Aktuella EU-frågor på lagutskottets beredningsområde

LAGUTSKOTTET

Kansliet

2004-10-07*

 

 

 

 

 

AKTUELLA EU-FRÅGOR

LAGUTSKOTTETS

BEREDNINGSOMRÅDE

 

 

 

 

 

*Ersätter PM 2002-10-31

INNEHÅLL

 

INLEDNING *

Utskotten och EU-arbetet

*

Promemorians syfte

*

Promemorians innehåll

*

Arbetsfördelning inom kansliet

*

DEL I KONSUMENTPOLITIK

*

1.1 Allmänna utgångspunkter

*

1.1.1 Inledning

*

1.1.2 Enhetsakten

*

1.1.3 Maastrichtfördraget

*

1.1.4 Amsterdamfördraget

*

1.1.5 Det nya fördraget

*

1.1.6 Ramverk för gemenskapens konsumentverksamhet

*

1.1.7 Organisatoriska förändringar

*

1.2 Strategi för konsumentpolitiken åren 2002 - 2006

*

1.2.1 Bakgrund

*

1.2.2 Strategin

*

1.2.3 Uppföljning av genomförandet av strategin

*

1.2.4 Svensk inställning

*

DEL II KONSUMENTRÄTT

*

2.1 Otillbörliga affärsmetoder

*

2.1.1 Bakgrund

*

2.1.2 Förslag till direktiv om otillbörliga affärsmetoder

*

2.1.3 Konsekvenser för svensk rätt och svensk inställning

*

2.2 Obeställd e-postreklam

*

2.2.1 Bakgrund

*

2.2.2 EG-rättsliga bestämmelser

*

2.2.3 Det svenska genomförandet

*

2.2.4 Det fortsatta arbetet

*

2.2.5 Konsekvenser för svensk rätt och svensk inställning

*

2.3 Säljfrämjande åtgärder

*

2.3.1 Grönbok om affärskommunikation

*

2.3.2 Förslag till förordning om säljfrämjande åtgärder

*

2.3.3 Förslagets närmare innebörd i dagsläget

*

2.3.4 Konsekvenser för svensk rätt

*

2.3.5 Svensk inställning

*

2.4 Garantier vid konsumentköp

*

2.4.1 Konsumentköpsdirektivet

*

2.4.2 Aviserat översynsarbete

*

2.5 Time-share

*

2.5.1 Direktiv om time-share

*

2.5.2 Pågående och aviserat översynsarbete

*

2.6 Distans - och hemförsäljningsavtal

*

2.6.1 Direktiven

*

2.6.2 Pågående översynsarbete

*

2.6.3 Ny distans- och hemförsäljningslag

*

2.7 Finansiella tjänster

*

2.7.1 Inledning

*

2.7.2 Direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster

*

2.7.3 Konsekvenser för svensk rätt

*

2.8 Konsumentkrediter

*

2.8.1 1986 års konsumentkreditdirektiv

*

2.8.2 Översyn av konsumentkreditdirektivet

*

2.8.3 Förslag till nytt konsumentkreditdirektiv

*

2.8.4 Konsekvenser för svensk rätt och svensk inställning

*

2.8.5 Frivillig överenskommelse om information vid bostadslån

*

2.9 Prisinformation

*

2.9.1 Prisinformationsdirektivet

*

2.9.2 Svenska regler om prisinformation

*

2.9.3 Pågående arbete

*

2.10 Oskäliga avtalsvillkor

*

2.10.1 Direktivet

*

2.10.2 Pågående arbete

*

2.11 Paketresor

*

2.11.1 Direktivet

*

2.11.2 Pågående arbete

*

2.12 Säkerheten hos produkter och tjänster

*

2.12.1 Produktsäkerhetsdirektivet

*

2.12.2 Det nya produktsäkerhetsdirektivet i huvuddrag

*

2.12.3 Tjänsters säkerhet

*

2.13 Produktansvar

*

2.13.1 Produktansvarsdirektivet

*

2.13.2 Grönbok om produktansvarsdirektivet

*

2.13.3 Kommissionens rapport om tillämpningen av produktansvars-

direktivet

*

2.13.4 Det fortsatta arbetet

*

2.14 Tvistlösning

*

2.14.1 Inledning

*

2.14.2 Direktiv om förbudsföreläggande

*

2.14.3 Tvistlösning utanför domstol

*

2.14.4 Nätverk för tvistlösning utanför domstol

*

2.14.5 Kommissionens rekommendation beträffande organ för medling

*

2.14.6 Tvistlösning på Internet

*

2.14.7 Grönbok om alternativ tvistlösning

*

2.15 Förordning om konsumentskyddssamarbete

*

2.15.1 Bakgrund

*

2.15.2 Förordning om konsumentskyddssamarbete

*

2.15.3 Konsekvenser för svensk rätt och svensk inställning

*

DEL III ASSOCIATIONSRÄTT OCH REDOVISNING

*

3.1 Associationsrätt

*

3.1.1 Inledning

*

3.1.2 Första bolagsdirektivet (publicitetsdirektivet) - antaget ändrings-

förslag

*

3.1.3 Andra bolagsdirektivet (kapitaldirektivet) - aviserat ändringsförslag

*

3.1.4 Tredje bolagsdirektivet (fusionsdirektivet) - aviserat ändringsförslag

*

3.1.5 Femte bolagsdirektivet (strukturdirektivet) - tillbakadraget

direktivförslag

*

3.1.6 Sjätte bolagsdirektivet (fissionsdirektivet) - aviserat ändringsförslag

*

3.1.7 Nionde bolagsdirektivet (relationer inom företagsgrupper) - utkast

*

3.1.8 Tionde bolagsdirektivet (gränsöverskridande fusioner) - förslag

*

3.1.9 Trettonde bolagsdirektivet (offentliga uppköpserbjudanden) -

nytt direktiv

*

3.1.10 Fjortonde bolagsdirektivet (överförande av säte från en medlemsstat

till en annan) - aviserat förslag

*

3.1.11 Förordning om Europabolag

*

3.1.12 Europeiskt privat aktiebolag - aviserat arbete

*

3.1.13 Förordning om europeiska kooperativa föreningar

*

3.1.14 Förordning om europeiska föreningar - förslag

*

3.1.15 Förordning om ömsesidiga bolag - förslag

*

3.1.16 Förordning om europeiska stiftelser - aviserat förslag

*

3.1.17 Företagsstyrning

*

3.2 Redovisning m.m.

*

3.2.1 Inledning

*

3.2.2 EU:s strategi för finansiell rapportering

*

3.2.3 EG:s förordning om tillämpning av internationella redovisnings-

standarder

*

3.2.4 Redovisningsdirektiven

*

3.2.5 Redovisning och aktiekapital i euro

*

3.2.6 Kommissionens tio prioriterade åtgärder för att förbättra

räkenskapernas kvalitet och skydda investerare

*

3.2.7 Revisorsfrågor

*

DEL IV IMMATERIALRÄTT

*

4.1 Upphovsrätt och närstående rättigheter

*

4.1.1 Inledning

*

4.1.2 Direktivet om upphovsrätten i informationssamhället

*

4.1.3 Direktivets genomförande och effekter på svensk rätt

*

4.1.4 Förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter

*

4.2 Droit de suite (följerätt)

*

4.2.1 Inledning

*

4.2.2 Direktivet om följerätt

*

4.2.3 Direktivets genomförande och effekter på svensk rätt

*

4.3 Gemenskapspatent och Europapatent

*

4.3.1 Inledning

*

4.3.2 Grönboken om gemenskapspatentet och patentsystemet i Europa, m.m.

*

4.3.3 Förslaget till förordning om gemenskapspatent

*

4.3.4 Förhandlingsarbetet

*

4.3.5 Svensk inställning och effekter på svensk rätt

*

4.3.6 Ett nytt domstolssystem för gemenskapspatentmål

*

4.4 Patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar

*

4.4.1 Inledning

*

4.4.2 Förslaget till direktiv om patenterbarhet för datorrelaterade

uppfinningar

*

4.4.3 Förhandlingsarbetet

*

4.4.4 Svensk inställning och effekter på svensk rätt

*

4.5 Skydd för s.k. bruksmodeller

*

4.5.1 Inledning

*

4.5.2 Direktivförslag om bruksmodellskydd för uppfinningar

*

4.6 Stärkt skydd mot varumärkesförfalskning och piratkopiering m.m.

*

4.6.1 Inledning

*

4.6.2 Direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter

*

4.6.3 Direktivets genomförande och effekter på svensk rätt, m.m.

*

4.7 Konsumtion av immateriella rättigheter

*

4.7.1 Inledning

*

4.7.2 Konsumtionsbestämmelserna i svensk rätt

*

4.7.3 Konsumtionsprincipen inom upphovsrätten

*

4.7.4 Konsumtionsprincipen inom varumärkesrätten

*

DEL V CIVILRÄTTSLIGT SAMARBETE

*

5.1 Erkännande och verkställighet av domar m.m.

*

5.1.1 Bakgrund

*

5.1.2 Rådets åtgärdsprogram på civilrättens område

*

5.1.3 Bryssel I-förordningen

*

5.1.4 Bryssel II-förordningen

*

5.1.5 Grönbok om underhållsskyldighet

*

5.1.6 Romkonventionen (Rom I)

*

5.1.7 Förslag till förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska

förpliktelser (Rom II)

*

5.1.8 Förordningen om insolvensförfaranden

*

5.1.9 Förordningen om en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar

*

5.1.10 Förslag till förordning om ett europeiskt betalningsföreläggande

*

5.2 Övrigt civilrättsligt samarbete

*

5.2.1 Civilrättskommittén

*

5.2.2 Ett europeiskt civilrättsligt nätverk

*

5.2.3 Förhandlingar om en global domskonvention

*

DEL VI ERSÄTTNINGSRÄTTSLIGA FRÅGOR

*

6.1 Direktiven om trafikförsäkring

*

6.1.1 Inledning

*

6.1.2. Femte direktiv om trafikförsäkring - förslag

*

6.2 Det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-rätten

*

6.2.1 EG-domstolens avgöranden

*

6.2.2 Skadeståndsskyldighet för Sverige

*

6.2.3 Förslag till vissa lagändringar m.m.

*

6.3 Transporträtt

*

6.3.1 Förordning om ersättning och service till alla passagerare vid nekad ombordstigning, inställda eller kraftigt försenade flygningar

*

6.3.2 Förordning om försäkringskrav för lufttrafikföretag och

luftfartsoperatörer - förslag

*

6.3.3 Förordning om internationella tågresenärers rättigheter och

skyldigheter - förslag

*

6.3.4 Förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav

för godstransport på järnväg - förslag

*

DEL VII AVTALSRÄTT

*

7.1 Europeisk avtalsrätt

*

7.1.1 Bakgrund

*

7.1.2 Meddelande om en europeisk avtalsrätt

*

7.1.3 Reaktioner på meddelandet

*

Bilaga 1

Utdrag ur Riksdagsstyrelsens förslag Riksdagen inför 2000-talet, 2000/01:RS1 *

Bilaga 2

Utdrag ur konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU23 *

Bilaga 3

EU:s beslutsprocess *

INLEDNING

 

Utskotten och EU-arbetet

Utskottens roll vid EU-frågornas behandling i riksdagen är sedan den 1 januari 1997 uttryckligen reglerad i riksdagsordningen. I 10 kap. med rubriken "Behandlingen av frågor i Europeiska unionen" föreskrivs i 3 § första stycket att utskotten skall följa arbetet i EU inom de ämnesområden som för varje utskott anges i 4 kap. 4-6 §§ med tillhörande tilläggsbestämmelser.

Bestämmelsen i 10 kap. 3 § riksdagsordningen har tillkommit för att markera vikten av att utskotten engagerar sig i EU-frågor.

I samband med bestämmelsens tillkomst hösten 1996 underströk konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU2 att utskotten har en viktig ställning i vårt parlamentariska system. Det är nödvändigt, framhöll konstitutionsutskottet, att utskotten följer de frågor inom respektive ämnesområde som i och med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen inte längre avgörs av riksdagen. Även i frågor som ligger inom det icke-överstatliga delarna av EU är det naturligt och önskvärt att utskotten är aktiva.

När det gäller utskottens fortsatta arbete med EU-frågorna hänvisas till bifogade utdrag ur Riksdagsstyrelsens förslag Riksdagen inför 2000-talet (2000/01:RS1), bilaga 1, och konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU23, bilaga 2.

I bilaga 3 ges kortfattad information om beslutsprocessen inom EU.

 

Promemorians syfte

Fr.o.m. riksmötet 2001/02 gäller att samtliga utskott bör upprätta en promemoria över EU-frågorna på sitt beredningsområde (bet. 2000/01:KU23).

Denna promemoria är avsedd att utgöra ett underlag för lagutskottets arbete med EU-frågorna. Avsikten är att i en enda handling samla huvuddelen av all den aktuella EU-information som utskottet och dess kansli hittills erhållit i olika sammanhang.

Promemorians huvudsakliga syfte är att göra informationen mer överskådlig och att underlätta en analys och "problemorientering" av de aktuella EU-frågorna från svenska utgångspunkter. Ett annat syfte är att "lyfta in" frågorna på rätt plats i det svenska regelsystemet och få blick över vilka regeländringar som en viss fråga kan komma att aktualisera i framtiden.

Promemorian uppdateras och kompletteras kontinuerligt i takt med att arbetet inom EU fortskrider och ny information erhålls. Denna promemoria ersätter en motsvarande promemoria från hösten 2002.

 

Promemorians innehåll

I promemorian behandlas under skilda rubriker dels pågående EU-arbete, dels redan avslutade projekt i den mån dessa ännu inte har lett till lagstiftning. I sammanhanget redovisas gällande svensk rätt, eventuella tidigare ställningstaganden från utskottets sida samt - så långt det nu är möjligt - svenska förhandlingspositioner och andra länders inställning.

Redovisningarna bygger i huvudsak på dokument från kommissionen och andra EU-organ, faktapromemorior från Regeringskansliet, information som lämnats inför utskottet av företrädare för Justitiedepartementet samt i övrigt på uppgifter som kansliet i olika sammanhang inhämtat under hand. Tjänstemän i Justitiedepartementet och vid Sveriges EU-representation i Bryssel har under hand bidragit med värdefulla upplysningar.

 

Arbetsfördelning inom kansliet

Inom lagutskottets kansli har de olika ämnesområdena fördelats enligt följande.

  • Anders Norin: konsumentpolitik, konsumenträtt och avtalsrätt (del I, II och VII),

  • Monica Hall: associationsrätt och redovisning samt ersättningsrättsliga frågor
    (del III och VI),

  • Annika Åkerlind: immaterialrätt och civilrättsligt samarbete (del IV och V).

 

DEL I KONSUMENTPOLITIK

 

1.1 Allmänna utgångspunkter

1.1.1 Inledning

I EG-fördraget fanns ursprungligen ingen uttrycklig bestämmelse om konsumentskydd. I takt med att samarbetet inom gemenskapen utvidgats och fördjupats har emellertid också konsumentpolitikens betydelse ökat. I mitten av 1980-talet kom utvecklingen att ta fart på allvar på det konsumentpolitiska området.

År 1985 presenterade kommissionen en vitbok med en lista över de åtgärder som skulle vidtas inför förverkligandet av den inre marknaden den 1 januari 1993. Av särskild betydelse för konsumentpolitiken blev därvid den nya harmoniseringsmetoden, benämnd New Approach. Metoden innebar bl.a. att arbetet med produktsäkerhet kunde förenklas. Medan de väsentligaste produktsäkerhetskraven formulerades på gemenskapsnivå överlämnades utformningen av detaljregler till de europeiska standardiseringsorganen, bl.a. CEN och Cenelec.

I vitboken fanns även andra förslag med konsumentpolitiska aspekter. Av dessa kan nämnas regler om leksakers säkerhet, försäkringar, reklam i TV och radio samt betalkort.

 

1.1.2 Enhetsakten

 

Med beslutet om den europeiska enhetsakten i februari 1986 infördes en ny bestämmelse i EG-fördraget, art. 100a (numera art. 95), som innebar att rådet med kvalificerad majoritet kunde besluta rättsakter för att genomföra den inre marknaden. Enhällighet krävdes således inte längre. I artikeln slogs uttryckligen fast att kommissionens förslag i fråga om hälsa, säkerhet, miljö och konsumentskydd skulle utgå från en hög skyddsnivå. Fördragsändringarna gjorde det lättare att vidta åtgärder för att uppnå ett bättre konsumentskydd.

 

1.1.3 Maastrichtfördraget

Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft hösten 1993, infördes för första gången en särskild artikel om konsumentskydd i EG-fördraget. I art. 129a (numera artikel 153) stadgades att en hög konsumentskyddsnivå skulle uppnås dels genom åtgärder med stöd av artikel 100a inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden, dels genom särskilda insatser som understödde och kompletterade medlemsländernas politik.

De särskilda åtgärderna skulle vara inriktade på att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt att få till stånd en god konsumentupplysning. I artikeln slogs uttryckligen fast att gemenskapens åtgärder inte hindrade en medlemsstat från att behålla eller införa strängare nationella skyddsåtgärder, förutsatt att dessa var i överensstämmelse med gemenskapsrätten och att kommissionen informerats om dem.

1.1.4 Amsterdamfördraget

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, infördes i EG-fördragets artikel 129a.1 (numera artikel 153) en tydligare och mer vittgående målformulering än vad som följde av artikelns tidigare lydelse. Artikeln klargör att konsumentfrågorna numera är ett självständigt politikområde och således inte enbart ett bihang till genomförandet av den inre marknaden.

Artikel 153 lyder som följer:

 

1. För att främja konsumenternas intressen och säkerställa en högkonsumentskyddsnivå skall gemenskapen bidra till att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt till att främja deras rätt till information och utbildning och deras rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen.

2. Konsumentskyddskraven skall beaktas när gemenskapens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs.

3. Gemenskapen skall bidra till att uppnå de mål som avses i punkt 1 genom

a) åtgärder som beslutas enligt artikel 95 inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden,

b) åtgärder som understöder, kompletterar och övervakar

medlemsstaternas politik.

4. Rådet skall enligt förfarandet i artikel 251 och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén besluta om de åtgärder som avses i punkt 3 b.

5. Åtgärder som beslutas enligt punkt 4 skall inte hindra någon medlemsstat från att upprätthålla eller införa strängare skyddsåtgärder. Sådana åtgärder måste vara förenliga med detta fördrag. Kommissionen skall underrättas om åtgärderna.

Förändringar av betydelse för konsumentintresset har också vidtagits genom att artikel 95.3 ändrats på så sätt att inte bara kommissionen, utan också rådet och Europaparlamentet, skall sträva mot en hög konsument- och miljöskyddsnivå när regler beslutas för den inre marknaden.

 

1.1.5 Det nya fördraget

 

I det fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, som antogs av Europeiska rådet i juni 2004 kvarstår den särskilda konsumentskyddsbestämmelsen i artikel 153 i huvudsak oförändrad (numera artikel III-132), dock med den förändringen att den horisontella bestämmelsen om att konsumentskyddskrav skall beaktas när unionens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs har omformulerats och flyttats till stadgan om de grundläggande rättigheterna i artikel II-38.

 

1.1.6 Ramverk för gemenskapens konsumentverksamhet

 

Behovet av en entydig rättslig grund för finansieringen av olika åtgärder har ökat under senare år inom EU, inte minst sedan EG-domstolen i en dom den 12 maj 1998 (mål C-106/96 Storbritannien mot kommissionen) uttalat att enbart s.k. icke betydelsefulla åtgärder kan vidtas utan att en sekundärrättslig rättsakt, dvs. en s.k. grundrättsakt, först antas. Med hänsyn till detta beslutade Europaparlamentet och rådet den 25 januari 1999 att inrätta en allmän ram för gemenskapens verksamhet till förmån för konsumenter (1999/288/EG).

 

Ramverket har nu ersatts med ett nytt ramverk genom Europaparlamentets och rådets beslut 20/2004/EG av den 8 december 2003 om fastställande av ett allmänt ramverk för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007. Åtgärderna som vidtas inom ramverket skall gälla följande särskilda områden:

a) skydd av konsumenternas häls och säkerhet när det gäller tjänster och produkter som inte är livsmedel,

b) tillvaratagande av konsumenternas ekonomiska och rättsliga intressen,

c) främjande av konsumentinformation och konsumentutbildning samt

d) främjande av konsumentorganisationernas kapacitet att bidra på europeisk nivå.

Målen som skall uppnås motsvarar de mål som gäller enligt den konsumentpolitiska strategi för åren 2002-2006 som antogs av kommissionen i maj 2002 (se avsnitt 1.3).

 

Den finansiella ramen omfattar 18 miljoner euro per år, dvs. totalt 54 miljoner euro för perioden fram till den 31 december 2006. Finansieringsramen är öppen för deltagande av länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, de associerade länderna i Central-, Öst- och Sydeuropa samt Cypern, Malta och Turkiet. Det nya finansieringsinstrumentet för 2004-2007 kommer bl.a. att finansiera systemet för snabbt informationsutbyte på produktsäkerhetsområdet (Rapex), det europeiska utomrättsliga nätverket för tvistlösning samt särskilda projekt som uppfyller målen och prioriteringarna inom konsumentpolitiken.

 

1.1.7 Organisatoriska förändringar

Att intresset för konsumentfrågor successivt vuxit inom EU under senare år belyses också av några viktiga organisationsförändringar. År 1995 omvandlades enheten för konsumentfrågor inom kommissionen, Consumer Policy Service, till ett eget generaldirektorat (GD XXIV). Frågor om livsmedelssäkerhet och konsumenters hälsoskydd ingår sedan år något år tillbaka i GD XXIV, numera benämnt generaldirektoratet för konsument- och hälsoskydd (DG Sanco).

Sedan år 1973 har kommissionen biträtts av ett forum för samråd i frågor som rör konsumentskyddet på gemenskapsnivå, den s.k. Konsumentkommittén. Genom ett kommissionsbeslut den 9 oktober 2003 ersattes kommittén av Den rådgivande konsumentgruppen. Gruppen, som är sammansatt av företrädare för nationella och europeiska konsumentorganisationer, kan höras av kommissionen i alla frågor som rör skyddet av konsumenternas intressen på gemenskapsnivå. Mandatperioden för ledamöterna är tre år. Mandatet kan förlängas, dock endast en gång för ledamöter som företrädare nationella organisationer.

 

1.2 Strategi för konsumentpolitiken åren 2002 - 2006

1.2.1 Bakgrund

 

Alltsedan år 1990 har ramverket för det konsumentpolitiska arbetet inom EG/EU bestått av handlingsplaner som gällt under tre år. I handlingsplanerna har kommissionen redovisat sina prioriteringar på området och aviserat de åtgärder som man avsett att vidta under respektive treårsperiod.

 

 

I 1998 års handlingsplan konstaterade kommissionen att konsumentpolitiken kommer att få allt större inflytande och att detta ställer krav på en ny mognad från konsumenternas och deras företrädares sida. Kommissionen sammanfattade de kommande huvuduppgifterna på det konsumentpolitiska och konsumenträttsliga området i följande tre politiska mål: en starkare röst för konsumenterna i EU, en hög hälso- och säkerhetsnivå för konsumenterna i EU och full respekt för konsumenternas ekonomiska intressen.

Kommissionen överlämnade den 23 augusti 2001 en rapport om genomförandet av 1998 års handlingsplan och den allmänna ramen för gemenskapens verksamheter till förmån för konsumenterna 1999 - 2003, KOM (2001) 486 slutlig. I rapporten gavs en översikt över genomförandet inom vart och ett av de politikområden som fastställts i 1998 års handlingsplan och redovisades lärdomar av den nuvarande handlingsplanen inför utarbetandet av en kommande handlingsplan. Tre lärodomar poängterades; fördelarna med flexibilitet i genomförandet av politiken, behovet av ett mer strategiskt tänkande och vikten av att i praktiken integrera konsumentaspekten på alla relevanta gemenskapspolitiska områden.

 

1.2.2 Strategin

Kommissionen lade hösten 2001 fram ett diskussionsunderlag med olika idéer inför utarbetandet av en ny konsumentpolitisk handlingsplan eller strategi för åren 2002 -2006. I underlaget diskuterades olika faktorer av betydelse för en ny strategi på området och presenterades förslag till nya konsumentpolitiska mål på meddellång sikt. Diskussionsunderlaget var föremål för ett remissförfarande bland berörda intressegrupper under våren 2002.

På grundval av bl.a. diskussionsunderlaget och de svar som inkom beslutade kommissionen i maj 2002 ett meddelande med en strategi för konsumentpolitiken 2002- 2006, KOM (2002) 208 slutlig. I meddelandet beskriver kommissionen sin strategi för konsumentpolitiken på EU-nivå under åren 2002 - 2006. Kommissionen anger tre politiska mål på medellång sikt som skall uppnås genom en rad åtgärder i ett löpande program på kort sikt. Åtgärderna redovisas ingående i en bilaga till meddelandet.

Följande tre mål skall gälla:

En hög gemensam nivå på konsumentskyddet: Ett viktigt inslag för att uppnå målet är, enligt strategin, att införa gemensamma bestämmelser och metoder för konsumentskyddet i hela EU. Dagens situation med olika bestämmelser i varje medlemsstat måste därför förändras i riktning mot en mer enhetlig miljö för konsumentskyddet i EU. Kommissionen menar dock inte att detta skall leda till att konsumentskyddet i dess helhet skall detaljregleras på EU-nivå. I stället är det fråga om att på lämpligaste sätt, exempelvis genom ett ramdirektiv eller standarder, harmonisera inte bara produkt- och tjänstesäkerheten utan även de aspekter på konsumenternas ekonomiska intressen som skapar det förtroende som krävs för att de skall vara villiga att agera på den inre marknaden. För att genomföra målet aviseras en lång rad åtgärder vad gäller produkt- och tjänstesäkerhet och lagstiftningen om konsumenternas ekonomiska intressen (bl.a. frågor rörande elektronisk handel, affärsmetoder, finansiella tjänster och tjänster i allmänhetens intresse).

Ett effektivt genomförande av konsumentskyddsbestämmelserna: Enligt meddelandet finns idag både rättsliga och praktiska hinder för att genomföra konsumentskyddsbestämmelserna på ett effektivt sätt. Kommissionen anser att dessa hinder måste undanröjas för att konsumentskyddsprinciperna skall kunna följas i praktiken. För att uppnå detta mål på medellång sikt bör man, enligt meddelandet, vidta åtgärder när det gäller medlemsstaternas tillsynsarbete, alternativ tvistlösning, information om produkt- och tjänstesäkerhet, civilrättsligt samarbete och stöd till konsumentorganisationer.

Konsumentorganisationernas deltagande i EU:s politik: En förutsättning för att konsumentpolitiken skall få avsedd verkan är, enligt kommissionen, att konsumenterna själva, bl.a. genom olika konsumentorganisationer, får möjlighet att bidra till utarbetandet av de politiska åtgärderna som påverkar dem. Att engagera konsumentorganisationerna är också ett bra sätt att kontrollera hur förslagen stämmer överens med verkligheten. För att uppnå målet föreslås bl.a. en översyn av befintliga mekanismer för konsumentorganisationernas deltagande i utarbetandet av EU:s politik och ett förbättrat stöd till konsumentorganisationerna.

