lukrativa rätten. För
sådana tarfvas en verklig uppslagsbok, i hvilken kortfattadt och öfverskådligt men
dock i hufvudsak fullständigt angifvas byggnadernas och arbetenas beskaffenhet
och mått samt reglerna för vattnets handhafvande. Främst gör sig behofvet i dessa
afseenden gällande beträffande vattenverksbyggnader. Och rimligtvis böra beträffande
sådana byggnader anteckningarna i vattenboken göras mera omfattande
än i fråga om arbeten för vattnets tillgodogörande i annat syfte än för kraftanläggning,
eller således för vattenledning, bevattningsanstalt, farled eller dylikt. Men
äfven beträffande anläggningar af sistnämnda art torde behofvet af en öfverskådlig
sammanfattning af meddelade bestämmelser vara tillräckligt starkt för att betinga
upptagande i vattenboken af innehållet i de rörande dem fattade beslut. Beträffande
vattenregleringar är behofvet härutinnan väl ännu starkare än med afseende
å vattenkraftsanläggringar, i den mån som vattenregleringarna kunna omfatta vida
större och mångsidigare intressen än särskilda vattenverk. Detta gäller dock företrädesvis
de delar af vattenregleringen, som angå dammbyggnad och reglerna för
vattnets framsläppande; med afseende å sådana anstalter, som må vara vidtagna i
torrläggningssyfte för vissa områden af vattenregleringssamfälliglieten. kan sannolikt
större knapphet i anteckningarna vara på sin plats.

I öfverensstämmelse med hvad nu yttrats, har förevarande paragraf uppställts
på det sätt, att i vattenboken föreskrifvits skola inskrifvas faktiska och rättsliga
förhållanden rörande anläggningar för tillgodogörande af rinnande vatten såsom
drifkraft eller annorledes, men att andra slag af företag skola allenast förtecknas
i en bilaga till vattenboken.

Från denna regel hafva emellertid stadgats två undantag.

För det första hafva från införande i vattenboken undantagits flottledsanläggningar
och andra arbeten å allmän flottled. Detta undantag bär dock tänkts skola

485

12:1

blifva allenast al öfvergående natur. Det motiveras därmed, att revisionen af flottningsförfattmngarna
icke ingår i kommittéernas uppdrag, hvarför kommittéerna icke
velat i detta afseende föreslå bestämmelser. Ehuru det för kommittéerna ter sig
sannolikt, att vid den förestående revisionen af flottningsförfattningarna det skall
finnas lämpligt att låta vattenboken omfatta äfven flottledsbyggnader, har man dock
icke kunnat taga detta alldeles för gifvet utan måst förutsätta, att nämnda revision
skulle kunna härutinnan komma till ett annat resultat.

Det andra undantaget från hufvudregeln afser att tillföra själfva vattenboken
en grupp byggnadsföretag, som enligt hufvudregeln skulle tillhört bilagan. Härmed
åsyftas sådana dammbyggnader, som undantagsvis kunna ifrågakomma för
ändamål, Indika icke hänföras till vattnets tillgodogörande. Dammbyggnader kunna
stundom vara af nöden i sammanhang med torrläggningsföretag, och äfven
i dylika fall äro med föreskriften om uppförandet gärna förknippade bestämmelser
om vattnets framsläppande eller innehållande. I själfva verket finnas för dylika
företags införande i vattenboken samma skäl, som gälla med afseende å vattenregleringar.

Vidkommande innehållet i de anteckningar, som böra göras i vattenboken rörande
företag, som där inskrifvas, innehåller förevarande paragraf endast, att inskrifningen
skall afse taktiska och rättsliga förhållanden rörande företagen. Samma
tanke är i 3 § i någon mån utförligare angifven sålunda, att inskrifningen skall omfatta
de hufvudsakliga förhållanden, som äro af vikt för kännedomen om anläggningens
beskaffenhet samt om de rättigheter och skyldigheter för framtiden, Indika
äro förenade med densamma. Men detaljerade bestämmelser rörande anteckningarnas
innehåll och vattenbokens uppställning lämnas icke i vattenlagsförslaget.
Enligt 15 § öfverlåtes åt Konungen att härutinnan besluta, Antydningsvis kan
emelleitid här framhållas, att vattenboken icke lär böra sakna uppgifter t. ex. om
vattenmärke, där sådant skall anbringas, om reglerna för hushållningen med vattnet,
om den kraftöfverföring, som kan vara bestämd såsom ersättning för annans
vattenkraft, m. m. Tillika torde den böra innehålla en kort beskrifning af vattenverket,
där sådant med inskrifningen afses, och dess belägenhet samt uppgift, till
hvilken fastighet det hör. Huruvida dessa uppgifter böra inskrifvas helt eller delvis
i själfva boken eller lämpligen kunna meddelas genom anteckningar å ritningar,
som lära böra läggas såsom bilaga till kompletterande af anteckningarna i själfva
boken, må tagas i öfvervägande i sammanhang med utfärdande af förordning rörande
vattenbokens närmare inrättande och förande.

12: 1-2

486

Vattenboken
föres af
vattenrättsdomaren.

I den mån hydrografiska, och topografiska beskrifningar öfver de vattendrag,
som en vattenbok afser, med tillhörande vattensamlingsområden äro eller varda af
vederbörande myndigheter utarbetade, bör vattenboken innehålla besked därom.
Det må tillsvidare lämnas öppet, huruvida sådant bör ske genom direkta anteckningar
i boken eller genom hänvisning till beskrifningen i fråga.

2 §•

Såsom nämnts, tänkte sig den ofvannämnde motionären vid 1904 års riksdag,
att vattenboken skulle föras hos en central myndighet. Såsom sådan myndighet
nämnde han förslagsvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då var emellertid icke
påtänkt möjligheten att inrätta särskilda vattendomstolar. Sedan tanke härpå hos
kommittéerna tagit fast form och förslag framkommit att uppdela landet mellan ett
fåtal dylika domstolar med bestämmelse, att gränserna mellan domstolarnas områden
skulle följa vissa vattendelare mellan olika vattensystem, så att ett och samma vattendrag
i hela sin utsträckning komme att tillhöra samma vattendomstol (11 kap.
9 §), har man funnit öfvervägande skäl tala för att inrätta lika manga vattenböcker
som vattendomstolar och förlägga vattenböckerna och deras förande till vattendomstolarnas
kanslier. Det synes uppenbart, att bestämmandet af hvad i vattenboken
bör införas rörande ett visst företag sker med vida större lätthet och med
större garanti för riktighet och fullständighet, om det anförtros åt de personer, som
dömt i ärendet, eller närmare bestämdt åt vattenrättsdomaren, än om bestyret därmed
skulle öfverlåtas åt personer, som förut icke deltagit i ärendets handläggning.
Beträffande införande i vattenbok af äldre anläggningar, enligt hvad nedan stadgas
i 4—12 §§, erfordras för öfrigt förfoganden af ganska ömtålig natur, för hvilkas
afgörande ingen annan än en domare kan sägas vara fullt lämpad.

På dessa grunder föreslås i förevarande paragraf, att vattenboken för hvarje
domstols område skall föras af vattenrättsdomaren. Det är alltså denne, som är
ansvarig för anteckningarnas innehåll, äfven om han, såsom ofta kommer att ske,
påkallar vattenrättssekreterarens biträde i saken. Dock har man beträffande sådana
anteckningar, som äro af rent tekniskt innehåll, velat lämna vattenrättsdomaren
utväg att fritaga sig från detta ansvar. Honom tillerkännes nämligen rätt att från
vederbörande vattenrättsingenjör påkalla förslag till lydelse af dylik anteckning.
Godtager han förslaget och inför detsamma, hvilar ansvarigheten i denna del på
vattenrättsingenjören.

487

12:3

3 §.

För anteckning’ i vattenboken rörande åtgärd, som vidtages efter det vattenlagen
trädt i kraft, förutsattes såsom ett första villkor, att till grund för åtgärden
ligger något beslut ai domstol eller annan myndighet. Skulle någon önska att få i
vattenboken antecknad någon anläggning, som företagits utan laga myndighets
Pröfning, äger han först påkalla sådan pröfning, innan anteckning må sröras.

Har beslut, som nu nämnts, meddelats efter det vattenlagen trädt i kraft, skall
införandet i vattenboken vidtagas af vattenrättsdomaren ex officio. Någon åtgärd
å vederbörande parts sida för inskrifningens åstadkommande erfordras således icke.
Beslut, hvarom nu är fråga, skall i regel meddelas af vattendomstolen, och i sådan
händelse har vattenrättsdomaren såsom ordförande i nämnda domstol omedelbar tillgång
till de handlingar, som behöfvas för anteckningarnas affattning. Hvilka
åtgärder som från hans sida kunna böra vidtagas för anskaffande af nödiga ritningar,
om och när sådana behöfva biläggas anteckningarna, torde böra bestämmas
i den i 15 § stadgade ordning. Undantagsvis kan dock beslut, som bör föranleda anteckning
i vattenbok, vara meddeladt af annan myndighet än vattendomstolen. Så
t. ex. i farledsmål understundom af Konungen (3 kap. 4 §). Dessutom kan beslutet,
ehuru meddeladt efter nya lagens ikraftträdande, dock under öfvergångstiden grundas
på äldre lag och vara meddeladt af myndighet, som enligt sådan lag är därtill
behörig. I sådana fall, som nu berörts, skola för inskrifningen nödiga handlingar
från vederbörande myndighet hållas vattenrättsdomaren till hända.

Inskrifningen skall ske med ledning eif heslutet. Den skall således icke omfatta
något förhållande, som icke framgår af beslutet i fråga med därtill hörande
handlingar. Följaktligen får den väsentligt olika innehåll t. ex. i ett ansökningsmål,
där ägaren af ett strömfall söker att få bebygga detta, och i ett af tredje man
mot honom riktadt stämningsmål. I förra fallet omfattar inskrifningen den planerade
anläggningen i dess helhet, i det senare allenast de bestämmelser, som till
följd af framställda yrkanden från tredje man funnits böra i domen meddelas. Detta
förhållande, som betingas däraf, att inskrifningen i dessa fall icke sökes, utan vidtages
ex officio, föranleder, när ett stämningsmål angår anläggning, som funnits

innan vattenlagen trädt i kraft och som icke blifvit inskrifven enligt 4_12 §§, att

enligt beslutet i detta mal inskrifning kan komma att ske rörande föreläggande att
ändra verket i vissa afseenden, oaktadt verket själft icke finnes förut omförmäldt i

Inskrifning
på grund af
beslut, meddeladt
efter
det vattenlagen
trädt
i kraft, göres
af vattenrättsdomaren

ex officio.

12: 3-5

488

vattenboken. Dylika oegentligheter låta sig svårligen undvika under en öfvergångstid
till ett nytt system.

4 §.

Ansökan om 4—12 §§ afhandla frågan om införande i vattenboken på ägarens begäran af aninSJörIndR9
teckningar rörande anläggningar, hvilka tillkommit innan vattenlagen trädt i kraft
laggning e^er oc^ därefter i enlighet med beslut, som meddelats dessförinnan. Sådana anläggningar
kunna visserligen, såsom nyss framhållits, medelbart blifva föremål för
anteckning enligt 3 §, nämligen för så vidt efter vattenlagens ikraftträdande meddelas
beslut om ändrande af dylik anläggning. Men i ty fall kommer anteckningen
att få allenast den begränsade omfattning, som ofvan antydts.

Det är visserligen ur allmänna synpunkter ett önskemål, att äfven äldre anläggningar
må blifva införda i vattenboken. Men något legalt tvång i detta hänseende
har man icke ansett sig böra stadga i anseende till det icke obetydliga arbete och de
kostnader, som äro oskiljaktiga från en åtgärd för införande i vattenboken af dylika
äldre anläggningar, så vidt nämligen icke staten i detta afseende trädde hjälpande
emellan, något som kommittéerna ansett icke böra ifrågasättas. Inskrifning af
äldre anläggning har alltså gjorts beroende af ägarens egen ansökan.

Hvad man således icke velat ernå genom tvångsföreskrifter, har man trott sig
kunna i stor utsträckning vinna genom att bereda anläggningar, som inskrifvas i
vattenboken, en gynnad ställning i förhållande till icke inskrifna. Beträffande vattenverk
i större vattendrag medför, såsom framgår af stadgandena i 1 kap. 7 §,
verkets inskrifvande inom viss tid från det vattenlagen trädt i kraft den företrädesrätten,
att strömfallsägaren blir fritagen från skyldigheten att utan ersättning
afstå vatten eller fallhöjd åt sådana allmänna ändamål, som i 5 § af samma kapitel
omförmälas. En annan betydelsefull förmån vinnes till följd af stadgandet i 11 § af
förevarande kapitel, att inskrifningen af anläggningar i vare sig större eller mindre
vattendrag efter viss tid medför laga häfd för anläggningens fortbestånd. Det finnes
alltså god anledning till antagande, att åtminstone flertalet vattenverksägare
skola låta sig angeläget vara att inskrifva sina verk.

5 §.

Handlingar,
som skola
åtfölja ansökan
om
inskrifning.

Det ligger i sakens natur, att den, som enligt 4 § vill söka inskrifning i vattenboken
för äldre anläggning, vid ansökningen bör foga sådana handlingar, som äro af

489

12: 5-9

nöden för inskrifningens verkställande. Föreskrifter i detta afseende meddelas i
förevarande paragraf.

6 §.

Särskildt med hänsyn till stadgandena i It § är inskrifningen i vattenbok en
sak, som berör äfven tredje mans intressen. Men äfven oafsedt frågan om laga häfd
kunna grannarna hafva intresse af hvad som inskrifves. Det är naturligen icke för
dem likgiltigt, om i anteckningarna i vattenboken skulle insmyga sig felaktiga uppgitter,
som i något afseende skulle förutsätta större rättigheter för sökanden, än
grannarna anse honom äga. Därför har i förevarande paragraf föreskrifvits, att inskrifningsbeslutet
skall föregås af en offentlig kungörelse, hvari anbefalles dem, som
hafva något att erinra mot inskrifningen, att gorå sina anmärkningar inom viss tid.

Kungörelse.
om inskrift
ninasansökan.

7 §•

Uti den i föregående paragraf omförmälda kungörelsen skall lämnas uppgift om Undersöktiden
för undersökning af sakkunnig person, hvilken jämlikt förevarande paragraf Sakkunnig
efter vattenrättsdomarens förordnande skall äga rum, innan inskrifningen må bevil- person.
jas. Såväl ur allmänna synpunkter som af hänsyn till tredje mans rätt är det nämligen
uppenbarligen af vikt, att de sakuppgifter, hvilka skola införas i vattenboken,
blifva riktiga och öfverensstämmande med verkligheten. Det har därför ansetts nödigt
att särskildt kontrollera de lämnade uppgifterna, innan de läggas till grund
för anteckningar i vattenboken. Undersökningen i fråga skall naturligtvis bekostas al
sökanden, likasom denne också i öfrig! skall vidkännas kostnaderna för de af ansökningen
föranledda åtgärder.

8 och 9 §§.

Vattenrättsdomaren har att bedöma, huruvida ansökningen och de därvid fogade
handlingar innehålla alla för inskrifningen erforderliga uppgifter eller behöfva kompletteras.
I sistnämnda händelse meddelas sökanden nödigt föreläggande. Skulle
dock inträffa, att handlingarna äro så ofullständiga eller oriktiga, att de ej kunna
läggas till grund för inskrifningen, med mindre de fullständigt omarbetas, bör ansökningen
afslås.

62—091204. Förslag till Vattenlag.

Komplettering
af ingifna
handlingar.

Af slag i
visst fall.

12:10

490

10 §.

Ansökan
betr. anläggning,
som
utan tillstånd
uppförts
eller
väsentligt
ändrats efter
den 30
april 1881,
skall afslås.

Såsom en brist af afgörande betydelse i afseende å handlingarnas fullständighet
måste det uppenbarligen betraktas, om därvid icke fogas sådant beslut af domstol
eller annan myndighet, på grund hvaraf anläggningen utförts. Endast om det i
något fall skulle visa sig omöjligt att förete beslutet, t. ex. till följd däraf att vederbörande
arkiv uppbrunnit, må ansökningen ändock kunna beviljas. Sökanden kommer
i sådan händelse i samma ställning, som om anläggningen tillkommit utan tillstånd
eller pröfning af myndighet. Och sådant förhållande utgör icke hinder för
inskrifningens beviljande, lika litet som den omständigheten, att tid, sätt och villkor
för anläggningens tillkomst tilläfventyrs må vara okända. Det är naturligtvis icke
utan betänkligheter man sålunda tillstädjer inskrifning i vattenboken af anläggningar,
hvilka måhända i själfva verket olagligen tillkommit. Och betänkligheterna
måste väsentligen tilltaga i styrka, om man, såsom i 11 § föreslås, med inskrifningen
förbinder verkan, att laga häfd å de inskrifna förhållandena kan efter viss tid vinnas.
Dessa betänkligheter kunna dock icke tillmätas afgörande betydelse. Dels voro
nämligen lagens bestämmelser om vattenbyggnader före vattenrättsförordningens
tillkomst mycket ofullständiga, så att de beslut om uppförande af vattenverk, hvilka
meddelats i äldre tider, äro mycket litet upplysande rörande den medgifna byggnadens
beskaffenhet och de rättigheter, som förenats därmed, och dels måste en vattenbyggnad,
som ägt bestånd t. ex. i flera tiotal år, i själfva verket, intilldess annat förhållande
träder i dagen, presumeras vara faktiskt godtagen af dem, som måhända
från början lidit förfång af byggnaden. Icke ens, om det af ansökningshandlingarna
framgår eller vid undersökning enligt 7 § skulle visa sig, att anläggningen är annorlunda
beskaffad än i sådant beslut medgifvits, innefattar detta förhållande i och för
sig tillräcklig grund att vägra inskrifning.

Äfven beträffande sådan afvikelse från hvad som blifvit bestämdt kan åberopas
förhållandets långvarighet till stöd för presumtionen att detsamma tagits för
godt. Inskrifningen rörande anläggningar, som finnas vid tiden för vattenlagens
ikraftträdande, afser i främsta rummet konstaterande af faktiska förhållanden och
af rättsliga förhållanden endast, i den mån upplysning därom står att vinna. Där
rättsförhållandena äro oklara, blifva de till följd af inskrifningen klargjorda, antingen
på det sätt, att inskrifningen lämnas oklandrad och således jämlikt 11 §
laga häfd vinnes å anläggningen, sådan den inskrifvits, eller ock därigenom, att
klander inom föreskrifven tid väckes af någon, som därtill finner sig befogad.

491

12: 10-11

Syftet med inskrifningen ur således visserligen i väsentlig grad att ernå visshet rörande
rättsförhållandena. Och detta syfte skulle illa tillgodoses genom eu vägran
af inskrifning på grund däraf, att dessa förhållanden vid inskrifningstillfället äro
osäkra. Befintligheten af eu anläggning berättigar således dess ägare till inskrifning
däraf i det skick, hvari den befinnes. Den, som förmenar, att anläggningen
olagligen tillkommit eller ändrats, äger att genom stämning anhängiggöra talan om
rättelse i hvad som må hafva skett utan rätt. I detta afseende blir förhållandet
likartadt med hvad redan nu äger rum, endast att den, som vill stämma, måste vid
talans förlust göra detta inom den i 11 § stadgade tid af fem år efter inskrifningen.

I dessa regler, hvilka framgå af bestämmelserna i föregående paragrafer jämförda
med förevarande paragraf, göres här en betydelsefull inskränkning. Omförmälda
regler äro, såsom framhållits, väsentligen grundade därpå, att de förhållanden,
som skola inskrifvas, ägt bestånd en längre tid. Där denna förutsättning
brister, böra följaktligen andra regler tillämpas. Det vore säkerligen icke öfverensstämmande
med god rättsuppfattning, om inskrifning skulle beviljas och möjlighet
till häfd skapas för en anläggning, som i strid mot gällande lag tillkommit
t. ex. helt kort innan vattenlagen trädt i kraft. Och i detta afseende har det ansetts
nödvändigt att uppdraga en bestämd tidsgräns, hvilken lämpligen torde kunna
sammanfalla med tiden, då 1880 års vattenrätts- och farledsförordningar trädde i
kraft, eller utgången af april månad 1881. Anläggningar, som tillkommit eller
väsentligt ändrats efter nämnda tid, må enligt förevarande paragraf icke inskrifvas,
med mindre till stöd för anläggningens eller ändringens tillkomst kan företes
domstols eller annan behörig myndighets beslut. Kan ej så ske, bör ansökningen
om inskrifning afslås. Men ägaren är obetaget att genom vederbörlig
ansökan hos vattendomstolen få anläggningens laglighet i behörig ordning pröfvad.

Sker det, följer därpå inskrifning enligt 8 §.

11 §•

Hufvudinnehållet i denna paragraf och skälen till stadgandena däri framgå af Rättsverkan

eif inskrift

hvad ofvan yttrats. Här skall endast framhållas att den tid, under hvilken tredje ning på
man äger att föra talan vare sig mot lagligheten af de med inskrifningen afsedda ^ansökan
förhållanden eller om bättre rätt till vattnet, bestämts"till fem år efter inskrifningsbeslutet.
Har denna tid gått till ända utan att talan i någotdera afseende! väckts,
är sökandens rätt att bibehålla anläggningen och tillgodogöra vattnet fri från klander.

492

Härvidlag måste emellertid göras två väsentliga inskränkningar i den stadgade
regeln.

Den ena inskränkningen afser förhållandet till äldre tvister, hvilka möjligen
kunna hafva förekommit rörande vattenverket. Hvad i sådan tvist dömts hör enligt
allmänna rättsgrundsatser gälla äfven mot häfden. Dock hör man uppenbarligen
icke gå så långt som att stadga, det häfderegeln skulle upphäfvas af dom i dylik
rättstvist, huru gammal än domen vore. Ett dylikt stadgande skulle väsentligen
upphäfva hufvudregelns verkan. Ty vattenverksägaren skulle aldrig kunna vara
säker, att icke en för honom okänd dom från 50 eller 100 år eller än längre tid
tillbaka skulle kunna komma i dagen och kullkasta hans förhoppningar om orubbad
säkerhet för sitt verk. Å andra sidan vore det lika orimligt, om domen i en
tvist, som slutförts helt kort tid innan vattenlagen trädt i kraft, skulle för sin
giltighet vara beroende däraf, att inom häfdetiden ny stämning uttoges å vattenverksägaren.
Kommittéerna hafva därför gått en medelväg genom att föreslå, att
häfden skall sakna verkan gent emot domstols beslut, meddeladt efter den 30 april
1881, men däremot äga gällande kraft mot beslut af tidigare datum.

Paragrafens hufvudregel röner vidare den inskränkningen, att någon häfd icke
kan vinnas beträffande sättet för hushållningen med vattnet eller reglerna därför.
Visserligen skall enligt 5 § sökanden vid inskrifningsansökningen uppgifva, hvilka
regler han tillämpar för hushållningen med vattnet vid anläggningen. Men detta
stadgande har hufvudsakligen till syftemål att vinna säkerhet för att icke eu ägare
till vattenverket framdeles må kunna påstå, att andra regler af ålder varit i bruk.
Man kan däremot icke vid en sådan uppgift binda någon rätt till häfd. För att
häfd må kunna vinnas rörande något förhållande, måste nämligen såsom en nödvändig
förutsättning fasthållas, att förhållandet i fråga manifesterat sig på ett fullt
otvetydigt sätt. Man kan sålunda till det faktum, att en vattenbyggnad finnes så och
så beskaffad, förknippa rätten att vinna häfd till bibehållande af byggnaden lika
beskaffad. Men annorlunda ställer sig saken med afseende å en uppgift från vattenverksägaren
om de grunder han tillämpar för hushållningen med vattnet. Det
kan nämligen svårligen från grannarnas sida utöfvas kontroll öfver, att han icke
för att vinna bättre rätt i framtiden kan uppgifva, att han tillämpat för grannarna
långt menligare regler i detta afseende, än som i verkligheten förekommit. Får
en dylik uppgift, såsom kanske icke är osannolikt, opåtaldt inflyta i vattenboken,
och skulle vattenverksägaren kunna vinna häfd på densamma, skulle lian efter häf -

12:11-13:1

493

detidens utgång kunna börja tillämpa dessa i verkligheten nya regler och således
å grannarnas bekostnad vinna fördelar utan ersättning åt dem.

Genom stadgande! i paragrafens sista stycke bär den rättsverkan, som enligt hvad
ofvan sagis är förbunden med en på grund af ansökan verkställd inskrifning i vattenboken,
tillerkänts äfven inskrifning, som jämlikt 3 §, d. v. s. utan ansökan, göres
rörande anläggning, hvartill medgifvande erhålles genom beslut i ett vid tiden för
vattenlagens ikraftträdande anhängigt mål. 1 ten i första stycket omförmälda preklusionstiden
har dock i analogi med 2 kap. 23 § ansetts böra räknas från det anläggningen
fullbordades.

13 §.

Inskrifningen i vattenboken afser, vare sig den sker enligt 3 § eller på grund af Kungörelse
ansökan enligt 4 §, förhållanden, som äga eller kunna vinna giltighet mot en hvar.an9\m8^rifInskrifningsåtgärden
bör därför publiceras genom särskild kungörelse. Bestäm-grund, af anmelse
i ämnet är införd i förevarande paragraf.

15 §.

Rörande innehållet i denna paragraf hänvisas till hvad som yttrats under 1 §.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för öfverträdelse af

denna lag.

i §.

Det är anmärkningsvärdt och har gjort sig kännbart såsom en brist, att den Vid meddenu
gällande lagstiftningen på vattenrättens område saknar bestämmelser om be-lanAe ^JH1''
siktning eller afsynande af utförda företag. Med afseende å torrläggningsföretag byggande i
har nämnda brist i ganska stor utsträckning afhjälpts därigenom, att i förrätt- vattendomningsmännens
utlåtande intagits föreskrift, huru och af hvem företaget borde af- Sordna om
synas, sedan detsamma fullbordats. Syftet med sådan bestämmelse har emeller- efterPesikttid
vant mindre att vinna en kontroll öfver sättet för arbetets utförande än att få
en bestämd utgångspunkt för beräknande af den tid, hvarunder det skall stå del -

494

13: 1-2

ägarne öppet att afsåga sig båtnaden af företaget eller att begära ny uppskattning
af densamma. (Jfr 5 kap. 50 § och 10 kap. 48 § här ofvan.) Den på detta område
sålunda redan gängse praxis hafva kommittéerna tillgodogjort sig i förslaget,
då i 10 kap. 28 § förordnats, att synemännen böra bestämma, huruvida och
på hvilket sätt afsyning skall ske å arbetet för afgörande, om företaget må anses
fullbordadt. Hufvudsyftet med denna afsyning har sålunda angifvits vara den
ofvan antydda nämligen att kunna fixera tidpunkten för företagets fullbordande.

Delvis liknande ändamål har stadgandet i förevarande paragraf om besiktning å
utförd byggnad i vatten. Och enligt 5 § är bestämmelsen i fråga tillämplig jämväl
å annat arbete, som afses i vattenlagen. Det finnes således intet hinder för
att vattendomstolen, när en syneförrättning till följd af underställning eller besvär
kommer under dess pröfning, kan förordna om särskild besiktning enligt denna
paragraf äfven i dylika mål. Sådant kan särskildt med afseende å vattenregleringar
tänkas någon gång vara behöfligt, om särskild afsyning å företaget icke skulle
blifvit af synemännen föreskrifven eller ock blifvit anordnad å ett mindre betryggande
sätt, t. ex. beträffande i företaget ingående dammbyggnad. Emellertid är
naturligtvis intet som hindrar, att sådan särskild besiktning föreskrifves skola ske
samtidigt med afsyningen.

Sin största betydelse har emellertid besiktningen i afseende å sådana företag,
rörande hvilka syneförrättning icke äger rum, utan som direkt upptagas af vattendomstolen.
Det är främst med tanke på sådana företag, som i förevarande paragraf
uppdragits åt vattendomstolen att, när skäl därtill äro, förordna sakkunnig
person att, sedan byggnaden fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid
gått till ända, verkställa besiktning å arbetet. Man har således icke gjort besiktningen
obligatorisk utan öfverlåtit åt domstolens skön, huruvida besiktning bör föreskrifvas
eller icke. Denna ståndpunkt har man nödgats intaga af hänsyn till småföretagen
och nödvändigheten att tillse, det icke kostnaderna för desamma alltför
mycket drefves i höjden.

Kostnaden för besiktning, som nu nämnts, bör drabba anläggningens ägare,
hvarmed, såvidt angår torrläggnings- och vattenregleringsföretag, naturligen afses
delägarne i den samfällighet, hvartill dylika företag gifva upphof.

2 §■

Vid efter- Besiktningsmannen skall, såsom nämnts, kontrollera, att arbetet utförts i öf be™mTrktan

verensstämmelse med denna lag och särskildt meddelade föreskrifter. Skulle han

afvikelser
från domstolens
beslut.

495

finna, att afvikelser blilvit gjorda från vattendomstolens föreskrifter, och anser
han, att dessa afvikelser äro af den beskaffenhet, att allmän eller enskild rätt därigenom
kränkes, bör besiktningsmannen föreskrifva nödiga rättelser och eventuellt,
for så vidt det allmännas rätt förnärmas och rättelse ej sker inom viss förelagd
tid, anmäla förhållandet hos vederbörande allmänne åklagare. Besiktningsmannens
ingripande bör således i viss män bero på beskaffenheten af de gjorda afvikelserna.
Ty icke alla afvikelser från föreskrifterna äro med nödvändighet klandervärda.
Huru omsorgsfullt ett byggnadsförslag än- må vara uppgjordt och af vattendomstolen
gianskadt, uppkomma dock lätteligen under byggnadens fortgång i detaljerna
nya synpunkter, hvilka kunna göra vissa modifikationer i bestämmelserna ändamålsenliga.
Det vore minst sagdt, olämpligt, om icke vattenbyggaren skulle få vidtaga dylika
modifikationer utan att förut underställa dem vattendomstolens pröfning. Han
bör sålunda äga en viss frihet i detta afseende men endast i sådana delar, som otvetydigt
äro utan inverkan med afseende å allmän och enskild rätt. Han gör sålunda
afvikelserna helt och hållet på sin egen risk. Går han utöfver sin befogenhet,
äfventyrar han, att besiktningsmannen förelägger honom att ändra hvad han
åtgjort, så framt ej redan dessförinnan ingripande i sådant afseende skett i annan
ordning enligt 3 eller 9 §. Ej heller besiktningsmannens underlåtenhet att föreskrifva
rättelse gifver lagligt skydd åt de vidtagna modifikationerna i byggnadens
anordningar. Kan det sedermera visas, att de leda till annans förfång, betraktas
de såsom tillkomna utan föregången pröfning af vattendomstolen, och talan
om byggnadens ändrande i sådana delar kan när som helst- väckas oafsedt bestämmelserna
i 2 kap. 22 § och äfven efter utgången af sådan tid, som omförmäles i
2 kap. 24 § andra stycket.

3 §.

Besiktning kan emellertid behöfvas äfven vid andra tillfällen än i samman- Besiktning
hang med byggnadsarbetes afsilande. Det kan ligga i tredje mans intresse att å
få utrönt, huruvida en vattenverksanläggning eller därå påbörjadt arbete står i öf- begäran af
verensstämmelse med gifna föreskrifter eller eljest är af lagenlig beskaffenhet. Han tre®e
kan hafva trott sig märka, att den menliga inverkan, hans fastighet enligt lagakraftvunnet
beslut är skyldig att tåla, under någon tid visat sig svårare än vid beslutets
meddelande förutsatts eller under en föregående tid varit förhållandet. Han anser sig
sålunda hafva anledning misstänka, att byggnaden kan hafva olagligen ändrats. Men
innan han vill anställa rättegång därom, anser han det lämpligt att genom sakkun -

13: 3-6

496

nig undersökning skaffa sig ett faktiskt underlag för frågans bedömande. För
närvarande saknar lian möjlighet att på förhand erhålla dylik utredning. Och
det är icke uteslutet, att åtskilliga obehöriga rättegångar mot vattenverksägare skulle
uteblifvit, därest möjlighet hade funnits att erhålla besiktning på förhand. Af dylika
skäl har i förevarande paragraf stadgats rätt för tredje man att hos vattenrättsdomaren
begära förordnande för sakkunnig person att hålla besiktning å befintlig
vattenbyggnad liksom ock, enligt 5 §, å annan anläggning i vatten. Vattenrättsdomaren
bör visserligen i allmänhet bifalla en dylik begäran, helst sökanden
själf får bekosta besiktningen och i fall af behof nödgas ställa säkerhet för kostnaden.
Men vattenrättsdomaren måste dock tillerkännas pröfningsrätt, så att icke
besiktning må kunna framtvingas alldeles i onödan eller i syfte af chikan. Öfver
vattenrättsdomarens beslut finnes jämlikt 11 kap. 95 § möjlighet att klaga.

För den händelse i en med föranledande af besiktningens resultat uppkommen
rättegång vattenverksägaren befmnes hafva förfarit olagligt, bör honom-kunna
åläggas att återgälda till motparten hans utlagda kostnader för besiktning. Härom
stadgas i paragrafens tredje stycke.

4 §.

Besiktning Äfven för byggnadens ägare själf kan det vara af vikt att genom besiktning

Pafmtter? få byggnadens faktiska beskaffenhet utrönt. Därför har i denna paragraf gifvits ock byggnadene

<4 honom rätt att söka besiktning hos vattenrättsdomaren.
ägare.

Besiktning å
annat arbete
enligt vattenlagen.

5 §•

Med afseende å denna paragraf hänvisas till hvad här ofvan anförts.

6 §.

Besiktnings- För att besiktningen skall hafva den betydelse, som därmed afses, är det nödprotokofl.
vändigt att protokoll öfver besiktningen föres och, där besiktningen tillkommit efter
ansökan, hålles sökanden till hända. Härom har i denna paragraf intagits stadgande^
hvartill fogats hänvisning till bestämmelsen i 12 kap. 14 § om besiktningsmans
skyldighet att insända protokollet till vattenrättsdomaren för anteckning
i vattenboken.

497

13: 8-10

8 §.

En fråga af stor betydelse är den, huruvida åt besiktningsmannens uttalan- Motbevisden
skall gifvas officiellt vitsord eller om motbevisning skall tillåtas. Kommitteerna
hafva i detta stycke obetingadt anslutit sig till den sistnämnda meningen. ^ ning ''
i le man officiellt vitsord åt besiktningsresultatet, vore det nödvändigt att

anordna besiktningen med fullständig partförhandling. Dagen för besiktningen
maste meddelas på förhand åt alla intresserade, för hvilket ändamål särskild kungörelse
blefve erforderlig. Man måste också i sådant fall gifva möjlighet att öfverklaga
besiktningen och viss klagotid måste stadgas. Med ett ord, -besiktningen
skulle komma att tyngas med så stora vidlyftigheter och kostnader, att kommittéerna
måst afstyrka ett sådant ordnande af saken. Besiktningen blir således endast
ett bevismedel bland andra bevismedel, men såsom sådant af yppersta beskaffenhet,
dock med både rätt och möjlighet för motparten att genom motbevisning
kullkasta detsamma.

9 §.

I likhet med hvad som stadgas i 21 § vattenrättsförordningen, har i föreva- n , - ,
rande paragraf åt öfverexekutor gifvits befogenhet att ingripa mot olagliga för e-^g a föftåg
i afseende å vatten. Till följd af vattenlagsförslagets ståndpunkt att endast
beträffande vissa slag, ehuru visserligen de viktigaste, af arbeten rörande vatten vSt L
stadga skyldighet att före arbetets utförande underställa dess laglighet myndighets
pröfning, har bland förutsättningarna för öfverexekutors ingripande mot arbete,
som företages utan föregången pröfning, intagits den, att förhållandena uppenbarligen
äro sådana, att dylik föregående pröfning lagligen skolat äga rum.

Öfverexekutor äger ock att inskrida, då visserligen pröfning ägt rum, men vid
arbetets utförande ske afvikelser från de bestämmelser, som vid pröfningen meddelats.
Härvid har dock, i öfverensstämmelse med hvad som yttrats under 2 §,
gjorts den begränsningen i öfverexekutors befogenhet, att förbud mot arbetets fortsättande
eller handräckning icke må meddelas, där afvikelsema uppenbarligen äro
sadana, att hvarken allmän eller enskild rätt kränkes.

10 §

motsvaras af stadgandena i vattenrättsförordningens 22 §.

63—091204. Förslag till Vattenlag.

Handräckning
af utmätningsman
eller
länsman.

13: H-13

498

11 §.

Det har funnits nödigt att särskildt påpeka, hurusom ansökan om besiktning
eller handräckning må kunna göras icke blott af enskild person utan ock, där allmän
begäras manna intressen äro i fråga, af allmän åklagare eller annan vederbörande myn af

allmän

åklagare, dighet. Härom stadgas i denna paragraf.

Besiktning
och hand -

la §

Försummel- har sin motsvarighet i dikningslagens 80 §. Bestämmelsen har emellertid gifvits
håll af^dike den vidsträcktare omfattning, att den är tillämplig icke blott å dike, utan jämväl å
m. m. kloakledning och annan ledning för vatten samt å vall, som uppförts för företag, som
afses i vattenlagen.

13 §.

Rätt för offentlig
myndighet
att
vid f örsummelse
i underhåll
af
torrläggningsföretag,
hvartill
bidrag lämnats
af allmänna
medel,
ombesörja
bristens
botande.

Till torrläggningsföretag lämnas understöd af allmänna medel dels i form af
lån och dels medelst anslag utan återbetalningsskyldighet.

Såsom lån erhållas alltsedan början af 1840-talet bidrag till aftappning af
sänka trakter och sjöar i odling sändamål. Under de första årtiondena, under hvilka
dylika odlingslån utlämnades, föreskrefs icke någon skyldighet för låntagarne
gent emot staten att underhålla de anläggningar, hvartill lånen lämnats. Först
år 1881 infördes sådant villkor bland lånevillkoren; och detsamma har sedermera
alltjämt upprätthållits, senast genom föreskriften i mom. 12 af den nu gällande
kungl. kungörelsen angående villkoren för lan från odlingslanefonden den 14 juni
1901. I detta moment föreskrifves, att alla med låneunderstöd från fonden utförda
arbeten skola vederbörligen underhållas af den eller dem det åligger, så länge nå -

gon del af lånet återstår ogulden.

Bidrag till torrläggningsföretag utan återbetalningsskyldighet lämnas från medel,
som för sådant ändamål alltsedan riksdagen 1861—1862 årligen pläga ställas
till Kungl. Maj :ts förfogande. Numera sker detta genom två särskilda anslag, benämnda
det ena norrländska afdikningsanslaget och det andra allmänna frostminskning
sanslag et. Det förra anslaget har till syfte understödjande medelst statsbidrag

utan återbetalningsskyldighet af myrutdikningar och vattenaftappningar inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vare sig ändamålet med
arbetsföretaget är uppodling af till åker eller äng lämplig jord eller minskning af

499

13:13

frostländighet för närliggande bygd. Det senare anslaget åsyftar genom bidrag på
enahanda villkor understödjande af sådana myrutdikningar och vattenaftappningar
inom öfriga delar af riket, hvilkas ändamål är att minska frostländiglieten för närliggande
bygd. Anslagen i fråga utgå för närvarande med respektive 700,000 och
200,000 kronor. Körande desamma gälla väsentligen lika lydande kungl. kungörelser
af den 18 juni 1910 och den 5 juli 1907. I båda innehålles stadgande, att
alla med statsbidrag utförda arbeten skola underhållas af den eller dem, som bekommit
sådant understöd, intill dess underhållsskyldigheten kan varda i lana ordning
ålagd andra eller ock vederbörande befriats från densamma.

Under de senaste åren hafva utöfver nu nämnda slag af understöd tillkommit
också bidrag till understödjande af utdikningar till förebyggande af försumpning af
skogsmark. Åt de skogsvårdsstyrelser, hvilka enligt lagen angående vård af enskildes
skogar den 24 juli 1903 skolat upprättas i de flesta län, har genom 4 § i
den samtidigt utfärdade kungl. förordningen angående dylika styrelser uppdragits
bland annat att befrämja den enskilda skogshushållningen genom beviljande af bidrag
till arbeten för skogskultur samt vidtagande i öfrigt af åtgärder, ägnade att
befordra en förbättrad skogshushållning. Genom en likaledes samma dag utfärdad
förordning angående skogsvårdsafgifter, hvilken numera ersatts genom kungl.
förordningen angående skogsvårdsafgifter den 4 juli 1910, ställdes medel till förfogande
åt de skogsvårdskassor, som skulle handhafva^ af skogsvårdsstyrelserna till
bestridande af erforderliga utgifter. Ur dessa skogsvårdskassor pläga åtminstone
vissa skogsvårdsstyrelser lämna anslag åt skogsägare till företagande af utdikningar
å skogarna för att förekomma deras försumpande. Bidragen torde lämnas utan
återbetalningsskyldighet. Beträffande frågan om understödstagarens underhållsskyldighet
ställer man sig olika. Till kommittéernas kännedom hafva kommit exempel
både därpå, att sådan skyldighet stadgas, och på underlåtenhet att föreskrifva
något i detta hänseende.

Bland dessa olika slag af bidrag till torrläggningsföretag intaga odlingslånen
i rättsligt afseende en särställning. I väsentlig mån beror detta på bidragets egenskap
af försträckning, som medelst amortering skall återbetalas. Häri ligger uppenbarligen
förklaringen till, att beträffande odlingslån skyldigheten gent emot kronan
att underhålla de utförda afledningsarbetena begränsats till tiden, intill dess
odlingslånet till fullo guldris. Motsvarande begränsning saknas däremot med afseende
å den för statsbidrag från afdikningsanslaget och frostminskningsanslaget
stadgade underhållsskyldighet, beroende därpå, att dessa bidrag icke skola återbe -

500

13: 13

talas. Med olikheten i bidragens rättsliga natur sammanhänger också den speciella
lagstiftning, som sedan gammalt förefinnes med afseende å odlingslånen, men som
saknas beträffande de öfriga bidragen. Ganska snart sedan odlingslån börjat utlämnas
gjorde sig behofvet gällande att för återbetalningen af lånet kunna hålla sig
till de fastigheter, till hvilkas båtnad lånet lämnats, i stället för till låntagare personligen.
Med andra ord, svårigheter hade uppstått att från ny ägare till sådan fastighet
kunna uttaga annuitet till gäldande af odlingslån, meddeladt en föregående ägare.
Genom två kungl. kungörelser den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 stadgades,
att den på hvarje i torrläggningsföretaget deltagande hemman belöpande andel i
annuiteten för odlingslånet skulle antecknas i jordeboken såsom ett hemmanet under
amorteringstiden åliggande allmänt onus, och genom kungl. förordningen angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade, den
20 juli 1855 tillerkändes kronan för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen förmånsrätt
i vederbörande hemman enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. brågon motsvarande
lagstiftning finnes, som sagdt, icke beträffande de öfriga slagen af bidrag
och kan ju ej heller rimligen förekomma beträffande dem, då kronan för desamma
icke äger någon fordringsrätt vare sig mot bidragstagare eller mot senare ägare
af fastighet, som fått gagn af bidraget.

Ehuru den nämnda lagstiftningen icke angår frågan om underhållsskyldigheten,
återverkar den dock i viss mån därpa. Då själfva odlingslånet hvilar på jorden,
och således en ny ägare till denna maste vidkännas de annuiteter, som under
hans tid skola utgå från fastigheten, torde det för honom te sig ganska naturligt,
att också underhållsskyldigheten från låntagaren öfvergår på honom. Härtill kommer
den betydelsefulla omständigheten, att odlingslån knappast lära kunna utlämnas
vid andra företag än sådana, för hvilka hållits särskild förrättning enligt dikningslagen.
Där sådan förrättning hålles, blir dikningssamfälligheten underhållsskyldig gent
emot såväl délägarne inbördes som ock ägare af fastigheter, hvilkas rätt och bästa
kan vara beroende af anläggningens fortbestånd i fullgodt skick. Också har, så
vidt till kommittéernas kännedom kommit, sadana försummelser i underhållet af
torrläggningsföretag, till hvilkas utförande lämnats odlingslan, icke förekommit, att
något större behof gjort sig gällande för kronans representanter att kunna ingripa
till framtvingande af förbättradt underhåll. Dock måste det framstå såsom en
oegentlighet äfven beträffande sådana företag, att icke en dylik rätt varit i lag
kronan tillerkänd.

Helt annorlunda ställer sig saken med afseende a de företag, till hvilka bidrag

lämnats från norrländska afdikningsanslaget eller allmänna frostminskningsanslaget.
Den underhållsskyldighet, som, enligt hvad ofvan nämnts, stadgas såsom villkor för
bidragets erhållande, äger icke annan karaktär än såsom en personlig skyldighet för
den fastighetsägare, hvilken uppburit bidraget, samt för dem, Indika såsom sterbhusdelägare
efter honom eller på grund af förbehåll vid fastighetens försäljning
äro lika förbundna med honom. Men i allmänhet äro nya ägare till fastigheterna
i fråga icke bundna af detta villkor, som ingår i ett aftal, hvilket icke de, utan
andra ägare till fastigheterna slutit med kronan. Dessutom möter, äfven om fastighetsägame
eller åtminstone några bland dem äro bundna af villkoret vid den tid,
då dess tillämpande skulle kunna komma i fråga, en särskild svårighet däri, att någon
fördelning mellan de olika delägarne af ansvarigheten för skyldighetens uppfj
Ilande icke finnes att åberopa. Åtminstone lär sådant ytterligt sällan kunna ifrågakomma,
enär förutsättningen härför är, att företaget tillkommit efter förrättning
enligt dikningslagen. Sådan förrättning med verkan att åstadkomma en
samfällighet mellan olika fastigheter med viss delaktighetsprocent för hvarje kan
enligt nu gällande lag icke komma till stånd för annat ändamål än jords odling eller
förbättring. Och sådant syfte utesluter bidrag från allmänna frostminskningsanslaget.
Däremot kan från norrländska afdikningsanslaget bidrag erhållas äfven
till företag i dylikt syfte. Men detta har icke varit medgifvet under längre tid tillbaka
än från 1907 års början, och anslaget i fråga afser dessutom endast de fyra
nordligaste länen. De bidrag, som lämnas från dessa anslag och från de tidigare anslag,
ur hvilka de utvecklat sig, hafva följaktligen utgått åtminstone i regel utan
att laglig dikningsförrättning föregått.

Också hafva många klagomål anförts öfver bristande underhåll af företag,
som vunnit understöd från dessa anslag. Riksdagen framhöll i skrifvelse den 13
maj 1898, hurusom frågan om beredande af verksammare garantier för nöjaktigt
underhåll af dylika, medelst anslag utan återbetalningsskyldighet understödda företag
syntes förtjäna ett noggrant beaktande, särskildt med hänsyn till den stora andel
(hälften) af kostnaden för företaget, hvilken utginge medelst sådant bidrag. Behofvet
af dylika garantier hade redan år 1897 framhållits af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen och utvecklades närmare i en ny skrifvelse
från dessa myndigheter den 18 oktober 1901. I denna skrifvelse framhålla styrelserna,
hurusom erfarenheten bekräftat riktigheten af styrelsernas uppfattning rörande
nödvändigheten af denna frågas lösning. Vid de inspektioner, som på vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens föranstaltande ägt rum, hade det nämligen visat sig.

13:13 “2

att försummelser i afseende å underhållet af utförda afdiknmgar af nu förevarande
slag förelegat synnerligast i det fall, då hemman ombytt ägare. Särskilt
inom öfre Norrland hade detta förhållande inträffat, när hemman öfvergått till
sådan ägare, hvars hufvudsakliga syfte med jordförvärfvet varit att afverka befintlig
skog, och då sålunda jordbrukareintresset fatt träda i bakgrunden. I skrifvelsen
framkasta styrelserna i korthet olika sätt för fragans lösande, nämligen antingen
underhållsskyldighetens antecknande i jordebok såsom en vederbörande hemman
åliggande tunga eller beviljande af inteckning för skyldigheten eller ock utfärdande
af sådana bestämmelser, att dikningsförrättning kunde hållas och underhållsskyldigheten
på sådan väg fästas vid hemmanen. Styrelserna framhöllo vissa svårigheter
vid hvar oc*h en af dessa utvägar, af hvilka de direkt afstyrkte den förstnämnda.
Sedermera har riksdagen i skrifvelser såväl 1902 som 190G och 1907 uttalat
önskvärdheten af, att frågan om åstadkommande af tillfyllestgörande bestämmelser
i omförmälda afseende måtte snart finna sin lösning, så att betryggande garantier
i detta hänsende kunde erhållas.

Vid ett möte med representanter för landets skogsvårdsstyrelser den 16 december
1908 upptogs till behandling enahanda spörsmål, såvidt angår skogsdikmngen.
Uti en nämnda dag till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse har mötet framhållit,
hurusom särskildt för Norrland med dess vidder af försumpadc marker skogsdikningen
hade den allra största betydelse. Skogsvårdsstyrelserna stödde också kraftigt
de enskilda skogsägarne i deras sträfvanden att till produktiv skogsmark återföra
dessa degenererade marker, och till följd däraf hade ett lifligt arbete börjat med
torrläggning af vattensjuka och försumpade områden. Men för att de arbeten, som
sålunda utfördes, äfven skulle medföra åsyftad verkan, tarfvades i regel, att de
för framtiden hölles vid makt. För att skogsvårdsstyrelsen skulle kunna hafva hand
där öfver, fann mötet, att för närvarande inga andra åtgärder kunde vidtagas, än
att antingen hölles laglig syn enligt dikningslagen eller ock, där syn ej kunde
ifrågakomma, inteckningssäkerhet vunnes i form af räntefria lan, som ej kunde aterkräfvas
så länge underhållsskyldigheten ordentligen fullgjordes. Dessa utvägar ansåg
mötet lida af betydande svårigheter, hvarför ändring uti nuvarande lagbestämmelser
tarfvades för uppnående af ett bättre sakernas tillstånd. Vid första påseendet
kunde det måhända synas, som om den enklaste utvägen härvid vore att genom
ett tillägg till inteckningsförordningen möjliggöra underhållsskyldighetens fästande
vid jorden medelst servitutsinteckning. Det torde dock ej vara möjligt, framhöll mötet,
att under servitutsbegreppet inrymma en förpliktelse för jordägare af här ifråga -

503

varande slag. Det återstode därför blott möjligheten att genom tillägg i dikningslagen
bereda skogsvårdsstyrelse tillfälle att på en försumlig jordägares bekostnad upprensa
sådana skogsdiken, som blifvit gräfda med bidrag af skogsvårdsmedel. Mötet
hemställde följaktligen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå
sådant tillägg till 80 § dikningslagen, att, därest jordägare försummade underhållet
af dike, som tillkommit med anslag af skogsvårdsmedel, skogsvårdsstyrelse måtte
äga att mot den försumlige vidtaga enahanda åtgärder som angränsande jordägare, när
han af försummelsen tillskyndades skada. Denna skrifvelse har öfverlämnats till
dikningslagskommittén att däröfver afgifva utlåtande.

Af ofvanstående framgår, att det är i två afseenden, som brister i den nu gällande
lagstiftningen gjort sig kännbara på förevarande område. Den ena bristen består
däri, att kronan eller dess representanter sakna befogenhet att ingripa mot försumlighet
i underhållsskyldighetens fullgörande. Den andra bristen ligger däri, att
skyldigheten i fråga icke åtföljer fastigheten, utan praktiskt sedt i det närmaste upphör,
när fastigheten byter ägare. Den förra bristen är ganska lätt att hjälpa. Den
senares undanröjande är däremot förenadt med åtskilliga svårigheter.

Svårigheterna i sistnämnda hänseende härröra i väsentlig grad från hänsynen
till fastighetskrediten och den därmed sammanhängande obenägenheten att belasta en
fastighet med onera, hvilkas tillvaro ej framgår af offentliga handlingar och ej heller
vid besiktning af fastigheten framträder såsom en naturlig konsekvens af där
rådande förhållanden. Det kan ur denna synpunkt icke göras till föremål för anmärkning,
att t. ex. en fastighet belastas med skyldighet att tåla uppdämning för en
grannfastighets räkning. Ty dammens befintlighet innefattar anledning nog att
från vattenboken eller andra tillgängliga handlingar taga reda på, under hvilka villkor
dammen tillkommit. Det kan ej heller väcka betänklighet att belasta en fastighet
med skyldighet att deltaga i underhållet af ett dike eller annat vattenaflopp,
hvarigenom fastighetens jord vinner torrläggning. Ty den, som besöker platsen, bör
kunna inse, åt hvilket håll och genom hvilket aflopp vattnet har affall; och han har
därvid anledning att efterforska, huruvida genom någon offentlig förrättning rättsförhållandena
rörande afloppet blifvit bestämda. Men däremot kan det icke vara
tillrådligt att belägga en fastighet med skyldighet att deltaga i underhållet af ett
dike, hvarigenom fastigheten icke vinner torrläggning, utan som tillkommit t. ex.
för vinnande af frostminskning. Och det blefve knappast mera tillrådligt, om man
läte skyldigheten bestämmas genom en syneförrättning. Ty att en sådan ägt ram,
faller lätt efter viss tids förlopp i glömska och man kan icke begära att den, som

504

13: 13

vill ekonomiskt binda sig vid en fastighet, af befintligheten af ett dike, som saknar
inverkan på fastighetens vattenförhållanden, skall finna anledning att efterforska,
huruvida icke vid förrättning för sådant dike någon särskild tunga ålagts fastigheten.
I sammanhang härmed vilja kommittéerna framhålla, att underhållsskyldighet,
hvarom nu är fråga, icke kan hänföras till »besvär och last», hvarför servitutsinteckning
kan tagas.

Redan af dessa principiella grunder äro kommittéerna förhindrade att beträffande
frostminskningsföretag binda underhållsskyldigheten beträffande det dike, som
för sådant ändamål upptages, vid de fastigheter, hvilkas befriande från frostländighet
man velat främja. Dessutom skulle det möta oöfvervinneliga svårigheter att på ett
rättvist sätt fördela kostnaderna för företagets utförande och underhåll mellan fastigheter,
hvilkas gagn af företaget är så litet påtagligt och så svårt att fixera till
visst penningbelopp. Kommittéerna hafva alltså icke kunnat reflektera på den tanken
att stadga inskrifning i jordeboken e. d. af skyldigheten att underhålla frostminskningsdike.
För öfrigt kommer ifrågavarande skyldighet alltför sällan i tilllämpning
för att lämpa sig för en dylik åtgärd. Annat är förhållandet med inskrifning
i jordeboken af odlingslån, som ständigt gifva sin tillvaro till känna genom
annuitetens uppförande på fastighetens kronodebetsedel.

Af väsentligen liknande skäl har man undvikit att stadga någon form för offentlig
förrättning för frostminskningsföretag såsom sådana. Däremot har visserligen
stadgandet i 5 kap. 9 § tillkommit icke så litet med tanke just på detta slags
företag. Då i nämnda paragraf stadgas att, där ägarne af två eller flera fastigheter
förena sig om gemensamt upptagande af dike för torrläggning af mark i annat ändamål
än jords förbättring och i sådan händelse syneförrättning hålles, den mark, som
torrlägges, skall utgöra en dikningssamfällighet med skyldighet för ägarne, dåvarande
och framtida, att taga del i företaget enligt grunder, som vid förrättningen
fastställas, så har detta stadgande tillkommit i syfte bland annat att möjliggöra ett
utkräfvande af den underhållsskyldighet, som blifvit fäst såsom villkor för statsbidrag
till frostminskningsföretag. Härvid är emellertid att märka, hurusom enligt paragrafens
affattning och mening inga andra blifva delägare i företaget än ägarne af
sådana fastigheter, hvilka vinna torrläggning därigenom. Och enligt 5 kap. 29 §
blifva ej heller några andra skyldiga att deltaga i det framtida underhållet af diket.

Beträffande åter dessa fastigheter förefinnes det yttre förhållande, som enligt
förut angifna regler berättigar till att pålägga dem en dylik underhållstunga. Därför
finnes intet hinder att inordna dessa fastigheter i en samfällighet och dem emel -

505 13: 13

lan fördela delaktigheten i anläggningens utförande och underhåll. Emellertid bör
uppmärksammas, att hvarken nämnda lagrum eller annat stadgande i vattenlagen
stadgar tvångsdelaktighet beträffande fastighet i företag, hvarom nu är fråga. Ingen
kan tvingas att mot sin vilja taga del däri. För att ett frostminskningsföretag skall
komma till stånd, fordras enligt vattenlagen liksom enligt nu gällande lag en frivillig
sammanslutning mellan intressenterna. Intressenterna böra och måste alltså i
sjalfva ofverenskommelsen intaga bestämmelse om hvars och ens bidrag till företaget
eller om vissa grunder, enligt hvilka bidraget kan uträknas. Man tänker sig
följaktligen, att en dylik öfverenskommelse i framtiden skulle komma att ske efter
sådana grunder, att de fastighetsägare, hvilkas jord genom diket vinner torrläggning,
och hvilka alltså såsom delägare i torrläggningssamfälligheten blifva ansvariga
för arbetets underhåll i framtiden, skola få vidkännas motsvarande minskning i
förhållande till de utanför samfälligheten stående intressenterna, om sådana finnas,
beträffande det penning- eller arbetstillskott som af dem utkräfves. Bidragen från
de utomstående intressenterna, om de må kallas så, betraktas liksom statsbidraget såsom
utifrån vunnet tillskott, hvilket icke betingar delaktighet i företaget såsom sådant.
. Dessa utomstående intressenter komma icke till synes i fördelningslängden
och få icke rösträtt vid sammanträden med samfällighetens delägare. Men de böra
aga i framtiden rättighet att påkalla anläggningens behöriga underhållande i fal]
af behof.

På denna väg hafva kommittéerna trott sig kunna lösa den svåra frågan om utkräfvande!
af underhållsskyldigheten vid frostminskningsföretag. Man har skapat
möjlighet för ernåendet af en offentlig förrättning, genom hvilken underhållsskyldigheten
ålägges vissa fastigheter och ansvarigheten för densamma fördelas dem
emellan. Det kan ju anmärkas, att med detta sätt att ordna saken frostminskningsåtgärden
icke kan komma till stånd, med mindre de jordägare, genom hvilkas mark
diket skall framdragas, äro med om saken. Men så är förhållandet äfven nu, och
dock hafva frostminskningsföretagen varit ganska talrika. Emellertid är för detta
sätt att ordna saken en tyst förutsättning, att statsbidrag icke i framtiden lämnas
till andra företag än sådana, för hvilka syneförrättning hålles enligt 10 kap.

En sådan förrättning medför naturligen en del kostnader. Men sådant är förhållandet
också med upprättande af den plan till företaget, utan hvilken enligt nu gällande
förhållanden statsbidrag ej beviljas. Och då någon ägogradering i ärenden af förevarande
slag icke erfordras, torde kostnaderna för syneförrättningen icke öfverstiga
utgifterna för planen med sådana belopp, att man därför bör afstå från möj 64—091204.

Förslag till Vattenlag.

506

13: 13

ligheten att tillgodose kronans intresse, att anläggningar, som till väsentlig del bekostats
af statsmedel, icke få förfalla.

För vinnande af detta ändamål erfordras tillika, att Konungens befallningshafvande
eller annan myndighet, som kan därtill förklaras behörig, tillerkännes enahanda
rätt beträffande underhållsskyldighetens framtvingande, hvilken enligt 12 §
tillkommer jordägare, som lider men af försummelsen. Vederbörande myndighet
äger sålunda tillkalla två ojäfviga män att hålla syn och, sedan bristen blifvit af
dem vitsordad, att på delägarnes i samfälligheten bekostnad verkställa arbetet. För
kostnadernas återbekommande har myndigheten att i vanlig ordning hålla sig till
samfällighetens styrelse. Det blir sedermera dennas sak att utdebitera beloppet på
delägarne enligt den dem emellan gällande fördelningslängden. Dock har man
icke ansett billigt att utsträcka denna rätt till alla företag, till hvilka under den
gångna tiden bidrag lämnats. De som hittills sökt bidrag till företag, hvarom här
är fråga, hafva icke rimligen räknat med att underhållsskyldigheten skulle kunna på
dylikt sätt utkräfvas. Särskildt blefve ett sådant utkräfvande hårdt beträffande företag,
som för länge sedan fullbordats. Kommittéerna hafva därför för stadgandets
tillämplighet på äldre företag föreslagit den tidsgräns, att sådan ej må påkallas beträffande
företag, hvartill bidrag lämnats före den 1 januari 1905. De företag, hvilka
utförts efter denna tid, torde ännu icke hafva hunnit att förfalla i sådan grad, att
fullgörandet af eftersatt underhållsskyldighet kan vara förenadt med större kostnad.
Nämnda tidsbegränsning har naturligen endast afseende på myndigheternas rätt att
ingripa. Frågan, om underhållsskyldigheten hvilar på fastigheterna eller icke, är däremot
beroende däraf, huruvida anläggningens utförande skett under sådana förhållanden,
att fastigheterna enligt då gällande lag belastas med denna skyldighet eller icke,
eller således med andra ord därpå, huruvida företaget tillkommit efter föregången
syneförrättning eller icke. Då från norrländska afdikningsanslaget, på sätt ofvan
framhållits, bidrag kan erhållas till myrutdikningar och vattenaftappningar, äfven om
ändamålet är att vinna odlingsmark, kunna ju företag, som med stadgandet afses, hafva
utförts efter förutgången syneförrättning. Detta torde emellertid endast undantagsvis
hafva skett. Enär i öfrigt möjligheten af myndigheternas inskridande i
den ordning förevarande paragraf stadgar beträffande företag, hvartill bidrag erhållits
innan vattenlagen trädt i kraft, är inskränkt till sådana fall, där de för underhållsskyldigheten
personligen ansvariga fortfarande äro ägare till fastigheterna i
fråga, har följaktligen stadgandet sin viktigaste tillämpnig på framtida företag.

Vidkommande skogsdikningar, till hvilka bidrag lämnas från länens skogs -

vårdskassor, är frågan om lämpligheten af skogsvårdsstyrelsernas inskridande till
framtvingande af underhållsåtgärder något mera invecklad. Visserligen har skogsvårdsstyrelsernas
möte, hvarom ofvan talats, framhållit att äfven beträffande ifrågavarande
slags arbeten, för att de skola medföra åsyftad verkan, i regel tarfvas, att de
för framtiden hållas vid makt. Men redan i detta uttalande ligger ett medgifvande,
att undantagsvis förhall andena kunna ställa sig annorlunda. Från annat sakkunnigt
håll har för kommittéerna uppgifvits, att skogsdikningen ofta sker med så grunda diken
och i öfrigt under sådana förhållanden, att i själfva verket något underhåll af
dikena icke bör ifrågakomma. En mera ingripande metod för sådan dikning skulle
ofta ställa sig alldeles för dyr, utan att därför för skogsväxten ändamålsenligare torrläggning
vunnes. Är marken god och icke besvärad af vattentillopp från andra
trakter, kunde genom dikningen skogsväxten blifva så god, att diket blefve obehöfligt,
sedan ungskog uppvuxit. Skogen hade nämligen en starkt dränerande egenskap, så
att marken ofta blefve fullständigt torr, sedan skogen börjat växa till. Om man
på dylika platser sökte underhålla diken, som anlagts innan skogsväxten i stort sedt
börjat, skulle skogen ej fa sitt behof af vatten fylldt, och följden skulle blifva en
minskad skogstillväxt. Dikningens mål vore alltså ofta, att dikena skulle blifva
i framtiden obehöfliga.

Att uttala en egen åsikt i dessa spörsmål torde icke tillkomma kommittéerna.
Så mycket synes emellertid med visshet kunna sägas, att skogsdikning åtminstone
icke alltid utföres i tanke att upprätthållas för framtiden, och att skogsvårdsstyrelsernas
bidrag ej heller alltid lämnats under sådan förutsättning. Det har därför
synts kommittéerna vara lämpligt att låta hvarje skogsvårdsstyrelse själf bestämma,
när ett bidrag beviljas, huruvida underhållsskyldighet skall åligga bidragstagare
eller icke. Förevarande paragraf har därför stadgat den förutsättning för skogsvårdsstyrelsens
rätt att inskrida i förevarande hänseende, att bidraget ur skogsvårdskassan
beviljats under villkor, att det verkställda arbetet blefve vederbörligen underhållet.
Den omförmälda tidsbegränsningen för stadgandets tillämplighet å företag,
som redan bekommit bidrag, sammanfaller med tiden för 1903 års skogsvårdsförfattningars
ikraftträdande.

För att underlätta vederbörande myndighets och skogsvårdsstyrelses befattning
med utförande af underhållsskyldighet, som i denna paragraf afses, har man trott
sig böra stadga rätt för myndigheten eller styrelsen att hos utmätningsmannen .erhålla
omedelbar handräckning för att hos den försumlige, hvarmed i regel kommer att
förstås dikningssamfällighetens styrelse, uttaga kostnaden för underhållsåtgärderna.

13: 13-15

508

Ansvar för
byggande i
vatten utan
eller i strid
mot vattendomstols

medgifvande.

Förebild till detta stadgande finnes i 35 § lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 samt i 29 § lagen om enskilda vägar på landet
den 5 juli 1907.

14 §.

Af hvad vid 2 kap. 20 § anförts rörande angelägenheten af att vattenbyggnader
af betydenhet icke må utföras utan efter förutgången undersökning, framgå omedelbart
skälen, hvarför det ansetts nödigt att stadga straff för öfverträdelse af samma
paragrafs förbud mot byggande i vatten under där angifna förutsättningar, innan
vattendomstolen pröfvat och godkänt byggnadsförslag^. För att en straffbestämmelse
med afseende å stora företag skall hafva åsyftad effekt, måste emellertid
straffskalan omfatta icke blott böter till afsevärda belopp utan jämväl frihetsstraff.
Å andra sidan kunna, särskildt vid smärre företag, förseelserna vara ganska ringa och
således rätteligen böra betinga helt låga bötesbestämmelser. Man har därför bestämt
straffskalan till att omfatta böter från och med 5 till och med 5,000 kronor
samt fängelse från och med 1 till och med 6 månader. För straffbarhet enligt paragrafens
första stycke är det emellertid ej nog, att förundersökning före arbetets början
verkligen enligt lag varit erforderlig, utan därtill måste komma den subjektiva omständigheten,
att den tilltalade verkligen insett eller skäligen bort inse, att så varit
förhållandet. Annars saknas nämligen en af förutsättningarna för brottslighet.

Straffbarhet anses å andra sidan föreligga icke blott, då arbetet vidtages utan
föregången förundersökning, där sådan erfordras, utan också, om förundersökning
visserligen hållits men vederbörande afviker från de därvid för byggnaden meddelade
bestämmelser. Detta dock allenast under förutsättning, att afvikelserna äro af
beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. Då den, som gjort afvikelserna,
i afseende å arbetets utförande haft bestämda föreskrifter att följa, är han, i olikhet
mot hvad som gäller beträffande förseelse enligt stadgandet i första stycket,
förfallen till ansvar, äfven om han haft anledning antaga, att allmän och enskild rätt
skulle lämnas oberörd genom afvikelserna.

15 §.

Ansvar för Samma skäl till stadgande af ansvarsbestämmelse för obehörigt byggande i vattra
n?Ze *af ten beskaffenhet, att 2 kap. därå bör tillämpas, förefinnas jämväl beträffande ut sjösänkning

förande af vattenregleringar, invallningar och vattenafledningar af sådan art, som
m. m. 0=7 =

omförmälas i 5 kap. 31 §. Däremot ställer sig saken annorledes beträffande dikning

509

13: 15-18

eller annat torrläggningsföretag enligt 5 kap. än som afses i nämnda paragraf. Mot
obehörigt utförande af företag af sistnämnda slag torde särskildt straffskydd genom
bestämmelse i vattenlagen icke erfordras eller vara på sin plats. I detta afseende
hänvisas till hvad som yttrats vid 11 kap. 15 § 16 punkten.

16 §

innehåller straffbestämmelse för oriktig hushållning med och framsläppande af vatten Ansvar för
under hufvudsakligen enahanda villkor, som stadgas i förordningen om ansvar för hållning med
underlåtenhet att öppna dammlucka den 30 december 1880. Men straffsatserna äro vattenställda
i samklang med bestämmelserna i 14 och 15 §§.

17 §.

Enahanda straffsatser, som nyss nämnts, stadgas i denna paragraf för bortta- Ansvar för
gande eller fördärfvande af vattenmärke eller i sammanhang därmed anbragt fix- borttagande
punkt. Äfven sådan handling är ur vattenrättslig synpunkt af den beskaffenhet ^ärfvande
och har sådana följder, att den bör i vattenlagen angifva^ såsom en särskild förseel- af vattenså,
därest icke gärningsmannen kan öfvertygas att hafva begått gärningen i sådant
syfte eller under sådana förhållanden, att straff enligt 12 kap. 11 § strafflagen kan
ådömas. Talan om ansvar enligt förvarande paragraf räknas emellertid enligt 11 kap.

15 § icke till vattenmål, utan skall väckas och utföras vid allmän domstol.

18 §.

Brottsliga handlingar, som omförmälas i 14—17 §§, kunna undantagsvis begås Strängare
under sådana förhållanden, att de blifva straffbara enligt stadganden i allmänna ^alfmön^
strafflagen med långt strängare straffskala än vattenlagens. Särskildt kan i sådant stra^la9enafseende
tänkas på vissa lagrum i 19 kap. eller på 11 § i 12 kap. strafflagen. Enligt
hvad för liknande förhållanden är vedertaget i andra speciallagar, bör i sådant fall
vattenlagens straffbestämmelse icke tillämpas.

14:1

510

14 KAP.

Slutbestämmelser.

l §■

Hvad med Benämningarna lågvatten, medelvatten och högvatten användas i allmänhet
Tattin för- med ganska godtycklig betydelse och afse än vattenstånd, än vattenmängder. I ett
stås. fritt framrinnande vattendrag förefinnes vanligen ett visst samband mellan vattenmängdens
och vattenståndets variationer, så att hvarje punkt på en viss vattenskala
angifver ett motsvarande värde på afrinningen, men uppdämning och andra
inflytelser kunna inverka störande, och för öfrigt torde det höra till sällsyntheterna
att vattenmängden varierar i ett konstant förhållande till vattenståndet. Den
under en viss tidsperiod framrinnande medelvattenmängden kan således ej utan vidare
antagas lika med den vattenmängd, som motsvarar medelvattenståndet. Beträffande
hvarje särskildt slag af företag enligt denna lag måste man alltså göra
klart för sig, hvilket slag af vattenvariationer som just i detta fall har den största
betydelsen; vattenståndets variationer hafva öfvervägande betydelse exempelvis vid
sjöregleringar, vattenmängdens vid vattenkraftsanläggningar.

Yattenfallskommittén har i sin utredning af år 1903 beträffande vissa staten
tillhöriga vattenfall (sid. 41) lämnat definitioner på vissa vattenmängdsbeteckningar,
sådana de användas i nämnda arbete. Med ett vattendrags exceptionella lågvattenmängd
menas sålunda där »den minsta i vattendraget hittills iakttagna» vattenmängden,
med (normal) lågvattenmängd »den minsta vattenmängd, som i ett
visst vattendrag under ett eller flera år iakttagits eller beräknats och hvilken vattenmängd
följaktligen kan antagas såsom den, hvilken med säkerhet alltid kan vara
att påräkna i vattendraget». Som industriell medelvattenmängd angifves »den
vattenmängd, som kan beräknas vara under omkring 9 månader af året för industriellt
ändamål ständigt tillgänglig och som alltså under en längre följd af år endast undantagsvis
kan komma att under nämnda 9 månader understiga den sålunda beräknade».
Nämnda kommitté använder äfven uttrycken sommarlågvattenmängd (speciellt
för de norrländska vattendragen): »den minsta vattenmängd, som under sommaren
(sommarhalfåret) vanligen framrinner i vattendraget», medelvattenmängd:
»den under året afrinnande totala vattenmängden, jämnt fördelad under årets alla

511

månader eller dagar», samt högvattenmängd: »den största i vattendraget hittills
iakttagna» vattenmängden.

