Internationell konvention (1909:30) angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur

t.o.m. SFS 1910:8
SFS nr: 1909:30
Departement/myndighet: Justitiedepartementet DOM
Utfärdad: 1909-04-21
Ändrad: t.o.m. SFS 1910:8
Övrig text: Den franska texten utesluten här. Den tyska texten av SFS 1910:8 utesluten här.
Ändringsregister: SFSR (Regeringskansliet)
Källa: Fulltext (Regeringskansliet)

Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att, sedan Hans Maj:t Konungen av Sverige och Norge för gott och nödigt funnit att träda i underhandling med åtskilliga främmande regeringar om avslutande för Sveriges del av en konvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur, och Hans för sådant ändamål utsedde ombud den 17 juli 1905 undertecknat en konvention, som, sedan densamma jämlikt bestämmelsen i dess art. 27 efter ovannämnda tid undertecknats av ombud för ytterligare några stater och bland dessa jämväl, efter upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge, av ombud för sistnämnda stat, nu lyder ord för ord som följer:

(översättning)

Konvention, angående vissa till civilprocessen hörande ämnen.

Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung av Preussen i Tyska Rikets namn; Hans Majestät Kejsaren av Österrike, Konung av Böhmen etc. etc. och Apostolisk Konung av Ungern för Österrike och för Ungern; Hans Majestät Belgiernas Konung; Hans Majestät Konungen av Danmark; Hans Majestät Konungen av Spanien; Franska Republikens President; Hans Majestät Konungen av Italien; Hans Kungl. Höghet Storhertigen av Luxenburg, Hertig av Nassau; Hans Majestät Konungen av Norge; Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna; Hans Majestät Konungen av Portugal och Algarvierna etc. etc.; Hans Majestät Konungen av Rumänien; Hans Majestät Kejsaren av Ryssland; Hans Majestät Konungen av Sverige och Schweiziska Förbundsrådet

hava, i ändamål att förse konventionen den 14 november 1896 med de genom erfarenheten vunna förbättringar,

beslutat att för detta ändamål avsluta en ny konvention och hava i följd därav till sina fullmäktige utsett

Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung av Preussen, i Tyska Rikets namn:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna VON SCHLOEZER, och dess geheimelegationsråd D:r JOHANNES KRIEGE.

Hans Majestät Kejsaren av Österrike, Konung av Böhmen etc. och Apostolisk Konung av Ungern:

för Österrike och för Ungern:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna, geheimerådet, kammarherren greve CHRISTOPHE VON WYDENBRUCK,

för Österrike:

avdelningschefen i kejserliga kungliga österrikiska justitieministeriet Ritter ROBERT HOLZKNECHT VON HORT,

för Ungern:

statssekreteraren i kungliga ungerska justitieministeriet GUSTAF TÖRY.

Hans Majestät Belgiernas Konung:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna baron GUILLAUME, och dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire generaldirektören i utrikesministeriet A. VAN DEN BULCKE.

Hans Majestät konungen av Danmark:

dess ministerresident hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna, kammarherren J. W. GREVENKOP CASTENSKJOLD.

Hans Majestät Konungen av Spanien:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna ARTURO DE BAGUER.

Franska Republikens president:

Franska republikens envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna DE MONBEL och professorn i internationell rätt vid universitet i Paris, juridiske rådgivaren i utrikesministeriet LOUIS RENAULT.

Hans Majestät Konungen av Italien:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna SALVATORE TUGINI.

Hans Kungliga Höghet Storhertigen av Luxemburg, Hertig av Nassau:

dess chargé d'affaires i Berlin greve DE VILLERS.

Hans Majestät Konungen av Norge:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna F. HAGERUP.

Hennes Majestät drottningen av Nederländerna:

dess utrikesminister, Jonkheer W. M. DE WEEDE DE BERENCAMP, dess justitieminister J. A. LOEFF, och dess statsminister, medlemmen av statsrådet, presidenten för kungliga kommissionen för internationell privaträtt, presidenten vid konferenserna rörande internationell privaträtt T. M. C. ASSER.