 

1.2.3 Uppföljning av genomförandet av strategin

 

Tanken är att genomförandet av strategin skall ses över kontinuerligt genom olika rapporter. I november 2003 presenterades ett arbetsdokument som utarbetats inom kommissionen med en översyn av hur det löpande åtgärdsprogrammet för strategin genomförts under perioden maj 2002 - september 2003, SEK(2003)1387. Arbetsdokumentet innehåller en redogörelse för de viktigaste resultaten inom kärnverksamheten på konsumentområdet. Dokumentet innehåller vidare en bilaga med en redovisning av vad de åtgärder som genomförts i de olika medlemsländerna för att stödja genomförandet av målen i strategin. Avsikten är att åtgärdsprogrammet skall ses över igen i mitten av år 2005 och i slutet av år 2006.

 

1.2.4 Svensk inställning

 

Regeringen välkomnade, i faktapromemoria 2002/03:FPM28, den konsumentpolitiska strategin och ansåg att kommissionen på ett bra sätt beskrivit rådande läge. Regeringen ställde sig i princip bakom kommissionens övergripande mål och inriktning.

 

DEL II KONSUMENTRÄTT

Som nämnts i föregående avsnitt avser kommissionen att, inom ramen för genomförandet av den konsumentpolitiska strateginför åren 2002 - 2006, genomföra en översyn av en stor del av den konsumenträttsliga lagstiftningen på EU-nivå. I det följande redovisas några av de lagstiftningsprojekt som pågår eller har aviserats. För en mer heltäckande bild kan hänvisas till bilagan till kommissionens meddelande om en strategi för konsumentpolitiken 2002 - 2006 KOM (2002)208.

 

2.1 Otillbörliga affärsmetoder

2.1.1 Bakgrund

Kommissionen överlämnade den 2 oktober 2001 en grönbok om konsumentskyddet inom EU, KOM (2001) 531 slutlig. I grönboken, som syftade till att stimulera en debatt om inriktningen av den framtida konsumentpolitiken inom EU, konstaterades att den konsumenträttsliga lagstiftningen på gemenskapsnivå inte helt håller måttet för de utmaningar som den snabbt föränderliga marknaden innebär. Enligt vad som anfördes i grönboken är gällande lagstiftning i många fall omodern och inte i takt med utvecklingen på marknaden. Därtill kom att en stor del av lagstiftningen är inriktad på speciella konsumentproblem och att den skiljer sig åt runt om inom unionen, vilket, enligt kommissionen, skapat rättslig osäkerhet för näringsidkare som vill rikta sig mot andra länder inom EU och problem för de konsumenter som vill utnyttja de möjligheter som den gränsöverskridande handeln erbjuder.

Kommissionen förespråkade i grönboken en högre grad av harmonisering för att uppnå en bättre fungerande marknad för konsumenterna.

Grönboken var föremål för ett remissförfarande under hösten 2001, varvid inkom synpunkter från omkring 170 remissinstanser - medlemsländer, organisationer och företag. Vidare inhämtades synpunkter vid en offentlig utfrågning i december 2001.

 

På grundval av grönboken och reaktionerna på denna överlämnade kommissionen den 11 juni 2002 ett meddelande om uppföljningen av grönboken om konsumentskyddet inom Europeiska unionen, KOM(2002)289 slutlig. I meddelandet analyserades de synpunkter som inkommit på grönboken och föreslogs en handlingsplan för ytterligare samråd med medlemsstaterna och olika intressegrupper.

 

2.1.2 Förslag till direktiv om otillbörliga affärsmetoder

 

I juni 2003 överlämnade kommissionen ett förslag till direktiv om otillbörliga affärsmetoder jämte förslag till ändringar i vissa andra direktiv på området, KOM(2003)356. Direktivförslaget, som bygger på grönboken och synpunkterna på denna, syftar till att bidra till att den inre marknaden fungerar väl och säkerställa ett högt konsumentskydd. Detta skall ske genom att medlemsstaternas lagar och andra författningar om otillbörliga affärsmetoder totalharmoniseras. Förslaget gäller affärsmetoder såväl före som efter köpet. Den centrala bestämmelsen i förslaget är ett generellt förbud mot otillbörliga affärsmetoder. Avsikten är att medlemsstaternas befintliga generalklausuler om otillbörliga affärsmetoder skall ersättas med gemensamma kriterier avsedda att avgöra om en affärsmetod är otillbörlig. Det generella förbudet kompletteras i förslaget av särskilda bestämmelser om vilseledande och aggressiva affärsmetoder. En s.k. svart lista med affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga, skall enligt förslaget bidra till ökad rättssäkerhet på området. Finns det särskilda bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder i andra gemenskapsrättsliga rättsakter, har dessa företräde framför det föreslagna direktivet. Konsumenthälso- och säkerhetsaspekter faller utanför direktivförslagets tillämpningsområde. Inte heller är avsikten att förslaget skall påverka avtalsrätten. Det nu gällande direktivet om vilseledande marknadsföring föreslås begränsas till att gälla vid marknadsföring mellan näringsidkare.

 

Det ursprungliga förslaget innehöll en inre marknadsklausul, som innebar att näringsidkare endast behöver uppfylla kraven i ursprungslandet och som förhindrar att andra medlemsstater ställer ytterligare krav, s.k. ömsesidigt erkännande (artikel 4.1)

Vid första läsningen i parlamentet våren 2004 antogs ett stort antal ändringsförslag som bl.a. gäller direktivets tillämpningsområde, innehållet i den svarta listan och definitionen av begreppet viss konsumentgrupp.

Rådet nådde den 18 maj 2004 en politisk överenskommelse om en gemensam ståndpunkt. Denna innebär bl.a. att inre marknadsbestämmelsen i artikel 4.1 har tagits bort. Vidare föreskrivs i artikel 3.5 a att medlemsstaterna under en period av sex år har möjlighet att under vissa förutsättningar tillämpa nationella bestämmelser, som är strängare än vad som följer av direktivet, inom det av direktivet samordnade området. Kommissionen skall genast underrättas om sådana bestämmelser (artikel 3.5 b).

Den gemensamma ståndpunkten kommer nu att bli föremål för den andra läsningen i parlamentet.

 

2.1.3 Konsekvenser för svensk rätt och svensk inställning

 

Om förslaget antas i sin nuvarande utformning kommer det att krävas en hel del ändringar i marknadsföringslagen. För en närmare analys av vilka ändringar som kan komma att bli aktuella kan hänvisas till regeringens faktapromemoria 2003/04:FPM32.

I faktapromemorian välkomnade regeringen kommissionens initiativ och ansåg att det fanns ett intresse av gemensamma regler på området. Förslagets effekter och närmare innehåll måste dock, ansåg regeringen, analyseras närmare innan man var beredd att göra något egentligt ställningstagande.

Vid rådsmötet den 18 maj 2004 röstade Sverige, tillsammans med Danmark, emot den politiska överenskommelse om en gemensam ståndpunkt som då antogs. De svenska och danska ministrarna anförde därvid att förslaget generellt sett visserligen skulle komma att medföra ett ökat konsumentskydd inom EU. Förslaget skulle dock ha en negativ inverkan på konsumentskyddet inom vissa områden där medlemsstaterna redan i dag har strängare regler med stöd av bestämmelser om minimiharmonisering i andra direktiv.

 

Konsumentverket och Näringslivets Delegation för marknadsrätt har i skrivelser till konsumentministern i maj 2004 framfört stark kritik mot direktivförslaget.

 

2.2 Obeställd e-postreklam

2.2.1 Bakgrund

Med obeställd reklam avses reklam eller annan marknadsföring som förs vidare till en mottagare utan att denne varit aktiv för att få reklamen eller genom sitt tidigare uppträdande kan anses ha visat något intresse för att få reklamen. Reklamen kan vidarebefordras med hjälp av exempelvis reklamblad, telefon, telefax eller elektronisk post.

 

2.2.2 EG-rättsliga bestämmelser

Bestämmelser om obeställd reklam finns bl.a. i artikel 13 i kommunikationsdataskyddsdirektivet. Dessa innebär att användningen av automatisk uppringningsutrustning, telefax och e-post för direkt marknadsföring är tillåten endast i fråga om fysiska personer som i förväg har givit sitt samtycke, s.k. opt in. Marknadsföring via e-post inom ramen för ett befintligt kundförhållande är dock, under vissa förutsättningar, tillåten utan föregående samtycke. I fråga om andra metoder för kommunikation på distans ges medlemsländerna en möjlighet att välja mellan opt in och opt out.

 

2.2.3 Det svenska genomförandet

Artikel 13 är genomfört i svensk rätt genom vissa ändringar i marknadsföringslagen, som trädde i kraft den 1 april 2004 (prop. 2003/04:43, bet. LU13). Lagändringarna innebär i huvudsak opt in vid marknadsföring med hjälp av e-post, automatiska uppringningsautomater och telefax. Ett undantag för befintliga kundförhållanden som motsvarar undantaget i direktivet har införts i lagen. I fråga om övriga metoder för kommunikation, exempelvis telefon, gäller opt out.

 

2.2.4 Det fortsatta arbetet

 

I januari 2004 överlämande kommissionen ett meddelande om icke begärd marknadsföring via e-post, KOM(2004)28. Meddelandet innehåller en handlingsplan med en rad förslag till åtgärder för att motverka förekomsten av obeställd e-postreklam. Åtgärderna fokuserar särskilt på genomförande- och tillsynsåtgärder, självreglering och tekniska åtgärder samt information. I meddelandet framhålls betydelsen av ett internationellt arbete för att begränsa den ökande spridningen av obeställd e-postreklam.

 

2.2.5 Konsekvenser för svensk rätt och svensk inställning

 

Meddelandet i sig innebär inte att svenska regler behöver ändras. På sikt kan dock det fortsatta arbetet på EU-nivå komma att kräva regeländringar.

 

Sverige välkomnar, enligt faktapromemoria 2003/04:FPM69, kommissionens meddelande. Enligt regeringen är det nödvändigt med ytterligare åtgärder för att komplettera bestämmelserna om opt in i kommunikationsdataskyddsdirektivet. Att få till stånd ett internationellt samarbete är också, enligt regeringen, av avgörande betydelse för att verkningsfullt kunna minska den accelererande spridningen av obeställd e-postreklam.

 

EU-nämnden har den 8 mars 2004 ställt sig bakom den i faktapromemorian framförda inställningen.

 

Regeringens inställning, som den redovisas i faktapromemorian, ligger helt i linje med vad som anfördes i lagutskottets, av riksdagen godkända betänkande 2003/04:LU13.

 

2.3 Säljfrämjande åtgärder

2.3.1 Grönbok om affärskommunikation

Kommissionen överlämnade i maj 1996 en grönbok om affärskommunikation. I grönboken definieras affärskommunikation som alla former av affärskommunikation riktad till konsumenter och återförsäljare som syftar till att marknadsföra antingen ett företags produkter och tjänster eller ett företags profil. Uttrycket innefattar alla former av reklam, direkt marknadsföring, sponsring, säljkampanjer och "public relations" när dessa affärskommunikationstjänster används av företag som säljer varor eller tjänster, offentliga och halvoffentliga organ, välgörenhetsorganisationer och politiska organisationer.

Våren 1998 överlämnade kommissionen ett meddelande med en uppföljning av grönboken om affärskommunikation. Fyra huvudområden pekas ut där nationell lagstiftning varierar betydligt och därför potentiellt leder till såväl hinder för den inre marknaden som en brist på effektivt skydd som sträcker sig över medlemsstaternas gränser inom EU, nämligen skyddet för barn och ungdomar, otillbörlig konkurrens, sponsring och vilseledande påståenden i affärskommunikativa meddelanden. Kommissionen föreslog i meddelandet en särskild metod för att bedöma proportionaliteten av nationella restriktioner som upprätthålls med åberopande av allmänintresset, men som försvårar gränsöverskridande affärskommunikation. Vidare föreslogs att en expertgrupp skulle tillsättas för administrativt samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna och dialog med tredje part.

Den av kommissionen föreslagna expertgruppen tillsattes år 1998. Expertgruppen har därefter publicerat ett antal rapporter, bl.a. om regleringen av rabatter i medlemsländerna.

 

2.3.2 Förslag till förordning om säljfrämjande åtgärder

På grundval av bl.a. arbetet inom expertgruppen för affärskommunikation överlämnade kommissionen den 2 oktober 2001 ett förslag till förordning om undanröjande av restriktioner för säljfrämjande åtgärder, KOM (2001) 546 slutlig. Kommissionen överlämnade samtidigt ett meddelande med en bakgrundsbeskrivning och kommentarer till den föreslagna förordningen.

Vid den första läsningen i parlamentet 2002 antogs 57 ändringsförslag. Med anledning härav lade kommissionen i slutet av oktober 2002 fram ett något modifierat förslag, KOM(2002)585, i vilket ett fyrtiotal av parlamentets ändringsförslag helt eller delvis beaktats.

Förslaget är nu föremål för beredning inom rådet. Vid ministerrådet den 19 maj 2003 var avsikten att man skulle uppnå en politisk överenskommelse om en gemensam ståndpunkt. Någon sådan överenskommelse nåddes dock inte. Under det irländska ordförandeskapet våren 2004 återupptogs arbetet i rådsarbetsgruppen och i COREPER. Frågan diskuterades vid ministerrådet den 24 september 2004, varvid lagstiftningsärendet remitterades till COREPER och rådsarbetsgruppen för fortsatt beredning. Tanken är att ärendet skall behandlas i ministerrådet i november 2004.

 

2.3.3 Förslagets närmare innebörd i dagsläget

Förslaget omfattar som huvudregel alla former av rabatter, kombinationserbjudanden, enkla förmånserbjudanden, säljfrämjande tävlingar och säljfrämjande spel. Alkoholhaltiga drycker, tobaksprodukter, medicinska tester, mänskliga organ och blod omfattas däremot inte av förordningsförslaget. Tävlingar som utgör del av det redaktionella innehållet i media skall enligt förslaget inte heller anses vara säljfrämjande åtgärd. Sak samma gäller spel som utgör del av det redaktionella innehållet i media.

Förslaget innebär en harmonisering av nationella bestämmelser som rör användning och marknadskommunikation av säljfrämjande åtgärder. Vissa restriktioner i medlemsstaterna ersätts med informationskrav. För återstående nationella krav skall principen om ömsesidigt erkännande gälla.

 

2.3.4 Konsekvenser för svensk rätt

Bestämmelser som rör säljfrämjande åtgärder vid marknadskommunikation finns i marknadsföringslagen. Lotterier regleras i lotterilagen. Dessutom finns föreskrifter i radio- och TV-lagen, alkohollagen samt tobakslagen som berörs av förordningsförslaget.

För de områden som undantas från förordningens tillämpningsområde torde inte svensk lagstiftning påverkas. Principen om ömsesidigt erkännande kommer att innebära att svenska bestämmelser som begränsar användningen av säljfrämjande åtgärder endast kan tillämpas på näringsidkare med säte i Sverige, däremot inte på gränsöverskridande verksamhet som härrör från andra medlemsländer.

I dagsläget innehåller förslaget en bestämmelse om ömsesidigt erkännande. Bestämmelsen har en övergångstid på tre år.

Om förordningen antas i sin nuvarande utformning kommer det krävas ändringar i den marknadsrättsliga lagstiftningen.

 

2.3.5 Svensk inställning

Enligt ministerrådspromemoria den 13 september 2004 välkomnar Sverige att förhandlingsarbetet nu fortsätter. Sverige är positivt inställd till att reglera den här typen av erbjudanden eftersom avsikten är att bidra till en bättre fungerande inre marknad samtidigt som skyddsnivån för hälsa, säkerhet, miljö och konsumentskydd skall beaktas.

Sverige välkomnar, enligt promemorian, det föreslagna undantaget för alkohol, tobak och medicinska produkter. Sverige föredrar dock ett totalförbud mot användning av säljfrämjande åtgärder vad gäller tobak. Sverige välkomnar att spel och tävlingar som ingår i redaktionellt mediainnehåll inte omfattas av förslaget. Sverige är positivt inställd till den tydliga gränsdragningen mellan lotterier och spel.

Sverige kan godta ett tidsbegränsat undantag vad gäller bestämmelsen om ömsesidigt erkännande. Sverige välkomnar att den definierade åldern för barn höjs från 14 år till 16 år.

 

2.4 Garantier vid konsumentköp

2.4.1 Konsumentköpsdirektivet

 

Europaparlamentet och rådet antog i maj 1999 direktiv 1999/46/EG om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, det s.k. konsumentköpsdirektivet. I direktivet finns närmare bestämmelser om när en vara skall anses vara avtalsenlig, köparens rättigheter när så inte är fallet, säljarens regressrätt, tidsfrister och garantier. En av direktivets huvudbestämmelser stadgar en preskriptionsfrist vid fel på minst två år och en reklamationsfrist på minst två månader. Uppträder ett fel inom denna tidsperiod kan konsumenten välja mellan att få varan reparerad eller ersatt med annan vara. Vidare finns bestämmelser om en legal garanti under sex månader från köpet. Medlemsländerna kan anta eller behålla strängare bestämmelser för att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå.

 

Direktivet är genomfört i svensk rätt genom ändringar i konsumentköplagen och marknadsföringslagen, som trädde i kraft den 1 juli 2002, prop. 2001/02:134, bet. LU33.

 

2.4.2 Aviserat översynsarbete

 

Kommissionen har i strategin för konsumentpolitiken 2002 - 2006 aviserat en rapport om genomförandet av direktivets bestämmelser om två månaders reklamationsfrist. Enligt direktivet är kommissionen vidare skyldig att se över tillämpningen av direktivet och senast i juni 2006 redovisa översynen i en rapport till Europaparlamentet och rådet. I rapporten skall särskilt behandlas möjligheten att införa ett direkt ansvar för tillverkare och om så är lämpligt lägga fram förslag till ändringar i direktivet (jfr. möjligheten till s.k. direkttalan enligt den svenska konsumentköplagen).

 

2.5 Time-share

2.5.1 Direktiv om time-share

 

Med time-share avses en rätt att under vissa återkommande tidsperioder använda en bostad, en s.k. bostadsandel. Ett förvärv av en sådan rätt kan avse ett visst antal år eller all framtid. Boendet kan avse en eller flera veckor per år, antingen vid samma tid på året eller vid varierande årstider.

 

Europaparlamentet och rådet antog i oktober 1994 direktiv 94/47/EGG om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis. Direktivet är ett s.k. minimidirektiv och uppställer dels krav på innehållet i den information som skall lämnas till konsumenten, dels särskilda krav på avtalsinnehållet.

I direktivet föreskrivs bl.a. att det skall finnas nationella regler som gör det möjligt för konsumenten att inom tre månader från undertecknandet av avtalet kräva att avtalet skall gå åter, om det är ofullständigt. Vidare skall konsumenten ha ångerrätt under tio dagar. Eventuella bestämmelser i avtalet som strider mot direktivet skall inte vara bindande för köparen. Direktivet är genomfört i svensk rätt genom bl.a. lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tidsdelat boende, som trädde i kraft den 1 juli 1997 (prop. 1996/97:127, bet. LU18).

 

2.5.2 Pågående och aviserat översynsarbete

 

Kommissionen överlämnade år 1999 en rapport om tillämpningen av direktivet, SEK(1999)1795. I rapporten redogjorde kommissionen för och kommenterade genomförandet av direktivet i de olika medlemsstaterna. Kommissionen konstaterade att det framkommit många klagomål från konsumenter som drabbats av problem vid tecknande och fullgörande av avtal om time-share. Enligt kommissionen borde därför undersökas om inte direktivets tillämpningsområde kunde utvidgas och konsumenternas rättsliga ställning stärkas.

Europaparlamentet antog i juli 2002 ett initiativbetänkande om genomförandet av direktivet, A5-0215/2002. I betänkandet rekommenderar parlamentet kommissionen att i detalj undersöka vilka problem som har uppstått i och med införlivandet av direktivet och så snart som möjligt lägga fram förslag om ny lagstiftning i syfte att uppnå ett enhetlig regelverk på området inom hela EU.

En orsak till problemen är, enligt parlamentet, att direktivet är utformat som ett minimidirektiv. Detta har inneburit att den nationella lagstiftningen inte blivit tillräckligt harmoniserad. I utskottsbetänkandet ges förslag på vad ett nytt regelverk bör omfatta. Exempelvis rekommenderas att tidsfristerna för köparens frånträde skall förlängas så långt som möjligt utan att säljarens rättssäkerhet hotas. Reglerna om konsumentens rätt att häva avtalet bör vidare standardiseras. Dessutom bör övervägas om inte en person eller ett företag som bryter mot direktivet skall kunna åläggas böter och skadeståndsskyldighet.

I strategin för konsumentpolitiken 2002-2006 anför kommissionen att ett nytt regelverk om time-share bör utformas på så sätt att rättsområdet blir föremål för en fullständig harmonisering. Därigenom undviker man en fragmentering av den inre marknaden som är till nackdel för såväl näringslivet som konsumenterna. Enligt vad som redovisas i strategin var avsikten att ett förslag till nytt direktiv skulle presenteras under år 2003. Vid behandlingen av kommissionens strategi i parlamentet i mars 2003 underströks vikten av detta arbete prioriterades av kommissionen, A5-0023/2003. Något förslag har ännu inte lagts fram.

 

2.6 Distans - och hemförsäljningsavtal

2.6.1 Direktiven

Våren 1997 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 97/7/EG om skydd för konsumenter vid distansavtal, det s.k. distansavtalsdirektivet. Direktivet syftar till att underlätta varors och tjänsters fria rörlighet och att stärka konsumentskyddet vid köp av varor och tjänster i de fall avtalen ingås på distans, exempelvis per telefon, på Internet och genom postorder. I direktivet finns bestämmelser om bl.a. näringsidkarens informationsplikt, konsumentens ångerrätt, näringsidkarens fullgörelse av ett träffat avtal och medlemsstatens skyldigheter att se till att det finns tillräckliga och effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av direktivet. Direktivet är tvingande till konsumentens fördel. Finansiella tjänster omfattas inte av distansavtalsdirektivet.

År 1985 beslutade rådet ett direktiv om konsumentskydd vid avtal som ingås utanför näringsidkarens fasta driftsställe (85/577/EEG), det s.k. hemförsäljningsdirektivet. Direktivet innehåller bestämmelser om bl.a. ångerrätt och information vid försäljning av lös egendom och tjänster som sker vid hembesök eller på en annan plats än näringsidkarens fasta försäljningsställe.

Direktiven är genomförde i svensk rätt genom lagen (2000:74) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljning (distansavtalslagen) som trädde i kraft den 1 juni 2000 (prop. 1999/2000:89, bet. LU21).

2.6.2 Pågående översynsarbete

Inom kommissionen påbörjades under år 1999 arbete i syfte att i vissa avseenden revidera hemförsäljningsdirektivet, bl.a. med anledning av antagandet av distansavtalsdirektivet. Som ett led i detta arbete presenterades hösten 1999 en rapport som utarbetats på kommissionens uppdrag av en särskild forskargrupp. Kommissionen anordnade i mars 2000 en hearing om direktivet med företrädare för medlemsstaterna och berörda intresseorganisationer. Därvid diskuterades bl.a. hemförsäljningsdirektivets framtida tillämpningsområde och åtgärder för att anpassa ångerrättens utformning och informationskraven till distansavtalsdirektivets bestämmelser. Kommissionen har aviserat att man avser att lägga fram en rapport om distansavtalsdirektivets genomförande med eventuella ändringsförslag under år 2003. Någon rapport har ännu inte lagts fram.

I samband med antagandet av distansavtalslagen uppdrog riksdagen åt regeringen att närmare analysera huruvida arrangörer av idrottsevenemang utomhus i viss utsträckning borde undantas från lagens tillämplighet när det gäller skyldigheten att återbetala erlagd betalning för biljetter. Resultatet av analysen finns redovisad i departementspromemorian (Ds 2001:1) Distansavtalslagen och fritidsevenemang. I promemorian föreslås att en arrangör av ett utomhusevenemang skall kunna avtala med konsumenten att någon återbetalningsskyldighet i fråga om erlagd betalning för biljetter eller anmälningsavgifter inte skall föreligga om evenemanget måste ställas in på grund av vädret och det inte kan flyttas till ett annat tillfälle, exempelvis då en skidtävling måste ställas in på grund av snöbrist.

 

2.6.3 Ny distans- och hemförsäljningslag

Regeringen har till oktober 2004 aviserat en proposition med förslag till en ny distansavtals- och hemförsäljningslag. Den nya lagen är huvudsakligen föranledd av antagandet av direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster (se avsnitt 2.6). I propositionen kommer regeringen bl.a. att ta ställning till förslaget i departementspromemorian (Ds 2001:1) Distansavtalslagen och fritidsevenemang.

2.7 Finansiella tjänster

2.7.1 Inledning

I 1995 års konsumentpolitiska treårsprogram utpekades bl.a. konsumentproblem i samband med köp och utnyttjande av finansiella tjänster som ett prioriterat område. Med anledning av detta lade kommissionen i juni 1996 fram en grönbok om finansiella tjänster, KOM (1996) 209. Grönboken utgjorde ett första underlag för framtida åtgärder i syfte att tillgodose konsumenternas rättigheter och intressen när det gäller finansiella tjänster inom den inre marknaden. I grönboken gjordes bl.a. ett försök att identifiera konsumenternas krav och huvudsakliga intressen när det gäller finansiella tjänster, såsom bank- och försäkringstjänster, särskilt om dessa säljs på distans.

I juli 1997 redovisade kommissionen en uppföljning av grönboken i ett särskilt meddelande, KOM (1997) 309 slutlig. I meddelandet anfördes att kommissionens utgångspunkt var att använda icke-bindande åtgärder i så stor utsträckning som möjligt för att stärka konsumenternas förtroende för finansiella tjänster. Om detta visade sig resultatlöst skulle dock mer tvingande åtgärder föreslås. På några områden sades dock behovet av mer bindande åtgärder redan vara identifierat, bl.a. beträffande distansavtal om finansiella tjänster, försäkringsförmedlare och elektroniska pengar.

I kommissionens konsumentpolitiska handlingsprogram för åren 1999 - 2001, som beslutades i december 1998, och i den rådsresolution som antogs i april 1999 med anledning av handlingsprogrammet, angavs konsumentskyddsaspekter vid finansiella tjänster som en prioriterad uppgift.

Kommissionen lade i maj 1999 fram en handlingsplan för finansiella tjänster, KOM (1999) 232. Enligt handlingsplanen var kommissionens målsättning att före år 2005 skapa en fullständigt integrerad europeisk marknad för finansiella tjänster. Målsättningen fastställdes vid europeiska rådets möte i Lissabon under det portugisiska ordförandeskapet våren 2000.