De inom vattenbyggnadstekniken numera gängse uttrycken af motsvarande slag
stödja sig i allmänhet på mera bestämda definitioner. Här må anföras de vattenmängdsbegrepp,
som angifvas i ett bland fackmän allbekant arbete af erkänd auktoritet:
»Handbuch der Ingenieurwissenschaften» (del III, band XIII), därvid
emellertid hänsyn tages särskildt till vattenmängdens betydelse för vattenkraftsverk.
Som lågvattenmängd (kleinste sekundliche Wassermenge) under ett visst år
angifves den vattenmängd, hvilken icke underskrides under mer än 10 dygn och
alltså är för handen under 355 dagar af året; som lågvattenmängd i allmänhet betecknas
den vattenmängd, som förekommit under 355 dygn af det vattenfattigaste
(trockenste) året under en viss observationsperiod. Som det vattenfattigaste eller
torraste året betecknas det, under hvilket det åsyftade 355-dagars vattnet har det
lägsta värdet (således ej med säkerhet det, under hvilket medelvattenmängden är
lägst), och definitionen vinner härmed den största möjliga bestämdhet. Den är
också tvifvelsutan mycket väl lämpad för ifrågavarande tekniska ändamål. På liknande
sätt, som ofvan anförts, uppställas i nämnda verk såsom karaktäristiska vattenmängder
de, som under ett enstaka år eller under det torraste af en serie observerade
år äro för handen under resp. 9 och 6 månader. Handboken påpekar också
den hittillsvarande bristen på skarpa definitioner af de vanliga uttrycken ''lågvatten’,
''medelvatten'' och ''högvatten'' samt framhåller behofvet af en internationell
öfverenskommelse rörande likformig definition af de olika karaktäristiska vattenmängderna.

I närmaste öfverensstämmelse med de i sistberörda verk gifna definitioner bär
i förevarande paragraf uttalats, att i vattenlagen med vanlig lågvattenmängd afses
den minsta vattenmängd, som i visst vattendrag under normala förhållanden är att
påräkna under minst 355 dagar af året. Tillika har i paragrafen tillkännagifvits,
att i vattenlagen beteckningen lågvatten afser vattenmängden, icke vattenståndet.

Otvifvelaktigt skulle dot varit synnerligen önskvärdt, om man vid beräknande
af ett vattendrags vattenmängd i allmänhet haft att stödja sig på direkta vattenmängdsobservationer
under en följd af år. Man hade då måhända kunnat affatta
definitionen af vanligt lågvatten med hänsyn direkt till gjorda iakttagelser och icke
nödgats bygga densamma på hvad som är att med stöd i allmänhet allenast af sannolikhetskalkyler
för framtiden påräkna. Tyvärr hafva dock dylika observationer

14: 1-3

512

utförts endast rörande ett fåtal vattendrag i Sverige, till följd hvaraf den nämnda
utvägen icke kunnat anlitas.

Med den affattning vattenlagsförslaget erhållit, föreligger intet behof att meddela
definitioner för andra vattenmängdsbegrepp än lågvattenmängden.

2 §.

Åbo och fi- I förevarande paragraf har i öfverensstämmelse med ett stadgande i 46 § dikinnchnfvare
pungslagen uttryckligen föreskrifvits, att inom vattenlagens rättsområde med ägare

likställda fastighet likställes den, som innehar fastighet med stadgad åborätt. Samma
med agave. & ....

rättsställning tillerkännes ock fideikommissarie.

Indirekt framgår af dessa stadganden, att boställshafvare och arrendatorer (liksom
hyresgäster) icke likställas med jordägare och följaktligen icke äro utan vidare
berättigade att ställa sig som sökande till företag, som i 2—8 kap. omförmäles, eller
att för fastigheten svara i dylikt, af annan anhängiggjordt ärende. Hvad boställshafvare
och kronoarrendatorer beträffar, blir alltså förordningen om deltagande i vattenafledningsföretag
för boställen och annan staten tillhörig jord den 6 juli 1849
fortfarande tillämplig. Emellertid finnes uppenbarligen intet hinder för en jordägare
att genom direkt stadgande i arrendekontraktet eller annorledes åt arrendatorn uppdraga
att i omförmälda afseenden föra jordägarens talan och utöfva hans rätt.

3 §.

Kronan lik- Den i 1 § af gällande expropriationsförordning den 14 april 1866 Konungen
enskild ''per- medgifna rätt att förordna, att fast egendom skall afstås till begagnande för visst
son- allmänt behof eller att för dylikt ändamål intrång däri skall tålas, är uttryckligen
inskränkt till att afse allenast »enskild man, menighet eller inrättning» tillhörig
egendom. Med afseende å kronan tillhörig egendom är således expropriationsförordningen
icke tillämplig. Samma ståndpunkt intages i det betänkande, som den
15 september 1910 afgifvits af den för revision af expropriationslagstiftningen tillsatta
kommittén. I 2 § af dess förslag till expropriationslag stadgas nämligen förbud
för expropriation af egendom, som tillhör kronan.

Ehuru sålunda expropriationslagstiftningen är i detta stycke otvetydig, saknar
dock Konungen faktiskt ingalunda rätt att för allmänt ändamål upplåta kronojord
eller medgifva intrång däri. Under en lång följd af år har nämligen riksda -

513

Rfc"’ se”ast «enom skrifvelse den 13 maj 1910 (n:o 98), för ett år i sänder uppdragit
åt Konungen att för sådant ändamål disponera jämväl öfver kronans egendom.

Lagstiftningen på detta område sammanhänger nära med föreskrifterna i 77 §
regeringsformen, enligt hvilka kronans fastigheter äro undandragna Konungens administrativa
förfoganderätt. Expropriationslagstiftningens ståndpunkt, enligt hvilken
Konungen icke må genom administrativt förfogande, expropriationstillståndet.
upplåta kronojord, står uppenbarligen i full öfverensstämmelse härmed. Likaså instämma
därmed, åtminstone i hufvudsak, föreskrifterna i gällande farledsförordning.
! nligt 4 § i nämnda förordning ankommer det på Konungens pröfning, huruvida för
inrättande, utvidgande eller förbättrande af allmän farled afstående af jord eller
agenhet skall äga rum. Denna pröfning sker i administrativ ordning, och Konungen
ar därvid bunden af expropriationslagstiftningens allmänna begränsningar. Hans
efogenhet att för ändamålet upplåta kronojord är alltså beroende på, hvad riksdagen
i sadant afseende beslutat. Uppstår genom farledens framdragande skada å fastighet
af annan beskaffenhet än som betingar afstående af fastigheten eller del däraf, äger
allmän domstol besluta rörande ersättning för skadan. Och därvid uppställes ingen

åtskillnad mellan kronojord och jord i enskild ägo. Stadgandet gäller jord af bådadera
slagen.

I själfva verket står farledsförordningen jämväl i sistnämnda hänseende i öfverensstämmelse
med eu i svensk rätt allmänt vedertagen grundsats så till vida, som
en befogenhet, hvilken i liknande frågor i olika författningar tillägges eller tidigare
tillagts domstol, icke begränsats till att omfatta allenast jord i enskild ägo. Denna
befogenhet afser ej sällan icke blott att bestämma skadeersättnings eller lösens belopp
utan ock att afgöra, huruvida fastighet skall mot lösen afstås och i hvad mån
intrång därå må tillstädjas. Och domstolens befogenhet omfattar likaväl kronojord
som annan egendom.

Hvad särskild! beträffar vattenrättens — den defensiva och den lukrativa —
område, har denna grundsats sedan gammalt varit gällande. I 4 och 6 kap. byggningabalk
meddelades föreskrifter (numera ersatta af bestämmelser i dikningsagen)
5m rätt att dika jämväl, om det behöfdes, helt eller delvis på annans
mark. Beträffande skyldigheten för ägare af grannfastighet att underkasta
sig intrånget af dikningen, gjordes intet undantag för mark, tillhörig kronan. Sådant
undantag finnes ej heller i dikningslagen stadgadt med afseende å rätten att
öfver annans mark framdraga dike eller annat vattenaflopp. I förordningen angående
ändring eller utrifning af vattenverk, som genom uppdämning skada jord

65 — 091204. Förslag till Vattenlag.

eller hindra dess odling, den 20 januari 1824 förutsattes uttryckligen (3 och 6 §§),
att äfven kronan tillhöriga vattenverk skulle under samma villkor som enskildes
verk vara underkastade tvånget att utrifvas eller ändras. Samma förutsättning
har beträffande såväl vattenverk som annan i 3 kap. dikningslagen omförmäld
egendom, såsom fiskeverk, bevattningsanstalt, strömfall, fiske, brygga, badeller
båthus eller annan byggnad m. m„ uttalats i dikningslagens 21 §. Enligt de
nu upphäfda stadgandena i 20 kap. 1 § och 17 kap. 2 § byggningabalken liksom enligt
vattenrättsförordningens 3 och 5 §§ tillerkännes under vissa förhållanden en
delägare i gemensamt vatten rätt att tillgodogöra hela vattenkraften däri. Något
undantag stadgas icke, för den händelse att kronan är delägare i vattnet. Rätten
enligt sistnämnda förordnings 6 § att inom vissa gränser genom dammbyggnad
skada annans jord eller fiske gäller likaledes gent emot kronan. Otvifvelaktigt hafva
de stadganden, som nu nämnts, många gånger tillämpats beträffande kronan
tillhöriga fastigheter.

Åtskillnaden mellan Konungens administrativa rätt och domstolens befogenhet
i detta afseende framträder synnerligen skarpt i lagen angående stadsplan och tomtindelning
den 31 augusti 1907. Enligt vissa af nämnda lags bestämmelser (8, 12 §§)
äger domstol förordna, att mark skall lösas, enligt andra (10, 11 §§) tillkommer
det Konungen att besluta i dylik fråga. Sistnämnda bestämmelser afse enligt sin
uttryckliga lydelse icke kronans mark; domstolens befogenhet gäller däremot enligt
lika uttrycklig föreskrift, »ehvad marken tillhör kronan eller enskild man, menighet
eller inrättning».

Då enligt vattenlagen frågor om skyldighet att för ändamål, som angifves i
denna lag, afstå fast egendom eller vatten eller tåla intrång eller skada å sådan
egendom äfvensom beträffande rätten till lösen och ersättning med vissa undantag,
som ej behöfva här beröras, tillagts domstols afgörande, står det alltså i full
öfverensstämmelse med ofvannämnda grundsats att härutinnan icke gifva kronan
någon särställning med afseende å dess egendom. Det skulle för öfrigt beträffande
t. ex. vanlig dikning eller ett obetydligt byggnadsarbete i vatten visa sig allt
för opraktiskt att uppställa andra, mera tidsödande och kostsamma villkor för
sådana arbetens utförande, när kronojord däraf blefve tagen i anspråk, an nar intrång
skedde allenast på enskildes mark. Endast i vissa detaljfrågor, såsom beträffande
beloppet af lösen och ersättning (9 kap. 39 §), gälla för kronan särskilda rättsregler.

De preklusions- eller häfdebestäm melser, som vattenlagen innehåller (2 kap.

515

22, 23 §§, 12 kap. 11 § m. fl. lagrum), kunna med laga verkan åberopas likaväl
mot kronan som mot enskild man. Äfven i detta afseende står vattenlagen i öfverensstämmelse
med de grundsatser, som redan i gällande lag finnas uttalade inom anna
oinrac e. Den ratt till fast egendom, som enligt förordningen om tjuguårig häfd

den 22 april 1881 kan vinnas medelst häfd, gäller nämligen mot äldre rättsanspråk
äfven från kronans sida.

Ehuru de rättsregler, hvarför nu redogjorts, måste anses följa af vattenlagens
allmänna ståndpunkt och uppställning, har det dock synts vara lämpligt att till förebyggande
af all tvekan gifva desamma direkt uttryck i lagen. Detta har skett
genom förevarande lagbud.

Tillika har här gifvits ett allmänt stadgande därom, att kronan är fri från skyldighet
att ställa säkerhet, där sådan eljest är i vattenlagen föreskri tven.

14:

4 §.

I atskilhga paragrafer i 10 och 11 kap. talas om, att ett företag enligt denna i hvilken
ag angar eller formenas angå viss fastighet. Så föreskrifves bl. a. i 10 kap 6 § med mfnin9föreafseende
å den kungörelse, som skall utfärdas angående tid och ställe för syneför- «$«£§&
rättning enligt samma kapitel, att de hemman, vattenverk och andra lägenheter, hvil- ÄT
ka saken formenas angå, skola däri namngifvas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart
satt, utmarkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning; och 32
§ i 10 kap. innehåller att, om under syneförrättningens gång saken finnes angå fastighet,
som ej i enlighet med 6 §:ens föreskrift uppgifvits i förut utfärdad kungörelse
om förrättningen, samt ägare och kände nyttjanderättshafvare till sådan fastighet
icke ändock tillstädeskommit eller särskild! kallats, nytt sammanträde skall
u sattas och kungörelse därom utfärdas, innehållande uppgift å dylik fastighet. Betydelsen
af de nu nämnda stadgandenas behöriga iakttagande framgår af 5 kap. 47
hvari stadgas att, om torrläggningsföretag, rörande hvilket syneförrättning hållits,
finnes angå fastighet, som icke angifvits i kungörelse angående förrättningen
och hvars ägare ej heller eljest varit lagligen part i målet, synemännens utlåtande
blir utan verkan mot den fastighetens ägare.

Beträffande de i 11 kap. omförmälda ansökningsmål, bland hvilka ansökan om
pro ning rörande ett tilltänkt byggande i vatten eller därmed likställdt arbete intager
det främsta rummet, förekomma likartade bestämmelser som de nämnda i 10 kap. I
27 § föreskrifves, att i den kungörelse, genom hvilken vederbörande sakägare kallas

14:4

516

att bevaka sin rätt, de fastigheter saken förmenas angå skola namngifvas eller eljest
på oförtydbart sätt utmärkas, och enligt 11 kap. 42 § skall, för den händelse det företag
eller den åtgärd, hvarom i målet är fråga, under målets handläggning befinnes
angå i kungörelsen icke angifven fastighet, vattenrättsdomaren förelägga sökanden
att särskildt låta kalla ägare och nyttjanderättshafvare till sådan fastighet. Den
omständigheten, att viss fastighet, som saken angår, icke angifvits i kungörelse och
att icke heller den komplettering af kungörelsen ägt rum, som nyssnämnda paragraf
omtalar, medför visserligen icke, att domen, sedan den vunnit laga kraft, blir utan
verkan mot fastighetens ägare, men den har betydelse med afseende på den formella
rättskraften, i det att i sådant fall möjlighet finnes till användande af det i 25 kap.

10 § rättegångsbalken medgifna extra ordinära rättsmedlet.

Det är tydligvis af icke ringa vikt, att någon tvekan ej må vid lagens tillämpning
förefinnas angående innebörden i det nämnda uttrycket. Äfven om det vanliga
språkbruket kan synas lämna god ledning för tolkningen af ordet »angå», skulle
likväl en dylik tvekan kunna tänkas möjlig. Kommittéerna hafva därför ansett sig
böra i förevarande paragraf angifva, i hvilka fall ett företag anses angå en fastighet,

i den mening vattenlagen använder ordet.

Dessa fall hafva upptagits i tre särskilda grupper, af hvilka den första afser en
nyttig inverkan, som företaget medför, under det att de två andra grupperna omfatta
de fall, då företaget orsakar skada eller intrång å fastigheten eller eljest ett
ingrepp i äganderätten till densamma. En nyttig inverkan af företaget kommer härvid
i betraktande allenast, om på grund af densamma en tillämpning af lagens bestämmelser
om tvångsdelaktighet är i fråga. I förevarande mening kunna således
endast företag enligt 5, 6 eller 7 kap. angå en fastighet. I motsatt bemärkelse kan
däremot hvilket företag som helst enligt vattenlagen angå en fastighet; och det kan
härvid vara fråga antingen om afstående af äganderätten till fastigheten eller viss
del däraf, t. ex. då utmål för kraftanläggning påfordras jämlikt 2 kap. 16 §, eller
om påläggande af ett servitut eller eljest åstadkommande af intrång, såsom då det
gäller att tillgodogöra annans fastighet tillhörigt strömfall eller att öfver annans
mark framdraga dike eller andra ledningar, att därå lägga damm eller vall o. s. v.,
eller ock kan det vara fråga om menlig inverkan, som ett företag medför därigenom
att ägor öfversvämmas eller försumpas, att vatten bortledes från ett strömfall, att
till följd af ändring i vattenståndsförhållandena lekplatser för fisk försämras, att
byggnader, broar, vägar eller andra fasta anläggningar taga skada eller att ändring
i fastighetens användningssätt föranledes af företaget.

517

14:4-

Med det sistnämnda uttrycket, att företaget kan menligt inverka på fastighetens
användningssätt, syftas bl. a. på det i motiven till 2 kap. 7—9 §§ om förmälda fall,
då det kan finnas nödigt att till följd af uppförandet af en dammbyggnad meddela
förbud mot bedrifvande af fiske på viss sträcka närmast ofvan och nedanför en genom
dammen anordnad fiskvåg. Vidare bör hit räknas det fall, då t. ex. ett färgeri
eller garfveri genom företaget beröfvas det för rörelsens utöfvande nödiga vattnet
och till följd däraf måste nedläggas. Såsom en dylik inverkan kan däremot icke betraktas
fisktillgångens minskning i vissa fastigheters fiskevatten därigenom, att en
vattenbyggnad lägger hinder eller svårigheter i vägen för fiskens framkomst. En
sådan minskning kan öfverhufvud icke hänföras till skada å själfva fastigheterna,
utan måste anses såsom ett ingrepp i ett allmänt intresse, till hvars värn lagförslaget
innehåller åtskilliga stadganden. Det skulle för öfrig! leda till olösliga svårigheter i
praktiken, om man ville föreskrifva skyldighet för t. ex. den, som gör en byggnad
i Mälarens utlopp, att såsom sakägare kalla alla jordägare icke blott invid Mälaren
utan också vid alla vattendrag, som utfalla i Mälaren, samt vid de sjöar, hvilkas
vatten de afleda, Hjälmaren med dess tillflöden däri inbegripen.

6 §.

Understundom kan det visa sig nödvändigt för uppgörande af plan eller eljest Rätt till försåsom
förberedelse till företag enligt vattenlagen att å annans fastighet verkställa
mätningar, afvägningar eller andra undersökningsarbeten, Indika nödvändiggöraannan? fas~

beträdande af nämnda fastighet under sådana förhållanden, att skada kan vållas
eller eljest beträdandet lagligen möter hinder. Där verkligt skäl för undersökningens
företagande förebringas, bör trots hinder af nu nämndt slag densamma tillstädjas
under betryggande garantier. I denna paragraf har åt Konungens befallningshafvande
uppdragits att handhafva ärenden af nu nämnda slag. I fall af behof bör
borgen ställas för skada och intrång, som kan föranledas af undersökningen. Skulle
tvist uppstå om beloppet af ersättning härför, skall den anhängiggöras vid allmän
domstol, icke vid vattendomstol.

tighet.

7 §.

Jämlikt 11 kap. 27 § skola handlingarna i ansökningsmål vid vattendomstol af- Skyldighet

lamnas till viss person för att hållas för parterna tillgängliga. Att utse denne person handlingar^

tillkommer vattenrättsdomaren. Det är tydligt, att det understundom kan visa Jdttenmål

för deras tillhandahållande.

14: 7-10

518

sig svårt att få någon person, som frivilligt åtager sig detta bestyr. Det har
därför ansetts lämpligt att i denna paragraf fastställa mottagandet af sådant
uppdrag såsom en skyldighet för vissa tjänstemän eller kommunala befattningshafvare.
Tillika har här stadgats, att den, som efter eget åtagande eller på grund af
förestående bestämmelse mottagit uppdraget i fråga, icke äger sedermera afsåga
sig detsamma, med mindre han kan åberopa sådant skäl därför, som vattenrättsdomaren
pröfvar vara giltigt. Med detta ord har man velat utmärka, att olägenheterna
af uppdragets emottagande eller bibehållande finnas vara så betydande, att vederbörande
skäligen bör befrias från uppdraget. Såsom giltigt skäl i förevarande afseende
måste naturligtvis anses den omständigheten, att lämplig lokal för handlingarnas
tillhandahållande icke finnes för vederbörande att tillgå.

Ifrågavarande bestyr kan ofta, åtminstone i större mål, vara förenadt med ganska
afsevärda olägenheter. Det har därför öfverlåtits åt vattenrättsdomaren att bestämma
visst arfvode för bestyret därmed.

Af samma skäl, som föranledt stadgandet i 11 kap. 55 § om bestämmande af
viss tid för fullbordande af byggnad i vatten, hvartill erhållits tillstånd af vattendomstol,
har i förevarande paragraf föreskrifvits, att enligt äldre lag meddeladt tillstånd
i sådant afseende upphör att äga tillämplighet, därest det icke begagnas så,
att byggnaden i fråga är fullbordad inom tio år från det vattenlagen träder i kraft
eller från det därefter meddeladt beslut vunnit laga kraft. Dock är möjlighet gifven
att förlänga denna tid högst tio år.

9 §

motsvaras af 81 § dikningslagen.

10 §.

Författnin- Bland de författningar, som genom den föreslagna vattenlagen skulle upphäf gama

ang. y jng,| (]e angående den s. k. allmänna strömrensningen gällande lagföreskrifterna.

manna j)e förnämsta författningarna på detta område äro de i förevarande paragraf omiörstfömfcnS"
• •

ningen böra mälda förordningen den 20 februari 1764, huru sjöar, strömmar och åar öfverallt i ri upphdfvas.

ket årligen böra vår(jas skadliga vattendämningars afvärjande, samt kungörelsen
den 28 december 1822 angående strömrensningars verkställande samt strömmars
och åars öppenhållande. Genom den förstnämnda förordningen föreskrefs,

519

14: 10

att »alla rikets undersåtar skulle vara förbundne att hädanefter årligen, sommartiderna
då vattnet är som mest utfallet, såväl å kronans som enskilda ägor, under vederbörande
betjäntes vård och tillsyn upprensa och vid sitt naturliga aflopp vidmakthålla
alla större och mindre strömfall, bäckar och åar»; och tillkomma det Konungens
befallningshafvande att i fråga om fördelning af kostnaderna länens invånare
emellan »betämja och efter särskilda förekommande omständigheter besörja». Såsom
skäl till ifrågavarande allmänna påbud åberopades i ingressen till författningen, hurusom
den dagliga erfarenheten utvisade, att strömmar, åar och sjöar årligen igenvallades
dels af naturlig belägenhet dels ock af tillflytande flottholmar, vrakskog och
fall af jordvallar, hvarigenom öfverflödig uppdämning och stora vattenflöden förorsakades
samt dessutom icke sällan hände, att vattnet skure sig ut och banade sig
väg till sådana omlopp, som vore mindre fördelaktiga, ej allenast för dem, som i
strömfallen ägde vattenverk, utan ock för andra, hvilka med sina hemmans ägor gränsade
därintill.

Grunden för den sålunda påbjudna strömrensningsskyldigheten bestämdes närmare
genom en af krigskollegium den 6 april 1786 utfärdad och på ett kungl. bref
den 17 februari samma år grundad kungörelse, hvilken närmast handlade om soldaters
deltagande i strömrensningarna, men hvari äfven föreskrefs att ifrågavarande
onus skulle jämkas mellan de länens invånare, som hade matlag.

I anledning af rikets ständers därom gjorda anhållan blef genom 1822 års ofvannämnda
kungörelse stadgandet i 1764 års förordning uttryckligen upplifvadt, i
sammanhang hvarmed förordnades, att Konungens befallningshafvande borde, helst
genom öfverenskommelser vederbörande emellan, men i brist däraf genom deras åläggande
bereda strömrensningarnas utförande och öfver verkställigheten låta hålla allvarsam
hand. Af ingressen till denna kungörelse, hvari framhölls vikten af strömrensning
»till förekommande af skadliga öfversvämningar och vattenstånd å närbelägna
ägor samt till beredande af odlingar därå», likasom af den ständernas skrifvelse,
som gifvit upphof till kungörelsen, framgår att med den ifrågavarande strömrensningen
afsågs jordbrukets fördel. I slutet af nämnda kungörelse inskärptes påbudet
om öppenhållande af kungsådra och sådan mindre ådra, som omförmäles i 1766 års
fiskeristadga.

Till den förevarande gruppen af författningar är slutligen att hänföra en kungl.
skrifvelse till landshöfdingen i Uppsala län den 6 april 1852 rörande skyldigheten
för indelt krigsmanskap att deltaga i strömrensuingsarbeten.

Den sålunda gällande lagstiftningen i fråga om strömrensningen såsom ett me -

520

14: 10

1865 års

kommitté.

1870 års
kommitté.

Nya lagberedningen.

del att bibehålla ett vattendrag vid dess naturliga beskaffenhet gjordes till föremål
för kritik redan af de kommittéer, hvilka 1865 och 1870 afgåfvo förslag till ny
vattenrättslagstiftning. 1865 års kommité fann (sid. 17) det sätt, hvarpå
strömrensningsförfattningarna sökt att befordra vattendragens underhållande
vid vanligt djup och bredd, hafva i verkligheten visat sig föga tillfredsställande. Om
än grundtanken, att alla rikets undersåtar skulle deltaga i strömrensningen, antydde,
att dessa rensningar utgjorde en gemensam statsangelägenhet, för hvilken man tog invånarnes
arbetskraft i anspråk på en tid, då statsanslag för dylika ändamål voro ovanliga,
så hade likväl dessa stadganden icke allenast varit alltför våldsamma för att
kunna tillämpas annat än i fall af trängande fara, utan äfven, i hvad de afsett utgörande
af utskylder och besvär endast af länets invånare, hvilat på en orättvis
grund. Strömmarnas upprensning borde enligt kommitténs mening, såsom en rättighet
tillhöra dem, som hade skada af uppgrundningen, och såsom skyldighet åligga
endast dem, som hade gagn af rensningen. Andra enskilda personer och kommuner
borde i sådant afseende icke hafva några åligganden. Staten ensam kunde äga
skyldighet att i detta fall bispringa dem, som ej kunde hjälpa sig själfva. I öfverensstämmelse
med den nu angifna uppfattningen föreslog kommittén upphäfvandet
af 1764 års förordning tillika med de stadganden, som utgjorde förklaring eller ändring
af hvad sagda förordning innehölle eller tillägg därtill, samt intog i sitt förslag
till lag rörande vattenrätten dels stadgande därom, att den, som lede men af vattendrags
uppgrundning, ägde rätt att upprensa detsamma, och dels föreskrift om skyldighet
för jord- och vattenverksägare samt öfriga, som hade särskild rätt till vattnets
begagnande, att deltaga i rensningsarbetet, enhvar i den mån han hade båtnad
däraf, dock att det ej ålåge jord-, vattenverks- och fiskeägare att taga del i strömrensning,
som skedde för allmän farleds underhållande eller för flottleds skull. I
det stora hela anslöt sig 1870 års kommitté i föreliggande fråga till den ståndpunkt
första vattenrättskommittén intagit.

I sitt betänkande med förslag till vattenrättsförordning (sid. 115) anmärkte nya
lagberedningen mot föreskrifterna angående den allmänna strömrensningen, att de
lede af oklarhet och ej vidare kunde anses fullt tidsenliga, hvilket särskildt gällde
beträffande skyldigheten för länens invånare att efter matlag utgöra dagsverken därtill.
Själfva den grund, hvarifrån 1764 års författning utginge, nämligen att strömrensningen
gjordes till en kommunalangelägenhet, vore däremot, enligt beredningens
förmenande, riktig. Då likväl den rensningsskyldighet, som här vore i fråga, ehvad
den ansåges jämförlig med väghållningsbestyret eller, på sätt 1786 års kungörelse

521 14: 10

antydde, borde likställas med skyldigheten att lämna biträde vid skogselds släckande
eller vid skallgång, otvifvelaktigt utgjorde ett allmänt onus eller besvär samt ej ägde
gemenskap med de privaträttsliga förhållandena mellan strandägare och andra, hade
beredningen ansett det ej tillkomma densamma att afgifva något förslag till förändrade
föreskrifter därutinnan.

Sedan vid 1885 års riksdag enskild motionär bragt på tal frågan om ström- Riksdagens
rensningsförfattningarnas upphäfvande, beslöt riksdagen att i skrifvelse till Kungl. ^8„kri7Vej!e .
Maj :t anhålla om utarbetande af förslag till ändrade stadganden angående den s. k. 1885.
allmänna strömrensningen. I skrifvelsen, som afläts den 17 mars 1885, framhölls,
att riksdagen i likhet med nya lagberedningen funnit de ifrågavarande bestämmelserna
lida af oklarhet och ej vidare kunna anses fullt tidsenliga, men att riksdagen delade
beredningens åsikt därom, att den uppfattning, å hvilken den i ämnet gällande
lagstiftningen hvilade, eller att den allmänna strömrensningen vore en kommunalangelägenhet,
vore riktig, ehvad man ansåge, att den borde åligga den större kommunen,
länet, eller den mindre, häradet eller socknen.

I anledning af riksdagens skrifvelse anbefalldes kammarkollegium att efter Kammarlänsstyrelsernas
hörande afgifva utlåtande i ärendet. Dylikt utlåtande afgafs den k°1å1te®“dJlt''
15 september 1893. Med instämmande i de anmärkningar, som gjorts mot ifrågavarande
författningars otidsenlighet, förklarade sig kammarkollegium anse behof af
ny lagstiftning i ämnet icke föreligga. Den genom 1764 års förordning påbjudna
strömrensningen afsåge ej att befrämja något publikt itnresse, såsom kommunikationsväsendet,
sundheten eller dylikt, utan åsyftade allenast skydd för jord- och vattenverksägare
eller således ett tillgodoseende af rent enskilda intressen. Jordägarens
och vattenverksägarens intressen voro dock tillräckligt betydande för att vattendragens
upprensning till den enes eller andres båtnad skulle enligt förr rådande föreställningssätt
om statsmaktens skyldighet att tillvarataga enskilda intressen förklaras
utgöra, såsom 1865 års kommitté uttryckt sig, »en gemensam statsangelägenhet, för
hvilken man tog invånarnes arbetskraft i anspråk på en tid, då statsanslag för dylikt
ändamål voro ovanliga». Detta mera, så att säga, publika betraktelsesätt, som tagit
sig uttryck äfven i 1786 års kungörelse, då däri talats om strömrensningarna såsom
»ländande till allmänt gagn», hade emellertid småningom försvunnit. Till följd af
den lagstiftning, som under åren 1879 och 1880 kommit till stånd på vattenrättens
område, hade enligt kollega åsikt strömrensningsförfattningarna förlorat den betydelse,
som rätteligen kunde tilläggas dem. På grund häraf hemställdes, att riksdagens
skrifvelse ej måtte föranleda till annan åtgärd än att i behörig ordning 1764

66—091204. Förslag till Vattenlag.

522

14: <0

års förordning jämte de stadganden, som innehölle ändring eller förklaring af eller
tillägg till densamma, upphäfdes.

Chefen för Då ärendet sedermera den 29 september 1899 anmäldes inför Kungl. Maj:t,
iemente1;CPden anförde föredragande departementschefen, hurusom genom den utredning, som blif29
eept. 1899. verkställd af Konungens befallningshafvande i de olika länen, framginge, att
i de flesta län stadgandena om allmän strömrensning icke vidare tillämpades, då de
i dikningslagen gifna bestämmelser angående jordägares rätt att för sin jords odling
eller förbättring upprensa, fördjupa, utvidga eller räta älf, å eller annat vattendrag
visat sig fullt tillräckliga för fyllande äfven af det allmännas behof med afseende
på strömrensning. Allenast på ett fåtal ställen hade — sannolikt till följd af egendomliga
terrängförhållanden — fortfarande visat sig behof att utöfver de åtgärder,
som vidtoges i privaträttsligt syfte, för allmänt ändamål påkalla strömrensning. Vid
sådant förhållande vore det icke erforderligt att, på sätt i riksdagens skrifvelse funnes
antydt, utbyta gällande bestämmelser i ämnet mot en lagstiftning, hvarigenom
ifrågavarande skyldighet gjordes till eu kommunalangelägenhet. Icke heller syntes,
då inom vissa län tillämpningen af föreskrifterna om allmän strömrensning fortfarande
visat sig vara behöflig, dessa föreskrifter kunna, på sätt från flera håll ifrågasatts,
utan vidare upphäfvas. I anledning häraf hemställdes, att Kungl. Maj:t täcktes
finna den gjorda framställningen icke föranleda vidare åtgärd för åstadkommande
af ändring i gällande lagbestämmelser om skyldighet att deltaga i allmän
strömrensning.

Sedan därefter annan åtgärd i ärendet icke förekommit, än att i anledning af
uppkommen fråga, att staten skulle lämna ersättning .för den tunga, som genom deltagandet
i allmän strömrensning tillskyndades enskilda, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen afgifvit infordradt gemensamt utlåtande, hafva
handlingarna i ärendet öfverlämnats till kommittéerna för att tagas i öfvervägande
vid utarbetande af de förslag, som skulle af kommittéerna afgifvas.

Af kommitté- Kör vinnande af kännedom, huruvida och i hvilken omfattning de ifrågavarande
skaffad^tfpp- stadgandena numera tillämpas, hafva kommittéerna hos Konungens samtliga befallaJS.
ningshafvande gjort förfrågningar i detta hänseende. Af de upplysningar, som i
ningarnas nu- anledning häraf erhållits, framgår, att under tiden efter den 1 maj 1881 eller den
lämpning. dag, då gällande vattenrättsförordning trädde i kraft, hos sjutton länsstyrelser intet
dylikt ärende förekommit. Hos två länsstyrelser hade under samma tid visserligen
gjorts ansökningar om förordnande angående strömrensning, men dessa ansökningar
hade antingen ej fullföljts eller ock afslagits, och hos en Konungens befallningshaf -

14:10

523

vande hade på förevarande område förekommit endast en ansökan om »tillstånd att
upprensa kongsådran» å viss sträeka i ett vattendrag. lieteckningen af nyssnämnda
ärende synes emellertid icke gifva anledning till antagande, att det därvid varit fråga
om en tillämpning af strömrensningsförfattningarna. Allenast af fyra länsstyrelser
hade beslut om upprensning af särskilda vattendrag under omförmälda tid
meddelats; och ssmas dessa beslut, med ett undantag, hafva innefattat fastställelse
af överenskommelser, som beträffande visst vattendrags rensning ingåtts mellan
ägarne af vattendragets stränder pa viss sträcka. Det omförmälda undantaget afser
en den 6 september 1881 af vederbörande Konungens befallningshafvande meddelad
resolution, hvarigenom jämlikt 1764 års förordning blifvit förordnadt, att viss del af
ett vattendrag skulle »vid tjänlig årstid upprensas af de hemmansägare, hvilkas ägor
gränsa intill vattendraget», därvid arbetet skulle under vederbörande länsman^ tillsyn
utföras på bästa och ändamålsenligaste sätt.

Den ofvan lämnade framställningen angående strömrensningsförfattningarnas Kommittéerinnehåll
torde otvetydigt gifva vid handen, att med den upprensning af de natur- TLfvarand!
liga vattendragen, hvilken däri blifvit påbjuden, afses att skydda och befrämja i frä?afiämsta
rummet jordbruket samt därjämte i viss män vattenverksägares intressen.

Ehuru strömrensningen i fråga således är af väsentligen privat natur, har dock åt
densamma tillerkänts karaktären af ett allmänt besvär. Om ock den till grund härför
liggande uppfattningen var förklarlig på en tid, då en speciell vattenrättslagstiftning
saknades och då den enskilda företagsamheten var föga utvecklad, synes
den näppeligen låta förena sig med nutida rättsåskådning. Att till deltagande i
arbete, som är till gagn allenast för ett begränsadt antal personer och som ej har
omedelbar betydelse för det allmänna bästa, förplikta »alla rikets undersåtar» eller
alla medlemmar i en viss kommun, vare sig länet, häradet eller socknen, torde numera
icke kunna sättas i fråga. I de sällsynta fall, då under senare tid med stöd af de
ifrågavarande lagbestämmelserna beslut om strömrensning meddelats, har också, såvidt
kommittéerna kunnat utröna, skyldighet att deltaga i rensningsarbetet ålagts
allenast dem, till hvilkas nytta arbetet varit erforderligt. En tillämpning af föreskriften
om förpliktelse i detta hänseende för alla länets invånare, hvilka hafva matlag,
har till följd af det förändrade åskådningssättet helt och hållet kommit ur bruk.

På grund af hvad nu anförts hafva kommittéerna icke ansett lämpligt, vare sig att
de otidsenliga författningar, hvarom här är fråga, bibehållas vid gällande kraft eller
att i deras ställe sättas andra rättsregler, genom hvilka strömrensningen ordnas såsom
en kommunalangelägenhet.

524

I likhet med hvad kammarkollegium i sitt ofvan omförmälda utlåtande framhållit,
synes det för öfrigt kommittéerna uppenbart, att nya bestämmelser såsom
en direkt ersättning för strömrensningsstadgandena icke äro behöfliga, i den mån
dessa endast skulle afse ett befrämjande af de ofvannämnda enskilda intressena. Detta
gäller i ännu högre grad, därest det föreliggande förslaget till vattenlag varder
hufvudsakligen godkändt. Den intressegemenskap, som redan i gällande dikningslag
fastslagits med afseende på bl. a. företag, innefattande upprensning af ett vattendrag,
och den på denna intressegemenskap grundade förpliktelsen för enhvar, som
genom företaget erhåller sin jord förbättrad, att deltaga i företaget har förslaget
med tydliga ord förklarat gällande, icke blott då fråga är om odlad eller odlingsbar
jord, utan äfven beträffande jord, som förbättras i det afseendet, att den göres tjänlig
för skogsbörd (5 kap. 2 och 3 §§). Till befrämjande af de för vattendragens
bibehållande nödiga rensningarna har förslaget borttagit den eljest under vissa förutsättningar
vid torrläggningsföretag medgifna rätten att genom afsägelse af båtnaden
undandraga sig delaktighet, såvidt fråga är hufvudsakligen om upprensande
af vattendrag medelst borttagande af slam, dy, sand, vattenväxter, skogsaffall eller
dylikt (5 kap. 31 §). I förslaget hafva vidare bestämmelser upptagits angående sådana
rensnings- eller regleringsföretag, hvarmed åsyftas ett tillgodoseende samtidigt
af jordbruket och vattenkraftsintresset, eller hvad i 7 kap. gifvits benämningen vattenregleringar.
Då därjämte det i vattenrättsförordningen förekommande stadgandet
om rätt för den, som lider men af uppgrundning, att äfven inom annans område
verkställa den rensning, som är af nöden för vattendrags bibehållande, i förslaget intagits
(2 kap. 36 §), synas de intressen, hvilkas befrämjande afses med strömrensningsförfattningarna,
vara på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.

I somliga af de yttranden, hvilka afgifvits i anledning af den ofvannämnda riksdagsskrifvelsen
af år 1885, har framhållits, att stadganden angående allmän strömrensning
möjligen vore behöfliga i den allmänna samfärdselns intresse. Med anledning
häraf vilja kommittéerna erinra om hvad förut påpekats eller att ändamålet
med den strömrensning, hvarom 1764 och 1822 års författningar tala, är ett helt
annat än tillgodoseende af kommunikationsväsendets bästa, och att således en tilllämpning
af sagda lagstiftning för nämnda intresses befrämjande redan af denna
grund icke torde kunna komma i fråga. Att upprätthållandet af våra vattentrafikleder
skulle ordnas såsom ett allmänt onus, mer eller mindre i analogi med väghållningen,
torde för öfrigt knappast någon vilja på allvar ifrågasätta, lika litet

525

14: 10

som på sådan väg- förebyggande af allmänfarliga öfversvämningar, af strandutskärningar
o. d. lämpligen kan vinnas.

Enligt särskild nådig remiss åligger det dikningslagskommittén att yttra sig Framställ i

eu fråga, som står i visst samband med strömrensningsförfattningarna, i följd skoglvårtls livaraf

densamma här upptages till behandling. Nämnda fråga angår en af repre- styrelse „

mötet den 16

sentanter för rikets skogsvardsstyrelser, samlade till möte under år 1908, uti skri!- rf ce 1908.

velse den IG december samma år gjord framställning angående meddelande af föreskrifter,
som bemyndiga skogsvårdsstyrelserna att tillse, det skogsägare för förhindrande
af försumpning å skogsmark upprensa och i deras naturliga lopp vidmakthålla
vattendrag därstädes. Denna framställning grundade sig på särskilda
vid mötet väckta motioner, hvari hufvudsakligen anförts följande. Omkring 15
procent af Sveriges ytvidd torde kunna sägas upptagas af mossar, myrar och kärr.

De därutöfver mer eller mindre försumpade skogsmarkerna torde med säkerhet kunna
anslås till 7 å 8 procent. Ehuru under senaste tid på olika håll inom landet arbetats
på inskränkande af dessa områden genom bäckrensningar och dikningar dels
af staten å dess marker och dels af enskilda, ofta med understöd af staten och
skogsvårdsstyrelserna, torde dock den sammanlagda arealen af den mark, som hvarje
år eröfrades från försumpningen, icke kunna anslås till lika stor areal, som
årligen af försumpningen inkräktades. Med detta förhållande för ögonen syntes
det nödvändigt, att effektiva åtgärder vidtoges. Förklaringen till att försumpningen
af skogsmark under det sista halfseklet allt mer tilltagit och allt jämt grepe
omkring sig vore närmast att söka däri, att vid skogsafverkningar de naturliga afloppen
för reglerandet af vattnets afrinning, skogsbäckarna, ofta belamrats med
ris och bråte och användts såsom basvägar vid utdrifningen. Yattnet hade härigenom
tvingats att taga annat lopp och genom utgjutningen öfver omkringliggande
marker försumpat dessa. Vidare hade därigenom, att marker med början till försumpning
kalafverkats eller allt för hårdt glesställts och därefter lämnats att ligga
utan återväxt, försumpningsväxternas tillväxt befordrats, och då träden, som förut
bidragit att afleda fuktigheten, borttagits utan att något gjorts för ersättande af deras
vattenafledande egenskap, hade »markvattnet» stigit. Skogsmarken hade sålunda
mångenstädes öfvergått till impediment utan möjlighet att återförvärfvas för
skogsbörd annat än genom dikning. Det första och viktigaste medlet för att råda
bot på det onda vore vidmakthållandet af de naturliga vattenafloppen. Af stadgandet
i 1 § af lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli 1903 torde

526

visserligen framgå, att de genom ett afverkningsområde ledande naturliga vattenafloppen
icke finge vid afverkningen eller därefter så belamras, att återväxten genom
inträdande försnmpning uppenbarligen äfventyrades. Af praktiska skäl läte
det sig emellertid icke göra att vid hvarje afverkning hålla hand häröfver. Den
åskådning, som fått uttryck i 1764 års förordning om allmän strömrensning, borde
vinna tillämpning jämväl, då det gällde åtgärder för räddande af skogsmark undan
försumpning. Det borde lagligen åligga hvarje ägare af skogsmark att tillse, det
de genom hans mark löpande naturliga vattenafloppen hölles öppna, och för den
händelse han bruste häri, borde han kunna af skogsvårdsstyrelsen lagligen förbindas
därtill.

I den omförmälda skrifvelsen anfördes vidare, hurusom mötet funnit de med
motionerna afsedda åtgärderna vara af behofvet väl påkallade. Det måste anses vara af
allra största vikt, att skogsvårdsstyrelserna finge medel i sin hand att tillhålla
skogsägare att inom viss tid upprensa vattendrag, som genom vindfällen och affall
efter afverkningar uppdämts, så att vattnet sökt sig andra vägar och därigenom
verkat försumpande på skogsmarken. En sådan skyldighet för skogsägaren kunde
icke betraktas annat än som helt naturlig, och denna åsikt torde också få anses ligga
till grund för 1764 års förordning. Bestämmelserna i denna förordning vore emellertid
uppenbarligen föråldrade. Genom en omarbetning af densamma i mera tidsenlig
riktning torde ett medel kunna vinnas för afhjälpandet af de påpekade missförhållandena.

Till en del hafva de sålunda uttalade önskemålen vunnit beaktande i det föreliggande
lagförslaget. Sålunda må erinras, hurusom i 2 kap. 35 § intagits förbud mot
1 utkastande eller utsläppande i vatten af fast affall från industriell inrättning,
skogsaffall eller andra fasta föremål eller ämnen, om därigenom uppgrundning eller
eljest hinder för vattnets fria lopp förorsakas eller skäligen kan befaras, äfvensom
mot sådana föremåls eller ämnens uppläggande på stranden sa nära vattnet, att de
kunna däri nedsköljas, hvarjämte i samma paragraf föreskrifvits, att vid förseelse
häremot Konungens befäl lningshafvare äger stadga vitesförbud samt vid vite eller
annat äfventyr tillhålla den skyldige att vidtaga erforderliga åtgärder till uppgrundningens
eller hindrets borttagande. Där fråga är om affall vid skogsafverkning,
kan sådant åläggande gifvas jämväl ägaren af skogsmarken, ända att afverkningsrätten
är upplåten till annan. De stadganden i 2, 5 och t kap., om livilkas
innehåll här ofvan erinrats i sammanhang med framställning rörande den all -

527

manna strömrensningen, äro tillämpliga bl. a. också på rensning af aflopp för skogbärande
mark.

Emellertid åsyftar förevarande framställning annat ocli mera än livad omförmälda
stadganden innebära. Dessa kafva tillkommit väsentligen af hänsyn till
andra intressenters rätt i det vattendrag, hvari genom skogsaffall vattenloppet hindrats.
Men i framställningen i fråga ses hithörande spörsmål äfven ur skogsägarens
egen synpunkt eller rättare ur synpunkten af det allmännas kraf på, att till förebyggande
af ekonomiskt förfång för landet i dess helhet denne ej må tillstädjas att
vanhäfda sin egen skogsmark. Detta är eu fråga af öfvervägande nationalekonomisk
natur, hvilken för den enskilde fastighetsägarens rättsställning har djupt ingripande
principiell betydelse. För denna frågas allsidiga bedömande känna sig vattenrättsoch
dikningslagskommittéerna sakna nödiga förutsättningar. För dess lösande
torde erfordras sakkunskap af väsentligen sådan art, hvarpå lagen angående vård
af enskildes skogar och i samband därmed stående andra skogsförfattningar blifvit
byggda. Endast för så vidt fråga är om ett direkt åtagande af skogsägaren att
underhålla ett torrläggningsarbete, hvartill under villkor härom anslag lämnats af
skogsvårdsstyrelsen, har vattenlagen bestämmelser i ämnet (13 kap. 13 §).

Beträffande innehållet i öfrigt i förevarande paragraf torde allenast böra erinras,
hurusom förbehåll gjorts om gällande kraft åt vattenrättsliga bestämmelser
af annat innehåll än vattenlagens, såframt de innehållas i konvention med utländsk
makt. Härmed åsyftas konventionen mellan Sverige och Norge angående gemensamma
sjöar och vattendrag den 26 oktober 1905.

Liknande förbehåll göres icke med afseende å lagen angående flottning af skogsalster
i gränsfloderna mellan konungariket Sverige och storfurstendömet Finland den
30 december 1893. Denna lag angår, såsom af benämningen framgår, hufvudsakligen
flottningsförhållanden och faller följaktligen väsentligen utanför det område, som
det nu framlagda vattenlagsförslaget behandlar. Emellertid finnes en eller annan bestämmelse
(t. ex. 12 §), som måhända angår vattenlagens område. Då emellertid
1893 års lag icke skall träda i kraft, förr än Konungen bestämmer — ett bestämmande,
som ännu icke gjorts — och det synes ovisst, huruvida berörda lag någonsin
kommer i tillämpning, har man trott någon föreskrift i ämnet icke nu vara af nöden.

Genom vattenlagen
göres
ej rubbning
i hvad
som gäller
enligt konvention
med
utländsk
makt.

Lag om 528

större vat tendrag.

Provisoriska

förtecknin gar.

Förslag

till

Lag

om förteckning å större vattendrag i riket.

Enligt 1 kap. 5 § i förslaget till vattenlag äro vissa förpliktelser ålagda ägare
af strömfall eller annat område i större vattendrag med hänsyn till befrämjandet af
vissa företag af allmän eller allmännyttig natur. I 11 § af samma kapitel förklaras,
att med större vattendrag afses i vattenlagen sådana områden i rinnande vatten,
hvilka finnas upptagna å en i särskild ordning upprättad förteckning. Angående
sättet för åstadkommandet af denna förteckning gifvas i förevarande lagförslag närmare
föreskrifter.

1 §■

Såsom i det föregående framhållits, äro de i vattenlagens mening större vattendragen
af två olika kategorier, nämligen dels de på grund af den vanliga lågvattenmängden
dit hänförliga älfvar och floder och dels sådana områden i rinnande vatten,
hvilka oafsedt vattenmängden betraktas såsom större vattendrag på den grund, att
genom domstols laga kraft ägande beslut kungsådra förklarats hafva af ålder funnits
därstädes. Under det att af skäl, som förut angifvits, åt vederbörande sakägare
bör öfverlämnas att själfva vaka öfver upptagandet på förteckningen af sistnämnda
vattenområden, bör däremot initiativet till förteckningen öfver större vattendrag,
tillhörande den först angifna kategorien, i främsta rummet tillhöra offentlig myndighet.
Den erforderliga utredningen i detta hänseende verkställes på det sätt Kungl.
Ma.j:t kan finna lämpligt bestämma. Eesultatet af denna utredning bör emellertid
ej vara definitivt. Innan förteckningen tillerkännes för all framtid bindande kraft,
skall tillfälle lämnas dem, hvilka hafva intresse af ett visst vattenområdes hänfö -

529

rande eller icke-hänförande till större vattendrag, att mot förteckningen göra de
anmarknmgar, hvartill de kunna finna fog. Förteckningen får således till en början
endast, så att säga, provisorisk karaktär.

Da det ar af vikt, att förteckningen snarast möjligt föreligger i färdigt skick,
bor enligt kommittéernas förslag den nämnda utredningen i fråga om vattenmängden
igangsattas sa tidigt, att senast vid den tidpunkt, då vattenlagen träder i kraft,
Provisorisk förteckning kan utfärdas öfver de i bokstaflig mening större vattendragen.
Då det med hänsyn till redan tillgängliga, officiella och privata, vattenmangdsuppgifter
åtminstone endast i undantagsfall torde kunna blifva föremål för
tvekan, huruvida den vanliga lågvattenmängden i ett vattendrag, betraktadt såsom
ett helt, uppgår till 10 sm3 eller ej, och då, enligt hvad vid 1 kap. 12 § framhållits,
den punkt, dar — uppifrån räknadt — vattendragets egenskap af större förklaras
vidtaga, icke nödvändigt behöfver sammanfalla med just den plats, hvarest nämnda
kvantitetsgräns öfverskrides, synes det ej böra möta några svårigheter att få den provisoriska
förteckningen i ordning till omförmälda tidpunkt.*

Jämväl öfver den andra gruppen af större vattendrag skall provisorisk förteckning
utfärdas. Tydligtvis kan emellertid detta ske först vid en senare tidpunkt.
Frågan, huruvida och hvilka vattenområden skola upptagas i denna förteckning,
ar i första hand beroende därpå, att anmälan göres om tillvaron af domstols laga kraft
ägande beslut, hvarigenom kungsådras befintlighet å viss punkt i ett vattendrag fastslagits.
En viss tidrymd, hvilken ansetts böra bestämmas till åtta månader måste
lämnas vederbörande sakägare för ingifvandet af dylik anmälan. Genom särskild
kungörelse erinras sakägare om hvad de hafva att iakttaga för bevarandet af sin
ratt i förevarande hänseende. Att med sakägare här afses ej blott enskilda personer,
hvilka hafva intresse däraf, att vattenområdet i fråga hänföres till större vattendrag,
utan äfven myndigheter å det allmännas vägnar är uppenbart. Pröfningen,
huruvida de i sammanhang med anmälan ingifna handlingarna äro af den beskaffenhet,
att ett införande i den provisoriska förteckningen skall äga rum, tillhör Kungi.

Maj:t; som ett år efter det vattenlagen trädt i kraft utfärdar den ifrågavarande förteckningen.

* Såsom bilaga tillita betänkande''fogas en förteckning öfver större vattendrag i nu föreläsande

“mmmfernas t'' rnS a.Ppr°Ximativa läkningar uppgjorts afen kommittéledamot till ledning
för kommittéer.™ öfverflaggningar i amnet. Nämnda förteckning gör emellertid ej anspråk på att vara
vare sig uttömmande eller eljest fullt tillförlitlig. J 1 p

67—091204. Förtlag till Vattenlag.

Lag om

större vat tendrag.

Lag om

större vat tendrag.

Klander mot
de provisoriska
förteckningarna.

Laga kraft
ägande förteckning.

ÖJvergångs bestämmelst -

530

Angående sättet för offentliggörande af de provisoriska förteckningarna samt
den ofvan nämnda kungörelsen innehåller paragrafens sista stycke föreskrift.

2 §•

Tvist om riktigheten af de provisoriska förteckningarna skall betraktas såsom
vattenmål och således afgöras af vattendomstol i första instans. Hos denna anhängiggöres
klander mot den ena eller andra förteckningen medelst skriftlig ansökan.
Angående behandlingen af dylik klandertalan hafva andra föreskrifter icke ansetts
erforderliga än de, som föreslagits beträffande den grupp af vattenmål, hvilken benämnes
ansökningsmål, dock med det tillägg att särskild underrättelse om väckt
klander skall tillsändas justitiekanslern såsom representant för det allmänna,

3 §.

I den mån de provisoriska förteckningarna lämnas oklandrade, erhålla de vid
klandertidens utgång bindande verkan. I de delar, mot hvilka klander väckts, uppstår
sådan verkan efter hand som klandermålen afgöras och besluten vinna laga kraft.
Någon ändring i de sålunda oklandrade eller slutligen fastställda delarna kan sedermera
ej sökas.

4 §.

I förevarande paragraf lämnas föreskrift, huru skall förfaras, för den händelse
tvist om rättsförhållande, som är beroende däraf, huruvida ett visst vattenområde
är att hänföra till större vattendrag eller ej, skulle uppstå, förrän frågan om vattenområdets
natur i nämnda hänseende blifvit i den ordning denna lag föreskrifver
slutligen afgjord.

531

Lag om

pröfning

etc.

Förslag

till

Lag

om särskild pröfning af strandägares rätt till strömfall eller annat område i

rinnande vatten invid stranden.

Att det för möjliggörandet af ett för såväl den enskilde som det allmänna gagneligt
utnyttjande af landets ännu obegagnade vattenkraft är af synnerlig vikt, att
klara och ostridiga äganderättsförhållanden råda med afseende på strömfallen, ligger
i öppen dag. Våra hittills icke bebyggda vattenfall äro, åtminstone hvad de större
angår, i allmänhet af den beskaffenhet, att deras utbyggande är förenadt med afsevärda
kostnader och med risken, att tillfredsställande ränta på det nedlagda kapitalet
kan erhållas först efter en följd af år, sedan hela fallets kraft kommit till användning.
Dylika byggnadsföretag måste därför regelmässigt finansieras för en
ganska lång tidrymd med möjlighet af större eller mindre förlust under de första
åren men utsikt till vinst sedermera. Vid sådant förhållande är det tydligt, att den,
som förmenar sig vara ägare till ett strömfall och på grund däraf berättigad att tillgodogöra
sig detsamma, lätt nog afhålles från att bebygga fallet för kraftens uttagande,
därest han ej är förvissad om, att hans rätt till fallet icke kan förr eller senare
göras honom stridig och möjligen från vinnas honom. Och äfven om han, utan denna
förvissning, skulle vilja för egen del påtaga sig risken att framdeles möjligen blifva
utsatt för annans anspråk på fallet, kan det möta svårigheter att finna en förlagsgifvare
med samma uppfattning.

Trygghet i det omförmälda hänseendet torde emellertid de rådande förhållandena
ofta nog ingalunda erbjuda. Visserligen hvilar den svenska lagstiftningen sedan
gammalt pa den uppfattningen, att »den äger vatten, som land äger», d. v. s. strandägarens
rätt är ej begränsad af strandlinjen, utan sträcker sig utöfver denna och omfattar
jämväl en del af vattenområdet utanför. Men, frånsedt de undantag från

532

denna regel, som föranledas af särskilda omständigheter (aftal, urminnes häfd m. m.),
hafva, som bekant, olika åsikter gjort sig gällande, huruvida regeln äger tillämpning
endast med afseende å byar eller jämväl beträffande de särskilda lotter, hvari en by
eller ett skifteslag genom skifte i vederbörlig ordning uppdelats. Denna meningsskiljaktighet,
hvilken tagit sig uttryck både i rättslitteraturen och i domstolarnas
rättstillämpning, föranledes däraf, att handlingar rörande verkställda skiftesförrättningar,
särskilt de från äldre tid, i de flesta fall icke med tydlighet utmärka,
huruvida eller i hvilken mån de till ett skifteslag hörande vattenområden blifvit jämte
marken mellan delägarne fördelade eller icke. Naturligtvis förekomma fall, där
denna fråga vid skiftesförrättningarna på otvetydigt sätt afgjorts. Å ena sidan kunna
vattenområdena hafva direkt upptagits i delningsbeskrifningen och sålunda oförtydbart
ingått i delningen mellan de olika skifteslotterna. Å andra sidan hafva esomoftast
strömfall och andra vattenområden, tillhörande skifteslaget, helt eller delvis
genom uttrycklig bestämmelse afsätta för delägarnes gemensamma behof. Där man
förfarit på det ena eller andra sättet, kan någon tvekan uppenbarligen icke finnas;
hvad vid skiftesförrättningen blifvit bestämdt är för framtiden afgörande. Men, såsom
ofvan nämnts, lämna skifteshandlingarna ofta nog icke någon bestämd upplysning
härutinnan. Möjligen kan detta förklaras däraf, att vid tiden för skiftet vattenområdena
icke ansetts äga någon ekonomisk betydelse, i följd hvaraf desamma
lämnats åsido, liksom hade de varit att betrakta såsom impedimenter; mera

sällan torde de dock tydligt hafva angifvits såsom sådana.

Den rättsliga ovisshet, som råder till följd af den utaf skifteshandlingarnas
oklarhet föranledda stridigheten i åsikter, förefinnes ej blott i fråga om sjöar och
andra hufvudsakligen stillastående vattensamlingar, utan äfven beträffande rinnande
vatten, där den skarpast kommer till synes med afseende å strömfall på grund af
det ökade värde, som vattenkraften på senare tider erhållit. Anmärkas bör dock, hurusom
i de åtminstone under de senaste decennierna förekomna fall, där frågan om
betydelsen af skifteshandlingarnas tystnad rörande ett till skifteslaget hörande strömfall
gjorts till föremål för pröfning af högre instans, den uppfattningen i allmänhet
synes hafva gjort sig gällande, att rätten till strömfall, hvarom vid skifte någon särskild
bestämmelse icke träffats, tillkommer den skifteslott, som därvid fatt sina ägor

utlagda vid fallets strand* „

Lagberedningen har i sitt under år 1909 afgifna förslag till ny jordabalk ingaen Makts

domar den 15 mara 1881 (N. J. A. s. 120, 124) och den 24 mars 1885 (K. I. A.
s. 104) samt Göta hofrätts dom den 16 juni 1882 (N. J. A. 1883 s. 13 ).

f>33

de behandlat förevarande spörsmål samt underkastat detsamma en granskning såväl
ur rättshistorisk synpunkt som med hänsyn till rättsuppfattningen hos befolkningen
inom skilda delar af riket. Kommittéerna tillåta sig att i detta afseende hänvisa
till beredningens betänkande.*

Lagberedningen bar på grund af berörda utredning stannat vid den åsikten, att
ett vattenområde, hvilket icke, såvidt skifteshandlingarna på ett eller annat sätt utmärka,
ingått i ett skifte, måste fortfarande anses såsom en byns eller skifteslagets
gemensamma tillhörighet, oaktadt uttryckligt förbehåll därom ej skett. På denna
uppfattning hvilar den af lagberedningen föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 10 § af
den nya jordabalken.

Vid första påseendet kan det synas, som om med denna rättsuppfattning frågan
skulle vara löst och all tveksamhet vid tillämpningen undanröjd. Så kan väl ock
sägas blifva förhållandet, där spörsmålet föreligger alldeles rent, eller således där icke
blott uttryckliga bestämmelser i ena eller andra riktningen i skifteshandlingarna saknas,
utan därjämte skifteshandlingarna äro fria från hvarje antydan till ledning för
omdömet om hvad skiftesmännen och delägarne må hafva afsett eller hvad som till
äfventyrs må kunna betraktas såsom följdriktiga slutsatser beträffande vattenområdet
af de åtgöranden, som vid skiftet vidtagits i öfrigt. Det är emellertid mycket vanligt,
att antydningar gifvas i skifteshandlingarna åt ena eller andra hållet, ehuru
direkt uttalande saknas. I detta afseende kunna arealuppgifterna rörande skifteslaget
i dess helhet och de olika skifteslotterna äfvensom det sätt, hvarpå gradering af
de vid vattnet belägna ägofigurerna verkställts, äga en viss betydelse. Likaså kan de
olika områdenas färgläggning på kartan och skifteslinjernas utdragande därstädes
mer eller mindre långt i viss mån inverka eller i allt fall enligt någon parts förmenande
böra inverka på frågans bedömande. Huru skifteshandlingarna böra i det
ena eller andra hänseendet rätteligen tolkas, kan ej afgöras genom en allmän regel
utan måste i hvarje särskildt fall pröfvas. Äfven med lagberedningens rättsuppfattning
kvarstår således en mängd tveksamma fall, i hvilka jordägaren måste säga
sig själf, att hans rätt till vattenområdet utanför hans strand är synnerligen oviss,
ehuru kanske något anspråk från öfriga skiftesdelägares sida aldrig framställts och
ej heller något nyttjande af vattnet från deras sida någonsin ifrågakommit. Det
spörsmålet står nämligen kvar, huruvida icke,* trots saknaden af uttryckliga bestämmelser
i skifteshandlingarna, dessa ändock på indirekt väg måste anses hafva afgjort
frågan till förmån antingen för strandägaren eller för skiftesdelägarne.

Lag om

pröfning

etc.

Se lagberedningens förslag till jordabalk III s. 145 ff.

534

Lag om

pröfning

etc.

I ett annat icke mindre viktigt afseende lider den svenska rätten af motsvarande
oklarhet beträffande strandägares rätt i vattnet. Författningarna angående afvittringen
i rikets norra delar innehålla den bestämmelsen, att större strömfall på kronomarkerna,
hvilka »till farleders öppnande, sjöars uttappning, ofvanför belägna ägors
befrielse från öfversvämnnigar jämte dylikt mera» i framtiden kunde behöfva användas,
borde icke genom skatteköp eller på annat sätt afhändas kronan, utan dispositionsrätten
därtill alltid kronan förbehållas, och i detta afseende af den omkringliggande
kronomarken ett utmål af ett, två till tre tunnland eller mera, om så
nödigt pröfvades, därtill af sättas; dock ägde Konungens befallningshafvande meddela
intill sådana strömfall boende åboar och hemmansinnehafvare tillstånd att
begagna sig däraf tillsvidare mot en viss lämplig penningafgift och med förbindelse
att dem utan ersättning afträda, om och när de för förenämnda ändamål erfordrades.*
Jämväl för öfriga delar af riket har genom kungl. brefvet den 28 december 1822 i
hufvudsakligen samma ordalag meddelats motsvarande förbud mot att genom skatteköp
afhända kronan strömfall å kronohemmans eller annan kronojords områden.
Den tillämpning, som dessa föreskrifter erhållit, har ofta skett på sådant sätt, att
ovisshet kan råda eller i allt fall faktiskt uppstått, huruvida ett visst gifvet strömfall
verkligen blifvit undantaget vid markens upplåtelse från kronan eller icke.
Till känslan af osäkerhet på detta rättsområde bidrager äfven den här och hvar framträdande
åsikten, att kronan skulle alltjämt äga en verklig regalrätt till vissa vatten.

Den ovisshet, som således med hänsyn såväl till öfriga skiftesdelägares som
kronans möjliga anspråk råder beträffande den rätt, hvilken tillkommer strandägaren
i fråga om vattenområdet utanför stranden, medför, såsom förut framhållits, särskilt
hvad angår strömfallen stora ekonomiska olägenheter, och dessa olägenheter
drabba ej blott strandägaren själ!'' utan medelbart landet i dess helhet. Den förkofran,
som ett rationellt utnyttjande af vattenkraften skulle i ekonomiskt hänseende tillföra
landet, måste, intill dess klarhet vunnits, skjutas undan, och den värdefulla tillgång
strömfallen representera ligga utan afkastning. Yådan för det allmänna af detta
osäkerketstillstånd blir allt betänkligare, ju mer vattenkraftens ekonomiska betydelse
tillväxer. I ändamål att minska de ifrågavarande olägenheterna hafva kommittéerna
i sitt förslag till vattenlag (2 kap. 22—24 §§ samt 12 kap. 11 §) intagit bestämmelser,
hvarigenom den strandägare, som i förlitande pa sin rätt till vattnet bebyggt

* Se t. ex. stadgan angående afvittringsverket i Jämtland med hvad därvid kommer att iakttagas
den 8 dec. 1820, § 11; samt stadgan angående afvittringsyerket i Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län den 10 febr. 1824, § 10.

535

ett strömfall, tryggas i rättigheten att tillgodogöra sig vattnet i fallet. Denna trygghet
ernås dock, såvidt angår vattenbyggnader, hvartill medgifvande erhålles efter
det den nya lagen trädt i tillämpning, först sedan viss tid förflutit efter byggnadens
fullbordande. Under hela den tid, då kostnaderna för bebyggandet nedläggas utan
att någon afkastning därå erhålles, sväfvar således bebyggaren ännu i ovisshet. Väl
har genom föreskrift i vattenlagens 2 kap. 23 § ersättning för byggnaderna tillerkänts
honom, för den händelse rätten till vattnet skulle frånvinnas honom, men den påräknade
afkastning, hvilken skolat ersätta ränteförlusten under byggnadstiden, går han
miste om. De nämnda bestämmelserna synas därför icke vara tillräckliga för skapande
af den trygghet, hvaraf strandägaren är i behof för att kunna nyttiggöra den vattenkraft,
som enligt hans förmenande tillkommer honom. Redan innan han uppgör
planen för fallets bebyggande och det sätt, hvarpå vattenkraften skall komina till
användning, är det af vikt för honom att erhålla säker förvissning därom, att något
hinder mot utnyttjandet icke framdeles uppstår genom ändras möjligen berättigade
anspråk på fallet.

Behofvet af en utväg, hvarigenom strandägaren kan redan på förhand vinna nödig
klarhet i förevarande hänseende, är desto kännbarare, som det synes tveksamt,
huruvida det enligt gällande lag står honom öppet att genom anhängiggörande af
rättegång mot delägarne i skifteslaget eller mot kronan få ett möjligen befaradt anspråk
från motsidan pröfvadt. Med den svenska rättens obenägenhet för provokatoriska
rättegångar löper han fara, att en dylik talan icke af domstolarna upptages.

Förevarande lagförslag afser att bereda strandägaren den nämnda möjligheten
att redan innan han vidtager åtgärder för tillgodogörande af det strömfall, som ligger
invid hans strand, erhålla en rättslig uppgörelse beträffande de eventuella anspråk
på fallet, som kunna finnas hos skifteslagets delägare eller hos kronan såväl
som hos hvarje annan, dock med undantag (se 6 §) för vissa anspråk, hvilkas berättigande
icke bör kunna bestridas. Svårigheten att afgöra, hvar ett strömfall börjar
och hvar det slutar, jämte den omständigheten, att det mången gång kan vara särdeles
ändamålsenligt att till ett gemensamt tillgodogörande sammanföra strömfall eller
forsar, som äro från hvarandra åtskilda genom en längre eller kortare sträcka lugnt
framrinnande vatten, hafva föranledt förslagets affattning så, att med dess bestämmelser
omfattas hvarje vattenområde, där vattnet är rinnande. Såsom skäl härtill
kan äfven framhållas, att det frånsedt vattenkraftens tillgodogörande kan vara af
ekonomisk betydelse att få frågan om äganderätten till hvilken del som helst i ett
rinnande vatten för framtiden afgjord. Däremot äro bestämmelserna icke tillämpliga

Lag om

pröfning

etc.

536

Lag om
pröfning

etC. med afseende å områden i hafvet eller i sjö eller annan vattensamling, hvars vatten
är i stort sedt stillastående. Ehuruväl det måste medgifvas, att en större klarhet
i äganderättsförhållandena jämväl till dylika vattenområden vore önskvärd, hafva
kommittéerna dock funnit svårigheterna att erhålla en exakt begränsning af det
område i sådant vatten, hvilket strandägarens anspråk må omfatta, tala mot en utsträckning
af den ifrågasatta lagstiftningen äfven till stillastående vatten. Att afgöra,
huruvida ett vatten är rinnande eller ej, torde icke medföra några svårigheter.

Den klarhet, som lagförslaget åsyftar att bereda, hänför sig icke blott till rätten
att tillgodogöra sig vattnet utan därjämte till själfva grunden, således till strömfallet
eller vattenområdet i dess helhet. Att förslaget icke inskränkts blott till vattnets
tillgodogörande följer af den ståndpunkt kommittéerna i vattenlagsförslaget i likhet
med gällande vattenrättsförordning intagit därutinnan, att äganderätten till
grunden och rättigheten att rada öfver vattnet därå såsom regel förklarats följas åt.
Det rättsskydd, som enligt förevarande förslag kan under vissa omständigheter för
strandägarens räkning vinnas i fråga om rätten till strömfall eller annat område i
rinnande vatten, är således olika det skydd, som enligt vattenlagsförslaget viss tids
förlopp utan att klander väckes medför för strandägare, som i laga ordning byggt i
vatten eller fått en i enlighet med äldre lag uppförd vattenbyggnad inskrifven i vattenboken;
sistnämnda rättsskydd afser nämligen endast vattnets tillgodogörande. 1

1 §•

An sökon om Den väg kommittéerna ansett höra väljas för åstadkommande af klarhet rörande
kallelse, äganderättsförhållandena till strömfall och andra områden i rinnande vatten är i
främsta rummet införandet af ett preklusionsförfarande: föreläggande af viss tid för
eventuella anspråkshafvare att anmäla sitt anspråk vid äfventyr, om den tid försittes,
af anspråkets förlust. I förevarande paragraf stadgas sålunda rätt för strandägaren
att hos allmän underrätt i orten begära offentlig kallelse å dem, som må anse
sig äga bättre rätt till vattenområdet, att inom tva ar efter kallelsens utfärdande hos
domaren anmäla sitt anspråk. Såsom ofvan framhållits, åsyftas hufvudsakligen
med kallelsen dels delägarne i skifteslaget dels ock kronan. Undantagsvis torde emellertid
äfven från anDat håll kunna föreligga anspråk, som infalla under paragrafens
tillämpningsområde. Ett sadant anspråk kan t. ex. tänkas från ägaren af en skattlagd
kvarn, sag, benstamp eller dylik anläggning, hvilken för länge sedan utnfvits
och hvars forna belägenhet kanske numera är okänd. Vidare måste bär medräknas

537 Lag om

det anspråk på vattenområdet, som obe-oende af strandäganderätt kan tänkas till- Prö^n''n9
komma annat skifteslag eller särskild del däraf. Hvad angår delägarne i samma
skifteslag, så kan ovissheten gälla strandägarens förhållande vare sig till alla öfriga
delägare i det ursprungliga skiftet eller ock allenast delägarne i senare landtmäteriförrättmng
rörande viss del af skifteslaget. Det kan ju hända, att vid laga skifte å
hela skifteslaget vattenområdet uttryckligen delats, men att vid senare skiftesåtgard,
hemmansklyfning eller ägostyckning, inom någon af skifteslotterna frågan om
vattenområdet lämnats oklar.