Hans Majestät Konungen av Portugal och Algarvierna etc. etc.:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna greve DE SELIR.

Hans Majestät Konungen av Rumänien:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna E. MAVROCORDATO.

Hans Majestät Kejsaren av Ryssland:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna N. TCHARYKOW.

Hans Majestät Konungen av Sverige:

dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna friherre FALKENBERG.

Schweiziska förbundsrådet:

schweiziska Edsförbundets envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna G. CARLIN,

vilka, efter att hava delgivit varandra sina i god och behörig form funna fullmakter, överenskommit om följande bestämmelser:
      I. Delgivning av judiciella och extra judiciella handlingar.

Artikel 1.

I fråga om delgivning av handlingar, vilka angå rättsförhållanden av civil eller kommersiell natur och äro avsedda att tillställas i utlandet vistande personer, skall för de fördragsslutande staterna gälla, att då begäran om sådan delgivning framställes av konsuln för den stat, å vars sida delgivningen önskas, hos myndighet, som angives av den stat, där begäran framställes, denna begäran skall efterkommas. Framställningen skall angiva, av vilken myndighet handlingen utfärdats, parternas namn och ställning, mottagarens adress samt beskaffenheten av den handling, varom fråga är; och skall framställningen vara avfattad på det språk, som brukas av den myndighet, hos vilken framställningen sker. Samma myndighet har sedermera att till konsuln överlämna den handling, som utvisar att delgivning skett eller det hinder, som därför mött.

Meningsskiljaktighet, som med anledning av sådan framställning uppstått, skall utjämnas på diplomatisk väg.

Det står en var av de föredragsslutande staterna fritt att i särskilt till de övriga riktat meddelande påfordra, att översändandet av sådana framställningar om delgivning inom dess område, vilka i första stycket omtalats, skall ske på diplomatisk väg.

Förestående bestämmelser innefatta ej hinder för två fördragsslutande stater att överenskomma, det direkt skriftväxling mellan muyndigheterna i de båda staterna må ske.

Artikel 2.

Delgivningen skall verkställas genom försorg av vederbörande myndighet i den stat, där begäran därom framställts. Den myndighet kan, utom i fall, som i artikel 3 avses, inskränka sig till att verkställa delgivningen genom handlingens överlämnande till mottagaren, såvitt denne frivilligt mottager den.

Artikel 3.

Om den handling, som skall delgivas, är avfattad antingen på det språk, som brukas av den myndighet, hos vilken begäran om delgivningen skett, eller på ett mellan vederbörande stater överenskommet språk eller om handlingen är åtföljd av en översättning till ettdera av dessa språk, skall den anmodade myndigheten, såvitt önskan härom uttalats i den gjorda framställningen, låta delgiva handlingen i den form, som för verkställande av liknande delgivning är föreskriven av lagstiftningen i den stat, myndigheten tillhör, eller i en särskild form, så vitt den icke strider mot samma lagstiftning. Har en sådan önskan icke uttryckts, skall myndigheten först söka verkställa delgivningen på sätt i artikel 2 föreskrivits.

Så vitt ej annat överenskommits, skall riktigheten av den i föregående stycke omförmälda översättning vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman i den stat, från vars sida delgivningen begärts, eller av edsvuren översättare i den stat, där delgivningen skall ske.

Artikel 4.

Verkställandet av delgivning, varom i artiklarna 1, 2 och 3 förmäles, kan icke förvägras, med mindre den stat, inom vars område den skall äga rum, anser den vara av beskaffenhet att kränka dess suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet.

Artikel 5.

Såsom bevis om delgivningen skall gälla antingen ett av mottagaren utfärdat, daterat och legaliserat mottagningsbevis eller ett intyg av myndigheten i den stat, där framställningen blivit gjord, utvisande, att delgivning ägt rum, formen, under vilken den skett, samt dagen för delgivningen.

Har delgivningshandlingen översänts i två exemplar, skall mottagningsbeviset eller intyget tecknas å eller vidfogas det ena av dessa.

Artikel 6.