Kommissionen överlämnade i januari 2001 ett meddelande om elektronisk handel och finansiella tjänster, KOM (2001) 66 slutlig. I meddelandet förslog kommissionen bl.a. ett konvergensprogram för att avtalsenliga och icke-avtalsenliga regler skall bli enhetliga, riktade åtgärder för att främja konsumenternas förtroende när det gäller Internet-betalningar och möjligheter att få rättelse vid transaktioner över nationsgränserna genom alternativa tvistlösningssystem samt ökat samarbete mellan tillsynsorganen.

I den konsumentpolitiska strategin för åren 2002 - 2006 anför kommissionen att det krävs ytterligare insatser på området och att man avser att lägga fram förslag för att stärka den lagstiftningsmässiga strategin för finansiella tjänster. Viktiga inslag i detta arbete är revideringen av konsumentkreditdirektivet (se avsnitt 2.7) och införandet av en rättslig ram för betalningar på den inre marknaden.

 

2.7.2 Direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster

Som framgår av avsnitt 2.5 omfattar inte distansavtalsdirektivet finansiella tjänster. Kommissionen lade därför år 1998 fram ett förslag till direktiv om sådana tjänster. Tanken var att detta direktiv skulle fungera som ett komplement till det allmänna distansavtalsdirektivet.

 

Efter flera års förhandlingsarbete antog Europaparlamentet och rådet sommaren 2002 direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter. En fråga som var föremål för omfattande och långvariga diskussioner under lagstiftningsprocessen var huruvida direktivet skulle utformas som ett minimiharmoniseringsdirektiv, som tillåter nationella särregler, eller som ett harmoniseringsdirektiv. Det nu antagna direktivet är i huvudsak utformat som ett harmoniseringsdirektiv. I avvaktan på ytterligare harmonisering får dock medlemsstaterna behålla eller införa strängare regler om krav på förhandsinformation, om bestämmelserna är förenliga med gemenskapsrätten i övrigt.

Direktivet är tillämpligt på alla typer av finansiella tjänster, exempelvis banktjänster, försäkringar och betalningar, som tillhandahålls på distans via bl.a. telefon, elektronisk post och Internet. I direktivet finns bestämmelser om vilken information som skall lämnas innan ett distansavtal ingås, överlämnande av avtalsvillkor och förhandsinformation, 14 dagars ångerrätt, betalning med betalkort, icke beställda tjänster och obeställd reklam via bl.a. telefon, telefax och elektronisk post. Direktivet skulle varit genomfört i medlemsstaterna senast den 9 oktober 2004.

 

2.7.3 Konsekvenser för svensk rätt

Som nämnts i avsnitt 2.5.4 har regeringen till oktober 2004 aviserat en proposition med förslag till ny distans- och hemförsäljningslag. Lagen skall omfatta distansförsäljning av såväl finansiella tjänster som de varor och tjänster som omfattas av det allmänna distansavtalsdirektivet. Även avtal om hemförsäljning skall omfattas av den nya lagen. Avsikten är att den nya lagen skall träda i kraft den 1 april 2005.

 

2.8 Konsumentkrediter

2.8.1 1986 års konsumentkreditdirektiv

Rådet antog i december 1986 direktiv 87/102/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande konsumentkrediter. Direktivet, som ändrats år 1990 och år 1998, syftar till att bidra till inrättandet av en gemensam kreditmarknad och att lägga fast gemensamma konsumentskyddsregler på området. Eftersom direktivet är ett s.k. minimidirektiv får medlemsländerna införa strängare regler till skydd för konsumenterna än vad som föreskrivs i direktivet, under förutsättning att dessa är förenliga med gemenskapsrätten i övrigt.

 

2.8.2 Översyn av konsumentkreditdirektivet

Kommissionen lade i maj 1995 fram en rapport om tillämpningen av konsumentkreditdirektivet, KOM (95) 117 slutlig. Reaktionerna på rapporten redovisades av kommissionen i september 1997 i ett särskilt protokoll, KOM (97) 465 slutlig. Förfarandet ledde till att kommissionen kom fram till slutsatsen att direktivet inte längre på ett adekvat sätt speglade förhållandena på marknaden för konsumentkrediter, varför det fanns skäl att genomföra en översyn av direktivet. Slutsatsen redovisades i kommissionens meddelande Finansiella tjänster; att öka konsumenternas förtroende, KOM (97) 309 slutlig.

Kommissionen presenterade i juni 2001 ett diskussionsunderlag inför en kommande revidering av konsumentkreditdirektivet. I underlaget aktualiserades frågor om bl.a. direktivets tillämpningsområde, åtgärder för att förbättra informationen till kreditgivaren samtidigt som gällande bestämmelser om skydd av personuppgifter iakttas, det solidariska ansvaret mellan försäljare och kreditgivare och försäkringar som täcker uteblivna betalningar. Diskussionsunderlaget var därefter föremål för samråd med företrädare för såväl medlemsstaterna, näringslivet och konsumentrörelsen.

 

2.8.3 Förslag till nytt konsumentkreditdirektiv

 

På grundval av diskussionsunderlaget och de synpunkter som kom fram under samrådet överlämnade kommissionen den 11 september 2002 ett förslag till nytt direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, KOM (2002) 443 slutlig. Till skillnad från det nu gällande direktivet är direktivförslaget utformat som ett totalharmoniseringsdirektiv. Detta innebär att om inget annat föreskrivs får medlemsstaterna inte föreskriva eller behålla regler som avviker från vad som följer av direktivet. Tillämpningsområdet för direktivet föreslås utvidgas till att avse alla typer av krediter, inklusive avtal om ställande av säkerhet. Kreditavtal som är avsedda att användas för köp eller ombyggnad av fast egendom omfattas dock inte. Dessa krediter omfattas i stället av en frivillig rekommendation som beslutats av kommissionen (se avsnitt 2.7.5).

 

Förslaget innehåller vidare bestämmelser om bl.a. marknadsföring av krediter, förbud mot hemförsäljning av kreditavtal, ömsesidig förhandsinformation och rådgivningsskyldighet för kreditgivare, insamling och behandling av personuppgifter, krav på informationslämnande i kreditavtal och avtal om ställande av säkerhet, 14 dagars ångerrätt, oskäliga avtalsvillkor, förtidsbetalning, återtagande av varor köpta på kredit och tvistlösning.

Vid den första läsningen i parlamentet föranledde kommissionens förslag mycket kritik. Det ansvariga utskottet ansåg att det behövdes en genomgripande omarbetning av hela förslaget. Eftersom kommissionen inte var beredd att lägga fram ett nytt förslag föreslog utskottet i september 2003 att parlamentet skulle förkasta förslaget, A5-0310/2003. I november 2003 återförvisade kammaren ärendet till utskottet för förnyad beredning. Ett nytt betänkande beslutades i mars 2004, A5-0224/2004. Vid plenarbehandlingen antog parlamentet en lång rad ändringar i direktivförslaget, bl.a. vad gäller syftet med lagstiftningen, tillämpningsområdet, harmoniseringsgraden och behovet av standardiserad information om krediterbjudanden och kreditavtal.

Förslaget bereds för närvarande inom rådet. Som ett led i det fortsatta arbetet skickade det irländska ordförandeskapet i slutet av april 2004 ut en enkät till medlemsstaterna. I enkäten efterfrågades medlemsstaternas uppfattning i de viktigaste och mest kontroversiella frågorna i direktivförslaget. Ett nytt konsumentkreditdirektiv kan tidigast komma att antas under år 2005.

 

2.8.4 Konsekvenser för svensk rätt och svensk inställning

I Sverige gäller dels konsumentkreditlagen (1992:830), dels förordningen (1992:1010) om effektiv ränta vid konsumentkrediter. Därutöver finns närmare bestämmelser om konsumentkrediter i föreskrifter som utfärdats av Konsumentverket och Finansinspektionen.

Om det föreslagna direktivförslaget antas kommer det att krävas ändringar i konsumentkreditlagen och i konsumentkreditförordningen med tillhörande myndighetsföreskrifter. Det kan även komma att bli aktuellt med ändringar i kreditupplysningslagen och avtalslagen.

Sverige är, enligt regeringens faktapromemoria 2002/03:FPM33, positivt inställd till att ett förslag till nytt konsumentkreditdirektiv har lagts fram. Vad gäller harmoniseringsnivå har regeringen hänvisat till vad som sägs i skrivelsen 2001/02:148 Mål och inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor inom EU.

Enligt promemorian innehåller direktivförslaget flera bestämmelser som kan anses innebära en förbättring jämfört med det nu gällande direktivet. Förslaget tycks dock, menar regeringen, i flera avseenden vara bristfälligt och innehålla en del olämpligheter. Detta gäller bl.a. de föreslagna reglerna om kreditupplysning, förbjudna avtalsvillkor, fullgörande av avtal om säkerheter och indrivningskostnader.

 

2.8.5 Frivillig överenskommelse om information vid bostadslån

 

Kommissionen utfärdade den 1 mars 2001 en rekommendation om förhandsinformation som skall lämnas av långivare som erbjuder bostadslån, K (2001) 477 slutlig. Med bostadslån avses i rekommendationen en kredit till en konsument för köp eller ombyggnad av en privat fastighet som denne äger eller har för avsikt att förvärva, med säkerhet i fastigheten eller annan säkerhet som vanligen används i respektive medlemsstat för detta ändamål. I rekommendationen anges att långivaren bör ge konsumenten viss information som närmare specificeras i två bilagor.

 

Den 5 mars 2001 träffades en överenskommelse mellan ett tiotal organisationer på europeisk nivå som företräder kreditmarknaden och konsumentrörelsen. Syftet med uppförandekoden är att förbättra och standardisera informationen om bolån så att det blir lättare för konsumenterna att jämföra mellan olika låneerbjudanden och välja det mest fördelaktiga erbjudandet. Alla banker och bolåneinstitut som accepterat att följa koden finns i ett särskilt register hos kommissionen.

Efterlevnaden av överenskommelsen följdes upp under våren 2003 av ett forskningsinstitut på kommissionens uppdrag. Uppföljningen finns redovisad i en rapport som presenterades den 17 juni 2003. Enligt rapporten har efterlevnaden av överenskommelsen varit bristfällig. Kommissionären David Byrne uppgav i november 2003 att det dåliga resultatet kan komma att leda till lagstiftningsåtgärder i stället för självreglering som branschen tidigare förespråkat. För närvarande bereds rapporten i en särskild arbetsgrupp, Forum Group on mortage.

2.9 Prisinformation

2.9.1 Prisinformationsdirektivet

 

I februari 1998 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 98/6/EG om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter. Sedan tidigare fanns regler om prismärkning i dels direktiv 79/581/EEG om konsumentskydd i samband med prismärkning av livsmedel, dels direktiv 88/314/EEG om konsumentskydd i samband med prismärkning av andra varor än livsmedel.

 

Syftet med 1998 års direktiv var bl.a. att förbättra informationen till konsumenterna och att förenkla förfarandet för att lämna sådan information. Direktivet är utformat som ett minimidirektiv.

 

2.9.2 Svenska regler om prisinformation

 

Prisuppgifter i marknadsföring omfattas av marknadsföringslagens grundläggande krav att marknadsföring skall vara tillbörlig. Marknadsföringslagen kompletteras av bestämmelserna i prisinformationslagen (2004:347).

 

2.9.3 Pågående arbete

 

I strategin för konsumentpolitiken 2002 - 2006 angavs att kommissionen under våren 2003 skulle lägga fram en rapport om tillämpningen av prisinformationsdirektivet jämte eventuella förslag till ändringar av direktivet. En fråga som särskilt skulle uppmärksammas var om direktivet innebär alltför långtgående krav på prisinformation för vissa småföretag. Enligt uppgift pågår det en översyn av direktivet inom kommissionen där såväl harmoniseringsgrad som tillämpningsområde kommer att uppmärksammas. Någon rapport har ännu inte presenterats.

 

I sammanhanget bör påpekas att frågor rörande prisinformation kommer att aktualiseras i flera andra lagstiftningsprojekt, bl.a. vad gäller förslaget till direktiv om oskäliga affärsmetoder och förslaget till nytt konsumentkreditdirektiv.

 

2.10 Oskäliga avtalsvillkor

2.10.1 Direktivet

Rådet antog den 5 april 1993 direktiv 93/13/EEG om oskäliga avtalsvillkor. Direktivet är begränsat till att avse konsumentavtal och avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling. I direktivet preciseras närmare i vilka fall ett avtalsvillkor skall anses vara oskäligt, vilka omständigheter som skall beaktas bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt och påföljden i sådana fall. Direktivet innehåller i en bilaga en vägledande, icke bindande, lista över kontraktsvillkor som kan betecknas som oskäliga, den s.k. grå listan.

Kommissionen har upprättat en särskild databas - CLAB-databasen som innehåller information om nationell rättspraxis vad gäller oskäliga avtalsvillkor. Databasen syftar till att fungera som ett verktyg för att övervaka genomförandet av direktivet.

Direktivet är genomfört i svensk rätt genom lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt genom vissa ändringar i avtalslagen (1915:218) och lagen (1970:417) om marknadsdomstol (prop. 1994/95:17, bet. LU5).

 

2.10.2 Pågående arbete

Kommissionen överlämnade den 27 april 2000 en rapport om direktivets tillämpning, KOM (2000) 248 slutlig. Kommissionen konstaterar i rapporten att det sena och delvis felaktiga och ofullständiga genomförandet i flera medlemsländer gör det svårt att utvärdera direktivet. Rapporten innehåller därför inte något formellt förslag till förändringar av direktivet. I stället aktualiseras en rad olika tänkbara diskussionspunkter som berör bl.a. direktivets tillämpningsområde, begreppet oskäligt avtalsvillkor, den bilagda exemplifierande listan, bristen på kontroll av avtalsvillkor, öppenhetsprincipen och sanktioner.

Som ett led i genomförandet av den konsumentpolitiska strategin har kommissionen aviserat att man kommer att komplettera och förbättra CLAB-databasen.

Frågor som rör oskäliga avtalsvillkor har också uppmärksammats under arbetet som rör oskäliga affärsmetoder och en europeisk avtalsrätt (se avsnitt 2.1 och 7.1).

 

2.11 Paketresor

2.11.1 Direktivet

Rådet antog i juni 1990 direktiv 90/314/EG om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang. Enligt direktivet avses med paketarrangemang en i förväg ordnad kombination av transport, inkvartering och andra turisttjänster som inte direkt är knutna till transport eller inkvartering och som utgör en väsentlig del av resepaketet. För att direktivet skall vara tillämpligt krävs att minst två av dessa komponenter säljs eller bjuds ut till försäljning till ett totalpris och att tjänsten varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning. Direktivet syftar till att samordna medlemsstaterna lagstiftning om paketresor på en hög konsumentskyddsnivå, bl.a. vad gäller krav på vilken information som skall lämnas, formella krav på ett avtal om paketresa, avtalsparternas inbördes civilrättsliga rättigheter och skyldigheter samt paketresearrangörens skyldighet att ställa säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och hemtransport vid obeståndssituationer.

Paketresedirektivet är genomfört genom paketreselagen (1992:1672), ändringar i resegarantilagen (1972:204) och Konsumentverkets föreskrifter och allmänna råd om paketresor (KOVFS 1993:3).

 

2.11.2 Pågående arbete

 

Europaparlamentet uppmanade våren 1998 kommissionen att omgående undersöka om paketresedirektivets syfte uppnåtts och att kontrollera hur medlemsstaterna genomfört direktivet på nationell nivå. Särskilt gällde detta direktivets bestämmelse om garantier om ersättning i händelse av arrangörens eller återförsäljarens obestånd (art. 7). Kommissionen uppmanades vidare att vid behov påkalla överträdelseförfarande mot de medlemsstater som inte genomfört direktivet på ett korrekt sätt.

 

Kommissionen redovisade år 1999 i en rapport det nationella genomförandet av direktivet, SEK (1999) 1800. I rapporten diskuterades vidare olika tänkbara framtida ändringar av direktivet, bl.a. vad gäller definitioner av vissa begrepp och direktivets tillämpningsområde. Vidare analyserades i rapporten införlivandet och tillämpningen av artikel 7 på nationell nivå.

 

Vid rådsmötet den 13 april 2000 drog rådet slutsatsen att ett betydande antal bestämmelser i direktivet givits mycket skiftande tolkningar och att kommissionen borde fortsätta sitt arbete för att uppnå ett bättre konsumentskydd på området, bl.a. vad gäller genomförandet och tillämpningen av art. 7. Vidare borde kommissionen uppmuntra utarbetandet av en uppförandekod på området.

 

Europaparlamentet antog den 16 januari 2002 ett initiativbetänkande från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, A5-0463/2001. I betänkandet ansåg parlamentet bl.a. att direktivets tillämpningsområde borde utvidgas och tillämpningen skärpas. Parlamentet poängterade särskilt att det krävs åtgärder för att minska de nuvarande skillnaderna i medlemsstaternas tolkning av direktivet samt att EG-domstolens rättspraxis bör kodifieras och föras in i direktivet. Vidare bör, framhöll Europaparlamentet, vissa begrepp i direktivet förtydligas och konsumentens rättsliga ställning i en rad olika avseenden stärkas.

 

I strategin för konsumentpolitiken för 2002 - 2006 anges att kommissionen avser att under år 2003 eller 2004 lägga fram ett förslag till ändring av paketresedirektivet i syfte att uppdatera det och stärka konsumentskyddet på området. Något förslag har ännu inte lagts fram.

2.12 Säkerheten hos produkter och tjänster

2.12.1 Produktsäkerhetsdirektivet

Rådet beslutade i juni 1992 ett direktiv om allmän produktsäkerhet (92/59/EEG). I direktivet ålades medlemsstaterna att införa enhetliga bestämmelser om produktsäkerhet i syfte att säkerställa att varor som kommer ut på marknaden är säkra. Avsikten med direktivet var att komplettera speciallagstiftningen på produktsäkerhetsområdet.

Inom kommissionen påbörjades under år 1998 arbete med en översyn av produktsäkerhetsdirektivet. Revideringen ledde fram till att ett nytt produktsäkerhetsdirektiv antogs i december 2003, Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet. Direktivet trädde i kraft den 15 januari 2002 och skulle vara genomfört i medlemsstaternas lagstiftning senast den 15 januari 2004.

2.12.2 Det nya produktsäkerhetsdirektivet i huvuddrag

Direktivet innebär en uttrycklig skyldighet för tillverkare och distributörer att endast släppa ut säkra konsumentprodukter på marknaden. I direktivet anges när en vara skall anses vara säker respektive farlig. En produkt som uppfyller nationella standarder som överför s.k. europastandarder presumeras under vissa förutsättningar vara säkra.

Vidare ställs i direktivet upp bestämda krav på medlemsstaternas marknadsbevakning. Sanktionerna mot företag som inte uppfyller kraven skall vara avskräckande och möjligheterna att återkalla farliga produkter inom EU förstärks. Företagen blir också skyldiga att informera tillsynsmyndigheten när de upptäcker att deras varor inte är säkra. Den s.k. försiktighetsprincipen har införts i direktivet. Vidare skapas ett system för snabbt informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen för att möjliggöra akuta åtgärder när så krävs.

Direktivet är i huvudsak genomfört i svensk rätt genom produktsäkerhetslagen (2004:451), som antogs av riksdagen våren 2004 och som trädde i kraft den 1 juli 2004. Kompletterande bestämmelser finns i produktsäkerhetsförordningen (2004:469).

2.12.3 Tjänsters säkerhet

 

Det nya produktsäkerhetsdirektivet omfattar, i likhet med 1992 års allmänna produktsäkerhetsdirektiv, inte tjänsters säkerhet. Däremot finns i speciallagstiftning bestämmelser om säkerheten hos vissa tjänster, särskilt inom transportsektorn.

 

Enligt artikel 20 i produktsäkerhetsdirektivet ålåg det kommissionen att identifiera behov, möjligheter och prioriteringar för gemenskapsåtgärder i fråga om tjänsters säkerhet och överlämna en rapport i ämnet till Europaparlamentet och rådet senast den 1 januari 2003, tillsammans med lämpliga förslag på området. Inom ramen för arbetet med att upprätta denna rapport överlämnade kommissionen i juli 2002 ett diskussionsunderlag i syfte att samla in information och synpunkter i frågan. Diskussionsunderlaget var föremål för ett remissförfarande under hösten 2002.

 

På grundval av diskussionsunderlaget och remissvaren överlämnade kommissionen i juni 2003 en rapport om konsumenttjänsters säkerhet, KOM(2003)313. Rapporten omfattar konsumenttjänster kopplade till konsumenters hälsa och fysiska integritet, dock ej transporttjänster samt hälso- och sjukvård. Kommissionen drar i rapporten slutsatsen att gemenskapens insatser på konsumenttjänsteområdet kan inriktas på att stödja nationell politik och nationella åtgärder, att se till att konsumenterna kan lita på en konsekvent hög säkerhetsnivå i hela unionen samt att underlätta information om tillhandahållande av tjänster över gränserna och etablering av filialer för tjänsteleverantörer. Kommissionen anser inte att det är motiverat att i dagsläget genomföra några konkreta gemenskapsåtgärder på området. Däremot föreslås att det skall inrättas en rättslig ram för att kunna öka informationsutbytet och samverkan mellan medlemsstaterna.

 

Rådet behandlade rapporten i december 2003. I en resolution den 1 december 2003 uppmanade rådet kommissionen att fortsätta arbetet med att utforska möjligheter, prioriteringar och lämpliga strategier för att förbättra kunskapen beträffande tjänsters säkerhet. Vidare uppmanades medlemsstaterna att dels aktivt delta i kommissionens framtida arbete med konsumenttjänster, dels fortsätta och intensifiera sitt arbete på området. I resolutionen uppmanas kommissionen att senast den 31 december 2004 förelägga rådet resultaten av sitt arbete vad gäller konsumenttjänsters säkerhet och vid behov, lägga fram erforderliga förslag till åtgärder.

2.13 Produktansvar

2.13.1 Produktansvarsdirektivet

Med produktansvar avses det skadeståndsansvar som den som tillhandahåller en produkt har för skador som produkten orsakar på personer eller annan egendom på grund av säkerhetsbrister. Rådet beslutade i juli 1985 direktiv (85/374/EEG) om samordning av medlemsstaternas lagstiftning om produktansvar.

Direktivet föreskriver ett strikt ansvar för skador som orsakas av defekta produkter. Skadeståndsansvarig är i första hand den som har tillverkat produkten eller importerat den. Ansvaret är begränsat till produkter som satts i omlopp i näringsverksamhet. Genom direktiv 99/34/EEG, som beslutades i maj 1999, utvidgades det strikta ansvaret för produkter med säkerhetsbrister till att även gälla obearbetade jordbruksprodukter.

Direktivet är genomfört i svensk rätt genom bl.a. produktansvarslagen (prop. 1990/91:197, bet. 1991/92:LU14).

 

2.13.2 Grönbok om produktansvarsdirektivet

Efter uppmaning från Europaparlamentet i samband med antagandet av 1999 års ändringsdirektiv lade kommissionen i juli 1999 fram en grönbok om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister, KOM (1999) 396 slutlig. Grönbokens syfte var att samla in information för att utvärdera hur direktivet tillämpats och att inhämta synpunkter från berörda parter vad gäller en eventuell översyn av vissa frågor i direktivet.

I grönboken uppmanades näringsidkare, konsumenter och alla andra berörda att dela med sig av sina erfarenheter beträffande vissa frågeställningar som tas upp i grönboken, bl.a. bevisbördans utformning, förekomsten av beloppsmässiga begränsningar av ansvaret, preskriptionstidens längd, försäkringsaspekter, utvecklingsskador, leverantörens ansvar och egendom och skador som bör omfattas av ansvaret och leverantörens roll. Grönboken föranledde omkring 100 svar.

 

2.13.3 Kommissionens rapport om tillämpningen av produktansvarsdirektivet

På grundval av 1999 års grönbok och reaktionerna på denna överlämnade kommissionen den 31 januari 2001 en rapport om tillämpningen av produktansvarsdirektivet, KOM (2000) 893 slutlig.

I rapporten konstaterar kommissionen att erfarenheterna av direktivet är begränsade, att det inte gått att identifiera något större problem vid direktivets tillämpning och att det därför är för tidigt att ändra ansvarssystemet i direktivet. Kommissionen redovisar i rapporten också en rad olika åtgärder som man avser att genomföra på kort och meddellång sikt, bl.a. att inrätta en expertgrupp för dialog och utbyte av information i produktansvarsfrågor och att ta initiativ till en undersökning för att analysera och jämföra de praktiska konsekvenserna av de olika produktansvarssystemen i medlemsländerna.

 

2.13.4 Det fortsatta arbetet

I december 2001 uppdrog kommissionen åt ett forskningsinstitut att utreda de nationella systemen för produktansvar i medlemsstaterna. Utredningen omfattade såväl lagstiftning som grundas på produktansvarsdirektivet som annan lagstiftning och rättspraxis på området. Ett syfte med utredningen var att ta reda på i vilken omfattning de nationella rättssystemen skiljer sig åt mellan medlemsstaterna på produktsäkerhetsområdet. Utredningsarbetet redovisades i en rapport, som överlämnades till kommissionen i februari 2003 (Produktansvar i den Europeiska unionen, Lovells).

Kommissionen har även uppdragit åt en konsult att närmare utreda de ekonomiska och sociala konsekvenserna av den nuvarande regleringen i direktivet av s.k. utvecklingsskador (artikel 7). Uppdraget redovisades i en rapport som överlämnades till kommissionen i juni 2004 (Analysis of the Economic impact of the development risk clauses as provided by directive 85/374/EEC on liability for defective products, Fondazione Rosselli).

 

2.14 Tvistlösning

2.14.1 Inledning

 

Inom EG och EU har alltsedan 1980-talet i en rad skilda sammanhang uppmärksammats de problem som kan möta konsumenter när det gäller möjligheten att hävda sin rätt i gränsöverskridande tvister på den inre marknaden. Inriktningen på området har varit att underlätta för konsumenter att få sin rätt prövad och att undvika långdragna och dyra förfaranden.

Kommissionen antog år 1993 en grönbok som bl.a. syftade till att utgöra underlag för fortsatta diskussioner om problemet med att ge tillgång till rättslig prövning för alla medborgare på lika villkor i alla medlemsländer. I grönboken lades fram ett antal förslag till hur lösandet av gränsöverskridande konsumenttvister kan underlättas, både på kollektiv och individuell nivå. Bland dessa förslag kan nämnas förbudsförelägganden med giltighet i hela gemenskapen och förenklade tvistlösningsförfaranden utom domstol (s.k. Alternative Dispute Resolution, ADR).

 

2.14.2 Direktiv om förbudsföreläggande

Europaparlamentet och rådet antog i maj 1998 ett direktiv (98/27//EG) om förbudsföreläggande som syftar till att samordna medlemsstaternas reglering av ingripanden mot överträdelser som strider mot bestämmelser i bl.a. direktiven om vilseledande reklam, oskäliga avtalsvillkor, konsumentkrediter, paketresor och distansavtal. Direktivet är avsett att tillämpas vid ingripanden av kollektiv karaktär - företrädesvis förbuds- och informationsförelägganden - och inte på talan som avser konsumenters individuella rättigheter enligt individuella avtal.