Den ratt till ansökan, som här stadgas, afser i första hand ägare till andel i by
eller således ägare af hemman, hemmansdel eller annan ej genom afsöndring tillkommen
fastighet. I andra stycket utsträckes emellertid rättigheten till att gälla äfven
ägare af för alltid afsöndrad lägenhet, för så vidt nämligen lägenhetsägaren kan genom
bestämmelse i afsöndringshandlingen eller på annat sätt, såsom genom dom i
tvist angående upplåtelsehandlingens tolkning, visa, att stamhemmanets mot den
upplåtna andelen af stranden svarande rätt till vattenområdet därinvid öfvergått till
lägenhetsägaren.

2 §.

Det vattenområde, som afses med ansökan enligt 1 §, skall vara beläget vid sö-Motliggande
kandens strand. Genom strandens utsträckning äro gränserna för det pretenderade
vattenområdet uppåt och nedåt i vattendraget gifna. Tillhöra båda stränderna på
samma sträcka sökandens fastighet, omfattar det anspråk, för hvilket sökanden vill
förvärfva trygghet, tydligtvis vattendraget i hela dess bredd. Är däremot allenast
ena stranden tillhörig sökanden, bör det helt naturligt icke stå i sökandens fria skön
att sträcka sitt anspråk hur långt ut i vattendraget som helst. Ingår fastigheten på
andra stranden såsom del i annat skifteslag än det sökandens strandfastighet tillhör,
kan rågången i vattnet skifteslagen emellan vara lagligen fastställd eller eljest behörigen
bestämd och blir naturligtvis i sådant fall också bestämmande såsom gräns för
det vattenområde, hvarpå sökanden kan göra anspråk. Finnes däremot icke sådan
rågång, hvilket torde vara det vanligaste, kommer i afseende å dennas bestämmande
stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken till tillämpning: hälften af vattendraget, räknad
efter dettas bredd, tillhör ena stranden och andra hälften skifteslaget å motsatta
stranden. Kallelsear sökningen kommer således i regel att afse vattenområdet intill
vattendragets midt. Tillhöra fastigheterna å ömse sidor samma skifteslag, blir förhållandet
liknande. Gent emot delägarne i samma skifteslag hvilar sökandens an 68—091204.

Förslag till Vattenlag.

538

Lag om

pröfning

etc.

språk på den förutsättningen, att vattendraget blifvit jämte marken på ömse sidor därom
uppdeladt mellan delägarne. Enligt denna förutsättning måste ägogräns i vattnet
finnas eller kunna uppdragas mellan strandfastigheterna. Sökandens anspråk kan
icke omfatta mera än området intill denna gräns. I öfverenstämmelse med hvad
nu sagts har i förevarande paragraf föreskrifvits, att ansökan om kallelse, som göres
af ägaren till ena stranden vid rinnande vatten, skall anses afse vattenområdet intill
gränsen för motliggande fastighet, oafsedt huruvida denna gräns redan finnes fastställd
eller framdeles kommer att bestämmas i enlighet med jordabalkens föreskrifter.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att för ena strandfastigheten kan finnas
en servitutsrätt med afseende på tillgodogörandet af vattnet å den del af grunden,
som tillhör fastigheten på andra stranden. En dylik rättighet beröres icke af den ifrågavarande
lagstiftningen. Det är allenast äganderätten som afses med det här föreslagna
preklusionsförfarandet. Om således sökanden förmenar sig på grund af urminnes
häfd hafva rätt att utnyttja vattnet å den till andra stranden hörande grunden,
kan han icke i den ordning här stadgas vinna trygghet för framtiden i afseende
på denna rätt. Lika litet behöfver andre strandägaren till bevarande af en dylik rättighet
till vattnets tillgodogörande i det vattenområde, hvartill sökanden förmenar sig
vara ägare, iakttaga hvad här föreskrifves angående skyldighet att anmäla sitt mot
sökandens stridiga anspråk.

3 och 4 §§.

Villkor för I ändamål att förekomma ovisshet beträffande det vattenområde, som afses med
gensbifai- ansökan om kallelse enligt denna lag, föreskrifves i 3 §, att ansökningen skall vara
lande. åtföljd af behörig karta öfver området.

Såsom ofvan sagts, åsyftar den procedur, som inledes med den i 1 § omförmälda
ansökan, att håfva befintlig osäkerhet i fråga om rätten till vattenområdet
utanför stranden. Där sådan osäkerhet icke finnes, vore det följaktligen oriktigt
att tillstädja en slik procedur, som alltid är i någon mån betungande för de åsyftade
motparterna och, därest dessa icke bevaka sina rättigheter, kan föranleda förlusten
af dem. Eär skifteshandlingarna uttryckligen förklara eller eljest oförtydbart
gifva tillkänna, att vattenområdet undantagits såsom samfälldt för delägarne, bör
alltså kallelse, som i 1 § sägs, icke utfärdas. Annat förhållande skulle för öfrigt
verka alltför stötande, särdeles i händelse skiftet nyss förut afslutats och bestämmelsen
i fråga således är af helt färsk datum.

För att domstolen, hos hvilken kallelsens utfärdande begäres, skall vara i till -

539

Lag om

fälle att bedöma, huruvida ett sådant hinder som det nyssnämnda möter, måste ^

domstolen äga kännedom om hvad skifteshandlingarna möjligen innehålla i fråga
om vattenområdet, hm sådan kännedom kunde måhända vid första påseendet synas
lämpligast beredas domstolen därigenom, att sökanden ålades förete samtliga skifteshandlingar.
Men å ena sidan skulle domstolen icke hafva möjlighet att kontrollera,
om de företedda handlingarna afsåge alla skiftesförrättningar, till livilka hänsyn
måste tagas, och å den andra vore det att pålägga domstolen ett alltför tidsödande
besvär, om skifteshandlingarna skulle i deras helhet granskas af domstolen. Man
har därför ansett saken lämpligast böra ordnas så, att sökanden ålägges ingifva
en af vederbörande landtmäteritjänsteman uppsatt redogörelse i det förevarande
hänseendet. Denna redogörelse kan bestå i antingen transsumerade afskrifter af
skifteshandlingarna med intyg om dessas fullständighet eller ock ett på annat sätt
upprättadt sammandrag. Då det här icke är fråga om en tolkning af skifteshandlingarna
utan allenast ett konstaterande af hvad dessa uttryckligen gifva bestämmelse
om, hafva skifteskartorna ansetts icke böra läggas till grund för redogörelsen.

Skulle strandfastigheten utgöra ett eget skifteslag, ersättes redogörelsen med ett
intyg härom.

Därest af den nu nämnda redogörelsen skulle oförtydbart framgå, att vattenområdet
undantagits från skifte eller tillagts annan fastighet än sökandens, må
ansökningen, enligt; hvad 4 § angifver, icke bifallas. Har området uttryckligen
tillagts sökandens fastighet, är visserligen sökandens rätt gent emot andra delägare
i skifteslaget fullt klar. Men själfva skifteslagets rätt kan, enligt hvad ofvan framhållits,
vara underkastad motsatta anspråk från kronan eller annan. Därför bör också
vid sådan händelse kallelse kunna utfärdas, sökanden dock obetaget, enligt hvad af
5 § framgår, att underlåta eljest föreskrifven delgifning med skiftesdelägarne, då
någon tvist från deras sida icke kan ifrågakomma.

Därest skifteshandlingar hvarken återfinnas i vederbörande arkiv eller förvaras
hos skiftesdelägarne, bör saknaden af sådan redogörelse, som ofvan omförmälts,
icke utgöra hinder mot utfärdande af kallelse; det kan nämligen i sådan händelse
icke gärna vara uppenbart, att vattenområdet uttryckligen undantagits från skiftet.

5 §.

Beslutar domstolen kallelses utfärdande, skall denna publiceras genom kungö- Kallelsens
relse på närmare angifvet sätt. Behofvet häraf grundas därpå, att kallelsen är riktad ^nde ^och

delgifning.

540

Lag om

pröfning

etc.

till enhvar, som kan vilja påstå en mot sökandens stridig rätt. Men i vanliga fall
är det antingen skiftesdelägame eller kronan eller ock bådadera, som åsyftas. Till
förebyggande så långt rimligt af verklig rättsförlust till följd af ovetenhet om sökandens
anspråk hafva kommittéerna ansett kungörandet böra kompletteras med
kallelsens delgifvande dels för kronans räkning med Konungens befallningshafvande
i länet och dels, där ej sökanden enligt hvad vid 4 § framhållits finner det onödigt,
med skifteslagets delägare. För sistnämnda delgifning har det i 11 kap. 12 § rättegångsbalken
medgifna sättet ansetts medföra tillräcklig trygghet, på samma gång
som därigenom sökanden besparas från de besvär och kostnader, som mången gång
skulle vara förenade med kallelsens öfverlämnande till hvarje särskild delägare.
Ett dylikt öfverlämnande skulle för öfrigt stundom vara rent af outförbart.
Stadgande om sagda delgifningssätts tillåtlighet har därför i paragrafen intagits.
Den tid, inom hvilken delgifningen skall vara verkställd och bevis därom inlämnadt
till domaren, har ansetts böra sättas längre i fråga om delgifningen med skiftesdelägarne.
Försummas denna tid, är visserligen kallelseåtgärden utan verkan mot dem,
med hvilka delgifning bort äga rum, men i förhållande till andra möjliga sakägare
blir kallelsen giltig.

6 §.

Anmälan a£ Har kallelsen behörigen publicerats och i de fall, då sådant erfordras, delgifmotanspra
njng rum) åligger det enhvar, som vill göra sökandens påstådda äganderätt till
vattenområdet stridig, att inom två år efter kallelsens datum anmäla motanspråk
hos domaren. Framställes af någon delägare i skifteslag eller annan samfällighet
påstående därom, att vattenområdet utgör samfällighetens gemensamma tillhörighet,
bör dock denna anmälan vara gällande äfven för öfriga delägare. Förflyter nämnda
tid utan att anmälan göres, är rätten till anspråkets framställande prekluderad.

Härifrån torde dock böra göras undantag för vissa rättsanspråk, nämligen sådana,
som grunda sig på ett privaträttsligt förfogande, hvarom sökanden vid tiden
för kallelsens utfärdande ägt kännedom, eller ock på en inom ej allt för aflägsen
tid meddelad dom. Hvad det förstnämnda undantaget angår, ligger det i sakens
natur, att sökanden måste vara bunden af ett aftal, som han själf ingått, oberoende
af om medkontrahenten vidtager någon åtgärd till skydd för den rättighet,
han på grund af aftalet äger, eller han underlåter detta. Är det fråga om ett aftal
med eller eljest ett förfogande af någon, från hvilken sökanden härleder sin rätt,
synes det icke lika klart, att detta bör under alla förhållanden vara för sökanden

541

bindande. Har sökanden vid tiden för kallelsens utfärdande varit okunnig om berörda
förfogande och han således varit i god tro beträffande sin egen rätt, torde
något hinder icke finnas att låta det rättsskydd, som det förevarande förslaget afser
att bereda, blifva gällande jämväl mot ett på dylikt förfogande grundadt anspråk,
dock endast för den händelse detta ej blifvit tryggadt i den ordning 12 § lagfartsförordningen
stadgar, d. v. s. genom en tidigare lagfartsansökan, som direkt afser
vattenområdet i fråga. Någon rubbning i den genom nämnda lagbud stadgade regeln
afses ej med förevarande förslag.

Vidkommande det andra undantaget, kunde det strängt taget synas riktigast
att låta hvarje på föregående rättsligt afgörande grundad rättighet gälla mot den
häfd, hvarom här är fråga. Ändamålet med den förevarande lagstiftningen skulle
dock kunna väsentligen förfelas, därest trygghet ej vunnes gent emot anspråk, hvilkas
giltighet baseras på dom, oafsedt för huru lång tid tillbaka densamma meddelats.
I analogi med hvad som stadgats i 12 kap. 11 § af förslaget till vattenlag
har man därför ansett sig böra stanna vid att från den i förevarande förslag afsedda
preklusionen undantaga allenast sådana äganderättsanspråk, som grundas å en efter
den 30 april 1881 meddelad dom.

Lag om

pröfning

etc.

7 §.

I denna paragraf tillerkännes sökanden uttryckligen rättighet att genom stämning
påkalla domstols afgörande öfver ett anmäldt motanspråk.

Samma skäl, som tala för ett förenkladt delgifningssätt, då helt byalag, hvars
delägare äro flera än tio, skall stämmas, och som föranledt medgifvande af nämnda
delgifningssätt i fråga om kallelsen, samma skäl göra sig gällande äfven här, då
anspråk anmälts för helt skifteslag eller för annan samfällighets räkning. Någon risk
för rättssäkerheten torde ej vara att befara genom begagnandet af det förenklade
sättet för delgifningen, äfven om samfällighetsdelägarnes antal icke skulle öfverstiga
tio. För sökanden innebär nämnda delgifningssätt en förmån äfven därutinnan,
att han undgår faran att uteglömma någon delägare, som möjligen är okänd. Det
torde nämligen icke kunna anses erforderligt, att i nu afsedt fall stämningen upptager
namnen på de särskilda delägame i samfälligheten.

Att den, som anmält motanspråket, äger när som helst instämma talan om pröfning
af detsamma, är visserligen själfklart, men har dock ansetts böra här utsägas.

Rätt att på
kalla pröfning
af an
mäldt anspråk.

Lag om

pröfning

etc.

Rätt till
provokatorisk
talan.

Anteckning
i lag fartsprotokollet.

Åbo och
fideikomissxnnehafvare.

542

8 §.

Mången gång kan det hända, att en strandägare allenast från ett bestämdt håll
befarar ett mot hans eget stridande anspråk i afseende på vattenområdet utanför
stranden. I ett sådant fall synes det vara en onödig omgång att tillgripa den i det
föregående omhandlade kallelseproceduren, då denna allenast skulle hafva till påföljd
att motanspråket, om hvars tillvaro strandägaren kanske redan har kännedom,
anmäles. För strandägaren själf torde det vara bättre att äga möjlighet till en omedelbar
talan mot den, hos hvilken motanspråket finnes eller befaras. För denne
andre torde olägenheterna af att intvingas i en process förr, än han själf möjligen
skulle funnit mest lägligt, icke vara så stora, att man därför bör afstå från beredande
af möjlighet för strandägaren att jämväl på denna väg åstadkomma nödig
klarhet i afseende på rättsförhållandena rörande vattenområdet. Därest, såsom ofta
torde vara förhållandet, den utredning motparten kan vilja förebringa är af vidlyftig
beskaffenhet, lär nödigt uppskof i rättegången icke komma att förvägras honom.
På grund af det nu sagda har i förevarande paragraf uttryckligen tillerkänts strandägaren
befogenhet att mot annan anhängiggöra stämningstalan rörande vattenområdet
vid stranden, äfven om denna rätt icke enligt gällande regler skulle kunna
anses tillkomma honom.

9 §.

Då hvad som åtgöres i ärenden af här afsedda art nära berör strandfastighetens
rättigheter för framtiden, är det nödvändigt, att såväl kallelsesökandens anspråk
som eventuella motanspråk äfvensom rättens beslut och hvad eljest i ärendet förekommer
varder antecknadt i lagfartsprotokollet och den därtill hörande boken. Stadgande
härom har meddelats i denna paragraf.

10 §.

Hvad i denna paragraf stadgats står i nära öfverensstämmelse med den i 14
kap. 2 § af förslaget till vattenlag intagna föreskriften.

Lag om

järnv.-syn.

543

Förslag

till

Lag

om syneförrättning för anlägggande af järnväg.

Bland de hinder, som förekomma mot torrläggningsföretag, är knappast något
svårare än förekomsten af en järnvägsbank, där afloppet skall dragas. Finnes ej erforderlig
trumma eller annan öppning i banvallen, vållas betydande kostnader och ett
svårt arbete för att komma igenom banvallen. Detta arbete medför i många fall nödvändigheten
af extra anordningar för upprätthållandet af järnvägstrafiken, och förseningar
i tåghastigheten äro icke uteslutna. Det är således af stor vikt icke blott
för ägare af kringliggande marker utan ock för järnvägen själf, att öppningar i banvallen
göras redan vid järnvägens byggande på de platser, där aflopp då behöfves
eller framdeles kan blifva af nöden, och till de dimensioner, som i hvarje fall tarfvas.
Också hafva åtminstone vid senare järnvägsbyggnader järnvägens ägare låtit sig angeläget
vara att på lämpliga platser anbringa trummor i banvallen. Det är dock
af betydelse för järnvägen, om densamma kan på förhand genom en offentlig syneförrättning
vinna stödet af den största tillgängliga sakkunskap beträffande trummornas
plats och storlek äfvensom så långt möjligt rättslig säkerhet mot framtida
kraf på nya åtgärder.

Kommittéerna hafva därför, såsom redan vid motiveringen af 5 kap. 18 och
nästföljande paragrafer i förslaget till vattenlag framhållits, ansett sig böra föreskrifva
dylika förrättningar. Af stadgandena i nämnda lagrum framgår, att afsevärda
fördelar tillerkänts järnväg, som byggts i enlighet med de anvisningar, som
lämnats vid syneförrättning, hvarom nu är fråga.

Den form af syneförrättning, som bär föreslås, är i allt väsentligt bildad efter
mönstret af syneförrättning enligt vattenlagens 10 kap. Förrättningsmannens biträdande
af gode män har dock ej ansetts erforderligt.

Lag om

järnv.-syn.

544

I 1 § stadgas, att syneförrättning vid anläggande af järnväg icke får underlåtas.
Dess kallande blir ett villkor för rätten att påbörja järnvägsbyggnadsarbetet.
Dock är icke nödvändigt, att dessförinnan hållits sammanträden rörande kela järnvägssträckan.
Det är nog, att förrättning hållits rörande den del, där arbetet skall
vidtaga.

Med hänsyn till det summariska förfaringssätt, som enligt 7 och 8 §§ skall användas
vid förrättningen, är det angeläget, att förrättningsmannen på förband äger
största möjliga kännedom om ortens förhållanden beträffande jordens beskaffenhet,
nederbörd m. m. Man har därför i 2 § bestämt, att länets landtbruksingenjör
skall vara förrättningsman.

För att ortsinnevånarna icke må få alltför besvärligt och kostsamt vid bevakandet
af sina intressen, bar i 3 § föreskrifvits, att särskilda sammanträden för
deras hörande skola hållas på lämpliga platser. Detta utesluter naturligtvis icke,
att, om järnvägssträckan är helt kort, ett sammanträde är tillräckligt

I 4 § lämnas föreskrifter om sättet för sammanträdenas kungörande i enlighet
med hvad som i förslaget till vattenlag föreslås för torrläggningsförrättning.

Den förrättning, hvarom här är fråga, lämpar sig uppenbarligen icke för att
bestämma om brobyggnader öfver sådana större vattendrag, som afses i 1 kap. 11 §
vattenlagen. Likaså upphör förrättningsmannens behörighet, när med afseende
å andra vattendrag vattendomstolens beslut om brobyggnad föreligger eller påkallas.
Beträffande däremot nödiga öppningar i banvallen för bäckar och dylika vattendrag
har förrättningsmannen, där vattendomstolens pröfning icke kommer i fråga,
att meddela föreskrifter, hvilka följaktligen i viss mån kunna komma att afse byggande
i vatten enligt den definition, som gifves häråt i 2 kap. 1 § vattenlagen.

Dock bör beaktas, att förrättningsmannens beslut i intet afseende inskränker
skyldigheten för järnvägsägaren att söka vattendomstolens pröfning af byggnaden
i de fall, då sådan pröfning föreskrifves enligt 2 kap. 20 § vattenlagen. Endast där
sådan skyldighet icke föreligger, har syneförrättningen någon egentlig betydelse.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda yttrats har 6 § affattats.

Öfriga bestämmelser i lagförslaget afse att begränsa förrättningsmannens åligganden,
så att förrättningen ej må blifva alltför vidlyftig, äfvensom att bestämma
regler för meddelande af utlåtande, dettas tillhandahållande för parterna samt sättet
för dess öfverklagande.

545

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 25 kap. I § rättegångsbalken.

Detta ändringsförslag sammanhänger med bestämmelserna i 11 kap. 88 8
af förslaget till vattenlag.

69 091204. Förslag till Vattenlag.

546

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 37 § utsökningslagen.

Rörande innehållet i detta lagförslag hänvisas till hvad som yttrats under
11 kap. 71 § vattenlagsförslaget.

o47

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 13 § i förordningen den 14 april 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Förevarande ändringsförslag betingas af kommittéernas förslag dels därom,
att hvarje anläggande af järnväg skall föregås af en offentlig undersökning för
* bestämmande af läge och dimensioner för nödiga vattenaflopp genom järnvägens ban vall

i ändamål att förekomma vattenskada å kringliggande mark samt möjliggöra
markens vidare torrläggning, och dels därutinnan, att järnvägsägare är pliktig att
på egen bekostnad ombesörja för marks torrläggning nödig utvidgning eller fördjupning
af befintligt vattenaflopp genom banvallen eller anordnande af nytt sådant
aflopp, såframt han icke anlagt järnvägen i öfverensstämmelse med hvad vid
dylik föregående undersökning blifvit bestämdt. Med hänsyn till de sålunda föreslagna
stadgande^ kan någon ersättning för den skada järnvägen kan medföra i
torrläggningshänseende icke ifrågakomma i annan ordning än 5 kap. 20 § i förslaget
till vattenlag eller 9 § i förslaget till lag om syneförrättning för anläggande af järnväg
angifver. För att förekomma alla tvister, huruvida möjligen den i förstnämnda
lagrum omförmäla skadan blifvit redan på förhand godtgjord, har det ansetts nödigt
att genom tillägg till den förevarande paragrafen i expropriationsförordningen uttryckligen
från expropriationsnämndens bedömande undantaga en uppskattning af
dylik skada.

548

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållnings besvärets

utgörande på landet.

Rörande detta förslag hänvisas till hvad som anförts vid 5 kap. 16 och 17 §§
i förslaget till vattenlag.

54!)

Särskilt yttrande af Ernst Hagelin.

I 11 kap. o § i det afgifna förslaget till vattenlag föreskrifves, att vattenrättsdomare
skall förordnas af Konungen för viss tid. Det framgår sålunda häraf, att
v attenrättsdomareämbetet icke skall på vanligt sätt besättas med ordinarie innehafvare,
utan att detta ämbete skall uppehållas endast på förordnande å viss tid.

Såsom af motiven till nämnda stadgande inhämtas, liar pluraliteten inom kommittéerna
tänkt sig att dylikt förordnande i allmänhet skulle lämnas åt personer,
hvilka äro innehafvare af ordinarie domarebefattningar vid de allmänna öfver- eller
underdomstolarna.

I örslaget innebär sålunda, att till vattenrättsdoniare skulle i regel förordnas
ordinarie häradshöfdingar eller hofrättsråd, Indika jämte sina ordinarie ämbetsbefattningar
sålunda skulle uppehålla vattenrättsdomareämbetet.

Vidare framgår af motiven, att en sådan till vattenrättsdoniare förordnad ordinarie
domare må kunna ägna minst hälften af sin arbetstid åt de tjänsteåligganden,
som äro förenade med hans ordinarie tjänst.

Det förutsättes sålunda, att en till vattenrättsdoniare förordnad ordinarie domare
genom förordnandet till vattenrättsdoniare skall kunna lida sådant intrång i sin
ordinarie ämbetsverksamhet, att till och med bortåt hälften af hans arbetstid kan
lagas i anspråk för uppfyllandet af de tjänsteförpliktelser, som åligga honom såsom
vattenrättsdoniare.

Äfven om en dylik anordning, såsom i motiven betonas, skulle vara endast af
provisorisk natur, intill dess någon större erfarenhet vunnits, huru den föreslagna
organisationen af vattendomstolarna i praktiken komme att verka, kan det dock enligt
min uppfattning icke vara lämpligt att öppna utväg för ordinarie domare att
kunna åtaga sig ett uppdrag, som i så väsentlig grad som vattenrättsdomareämbetet
komme att göra, skulle inkräkta pa deras egentliga ämbetsverksamhet.

Såsom en hufvudregel inom den svenska förvaltningen bör väl anses vara fastslaget,
att en ordinarie ämbetsbefattning, helst af en sådan viktig och kräfvande
natur som en domares, måste helt upptaga sin innehafvares tid. De löneförmåner,
som tillkomma en domare såsom sådan, torde ock vara bestämda med hänsyn härtill.

550

Den förslagna anordningen att till vattenrättsdomare förordna ordinarie domare
utgår sålunda, såvidt jag kan förstå, från den oriktiga uppfattningen, att en ordinarie
domares ämbete icke skulle till fullo taga lians tid och krafter i anspråk
utan kunna lämna honom tillfälle att åtaga sig en bisyssla, som till och med skulle
kunna sysselsätta honom i lika hög grad som hans ordinarie ämbete.

Redan nu föreligger tillräcklig erfarenhet därom, att särskildt i större domsagor
arbetet för domaren är så betungande, att svårigheter möta för honom att i
tid medhinna de honom åliggande expeditionsgöromålen och med all säkerhet kan antagas,
att, därest en ordinarie häradshöfding skulle förordnas till vattenrättsdomare,
han icke skulle kunna äga tid och tillfälle att så som sig vederbör ägna sig åt handhafvandet
af sitt ordinarie ämbete, livilket för sin rätta skötsel förutsätter ett ständigt
fortgående öfvervakande af de löpande göromålen, framför allt af förandet af
de så viktiga fastighetsböckerna.

Icke utan skäl hafva också klagomål försports öfver de nu så vanliga förordnandena
för tillfälliga domare under de ordinarie domarnes tjänstledighet.

Att vidare än som redan nu är fallet öppna möjlighet för domsagors skötande på
tillfälliga förordnanden torde därför icke vara tillrådligt och under alla förhållanden
torde det väl icke vara lämpligt att förordna ordinarie domare till vattenrättsdomare
och i vakansen för dem förordna tillfälliga vikarier, hvarigenom såväl det ordinarie
domareämbetet som vattenrättsdomareämbetet skulle komma att skötas på förordnande
till ringa båtnad för dem bägge.

Det nu framlagda förslaget till vattenlag pålägger vattendomstolarna pröfningen
af frågor af den mest växlande art, i hvilket afseende det torde vara nog att
framhålla frågorna om vissa ersättningars utgörande medelst elektrisk kraftöfverföring.

Äfven i processuellt afseende innehåller förslaget en del nyheter.

Arten af lagförslaget, som i vissa fall förutsätter en pröfning, som närmar sig
ett rent administrativt afgörande, är därjämte sådan, att detsammas bestämmelser,
för att medföra del gagn, som med förslaget afses, böra tillämpas i öfverensstämmelse
med de praktiska grundsatser, som i förslaget fått sitt uttryck.

Det kan därför befaras, att en person, som måste ägna en stor del af sin tid åt
ren juridisk verksamhet och för hvilken vattenrättsdomareämbetet maste blifva en
bisyssla, icke kommer att handhafva detta ämbete på sådant sätt, som lagförslaget
kräfver för att till fullo förverkliga de ändamål, som med detsamma asyftats.

För ett riktigt handhafvande af vattenrättsdomareämbetet fordras därför en -

551

ligt mitt förmenande, att detsamma göres till dess innehafvares enda uppgift, så
att hans intresse och verksamhet uteslutande upptages däraf.

Fruktan för de vådor, som förmenas skola uppstå därigenom, att vattenrättsdomare,
om hans ämbete gjordes till en ordinarie tjänst, skulle komma att syssla
uteslutande med sådana ämnen, som höra till hans speciella ämbetsuppgift, är enligt
min mening öfverdrifven. Bedömandet af den mångfald af växlande frågor,
hvilka falla under en vattendomstols pröfning, måste nämligen hålla honom i kontakt
med rättstillämpningen vid de allmänna domstolarna beträffande de särskilda ämnen,
som beröra vattendomstolarnas verksamhet.

För öfrig!, har man en gång beslutat sig för en specialdomstol, måste man väl
ock taga konsekvenserna däraf, äfven beträffande de nackdelar, som tilläfventyrs
kunna vara förenade med en sådan domstolsorganisation.

Den invändningen, att det icke kan vara uteslutet, att mindre lämpliga personer
skulle kunna utnämnas till vattenrättsdomare, ifall dessa ämbeten genast
skulle förses med ordinarie innehafvare, förtjänar ej heller enligt min uppfattning
något afseende, enär ju liknande svårighet förefinnes vid hvarje ämbetstillsättning
samt man genom att göra vattenrättsdomaren till ordinarie ämbetsman bör vinna
större trygghet för att detta ämbete skall skötas med insikt och omsorg än om det
lämnas på viss tids förordnande till en ordinarie domare, hvars hufvudintressen måste
förutsättas vara förbundna med hans ordinarie ämbetsverksamhet och för hvilken
anledningen att såsom bisyssla åtaga sig den kräfvande befattningen såsom vattenrättsdomare
närmast torde vara att söka i de ökade inkomsterna för honom under
den tid förordnandet varar.

Någon säkerhet för att en person, som en gång förordnats till vattenrättsdomare,
är benägen att ånyo åtaga sig ett dylikt förordnande finnes icke, hvarför det med
den föreslagna anordningen kan komma att inträffa, att under en jämförelsevis kort
tidsperiod samma vattenrättsdomareämbete kommer att bestridas af olika personer
och sålunda den erfarenhet och kännedom om förhållandena inom vattendomstolens
område, som endast en längre tids utöfvande af ämbetet kan gifva, icke kommer
ämbetets innehafvare till godo. Naturligt är, att om ämbetet göres till ordinarie
befattning större säkerhet skall vinnas mot sådana täta ombyten af ämbetets innehafvare.

Det föreslagna sättet att på viss tid förordna vattenrättsdomare torde ej heller
stå i öfverensstämmelse med den ställning, som enligt grundlag tillkommer en
domare.

552

På grund af hvad jag nu anfört och då enligt min uppfattning genom den föreslagna
anordningen de till vattenrättsdomare förordnade ordinarie domarnes ämbetsverksamhet
kommer att förryckas utan att vattenrättsdomareämbetet ändå kan blifva
på ett tillfredsställande sätt förvaltadt samt därjämte hela ändamålet med den
nya vattenrättslagstiftningen kan äfventyras, därest icke tillämpningen af densamma
anförtros åt därför särskildt lämpliga personer, som uteslutande ägna sig åt en
sådan uppgift, kan jag icke dela pluralitetens inom kommittéerna mening, att vattenrättsdomare
skall förordnas på viss tid, utan hemställer, att vattenrättsdomareämbetet
måtte på vanligt sätt besättas med ordinarie innehafvare.

Det är tydligt att löneförmånerna till vattenrättsdomarne, hvilka gifvetvis böra
intaga en fullt ekonomiskt oberoende ställning, i så fall komme att betydligt öfverstiga
de arfvoden, som enligt pluralitetens förslag skulle komma att utgå till de tillförordnade
vattenrättsdomarne.

De fördelar, som äro att vinna genom den af mig föreslagna anordningen, äro
enligt min uppfattning emellertid så stora, att någon tvekan icke kan förefinnas därom,
att statsverket bör underkasta sig de ökade utgifter, som därigenom skulle vållas.

I detta sammanhang torde jämväl böra erinras därom, att icke obetydliga bidrag
till vattenrättsdomarnes aflöning böra kunna vinnas genom de afgifter, som jämlikt
11 kap. 85 § i förslaget skola utgå såsom bidrag till bestridande af kostnader för
vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Fråga torde emellertid vara, huruvida icke antalet af vattendomstolarna skulle
kunna nedbringas under det antal af fem, som i motiven till 11 kap. 9 § förutsatts
såsom det lämpliga.

En närmare undersökning härom torde böra verkställas, men bör därvid tagas
i beaktande, att hänsynen till att nedbringa kostnaderna för vattendomstolarna icke
får förleda till att för snäft begränsa desammas antal.

All anledning är nämligen att antaga, att antalet af vattenmål, såsom ock i motiven
framhållits, kommer att ökas och särskildt under de närmaste tiderna är att
förvänta att mål af långt större omfattning, än som nu kan vara fallet, komma att
göras till föremål för rättslig behandling.

I sådant afseende torde vara nog att erinra om Vänerns och de större norrländska
vattendragens reglering.

Ernst Hagelin.

BI L ÄGOR.

<0—091204. Förslag till Vattenlag.

Bilaga I.

Redogörelse

för

Vattenrättslagstiftningen i vissa främmande länder.

1 i -

557 Bayern.

Tyska riket.

Någon gemensam för hela Tyska riket gällande vattenrättslagstiftning existerar
icke. Reglerandet af de rättsförhållanden, som äro att hänföra till vattenrättens
område, är öfverlämnadt åt partikularlagstiftningen i de skilda staterna; stadgande
härom finnes intaget i art. 65 af promulgationslagen till den tyska civillagen (Biirgerliches
Gesetsbuch) af den 18 augusti 1896.

Under det att för somliga af de tyska staterna den vattenrättsliga lagstiftningen
återfinnes i skilda författningar af äldre och yngre datum, hafva i andra, särskildt på
senare tid, de hithörande frågorna blifvit behandlade i eu enda lag, benämnd vattenlag
(Wassergesetz). De senast utfärdade vattenlagarna äga Bayern och Sachsen.
Dessa länder hafva i anledning häraf ansetts böra i förevarande redogörelse i främsta
rummet behandlas.

Bayern.

De vattenrättsliga förhållandena i Bayern voro intill 1908 års början reglerade
genom tre särskilda, den 28 maj 1852 utfärdade lagar, hvilka på sin tid ansågos vara
af stort värde och tjänade såsom mönster såväl för senare vattenlagar i andra tyska
stater som för vattenrättslagstiftningen i Österrike och’Ungern. Åtskilliga omständigheter,
framför allt senare tiders snabba framsteg på vattenteknikens område och
en i sammanhang därmed framträdande önskan att på ett för hela landet mera ekonomiskt
sätt kunna tillgodogöra dess vattenkraft, medförde småningom behofvet af
en omarbetning af 1852 års lagstiftning. Denna omarbetning ledde därtill, att den
23 mars 1907 utfärdades en ny, samtliga vattenrättsliga förhållanden normerande
vattenlag, hvilken trädt i kraft den 1 januari 1908.

I den nya lagen bibehålies den redan i föregående lagstiftning upptagna skillnä- Indelning i
den mellan offentliga och privata vatten. Till de förra, hvilka förklaras tillhöra sta- ocfpSte
ten (steken ini Eigentum des Siaates). räknas sådana floder och delar af floder, som vatten -

Bayern.

användas till sjöfart eller flottning med sammanlagda flottar, sidogrenar till dylika
floder samt af staten inrättade kanaler, hvilka öppnats för sjöfart eller sådan flottning,
som nyss nämnts. Huruvida sjöar och andra slutna (geschlossene) vatten äro att
betrakta såsom offentliga eller ej, beror på de vid tiden för lagens ikraftträdande bestående
rättsförhållandena.

I regel äro dock sådana vatten privata eller, med andra ord, äganderätten till en
fastighet omfattar jämväl det vatten, som på fastighetens område befinner sig i
sjöar, dammbassänger, cisterner, brunnar och andra behållare, i särskildt anlagda vattenledningar,
kanaler och diken, vidare det inom fastigheten befintliga grundvattnet
samt det vatten, som där stiger upp i källor eller naturligen samlar sig, så länge
vattnet ej runnit från fastigheten.

Hvad beträffar de rinnande vatten, som ej äro offentliga, gäller såsom hufvudregel,
att de tillhöra strand fastigheterna, därvid gränsen mellan olika fastigheter
på hvardera sidan om vattendraget utgöres af midtellinjen vid medelvattenstånd samt
gränsen mellan skilda fastigheter på samma sida bildas af en mot midtellinjen vinkelrätt
dragen linje från den på land varande rågångens slutpunkt. Undantagsvis
kunna emellertid privata floder och bäckar helt eller delvis tillhöra staten eller eljest
annan än strandägaren. Att detta undantag är af ganska stor betydelse, framgår däraf,
att enligt ungefärliga beräkningar de staten tillhöriga privatfloderna omfatta en
sträcka af 4,000 km.

Om en flod eller del däraf erhållit karaktären af offentigt vatten, bibehåller den
denna, sin karaktär, äfven om dess användning till sjöfart, eller flottning med sammanlagda
flottar skulle upphöra. Privata floder kunna däremot öfvergå till att blifva
offentliga vatten. Lagen föreskrifver nämligen, att hvarje flod eller del däraf,
därest den af staten eller tredje man inrättas till sjöfart eller flottning med sammanlagda
flottar, kan af regeringen förklaras för offentlig flod. Någon ersättning för
själfva flodbädden eller vattnet kommer härvid icke i fråga; endast för den händelse
strandägaren eller annan genom flodens förklarande för offentligt vatten skulle
beröfvas eller nödgas underkasta sig inskränkning i en faktiskt utöfvad rättighet, vare
sig denna hänför sig till vattnets tillgodogörande eller innefattar rätt till sjöslåtter
e. d., kan anspråk på godtgörelse framställas.

Offentliga Offentliga vatten tillhöra, såsom förut nämnts, staten. Detta gäller dock allevatten.
nas^ själfva flodbädden med det däri framrinnande vattnet. Stränderna utgöra däremot
tillbehör till de angränsande fastigheterna. Flodbädden är sålunda statsegendom,
medan stranden är privategendom; mellan dessa skall genom administrativ myn -

551»

Bayern.

dighets iörsorg dragas eu gräns, strandlinjen lille Ufcrlitiiv), hvilken fastställes efter
medel vattenståndet och, därest det skulle befinnas erforderligt, särskild!, utmärkes.

Äganderätten till stranden medför icke någon nyttjanderätt till vattnet i eu offentlig
flod. Strandägaren är däremot skyldig att tåla intrång i sin strandrätt i vissa
hänseenden. Tillsyningspersonalen vid floden bär sålunda rätt att beträda stranden,
utan att strandägaren kan fordra ersättning härför. Vidare få fixpunkter och
flodindelningstecken anbringas å stranden, och strandägaren kan ej förhindra fartyg
och flottar att lägga till vid och, om det är nödvändigt, jämväl lossa sin last på stranden.
För den skada, som härigenom kan vållas, bär emellertid strandägaren rätt till
ersättning. Strandägaren måste äfven underkasta sig, att innehafvare!! af eu kraftanläggning
vid floden och dennes folk beträda stranden, såvidt det är nödvändigt
för anläggningens drift. För skada svarar i detta fall jämte den, som föröfvat skadan,
äfven vattenverksägaren. Slutligen måste strandägaren, i regel utan rätt till
godtgörelse, tåla strandens användande till dragväg (Leinpfad), hvars bredd och läge
bestämmas af vederbörande förvaltningsmyndighet.

I afseende å förfoganderätten öfver slutna vatten gäller den naturliga inskränkningen,
att eu fastighetsägare ej äger rätt att till förfång för nedanför liggande fastighet
åt det vatten, som upprinner på hans mark eller genom nederbörd där samlar
sig, gifva ett annat eller hastigare aflopp än det naturliga. Ägaren till en nedanför
liggande fastighet är å andra sidan icke berättigad att förhindra aflopp af vatten
från en högre belägen fastighet till dennas skada. Om genom tredje mans förhållande
eller genom casus vattnets naturliga aflopp till skada för en lägre liggande fastighet
förändrats, eller till men för en högre belägen fastighet hinder uppstått för vattnets
naturliga afrinning, är ägaren till den fastighet, hvarest förändringen eller hindret
uppkommit, skyldig att mot ersättning för den skada han lider medgifva, att å hans
mark vidtagas de åtgärder, som erfordras för återställandet af det naturliga tillståndet.
Till befordrande af allmänna intressen kan förvaltningsmyndighet medgifva
undantag från de nyssnämnda reglerna beträffande vattnets naturliga afrinning.

Utan tillåtelse (Erlaubnis) af förvaltningsmyndigheten i distriktet får ej grundcch
källvatten bringas i dagen eller afledas, likasom ej heller afloppet för en sjö eller
en konstgjord vattensamling får utan sådan tillåtelse förändras. Är fråga om anläggande
af brunnar för ett tillfälligt ändamål eller till hushålls- eller landtbruksbehof,
erfordras dock ej tillåtelse. Om hänsyn till allmänt väl fordrar det, skall tillåtelse
till sådana åtgärder, som nyss nämnts, vägras eller knytas vid särskilda villkor.
Under vissa förutsättningar skall den skada, som genom åtgärden kan tillfogas

Privata

slutna

vatten.

Bayern. 560

andra, ersättas med belopp, som bestämmes af förvaltningsmyndigheten. Privaträttsliga
anspråk på bibehållandet af ett förutvarande tillstånd beröras icke af den administrativa
tillåtelsen, utan kunna trots denna i domstolsväg göras gällande.

Privata Hvad ofvan sagts om skyldighet för strandägarne vid offentliga floder att tåla,

floder. c|et ägare af vattenverk och dennes folk beträda stranden, gäller äfven för ägare af
strand vid privata floder och bäckar, vare sig dessa lyda under strandägarens, statens
eller tredje mans äganderätt. Strandägarne vid dessa floder måste äfven tillåta,
att floduppsyningspersonalen får fritt tillträde till stranden. Med afseende å äganderätten
till stränderna vid privata floder, som tillhöra staten, gäller hvad förut nämnts
om stränderna vid offentliga floder.

I fråga om tillgodogörande eller eljest begagnande af vatten gör lagen en viss åtskillnad
mellan privata slutna vatten å ena sidan och öfriga vatten å den andra.
Under det att användandet af de förra uteslutande tillkommer ägaren — allenast med
de undantag, som följa dels af föreskriften, att vid tillfällen, då allmän fara föreligger,
vattenupptagning är medgifven ur alla vatten, såväl privata som offentliga,
och dels af bestämmelserna angående sjöars och vattendrags begagnande till lösflottning
(Trift) — är vattnet i Övriga vattenområden i viss män upplåtet till allmänt bruk
> Genitiv- (Gemeingebrauch). Det står enhvar fritt att utan afgift med mindre kärl upphämgebrauch.
» ^ vatten ur offentliga vattensamlingar samt privata floder och bäckar, att där bada
och verkställa tvätt, vattna och löga kreatur samt, då vattnet är isbelagdt, använda
detsamma till skridskobana, dock endast såvidt det kan ske utan ett rättsstridigt beträdande
af annans mark. Utöfningen af den sålunda alla tillkommande befogenheten
får emellertid ej ske på sådant sätt, att därigenom »Gemeingebrauch» för andra eller
särskilda rättigheter med afseende å vattnet eluderas eller sättas i fara. Genom politiföreskrifter
kan utöfningen af ifrågavarande rätt regleras eller inskränkas. I sammanhang
med bestämmelserna om »Gemeingebrauch» föreskrifver lagen, att för rätten
att i offentliga vatten samt staten tillhöriga, privata floder och bäckar upptaga is,
sand, sten m. m. erfordras tillåtelse af vederbörande väg- och vattenbyggnadsmyndighet;
sådan tillåtelse meddelas i regel icke för längre tid än det löpande kalenderåret
och i allmänhet mot viss afgift till statskassan.

Utsläppan- Till förekommande af vattnets förorenande samt skadliga uppgrundningar föaf
^flytande reskrifves pröfning af förvaltningsmyndigheten, om och under hvilka villkor flytanämnen
m. m. (je ämnen fa utsläppas eller fasta föremål utkastas i vattendrag eller vattensamlingar.
Föreskrifterna härutinnan gälla alla slag af vatten.

561

. e ™ff:''ndC rätten att 1 öfrigt tillgodogöra sig eller begagna vatten gäller, såvidt
angar offentliga vatten samt sådana privata floder och bäckar, som tillhöra staten, att
för hvarje användande, som icke är att hänföra till »Gemeingebrauch» eller som, äfven
om det faller in under denna benämning, sker medelst en särskild anläggning
er ordras särskild! medgifvande (Erlaubnis) af förvaltningsmyndigheten i distrike
. År det fråga om ett tillgodogörande medelst dammbyggnad eller vattenverk med
»spån » vattenkraft, tillkommer fordran på pröfning angående sättet och villkoren
or bj-ggnadens inrättande (Genehmigung). Härom mera nedan. Såsom exempel på
sadant användande utan dammbyggnad, för hvilket myndighets tillstånd är behöflgt
namnas i lagen jämte de därtill hörande promulgationsföreskrifterna särskild!
inrättande af kraftanläggningar utan »spänd» vattenkraft - hvartill egentligen äro
att rakna i sjalfva floden insatta vattenhjul — vattnets afledande, inledande af vatten
vid torrläggningsföretag, anläggande af bad- eller tvätthus o. d. Jämväl för
andringar i dylika anläggningar behöfs medgifvande.

Ansökan om »Erlaubnis» skall vara åtföljd af åtskilliga handlingar till utvisande
af det tillärnade företagets beskaffenhet och verkningar m. m. Före meddelande
af tillstånd infordras från sakkunniga myndigheter erforderliga utlåtanden och
amnas vederbörande sakägare tillfälle att yttra sig, i regel vid muntlig förhand+m«
I''1 k°nkurr™s mellan flera ansökningar har förvaltningsmyndigheten att

träffa valet dem emellan från synpunkten af det allmänna bästa. I tillståndsbeslutet
bestammas omfattningen och sättet för vattnets nyttjande. Tillståndet skall i allmänhet
meddelas endast på viss tid eller så, att återkallelse kan ske (in ividerruflicher
Weise). Aid tillståndet kunna knytas särskilda villkor i landt- och skogshushållningens,
fiskets, industriens och handtverkets intressen. Såsom ett sådant villkor
angifves i motiven till vattenlagen fastställandet af de priser, mot hvilka den ifrågasatta
anläggningens produkter, t. ex. elektrisk kraft, skola tillhandahållas allmänheten.
Da fråga är om anläggningar af större vikt, skall ärendet underställas
otaatsnnnistenum des Innern, som därigenom sättes i tillfälle att lämna föreskrifter
om de villkor, under hvilka tillståndet bör meddelas. Tillståndet kan inskränkas till
viss Produktion och att gälla allenast för bestämda personer, hvarigenom förhindras
att ett meddeladt tillstånd göres till spekulationsföremål.

Om någon erhållit ett tillstånd »unwiderruflich», kan han endast i expropriationsvag
frantagas eller underkastas inskränkningar i den erhållna rätten. Detsamma
gäller med afseende å tillstånd, som meddelats för viss tid, så länge denna tid ej
ar utlupen. Ett tillfälligt afbrott eller inskränkning i en erhållen rätt att utnyttja

71 091204. Förslag till Vattenlag.

Bayern.

Nyttjande
af vatten
medelst särskilda
anläggningar.

1. Offentliga
vatten och
staten tillhöriga
privata
floder.

Bayern. 562

vattnet är rättighetens innehafvare dock skyldig underkasta sig; sker afbrottet eller
inskränkningen för annat ändamål än för möjliggörande af arbeten till vidmakthållande
af det ifrågavarande vattendraget, skall godtgörelse lämnas. Äfven om tillstånd
meddelats »in widerruflicher Weise», kan ett återkallande komma i fråga endast,
då från det allmännas synpunkt tvingande grunder därtill föreligga. I regel
bör vid återkallelse en viss uppsägningstid lämnas innehafvaren af tillståndet.

Koncessions- Under det att enligt den förut gällande lagstiftningen någon koncessionsafgift
afgifter. för cr]lållen rättighet att tillgodogöra sig vatten i en offentlig flod icke ifrågakom,
stadgar den nya vattenlagen uttryckligen, att särskilda afgifter (Gebuhren) till statskassan
kunna påläggas den, åt hvilken upplåtes rätt att i ett eller annat afseende
nyttja vattnet vare sig i staten tillhöriga, privata vattendrag eller i offentliga vatten.
De närmare bestämmelserna i detta hänseende hafva meddelats i de till lagen
hörande promulgationsföreskrifterna. Enligt dessa skall i hvarje särskild! fall af vederbörande
statsministerium afgöras, om och till hvilket belopp dylik afgift skall foreskrifvas.
Härvid skola i främsta rummet nationalekonomiska och icke fiskaliska
synpunkter komma i betraktande. Afgiften får i intet fall vara sådan, att därigenom
ett företag omöjliggöres eller afsevärdt försvåras. Där fråga ar om exploaterande
af vattenkraft, skall i regel utgå en årlig grundafgift (Grundgebuhren), hvars
storlek, med tagen hänsyn till de större eller mindre monteringssvårigheterna, bestämmes
i förhållande till antalet uttagna hästkrafter. Därjämte kunna, särskild!
vid stora företag, fastställas tilläggsafgifter (Zuschlaggebuhren) att utgå i
proportion till den erhållna vinsten efter afdrag af nödiga amorterings- och rante belopp.

2. Privata I Privata floder och bäckar, som tillhöra strandägaren, får denne begagna vattfloder
och net en(jast med vederbörligt aktgifvande på öfriga strandägares och andra vatteniamhöram
rättsägares rättigheter. Såvida icke äldre lokala påbud, sedvana eller särskilda rättsägaren.
förhållanden föranleda undantag, äger strandägaren blott så begagna det vatten, som
rinner öfver eller förbi hans fastighet, att därigenom icke vållas för annan skadlig
uppdämning eller förorsakas öfversvämning, försumpning, skadlig storkning eller
annan skada å främmande fastigheter och anläggningar, äfvensom att icke till men
för andra ett ändam ålslöst förslösande eller ett godtyckligt ojämnt utnyttjande af
vattnet äger rum.

Af vederbörande förvaltningsmyndighet kan härifrån medgifvas undantag, för
den händelse nyttan af anläggningen vida öfverväger den eventuella skadan och för
denna full godtgörelse lämnas. Strandägaren är vidare skyldig att, där vattnet for

563 Bayern.

tillgodogörandet afledes och det icke vid användandet förbrukas, återföda detsamma
till den naturliga flodbädden, innan främmande fastighets ägor möta. Jämväl härifrån
kan förvaltningsmyndigheten medgifva undantag, om annan rättsägare icke
genom vattnets afledande lider något men. Tillhöra stränderna skilda fastigheter,
äger hvardera strandägaren tillgodogöra hälften af vattnet.

För utnyttjandet af vattnet i privata floder och bäckar, som tillhöra tredje man,
gälla hufvudsakligen samma villkor.

Förutom nu anförda villkor för begagnande af vattnet i privata floder och bäckar,
som lyda under enskild äganderätt, gäller, att bruket af alla privata floder och
bäckar är underkastadt en ständig uppsikt från förvaltningsmyndigheternas sida,
hvilka kunna i allmänt intresse till förekommande af öfversvämningar m. m. utfärda
allmänna eller speciella föreskrifter. Innan en anläggning af stadigvarande beskaffenhet
göres eller förändras i eller vid privata floder och bäckar, skall vattenägaren,
såframt det ej är fråga om en anläggning, för hvilken särskilt tillstånd fordras, såsom
en dammbyggnad (se härom nedan), göra anmälan därom till vederbörande förvaltningsmyndighet,
som har att undersöka, huruvida den afsedda anläggningen står
i strid mot förutnämnda föreskrifter och det allmännas intresse. Om genom ett lofligt
utnyttjande af vattnet en trakt skulle beröfvas den vattenmängd, som erfordras
för invånarnes husbehof eller till säkerhet vid eldfara, kan förvaltningsmyndigheten
inom distriktet inskränka begagnandet af vattnet på lämpligt sätt.

Enligt den för hela Tyska riket gällande »Gewerbeordnung» fordras vederbö- Dammanrande
myndighets tillstånd (Genehmigung) till inrättande af industriella anläggnin- lä^ingar.
gar, hvilka genom sitt läge eller sin beskaffenhet kunna medföra väsentlig skada, fara
eller olägenhet för grannarna eller för allmänheten öfverhufvud; såsom exempel på
sådana anläggningar nämnas bl. a. dammanläggningar (Stauanlagen) för vattenverk.

I bayerska vattenlagen stadgas med afseende å sistnämnda anläggningar därjämte,
att enhvar, som i offentliga vatten eller i privata floder och bäckar vill uppföra en
dammbyggnad eller ett vattenverk med spänd vattenkraft* eller å en dylik anläggning
verkställa en ändring, som har inflytande på vattenförbrukningen, vattenmängden,
sättet för förbrukningen, fallhöjden eller vattenytans höjd, måste _ vare

sig anläggningen tjänar ett industriellt eller annat ändamål — förvärfva sig tillstånd
därtill (Genehmigung). För en förändring eller ett utbytande af hufvud *

Med vattenkraftens spänning afses en koncentrering af den i ett naturligt vattendrag på en
längre eller kortare sträcka fördelade fallhöjden på en punkt, hvilket, om också endast undantagsvis,
kan genom en kanal, tnbledning e. d. åstadkommas äfven utan sammanhang med en dammanläggning.

Bayern. 564

delar i en befintlig dammbyggnad eller vattenverk fordras jämväl »Genehmigung»,
äfven om åtgärden icke skulle medföra ofvannämnda verkningar. Den tillståndsgifvande
myndigbeten är förvaltningsmyndigheten inom det distrikt, där anläggningen
i fråga helt och hållet eller till största delen befinner sig. I promulgationsförordningen
till vattenlagen finnes i detalj angifvet, hvilka ritningar och handlingar skola
fogas vid ansökan om »Genehmigung», äfvensom huru skall förfaras vid behandling
af ansökningen. Är det fråga om dammbyggnader eller vattenverk med spänd
vattenkraft i offentliga vatten eller i privata, staten tillhöriga floder, måste, innan en
ansökan om »Genehmigung» tages i öfvervägande, den fragan piöfvas, huruvida och
under hvilka villkor tillåtelse (Erlaubnis) till vattnets nyttjande kan meddelas. För
detta ändamål skola, sedan yttranden afgifvits af teknisk myndighet m. fl., handlingarna
insändas till »Staatsministerium des Innern», som meddelar de principiella
föreskrifterna i fråga om medgifvandet af den åstundade rätten till vattnets utnyttjande.
Med iakttagande af dessa föreskrifter skall förvaltningsmyndigheten i sitt
beslut öfver ansökningen lämna besked särskildt beträffande »Erlaubnis» och särskilt
i fråga om det politirättsliga tillståndet till den tillärnade dammanläggningen.
- För meddelande af »Erlaubnis» gälla samma regler som förut återgifvits beträffande
tillstånd till användande af vattnet annorledes än medelst dammbyggnad;
tillståndet meddelas sålunda i regel på viss tid eller »in widerruflicher Weise».

Vid pröfning af ansökan om »Genehmigung» till anläggningar vid privata floder
och bäckar under enskild äganderätt har myndigheten att afgöra, huruvida på grund
af förut omförmälda inskränkningar i den enskildes nyttjanderätt till vattnet eller
med hänsyn till det allmänna bästa ansökningen bör afslås eller endast under särskilda
villkor bifallas.

Beträffande alla koncessionsansökningar gäller dessutom jämlikt »Gewerbeordnung»,
att, äfven om invändningar ej göras mot en ansökning, myndigheten har
att pröfva, huruvida den ifrågasatta anläggningen kan medföra väsentliga faror eller
olägenheter för allmänheten, samt att invändningar, som grundas på särskilda privaträttsliga
förhållanden, skola hänvisas till bedömande i domstolsväg, utan att
»Genehmigung» göres beroende af desammas afgörande.

I sammanhang med beviljande af tillstånd till en anläggning för vattnets nyttjande
(»Erlaubnis» eller »Genehmigung») kan förvaltningsmyndigheten bestämma
viss tid, inom hvilken anläggningen skall vara påbörjad resp. fullbordad, vid
äfventyr att tillståndet eljest är förfallet. Har dylik tid icke bestämts, förfaller
tillståndet, om tillståndshafvaren låter ett helt år förgå utan att göra bruk där -

565 Bayern.

af. Har tillståndshafvaren inställt driften vid anläggningen under tre år utan att
hafva sökt och erhållit anstånd, är tillståndet likaledes förfallet.

Vid hvarje dammanläggning och hvarje vattenverk med spänd vattenkraft skall Vattenefter
förvaltningsmyndighetens föreskrift och på företagarens bekostnad utsättas vat- märkentenmärke
till utvisande af den fastställda dämningshöjden och, såframt vattnet ej får
genom aftappning sänkas under en viss höjd, äfven af detta lägsta vattenstånd. Angående
vattenmärkens utseende och beskaffenhet samt sättet för deras anbringande
innehåller promulgationsförordningen detaljerade föreskrifter. Utsättandet ombesörjes
af en teknisk tjänsteman.

Sökanden skall hos förvaltningsmyndigheten göra anmälan om tiden såväl för
anläggningens påbörjande som för dess fullbordande. Sedan förvaltningsmyndigheten
erhållit meddelande om, att anläggningen är utförd samt vattenmärke blifvit
utsatt, skall, innan anläggningen får tagas i bruk, förvaltningsmyndigheten anordna Afsyning.
syn på stället (Ortsbesichtlgung) i närvaro af sakkunnig och vederbörande rättsägare.

Hvarje ägare af eu dammanläggning är skyldig att, för den händelse och så Vattenhuslänge
vattnet stiger eller hotar att stiga öfver den fastställda dämningshöjden, ge- minin9-nom öppnande af luckor o. d. samt undanskaffande af hinder för vattnets aflopp
sörja för vattnets afrinnande, utan att han härför har rätt att begära ersättning.

Har en anläggning utförts i enlighet med erhållet tillstånd, kan talan icke föras Rätt att feloni
anläggningens borttagande, utan endast om anbringande af anordningar, som
utesluta skadlig inverkan, eller, om dylika icke lämpligen kunna göras, om skade- läggning.
stånd; men öfverordnad förvaltningsmyndighet kan när som helst på grund af öfvervägande
olägenheter och faror för allmänt väl förbjuda anläggningens vidare begagnande.
I detta fall skall emellertid ägaren hafva ersättning för bevislig skada.

Så länge eu anläggning för vattnets begagnande, för hvars utförande erford- Skyldighet
ras »Erlaubnis» eller »Genehmigung», nyttjas, är innehafvaren skyldig att underhålla hållTmeddensamma
i enlighet med de föreskrifter, som af förvaltningsmyndigheten gifvits i 9Vven -an~
samband med tillståndets meddelande. Underlåter han detta, skall förvaltningsmyn- d"ntn9’
digheten tillhålla honom att fullgöra sin skyldighet i berörda hänseende. Nyttjas
anläggningen icke längre, kan innehafvaren med hänsyn till allmänt väl af för- Anläganinvaltningsmyndigheten
åläggas att på egen bekostnad borttaga densamma och åter- ägande*''
ställa det ursprungliga tillståndet. Skulle innehafvaren vara medellös, skall staten
eller den kommun, i hvars intresse det är, att anläggningen borttages, svara för kostnaderna
härför. Staten eller kommunen kan därvid påyrka, att de sakägare (Betei -

Bayern. 566

ligte), som hafva någon fördel af anläggningens borttagande, deltaga i kostnaderna
i mån af nyttan. Är det med hänsyn till allmänt väl erforderligt att bibehålla en
anläggning, hvarom nu är fråga, åligger det staten eller den kommun, i hvars intresse
det ligger, att sörja för det vidare underhållet; och är staten eller kommunen
därvid berättigad att af innehafvaren fordra anläggningens öfverlåtande. Skulle
innehafvaren icke medgifva detta, äro lagens expropriationsbestämmelser tillämpliga.
Om skyldighet för enskilda sakägare att taga del i kostnaden för underhållet gäller
hvad nyss sagts beträffande kostnaden för anläggningens borttagande. Dammbyggnader
och vattenverk med spänd vattenkraft få ej utrifvas, med mindre förvaltningsmyndigheten
lämnat tillåtelse därtill; sådan tillåtelse får dock vägras allenast
med hänsyn till allmänt väl och endast om underhållsskyldigheten, på sätt i det föregående
är sagdt, ålägges staten eller kommunen.

»Ausgleichs- En hufvuduppgift för förvaltningsmyndigheten i fråga om uppsikten öfver vatverfahren*.
tenliushållningen i privata vattendrag är det s. k. »utjämningsförfarandet» (Ausgleichsverfahrcn).
Därmed afses en reglering af hushållningen med vattnet och en
fördelning mellan de olika intressenterna af rätten att begagna sig af detsamma. En
dylik reglering och fördelning verkställes på därom gjord ansökan af någon af intressenterna
och har till förutsättning, att på grund af minskning i vattentillgången
eller af andra orsaker det tillgängliga vattnet icke förslår för rättsägarnes behof.
Vid den ifrågavarande hopjämkningen af de stridiga intressena skall myndigheten
så mycket som möjligt taga hänsyn till bestående rättsförhållanden. Särskildt bör
det undersökas, huruvida icke från någon vattenrättsägares sida ett onyttigt slöseri
med vattnet eller ett godtyckligt ojämnt begagnande af detsamma äger rum till skada
för andra rättsägare. Är detta förhållandet vid dammbyggnader, vattenverk, bevattningsanläggningar
eller andra anläggningar för vattnets nyttjande, skall anläggningens
ägare tillhållas att på erforderligt sätt ändra och underhålla sina driftanordningar.
Föreskrift kan vidare meddelas därom, att vatten, som tillhör en enskild rättsägare,
skall under vissa tider helt eller delvis afstas af honom till andra intressenters
begagnande, för så vidt detta, utan att tillskynda ifrågavarande rättsägare väsentligt
men, skulle bereda öfriga vattenintressenter en betydande fördel. Förvaltningsmyndigheten
skall härvid bestämma, under hvilken tid och i hvilken utsträckning
vattnet får användas. Vid genomförandet af en vattenfördelning är
förvaltningsmyndigheten jämväl befogad att — utan hänsyn till ofvannämnda föreskrift,
att från privata floder och bäckar afledt vatten skall, innan en främmande
fastighets ägor mota, återledas till vattendragets naturliga fara föreskrifva anord -

567

nande af en ny eller vidtagande af förändringar i redan befintlig bevattningsanläggning
e. d. Vid ett »Ausgleichsverfahren» är förvaltningsmyndigheten äfven befogad
att medgifva användandet af vissa i lagen stadgade tvångsrättigheter, beträffande
livilka mera skall talas här nedan.

De vattenrättsägare, som till följd af de vid ett »Ausgleichsverfahren» meddelade
bestämmelserna lida intrång i sin rätt, äro berättigade till ersättning härför, såframt
icke skadan uppväges af den fördel, som i annat hänseende genom förfarandet
beredes dem. Kostnaderna för förfarandet såväl som ifrågakommande skadeersättningar
skola fördelas på intressenterna i mån af den för hvar och en uppkomna
nyttan.

Lagen innehåller utförliga bestämmelser, åsjTtande vattendragens vidmakthållande
(Instandkallung). »Die Instandhaltung» förklaras i lagen omfatta dels bibehållande
af vattendragen i normalt skick genom rensning och uppmuddring af flodbädden
samt arbeten för strändernas befriande från träd, buskar, aflagringar och
andra hinder för vattnets framrinnande (Freihaltung) samt deras skyddande och
underhållande dels ock, i den mån det påfordras för allmänt väl, utförande och under/
hållande af flodregleringar, fördämningar och s. k. »Wildbachverbauungen», d. v. s.
vissa regleringsarbeten i det öfverstå loppet af en flod till förekommande af skada
för nedanliggande trakter.

De ifrågavarande arbetena äro fördelade mellan staten, vederbörande kretskommun
och de enskilda, hvilka hafva gagn af arbetenas utförande. Olika bestämmelser
gälla härvid beträffande offentliga vattendrag, privata floder och bäckar »med ansenlig
högvattenfara», öfriga privata floder och bäckar samt slutna vatten. Hvilka
privata vattendrag äro förenade med ansenlig högvattenfara, d. v. s. af beskaffenhet
att medföra större öfversvämningar, vidsträckta utskärningar å stränderna eller förändringar
i flodens lopp, fara för bebyggda orter, för järnvägar samt andra vägar
och broar o. d., bestämmes af statsregeringen efter vederbörande landtråds hörande.

X fråga om de offentliga vattendragen äro arbetena fördelade mellan staten och
kretskommunen sålunda, att staten ombesörjer rensning och uppmuddring samt strändernas
»Freihaltung» äfvensom utförande och underhåll af flodregleringar och högvattenfördämningar,
under det att kommunen har att bekosta arbeten, som åsyfta
strändernas skydd och underhåll. Vidmakthållandet af privata vattendrag med ansenlig
högvattenfara utgör en kretskommunen åliggande tunga. Erforderliga, arbeten
utföras och öfvervakas af vederbörliga väg- och vattenbyggnadstjänstemän. Till bestridande
af kostnaden för vissa af de nu nämnda arbetena beträffande offentliga

Bayern

Vattendra
gens vidmakthållande.

Bayern.

568

samt privata vattendrag af nyssnämnda beskaffenhet kunna enskilda sakägare förpliktas
att med vissa procent (25 å 50) deltaga.

Hvad beträffar öfriga privata floder och bäckar äro de enskilda, som hafva gagn
af arbetet, skyldiga att svara för kostnaden därför. De enskilda, mellan hvilka kostnaderna
i detta fall fördelas (die Beteiligten), äro ägarne af sådana fastigheter och
anläggningar, hvilka genom vattendragets vidmakthållande skyddas för strandutskärningar,
öfversvämning, försumpning o. d., och detta ej blott ägare till närmast
stranden liggande fastigheter och anläggningar (Anlieger), utan äfven ägare till
längre bort belägen egendom (Hinterlieger); vidare innehafvare af anläggningar för
vattnets tillgodogörande, af broar, färjor, flottningsinrättningar m. m. och slutligen
ägarne af flodbädden. Skyldigheten att taga del i förevarande kostnader förklaras
i vattenlagen vara en offentligträttslig förpliktelse.

För fullgörande af skyldigheten att vidmakthålla de privata floderna och bäckarna
kunna intressenterna, om de alla eller majoriteten af dem önska det, bilda offentliga
sammanslutningar (öffentliche Genossenschaften); vederbörande administrativa
myndighet kan också under vissa förutsättningar föreskrifva bildandet af tvångssammanslntmng(Zwangsgenossenschaft)
för ändamålet. Äro intressenterna sammanslutna
i en »Genossenschaft», bestämmes grunden för medlemmarnes delaktighet genom
särskilda stadgar, som fastställas af vederbörande kretsstyrelse. Är delaktigheten
icke sålunda eller på annat sätt rättsligen bestämd, utgör fördelningsgrunden den
nytta, hvar och en har af arbetets utförande, och den skada, som därigenom för honom
afväges; är viss anläggning af beskaffenhet att föranleda särskilda åtgärder
för vattendragets vidmakthållande, tages hänsyn jämväl därtill. Kostnadsfördelningen
bestämmes af förvaltningsmyndigheten i distriktet. Fastställda bidrag indrifvas
i samma ordning som kommunalutskylder.

Till de arbeten, som med afseende å vattendragens vidmakthållande åligga enskilda,
kunna bidrag erhållas af staten och kretskommunen; bidragens storlek afgöres
med hänsyn till föreliggande omständigheter af myndigheterna.

Om enskilda intressenter icke själfva på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin
underhållsskyldighet, är vederbörande kommun befogad och efter åläggande af distriktsförvaltningsmyndigheten
jämväl förpliktad att på intressenternas bekostnad utföra
arbetet.

Vidkommande slutna vatten tillkommer det distriktsförvaltningsmyndigheten
att, där det för allmänt väl erfordras, ålägga ägaren att vidtaga behöfliga underhållsåtgärder,
utan att han härför i allmänhet äger anspråk på godtgörelse.

569

Bayern.

Med afseende å vattendragens vidmakthållande innehåller lagen dessutom åtskilliga
bestämmelser angående fastställande genom vederbörande myndighets försorg
af »normalprofiler» för vissa vattendrag vid olika vattenstånd, om utmärkande
af gränserna för somliga vattendrags »öfversvämningsområde», d. v. s. det område,
som är utsatt för regelbundna öfversvämningar, om förbud mot uppförande utan
särskildt tillstånd af byggnader inom dessa gränser samt mot anläggande af broar
eller andra fasta trafikanordningar öfver eller vid vissa vattendrag m. m. Lagen
föreskrifver ytterligare förpliktelse för vederbörande strandägare att tåla, det de
arbeten, som erfordras till skydd för deras egendom äfvensom för rensning af flodbädden
och till strändernas skydd och underhåll, verkställas å deras mark, samt att
strandfastigheterna för detta ändamål beträdas, utan att de härför erhålla rätt till
skadestånd. Mot skadestånd äro de skyldiga att tillåta ett öfvergående begagnande af
deras stränder i och för flodregleringar och dammbyggnader. Ägare af anläggning
för utnyttjande af vattnet är skyldig att underkasta sig, att driften under viss tid
inskränkes eller inställes på grund af arbeten för vattendragets vidmakthållande,
utan att härför i allmänhet äga rätt till skadestånd.

I likhet med de flesta andra tyska vattenlagar innehåller 1907 års bayerska »TFasserlag
mycket detaljerade föreskrifter i fråga om »öffentliche Wassergcnossenschaften», schåftenl
hvarmed förstås offentliga sammanslutningar mellan ägare af vissa fastigheter, bildade
för vissa i lagen angifna ändamål. Genom den nya lagen har omfattningen af
dessa ändamål väsentligt utvidgats. Förut kunde »Genossenschaften» på offentligträttslig
grundval bildas allenast för utförande af bevattnings- eller torrläggningsföretag
eller för gemensamt vidtagande af åtgärder till strandskydd eller verkställande
af fördämningsarbeten.

Enligt nya lagen kunna »öffentliche Wassengenossenschaften» bildas

1) för begagnande (Benutzung) af vattendrag, särskildt för verkställande och
underhållande af anläggningar för jords bevattning eller för vattens afledande i torrläggningssyfte,
af damm- och vattenverksanläggningar eller af regleringsbassänger;

2) för vidmakthållande af vattendrag;

3) för anläggning och underhåll af dricks- och hushållsvattenledningar.

Den allmänna förutsättningen för bildandet af en »Genossenschaft» är, att det
företag, hvars utförande åsyftas med sammanslutningen, är till gagn för det allmänna
eller närmast med hänsyn till intressenterna — medför allmänekonomisk
nytta. Minst tre medlemmar fordras. Beträffande medlemskapet i en »Genossenschaft»
tillämpar lagen den s. k. realprincipen. Medlemskapet är sålunda icke bundet

72—091204. Förslag till Vattenlag.

Bayern. 570

vid vissa personer, utan följer med äganderätten till en fastighet eller en anläggning,
för hvilken det gemensamma företaget är till förmån. En ny ägare till en sådan
fastighet eller anläggning inträder omedelbart såsom föreningsmedlem i stället för
den förre ägaren. Arrendatorer kunna däremot icke blifva medlemmar i en »Genossenschaft»,
och kommuner endast i den mån de äro ägare af fastigheter eller anläggningar
af nyssnämnd beskaffenhet.

»Genossenschaften» kunna bildas på tre olika sätt:

1) genom frivillig öfverenskommelse af intressenterna (freiwillige Genossenschaften); 2)

genom majoritetsbeslut med tvungen anslutning af minoriteten (Genossenschaften
mit Beilrittszwang);

3) genom beslut af vederbörande »Kreisregierung» (Zwangsgenossenschaften).

Förutsättningen för att en »Genossenschaft» med delaktighetstvång skall kunna

bildas är, att det planerade företaget icke på ett ekonomiskt eller tekniskt ändamålsenligt
sätt kan utföras, såframt ej de tvångsdelaktiges fastigheter dragas med in i
företaget samt • dessutom den väntade nyttan af företaget är större än skadan.

För bildandet af »Zwangsgenossenschaften», hvilka alltid hafva till ändamål
vidmakthållandet af ett vattendrag, erfordras såsom villkor, att utförandet af det
åsyftade företaget är nödvändigt med hänsyn till det allmänna bästa, exempelvis då
fråga är om förhindrande af öfversvämningar, motarbetande eller borttagande af
försumpningar eller kärrbildningar o. d.

För majoritetsbeslut i och för bildandet af en »Genossenschaft» med delaktighetstvång
erfordras:

1) vid bevattnings- och torrläggningsföretag, att de, som rösta för företaget,
äga mer än hälften af den mark, som har gagn af företaget, och utgöra minst eu
femtedel af intressenternas antal;

2) vid andra företag för vattnets begagnande, att mer än hälften af intressenterna
rösta för företaget samt att större delen af den påräknade nyttan tillfaller
dessa;

3) vid företag för vidmakthållande af vattendrag, att mer än hälften af intressenterna
rösta för företaget; samt

4) vid företag, som afse anläggning och underhåll af dricks- och hushållsvattenledningar,
att mer än hälften af intressenterna rösta för företaget, samt att dessa
beräknas erhålla större delen af den påräknade nyttan.