Genom förestående bestämmelser göres ej inskränkning i:

1:o) befogenheten att översända handlingar med posten direkt till vederbörande i utlandet;

2:o) befogenheten att verkställa delgivning omedelbart genom kompetenta myndigheter i det land, där delgivningen skall ske;

3:o) befogenheten för varje stat att låta verkställa delgivning av handlingar till i utlandet befintliga personer genom sina egna diplomatiska eller konsulära tjänstemän.

I varje av dessa fall består en befogenhet endast, då mellan vederbörande stater avslutade överenskommelser sådant medgiva eller då, i brist av sådan överenskommelse, den stat, på vars område delgivningen skall ske, icke motsätter sig densamma. Denna stat kan icke motsätta sig delgivningen, då i det fall, som här ovan under 3:o) avses, handlingen utan användande av tvångsmedel skall tillställas en undersåte i den stat, från vars sida delgivningen önskas.

Artikel 7.

För delgivningar få icke utkrävas avgifter av något som helst slag.

Dock skall, där ej annat överenskommits, den stat, hos vilken begäran om delgivning framställts, äga att av den stat, som begärt delgivningen, utkräva ersättning för kostnader, som föranletts av stämningsmäns medverkan vid delgivningen eller av användandet utav en särskild form i fall, som i artikel 3 omförmälts.

II. Begäran om handräckning i rättegång.

Artikel 8.

I mål eller ärende av civil eller kommersiell natur äger judiciell myndighet i en av de fördragsslutande staterna att, med iakttagande av bestämmelserna i landets lagstiftning, hos behörig myndighet i en annan av dessa stater göra framställning om vidtagande av åtgärder till utredning i målet eller ärendet eller av andra till dess behandling hörande åtgärder.

Artikel 9.

Dylik framställning skall av konsuln för den stat, från vars sida framställningen skett, överlämnas till myndighet, som angives av den stat, där framställningen göres. Denna myndighet har sedermera att till konsuln överlämna den handling, som utvisar att handräckningen verkställts eller det hinder, som därför mött.

Meningsskiljaktighet, som med anledning av sådan framställnings överlämnande uppstått, skall utjämnas på diplomatisk väg.

Det står en var av de fördragsslutande staterna fritt att i särskilt till de övriga riktat meddelande påfordra, att översändandet av framställningar om handräckningar, som skola utföras inom dess område, skall ske på diplomatisk väg.

Förestående bestämmelser utgöra ej hinder för två fördragsslutande stater att överenskomma, det framställningar om handräckning må direkt växlas mellan myndigheterna i de båda staterna.

Artikel 10.

Så framt ej annorlunda avtalats, skall framställningen vara avfattad antingen på det språk, som brukas av myndighet, till vilken den är ställd, eller på ett mellan vederbörande stater överenskommet språk eller ock skall framställningen vara åtföljd av en översättning till ettdera av dessa språk, vilken översättning blivit till riktigheten bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman i den stat, varifrån framställningen kommit, eller av edsvuren översättare, tillhörande den stat, där framställningen skett.

Artikel 11.

Den judiciella myndighet, hos vilken framställningen blivit gjord, är skyldig att efterkomma denna med användande av samma tvångsmedel, som då fråga är om likartad framställning från annan myndighet i den stat, förstnämnda myndighet själv tillhör, eller en begäran, som för dylikt ändamål gjorts av en part. Dock skall skyldighet ej föreligga att använda dessa tvångsmedel i fråga om parts inställelse.

Därest den myndighet, av vilken framställningen gjorts, så fordrar, skall den underrättas om tiden och platsen för den åtgärd, som i anledning av framställningen skall äga rum, på det att part, som så önskar, må vara i tillfälle att därvid tillstädesvara.

Vidtagandet av den begärda åtgärden kan förvägras endast,

1:o) om handlingens äkthet icke blivit styrkt;

2:o) om i den stat, till vilken framställningen skett, utförandet av den begärda åtgärden icke tillkommer dömande myndighet;

3:o) om den stat, inom vars område åtgärden skall verkställas, anser den vara av beskaffenhet att kränka dess suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet.

Artikel 12.