Direktivet är genomfört i svensk rätt genom lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer samt ändringar i lagen (1970:417) om marknadsdomstol (prop. 2000/01:34, bet. LU3). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2001.

Lagen innebär att en myndighet eller organisation i en annan EES-stat än Sverige får väcka talan i svensk domstol med anledning av en överträdelse av bestämmelser som genomför vissa närmare angivna direktiv. Svenska myndigheter och organisationer har en motsvarande rätt i andra medlemsländer. Det krävs dock att organisationen eller myndigheten godkänts enligt en särskild förteckning som publicerats i Europeiska unionens officiella tidning. En sådan förteckning finns i ett meddelande från kommissionen den 31 december 2003. Konsumentverket är godkänd att väcka talan enligt direktivet.

I strategin för konsumentpolitiken 2002 -2006 har kommissionen aviserat att man avser att se över direktivet och redovisa översynen med eventuella ändringsförslag under senare delen av år 2003. Något förslag har ännu inte lagts fram.

2.14.3 Tvistlösning utanför domstol

På grundval av 1993 års grönbok antog kommissionen i februari 1996 ett meddelande med en handlingsplan angående tvistlösning på konsumentområdet, KOM (96) 13 slutlig. I handlingsplanen lades fram olika förslag till åtgärder i syfte att bl.a. underlätta tvistlösning utanför domstol.

1996 års handlingsplan följdes upp i mars 1998 genom att kommissionen antog ett meddelande om reglering av konsumenttvister utanför domstol med syfte att uppmuntra och underlätta reglering av konsumenttvister på ett tidigare stadium, KOM (1998)198 slutlig. Meddelandet bestod av två delar, dels en rekommendation (98/257/EG) om de principer som skall tillämpas av de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol, dels en europeisk reklamationsblankett. Enligt kommissionens rekommendation måste ett sådant tvistlösningsorgan följa principerna om oberoende, öppenhet, kontradiktoriskt förfarande, effektivitet, legalitet, frihet och representation. Genom att lägga fast dessa principer skall konsumenter och näringsidkare garanteras att en tvist behandlas noggrant, rättvist och oberoende. Vidare ankommer det på medlemsstaterna att till kommissionen anmäla de nationella organ som, enligt medlemsstatens bedömning, uppfyller dessa krav.

Kommissionen har inrättat en databas med uppgifter om de tvistlösningsprocedurer och organ som uppfyller de krav som ställs upp i rekommendationen. Databasen är tillgänglig för allmänheten via Internet. Hittills har omkring 200 tvistlösningsorgan anmälts från 14 medlemsstater. Från svensk sida har Allmänna reklamationsnämnden anmälts.

Den europeiska reklamationsblanketten syftar till att förbättra kommunikationen mellan konsumenter och näringsidkare så att tvister dem emellan kan göras upp i godo. När det gäller formulärets användning är det tänkt att om en svensk köpt en vara som han eller hon är missnöjd med i ett annat EU-land skall denne kunna få hjälp att fylla i formuläret av ett organ i det egna hemlandet, exempelvis Allmänna reklamationsnämnden. Formuläret skall sedan skickas till ett tvistlösningsorgan i det andra EU-landet för vidare befordran till näringsidkaren. Nås inte en överenskommelse är tanken att formuläret skall kunna bifogas stämningsansökan som en beskrivning av de faktiska sakförhållandena när talan väcks vid domstol.

Reklamationsblanketten har utvärderats i ett pilotprojekt som pågick mellan maj 1999 och augusti 2000. I projektet deltog myndigheter och organisationer från tio olika medlemsländer som hade i uppgift att följa upp ett fastställt antal konsumenttvister som behandlades med hjälp av reklamationsblanketten, att i största möjliga utsträckning själva använda reklamationsblanketten vid behandlingen av konsumenttvister samt att främja användningen av blanketten och att hjälpa till med att fylla i den. Från svensk sida deltog Konsumentverket i projektet. Sammanlagt 12 062 blanketter omfattades av projektet, varav 26 använts i Sverige.

Kommissionen redovisade en utvärdering av projektet sommaren 2001. Utvärderingen visar bl.a. att blanketten fått ett i stort positivt bemötande och att blanketten kan vara ett användbart instrument för att kommunicera i och lösa konsumenttvister. I vissa länder har blanketten kommit att användas i stor utsträckning och rönt stor uppskattning.

2.14.4 Nätverk för tvistlösning utanför domstol

 

I oktober 2001 inrättades ett nätverk, EEJ-Net, som skall underlätta för konsumenter och näringsidkare att få tillgång till snabb och effektiv tvistlösning. Nätverket tillhandahåller en kommunikations- och stödstruktur bestående av nationella kontaktpunkter, s.k. clearinghouses, som inrättats av varje medlemsstat samt Norge och Island. Tanken är att dessa kontaktpunkter skall ge konsumenterna information och stöd när de vill göra en anmälan till ett nationellt tvistlösningsorgan utom domstol. Konsumenterna skall även få hjälp med att fylla i den europeiska reklamationsblanketten. Konsument Europa är svenskt clearinghouse.

Verksamheten inom EEJ-Net är föremål för en kontinuerlig utvärdering. I juni 2003 anordnade kommissionen en konferens med företrädare för kommissionen, parlamentet, medlemsstaterna och olika tvistlösningsorgan. Vid konferensen diskuterades det hittillsvarande arbetet och övervägdes olika sätt att utveckla verksamheten.

År 2001 lanserade kommissionen ett nätverk för gränsöverskridande tvistlösning utanför domstol när det gäller finansiella tjänster, FIN-Net. Nätverket, som kompletterar EEJ-Net, består av omkring 40 nationella tvistlösningsorgan och syftar till att ge konsumenterna tillgång till tvistlösning utanför domstol i samband med gränsöverskridande tvister rörande finansiella tjänster genom att garantera informationsutbyte mellan de olika systemen så att klagomålen kan handläggas så snabbt, effektivt och professionellt som möjligt. Verksamheten är reglerad genom ett samförståndsavtal mellan de olika tvistlösningsorganen. I avtalet finns bestämmelser om bl.a. samarbetets omfattning, riktlinjer för verksamheten, tillämpligt språk, utbyte av information och uppgiftsskydd. Till skillnad från vad som gäller för EEJ-Net finns inte några kontaktpunkter utan meningen är att respektive tvistlösningsorgan skall hänvisa konsumenterna direkt till rätt tvistlösningsorgan i det andra medlemslandet.

I strategin för konsumentpolitiken 2002 - 2006 anges att kommissionen, i samarbete med medlemsländerna, avser att vidareutveckla EEJ-Net och FIN-Net.

 

2.14.5 Kommissionens rekommendation beträffande organ för medling

Kommissionens rekommendation från år 1998 (se avsnitt 2.13.2) är begränsad till att avse sådana extrajudiciella organ där tredje man föreslår eller tvingar fram ett beslut för att lösa en tvist. Rekommendationen gäller således inte förfaranden där en tredje man sammanför parterna och hjälper dem att nå fram till en överenskommelse i godo, dvs. medling.

I rådets resolution av den 25 maj 2000 med anledning av kommissionens arbetsdokument om inrättandet av EEJ-Net konstaterades att det fanns många förfaranden för att reglera konsumenttvister utanför domstol som inte omfattas av kommissionens rekommendation, men som ändå spelar en viktig roll för konsumenterna. Rådet uppmanade därför kommissionen att utveckla gemensamma kriterier för bedömningen av även sådana extrajudiciella organ i syfte att garantera organens kvalitet, opartiskhet och effektivitet så att de skulle kunna tas med i EEJ-Net.

Mot denna bakgrund presenterade kommissionen i ett meddelande den 4 april 2001 en rekommendation om principer som skall tillämpas på extrajudiciella organ som deltar i regleringen av konsumenttvister som görs upp i godo, KOM (2001) 310. Enligt rekommendationen är de principer som läggs fast för sådana organ opartiskhet, öppenhet, effektivitet och rättvisa. Genom rekommendationen har kretsen av organ för tvistlösning utanför domstol som kan ingå i EEJ-Net utvidgats till att även avse organ som försöker lösa tvister genom överenskommelser, dvs. genom medling. De båda rekommendationerna skall tillämpas jämsides och komplettera varandra.

I april 2004 presenterades ett utkast till Europeiskt uppförandekod för medlare som utarbetats med stöd av kommissionen. Uppförandekoden innehåller ett antal regler och principer som enskilda medlare och organisationer som tillhandahåller medling frivilligt kan underkasta sig.

2.14.6 Tvistlösning på Internet

I mitten av 1990-talet inleddes i USA och Canada de första försöken med att utveckla system för tvistlösning på Internet, såväl i konsumenttvister som i tvister mellan näringsidkare. Utvecklingen på området har sedan dess gått fort och för närvarande finns ett flertal s.k. on-linesystem för tvistlösning på Internet genom bl.a. medling eller skiljeförfarande (Online Out-of-Court Dispute Resolution, ODR).

Under de senaste åren har en liknande utveckling kunnat skönjas även i Europa, inte minst med anledning av antagandet av det s.k. e-handelsdirektivet våren 2000. Ett av de första systemen som utvecklades i Europa på området var det franska IRIS Mediation. Systemet, som inrättades i oktober 1997, drivs av frivilliga och erbjuder bl.a. medling i tvister med anknytning till Internet.

Vid sidan av tvistlösningssystem på Internet har också inrättats vissa auktorisations- och certifieringssystem som fungerar på så sätt att ett företag som tillhandahåller varor och tjänster på Internet kan få tillstånd att visa ett särskilt märke på sin hemsida om företaget uppfyller vissa minimikrav som har ställts upp av en fristående organisation, exempelvis i fråga om reklamations- och tvisthantering. Den fristående organisationen tillhandahåller normalt även tvistlösning på Internet som är kostnadsfri för konsumenterna. Bland dessa organisationer kan nämnas Which?Webtrader som drivs av den brittiska konsumentorganisationen Which?.

Inom kommissionen har under senare tid inletts arbete i syfte att främja utvecklingen av tvistlösningssystem på Internet. Sålunda utarbetades under våren 2000 en rapport, i vilken diskuteras tekniska och praktiska aspekter på verksamheten.

Enligt strategin för konsumentpolitiken 2002 - 2006 avser kommissionen att inom ramen för det s.k. eEurope-initiativet lägga fram ett meddelande om hur förtroendet för system för tvistlösning på nätet i informationssamhället kan främjas. Syftet med meddelandet skall vara att skapa ett övergripande samförstånd mellan berörda aktörer om kriterier och riktlinjer för certifiering av sådana system.

År 2001 inrättades det s.k. ECODIR (Electronic Consumer Dispute Resolution Platform). ECODIR finansieras av kommissionen och drivs bl.a. av den juridiska fakulteten vid universitet i Dublin. Syftet med pilotprojektet är att tillhandahålla kostnadsfri tvistlösning on-line för konsumenter och näringsidkare i gränsöverskridande tvister. Projektet är för närvarande föremål för en utvärdering.

2.14.7 Grönbok om alternativ tvistlösning

 

Efter uppmaning från rådet överlämnade kommissionen i april 2002 en grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil- och handelsrätten, KOM (2002) 196. Syftet med grönboken är att inleda en bred diskussionen bland medlemsstaterna och andra berörda parter om en rad olika juridiska frågor rörande alternativ tvistlösning.

I grönboken aktualiseras en lång rad olika frågeställningar av juridisk karaktär, bl.a. tillåtligheten av avtalsvillkor om alternativ tvistlösning, preskriptionsfrister, tystnadsplikt, förlikning efter alternativ tvistlösning och tvistlösarens ansvar. Grönboken har varit föremål för ett remissförfarande. Omkring 160 remissvar inkom. Svaren på grönboken har sammanställts av kommissionen i ett särskilt arbetsdokument från januari 2003.

Tanken är att grönboken och de synpunkter som lämnas på denna skall ligga till grund för kommissionens politik på området under kommande år, både vad gäller lagstiftning och mer operativa insatser.

 

2.15 Förordning om konsumentskyddssamarbete

2.15.1 Bakgrund

 

I grönboken om konsumentskyddet inom EU, KOM(2001)531 (se avsnitt 2.1) underströk kommissionen behovet av en rättslig ram för samarbetet mellan de myndigheter som ansvarar för tillsynen av den konsumenträttsliga lagstiftningen. Kommissionen konstaterade att det inte fanns någon sådan rättslig ram för samordnade åtgärder mot de näringsidkare som riktar sig mot konsumenter i flera medlemsstater. I kommissionens meddelande om en uppföljning av grönboken utlovades ett förslag till rättsligt instrument på området.

 

2.15.2 Förordning om konsumentskyddssamarbete

 

Kommissionen överlämnade i juli 2003 ett förslag till förordning om konsumentskyddssamarbete, KOM (2004) 443. Avsikten med förslaget var att förbättra kontrollen av efterlevnaden av den konsumenträttsliga lagstiftningen vid gränsöverskridande handel.

 

Förslaget togs emot välvilligt av övriga institutioner och vid den första läsning i Europaparlamentet våren 2004 träffade parlamentet och rådet en överenskommelse om förordningen. Förordningen kommer nu att formellt antas.

 

Innebörden av förordningen är att det skall inrättas ett nätverk mellan offentliga tillsynsmyndigheter som skall täcka hela den inre marknaden. Dessa myndigheter ges i förordningen en rättslig ram vad gäller rättigheter och skyldigheter i fråga om ömsesidigt bistånd vid handläggning av gränsöverskridande överträdelser. Därmed avses handlingar som strider mot lagar som skyddar konsumenternas ekonomiska intressen och som skadar eller sannolikt kan skada kollektiva intressen för konsumenter som är bosatta i en annan medlemsstat än den där handlingen har sitt ursprung. I varje medlemsstat skall finnas en s.k. central kontaktpunkt, dvs. en myndighet som har att ansvara för samordningen av tillämpningen av förordningen i medlemsstaten. De behöriga myndigheterna skall uppfylla vissa närmare i förordningen angivna krav. En myndighet skall, på begäran av en annan myndighet i nätverket, vidta alla åtgärder som behövs för att förhindra gränsöverskridande överträdelser av lagstiftningen. Förordningen innehåller även bestämmelser om insamling av information och statistiska uppgifter. Tanken är att förordningen inte skall påverka privaträttsligt eller straffrättsligt samarbete.

 

2.15.3 Konsekvenser för svensk rätt och svensk inställning

Eftersom förordningen endast gäller gränsöverskridande överträdelser berörs inte nationell lagstiftning på området. Genom förordningen kommer den marknadskontrollerande myndigheten, dvs. Konsumentverket, att åläggas en skyldighet att vidta åtgärder vid gränsöverskridande marknadsföring som härrör från Sverige, men som endast riktar sig mot andra medlemsländer. I gengäld kan den svenska myndigheten begära att en marknadskontrollerande myndighet vidtar åtgärder för att komma till rätta med marknadsföring från ett annat medlemsland som drabbar svenska konsumenter.

Konsumentverkets nuvarande befogenether motsvarar i huvudsak vad som krävs enligt förordningen. Förordningen torde inte medföra några större förändringar av svensk rätt.

Sverige har under lagstiftningsprocessen i princip ställt sig bakom förslaget.

 

 

 

DEL III ASSOCIATIONSRÄTT OCH REDOVISNING

 

3.1 Associationsrätt

3.1.1 Inl

edning

För att den inre marknaden skall kunna fungera effektivt är det nödvändigt att skapa likvärdiga förutsättningar för företagsverksamheten i form av gemensamma bolagsrättsliga bestämmelser. EG har hittills utfärdat tio numrerade direktiv på bolagsrättens område, där det första direktivet antogs år 1968. Man talar i dag om en serie bolagsdirektiv från 1 till 14, där direktiv 9, 10 och 14 inte är antagna och där kommissionen i december 2001 slutligen dragit tillbaka direktiv 5. Bolagsdirektivens syfte är att medlemsstaterna skall skapa en minsta gemensam skyddsnivå för delägare, borgenärer och andra som träder i förbindelse med ett bolag. Direktiven behandlar två huvudgrupper av spörsmål, nämligen rent bolagsrättsliga frågor och frågor som avser redovisningen i företag.

Eftersom dagens företagssituation är mycket olik den som rådde vid direktivens tillkomst tillsatte kommissionen år 1999 en arbetsgrupp inom det s.k. SLIM initiativet (The Simpler Legislation for the Internal Market) med uppdrag att föreslå förenklings- och moderniseringsåtgärder beträffande det första och andra bolagsdirektiven. I september 2001 tillsatte kommissionen en expertgrupp bestående av nationella bolagsrättsliga experter med uppdrag att göra en allmän översyn av EU:s bolagsrättsliga lagstiftning och föreslå moderniseringsåtgärder. En slutrapport skulle lämnas hösten 2002.

Konkurrenskraftsrådet beslutade vid sitt sammanträde den 30 september 2002 att uppmana kommissionen att organisera ingående diskussioner om den förestående rapporten och snarast möjligt - i samråd med medlemsstaterna - utarbeta en handlingsplan för bolagsrätt som inbegriper företagsstyrning. Rådet förklarade att det avsåg att prioritera behandlingen av denna handlingsplan. Även Ekofin-rådet har visat betydande intresse för detta arbete.

Den 4 november 2002 lade den ovan nämnda expertgruppen fram sin slutrapport "A modern regulatory framework for company law in Europe". Rapporten är inriktad på en modernisering av europeisk bolagsrätt och företagsstyrning inom EU.

Europeiska rådet i Bryssel antog den 20 och 21 mars 2003 bl.a. en slutsats som innehöll begäran om en handlingsplan för bättre bolagslagsstiftning och företagsstyrning som skulle utarbetas av kommissionen med utgångspunkt i expertgruppens rapport. Med anledning härav överlämnade kommissionen den 21 maj 2003 ett meddelande till rådet och europaparlamentet - Modernare bolagsrätt och effektivare företagsstyrning i Europeiska unionen- Handlingsplan, KOM (2003) 284 slutlig.

I meddelandet förklarar kommissionen varför det europeiska regelverket för bolagsrätt och företagsstyrning måste moderniseras. De centrala politiska mål fastställs som bör ligga till grund för varje kommande initiativ på EU-nivå inom området. En handlingsplan med prioriteringar lämnas för planeringen av de olika åtgärder som bedöms nödvändiga på kort (tidsintervallet år 2003-2005), medellång (tidsintervallet år 2006-2008) och lång sikt (fr.o.m. år 2009). I planen anges vilka slag av lagstiftningsinstrument som bör användas och när åtgärderna senast skall vara genomförda. Samma dag lade kommissionen även fram förslag på tio prioriterade åtgärder för att förbättra räkenskapernas kvalitet och skydda investerare, IP, 03,715. De föreslagna prioriterade åtgärderna på revisionsområdet kompletterar kommissionens bredare handlingsplan på området bolagsrätt och företagsstyrning.

Innehållet i handlingsplanen bekräftades genom slutsatser som antogs av rådet i september 2003

Under år 1990 tillkallade regeringen en kommitté för att göra en översyn av aktiebolagslagen. Kommittén skulle bl.a. föreslå de lagändringar som erfordras med hänsyn till den pågående europeiska integrationen. Kommittén, som antog namnet Aktiebolagskommittén, har förutom sitt slutbetänkande avlämnat sex delbetänkanden. I början av år 2001 lämnade aktiebolagskommittén sitt slutbetänkande (SOU 2001:1) Ny aktiebolagslag. Arbetet har varit inriktat på att skriva en helt ny aktiebolagslag. En lagrådsremiss beslutades den 6 maj 2004 och enligt propositionsförteckningen planeras en proposition att avlämnas senast i december 2004.

I skrivelsen 1996/97:83 om Sverige och den inre marknaden gjorde regeringen bedömningen att arbetet med att utveckla gränsöverskridande associationsformer bör intensifieras. Se även lagutskottets betänkande 1996/97:LU15 s. 10-12.

I det följande redovisas läget beträffande rent bolagsrättsliga direktiv och direktivförslag. Vidare redovisas förslag till ett antal EG-förordningar på associationsrättens område. I förekommande fall lämnas också en redovisning för vilka anpassningar som erfordras i svensk lagstiftning. I ett särskilt avsnitt (avsnitt 3.2) behandlas de redovisningsrättsliga frågorna.

 

3.1.2 Första bolagsdirektivet (publicitetsdirektivet) - antaget ändringsförslag

Det första bolagsrättsliga direktivet uppställer krav på offentliggörande av uppgifter och handlingar rörande bolag. Det gäller bl.a. bolagsordning, styrelsemedlemmar, firmatecknare och redovisningshandlingar. Var och en skall genom dessa uppgifter och handlingar kunna skaffa sig en bild av ett bolag och dess verksamhet. Direktivets bestämmelser är i Sverige tillämpligt på aktiebolag.

Beträffande det första bolagsdirektivet föreslog SLIM-gruppen ett antal moderniseringsåtgärder. I juni 2002 lade kommissionen fram ett förslag om ändring av det första bolagsrättsliga direktivet, (Förslag till Europaparlamentets och Rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 68/151/EEG om krav på offentlighet i vissa typer av bolag, KOM(2002) 279 slutlig).

Direktivförslaget har slutligen antagits den 15 juli 2003, (2003/58/EG). Det huvudsakliga syftet med ändringsdirektivet är att förenkla och modernisera reglerna för hur uppgifter och handlingar rörande bolag skall offentliggöras samt underlätta för den som vill ta del av uppgifterna och handlingarna. Framför allt innebär det att uppgifter och handlingar i större utsträckning kommer att kunna hanteras i elektronisk form och att det kommer att vara möjligt att registrera och få ut registeruppgifter på annat språk än det officiella språket där bolagets handlingar är registrerade. Ändringsdirektivet skall genomföras senast den 31 december 2006.

Förslag till genomförande av vissa bestämmelser i direktivet lämnas i Ds (2003:42) Elektroniskt kungörande. För genomförande av resterande bestämmelser i direktivet kommer Justitiedepartementet att under innevarande höst remittera en promemoria om elektronisk ingivning av ärenden om företagsregistrering.

3.1.3 Andra bolagsdirektivet (kapitaldirektivet) - aviserat ändringsförslag

Det andra bolagsdirektivet, som antogs av rådet den 13 december 1976, om bildande av aktiebolag och om bevarande och ändring av dessas kapital är en av hörnstenarna i europeisk bolagsrätt. Genom det fastställs ett lägsta lagstadgat kapital för aktiebolag. Vidare innehåller det ett antal detaljerade bestämmelser som syftar till att skydda aktieägare och borgenärer som bl.a. är tillämpliga på bolagsbildningen, utdelningen till aktieägarna, förvärv av egna aktier samt ökning eller minskning av kapitalet.

Beträffande det andra bolagsdirektivet presenterade SLIM-gruppen flera moderniseringsförslag. Den bolagsrättsliga expertgruppen ansåg att de flesta av SLIM-gruppens förslag verkligen var värda att genomföra. Expertgruppen lade dessutom fram några ytterligare förslag som syftade till att modernisera det andra bolagsdirektivet.

I handlingsplanen för modernare bolagsrätt och effektivare företagsstyrning i EU anför kommissionen att den anser att förenklingar av direktivet utifrån SLIM-gruppens rekommendationer kompletterade med den bolagsrättsliga expertgruppens förslag skulle bidra väsentligt till att främja företagens effektivitet och konkurrenskraft utan att försämra skyddet för aktieägare och borgenärer. Ett förslag till ändring av det andra bolagsdirektivet med denna inriktning betraktas därför av kommissionen som en prioritet på kort sikt. Kommissionen kommer vidare på medellång sikt att inleda en översyn av genomförbarheten av en alternativ ordningen för bevarande av kapital.

Kommissionen väntas lämna ett förslag till direktiv under år 2004.

 

3.1.4 Tredje bolagsdirektivet (fusionsdirektivet) - aviserat ändringsförslag

Det tredje bolagsdirektivet antogs år 1978. Den bolagsrättsliga expertgruppen lämnade vissa rekommendationer i fråga om omstruktureringsåtgärder som bl.a. gäller att vissa av de krav som för närvarande uppställs enligt tredje och sjätte bolagsdirektiven bör lindras i specifika fall där de är överflödiga.

Enligt handlingsplanen anser kommissionen att den förenkling av omstrukturerings- åtgärder som eftersträvas genom den bolagsrättsliga expertgruppens förslag är önskvärda förutsatt att nödvändiga skyddsåtgärder vidtas. Kommissionen har noterat att en sådan förenkling inte har uppfattats som en omedelbar prioritet av expertgruppen och avser därför att vidta nödvändiga åtgärder på medellång sikt.

 

3.1.5 Femte bolagsdirektivet (strukturdirektivet) - tillbakadraget direktivförslag

När det gäller bolagens organisation föreligger klara skillnader i lagstiftningen medlemsländerna emellan. Det är därför inte någon tillfällighet att det förslag till bolagsdirektiv som föranlett den mest intensiva och omfattande debatten bland medlemsstaterna är förslaget till ett femte bolagsdirektiv, det s.k. strukturdirektivet. Med förebild i den tyska lagstiftningen föreslog kommissionen år 1972 (O.J. 72/C 131/49) bl.a. att alla aktiebolag skulle ha en dualistisk organisation med ett lednings- och ett kontrollorgan och att arbetstagarna skulle garanteras representation i kontrollorganet. Förslaget mötte starkt motstånd främst från Storbritannien men också från andra medlemsstater där aktiebolaget har en monistisk organisation.

År 1983 framlade kommissionen ett nytt förslag (O.J. 83/C 240/2) som innebar en möjlighet för medlemsstaterna att dels välja mellan den dualistiska och den monistiska organisationsformen, dels själva besluta om formerna för arbetstagarnas inflytande.

Förslaget till femte direktivet upptar också bestämmelser om aktiers röstvärde. På förslag av kommissionen år 1990 (O.J. 91/C 007/4) och 1991 (O.J. 91/C 321/9) föreskriver direktivet i denna del att varje aktie skall ha en röst, men att den nationella lagstiftningen får medge att bolagen emitterar rösträttslösa preferensaktier motsvarande högst femtio procent av totalantalet aktier i bolaget. Stamaktier med olika röstvärde tillåts däremot inte. Förslaget har mött starkt motstånd främst i Danmark.

Kommissionen drog i december 2001 tillbaka förslaget till ett femte bolagsdirektiv. Det avgörande skälet till att direktivförslaget drogs tillbaka var att den senaste bolagsrättsliga utvecklingen ansågs ha minskat dess betydelse och att harmoniseringsbehovet blivit större inom andra områden.

 

3.1.6 Sjätte bolagsdirektivet (fissionsdirektivet) - aviserat ändringsförslag

Det sjätte bolagsdirektivet antogs år 1982. Redan i det tredje bolagsdirektivet rörande nationella fusioner upptogs kortfattade bestämmelser om s.k. fission, dvs. en uppdelning av ett bolag i ett eller flera bolag. En utförlig reglering kom emellertid till stånd först genom det år 1982 utfärdade sjätte bolagsdirektivet, kallat fissionsdirektivet. Detta direktiv skiljer sig dock från fusionsdirektivet i det väsentliga avseendet att en anpassning till dess krav är nödvändig endast i medlemsstater som i sin bolagslagstiftning upptar regler om fission. Direktivet kräver inte att sådana regler införs i lagstiftningen.