»Die öffentliche Genossenschaft» betraktas såsom en offentligträttslig korpora -

571 Bayern.

tion. Den är således en juridisk person med själfständiga rättigheter och skyldigheter;
den kan äga fast egendom och förvärfva andra sakrätter till sådan egendom samt
äger att kära och svära inför domstol. För dess förbindelser svarar uteslutande sammanslutningens
förmögenhet; delägarne äro endast förpliktade att tillskjuta i stadgarna
fastställda bidrag, hvilka kunna utgöras vare sig i penningar eller i naturaprestationer.

I den mån lagen icke innehåller bestämmelser rörande sammanslutningens och
dess medlemmars rättsförhållanden, regleras dessa af stadgarna för sammanslutningen
(die Gcnossenschaftssalzung). Dessa måste innehålla bestämmelser rörande vissa
i lagen uppräknade förhållanden, och äro såväl stadgarna som hvarje ändring i desamma
underkastade »Genehmigung» af kretsstyrelsen. Först sedan stadgarna blifvit
stadfästa, erhåller en »Genossenschaft» rättslig kapacitet. Beträffande tvångssammanslutningar
skall kretsregeringen, samtidigt som den beslutar bildandet af en
sådan sammanslutning, utfärda stadgar för densamma.

»Genossenschaften» äro underkastade statsmyndigheternas uppsikt. Denna innefattar
öfvervakande af, att de anläggningar, för hvilka en »Genossenschaft» bildats,
planmässigt utföras och underhållas, granskning af räkenskaperna och tillsyn
öfver, att sammanslutningens angelägenheter skötas i öfverensstämmelse med lagen
och stadgarna. Därvid äro myndigheterna bl. a. berättigade att verkställa erforderliga
åtgärder för uppfyllande af ändamålet med sammanslutningen i dennas ställe
och på dess bekostnad.

En »Genossenschaft» för vattnets begagnande bildas af ägarne till de fastigheter,
som kunna hafva nytta af det åsyftade företaget. Ägare af andra fastigheter
kunna icke mot sin vilja genom majoritetsbeslut tvingas att ingå i sammanslutningen.

Sedan en sådan »Genossenschaft» bildats, är den skyldig att i sig efter ansökning
upptaga ägare af angränsande fastigheter, om dessa bevisligen hafva väsentligt gagn
af företaget och de förutvarande delägarne icke lida något men af ifrågavarande
fastighetsägares inträde. De sistnämnda kunna äfven mot sin vilja, efter ansökan
af sammanslutningens styrelse, af distriktsförvaltningsmyndigheten åläggas att inträda
i sammanslutningen. En fastighetsägare, som är medlem, har rätt att utträda,
om hans fastighet visas icke hafva någon nytta af företaget eller hafva större nytta
af en annan anläggning eller lida skada af företaget, och utträdet icke väsentligen
försvårar uppfyllandet af ändamålet med sammanslutningen. Kan af sistnämnda
orsak utträde icke beviljas en medlem, kan denna påyrka, att sammanslutningen öfvertager
hans fastighet mot skälig ersättning.

Bayern.

572

Om det i sammanslutningens intresse skulle befinnas nödvändigt, att en fastighet
skiljes från sammanslutningen, kan »die Genossenschaftsversammlung» besluta,
att så skall ske. Beslutet är emellertid för sin giltighet beroende af godkännande från
distriktsförvaltningsmyndighetens sida, och fastighetens ägare är berättigad att fordra
ersättning af sammanslutningen för den eventuella förmögenhetsförlust han lider genom
fastighetens frånskiljande.

En »Genossenschaft» för vidmakthållande af ett vattendrag bildas af vederbörande
intressenter (se ofvan sid. 568). Personer, hvilka först efter sammanslutningens
bildande komma i den ställning, att de enligt lagen betraktas såsom intressenter,
kunna mot sin vilja af distrikts förvaltningsmyndigheten åläggas att ingå i sammanslutningen.
Upphör en medlem åter att vara intressent i lagens mening, är sammanslutningen
skyldig att på ansökan bevilja honom utträde.

Skyldigheten att lämna bidrag, vare sig i penningar eller in natura, till bestridande
af sammanslutningens utgifter betraktas såsom ett publikt besvär för de i företaget
delaktiga fastigheterna och anläggningarna. Ägaren af en fastighet eller en anläggning,
som tillhör en »Genossenschaft», är personligen ansvarig för de bidrag,
som åligga fastigheten eller anläggningen under den tid, han är ägare till densamma.
Grunden för fördelningen af utskylderna mellan delägarne är, därest intressenterna
icke annat öfverenskommit, den nytta hvarje enskild fastighet har af företaget.

»Die Genossenschaftsversammlung» kan besluta sammanslutningens upplösning,

men för giltigheten af ett sådant beslut fordras viss kvalificerad majoritet äfvensom

»Genehmigung» af distriktsförvaltningsmyndigheten.

Af vatten- I bestämmelserna om »Zwangsrechte» för befrämjande af vattnets utnyttjande och
lagen med gifnatvångs-

vattendragens vidmakthållande, hvilka rättigheter i den nya vattenlagen väsentligt
1 ättiglieter. utvidgats, skiljer lagen mellan de fall af expropriation, som kunna förekomma, och
öfriga tvångsrättigheter.

Expropria- De fall, i hvilka expropriation (Ztvångsenteignung) kan fordras, äro enligt vattenlagen
följande:

1) när en fastighets afstående eller dess belastande med servitut erfordras i
och för genomförandet af en flods eller floddels förändring från privat till offentligt
vatten;

2) vid utförandet af åtgärder, som af förvaltningsmyndigheten med hänsyn till
allmänt väl _— exempelvis för gatu-, järnvägs- eller kanalanläggningar — föranstaltats
eller medgifvits med afseende å ett slutet vattens afrinning från en högre belägen
öfver en lägre liggande fastighet;

573

3) vid en llods eller bäcks förklarande för »Triftgewässer», d. v. s. ett sådant
vatten, hvarest flottning med löst timmer får äga rum;

4) för upphäfvande eller inskränkning af ett medgifvet begagnande af ett offentligt
vatten, då medgifvandet lämnats »unwiderruflich» eller då den tid, för
hvilken medgifvandet erhållits, ännu icke tilländalupit;

5) då staten eller vederbörande kommun med hänsyn till allmänt väl öfvertager
underhållsskyldigheten beträffande en anläggning i vatten, som icke vidare af
agaren nyttjas. Staten eller kommunen kan då fordra anläggningens afstående;

6) för utförande af åtgärder för ett vattendrags vidmakthållande;

t) för utförande af arbeten eller uppförande af byggnader i privata floder
och bäckar, som utmynna i offentliga eller privata floder, såvida ifrågavarande arbeten
och byggnader äro nödvändiga för hufvudflodens bibehållande i normalt tillstånd; 8)

vid företag, som utföras af staten för ett vattens begagnande i nyttigt syfte.
Genom denna bestämmelse, som ej förekom i äldre lag, har åt staten gifvits en möjlighet
att i och för egna företag, exempelvis vid införandet af elektrisk drift
å statsbanorna, erhålla tillgång till behöflig vattenkraft;

9) vid »genossenschaftliche» företag för nyssnämnda ändamål;

10) för anläggande och underhåll af »genossenschaftliche» vattenledningar för
dricks- och hushållsändamål;

11) för tillgodogörande af grund- och källvatten, som är nödvändigt för allmänna
ändamål, särskildt för ett samhälles hushållsbehof.

Den, som är skyldig att underkasta sig »Zwangsenteignung», kan endast i det
fall fordra, att hans egendom skall lösas i stället för att besväras med ett servitut,
då genom servitutet egendomen icke vidare skulle kunna ändamålsenligt brukas. I
de fall, i hvilka »Zwangsenteignung» kan förekomma, måste efter föreskrift af
distriktsförvaltningsmyndigheten enhvar tåla, att å hans mark vidtagas för ett företag
erforderliga förberedande åtgärder, dock med rätt till godtgörelse för därigenom
orsakad skada; för dylik godtgörelse skall, om så fordras, företagaren, såvida icke
denne är staten, aläggas att ställa säkerhet. — I öfrigt äga bestämmelserna i lagen
om jords afstående för offentliga ändamål den 17 november 1837 motsvarande tilllämpning
på nu ifrågavarande fall af expropriation.

Bestämmelserna om öfriga tvångsrättigheter, hvilka behandla ett slag af
»Zwangsenteignung», hvarpå expropriationslagens stadganden icke hafva någon tilllämpning,
innehålla bl. a. följande.

Bayern.

Bayern. 574

Rätt att till- Det vatten i en privat flod, som icke användes af vederbörande vattenrättsägare,
r°ans °vatten. kan i vissa fall mot full skadeersättning tagas i anspråk af strandägarne och af ägarne
till fastigheter, som icke ligga vid floden. Villkor härför är, att det afsedda begagnandet
af vattnet med stor sannolikhet skall medföra väsentligt gagn för jordbruket
eller industrien, och att vederbörande rättsägare efter anfordran af distriktsförvaltningsmyndigheten
icke inom viss förelagd tid själf på nyttigt sätt begagnat
sig af vattnet eller visat laga hinder därför. Det tillkommer förvaltningsmyndigheten
att efter pröfning afgöra, huruvida ifrågavarande villkor äro uppfyllda, och
att meddela tillstånd till vattnets begagnande.

Rätt till Vidare förekomma bestämmelser om en strandägares rätt att för en dammbyggdammfäste.
na(j ]jeg.agna sjg af stranden å motsatta sidan af floden och den del af flodbädden,
som tillhör ägaren af andra stranden, samt om den sistnämndes rätt att deltaga i
dammbyggnaden och i nyttjandet af vattnet.

Rätt att Ägaren af en fastighet kan under vissa förutsättningar åläggas att mot ersätt ^ledningar

n''ng underkasta sig, att vatten ledes öfver eller under hans mark i och för ett be öfver

an- vattnings- eller vattenafledningsföretag eller för en damm- eller vattenverksanläggnans
mark.

ning. Byggnader och byggnadskomplex samt därtill hörande gårdar och trädgårdar
äro dock fredade för dylikt intrång.

Rätt att Dör den händelse vattnets nyttjande i en offentlig flod till sjöfart eller flott jämte

ägaren annans

damm eller

ledning för ändamålsenligaste sättet ske endast därigenom, att annan tillhörig dammbyggnad eller
ledning för vattnets till- eller afledande begagnas, kan dammbyggnadens eller ledningens
ägare förpliktas tåla ett dylikt med-begagnande af den förre. En sådan skyldighet
kan dock ej åläggas honom, om därigenom utöfningen af hans egen rätt till
vattnet betydligt försvåras eller om olägenheterna för honom kunna antagas blifva
betydligt större än det åsyftade gagnet. Den, som erhåller en rättighet af nu nämnda
slag, är skyldig att med skälig anpart deltaga i kostnaderna för anläggningens uppförande
och underhåll och skall äfven ersätta ägaren den skada, som förorsakas honom
genom nyttjandet af anläggningen.

Ägaren af en laglig dammanläggning, som åstadkommer vattenskada å annans
egendom, måste mot skadestånd finna sig i, att den fastställda dämningshöjden

laglig damm- minskas, såframt icke därigenom en öfvervägande olägenhet förorsakas honom själf.
anläggning.

Uppkommer till följd af sådan dammanläggning bakvatten, försumpnmg, öfversvämning
eller annan skada, är ägaren äfven skyldig att vidtaga förändringar i anlägg -

bcgagna n^n§ nied hopbundna flottar eller i en vare sig offentlig eller privat flod eller bäck
till gagn för jordbruk eller industri kan af den till nyttjandet berättigade på det

Rätt att
påfordra
ändring i en

575

Bayern.

ningen, om därigenom skadan kan undvikas och förändringen icke medför någon väsentlig
minskning af den förutvarande driften vid anläggningen. Förändringen utföres
på föreskrift af distriktsförvaltningsmyndigheten och på bekostnad af den, som
är utsatt för skadan; anläggningens ägare liar rätt till skadestånd.

Användandet och vidmakthållandet af såväl offentliga som privata vatten hafva
genom vattenlagens bestämmelser ställts under uppsikt af vederbörande förvaltningsmyndighet.
För att möjliggöra utöfvandet af berörda uppsikt föreskrifver lagen,
att regelbundet återkommande besiktningar af vattendragen genom tekniska tjänstemän
skola företagas (Wasserschau). Dessa besiktningar ske i närvaro af vederbörande
rättsägare, och dessa äro skyldiga att lämna syneförrättarne tillträde till anläggningar
och fastigheter och att gifva syneförrättarne nödiga upplysningar.

De närmare bestämmelserna rörande ifrågavarande besiktningar utfärdas i administrativ
ordning.

Angående vattenböcker innehåller lagen jämte den därtill hörande promulgationsförordningen
hufvudsakligen följande föreskrifter. Hos hvarje distriktsförvaltningsmyndighet
skola föras fyra vattenböcker, en öfver dammanläggningar, en öfver
vattenverk med spänd vattenkraft, en öfver anläggningar för införande af flytande
ämnen i offentliga och privata vatten och en öfver bevattnings- och vattenafledningsanläggningar.
Inskrifning i vattenböckerna sker dock allenast beträffande sådana
anläggningar af nämnda slag, hvilka utförts efter »Erlaubnis» eller »Genehmigung»
af förvaltningsmyndigheten. Vattenböckerna skola i en kortfattad och öfverskådlig
form lämna erforderliga upplysningar angående de bestående rättsförhållandena med
afseende å de i boken inskrifna anläggningarna. Inskrifningarna i vattenboken verkställas
antingen af myndigheten ex officio eller på grund af ansökan af en vattenrättsägare.
Ex officio sker inskrifning rörande:

1) alla anläggningar af ofvannämnd beskaffenhet, som nyuppföras efter vattenlagens
trädande i kraft;

2) alla vid tiden för lagens ikraftträdande redan befintliga anläggningar af
nämnda beskaffenhet, så snart å dem vidtagas ändringar eller utvidgningar efter
»Erlaubnis» eller »Genehmigung» af förvaltningsmyndigheten, eller så snart vid
dem utsättes ett vattenmärke för utvisande af dämningshöjden; samt

3) alla i enlighet med vederbörligt tillstånd verkställda ändringar å redan i
vattenboken införda anläggningar af samma beskaffenhet.

På ansökan af en vattenrättsägare skola i vattenboken äfven införas redan vid
den tidpunkt, då lagen trädde i kraft, befintliga anläggningar. För sådant ända -

Vatten inspektion.

Vatten böcker.

Sachsen.

576

mål skall sökanden till myndigheten ingifva de handlingar, på hvilka han grundar
sin rätt. Om myndigheten anser det erforderligt, kan den öfver ansökningen höra
kända sakägare. Finner myndigheten sökandens rätt otvifvelaktig, verkställes den
begärda inskrifningen. I annat fall skall ansökningen offentliggöras och skall därvid
föreskrifvas, att invändningar mot den anmälda rättens bestånd skola inom viss
utsatt tid anföras hos förvaltningsmyndigheten, och att, om invändningar icke inkommit
inom sagda tid, införningen verkställes i enlighet med ansökningen. Framställes
dylik invändning, kan inskrifning icke ske.

Inskrifningar, som verkställas af myndigheten ex officio, äro afgiftsfria, medan
däremot sökanden har att bestrida kostnaderna för förfarandet vid inskrifningar,
som göras efter ansökan af en rättsägare.

En hvar, som kan visa sig hafva ett berättigadt intresse därtill, äger rätt att
taga del af vattenböckerna och deras bilagor.

Ansvarsbe- För öfverträdelse af vattenlagens föreskrifter innehåller lagen åtskilliga anstämmelser.
svars-[)estämmelser, enligt hvilka ansvarspåföljden är böter eller enkelt fängelse
(Haft).

Sachsen.

Skillnaden Den nya sachsiska vattenlagen af den 12 mars 1909 innehåller inga bestämmel fentliga

°och ser om vattnens rättsliga natur. Det regerings förslag, som låg till grund för den nya

privata vat- vattenlagen, gaf uttryck åt offentlighetsprincipen, i det att enligt detta alla i näten
icke ge- , „

nomförd i turlig eller konstgjord bädd ständigt rinnande vatten — hvilka med afseende a till lagen.

g0(j0görande och underhåll skulle vara ställda under statens uppsikt — förklarades
vara offentliga. Vid förslagets behandling i landtdagen under sessionen 1905—1906
uppstod emellertid stark opposition mot nämnda princip, ty många ansågo denna
stridande mot den föregående rättsutvecklingen i Sachsen, enligt hvilken alla medelstora
och smärre vattendrag vore att anse såsom privata. För att granska förslaget
och förbereda dess afgörande vid nästa landtdag, tillsatte hvardera kammaren
ett interimsutskott. På grund af den meningsskiljaktighet, som med afseende å vattnens
rättsliga natur gjorde sig gällande inom utskottet, föreslog andra kammarens
interimsutskott, att någon bestämmelse därom icke skulle intagas i lagen, utan att
frågan skulle lämnas öppen och att åt rättsvetenskapen och praxis skulle öfverlämnas
att afgöra, huruvida ett vattendrag skulle anses för offentligt eller privat. Enligt
utskottets förslag skulle § 1 i lagen lyda sålunda:

577

Sachsen.

»Nyttjandet och underhållet af rinnande vatten är underkastadt statens uppsikt
i öfverensstämmelse med föreskrifterna i denna lag. Rinnande vatten i lagens
bemärkelse aro sadana, som ständigt röra sig i naturlig eller konstgjord bädd.»

Forslaget biträddes af regeringen och första kammarens interimsutskott, hvilket
sistnämnda dock föreslog den förändring i paragrafen, att ordet »sådana» skulle utbytas
mot »alla offentliga och privata vatten», i ändamål att utmärka, att man i
Sachsen — efter lagens utfärdande lika som förut — erkände skillnaden mellan offentliga
och privata vatten. Paragrafen erhöll i lagen af 1909 den lydelse, första kammarens
interimsutskott föreslagit.

Medan således enligt lagen alla rinnande vatten lyda under statens ständiga Rinnande
tillsyn, gäller med afseende å andra vatten — såsom sådana angifver lagen: grund -damvatten
vatten, de rinnande vattnens källor, så länge de icke lämnat den fastighet, å hvilken
de upprunnit, vatten, som på grund af en i vederbörlig ordning medgifven eller eljest
behörig ratt att nyttja vatten på konstgjord väg afledts från ett rinnande vatten utan
att dit aterledas, samt vatten af nu nämnda slag, som på grund af någon sakrätt
ledts till en främmande fastighet — att de endast i de särskilda fall lagen föreskrifver
äro ställda under statens uppsikt. Äganderätten till dessa vatten är förenad med
äganderätten till fastigheten.

I fråga om äganderätten till ett offentligt vattens bädd skiljer sig den sachsiska Äganderätvattenlagen
från den bayerska. Den sachsiska lagen föreskrifter nämligen, att bäd-^dde^Ul''
den till ett rinnande vatten — alltså vare sig offentligt eller privat — i regel skall kommer i
tillhöra strandagaren, såframt ej af särskild grund annan har äganderätt därtill.^ägaren.^

Från denna regel gör lagen emellertid undantag för floderna Elbe, FreibergMulde,
Zwickau-Mulde och den förenade Mulde samt Hvita Elster, hvilkas bäddar
tillhöra staten (stehen im Eigentume des Staates), i den mån de icke på grund
af särskilda rättsförhållanden tillhöra enskild person.

Med afseende å gränsen mellan olika fastigheter på hvardera sidan om ett rinnande
vatten eller på samma sida härom innehåller lagen bestämmelser, öfverensstämmande
med den bayerska lagen. Om gränsen mellan ett rinnande vattens bädd
och strand (die Uferlinie) icke är bestämd genom en tydligt markerad strandlinje,
bestämmes den efter det normala medelvattenståndet. Om anledning därtill
förefinnes, fastställes den af vederbörande förvaltningsmyndighet och utmärkes på
ett ändamålsenligt sätt.

De sedvanliga servitutsbestämmelserna med hänsyn till vattnets afrinning VorJiut>
(Vorflut) och i samband därmed stående föreskrifter återfinnas äfven i den sachsiska

7*3—091204. Förslag till Vattenlag.

Sachsen.

578

lagen. Hvarje fastighetsägare är således pliktig att tillåta vattnets naturliga afdåning
öfver hans mark, och ingen äger rätt att till förfång för annans fastighet
vidtaga sådana åtgärder, att den naturliga afrinningen ändras. Förändringar med
hänsyn till sättet för en fastighets ekonomiska tillgodogörande räknas emellertid icke
till otillåtna åtgärder. Om hinder uppstår för vattnets naturliga aflopp eller genom
casus sådana förändringar äga rum, som gifva åt vattnet ett annat eller hastigare
aflopp än det naturliga, är ägaren af den fastighet, hvarest detta äger rum,
skyldig att mot skadestånd tillåta, att det ursprungliga tillståndet återställes. Detsamma
gäller äfven för det fall, att sådana hinder eller förändringar förorsakas af
tredje man.

För skadeståndsanspråk, som grunda sig på den nya vattenlagen, gäller en
tion-r preskriptionstid af fyra år, räknadt från utgången af det år, under hvilket anspråket
uppstått eller kunnat göras gällande.

Förbud mot Beträffande tillgodogörandet af de rinnande vattnen uppställer lagen såsom allSl6vattnTted
män regel, att alla anstalter för berörda ändamål, såsom dammanläggningar och anläggningar
för vattenafledning eller bevattning, skola anordnas så och hållas i sådant
stånd, att ändamålslös förbrukning eller uppdämning af vattnet till skada för
tredje man undvikes.

> Gr em iin- Liksom i Bayern äro äfven i Sachsen de rinnande vattnen upplåtna till all gebrauch».

mänt bruk (Gemeingebrauck). Omfånget af »Gemeingebrauch» är emellertid i viss
mån vidsträcktare i Sachsen än i Bayern. Enligt lagen är enhvar berättigad att till
hushålls- och ekonomiska ändamål nyttja ett rinnande vatten, såvida det kan ske
utan ändring af eller skada å vattnets lopp, dess bädd eller stränder och utan intrång
i tredje mans rätt eller berättigade intressen, framför allt utan att strandfastigheterna
olofligen beträdas. Ingen får vidare begagna sig af sm rätt till »Gemeingebrauch»
på sådant sätt, att andras utöfning af rätten därtill omöjliggöres, eller så, att vattnet
på ett skadligt sätt förorenas eller underhållet af vattendraget försvåras. Såsom
vattnets nyttjande till hushålls- eller ekonomiska ändamål räknas användandet af
vatten för verkställande af tvätt, till badning, till dryck etc.; vidare användande af
vadställen i vattendraget, dess befarande med båtar samt — om det är inrätta^
härtill — användande till sjöfart och flottning med sammanbundna flottar. Flottning
med lösa flottar är däremot förbehållen staten. Förvaltningsmyndigheterna
kunna fastställa regler för och, för den händelse allmänt eller andras berättigade
intresse så klöfver, inskränka utöfningen af »Gemeingebrauch».

579 Sachsei».

För tillgodogörandet af rinnande vatten för ändamål, som icke äro att hänföra Tillstånd af
till »Gemcingebrauch» (besondere Benutzung), fordras i regel vederbörande förvalt- ™derhör™-nmgsmyndighets tillstånd (Erlaubnis). Tillstånd fordras alltså till införande i ett “
rinnande vatten af ämnen, som försvåra »Gemcingebrauch» eller medföra en skadlig
förorening af vattnet eller af stränderna, för rätt att vidtaga väsentliga ändringar
af vattnets bädd eller stränder, vidare för uppförande af dammanläggningar för vattenverk
och för ändringar i dylika anläggningar, om ändringen har inflytande på
vattenmängden, sättet för vattenförbrukningen, fallhöjden eller vattenytans höjd,
så ock för hvarje förändring eller utbyte af lmfvudbeståndsdelar i eu dammbyggnad
eller ett vattenverk. Tillstånd fordras också för sådana anstalter för bevattning eller
vattenledning, som kunna utöfva en väsentlig inverkan på offentliga intressen
eller pa tredje mans rätt, för ett varaktigt afledande af vattnet i den omfattning, att
vattenmängden väsentligen förminskas, samt för anläggningar och åtgärder, som
medföra en för andra skadlig uppdämning, öfversvämning eller försumpning eller
till förfång för främmande fastigheter och anläggningar medföra ett ojämnt utnyttjande
af vattnet. Slutligen fordras tillstånd för uppförande af broar och andra
anläggningar, som på grund af konstruktionen äro på ett varaktigt sätt fästa vid
vattendragets stränder eller bädd samt till skada för andra inverka på afloppsförhållandena.

För anläggningar, som utföras för ett offentligt ändamål under ledning af en
teknisk statsmyndighet och i enlighet med en af staten godkänd plan, fordras däremot
icke något medgifvande af förvaltningsmyndigheten. Denna skall endast före
utförandet af företaget erhålla underrättelse därom jämte den godkända planen.

»Erlaubnis» må endast meddelas för bestämda ändamål och skall inskränka sig
till hvad som vid ett praktiskt och ekonomiskt anordnande verkligen erfordras. För
uppenbart oekonomiska och ändamålslösa företag får tillstånd icke gifvas. Därest ett
företag, till hvilket tillstånd sökes, skulle kränka allmänna intressen eller vara till be -

Anläggningar
för offentligt
ändamål.

Allmänna
grundsatser
för meddelande
af tillstånd.

tydligt men för förut tillåtna företag eller i väsentlig mån medföra fara eller olägenheter
för andra strandägares fastigheter, skall tillstånd därtill antingen vägras eller
gifvas med erforderliga inskränkningar eller villkor. Meddelas tillstånd, kunna de af
ofvannamnda intressenter, som däraf tillskyndas skada, såväl som fiskeägare, hvilka
lida intiång i sin rätt, fordra skadestånd af företagaren. Af andra grunder än de nu
nämnda får tillstånd icke vägras eller knytas vid villkor eller inskränkningar, dock
med undantag för följande bestämmelser. Då fråga är om företag af ringa eller öfver -

gaende betydelse, kan tillståndet meddelas »widerruflich». För införande i rinnande

Sachsen. 580

vatten af vissa förorenande ämnen får tillståndet gifvas allenast under förbehåll att
kunna när som helst återkallas. Vid meddelande af tillstånd kan viss tid bestämmas,
inom hvilken, vid äfventyr att tillståndet eljest förfaller, anläggningen skall hafva
påbörjats, utförts och tagits i bruk. Denna frist kan af myndigheten förlängas, om
icke väsentliga skäl tala däremot.

Vid den förberedande behandlingen af lagförslaget inom andra kammarens utskott
ifrågasattes ett stadgande därom, att tillstånd skulle kunna meddelas endast,
om sökanden styrkte, att han antingen såsom strandägare eller af någon annan privaträttslig
grund ägde nyttjanderätt till vattnet. Detta förslag blef visserligen icke
antaget, men i stället insattes i lagen den bestämmelsen, att ett meddeladt tillstånd
icke har någon verkan gent emot tredje man, såvida icke sökanden såsom ägare af
strandfastigheten och vattendragets bädd eller af någon annan rättsgrund är befogad

att utföra det afsedda företaget.

Förfarandet Ansökan om »Erlaubnis» skall åtföljas af för pröfningen erforderliga tecknin vid

tillstånds och unplysningar. Sedan en ansökan inkommit, later förvaltningsmyndigheten

(die Amtsliauptmannschaft) offentligen kungöra densamma med tillkännagifvande,
att vederbörande sakägare hafva att vid talans förlust inom tva veckor framställa
sina invändningar mot företaget. Denna frist gäller emellertid icke för invändningar,
som grunda sig på något privaträttsligt anspråk. Framställas sadana, skola de hänskjutas
till domstols afgörande, och »Erlaubnis» kan meddelas utan afvaktan härpå.
Efter utgången af förutnämnda tid pröfvar myndigheten ansökningen jämte de
mot densamma gjorda invändningarna samt meddelar beslut. I fråga om företag af
ringa eller öfvergående betydelse fordras icke något särskildt förfarande, men ägarne
och brukarne af de närmast ofvanför eller nedanför anläggningen liggande strandfastigheterna
skola underrättas om ett meddeladt »Erlaubnis».

Tillståndet Till utmärkande däraf, att ett meddeladt tillstånd till utnyttjande af vatten icke
ej personligt. är af blott personlig karaktär, utan så att säga ett tillbehör till vederbörande fastighet,
har i lagen intagits bestämmelse därom, att tillståndet öfvergår på den, som förvärfvar
det företag, hvarom fråga är.

utöfning af Utöfningen af en särskild rätt till nyttjande af vatten får ske allenast på såräjlndenaf
dant sätt’ att vederbörlig hänsyn tages till den rätt till vattnets begagnande, hvilken
vatten. på grund af tillstånd eller eljest tillkommer andra. Innehafvaren af en anläggning
för vattnets nyttjande är pliktig att, på därom af förvaltningsmyndigheten gifven föreskrift,
tidvis inställa eller inskränka sin drift, om det är nödvändigt för verkställande

581 Sachsen.

af underhållsarbeten å eu anläggning af allmänt gagn. Ägaren af sistnämnda anläggning
skall dock ersätta därigenom uppkommen skada.

Förutom vid utgången af den tid, för hvilken »Erlaubnis» meddelats, eller genom Tillståndets
återkallelse af tillstånd, som meddelats under förbehåll om rätt därtill, upphör ett uPPhöran(lelämnadt
tillstånd att gälla:

a) genom en till vederbörande förvaltnings- eller kommunalmyndighet ställd
skriftlig afsägelse af tillståndet;

b) genom uppkomsten af sådana faktiska förhållanden, som omöjliggöra ett fortsatt
utöfvande af rättigheten i öfverensstämmelse med de gifna bestämmelserna;

c) genom försummelse af den tid, som fastställts för anläggningens utförande
eller påbörjande af driften, eller, om ingen tid bestämts, efter förloppet af ett år, som
företagaren låtit förgå, utan att börja anläggningens utförande; samt

d) genom ett oafbrutet inställande af driften under en tid af tre år.

Då ett tillstånd upphört att gälla, kan förvaltningsmyndigheten ålägga den
förutvarande rättsinnehafvaren att undanröja alla anstalter, som varit afsedda för
utöfvande af den medgifna rättigheten. Myndigheten äger äfven att, i fall af vä- Upphäfvansentliga
olägenheter och faror för det allmänna bästa, föreskrifva, att en anläggning dränkning
för vattnets nyttjande borttages eller förändras, eller att helt eller delvis förbjuda ett af tillstånd.
fortsatt tillgodogörande af vattnet. Nyttjanderättshafvaren är i dessa fall berättigad
att af vederbörande kommun erhålla skadestånd, därest han icke på grund af
de i samband med tillståndet meddelade föreskrifterna eller eljest enligt lag måste
finna sig i dessa intrång i hans rätt. Savida icke ifrågavarande åtgärder på grund
af öfverhängande fara ofördröjligen måste vidtagas, skall myndigheten, innan den
meddelar föreskrifter därom, höra företagaren, och denne äger rätt till viss tids anstånd
för att beredas tillfälle att träffa för sitt företag erforderliga anstalter.

Tillstånd till införande af skadliga ämnen i ett vatten kan när som helst utan
ersättning inskränkas eller upphäfvas, om tillståndshafvaren trots upprepade tillsägelser
af vederbörande myndighet icke ställer sig till efterrättelse de villkor, som
knutits vid tillståndet.

Tillgodogörandet af icke rinnande vatten — i lagen benämnda »Eigentumsge- Icke rinnanwässer»
— är i regel icke beroende af »Erlaubnis». Sådant fordras emellertid bl. a. de vatten"
för afledande af vatten från den fastighet, hvarest det upprunnit eller samlat sig
(Ursprungsgrundstiick) för att förse en kommun med vatten eller ett verk med drifkraft,
därest genom berörda vattenafledning vattenmängden i ett rinnande vatten
minskas eller andra fastigheter lida minskning i sin vattentillgång. Likaså fordras

Sachsen.

582

»Erlaubnis» för rätt att i ett vatten införa ämnen, hvarigenom intrång skulle ske
i »Gremeingebrauch» eller i någon särskild nyttjanderätt till ett rinnande vatten,
eller i begagnandet af en vattenledning eller brunn. I de fall, då »Erlaubnis» erfordras,
kan det emellertid förvägras endast, om genom de ifrågasatta åtgärderna
allmänt väl skulle sättas i fara. Vid meddelandet af »Erlaubnis» skall myndigheten
ålägga sökanden att träffa erforderliga anstalter till förekommande af de olägenheter,
som en minskning i vattentillgången eller ett införande af skadliga ämnen i ett rinnande
vatten kunna förorsaka, och, om detta icke låter sig göra, förplikta sökanden
att utgifva skadestånd till dem, som i berörda hänseenden af företaget tillskyndas
skada.

Damm- För dammbyggnader innehåller lagen särskilda bestämmelser, afseende vatten byggnader.

m^r]jen^ hushållningen med vatten, rätt att borttaga en dammbyggnad m. m. Förvaltningsmyndigheten
skall på ägarens bekostnad bestämma högsta tillåtna dämningshöjd
äfvensom det vattenstånd, under hvilket vattnet ej genom tappning far
Vattenmål-- sänkas, samt höjden för den fasta byggnaden i vattnet, hvarefter vattenmärken genom
ken'' vederbörande intressenters försorg, efter anvisning och under medverkan af förvaltningsmyndigheten,
skola anbringas på lätt skönjbara ställen. Vattenmärkenas synlighet
åligger det sedan ägaren af dammbyggnaden att sörja för. Hvarje ändring
eller förbättring af dessa märken måste ske efter »Erlaubnis» och under förvaltningsmyndighetens
medverkan. Ofvannämnda höjdbestämmelsers meddelande erfordras
icke, om dämningsåtgärderna icke hafva någon inverkan på andras rätt. Jämväl
i fråga om dammanläggningar gäller, att dessa skola användas under största
möjliga hänsynstagande till andras nyttjanderätt till vattnet, men denna bestämmelse
medför icke rätt att fordra en varaktig nedsättning af den tillåtna dämningshöjden.

Borttagande En dammbyggnad får ej borttagas utan »Erlaubnis» af förval^ungsmyndigiyggnad
beten, men så snart det offentliga intresset blifvit vederbörligen skyddadt, skall »Erlaubnis»
beviljas. Ett meddeladt »Erlaubnis» berör icke bestående privaträttsliga
förhållanden.

Ombyggnad. Om en ombyggnad af sådana delar af en dammbyggnad, som hafva inverkan på
dämningsförhållandena eller vattnets afrinning, skall vidtagas, skall förvaltningsmyndigheten
i god tid meddelas underrättelse därom, och äger myndigheten att därvid
föreskrifva insättande af tillräckligt stora luckor i dammen samt vidtagande af
åtgärder för att underlätta fiskens gång.

583

Om, sedan uppdämning ägt rum, aftappning skall sko, få ej sådana vattenmassor
på en gång framsläppas, att allmän eller enskild rätt sättes i fara. Beträffande
vattnets framsläppande är i öfrigt stadgadt, att hvarje ägare af en dammbyggnad
är pliktig att öppna resp. stänga dammluckor och liknande anordningar, att undanröja
sådana hinder för vattnets aflopp, som bildas till följd af dammen, såsom anhopningar
af stockar och andra vattnet medföljande föremål samt is, och att i öfrigt
sörja för vattnets regelbundna afrinning, i den mån detta fordras till förekommande
af fara eller för verkställande af rensnings- och imderhållsarbeten i vattendraget.

I öfvergångsbestämmelserna för befintliga »besondere Benutzungen» föreskrifver
lagen, att om vid lagens ikraftträdande ett rinnande vatten tillgodogöres på ett
sätt, för hvilket det enligt lagen fordras »Erlaubnis», så skulle detta tillgodogörande
af vattnet betraktas såsom om »Erlaubnis», därtill meddelats och lagens bestämmelser
om anläggningar, utförda efter »Erlaubnis», äga motsvarande tillämpning.

Hos vederbörande förvaltningsmyndigheter skola föras vattenböcker, innehållande
öfverskådliga förteckningar öfver rinnande vatten inom myndighetens distrikt
samt de rättigheter till vattnets nyttjande i dessa vattendrag, hvilka grunda sig på
»Erlaubnis» eller äro likställda med de sålunda särskildt medgifna, d. v. s. sådana
äldre anläggningar, som ofvan nämnts, samt de för offentligt ändamål utförda. Beträffande
äldre anläggningar är anmälningsplikt inom viss tid efter lagens ikraftträdande
påbjuden vid ansvarspåföljd i händelse af försummelse. De närmare bestämmelserna
i fråga om vattenböckernas uppläggande m. m. öfverlåter lagen åt en särskild
förordning.

Vidmakthållandet af ett rinnande vatten och i samband därmed stående åtgärder,
såsom anläggningar till skydd mot högvatten, rensning af flodbädden etc. åligga,
såvida ett offentligt intresse däraf beröres, i landtdistrikten offentliga bolag, bildade
för detta ändamål (Unterlialtungsgenossenschaf ten), och i städerna vederbörande
stadskommun. Enligt lagen bilda nämligen inom landtdistrikten för hvarje
särskildt vattendrag eller inom distriktet belägen del däraf ägarne af strandfastigheter
och vid vattendraget liggande anläggningar ett offentligt bolag, för hvilket
stadgar fastställas af vederbörande förvaltningsmyndighet. Underhållskostnaderna
fördelas mellan bolagets delägare, såvidt ej stadgarna annorlunda bestämma, i förhållande
till den nytta hvar och en har af de vidtagna åtgärderna. Om underhållsarbetena
skulle lända andra fastigheter och anläggningar till fördel än strandfastigheterna
och anläggningarna vid vattendraget, äro de förstnämndas ägare skyldiga

Sachsen.

Vattnets
framsläppande.
*

Vatten böcker.

Vattendragens
vidmakthållande.

Sachsen.

584

att deltaga i bestridandet af kostnaderna. Om underhållet af ett vattendrag icke berör
något offentligt intresse, utan endast är till fördel eller till skydd för angränsande
fastigheter eller vid vattendraget liggande anläggningar, är detsamma öfverlämnadt
åt ägarne af berörda fastigheter och anläggningar.

I fråga om underhållet af icke rinnande vatten föreskrifver lagen, att dessa vattens
bäddar och anläggningar för vattnets tillgodogörande skola hållas i sådant
skick, att den allmänna säkerheten icke utsattes för fara; och åligger denna skyldighet
vederbörande fastighetsägare eller, där fråga är om ledningar eller andra anläggningar
på annans mark, anläggningens ägare.

I likhet med bayerska lagen meddelar sachsiska vattenlagen åtskilliga bestämmelser
om skyldighet för ägare af anläggningar till vattnets nyttjande samt för
strandägare att underkasta sig visst intrång, som föranledes af åtgärder i syfte af
vattendragets underhållande.

Skydd mot I fråga om skyddsåtgärder mot öfversvämningar, högvatten, lämnas särskilda
högvatten. fgres^rif^er- Det åligger sålunda vederbörande förvaltningsmyndighet, att, om det
skulle vara af behofvet påkalladt, bestämma gränserna för ett rinnande vattens
högvattenområde samt att utfärda kungörelse härom. Myndigheten äger vidare att
föreskrifva, att utan »Erlaubnis» ingen anläggning får utföras inom nämnda område,
som kan utöfva inflytande på vattnets lopp eller på vattenståndets höjd. Inom
området befintliga träd, buskar m. m., som verka hindrande på vattnets afrinning,
är ägaren skyldig att borttaga efter föreläggande af förvaltningsmyndigheten
utan att äga rätt till skadestånd.

>Wasserge- Bestämmelserna om offentliga vattenbolag (öffentliche Wassergenossenschaf nowensehaf-

öfverensstämma i väsentliga delar med den bayerska lagen, hvarför här endast

skola beröras vissa skiljaktigheter. Hvad först beträffar de ändamål, för hvilka
»Wassergenossenschaften» kunna bildas, medgifver den sachsiska lagen icke bildandet
af offentliga bolag för vattnets tillgodogörande i hvarje hänseende, utan kunna
offentliga bolag endast bildas för företag, som afse vattnets underhåll, vattenafledning
eller bevattning, rätande, flyttning eller eljest ändring af ett rinnande vatten,
utförande och underhåll af anläggningar till skydd mot högvattenfara eller vidtagande
och underhåll af åtgärder till utjämnande af vattenvariationer under de olika
årstiderna (vattenregleringar). Skall ett offentligt bolag bildas för något af nyssnämnda
ändamål — med undantag för vattenaflednings- eller bevattningsföretag —
fordras »Genelunigung» af inrikesministeriet. För rätt att försälja ett offentligt bo -

585 Sachsen.

lags fasta egendom äfvensom för rätt att upptaga län fordras »Genehmigung» af förvaltningsmyndigheten.

I bestämmelserna om medlemskapet i ett offentligt bolag tillämpar lagen den
s. k. rea Iprincipen, men förutom ägare af sådana fastigheter och anläggningar, hvilkas
gagn det företag afser, för hvilket bolaget bildats, äga äfven kommuner, andra
offentligträttsliga korporationer och andra personer, hvilkas intressen beröras af
företaget, rätt att ingå såsom medlemmar. Medlem i bolaget äger icke utan bolagets
medgifvande och »Genehmigung» af förvaltningsmyndigheten rätt att utträda ur bolaget.
»Genehmigung» får nekas blott, om genom utträdet ändamålet med bolaget
skulle lida förfång eller säkerheten för bolagets borgenärer skulle minskas.

Stadgarna för »Genossenschaft» liksom ändringar i desamma skola fastställas
af inrikesministeriet. Ett utdrag af stadgarna skall kungöras i den officiella tidningen
inom det distrikt, hvarest företaget skall utföras. Stadgarna måste bl. a.
innehålla föreskrifter därom, huruvida delägarnes bidragsskyldighet är obegränsad
eller begränsad, och i förra fallet efter hvilken grund kostnaderna fördelas mellan
delägarne, i senare fallet åter på hvad sätt bidragsskyldigheten är begränsad.

För upplösning af en »Genossenschaft» fordras beslut, som fattas vid »Genossenschaftsversammlung»
och biträdes af tva tredjedelar af samtliga medlemmar och
samtliga röster, äfvensom »Genehmigung» af inrikesministeriet. Detta äger äfven
själf att föreskrifva bolagets upplösning dels på ansökan af en delägare, om bolaget
skulle bestå af blott två medlemmar, och dels om efter stadgarnas stadfästande,
utan att laga hinder förefunnits, inga åtgärder inom viss tid vidtagits för utförande
af det afsedda företaget eller detta under viss tid fått ligga nere.

Föreskrifterna om tvunget deltagande i ett offentligt vattenbolag äro i hufvudsak
öfverensstämmande med den bayerska lagens bestämmelser, dock att enligt
den sachsiska lagen delaktighetstvång endast är föreskrifvet, då fråga är om bolag
med begränsad bidragsskyldighet. Om någon, som mot sin vilja ålägges att inträda
som medlem i ett vattenbolag, icke kan utgifva det på honom fallande kostnadsbidraget
utan att riskera sin ekonomiska existens, har han rätt fordra, att bolaget mot
ersättning öfvertager hans fastighet eller anläggning eller ock gifver honom erforderligt
anstånd med utgifvandet af berörda bidrag.

I likhet med den bayerska lagen innehåller den sachsiska lagen bestämmelser Expropriaom
expropriation på det vattenrättsliga området, hvilka ansluta sig till den gällande tion"
expropriationslagen af den 24 juni 1902, som i den mån vattenlagen icke innehåller
särskilda bestämmelser skall vinna tillämpning.

74—091204. Förslag till Vattenlag.

Sachsen. 586

Expropriation för vissa i lagen särskild! angifna ändamål — såsom förändring
af ett rinnande vattens läge, anläggande af vattenledning för ett samhälle eller del
däraf, anstalter till skydd för stränderna eller skydd mot högvatten samt anläggande
af dammbassänger i regleringssyfte — medgifves genom »Verleihung» af inrikesministeriet.

För anläggningar, som afse vattenafledning eller bevattning, kan expropriation
äga rum, om anläggningen kan antagas medföra väsentlig nytta för jordbruket och
för dess utförande expropriation är nödvändig. I dessa fall meddelas expropriationstillståndet
stundom af vederbörande länsstyrelse (die Kreinhauptmannschaft) och
stundom af viss annan myndighet.

I bestämmelserna om expropriation framhåller vattenlagen särskildt, att rätt till
nyttjande af vatten kan i expropriationsväg upphäfvas, förändras eller inskränkas.

Rätt att I sammanhang med expropriationsföreskrifterna meddelar lagen bestämmelser

nans^aUm-ora rätt att deltaga i begagnandet af vissa, andra tillhöriga vattenanläggningar. Åga ledning

eller TQ aj> anläggningar, som afse jords torrläggning eller bevattning, äro sålunda skylocvattning
s~ '' _ , ,. .

anläggning, diga att låta andra begagna sig af desamma och att tillåta, att ändringar vidtagas i an läggningarna,

såframt därigenom icke det ursprungliga ändamålet lider förfång.
Rätten att begagna dylika, annan tillhöriga anläggningar och att fordra ändringar
i desamma är förenad med skyldighet att öfvertaga en proportionell andel af anläggnings-
och underhållskostnaderna äfvensom att ersätta den skada, påfordrade ändringar
kunna medföra, och att utgifva ersättning för anläggningens brukande.
Förarbeten. Förvaltningsmyndigheten äger att på därom gjord ansökan föreskrifva, att förarbeten
för nyssnämnda ändamål eller för anläggningar, som afse vattnets tillgodogörande
på sätt, hvartill fordras »Erlaubnis», må företagas på främmande mark.

Nödrätt. Då en allmän, öfverhängande fara är för handen, äro de lokala polismyndig heterna

berättigade att förfoga öfver det i tredje mans ägande- eller nyttjanderätt
befintliga vatten äfvensom att, om det skulle erfordras, taga främmande mark i anspråk.
Vederbörande ägare eller nyttjanderättsliafvare skall ofördröjligen härom
underrättas och äger rätt att af kommunen fordra skadestånd.

< Wasser- Förvaltningsmyndighet i lagens bemärkelse är i regel »die Amtshouptmonn amt■’

schafl», som med särskild sammansättning såsom »Wasseramt» beslutar i vissa i
lagen uppräknade frågor, däribland ansökningar om »Erlaubnis» till särskildt nyttjande
af vatten. »Das Wasseramt» bildas af »der Amtshauptmann» eller dennes
ställföreträdare, föreståndaren för vederbörande väg- och vattenbyggnadsinspektion
eller hans ställföreträdare samt tre andra ledamöter, af Indika två utses af bolagen

587 Baden.

lör vattendragens underhållande (Unterhaltungsgenossenschaften) och den tredje utses
af »die Bezirksversammlung».

För förseelser mot lagen stadgas straff (böter eller enkelt fängelse).

Ansvar.

Baden.

Äfven detta lands vattenrättslagstiftning har jämförelsevis nyligen varit föremål
för en omarbetning, hvilken ledt till, att den förut gällande, den 25 augusti
1876 utfärdade lagen angående vattendragens nyttjande och vidmakthållande blifva
den 26 juni 1899 ersatt med en ny »Wassergesetz», hvarefter den 8 december
sistnämnda år utfärdades åtskilliga administrativa författningar, genom hvilka vattenlagens
bestämmelser i vissa hänseenden närmare utfördes. Den badensiska vattenlagen
skiljer mellan offentliga vatten, icke offentliga vattendrag samt slutna (geschlossene)
vatten. Offentliga vatten äro de floder, kanaler och sjöar, som vare sig
på grund af sin natur eller efter särskilda anstalter kunna användas till allmän samfärdsel
med fartyg eller sammanbundna flottar. De offentliga vattnen förklaras
tillhöra staten och bibehålla sin karaktär af offentligt vatten, äfven då de ej längre
kunna begagnas till allmän samfärdsel, såframt ej högsta statsmyndigheten (die
oberste Staatsbehörde) annorlunda förordnar. Så snart ett vattendrag eller viss
sträcka däraf genom särskilda åtgärder göres användbart till berörda ändamål, erhåller
det karaktär af offentligt vatten, räknadt från den tidpunkt, som bestämmes och
kungöres af den högsta statsmyndigheten.

Bland icke-offentliga vattendrag skiljer lagen mellan naturliga och konstgjorda.
aturliga icke-offentliga vattendrag tillhöra vederbörande kommun, i den mån vattendragets
bädd befinner sig inom dess område. Bildar ett vattendrag gränsen mellan
tva kommuner, skall i tvifvelaktiga fall vattendragets midtellinje utgöra egendomsgräns.

Ägande- eller nyttjanderätt till konstgjorda icke-offentliga vattendrag, såsom
kanaler, grafvar, diken och andra ledningar på eller under jordytan, tillkommer
den, som genom en rättshandling eller på annat sätt förvärfvat sig sådan rätt. Därest
någon lagligen grundad ägande- eller nyttjanderätt till ett konstgjordt icke-offentligt
vattendrag ej kan visas, gälla med afseende på detta samma bestämmelser som
beträffande de naturliga icke-offentliga vattendragen.

Hvad beträffar slutna vatten, föreskrifver lagen, att, i den mån icke på grund af
lagens bestämmelser eller tredje mans rätt annat gäller, äganderätten till en fastig -

Offentliga

vatten.

Naturliga
icke-offentliga
vattendrag.

Konstgjorda
icke-offentliga
vattendrag.

Slutna

vatten.

Baden. 588

het omfattar jämväl det vatten, som utan att höra till ett vattendrag ofvan jord befinner
sig på eller under fastigheten. Särskildt gäller detta med afseende å sjöar
och dammar, äfven om de hafva ett regelbundet aflopp i dagen, brunnar, cisterner,
källor och grundvatten. Sjöar, till hvilka ingen kan visa sig hafva äganderätt, tillhöra
staten.

Statens och Den staten eller kommunerna enligt ofvanstående tillkommande äganderätten
^°\vatten”S till ett vatten kan icke genom privaträttsligt förfogande öfverlåtas till andra eller
belastas med särskilda rättigheter. Strandlinjen eller gränsen mellan ett vattens
bädd och strandfastigheten bestämmes i tvifvelaktiga fall efter det normala medelvattenståndet.

> Görning e- Lagens bestämmelser om vattnets naturliga afrinning, om »G-emeingebrauch»
k»»1 och om rätt att i nödfall för det allmänna bästa taga annan tillhörigt vatten i anspråk
äro i hufvudsak öfverensstämmande med den bayerska lagen.

Allmän re- Såsom allmän regel för ett vattendrags nyttjande föreskrifver lagen, att nytt 9Cj/nden]af

jandet skall ske på sådant sätt, att icke något intrång göres i andras nyttjandevatten.
ener äganderätt till samma vattendrag, och så, att det blir möjligt för samtliga nyttjanderättsliafvare
att draga största möjliga fördel af vattnet. I synnerhet får tillgodogörandet
icke ske på sådant sätt, att därigenom uppstår för andras fastigheter
skadligt bakvatten, öfversvämning eller försumpning. Anläggningar för vattnets
tillgodogörande skola uppföras, underhållas och begagnas på sådant sätt, att icke
en ändamålslös förbrukning eller dämning af vattnet förorsakas till skada för andra
nyttj anderättshaf vare.

Offentliga De offentliga vattnen äro afsedda att under statsmyndigheternas ledning och

VClttjande!tt uppsikt tjäna den allmänna samfärdseln och annat »Gemeingebrauch». Till andra

ändamål få de användas endast i enlighet med statsmyndigheternas föreskrifter och

blott, såframt icke därigenom ett väsentligt intrång göres på det allmänna bruk,

som allt efter vattnets beskaffenhet äger rum.

Naturliga 1 Eyttj and er ätten till de naturliga icke-offentliga vattendragen tillkommer —

nga ''°vatten- ehuru dessa, såsom förut nämnts, tillhöra kommunerna — strandägarne (Anlieger)

drags nytt- oc]x ägarne af sådana närliggande fastigheter, för hvilka på grund af deras läge, bejanae.

skaffenhet och ändamål vattendraget kan blifva till nytta (Hinterlieger). Dessa hafva
rätt att tillgodogöra sig vattnet såväl till husbehof som för ekonomiska ändamål
äfvensom att för viss tid utarrendera nyttjanderätten till andra. Strandägarne äro
äfven berättigade att vid sina stränder ur vattendragets bädd taga sand, sten, växter
etc. Endast för det fall och i den mån ett naturligt icke-offentligt vatten ej tillgo -

589 Baden.

dogöres af andra därtill berättigade, äger kommunen att förfoga öfver detsamma
\are sig för kommunens ändamål eller genom att upplåta nyttjanderätten på arrende.

Inom de gränser, som äro dragna genom rättigheter, hvilka grunda sig på någon Vattenförsarskild
privaträttslig titel, genom förvaltningsmyndigheternas förordningar och genom
politiföreskrifter, kunna nyttjanderättshafvarne till ett icke-offentligt vatten vattentrafla
öfverenskommelse om tid, sätt och omfång för vattnets tillgodogörande (Was- * °9''
servertheilung). Öfverenskommelsen skall vara skriftlig och är bindande äfven för
kommande nyttjanderättshafvare. Har öfverenskommelsen icke slutits på viss tid,
galler en uppsägningstid af ett år. Om öfverenskommelse icke träffats, skall vattenfordelningen
mellan vederbörande intressenter ske på basis af ett af teknisk myndighet
afgifvet utlåtande antingen genom lokala politiföreskrifter eller genom förordning
af vederbörande förvaltningsmyndighet. Därvid skall hänsyn tagas till
hvarje fastighets behof af vatten, beroende på fastighetens läge, beskaffenhet och
ändamål. Om och så länge vattenmängden icke förslår att fylla alla nyttjanderattshafvares
behof, skall den inskränkning i vattentillgång, en hvar måste underkasta
sig, göras så lika för alla som möjligt, dock att ett visst företräde härvid kan
gifvas åt strandägarne, åt dem, som tillgodogöra sig vattnet genom särskilda, dem
tillhöriga anläggningar, samt åt dem, hvilkas tillgodogörande af vattnet är af större
ekonomisk betydelse. Om vid exceptionellt lågt vattenstånd afkastningen af fastigheter,
som äro beroende af bevattning, i väsentlig grad riskeras, kunna ägarne af
sådana fastigheter medgifvas rätt att tillfälligtvis helt eller delvis disponera öfver
det vatten, som skulle tillkomma ägare af vattenverk. Villkor härför är emellertid,
att den skada, som vid otillräcklig bevattning skulle förorsakas fastigheterna, vida
öfverstiger den, som vid inskränkning i vattentillgången drabbar vattenverksägarne,
och att, om de sistnämndas nyttjanderätt till vattnet grundar sig på en särskild privaträttslig
titel, fastighetsägarne förplikta sig att ersätta för vattenverksägarne
uppkommande skada.

Hos den myndighet, åt hvilken det genom särskild förordning uppdrages, skall Vattenrättsföras
en vattenrättsbok till upplysning om de med afseende å ett vatten bestående bok
rättsförhållandena. En införning i vattenrättsboken är icke af någon betydelse för
ifrågavarande rättsförhållandes bestånd. Införningarna äro kostnadsfria, och det
star en hvar, som därtill kan visa sig äga ett berättigadt intresse, fritt att taga del
af bokens innehåll.

I bestämmelserna om vattenrättsliga tvångsrätter meddelar lagen föreskrifter Tvångsrätom
dragvägs- (Leinpfad)servitut vid offentliga vatten samt om skyldighet för strand- ti9heter.

Baden.

590

Rätt till

ägarne att icke förhindra vattnets regelmässiga afrinning öfver strandfastigheterna
och att tåla strändernas beträdande i och för rensning af vattendraget eller för vidtagande
af andra åtgärder för vattnets vidmakthållande. Å mark, som gränsar till
ett vattendrag, må äfven uppföras sådana byggnader, som erfordras för strändernas
skydd. För bevislig härigenom uppkommande skada hafva markägarne rätt till ersättning,
såframt icke ifrågavarande skada uppväges af de fördelar, byggnaderna
medföra för deras strandfastigheter. Ägare af anläggningar för vattnets tillgodogörande
— framför allt dammanläggningar — äro skyldiga att underkasta sig de
inskränkningar i driften, som påbjudas för arbeten i ändamål af vattendragets vidmakthållande.

Om det ur ekonomisk eller sanitär synpunkt kräfves, att åt det vatten, som

våttenaflopp finnes på eller under en fastighets yta, beredes aflopp och detta ändamålsenligen

öfver (in- måste tagas öfver andras mark, äger den intresserade fastighetsägaren rätt att af de
Hans mark.

andra fordra, att de mot skadestånd tillåta, att en konstgjord afledning åt vattnet
äger rum öfver deras mark. Från detta servitut äro undantagna byggnader jämte
därtill hörande gårdar och trädgårdar, och servitutsrätten kan icke göras gällande,
om skadan kan antagas komma att vida öfverstiga den nytta, som genom företaget
kan uppnås. Ägarne af de besvärade fastigheterna kunna fordra att få begagna
sig af anläggningarna för ATattenafledningen för att jämväl afleda det i deras mark
befintliga vattnet. I detta fall äro de skyldiga att bekosta de till följd häraf nödiga
ändringarna samt att antingen i mån af nyttan deltaga i anläggnings- och underhållskostnaderna
eller att, om detta från ömse sidor synes lämpligare, helt eller delvis afstå
från dem tillkommande skadeersättning. — För ledningar i bevattningsändamal
gälla motsvarande bestämmelser.

Rätt att Då vattnets tillgodogörande till husliga eller ekonomiska ändamål af en därtill

dammbygg- berättigad kan på ett ändamålsenligt sätt ske endast genom anbringande af dammannad
å an- läggning på en plats, hvarest vattendragets bädd eller stränder tillhöra en annan,
är vattenrättsägaren berättigad att mot ersättning få begagna bädden och de vid vattendraget
liggande fastigheterna i den utsträckning, som erfordras för dammanläggningens
och tillhörande ledningars utförande och användning. Yederbörande fastighetsägare
äro äfven i detta fall berättigade att på ofvannämnda villkor begagna sig
af anläggningarna.

Rätt att be- Kan en vattenrättsägare icke ändamålsenligt tillgodogöra sig vattnet för eko nans^damm

^ondska eller hushållsändamål, med mindre han får använda annan tillhöriga damm eller

led- eller ledningsanläggningar, äger han med visst undantag rätt därtill mot ett proporningar.

591 Baden.

tionellt deltagande i anläggnings- och underhållskostnaderna och mot ersättning för
de olägenheter, soin därigenom tillskyndas ägaren.

Innehafvare!! af ett företag, som tjänar ett allmänt intresse eller är af öfver- Tvångsbefovägande
betydelse för landtbruket eller industrien, är berättigad att af ägaren af en ^nnanl/af
vattenanläggning fordra att få på sin bekostnad vidtaga åtgärder för anläggningens vattenöfverförbättrande
eller flyttande, om därigenom ett betydande vattenöfverskott tillvinnes
företaget och det kan ske utan väsentligt intrång i driften vid anläggningen. De
olägenheter, dessa åtgärder kunna medföra för anläggningens ägare, såsom förlust
vid afbrott i driften eller ökade underhålls- och driftkostnader, åligger det innehafvaren
af det intresserade företaget att ersätta.

Om ett företag af nyssnämnda slag icke på ett ändamålsenligt sätt kan utföras Rätt till tedier
utvidgas, utan att annans mark eller vattenområde, hvartill annan har ägande- anTanf/al
eller nyttjanderätt, tages i anspråk för ledningar för vattnet eller för andra anlägg- W^iJar
ningar, kan ägaren eller nyttjanderättshafvaren af ifrågavarande mark eller vatten m- mpå
ansökan af företagets innehafvare förpliktas att mot ersättning tillåta, att hans
mark eller vattenområde begagnas för berörda ändamål. Den senare äger äfven i
detta fall att på förut anförda villkor för sin räkning begagna anläggningarna.

Om det intrång i rätten till en fastighet eller ett vatten, som enligt hvad ofvan
nämnts kan äga rum, skulle medföra, att fastigheten eller vattnet icke lämpligen
skulle kunna användas till sitt afsedda ändamål, har ägaren rätt att fordra, att sökanden
löser fastigheten eller vattnet eller viss del däraf.

Förutom i de fall, som finnas omnämnda i »Gewerbeordnung» — d. v. s. då > Genehmi fråga

är om uppförande af dammbyggnad för vattenverk i industriellt syfte_ford- ,Jun3''-

ras tillstånd (Genehmigung) af vederbörande myndigheter:

1) för rätt att i ett vattendrag inleda flytande eller utsläppa fasta ämnen utöfver
hvad som är inbegripet under »Gemeingebrauch», då vattnets egenskaper därigenom
förändras eller vattnets aflopp och vattenståndet utsättas för skadlig inverkan; 2)

för utförande af vattenkraftsanläggningar med hvad därtill hör, såsom regleringsbassänger
samt kanaler för vattnets ledning till och från anläggningen; samt

3) för vidtagande af sådana anstalter för vattenafledning, bevattning eller
vattnets användande på annat sätt, som genom sin inverkan på vattnets lopp eller
på vattenmängden kunna afsevärdt ingripa i offentliga intressen eller andras rättigheter.
Jämväl för väsentliga ändringar i berörda anläggningar föreskrifves tillstånd.

Baden. 592

Om borttagandet af en dylik anläggning afsevärdt inverkar på offentliga intressen
eller andras rättigheter, hänföres det äfven till ändringar, hvarför tillstånd fordras.

De nu nämnda fallen, då »Genehmigung» är erforderligt, afse såväl offentliga
som icke-offentliga vatten. I fråga om offentliga vatten fordras tillstånd dessutom
för allt begagnande af vattnet, som skall försiggå medelst särskilda anläggningar i
eller vid vattendraget, äfvensom för trafikanordningar öfver vattendraget och för rätt
att ur vattnet upptaga sten, grus och andra fasta föremål.

Då det tillärnade företaget är till förfång för allmänna intressen eller kan medföra
betydlig skada eller fara för angränsande fastigheter eller lagenligt uppförda
anläggningar, skall tillstånd vägras eller meddelas under erforderliga, inskränkande
villkor. På framställning af de kommunala myndigheterna kan tillstånd helt eller
delvis nekas, då företaget afser att åstadkomma, att tillgodogörandet af ett kommunen
tillhörigt vattendrag sker till fördel för andra, utanför kommunens gränser liggande
fastigheter än dem, som på grund af sitt läge hafva nyttjanderätt till vattnet.
Genom en den 2 september 1908 utfärdad lag angående nyttjandet af de naturliga
icke-offentliga vattendragen — hvilken lag emellertid afsag allenast att skapa ett
provisorium i afvaktan på mera vidtgående förändringar i vattenlagen och fördenskull
förklarades skola gälla längst till 1910 års slut — har föreskrifvits, att tillstånd
skall vägras äfven i det fall, då det kan befaras, att genom utförande af det ifrågasätta
företaget väsentliga hinder beredas för vattnets utnyttjande genom ett annat
företag, som i betydligt högre grad skulle gagna offentliga eller nationalekonomiska
intressen. Ett afslag på nu nämnda grund fordrar emellertid sanktion af inrikesministeriet.

I fråga om ansökningar om tillstånd till nyttjande af offentliga vatten äga
myndigheterna fri pröfningsrätt. Vid konkurrens mellan flera ansökningar gifves
företräde åt det företag, som från offentlig och nationalekonomisk synpunkt kan antaKoncessions-
°as medföra de största fördelarna. \id tillståndet kunna knytas särskilda förbehåll
afgifter om skyldighet för sökanden att såsom vederlag för den medgifna nyttjanderätten erlägga
en efter förhållandena afpassad afgift antingen en gång för alla eller periodiskt
återkommande, vidare därom, att vid tillståndets upphörande anläggningarna
för vattnets nyttjande skola borttagas och vattendraget återställas i sitt förutvarande
skick eller också anläggningarna ersättnings fritt eller mot en godtgörelse, som
icke öfverstiger anläggningskostnaderna, öfverlåtas till staten eller vederbörande
kommun, samt slutligen därom, att till förekommande af en obillig eller olikmässig
behandling af vederbörande konsumenter myndigheterna äga att meddela bestämmel -

593

Baden.

ser rörande de priser, som af anläggningen kunna fordras, särskild! beträffande maxinnpriserna.
Ofverenskommelser mellan anläggningens ägare och afnämarne om priser,
stridande mot myndigheternas bestämmelser, äro förbjudna. Af koncessionsafgifterna
äro de kommuner, inom livilkas område den ifrågavarande delen af vattendraget
är belägen, berättigade att erhålla viss andel i förhållande till sina utgifter
för vattendragets underhållande.

I tillståndsbeslutet skola — vare sig fråga är om offentliga eller icke-offentliga Tillståndsvatten
— bestämmelser gifvas om sättet för vattnets tillgodogörande, ändamålet där- innehåll
med och den omfattning, hvari det må äga rum, särskildt med hänsyn till dämningshöjden,
fallhöjd och den vattenmängd, som får tagas i bruk, äfvensom tiderna därför.

I beslutet skola jämväl fastställas de villkor och inskränkningar, anläggningens ägare
i det allmännas intresse eller af hänsyn till andra vattenintressenter skall vara
underkastad.

På begäran af sökanden eller af hänsyn till offentliga eller nationalekonomiska Tillstånd på
intressen kan »Genehmigung» meddelas på bestämd tid. Tillstånd, som berör ettvis*J$ ?‘er
offentligt vatten, kan när som helst af hänsyn till offentliga intressen återtagas, om ruflich*.
det meddelats på obestämd tid; har det meddelats på viss tid, kan återkallelse ske
endast, om företagaren vid upprepade tillfällen icke ställt sig till efterrättelse de
fastställda villkoren. Vid återkallelse af »Genehmigung» skall ersättning lämnas för
de på företaget nedlagda kostnader, som ännu icke blifvit betäckta af företagets afkastning,
om företagaren vid tillståndets erhållande fått sig sådan ersättning tillförsäkrad
eller han såsom vederlag för den medgifna rätten att utnyttja vattnet erlagt
en på en gång utgående afgift samt i sistnämnda fall företaget ännu icke varit
i gång under trettio år. Jämväl »Genehmigung», som berör ett icke-offentligt vatten,
kan i vissa fall aterkallas utan ersättning.

»Genehmigung» till en vattenrätt, som utöfvas genom särskilda anläggningar,
medföljer vid öfverlåtelse äganderätten till anläggningarna. I öfrigt kunna de befogenheter,
som grunda sig på »Genehmigung», öfvergå på annan person allenast
med vederbörande myndighets samtycke.

Utom i de fall, då enligt »Gewerbeordnung» ett meddeladt tillstånd i fråga om Tillståndets
dammbyggnad för vattenkraftsanläggning förfaller, skola de på »Genehmigung» wPPh°randegrundade
rättigheter upphöra att gälla, om företagaren genom en hos vederbörande
gjord anmälan afsäger sig sin rätt; om företagaren inom den i tillståndsbeslutet bestämda
tid eller, därest viss tid icke föreskrifvits, inom ett år efter tillståndets erhållande
icke börjat utföra den medgifna anläggningen, samt om, efter det en an 75—091204.

Förslag till Vattenlag.

Baden.

594

läggning tagits i bruk, de för nyttjanderättens utöfvande erforderliga inrättningarna
varit borttagna under en tid af tre år. Har driften varit inställd under tre år, utan
att likväl nyssnämnda förhållande ägt rum, kan anläggningens ägare, på ansökan
af andra intressenter, af vederbörande myndighet föreläggas att inom skälig tid,
minst ett år, återupptaga driften, vid äfventyr af tillståndets förlust.

Vatten- Vid dammanläggningar, hvartill fordras »Genehmigung», skola anbringas vissa

marsken. vattenmär]iCn. Till alla åtgärder, som beröra dessa märkens beskaffenhet, fordras
myndigheternas medverkan. De närmare föreskrifterna med afseende å förfarandet
vid anbringande af vattenmärken samt angående tillsynen öfver densamma meddelas
genom en särskild förordning, hvilken innehåller särdeles detaljerade bestämmelser
i detta hänseende.

Förhud mot Då en vattenafledning eller ett tillgodogörande af vatten medför väsentliga oläskränkning
genheter eller faror för allmänt väl, kan förvaltningsmyndigheten efter vederbörani
utöfning en kommuners och andra intressenters hörande antingen förbjuda ifrågavarande fö rättighet.

retag eller föreskrifva vissa inskränkningar i dess utöfning. Detsamma gäller äfven
för det fall, att genom afledning af källor eller underjordiska vattenådror eller genom
sänkning af grundvatten ett större antal intressenter beröfvas eller lider minskning
i det för deras hushålls- eller ekonomiska behof erforderliga vatten. I regel
är den, som drabbas af förbudet eller inskränkningen, berättigad till ersättning.
Ordnings- De lokala högre eller lägre administrativa myndigheterna kunna, då ett flertal
föreskrifter. ägare e]ler nyttjanderättshafvare hafva del i ett vatten, utfärda polisföreskrifter,

» Wassergenossenchaften.
>

Vattendrags
vidmakthållande.

hvarigenom meddelas bestämmelser rörande sättet, omfånget och tiderna för vattenrättens
utöfning. Innan sådana föreskrifter utfärdas, skola vederbörande intressenter
gifvas tillfälle att yttra sig och skall utlåtande infordras från de tekniska myndigheterna.
Polisföreskrifter, som beröra ett offentligt vatten, skola godkännas af centralmyndigheten.

Om »Wassergenossenschaften» innehåller lagen vidlyftiga bestämmelser, i hufvudsak
öfverensstämmande med den bayerska lagen.

Åtgärder, som i det allmännas intresse äro nödiga för åstadkommande och vidmakthållande
af regelbundna afloppsförhållanden i ett vattendrag eller till skydd
mot vattnet, åligga de kommuner, hvilkas område beröres af vattendraget, utom såvidt
angår vissa, i en vid lagen fogad förteckning upptagna vattendrag (die im Staatsflussbauvcrband
stehenden Gewässer), med afseende å hvilka erforderliga underhålls-
och skyddsåtgärder åligga staten med visst kostnadsbidrag af kommunerna.
Med godkännande af vederbörande statsmyndighet kan kommunen besluta, att kost -

naderna för de underhålls- och skyddsåtgärder, för livilka kommunen har att svara,
skola, för så vidt de icke betäckas af kommunens inkomster af vattendraget, bestridas
af ägarne till de intresserade fastigheterna i förhållande till den nytta, som tillskyndas
en hvar af dem. Fn ansökan af de underhallsskyldige kunna ägare af dammbyggnader
och andra anläggningar, som verka hindrande eller fördyrande på rensnings-
eller skyddsarbetena, i mån däraf åläggas att antingen deltaga uti ifrågavarande
arbeten eller lämna bidrag till bestridande af kostnaderna.

Åtgärder, som af hänsyn till det allmänna eller i jordbrukets eller industriens
intresse äro nödiga med afseende å vidmakthållandet af konstgjorda vattendrag eller
af andra, ett lukrativt eller defensivt ändamål tjänande anläggningar, åligger det
vederbörande ägare att ombesörja. Om en sådan anläggning förorsakar väsentliga
olägenheter för det allmänna eller för andras fastigheter, kali anläggningens innehafvare
på ansökan af vederbörande fastighetsägare eller af dem, Indika det åligger
att vidmakthålla vattnet, förklaras skyldig att tillåta vidtagandet af erforderliga
ändringsarbeten. Sökanden skall emellertid ersätta häraf uppkommande skada.

I öfrigt tillkommer det vederbörande intressenter att utföra och underhålla för
vidmakthållande af ett vatten eller till skydd mot vattenfåra erforderliga arbeten.
Då för afvärjande af vattenfåra ögonblickliga åtgärder äro nödiga, äro alla angränsande
kommuner skyldiga att på tillsägelse af polismyndigheten lämna erforderlig
hjälp. De närmare bestämmelserna om vidmakthållande af vatten och skydd mot vattenfåra
meddelas, så framt de beröra offentliga intressen, genom en särskild förordning.
För icke-offentliga vatten kunna sådana bestämmelser äfven meddelas genom
polisföreskrifter.