Därest den myndighet, till vilken framställningen blivit gjord, icke är behörig att vidtaga den begärda åtgärden, skall framställningen, i enlighet med gällande bestämmelser, i tjänsteväg översändas till behörig judiciell myndighet i samma stat.

Artikel 13.

I alla de fall, då den begärda åtgärden icke vidtagits av den myndighet, till vilken framställningen blivit gjord, åligger det denna myndighet att omedelbart därom underrätta den myndighet, från vilken framställningen utgått, samt tillika angiva, därest sådant fall är för handen, som i artikel 11 avses, de skäl, på grund varav åtgärdens vidtagande förvägrats, samt i fall, som i artikel 12 omtalas, till vilken myndighet framställningen blivit översänd.

Artikel 14.

Den judiciella myndighet, som vidtager den begärda åtgärden, skall därvid i fråga om de former, som böra iakttagas, tillämpa sitt eget lands lagar. Dock skall, där användning av en viss form begärts av den myndighet, som gjort framställningen, denna form iakttagas, så framt den icke strider mot lagstiftningen i det land, till vilket framställningen skett.

Artikel 15.

Genom bestämmelserna i förestående artiklar upphäves icke den befogenhet, som kan tillkomma stat, att låta handräckningsåtgärder vidtagas direkt av dess diplomatiska eller konsulära tjänstemän, om antingen detta tillvägagångssätt är genom fördrag mellan vederbörande stater medgivet, eller den stat, på vars område åtgärden skall verkställas, icke motsätter sig dess vidtagande.

Artikel 16.

För vidtagande av handräckningsåtgärder få icke utkrävas avgifter av något som helst slag.

Dock skall, där ej annat överenskommits, den stat, där åtgärd begärts, äga att av den stat, varifrån framställningen skett, utkräva ersättning för vad till vittnen eller sakkunniga blivit utbetalt ävensom för kostnader, som föranletts av stämningsmäns medverkan vid delgivning, när sådan påkallats därav att vittnen icke frivilligt inställt sig, eller för kostnader, som uppstått då bestämmelsen i artikel 14 andra punkten kommit till användning.

III. Parts skyldighet att ställa säkerhet.

Artikel 17.

Där undersåte i en av de fördragsslutande staterna, med hemvist i någon av dem, är kärande eller mellankommande part vid domstol i en annan av dessa stater, må han icke, på grund av sin egenskap av utlänning eller i följd av saknaden av hemvist eller uppehållsort inom landet, förpliktas att ställa borgen eller annan säkerhet, under vad namn det vara må.

Detsamma skall gälla med avseende å skyldighet, som kan åligga kärande eller mellankommande part, att verkställa deposition till täckande av ersättning, vilken skall till domstolen utgå.

Konventioner, varigenom mellan särskilda fördragsslutande stater överenskommits, att undersåtar i det ena landet skola, oavsett deras hemvist, i det andra vara befriade från att ställa säkerhet för rättegånskostnader eller att nedsätta penningar till täckande av ersättning åt domstol, skola fortfarande äga kraft.

Artikel 18.

Har i en av de fördragsslutande staterna kärande eller mellankommande part, som antingen på grund av bestämmelserna i artikel 17 första och andra styckena eller i följd av lagstiftningen i den stat, där rättegång varit anhängiggjord, är fritagen från att ställa säkerhet eller verkställa deposition, varom ovan sagts, dömts att betala rättegångskostnader, skall på därom i diplomatisk väg gjord framställning denna dom i en var av de övriga fördragsslutande staterna kostnadsfritt göras av därtill kompetent myndighet verkställbar.

Samma regel gäller med avseende å domstolsbeslut, varigenom rättegångskostnadernas belopp blivit senare bestämt.

Förestående bestämmelser innefatta icke hinder för två fördragsslutande stater att överenskomma, det begäran att erhålla förordnande om verkställighet även må kunna framställas direkt av part.

Artikel 19.

Beslut angående rättegångskostnader skall utan parternas hörande förklaras verkställbart, men skall den dömda parten äga den rätt till klagan, som lagstiftningen i det land, där verkställigheten sökes, medgiver honom.