Den bolagsrättsliga expertgruppen lämnade vissa rekommendationer i fråga om omstruktureringsåtgärder som bl.a. gäller att vissa av de krav som för närvarande uppställs enligt sjätte och tredje bolagsdirektiven bör lindras i specifika fall där de är överflödiga.

Enligt handlingsplanen anser kommissionen att den förenkling av omstrukturerings- åtgärder som eftersträvas genom den bolagsrättsliga expertgruppens förslag är önskvärda förutsatt att nödvändiga skyddsåtgärder vidtas. Kommissionen har noterat att en sådan förenkling inte har uppfattats som en omedelbar prioritet av expertgruppen och avser därför att vidta nödvändiga åtgärder på medellång sikt.

Aktiebolagslagskommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 2001:1 s.271 f) föreslagit att delning av aktiebolag bör regleras särskilt. En sådan reglering skulle utgöra ett komplement till fusionsreglerna och underlätta önskvärda omstruktureringar av näringslivet. Uttryckliga lagregler ökar dessutom rättssäkerheten för bolagets aktieägare och borgenärer vid en delning av bolaget.

 

3.1.7 Nionde bolagsdirektivet (relationer inom företagsgrupper) - utkast

Ett utkast till nionde bolagsrättsdirektiv om förvaltning av företagsgrupper i vilka ett aktiebolag ingår som dotterbolag distribuerades av kommissionen för samråd i december 1984. Enligt motiveringen till detta utkast till direktiv syftade det till att skapa ramar för en sund förvaltning av företagsgrupper som samtidigt säkerställer ett tillfredsställande skydd av intressen som påverkas av gruppens verksamhet. Sådana rättsliga ramar, anpassade till företagsgruppernas särskilda förhållanden, ansågs saknas i de flesta medlemsstaternas rättsordningar.

Expertgruppen på hög nivå för bolagsrätt påpekade att företagsgrupper - som i dag är vanligen förekommande i många medlemsländer - bör betraktas som en legitim modell för affärsverksamhet, men att de på olika sätt kan medföra specifika risker för aktieägare och borgenärer. Gruppens inställning var att det inte fanns något behov av att återuppta arbetet med utkastet till ett nionde direktiv om relationer inom företagsgrupper eftersom det inte föreföll nödvändigt att inrätta ett självständigt rättsligt organ med specifik inriktning på företagsgrupper. Gruppen ansåg dock att enskilda problem borde behandlas genom specifika bestämmelser på tre områden, nämligen finansiell och icke-finansiell information, genomförande av en företagsgruppspolicy och pyramider.

Kommissionen anser det önskvärt att ytterligare initiativ tas i syfte att i nödvändig utsträckning förbättra den finansiella och icke finansiella information som offentliggörs av företagsgrupper i de fall då moderbolaget inte är börsnoterat. Eftersom insynen ses som det viktigaste området för åtgärder som gäller företagsgrupper, börsnoterade eller ej, betraktar kommissionen sådana ytterligare åtgärder som en prioritet på kort sikt.

Vidare anser kommissionen att det bör krävas att medlemsstaterna fastställer en rambestämmelse för företagsgrupper som möjliggör att de som deltar i ledningen av ett bolag som ingår i en företagsgrupp antar och genomför en samordnad policy för gruppen. Detta under förutsättning att det finns ett effektivt skydd för bolagets borgenärers intressen och att det har gjorts en rimlig avvägning mellan fördelar och nackdelar i ett längre tidsperspektiv för bolagets aktieägare. Kommissionen ser införandet av en sådan bestämmelse som ett viktigt steg på vägen mot bättre effektivitet och konkurrenskraft för företagen men vill betona att tillfredsställande skyddsåtgärder måste utformas noggrant. Ett direktiv på området kommer därför att läggas fram på medellång sikt.

Pyramider, som expertgruppen för bolagsrätt definierar som kedjor av holdingbolag där den slutliga kontrollen kan baseras på en liten total investering på grund av att minoritetsägande förekommer i stor utsträckning, ger upphov till flera problem som orsakas av bristen på insyn. Kommissionen påpekar att införandet av ett krav på årligt offentliggörande av en berättelse om företagsstyrning (se avsnitt 3.1.18) tillsammans med antagandet av det trettonde direktivet om uppköpserbjudanden (se avsnitt 3.1.9) leder till en första väsentlig förbättring på detta område. Kommissionen anser det även nödvändigt att ytterligare granska riskerna med missbruk av pyramider. Därvid kommer kommissionen att beakta behovet av att undvika oskäliga begränsningar av företagens frihet att välja en lämplig organisationsform. Kommissionen avser därför att inhämta ett expertutlåtande i denna fråga från Europeiska värdepapperstillsynskommittén.

 

3.1.8 Tionde bolagsdirektivet (gränsöverskridande fusioner) - förslag

Med gränsöverskridande fusion avses i det följande en fusion mellan två företag som lyder under två olika staters lagar.

Kommissionen lade år 1984 fram ett förslag till rådets tionde direktiv om gränsöverskridande fusioner av aktiebolag och andra bolag med begränsat ansvar (EGT C 23, 25.1.1985, s.11). Förslaget kom dock aldrig att antas av rådet och Europaparlamentet, bl.a. på grund av svårigheterna att finna en lösning på frågan om arbetstagarnas inflytande i bolagens beslutsfattande organ. År 2001 drog kommissionen tillbaka förslaget i avsikt att lägga fram ett nytt förslag som byggde på den senaste utvecklingen inom gemenskapsrätten. Sedan rådet i oktober 2001 hade enats om en stadga för europabolag - och därvid även hade funnit en lösning på frågan om arbetstagarinflytande - kunde arbetet med ett nytt förslag till direktiv om gränsöverskridande fusioner mellan bolag återupptas.

Kommissionen lade i november 2003 fram ett nytt förslag till europaparlamentets och rådets direktiv om gränsöverskridande fusioner av aktiebolag och andra bolag med begränsat ansvar, KOM(2003) 703 slutlig. Det aktuella förslaget skiljer sig från 1984 års förslag i huvudsak när det gäller tillämpningsområdet och i fråga om arbetstagarnas medverkan i de beslutsfattande organen. Ursprungsförslaget omfattade enbart aktiebolag. I det nu aktuella förslaget utökas tillämpningsområdet till att omfatta alla bolag med begränsat ansvar; enligt en samstämmig definition i medlemsstaterna kännetecknas sådana bolag av att de är juridiska personer som har tillgångar som uteslutande svarar för bolagets skulder. I fråga om arbetstagarinflytandet har förordningen och direktivet om europabolag kunnat bidra till en lösning.

Förslaget är i huvudsak riktat till de företag som inte är intresserade av att bilda ett europabolag och i synnerhet till små och medelstora företag. Den grundprincip som enligt förslaget skall styra förfarandet vid gränsöverskridande fusioner är att ett sådant förfarande i varje medlemsstat skall regleras av samma principer och villkor som inhemska fusioner, om inte något annat sägs i direktivet och således är motiverat av fusionens gränsöverskridande natur. Samma sak skall gälla i fråga om skyddet för borgenärer, minoritetsägare och arbetstagare i fråga om andra rättigheter än medverkan i bolagets beslutsfattande organ.

Direktivförslaget behandlas för närvarande i en rådsarbetsgrupp. Ambitionen är att arbetet skall vara avslutat i november 2004.

Det finns inte några regler i svensk rätt om gränsöverskridande fusioner av aktiebolag och andra bolag med begränsat ansvar. Det går därför i dag inte att genomföra en fusion - i ordets rättsliga bemärkelse - mellan ett svenskt och ett utländskt bolag. Ett antagande av förslaget skulle kräva ny svensk lagstiftning.

 

3.1.9 Trettonde bolagsdirektivet (offentliga uppköpserbjudanden) - nytt direktiv

Den markant ökade aktiviteten på världens aktiemarknader under 1980-talet och de tendenser som då också kunde skönjas till en våg av företagsköp i Europa föranledde kommissionen att år 1989 lägga fram ett direktivförslag om offentliga uppköpserbjudanden (KOM (88) 823 - SYN 186) - det s.k. övertagandedirektivet. Året därpå framlades ett förslag om vissa tillägg till detta förslag (KOM (90) 416 - SYN 186). Syftet med ett direktiv i ämnet är framför allt att åstadkomma ett skydd för en aktieägarminoritet mot vilka sådana erbjudanden om uppköp av aktier riktas. Med utgångspunkten att alla aktieägare i samma ställning skall behandlas lika upptog förslaget regler om bl.a. erbjudandeplikt vid innehav av viss röstandel, utformningen av uppköpserbjudanden och målföretagets agerande under budperioden. Erbjudandeplikt innebär närmare bestämt att den som erbjuder sig att köpa upp en så stor del av andelarna i bolaget att hans delägande kommer att överskrida en viss gräns, är skyldig att erbjuda sig att förvärva även de återstående andelarna.

Det är särskilt frågan om s.k. erbjudandeplikt som varit kontroversiell. Rådet och Europaparlamentet möttes i en förlikningskommitté den 6 juni 2001 och nådde då en överenskommelse om direktivet. Därefter hade båda institutionerna sex veckor på sig att bekräfta denna överenskommelse. I parlamentet krävdes absolut majoritet av de röstande. Parlamentet förkastade den 4 juli 2001 förslaget, varför direktivet inte kunnat antas. Kommissionen beslöt då att utvidga den redan tillsatta bolagsrättsliga expertgruppens mandat till att även omfatta de frågor som Europaparlamentet funnit särskilt problematiska.

I oktober 2002 återkom kommissionen med ett nytt direktivförslag om uppköpserbjudanden (COM (2002) 534 slutlig). I förslaget regleras formerna för offentliga uppköpserbjudanden avseende aktier i noterade bolag. Syftet med direktivet är i första hand att garantera aktieägarna i det bolag som är föremål för ett uppköpserbjudande (målbolaget) en rättvis och rimlig behandling. Samtidigt skall direktivet möjliggöra sunda omstruktureringar på marknaden för noterade bolag.

Under förhandlingarnas gång visade det sig vara svårt att få tillräckligt stöd för kommissionens förslag. Många medlemsstater lade fram olika kompromissförslag. Efter många års förhandlingar enades rådet och Europaparlamentet i april 2004 om ett direktiv om uppköpserbjudanden, 2004/25/EG.

I direktivet finns bl.a. regler om förfarandet för uppköpserbjudanden och om tillsynen över sådana erbjudanden. Vidare finns regler om bl.a. budplikt. Dessa regler innebär att den person som genom förvärv skaffar sig kontroll över ett bolag skall vara skyldig att lämna ett anbud riktat till övriga värdepappersinnehavare avseende förvärv av hela deras innehav till ett skäligt pris. Där finns också regler om att den som efter ett uppköpserbjudande har förvärvat en viss andel av aktierna skall ha rätt att lösa in återstående minoritetsaktier.

Direktivet innebär en minimiharmonisering. Det står således medlemsstaterna fritt att införa mer långtgående regler än de som följer av direktivet.

I Sverige finns, med undantag för skyldigheten att upprätta prospekt vid erbjudanden, 2 kap. 3 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, inte några lagregler som reglerar offentliga uppköpserbjudanden.

Näringslivets Börskommitté (NBK) utfärdade år 1971 en rekommendation om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden. Rekommendationen, som har reviderats vid flera tillfällen, innehåller bestämmelser om förfarandet, om vilka åtgärder som får vidtas och vilken information som skall lämnas i samband med ett offentligt uppköpserbjudande samt om budplikt. Dessa bestämmelser överensstämmer i väsentliga delar med motsvarande bestämmelser i direktivförslaget. Direktivet innehåller emellertid också flera bestämmelser som saknar direkt motsvarighet i NKB:s regler.

Rekommendationen är en del av det avtal med Stockholmsbörsen som ett bolag måste underteckna för att kunna få sina aktier noterade på börsen. Följaktligen omfattas alla börsbolag av rekommendationen samt börsens sanktioner.

Regeringen beslutade i mars 2004 att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till hur direktivet om uppköpserbjudanden skall genomföras i svensk rätt (dir. 2004:38). Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 april 2005.

 

3.1.10 Fjortonde bolagsdirektivet (överförande av säte från en medlemsstat till en annan) - aviserat förslag

En fråga som har avhandlats i den europeiska bolagsrättsliga debatten har varit möjligheterna för ett bolag att förlägga sitt faktiska säte till en annan stat. Kommissionen höll före sommaren 1997 ett samrådsmöte med medlemsstaterna angående ett utkast till ett fjortonde direktiv som behandlar frågan om flyttning av säte. Kommissionen lade därefter under år 1999 fram ett utkast till direktiv om gränsöverskridande sätesförläggning. Utkastet innehåller bestämmelser för det formella förfarandet vid gränsöverskridande sätesförläggning och ålade medlemsstaterna att se till att en sätesförläggning var möjlig, utan krav på upplösning och nybildande av bolaget i fråga.

I avsaknad av lagstiftning om flyttande av säte över nationsgränserna är en sådan åtgärd för närvarande omöjlig eller kräver komplicerade juridiska arrangemang. Detta beror på att lagstiftningen i medlemsstaterna inte skapar de nödvändiga möjligheterna, och när ett överförande är möjligt genom samtidig tillämpning av nationella rättsordningar uppstår ofta konflikter på grund av att olika kriterier för affärsförbindelser tillämpas i medlemsstaterna. Mot denna bakgrund redovisar kommissionen i handlingsplanen för modernare bolagsrätt och effektivare företagsstyrning i EU att den anser att lagstiftningsarbete krävs på detta område om etableringsrätten skall kunna genomföras på det sätt som avses i fördraget. Kommissionen avser att på kort sikt lägga fram förslag till bl.a. ett fjortonde bolagsdirektiv om överförande av säte från en medlemsstat till en annan.

En uppgift som avses att lösas genom ett sådant förslag är de svårigheter som gäller styrelsens sammansättning och de anställdas deltagande. Av denna anledning välkomnar kommissionen antagandet i oktober 2001 av stadgan för Europabolag som öppnar vägen för lovande utsikter för lösningen av liknande frågor i det fjortonde direktiven.

Kommissionen väntas lämna ett förslag till ett fjortonde bolagsdirektiv under år 2004.

 

3.1.11 Förordning om Europabolag

I oktober 2001 antogs rådets förordning (EG) nr 2157/2001 om stadga för europabolag samt ett därtill knutet direktiv om arbetstagarinflytande i sådana bolag. Förordningen träder i kraft den 8 oktober 2004.

Under våren 2004 avlämnade regeringen en proposition med förslag till en lag om europabolag (prop. 2003/04:112). Lagförslaget innehöll bestämmelser som kompletterar EG-förordningen om europabolag i frågor där denna delegerar normgivningsmakten till medlemsstaterna eller där regeringen annars bedömde det lämpligt att införa svenska regler vid sidan av förordningens regler. Därutöver föreslogs vissa ändringar i aktiebolagslagen m.fl. lagar. Lagutskottet biföll i sitt betänkande regeringens förslag och riksdagen följde utskottet (bet. LU26, rskr. 225). Lagstiftningen träder i kraft den 8 oktober 2004, dvs. samma dag som EG-förordningen träder i kraft.

 

3.1.12 Europeiskt privat aktiebolag - aviserat arbete

Den bolagsrättsliga expertgruppen pekade i sin slutrapport på att europabolaget inte motsvarar alla förväntningar från särskilt de små- och medelstora företagen. Expertgruppen hänvisade till utarbetandet på privat initiativ av förslag till ett europeiskt privat aktiebolag som skulle bli en ny rättslig form på EU-nivå och huvudsakligen vara avsett för att tillgodose de små och medelstora företagens behov när de är verksamma i fler än en medlemsstat. Detta initiativ har rönt omfattande intresse och stöd, inte bara från den privata sektorn, utan även från Ekonomiska och sociala kommittén.

Expertgruppen påpekade dock att den första prioriteten borde vara att anta det tionde bolagsdirektivet om fusioner över nationsgränserna som förväntas uppfylla ett av de syften som anförts som motiv för det europeiska privata aktiebolaget (se avsnitt 3.1.8). Av detta skäl och med hänvisning till att ett antal frågor måste lösas (t.ex. skatte- och medbestämmandefrågor) ansåg expertgruppen att kommissionen bör inleda en genomförbarhetsstudie innan kommissionen beslutar att lägga fram något formellt förslag.

I handlingsplanen redovisar kommissionen att den anser att en genomgång av fördelarna och nackdelarna med införandet av en stadga för europeiska privata aktiebolag kan göras oberoende av de framsteg som det tionde bolagsdirektivet förväntas medföra. Kommissionen kommer därför att inleda en genomförbarhetsstudie på kort sikt i syfte att överlämna ett förslag till stadga för europeiska privata aktiebolag på medellång sikt. Syftet med genomförbarhetsstudien är att utvärdera de fördelar och problem som skulle bli följden av en eventuell europeisk rättslig status för små och medelstora företag som syftar till att underlätta deras internationalisering. Därför bör en ingående analys ingå i studien av de rättsliga, skattemässiga och socialpolitiska ordningar som är av betydelse för de små och medelstora företagen i medlemsstaterna.

 

3.1.13 Förordning om europeiska kooperativa föreningar

I juli 2003 antogs rådets förordning (EG) nr 1435/2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar). Ett europakooperativ är en särskild europeisk associationsform för gränsöverskridande kooperativ verksamhet. Till förordningen har kopplats ett särskilt direktiv om arbetstagarinflytande i sådana associationer, direktiv 2003/72/EG. Förordningen träder i kraft i augusti 2006.

Huvudsyftet med förordningen är att ett europakooperativ skall kunna inrättas av fysiska personer bosatta i olika medlemsstater eller av rättsliga enheter som är etablerade i enlighet med olika länders lagstiftning. Förordningen kommer även att göra det möjligt att inrätta ett europakooperativ genom fusion av två befintliga kooperativ, eller genom omvandling av ett nationellt kooperativ till den nya formen utan att det först avvecklas, om det kooperativet har sitt säte och huvudkontor i en medlemsstat och en driftsenhet eller ett dotterföretag i en annan medlemsstat.

Inom Justitiedepartementet pågår ett arbete med en departementspromemoria där förslag lämnas till lagstiftning som skall komplettera EG-förordningen. Avsikten är att promemorian skall remitteras under våren 2005.

 

3.1.14 Förordning om europeiska föreningar - förslag

Kommissionen lade i början av 1990-talet fram ett förslag till en förordning om europeiska föreningar, KOM(91)273 slutlig. Förslaget behandlades i rådet fram till mitten av 1990-talet. Därefter lades arbetet åt sidan i avvaktan på förhandlingarna om det parallella förslaget till förordning om europabolag. Hösten 2000 skedde ett genombrott i dessa förhandlingar vilket ledde till att rådet i oktober 2001 kunde anta förordningen om europabolag. Därefter har rådet också nått enighet kring en förordning om europakooperativ. Mot den bakgrunden har nu arbetet med europaföreningar återupptagits och kommissionen har lagt fram ett ändrat förslag till rådets förordning om stadga för europeiska föreningar (EA-föreningar).

Förslaget innebär att det skall införas en ny associationsform, "europaförening", som närmast torde vara att jämställa med en ideell förening. Europaföreningsformen är avsedd för icke vinstsyftande verksamhet inom områden såsom utbildning, kultur, socialt arbete och utvecklingsbistånd. Tanken är att denna associationsform, liksom europabolaget och europakooperativet, delvis skall regleras av europeisk rätt. I första hand skall detta ske genom bestämmelser i förordningen. Till förordningen skall kopplas ett direktiv om arbetstagarinflytandet i europaföreningar.

Förordningen skall tillämpas endast på europaföreningar och innebär alltså inte någon harmonisering av nationell lagstiftning för andra typer av föreningar. Förordningen förutsätter dock att förordningen skall fyllas ut av nationella bestämmelser för "föreningar eller icke-vinstdrivande organisationer bildade i den medlemsstat där föreningen har sitt säte". För svensk del torde det innebära att många av de rättsregler som gäller för svenska ideella föreningar skall tillämpas också på europaföreningar med säte här i landet.

I Sverige finns inte någon särskild associationsrättslig lagstiftning om ideella föreningar. Det finns därför inte några lagbestämmelser att falla tillbaka på i de delar där förordningen hänvisar till nationell rätt. Det är osäkert om detta innebär att Sverige behöver införa särskilda lagregler för europaföreningar eller om det är tillräckligt med den praxis och sedvänja som gäller för svenska ideella föreningar. Viss kompletterande lagstiftning kommer under alla förhållanden att vara nödvändig, bl.a. när det gäller registrering av europaföreningar.

Sverige har hittills haft inställningen att regler om europeiska föreningar bör införas endast om det finns ett klart uttalat behov av det. Det har inte framkommit att det finns något sådant behov. Sverige har inte några lagregler om ideella föreningar och anser att denna ordning fungerar väl. Sverige är mot den bakgrunden tveksamt till förordningsförslaget.

Bland medlemsstaterna har det hittills funnits olika meningar om huruvida en europeisk associationsform av detta slag behövs. Flera medlemsstater har, liksom Sverige, uttryckt tveksamhet till behovet av europaföreningar.

Enligt kommissionens handlingsplan avser kommissionen att aktivt stödja det lagstiftningsförfarande som inletts.

 

3.1.15 Förordning om ömsesidiga bolag - förslag

Här är fråga om förslag till ytterligare en förordning om en gränsöverskridande associationsform. För svenskt vidkommande kan antas att förordningen kommer att få betydelse på försäkringsområdet.

I avvaktan på en lösning av frågan om arbetstagarnas inflytande i de gränsöverskridande associationerna behandlades förslaget till förordning om ömsesidiga bolag under hösten 1996 i en rådsarbetsgrupp.

I kommissionens handlingsplan redovisas att så snart enighet uppnåtts kring förslaget om en europeisk förening så kommer nödvändig uppmärksamhet att ägnas förslaget om ett europeiskt ömsesidigt bolag.

 

3.1.16 Förordning om europeiska stiftelser - aviserat förslag

I handlingsplanen redovisar kommissionen att vad gäller det eventuella utarbetandet av ett förslag till en förordning om europeiska stiftelser avser kommissionen att, innan den beslutar att överlämna ett förslag, inleda en undersökning i syfte att ingående bedöma genomförbarheten av en sådan stadga. Denna bedömning måste ske med beaktande av erfarenheterna av antagandet och tillämpningen av andra europastadgar. Den bör därför lämpligen genomföras på medellång sikt.

 

3.1.17 Företagsstyrning

Företagsstyrning (corporate governance), som kan definieras på flera sätt, betraktas vanligen som det system som används för ledningen och kontrollen av ett företag. Företagsstyrning är således ett mycket vitt begrepp och som exempel på frågeställningar som ryms inom begreppet kan nämnas

  • rollfördelningen mellan styrelse, verkställande direktör och aktieägare,
  • företagets redovisning och revisorernas roll,
  • näringslivets ägarstruktur och förutsättningarna för ägarstyrning,
  • företagsledningens förmåner samt
  • formerna för regleringen av aktiemarknaden (lagstiftning och självreglering).

Bland de rättsområden som berörs kan nämnas aktiebolagsrätt, börsrätt samt regler om redovisning och revisorer. De initiativ som tas inom EU i fråga om företagsstyrning kan alltså komma att påverka den svenska lagstiftningen och näringslivets självreglering på en mängd områden.

Frågor om hur företag styrs har under senare tid ägnats stor uppmärksamhet internationellt, bl.a. inom OECD och EU. Kommissionens bolagsrättsliga expertgrupp hade bl.a. till uppgift att utreda frågan om företagsstyrning.

I kommissionens handlingsplan behandlas bl.a. allmänna företagsstyrningsfrågor i ljuset av bl.a. Enronaffären, frågor om aktieägares rättigheter inklusive möjligheten till gränsöverskridande röstning och virtuella bolagsstämmor, frågor om omstrukturering och flyttning av företag, nya europeiska företagsformer såsom ett europeiskt privat aktiebolag, samt reformerade kapitalskyddsregler.

Kommissionen föreslår bl.a. ett krav på att noterade bolag tar in en särskild redogörelse i årsredovisningen för bolagets regler och principer för företagsstyrning, krav på noterade bolag att säkerställa att beslut i frågor om nominering och arvodering av företagsledningen samt i revisionsfrågor fattas av självständiga befattningshavare, en möjlighet för noterade bolag att välja mellan en monistisk (styrelse) och dualistisk (styrelse+tillsynsorgan) ledningsstruktur, krav på redovisning av förmåner till företagsledningen och av företagets principer för arvodering, krav på noterade bolag att tillhandahålla information för aktieägarna elektroniskt samt att möjliggöra elektronisk kommunikation med bolaget och röstning på distans, inrättande av en fast samverkansstruktur - European Corporate Governance Forum - för att samordna medlemsstaternas åtgärder på corporate governance-området, samt en undersökning av konsekvenserna av en metod som syftar till att uppnå fullständig aktieägardemokrati genom principen en aktie - en röst åtminstone för börsnoterade företag.

Kommissionen föreslår inte någon gemensam europeisk "corporate governance-kod" men uttalar att en tillfredsställande samordning på EU-nivå av de nationella företagsstyrningskoderna bör säkerställas.

Den svenska inställningen är att det är viktigt att få till stånd en diskussion av frågor om företagsstyrning på europeisk nivå. Dessa frågor prioriteras högt av Sverige på det nationella planet och bör ges hög prioritet även inom EU. Sverige anser vidare att handlingsplanen i huvudsak fokuserar på rätt saker och att det finns anledning för kommissionen att gå vidare i den riktning som handlingsplanen anger. Dock anser Sverige att en del av handlingsplanens punkter primärt är relevanta i anglo-amerikanska rättssystem och att en viss försiktighet är påkallad när det gäller att överföra sådana rekommendationer till skandinaviska/kontinentaleuropeiska förhållanden. Sverige förutsätter att de åtgärder som vidtas på företagsstyrningsområdet framöver är inriktade på att etablera europeiska miniminivåer. Det är inte acceptabelt att de medlemsstater som har kommit längre än andra på detta område tvingas att backa till följd av en EU-harmonisering.

Kommissionen har aviserat ett förslag till rekommendationer på området för företagsstyrning, bl.a. i fråga om ersättning till företagsledningar, under andra halvåret 2004.

I sammanhanget bör också uppmärksammas att företagsstyrning nu finns med bland OECD:s prioriterade verksamhetsområden. Organisationen har beslutat att se över sina principer för företagsstyrning från 1999 i syfte att anta en moderniserad version av principerna under 2004. Kommissionen deltar aktivt i detta arbete.

Liknande frågor har behandlats i Förtroendekommissionens arbete. Kommissionen tillsattes av regeringen i september 2002 för att granska förtroendeskadliga företeelser inom det svenska näringslivet, (dir. 2002:115 och dir. 2003:115). Den har bl.a. haft till uppgift att etablera en dialog med näringslivets ägare och företrädare om dagens situation när det gäller förtroendet för näringslivet och att granska om det förekommer förtroendeskadliga företeelser inom det svenska näringslivet och, i så fall, kartlägga dessa. I kommissionens uppdrag ingick vidare att analysera behovet av åtgärder som kan stärka och säkerställa förtroendet för det svenska näringslivet samt att bedöma om lagstiftning, offentlig reglering och näringslivets eget regelverk behöver förändras samt föreslå de åtgärder som bedöms nödvändiga.