För rätt att i eller vid ett offentligt vatten utföra byggnads- eller andra arbeten,
som ej äro att hänföra till de enligt det föregående tillståndsbehöfvande anläggningarna,
men som kunna hafva menlig inverkan på vattnets afrifning eller isgången,
fordras tillstånd af vederbörande myndighet. Tillståndet kan meddelas på viss tid
och kan återkallas, om ett offentligt intresse krafvel- det. I sistnämnda fall åligger
det ägaren att i möjligaste mån återställa vattendraget i dess ursprungliga skick.
Ägaren är emellertid berättigad att fordra skadestånd af de i fråga om vattendraget
underhållsskyldige, såvida icke tillstånd meddelats under förbehåll om återkallelse
utan rätt till skadestånd. För arbeten, hvarom nu är fråga, som utföras under ledning
af teknisk statsmyndighet och afse andra ändamål än vattnets tillgodogörande
eller vattenafledning, fordras icke tillstånd, såvida vederbörande intressenter er -

Wlirtemberg.

596

Vattenin speldion.

Offentliga

vatten.

Privata

vatten.

hållit tillfälle att gorå sina intressen gällande och planen för arbetet blifvit af vederbörande
myndighet godkänd.

Af de tekniska myndigheterna (väg- och vattenbyggnads-, »Rheinbau»- samt
kulturinspektionerna) skola hållas regelbundet återkommande besiktningar (Wasserschau)
för att utröna, huruvida vederbörande underhållsskyldige, ägare och nyttjanderättshafvare
vederbörligen iakttaga dem åliggande offentligträttsliga förpliktelser
beträffande vattnets tillgodogörande och afledande samt vattenskydd.

Med afseende å myndigheternas inbördes kompetens gäller, att beslut i vattenrättsliga
expropriations- o. d. frågor i regel meddelas af centralmyndigheten (inrikesministeriet)
eller distriktsrådet såsom förvaltningsmyndighet; af detta senare afgöras
i allmänhet äfven frågor rörande beviljande af »G-enelimigung», men då fråga är
om upplåtelse af sådana nyttjanderätter till offentliga vatten, som utöfvas genom särskilda
anläggningar, fordras centralmyndighetens godkännande.

I den badensiska vattenlagen hafva, såsom ofvan antydts, pa senaste tid ifrågasatts
åtskilliga ändringar, men upplysning saknas, huruvida dessa ändringar ännu kommit
till stånd.

Wiirtemberg.

Under det att Bayerns och Badens vattenlagar, såsom förut nämnts, vid bestämmande
af skillnaden mellan offentliga och icke-offentliga eller privata vatten lagt
till grund de olika vattnens egenskaper att tjäna till trafikled, har den för Wiirtemberg
gällande vattenlagen af den 1 december 1900 gjort ifrågavarande indelning mera
i anslutning till den romerska rätten, i det att såsom offentliga vatten räknas alla
i naturlig eller konstgjord bädd ständigt rinnande vatten äfvensom sådana sjöar, hvilka
hafva ett ständigt rinnande aflopp.

I motsats till de ofvannämnda lagarna fastslår icke den wiirtembergska vattenlagen
en statens äganderätt till de offentliga vattnen, utan förklarar beteckningen »offentlig»
sålunda, att dessa vatten i enlighet med lagens bestämmelser och under statsmyndigheternas
uppsikt äro upplåtna till allmänt bruk. Såsom »en det offentliga
bruket tjänande sak» är de offentliga vattnens bädd uttryckligen undandragen den
privata äganderätten.

De vatten, livilka icke äro offentliga, äro öfverlåtna åt grundägarens privaträttsliga
förfogande. Hit höra särskildt underjordiska vatten, källor, såframt de icke
bryta fram med sådan mäktighet, att deras aflopp genast bildar ett ständigt nnnan -

r>97 WUrtemberg.

de vattendrag-, vidare vatten i dammar, cisterner, brunnar, rör eller diken samt regnvatten.

De väsentliga rättsliga följderna af ett vattens offentlighet äro enligt den förevarande
lagen, att vattnet i viss mån är upplåtet till allmänt bruk (Gemeingebrauch)
och att individuella njttjanderätter till vattnet utöfver »Gemeingebrauch» kunna förvärfvas
blott genom en särskild förläningsakt af statsmyndighet. Stadgandet om behofyet
af en dylik förläning för berörda individuella nyttjanderätter grundar sig emellertid
icke på ett fiskalisk! intresse hos staten utan föranledes af nationalekonomiska
synpunkter.

..... Rör“de »Gemeingebrauch» i offentliga vatten innehåller lagen hufvudsakligen ,Gemein.
o jande bestämmelser. Begagnandet af offentliga vatten till tvättning, badning, 9ehrM‘ch >
vattning af kreatur, hämtning af vatten o. d. är tillåtet för hvar och en, såvida det
sker utan någon i vattnets bädd anbragt stadigvarande anordning. Detsamma gäller
äfven beträffande vattnets användande till inledande af grund-, käll- och affallsvatten
från enskilda hushåll och handtverk. Erfordras för vattnets användande anbringandet
af kvarvarande anordningar såsom fisksumpar, enklare badhus o. d., som emellertid
lätt kunna aflägsnas, får detta ske efter föregående »Erlaubnis» af ortens polismyndighet.
Dylik tillåtelse, hvilken när som helst kan återkallas, erfordras jämväl
för att hämta sten, grus, is och dylikt från ett offentligt vatten. — För »Gemeingebrauch»
gäller den allmänna regeln, att detsamma är tillåtet endast, om det kan ske
utan att kränka annans lagliga rätt. Vid behof kan »Gemeingebrauch» regleras genom
särskilda påbud eller allmänna föreskrifter af polismyndigheten.

Nar »Erlaubnis» erfordras, kan jämväl påläggas en afgift, som tillfaller vederbörande
kommun.

Grus, afskräde och andra fasta föremål, som afsevärdt förorena vattnet, få icke
annat än i särskilda undantagsfall utkastas i offentliga vatten.

Beträffande inledandet af flytande ämnen (Fliissigkeiten) i offentliga vatten, såvidt
detsamma icke ingår under »Gemeingebrauch», meddelar lagen vissa bestämmelser,
enligt hvilket »Erlaubnis» af vederbörande myndighet (Kreisregierung) erfordras
for inledande såväl af illaluktande eller skadliga vätskor som af större vattenmängd
vid företag, åsyftande torrläggning af ett vidsträckt område.

For särskild ratt att nyttja offentliga vatten i andra afseenden än ofvan sagts , Verlderfordras
»Verldkung». Detta gäller särskilt för allt nyttjande, som förutsätter en ^aZlhmt
dammanläggning, samt för användandet af offentliga vatten, med eller utan damm- * 9™ngT~
byggnad, till kraft- eller bevattningsändamål eller till bad- och tvättanstalter o. d.,

Wllrtemberg.

598

då för användandet erfordras varaktiga anläggningar. Hvarje ändring i en nyttjanderätt
erfordrar, därest densamma icke endast är en inskränkning, en ny »Verleihung».
I samtliga dessa fall erfordras dessutom »Genehmigung». »Verleihung»
och »Genehmigung» äro två särskilda rättsakter, men i regel meddelas de samtidigt
i en »Yerleihungs- und Genehmigungsurkunde». Behörig till bägge akterna
är administrativ myndighet (Kreisregieruny). »Verleihung» afser endast grundandet
af själfva nyttjanderätten såsom sådan, medan alla ordnings- och säkerhetsföreskrifter
innehållas i »die polizeiliche Genehmigung».

För meddelandet af »Verleihung» äro följande hinder föreskrifna:

1) om genom den föreslagna anläggningen allmänt väl skulle i afsevard mån
skadas. Härvid kommer särskild! i betraktande: sjöfart och flottning; stränders
och skyddsdammars säkra bestånd; tillfredsställandet af en orts oundgängliga vattenbelg
för dagligt bruk och till eldsläckning; undvikande af att vattnet förorenas
i sådan grad, att nödigt »Gemeingebrauch» omöjliggöres eller synnerligen försvåras;
samt möjligast fullständiga utnyttjande af tillgänglig vattenkraft,

2) om ägare af annan mark eller annan anläggning för vattnets nyttjande
skulle lida synnerligt men genom öfversvämning, bakvatten, vattenbrist e. d. Under
vissa i lagen stadgade förutsättningar är dock expropriation (zivangstceise Ablösung)
af dylika hindrande rättigheter tillåten.

Genom »Verleihung» kan nyttjanderätt äfven upplåtas till vattnet i en genom
uppdämning fylld kanal, men i sådant fall skall sökanden på samma gång åläggas
att öfvertaga en proportionell andel af det framtida underhållet af dammanläggningen
och kan jämväl få sig ålagdt att erlägga en del af kostnaden för dammens
uppförande.

Vid konkurrens mellan flera företag, som icke kunna bestå jämte hvarandra,
har det företräde, af hvilket man kan vänta den största allmänt ekonomiska nyttan.
Prioritet med afseende på tiden för ansökningens ingifvande grundar icke företräde.

I förläningsurkunden (Verleihung surkunde) bestämmes noggrant omfattningen
af den förlänade nyttjanderätten under angifvande af de särskilda föreskrifter
och villkor, som med hänsyn till det allmänna bästa eller iakttagandet af
allmänt ekonomiska intressen eller till skydd af tredje mans rättigheter eller intressen
äro erforderliga, därvid särskild! är att iakttaga, huruvida inskränkningar
tarfvas med afseende å tiderna för vattnets nyttjande, vattenmängd och vattenståndshöjd.
Ändamålet med anläggningen angifves äfven, dock icke i afseende a
kraftanläggningar så speciellt, att viss slags fabrikation uppgifves.

599

Wilrtemberg.

I regel meddelas »Yerleihung» utan inskränkning till tiden. Därest omöjlighet
föreligger att vid meddelandet af »Verleiliung» med full säkerhet förutse de
blifvande verkningarna af den förlänade nyttjanderätten, eller om en reglering af
vattendraget är att förutse, eller af andra dylika orsaker, kan nyttjanderätten dock
inskränkas till viss tid eller gifvas under uttryckligt villkor, att en senare komplettering
eller ändring i de gifna föreskrifterna förbehålles.

Viss tid kan bestämmas, inom hvilken den medgifna anläggningen skall vara
påbörjad och utförd samt verksamheten påbörjad, vid äfventyr att den förlänade
rättigheten förloras. Är sådan frist ej bestämd, förloras rättigheten, om ett helt
år får förflyta, utan att densamma tages i anspråk. Förlängning af fristen kan
medgifvas, om särskilda grunder icke tala däremot.

För »Yerleihung» af en nyttjanderätt till offentligt vatten erlägges en afgift
en gång för alla af 5 till 500 mark, hvilken summa, då fråga är om dammanläggning
för kraftverk, kan höjas till 5,000 mark med beräkning af 5 mark för hvarje
naturhästkraft (»rölle Pferdekraft»); jämväl för »Genehmigung-», som ej är förbunden
med »Verleiliung», äfvensom för »Erlaubnis» utgår en viss afgift.

Lider annan skada genom utöfvandet af en nyttjanderätt, som meddelats genom
»Verleiliung», kan lian icke väcka talan om rättighetens upphäfvande utan
endast om åstadkommande af anordningar, som utesluta de skadliga verkningarna.
eller, därest sådana anordningar äro omöjliga eller oförenliga med ett ändamålsenligt
utöfvande af nyttjanderätten, om skadestånd. Rätten till sådan talan förloras,
om den icke göres gällande inom 10 år efter den tid, då anläggningen skolat
vara fullbordad.

Den genom »Verleihung» grundade nyttjanderätten öfvergår med den mark
eller den anläggning, för hvilken den förlänats, till en följande rättsinnehafvare.

Genom utöfvandet af en nyttjanderätt till ett offentligt vatten får icke en ort
beröfvas sitt oundgängliga behof af vatten för hushållstarf och eldsäkerhet. Utöfvandet
skall ske på sådant sätt, att vatten och is så mycket som möjligt lämnas
obehindradt aflopp, att fiske och andra berättigade intressen icke onödigtvis åsamkas
men, och att hvarje för annan skadligt slöseri med eller uppdämning af vattnet
undvikes. Därest annat icke särskildt medgifvits, skall det bortledda vattnet, såvidt
det ej förbrukas, återledas till det offentliga vattnet.

Om dammanläggningar, ledningar o. d. befinna sig i bristfälligt skick, kan innehafvaren
af vederbörande myndighet åläggas att inom viss tid afhjälpa bristerna,
vid äfventyr att myndigheten eljest låter verkställa arbetet på hans bekostnad. Vid

Af gifter.

Utöfning af
in förlänad
nyttjanderätt.

WUrtemberg.

600

Vattenskil jedomstol.

Förlänad
nyttjanderätts
upphörande.

ombyggnad af en anläggning eller en väsentlig del af en sådan utan ändring af det
förutvarande tillståndet skall, så snart arbetet är utfördt, anmälan ske hos vederbörande
myndighet.

Om på grund af minskning i vattenmängden det framflytande vattnet icke
skulle vara tillräckligt att fylla alla nyttjanderättsinnehafvares behof, har polismyndighet
att fördela vattnet mellan de berättigade.

Inom hvarje förvaltningsområde (Oberamtsbezirk) skall finnas en vattenskiljedomstol
(Wasserscliiedsgericht), bestående af fem ledamöter, af hvilka två hafva
säte i domstolen på grund af sitt ämbete, medan tre väljas för viss tid af områdets
kommunalrepresentation. Skiljedomstolen har att vid tvistigheter angående nyttjandet
af ett offentligt vatten söka åstadkomma förlikning. Om de tvistande så
önska, skall den afgifva en skiljedom, som vinner laga kraft, om den ej inom viss
tid klandras genom anhängiggörande af talan hos vederbörande förvaltningsdomstol.
På anmodan af förvaltningsdomstolen äger skiljedomstolen vidare att afgifva utlåtanden
i hithörande frågor.

En meddelad »Verleihung» upphör:

1) genom att den berättigade afstår från densamma och anmäler detta till behörig
myndighet;

2) om man borttager de för nyttjanderättens utöfvande erforderliga anläggningarna
eller låter dem förfalla och dessutom underlåter att utöfva rättigheten under
en oafbruten tidrymd af 4 år (såvidt ej förläningsmyndigheten medgifvit en
frist), samt i det fall, att rättigheten kan utöfvas utan några anstalter, därigenom
att densamma icke begagnas under nyssnämnda tid;

3) om den fastighet, med hvilken en nyttjanderätt förbundits, försättes i ett
tillstånd, som stadigvarande utesluter tillgodogörandet af den förlänade rättigheten; 4)

vid slutet af den utsatta tidrymden, därest sådan blifvit bestämd;

5) om anläggningen förändras till en sådan med ett annat ändamål än det, för
hvithet nyttjanderätten meddelats.

Öfver förlusten af en nyttjanderätt besluta samma myndigheter, som meddela
»Verleihung».

Om en nyttjanderätt medför öfvervägande olägenheter eller faror för det allmänna
bästa, kan den fortsatta utöfningen däraf när som helst af »Kreisregierung»
helt och hållet eller delvis förvägras och aflägsnandet af den för nyttjanderätten
uppförda anläggningen påbjudas. Den berättigade skall dock för sådant

601

fall lämnas full ersättning för den skada, han bevisligen tillskyndats genom nämnda
åtgärder.

Vid hvarje dammanläggning, för hvilken »Verleihung» och »Genehmigung»
erfordras, skall på sökandens bekostnad på ett lätt synligt och för polismyndigheterna
när som helst tillgängligt ställe ett kontrolltecken (Eichzeichen) anbringas,
utvisande den högsta tillåtna vattenhöjden och, när vattnet skall hållas vid en viss
höjd, den lägsta tillåtna vattenhöjden. Dessa tecken skola uppställas under offentlig
uppsikt, och protokoll skall föras öfver förrättningen. Dylika vattenmärken skola
inom viss af administrativ myndighet bestämd frist anbringas jämväl å anläggningar,
som bestått före vattenlagens tillkomst. Ägaren af en anläggning åligger
att svara för underhållet af vattenmärkena och genast anmäla, om ett sådant skadas
eller ändras.

Ägaren skall tillse, att den föreskrifna högsta eller lägsta vattenhöjden ej öfver-
eller underskrides. Gör han ej detta, äger polismyndighet att på hans bekostnad
vidtaga erforderliga åtgärder. Ersättningsanspråk på grund af att dessa bestämmelser
ej iakttagits afgöras af de borgerliga domstolarna. För skada genom
naturligt vattenflöde ansvarar ägaren endast, om han genom att öppna luckor o. d.
kunnat förhindra öfversvämningen.

En dammanläggning får ej borttagas utan myndighets tillstånd, därest det ej
sker för att omedelbart därefter ersätta densamma med en ny dammbyggnad, i
hvilket fall det är tillräckligt att på förhand göra anmälan hos polismyndighet.
Tillstånd till borttagandet får ej vägras i annat fall, än då offentliga intressen
kräfva det, och endast intilldess erforderliga anstalter till dessa intressens bevarande
vidtagits.

Stadgandena om de tvångsrättigheter, hvilka medgifvas till befrämjande af
de i vattenlagen afsedda företag, äro i stort sedt öfverensstämmande med motsvarande
föreskrifter i den badensiska vattenlagen.

Bestämmelserna angående »Wassergenossenschaften» erbjuda ej heller några
väsentliga olikheter. Såsom anmärkningsvärdt torde dock böra framhållas, hurusom
den wurtembergska lagen under vissa förutsättningar föreskrifver delaktighetstvång
i »Genossenschaften» för utförande af vattenafledning i torrläggningssyfte,
ej blott då torrläggningen sker i odlingsändamål, utan äfven då möjliggörande
af torftäkt åsyftas.

Till upplysning om de med afseende å offentliga vatten bestående rättsförhållanden
skall hos hvarje »Kreisregierung» föras en vattenrättsbok. Hos närmast

76—091$04. Förslag till Vattenlag.

Wlirtemberg.

Vatten märken.

Borttagande
af dammbyggnad.

Tvångsrät tigheter.

> Wassergenossenschaft.
*

Vattenrätts bok.

WUrtemberg. 602

lägre myndighet (»Oberamt») skall finnas en afskrift af boken, i hvad den rör myndighetens
område.

För beståndet och omfattningen af de särskilda vattenrättigheterna är införandet
i vattenrättsboken icke bestämmande, utan i detta hänseende gäller den rättsgrund,
på hvilken rättighetens förvärf stöder sig.

I vattenrättsboken måste alla rättsförhållanden beträffande offentliga. vatten
införas, hvilka, efter det vattenlagen trädt i kraft, under medverkan af myndigheternas
grundas eller ordnas med hänsyn till bestånd eller omfattning. Särskildt
skall införning ske beträffande:

1) »Verleihung» af särskilda vattenrättigheter samt »Genehmigung» i fråga
om utförande eller ändrande af vattenanläggningar;

2) »Erlaubnis», som meddelas till inledande af flytande ämnen i offentliga
vatten eller till uppförande af broar, färjanstalter m. m.;

3) Reglementariska föreskrifter angående vattenfördelningen mellan flera berättigade
i tider af vattenbrist;

4) Fastställandet af tillåten dämningshöjd vid redan befintliga anläggningar,
som sakna vattenmärken;

5) »Genehmigung» i fråga om företag, som skola utföras genom ett vattenbolag,
fastställandet af dylikt bolags stadgar samt upplösning af ett vattenbolag;

6) Upphörandet af en nyttjanderätt till ett offentligt vatten;

7) Domar och skiljedomar rörande beståndet eller omfattningen af en nyttjanderätt
till ett offentligt vatten.

Alla väsentliga uppgifter rörande en rättighet skola införas, och de offentliga
urkunder, som röra rättigheten, särskildt förlänings- och tillståndsurkunder m. m.,
skola intagas såsom bilagor.

I vattenrättsboken böra äfven införas de vid tiden för vattenlagens trädande i
kraft redan bestående rättsförhållanden med hänsyn till offentliga vatten. Regleras
rätten af en koncessionshandling eller annan offentlig urkund, som finnes hos
»Kreisregierung» tillgänglig, sker införandet ex officio; i annat fall kan införandet
ske endast efter ansökan af en sakägare, sedan erforderliga bevis förebragts.
I sistnämnda fall kan införandet ske med angifvande af den omfattning, i hvilken
rättigheten faktiskt utöfvas, såvida invändningar icke framställas däremot från
någon, hvars intresse beröres af rättigheten, och orättmätigheten af densammas bestånd
icke kan ådagaläggas.

1 vattenrättsboken hunna slutligen införas andra rättsförhållanden rörande of -

603

fentliga vatten än de här ofvan omförmälda, därest bevis för rättsförhållandenas bestånd
föreligga.

Införandet i vattenrättsboken sker kostnadsfritt.

För att öfvervaka att gällande bestämmelser rörande nyttjandet af offentliga
vatten noga efterlefvas, hållas på föranstaltande af inrikesministeriet regelbundet
återkommande vattensyner eller tekniska besiktningar. Öfver synen föres protokoll.
Kostnaderna åligga statskassan. Synen förrättas af en tekniskt bildad person, som
utses af ministeriet eller, efter bemyndigande, af »Kreisregierung». Synen skall
kungöras på i hvarje ort öfligt sätt.

I de fall, då »Kreisregierung» har att träffa afgöranden enligt vattenlagen,
skall densamma bestå af fem ledamöter, däraf en tekniker samt två, hvilka för
viss tid valts den ene af landtbrukare och den andre af industriidkare inom kretsen.
Då fråga är om åläggande af tvångsförpliktelser, skall jämväl en domstolsledamot
deltaga i afgörandet.

Öfriga tyska stater.

Då vattenrättslagstiftningen i andra tyska stater än de i det föregående omförmälda
är af äldre datum, har någon redogörelse för densamma här icke ansetts nödig.
Hvad Preussen beträffar, är emellertid att märka, hurusom förslag till ny vattenlag
utarbetats dels år 1893 och dels, sedan nämnda förslag i intresserade kretsar
mötts med starkt motstånd, år 1907. Huruvida sistnämnda förslag blifvit framlagdt
för landtdagen och möjligtvis upphöjts till lag, är icke bekant.

■ ■

Österrike.

I Österrike äro de vattenrättsliga förhållandena reglerade dels genom en den
30 maj 1869 utfärdad rikslag, hvilken var afsedd att för den österrikiska vattenrätten
skapa en principiellt likformig grundval, dels ock genom särskilda för kronländerna
utfärdade landsvattenlagar, hvilka ansluta sig till sagda rikslag. Då landsvattenlagarna
i alla väsentliga punkter öfverensstämma med hvarandra, mestadels
ordagrant, skall här endast lämnas en kortfattad redogörelse för en af dem, nämligen
den för Böhmen den 28 augusti 1870 utfärdade vattenlagen.

Österrike.

Vattenin spektion.

>Kreisregierung>
såsom
beslutande
myndighet
enligt
vattenlagen.

Österrike. 604

Offentliga

vatten.

Privata vatten.

Nyttjandet
af privata
vatten.

Nyttjandet
af offentliga
vatten.

Enligt sistnämnda lag äro floder och strömmar med deras förgreningar offentlig
egendom (öffentliches Gul) alltifrån det ställe, där de börja begagnas för skeppsfart
eller flottning med sammanbundna flottar, och behålla denna egenskap, äfven
om deras begagnande för nämnda ändamål tidtals afstannar eller helt och hållet
upphör. Men äfven de sträckor af floder och strömmar, hvilka icke tjäna berörda
ändamål, såväl som bäckar, sjöar och andra rinnande eller stillastående vatten, äro
offentlig egendom, i den mån de icke på grund af lag eller någon särskild privaträttslig
titel äro enskild egendom.

Såvida icke annan person förvärfvat sig rätt därtill, tillhör vattnet under jorden
samt i källor, brunnar, diken, dammar, för privatändamål anlagda kanaler, vattenledningar
m. m. äfvensom af nederbörd bildade vattensamlingar jordägaren.
Aflopp från sådana vatten tillhöra äfven jordägaren, så länge vattnet finnes å hans
grund och icke fallit ut i ett offentligt eller annan tillhörigt privat vatten. Privata
vattendrag anses, där ej annat kan visas, såsom tillbehör till de fastigheter,
öfver eller mellan hvilka de framrinna; men regeringen kan med tillämpning af
vanliga expropriationsregler för offentlig egendom förklara sådana privata vattendrag,
som lämpa sig till skeppsfart eller flottning med sammanbundna flottar.

Ägaren af ett privat vatten kan fritt tillgodogöra sig detsamma, med förbehåll
likväl för de inskränkningar, som föranledas af någon speciell rättstitel. I
fråga om rinnande vatten måste dock hänsyn tagas såväl till andra vattenintressenters
rätt som till det allmännas intressen. Sålunda må icke intrång göras i annans
rätt genom förorening af vattnet, genom menlig uppdämning eller genom öfversvämning
eller försumpning af annans mark. Till förfång för nedanför liggande
fastighet får vattnets naturliga lopp icke ändras, likasom å andra sidan ägare af
nedanför varande fastighet ej får till men för ofvanliggande hindra det naturliga
afloppet. Vatten, som afledes från ett privatvatten och icke förbrukas, skall återledas
till den naturliga bädden, innan vattnet berör annans fastighet. Om stränderna
vid ett rinnande privatvatten tillhöra olika ägare, har hvardera strandens
ägare rätt att tillgodogöra sig hälften af det förbiflytande vattnet, såframt ej annan
fördelningsgrund kan lagligen visas.

Till badning, tvätt, dryck och vattenhämtning med mindre ämbar må vattnet i
privata floder och bäckar användas af enhvar, såvida tillträde till vattnet kan erhållas.

I offentliga vatten må vattnet användas till »Genieingebrauch», hvartill räknas
badning, tvätt, vattenhämtning, upptagande af sand, is m. m., såvidt det kan ske

6,15 Österrike.

ulan särskilda anläggningar ocli utan att vattenloppet eller stränderna sättas i fara
eller annans rätt förnärmas. För hvarje annat nyttjande af vattnet äfvensom för
uppförande af eller ändring i därtill erforderliga anläggningar, som kunna hafva
inverkan pa vattnets beskaffenhet eller lopp eller på vattenståndet eller kunna utgöra
fara för stränderna, fordras koncession (Bewilligung) af vederbörande myndighet.

Särskilt framhåller lagen att till sådana vattenverk, hvartill fordras »Bewilligung»,
höra kraftanläggningar och dammbyggnader. Då nyttjandet af ett privat vatten
inverkar på andras rätt eller på ett offentligt vattens beskaffenhet, lopp eller vattenhöja,
är koncession erforderlig äfven härför.

»Bewilligung» meddelas af den administrativa myndigheten (die politische Be- Förfarandet
hörde) i det distrikt, hvarest anläggningen är belägen eller skall utföras. Till den- sionsmeddena
myndighet skall koncessionsansökningen ingifvas, åtföljd af belysande planer och lande.
ritningar, uppgjorda af sakkunnig person, med därtill fogade uppgifter om den ti 11-ärnade anläggningens ändamål och omfattning samt det vattendrag, i hvilket den
är afsedd att utföras, och den vattenmängd, som erfordras; om sättet för anläggningens
utförande på basis af de uppgjorda planerna; om de fördelar, som af företaget
kunna förväntas, samt de olägenheter, som äro att befara, ifall anläggningen
icke kommer till stånd; om alla vattenrättsinnehafvare och öfriga intressenter, hvilkas
rätt beröres af företaget, jämte de yttranden dessa må hafva afgifvit öfver ansökningen;
samt om de jordområden och vattenverk, som måste afstås eller belastas
med servitut, och deras ägare.

Såframt det ej redan på grund af innehållet i ansökningen med dess bilagor
framgår, att företaget af offentliga hänsyn icke kan tillåtas, låter myndigheten genom
sakkunniga personer, om så erfordras, genom syn på stället verkställa utredning,
särskildt angående följande punkter: om företaget ändamålsenligt kan utföras;
de fördelar och olägenheter, det kan medföra, och i hvilket förhållande dessa fördelar
och olägenheter siå till hvarandra; om den begärda vattenmängden kan för det
afsedda ändamålet tagas i bruk utan kränkning af redan bestående nyttjanderättsförhållanden
och utan fara för offentliga intressen; om den projekterade anläggningen,
för det fall att den afser ett industriellt ändamål, skulle medföra oöfverstigliga
hinder för vattnets användande till jordbrukets gagn, och om denna intressekonflikt
kan utan men för den industriella anläggningen lösas genom bestämmande
af en annan belägenhet för densamma vid vattendraget; samt slutligen i hvad män
främmande egendom behöfver afträdas eller belastas med servitut och hvilka ersättningar
härför böra af sökanden utgifvas. Uppstå betänkligheter, huruvida det

Österrike. 606

afsedda ändamålet öfverhufvud eller på det föreslagna sättet kan ernås, skola dessa
delgifvas sökanden för afgifvande af förklaring.

Sedan erforderliga undersökningar verkställts, behandlas ansökningen, såvidt
fråga är om en anläggning af större betydenhet eller sökanden påyrkar det, vid så
kalladt uppbuds förfarande, därvid vederbörande sakägare genom kungörelse i en för
officiella underrättelser bestämd tidning samt genom anslag i den kommun, där anläggningen
skall göras, jämte angränsande kommuner anmanas att före eller vid
den muntliga förhandling, för hvilken tid utsättes i kungörelsen, framställa sina
invändningar mot det ifrågasatta företaget. Göras ej invändningar sålunda, anses
godkännande vara af sakägande lämnadt. Särskild kallelse skall tillställas kända
sakägare. Vid mindre viktiga företag kan »förhortadt förfarande» äga rum, då
kungörelse i tidningarna och i angräsande kommuner icke erfordras. Användes sistnämnda
förfarande, blir sökanden under vissa förutsättningar icke säkerställd mot
senare invändningar, som stödja sig på privaträttsliga anspråk.

Efter afhållandet af den muntliga förhandlingen meddelar myndigheten beslut
i anledning af ansökningen, därvid, i händelse koncession beviljas, viss tid föreskrifves,
inom hvilken anläggningen skall vara fullbordad, vid äfventyr af koncessionens
förlust. Denna frist kan emellertid förlängas, om skäl därtill föreligga.
Konkurrens Vid konkurrens mellan flera företag sker vattenfördelningen enligt följande
inelföretagra grunder. I förhållandet mellan nya företag och redan bestående anläggningar skall
i första hand hänsyn tagas till de senares rättmätiga anspråk och först därefter de
nya anspråken i möjligaste mån tillfredsställas. A id inbördes konkurrens åter mellan
nya företag eller mellan redan bestående anläggningar i fråga om ett vattenöfverskott,
skall företräde gifvas åt det företag, som är af öfvervägande betydelse för
nationalhushållningen.

Klagan öfver den administrativa distriktsmyndighetens beslut föres hos den
högsta administrativa myndigheten i kronlandet och talan mot dennas utslag hos
åkerbruksministeriet.

Koncessio- I koncessionsurkunden skall bestämmas platsen, omfånget och sättet för be nenhåline''

gagnandet af vattnet. Därvid kunna, om så fordras, föreskrifvas särskilda villkor,
som tjäna att reglera och fixera vattnets användning, hvarjemte koncessionen kan
meddelas endast för begränsad tid eller med rätt till dess återkallande. Vid bestämmande
af nyttjanderättens omfattning måste tillses, att kommuner och bebyggda
orter icke komma att lida brist på vatten vid eldfara och för sina hushållsbehof.
Någon koncessionsafgift förekommer icke.

607

De koncessionerade anläggningarna skola af ägaren utföras och underhållas på
sådant sätt, att de, i den mån det är möjligt, lämna vatten och is fritt aflopp, icke
förorsaka fisket eller andra rättigheter med afseende å vattnet onödiga svårigheter
samt icke åstadkomma slöseri med vattnet. Försummelse härutinnan skall af koncessionshafvaren
afhjälpas inom viss förelagd tid, vid äfventyr att därför nödigt
arbete verkställes genom myndighetens försorg på den försumliges bekostnad. Därest
en dammanläggning medför bakvatten, försumpning eller annan skada för främmande
egendom, kan administrativ myndighet föreskrifva, antingen att dammägaren
skall själf vidtaga de ändringar, som erfordras för olägenheternas afhjälpande,
eller ock att sagda ändringar få utföras af dem, som påfordrat desamma, dock endast
såframt ej dammägaren härigenom tillskyndas en större olägenhet. De i sammanhang
härmed i frågakommande ersättningsanspråk skola, i brist af öfverenskommelse,
afgöras i domstoisväg.

Vid hvarje vattenverk och dammanläggning skola på ägarens bekostnad vattenmärken
anbringas, utvisande den högsta och eventuellt äfven den lägsta tillåtna
vattenhöjden. Därest ägaren underlåter sin skyldighet att, när vattnet stiger öfver
fastställd höjd, vidtaga erforderliga åtgärder till befordrande af vattnets afrinning,
äger den, som lider skada af försummelsen, att af den lokala polismyndigheten erhålla
handräckning på den försumliges bekostnad.

Om koncessionen icke uttryckligen inskränkts att gälla viss person, åtföljer
den äganderätten till den anläggning, för hvilken koncession meddelats, öfverflyttande
af koncession till annan anläggning eller till annan fastighet får ske endast
med tillstånd af den myndighet, som beviljat koncessionen.

Öfver utförandet af alla anläggningar, hvartill enligt lagen fordras koncession,
skola vederbörande myndigheter hafva uppsikt; efter anläggningarnas fullbordan
skola de äfven kontrollera deras öfverensstämmelse med det beviljade tillståndet
samt gifva föreskrifter om afhjälpande af konstaterade brister och afvikelser.

Hos vederbörande distriktsmyndighet skall föras en vattenbok jämte vattenkartor,
hvari införas samtliga i distriktet vid lagens ikraftträdande bestående äfvensom
de på grund af vattenlagen förvärfvade nyttjanderätter till vatten jämte bestämmelser,
som gifvas beträffande dämningshöjd.

Förutom i de fall, då enligt den allmänna lagen .expropriation må äga rum, kan,
i ändamål att befordra ett vattendrags tillgodogörande, i administrativ väg föresknfvas,
att ägaren af ett rinnande privatvatten skall, såvidt han icke tillgodogör
sig detsamma eller inom viss af myndigheten honom förelagd tid tager det i bruk.

Österrike.

Utafningen
af en beviljad
nyttjanderätt.

Koncessionens
öfvergång.

Uppsikt.

Vattenbok.

Tvångsrät ter.

vara skyldig att mot skälig ersättning afstå detsamma till andra, som kunna
på ett nyttigt sätt använda det. Åt den, som erhåller en sådan rättighet, meddelar
myndigheten tillstånd att tillgodogöra sig vattnet, därvid tillika föreskrifves, att
vattnet inom viss tid skall hafva tagits i bruk vid äfventyr af rättighetens förlust.
Om fastställdt skadestånd icke inom behörig tid gäldas, kan äfven detta medföra
den medgifna rättighetens förverkande,

Vederbörande myndighet kan vidare föreskrifva, att en fastighetsägare skall
mot skälig ersättning tåla sådant servitut å sin mark, att annan tillhörigt vatten
må ledas öfver densamma och att för ledningen erforderliga verk och anläggningar
må utföras därstädes. Från öfvertagandet af sådant servitut kan markägaren
emellertid fritaga sig genom att mot skälig ersättning afstå den för ledningen och
anläggningarna erforderliga marken.

Den, som utför en bevattningsanläggning eller en vattenverksanläggning, som
kan förväntas medföra väsentlig nytta för det allmänna, har rätt fordra, att mot
skälig ersättning servitut af nyssnämnda beskaffenhet upplåtes såväl för vattnets
till- och afledning som för uppförande af erforderliga dammbyggnader, slussar och
andra inrättningar, eller ock att, om fastighetsägaren föredrager det, nödig mark
afträdes. Från denna tvångsrätt äro likväl undantagna byggnader med tillhörande
gårdar, trädgårdar och inhägnade parkanläggningar. Ägaren af den med servitut
besvärade fastigheten kan påyrka rätt att jämte anläggaren få nyttja den å
hans mark utförda anläggningen emot ett proportionellt deltagande i anläggningsoch
underhållskostnaderna, dock endast i den man detta låter förena sig med anläggningens
ändamål. Om ett sådant yrkande framställes först sedan anläggningen
börjats eller utförts, skall jordägaren dessutom bära kostnaden för möjligen erfor -

Fiske.

Defensiva

vattenföre tag.

derliga ändringar i anläggningen.

Fiskerätt utgör icke hinder för annan nyttjanderätt till vatten, utan medför
endast rätt till anspråk på skadestånd, som bestämmes af förvaltningsmyndigheten
eller, om parterna icke åtnöjas med myndighetens beslut, af domstol.

I fråga om vattenafledning för marks torrläggning äga ofvannämnda bestämmelser
om rätt att anlägga ledning öfver annans mark m. m. analog tillämpning.

För alla byggnadsarbeten i offentliga vatten, hvilka verkställas i skydds- och
regleringssyfte och icke utföras af staten, erfordras tillstånd (Genehmigung) af vederbörande
myndighet. Äfven för dylika arbeten i privata vatten är tillstånd erforderligt,
då de hafva inverkan på tredje mans rätt eller på ett offentligt vattendrags
beskaffenhet, lopp eller vattenhöjd.

Österrike.

609

Åtgärder till skydd mot vattnets skadliga inverkningar åligger det i förslå
hand ägarne af de hotade fastigheterna eller anläggningarna att vidtaga. Vid
utförandet af sådana arheten måste strandägarne mot skälig ersättning tillstädja,
att stränderna, i den mån det erfordras, tagas i bruk.

För skyddsarbeten, strandreglerings- eller vattenafledningsföretag, som utföras
i det allmännas intresse, finnes rätt till expropriation af mark och anläggningar
äfvensom rätt att få erforderliga servitut upplåtna. Om allmänna intressen
bjuda det, kunna kanaler och andra ledningar för vattnet äfven utan ägarnes och
nyttjanderättshafvarnes samtycke flyttas, om det kan ske utan att ändamålet med
anläggningen förfelas.

Om byggande i vatten — vare sig af lukrativ eller defensiv art — utföres med
allmänna medel och genom arbetet nytta tillskyndas angränsande fastigheter eller
anläggningar, kunna dessas ägare på administrativ väg åläggas att lämna skäligt
bidrag till byggnadskostnaderna.

Den böhmiska lagen innehåller i likhet med de tyska vattenlagarna utförliga > Wasserbestämmelser
om »Wassergenossenschaften». Dessa kunna bildas antingen genom ^håftenl
öfverenskommelse mellan samtliga deltagare eller på grund af majoritetsbeslut genom
vederbörande förvaltningsmyndighets förordnande. Ändamålet med »Wassergenossenschaften»
angifves vara utförande af vattenbyggnader i skydds- eller regleringssyfte
eller ock verkställande af vattenaflednings- eller bevattningsföretag.

Den österrikiska vattenrättslagstiftningen anses numera i flera hänseenden
föråldrad; och frågan om densammas revidering i vissa stycken har redan länge
statt pa dagordningen. Ett af de önskemål, som härvid mera allmänt uttalats, nämligen
koncessionernas meddelande allenast för begränsad tid, har så till vida vunnit
beaktande, som det österrikiska åkerbruksministeriet år 1899 med stöd af den
gällande lagen förordnat, att vattenrättigheter, särskildt sådana för elektriska kraftstationer,
i regel skulle medgifvas endast för viss tid, helst 50 å 60 år.

År 1909 bragtes frågan om ändrade bestämmelser på vattenrättens område på Ändrings
tal i riksrådet, i det att åtskilliga ledamöter af »Abgeordnetenhaus» då motionerade f°rsla9-om en hemställan till regeringen att för kronländernas landtdagar framlägga förslag
till ändring i de särskilda vattenlagarna i öfverensstämmelse med ett vid mo77
091204. Förslag till Vattenlag.

Österrike. 610

tionen fogadt utkast. De häri ifrågasatta ändringarna gingo hufvudsakligen ut på
följande.

Såsom offentlig egendom skulle räknas alla strömmar, floder, häckar och sjöar
äfvensom grundvatten, med undantag allenast för sadana vatten, som pa grund af
bevislig, speciell rättstitel tillhörde någon.

Koncession till utnyttjande af »den motoriska kraften» i offentliga vatten
skulle, såvidt fråga vore om företag för statens, kronländernas, kommuners eller
andra offentliga korporationers räkning, meddelas på 90 år, men i alla andra
fall på högst 50 år. Ett förnyande af koncessionen skulle dock kunna äga rum,
såframt icke anspråk på vattenkraften gjordes för ett i ekonomiskt hänseende mera
betydande företag eller ock offentliga intressen lade hinder i vägen för koncessionens
förnyande. Om vid koncessionstidens utgång »Bewilligung» förlänades annan,
ägde den nye koncessionären öfvertaga damm- och ledningsanläggningar mot ersättning
allenast för anläggningskostnaden eller, där det nuvarande värdet vore mindre,
endast för detta. Särskilda bestämmelser föreslogos angående koncessionens upphörande
jämväl under koncessionstiden pa grund däraf, att medgifven anläggning
icke inom viss tid påbörjats eller fullbordats eller att driften under viss tid inställts
m. m.

Åt regeringen öfverlämnades att för stadens eller vederbörande lands egna ändamål
förbehålla utnyttjandet af vattenkraften i ett offentligt vatten, i den mån icke
redan förlänade rättigheter stode hindrande i vägen.

Koncession för vattenkraftsanläggningar på mera än 25 hkr skulle meddelas
af vederbörande »Landesregierung» med samtycke af »Landesausschuss». Koncession
skulle gifvas blott för ett bestämdt ändamål och åt en bestämd fysisk eller
juridisk person; utan koncessionsmyndighetens samtycke skulle en öfverlåtelse af
koncessionen till annan person eller dess användning till annat ändamål icke få ske.

Motionärernas förslag innehöll vidare föreskrifter dels om en koncessionsafgift,
att efter en i förhållande till den koncederade vattenkraftens storlek stigande skala
på en gång utgå för alla anläggningar om mer än 10 hkr, och dels om en för alla
vattenverk årligen utgående »vattenränta», hvilken likaledes skulle bestämmas efter
en stigande skala, i hvilken progressionen dock var väsentligt större än i fråga om
koncessionsa fgiften. De medel, som pa nämnda sätt inflöte till vederbörande lands
kassa, skulle i första hand användas till de naturliga vattendragens vidmakthållande.

Förslaget gick slutligen ut på en utsträckning af expropriationsrätten, därvid

särskild t är att märka, hurusom expropriation åt'' befintliga vattenkraftsanläggningar
medgafs till förmån för sådana anläggningar, hvilka vore af en väsentligt högre
nationalekonomisk betydelse; och skulle i detta fall ersättningen, om ersättningst
agaren så önskade, utgå i form af kraft.

Det omförmälda förslaget hann emellertid icke före afslutningen af riksrådets
session år 1909 blifva föremål för någop vidare parlamentarisk behandling. Huruvida
det sedermera återupptagits, är icke kändt.

Samma år eller 1909 hade inom österrikiska åkerbruksministeriet utarbetats ett
utkast till förändringar i den böhmiska vattenlagen, hvilket utkast var afsedt att
tjäna till modell för de andra kronländerna. Nämnda utkast öfverensstämmer i väsentliga
punkter med det ofvan omförmälda på enskildt initiativ framkomna förslaget.
Grundvattnet bibehölls dock fortfarande såsom privatvatten, men dess användande
gjordes väsentligen beroende af särskild »Bewilligung» från myndigheternas
sida.

Koncession för utnyttjande af ett offentligt vattens vattenkraft skulle, såvidt
rörde enskilda företag, meddelas för en tid af 60 år; i öfrigt innehöll utkastet hufvudsakligen
samma bestämmelser, som ofvan angifvits, i fråga om koncessionstid,
anledningar till koncessionens upphörande och regeringens rätt att förbehålla vattenkraften
i ett offentligt vatten för statens eller vederbörande lands behof samt
beträffande rätt att till förmån för en anläggning af stor allmänekonomisk betydelse
expropriera ett befintligt vattenverk. Ersättning i sistnämnda fall genom kraftöfverföring
har dock icke upptagits. Utkastet innehåller ej någon förändrad föreskrift
i fråga om den myndighet, som har att meddela koncession, och ej heller bestämmelser
om koncessionsafgift och vattenränta. Till förekommande af vattenrättskoncessioners
förvärfvande i rent spekulationssyfte föreskrefs däremot såsom
obligatoriskt bestämmande af viss tid, inom hvilken den medgifna anläggningen
skulle påbörjas och fullbordas. Hvad ändringsförslaget i öfrigt innehåller synes
i allmänhet mera afse ett förtydligande än en ändring af gällande lag.

Huruvida det nu nämnda, på officiell väg utarbetade utkastet under år 1910
framlagts för riksrådet och eventuellt ledt till någon lagändring, är icke bekant.

Österrike.

italien.

612

Offentliga
och privata
vatten.

Lagen den
10 augusti
1884.

Koncession.

Koncessionens
innehåll.

Koncessions

tid.

Italien.

Enligt den italienska civillagen äro vattnen i Italien indelade i två kategorier:
offentliga ock privata. Offentliga äro alla. floder och sådana strömmar, sjöar och
bäckar, som kunna användas i det allmännas, industriens eller jordbrukets tjänst,
äfvensom sådana källor, som lämna ett väsentligt tillflöde till berörda vatten. Till
privata vatten räknas egentligen endast sådana vattendrag, som upprinna pa vederbörande
jordägares grund, vattensamlingar, som bildats af regnvatten, samt sådana
vatten, hvartill vederbörande grundar sin rätt på någon särskild rättstitel.

Den 10 augusti 1884 erhöll Italien en lag om vattenafledning från offentliga
vatten (Legge concernente le derivationi di acque pubbliche), som ännu är gällande.

Enligt densamma fordras för rätt att afleda offentliga vatten eller att vid sadana
vatten anlägga kvarnar eller andra vattenverk antingen en på särskild rättstitel
grundad rätt till vattnet eller ock koncession af vederbörande myndighet.
Koncession meddelas mot erläggande af en afgift (canone) samt pa vissa i lagen
föreskrifna villkor och gifves alltid med förbehåll för tredje mans rätt. Koncessioner
för all framtid kunna endast meddelas genom lag. I öfrigt meddelas koncession,
såvidt angår sjöar, gränsfloder, segelbara vattendrag och vissa andra vatten, genom
ett kungligt dekret på förslag af finansministern, sedan yttrande i saken afgifvits af
vederbörande provinsråd (Consigli provinciali). I fråga om andra vatten meddelas
koncession af prefekten i prefekträdet (Consiglio di prefettura), sedan, i händelse
invändningar framställts mot koncessionens meddelande, statens civila mgenjörskår
(VUfficio del Genio civile) blifvit i saken hörd.

Koncessionsakten skall innehålla bestämmelser om den vattenmängd, som far
af ledas, om sättet och villkoren för afledandet och återförandet af vattnet och om
det ändamål, hvartill vattnet må användas. Vidare skola i koncessionsakten intagas
erforderliga föreskrifter till skydd för jordbrukets, industriens och den allmänna
hygienens intressen äfvensom fastställas den årliga afgift, som skall erläggas till
statskassan. I koncessionsakten bestämmes äfven viss tid, inom hvilken vattnet
skall vara afledt och tillgodogjordt, vid äfventyr af koncessionens förlust. Denna
tid kan förlängas genom ett nytt dekret af vederbörande myndighet, för den händelse
laga hinder mött för arbetets utförande.

Koncessioner, som icke gälla för beständigt, meddelas för en tid icke öfver -

613

Italien.

stigande 30 år; men efter förloppet af denna tid har koncessionshafvarens rätt att
få koncessionen en eller flera gånger förnyad för 30 år i sänder, därvid dock vissa
ändrade förhållanden kunna medföra ändrade villkor. Förnyelse kan emellertid
förvägras, om koncessionshafvaren — enligt vederbörande myndighets åsikt — under
den gångna 30-årspcrioden icke uppfyllt ändamålet med koncessionen, vare sig
genom missbruk eller genom underlåtenhet att begagna densamma.

Koncessionsinnehafvaren äger rätt att ändra vattenverkets användning och Rätt till
dess maskinerier, för så vidt icke därigenom tredje man lider skada eller förändring ^gifven
sker i sättet eller i anordningarna för vattenafledningen, uti vattenmängden eller anläggning.
af platsen för vattnets återförande till vattendraget. Innan en förändring i användningen
af ett vattenverk vidtages, skall dock anmälan därom göras hos prefekturen.
Underlåtenhet häraf straffas med böter; och den administrativa myndigheten är
berättigad att på koncessionsinnehafvarens bekostnad återställa förhållandena i deras
förra skick, därest förändringen skulle förorsaka skada. Om förändringen skulle
medföra eu ökning af det vatten, som afledes, eller af drifkraften, erfordras därför
en tilläggskoncession med däraf föranledd proportionell ökning af den årliga afgälden.

Enhvar, som har ägande-, besittnings- eller nyttjanderätt till vattenaflednin- Utöfningen
gar från floder och bäckar, är skyldig att hålla inloppet till afledningskanalerna ''''{a™
försedt med lämpliga luckinrättningar och att hålla dessa i godt stånd. Han är ifnrättighet.
ansvarig för den skada, som kan förorsakas angränsande fastigheter, med undantag
för sådana fall, där »vis major» bevisligen föreligger. Genom nämnda luckinrättningar
skall vattenafledningen regleras på ett sådant sätt, att det vid högvatten
icke införes mera vatten i ledningskanalerna än dessa kunna rymma, och skall i
hvarje fall sörjas för, att det öfverflödiga vattnet får lämpligt aflopp.

Det åligger de offentliga myndigheterna att öfvervaka, att koncessionshafvaren Det allmänuppfyller
de förpliktelser, som ålagts honom i koncessionsakten, i den män desamma gZ ''emot,
beröra det allmännas intressen. Om i allmänt intresse ett vattendrags tillstånd för- k°n^sionsändras
under koncessionstiden, är staten icke skyldig att gifva koncessionshafva- ^
ren någon skadeersättning, men denne är berättigad fordra, att den fastställda årliga
afgifteu nedsättes eller efterskänkes, om det afledda vattnet minskas eller
helt borttages. Om de förändrade lokala förhållandena det tillåta, har koncessionshafvaren
rätt att på egen bekostnad utföra de för afledningens iståndsättande erforderliga
arbetena.

Beträffande de årliga koncessionsafgifterna gälla följande bestämmelser:

Koncessionsafgifter.

Italien. 614

a) För hvarje mått (100 liter i minuten) af dricksvatten eller af vatten för
bevattningsändamål erlägges, om skyldighet att återställa vattnets aflagringar icke
föreligger, årligen 50 lire;

b) för samma vatten erlägges, om skyldighet att återställa vattnets aflagringar
förefinnes, årligen 25 lire;

c) för bevattning af ägor genom afledning af vatten på sådant sätt, att vattnet
icke vid ledningens mynning kan uppmätas, erlägges för hvarje hektar årligen
0,50 lire;

d) för hvarje nominell hästkraft, bestämd till drifkraft, erlägges årligen 3 lire.
Den drifkraft, för hvilken afgift betalas, skall beräknas efter den fallhöjd, som effektivt
utnyttjas af motorn, d. v. s. skillnaden i höjd mellan afledningskanalens begynnelsepunkt
och den nedanför liggande motoranläggningen.

Till kommuner och välgörenhetsinrättningar lämnas kostnadsfria koncessioner

å dricksvatten.

För kvarnar och andra vattenverk, som till följd af vattenbrist endast kunna
drifvas intermittent, skall afgiften beräknas efter genomsnittet af den disponibla
kraften under ett år; dock får den årliga afgiften i intet fall sättas lägre an till 3

Den. som erhållit koncession för användande af vatten i bevattningsändamål,
äger rätt att jämväl begagna vattnet till drifkraft, under förutsättning att tredje
man icke däraf vållas skada och att anmälan därom ingifvits till prefekten. Innehafvare
af koncession å vatten till drifkraft får däremot icke använda vattnet till
bevattning utan att därtill hafva erhållit en särskild koncession. Därest vattnet
användes till båda de nämnda ändamålen, utgöres för koncessionen den högsta af de
för desamma fastställda afgifterna.

Förteckning Genom ministerns för de offentliga arbetena försorg skall i hvarje provins
öfver offent- upprättas en förteckning öfver offentliga vatten i provinsen. Förteckningarna
uga vatten. ^ odi därefter äga vederbörande intressenter att inom en tid af 3

månader inkomma med påminnelser. Sedan härefter provinsråden, styrelsen for de
offentliga arbetena (Consiglio dei Lavori pubblici) och statsrådet (Consigho di
Stato) afgifvit utlåtanden, stadfästas förteckningarna genom ett kungligt dekret.
Förteckning Ministern för de offentliga arbetena åligger det äfven att tillse, att i hvarje provins
''ÖfVanlä!l-n'' upprättas, publiceras och förvaras en förteckning öfver afledningar från offentliga
ningar. vatten. I anledning häraf skola alla, som begagna offentliga vatten, vara sky diga

Italien.

6 tf)

att inom 2 år, sedan förstnämnda förteckning blifvit publicerad i hvarje provins,
hos prefekten göra anmälan om sin nyttjanderätt till vattnet.

I lagen tillkännagifves, att före densammas trädande i kraft ett reglemente Reglemente
skall utfärdas, som innehåller normerna för lagens tillämpning. Ett dylikt regie- dm isg3°V''
mente utfärdades äfven den 9 november 1885, men detta har sedermera blifvit ersatt
med det för närvarande gällande reglementet af den 26 november 1893.

Detta reglemente innehåller mycket detaljerade bestämmelser om koncessionsansökningar
och deras behandling, kontrollen öfver koncessionerade anläggningar

m. m. De flesta af dessa bestämmelser kunna betraktas såsom en närmare utveckling
af lagens bestämmelser. Men reglementet innehåller äfven en del stadganden
af mera fundamental natur.

Sålunda föreskrifver reglementet, att af flera konkurrerande koncessionsansökningar,
hvilka på grund af tekniska skäl icke kunna jämsides bifallas, den skall
erhålla företräde, som först inkommit. Från denna regel kan emellertid undantag
göras till fördel för en senare inkommen ansökan, då viktiga allmänna intressen
tala härför. Af hänsyn till viktiga allmänna intressen är vederbörande myndighet
äfven berättigad att vägra koncession.

Reglementet föreskrifver vidare, att då koncessionen, vare sig på grund af
koncessionstidens utgång eller af annan anledning, upphör att gälla, koncessionshafvaren
är skyldig att på egen bekostnad låta utföra alla raseringsarbeten, som
vederbörande myndighet finner nödvändiga för att sätta vattendragets bädd och
stränder i sådant skick, som med hänsyn till allmänna intressen och tredje mans
lätt kräfves. Administrationen är icke skyldig att, då koncessionen upphör, gifva
koncessionshafvaren ersättning för det fall, att den vill behålla de i vattendragets
bädd eller på dess stränder utförda arbeten och anläggningar, och den träder omedelbart
i besittning af dessa till följd af det dekret, på grund hvaraf koncessionen
upphör.

Konkurrerande
koncessionsansökningar.

Koncessionshafvares

skyldighet
vid koncessionens
upphörande.

Slutligen föreskrifver reglementet, att då fråga är om stora afledningsföretag, Successivt
vid hvilka koncessionsinnehafvaren icke omedelbart, tager i bruk allt det vatten utfö,,anfc af
eller den drifkraft, som genom koncessionen upplåtits, vederbörande myndighet anläggninkan
bestämma, att arbetena successivt skola utföras och att afgifterna skola utgöras
med belopp, svarande mot det utförda arbetet. I dylika fall skola i koncessionsakten
de särskilda perioderna för arbetets utförande fastställas, i det att för hvarje
period bestämmes den kvantitet vatten och den drifkraft, som skall utnyttjas, äfven -

Italien.

616

som den häremot svarande afgiften. Prolongering af de sålunda fastställda terminerna
kan medgifvas, om särskilda skäl härför förefinnas.

Jämte nu omförmälda lag och reglemente finnas åtskilliga författningar angående
utförande af såväl bevattningsföretag som företag för vattenkrafts tillgodogörande
genom konsortier äfvensom angående torrläggning af vattendränkt
mark.

På grund af den snabba utvecklingen af elektricitetens användning och öfverföring
på långa afstånd, som ägt rum under de sista årtiondena, blef lagen af 1884
snart föråldrad. Efter åtskilliga förarbeten till ändringar i densamma tillsatte regeringen
år 1898 en kommission, som skulle förbereda en omarbetning af 1884 års
lag.

1898 års
kommission.

Kommissionens
förslag.

Kommisionens uppgift angafs i tillsättningsdekretet på följande sätt:

a) att uppställa regler och gränser för meddelande af koncessioner å vattenafledning
från offentliga vatten, vare sig för elektrisk järnvägsdrift eller för industriella
och agrikulturella ändamål;

b) att utreda, huru koncessionsbestämmelserna borde affattas till förekommande
af osunda spekulationer och monopol äfvensom till förhindrande däraf, att en
koncession användes för annat ändamål än det, hvarför den meddelats;

c) , att formulera de för sådant ändamål erforderliga ändringarna i gällande lagar
och reglementen.

Den 10 november 1898 afgaf kommissionen sitt betänkande. I detta föreslog
kommissionen, att i lagen skulle intagas den i 1893 års reglemente fastslagna principen
om företrädesrätt för den förste koncessionssökanden med förbehåll för statens
rätt att med hänseende till det allmänna bästa vare sig vägra koncession eller

tilldela den åt en senare koncessionssökande.

Enligt lagen af 1884 är det vattendragets natur, som afgör, om koncession skall
meddelas genom kungligt dekret eller af prefekten. Kommissionen föreslog, att
kompetensen i fråga om meddelande af koncession skulle i stället vara beroende af
vattenafledningens omfattning och betydelse. Vattenafledningarna skulle sålunda

617

indelas i två klasser, åt Indika den första klassen skulle omfatta vattenafledningar
för uttagande af drifkraft, omfattande mer än 200 hkr, samt vattenafledningar för
vissa andra uppgifna ändamål, såsom bevattning eller vattenledningsbruk, då den
vattenkvantitet, som skulle afledas, vore af viss angifven storlek. För denna klass
skulle koncession meddelas genom kungligt dekret. Koncession för afledningar
af andra klassen, omfattande mindre företag, skulle däremot meddelas af prefekten,
som emellertid, då fråga vore om afledningar från offentliga sjöar, navigabla
vattendrag m. m., skulle inhämta tillstånd af ministern för de offentliga arbetena,
innan han fattade beslut i ärendet.

För att förhindra en osund spekulation i vattenfall föreslog kommissionen, att
den, som erhållit koncession å vattenafledning, icke, vid äfventyr af koncessionens
förlust, skulle äga att till annan öfverlåta densamma; dock att i samband med
koncessionens meddelande rätt skulle kunna medgifvas honom att inom högst 6
månader bilda ett konsortium eller bolag för koncessionens utnyttjande.

Kommissionen föreslog vidare, att för granskning af inkomna koncessionsansökningar
skulle tillsättas en permanent kommission, sammansatt af representanter
för de olika förvaltningsgrenarna. Innan koncession för vattenafledning af första
klassen meddelades, skulle denna kommission utreda, huruvida något offentligt intresse
eller något förhandenvarande eller framtida statsbehof vore till hinder för
koncessionens beviljande.

Enligt förslaget skulle staten äga rätt att reservera vattenkraft till eget bruk.
Skulle staten sålunda för något allmänt ändamål vilja tillgodogöra sig eller för
framtida behof reservera för sig vattenkraft, skulle vederbörande administrativa
myndighet insända en framställning härom till ministern för de offentliga arbetena,
åtföljd af en detaljerad plan och en teknisk utredning af förslaget. Sedan den permanenta
kommissionen yttrat sig öfver förslaget, skulle ministern kunna besluta,
att ifrågavarande vattenkraft antingen omedelbart skulle tillgodogöras eller reserveras
för statens ändamål. Koncessionsansökningar, som genom ett sådant beslut
skulle blifva outförbara, skulle i och med beslutet anses hafva förfallit.

Med afseende å större vattenanläggningar föreslog kommissionen, att ett successivt
utnyttjande af vattnet skulle kunna medgifvas, men att någon motsvarande
reduktion af den årliga afgiften icke skulle äga rum, utan skulle denna betalas med
hela sitt belopp från koncessionens början, vare sig vattnet eller kraften utnyttjades
eller icke. Därigenom skulle det komma att ligga i koncessionsinnehafvarens eget
intresse att så snart som möjligt utnyttja koncessionen. Dessutom föreslog kom 78—091204.

Förslag till Vattenlag.

Italien.

618

Permanent

vattenkom mission.

Eegeringsförslag
år
1899.

Senatskommitténs
utlåtande.

missionen, att förlängning af de bestämda terminerna skulle kunna ske endast,
då det kunde visas, att »vis major» förelegat.

I lagens bestämmelser om rätt för koncessionsinnebafvare att erhålla koncessionen
förnyad föreslog kommissionen den förändring, att denna rätt endast skulle
afse koncessionens förnyelse en gång. Då fråga blefve om koncessionens förnyelse
andra gången — alltså efter 60 år — skulle det ligga i statens skön att bevilja ansökan
om förnyelse eller icke.

Vidare innehöll förslaget en bestämmelse om, att en förut gifven koncession
skulle kunna för en viss förlängbar tid upphäfvas till förmån för staten eller nya
koncessionsinnehafvare, under förutsättning att den ursprungliga koncessionsinnehafvaren
erhölle samma vattenmängd eller drifkraft, som han genom koncessionens
upphäfvande förlorat. Härigenom skulle man vinna, att en mindre vattenkraftsanläggning
icke skulle kunna stå hindrande i vägen för en större anläggning.

Den 11 juni 1899 tillsattes genom ett kungligt dekret, i öfverensstämmelse
med kommissionens förslag, en permanent kommission (Comissione centrale permanente)
för behandling af koncessionsansökningar, sammansatt af representanter
för administrationens olika grenar.

Redan förut eller den 17 mars samma år hade ett med det omförmälda kommittéförslaget
i det väsentligaste öfverensstämmande lagförslag af regeringen förelagts
senaten, men någon fullständig parlamentarisk behandling synes förslaget under
den då pågående sessionen icke hafva undergått.

Med vissa ändringar förelädes förslaget den 11 december 1899 ånyo för senaten.
Bland de afvikelser, som härvid gjorts från 1898 års kommittéförslag, är att märka,
hurusom öfverlåtelse af koncession till tredje man, innan koncessionen blifvit fullständigt
utnyttjad, skulle kunna äga rum med finansministerns tillstånd. Vidare
skulle det enligt det senare förslaget åligga staten att, om vattenkraft reserverats
för statens behof, inom tre år framlägga ett definitivt förslag beträffande användningen
af den reserverade vattenkraften, hvilket förslag skulle tillsammans med förut
ingifna privata ansökningar vara underkastadt den vanliga behandlingen af koncessionsansökningar.
Hade staten däremot icke inom utgången af berörda tid, som
icke skulle kunna förlängas, framlagt ett sådant förslag, skulle behandlingen af de
privata ansökningarna gå sin lagbestämda gång.

Den senatskommitté (Ufficio centrale), som erhöll regeringens lagförslag till
granskning, tillstyrkte detsammas antagande af senaten, dock med vissa föränd -

ringar.

(>19 Italien.

Kommittén föreslog sålunda bl. a., att en koncessionsinnehafvare efter den
andra 30-årsperiodens utgång skulle kunna erhålla koncessionen förnyad för ytterligare
10 år, om han ingaf ansökan härom före utgången af den andra perioden
samt styrkte, att han haft betydliga kostnader för den ursprungliga anläggningens
iståndhållande eller utvidgning. Kommittén föreslog vidare den viktiga förändringen
i regeringens förslag, att den förste sökanden icke skulle hafva någon som helst
företrädesrätt till koncession, utan att koncession i regel skulle meddelas den, som
ingåfve det högsta anbudet. Af ansökningar, som innehölle lika höga anbud å koncessionsafgift,
skulle företräde gifvas åt den, som ställde i utsikt det bästa utnyttjandet
af vattnet eller den största kraftproduktionen. Endast mellan i öfrigt
likställda koncessionsansökningar skulle företrädet gifvas åt den först ingifna. Vidare
föreslog kommittén, att i lagen skulle intagas ofvannämnda, i 1893 års reglemente
meddelade föreskrifter, att en vattenkraftsanläggning efter koncessionstidens
utgång utan ersättning skulle tillfalla staten, samt att den förutvarande koncessionsinnehafvaren
skulle vara skyldig att på egen bekostnad verkställa de arbeten till
återställande af det förutvarande skicket, hvilka vederbörande myndighet kunde
< komma att föreskrifva.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med berörda hemställan godkände senaten Senatens beförslaget;
den af kommittén föreslagna bestämmelsen om företräde för den koncessionssökande,
som bjöde högsta af giften, gillades dock icke, utan följde senaten
i detta hänseende regeringens förslag. — Huruvida förslaget sedermera varit föremål
för deputeradekammarens behandling, är icke bekant; till lag har det under
alla förhållanden icke blifvit upphöjdt.

Frågan om en ny vattenlag har därefter hvilat till 1907, då ett nytt regeringsförslag
framkom. Sedan detta förslag — enligt hvilket bl. a. koncessionsafgifterna
väsentligt höjdes, såvidt fråga var om utnyttjande af vattenkraft — icke ledt till
något resultat, framlade regeringen den 15 december 1908 för senaten ett nytt för- Regeringsslag
till lag om afledning eller nyttjande af offentligt vatten (derivazioni e usi di ^‘fgos, **
acque pubbliche). Af innehållet i sistnämnda förslag skola här endast några få
punkter framhållas. Enligt detsamma skall koncession — såvida icke fråga är om
vattenafledning för elektrisk järnvägsdrift, i hvilket fall koncession meddelas för
samma tid som koncession å järnvägsdriften — beviljas för en tid af högst 30 år.

Efter utgången af denna tid skall koncessionsinnehafvaren äga. rätt att erhålla koncessionen
förnyad en gång, om han före koncessionstidens utgång ingifvit ansökan
därom samt fullgjort de skyldigheter, som enligt koncessionsakten ålegat honom.

Frankrike.

620

Lag den 8
april 1898.

Olika slag
af vatten.
1. Regnvatten
och källor.

Koncessionen kan icke förnyas för längre tid än den ursprungliga koncessionstiden.
Då koncessionen upphör att gälla, skall anläggningen utan ersättning tillfalla
staten, eller också skall den förutvarande koneessionsinnehafvaren vara skyldig att
på egen bekostnad borttaga anläggningen.

Koncessionsafgifterna föreslås i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagen af
1884.

Bland flera konkurrerande ansökningar, som det är antingen omöjligt eller
olämpligt att sammanjämka, skall afgörandet träffas med hänsyn till det ändamål,
vattenafledningen skall tjäna.

Elektrisk energi, som alstras af vattenkraft, får icke ledas utom Italiens gränser
utan särskild tillåtelse, som meddelas genom ett kungligt dekret för en tid, icke
öfverstigande koncessionstiden; tillåtelsen kan när som helst återkallas.

Angående förevarande förslags vidare öde saknas uppösning.

Frankrike.

Den gällande hufvudförfattningen för reglering af den franska vattenrätten
utgöres af en lag af den 8 april 1898 (Loi sur le réginie des eaux). Denna lag innehåller
emellertid ej uttömmande stadganden i ämnet, utan finns jämte densamma
ett flertal författningar, hufvudsakligen af äldre datum, hvilka fortfarande äga
tillämpning.

Ehuru 1898 års lag var resultatet af långa tiders förarbeten, ansågs densamma
redan vid dess ikraftträdande mindre tillfredsställande och rent af föråldrad.
Under den följande tiden hafva också i deputeradekammaren såväl från regeringens
sida som af enskilda motionärer framlagts ett flertal förslag, åsyftande en omdaning
af den franska vattenrätten, särskildt med hänsyn till vattenkraftens rationella och
för landet mest gagneliga utnyttjande. Af dessa förslag skola här nedan — efter
en redogörelse för den gällande lagstiftningen — somliga något närmare beröras.

Första kapitlet i vattenlagen af 1898 handlar om regnvatten och källor (eaux
pluviales et sources). De förut gällande bestämmelserna rörande dessa vatten återfunnos
under 4:de afdelningen i Code Civil, som behandlar olika slag af servitut;
och hafva äfven de nya bestämmelserna fått sin plats i nämnda afdelning, hvars
stadganden genom 1898 års lagstiftning ändrats.

021 Frankrike.

Hvarje fastighetsägare är berättigad att begagna och disponera öfver såväl det
regnvatten, som faller på hans mark, som ock vattnet i källor, hvilka upprinna på
lians grund. Enligt art. 640 i Code Civil är hvarje lägre liggande fastighet pliktig
att mottaga från en högre belägen fastighet naturligen nedrinnande vatten. Ägaren
af den lägre liggande fastigheten får icke förhindra vattnets afrinnande, men
ägaren af den högre belägna må icke heller vidtaga åtgärder, som försvåra ifrågavarande
servitut. Om ägaren af en högre belägen fastighet skulle använda regnvatten
eller källvatten på sådant sätt eller gifva det en sådan riktning, att därigenom
förutnämnda, å den nedanför liggande fastigheten hvilande servitut skärpes,
har ägaren till sistnämnda fastighet rätt att fordra skadestånd. Då en fastighetsägare
genom borrning eller arbeten under jorden later vatten rinna upp på sin mark,
äro ägarne till de nedanför liggande fastigheterna skyldiga att mottaga detta vatten,
dock med rätt till ersättning, om skada skulle förorsakas dem af vattnets aflopp!

Skyldigheten att mottaga vatten från en högre belägen fastighet utöfver det, som
darifran naturligen af rinner, gäller dock icke för ägare af hus, gårdar, trädgårdar,
parker och inhägnader. Tvister rörande anordnandet och utöfningen af ifrågava4
rande servitut afgöras i första instans af fredsdomaren i kantonen, som därvid skall
taga hänsyn både till jordbrukets och industriens intressen äfvensom till den aktning,
som bör visas äganderätten.

Den, som har en källa på sin mark, äger att efter godtfinnande begagna dess
vatten inom gränserna för sin fastighet och för dess behof. Han äger emellertid
icke ratt afl; begagna källan till men för ägare af en nedanför liggande fastighet,
hvilken under mer än 30 år på den mark, hvarest källan upprinner, haft synliga
och fortvarande anordningar, afsedda till vattnets begagnande eller till att underlätta
dess framflytande öfver hans mark. Ej heller må han begagna vattnet på sådant
sätt, att invånare i en kommun eller by beröfva^ det vatten, som för dem är
nödvändigt; men om invånare icke på grund af aftal eller häfd hafva någon rätt
till vaHnet, kan ägaren till källan fordra skadestånd, som bestämmes af särskilda
värderingsman.

Om källvatten, sedan det lämnat den fastighet, hvarest det upprinner, bildar
ett offentligt, rinnande vatten, har ägaren icke rätt att till men för nedanför varande
nyttjanderättshafvare gifva vattnet ett annat lopp än det naturliga.

De tre följande afdelningarna i lagen handla om olika slag af vattendrag Vattenäraa.
(cours d eou). Lagen skiljer händd mellan vattendrag, som icke kunna användas
till sjöfart eller flottning med sammanbundna flottar, och sådana vanttendrag, som

Frankrike. 622

kunna användas till berörda ändamål. De sistnämnda äro statsegendom (partie du
domuine public) från den punkt, där deras användbarhet- till sjöfart eller flottning
börjar, ända till deras mynning.