Myndighet, som är behörig att besluta i anledning av framställd begäran om erhållande av verkställighet, skall inskränka sig att undersöka:

1:o) om, enligt lagen i det land, där domen blivit meddelad, den handling, på grund varav verkställigheten sökes, uppfyller de för dess formella giltighet uppställda villkor;

2:o) om enligt samma lag domen vunnit laga kraft;

3:o) om den del av domen, som innefattar själva åläggandet, är avfattad antingen på det språk, som brukas av den myndighet, hos vilken verkställighet sökes, eller på ett mellan vederbörande stater överenskommet språk eller ock är åtföljd av en översättning till ett av dessa språk, vilken, så vitt ej annorlunda avtalats, blivit till riktigheten bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman i den stat, varifrån framställningen skett, eller av edsvuren översättare, tillhörande den stat, där verkställigheten sökes.

Såsom bevis att de i andra stycket under 1:o) och 2:o) uppställda förutsättningar äro uppfyllda skall gälla ett av kompetent myndighet i den stat, varifrån framställningen utgått, utfärdat bevis, att domen vunnit laga kraft. Denna myndighets kompetens skall, så framt ej annorlunda avtalats, vara intygad av den högsta myndigheten inom justitieförvaltningen i samma stat. Bevis och intyg, varom nu nämnts, måste vara avfattade eller översatta enligt bestämmelsen under 3:o) i andra stycket här ovan.

IV. Kostnadsfri rättshjälp.

Artikel 20.

Undersåtar i en var av de fördragsslutande staterna skola i alla andra av dessa stater åtnjuta enahanda förmån av kostnadsfri rättshjälp, som i överensstämmelse med gällande föreskrifter i det land, där rättshjälpen sökes, tillkommer landets egna undersåtar.

Artikel 21.

I fråga om utlännings medellöshet skall i varje fall bevis utfärdas eller förklaring upptagas av myndighet i hans boningsort eller, om han ej har fast bostad, av myndighet å den ort, där han för tillfället uppehåller sig. I det fall att dessa myndigheter skulle tillhöra annan stat än någon av de fördragsslutande och av dem dylika bevis ej utfärdades eller förklaringar upptoges, må av diplomatisk eller konsulär tjänsteman för det land, utlänningen tillhör, utfärdat bevis eller upptagen förklaring tillerkännas vitsord.

Om sökanden icke uppehåller sig i det land, där rättshjälpen begäres, skall beviset eller förklaringen om hans medellöshet utan avgift legaliseras av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman för det land, i vilket handlingen skall företes.

Artikel 22.

Myndighet, som äger utfärda fattigdomsbevis eller upptaga förklaring om medellöshet, kan hos myndigheter i övriga fördragsslutande stater inhämta upplysningar angående sökandens förmögenhetsvillkor.

Den myndighet, vilken det åligger att besluta över gjord ansökning om kostnadsfri rättshjälp, bibehåller inom gränsen av sin behörighet rätten att pröva de bevis, förklaringar och upplysningar, vilka densamma föreläggas.

Artikel 23.

Har fri rättshjälp medgivits undersåte i någon av de fördragsslutande staterna, skola för delgivningar, som hava avseende å samma rättegång och verkställts i en annan av dessa stater, inga andra ersättningar kunna av den stat, där delgivningen sökts, utkrävas hos den stat, som begärt delgivningen, än ersättning för kostnader, som genom användningen av en särskild form enligt artikel 3 uppkommit.

I fall, som nu sagts, må verkställandet av handräckning i rättegång ej heller föranleda utkrävande mellan staterna av annan ersättning än för belopp, utbetalda till vittnen och sakkunniga, eller för utlägg, som förorsakats genom tillämpning av bestämmelserna i artikel 14 andra stycket.
      V. Bysättning.

Artikel 24.

I mål eller ärende, som ej angår brottslig gärning, må bysättning ej, vare sig såsom exekutionsmedel eller såsom säkerhetsåtgärd komma till användning på utlänningar, tillhörande någon av de fördragsslutande staterna, annorledes än i de fall, där sådan åtgärd kan användas gent emot landets egna undersåtar. Omständighet, som av en landets egen undersåte, bosatt inom detsamma, kan åberopas såsom grund för upphävande av bysättning, skall medföra samma verkan till förmån för en undersåte av någon av de övriga fördragsslutande staterna även för det fall att samma omständighet inträffat i utlandet.