Kommissionen har i april 2004 redovisat sitt arbete i betänkandet (SOU 2004:47) Näringslivet och förtroendet. Av särskilt intresse i detta sammanhang är det förslag till en särskild svensk företagsstyrningskod som tagits fram av en till kommissionen knuten arbetsgrupp. Förslaget presenteras i betänkandet (SOU 2004:46) Svensk kod för bolagsstyrning. Förslagen är för närvarande föremål för remissbehandling.

Vidare bör också nämnas att Justitiedepartementet under hösten 2004 kommer att remittera en promemoria där frågor om beslut om och redovisning av förmåner till företagsledningen behandlas.

 

3.2 Redovisning m.m.

3.2.1 Inledning

Inom EG har det utfärdats flera direktiv som behandlar frågor om företagens redovisning. Direktiven har till syfte att inom gemenskaperna skapa en minsta gemensam skyddsnivå för delägare, borgenärer och andra som träder i förbindelse med ett företag.

Det fjärde bolagsrättsliga direktivet (78/660/EEG) innehåller bestämmelser om årsbokslut och förvaltningsberättelse (vad som i Sverige brukar kallas årsredovisning) i aktiebolag och vissa handelsbolag. Direktivet syftar bl.a. till att uppställa likvärdiga minimikrav på den ekonomiska information som företagen skall låta allmänheten ta del av.

Det sjunde bolagsrättsliga direktivet (83/349/EEG) behandlar skyldigheten för de ovan nämnda företagen att upprätta en sammanställd redovisning och en sammanställd förvaltningsberättelse (vad som i Sverige brukar benämnas koncernredovisning). Syftet med direktivet är att uppställa krav på likvärdig information om koncerner så att intressenter lättare skall kunna bedöma dels koncernens ställning och resultat, dels de ekonomiska banden mellan koncernföretagen.

Även det elfte bolagsrättsliga direktivet (89/666/EG) om krav på offentlighet i filialer, som har öppnats i en medlemsstat av vissa bolagsformer som lyder under lagstiftningen i en annan stat, innehåller bestämmelser om redovisning. Direktivet ställer krav på att bolag som lyder under en medlemsstats lagstiftning och öppnar filial i en annan medlemsstat skall offentliggöra bl.a. vissa räkenskapshandlingar i den andra staten. Syftet med detta är att ge tredje man samma skydd oavsett om ett bolag väljer att etablera sig i en medlemsstat genom ett dotterföretag eller genom en filial.

Särskilda direktiv har antagits om årsbokslut och sammanställd redovisning för kreditinstitut och värdepappersbolag samt för försäkringsföretag (bankredovisningsdirektivet respektive försäkringsredovisningsdirektivet).

Innehållet i redovisningsdirektiven har ändrats vid ett flertal tillfällen. År 1999 genomfördes vissa ändringar i bl.a. det fjärde bolagsrättsliga direktivet. Ändringarna innebär att de gränsvärden som gäller för vissa förenklade regler för mindre företag har höjts. År 2001 ändrades de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven samt bankredovisningsdirektivet så att vissa finansiella tillgångar och skulder kan värderas till verkligt värde. Syftet med direktivet var att möjliggöra en tillämpning av en viss internationell redovisningsstandard.

I syfte att anpassa den svenska lagstiftningen på redovisningsområdet till EG-direktiven antog riksdagen hösten 1995 ny redovisningslagstiftning för bl.a. aktiebolag och vissa handelsbolag (prop. 1995/96:10, bet. 1995/96:LU4). Den nya lagstiftningen omfattar tre nya lagar - årsredovisningslagen (1995:1554), lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag samt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag - samt ändringar i bl.a. aktiebolagslagen och bokföringslagen. Årsredovisningslagen skall, med undantag för finansiella företag som skall tillämpa lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag respektive lagen om årsredovisning i försäkringsföretag, tillämpas av samtliga företag som är skyldiga att avsluta den löpande bokföringen med en årsredovisning. De nya årsredovisningslagarna innehåller bestämmelser om företagens offentliga redovisning, dvs. om årsredovisning. Bestämmelser om företagens icke-offentliga redovisning, dvs. om löpande bokföring och arkivering, finns i bokföringslagen (1999:1078). Den lagen skall tillämpas av alla näringsidkare oavsett i vilken form verksamheten bedrivs och oavsett verksamhetens art. I detta sammanhang är av särskilt intresse att regeringen i propositionen till en ny bokföringslag (prop. 1998/99:130) - mot bakgrund av vad som gäller i andra EU-länder - aviserat en allmän översyn av förekommande gränsvärden i redovisningslagstiftningen i samband med en framtida utvärdering av den nya lagstiftningen.

Inom Justitiedepartementet pågår ett arbete som syftar till att göra t.ex. bestämmelser om när bokföringsskyldighet inträder mera enhetliga och överskådliga. Resultatet av detta arbete avses att redovisas i en departementspromemoria under hösten 2004.

Såväl bokföringslagen som de tre årsredovisningslagarna är ramlagar och skall, inom de ramar som lagreglerna anger, kompletteras med annan normgivning. Detta kommer till uttryck genom bestämmelser om att den bokföringsskyldige har att iaktta god redovisningssed (se 4 kap. 2 § BFL och 2 kap. 2 § ÅRL). God redovisningssed har i förarbetena till bokföringslagen (se prop. 1998/99:130 s. 178) beskrivits som de normer som grundas på - utöver lag och föreskrifter - redovisningspraxis och rekommendationer och uttalanden från vissa myndigheter och organisationer, framförallt Bokföringsnämnden, Finansinspektionen och Redovisningsrådet.

De år 2001 antagna ändringarna i de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven samt bankredovisningsdirektivet har nyligen genomförts i svensk rätt. De nya reglerna innebär bl.a. att det i årsredovisningslagen har införts bestämmelser av innebörd att derivatinstrument och vissa andra finansiella instrument får tas upp till verkligt värde. För kreditinstitut och värdepappersbolag har motsvarande värderingsregel i stället utformats som ett krav (prop. 2002/03:121, bet LU2, rskr 26). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2004. Kreditinstitut och värdepappersbolag är skyldiga att tillämpa de nya reglerna vid upprättandet av redovisningar från det räkenskapsår som inleds den 1 januari 2006 eller senare.

I det följande redovisas utvecklingen på området inom EU och nationellt.

 

3.2.2 EU:s strategi för finansiell rapportering

År 1995 publicerade kommissionen ett meddelande om en ny strategi på redovisningsområdet, KOM 95(508). I meddelandet föreslog kommissionen att Europeiska unionen skall lägga hela sin tyngd bakom det internationella harmoniseringsförfarande som International Accounting Standards Committee (numera namnändrat till International Accounting Standards Board, IASB) står bakom. Kommissionen uttalade att det är nödvändigt att vidta åtgärder som garanterar att befintliga International Accounting Standards (IAS) - dvs. de redovisningsstandarder som IASC/IASB har gett ut - är förenliga med EG:s redovisningsdirektiv och att kommande standarder kommer att överensstämma med gemenskapslagstiftningen.

IASB är ett särskilt internationellt privaträttsligt redovisningsorgan som bedriver ett mycket omfattande arbete med inriktning på att uppnå en världsomfattande harmonisering och acceptans av reglerna på redovisningsområdet. De redovisnings- standarder som IASC/IASB har gett ut har under senare år vunnit allt större global acceptans. EU-kommissionen deltar i IASB:s arbete i egenskap av observatör och har tagit initiativ till en vidareutveckling av redovisningsreglerna inom EU och etableringen av en närmare anpassning till IASB:s regelsystem.

Kommissionen antog i juni 2000 ett meddelande rörande EU:s strategi för finansiell rapportering: den fortsatta inriktningen, KOM (2000) 359. I meddelandet föreslås att det skall krävas att alla börsnoterade EU-företag skall utarbeta sin sammanställda redovisning i enlighet med en enda enhetlig uppsättning redovisningsstandarder, nämligen IAS, senast från och med år 2005. Om enhetliga finansiella rapporteringsregler av hög kvalitet införs för kapitalmarknaderna inom EU, kommer marknaden som helhet att fungera effektivare, vilket reducerar företagens kapitalkostnader.

Den 17 juli 2000 välkomnade Ekofin-rådet detta meddelande och framhöll i sina slutsatser att jämförbarhet mellan de årsredovisningar som utarbetas av börsnoterade EU-företag, inbegripet finansiella institut och försäkringsföretag, är ett väsentligt inslag i integreringen av de finansiella marknaderna. Ekofin-rådet uppmanade också kommissionen att lägga fram ett förslag om införande av detta nya krav och upprätta en lämplig mekanism för erkännande av IAS-standarder.

Den 13 februari 2001 överlämnade kommissionen ett förslag om tillämpning av internationella redovisningsstandarder. Europaparlamentet och rådet antog den 7 juni 2002 en förordning om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (se vidare nedan 3.2.3).

Medlemsstaterna har i olika sammanhang ställt sig bakom en utveckling i den riktning som kommissionen har föreslagit i de ovan nämnda meddelandena. Det har bl.a. kommit till uttryck i det direktiv om värdering och redovisning av finansiella instrument som rådet och Europaparlamentet antog i maj 2001 och som redovisats ovan.

Kommissionen utfärdade den 30 maj 2001 en rekommendation om redovisning, värdering och lämnande av upplysningar när det gäller upplysningar i företags årsbokslut och förvaltningsberättelser (2001/453/EG). Rekommendationen syftar till att presentera riktlinjer för hur bestämmelserna i fjärde och sjunde direktiven (direktiven 78/660/EEG och 83/349/EEG) skall tillämpas på miljöfrågor.

 

3.2.3 EG:s förordning om tillämpning av internationella redovisningsstandarder

Ett viktigt steg i arbetet med fullbordandet av den inre marknaden för finansiella tjänster har tagits genom att Europaparlamentet och rådet den 7 juni 2002 har antagit kommissionens förslag till en förordning om tillämpning av internationella redovisningsstandarder, (EG) nr 1606/2002. Enligt förordningen skall alla europeiska företag vars värdepapper är noterade på en reglerad marknad senast fr.o.m. år 2005 upprätta sina koncernredovisningar enligt de IAS som kommissionen godkänner för tillämpning inom EU. Syftet med förordningen är att den, genom dess krav på enhetliga redovisningsprinciper inom EU, skall bidra till att skapa en ändamålsenlig, kostnadseffektiv och fungerande kapitalmarknad. Förordningen förstärker den fria rörligheten för kapital på den inre marknaden och skapar förutsättningar för företag i gemenskapen att konkurrera på lika villkor om de tillgängliga finansiella resurserna på såväl gemenskapens kapitalmarknader som de globala marknaderna.

Förordningen innebär i huvudsak att kommissionen, i enlighet med ett i förordningen särskilt angivet förfarande, skall besluta om att vissa internationella redovisningsstandarder skall vara gällande inom gemenskapen. De internationella redovisningsstandarder som avses är främst International Accouting Standards (IAS) och International Financial Reporting Standards (IFRS). Vissa villkor skall vara uppfyllda för att kommissionen skall kunna besluta att en viss standard skall vara gällande inom gemenskapen. Av kommissionen godkända standarder skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning i form av förordningar. En av kommissionen godkänd standard måste tillämpas av europeiska bolag när de upprättar sina koncernredovisningar. Kravet på tillämpning gäller dock inte alla bolag utan endast bolag som är upptagna till handel på en reglerad marknad i någon medlemsstat enligt det s.k. investeringstjänstdirektivet. Som huvudregel gäller att de bolag som omfattas av förordningen måste tillämpa de aktuella standarderna fr.o.m. det första räkenskapsår som inleds efter utgången av år 2004.

En EG-förordning är direkt tillämplig i medlemsstaterna. De svenska bolag som omfattas av förordningen, dvs. bolag vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, kommer därför utan vidare att vara skyldiga att använda sig av de redovisningsstandarder som kommissionen har godkänt när de upprättar sina koncernredovisningar. Svenska införlivandeåtgärder varken behöver eller får vidtas.

I några avseenden har det emellertid i förordningen överlämnats till medlemsstaterna att avgöra i vilken utsträckning redovisningsstandarderna skall tillämpas. Regeringen beslutade därför i augusti 2002 att tillkalla en särskild utredare som fick i uppdrag att överväga de frågor som förordningen ger upphov till. Utredaren överlämnade i juli 2003 sitt betänkande (SOU 2003:71) Internationell redovisning i svenska företag.

I utredningsbetänkandet anförs att det finns ett klart värde i att det så långt möjligt etableras en uppsättning redovisningsregler som kan accepteras av börser och andra finansiella aktörer världen över. Med ett alltmer internationaliserat svenskt näringsliv med företag som verkar på en global marknad kan inte Sverige, anförs det; skapa egna redovisningslösningar utan måste i stället följa den internationella utvecklingen. Vad som sagts leder, enligt utredningen, till slutsatsen att svenska företag måste ges ökade möjligheter att tillämpa IAS redovisningsprinciper och att en övergång till en fullständig IAS-redovisning i främst större företag bör underlättas. På så sätt främjas den önskvärda utvecklingen mot en enda världsomspännande redovisningsreglering för internationellt verksamma företag.

Utredningen föreslår bl.a. att alla företag, såväl noterade som icke-noterade, skall ha en möjlighet att upprätta sina redovisningshandlingar i enlighet med IAS och att möjligheterna att tillämpa IAS redovisningsprinciper inom ramen för årsredovisningslagen förbättras väsentligt. Förslagen i betänkandet innebär att det utkristaliseras två alternativa regelverk för företagens redovisning. Det ena är årsredovisningslagen och god redovisningssed och det andra är IAS. IAS-förordningens krav på tillämpning av IAS i koncernredovisningen gäller fr.o.m. den 1 januari 2005. I förordningen ges dock medlemsstaterna möjlighet att skjuta på tillämpningen av förordningen till januari 2007 för vissa kategorier av företag. I betänkandet föreslås att denna möjlighet utnyttjas för moderföretag som endast är noterade för skuldebrev. Förslaget innebär att ett sådant företag får, men behöver inte, vänta med att gå över till IAS-redovisning till år 2007. Utredaren har även haft i uppdrag att göra en bedömning av vilka konsekvenser IAS-förordningen får för det svenska normgivningssystemet. Utredningens slutsats är att Redovisningsrådet med all sannolikhet kommer att upphöra med sin rekommendationsutgivning vilket kommer att leda till en ökad arbetsbelastning, och ett ökat resursbehov, för i första hand Bokföringsnämnden men även för Finansinspektionen.

 

En lagrådsremiss med förslag till kompletterande svensk lagstiftning beslutades den 23 juni 2004 och enligt propositionsförteckningen planeras en proposition att avlämnas senast den 14 oktober 2004.

 

3.2.4 Redov

isningsdirektiven

Enligt IAS-förordningen spelar redovisningsdirektiven en viktig roll i mekanismen för antagande av de IAS som skall gälla inom EU. Redovisningsdirektiven kommer även i fortsättningen att vara den grundläggande lagstiftningen för bolag som inte utarbetar sina årsbokslut eller sin sammanställda redovisning i enlighet med antagna IAS-standarder till följd av IAS-förordningen. Direktiven måste därför uppdateras så att de ger rum för och är förenliga med innehållet i nuvarande och framtida IAS. Slutligen behandlar direktiven vissa betydelsefulla frågor som ligger utanför räckvidden för IAS-förordningen (t.ex. kraven på revision och utarbetande av förvaltningsberättelse) och kommer även i fortsättningen att reglera dessa områden.

Mot den ovan redovisade bakgrunden har kommissionen den 9 juli 2002 lagt fram ett förslag till Europaparlamentet och rådet om ändring av tre av de direktiv som behandlar redovisningsfrågor, (Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG, 83/349/EEG och 91/674/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning i vissa typer av bolag och försäkringsbolag).

Den 18 juni 2003 antogs ändringsdirektivet av Europaparlamentet och rådet, 2003/51/EG. Direktivet syftar till att avlägsna alla föreliggande oförenligheter mellan redovisningsdirektiven och IAS, att säkerställa att de alternativa redovisningsmetoder som nu är tillåtna enligt IAS kan utnyttjas av de EU-företag som inte kommer att omfattas av IAS-förordningen samt att uppdatera den grundläggande strukturen i redovisningsdirektiven. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 1 januari 2005.

Regeringen har i maj 2004 överlämnat proposition 2003/04:157 Nya bestämmelser om revisionsberättelsens utformning. Propositionen innehåller förslag till de lagändringar som behövs för att följa direktivet. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2005.

 

3.2.5 Redovisning och aktiekapital i euro

Riksdagen har tidigare beslutat ändringar i redovisningslagstiftningen som möjliggör för aktiebolag, ekonomiska föreningar m.fl. associationer att fr.o.m. det räkenskapsår som inleds närmast efter utgången av år 2000 ha sin redovisning i euro i stället för i svenska kronor (bet. 1999/2000:LU8). Däremot gäller möjligheten inte för enskilda näringsidkare, handelsbolag eller stiftelser.

I sammanhanget bör nämnas att regeringen i propositionen i ärendet utlovat att snabbutreda frågan om möjlighet för svenska företag att redovisa även i andra valutor än svenska kronor och euro (prop. 1999/2000:23). En departementspromemoria om detta (Ds 2000:15) har remitterats. Ärendet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

 

 

3.2.6 Kommissionens tio prioriterade åtgärder för att förbättra räkenskapernas kvalitet och skydda investerare

Kommissionen lade, som redovisats ovan, den 21 maj 2003 fram förslag på tio prioriterade åtgärder för att förbättra räkenskapernas kvalitet och skydda investerare (IP/03/715). De föreslagna prioriterade åtgärderna på revisionsområdet kompletterar kommissionens bredare handlingsplan på området bolagsrätt och företagsstyrning. Syftet med kommissionens förslag är att säkerställa att investerare och andra berörda parter fullständigt skall kunna lita på de reviderade räkenskapernas tillförlitlighet, att förhindra intressekonflikter för revisorer och förstärka EU:s skydd mot Enron-liknande skandaler.

I planen aviseras kommande förslag till ny EU-lagstiftning i syfte att göra en genomgripande översyn av den befintliga lagstiftningen och utsträcka dess tillämpningsområde. När dessa förslag väl antagits kommer de, för första gången, att tillhandahålla en heltäckande uppsättning EU-regler för hur revisioner bör genomföras och för den revisionsinfrastruktur som krävs för att garantera revisionskvalitet. Planen är uppdelad på prioriterade åtgärder på kort (tidsintervallet år 2003-2004) respektive medellång sikt (tidsintervallet år 2004-2006).

Bland de kortfristiga prioriterade åtgärderna ingår att stärka den offentliga tillsynen över revisorer på både medlemsstats- och EU-nivå, att kräva att ISA (Internationella revisionsstandarder) från och med 2005 tillämpas på all lagstadgad revision i EU och att inrätta en föreskrivande EU-kommitté för revision för att komplettera den omarbetade lagstiftningen och möjliggöra ett snabbt antagande av mer detaljerade bindande regler.

Kommissionens förslag bekräftades genom slutsatser som antogs av rådet i september 2003.

 

3.2.7 Revisorsfrågor

Under hösten 2001 antog riksdagen en ny revisorslag (prop. 2000/01:146, bet. 2001/02:LU3). Den nya lagen bygger i väsentliga delar på det harmoniseringsarbete som bedrivs på europeisk nivå när det gäller frågor om revisorers opartiskhet och självständighet. Lagen innehåller en definition av begreppet revisionsverksamhet samt ett flertal nyheter som bl.a. syftar till att garantera revisorers och revisionsverksamhetens opartiskhet. Lagstiftningen bygger på Revisionsbolags- utredningens betänkande (SOU 1999:43) Oberoende, ägande och tillsyn i revisionsverksamhet.

Kommissionen utfärdare den 16 maj 2002 en rekommendation angående revisorers oberoende i EU (2002/590/EG). I meddelandet anför kommissionen att det är av grundläggande betydelse för allmänhetens förtroende för revisionsberättelsens tillförlitlighet att revisorer som utför lagstadgad revision har en oberoende ställning. Det ger trovärdighet åt den finansiella information som offentliggörs och är av stort värde för investerare, fordringsägare, anställda och andra som har intressen i EU:s företag. Detta gäller särskilt när företagens verksamhet är av intresse för allmänheten (t.ex. börsnoterade företag, kreditinstitut, försäkringsbolag, fondföretag och investeringsbolag).

Som redovisats ovan lade kommissionen i maj 2003 fram förslag på tio prioriterade åtgärder för att förbättra räkenskapernas kvalitet och skydda investerare. Ett av målen med åtgärderna är att förhindra intressekonflikter för revisorer och förstärka EU:s skydd mot Enron-liknande skandaler. Bland de prioriterade åtgärderna på kort sikt ingår att stärka den offentliga tillsynen över revisorer på både medlemsstats- och EU-nivå. Bland de prioriterade åtgärderna på medellång sikt ingår att stärka revisorers oberoende och regler om god revisionssed, att fördjupa den inre marknaden för revisionstjänster samt en granskning av revisorns ansvarighet.

Kommissionen har i mars 2004 lagt fram ett direktivförslag om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning och om ändring i bl.a. det åttonde bolagsrättsliga direktivet (revisorsdirektivet), KOM(2004) 177 slutlig. Direktivförslaget utgör ett av de viktigaste initiativen i kommissionens åtgärdsprogram från maj 2003. Förslaget breddar avsevärt det tidigare åttonde direktivets tillämpningsområde genom att klargöra lagstadgade revisorers skyldigheter, deras oberoende och etik, genom att ett krav på extern kvalitetssäkring införs, en kraftfull offentlig tillsyn över revisorsyrket säkerställs samt att samarbetet mellan tillsynsorgan inom EU stärks.

Sverige anser att direktivförslaget i huvudsak är bra liksom kommissionens strävanden mot en mer långtgående harmonisering av reglerna om revision. Sverige har dock en del substansiella invändningar. Övriga medlemsstater är välvilligt inställda till förslaget i stort, men likson Sverige har många medlemsstater substansiella invändningar. En kontroversiell fråga som är av mycket stor betydelse för några medlemsstater är vilka krav som skall ställas på den offentliga tillsynen av revisorskåren.

Ett genomförande av direktivförslaget skulle främst kräva ändringar i gällande svenska regler om revisorer.

 

I sammanhanget kan även nämnas att regeringen den 5 september 2002 tillsatt en kommission för analys av behovet av åtgärder som säkerställer förtroendet för det svenska näringslivet (Dir. 2002:115 och 2003:115). Kommissionen fick i uppdrag att bl.a. granska och analysera brister i rollfördelningen mellan ägare, företagsledning och revisorer i större företag. Kommissionen skall även - i ljuset av utländska redovisningsskandaler och den pågående harmoniseringen inom EU - analysera behovet av ytterligare regler som syftar till att säkerställa revisorers oberoende. En av kommissionens huvuduppgifter är att bedöma om lagstiftning, offentlig reglering och näringslivets eget regelverk behöver förändras, varvid konsumentperspektivet särskilt skall uppmärksammas. Kommissionen har i mars 2004 redovisat sitt uppdrag i betänkandet (SOU 2004:47) Näringslivet och förtroendet. Betänkandet är föremål för remissbehandling.

 

 

DEL IV IMMATERIALRÄTT

 

4.1 Upphovsrätt och närstående rättigheter

4.1.1 Inledning

Upphovsrätt innebär ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk, t.ex. författare, kompositörer och konstnärer. Skyddet innebär att skaparen av verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt och att han eller hon har ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används. De s.k. närstående rättigheterna innebär skydd för vissa prestationer som, även om de inte kan betecknas som litterära eller konstnärliga verk, har ett visst samband med sådan verksamhet och påkallar skydd efter liknande principer som de som gäller för upphovsrätten. Det avser rättigheter för t.ex. artister, filmproducenter, skivbolag samt radio- och TV-bolag.

De svenska bestämmelserna på området finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen), upphovsrättsförordningen (1993:1212) och internationella upphovsrättsförordningen (1994:193).

Genom den tekniska utvecklingen har formerna för att utnyttja prestationer som skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter ökat kraftigt. Situationer har uppkommit som inte kunde förutses när det upphovsrättsliga systemet infördes. Nya produkter och tjänster som innehåller och förmedlar material skyddat av upphovsrätt eller till upphovsrätten närstående rättigheter utvecklas hela tiden. Den digitala tekniken och globala nätverk som Internet har medfört att text, ljud och bild kan kopieras och spridas på ett helt annat sätt än tidigare. Skapandet av nya produkter och tjänster bygger på betydande investeringar, vilka kräver ett tillräckligt skydd i den digitala miljön för upphovsrätt och närstående rättigheter.

För att anpassa den upphovsrättsliga lagstiftningen till den tekniska utvecklingen har åtgärder vidtagits på internationell nivå inom bl.a. Världsorganisationen för den intelektuella äganderätten (WIPO) och EU. Arbetet inom WIPO resulterade år 1996 i antagandet av två nya fördrag, dels WIPO-fördraget om upphovsrätt (WIPO Copyright Treaty, WCT), dels WIPO-fördraget om framföranden och fonogram (WIPO Performances and Phonograms Treaty, WPPT). Inom EU har arbetet resulterat i ett direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället.

 

4.1.2 Direktivet om upphovsrätten i informationssamhället

I maj 2001 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället.

Direktivet avser att harmonisera upphovsrätten så att den inte motverkar en handel med varor och tjänster över medlemsstaternas gränser. Vidare syftar direktivet till att anpassa och komplettera nuvarande lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter för att på ett tillfredsställande sätt svara mot den tekniska utvecklingen. Även om direktivet är inriktat på digitala nyttjanden är det dock inte begränsat till digitala frågor. Direktivet avser att genom en hög skyddsnivå uppmuntra till investeringar i kreativ och innovativ verksamhet, investeringar som i sin tur leder till tillväxt och ökad konkurrenskraft för europeisk industri inom ett brett område av industri- och kultursektorn. En hög skyddsnivå är, enligt direktivet, också av avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Skyddet gagnar såväl upphovsmän och närstående rättighetshavare som konsumenter och allmänheten i stort. Samtidigt bör en skälig avvägning göras mellan rättighetshavarnas intressen och olika användarintressen. Ett huvudsyfte med direktivet är också att bestämmelserna i de båda WIPO-fördragen om upphovsrätt (WCT) och framföranden och fonogram (WPPT) skall införlivas på ett samordnat sätt inom EU. Direktivet, och dess genomförande, är en förutsättning för att gemenskapen och dess medlemsstater skall kunna ansluta sig till dessa fördrag.