2. Vatten- Hvad åter beträffar de vattendrag, som icke kunna användas till sjöfart eller
^kunna^n- flottning med sammanbundna flottar (cours d’eau non navigables et non flottables),
våndas tUl^ förklaras bädden till desamma tillhöra strandägarne. Tillhöra stränderna olika
'' flottning, ägare, äger hvardera hälften af bädden intill en linje, som tankes dragen i midten
af vattendraget. Hvarje strandägare äger rätt att i den del af bädden, som tillhör
honom, taga naturprodukter af hvarje slag, och att därur upphämta stenar, sand
etc., dock under förutsättning, att vattendragets tillstånd icke därigenom förändras och
att rensningen af vattendraget utföres i öfverensstämmelse med lagens bestämmelser.
Äganderätten till flodbädden medför äfven, att strandägaren har rätt att inom ofvan
angifna gränser fritt disponera öfver densamma, då vattendraget antingen på
grund af naturens inverkan eller till följd af lagligen utförda arbeten lämnar sin
gamla strömfåra, Äger genom naturens inverkan en förändring af bädden rum,
äro ägarne af den mark, där den nya strömfaran går, pliktiga att utan ersättning
tåla, att vattnet går öfver deras mark, men såväl de som ägarne af den öfvergifna
bädden äro berättigade att inom det år, som följer efter förändringen, vidtaga
nödiga åtgärder för vattnets återförande till den gamla bädden. Då genom lagligen
påbjudna arbeten bädden utvidgas eller en ny bädd bildas, äro ägarne af den
mark, som härför tages i anspråk, berättigade till ersättning. Från detta servitut
äro emellertid undantagna byggnader, gårdar och trädgårdar, gränsande intill boningshus.
Ersättningsfrågan afgöres i första instans af fredsdomaren.

Med afseende på själfva vattnet i vattendrag af förevarande slag tillerkänner
lagen ej strandägarne någon äganderätt, men medgifver dem rätt att begagna det
rinnande vatten, som flyter utefter eller öfver deras fastigheter, inom de af lagen
uppdragna gränser. I utöfningen af denna sin rätt hafva de att rätta sig efter de
administrativa myndigheternas reglementen och föreskrifter. Åt de administrativa
myndigheterna har nämligen anförtrotts tillsynen öfver ifrågavarande vattendrag
äfvensom öfvervakandet af deras vidmakthållande. Och myndigheterna kunna,
om så erfordras, genom dekret, utfärdade efter en föregående undersökning, fastställa
allmänna föreskrifter för begagnandet af dessa vattendrag på sådant sätt, att de
intressen, som göra sig gällande från landtbrukets och industriens sida, kunna förenas
med hänsynen till strandäganderätten och till de rättigheter, som grunda sig på äldre
rättsförhållanden eller på sedvana.

G23

Arbeten i eller invid dessa vattendrag få af strandägaren utföras endast under
villkor, att vattnets lopp icke därigenom hindras och att icke någon skada förorsakas
angränsande fastigheter. För rätt att anbringa fördämning eller att utföra
något arbete, som afser vattenintagning, kvarn- eller fabriksanläggning, fordras
dessutom tillåtelse (autorisation) af administrativ myndighet. Sådant tillstånd
meddelas af prefekten, hvilken det åligger att efter förutgången undersökning besluta
öfver ansökningar om

1) utförande af arbeten, som hafva inverkan på vattnets framrinnande;

2) reglerande af villkoren för beståndet af sådana verk och anläggningar, som
tillkommit utan tillstånd eller laga rätt;

3) återkallelse eller förändring af förut meddeladt tillstånd.

Formen för den undersökning, som skall föregå prefektens beslut, bestämmes
genom ett reglemente, utfärdadt i administrativ ordning (se nedan). Om vederbörande
sakägare äro missnöjda med prefektens beslut, kunna de hänskjuta frågan till
statsrådets (Conseil d’état) pröfning, hvarefter densamma afgöres genom ett af regeringen
utfärdadt dekret. Därest vederbörande myndighet öfverskridit sin befogenhet,
kan frågan hänskjutas till förvaltningsdomstolarna.

Ett meddeladt tillstånd kan utan ersättning återkallas eller förändras, därest
det skulle befinnas erforderligt vare sig ur sanitär synpunkt eller för att förebygga
öfversvämning eller såsom en följd af utfärdandet af sådana allmänna föreskrifter,
som ofvan nämnts. I alla andra fall kan tillstånd återkallas eller förändras allenast
mot ersättning.

Ägare eller arrendatorer af kvarnar och andra vattenverk äro ansvariga för all
skada, som till följd af anläggningen orsakas å vägar eller egendom, äfven om vattenverken
äro lagligen tillkomna. Tredje mans rättigheter förklaras under alla
förhållanden vara förbehållna.

De nu anförda bestämmelserna för vattendrag, som icke kunna användas till
sjöfart eller flottning, gälla äfven med afseende å sådana vattendrag, i hvilka flottning
med löst timmer kan äga rum (riviéres flottables å buches perdues). Sådan
flottning kan, där den icke redan vid lagens ikraftträdande ägde rum, anordnas endast
genom särskildt dekret, utfärdadt efter föregående undersökning och efter hörande
af generalråden (conseils généraux) i de departement, som genomflytas af
vattendraget. Dekretet, som intages i »Bulletin des lois», skall innehålla bestämmelser
rörande de servitut, som äro nödvändiga för flottningens utöfvande, äfvensom
rörande de strand- och vattenverksägare samt de flottande åliggande ömsesi -

Frankrike.

> Autorisation*.

3. Vattendrag,
användbara
till
Vösflottning.

Frankrike. 624

diga skyldigheter. Den ersättning, som skall utgå för sådana servitut, bestämmes
i första instans af fredsdomaren, och skall vid bestämmandet af ersättningens
storlek hänsyn tagas till de fördelar, som kunna blifva en följd af flottningens anordnande.

4. Vatten- Som ofvan nämnts, äro de vattendrag, som kunna användas till sjöfart eller
kunna,8an- flottning med sammanbundna flottar (fleuves et rivieres navigables ou flottables),

Vändas till statsegendom från den punkt, där de börja vara navigabla eller flottningsbara och

SJO TUTT 61167

flottning till mynningen. Statsegendom är tillika:

YTicd hov- •

bundna l) äfven icke navigabla eller flottningsbara flodgrenar, som upprinna nedan flottat.

(ten punkt, där hufvudfloden börjar blifva navigabel eller flottningsbar; och

2) kärrmarker och mossar, som få sitt vatten från ifrågavarande vattendrag.

Konstgjorda afledningskanaler och vattenintag, utförda på enskild mark, utgöra
däremot icke statsegendom, såvida de icke anlagts af staten i sjöfartens eller
flottningens intresse. För dessa ledningar äro bestämmelser gifna i de handlingar,
genom hvilka tillstånd till deras anläggande lämnats af vederbörande myndighet.

Gränserna för de navigabla eller flottningsbara vattendragen fastställas ge- i
nom beslut af prefekterna, hvilka beslut meddelas efter en föregående undersökning
och efter att hafva blifvit godkända af ministern för de offentliga arbetena.
Gränserna skola därvid bestämmas efter vattenytans höjd vid det högsta vattenstånd,
som icke medför öfversvämning. Ifrågavarande af prefekten meddelade be- t *

stämmelser kunna göras till föremål för förvaltningsdomstolarnas pröfning och
afgifvas alltid med förbehåll för de på äganderätt grundade rättigheter.

Om ett vattendrag af ifrågavarande beskaffenhet öfvergifver sin gamla bädd
och bildar en ny, eller om delar af den gamla bädden till följd af lagligen utförda
arbeten upphöra att vara statsegendom, hafva strandägarne företrädesrätt att efter
laga värdering tillösa sig den gamla bädden eller berörda delar däraf, hvarvid de
olika strandägarnes lösningsrätt begränsas af en linje, som tänkes dragen midt i
vattendraget.

Vid navigabla eller flottningsbara vattendrag äro strandägarne förpliktade
att i sjöfartens intresse och öfverallt, där det finnes en dragväg, lämna stranden
fri till viss bredd.

Om en flod eller del af densamma göres navigabel eller flottningsbar och detta
förhållande tillkännagifvits genom ett dekret, blifva strandägarne i och med detsamma
underkastade förutnämnda servitutsbestämmelse; men de äro berättigade till

625 Frankrike.

ersättning, som beräknas efter den förlust de lida med tagen hänsyn jämväl till
de fördelar anordnandet af sjöfarten eller flottning^! medför för dem. Tvister rörande
ersättningsfrågan afgöras i första instans af fredsdomaren i kantonen.

Om vederbörande myndighet skulle finna ett dragvägsservitut otillräckligt
och vilja anlägga en farbar väg utefter stranden, kan den, om godvillig öfverenskommelse
ej kan träffas med strandägare, förvärfva det härtill erforderliga området
i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation för offentlig nytta.

I de icke navigabla eller flottningsbara vattendragen äro strandägarne, såsom Koncession.

0 van nämnts, tillförsäkrade en, om också begränsad, nyttjanderätt till vattnet.

1 de offentliga vattendragen däremot hafva strandägarne såsom sådana icke någon
som helst ratt till vattnet. Staten kan upplåta nyttjanderätten till dessa vatten
på de villkor, den finner lämpligast, och till den, som anses bäst kunna tjäna på en
gång sina egna och det allmännas intressen. Beträffande nyttjandet af de offentliga
vattendragen föreskrifver lagen nämligen, att intet arbete får utföras och ingen
anläggning för vattenintag får anbringas i ett offentligt vatten utan tillstånd (autotisalion)
af administrationen. I fråga om sådana anläggningar för vattenintagning,
beträffande hvilka det konstateras, att vattenintagningen med hänsyn till vattendragets
vattenmängd icke kommer att medföra någon förändring i vattendragets
tillstånd, meddelar prefekten beslut efter föregående undersökning och infordrande
af sakkunnigt utlåtande. Likaså äger prefekten att meddela tillstånd till anläggningar
af tillfällig natur, äfven om de kunna åstadkomma en förändring i vattendragets
tillstånd eller vattenytans höjd. I sistnämnda fall skall prefekten äfven
bestämma tiden för tillståndet, hvilken tid ej får öfverstiga 2 år. I alla andra fall
kan tillstånd endast meddelas genom en administrativ förordning (decret), utfärdad
efter föregående undersökning och efter utlåtande af »conseil d’état».

. De’ sora erlialla tillstånd (koncessionärerna), äro skyldiga att erlägga en årlig Koncessionsafgift
till staten efter grunder, som bestämmas genom administrativt reglemente. a^9^L
Enligt det i sådant hänseende gällande dekretet af den 13 juli 1906 skall afgiften,
savidt det är fråga om koncession å vattenkraft, utgå med en tiondel af den koncederade
naturkraftens hyresvärde, samt afgiftens i enlighet härmed fastställda
belopp angifvas i koncessionsakten; på de tider, som i koncessionen bestämts, och
senast hvart 30:de år skall ny pröfning af afgiftens belopp äga rum.

Med afseende å alla vattenanläggningar vid ifrågavarande vatten, äfven om Förändring
de tillkommit efter meddeladt tillstånd, gäller, att staten alltid äger rätt att fordra fZdeafanderas
förändring eller nedläggande. I dylika fall lämnas skadestånd endast för lä9gningar.

79 091204. Förslag till Vattenlag.

Frankrike. 626

den händelse, att anläggningens tillvaro är grundad på en särskild privaträttslig
titel. Föreskrift om förändring eller nedläggande af en vattenanläggning skall
gifvas i samma former och med samma garantier, som gälla för meddelande af

tillstånd.

Behandla- Angående innehållet i och behandlingen af ansökningar om »autonsation» en9sökningar
ligt vattenlagen meddelas föreskrifter i ett den 1 april 1905 utfärda^ dekret. Enom
tillstånd, detta skall hvarje ansökan om »autorisation» i fråga om arbete i ett vattendrag
på stämpladt papper ingifvas till prefekten; och skall i ansökningen uppgifvas det
vattendrag och den kommun, hvari arbetet skall utföras, namnet på de vid samma
vattendrag närmast ofvanför och nedanför liggande vattenverk, ändamalet med
det ifrågasatta företaget, de förändringar, som arbetets utförande kan antagas
komma att medföra på vattendraget eller dess vattenstånd ofvanför och nedanför,
samt den tid, inom hvilken arbetet anses kunna utföras. Vidare skall sökanden
styrka, att han har fri dispositionsrätt öfver den mark, på hvilken arbetet skall utföras,
och särskildt öfver stränderna i det fall, att en fördämning skall göras.

Af prefekten öfversändes ansökningen till vederbörande öfveringenjör (Vtngenieur
en chef), som i sin ordning öfverlämnar densamma till Vingémeur ordinatre.
Denne sistnämnde har att hålla syn på stället, om hvars företagande vederbörande
»märer» underrättas med anmodan att offentliggöra underrättelsen. Sökanden och
vissa andra kallas direkt af ingenjören. Efter hållen syn affattar ingenjören en
rapport, hvari han lämnar en framställning af ärendet, beskrifver de lokala förhållandena,
yttrar sig öfver gjorda invändningar och motiverar sina förslag med afseende
å de tekniska villkor, som böra komma i fråga. Om han tillstyrker »autorisation»,
skall han bilägga ett förslag till reglemente, en planritning och afvägnmgar.
Handlingarna inlämnas till öfveringenjören, hvilken öfversänder desamma jamte
eget utlåtande till prefekten.

Denne föreskrifver därefter öppnandet af en »enquete», för hvilket ändamål
han bestämmer, att samtliga handlingar skola under fjorton dagar hållas, tillgängliga
hos vederbörande märer, där intresserade hafva att framställa sina erinringar i
saken. Om tiden för »enquétens» början utfärda märerna kungörelse. Efter den
föreskrifna tidens utgång återsändas handlingarna till prefekten, som radfor sig
med ingenjörerna angående resultatet af »enquéten». Om dessa därvid göra någon
ändring i sina föregående förslag af beskaffenhet att framkalla nya invändningar,
öppnas en ny fjorton dagars enquéte.

Sedan ärendet sålunda förberedts, fattar prefekten beslut eller, där »autonsa -

027

tion» skall meddelas genuin dekret, ef versänder handlingarna jämte eget förslag till
vederbörande minister.

Det ifrågavarande dekretet af 1905 innehåller vidare föreskrifter rörande kontrollen
å medgift arbeten. Efter utgången af den i tillståndsbeslutet (koncessionsakten)
fastställda tiden för arbetenas fullbordande skall vederbörande ingenjör besöka
platsen för att kontrollera, om arbetena utförts i öfverensstämmelse med gifna
föreskrifter. Angående besiktningen underrättas vederbörande intressenter på sätt.
som förut sagts beträffande syn. Befinnas arbetena öfverensstämma med tillståndsvillkoren
eller äro gjorda afvikelser af den ringa vikt, att de ej föranleda någon
anmärkning, lämnas godkännande af prefekten. Hafva afvikelser gjorts, som äro
af beskaffenhet att förorsaka skada, uppfordrar prefekten sökanden att inom viss
tid fullgöra de foreskrifna villkoren. Gör denne ej det, vidtager prefekten nödiga

åtgärder för att förekomma skadan samt, om så erfordras, återtaga det meddelade
tillståndet.

Vidmakthållande eller rensning fourage) af ett vattendrag omfattar enligt lagen
alla sådana arbeten, som äro nödvändiga för att bibehålla vattendraget vid dess
naturliga djup och bredd. I de offentliga vattnen åligga dessa arbeten staten, som
dock genom administrativ föreskrift kan ålägga kommuner, vattenverksägare, innehafvare
af koncession för vattenafledning och strandägare att deltaga i kostnaderna
for nämnda arbeten, då genom det särskilda bruk de göra af vattnet kostnaden
för arbetena ökas.

Beträffande vidmakthållandet af de icke navigabla eller flottningsbara vattendragen
skola äldre föreskrifter eller lokala sedvänjor lända till efterrättelse. Det
åligger prefekterna att tillse, att erforderliga arbeten i enlighet härmed blifva utförda.
Därest äldre föreskrifter och lokala bruk saknas, eller deras tillämpning
skulle medföra svårigheter, eller ändrade förhållanden påkalla nya åtgärder, förfares
i enlighet med gällande lag om »associations syndicales». I dessa fall kunna nämligen
sammanslutningar eller bolag bildas af vederbörande intressenter för utförandet
af de erforderliga arbetena. Sammanslutningarna kunna antingen bildas
på den frivilliga öfverenskommelsens väg eller genom beslut af prefekten på ansökan
af en eller flere intressenter eller på vederbörande märs eller prefektens eget
initiativ.

Om försöken att bilda en sammanslutning, vare sig en frivillig eller en tvångssammanslutning,
icke leda till något resultat, meddelas erforderliga föreskrifter
genom ett i »conseil d’état» beslutadt dekret. Uti dekretet bestämmes det sätt,

Frankrike.

Kontroll å
utförandet
af medgifna
arbeten.

Vattendragens
vidmakthållande.

Frankrike. 628

hvarpå arbetena skola utföras, det område, inom hvilket vederbörande intressenter
kunna förpliktas att deltaga i kostnaderna för desamma, och, därest så skulle erfordras,
de allmänna grunderna för fördelningen af ifrågavarande kostnader med hänsyn
till graden af det intresse hvarje deltagare har uti arbetets verkställande. Om
arbetena äro af betydelse för allmänna hälsovården, kan föreskrifvas, att de kommuner,
livilkas område genom arbetena i fråga dräneras, skola deltaga i kostnaderna
för desamma med viss andel.

biu omförmälda bestämmelser gälla äfven med afseende å sådana arbeten, som
hafva till ändamål de icke offentliga vattendragens utvidgning, reglering eller rätande.

Lag den 39 Vattenlagen af år 1898 har icke medfört någon ändring i lagarna den 29 april
om natt- 1845 om bevattning (irrigation) och den 11 juli 1847 om rätt till fäste för damm
ning. euer annan anläggning för bevattningsändamål.

Enligt 1845 års lag kan en fastighetsägare, som för bevattning af sin mark
vill begagna sig af vatten, hvaröfver han äger disponera, erhålla rätt att leda vattnet
öfver mellanliggande mark mot skälig ersättning, som lämnas i förskott. Ägare
af nedanför liggande mark är skyldig mottaga det vatten, som afrinner från sålunda
bevattnade områden, med förbehåll af eventuell skadeersättning. I håna
dessa fall äro från servitutet undantagna hus, gårdar, trädgårdar, parker och inhägnader,
som gränsa till bostadslägenheter. Rätten att leda vatten öfver mellanliggande
mark kan äfven beviljas ägare af vattendränkt mark för beredande af aflopp
för skadligt vatten. Tvister, som kunna uppstå rörande servitut af nämnda
slag, äfvensom bestämmande af sträckningen för vattenledningen, dess dimensioner
och beskaffenhet samt fastställandet af ifrågakommande skadeersättningar anhangiggöras
vid domstolarna. Vid afdömandet af sådana tvister åligger det domstolen
att söka förena det intresse, som ligger i företagets utförande, med skyldig hänsyn
till äganderätten.

Lag den 11 Enligt lagen den 11 juli 1847 kan en strandägare, som för bevattning af sm
rättnu™mark vil1 begagna sig af vatten, hvaröfver han äger disponera, erhålla rätt till fäste
dammfäste. a motliggande strand för damm eller annan anläggning för berörda ändamål emoi
skälig skadeersättning, som skall lämnas i förskott. Byggnader, gårdar och trädgårdar
äro undantagna från detta servitut. Ägaren af den motliggande stranden
kan begära gemensamt bruk af dammen mot skyldighet att betala hälften af anlägg -nings- och underhållskostnaderna. För sådant fall skall skadeersättning icke utgå
och, därest ersättning redan lämnats, skall den återgäldas. Om gemensamt bruk af

Frankrike.

dammen icke påyrkas, förrän arbetet med densamma tagit sin början, och för sambruket
fordras ändring af dammen, skall den, som framställt anspråket, ensam vid
kännas kostnaden därför. Tvister, som kunna uppstå rörande tillämpningen af dessa
bestämmelser, tillhöra domstolarnas afgörande.

1898 års vattenlag har likaledes lämnat oberörda bestämmelserna i lagen af Lag den 10
den 10 juni 1854 angående aflopp för dräneringsvatten (sur Vécoulement des eauxjw*i$g4om
du drainage). Enligt denna lag äger hvarje fastighetsägare, som önskar torrlägga ningsföresm
mark, att mot skälig ersättning, som lämnas i förskott, leda vattnet i täckt eller
Öppet dike genom den mark, som skiljer hans jord från ett vattendrag eller någon
annan afloppskanal. Jämväl från delta servitut äro undantagna byggnader, gårdar,
trädgårdar, parker och till boningshus hörande inhägnader. Ägare af fastigheter,
hvarest ledningar sålunda utföras eller som gränsa därintill, hafva rätt att begagna
sig af desamma för afledande af vatten från deras mark. Det åligger dem
emellertid att erlägga en proportionell andel af kostnaderna för de arbeten, hvaraf
de hafva nytta, att bestrida de ökade kostnader, som kunna föranledas af deras begagnande
af ledningen, samt att för framtiden svara för viss del af underhållskostnaden.

liera fastighetsägare kunna för gemensamma torrläggningsarbeten bilda en
sammanslutning eller ett bolag (association) i enlighet med bestämmelserna i lagen
om »associations syndicales» den 21 juni 1865 med däri vidtagna ändringar den 22
december 1888, och gälla för sådana sammanslutningar samma bestämmelser som
för enskilda fastighetsägare. Arbeten, som dylika sammanslutningar, kommuner
eller departement vilja utföra för att underlätta ett torrläggningsföretag, kunna
genom ett af »conseil d’état» utfärdadt dekret förklaras vara allmännyttiga
(d utilité publique). En sådan förklaring medför rätt till expropriation af för företaget
erforderlig mark enligt bestämmelsen i art. 545 Code civil.

Tvister rörande tillämpning af bestämmelserna i lagen den 10 juni 1854 afgöras
i första instans af fredsdomaren, som vid pröfning af desamma bör söka jämka
mellan företagets intressen och skyldig hänsyn till äganderätten.

Hvad angar expropriationsrätt på det ifrågavarande området, medgifver vatten- Exproprialagen
af år 1898 beträffande icke-navigabla vattendrag denna rätt endast till för- tl0n8rätt
män för sådana arbeten, som hafva till ändamål vattendragets vidmakthållande,
utvidgning eller rätande, och tillämpas härå bestämmelserna i lagen om expropriation
för offentlig nytta den 3 maj 1841 samt i art. 16 af lagen den 21 maj 1836 angående
byvägar (»chemins vicinaux»).

Frankrike.

630

Däremot innehåller 1898 års lag inga föreskrifter om expropriationsrätt med
afseende å de navigabia vattendragen. Expropriation kan beträffande dessa vattendrag
endast medgifvas i enlighet med ofvannäinnda expropriationslag. För att
bestämmelserna i nämnda lag skola blifva tillämpliga, fömtsättes att det företag, för
hvilket expropriation kräfves, genom en särskild lag eller ett särskildt dekret förklarats
vara af allmännyttig natur (d’utilité publique).

Förslag. Redan samma år som den nya vattenlagen utfärdades framlades i deputerade *Pj^}tti0n

kammaren af deputeraden Jouart ett förslag till »lag om afledning och nyttjande af
°Uar ’ vatten för åstadkommande af drifkraft». Enligt detsamma skulle ingen äga rätt att
afleda vatten eller att uppföra kvarnar, bruk eller andra verk vid ett vattendrag, af
hvad slag det än vore, utan att därtill hafva erhållit tillstånd (autorisation) af regeringen.
Tillstånd skulle emellertid icke kunna förvägras den, som vore ägare af bada
stränderna ifrån den punkt, där vattnet afleddes, till den, hvarest det återfördes
till vattendraget. I sjöar, kanaler och navigabia eller flottmngsbara vattendrag
skulle koncession meddelas genom ett dekret, utfärdadt i »conseil d état» efter förslag
af ministern för de offentliga arbetena och på villkor, uppställda af en myndighet,
motsvarande vår väg- och vattenbyggnadsstyrelse. I alla andra fall skulle
koncession meddelas af jordbruksministern efter hörande af väg- och vattenbyggnadsingenjörer
och generalrådet. Arbeten, som vore nödvändiga för utnyttjandet
af koncessionen, skulle kunna förklaras vara af allmännyttig natur (d’utilité publique),
vare sig i själfva koncessionsakten eller genom ett särskildt beslut af den koncessionerande
myndigheten. Koncessionsakten skulle bestämma den vattenmängd, som
finge tagas i anspråk, sättet och villkoren för vattenintagningen, vattenafledningen
och återförandet af vattnet samt de villkor, som borde uppställas i jordbrukets, industriens
och den allmänna sundhetens intressen. I koncessionsakten skulle äfven bestämmas
viss tid, inom hvilken koncessionen skulle utnyttjas, vid äfventyr af koncessionens
förlust. Denna tid skulle emellertid kunna förlängas, därest koncessionaren
kunde visa laga hinder för utförandet af arbetena. Beträffande expropriationsrätten
skulle bestämmelserna i expropriationslagen den 3 maj 18-11 äga tillämpning. Koncession
skulle alltid meddelas med förbehåll för tredje mans rätt och på villkor, att
koncessionen utan uppehåll toges i anspråk. Ett uppehåll af mer an ett ar i koncessionens
begagnande skulle medföra koncessionens förlust.

631

Af stor betydelse för utvecklingen af frågan om vattenkraftens utnyttjande i
i rankrike blef den berättelse, som år 1899 ingafs till regeringen af öfveringenjören
René Tavernier, hvilken år 1897 af ministern för de offentliga arbetena erhållit
uppdrag att undersöka och utreda berörda fråga. I sin »rapport» gör Tavernier den
gällande franska vattenrättslagstiftningen till föremål för en ingående kritik, hvilken
utmynnar i följande hufvudsakliga programpunkter för en ny lagstiftning på
detta område.

Den första och viktigaste reform, som borde företagas, vore att beträffande alla
vattendrag, oberoende af deras natur, införa koncessionstvång för de större vattenkraftsföretagen
i stället för de brukliga »tillåtelserna», hvilka visat sig icke vara
tillfyllestgörande. Koncessionen borde meddelas för en begränsad tid och för en till
storleken bestämd vattenkraft. Den skulle innehålla bestämmelser om rätt till återtagande
mot ersättning och om iörlust af koncessionen under vissa förutsättningar.
Expropriationsrätt behöfde icke nödvändigt vara förenad med koncessionen; men en
sådan rätt borde medgifvas i hvarje särskildt fall, där det vore fråga om en anläggning,
som vore eller kunde blifva af allmänt intresse (d''intérét public). Och i fråga
^ om de stora vattenkraftsanläggningarna funnes det nästan alltid anledning att meddela
en officiell förklaring, att företaget vore till nytta för det allmänna (cTutilité
publique), och att således medgifva expropriationsrätt.

Beträffande mindre anläggningar åter, vattenverk för tillgodogörande af
# mindre än 200 hkr, borde det gällande systemet med tillåtelser bibehållas. Utgående

därifrån, att man vid bedömande af frågan om vattendragens användbarhet för nyttiga
ändamål borde i främsta rummet taga hänsyn till vattenkraftens utnyttjande,
förmenade Tavernier en dylik skillnad mellan olika vattenkraftsanläggningar, grundad
på dessas storlek, vara afsevärdt mera tillfredsställande än den bestående indelningen
af själfva vattendragen efter dessas användbarhet för sjöfart och flottning,
en indelning, som från vattenkraftssynpunkt vore skäligen betydelselös.

Man borde vidare förebygga, att små vattenkraftsanläggningar finge stå
hindrande i vägen för de stora hydroelektriska anläggningarna. En liten kvarn
eller fabrik kunde ju i allt fall beredas möjlighet att finnas kvar vid sidan af den
större anläggningen därigenom, att den sistnämnda förpliktades att leverera elektrisk
kraft, motsvarande den vattenkraft, som beröfvats den mindre anläggningen.

Någon företrädesrätt till förvärf af koncession borde icke, såsom enligt den
gällande lagstiftningen, gifvas åt vissa personer, utan hänsyn borde tagas allenast
därtill, hvilket företag kunde antagas komma att bereda allmänheten och framför

Frankrike.

> Rapport
Tavernier •.

Frankrike. 632

allt den i närheten af vattendraget boende befolkningen de största fördelarna. Departement,
kommuner och bolag (syndicats) borde dock hafva företräde i fråga om
erhållande af koncession.

Med förslaget om koncessionernas begränsning till en bestämd tid, som borde
vara så kort som möjligt, åsyftade Tavernier icke, att vattenkraftsanläggningarna
skulle tillfalla staten och att på sådant sätt vattenkraftens utnyttjande skulle göras
till ett statsmonopol. En dylik situation, där staten såsom ägare af alla vattenkraftsanläggningar
skulle kunna utöfva en diskretionär makt öfver den af dessa anläggningar
beroende industrien och därvid möjligen kunna frestas att i fiskaliskt syfte
begagna sin ställning, vore enligt Taverniers åsikt icke tilltalande. För att förhindra
detta borde det bestämmas, att staten vid koncessionstidens slut skulle förnya koncessionen
i samma form som förut, endast med den skillnad, att staten skulle begagna
sig af det förhållande, att anläggningen nu vore amorterad, till att föreskrifva
för det allmänna fördelaktigare villkor, antingen så, att lägre priser bestämdes för
distribuerad kraft, eller ock genom en föreskrift om utvidgning af anläggningen, så
att denna kunde blifva till gagn för flera afnämare.

Regerings- De åsikter Tavernier i sin rapport gaf uttryck åt och de förslag han däri fram- >■
år ställde hafva i mycket legat till grund för det lagförslag, som af regeringen den 6
juli 1900 genom dåvarande ministern för de offentliga arbetena Pierre Baudin framlades
för deputeradekammaren (Projet de loi sur les usines hydrauliques publiques).

Ifrågavarande förslag bibehåller icke indelningen i navigabla och icke-navigabla
vattendrag, utan bygger i stället på skillnaden mellan offentliga och privata
vattenverk. Till offentliga verk, på bvilka förslaget skulle äga tillämpning, räknades
alla sådana, som vid medelvattenstånd disponerade öfver mer än 100 bkr. På
de privata verken skulle förut gällande bestämmelser vara tillämpliga.

De offentliga verken skulle i industriens och det allmännas intresse vara beroende
af koncession af staten. Koncessionen skulle meddelas genom ett dekret, hvarigenom
äfven verket skulle förklaras vara af allmännyttig natur. Härmed skulle följa
rätt till expropriation af för anläggningen erforderlig mark, äfvensom rätt till vissa
servitut å annans fastighet. Koncessionären skulle nämligen mot skälig ersättning,
som erlades i förskott och bestämdes af civildomstolarna, äga rätt dels att öfver eller
under tredje man tillhörig mark framdraga kanaler, tunnlar och andra ledningar,
som vore nödvändiga för verkets drift eller för uppfyllande af de villkor, som
i bevattnings- eller dräneringsändamål uppställts i koncessionsdekretet, dels att
öfver annans mark draga kraftledningar och att där anbringa till berörda ledningar

633

hörande tillbehör och dels att taga flodbädden i besittning samt att genom höjning
af vattenytan sätta under vatten de icke odlingsbara stränderna vid icke-navigabla
vattendrag. Från dessa servitut skulle vara undantagna byggnader, gårdar, trädgårdar,
parker och inhägnader.

Koncessionerna, som skulle meddelas på bestämd tid, skulle innehålla bestämmelser
bl. a. om lioncessionstiden, om de arbeten, byggnader och anläggningar, som
medgåfves, om vattenintagningen och den vattenmängd, Som städse skulle reserveras
för kringliggande fastigheters hushålls- eller bevattningsbehof, om leverans af
kraft och vatten till staten, departement, kommuner eller af staten legaliserade S5rndikat
samt om skyldighet för koncessionären att lämna penningbidrag till företag
i trakten af allmännyttig natur.

Vid koncessionstidens utgång skulle anläggningen utan ersättning tillfalla staten.
Under de fem närmast föregående åren skulle staten emellertid söka få en ny
koncession till stånd, och skulle därvid den förre koncessionären på i öfrigt lika villkor
hafva företrädesrätt till koncessionen. Om två år före tidens utgång icke någon ny
koncession meddelats, skulle den förre koncessionären äga rätt att fordra förlängs
ning af koncessionen på tio år. Staten eller den nye koncessionären skulle under fem
år vara bunden af de aftal rörande leverans af vatten eller kraft, som i lagenlig ordning
ingåtts af den förre koncessionären, dock icke utöfver hvad verket funnes
kunna prestera, då tiden för den förra koncessionen utgick.

Efter förloppet af femton ar skulle staten äga rätt att inlösa anläggningen mot
en ersättning, som skulle bestämmas af en särskild nämnd, af hvars medlemmar somliga
utsåges af koncessionären. Koncessionen skulle vidare kunna upphöra därigenom,
att koncessionären förklarades densamma förlustig, hvilket kunde ske i särskilda
i koncessionsakten angifna fall. Sedan en person förklarats förlustig koncessionen,
skulle han icke äga rätt att vidare begära koncession.

I förslaget var äfven inrymd en bestämmelse om införandet af en »commission
mixte des usines hydrauliques», sammansatt af representanter för de olika förvaltningsgrenarna
och med uppgift dels att i allmänhet pröfva och sammanställa framställningar
af de lokala myndigheterna rörande vattnets användande till allmänt
gagn, i industriens intresse eller för jordbrukets behof, och dels att afgifva utlåtanden
rörande koncessionsansökningar.

Det nu nämnda förslaget, som af deputeradekammaren remitterades till ett särskildt
utskott för granskning, men ej hanu att under pågående riksdagsperiod af
kammaren behandlas, framlades ånyo i särskilda motioner vid kammarens sessioner

80—091204. Förslag till Vattenlag.

Frankrike.

Förslag år
1908.

634

1903 och 1906, men hvarken detta eller ett af regeringen dels år 1904 och dels, med
vissa smärre förändringar, år 1906 åter framlagdt förslag till lag angående vattenverk
vid icke-navigabla vattendrag — hvilket sistnämnda förslag i flera afseenden
skilde sig från 1900 års — har, såvidt bekant, ledt till någon lagändring.

Beträffande de för sjöfart eller flottning användbara vattendragen har frågan
om nya lagbestämmelser ånyo bragts på tal genom ett regeringsförslag år 1908
till lag »relatif aux usines hydrauliques établies sur Jes cours d’eau et canaux du
domaine public». I detta förslag göres samma skillnad, som förut ifrågasatts, nämligen
i privata och publika verk. Indelningsgrunden är dock här en annan. Till de
privata verken räknas sådana, som i regel icke idka handel med kraft (energi). Till
publika verk hänför förslaget åter sådana verk, som hafva till ändamål att försälja
kraft till allmänheten eller som höra till allmännyttiga företag (partie intégrante
d’entreprises d’ulilité publique).

De privata verken äro underkastade förut gällande lagar och reglementen; dock
med det tillägg, att de tillåtelser (autorisations), på hvilka ifrågavarande verk grunda
sin rätt, icke gälla för längre tid än 30 år. Efter utgången af denna tid skall,
om tillåtelsen icke förnyas, innehafvaren af tillåtelsen (le permissionnaire) vara
skyldig att, efter myndigheternas val, antingen återställa det ursprungliga tillståndet
eller öfverlåta till staten utan ersättning de anläggningar, som utförts på statens
flodområde (le domaine public fluvial). Undantagsvis kunna de privata verken erhålla
tillåtelse att till allmänheten försälja sitt öfverskott af kraft.

De publika verken äro underkastade koncessionstvång; koncessionen meddelas
för viss tid med bestämmelser om maximitariffer och om förpliktelser i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ett allmänt koncessionsformulär, gilladt genom ett i »conseil
d’état» utfärdadt dekret. Koncessionen medför för innehafvaren, i afseende på
verkställandet af arbeten, som äga samband med koncessionen, alla de rättigheter,
som lagar och reglementen tillerkänna de administrativa myndigheterna i fråga om
offentliga arbeten. Erfordras expropriation, förfares enligt 1841 års expropriationslag.
Rätt till ledningsservitut m. m. på främmande fastigheter tillkommer de
publika verken.

De ifrågavarande verken med fasta tillbehör inom en viss, i koncessionen bestämd
omkrets förklaras utgöra »partie du domaine public». Da koncessionen af ena eller
andra anledningen upphör att gälla, träder staten kostnadsfritt i besittning af verket
med tillbehör.

635 Frankrike.

Det utskott, till hvithet det sist omförmälda lagförslaget remitterades, afgaf
den 17 december 1908 utlåtande, hvari hemställdes om antagande af förslaget med
vissa däri af utskottet vidtagna förändringar. Sådant förslaget sålunda framlades
för kammaren, utgjorde detsamma — enligt »rapportörens» förmenande — en lycklig
kompromiss mellan de båda system, som tagit sig uttryck i, å ena sidan, det år
* 1900 framlagda och sedermera två gånger i enskilda motioner förnyade förslaget

samt, å den andra, regeringsförslaget af år 1908.

Enligt utskottets förslag, som i likhet med regeringens afser allenast vattenverk
vid offentliga vatten, göres skillnad mellan »auktoriserade» och »koncessionerade»
verk (»usines autorisées» och »usines concédées»). Till auktoriserade verk
hänför förslaget sådana, som vid lägsta vattenstånd disponera öfver en krafttillgång
af högst »200 poncelets de 100 kilos» (— 150 hkr) och som icke till hufvudändamål
hafva försäljning af kraft. Alla andra verk äro koncessionerade.

De auktoriserade verken skola vara underkastade förut gällande lagar och reglementen,
dock att »autorisation» endast kan gälla för en tid af högst 50 år. Angående
statens rätt vid utgången af denna tid gälla de i regeringsförslaget med afse>
ende å privata verk föreslagna bestämmelser.

I fråga om koncession innehåller utskottets förslag, utom ett par mindre skiljaktigheter,
den olikheten mot regeringsförslaget, att koncession skall meddelas i statens
namn genom ett dekret, gifvet i samma ordning som ett af offentlig myndighet
utfärdadt reglemente, men att en lag erfordras, då arbetena för vattenkraftens
uttagande medföra ett afledande af vattnet från dess naturliga bädd på en sträcka af
öfver 20 km., eller då den naturliga krafttillgången, hvaröfver verket vid lägsta vattenstånd
skall kunna disponera, öfverstiger 15,000 »poncelets de 100 kilos».

I förslaget angifvas de hufvudsakliga föreskrifter, som skola intagas i »le
cahier des charges» (förteckningen på koncessionsvillkoren); nämnda handling skall
innehålla bestämmelser bl. a. om:

1) ändamålet med verket;

2) koncessionstiden;

3) de anläggningar, områden, bj^ggnader och maskiner af hvarje slag, som
skola utgöra de fasta tillbehören till koncessionen;

4) reglemente för vattenhushållningen med hänsyn till skyddandet af andra
till vattnet anknutna intressen;

5) koncessionsafgiftens storlek m. m.;

6) maximitariffer att gälla vid försäljning af energi till allmänheten;

Schweiz.

636

1907 års
civillag.

7) reserverande af vatten eller kraft för allmänna ändamål samt de villkor,
under Indika vatten eller kraft får för sådant ändamål tagas i anspråk;

8) kontrollen från statens sida öfver koncessionsvillkorens efterlefvande; samt

9) de villkor, under Indika koncessionsmyndigheten äger lösa till sig verket.

I öfrigt öfverensstämmer utskottets förslag hufvudsakligen med regeringspropositionen.
Hvilket förslagets öde blifvit, är icke bekant.

Schweiz.

Den nsm schweiziska civillagen, hvilken träder i kraft den 1 januari 1912, innehåller
i den afdelning, som handlar om jordäganderätt, vissa bestämmelser, som
äro att hänföra till vattenrättens område. Här upptages sålunda den för den defensiva
vattenrätten grundläggande regeln, att hvarje fastighetsägare är pliktig att mot- r
taga det vatten, som naturligen afrinner från ofvanför belägen fastighet. Till skada
för en granne får det naturliga afloppet icke förändras. Det för den lägre belägna fastigheten
nödiga vattnet får af den ofvanför liggande förhållas den förra endast för så
vidt det är oumbärligt för den öfre. Yid vattenafledning i torrläggningsändamål är
ägaren af den nedanför varande fastigheten skyldig att utan godtgörelse mottaga det
vatten, som redan förut på naturligt sätt tillrunnit, men han kan, om skada uppstår,
fordra, att den öfre ägaren på egen bekostnad framdrager ledningen äfven öfver den
nedre fastigheten. Hvarje fastighetsägare är vidare pliktig att mot ersättning för
därigenom förorsakad skada tåla, att dräneringsrör o. d. framdragas genom hans
mark, för så vidt det ändamål, som därmed åsyftas, i annat fall icke alls skulle kunna
vinnas eller blott med oskäliga kostnader. I art. 703 stadgas att, om vissa där angifna
företag för jords förbättring, bl. a. vattenafledning och vattenreglering, icke
kunna utföras annorledes än genom ett gemensamt företag och två tredjedelar af de
fastighetsägare, som hafva fördel af företaget, tillika representerande mer än hälften
af den jord, som är i fråga, äro för företagets verkställande, öfriga jordägare äro förpliktade
att deltaga i detsamma. Förfarandet härvid ordnas af kantonerna.

Civillagen innehåller ytterligare vissa allmänna bestämmelser angående källor,
hvilka förklaras utgöra beståndsdelar af den fastighet, där de rinna upp, samt dessas

637 Schweiz.

nyttjande äfvensom angående expropriationsrätt i vissa fall till källor, brunnar och
bäckar, som utgöra privategendom.

Frånsedt de nu nämnda bestämmelserna i civillagen, regleras ännu de vatten- Förberedd rättsliga

förhållandena uteslutande genom de särskilda kantonernas lagstiftning eller, ^hunddag-''

där — såsom fallet är i vissa kantoner — lagstadganden i detta ämne saknas, genom stiftning

_ ’ b ang. vatten sedvanerätt.

under de sista tjugo åren hafva emellertid, i samband med sträfvandet krafts utan
åstadkomma ett för hela landet gagneligt utnyttjande af vattenkraften, röster nyttjan<*eallt
som oftast höjts för en gemensam förbundslagstiftning i fråga om vattenkraftens
tillgodogörande. I det till grund för civillagen liggande förslaget af den 28 maj
1904 hade också i en underafdelning af den del, som handlade om sakrätter, upptagits
bestämmelser angående »rättigheter till herrelösa samt till publika saker»,
därvid särskild! angifvits, hvad som förstodes med offentliga vatten, och vissa föreskrifter
lämnats rörande koncession såsom villkor för utnyttjandet af vattenkraften
i dylika vatten.

Dessa bestämmelser äro i civillagen uteslutna. Denna innehåller beträffande
ifrågavarande saker följande stadgande i art. 664:

»De herrelösa och de offentliga sakerna stå under den stats höghet, inom hvars

område de befinna sig. Till de offentliga vattnen------—--

existerar, såvidt ej motsatsen kan visas, icke någon privat äganderätt. Den kantonala
lagstiftningen uppställer erforderliga föreskrifter i fråga om utnyttjande och allmänt
bruk af offentliga saker, såsom------vatten och flodbäddar.»

Anledningen till att några bestämmelser i det förevarande hänseendet icke upptogos
i civillagen torde hafva varit den, att detta ej ansågs möjligt, utan att ändring
gjordes i den gällande förbundsförfattningen. En sådan ändring har sedermera genomförts.
Vid allmän folkomröstning den 25 oktober 1908 har nämligen med 304,923
röster mot 56,237 beslutats ett tillägg till 1874 års förbundsförfattning af hufvudsakligen
följande innehåll:

»Tillgodogörandet af vattenkraft står under förbundets öfveruppsikt. Förbundslagstiftningen
uppställer de allmänna föreskrifter, som äro erforderliga till bevarande
af offentliga intressen samt till vinnande af garantier för vattenkraftens ändamålsenliga
utnyttjande. Med detta förbehåll tillhör regleringen af vattenkraftens
utnyttjande kantonerna. Om ett vattendrag, som tages i anspråk för vinnande af vattenkraft,
lyder under flera kantoners höghet och dessa ej kunna ena sig om en gemensam
koncession, är det förbundets sak att meddela koncession. Detsamma gäller
i fråga om vattendrag, som bildar landgräns. Afgifter (Gebiihren) och afgälder

(Abgaben) för vattenkraftens utnyttjande tillfalla kantonerna eller de enligt den
kantonala lagstiftningen därtill berättigade. Öfverföring af energi, alstrad af vattenkraft,
till utlandet får äga rum endast med samtycke från förbundet. I alla vattenrättskoncessioner,
som meddelas efter denna artikels ikraftträdande, skall förbehåll
göras om den blifvande förbundslagstiftningen.»

Den vattenrättsliga förbundslagstiftning, som till följd af denna författningsändring
är att vänta, har, såvidt bekant, ännu icke kommit till stånd. Ehuru de
ofvannämnda i 1904 års civillagsförslag intagna bestämmelserna i ämnet gjorts till
föremål för skarp kritik från skilda håll samt det på grund däraf knappt synes antagligt,
att desamma komma att läggas till grund för den blifvande lagstiftningen,
torde det dock ej sakna sitt intresse att se, i hvilken riktning desamma gå. En redogörelse
för dem skall därför intagas här nedan.

Af de särskilda kantonernas vattenrättslagstiftning lämnas i det följande framställning
allenast såvidt rör de två största kantonernas lagar angående vattenkrafts
utnyttjande, hvilka lagar också äro de veterligt senast utfärdade på området.

Bern.

Enligt den för kantonen Bern gällande civillagen äro de vatten, som användas
till sjöfart eller flottning, »öffentliche Sachen»; i en särskild förordning äro de offentliga
vattnen förtecknade, öfriga vatten äro privata och anses tillhöra de fastigheter,
inom hvilka de befinna sig eller mellan hvilka de framrinna.

Den nu nämnda indelningen i offentliga och privata vatten har, såvidt angår
vattenkraftens utnyttjande, i väsentlig mån förändrats genom en medelst allmän
folkomröstning den 26 maj 1907 antagen lag angående tillgodogörande af vattenkraft.
Enligt denna lag skola i nämnda hänseende alla sjöar, floder och bäckar, till
hvilka enskild rätt ej kan visas, gälla såsom offentliga vatten. Tillgodogörandet af
vattenkraften i dessa vatten förklaras utgöra en statens (kantonens) höghetsrätt,
under det att vattenkraftens utnyttjande i privata vatten tillkommer ägaren under
iakttagande af lagens föreskrifter.

639 Schweiz.

Den staten tillkommande vattenkraften kan, om offentliga intressen så fordra,
utnyttjas af staten själf, i annat fall upplåtes tillgodogörandet till en koncessionsinnehafvare.
Såsom ledande grundsats stadgas, att koncession bör meddelas allenast,
om offentliga intressen ej tala emot det projekterade företaget, samt att vid utdelande
af koncession det bör sörjas för, att naturskönheten så mycket som möjligt skonas
och bevaras.

En koncessionsansökning måste föregås af en anmälan hos styrelsen för offentliga
byggnader samt en »Bewilligung» af denna myndighet till verkställande af de
förberedande arbeten, som erfordras för uppgörande af plan till det ifrågasatta företaget.
Ivoncessionsmyndighet är i regel regeringsrådet, men »stora rådet», då fråga
är om koncession för staten. Innan en koncessionsansökan afgöres, skall tillfälle
lämnas till framställande af eventuella invändningar samt utlåtande afgifvas
af styrelsen för offentliga byggnader, som därvid särskild! har att yttra sig öfver
frågan, huruvida inom öfverskådlig framtid vattenkraften kan i offentligt intresse
behöfva användas af staten eller vederbörande kommun. Skulle detta vara fallet,
kan koncessionsansökningens afgörande tillsvidare uppskjutas. Invändningar, som
göras mot ett ifrågasatt vattenkraftsföretag, afgöras af de administrativa myndigheterna,
utom då fråga är om anspråk, som grundas på en privaträttslig titel eller
på lagföreskrifter i sådant hänseende; dylika anspråk bedömas af civildomstolarna.
Koncession kan undantagsvis beviljas äfven, innan de invändningar, öfver hvilka
domstolarna hafva att döma, blifvit afgjorda, i hvilket fall dock uttryckligt förbehåll
göres för de omtvistade rättigheterna.

Vid konkurrens mellan flera koncessionsansökningar gifves företrädet åt den,
genom hvilken offentligt väl bäst befrämjas. Under lika förutsättningar har en kommun
företräde framför enskilda.

Vattenkraftskoncession åt kommuner för deras egna anläggningar meddelas
utan inskränkning till tiden. Detsamma gäller beträffande koncession åt aktiebolag
eller föreningar, hvilkas aktier eller andelar uteslutande tillhöra kommuner eller
staten. I andra fall förlänas koncession för en tid af 50 år. Förnyelse af koncessionen
kan äga rum två gånger, hvardera gången för högst 25 år. Verk, som tillgodogöra
sig vattenkraften i egen rörelse, äga dock rätt till fortsatt förnyelse, hvarje gång för
25 år. Om förnyelse icke äger rum, skall staten öfvertaga de af koncessionären gjorda
anläggningar, byggnader och inrättningar äfvensom den mark, hvarpå de uppförts,
mot ersättning för förvärfs- och anläggningskostnader eller, där det verkliga
värdet är mindre, för detta. Har koncessionen räckt i 100 år, tillfalla nämnda an -

Vattenkraftens
tillgodogörande
i
offentliga
vatten.

Schweiz. 640

läggningar m. m. staten utan ersättning; blott värdet af marken och de maskinella
inrättningarna skall i sådant fall ersättas af staten, som dock ej är förpliktad att
öfvertaga maskinerna.

Före den fastställda koncessionstidens utgång kan koncessionen förfalla i vissa
uti lagen angifna fall, bl. a. därigenom, att vattenverksanläggningens utförande icke
påbörjas inom 3 år efter det koncessionen beviljats eller att anläggningen icke inom
föreskrifven tid fullbordats eller att, sedan anläggningen blifvit färdig och afsynad,
vattenkraften icke utnyttjas under fem på hvarandra följande år. Den, som sålunda
gått en koncession förlustig, kan icke söka ny koncession. Staten har i detta fall
ej skyldighet att öfvertaga anläggningen, utan kan ålägga den förutvarande koncessionsinnehafvaren
att återställa det ursprungliga tillståndet.

I undantagsfall kan vid koncessionens meddelande förbehåll göras om rätt till
återkallelse före koncessionstidens slut med hänsyn till behof af vattenkraftens tillgodogörande
för särskildt angifna, statens eller vederbörande kommuns offentliga
ändamål. En dylik återkallelse kan dock i intet fall ske under de första 10 åren af
koncessionstiden och skall minst ett år i förväg tillkännagifvas. Om koncessionsinnehafvarens
rätt till godtgörelse för anläggningar m. m. i händelse af återkallelse
meddelar lagen bestämmelser. När som helst äger staten rätt att lösa till sig en koncessionerad
vattenverksanläggning med tillbehör. Undantagsvis kan äfven en kommun
genom beslut af stora rådet tillerkännas en sådan rätt. Ersättningstvister i anledning
af en koncessions återtagande eller en pretenderad inlösen af verket afgöras
af förbundsdomstolen såsom enda civildomstolsinstans.

En öfverlåtelse af koncessionen kan i allmänhet icke äga rum, så länge vattenkraften
ännu icke tagits i bruk; sedermera går vid koncessionsinnehafvarens död
koncessionen öfver på arfvingarna, hvarom dock anmälan skall göras hos regeringsrådet,
men öfverlåtelse genom aftal är icke heller då möjlig, såframt ej nyssnämnda
myndighet lämnar sitt godkännande, hvilket kan förbindas med nya koncessionsvillkor.

För hvarje vattenkraftskoncession likasom för hvarje förnyelse af en sådan
skall erläggas en koncessionsafgift. Vid beräknande af denna afgifts storlek skola
koncessionerna enligt en af regeringsrådet utfärdad förordning indelas i tre klasser
med hänsyn till den effektiva vattenkraftens storlek och kontinuitet, verkets belägenhet
samt kostnaderna och svårigheterna vid anläggningens utförande och drift.
Afgiften, som utgår en gång för alla, utgör för första klassen 3, för andra 5 och
för tredje 8 francs pr hästkraft. Minsta afgiften är 50 francs. Utom denna afgift

,:41 Schweiz.

skall koncessionsinnehafvaren betala en årlig »vattenrättsafgäld», som dock icke utgår
för anläggningar om högst 10 hkr. Afgälden beräknas efter den effektiva vattenkraft
koncessionen omfattar vid medelvattenstånd och utgår med 1 fr. pr hästkraft
vid koncession af 11—100 hkr, 2 fr. för 101-500 hkr samt 3 fr., då koncessionen
afser mera än 500 hkr.

Genom koncessionen förvärfvar innehafvaren af densamma rätt — under förbehåll
af eventuella äldre, lagliga anspråk — att använda vattenkraften på den i koncessionsurkunden
angifna platsen, i den omfattning, på det sätt och till det ändamål,
som likaledes bestämmes i koncessionen. För all skada, som uppstår genom
vattenverkets anläggning och drift, är han ensam ansvarig. Alla anläggningar och
byggnader måste utföras i noggrann öfverensstämmelse med koncessionsföreskrifterna
och de i samband därmed godkända planer. Innan vattenverket får sättas i
gång, skall styrelsen för offentliga byggnader hafva afsynat och godkänt detsamma.

Såvida anläggningarna för stat eller kommun medföra afsevärda fördelar, kan koncessionsinnehafvaren
hos stora rådet fordra meddelandet af expropriationsrätt för
förvärfvande af den mark, som är nödvändig för desamma.

För leverans af elektrisk kraft utanför Schweiz1 gränser fordras »Bewilligung»
af förbundsrådet. Leverans af kraft utanför kantonens gränser får ej heller ske
utan tillstånd af regeringsrådet, som vid meddelandet af detsamma kan föreskrifva
de i statens intresse nödvändiga villkoren.

Hvad beträffar privatvattnen, är utnyttjandet af vattenkraften däri underkas- Tillgodogötadt
statens uppsikt. För hvarje vattenverksanläggning i dylika vatten fordras randeafwt»Bewilligung»
af regeringsrådet. Tillstånd kan vägras allenast af hänsyn till of- p£uawtfentligt
väl (ans Grunden des öffentlichen Wohles) och meddelas alltid under utlyckligt
förbehåll för hindrande privaträttigheter. Därest stat eller kommun för
offentliga ändamål blir i behof af vattenkraften i ett privat vatten, kan stora rådet
medgifva expropriation af densamma jämte de för dess utnyttjande uppförda byggnader,
anläggningar och inrättningar samt den grund, hvarå de finnas.

öfveruppsikten öfver samtliga vattenverksanläggningar inom kantonen samt
öfver deras begagnande tillkommer regeringsrådet. Nödiga föreskrifter i detta hänseende
meddelas i en af regeringsrådet utfärdad förordning.

öfver all tillgodogjord vattenkraft i offentliga och privata vatten samt anlägg- Vattenningar
för kraftens utnyttjande skall föras en »vattenkataster». kataster.

1907 års lag innehåller slutligen åtskilliga bestämmelser i fråga om lagens tilllämpning
å äldre vattenverksanläggningar.

81—091204. Förslag till Vattenlag.

Schweiz.

642

Lag den 18
mars 1908.

Koncession.

Graubunden.

Denna Schweiz’ största kanton, som förut så godt som helt och hållet saknat
vattenrättslagstiftning, har den 18 mars 1906 erhållit en lag angående användande
af offentliga vatten till anläggning af vattenverk. Till denna lag ansluter sig en
af kantonens »stora råd» den 12 november 1907 utfärdad »Ausfiihrungsverordntmg».

Enligt 1906 års lag äro alla inom kantonens område befintliga vatten (floder,
sjöar, häckar), hvilka icke bevisligen äro underkastade privat äganderätt, offentliga
(till offentligt bruk bestämda) vatten. De tillhöra de kommuner, på hvilkas område
de befinna sig, och lyda under statens höghetsrätt. Tvister angående äganderätt
och andra sakrätter till de offentliga vattnen afgöras af civildomstolarna.

Till anläggning af vattenverk erfordras koncession af vederbörande kommun.
Till erhållande af koncession är företrädesrätt stadgad i främsta rummet för kantonen
och i andra för de kommuner, som äga del i vattendraget. För en koncessions
giltighet fordras dess godkännande af »lilla rådet». Sådant godkännande skall lämnas,
såframt icke mera betydande offentliga intressen sättas i fara. Såsom skäl för
afslag angifver lagen:

a) om koncessionen står i strid med de författningsenliga grundsatserna för en
god kommunalförvaltning;

b) om den icke tager tillbörlig hänsyn till det ekonomiskt riktiga utnyttjandet
af vattenkraften till fördel för alla intresserade kommuner;

c) om öfverföring af elektrisk kraft utöfver kantonens gränser är afsedd, utan
att till kantonens, kommunernas och den inhemska industriens behof tages den hänsyn,
som billigtvis kan fordras af företaget;

d) om företagets hygieniska förhållanden och dess inverkan på vattenstånd
och vattenlopp, vattnets ledning och dess återförande till det normala loppet icke

motsvara berättigade fordringar;

e) om en annan större fara är förbunden med företaget.

Af andra än de nu nämnda grunderna kan lilla rådet vägra sitt godkännande af
koncessionen endast, såframt de intresserade kommunerna hållas skadeslösa.

Enligt den ofvannämnda förordningen skall koncessionsaftalet (der Konzessionsvertrag)
utfärdas med ledning af en utaf lilla rådet utarbetad normalkoncession och
särskild! innehålla bestämmelser om koncessionstiden, om den medgifna rättens om -

fattning med hänsyn till vattenmängd, fallhöjd in. m., om alla förpliktelser, som
åligga koncessionären gent emot kommunerna, såsom koncessionsafgift, vattenränta,
leverans af kraft, tid för byggnadernas utförande, koncessionens förverkande,
återköpande och hemfallande, vidare om alla förpliktelser för de koncessionsgifvande
kommunerna gent emot koncessionären, såsom afträdelse eller begagnande af
mark och lämnande af materialier, samt slutligen öfverenskommelse angående ersättning
för längre afbrott i driften eller bestående inskränkning i denna till följd af
flodkorrektionsarbeten.

I förordningen lämnas äfven föreskrifter angående de handlingar, som skola
åtfölja en ansökan om lilla rådets godkännande af koncessionen, samt rörande ansökningens
behandling. Af dessa föreskrifter skall här endast anmärkas, hurusom
ansökningen skall på visst sätt kungöras med anmaning till dem, saken angår,
att framställa sina eventuella invändningar inom viss förelagd tid. Godkännes koncessionen,
skall lilla rådet tillika fastställa de ytterligare föreskrifter, som erfordras
i offentligt intresse.

Enligt lagen skall lilla rådet förklara en meddelad koncession förfallen, om
vattenverket icke satts i gång inom fem år efter koncessionens meddelande, om ett
bestående verk icke under fem år i följd drifvits samt om koncessionären »på ett
groft sätt» handlar mot de förpliktelser, som enligt lag eller aftal åligga honom.
En förlängning af de bestämda fristerna kan med godkännande af lilla rådet beviljas
af de kommuner, hvilka meddelat koncessionen. Förklaras en koncession förfallen,
skall lilla rådet träffa alla de anordningar, som i offentligt intresse äro nödiga
med afseende på de befintliga vattenbyggnaderna.

För ändring eller förnyelse af koncession fordras äfven lilla rådets samtycke,
öfverlåtelse af en koncession kan ske endast med bifall af vederbörande kommuner
samt godkännande af lilla rådet.

Koncession får meddelas för en tid af högst 60 år. Undantagsvis kan lilla rådet
medgifva koncession för längre tid, därest vid en kortare varaktighet företaget
icke skulle komma till stånd. För meddelande af koncession skall till staten betalas
en afgift af 10—1,000 francs allt efter företagets omfattning och med hänsyn till
det mer eller mindre allmänt offentliga intresse företaget skall tjäna. Enligt promulgationsförordningen
skall afgiften i regel utgå med 1 franc pr utnyttjbar »bruttohästkraft»,
dock att, då fråga är om öfverföring af elektrisk kraft öfver landets
gränser, dubbel afgift intill det lagliga maximum beräknas.

Därest ett ekonomiskt riktigt tillgodogörande af vattenkraft till gagn för en

Schweiz.

644

eller flera kommuner är möjligt allenast genom medverkan af alla de kommuner,
som äga del i vattendraget i fråga, kan lilla rådet tillhålla en kommun, som utan
tillräckliga grunder förhåller sig afvisande eller uppställer öfverdrifvet höga fordringar,
att meddela koncession; i detta fall fastställas koncessronsvillkoren af lilla

rådet.

Expropria- För anläggning, ändring och utvidgning af vattenverk förlänas en koncessionstiontratt.
,nneliafvard rätt till expropriation, såframt hans företag tjänar offentligt väl och
icke kan ändamålsenligt utföras dessförutan. Redan befintliga vattenverk och vattenrättigheter
äro äfven underkastade expropriation, för så vidt icke deras bibehål -

Vattenverks
utförande
och underhåll.

Vatten kataster.

lande är förenadt med ett särskildt intresse, som icke kan tillfredsställas på annat
sätt. Den, som minste underkasta sig expropriation, är berättigad till full skadeersättning.
På begäran af ägare till vattenverk, som exproprieras, skall i regel den
för lians behof nödvändiga kraften ersättas honom. Rätt till expropriation af obegagnad
vattenkraft, och bestående vattenverk tillkommer äfvenledes kantonen, om
densamma med hänsyn till allmänt offentligt intresse är i behof däraf för egen räkning
eller för ett kantonalt företag.

I promulgationsförordningen lämnas vissa föreskrifter om utförande och underhåll
af vattcnverksanläggningar. Då byggnadsarbetet påbörjas, skall anmälan därom
göras hos lilla rådet; likaledes om arbetets fullbordande. Lilla rådet skall låta
afsyna anläggningen och, såframt gifna föreskrifter iakttagits, godkänna densamma.
Inneha fvn re af vattenverk skola städse hålla anläggningarna i sådant skick och drifva
dem på sådant sätt, som i offentligt intresse kräfves. De äro ansvariga för all
skada, som genom bristfälligt utförande och underhåll af anläggningarna och genom
driften af vattenverken uppstår för offentlig eller privat egendom.

Nämnda förordning innehåller äfven bestämmelser om en vattenkataster öfver
alla mera betydande offentliga vatten i kantonen.

drillan tf nr- De bestämmelser, angående offentliga vatten samt vattenkraftens utnyttjande,

slana denJ8 lt viik;,, såsom förut nämnts, intagits i 1904 års förslag till civillag för Schweiz,

tHdJ J-ij'' *4*

äro hufvudsakligen följande.

Sjöar, floder och bäckar, till hvilka ingen kan styrka äganderätt, förklaras vara
offentliga vatten. De offentliga vattnen stå under den kantons höghet, inom hvars
område de befinna sig. Den kantouala rätten fastställer de närmare bestämmelser -

645

ua med afseende å det sätt, pa livilket enhvar må tillgodoföra sig de offentliga
vattnen.

Användandet af de offentliga vattnen i bevattningssyfte är gemensamt för alla,
dock med förbehåll för särskildt förvärfvade rättigheter, och kan regleras genom den
kantonala lagstiftningen.

För rätt att tillgodogöra sig vattenkraften i ett offentligt vatten fordras ken
cession äfvensom godkännande af planen för de till vattnets intag och nyttiggörande
afsedda anläggningarna. Koncession meddelas af vederbörande mynd''ghet i de''
kanton, där vattnet skall tillgodogöras. Den må ej meddelas, om företaget strider
mot det allmännas intressen eller medför väsentlig skada för bestående rättigheter
eller icke lämnar tillräcklig garanti för ett rationellt tillgodogörande af vattenkraften.
Vid konkurrens mellan flere sökande skall företräde gifvas åt den, hvars företag
i sistnämnda hänseende erbjuder bästa garantien. Under i öfrigt lika förhållanden
skola, strandägarne hafva företräde. Koncession får icke öfverlåtas utan den
koncessionsgifvande myndighetens samtycke.

Koncession meddelas på viss tid, hvars längd beror på omständigheterna; koncession
kan dock icke utan sökandens samtycke meddelas på kortare tid än 30 år.
Åt allmännyttiga företag kan koncessionsmyridigheten meddela rätt till expropriation
för anläggning, förändring eller utvidgning af ett vattenverk. Expropriationsrätten
afser icke endast fastigheter och sakrätter, utan äfven bestående vattenrättigheter,
som ej låta förena sig med företaget.

Förbundsrådet äger rätt fordra, att koncessionshafvaren vid vattenverkets anläggning
på sin bekostnad vidtager sådana anordningar, som erfordras i sjöfartens,
flottningens eller fiskets intresse äfvensom till företagande af hydrometriska observationer,
och förbundsrådet kan föreskrifva kantonerna de bestämmelser, som i detta
hänseende skola intagas i koncessionerna.

Då ett företag berör offentligt vatten inom flera kantoners områden, skall, för
den händelse kantonerna icke kunna enas om koncessions beviljande, koncession meddelas
af förbundsrådet. Rätt att utföra arbeten i ett gränsvatten meddelas af de
intresserade kantonerna gemensamt. Kan enighet mellan kantonerna ej ernås, träffar
förbundsrådet afgörande.

Utförandet af vattenkraftsanläggningar i privata vatten är underkastadt statens
uppsikt och kan icke äga rum utan samtycke af vederbörande myndighet, såframt
det är af beskaffenhet att förnärma enskild rätt eller offentligt intresse.

Schweiz.

Schweiz. 646

Flera koncessioitsinnehafvare vid samma vattendrag kunna sammansluta sig
för gemensamt anläggande af reservoarer och utförande af andra arbeten i syfte att
samla, öka och använda vattenkraften äfvensom för att reglera vattenhushållningen.
Rätt att vinna inträde i bolaget tillkommer hvarje koncessionsmnehafvare vid vattendraget.
Om en sammanslutning skulle medföra väsentliga fördelar för flertalet
koncessionärer vid ett vattendrag, kan vederbörande kantonala myndighet föreskrifva
om bildandet af en tvångssammanslutning. Villkor härför är dock, att ansökan
härom göres af en majoritet af intressenter, som representerar mer än hälften
af vattenkraften, och att utförandet af de gemensamma arbetena icke för någon medför
kostnader, öfverstigande hans resurser.

Innan koncession beviljas, skall för dem, hvilka genom koncessionen kunna lida
intrång i sin rätt, tillfälle beredas att inom viss tid framställa sina invändningar och
kraf. Inom samma tid äger den kanton eller kommun, inom hvars område vattenkraften
skall uttagas, äfvensom förbundet framställa anspråk på företrädesrätt
till koncession. Denna rätt kan dock endast göras gällande för företag, som öfverensstämma
med kantonens eller kommunens offentligträttsliga uppgifter. Vid konkurrens
mellan en kanton och en kommun eller mellan flera kommuner i samma
kanton träffas afgörandet af vederbörande kantonala myndighet. Vid konkurrens
mellan flera kantoner eller mellan kommuner i olika kantoner afgör förbundsrådet.
Förbundet äger alltid företrädesrätt.

Sättet för behandlingen af koncessionsansökningar bestämmes af den kanton,
hvarest vattenkraften skall uttagas.

I koncessionshandlingen skola intagas bestämmelser om koncessionstiden samt
om den hemfallsrätt, som skall förbehållas kantonen, och de närmare villkoren för
denna rätt. Förnyas koncessionen efter koncessionstidens utgång, skola villkoren
för förnyelsen bestämmas efter den ursprungliga koncessionshandlingen, med hänsyn
tagen till de förändrade förhållandena, utan att likväl någon väsentlig skärpning
i villkoren för koncessionshafvaren må äga rum. Beviljas ej förnyelse, skall kantonen
för vattenverksanläggningarna till ägaren utgifva ersättning, hvilken bestämmes
efter domstolssyn.

Vederbörande myndighet kan förklara en koncessionsinnehafvare, som svårt
förbryter sig mot koncessionsbestämmelserna, koncessionen förlustig. Då företaget
ej satts i drift inom föreskrifven tid, eller driften under fem på hvarandra följande
år legat nere, förfaller koncessionen utan vidare. På giltiga skäl kan dock förlängning
beviljas.

647 Finland.

Koncessionsafgifterna och de årliga vattenrättsafgifterna tillfalla kantonerna,
äfven då förbundsrådet meddelar koncession.

Finland.

Sedan Finlands Ständer vid 1888 års landtdag hos Kejsaren anhållit om en fullständig
granskning af den då gällande lagstiftningen angående vattenrätten, samt
en i anledning häraf tillsatt kommitté med uppdrag att afgifva förslag till lagstadganden
i ämnet, aflämnat tvenne särskilda betänkanden, det första år 1893, behandlande
den defensiva vattenrätten, och det andra år 1895, hänförande sig till den lukrativa
vattenrätten, framlades för 1900 års landtdag en kejserlig proposition om
antagande af en ny vattenlag. Förslaget blef med vissa ändringar och tillägg af
ständerna godkändt, hvarefter den nu gällande lagen om vattenrätten den 23 juli
1-902 af Kejsaren stadfästes.

Samtidigt med denna lag utfärdades dels en förordning angående hvad vid lagens
tillämpning borde iakttagas, dels två förordningar, den ena angående »rätt för
ägare af vattenverk att i vissa fall få sin rätt till strömfall af domstol pröfvad» och
den andra innefattande ändring af vissa paragrafer i förordningen om delning af
jordlägenheter, dels ock en lag om råskillnad i vatten och Om skifte af vattenområde.

Vattenrättslagen innehåller icke några bestämmelser om äganderätten till
vattnet; men i den kejserliga propositionen framhölls, hurusom finsk rätt erkänner enskild
äganderätt till den vattenbetäckta grunden och såsom en af denna äganderätt
härflytande förmån anser rätten att nyttja det på grunden befintliga vattnet. Vattenlagen
utgår äfven från denna grundsats i 1 kap., som handlar »om vattnens
nyttjande i allmänhet och om vattenverk».•- Grundägarens dispositionsrätt öfver
vattnet å hans grund är emellertid i åtskilliga hänseenden — i samfärdselns och
fiskets intresse samt för skyddande af öfver-, under- och närbyggares lika rätt —
inskränkt dels genom stadganden om kungsådra, dels genom förbud mot uppdämning
och afledande af vatten m. m., dels också genom stadganden om särskilda förpliktelser,
som åligga grundägaren vid vattnets nyttjande.

Kungsådra, hvars ändamål angifves vara att tjäna såsom led för vattnets fria
lopp, sjö- och båtfart, flottning och fiskens vandring, skall hållas öppen i hvarje

Rätten att
nyttja vattnet
tillkommer
grundägaren.

Kungsådra.

Finland. 648

älf, ström och å samt i »ledsund». Den skall finnas, där vattnet är djupast, och
upptager en tredjedel af vattnets bredd vid medelvattenstånd. Undantag härifrån
göres emellertid med afseende å strömfall, där kungsådran bestämmes icke efter
vattnets bredd, utan efter vattenmängden sålunda, att till kungsådra icke räknas
större bredd, än att en tredjedel af strömfallets vattenmängd där kan nedgå. I vattendrag,
där far- eller flottled begagnas, får likväl kungsådras bredd icke understiga
sju meter.

Enligt den kejserliga propositionen skulle bestämmelserna om kungsådra vara
tillämpliga jämväl å sjö. På ständernas förslag uteslöts emellertid bestämmelsen
om kungsådra i sjö, hvaremot i lagen intogs en föreskrift, att i sjö far- och flottled
till nödig bredd skall lämnas öppen.

Ingen har rätt att tillgodogöra sig vattnet i ett vattendrag på sådant sätt, att
genom förändring af vattendragets djup eller läge eller af vattenståndet annan lider
men å sitt vattenområde eller å fiske, jord eller annan egendom, eller så, att
kungsådra därigenom försämras eller far- eller flottled annars lider intrång.