VI. Slutbestämmelser.

Artikel 25.

Denna konvention skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten skola deponeras i Haag, så snart sex av de höga fördragsslutande parterna äro i tillfälle därtill.

Vid varje deponering av ratifikationsinstrument skall ett protokoll uppsättas, varav en behörigen styrkt avskrift på diplomatisk väg skall tillställas en var av de fördragsslutande staterna.

Artikel 26.

Denna konvention skall tillämpas inom de fördragsslutande staternas europeiska områden.

Om en fördragsslutande stat skulle önska densammas försättande i gällande kraft beträffande sina utomeuropeiska områden, besittningar eller kolonier, eller inom sina konsulära jurisdiktionsområden, skall denna stat för sådant ändamål tillkännagiva denna sin avsikt uti en handling, vilken skall deponeras i nederländska regeringens arkiv. Ifrågavarande regering skall på diplomatisk väg tillställa en var av de fördragsslutande staterna en behörigen styrkt avskrift av sagda handling. Konventionen skall träda i kraft mellan å ena sidan de stater, som besvara detta tillkännagivande med en förklaring om godkännande av detsamma, och å andra sidan de utomeuropeiska områden, besittningar eller kolonier ävensom de konsulära jurisdiktionsområden, med avseende å vilka tillkännagivandet gjorts. Förklaringen om godkännandet skall ävenledes deponeras i nederländska regeringens arkiv, vilken regering på diplomatisk väg skall tillställa en var av de fördragsslutande staterna en behörigen styrkt avskrift av densamma.

Artikel 27.

De stater, som voro representerade vid 4:de konferensen för internationell privaträtt, äga rätt att underteckna denna konvention ända till den i artikel 25 mom. 1 omförmälda tidpunkten för ratifikationsinstrumentens deponerande.

Efter denna tidpunkt skola de alltid äga rätt att utan vidare ansluta sig till densamma. Den stat, som önskar att ansluta sig till konventionen skall tillkännagiva denna sin avsikt i en skriftlig handling, som skall deponeras i nederländska regeringens arkiv. Denna regering skall på diplomatisk väg tillställa en var av de fördragsslutande staterna en behörigen styrkt avskrift av sagda handling.

Artikel 28.

Denna konvention skall ersätta den internationella privaträttskonven tionen av den 14 november 1896 och tilläggsprotokollet av den 22 maj 1897.

Konventionen träder i kraft på den sextionde dagen från den dag, då alla de stater, som undertecknat eller anslutit sig till konventionen den 14 november 1896, hava deponerat sina ratifikationsinstrument för nu förevarande konvention och senast den 27 april 1909.

I det fall, som beröres i artikel 26 mom. 2, skall konventionen träda i kraft 4 månader efter dagen för förklaringen om godkännande, och i det fall, som behandlas i artikel 27 mom. 2, på sextionde dagen efter dagen för tillkännagivandet om anslutning till konventionen.

Det är överenskommet att de tillkännagivanden, som omnämnas i artikel 26 mom. 2, icke kunna äga rum förr än förevarande konvention i enlighet med mom. 2 av denna artikel trätt i kraft.

Artikel 29.

Denna konvention skall gälla i fem år, räknat från den dag, som angives i artikel 28 mom. 2 såsom dagen för dess ikraftträdande.

Denna tid börjar löpa från ovanangivna dag jämväl för de stater, som antingen efter sagda dag verkställt deponeringen av sina ratifikationsinstrument eller senare anslutit sig till konventionen, och gäller denna bestämmelse även för det fall att förklaringar om godkännande i enlighet med art. 26 mom. 2 avgivits.

Konventionen skall anses, utan vidare tillkännagivande, förnyad för fem år i sänder, därest den icke uppsäges.