Direktivet innehåller bestämmelser om ensamrättigheter för upphovsmän och närstående rättighetshavare och en uttömmande uppräkning av de undantag och inskränkningar som får göras i upphovsmäns och närstående rättighetshavares ensamrättigheter. Vidare ges bestämmelser om skydd för tekniska åtgärder och information om rättighetsförvaltning. Direktivet omfattar frågor som är av stor betydelse för ett effektivt skydd av upphovsrätten och för en rimlig balans gentemot en rad användarintressen bl.a. inom undervisning, bibliotek, för funktionshindrade, för privat bruk samt för användning inom företag, myndigheter och organisationer. Medlemsstaterna skall enligt direktivet se till att det finns lämpliga sanktioner och andra rättsliga åtgärder mot intrång i ensamrättigheter.

 

4.1.3 Direktivets genomförande och effekter på svensk rätt

Direktivet skulle ha varit genomfört den 22 december 2002. Kommissionen har i ett motiverat yttrande anfört att Sverige underlåtit att anmäla genomförande av direktivet i nationell rätt. Kommissionär Bolkestein har i en skrivelse från den 3 april 2003 understrukit vikten av ett genomförande i tid av direktivet. I svaret på det motiverade yttrandet har den svenska regeringen anfört att arbetet med att genomföra direktivet ännu pågår.

I departementspromemorian (Ds 2003:35) Upphovsrätten i informationssamhället - genomförande av direktiv 2001/29/EG, m.m. lämnar Justitiedepartementet förslag till hur direktivet skall genomföras i svensk rätt och till ett svenskt tillträde till WIPO-fördragen. Samtidigt föreslås också vissa andra ändringar som inte direkt följer av direktivet, men som har ett nära samband med de frågor som direktivet behandlar. Direktivet bygger till stora delar på principer som är vedertagna i svensk upphovsrätt, men innehåller också delar som är nyheter i förhållande till gällande rätt. En sådan nyhet är bestämmelserna om att skydd skall ges i lag för tekniska åtgärder och information om rättighetsförvaltning. Sammantaget medför direktivet ett stort antal ändringar i upphovsrättslagen. Promemorian har remissbehandlats och lagstiftningsarbete pågår för närvarande inom Justitiedepartementet.

I promemorian anförs att de förslag som lämnas syftar till att värna upphovsrätten, framför allt i den digitala miljön. Det framhålls att det är viktigt för hela samhället att kreativ verksamhet stimuleras. Samtidigt skall balansen mot viktiga allmänna intressen av att få nyttja verk tillgodoses och anpassas till den digitala utvecklingen.

 

De viktigaste förslagen är, enligt promemorian, följande.

Upphovsmännens ensamrättigheter klargörs. Direktivet ger upphovsmännen en ensamrätt att överföra verk till allmänheten. I detta ingår att verk görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till verken från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Huvudexemplet på ett sådant förfogande är att ett verk läggs ut på en webbplats på Internet. I svensk rätt har sådana förfoganden tidigare bedömts som offentligt framförande eller möjligen, för vissa typer av verk, som offentlig visning. Gränsdragningen mellan visning och framförande har varit oklar. Förslaget innebär att det i upphovsrättslagen förs in en uttrycklig ensamrätt för upphovsmän att överföra sina verk till allmänheten. Alla tillgängliggöranden av verk på Internet, eller andra tillgängliggöranden på distans, kommer alltså att benämnas som en överföring till allmänheten och kräva upphovsmännens tillstånd.

Skyddet för vissa till upphovsrätten närstående rättigheter - nämligen skyddet för utövande konstnärer (t.ex. musiker och sångare) vad gäller deras framförande av verk, för fonogram- och filmproducenter och för radio- och televisionsföretag - förstärks. Den inskränkning i upphovsrättslagen som inneburit att ljudupptagningar har fått användas utan föregående tillstånd från utövande konstnärer och fonogram- och filmproducenter, avskaffas såvitt gäller tillgängliggöranden till enskilda från en plats och vid en tidpunkt som de själva bestämmer. Vidare införs en ensamrätt till sådana tillgängliggöranden - utan någon inskränkning - för radio- och televisionsföretag såvitt gäller deras utsändningar. Resultatet blir att även dessa rättighetshavares tillstånd kommer att krävas för att tillgängliggöra deras prestationer på nätverk som Internet på ett sådant sätt att enskilda kan få del av prestationerna från en plats och vid en tidpunkt som de själva bestämmer.

Rätten att framställa kopior för privat bruk föreslås gälla även fortsättningsvis, men i något begränsad form. Det föreslås bl.a. att kopiering för privat bruk inte skall vara tillåten om det exemplar som är den egentliga förlagan till kopian framställts eller gjorts tillgänglig för allmänheten utan upphovsmannens tillstånd. Detta innebär att kopiering för privat bruk av material som har lagts ut på nätverk som Internet utan upphovsmannens tillstånd inte längre kommer att vara tillåten. En annan begränsning som föreslås avser kopiering av litterära verk. Sådan kopiering skall fortsättningsvis endast få avse begränsade delar av sådana verk eller sådana verk av begränsat omfång. Hela böcker kommer alltså fortsättningsvis endast att få kopieras i undantagsfall.

För att i någon mån kompensera för den lagliga kopieringen för privat bruk finns för närvarande regler om s.k. kassettersättning. Därmed avses den ersättning i form av visst belopp som utgår på anordningar som är särskilt ägnade för framställning av kopior för privat bruk av ljud och rörliga bilder (t.ex. inspelningsbara cd- och dvd-skivor). Enligt förslaget höjs kassettersättningen något och anpassas till den digitala utvecklingen. En möjlighet att jämka ersättningen införs.

För att underlätta för utbildningsväsendet att använda upphovsrättsligt skyddat material föreslås en utvidgning av den avtalslicens som hittills gällt till att också omfatta framställning av digitala exemplar av verk. Vidare föreslås nya avtalslicenser för vissa nyttjanden av bibliotek och arkiv samt för vissa former av framställning av exemplar inom företag och myndigheter m.m.

Den digitala tekniken ger nya möjligheter för personer med funktionshinder att ta del av information i upphovsrättligt skyddade verk som böcker, tidningar m.m. Dagens lagstiftning är inte anpassad till denna situation. Det finns även andra brister med dagens lagstiftning. Den inskränkning i upphovsrätten som ger möjlighet till framställning av exemplar m.m. till personer med funktionshinder utvidgas därför enligt förslaget.

Nya bestämmelser om skydd för tekniska åtgärder föreslås. Bestämmelserna innebär att det blir straffbart att tillverka eller sälja produkter, eller tillhandahålla tjänster, som huvudsakligen är utformade för att kringgå en digital eller analog spärr, eller annan teknisk åtgärd, som hindrar eller begränsar framställning av exemplar eller tillgängliggörande för allmänheten av upphovsrättsligt skyddade verk. Själva kringgåendet av den tekniska åtgärden blir också förbjudet. Bestämmelserna syftar bl.a. till att ge upphovsmännen och närstående rättighetshavare ökat skydd mot otillåtna förfoganden med deras skyddade verk och prestationer i den digitala miljön, t.ex. på nätverk som Internet. Ett annat syfte är att stimulera handel med upphovsrättsligt skyddade verk i denna miljö.

 

4.1.4 Förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter

I ett meddelande den 16 april 2004 från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har kommissionen tagit upp frågor om förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter på den inre marknaden, KOM (2004) 261 slutlig. Med förvaltning av rättigheter menas hur upphovsrätt och närstående rättigheter förvaltas, dvs. licensiering, överlåtelse eller ersättning för alla typer av användning. Individuell förvaltning av rättigheter är när enskilda rättighetshavare själva säljer sina rättigheter till kommersiella användare. Med kollektiv förvaltning av rättigheter avses det system varigenom en upphovsrättsorganisation i egenskap av förvaltare förvaltar rättigheterna och bevakar, inkasserar och fördelar utbetalningen av ersättning på flera rättighetshavares vägnar.

Kommissionen framhåller i meddelandet att förvaltningen av rättigheter bara har behandlats marginellt i gemenskapens regelverk och därmed huvudsakligen regleras i medlemsstaternas lagar. Mellan åren 1995 och 2002 har kommissionen genomfört omfattande samråd om såväl den individuella som den kollektiva förvaltningen av rättigheter. Meddelandet följer upp samrådet och handlar om huruvida de nuvarande metoderna för förvaltning av rättigheter hindrar den inre marknaden från att fungera, i synnerhet med tanke på informationssamhällets framväxt.

Såvitt gäller förvaltningen av individuella rättigheter anser kommissionen att de upphovsrättsliga bestämmelserna i medlemsstaterna för närvarande förefaller överensstämma tillräckligt för att det inte skall krävas omedelbara insatser på EU-nivå och att utvecklingen i medlemsstaterna inte har gett upphov till några särskilda problem när det gäller den inre marknadens sätt att fungera. När det gäller den kollektiva rättighetsförvaltningen är kommissionens slutsats att den behöver harmoniseras på flera punkter för att man skall lyckas med en verklig inre marknad både för traditionellt och nätbaserat utnyttjande av upphovsrättigheter. Kommissionen anser att det föreligger ett behov av kompletterande åtgärder när det gäller de aspekter av den kollektiva förvaltningen som påverkar den gränsöverskridande handeln. I meddelandet anges att kommissionen kommer att föreslå en rättsakt om vissa aspekter på den kollektiva förvaltningen och om goda styrelseformer för upphovsrättsorganisationer.

 

4.2 Droit de suite (följerätt)

4.2.1 Inledning

Det franska begreppet droit de suite är den vedertagna beteckningen för en till upphovsrätten knuten ersättning till bildkonstnärer när deras verk vidareförsäljs. I Sverige finns bestämmelser om sådan ersättning - s.k. följerätt - i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (26 j §). Bestämmelserna, som infördes den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:151, bet. 1995/96:LU1), innebär att en konstnär har rätt till en ersättning om 5 procent av försäljningspriset - om detta överstiger 5 procent av prisbasbeloppet - när konstverket säljs vidare yrkesmässigt.

Många av EU:s medlemsländer har någon form av bestämmelser om följerätt. Bland de länder som har regler om följerätt skiljer sig dock reglernas innehåll åt, bl.a. vad gäller ersättningens storlek. Avsaknaden av regler i vissa länder och skillnaderna i reglernas utformning mellan länderna har inom EU ansetts kunna inverka negativt på den gemensamma marknadens funktion. I syfte att harmonisera de nationella reglerna om följerätt har därför ett direktiv om följerätt antagits.

 

4.2.2 Direktivet om följerätt

I september 2001 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/84/EG om upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av konstverk, s.k. följerätt. I direktivet definieras följerätt som en oförytterlig rätt som upphovsmannen inte kan avstå från, inte ens på förhand, och som innebär rätt till ersättning som är grundad på försäljningspriset vid all vidareförsäljning av verket efter upphovsmannens första överlåtelse.

Enligt direktivet får varje medlemsstat fastställa ett lägsta försäljningspris från och med vilket försäljningar av konstverk skall omfattas av följerätt. Detta lägsta försäljningspris får dock inte överstiga 3 000 euro. Den ersättning som lämnas skall utgöra vissa procentsatser av försäljningspriset, ersättningen skall vara

- 4 % av den del av försäljningspriset som går upp till 50 000 euro (möjlighet finns att i stället tillämpa en procentsats på 5 %),

- 3 % av den del av försäljningspriset som ligger mellan 50 000,01 och 200 000 euro,

- 1 % av den del av försäljningspriset som ligger mellan 200 000,01 och 350 000 euro,

- 0,5 % av den del av försäljningspriset som ligger mellan 350 000,01 och 500 000 euro, och

- 0,25 % av den del av försäljningspriset som överstiger 500 000 euro.

Ersättningen får dock aldrig överstiga ett totalbelopp om 12 500 euro.

 

4.2.3 Direktivets genomförande och effekter på svensk rätt

Medlemsstaterna skall ha genomfört direktivet i nationell rätt senast den 1 januari 2006. Stater som vid direktivets ikraftträdande inte har några bestämmelser om följerätt har möjlighet att, under en övergångsperiod av ytterligare fyra år med viss möjlighet till förlängning i två år till, begränsa tillämpligheten av de nya reglerna till att avse levande konstnärer.

Direktivet liknar de svenska reglerna, men vissa skillnader finns. Enligt nu gällande svensk rätt skall ersättningen alltid motsvara fem procent av försäljningspriset. Vidare har Sverige ingen högsta gräns för ersättningen. Direktivet innebär också att de svenska reglerna måste utsträckas till att även omfatta försäljningar som sker från en privatperson till en yrkesverksam konsthandlare. Vilka slags konstverk som omfattas enligt direktivet och vilka som omfattas enligt svensk rätt skiljer sig något. Den största effekten är att brukskonst kan omfattas i större utsträckning enligt direktivet än enligt gällande svensk rätt, då svensk rätt till skillnad från direktivet utesluter brukskonst så snart den framställts i flera identiska exemplar.

Justitiedepartementet har angett att en departementspromemoria med förslag till hur direktivet skall genomföras planeras vara färdig under första halvåret 2005.

 

4.3 Gemenskapspatent och Europapatent

4.3.1 Inledning

I Sverige regleras det rättsliga skyddet för patent i patentlagen (1967:837). Patent kan meddelas på en uppfinning som kan tillgodogöras industriellt och som är ny i förhållande till vad som blivit känt dagen före patentansökningen och dessutom skiljer sig väsentligen därifrån (har s.k. uppfinningshöjd). Skyddet uppkommer genom att Patent- och registreringsverket efter att ha prövat ansökningen meddelar patent. Genom patentet får den som gjort uppfinningen eller den till vilken uppfinnarens rätt har övergått (patenthavaren) ensamrätt att utnyttja sin uppfinning yrkesmässigt. Skyddet gäller i högst 20 år från den dag då patentansökningen gjordes.

Förutom de nationella patentsystemen finns i Europa sedan tidigare även ett europeiskt patentsystem. Detta system är grundat på 1973 års Münchenkonvention om europeiska patent (EPC) och således inte på ett EG-rättsligt instrument. EPC har tillträtts av samtliga medlemsstater i EU och ytterligare tolv europeiska stater.

EPC har lett till inrättandet av ett europeiskt patentverk (EPO). Inom EPO prövas ansökningar om patent som görs enligt konventionen (europeiska patentansökningar). Systemet fungerar så att sökanden i sin ansökan anger i vilka konventionsstater skydd önskas. Det beviljade patentet (europeiskt patent) ger sedan skydd i dessa stater i enlighet med den nationella lagstiftningen i varje enskild stat. En förutsättning är dock i de flesta fall att patentskriften översätts till språket i respektive stat. Det europeiska patentet är således inte ett patent som gäller i flera stater utan ett knippe nationella patent med ett samordnat ansöknings- och prövningsförfarande. Systemet har vissa nackdelar beroende på komplexitet och kostnader. Eftersom det inte finns någon domstol på europanivå som avgör tvister om patent, finns det risk för att domstolarna i medlemsstaterna kan fatta olika beslut i patent härstammande från en och samma ansökan. Ett och samma patent kan enligt nuvarande regler upphävas i ett land medan det fortsätter att gälla i ett annat.

 

4.3.2 Grönboken om gemenskapspatentet och patentsystemet i Europa, m.m.

I syfte att sammanfatta läget vad gäller gemenskapspatentet och patentsystemet i Europa lade kommissionen år 1997 fram en grönbok, KOM (97) 314 slutlig. Grönboken behandlar bl.a. de brister som beror på frånvaron av gemenskapsaspekter i det europeiska patentsystemet och hindren för att införa sådana.

Kommissionen konstaterade att det finns ett uttalat behov av ett nytt enhetligt patentsystem som täcker hela gemenskapen. Ett gemenskapspatent måste enligt kommissionen vara billigt, både jämfört med ett amerikanskt patent och i förhållande till ett europeiskt patent som täcker ett mindre antal stater. Ett för staterna gemensamt rättssystem skall ge önskvärd juridisk stabilitet, liksom en enhetlig och rimligt snabb rättsskipning i patentmål. En viktig fråga i det sammanhanget är om man skall ha en överstatlig gemensam domstol eller om behörighet skall ges åt vissa nationella domstolar.

Europaparlamentet yttrade sig över grönboken och anförde att en enhetlig och effektiv gemenskapslagstiftning på det patenträttsliga området är en förutsättning för att öka företagens konkurrenskraft.

I februari 1999 presenterade kommissionen ett meddelande med uppföljning av grönboken om gemenskapspatentet och patentsystemet i Europa, KOM (99) 42 slutlig. I meddelandet redovisade kommissionen resultatet av samrådsförfarandet och en handlingsplan med bl.a. förslag till lagstiftningsåtgärder som bör vidtas. Enligt kommissionen är tre områden prioriterade: gemenskapspatentet, patenterbarhet av datorprogram och patentombudens roll.

 

4.3.3 Förslaget till förordning om gemenskapspatent

I augusti 2000 lade kommissionen fram ett förslag till en förordning om gemenskapspatent, KOM 2000 (412) slutlig. Syftet är att möjliggöra för den som gjort en uppfinning att genom en enda ansökan få ett patent som gäller i hela gemenskapen. Gemenskapspatentet skall ha en enhetlig och fristående karaktär och således endast kunna meddelas, överlåtas, ogiltigförklaras eller upphöra för hela gemenskapen.

Förslaget innebär att EU ansluter sig till den europeiska patentkonventionen (EPC) och att det europeiska patentverket (EPO) prövar och meddelar gemenskapspatent. Vidare innebär förslaget att en ny specialdomstol på EG-nivå skall pröva mål om ogiltighet av och intrång i gemenskapspatent. Förordningen skall inte påverka de enskilda medlemsstaternas eller EPO:s rätt att meddela patent. Tanken är att gemenskapspatentet skall samexistera med de nationella patentsystemen och det europeiska patentsystemet.

Beslut om förordningen fattas med enhällighet i rådet efter hörande av Europaparlamentet.

Vid konkurrenskraftsrådets möte den 3 mars 2003 skedde vad som får betecknas som ett genombrott i förhandlingarna om införande av ett gemenskapspatent. Medlemsstaterna lyckades komma överens i flera komplicerade och länge diskuterade frågor av delvis politisk karaktär. Överenskommelsen omfattade dels vissa huvuddrag för hur domstolssystemet för gemenskapspatent skall se ut, dels riktlinjer i fråga om handläggningen av patentansökningar, översättning av patentskrifter, storleken på årsavgifter, de nationella patentverkens roll och fördelningen av årsavgifter. Bland annat kom medlemsstaterna överens om att en mindre del av patentskriften, de s.k. patentkraven, skall översättas till samtliga EU-språk.

Mot bakgrund av den nämnda principöverenskommelsen lade det dåvarande grekiska ordförandeskapet i april 2003 fram ett reviderat förordningsförslag. Detta dokument, 7119/04 PI 28,och senare uppdaterade versioner har därefter tjänat som utgångspunkt för förhandlingarna om gemenskapspatentet.

Det reviderade förordningsförslaget har följande huvuddrag.

Gemenskapen skall ansluta sig till EPC. Det kommer att bli möjligt att ange gemenskapen som territorium inom vilket ett europeiskt patent skall gälla. En ansökan om ett gemenskapspatent kommer att i rättsligt hänseende vara en ansökan om ett europeiskt patent där gemenskapens territorium designeras. EPO kommer att pröva ansökningar om gemenskapspatent enligt samma regler som gäller för övriga europeiska patent. När ett gemenskapspatent väl har beviljats skall det däremot enbart regleras av gemenskapsregler. För att EPC skall kunna användas också för gemenskapspatent kommer att krävas att EPC på visst sätt anpassas till de nya förutsättningarna.

När ett gemenskapspatent har beviljats måste de s.k. patentkraven översättas till samtliga officiella EU-språk för att patentet skall bli giltigt. För att det skall bli ekonomiskt möjligt för innovatörerna att ansöka om gemenskapspatent kommer huvuddelen av patentskriften endast att finnas på det av EPO:s handläggningsspråk (engelska, franska eller tyska) som sökanden har valt.

Mål om intrång i och ogiltighet av gemenskapspatent skall inte prövas vid nationell domstol utan av en av en ny gemenskapsrättslig specialdomstol. Den nya domstolen inrättas inte genom förordningen om gemenskapspatent utan genom beslut om inrättande av en särskild rättsinstans och beslut om att ge EG-domstolen behörighet på området. Se vidare avsnitt 4.3.6.

Frågan om fördelning av årsavgifterna för gemenskapspatentet är av stort intresse för medlemsstaterna. I det existerande europeiska patentsystemet uppbär kontraktsstaterna till EPC årsavgifterna för de europeiska patent som gäller i respektive stat och av dessa betalas 50 procent in till EPO. De årsavgifter som kontraktsstaterna får behålla är av relativt stor ekonomisk betydelse. Enligt förordningsförslaget skall EPO uppbära 50 procent av årsavgifterna för gemenskapspatentet. Resterande 50 procent skall fördelas mellan medlemsstaterna enligt en fördelningsnyckel som skall antas senare genom enhälligt beslut av rådet.

Vissa medlemsstater förutser att deras nationella patentverk inte kommer att ha tillräckligt mycket arbete i framtiden för att kunna upprätthålla en god kvalitet i arbetet. Mot denna bakgrund innehåller förslaget bestämmelser om att nationella patentverk skall ges en - relativt begränsad - roll i arbetet med att granska ansökningar om gemenskapspatent. Bedömningar av patenterbarhet och slutliga beslut om att bevilja en ansökan skall dock alltid utföras av EPO.

 

4.3.4 Förhandlingsarbetet

Mot bakgrund av den principöverenskommelse som träffades den 3 mars 2003 lade, som redan nämnts, det dåvarande grekiska ordförandeskapet i april 2003 fram ett reviderat förordningsförslag. Det grekiska ordförandeskapet presenterade också, i juni 2003, ett utkast till ett EU-förslag till nödvändiga ändringar i EPC. Intensiva förhandlingar har sedan våren 2003 förts med utgångspunkt i dessa dokument och ett stort antal uppdaterade versioner av dessa dokument.

Vid rådsmötet den 27 november 2003 misslyckades försöket att träffa en politisk överenskommelse om innehållet i förordningstexten, även om medlemsstaterna var mycket nära att enas. Orsaken till misslyckandet var framför allt att medlemsstaterna inte kunde enas i frågan om hur lång tid (tidsfrist) patenthavaren skall ha till sitt förfogande för att tillhandahålla översättningar av patentkraven. En annan huvudfråga i förhandlingarna var, och är fortfarande, frågan om vilken rättslig betydelse man skall tillerkänna översättningarna av patentkraven. Vid nämnda rådsmöte föreföll medlemsstaterna att vara åtminstone i huvudsak överens i denna fråga. Sverige har varit mycket aktivt i frågan i syfte att försvara gemenskapspatentets enhetlighet. Den aktuella förordningstexten har fått kritik av europeiskt näringsliv samt, i Sverige, av organisationen Svenskt Näringsliv. Framför allt är missnöjet riktat mot den betydelse som den nuvarande texten tillmäter översättningarna av patentkraven.

Vid rådsmötet den 11 mars 2004 misslyckades ett andra försök att träffa en politisk överenskommelse om innehållet i förordningstexten. Denna gång rådde oenighet endast i fråga om översättningarnas rättsliga betydelse.

Målsättningen vid konkurrenskraftsrådets möte den 17 och 18 maj 2004 var att nå en politisk överenskommelse om innehållet i förordningen. Dessutom var avsikten att försöka enas om erforderliga förslag till ändringar i EPC. Detta lyckades dock inte. När frågan diskuterades framgick att det fanns medlemsstater som inte kunde stödja förordningstexten i dess nuvarande skick och inte heller ordförandeskapets kompromissförslag beträffande översättningarnas rättsliga betydelse. Det irländska ordförandeskapet avslutade behandlingen av frågan genom att konstatera att alla upptänkliga kompromisslösningar prövats avseende den enda kvarstående frågan, nämligen översättningen av patentansökningar, att det saknades enighet om förordningsförslaget och att detta skulle rapporteras till ordföranden för Europeiska rådet.

Den utestående frågan är alltså vilken rättslig betydelse översättningarna av patentkraven skall tillmätas, dvs. om originaltexten eller översättningen skall ha företräde vid bristande överensstämmelse mellan texterna. Detta är i grunden en språkpolitisk fråga vars resultat påverkar gemenskapspatentets enhetlighet.

 

4.3.5 Svensk inställning och effekter på svensk rätt

Genom en förordning om gemenskapspatent kommer svenska uppfinnare och svensk industri att på ett enkelt sätt få tillgång till ett kostnadseffektivt och rättssäkert patent som gäller i hela gemenskapen. Sverige är därför generellt sett positivt inställt till införandet av ett gemenskapspatent. Sverige anser att inrättandet av en specialdomstol utgör ett av de stora mervärdena med det föreslagna systemet jämfört med det existerande europeiska patentsystemet. Vidare är Sverige positivt till att gemenskapen ansluter sig till EPC, men har samtidigt framhållit att de nationella patentverkens betydelse för framför allt små och medelstora företag inte bör underskattas. Sverige anser att det är ett starkt intresse att också värna de nationella patentverken bl.a. genom att medlemsstaterna får del av årsavgifterna för gemenskapspatentet.

Sverige kan, i likhet med de flesta andra medlemsstater, acceptera den stora merparten av innehållet i den senaste förordningstexten. Oenighet råder nu endast beträffande de bestämmelser som reglerar vilken betydelse som översättningarna av patentkraven skall tillmätas. Denna fråga, som är mycket politiskt känslig för flera medlemsstater, är viktig för Sverige. Den svenska linjen är att det endast skall finnas en originaltext och att översättningarna av patentkraven i första hand skall ha en informativ betydelse, dvs. att översättningarna skall ha så liten rättslig betydelse som möjligt.

I fråga om förslagen till ändringar i EPC finns en stor enighet mellan medlemsstaterna. En överenskommelse i denna del framstår dock som i huvudsak avhängig en överenskommelse i fråga om förordningstexten. Sverige är angeläget om att sådana beslut som möjliggör att ett gemenskapspatent kan tillskapas fattas så snart som möjligt.

Förordningen om gemenskapspatent kommer sannolikt inte att påverka den svenska patentlagen i nämnvärd omfattning. Förordningen blir direkt tillämplig i medlemsstaterna.

 

4.3.6 Ett nytt domstolssystem för gemenskapspatentmål

En viktig del i arbetet med att skapa ett system med gemenskapspatent är att inrätta ett gemensamt domstolssystem där tvister om sådana patent kan prövas. Den principöverenskommelse som träffades vid konkurrenskraftsrådets möte den 3 mars 2003 (se avsnitt 4.3.3) innebär att medlemsstaterna enades om huvuddragen för ett sådant domstolssystem. Enligt överenskommelsen skall en specialdomstol - gemenskapspatenträtten - inrättas för att avgöra dessa mål i första instans. Den nya domstolen skall tillskapas inom ramen för EG-domstolen, vara knuten till Förstainstansrätten och ha sitt säte vid den domstolen. Fram till dess att det gemensamma domstolssystemet kan tas i bruk skall gemenskapspatentmålen handläggas i ett begränsat antal nationella domstolar. Specialdomstolen skall ha upprättats och det gemensamma domstolssystemet skall tas i bruk senast år 2010.