I ändamål att bereda industrien tillfälle till möjligast fullständiga tillgodogörande
af vattenkraften gör lagen med afseende å strömfall vissa undantag från
ofvan omförmälda inskränkningar uti dispositionsrätten öfver vattendragen. Det
är sålunda ägare af vattenverk i strömfall medgifvet att, då vattnet nedgått under
medelvattenståndet, genom utläggande af tillfällig damm tillgodogöra sig vattnet
jämväl från kungsådran. Villkor härför är emellertid, att ingen eller ringa samfärdsel
äger rum i fallet; och vattnets afrinning får icke genom dammen i någon
mån inskränkas. Därest det kan ske utan men å strömfall af värde eller eljest utan
nämnvärd skada för annan, är vattenverksägare vidare befogad att för vinnande af
ökad drifkraft uppdämma vattnet å annans ofvanbelägna mark äfvensom att genom
uppdämning eller utgräfning tillgodogöra sig annans ofvan eller nedan belägna
fall samt att vidtaga sådan förflyttning, ändring eller minskning af kungsådra,
hvaraf väsentlig olägenhet vid dess begagnande icke uppstår, eller att i vattendrag,
där ingen eller ringa samfärdsel äger rum, stänga kungsådra jämväl med fast damm.
För skada, som i dessa fall vållas, skall ersättning gifvas efter fulla värdet
och hälften därutöfver. Om, sedan fast damm uppförts i kungsådra, det skulle förordnas,
att kungsådran skall användas till farled, eller kungsådran skulle tagas i
anspråk för vattendrags reglering, är ägaren skyldig att utan ersättning undanskaffa
dammen. Till skyddande af de intressen, kungsådran afser att tjäna, föreskrifver lagen
vidare, att en vattenverksägare, som i enlighet med ofvannämnda honom tillerkän -

(549

Finland.

da rätt lägger fast eller tillfällig damm öfver kongsådra, är skyldig att vidtaga och
underhålla erforderliga anstalter för flottningens och i vattendraget förekommande
samfärdsels möjliggörande, för fiskens framkomst äfvensom för vattnets afrinning.
Skulle emellertid i fallet flottning icke kunna bedrifvas utan särskild inrättning
eller fisk icke kunna uppgå utan fiskvåg, är dammägaren endast skyldig
att utan ersättning tillåta anbringandet åt flottningsinrättning eller fiskvåg.

Förut bestående rättsförhållanden beröras icke af ofvannämnda inskränkande
bestämmelser med afseende å den enskildes nyttjanderätt till vattnet. Den. som
före lagens trädande i kraft lagligen förvärfvat rätt att stänga vattendrag eller dämma
eller leda vattnet annorledes, än som öfverensstämmer med berörda bestämmelser,
skall oberoende af desamma tillgodonjuta denna rätt. Om föreskrift angående
dämningshöjden icke meddelats, skall dock dammlucka hållas öppen, då
det erfordras till förekommande af skada för öfver-, under- eller närbyggare; och
åligger det ägare af damm öfver hela vattendraget att, med rätt till full skadeersättning,
tillåta anbringande af flottningsränna och fiskvåg.

Till förebyggande af de hinder för samfärdseln, som farleders uppgrundning
och lågt vattenstånd kunna medföra, har lagen som en j^tterligare inskränkning i
den enskildes förfoganderätt öfver vattnet föreskrifvit, att kronan äger rätt att mot
skadestånd i vattendrag inrätta damm, om det befinnes nödigt för vidmakthållande
af erforderlig! vattenstånd i vattendraget; kronan är äfvenledes berättigad att
i eller invid vattendrag inrätta eller utvidga farled. Erforderliga åtgärder för flottningens
möjliggörande och fiskens framkomst skola dock därvid vidtagas.

Såsom ofvan nämnts, utgår lagen i fråga om dispositionsrätten till vattnet från
principen om jordägarens rätt till det å hans grund framrinnande vatten. Härifrån
gör lagen emellertid ett undantag beträffande strömfall, där lika stor del i den nedgående
vattenmängden tillkommer hvardera sidans ägare.

Med afseende å tillgodogörandet af strömfall, hvars stränder äro i olika ägares
händer, innehåller lagen bestämmelser, i hufvudsak öfverensstämmande med 3 och
4 §§ i var vattenrättsförordning; dock att den finska lagen med hänsyn till ofvannämnda
princip för vattenmängdens i strömfall fördelning jämväl, för den händelse
allenast ena strandägaren för utnyttjande af sin andel i vattenkraften har behof af
dammbyggnad utöfver midttellinjen, medgifver honom rätt att sålunda begagna
sig af motsidans grund, under villkor att andra strandägaren icke lider synnerligt
men däraf och att ersättning för skada och olägenhet lämnas honom. Därest

82—091204. Förslag till Vattenlag.

Äldre rättigheter.

Damm för
farled.

Vatt en fördelningen
i
strömfall.

Finland.

Samfälldt

strömfall.

650

hela strömfallet tillhör ägaren af ena stranden, har han likaledes rätt till dammfäste
å motsatta stranden.

För delning af ett strömfall, hvilket såsom en samfällighet tillhör två eller flera
lägenheter, uppställer lagen såsom ett generellt villkor, att fallets användbarhet uti
industriens tjänst icke skall genom delningen nämnvärdt minskas. Dela,gare i ett
strömfall, hvilket tillhör två eller flera lägenheter samfälldt utan att dock fallet utgör
del af oskiftad t vattenområde, är med nyssnämnda villkor berättigad att få
sin andel i fallet utbruten, önska flere delägare samtidigt utbryta sina andelar, och
detta med hänsyn till sagda villkor icke låter sig göra, har ägaren af en större andel
företräde. För strömfall, som ingår i ett oskiftadt vattenområde, gälla samma bestämmelser,
dock att utbrytning mot någon delägares bestridande icke må äga rum.

Om i en by stranden vid ett strömfall tillhör en och strömfallet helt eller delvis
annan ägare, och strandägaren före lagens ikraftträdande i behörig ordning anlagt
vattenverk i strömfallet eller därtill sökt tillstånd, som sedermera beviljas,
äger han rätt att till säkerställande af den i anspråk tagna drifkraften lösa strömfallet
eller hvad däri ej belöper å hans lott mot vederlag i annat lägligt område eller
penningar eller i bägge. I sammanhang härmed bör märkas den genom ofvannämnda
särskilda förordning medgifna rätt för ägare af vattenverk, som i behörig ordning
tillkommit, att till erhållande af visshet om sin rätt till strömfallet, såvidt det af
vattenverket upptages, hos domaren begära offentlig kallelse å dem, som anse sig
äga bättre rätt till fallet, att inom natt och år göra anmälan om sitt anspråk, vid
äfventyr, där detta försummas, af förlust till vidare talan.

Hvarje enskild delägare i samfälldt strömfall har, om han ensam eller jämte
annan delägare i fallet äger nödig strandtomt, rätt till initiativ i fråga om byggande
af vattenverk i fallet. Kan hans andel icke utbrytas, och vilja öfriga intressenter
ej taga del i anläggningen, är initiativtagaren befogad att, såvidt verket kan komma
till stånd utan synnerlig skada för de andra delägarne, mot viss årlig afgäld
till dem ensam bygga detsamma och tillgodogöra sig hela vattenkraften under bestämd
tid, som icke må öfverstiga 50 år. Efter utgången af denna tid hafva öfriga
delägare rätt att mot lösen för motsvarande del af verket, hvar efter sin andel
inträda i företaget, såvida de icke hellre vilja taga del i anläggningen endast för
att till eget företag utfå sin lott i vattenkraften, hvartill de äro berättigade, om
anläggaren medgifver det eller rätten pröfvar, att det kan ske utan synnerligt men
för honom.

651 Finland.

Ägare af ett vattenområde är berättigad att därur leda vatten för odling eller Afledning af
förbättring af sin mark eller eljest till förbrukning i sin hushållning samt att för vissa^ändaändamålet
lägga ledning öfver annans mark, med undantag dock för tomt, trädgård
och park, såframt dylik ledning eljest icke eller endast med oskälig kostnad kan erhållas.
För mark, som åtgår, samt för skada och olägenhet skall ersättning lämnas.

Sådan ledning må jämväl af annan än ägaren af vattenområde ersättas och begagnas,
såframt ej därigenom vattnet blir för ägaren otillräckligt. I fall af konkurrens
emellan flera, hvilka önska verkställa inledning af vatten, äger vattenledning
för allmänt behof företräde och af öfriga den, hvars mark eller inrättning ligger
närmare vattenområdet.

Då ett vattendrag vikit från sin bädd, är ägaren af den förra eller nya bädden Återställanberättigad
att inom en tid af 10 år återleda vattnet. Ersättning skall dock gifvas f,e
för kostnad, som efter förloppet af 2 år nedlagts å jorden i förra bädden eller
skett för tillgodogörande af vattnet i dess nya lopp och genom vattnets återförande
blefve utan nytta.

För anläggande af vattenverk är i hvarje fall tillstånd obligatoriskt. Tillstånd Tillstånd
meddelas på ansökan af guvernören i länet, efter det syn för ändamålet hållits af ^ga^de^af
vederbörande distriktsingenjör eller den ingenjör, som förordnats till hans biträde, vattenverk.
och sedan öfriga sakägare erhållit tillfälle att inkomma med påminnelser. Syn
skall senast 14 dagar förut kungöras i den eller de kommuner, som beröras af den
ifrågavarande delen af vattendraget, samt, om företaget finnes röra någons rätt i
annan kommun, äfven därstädes, hvarjämte särskild kallelse skall delgifvas vissa
angifna sakägare äfvensom, medelst till posten aflämnade bref, vissa tjänstemän.

Vid synen biträdes förrättningsmannen af två utaf honom tillkallade gode män
samt, då fråga är om vissa uppskattningar, af ytterligare två gode män, förordnade
af domaren, hvarjämte i sistnämnda fall parterna äga från hvardera sidan välja en
god man. Angående förfarandet vid synen och den utredning, som därvid skall
åvägabringas, innehåller promulgationsförordningen särskilda föreskrifter.

Om i anledning af ansökan om tillstånd anmärkning göres mot sökandens rätt
till anläggningsstället eller vattnets nyttjande e. d., och anmärkningen är af den beskaffenhet,
att frågan bör för tvistig anses, hänvisas sökanden att först utverka rättens
afgörande angående tvistefrågan. Tvist om kungsådras rätta läge eller om
särskild! förunnad rätt att stänga eller inskränka densamma afgöres äfvenledes af
domstol.

Vid meddelandet af tillstånd skola dämningsvillkoren och öfriga erforderliga

Finland. b>52

Benaning.

bestämmelser angifvas. Vattenverksägaren är skyldig att på en lämplig och lätt
tillgänglig plats uppställa vattenståndsmätare, utvisande de för vattnets reglering
bestämda köjdmåtten i förhållande till utsatt tidpunkt. I tillståndsutslaget skola
jämväl ifrågakommande ersättningar till beloppet fastställas. I den mån sådan ersättning
ej skall utgå såsom årlig afgäld, skall den i behörig ordning utbetalas,,
innan arbetet får vidtagas. Det står dock hvilkendera af parterna som helst fritt att
angående ersättningen påkalla domstols pröfning; sådan talan skall anhängiggöras
inom 6 månader efter det guvernörens utslag vunnit laga kraft eller, där besvär
ägt rum, slutligt utslag gifvits.

Förutom för rätt att anlägga vattenverk fordras tillstånd äfven för sådan ombyggnad
af vattenverk, som afser ändring af föreskrifna villkor för anläggningen;
för rätt att begagna tillfällig damm öfver kongsådra; för vattenafledning, som kan
medföra förändring i vattendragets djup eller läge eller i vattenståndet; för återställande
af ett vattendrag i dess gamla bädd samt för rätt att mot ägarens vilja
anlägga fiskvåg i annans damm. Vidare fordras tillstånd för rätt att uppföra bro
eller annan byggnad, om därigenom uppdämning kan befaras, äfvensom bro, som
kan orsaka flottningen väsentligt men, eller som bygges öfver vattenled, där samfärdsel
af betydenhet äger rum.

Äfven om ett vattenverk anlagts i enlighet med gifna föreskrifter, är ägaren
skyldig att, om anläggningen medför omedelbar skada, ersätta densamma. Sådan
ersättningstalan får dock ej väckas senare än tio år från det verket kom i gångOm
efter meddeladt tillstånd vattenverk icke inom tio år anlägges, anses tillståndet
förfallet. Vid nedläggande af vattenverk är ägaren skyldig att återställa vattendraget
i dess förra skick eller vidtaga annan sådan åtgärd, att skada och olägenhet
förekommes.

Enhvar, som af uppgrundning eller tillfälligt hinder i ett vattendrag lider
men, äger rätt att verkställa erforderlig rensning jämväl i annans vatten, efter det
han i god tid förut underrättat ägaren därom. Jord, som vid rensningen upptages,
får mot ersättning för däraf vållad skada läggas å närmaste strand eller annat närbeläget
lämpligt ställe.

Vattenlagens första kapitel innehåller äfven förbud mot utkastande af affall,
hvaraf uppgrundning, men för fisket eller annan skada kan uppstå, vidare bestämmelser
om rätt till allmänt bruk af vattnet i vissa hänseenden (samfärdsel, badning,
tvätt o. d.), föreskrift om jordägarens rätt till brunn, källa och annat »slutet»

653

vatten samt stadgande om ersättningsskyldighet för skada, som uppkommer genom
stöt af farkost eller gnistor från ångfartyg m. m.

I 2 kap. meddelas bestämmelser om flottning, och de tre följande kapitlen
handla om dikning, sjösänkning och invallning.

Hvad dikning beträffar, skiljes mellan dikning i allmänhet och utdikning af
vattendränkt mark. I förra fallet är det — såsom vattenrättsutskottet vid 1900
års landtdag i sitt betänkande framhåller — fråga om »växtlig, ehuru af vatten besvärad
eller vattensjuk mark», i det senare åter om »mark, som i dess förhandenvarande
tillstånd, emedan den är alldeles genomträngd af vatten, är omöjlig till kultur».
Endast beträffande dikning i egentlig mening stadgas tvångsdelaktighet.
En annan olikhet är äfven, att, under det initiativ till sådan dikning uttryckligen
tillerkännes landbo och den, som annorledes besitter jordlägenhet, allenast ägare
kan verkställa utdikning af vattendränkt mark.

Dikningsrätt, d. v. s. rätt att för afledande af vatten lägga täckt eller öppet
dike genom annans ägor, finnes endast, då syftet med afledningen är jords odling
eller förbättring. Förutsättningen för denna rätt är, att aflopp eller planmässig utdikning
eljest icke eller endast med oskälig kostnad skulle kunna åstadkommas.
Diket skall utsträckas så långt samt inrättas och underhållas så, att skada å annans
mark icke uppstår. Vid bestämmande af dikes läge skall hänsyn tagas till dikningens
planmässiga utförande och kostnaden äfvensom därtill, att minsta olägenhet
förorsakas markens ägare och brukare. Öppet dike får ej framdragas genom annans
bebyggda tomt eller trädgård. I fråga om dikesjorden gifvas enahanda bestämmelser
som i vår dikningslag. För mark, som åtgår till dike jämte ren till en
bredd af 60 cm. å hvardera sidan af diket, äfvensom för skada, som orsakas af dikningen,
skall lämnas ersättning.

Om två eller flera förena sig om gemensam dikning, men delaktighetsgrunden
icke blifvit genom öfverenskommelse bestämd, skall hvar taga del i dikningen efter
den nytta diket bereder hans mark genom att möjliggöra dess torrläggning. I
fråga om dikets storlek gäller i brist af åsämjande, att enhvar äger fordra att,
där icke bristande fall utgör hinder eller markens beskaffenhet i öfrigt medför
oskälig kostnad, diket inrättas så, att hans jord kan torrläggas till 90 centimeters
djup. Dikningsskyldigheten må dock icke för någon sträckas utöfver hvad för
möjliggörande af hans egen jords torrläggning till nämnda djup erfordras.

Skyldighet att deltaga i dikning, som af annan påfordras, åligger hvarje ägare
af mark, hvarifrån för marken menligt vatten omedelbart genom diket afledes. Vill

Finland.

Dikning.

Finland. 654

han »för tiden» icke inleda vatten i diket, skall hans bidragsskyldighet begränsas till
den nytta marken dessförutan beredes genom diket. Vill han sedermera inleda vatten
i diket, är han skyldig att, med afdrag af det bidrag han förut lämnat, ersätta dikets
ägare för den gjorda dikningen med hvad han därtill skolat utgifva, om han
från början aktivt deltagit i dikningen, d. v. s. efter den nytta han däraf har; dock
skall härvid hänsyn tagas till dikets skick vid tiden för inledandet. Samma skyldighet
åligger annan, som vill från sin mark inleda vatten i diket. Nödig fördjupning,
utvidgning eller annan ändring af diket gäldas ensamt af den, som dit inleder vattnet,
såframt ej ändringen länder ägaren af diket till gagn, i hvilket fall han i förhållande
till nyttan skall taga del däri.

Vidkommande det förfarande, som bör föregå en för flera gagnelig dikning,
stadgas följande. Den, som vill anlägga dike, hvaraf andra kunna hafva gagn, skall
inbjuda dessa till gemensam öfverläggning om dikets sträckning och storlek, om
deltagande i dess anläggande och underhåll samt om hvars och ens andel däri. Uppnås
icke öfverenskommelse, skall genom sakkunnig tjänsteman (länsagronom, landtbruksingenjör
eller distriktsingenjör) plan uppgöras för arbetets utförande jämte
förslag till dess fördelning och beräkning af kostnaden. Dikningsplanen skall uppgöras
vid dikningssammanträde, som utlyses på samma sätt som syn. Förrättningsmannen
skall härvid i främsta rummet söka åvägabringa öfverenskommelse om dikningens
gemensamma utförande af alla dem, från hvilkas mark vattnet kommer att
omedelbart afledas genom det föreslagna diket eller kan däri inledas. Lyckas ej detta,
skall planen uppgöras med hänsyn till hvad som är fördelaktigast för deras ägor,
som förenat sig om dikningen. Hänsyn skall dock äfven tagas till yrkande i afseende
å dikets sträckning, som framställas af någon, hvilken »för tiden» icke vill
taga del i företaget; förbinder sig denne att ansvara för däraf föranledd ökning i
kostnaden för anläggningen och underhållet, och finnes den påyrkade sträckningen
fördelaktigast för större delen af afledningsområdet och jämväl medföra samma
nytta för den dikandes egen jord som den af honom föreslagna, är denne skyldig att
leda diket såsom den andre yrkat.

Tvist angående dikningsföretag ankommer pa domstols afgörande. Underlåter
någon att enligt dikningplan gräfva sin andel af gemensamt dike, äger annan
sakägare verkställa arbetet; varder dikningsskyldighet den förre af domstol ålagd,
skall han godtgöra arbetet.

Utdikning Hvad beträffar utdikning af kärr, mosse eller annan vattendränkt mark, stadafdränkt''
gas’ såsom förut nämnts’ eJ tvång till delaktighet i dylikt företag. Därest vid utlyst
mark.

655

Finland.

dikningssainmanträde enighet ej kan uppnås angående företaget, äger den delägare
i marken, hvilken vill verkställa utdikningen, rätt därtill, om han vid sammanträdet
gör anmälan därom samt gensaga ej göres af ägare till minst hälften af den
vattendränkta marken. Den eller de, som sålunda utföra arbetet, erhålla godtgörelse
för sina kostnader, i den mån de belöpa på öfriga delägares andelar, därigenom,
att de äga bruka och njuta afkomsten af de öfrigas områden af marken under viss
tid, ej öfverstigande 50 år. Den upplåtna marken får ej häfdas så, att dess växtkraft
väsentligen minskas eller utdikningens ändamål förfelas.

I vissa fall erfordras för utdikning af vattendränkt mark särskildt tillstånd af
guvernören.

Angående sänkning eller uttappning af sjö innehåller vattenrättslagen hufvudsakligen
följande. Beslutanderätten i fråga om sänkningen tillerkännes allenast
vattendragets ägare, men sedan beslut om sänkningens utförande kommit till stånd,
må jämväl ägare af vattendränkt mark, som kommer att genom företaget torrläggas,
ansluta sig till detsamma. Då ägarne af en sjö vilja sänka denna, skola de träffa
skriftligt aftal därom. Afser en sjösänkning hufvudsakligen förbättring af mark
och äro ägare till mer än hälften af sjön ense om företaget, utgör de öfrigas vägran
icke hinder för detsamma. Afser sjösänkningen åter vinnande af odlingsbar tilllandning,
fordras minst två tredjedelars majoritet.

För sjösänkningsföretag fordras alltid tillstånd af guvernören. Ansökningen
om tillstånd skall föregås af en noggrann sakkunnig undersökning, afseende bl. a.
utredning angående företagets verkningar. Om sänkningen kan befaras inverka
menligt på klimatet eller allmänna hälsotillståndet eller vålla farlig öfversvämning,
må tillstånd icke meddelas. Då sänkningen medför väsentligt men för samfärdseln,
flottningen eller fisket eller försvårar vattentillgången för någon ort eller eljest förorsakar
betydligare men för det allmänna, skall tillstånd vägras, om icke nyttan af
företaget finnes vara stor och öfverstiger olägenheten.

Såsom villkor för rätten att för möjliggörande af vattendrags sänkning fordra
utrifning eller ändring af lagligen bestående vattenverk eller annan jämförlig anläggning
för vattnets nyttjande föreskrifver lagen, att värdet af jordförbättring och
tillandning, som genom företaget vinnes, skall pröfvas vara minst dubbelt så stort
som den förmån vattenverkets ägare genom utrifningen går förlustig. Vid meddelande
af tillstånd till sänkning skall angifvas, om och i hvad mån utrifning eller
ändring af vattenverk må äga rum, planen för företagets utförande, inom hvilken tid

Sjösänk ning.

Finland. 656

arbetet bör vidtagas och slutföras m. m. Om arbetet ej påbörjas inom föreskrifven
tid, förfaller tillståndet.

För förlust af eller minskning i förmån, som i följd af företaget tillskyndas
ägare af någon del af vattendraget, skall full ersättning lämnas. Äfven skada,
som tillskyndas genom arbetet vid sänkningens utförande, skall fullt ersättas. Talan
om sådan godtgörelse må dock ej väckas senare än ett år efter arbetets fullbordande.
I fråga om ersättning för ändring eller utrifning af vattenverk innehåller
lagen bestämmelser i hufvudsak öfverensstämmande med motsvarande bestämmelser
i svenska dikningslagen.

Deltagarne i ett sjösänkningsföretag skola organiseras såsom ett bolag, hvars
angelägenheter ombesörjas af en eller flere sysslomän. Om valet af syssloman skall
anmälan göras hos guvernören.

Vidkommande förhållandet emellan deltagarne inbördes åligger det enhvar att
taga del i de slutliga kostnaderna för företaget äfvensom förskjuta de för arbetets
bedrifvande nödiga medlen i mån af den nytta, företaget för honom medför. Hvad
som brister hos en, skall af de öfrige gäldas i förhållande till enhvars andel. Dessa
förpliktelser vidhäfta själfva lägenheten och öfvergå förty vid dess försäljning på
den nye ägaren, dock endast i hvad de afse bidrag, som förfallit efter ägareombytet
eller inom ett år före detsamma, och utan att den förre ägarens personliga ansvar
upphör. Då en sjösänkning ländt en icke-deltagare i företaget till gagn, har denne
att välja emellan att erlägga sin andel i kostnaderna till dem, som utfört sänkningen,
eller att åt dessa upplåta rätten att under viss tid, högst 50 år nyttja honom
tillhörig tillandning eller genom sänkningen torrlagd, förut vattendränkt mark. I
underhåll af afloppsledning efter slutförd sjösänkning skall enhvar, som begagnar
eller eljest har nytta af ledningen, taga del. Om ändring af ledningen påkallas däraf,
att äfven andra än anläggarne begagna densamma, åligger det de förra att ensamma
bekosta ändringen och att svara för däraf föranledd ökning i underhållskostnaden.
Är ändringen till gagn för anläggaren, skall äfven han i mån däraf taga
del i densamma.

För nedläggning af ett sjösänkningsföretag fordras, att vid stämma eller eljest
skriftligen för beslut härom afgifvas röster, motsvarande två tredjedelar i bolaget,
och att det kan ske utan större olägenhet. Därjämte fordras tillstånd af guvernören;
och skall ersättning gifvas för den skada, som genom nedläggandet vållas.

Om ett vattenverk, som icke lagligen tillkommit, utgör hinder för sjösänkning,
skall ägaren utan ersättning undanskaffa detsamma.

Norge.

657

Bestämmelserna om sänkning: af sjö gälla äfven upprensning, fördjupning, utvidgning
eller rötning af älf, ström och å. Från grundsatsen, att allenast ägare af
vattendrag äro berättigade att besluta om sänkning eller reglering af detsamma,
gores ett undantag beträffande regleringsföretag, som sker genom rensning af älf
ström eller å och afser torrläggning af vattendränkt mark eller annat allmännyttigt
ändamål. För sådana företag äger alltid kronan och kan äfven medgifvas andra

ratt att, oberoende af ägares af vattendraget samtycke, verkställa rensning af detsamma.

Beträffande invallning stadgas endast, att strandägare har rätt till utförande Inrullning
åt sadant foretag, safrand icke annans rätt därigenom förnärmas, att då invallning
gores för jords odling eller förbättring eller redan odlad marks skyddande, vallen
far, da sadant är nödigt, fortsättas eller fästas å annans mark mot ersättning, samt
att i'' sistnämnda fall äfvensom då fråga är om invallning vid älf, ström eller å
tillstånd till företaget är behöfligt.

För förbrytelse emot de i vattenrättslagen gifna bestämmelser stadgas ansvar,
hvarjamte föreskrifter meddelas om handräckning samt om rätt för den, som lider men
däraf, att dike, vall eller ledning för vattnets afledande ej behörigen underhålles, att

under iakttagande af vissa former själf verkställa arbetet på den försumliges bekostnad.

A tis var och
handräckning.

Norge.

Den norska vattenrättslagstiftningen hvilar liksom den svenska på den grund- Rätten till
satsen, att ratten till vattnet är förenad med äganderätten till den grund, hvarå vatt- vattnf för''
net finnes. Den rätt grundägaren har till vattnet betecknas i »Lov om vasdragenes äg“nd™ftbenyttelse
m. v.» den 1 juli 1887 såsom äganderätt. Helt naturligt är dock ej pinden.

denna ratt obegränsad; den är underkastad de inskränkningar, »som följa af lag och
sedvana».

Efter angifvande af nyssberörda allmänna regel lämnar den norska vattenlagen
vissa bestämmelser om gränsen mellan skilda fastigheter i vatten. Af dessa
skall här endast anmärkas föreskriften, att mellan fastigheter, som åtskiljas af en

alf eller bäck, gränsen skall, där den ej är förut bestämd, dragas efter vattendragets
djupaste fåra (djupaal).

83—091204. Förslag till Vattenlag.

Norge. 658

I sin rätt till vattnet är grundägaren underkastad den inskränkningen, att lian
ej utan särskildt berättigande eller stöd i vattenlagen äger att till men för annan
eller till otillbörligt hinder för den allmänna samfärdseln eller flottningen förändra
eller stanna vattnets naturliga lopp, genom särskilda anstalter öka eller minska
vattnets massa, hindra dess naturliga aflopp eller öka dess tillopp eller genom
dämning inskränka dess regelmässiga läge och ej heller lägga länsor eller stängsel
eller bygga tvärs öfver vattendrag. Utan hinder af hvad nu sagts får vatten bortledas
i bevattningssyfte, därvid dock, om det finnes nödigt, användningen af ledningen
kan inskränkas till vissa dagar och tider. Huruvida åtgärd, som ofvan
nämnts, förorsakar skada, afgöres på begäran af någon part vid som under

domarens ledning förrättas af 4 män, utsedda bland de personer, som finnas uppförda
på en i särskild ordning upprättad förteckning. Kommer synen till det resultat,
att skada icke orsakas, men sådan skada likväl inom 10 år därefter finnes
uppstå, skall ersättning därför gifvas.

Om ett vattendrag uppgrundas eller vattnet tager sig nytt lopp, är hvarje
grundägare, som däraf lider skada, berättigad att upprensa vattendraget eller leda
vattnet tillbaka i dess förra lopp. Har det förändrade tillståndet bestått i 2 ar, far
återställandet ske allenast mot ersättning för de kostnader, som nedlagts pa den
gamla flodbäddens uppodling o. d. eller på åtgärder i syfte att tillgodogöra vattnet
i dess nya lopp. Hafva 10 år förflutit, kan återställande äga rum allenast i de
former och under de förutsättningar, som gälla med afseende å vattenaflednmg.

Vattnets 1 Unga om vattnets utnyttjande i industriellt syfte gifvas särskilda bestäm nyttjande

i meiser. Till gagn för en industriell anläggning kan man, såvidt det ar nödvändigt
indsyfteeUt för reglering af vattenföringen och för vattenkraftens utnyttjande, på egen grund
i ett vattendrag uppföra damm likasom höja en redan lagligen befintlig damm, utan
att ofvanliggande kan sätta sig däremot. Villkor härför är dock, att vederbörande
jordägare icke genom uppdämningen beröfvas något fall, som han kan sjelf tillgodogöra
sig, samt att den med dämningen förenade nyttan för anläggningen profvas
vara betydlig i förhållande till den skada eller olägenhet, som därigenom vållas.
För skada och olägenhet skall lämnas godtgörelse, vid hvars bestämmande hänsyn
också skall tagas till den nytta, som vinnes genom vattnets uppdämning. Frågan
om dammens nödvändighet och om ersättningens storlek afgöres genom syn; vid
syneförrättningen skall dämningshöjden utmärkas genom ett tydligt vattenstånds märliG Dammanläggningar

i vattendrag, där fisk går fram, skola vara inrättade sa, att

6f)9

Norge.

fiskens gång icke otillbörligen hindras. Hvilka inrättningar i sådant hänseende
skola göras, bestämmes på begäran af sakägare utaf Konungen eller den han därtill
bemyndigar. Är fisket af ringa betydelse, kan tillåtelse meddelas till fullständig
afstängning af vattnet under vissa tider. Om erfarenheten skulle ådagalägga nödvändigheten
af ändringar i gjorda inrättningar för fiskens gång, måste dammägaren
fjnna sig i att dessa vidtagas, dock utan kostnad för honom.

Om ägaren af den ena stranden i ett vattendrag önskar uppföra en dammbyggnad
däri för att använda vattnet som drifkraft, men byggnaden ej kan uppföras,
utan att den delvis bygges på andre strandägarens grund, skall denne tillbjudas
att deltaga i arbetets utförande för gemensam räkning och att gemensamt använda
vattenkraften. Om ej genom särskildt rättsförhållande annan delningsgrund är bestämd,
skall vattenkraften för sådant fall delas lika. Vill den andre icke deltaga
i anläggningen, är den förste berättigad att för egen räkning utföra densamma.
Härför förutsättes dock, att genom syn afgöres, att anläggningen icke är den andre
till väsentligt hinder eller olägenhet, samt att denne får vederlag för dammfäste och
för den genom uppdämningen förorsakade skadan enligt synevärdering. Vill den
andre strandägaren sedermera utnyttja sin del af vattenkraften, är han berättigad
att blifva delägare i dammanläggningen mot erläggande efter synevärdering af
en proportionell andel af densammas värde, däri inberäknadt det erhållna vederlaget,
samt mot deltagande för framtiden i dammens underhåll. Råder ene strandägaren
öfver hela vattenkraften, är han under samma förutsättning, som ofvan
sägs, berättigad att erhålla dammfäste på den till andra stranden hörande grunden.

Om flera äga del i en dammanläggning och någon af dem önskar förbättringar
å denna eller förändringar med afseende å vattenkraftens utnyttjande, kan han
företaga därför erforderliga arbeten, när sådant kan ske utan väsentligt hinder eller
olägenhet för de öfriga, och han ej därigenom tillägnar sig mer än sin andel i vattenkraften.
Alla kostnader bäras af den, som påyrkar förändringen.

I förhållandet mellan flera ofvanför och nedanför hvarandra i samma vattendrag
belägna industriella anläggningar gäller att, äfven där särskild rätt finnes
att innehålla resp. uppdämma vattnet till skada för annat verk, vederbörande ägare
dock är pliktig att nyttja vattnet pa sadant sätt, att icke ofvanför eller nedanför liggande
verk onödigtvis utsättas för skada.

Ägare af bergverk, fabrik eller annan industriell anläggning är berättigad
att af mellanliggande marks ägare få till sig afträdd den mark, som behöfves för
ledning af vatten eller för anläggning af kraftledningar, därest sådant kan ske

utan väsentligt hinder eller olägenhet lör jordägaren. Ersättning till denne skall
gäldas efter syn. Genom syn afgöres i brist af öfverenskommelse jämväl frågan om
nödvändigheten och omfattningen af den fordrade afträdelsen samt om behöfliga
säkerhetsföreskrifter.

Ägare af industriell anläggning i ett vattendrag är skyldig tillse, att affall
därifrån icke föres ut i vattendraget så, att därigenom uppstår skada för andra intressenter
i vattendraget. Fråga om vidtagande af erforderliga åtgärder i sadant
syfte afgöres af Konungen eller den myndighet han därtill förordnar. Har ägaren
iakttagit de på sådant sätt gifna föreskrifter, är han utan ansvar för de olägenheter,
anläggningen kan medföra för öfriga intressenter i vattendraget. Dock kunna
efter förordnande af vederbörande myndighet erforderliga förändringar vidtagas
men utan någon kostnad för anläggningens ägare. Kan den skada, som affallet förorsakar
andra, icke förebyggas utan oproportionerligt stora kostnader, äro äldre
anläggningar fria från den nyssnämnda förpliktelsen. Under samma förutsättning
och om skadan därjämte pröfvas vara jämförelsevis ringa, kan Konungen fritaga
äfven en ny anläggning från nämnda förpliktelse. Salänge en anläggning icke är
inrättad så, att affallet förhindras att till skada för andra utkomma i vattnet, kan
Konungen pålägga densamma en afgift att användas till olägenheternas förminskande
eller till ersättning åt dem, som lida skada. Denna afgift är likställd med offentliga
skatter.

Kär intressen af allmän betydenhet därigenom kunna antagas blifva beford''
rade, kan Konungen meddela tillåtelse till sänkning eller uttappning af insjöar och
myrar, utvidgning eller reglering af forsar och strömmar, kanal- och dämningsanläggningar
och andra arbeten i vattendragen i ändamål att vinna, förbättra eller
skydda jord eller andra »herligheder», att tillgodogöra vattnet i industriens tjänst
eller att främja samfärdsel eller flottning. Om icke alla sakägare äro ense, bör dock
sådan tillåtelse icke lämnas, med mindre de fördelar företaget pröfvas medföra i
betydlig grad öfverstiga ersättningsbeloppet för därigenom förorsakad skada. En
dylik tillåtelse medför expropriationsrätt.

Enligt ett genom lag den 19 juli 1907 gjordt tillägg till 25 §, hvilken handlar
om den nämnda kungl. tillåtelsen, kan Konungen binda tillåtelsen vid sadana villkor,
»som kunna antagas öfverensstämma med statens och allmänhetens tarf», hvarjämte
förklarats, att de i paragrafen omtalade arbeten, när de äro af större omfattning,
icke få företagas utan kungl. tillåtelse, äfven om expropriation icke erfordras.
Hvilka arbeten härunder inbegripas, ägde Konungen föreskrifva. I anslutning här -

661

Norge.

till bär genom en kungl. resolution den 12 september 1907 bestämts, att uppdämnings-
eller sänkningsarbeten till reglering af ett vattendrags vattenföring icke
kunna verkställas utan dylik tillåtelse, när vattendragets i industriellt syfte användbara
kraft genom företaget ökas med minst 3,000 hästkrafter.

I vattenlagens 26 § stadgas, att arbeten i ett vattendrag i syfte att vinna, förbättra
eller skydda odlingsbar jord eller andra »berligheder» eller att tillgodogöra
vattnet i industriens tjänst kunna — om också icke alla de jordägare eller andra
rattighetshafvare, hvilkas jord eller andra tillbörigheter antagas skola därigenom
utvidgas, förbättras eller skyddas, förena sig om att utföra arbetet för gemensam
räkning — tillåtas, när majoriteten, beräknad efter värdet af den fördel en hvar
kommer att få af företaget, är ense därom, och företaget i sig själft synes vara af
öfvervägande nytta. En hvar, som icke har velat deltaga i företaget, är skyldig att,
om det efter dettas utförande visar sig, att fördel däraf uppstått för honom, efter
eget val antingen utgifva den på honom belöpande andelen af samtliga kostnader
eller den summa, hvartill den för honom uppkomna fördelen uppskattas, eller ock att
afstå den förbättrade egendomen mot ersättning för dess värde före företagets utförande.
Ersättning för jord kan i sistnämnda fall gifvas med jord af samma brukbarhet
och värde för ägaren. För dessa ömsesidiga, förpliktelser ansvarar i hvarje
fall den förbättrade egendomen efter afdrag af dess värde före förbättringen. Underhållskostnaderna
för framtiden fördelas mellan intressenterna efter samma grund
som anläggningskostnaden.

De förenämnda paragraferna hafva i rättstillämpningen gifvits den tolkningen,
att 25 § gäller allenast i förhållande till dem, som lida skada af företaget, under
det att 26 § kommer till användning gent emot dem, som vinna fördel däraf. Den
kungl. tillåtelsen måste således, för att medföra delaktighetstvång, vara gifven med
hänvisning till 26 §. Är det icke fråga om att tvinga andra till deltagande i kostnaderna
för företaget, erfordras å andra sidan icke den i 26 § föreskrifna majoriteten
såsom villkor för expropriationstillåtelsen.*

I samband med tillåtelse till upprensning och reglering af vattendrag samt
andra arbeten i syfte att befrämja samfärdsel eller flottning kan Konungen under
vissa villkor bestämma en i förhållande till nyttan af arbetet afpassad afgift att erläggas
för det flottningstimmer samt de fartyg eller farkoster, som passera vattendraget
och hafva gagn af arbetet. Arbeten, som åsyfta såväl samfärdselns eller
flottningens främjande som att förbättra eller afvärja skada för strandfastigheterna,

Jfr Arne Carlsen, \ asdragsloven til praktisk brug, Kristiania 1905, s. 51—53.

Norge.

Dikning.

662

kunna likaledes efter föreskrift af Konungen understödjas med bidrag genom en på
flottningstimmer och farkoster lagd afgift i förhållande till nyttan.

Ansökan om tillåtelse, som ofvan nämnts, skall ingifvas till vederbörande regeringsdepartement
och vara åtföljd af en fullständig plan jämte nödiga förklaringar,
ritningar och beräkningar äfvensom uppgift å de fördelar, som väntas skola
vinnas, samt å beskaffenheten och värdet af de rättigheter, som till följd af företaget
måste afstås eller inskränkas. I den kungl. resolutionen fastställas såväl planen
för arbetets utförande, från hvilken afvikelse ej får ske utan särskilt tillstånd,
som den säkerhet, hvilken skall ställas för ifrågakommande skadeersättningar. Den
meddelade tillåtelsen förfaller, om ej yrkande om expropriationssyn instämts inom
ett år efter det tillåtelsen lämnats, likasom i det fall att expropriationen icke genomföres
inom ett år sedan slutlig syn hållits.

I fråga om ersättningen för industriella anläggningar, dammar m. m., som
måste utrifvas till följd af de tillåtna arbetena, stadgar lagen, att det uppskattade
värdet å anläggningen skall ökas med 10 procent, dock endast för det fall att anläggningen
påbörjats, innan ansökan om tillåtelsen ingafs. Erfordras flyttning eller
väsentlig förändring af anläggningen, är ägaren berättigad fordra, att hela anläggningen
löses mot ersättning på sätt nyss sagts. Till afhållande af syn och nödiga
värderingar i nu nämnda fall kan Konungen förordna särskilda personer med

speciell sakkunskap.

Jordägare, som icke på egen mark kan bereda aflopp för skadligt vatten, ar
berättigad att på annans mark gräfva för ändamålet erforderliga diken, som skola
fortsättas så långt, att annans jord icke lider skada, eller ock leda vattnet till annans
diken, allt mot ersättning för skada eller förökade kostnader. Vid ersättningens
bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta, ersättningstagaren får af de upptagna
dikena. Ersättningen torde till följd häraf kunna komma att alldeles bortfalla.
Däremot kan det icke åläggas den, genom hvilkens mark diket upptages, att deltaga
i gräfnings- eller underhållskostnaderna, äfven om nyttan för honom öfverväger

skadan.

Kunna vederbörande icke enas, skall genom syn af länsmannen med två synemän
afgöras, om och i hvilken utsträckning dike på annans mark är nödigt, samt
bestämmelser gifvas om dikets läge, bredd och djup, om tiden för grafnmgen, huruvida
diket skall vara Öppet eller täckt, hur det skall förhållas med dikesjorden, samt
om den ersättning, som kan komma ifråga; ersättningen utgår^ efter jordagarens
(ersättningstagarens) val med ett belopp en gång för alla eller i årlig afgift.

663

Norge.

Rensning af öppna diken genom annans mark kan utan ytterligare ersättning
företagas, efter det jordens brukare minst 5 dagar förut underrättats därom, dock
icke utan tillstånd å andra tider än om våren före vårbruket eller om liösten efter
grödans inbärgande. Täckta diken kunna upprensas när som helst mot ersättning
för därigenom orsakad skada. Om dike eller ränna på annans mark igenslammas,
och detta medför att vattnet gör skada, är jordens ägare eller brukare berättigad
fordra, att diket ofördröjligen upprensas eller i annat fall lägges igen eller tages bort
af den, till hvars nytta diket tillkommit.

I fråga om oskiftad eller gemensam mark gäller, att hvarje delägare är pliktig
deltaga i anläggande och underhåll af nödiga afloppsdiken såväl inom samfälligheten
som vid dikenas fortsättning på annans mark. Frågan om dikenas nödvändighet
och utgifternas fördelning afgöres genom syn.

När vatten till hushållsbehof erfordras för samhällen eller enskilda fastigheter,
kan Konungen meddela tillstånd till anläggande af vattenledning. Sådant tillstånd
medför rätt till expropriation af behöfligt vatten äfvensom af erforderlig mark för
vattnets samlande och ledning. Meddelas tillståndet till enskilda fastighetsägare,
böra dessa i samband därmed förpliktas att tillåta andra att mot billig afgift taga
del i vattenledningen, i den mån dennas kapacitet lämnar tillfälle därtill. Ägare
eller brukare af jord, som saknar vatten för jordens bättre brukning, är under vissa
villkor berättigad att leda vatten till sin mark från annans vattendrag och genom annans
mark.

I fråga om den allmänna samfärdseln i vattendrag samt timmerflottning meddelar
vattenlagen särskilda bestämmelser.

Där det finnes lämpligt, skola särskilda reglementen fastställas för ett vattendrags
användande på ena och andra sättet, med tagen hänsyn därtill, att de olika
användningssätten kunna försiggå jämte och utan skada för hvarandra, öfverträdelse
af dylika reglementen straffas med böter.

Hvarje jordägare är pliktig tåla, att de förberedande arbeten, som erfordras för
ett tillärnadt företag, verkställas på hans mark mot ersättning för skadan. Den,
som vill utföra sådana arbeten, måste dock förskaffa sig bemyndigande därtill af
länsmannen (resp. byfogden i köpstäderna) samt, om denne föreskrifver det, ställa
säkerhet för skadan.

Anspråk på ersättning för skada, som förorsakas genom arbeten eller anläggningar
i vattendrag, men som ej förutsetts vid förut hållen syn, skall, för att kunna
bifallas, framställas inom 10 år efter det anläggningen fullbordades.

Vattenled ning.

664

Norge.

Underhålls■ Dammar, vattenledningar och andra anläggningar i vattendrag, genom hvilkas

plikt m. m. £örs|örancie fara för allmänheten eller skada för annan kan förorsakas, skola vara
af försvarlig styrka och af ägaren på ett tillfredsställande sätt underhållas. Vill
ägaren nedlägga anläggningen, skall han i god tid härom underrätta grannarna och
är skyldig att, innan hans ansvarighet för anläggningen upphör, antingen återställa
vattnets förutvarande lopp eller ock på annat betryggande sätt sörja för, att anläggningens
nedläggande icke medför ökad fara eller skada för omgifningen. Den omständigheten,
att anläggningen medfört nytta äfven för andra än ägaren, utgör icke
i och för sig något hinder mot, att ägaren efter godtfinnande nedlägger densamma.

Sedan några år tillbaka har i Norge pågått en stark rörelse i syfte dels att förhindra
det privata, särskildt det utländska, kapitalet att monopolisera landets naturliga
hjälpkällor, vattenfallen, bergverken och skogarna, och dels att, hvad speciellt
angår vattenfallen, tillförsäkra staten ett sådant inflytande på dessas utnyttjande,
att gagnet däraf kommer ej blott de enskilda till godo, utan jämväl staten och
därigenom hela befolkningen. Fruktan för, att landets ofvannämnda naturtillgångar
skulle i alltför stor utsträckning komma i utländsk besittning eller i händerna
på bolag, hvilka i större eller mindre grad arbetade med utländska penningar, föranledde
redan år 1906 antagandet af provisoriska lagar, enligt hvilka utlänningar eller
bolag, hvilkas delägare ej alla voro personligen ansvariga, ej skulle kunna förvärfva
ägande- eller nyttjanderätt till vattenfall, bergverk eller skogar utan Konungens tillåtelse,
som i allt fall icke skulle kunna meddelas bolag, med mindre dess styrelse
hade sitt säte i Norge. Sedan giltighetstiden för dessa bestämmelser genom nya
lagar utsträckts, hvarjämte tillägg gjorts om bestämmelsernas tillämpning äfven i
fråga om förvärf af större belopp elektrisk energi, som frambragts genom vattenkraft,
utfärdades den 18 september 1909 de mycket omstridda s. k. koncessionslagarna.

Koncessions- Genom sistberörda lagstiftning gifvas bestämmelser bl. a. om förvärf af vattenlagama.
och galler därutinnan, att kungl. tillåtelse (koncession) fordras såsom villkor

för att andra än staten, norska kommuner eller norska statsborgare skola kunna förvärfva
ägande- eller nyttjanderätt till vattenfall, som antagas vid reglering kunna,
antingen ensamt eller vid gemensamt utnyttjande med annat fall, lämna mer än
1,000 naturhästkrafter. När icke allmänna hänsyn tala däremot, kan Konungen

665

Norge.

lämna dylik tillåtelse till utlänningar samt till korporationer, aktiebolag och andra
bolag med begränsad ansvarighet, hvilkas styrelse har sitt säte i Norge och hvilkas
delägare till största delen utgöras af norska statsborgare. Koncessionen omfattar
ej blott förvärfvandet utan äfven bebyggande och utnyttjande af fallet. Vid koncessionens
meddelande skola uppställas villkor i enlighet med vissa i lagen angifna
grundregler. Det kan sålunda bl. a. bestämmas, att det i viss utsträckning skall lämnas
norskt kapital tillfälle att taga del i företaget; att norska arbetare skola om möjligt
användas likasom norskt material och norsk försäkring; att arbetarna skola betalas med
kontanta penningar och, därest omständigheterna medgifva det, tillhandahållas husrum
och mark för samlingslokal m. m.; att koncessionshafvaren ej må utan medgifvande
från vederbörande regeringsdepartement leverera elektrisk energi till utlandet;
att han skall vara skyldig att lämna intill 5 procent af hela den uttagna kraften till
kommunen, där anläggningen är belägen, och andra 5 procent till staten emot ett
pris, som ej får öfverstiga själfkostnadspriset med ett tillägg af 20 procent. Koncession
till utlänningar samt till korporationer och bolag med begränsad ansvarighet
meddelas allenast för viss tid, minst 60 och högst 80 år. Vid denna tids utgång
skall vattenfallet med alla därtill hörande anläggningar och inrättningar för vattenkraftens
uttagande med full äganderätt och utan vederlag tillfalla staten. Detsamma
kan bestämmas om kraftstationen med maskineri och andra tillbehör. Hvad
som icke sålunda tillfaller staten äger denna lösa till sig eller också fordra borttaget.
För öfverlåtelse af vattenfallet fordras kungl. tillåtelse, äfven om den nye förvärfvaren
är norsk statsborgare.

I samma lag, där nyssnämnda bestämmelser om förvärf af vattenfall gifvas,
föreskrifves också, att inga andra än staten och norska kommuner kunna utan
Konungens tillåtelse förvärfva och begagna elektrisk energi, frambragt genom
vattenkraft, i större mängd än 500 hkr. Koncessionen kan äfven i detta fall förbindas
vid vissa villkor. Lagen innehåller äfven föreskrift om anordnande af en »vasdragskommission»,
som bl. a. har att yttra sig öfver ansökningar om sådan koncession,
som ofvan omtalats.

Det första steget i riktning att äfven i andra fall än de här ofvan nämnda tillförsäkra
staten ett större inflytande med afseende på vattenkraftens tillgodogörande
togs genom utfärdandet af den i det föregående omförmälda lagen af den 19 juli
1907 jämte den i anslutning därtill den 12 september s. å. gifna kungl. resolutionen,
enligt hvilka uppdämnings- eller sänkningsarbeten till reglering af ett vattendrags
vattenföring icke finge utan tillåtelse af Konungen verkställas, för den händelse

84—091204. Förslag till Vattenlag.

Vattenregle ringar.

den i industriellt syfte användbara vattenkraften i vattendraget genom företaget
ökades med minst 3,000 hkr. Från början både sträfvandet att göra vattenregleringarna
beroende af en särskild tillåtelse äfven för det fall, att expropriationsrätt
eller fastslående af skyldighet för andra intressenter att deltaga i företaget icke af
initiativtagaren påfordrades, till syfte allenast att bereda de offentliga myndigheterna
tillfälle till utöfvande af en teknisk kontroll öfver anläggningarna till förekommande
af faror för det allmänna, men redan före ofvannämnda lags utfärdande
hade den åsikten allt mer börjat göra sig gällande, att staten borde hafva rätt att
bestämma öfver de ifrågavarande företagen på sådant sätt, att fördelar i form af
ekonomiskt vederlag för den meddelade tillåtelsen m. m. bereddes staten och i viss
mån äfven kommunerna. Man gick t. o. m. därhän, att utförandet af vattenregleringar
borde förbehållas staten såsom en denna uteslutande tillkommande rättighet,
och att den vinst, som dessa företag medförde, sålunda skulle helt och hållet komma
det allmänna till godo. Endast i den män staten i särskilda fall funne skäl att öfverlåta
sin rätt, kunde dylika företag verkställas af annan.

På sistnämnda åskådning hvilade det förslag till »lov om vasdragsreguleringer,
hvorved induslrielle formaal fremmes», hvilket — utarbetadt på grundvalen af ett
utaf en särskild kommitté den 29 februari 1908 gifvet betänkande — af regeringen
förelädes 1909 års storting. Enligt detta förslag skulle med »vasdragsregulering»
förstås hvarje anläggning eller arbete, som medförde förändring af ett vattendrags
naturliga vattenföring. Såsom regel fastslogs, att vattenreglering i industriellt syfte
skulle kunna utföras allenast af staten eller af den, som af Konungen erhållit
tillåtelse (koncession) därtill. Härifrån gjordes dock undantag med afseende på sådana
regleringar, som icke afsåge öfverföring af vatten från ett vattendrag till ett
annat, och som därjämte icke medförde skada eller olägenhet för allmänt intresse,
såsom samfärdsel, flottning, fiske o. d., samt vore af sa ringa omfattning, att den
genom företaget af sedda vattenkraftsökningen icke utgjorde för hela vattendraget
mer än 3,000 naturhästkrafter eller för något enskildt vattenfall mer än 200 naturhästkrafter,
beräknadt efter vattendragets naturliga lågvattenmängd, hvarmed förstodes
den minsta vattenmängd, som enligt erfarenheten vore att påräkna under
355 dagar om året.

Såsom allmän regel för koncessionens meddelande föreskrefs, att, om en vattenreglering
medförde skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda intressen,
tillåtelse skulle lämnas allenast, om sådan skada eller olägenhet kunde anses vara
af mindre betydelse i jämförelse med de fördelar, som företaget i sig själf komme

att medföra. Vidare föreskrefs, att, därest flera ägare af vattenfall eller bruk i ett
vattendrag slutit sig tillsammans till en förening för vattendragets förbättring och
utnyttjande i industriellt syfte (»brukseierforening»), och föreningens stadgar vore
godkända af Konungen, denna, i det fall, att staten ej själf önskade verkställa regleringen,
skulle hafva företrädesrätt till koncession. Om sådan förening beträffande
vattendraget icke funnes, skulle koncession icke gifvas en enskild vattenfall
ägare, förrän samtliga intressenter lämnats tillfälle att bilda »brukseierforening».
Vattenfallsägare, som ej önskade vara medlem i dylik förening eller, där sådan icke
funnes, ej betalade den på honom belöpande andel i regleringskostnaderna jämte utgifterna
för drift och underhåll, skulle ej hafva rätt att göra bruk af det genom
regleringen vunna »driftsvand» och vore pliktig att underkasta sig den kontroll,
som i sådant afseende föreskrefves af vederbörande regeringsdepartement. Under
särskilda omständigheter kunde han dock berättigas att mot viss årlig afgift till
föreningen eller regleringsanläggningens ägare tillgodogöra sig vattenmängdsökningen.
För regleringskostnadernas fördelning skulle en uppskattning ske af värdet
å den ökade vattenmängden för hvarje vattenfall med hänsyn till den användbara
fallhöjden.

Tillåtelse till privat reglering af vattendrag skulle meddelas allenast för viss
tid, minst 40 och högst 75 år. I fråga om vattendrag, hvars vattenkraft i dess helhet
eller till största delen skulle användas af norsk kommun, kunde dock regleringstillåtelse
gifvas för obegränsad tid. Där koncessionen vore till tiden begränsad,
skulle staten äga rätt att vid koncessionstidens slut fordra regleringsanläggningen
med tillhörande mark och de för regleringen uppförda byggnader och inrättningar
samt öfriga rättigheter afträdda till det offentliga utan vederlag. Önskade staten
ej att öfvertaga anläggningen, och uppnåddes icke heller enighet om ny koncession,
vore koncessionshafvaren skyldig att på egen kostnad och risk borttaga anläggningen.

Regleringskoncessionen borde i öfrigt bindas vid särskilda i lagförslaget angifna
villkor af hufvudsakligen samma innehåll som de här ofvan i fråga om koncession
för förvärf af vattenfall omförmälda. Bland villkoren ingick äfven en förpliktelse
till erläggande till staten af eu årlig afgift, i regel icke understigande 50 öre
eller öfverstigande 2 kronor för hvarje naturhästkraft, beräknadt efter den genom
regleringen vunna ökningen af vattendragets lågvattenmängd. Beträffande vattenregleringar
af större omfattning — hvilka för öfrigt ej borde tillåtas, förrän
stortinget lämnats tillfälle att yttra sig — kunde dessutom föreskrifvas en lika stor

Norge.

Lagförslag
juli 1910.

668

afgift att erläggas en gång för alla; af sistnämnda slags afgifter skulle bildas en
fond, som efter närmare föreskrifter af Konungen skulle i främsta rummet användas
till bidrag åt kommuner eller distrikt, hvilka genom vattenregleringar tillskyndades
skada eller olägenheter, utan att dessa blifvit i expropriationsväg ersatta, såsom
ökad fattigvårdstunga o. d. Såvidt fonden ej behof des för sådant ändamål,
kunde den användas till befrämjande af ytterligare vattenregleringar, företrädesvis
i samma vattendrag, hvarifrån afgiften inbetalts. Ett af de villkor, hvaraf
koncessionen enligt förslaget borde göras beroende, var också, att regleringsdammar
sköttes i enlighet med ett af Konungen utfärdadt reglemente, och att en norrman
antoges att förestå dammarnas manövrering; valet af denne skulle godkännas af vederbörande
departement. Vidare skulle koncessionshafvaren vara skyldig att i enlighet
med närmare föreskrifter utföra hydrologiska observationer för det offentligas
räkning samt att utan ersättning lämna nödigt driftvatten till eventuellt ifrågakommande
kanalanläggningar för statens räkning.

Lagförslaget innehöll ytterligare — utom föreskrifter angående de handlingar,
som borde åtfölja en koncessionsansökan, samt ansökningens behandling —
stadganden om expropriationsrätt för vattenregleringar, om rätt för Konungen att r
tillåta ägaren af ena stranden vid ett vattendrag att nyttja hela den genom reglering
vunna vattenkraften, så länge ägaren af motsatta sidan icke önskade tillgodogöra
sig sin del af vattenkraften, om särskild tillåtelse såsom villkor för rätt att
nedlägga en medgifven anläggning m. m. r

I öfverensstämmelse med vederbörande utskotts hemställan blef det förslag, för
hvars hufvudsakliga innehåll redogörelse nu lämnats, ej af odelstinget upptaget till
behandling under 1909 års stortingssession. Med vissa smärre förändringar blef förslaget
i januari 1910 ånyo förelagdt stortinget af regeringen.

Sedan kort därefter regeringsskifte ägt rum, beslöt emellertid den nya regeringen
att återkalla nyssberörda proposition, hvarefter regeringen omedelbart före
afslutandet af 1910 års stortingssession framlade ett nytt förslag till lag om vattenregleringar
i industriellt syfte.

Sistnämnda förslag tager fullständigt afstånd från den uppfattning, hvarpå
de föregående förslagen i ämnet varit byggda, uppfattningen om en principiell rätt
för staten att till sin egen vinning verkställa och bestämma öfver vattenregleringar
i industriellt syfte. I den af vederbörande departementschef anförda motiveringen
för förslaget lämnas en ingående kritik af det åskådningssätt, hvilket legat till
grund för de förra förslagen, därvid särskildt betonas, att den skillnad man velat

6fi9

göra gällande mellan rätten att bebygga och utnyttja ett vattenfall, å ena sidan,
och rätten att utföra en vattenreglering, å den andra, beror på en felaktig uppfattning
af regleringens tekniska betydelse. I motsats till hvad man förut framhållit,
medför en reglering — bortsedt från de sällsynta fall af reglering i oegentlig bemärkelse,
då vatten öfverföres från ett vattendrag till ett annat — aldrig någon ökning
af den kraftmängd, som ett vattenfall representerar, utan allenast ett tekniskt och
ekonomiskt fördelaktigare utnyttjande af den förut förhandenvarande kraftmängden
eller af det vatten, hvartill grundägaren enligt vattenlagen är »eiendomsberettiget».
Lika oberättigadt och mot grundlagens bud stridande som det vore att göra
grundägarens rätt att tillgodogöra sitt vattenfall beroende af koncessionsafgift och
dylika villkor, med lika litet fog kan man uppställa sådana betingelser för rätten
att verkställa en vattenreglering eller tillägga staten såsom sådan befogenheten att
i eget fiskaliskt intresse utföra regleringar i industriellt syfte eller öfverhufvud att
helt eller delvis tillägna sig den värdeförhöjning, som genom en reglering kan tillföras
vattenfallen. I den mån »samfundshensyn» kräfva det, kan däremot lagstiftaren
här lika väl som på andra områden begränsa ägarens rådighet. I ändamål att
, förekomma skada eller fara för andra intressen är det fullt berättigadt att göra
rätten till verkställande af vattenregleringar beroende af tillåtelse i hvarje särskild!
fall. — I motiveringen beröres äfven frågan, huruvida för det fall, att expropriation
erfordras för genomförandet af en vattenreglering, såsom villkor för medgif,
vandet härtill kan och bör uppställas förbehåll om ekonomiska fördelar i ena eller

andra hänseendet för staten eller tredje man, d. v. s. annan än den, som utsättes
för expropriationen. Det resonemang, som härvid föres, utmynnar i, att det under
alla förhållanden skulle illa stämma öfverens med statens värdighet, om den på
detta sätt ville »drive jobberi ved hjselp af sin myndighet som formidler niellera expropriant
og expropriat».

I det förevarande förslaget — som ej begagnar ordet »koncession» såsom varande
en mindre egentlig beteckning för ett medgifvande, hvilket icke innehåller
öfverlåtelse af någon det offentliga tillhörande rättighet — föreskrifves Konungens
tillåtelse såsom villkor för vattenreglering i industriellt syfte i följande fall:

1) när företaget kan medföra skada eller olägenhet för allmän samfärdsel, allmän
flottning eller allmänt fiske;

2) när därigenom eljest kan förorsakas skada för något allmänt eller offentligt
intresse eller för det allmänna skadlig förändring af naturförhållandena, t. ex. där -

Norge.

Norge. 670

igenom, att en efter de lokala förhållandena betydande areal odlad eller odlingsbar
jord eller naturlig äng sättes under vatten eller på annat sätt fördärfvas;

3) när fråga är om uppdämning eller sänkning af insjö, som efter gällande
rättsregler icke i sin helhet kan anses underkastad äganderätt;

4) när till företagets genomförande fordras förfogande öfver eller åstadkommes
skada å annans grund eller rättigheter, och icke alla sakägare äro ense om företagets
utförande.

För utvidgning eller förändring af äldre anläggning fordras under samma förutsättningar
tillåtelse. Däremot komma ofvannämnda bestämmelser icke till användning,
då fråga är om återuppförande af en lagligen bestående anläggning pa samma
ställe, såframt återuppförandet påbörjas inom en frist af 5 år och utan dröjsmål
fullbordas samt därjämte någon utvidgning af regleringen icke äger rum.

Ansökan om reglering af större insjö bör icke bifallas, förrän frågan förelagts
stortinget.

Förslaget innehåller samma bestämmelser som 1909 års förslag beträffande
tillåtelse till en reglering, som medför skada eller olägenhet för allmänna eller privata
intressen, äfvensom i afseende å företrädesrätt till verkställande af reglering
för »brukseierforening» samt skyldighet för vattenfallsägare, hvilka hafva gagn
af arbetet, att deltaga i kostnaderna för detsammas utförande och underhåll, hvarjämte
förslaget i öfverensstämmelse med det i början af år 1910 framlagda förslaget
föreskrifver, att omvärdering för bestämmande af enhvars delaktighet kan äga
rum, såframt vattenfallsägare, som representera minst en fjärdedel af den genom
regleringen vunna vattenkraften, begära dylik; ny värdering må dock icke ske oftare
än hvart tionde år.

Därest för en reglering fordras förfogande öfver insjö, som efter gällande rättsregler
icke i sin helhet är underkastad äganderätt, skall för tillåtelsen uppställas
villkor om erläggande af en afgift en gång för alla, motsvarande en tiondel af den
värdeförhöjning, som genom sjöns reglering antages komma att tillföras nedanför
varande vattenfall, efter afdrag af regleringskostnaderna, däri inbegripet ersättning
för skada. Af giften tillfaller de intill sjön gränsande kommuner, med den fördelning
dem emellan, som Konungen bestämmer. Om en vattenreglering antages
medföra skada eller olägenhet för något allmänt eller offentligt intresse, utan att
denna är föremål för expropriationsersättning, kan anläggningens ägare i samband
med regleringstillåtelsen tillförbindas att betala en mot den beräknade skadans
eller olägenhetens ekonomiska betydelse svarande afgift en gång för alla. Skulle

671

det sedermera visa sig, att skadan icke uppstår eller att den är mindre än beräknadt
blifvit, kan anläggningens ägare få tillbaka nämnda afgift eller del däraf. Utom
de nu nämnda, kunna afgifter såsom vederlag för tillåtelsen icke enligt förslaget
förekomma. Däremot innehåller förslaget beträffande ifrågakommande expropriationsersättning,
att denna skall ökas med en proportionell andel i den genom vattenregleringen
vunna värdeförhöjningen å de i vattendraget liggande vattenfall.

En inskränkning i tiden för regleringstillåtelsen känner förslaget endast i ett
fall, nämligen då fråga är om reglering, som medför skada eller olägenhet för något
allmänt eller offentligt intresse eller som nödvändiggör förfoganderätt öfver insjö
eller vatten, som efter gällande rättsregler icke i sin helhet lyder under privat äganderätt;
i sådant fall kan tillåtelsen meddelas för en begränsad tid af icke under 50
år, efter hvars utgång Konungen, såframt det af allmänna hänsyn synes erforderligt,
kan föreskrifva om anläggningens borttagande och det förutvarande tillståndets
återställande. Lämnas ej sådan föreskrift, skall tillåtelsen förnyas, därvid dock
nya villkor till skydd för de ifrågavarande intressena kunna uppställas.

Såsom villkor för tillåtelsen upptager förslaget i öfrigt hufvudsakligen samma
bestämmelser som de föregående förslagen, med undantag däraf att utom i ofvannämnda
fall afgift eller tidsbegränsning för tillåtelsen ej kan komma i fråga,
likasom förslaget ej heller bibehållit föreskrifterna om regleringsanläggningens
hemfallande till staten, om skyldighet att tillhandahålla vederbörande kommun och
staten energi till visst pris samt om förpliktelse att använda norska arbetare, norskt
material och norsk försäkring äfvensom att tillhandahålla arbetarne husrum och
mark för samlingslokal o. d.

Öfriga bestämmelser i det senast framlagda förslaget öfverensstämma hufvudsakligen
med de förra förslagen.

För närmare behandling af det förevarande förslaget såväl som ett af den afgångna
ministären framlagdt förslag till lag om offentlig tillsyn öfver anläggningar
i vatten samt den såsom enskild motion upptagna, af regeringen återkallade propositionen
med förslag till vattenregleringslag beslöt odelstinget den 21 juli 1910
tillsättandet af en »specialkommitté» att fungera intill nästa stortingssession.

Norge.

Danmark. 672

Danmark.

Enligt lagen den 28 maj 1880 »om Vands Afledning og Afbenyttelse» indelas
vattendragen — såväl de naturliga som de särskild! anlagda —t- i offent,liga ock privata.
Indelningsgrunden är dock här en annan än den på kontinenten vanliga. Till
offentliga vattenlopp räknas nämligen sådana, som stå under offentlig tillsyn, till
privata de öfriga. Angående äganderätten till vattendragen innehåller lagen ej någon
bestämmelse. De offentliga vattenloppen indelas i »Iiovedvandlob», som stå under
tillsyn af vederbörande »Amtsraad», och »mindre, offentlige Vandla}»», beträffande
hvilka tillsynen utöfvas af vederbörande »Sogneraad» eller »Byraad». Hvilka vattendrag
skola räknas till den ena eller andra kategorien, afgöres af amts- resp. sogneeller
byrådet. En öfverflyttning från den ena klassen till den andra kan äga rum.
Ett vattendrag, som flyter genom flera kommuner, behöfver icke för hela sin sträckning
höra till samma klass.

Offentliga För hvarje offentligt vattendrag skall finnas ett regulativ, innehållande bestäm vattendrag.

mejger deis om f]e^ skick vattendraget med hänsyn till sträckning, bredd, djup och
fallförhållanden bör hafva, om stenkistors och broars beskaffenhet, om vattenmärken
för de vid detsamma liggande kvarnar eller andra vattenverk och dammanläggningar
samt om vattendragets vidmakthållande, särskild! hvilka underhållskyldigheten
åligger, dels ock om det sätt, hvarpå underhållsarbetena skola utföras,
på hvilka tider den sedvanliga rensningen bör äga rum, när periodiskt återkommande
syner för besiktning af dylikt arbete skola hållas, samt om och huru särskild tillsjön
öfver vattendraget skall utöfvas. Skyldigheten att vidmakthålla ett offentligt
vattendrag åligger antingen strandägarne ensamma eller därjämte andra fastighetsägare,
som hafva nytta och intresse af vattendragets underhållande. Brukas en fastighet
af annan än ägaren, drabbar underhållsplikten i första hand brukaren. Om
reglering af ett offentligt vattendrag för dettas försättande i ett med hänsyn till vattnets
aflopp tillfredsställande skick skall ske — hvilket afgöres af vederbörande »vattensynemän»
(tre för viss tid inom hvarje kommun utsedda personer) eller, då fråga
är om ett hufvudvattendrag, af »Landvaesenskommissionen» — äro alla de jordägare,
hvilka hafva nytta och intresse af regleringens verkställande, förpliktade att deltaga
i regleringskostnaderna, vare sig deras fastigheter gränsa intill vattendraget eller icke.
Hvarje särskild deltagares bidrag afpassas efter den omfattning, i hvilken reglerin -

aen mediör gagn för honom; hvilken praktisk grund för fördelningen, som med ledning
af denna princip skall användas, afgöres i de enskilda fallen med hänsyn till
de lokala förhållandena. Arbeten för ett offentligt vattendrags vidmakthållande och
reglering ombesörjas antingen al vederbörande bidragspliktiga genom naturaprestationer
eller ock, hvilket, synes vara det regelmässiga, af de kommunala myndighe1erna
genom arbetets utlämnande på entreprenad; hvad kommunen sålunda får förskottera
för arbelets utförande ersättes af de underhalls- eller regleringsskyldiga med
inbetalning i eu eller flera terminer med eller utan ränta.

I sammanhang med bestämmelserna om de offentliga vattendragens reglering
och vidmakthållande föreskri Iver lagen, att ingen vattenkvarn, fabrik eller liknande
vattenverk får anläggas eller öfverhufvud någon åtgärd vidtagas, som kan vara till
hinder för vattnets fria lopp, med mindre antingen alla intressenter lämnat sitt samtycke
därtill eller oek landvmsenskommissionen eller vattensynemännen pröfvat, att
åtgärden kan vidtagas utan skada för vattendraget och utan att annans rätt därigenom
kränkes. Medför vattenverk uppdämning af vattnet, skall den lofliga dämningshöjden
fastställas. I fråga om befintliga vattenverk, för hvilka dämningshöjden ej
är bestämd, skall pa föranstaltande af vederbörande kommunala myndighet landvcesenskommissionen
fastställa »Flodemaal» jämväl för dem. Härvid skall noga undersökas,
hvilken uppdämning är nödvändig för vattnets användande som drifkraft
i den omfattning, hvartill vattenverksägaren har laglig rätt, äfvensom bestämmas,
hvad ägaren har att iakttaga till undvikande af den medgifna dämningshöjdens öfverskridande.
Dämmes vattnet högre, drabbas den skyldige af bötesansvar och skadeståndsplikt.

A^attenverk eller andra anläggningar, som utan lagligt berättigande gjorts i ett
offentligt vattendrag, äger den kommunala myndigheten förelägga ägaren att borttaga
eller, där han ej efterkommer föreläggandet, själf ombestyra borttagandet. År
fråga om en äldre anläggning, äger kommunalmyndigheten äfvenledes fordra anläggningens
utrifning, om vattensynemännen resp. landvsesenskommissionen förklarar
anläggningen icke kunna bibehållas utan att skada vattendragets behöriga tillstånd;
göres härvid af ägaren invändning om en lagligen förvärfvad rätt att hafva anläggningen
kvar, skall denna fråga pröfvas i domstolsväg.

Fråga om tillåtligheten af ändring eller utrifning af lagligen bestående vattenverk
afgöres af landviesenskominissionen, som därvid äfven bestämmer, hvilka jordägare
skola deltaga i kostnaden för åtgärden, samt hvars och ens bidragsskyldighet
i förhållande till nyttan. Ersättningen till vattenverksägaren bestämmes i särskild

85—091204. Förslag till Vattenlag.

Danmark. 674

expropriationsordning och utbetalas på bestämda lider af vederbörande kommunalmyndighet,
som öfvervakar den föreskrifna åtgärdens behöriga vidtagande och hos
intressenterna utkräfver deras bidrag.

Privata Hvad de privata vattendragen beträffar, åligger underhållsskyldigheten i regeln

vattendrag. brukarne af de till vattendraget gränsande fastigheter. Tvister om försummelse i underhållsskyldighetens
fullgörande afgöras af vattensynemännen, hvilka äfven på
yrkande af någon intressent hafva att meddela bestämmelser angående det skick,
hvari vattendraget bör underhållas, de arbeten, som för ändamålet tarfvas, regleringsoeh
underhållsskyldighetens fördelning mellan de olika brukarne af strandfastiglieterna,
så att hvar får sm sträcka af vattendraget att ansvara för, m. m.

Sjöar Sjöar och andra liknande »lifvande», som stå i förbindelse med ett offentligt

vattendrag, kunna ställas under offentlig tillsyn, i hvilket fall bestämmelserna om
offentliga vattendrag vinna tillämpning å dem. Beträffande sänkning af en privat
sjö gifvas särskilda bestämmelser, af hvilka är att märka fordran på en viss majoritet
för företagets utförande (två tredjedelar af delägarne i sjön, hvilka därjämte
representera minst två tredjedelar af den jord, för hvilken bidragsskyldighet föreligger).
De närmare föreskrifterna angående sänkningens utförande och kostnadernas
fördelning gifvas af landvsesenskommissionen.