Uppsägning skall tillkännagivas för nederländska regeringen minst 6 månader före utgången av de i mom. 2 och 3 angivna tider, och skall nederländska regeringen härom underrätta samtliga de andra staterna.

Uppsägning kan inskränkas till att avse endast utomeuropeiska områden, besittningar eller kolonier ävensom konsulära jurisdiktionsområden, upptagna i ett i enlighet med bestämmelsen i art. 26 mom. 2 avfattat tillkännagivande.

Uppsägningen äger verkan blott gent emot stat, som notificerat densamma. För övriga stater bibehåller konventionen sin giltighet.

Till bekräftande härav hava de respektive fullmäktige undertecknat och beseglat denna konvention.

Som skedde i Haag den 17 juli 1905 i ett enda exemplar, vilket skall förvaras i nederländska regeringens arkiv, och varav en behörigen styrkt avskrift på diplomatisk väg skall tillställas en var av de vid 4:e internationella privaträttskonferensen representerade staterna.

För Tyskland: (L.S.) VON SCHLOEZER. (L.S.) KRIEGE

För Österrike och Ungern: (L.S.) C. A. WYDENBRUCK, Österrike-Ungerns minister.

För Österrike: (L.S.) HOLZKNECHT, Avdelningschef i kejserliga österrikiska justitiedepartementet.

För Ungern: (L.S.) TÖRY, Statssekreterare i kungliga ungerska justitiedepartementet.

För Belgien: (L.S.) GUILLAUME. (L.S.) ALFRED VAN DEN BULCKE.

För Danmark: (L.S.) W. GREVENKOP CASTEN-SKJOLD.

För Spanien: (L.S.) A. DE BAGUER.

För Frankrike: (L.S.) MONBEL. (L.S.) L. RENAULT.

För Italien: (L.S.) TUGINI.

För Luxemburg: (L.S.) GREFVE DE VILLERS.

För Norge: (L.S.) F. HAGERUP.

För Nederländerna: (L.S.) W. M. DE WEEDE. (L.S.) J. A. LOEFF. (L.S.) T. M. C. ASSER.

För Portugal: (L.S.) GREFVE DE SELIR.

För Rumänien: (L.S.) EDG. MAVROCORDATO.

För Ryssland: (L.S.) N. TCHARYKOW.

För Sverige: (L.S.) G. FALKENBERG.

För Schweiz: (L.S.) CARLIN.

Alltså have Vi denna ingångna konvention med alla dess artiklar, punkter och klausuler velat ratificera, gilla och antaga, såsom Vi densamma härmed och i kraft av detta på det allra eftertryckligaste, som ske kan, antage, gille och ratificere, så att Vi, vad förestående konvention med alla dess artiklar, punkter och klausuler innehåller och förmår, uppriktigt, troligen och redlingen vele och skole hålla och uppfylla. Till yttermera visso have Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungliga sigill bekräfta låtit, som skedde å Stockholms slott den 21 april 1909.

(översättning)

Protokoll.

För verkställande av bestämmelserna i artikel 25 i konventionen rörande civilprocessen, undertecknad i Haag den 17 juli 1905, hava undertecknade sammanträtt för att skrida till deponerandet hos Hennes Maj:t Drottningens av Nederländerna Regering av de höga fördragsslutande makternas ratifikationer.

Därvid hava ratifikationsinstrumenten från:
   1. Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung av Preussen;
   2. Hans Majestät Kejsaren av Österrike, Konung av Böhmen etc. och Apostolisk Konung av Ungern;
   3. Hans Majestät Belgiernas Konung;
   4. Hans Majestät Konungen av Danmark;
   5. Hans Majestät Konungen av Spanien;
   6. Franska Republikens President;
   7. Hans Majestät Konungen av Italien;
   8. Hans Majestät Konungen av Norge;
   9. Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna;
   10. Hans Majestät Konungen av Portugal och Algarvierna etc.;
   11. Hans Majestät Konungen av Rumänien;
   12. Hans Majestät Kejsaren av Ryssland;
   13. Hans Majestät Konungen av Sverige; och
   14. Schweiziska Förbundsrådet förevisats och, sedan desamma befunnits i god och behörig form, hava de anförtrotts åt nederländska regeringen för att deponeras i utrikesministeriets arkiv.