Vattenafled- Beträffande anläggningar för vattenaflednmg (Yandafledningsanlaeg) aro de i
ning. jggQ ars iag gifna stadgandena ersatta genom bestämmelser, som meddelats i en den
19 april 1907 utfärdad lag. De nya bestämmelserna, hvilka afse ej blott vattens
afledande i torrläggningssyfte utan jämväl afledande af spillvatten, innehålla hufvudsakligen
följande. Om en fastighetsägare anser nödigt att göra en vattenafledning
från sin fastighet öfver annans mark genom öppen eller täckt ledning eller
önskar att åt eu vattenafledning för annat än dräneringsvatten gifva aflopp till ett
offentligt vattendrag, skall han tillkalla vattensynemännen, hvilka skola söka åstadkomma
en uppgörelse mellan vederbörande parter. Kommer godvillig uppgörelse icke
till stånd, hänskjutes frågan till afgörande af synemännen, om parterna äro ense härom.
i annat fall till landviesenskommissionen. Därest synemännen eller kommissionen
finna giltiga skäl för anläggningens utförande föreligga, skola föreskrifter gifvas
om de nya ledningarnas läge, fall, djup, beskaffenhet och storlek samt om de ersättningar,
hvilka kunna komma i fråga. Därest ofvanför liggande jords ägare eller
brukare yrka, att anläggningen skall göras så, att den kan mottaga och bortföra vattnet
från deras redan befintliga eller påtänkta vattenafledning, skall detta yrkande
efterkommas, såframt ej synnerliga skäl tala däremot, hvarvid bestämmes storleken

675 Danmark.

underhåll. Ridare träffas bestämmelse om, hvem som skall verkställa arbetet och
hvem som skall ombesörja ledningarnas rensning och underhåll. Vid bestämmande
af ledningens sträckning skall särskildt komma i betraktande, på hvilken väg vattnet
lättast och med minsta olägenheter för alla sakägare kan föras ut i hafvet, i en sjö,
i ett redan befintligt offentligt eller privat vattendrag, som kan mottaga vattnet,
ellei till eu terräng, där det utan skada i sanitärt hänseende och utan olägenhet för
ägaren och grannarna kan upptagas eller användas till öfversilning. Om ledningen
skall göras öppen eller täckt och om den skall förses med en reningsanläggning (septic
tank e. d.) afgöres med hänsyn till de faktiska förhållandena i hvarje särskildt
fall. Kan ändamålet lika fullständigt och utan oskälig kostnad uppnås med rörledning
som med öppet dike, har markens ägare valrätten. Önskar ägaren af den mark,
däi ledningen framdrages, eller af annan i närheten liggande jord, att ledningen inrättas
sa, att han också kan begagna sig af densamma, skall såvidt möjligt hänsyn
härtill tagas, mot det att skälig andel i kostnaderna påföres honom. I annat fall än
det nu nämnda har jordägaren icke rätt att utan samtycke använda ledningen.

Enligt 1901 års lagändring kunna vederbörande kommunala myndigheter i den
ordning ofvan är sagdt väcka fråga om inrättande af ett gemensamt vattenafledningssystem
för större arealer, som antingen redan äro bebyggda eller som kunna väntas
i en snar framtid blifva bebyggda. Hvarje fastighetsägare, hvars egendom är så
belägen, att dess afloppsvatten ändamålsenligt kan föras till den ifrågasatta ledningen,
kan förpliktas att taga del i det planerade företaget. Vid fördelningen af kostnaderna
skall hänsyn tagas till egendomens areal och värde, det sätt hvarpå den är
bebyggd, de fördelar, som i öfrigt vinnas, samt till den mängd vatten, som på grund
af egendomens särskilda användning tillföres ledningen. Arbetet med anläggningens
utförande åligger den kommunala myndigheten, som förskotterar kostnaderna.

För den fordran kommunen sålunda får hos de delaktighetsskyldiga åtnjutes samma
förmånsrätt som för kommunala skatter på fast egendom.

De i 1880 års lag gifna stadgaudena om tillgodogörande af vatten angå för- Bevattning:
nämligast vattnets användande till jords bevattning. I ett offentligt vattendraglår
anläggning för nämnda ändamål icke göras utan tillstånd af landvajsenskommissionen;
beträffande de privata vattendragen gäller om den formella behandlingen
hvad föiut sagts om verkställande af en vattenafledningsanläggning. Vid afgörande
om tillåtelse till en bevattningsanläggning gäller såsom hufvudregel, dels att,
där invändning mot densamma göres, tillåtelse ej bör lämnas, med mindre fördelarna

Danmark.

676

af anläggningen afgjordt öfverväga den skada och de olägenheter, som däraf förorsakas,
och dels att bevattningsanläggningar skola om möjligt inrättas så, att ingen
onyttig förbrukning eller uppdämning af vattnet till skada för andra äger rum. I
allmänhet må vatten användas till bevattning allenast af de fastigheter, som gränsa
till vattendraget. I förhållandet mellan olika ägare af ett vattendrags stränder gäller,
att de hafva lika rätt eller således hvardera till hälften af vattenmängden. Ene
strandägaren har rätt att mot ersättning för skada och förlust på den andres grund
erhålla, damm fäste, och tillåtelse kan äfven lämnas till anläggande af en bevattningsdamm
å sådan plats i vattendraget, hvilken ligger ofvanför den mark, som skall bevattnas.
Finnes det nödvändigt, må äfvenledes behöfliga kanaler och ledningar
framdragas öfver annans mark mot ersättning. Till förekommande eller minskande
af skada eller olägenheter för andra genom en bevattningsanläggning meddelar landvffisenskominissionen
nödiga föreskrifter. \ att enmärken till utvisande af tillåten
dämningshöjd skola utsättas. — Särskilda regler gifvas i lagen om s. k. »Vandingsinteressentskab»,
för livilkas bildande fordras minst sex deltagare.

VatUeu Utom de nu i korthet återgifna stadgandena om bevattningsanläggningar inne nan!mtn»ättå

håller lagen beträffande tillgodogörande af vatten allenast, att alla och enhvar äga
rätt att använda vattnet i såväl offentliga som privata vattendrag och sjöar till kreatursvattning,
tvättning och allmän hushållsförbrukning, såvidt det kan ske utan rättsstridigt
beträdande af annans mark, samt att, såvidt angår en längre gående förbrukning
af vattnet, särskildt till användning i fabriker och andra industriella företag,
blott brukarne af de till vattendraget eller sjön gränsande fastigheterna äro berättigade
därtill, försåvidt icke speciell rättsgrund i sådant afseende finnes för annan, hvarjämte
föreskrifves, att den, som sålunda vill använda vattnet, skall kunna med landveesenskommissionens
utslag visa, att vattnets begagnande kan äga rum utan väsentlig
förminskning af vattendragets eller sjöns vattenmängd.

Bilaga II.

Statistiska tabeller.

r>78

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1897—1901 afdömts

Län och domsaga.	ä) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningenl.	6) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 1 5 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen.
1.	2.	3.	4. i	5.	6.		8.
Stockholms län.					1
Norra Roslags domsaga.............	—	—	—	—	—	1	—
Mellersta Roslags domsaga............	—	2	— ''	—	—	1	—
Södra Roslags domsaga.............	—	—	—	—		—	—''*
Stockholms läns västra domsaga.........	—	1	—	—		1	—
Södertörns domsaga...............	_	—	—	—	_	—	—
Samma	—	3	—	—	—	3	r
Uppsala län.
Uppsala läns norra domsaga...........	—		—	—	—	—	—
Uppsala läns södra domsaga...........		1	—	—	—	—	—
Uppsala läns mellersta domsaga.........	—	—	—	-	—	1	i
Summa	—	1	■ —	—	—	1	* 1
Södermanlands län.
Oppunda och Villåttinge h:ds domsaga......	—	—	—	—	1	1	—
Nyköpings domsaga...............	—	—	—	—	—	—’	—
Lifgedingets domsaga..............	—	—	—	—	—	,-	—
Summa	—	—	—	—	! i	1	—
Östergötlands län.
Kinda och Ydre h:as domsaga..........	—	—	—	—	—	—	1 —
Björkekinds m. fl. h:ds domsaga.........	4	—	—	—	—	—	—
Lysings och Göstrings h:ds domsaga.......	—	—	—	1	—	—	—
Åkerbo m. fl. h.ds domsaga...........	—	—	—	—	—	—	—
Vifolka m. fl. h:ds domsaga...........	5	—	—	4	—	—	—
Finspånga läns h:ds domsaga...........	2	2	—	—	—	1	—
Aska m. fl. h:ds domsaga............	3	1	i	—	—	—	—
Hammarkinds och Skärkinds h:ds domsaga . . . .	—	—	—	—	—	—	— 1
Summa	14	3	i	5	—	1 1 - 1

gift

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket,

Tab. 1.

671*

fc-O > n. B "	»*.			CTC P ^		p: ^	Ul t— B	I
Påstående järn! i ansvar för ande t att öppna dam d. 30 dec. 18É	Tvist om bätti tiU vatten.	Tvist enligt 28 ningslagen.	Tvist enligt 52 ningslagen.	S\|~ p.1 H o 5. 3 -• B ce’ r+ Cl, m. P P W >» B S.p^ ÖB® (W B ö 02 P Qj	Summa.	il, som upptagits i en af kolumn.	*-g o B • p H- ® Ut P ^ (S p s,-2 g 2	: i Anmärkningar.
SB	®			P* ^ ®		h-.
0 P* gf «	p: c-»-	P- P	Pa P	crq ® e*. PEb		!b jri ® 03 n • p	af de mål.
9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.
				1	2		2	m: yrk. att dikningsföretag måtte anses förfallet.
1	—	—	_	“	4	—	4
1			O	A	0 9	2	0 7	jm: 1 mål om obehörigt igenläggande af äldre dike
				\ 3 > » ersättn. anspråk enl. D. L. 80 §.
1	1	—	—	—	2	—	2
3 *	1	—	2	5	17	2	,5
		1	2	2	5		5	in : ang. underhåll af äldre dike.
—		—	—	4	5	—	5	fm: 2 mål enl. D. I., 79 §. \ 2» > >>81».
i	—	—	—	—	3	i	2	Ig: ersättn. anspråk för skada å bro till följd af vat-
i		1	2	6	13	1	12	\ tenytans sänkning.
—	_	—	2	—	2 2	—	2 2
—	—	—	2	—	2	—	2
—	—	—	4	—	G	—	6
i	—	2	1	—	0 7	:	0 7
_	_	1	1	2	—	2	m: tvist enl. D. L. 20 och 21 §§.
—	—	—	—	—	9	4	5
i	—		—	—	6	1	5
_	_	_	_	1	1		1	m: tvist enl. D. L. 9 §.
2	—	2	2	2	32	5	27

680

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1897—1901 afdömts

Län och domsaga.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningen).	6) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	/) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsf örordningen.
i.	2.	3.	4-	5.	6.	7.	8.
Jönköpings län.
Norra och Södra Vedbo h:ds domsaga.......	—	Q O	—	—	—	—	—
Tyeta, Vista och Mo h:ds domsaga........	-	—	—	—	_	—	1
Västra härads domsaga.............	1	—	—	—	—	2	—
Ostra härads domsaga..............	2	l	—	—	_	—	—
Östbo och Västbo h:ds domsaga.........	4	4	—	—	—	—	—
Summa	7	8	_	—	_	O	1
Kronobergs län.							i
Östra Värends domsaga.............	2	1	—	—	—		3
Mellersta Värends domsaga...........	4	1	1	1	—	—
Västra Värends domsaga............		2	—	—	—	—	—
Sunnerbo h:ds domsaga.............	5	1	—	—	—	—
Summa	11	5	1	1	—	—	8
Kalmar län.
Norra och Södra Tjusts h:ds domsaga......	1	—	—	—	i	—	—
Aspelands och Handbörds h:ds domsaga......	2	~~	—	—	—	—	—
Sevede och Tunaläns h:ds domsaga . . . • ....	—	6	—	—		1	1
Norra Möre och Stranda h:ds domsaga......	—	—	—	—		—	—
Södra Möre h:ds domsaga............	—	2	—	—		1	—
Ölands domsaga.................	—	—	—	—		—	—
Summa	3	8	—		i	2	1
Gottlands län.
Gottlands södra h:ds domsaga..........	1	—	—	-	—		1
Gottlands norra h.ds domsaga..........	—	—	—	—	—		—
Summa	1	—	—		— i —	1

681

gift Tub. 7. (Forts.)

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

h) Påstående jäml. K. I\ om ansvar för underlåten- het att öppna dammlucka d. 30 dec. 1880.	i) Tvist om bättre rätt till vatten. ____ . .	k) Tvist enligt 28 § dik- ningslagen.	l) Tvist enligt 52 § dik- 1 ningslagen.	in) Tvist angående till- lämpning af annat stad- gande i dikningslagen.	Summa.	Mål, som upptagits i mera än en af kolumn. 2—13.	Summa efter afdrag af de i kol. 15 angifna mål.	Anmärkningar. '' -
I 9-	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.
	-				3	—	3
	1	_	—	—	2	—	2	g: om upprensning af vattendrag.
I	_		1	—	4	—	4
	—	_	—	—	3	—	3
1	—	—	2	—	11	—	11
I 1 tf	1	_	8	-	23	—	23	Ig: 2 mål ang. fri upp- och nedgång för ilsk.
1	—	—	3	6	16	—	16	i 1 > > vattens ledande i ny ådra.
1	—	3	—	—	ii	—	11	1 in: tvister om bidrag till dikningskostnad.
—	—	—	1	1	4	—	4	in: tvist enl. D. L. 75 §.
—	—	—	—	—	6	—	6	\|
o	—	3	4	7	37	—	37
—	—		1	_	3	1	2	.
—	—		—	—	«>	—	2
	—	—	1	—	9	—	9	g: om ersättning för begagnande af vattenfall.
	—	—	—	—	0	—	0	I
	—	—	2	—	5	—	5
—	—	—	1	—	1	—	1	^ i
	—	-	5	—	20	1	19
i	—	~ \|	2	—	4 i	—	4	Ig: ersättningsanspråk på grund af skada gen. upp-j l dämning.
—	—		6 !	—	6 l	—	6
86-	-091204	— \| 8 \| Förslag till	Vatt enl	10 \| ag.	—	10	.

682

Upp å

vattenrätts- och diknlngsmål, som under åren 1897—1901 afdömts

Län och domsaga.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (JO, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningenl.	b) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning 1 af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen.
i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Blekinge län.
Listers h:ds domsaga..............	2	1	—	—	—	i	—
Bräkne leds domsaga..............	—	2	—	—	—	—	—
Östra h:ds domsaga...............	—	—	—	—		—	—
Medclstads h:ds domsaga.............	4	1	—	—	—	i	—
Summa	6	4	—	—	—	2	-
Kristianstads län.
Ingelstads och Järrestads h:ds domsaga......	—	_	—	—	—	—	«
Gärds och Albo h:ds domsaga..........	—	—	—	—	—	—	—
Villands och Östra Göinge h:ds domsaga.....	2	1	—	—	—	—	—
Västra Göinge h:ds domsaga...........	—	7	—	—	—	~	—
Norra Åsbo h-.ds domsaga............	1	1	—	—	—		—
Södra Åsbo och Bjäre h:ds domsaga.......	—	—	—		—	—	—
Summa	3	9	—	-	—	—	—
Malmölins län.
\| Färs h:ds domsaga...............	2	6	—	—	—	—	—
Frosta h:ds domsaga..............	—	i	—	—	—	—	—
Torna och Bara h:ds domsaga..........	2	i	—	—	—	—	-
Yemmenhögs m. fl. h:ds domsaga.........	—	—	—	—	—	- -	—
Oxie och Skytts h:ds domsaga..........	—	—	—	—	—	—
Rönnebergs m. fl. h:ds domsaga.........	2	—	i —	—	—	—	1
Luggade h:ds domsaga.............	2	—	-	—	i -	—	—
Summa	8	8		—	_	—	1
Hallands län.
Årstads m. fl. h:ds domsaga...........	—	3	\| —	—		—	—
Viske och Fjäre h:ds domsaga..........	1	4	i	—	—	—	—
Halmstads m. fl. h:ds domsaga..........	4	5	—	1	1 -	2	—
Summa	5	11	i	1	I	2	—

683

gift Tub. 1. (Forts.)

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

h) Påstående jäml. K. F. om ansvar för underlåten- J het att öppna dammlucka j d. 30 dec .1880.	i) Tvist om bättre rätt j till vatten.	\| k) Tvist enligt 28 § dik- j ningslagen.	1 l) Tvist enligt 52 § dik- i ningslagen.	in) Tvist angående till- \| lämpning af annat stad- ; gande i dikningslagen. i	Summa.	Mål, som upptagits i mera I än en af kolumn. 2—13.	Summa efter afdrag åt de i kol. 15 angifna mål.	Anmärkningar.
9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.
					4	1	O O
—	—	—	—		2	-	2
—	-	—	—	—	0		0
—	—	—	—	—	6	—	6
f _ ''n _	—	—	—		12	1	ii	\|w: 3 mål om upprensning af dike.
1	—	1 2	5 _	7 2	—	7 2	i 1 > > igenfyllande af dike m. m. \| 1 > > borttagande af fördämning i dike.
i	2	—	—	3	9	1	8	TO: tvister enl. D. L. 81 g.
i		1	1	_	10	—	10
—			1	1	4	—	4	to: om fällbord, af val tenaflednings fö retag.
	—	—	1	4	5	—	5	to: mål enl. D. L. 81 §.
2	3	1	6	13	37	1	36
—	—	—	1	—	9	—	9
i	—	2	3	_	7	—	7
—	—	1	5	_	9	1	8
—	—	—	1		1	—	1
—	—	1	3	1	5	—	5	w: mål enl. I). L. 80 §.
—	—	—	3	4	10	—	10	ig: tillämpning af T. F. 6 §. [to: 1 mål enl. D. L. 75 §.
—	—	—	3		5	—	5	\| 3 » » D. L. 81 §.
i	_	4	19	O	46	1	45
—	—	—	—	—	2	—	2
—	—	—	1	1	8	—	8	w: om skyldighet att upptaga igenrasadt dike.
—	—	2	2	1	17	1	16	to: om skyldighet att afträda vattenverk.
—	—	2	3	2	27	1	26

684

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1897—1901 afdömts

Län och domsaga.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningen).	b) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningcn.	d) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led, eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	1 g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen.
1.	2.	3.	4.	5.	tf.	7.	8.
Göteborgs och Bohus län.
Inlands domsaga................	1	—	—	—	—	_	_ ''
Askims m. fl. kds domsaga...........	1	i		—	—	—	—
Orusts och Tjörns h:ds domsaga.........	_	—	—	—	—	—	—
Norrvikens domsaga...............	—	i	_	—	____		1
Sunnervikens domsaga..............	—	2	-	—	—	i	~
Summa	2	4	—		—	i	1>
Älfsborgs län.			''
Nordals m. fl. h:ds domsaga...........	i	—	—	—	—	—	—
Flundra, Vane och Bjärke kds domsaga.....	6	—	—	1	—	—	—
Vätle, Ale och Kullings kds domsaga......	3	5		—	—	—	—
Ås och Gäsene kds domsaga...........	1	i		—	-	—	—
Kinds och Redvägs kds domsaga.........	1	4	—	—	—	—	—
Marks m. fl. kds domsaga............	7	4	1	—	—	2	1
Tössbo och Vedbo kds domsaga.........	i	3	—	—	—	—	1
Samma	20	17	1	1	—	2	2
Skaraborgs län.
Vilske m. fl. kds domsaga............	1	6	—	—	—	—	—
Gudhems och Kåkinds kds domsaga.......	1	—	—	—	—	—	—
Åse m. fl. kds domsaga.............	2	2	—	—	—	—	—
Kinnefjärdings in. fl. kds domsaga........	—	—	—	-	—	—	—
Norra Vadsbo domsaga.............	9	—	—		—	—	—
} Södra Vadsbo domsaga.............	—	1	—	-	—	—	i
Vartofta och Frökinds kds domsaga.......	3	1	—	—	—	—
Summa	!)	10	—		—	—	i

gift Tal». 1. (b''orts.)

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

i* SB

pr^B

A n in ii r k n i n

eg s.b.

11. | 12.

g: om återställande af vattendrag.
m: tvist enl. D. L. 81 §.

m: 1 mål om ntrifning af vattenverk.
1 » enl. D. L. 61 $.

g: om igenfyllande af olofl. upptaget aflopp
m: om utrifning af vattenverk.

m\ tvist enl. D. L. 81 §.

g: om återställande af vattendrag.
in-, tvister enl. D. L. 8 §.

686

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1897—1901 afdömts

Län och domsaga.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed järn förlig Utgärd (10, 13, 17,'' 24 §§ vattenrättsförord- ningen).	6) Talan cm borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om knngsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen.
1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Värmlands län. Östersysslets domsaga..............
Mellansysslets domsaga.............	3	1	—		—	—	—
Fryksdals domsaga...............	3	7	—		—	—	—
Södersysslcts domsaga..............		—	—		—	—	—
Nordmarks h:ds domsaga............	1	1	—	_	_	—	■ —
Jösse h:ds domsaga...............	3	—	—	—	—	—
Älfdals och Nyeds domsaga...........	—	—	—	—	—	—	—
Samma	10	9	—	—	—	—	—
Örebro län.
Väster-Närkes domsaga.............	1		—	—	—	3	—
Öster-Närkes domsaga..............	1		—	—	—	—	—
Lindes domsaga................	6	—	—	-	—	—	—
i Nora domsaga.................	—	—	—	—	—	—	—
Summa	S	—	—	—	—	3	—
Västmanlands län.
Västmanlands södra domsaga..........	2	—	—	—	—		—
Västamanlands västra domsaga..........	1	—	—	—	—	1	—
Västmanlands norra domsaga...........	—	—	—	—	—	—	—
Västmanlands östra domsaga...........	—	—	—	—	—	—	—
Summa	3	—	—	—	—	1	—
Kopparbergs län.
Nedan-Siljans domsaga.............	o	—	—	—	—	—	1
Ofvan-Siljans domsaga..............	—	-	—	—	—	•-	—
Fåla domsaga.............. ...	5	1 3	—	—	1 1	—

gift Tab. 1. (Forts.)

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

687

ra) Påstående jäml. K.. F. om ansvar för underlåten- het att öppna dammlncka d. 30 dec. 1880.	i) Tvist om bättre rätt till vatten.	k) Tvist enligt 28 § dik- ningslagen.	1) Tvist enligt 52 § dik- 1 ningslagen.	m) Tvist angående till- ämpning af annat stad-gande i dikningslagen.	Samma.	Mål, som upptagits i mera än en af kolumn 2—13.	Samma efter afdrag af de i kol 15 angifna mål.	Anmärkningar.
9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.
								Uppgift ej erhållen.
—	1	—	—	—	5	—	5
—	—	—	—	-	10	—	10
—	1	—	—	3	4	—	4	m: ang. tillämpning af D. L. 80 §.
—	—	—	—	—	2	—	2
t"-	—	—	—	—	3	—	3
—	—	—	—	—	0	—	0
—	2	—	—	3	24	—	24
—	—	_	2	_	6	_	6
—	—	—		—	1	—	1
1	—	—	1	—	8	—	8
1	—	—	—	—	1	—	1
2	—		3	—	16	—	16	/
	—	—	—	—	2	—	2
—	— ''	—	—	—	2	—	2
—	—		— ■	—	0	—	0
—	—	_	1	—	1	—	1
—	—	—	1	—	5	—	5
				1	4		4	Ig: om sjöreglering m. m.
—	—	—	2		ii		ii	\m: om igenläggande af dike. (På grund däraf att domsagans arkiv år 1905 upp-\ brnnnit hafva inga uppgifter knnnat lämnas.

(»88

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1897—1901 afdömts

1 ! ! Län och domsaga.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningen).	b) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 6 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän iiottled.	/) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen.
1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Hedemora domsaga...............	1	1	—	—	—	—	—
Nås och Malungs domsaga............	2		—	—	—	—	—
Västerbergslags domsaga.............	4	2	—	—	—	—	—
Summa	14	(i	—	_		—	1
Gäfleborgs län.
Gästriklands domsaga..............	11	1	—	—	—	—	—
Norra Hälsinglands domsaga...........	1	3	—	—	—	—	-1
Västra Hälsinglands domsaga..........	2	—	—	~	—	—	—
Bollnäs domsaga................	2	2	—	—	—	—	—
Sydöstra Helsinglands domsaga.........	1	—	—	1	—	—	—
Summa	17	6	—	1	-	—	—
Västernorrland» län.
Medelpads västra domsaga............	11	4	1	—	—	2	—
Medelpads östra domsaga............	—	3		—	—	—	—
Ångermanlands västra domsaga.........	—	—	—	—	—	—	~
Ångermanlands mellersta domsaga........	—	—	—	—	—	1	—
Ångermanlands södra domsaga..........	1	—	—	—	—	—	—
Själevads och Årnäs domsaga..........	—	1	—	—	3	—	1
Nätra och Nordingrå domsaga..........	-	4	—	—	'' 2	—	— ''
Summa	12	12	1	—	5	3	1
Jämtland» län.
Jämtlands norra domsaga............	—	1	—	—	—	—	—
Jämtlands västra domsaga............	—	—	—		I	—	_
Jämtlands östra domsaga............	—	1	—	i _	—	—
Härjedalens domsaga..............	—	—	—	i —	i —	—
Summa	—	2	—		_	—	-

(389

Tab. 1. (Forts.)

eller efter handläggning afskrift^ vid häradsrätterna i riket.

	n) Påstående järn! K. F. j I om ansvar för underlåten- ! het att öppna dammlucka i d. 30 dec. 1880.	i) Tvist om bättre rätt j till vatten.	\| k) Tvist enligt 28 § dik-! ningslagen.	1) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	I m) Tvist angående till- \| J lämpning af annat stad- j [ gande i dikningslagen. \|	Summa.	Mål, som upptagits i mera än en af kolumn. 2—13.	Summa efter afdrag af de ! i kol. 15 angifna mål.	A nmärkningar.
y.	10.	11.	12.	13.	14.	! 15.	16.	17.
	—	—	—	1	—	3	_	3
	—	—	—	—	—	2	—	2
	—	—	1	—	_	7	—	7
	—	—	1	3	1	27	—	27
	—	—	1	1	3	17		17	m: ang. dikningskostnad.
	—	—	—	—	—	4	_	4
	i
		—	‘ -	—	—	2	—	2
	—	1	—	—	—	5	—	5
	—	—	—	—	—	2	—	2
	—	1	1	1	3	30	—	30
	—	—	—	—	—	18	_	18
	—	—	—	—	—	3	—	3
	—	—	—	—	—	0	—	0
	—	—	—	—	1	2		2	m : om underhåll af dike.
	—	—	—	_	_	1		1
									(g: tvist enl. V. F. 5 §.
	—	—	—	1	4	10	—	10	Im: 1 mål enl. D. L. 61 §.
	—	2	—	1	—	9	—	9	{ 3 > . D. L. 63 §
	—	2	—	2	5	43	—	43
	—	—	—	—	—	1	_	1
	—	—	—	—	—	—	—	—	Uppgift har icke erhållits.
	—	—	—	—	—	1	—	1
	—	—	—	—	— 1	0 1	—	0
	—	—	—	- \|	- 1	O ! - 1	• 1	2

87—091204. Förslag till Vattenlag.

690

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1897—1901 afdömts

Län och domsaga.

tosc».

■ä e.

^09 S y
ten cd 5
po ö 3

2 S-p: £; ST
b tf 3,3 p

B o o
* p; 3

09 _
cd a
P P=

'' st o a

5 ■ > g°: a

I -

4 ^
So: E.

P g

H.ChÖ

^ P §
2 09 P

P P o ''

5*^

09 09
09 P

P P

p p,
Pa O

w k}

e-o® a.

•«a so

p p

p ^ ^

g p
09 a

Pa ^

►3

►— cd

CD ''—
£<

£b

B p
So: ~

0 B

?§:

P° p: >—*

“ S 3 2 j

p: P g ^ !j
*Ö 2*P h 2.
►ö ,2 £L P.: “L

'' a c+

Pa P na- P- P
O CD «—a. P
Pa H-Js CD

s,.&s-a

< r? <2.g:

§:** S 3*1

a g B

B g Sj-b sy
b ö Pä
P ca cd n

gSJ

P: P ce
c»

2» 2. °

S w* a

g-B g

P. Qj P B

o B

<5 M.>ö

P^S.

p P

Västerbottens lön.

Västerbottens södra domsaga...........

Västerbottens västra domsaga..........

Västerbottens mellersta domsaga.........

Västerbottens norra domsaga...........

Summa

Norrbottens län.

Piteå domsaga.................

Luleå domsaga.................

Kalix domsaga.................

Torneå domsaga............• • • •

Summa

691

gift

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

Tab. 1. (Forts.)

o- o a 2-S -

o S

, O* p

“P »-J _
-*2 >r+> Pg
O: O

e_j.
Q- P pa:

S| S.a

pa p°

£. o ‘

gf g *1

-i

◄ 0

P o
er? fcj

U/i

p o
er? P
ce K
»“er?
er? ^
§ cn
P to

U/i

P P -

er? p:

M. P
a?

M ^

P p»

S> B

o^-

IÄ

p S--00

to^.

H-. p

O B

O1 3?

3» p P

a?
B p

po t-t,

r- p.

10.

11.

12.

13. 1 14. 1 15.

16.

Anmärkningar.

17.

I —

I *

2 —

10 —

j 1
3
0

- 8

| g: tvist enl. V. F. 14 §.

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1902—1906 afdömts

Län o c h domsaga. a	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- nine*flnV	b) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ninaren.	cl) Tvist om kungsådra.	—r r e) Tvist om allmän far- led eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be- stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-slärmande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat- < tenrättsförordningen.
i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Stockholms län.
Norra Roslags domsaga.............\|	—	—	—	—
Mellersta Roslags domsaga............	—	—
Södra Roslags domsaga.............	—	—
Stockholms läns västra domsaga.........''	—	—	—
	—	—	—	—	—	1	—
Summa	—	-	—	—	—	i	T
Uppsala län.
Uppsala läns norra domsaga...........	4	—	—	1	—		1
Uppsala läns södra domsaga...........	—	—	1	—
	2	—	—	—	—
Samma	«	—	1	1	—	—	1 *
Södermanlands län.
Oppunda och Villåttinge h:ds domsaga......	1	—	—	_	—	4
Nyköpings domsaga...............	1	—	—	—	—
	—	—	—	—
Summa	2	— •	—	—	—	5	—
Östergötlands län.
Kinda och Ydre h:ds domsaga..........	1	1	—	—	—	~
Björkekinds m. fl. h:ds domsaga.........	2	1	—
Lysings och Göstrings h:ds domsaga.......			~
Åkerbo m. fl. h:ds domsaga...........	3	—	—
Vifolka m. fl. h:ds domsaga...........	7	1	—	6	—	1
Kinspånga läns h:ds domsaga..........	4	2	—	—	1
Aska m. fl. h:ds domsaga............	4	—	3	~
	—	—	—	—	—		-
Summa	21	5	3	G	1	i	- 1

(>9;i

gift Tall. 2.

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

3*0 ^ (T> EJ			4?	ao S?2		» in
Påstående järn!. K. F. ansvar för underlåten- : att öppna dammlucka d. 30 dec. 1880.	Tvist om bättre rätt till vatten.	Tvist enligt 28 § dik- ningslagen.	Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	l Tvist angående Utl- öpning af annat städ-ande i dikningslagen.	Summa.	U, som upptagits i mera i en af kolumn 2—13.	imma efter afdrag af de kol. 15 angifna mål. j	Anmärkningar.
9.	10.	11.	12.	13.	u.	15.	16.	17.
i i i -		—	_ '' _		0 0	_ _	o o
1		—	1	—	1 ,	—	1 1 2	■
	—	—	1	_	2	_
< i	—	—	2			_	4
—	—	—	i		/	—	7	g: om återställande af vattendrag.
—	—	—	—	7	8	—	8	m: ang. tillämpning af D. L. 79 §.
i -	—	“	i	1	4	—	4	m: skadeståndsanspråk på grund af sjösänkning.
—	—	—	2	8	19	—	19
__	—	—	1		6	-	6
—	—	—	1		2		2
—	—	—	1	—	2	—	2
—	—	—	3	—	10	—	10
—	_ /	1	1	—	2 5	—	2 5
—	—	—	1	—	1	—	i
— ■	—	—	2	1	6	—	6	in: tvist enl. D. L. 18 §.
—	—	—	3	—	18	6	12
2	1	—	—	—	10	2	8
—	—	—	—	—	7	—	7
—	—	—	2	—	'' 2	—	2
2	1	1	9	1	Öl	8	43

694

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1902—1906 afdömts

Län och domsaga.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningen).	6) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller j 5 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om kungsådra. i	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen
1.	2- i	3.	4-	5.	6.	7.	8.
Jönköpings lön.
Norra och Södra Vedho h:ds domsaga......	—	—	—	—		1	—
Tveta, Vista och Mo leds domsaga........	2	2	—	—	—	—	—
Västra h:ds domsaga..............	—	—	—	—	—	2
Östra h:ds domsaga...............	—	—	—	—	—		—
Östbo och Västbo h:ds domsaga.........	1	3	—	—	—		—
Summa	3	5	—	—	—	3	J
Kronobergs lön.							1
Östra Värends domsaga.............	2	2	—	—		1	8
Mellersta Värends domsaga...........	2	1		1	—	2	—
Västra Värends domsaga............	—			—	_	—
Snnnerbo h.ds domsaga.............	2	1		—		— ■
Sömma	(1	4		1	—	3	3
Kalmar lön
Norra och Södra Tjnsts h:ds domsaga......	3	2	—	_	—	2	—
Aspelands och Handbörds h:ds domsaga.....	4	3	—		—	1	1 1
Sevede och Tunaläns h:ds domsaga .......	1		—	—	—	—
Norra Möre och Stranda leds domsaga......	2	1	—	—	—	—	—
Södra Möre h:ds domsaga............	—	1	—	—	—	—
Ölands domsaga................	!		—	—	—	-
Summa	10	7	—	—	—	3	1
Gottlands län.			i				j
Gottlands södra leds domsaga..........	I —		1	—	—	—	—
Gottlands norra h:ds domsaga..........	—	—	—	—	—	—	—
Summa	!	—	—	—	—	—	—

gift Tab. 2. (Forts.)

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

CfO 5-o g				12 P ÖB H CD p t 1 * - p- „ H. P « £■»=5 Is?.		P P»	w ►— P
Påstående jä ansvar för n att öppna d d. 30 dec.	H . W* e+‘ ^ o ◄ B p rf-	H <'' cd’ B. 5''« <§ p ÖB fcg ST (W <8 ^	H ◄ CD* P *■ P 2 7 '' CD m> p 1<0. 0«5 ^	Summa	CD ''* P 00 O 10 E K* o P =*>0 P rf-	o B !“ P t—i CD P ^ P <5.8.	\| Anmärkningar.
ml	N	g to F co	S ö'' F to	\| B g “ g. P.		to®	P rj P P oq
PT p° Pn			q$ m		1 -•
\|sr	*-<	&.	p-	g g-g		jr* B	P° »"*S
g » ;*j		t*T	*-	• P- £2		03g -	!“ pu CD
9.	10.	il.	12.	13.	14.	15,	16.	17.
—	-	_	2		i 4 4 0 6	I	1 4 4 0 6
1		_	i	-	_	\|
1?1	_	—	3	-	15	—	15	jg: 2 mål ang. fri upp- och nedgång för fisk.
2	2		1	1	14		14	1 > > åtg. till förek. af skada g:m äldre sjö-
						\| sänkning.
i	—	2	1	—	10 0 5		10 0 5	\m: om olagligt utförande af torrläggningsföretag.
—	—	—	2	_	_
3	2	2	4	1	29	—	29
1				1	9	2	7	in: tvist enl. D. L. 75 §.
—	—	2	1	1	13		13	ig: tvist ang. strömrensning. \m: > > odlingslån.
1	—	—	J	—	4	—	4
—	—	1		—	2 0	—	2 0
2	—	3	4	2	82	2	30
—	—	—	1 5 2	—	5 2	—	5 2
—	—•	—	7	—	7 1 -	7

696

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1902—1906 afdömts

Län och domsaga.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningen.)	6) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen.
1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Blekinge län.
Listers h:ds domsaga..............	—	1	—	—	—	—	—
Bräkne h:ds domsaga..............	—	1	—	—	—	—	—
Ostra h:ds domsaga...............	—	—	_	—	—	2	—
Medelstads h:ds domsaga............	2	1	—	—	—	1	—
Summa	2	3	_	_	_	3	___
Kristianstads län.							>
Ingelstads och Järrestads h:ds domsaga .....	—	—	—	—	—
Gärds och Albo h:ds domsaga..........	—	—	—	—	—
Villande och Östra Göinge h:ds domsaga.....	2	—	—	—	—	2	—
Västra Göinge h:ds domsaga ..........	1	5	—	—	'' —	—	—
Norra Åsbo h:ds domsaga ...........	—	i		—	—	—
Södra Åsbo och Bjäre h:ds domsaga.......	—	i		—	—	—	—
Summa	3	7	_	_	_	2	_
Malmöhus län.
Färs h:ds domsaga...............	2			—	—	—	—
Frosta h:ds domsaga..............	—	''	''	—	—	—	—
Torna och Bara h:ds domsaga..........	—	1		—	—	—	—
Vemmenhögs m. fl. h:ds domsaga........	1	1	—	—	—	—	—
Oxie och Skytts h:ds domsaga .........	1	1	—	—	—	—	—
Rönnebergs m. fl. h:ds domsaga.........	1	—	—	—	—	—	—
Luggude h:ds domsaga.............	—	1	—	—	—	—	1
Summa	5	4	_		_	_	1
Hallands län
Årstads m. fl. h:ds domsaga ..........	2	3	—	—	—	2	—
Viske och Fjäre h:ds domsaga..........	—	1	—	—	—	—
Halmstads m. fl. h:ds domsaga .........	6	—	2	—	—	—	—
Summa	8	4	! 2	—	—	2	—

697

gjft Tab. 2. (Forts.)

eller efter handläggning afskrifvits vid härad srätterna i riket.

1		fr*	~			P: P po	ce M. p
„ p T	H	H	h3				w S
ftS- B P5 • ce	. ce	<'' m'' 2.	3. 00	p-p 7 CD -.<« g	ce	l_3 g 5,3 d	E.B • p '' CD Öl
g-gsrg''	< 0	er? 3 ce p er? *	er? o m C.	2? P p t*r ö	p B	57 13 0*0		Anmärkningar.
P-> P oj:		er? ^	p c2-aq **	p „ er? c* £ 9»	I	2 p" B crq P 5-* 00 t* K-.	3.S,
,ml. K. F. nderlåten- ammlncka 1880.	CD p: p £• *■< CD	p • oo un	g m P to un	Ciq B p SL g. a* p ^ CD aq c» O r+ e-t- p p Er • p, ^		B5^ p p B p
•-< p: c-H r+-	P- ?r i	f		•b CO 3 * P	po M» ^ P-CD
9.	10.	ii.	12.	13.	14.	15.	16.	17.
i ~	—	—	1	—	1 2	_	1 2
—	—	—	—	—	2		2
—	—	—	—	i	5	—	5	m: tvist enl. D. L. 81 §.
—	—	—	1	i	10	—	10	(m: 1 mål enl. I). L. 72 §.
t								1 > > D. L. 80 §.
	—	i	—	5	6 0	—	6 0	( 1 > » D. L. 81 §. 1 > om skyldighet att tåla gammalt dike.
						1 » > borttagande af fördämning i dike.
—	—	—	2	3	9	—	9	m: tvister enl. D. L. 81 §.
—	—	—	4	7	17	—	17	fm: 6 mål enl. D. L. 76 \ 1 » » D. L. 79 §.
—	—	—	1	—	2	—	2	fm: 1 mål enl. D. L. 81 §.
—	—	i	1	3	6	_	6	1 1 > om ersättning för skada g:m vattenafled- \| ningsföretag.

/	~	2	8	18	40 2		40 2	1 1 > > dikes läge.
—	—	2	2 1	1	2 5	—	2 5	m: tillämpning af D. L. 4 §.
—	■ —	—	3	—	5	—	5
—	—	—	3	1	6	—	6 1 3	m: mål enl. 1). L. 80 §.
_	\	_	1		3	_	g: om återställande af vattendrag m. m.
_	—	2	10	2	24	—	24	i
i	—	1	-	1	10	1	9	m: tvist enl. D. L. 76 §.
i	—	—	—	2	4	—	4	m: tvister enl. D. L. 81 §.
—	—	1	1	—	10	2	8
2	—	2	1	3	24	3	21

88—091204. Förslag till Vattenlag.

698

Upp å

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1902—1906 afdömts

Län och domsaga.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningen.)	b) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	/) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen.
1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Göteborgs och Bohus län.
Inlands domsaga................	—	1	—	—	-	—	—
Askims m. fl. h:ds domsaga...........	1	4	—	—	—	—	—
Ornsts och Tjörns h:ds domsaga.........	—		-	—	_	—	—
Norrvikens domsaga..............	—	-		—		—	—
Sunnervikens domsaga..............	—	2		—	—	i	—
Summa	1	7	—	—	—	i	-y
llfsborgs län.
Nordals m. fl. h:ds domsaga ..........	2	2	—	—	—	—	—
Flundra. Yäne och Bjärke h:ds domsaga.....	5		—	—	—	—	—
Vätle, Ale och Kullings h:ds domsaga......	4	i	—	—	1	—	—
As och Gräsene h:ds domsaga..........	—	i	—	—	—	—	—
Kinds och Bedvägs h:ds domsaga........	2	i	—	—	1	i	—
Marks m. fl. h:ds domsaga ...........	5	i	1	—	—	—	—
Tössbo och Vedbo h:ds domsaga.........	—	2	—	—	—	—	—
Summa	18	8	1	—	2	i	—
Skaraborgs län.
Vilske m. fl. h:ds domsaga...........	—	—	—	—	—	_	—
Gudhems och Käkinds h:ds domsaga ......	—	3	—	—	—	_	—
Åse m. fl. leds domsaga ............	—	1	—	—	—		—
Kinnefjärdings m. fl. h:ds domsaga .......	2	—	—	—	—		—
Norra Vadsbo domsaga.............	1	—	—	1	--		—
Södra Vadsbo domsaga.............	1	2	—	2	—	_
Vartofta och Frökinds kds domsaga.......	3	1	—	—	—	i
Summa	7	7	—	3	—	i

899

gift Tub. 2. (Forts.)

eller efter hiimlläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

7i) Påstående jäml. K. F. om ansvar för underlåten- het att öppna dammlucka d. 30 dec, 1880.	i) Tvist om bättre rätt till vatten.	It) Tvist enligt 28 § dik- ningslagen.	1 V) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	in) Tvist angående til- lämpning af annat stad-gande i dikningslagen.	Summa. L	Mål, som upptagits i mera \| än en af kolumn 2—13.	1 Summa efter afdrag af de i kol. 15 angifna mål.	1 Anmärkningar.
9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	IT.
	_	2	1		4		4
—	_				5 0 1	1	4 0 1
—	1			-	_
1	-		1	—	5	2	O
< 1	1	2	9	—	15	3	12
1		6) U	i	1	9	_	9	rrv. om igenläggande af kanal.
—	2	—	2		9	—	9
—	—	—	2	—	8	2	6
1	—	—	—	—	2	—	2
—	—	—	—	—	5	—	5
—	—	—	—	—	7	—	7
—	—	1	—	—	3	—	3	.
2	o	3	5	t	43	2	41
—	—	—	1	—	0 4	—	0 4
—	—	—	1	—	2	—	2
—	—	—	—	—	2	—	2	''
—	—	—	2	—	4	i	3
1	-	—	—	—	6	2	4
—	—	—	—	—	5	1	4
1	—	—	4	—	28	4	19

700

Upp å

vattenrätts- och (likningsinål, som under åren 1902—1906 afdömts

1 Län och domsaga.	n) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningen).	b) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen.
i-	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Värmlands län.
Östersysslets domsaga..............	—	—	—	-	—	—	—
Mellansysslets domsaga.............	O O	—	—	i	—	—	—
! Fryksdals domsaga...............	9	1	—	—		—	—
; Södersysslets domsaga..............	—	—	—	—	—	—	—
j Nordmarks h:ds domsaga............	—	—	—	—	~	—
j Jösse h:ds domsaga...............	4	2	—			—	>
Älfdals och Nyeds domsaga...........	1	—	—	i	—	—	—
Samma	10	3		2	—	—	1
Örebro län.
j Väster-Närkes domsaga.............	1	2	—	—	—	—	—
j Öster-Närkes domsaga..............	—	—	—		—	1	—
1 Lindes domsaga................	4	—	—			—	—
! Nora domsaga.................	4	2	—	_	—	—	_
Summa	9	4	—	—		1	—
Västmanlands län.
\| Västmanlands södra domsaga..........	5		—	—	-	—	-
1 Västmanlands västra domsaga..........	—	—	-	—	—	3
Västmanlands norra domsaga..........	2	—	—	-	—	—	—
Västmanlands östra domsaga...........	—	1	—		—	—	—
Summa	7	1	—	—	—	3	—
Kopparbergs län.
Nedan-Siljans domsaga.............	i	—		—	—	—	—
Ofvan-Siljans domsaga.............	—	—		—	—	—	—
Falu domsaga.................	0	2		—	—	—	—

701

gift

Tall. 2. (Forts.)

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

h) Påstående jäml. K. F. om ansvar för underlåten- het att öppna dammlucka d. 30 dec. 1880.	i) Tvist om bättre rätt till vatten.	1 År) Tvist enligt 28 § dik- ningslagen.	i l) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	in) Tvist angående till- j lämpning af annat stad- gande i dikningslagen.	Summa.	[ Mål, som upptagits i mera [ än on af kolumn 2—13.	1 Summa efter afdrag af de j i ko). 15 angifna mål	Anmärkningar.
9.	10.	11.	12.	13.	14,	15.	16.	17.
	1				5	1	4	Uppgift har ej erhållits.
—	—	—	—		3	—	O O	m
1		—	—	1	2	—	2	m : ang. tillämpning af D. L. 80 §.
<:	—	—	—	1	0 7 3	1 1	0 6 2	g: ersättningsanspråk för skada på grund af npp-j dämning1 m: om igenläggande af obehörigen upptaget dike.
i	1	—	_	2	20	3	17	j 1
—	—	—	2	—	3 O i)	—	3 3	;
3	_	—		—	9	1	8
3		—	3		20	1	19
—	—	—	1	_	5 4	—	5 4
—	—	—	—	i	2	—	2
—	—	—	2	4	—	4
—	—	—	3	i	15	—	15
				_	i 7		1 7

702

Upp å

vattenrätts- ocli dikningsmål, som under åren 1902—1906 afdömts

Län och domsaga.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningen).	6) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningen.	(1) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	/) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningcn.
1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Hedemora domsaga...............	5		—	—	—	—	—
Näs och Malungs domsaga............	—	1	—	—	—	—	1
Yästerbergslags domsaga............	2	6	—	—	—	—	—
Summa	13	!)	—	—	—	—	1
Gtäfleborgs län.
Gästriklands domsaga..............	7	1	—	—	-	~	—
Norra Hälsinglands domsaga........ . . .	2	3	—	—	—	— ''	>
Västra Hälsinglands domsaga..........	2	—	—	—	—	—	—
Bollnäs domsaga................	4	2	__	1	—	—	—
Sydöstra Hälsinglands domsaga.........	1	—	—	—	—		—
Summa	10	6	—	1	—	—	—
Väst er norr! ands län.
Medelpads Yästra domsaga............	8	2		—	—	1	—
Medelpads östra domsaga............		—	—	—	—	—	—
Ångermanlands västra domsaga.........	—	—	—	—	—		—
Ångermanlands mellersta domsaga........	3	2	—	—	i	—	—
Ångermanlands södra domsaga..........	1	—	—	—	—	—	—
Själevads och Arnäs domsaga..........	—	1	—	—	—	—	—
Nätra och Nordingrä domsaga..........	2	1	—	—		—	—
Summa	14	(i	—	—	i	1
Jämtlands län.
Jämtlands norra domsaga............	—	—	—	—	—	—	1
Jämtlands västra domsaga............	—	—	—		—	—	—
Jämtlands östra domsaga............	2	5	—	_	—	—	—
Härjedalens domsaga..............	—	—	—	-	—		—
Summa	2	5	—			-	1

703

gift Tab. 2. (Forts.)

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

h) Påstående jäml. K. P. om ansvar för underlåten- het att öppna dammlucka d. 30 dec. 1880.	i) Tvist om bättre rätt till vatten.	k) Tvist enligt 28 § dik- ningslagen.	1) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	m) Tvist angående til- lämpning af annat stad-gande i dikningslagen.	Summa.	Mål, som upptagits i mera än en af kolumn 2—13.	Summa efter afdrag af de 1 i kol. 15 angifna mål.	i Anmärkningar. /
9.	10.	11.	12.	13.	14.	! 15-	16.	17.
_	_	_	2	_	7	_	7
—	-	—	1	—	3	—	3	g: om byggande af landsvägsbro.
—	2	—	—	—	10	1	9
—	2	—	3	—	28	1	27
—	—	—	—	22	30	—	30	rn: ang. dikningskostnad.
r		—	1	—	6	—	6
—		—	—	—	7 1	1	6 1
*		—	1	22	46	1	45
—	—	—	—	3	ii 3 0 8		ii 3 0 7 1 4	m: tvister enl. D. L. 75 §.
—	2	—	—	—	1
—	—	—	—	3	4	—	m: tvister enl. D. L. 6, 76 och 79 §§.
—	—	—	—	—	3	1	2
_ i	2 .	—	—	6	30	2	28
_	_	_	_		1	_	1	g: om återställande af vattendrag.
					7 i	■	7	Uppgift har ej erhållits.
—	_ \|	—	—		• o !	I	0
—	_ 1 _	—		8	_ \|	8

704

å vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1902—1906

Län och domsaga.

o 3 ro
g-5- g:

P c+- 3
oq P<

CD C3

P ap

*-•0
◄ w
S»

St ^

er. £•

p: !

P t
. P- P
»-*

■< 5* 2
»ro B

O»

vOn

◄ sr

a St P ►1.

CD CD

e p Ä

<8 »S

ef O B

C+"^ P e-i

CD CD ^

•-*

*3 p

er? p
p P

p p,
P< CD

2> w
«-

3 f

CP3

“3

|sr

O" p:*g

?-p?|

P* ^

'' CD
►*

P-

»■<

o p
p- H

◄

p S-S -

£1

3 „

P- ® ®
p° C P
&B0 ®
S* S.B
w 5 I 3.

&S”2.S

° P- gwit
03 “ CD

|l g ^

s j?®s

'' a o o*

p oc a

Västerbottens län.

Västerbottens södra domsaga...........

Västerbottens västra domsaga..........

Västerbottens mellersta domsaga.........

Västerbottens norra domsaga...........

Summa

Norrbottens län.

Piteå domsaga.................

Luleå domsaga.................

Kalix domsaga.................

Gellivare domsaga...............

Torneå domsaga................

Summa

— — 2

1 — —

J}i

705

gift

eller efter handläggning afskrifvits vid häradsrätterna i riket.

Talj. X. (Forts.)

j n) -Påstående jäml. K. F. ! j om ansvar för underlåten- 1 . 1 het att öppna dammlucka i d. 30 dec. 1880.	i) Tvist om bättre rätt j o till vatten. j-1 i	\| k) Tvist enligt 28 § dik- L ningslagen. j ~	1) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen. j "■	1 ni) Tvist angående till- \| länkning af annat stad- £ i gande i dikningslagen.	Summa. j	\| Mål, som upptagits i mera u j än en af kolumn 2—13. -	Summa efter afdrag af de {, i kol. 15 angifna mål. r	— 1 Anmärkningar.
	1				7	1	io. 6	IT. ''
—	—	—	-■	—	2	—	2
—	—	—		—	1	—	1
—	—	—	-	—	5	—	5
—	1	—	—	—	15	1	14
—	—	—	—	—	6 I	—	6	g: tvister enl. V. F. 12 §.
, “			—	I	4	—	4	g: om ersättning för skada genom uppdämning.
		—	—	—	1	—	1
—	—	—	—	—	0	—	0
— 1	—	—	—	2	5	1	4
- 1	—	—	—	2 *	16 \|	1	15	1

89—091204.

Förslag till Vattenlag.

706

Upp a

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1897—1906 afdömts

— Rådstu fvurätten.	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ i vattenrättsförord- ninerenl.	b) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningen.	d) Tvist om kungsådra.	e) Tvist om allmän far- led eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be- stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-slännande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat- tenrättsförordningen.
L	2- 1	3.	4.	5.	6.	>■ i
						1897-
	—	—	—	—	—	—	1
	2		.	_	—	—	—

			_	—	—	—	—

	i	—	—		—
	2	—	—
	~~
\|	1			__	—	—	—

	—	—	—	—
Summa	(i	—	—	—	—	—	1
-						1902—
	—	—	—	—	—	—
	—
	—	—	—
	1
	2	i	—	—	—
	—	i	—	—
	—	i	—	—	—
	—	i	—	—		—
		J			_	—	—
Summa	3	4		—	—	—	\| —

Vid öfriga rådstufvurätt,er hafva mål af ifrågavarande beskaffenhet icke förekommit.

gift

eller efter handläggning afskrifvits vid rådstufviirätterna i riket,

Talj. 3.

707

\| It) rastäeade järn!. K. F. om ansvar för underlåten- 1 het att öppna dammlucka d. 30 dcc. 1880.	i) Tvist om bättre rätt till vatten.	1 k) Tvist enligt 28 § dik- ningslagen.	1) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	\| m: Tvist angående till- lämpningen af annat stad- J gande i dikningslagen.	Summa.	j Mål, som upptagits i mera än en af kolumn 2—13.	j Summa efter afdrag af de i kol. 15 angifna mål. —:	Anmärkning a r. ! 1
9.	! 10.	it.	12.	13.	14.	15.
—1901.							1
j -	—		—	—	i		1	; g: om utfyllning i sjö. 1
—	—		—	—	2	—	2	;
—	5		—	—	5	—	5	;
—	—	—	—	—	i	—	1
—	—	—	—	—	2	—	2	.- • * ’• •
—	—	—	—	1	i		1	m: ang. borttagande af stadens kloakledning.
	—	— 1	—	—	i	—	1
	—	—	1	—	i	—	1
1 _	5	—	1	1	u	—	14
—190G.								i
—	i	—	—	—	i	—	1	!
—	i	—	—	—	i	—	1
—	—	—	—	1	i	—	1	m: om rensning af afloppsdike.
—	—	—	—	—	i	—	1
—	—	—	—	—	3	—	3
—	2	—	—	—	3	—	3
—	—	—	—	—	1	—	1
—	1	—	—	—	2	i	1
—		—		2	2	—	2	fn: om dikes sträckning in. m.
—	1 i	—	—	—	1 \|	—	1
—	6	—	—	3	1Ö \|	i \|	15

708

Upp vattenrätts-

ocli dikningsm&l, som under åren 1897—1901 afdömts

:Sf t

p.’

O p: C

2, SB i.

^ H
P:2L
g g

M. Pj P

gs-f

cö ce er
P ^ O

g £

<1 P
0Q
ep? p
p p
SO eu
Du CD

t/W ^

. *?

< P
P P

B S&

H B

a° 5 2
PS"

ÖB

a *1 -

Hä

era

2. ;±

“b

t±) p:
g. P

P" w ® ^

8» fii C''-''
L ^ S « j

« g- B * 1

!«S-??S.

p. B “ a |

O O C_4. P
Pa 2» - Po “ <

^acra^H
<3 jr e» ®S. &

« 5 § 3>§

M>P g g
p 2 p* ö

B er -

o £ j
B g 7
H ö <

g: g. ®

e-t- c+‘
CE CE .
W» rr- O

C: p P

4 Q,3

IgB

B B ►—

5. P- 8>:

B B B

‘g —§
&

£. B

Tn.

Svea hofrätt

Göta hofrätt

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge .

Summa

(il

709

gift

Tah. 4.

»t rikets hoträttcr eller efter handläggniug (lurstiides afskrifvits.

\| «} lPåstående jäml. K. F. 1 om ansvar för underlåten- j het att öppna dammlucka j d. 30 dec. 1880.	i) Tvist om bättre rätt till vatten. 1 .	k) Tvist enligt 28 § dik- 1 ningslagen.	l) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	\m) Tvist angående till- \| tampning af annat stad- j gande i dikningslagen.	Summa. !	\| Mål, som upptagits i mera än en af kolumn 2—13.	! Summa efter afdrag af de \| i kol. 15 angifna mål.	Anmärkningar.
9.	10.	11.	12.	18.	14.	15.	16.	17.
6		3	10	2	109	11	98	fm: 1 mål enl. D. L. 5 §. \ 1 > » D. L. 75 >. g: 1 mål enl. V. F. 6 >. 1 > > V. F. 16 ». tn: 2 » > D. L. 2 >. 1 » » D. L. 3 >. 2 > > D. L. 5 >.
6	4 '' i	2	16	17	115	5	no	1 > > D. L. 14 >. \ 1 > » D. L. 61 ». 1 > > D. L. 65 >. 2 » > D. L. 75 ». 1 > » D. L. 76 >. 1 > > D. L. 80 >. 5 » > D. L. 81 ». fm: 1 mål enl. D. L. 72 >.
a ;	1	—	17	9 ''	48	2	46	1 5 » » D. L. 80 och 81 §§. i 3 > om ersättning för skada genom olaga [ vattenafledning.
14	7	* 5	43	28	272 \|	18	254	-

710

å vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1902

Upp -1906

afdömts

? — Ö
• ^ ^

''Z p
oP B
►cd Si

a- a
»: P

t» *?

.Sfo

s e -

B P
P- B

« I I

IfBg ="5 ^

p
oq
er? p
o P

p p,

P< o

Ö*

&C» hj

. W

< p

S» ö
It p •

CD O

P _
3 2
p: P
c+- t“
c+-

2,03

S CD
P> ^

Svea hofrätt

Göta hofrätt

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge

Summa 47

◄

P 2-2 cd*

ce*

f< «*•

p s

- 2

“b

EP p:

S-ö

b- “ »>*,! g,1®

■ P CD _

5 ^ H
• 5 «

P ^ ''
£- P 1

O CD .

M PP CD ^

jr1

S-5

crc

p dq
o

B ^5

B g E

B g" g.

KO"

>-» h-p* » tf:
p “ S
5 fl c''!1.

P P j*

R p a.
§» Si 00
$''*■''*•
8> g. o

Ep g

&■§ E

5-g-f

o —g

B B

S. B
T

68 4 ! 3

711

Tal. 5.

gift

af rikets liofriitter eller efter handläggning därstädes afskrifvits.

h) Påstående jäml. K. F. om ansvar för underlåten- het att öppna dammlucka d. 30 dec. 1880.	i) Tvist om bättre rätt till vatten.	k) Tvist enligt 28 § dik- ningslagen.	l) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	j in) Tvist angående till- lämpning af annat stad- \| gande i dikningslagen.	U1 G B B P »	Mål, som upptagits i mera än en af kolumn 2—13.	Summa efter afdrag af de i kol. 15 angifna mål.	A nmärkningar.
9.	ro.	It.	12	13.	14.	15.	16.	IT.
5	3	4	11	1	85	13	72	Ig: ersättningsanspråk enl. V. F. 12 §. i m: yrkande enl. D. L. 81 §.
6	1	1	36	17	132	4	128	g: 3 mål enl. V. F. 6 §. m: 2 mål enl. D. L. 18 >. 2 » > D. L. 61 >. 1 > » D. L. 72 ». 9 > > D. L. 75 ». 1 > . D. L. 76 >. 1 > . D. L. 77 >. 1 » » D. L. 81 >.
	4	1	14	15	52	1	51	Ig: 1 mål om ersättning för skada gm uppdämning. 1 > > rensning af strömfåra. 1 > > återledandc af vatten. ''to: 1 mål enl. D. L. 72 §. 9 > » D. L. 80 och 81 §§. 5 > om ersättning för skada genom olaga vattenafledning.
it	8	6	G1	38	269	18	251

712

Upp il

vattenrätts- och dikningsmål, som under åren 1897—1906 af

j !	a) Anmälan om byggande i vatten eller därmed jäm- förlig åtgärd (10, 13, 17, 24 §§ vattenrättsförord- ningen).	b) Talan om borttagande eller ändring af byggnad i vatten.	c) Yrkande enl. 3, 4 eller 5 § vattenrättsförord-ningen.	j d) Tvist om kongsådra.	e) Tvist om allmän far-led eller allmän flottled.	f) Tvist om vattenmärke eller rör. eljest gifven be-stämmelse i fråga om hus-hållning med eller fram-släppande af vatten.	g) Tvist om tillämpning af annat stadgande i vat-tenrättsförordningen.
i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
1897—1901	18	51	2	2		41
1902-1906 .................	11	33	—	1	—	30	1

gift

Kung!. Maj:t i Högsta Domstolen utdömts eller afskrifvits,

Tab.

h) Påstående jäml. K. F. 1 om ansvar för u nderlåten- het »tt öppna dammlucka d. 30 dec. 1880.	i) Tvist om bättre rätt j till vatten.	k) Tvist enligt 28 § dik- ningslagen.	l) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	m) Tvist angående till- ämpning af annat stad-gande i dikningslagen.	Tfl P g 5 SO	Mål, som upptagits i mera än en af kolumn 2—13.	Summa efter afdrag af de i kol. 15 angifna mål.
9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.
								1 in: 1 tvist enl. I). L. 5 §.
13	11		24	9	171	33	138	I 1 > > D. L. 75 > \| 1 > > D. L. 79 » ( 6 ■> ■> D. L. 80 och 81 §§. Ig: tvist enl. V. F. 12 §.
5	5	1	15	7	109	21	88	: m: 2 tvister enl. D. L. 75 §. 1 5 » » D. L. 80 och 81 §§.

90—091204. Förslag till Vattenlag.

714

Samman at''

uppgifterna i tab. 1—6 för

K P t>

o I

« 5g |

B I g: Er O

(£ g B.” o

gB P- S

5, e C; t* B
'' Sou B

!»■''lss

O! t-in.y''»

*~i (»''»i. er?

o 95

2 S:! B

B-SB p -

Ce <5>|

S“

-ä H
p: £L

0 p

P» B

i-*

p’ 2

p.o? B

o g*
p

1 £L x
! *"•» O

a-3-

''< P

3 p

p p,
P- o

< p

p p

&?§■

p p Ä

er? £ 2

2 p: 2.

. w

◄

p £3 o

I E.
CB

CD ^

p? 5

3£b

a 5"^

B B 1-3
Bni

O O: ce

ct BD

° ce °

-ÅB

■!fS o

J? a- g

o ->g

.B g g

B" 0 g

B g" 3-

ce ce c
• • ce

P P H0
b P •<
P- P K*

-*• P- p:

05 ® B

ce ►■*•nd
P 2. P
^o

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
I. Underrätterna.
Stockholms stad................	—	—	—	—	—	—	1
Stockholms län..............	—	3	—	—	—	4	—
Uppsala > ..............	6	1	1	1	—	i	2
Södermanlands > ..............	3	—	—	—	1	6	—
Östergötlands > ..............	39	9	4	11	1	2	—
Jönköpings > ..............	10	13	—	—	—	5	1
Kronobergs > ..............	17	9	1	2	—	3	6
Kalmar > ..............	13	16	—	—	1	5	2
Gottlands > ..............	1	—	—	—	—	—	1
Blekinge > ..............	8	7	—	—	—	5	—
Kristianstads > ..............	6	16	—	—	—	2	—
Malmöhus > ..............	13	12	—	—		—	*
Hallands > ..............	13	15	3	1		4
Göteborgs o. Bohus > .............. Älfsborgs > ..............	3 38	11 26	2	1	2	2 3	1 2
Skaraborgs » ..............	16	17	—	3	—	1	1
Värmlands > ..............	23	12	—	2	—	—	1
Örebro » ..............	17	5	—	r~	—	4	—
Västmanlands » ..............	10	i	—	—	—	4	—
Kopparbergs > ..............	27	15	—	—	1	—	2
Gäfleborgs » ..............	34	12	—	2	—	—	—
Västernorrlands » ..............	26	18	1	—	6	4	1
Jämtlands » ..............	2	7	—	—	—	—	1
Västerbottens > ..............	18	2	—	—	3	1	—
Norrbottens > ...............	5	4	1	1	i	2	5
Summa	348	231	13	24	16	58	29
II. Hofrätterna.
i Svea hofrätt..................	58	59	4	5	—	20	1
Göta hofrätt..................	41	72	1	1	?	13	5
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.......	9	22	—	1	1	1	3
Summa	10S	153	5	7	9	34	9
III. Kungl. Maj:t i Högsta Domstolen	29	84	2	3	—	71	1

drag

hela tioårsperioden 1897—IDOG.

7 IT.

Tah.

h) Påstående jäml. K. F. om ansvar för underlåten- het att öppna dammlucka d. 30 dcc. 1880.	i) Tvist om bättre rätt till vatten.	k) Tvist enligt 28 § dik- ningslagcn.	l) Tvist enligt 52 § dik- ningslagen.	in) Tvist angående til- lämpning af annat stad-gande i dikningslagen.	Summa.	Mål, som upptagits i mera än en af kolumn 2—13.	Summa efter afdrag af de i kol. 15 angifna mål.
9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.
	1			-	2		2
4	2	—	4	5	22	*2	20
1	—	1	4	15	33	1	32
—	—	—	7	—	17	—	17
4	1	3	11	3	88	13	75
2	6	—	6	—	43	—	43
5	2	5	8	8	63	—	66
o	2	3	9	2	55	3	52
—	—	—	15	—	17	—	17
—	—	—	1	1	22	1	21
2	3	3	14	31	77	1	76
1	—	6	29	7	70	1	69
2	—	4	4	5	51	4	47
3	2	2	5	1	30	5	25
4	6	6	14	5	109	9	100
5	3	2	10	3	61	4	57
i	3	—	—	5	47	3	44	Uppgift från en domsaga saknas.
5	1	—	6	—	38	2	36
—	—	—	4	3	22	—	22
—	3	1	6	2	57	1	56	Uppgift från cd domsaga ofullständig.
—	1	1	3	25	78	1	77
- -	4	—	2	11	73	2	71
—	—	—	—	—	10	—	10	Uppgift från ca domsaga saknas.
—	1	—	—	—	25	4	24
—	2	—	1	2	24	1	23
41	43	37	163	134	1.137	55	1,082
11	5	7	21	3	194	24	170	‘ ’ !
12	5	.3	52	34	247	9	238
2	5	1	31	24	100	3	97	1
25	15	11	104	61	541	36	505
18	10	1	39	10	280	54	226	1

716

Bilaga III.

Förteckning öfver vattendrag, hvilka hafva större vanlig lågvattenmängd än

10 m3/sek. (approximativt). *

Törne älf från Torne träsk.

Lainio älf från Rasikajokis inlopp (Öfre Soppero).

Muonio älf från Lätäs-älfvens inlopp.

Kalix älf från Kajtum-älfvens inlopp.

T är ändå älf.

Hane älf från Röråns inlopp.

Lille älf från Alemusjaure.

Lilla Lule älf från Skalka.

Pite älf från Tj äggelvas. *

Byslie älf från stambanan.

Sliellefte älf från Hornavan.

Ume älf från Stor-Uman.

„ Juldan från Stor-Juktan.

Vindel älf från Stor-Vinden.

Lais-älfven från Stor-Laisans utlopp.

Öre älf från Örträsk.

Lögde älf från stambanan.

Gide älf från Lockstaån.

Angermanälffven från Malgomaj-sjön.

Vojm-ån från Vojm-sjön.

Fjällsjö älf från Tåsjön.

Rörströmsälfven från Rörströmssjön.

Fax-älfven från Strömsvattnet.

Indalsälfven från Kallsjön och Äresjön.

Långån från Landösjön.

Hårlian från Hotagen.

Ammer-ån från Hamm er dalssjön.

* Jfr not å sid. 529.

717

Ljungan från Fotingen.

Gimån från Refsundsjön.

Delångersån från Norra Dellen.

Ljusnc älf från Låssen.

Vuxna älf från Grytån.

Gaflc-ån från Storsjön.

Dalälfven, Öster- från Hedefjord (Sårna).

Väster- från Fuluälfvens inlopp.

Lillälfven från sjön Runn.

Norrström.

Kolbäclcsån från Barken.

Arbogaån från Väringen.

Eskilstunaån från Hjälmaren.

Nyköping sån från Yngaren.

Motala ström från Vättern.

Svartån från Sömmen.

Stångån från Asunden.

Emån från Brusans inlopp (Hulingens utloppså).
Mörrumsån från Åsnen.

Helgcån från Osby-sjön.

Lagan från Vidöstern.

Bolmån från Bolmen.

Nissan från Kila-ån.

Ätran från Lillån (utlopp för Kalfven, Fegen m. fl.).
Göta älf från Vänern.

Gullspångsälfven.

Letälfven från Torrvarpen.

Timsälfven från Alkvettern.

Klar älf ven från norska gränsen.

Norsälfven från Öfre Fryken.

Byälfven från Glafsfjorden.

Upperudsvattnet från Lelången och Foxen.

718

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrifvelse.........................in.

Förslag till

Yattenlag.............................. 3.

Om rätt till vatten................... 3.

Om byggande i vatten och därmed likställda åtgärder ... 7.

Om allmän farled....................19.

Om allmän flottled...................22.

Om dikning och annat afledande af vatten för torrläggning

af mark........................22.

Om ^vallning.....................41.

Om vattenreglering...................44.

Om kloakledningar...................51.

Om lösen och ersättning ............55.

Om syneförrättning...................73.

Om domstolar och rättegång i vattenmål ......... 89.

Om vattenbok och inskrifning däri............119.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för öfverträdelse
af denna lag..................123.

Slutbestämmelser................. 128.

Lag om förteckning å större vattendrag i riket............133.

Lag om särskild pröfning af strandägares rätt till strömfall eller annat

område i rinnande vatten invid stranden.............135.

Lag om syneförrättning för anläggande af järnväg..........139.

Lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken........143.

Lag om ändrad lydelse af 37 § utsökningslagen............144.

Lag om ändrad lydelse af 13 § i förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.........145.

Lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väg hållningsbesvärets

utgörande på landet............. 146.

Motiv:

Inledning..............................149.

Förslag till vattenlag................ 158.

1	kap.
2	kap.
3	kap.
4	kap.
5	kap.
6	kap.
7	kap.
8	kap.
9	kap.
10	kap.
11	kap.
12	kap.
13	kap.
14	kap.

711»

Sid.

1 kap. Om rätt till vatten...................158.

2 kap. Om byggande i vatten och därmed likställda åtgärder . . 22(5.

3 kap. Om allmän farled....................''283.

4 kap. Om allmän llottled................... 290.

5 kap. Om dikning och annat afledande af vatten för torrläggning

af mark........................ 290.

6 kap. Om invallning..................... 350.

7 kap. Om vattenreglering...................856.

8 kap. Om kloakledningar................... 374.

9 kap. Om lösen och ersättning................. 384.

10 kap. Om syneförrättning...................417,

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål......... 438.

12 kap. Om vattenbok och inskrifning däri............ 482.

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för öfver trädelse

af denna lag........•......... 493.

14 kap. Slutbestämmelser....................510.

Förslag till lag om förteckning å större vattendrag i riket....... 528.

Förslag till lag om pröfning af strandägares rätt till strömfall eller annat

område i rinnande vatten invid stranden.............531.

Förslag till lag om syneförrättning för anläggande af järnväg..... 543.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken . . 545.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 37 § utsökningslagen...... 546.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 13 § i förordningen den 14 april

1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof . . 547.
Förslag till lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet........ 548.

Särskilt yttrande af Ernst Hagelin..................549.

Bilagor:

I. Redogörelse för vattenrättslagstiftningen i vissa främmande länder . . 555.

Tyska riket...........................557.

Bayern...........................557.

Sacbsen...........................576.

Baden............................587.

Wurtemberg........................ 596.

Österrike........ 603.

Italien.............................612.

Frankrike............................ 620.

Schweiz............................. 636.

Bern............................ 638.

720

II.

III.

Sid.

Graubiinden........................

Finland............................

Norge.............................

Danmark............................

Statistiska tabeller.......................

Förteckning öfver vattendrag, hvilka hafva större vanlig lågvattenmängd
än 10 m3/sek.......................

642.

647.

657.

672.

677.

716.