Vid företagandet av deponeringen av ifrågavarande ratifikationsinstrument fastställa undertecknade att konventionen först undertecknats den 17 juli 1905 å följande statsöverhuvudens vägnar, nämligen:

Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung av Preussen för tyska riket; Hans Majestät Konungen av Spanien; Franska Republikens president; Hans Majestät Konungen av Italien; Hans Kungl. Höghet Storhertigen av Luxemburg, Hertig av Nassau; Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna; Hans Majestät Konungen av Portugal och Algarvierna etc. etc.; Hans Majestät Konungen av Rumänien; Hans Majestät Kejsaren av Ryssland och Hans Majestät Konungen av Sverige och Norge för Sverige,

samt att i kraft av artikel 27 i denna konvention densamma undertecknats efter förenämnda dag:

å Hans Majestät kejsarens av Österrike, Konung av Böhmen etc. och Apostolisk Konung av Ungern vägnar, för Österrike och för Ungern den 23 november 1908;

å Hans Majestät Belgiernas Konungs vägnar den 30 september 1908;

å Hans Majestät Konungens av Danmark vägnar den 13 juli 1908;

å Hans Majestät Konungens av Norge vägnar den 5 juli 1907 och

å Schweiziska Förbundsrådets vägnar den 14 november 1908.

Till bekräftelse härav har förevarande protokoll uppsatts, varav en bestyrkt avskrift på diplomatisk väg skall tillställas en var av de fördragsslutande staterna.

Deklarationer (1910:8)

rörande förenkling av handräckningsförfarandet jämlikt den i Haag den 17 juli 1905 avslutade konventionen angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur;

utväxlade mellan kungliga svenska och kejserliga tyska regeringarna i Stockholm den 5 februari 1910.

Deklaration.

Mellan kungl. svenska regeringen och kejserl. tyska regeringen har i anslutning till Haagkonventionen rörande civilprocessen av den 17 juli 1905 följande överenskommelse träffats i och för ytterligare förenkling av handräckningsförfarandet.

Art. I.

Jämlikt förbehåll i artikel 3, andra stycket, i artikel 10 och i artikel 19, andra stycket N:r 3, av Haagkonventionen rörande civilprocessen av den 17 juli 1905 kunna de i dessa artiklar föreskrivna översättningar av däri omförmälda handlingar till riktigheten bestyrkas även av edsvuren översättare tillhörande den stat, från vilken framställningen skett.

Art. II.

Jämlikt förbehåll i art. 6, andra stycket, av Haagkonventionen rörande civilprocessen kan vardera parten låta direkt utan användande av tvångsmedel genom sina diplomatiska eller konsulära tjänstemän verkställa delgivningar å den andra partens område, därest det ej är fråga om delgivning med sistnämnda parts undersåte.

Detsamma gäller jämlikt förbehåll i konventionens art. 15 i fråga om verkställighet av begärd handräckningsåtgärd.

Art. III.

Jämlikt förbehåll i art. 7, andra stycket, av Haagkonventionen rörande civilprocessen skall ersättning icke utkrävas för de utgifter, som uppstå till följd av stämningsmans medverkan uti de i art. 3 av konventionen angivna fall.

Detsamma gäller jämlikt förbehåll i artikel 16, andra stycket, av konventionen i fråga om utgifter för stämningsmans medverkan, som nödvändiggjorts därav, att ett vittne uraktlåtit att inställa sig.

Art. IV.

I den mån som i enlighet med Haagkonventionens rörande civilprocessen, jämförd med art. III i denna deklaration, kostnader kunna komma att utkrävas, skola dessa beräknas efter de föreskrifter, som gälla, då samma åtgärder på inhemsk begäran vidtagas i den stat, där framställningen göres.

Art. V.

Förestående deklaration träder i kraft den 1 mars 1910 och gäller till utgången av 6 månader efter från endera sidan skedd uppsägning. Deklarationen kommer att utväxlas mot en liknande förklaring av kejserl. tyska regeringen.