Som tidigare nämnts krävs separata beslut om inrättandet av en särskild rättsinstans för tvister om gemenskapspatent. Den nya domstolen inrättas alltså inte genom förordningen om gemenskapspatent. Grunden för att inrätta en särskild rättsinstans infördes genom Nicefördraget. EG-domstolen kan ges behörighet att avgöra tvister som rör tillämpningen av rättsakter som antagits med stöd av fördraget och genom vilka gemenskapsrättigheter avseende industriellt rättsskydd skapas. Dessutom kan specialdomstolar upprättas för att i första instans pröva ärenden på särskilda områden, t.ex. gemenskapspatent.

I december 2003 lade kommissionen - i enlighet med riktlinjerna från konkurrenskraftsrådet - fram två förslag till beslut. Det ena förslaget innebär att EG-domstolen får behörighet i mål om gemenskapspatent, KOM (2003) 827 slutlig. Beslut om detta fattas av rådet med enhällighet, men bestämmelserna blir inte bindande för medlemsstaterna förrän medlemsstaterna antar dem i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser. Vidare har kommissionen lagt fram ett förslag till beslut om att upprätta en specialdomstol - gemenskapspatenträtten - för att pröva mål om gemenskapspatent i första instans, KOM (2003) 828 slutlig.

Den nya gemenskapspatentdomstolen föreslås få behörighet att avgöra tvister om giltigheten av ett gemenskapspatent, om tilläggsskydd till ett sådant patent och tvister om intrång i gemenskapspatent. Domstolen skall också vara behörig att pröva tvister angående tidigare användares rätt. Vidare skall domstolen ha rätt att besluta om interimistiska och bevisskyddande åtgärder. Till detta kommer behörighet att besluta om skadestånd eller ersättning i de fall som nu nämnts. Domstolen skall också ha behörighet att besluta om vite om ett avgörande eller ett föreläggande som medför en skyldighet att vidta en viss åtgärd eller avstå från ett visst handlande inte följs. Mål som avgörs av domstolen skall kunna överklagas till Förstainstansrätten. I kommissionens förslag finns därutöver närmare bestämmelser om organisationen och förfarandet vid den nya domstolen.

Som redan nämnts innebär den politiska strategin från mars 2003 att medlemsstaterna har enats om att det gemensamma domstolssystemet skall vara inrättat senast år 2010. Någon exakt tidpunkt är dock inte bestämd. Både förslaget om upprättande och beslutet om att ge EG-domstolen behörighet i mål om gemenskapspatent innehåller därför en ikraftträdandebestämmelse som förutsätter att besluten har antagits på vederbörligt sätt och att gemenskapspatentdomstolen faktiskt har upprättats för att det nya systemet skall träda i kraft och ta över de nationella domstolarnas roll i dessa mål.

Förslagen - som är avhängiga ett beslut om en förordning om gemenskapspatent - presenterades översiktligt vid ett möte i rådsarbetsgruppen för domstolen i januari 2004. Eftersom förslaget innebär inrättande av en ny domstol på EG-nivå för hanteringen av en immateriell rättighet medför förslaget inte några direkta konsekvenser för svenska regler.

Den svenska inställningen är generellt positiv till tillskapandet av ett system för gemenskapspatent. Ett gemensamt domstolssystem på EG-nivå för prövning av tvister om gemenskapspatent är en viktig del av detta. En förutsättning för att gemenskapspatentet skall bli en framgång hos användarna är att parterna får tillgång till ett enhetligt och högkvalitativt domsstolssystem. Sverige är därför positivt till att en gemensam specialdomstol upprättas för att pröva mål om gemenskapspatent. Det huvudsakliga innehållet i förslaget om upprättande av gemenskapspatentdomstolen får anses ligga i linje med dessa krav.

 

4.4 Patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar

4.4.1 Inledning

Med datorrelaterade uppfinningar menas uppfinningar som förutsätter användning av en dator och som har egenskaper som verkställs genom ett datorprogram. Det handlar om uppfinningar som förekommer på en rad olika områden, t.ex. i digitala telefonväxlar, mobiltelefonsystem, industrirobotar samt antisladdsystem och farthållare i bilar.

Frågan om i vilken utsträckning en datorrelaterad uppfinning kan patenteras bedöms i Sverige enligt de generella bestämmelserna i patentlagen (1967:837). Tillämpningen av dessa regler utvecklas genom praxis, varvid avgöranden från det europeiska patentverket (EPO) är vägledande.

Det regelverk som lägger fast villkoren för att utfärda patent på datorrelaterade uppfinningar är i stort sett identiskt från land till land, men praxis i medlemsstaternas domstolar och hos myndigheter varierar från land till land. I synnerhet skiljer sig praxis i EPO:s överklagandeinstanser från den som tillämpas i medlemsstaternas domstolar. Detta betyder att en datorrelaterad uppfinning kan få patentskydd i en medlemsstat men förvägras motsvarande skydd i en annan. Det saknas alltså i den meningen rättslig förutsebarhet på området och därmed ett behov att i lagstiftningen klargöra gränserna för den här typen av patent.

 

4.4.2 Förslaget till direktiv om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar

Kommissionen lade i februari 2002 fram ett förslag till direktiv om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar, KOM (2002) 92 slutlig. Rättsakten antas av Europaparlamentet och rådet genom medbeslutandeförfarande.

Syftet med förslaget är att harmonisera medlemsstaternas regler på området. Patent på datorrelaterade uppfinningar har meddelats i Europa i ca 30 år, såväl av EPO som av nationella patentmyndigheter. Utgångspunkten för harmoniseringen av EU-ländernas nationella patentlagar är den praxis som tillämpas av EPO. Denna praxis är redan vägledande i Sverige och andra stater som är anslutna till den europeiska patentkonventionen (EPC).

Ett annat syfte med förslaget är att klargöra att EU inte skall följa den amerikanska rättsutvecklingen. I USA har man frånfallit ett för europeiskt patenträtt grundläggande krav - att en uppfinning måste innebära ett tekniskt bidrag, dvs. ett tekniskt nytänkande, för att vara patenterbar. Det har medfört att patent för datorrelaterade affärsmetoder meddelas i USA, trots att det nya ligger i affärsmetoden som sådan och inte på teknikens område. Den utvecklingen vill varken kommissionen eller medlemsstaterna ha i Europa.

Direktivförslaget medför inte att datorprogram i sig kommer att kunna patenteras. Datorprogram kan däremot omfattas av upphovsrätt enligt bestämmelserna i upphovsrättslagen (1960:729). Om datorprogrammet innehåller en teknisk lösning kan dock denna tekniska lösning bli föremål för patent.

 

4.4.3 Förhandlingsarbetet

Rådet antog den 14 november 2002 en allmän inriktning som i väsentliga delar överensstämde med kommissionens förslag.

Europaparlamentet antog den 24 september 2003 sin ståndpunkt efter första läsningen. Parlamentet föreslog ett stort antal ändringar av kommissionens förslag, varav flera skulle innebära betydande inskränkningar i nuvarande möjligheter att få patent och därmed få konsekvenser för en stor del av europeiskt näringsliv. Parlamentets förslag går i dessa delar emot rådets allmänna inriktning. En del av de ändringar som parlamentet föreslog strider mot det globala TRIP:s-avtalet som EU och dess medlemsstater är bundna av. Parlamentets förslag innehåller också nya definitioner och metoder för att pröva patenterbarhet som strider mot långvarig och etablerad praxis och i vissa fall är i strid mot internationella avtal.

Rättsakten gick därefter tillbaka till rådet för en andra behandling. Det dåvarande irländska ordförandeskapet upprättade ett kompromissförslag som bygger på rådets allmänna inriktning men beaktar vissa av de förslag som parlamentet lämnat.

Vid konkurrenskraftsrådets möte den 17 och 18 maj 2004 antogs med kvalificerad majoritet en politisk överenskommelse om en gemensam ståndpunkt. Det innebär att rådet avslutat sin andra behandling av direktivförslaget. I det nu liggande förslaget har vissa förslag från parlamentets första läsning inarbetats, dock inte förslag som skulle inskränka möjligheten till patent jämfört med nu gällande praxis.

Rättsakten har nu gått till parlamentet för dess andra läsning, vilken kan ske tidigast under hösten 2004.

 

4.4.4 Svensk inställning och effekter på svensk rätt

Sverige stödjer att frågan blir föremål för harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning och att utgångspunkten är den praxis som i dag tillämpas av EPO. Det är en praxis som har utarbetas under lång tid och som har visat sig fungera bra. Sverige anser dock att det är viktigt att gränserna för denna typ av patent klargörs i lagstiftningen.

Sverige verkar för att direktivet skall utgöra en bra och balanserad avvägning som möjliggör för näringslivet att även fortsättningsvis uppnå patentskydd för innovationer på det datorrelaterade området samtidigt som skyddet inte får bli så långtgående att det drabbar tredje parts intresse på ett oskäligt sätt.

Den svenska inställningen är att man inte skall öppna för den mer liberala rättsutveckling som finns i USA, där man i dag kan patentera affärsmetoder som inte tillför något nytt på teknikens område. Sverige kan inte heller acceptera sådana långtgående inskränkningar i dagens möjligheter till patent som Europaparlamentet har föreslagit. Sverige stödjer därmed rådets gemensamma ståndpunkt som ligger i linje med rådets tidigare allmänna inriktning.

Det kan noteras att lagutskottet vid ett flertal tillfällen har haft att behandla motionsyrkanden om patent på datorrelaterade uppfinningar, senast i bet. 2003/04:LU17. Från utskottets sida har framhållits att det är ofrånkomligt att tyngdpunkten i de svenska aktiviteterna på området läggs vid det internationella arbetet och att det pågående arbetet inom EU bör avvaktas.

Direktivförslaget torde i sak inte medföra några större förändringar av svensk rätt. Detta eftersom utgångspunkten i förslaget är den praxis som tillämpas av EPO och denna praxis redan är vägledande i Sverige. Direktivet är tänkt att utgöra en separat reglering gällande datorreglerade uppfinningar, vilken kan integreras i medlemsstaternas nationella patentlagar.

 

4.5 Skydd för s.k. bruksmodeller

4.5.1 Inledning

En med patent besläktad skyddsform är bruksmodellskyddet. En bruksmodell är en registrerad rättighet som ger rättsinnehavaren ensamrätt till enklare uppfinningar (uppfinningar som innebär endast smärre tekniska framsteg). Skyddet för bruksmodeller skall skiljas från mönsterskyddet, som är ett skydd för det yttre utseendet på en produkt, medan skyddet för bruksmodeller riktar sig mot själva den tekniska konstruktionen.

Till skillnad från majoriteten av övriga medlemsstater saknar Sverige lagstiftning om skydd för s.k. bruksmodeller (utility models, nyttighetsmodeller eller, med ett tidigare använt svenskt uttryck, bruksmönster). De närmare förutsättningarna för att få bruksmodellskydd varierar mellan de stater som erbjuder sådant skydd.

År 1995 presenterade kommissionen en grönbok om bruksmodellskydd, KOM (95) 370 slutlig. Såväl möjligheten till ett harmoniseringsdirektiv som till en förordning om en gemenskapsrättighet om bruksmodellskydd togs upp i grönboken.

 

4.5.2 Direktivförslag om bruksmodellskydd för uppfinningar

I december 1997 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om tillnärmning av de rättsliga ordningarna för bruksmodellskydd för uppfinningar, KOM (97) 691 slutlig.

Syftet med direktivförslaget är att de nationella lagstiftningarna skall närma sig varandra så att en enklare uppfinning skall kunna få samma skydd inom hela gemenskapen. De stater som saknar regler om bruksmodellskydd skall införa sådana. I förslaget anges att de särskilda kännetecknen för den föreslagna skyddsformen skall vara en snabb och enkel registrering, lägre skyddsvillkor, en lägre kostnad än för patent och möjlighet till ett preliminärt skydd i avvaktan på att ett patent meddelas.

Sedan Europaparlamentet hade yttrat sig över förslaget lade kommissionen i juni 1999 fram ett reviderat förslag, KOM (99) 309 slutlig. Under våren 2000 avbröts emellertid arbetet med direktivförslaget. Kommissionen har dock inte återkallat förslaget. Skälen för att låta arbetet vila var att oenighet rådde kring centrala frågor i direktivet (bl.a. hur kravet på uppfinningshöjd skall utformas och skyddstidens längd) samt att det framstod som angeläget att prioritera annat reformarbete på det immaterialrättsliga området såsom mönsterskydd och gemenskapspatent. I det sammanhanget kan nämnas att rådet den 12 december 2001 antog rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning. Denna förordning trädde i kraft den 6 mars 2002 och är direkt tillämplig i medlemsstaterna. Till följd av förordningen har den svenska regeringen i juli 2004 överlämnat en proposition om vissa ändringar i mönsterskyddslagen (1970:485) som föreslås träda i kraft den 1 januari 2005 (prop. 2003/04:177). Därutöver har riksdagen, våren 2002, beslutat anta regeringens förslag till lagändringar i mönsterskyddslagen för att bl.a. genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG om mönsterskydd i svensk rätt. Dessa lagändringar trädde i kraft den 1 juli 2002.

När ministerrådet i maj 2001 antog en gemensam inriktning för det fortsatta arbetet med förslaget till förordning om gemenskapspatent (se avsnitt 4.3) berördes också frågan om bruksmodellskydd. Rådet välkomnade kommissionens avsikt att ordna ett samråd i syfte att ta fram underlag för ytterligare överväganden om den rättsliga, praktiska och ekonomiska inverkan av en gemenskapsbruksmodell (dvs. en förordning om en gemenskapsrättighet om bruksmodellskydd).

Under hösten 2001 genomförde kommissionen ett sådant samrådsförfarande. En majoritet av svaren på kommissionens samråd var negativa till en förordningslösning. Kommissionen presenterade resultatet av sitt samrådsförfarande vid ett möte i rådet i mars 2002. Efter rådsmötet har inga ytterligare åtgärder vidtagits i frågan.

 

4.6 Stärkt skydd mot varumärkesförfalskning och piratkopiering m.m.

4.6.1 Inledning

En utgångspunkt inom immaterialrätten är att den som har skapat en skyddad produkt eller utfört en skyddad prestation skall ha ensamrätt att dra ekonomisk fördel av sitt skapande. Ett viktigt inslag i immaterialrätten är därför bestämmelserna om hur dessa ensamrätter säkerställs. Det finns sanktioner av såväl civilrättsligt som straffrättsligt slag. Av stor betydelse är också möjligheten att använda vitesförbud. Andra bestämmelser som är av särskild betydelse i detta sammanhang är de som reglerar säkerställande av bevisning, kvarstad på egendom, beslag av intrångsgörande varor, intrångsundersökning och åtgärder med avseende på olovligt framställda varor och verk.

I praktiken sker det intrång i immateriella rättigheter ganska ofta. De olika intrångsgörande handlingarna beskrivs ibland med de engelska termerna "counterfeit" och "piracy". Med det första begreppet avses vanligen den förfalskningsverksamhet som främst drabbar varumärkesrättsligt skyddade produkter. I svenskt språkbruk används därför ofta uttrycket varumärkesförfalskning. Termen "piracy" - piratkopiering eller piratverksamhet - avser i första hand intrång i prestationer som omfattas av upphovsrätt eller till upphovsrätten närstående rättigheter. Inom ramen för dessa aktiviteter kan den enskilda intrångsgörande handlingen ta sig olika uttryck och ha olika ambitioner i fråga om att efterlikna förlagan.

De olika svenska lagarna på immaterialrättens område innehåller sanktionsregler vid immaterialrättsintrång, såsom straff, skadestånd, förbud, säkerhetsåtgärder och bestämmelser om s.k. intrångsundersökning (säkring av bevis).

I oktober 1998 presenterade kommissionen en grönbok om bekämpandet av varumärkesförfalskning och piratkopiering på den inre marknaden, KOM (98) 569 slutlig. Som en uppföljning till grönboken publicerade kommissionen i november 2000 ett särskilt meddelande, KOM (2000) 789 slutlig. I detta meddelande presenterade kommissionen en handlingsplan med förslag till omedelbara insatser, insatser på meddellång sikt och andra initiativ för att komma till rätta med varumärkesförfalskning och piratkopiering. Som en omedelbar insats förutskickades ett förslag till direktiv med syftet att stärka skyddet för den intellektuella äganderätten och för att fastställa de allmänna förutsättningarna för informationsutbyte och administrativt samarbete.

 

4.6.2 Direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter

Kommissionen lade i januari 2003 fram ett förslag till direktiv om åtgärder och förfaranden för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter, KOM (2003) 46 slutlig. I förslaget uttalar kommissionen bl.a. att varumärkesförfalskningen och piratkopieringen ökar stadigt samt att verksamheten har en internationell dimension och utgör ett hot mot nationella ekonomier och stater. På EU:s inre marknad utnyttjas skillnader i de nationella regelverken i fråga om skyddet för immateriella rättigheter. Nuvarande förhållanden leder enligt kommissionen till att näringslivet tappar förtroendet för den inre marknaden och i förlängningen till att investeringsviljan sjunker. Kommissionen framhåller också att varumärkesförfalskning och piratkopiering kan äventyra konsumenters hälsa och säkerhet vid intrång i rättigheter till läkemedel och reservdelar till fordon. Också den allmänna ordningen hotas till följd av att varumärkesförfalskning och piratkopiering har en tydlig koppling till organiserad brottslighet av allvarligt slag. Mot denna bakgrund har kommissionen ansett det mycket viktigt för EU att bekämpa varumärkesförfalskning och piratkopiering, bl.a. genom att harmonisera nödvändiga åtgärder och förfaranden för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter.

I förhandlingsarbetet har Sverige välkomnat att insatser görs på gemenskapsnivå för att motverka denna illegala verksamhet och framhållit att det finns ett behov av harmonisering av lagstiftningen eftersom denna typ av verksamhet i regel sträcker sig över nationsgränserna.

I april 2004 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter.

Direktivet, som innehåller minimiregler, avser att samordna medlemsstaternas sanktioner mot intrång i immateriella rättigheter. Det innehåller bestämmelser om bl.a. säkerställande av bevismaterial, vitesförbud och skadestånd. Åtgärderna är främst avsedda att vidtas mot intrång som sker i kommersiell skala och som orsakar rättighetshavaren väsentlig skada. De riktar sig inte mot handlingar vidtagna av enstaka konsumenter. Många av bestämmelserna bygger på bestämmelser i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIP:s-avtalet), som medlemsstaterna redan i dag är bundna av.

 

4.6.3 Direktivets genomförande och effekter på svensk rätt, m.m.

Direktivet skall vara genomfört i medlemsstaterna senast den 29 april 2006.

Den svenska lagstiftningen på området överensstämmer i stora delar med bestämmelserna i direktivet. Vissa justeringar i svensk rätt måste dock göras för att uppnå full överensstämmelse med direktivet.

I regeringens skrivelse 2003/04:178 Handlingsplan mot den ekonomiska brottsligheten (s. 17) anges att det finns skäl att överväga om det i samband med genomförandet av direktivet skall göras ytterligare förändringar i det immaterialrättsliga sanktionssystemet.

I sammanhanget kan också påpekas att det även inom FN-organisationen WIPO (World Intellectual Property Organisation) pågår arbete på global nivå mot varumärkesförfalskning och piratkopiering, ett arbete som Sverige deltar i.

 

4.7 Konsumtion av immateriella rättigheter

4.7.1 Inledning

 

En övergripande fråga inom EU rör konsumtion av immateriella rättigheter och möjligheterna till s.k. parallellimport. En immateriell rättighet innebär i regel en ensamrätt för rättighetshavaren att både sälja och importera den produkt som omfattas av rättigheten i fråga. Huvudregeln är dock att ensamrätten bara omfattar den första överlåtelsen, och därefter anses ensamrätten förbrukad (konsumerad). Konsumtionen sker när rättighetshavaren själv eller någon med hans samtycke för ut exemplar av produkten på marknaden, och den innebär att rättighetshavarens befogenheter därmed upphör vad gäller de överlåtna exemplaren. Reglerna om konsumtion bygger i allmänhet på en avvägning mellan rättighetshavarens intressen och intresset av fri omsättning av varor både inom ett land och över gränserna.

Konsumtion av ensamrätterna kan vara nationell, regional eller global. Om ensamrätten bara anses konsumerad för det land där den konsumtionsgrundande överlåtelsen ägde rum är konsumtionen nationell. I vissa fall tillämpas i stället bestämmelsen om global eller internationell konsumtion. Denna innebär att ensamrätten anses ha konsumerats när produkten har förts ut på marknaden, oavsett i vilket land detta har skett. En mellanform, regional konsumtion, innebär att den konsumtionsgrundande överlåtelsen anses ha ägt rum om produkten förts ut på marknaden inom ett område eller en region som omfattar flera länder.

Den praktiska effekten av nationell eller regional konsumtion är att rättighetshavaren har möjlighet att motsätta sig att produkter, som med hans samtycke har förts ut på marknaden utanför det land eller den region där han har skydd, återimporteras eller parallellimporteras till det land eller den region som omfattas av ensamrätten. En rättighetshavare kan därigenom separera olika nationella eller regionala marknader från varandra och upprätthålla en prisdifferentiering mellan dem. Nationell konsumtion är sålunda den form som bäst tillgodoser rättighetshavarens intressen, medan global konsumtion är den mest frihandelsvänliga.

 

4.7.2 Konsumtionsbestämmelserna i svensk rätt

 

Före EES-avtalet tillämpades i Sverige principen om nationell konsumtion inom patent- mönster- och växtförädlarrätten. Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet krävde emellertid en övergång till regional, EES-vid, konsumtion på dessa områden.

 

Inom upphovs- och varumärkesrätten har principen om global konsumtion tidigare varit huvudregel, och vid ett par tillfällen har utskottet haft att ta principiell ställning i frågan om val av konsumtionsregel, dels när det gäller konsumtion av rättigheter som är knutna till ett varumärke, dels i fråga om konsumtion inom upphovsrätten. Utskottet har därvid framhållit att principen om global konsumtion ligger i linje med Sveriges strävanden att åstadkomma en friare världshandel och att den är i konsumenternas intresse. En övergång till regional konsumtion bör, enligt vad utskottet framhållit, därför ske endast om Sveriges åtaganden med nödvändighet innebär att principen om global konsumtion måste överges (bet. 1992/93:LU17 och 1994/95:LU4).

Inom EU är huvudregeln numer regional, dvs. EES-vid, konsumtion.

 

4.7.3 Konsumtionsprincipen inom upphovsrätten

 

Till följd av ett EG-direktiv har Sverige infört regional konsumtion beträffande spridningsrätt för närstående rättighetshavare, dvs. utövande konstnärer m.fl. (direktiv 92/100/EEG om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter). Däremot avslog riksdagen, i samma lagstiftningsärende, på utskottets hemställan regeringens förslag om regional konsumtion av upphovsmännens spridningsrätt och gav regeringen till känna att regeringen i den fria handelns intresse såväl inom EU som på det internationella planet i övrigt aktivt skall verka för principen om global konsumtion som huvudregel (prop. 1994/95:58, bet. LU4).

 

Direktivet 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (se avsnitt 4.1), som skulle ha varit genomfört i svensk rätt den 22 december 2002, innehåller en bestämmelse om konsumtion av spridningsrätten (artikel 4.2). Bestämmelsen är så utformad att den utesluter tillämpning av principen om global konsumtion och slår fast att regional, EES-vid, konsumtion skall gälla inom upphovsrätten. Till följd av detta har en ändring av 19 § upphovsrättslagen föreslagits i departementspromemorian (Ds 2003:35) Upphovsrätten i informationssamhället - genomförande av direktiv 2001/29/EG, m.m.

 

I nämnda departementspromemoria (s. 213) påpekas att Sverige under förhandlingarna om direktivet tillsammans med Danmark, Finland, Irland, Luxemburg och Nederländerna drev frågan om en förändring av artikel 4.2 i direktivet till förmån för principen om global konsumtion. Övriga länder, dvs. en kvalificerad majoritet, stödde dock kommissionens förslag om regional konsumtion. Inför rådets antagande av gemensam ståndpunkt hösten 2000 lyckades inte Sverige och de andra länderna som förespråkade global konsumtion få till stånd någon ändring av konsumtionsprincipen. I en gemensam deklaration, som finns intagen i rådets protokoll från det möte då den gemensamma ståndpunkten antogs, uttalade därför Sverige tillsammans med de nämnda länderna att global konsumtion förespråkades och att konsumtionsprincipen borde övervägas på nytt mot bakgrund av den allmänna internationella utvecklingen och den diskussion som pågår om global konsumtion när det gäller skydd av varumärken (se avsnitt 4.7.4). Uttalandet finns i bilaga till rådsprotokollet vid det ministerråd där gemensam ståndpunkt antogs, den 28 september 2000.

 

4.7.4 Konsumtionsprincipen inom varumärkesrätten

I EG:s varumärkesdirektiv (89/104/EEG om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar) finns i artikel 7.1 en konsumtionsbestämmelse som lyder: Ett varumärke ger inte innehavaren rätt att förbjuda användningen av varumärket för varor som av innehavaren eller med hans samtycke har förts ut på marknaden under varumärket i en avtalsslutande part.

När varumärkesdirektivet genomfördes i svensk lagstiftning anförde utskottet bl.a. att det rådde delade meningar om vad direktivet innebar på den här punkten och att rättsläget fick anses oklart. Utskottet menade att Sverige kunde bibehålla principen om global konsumtion och riksdagen följde utskottet (bet. 1992/93:LU17).

 

EG-domstolen uttalade sig, i ett avgörande år 1998, i frågan om nationella bestämmelser om global konsumtion är förenliga med artikel 7.1 i varumärkesdirektivet (mål C-355/96, den s.k. Silhouette-domen). Enligt EG-domstolen är global konsumtion av varumärkesrätt oförenlig med varumärkesdirektivet. Direktivets syfte är att säkerställa att den inre marknaden fungerar, och en situation som innebär att vissa stater skulle kunna lagstifta om global konsumtion medan andra lagstiftar om konsumtion inom gemenskapen skulle innebära att den fria rörligheten för varor och tjänster hindras. Effekten av Silhouette-domen är sålunda att parallellimport bara tillåts inom EES-området.

 

Som ett resultat av Silhouette-domen gäller fr.o.m. den 1 juli 2000 en ny paragraf, 4 a §, i varumärkeslagen (1960:644) enligt vilken principen om regional konsumtion kommer till uttryck. Utskottet, som vid riksdagsbehandlingen tillstyrkte propositionen (prop. 1999/2000:93), konstaterade att lagändringen medför att en varumärkesinnehavare kan hindra parallellimport av varor som han eller hon har fört ut på marknaden utanför EES-området. En sådan ordning står inte i överensstämmelse med tidigare ställningstaganden från riksdagens sida. Utskottet noterade därför med tillfredsställelse att regeringen, som sin inställning uttalat att parallellimport bör tillåtas, bl.a. eftersom den medför positiv priskonkurrens som gynnar konsumenterna samt att regeringen verkar aktivt inom EU för att få till stånd en ändring som möjliggör sådan import av varor även från länder utanför EES. Utskottet ställde sig enhälligt bakom regeringens hållning i denna fråga (bet. 1999/2000:LU23).

 

Vid inremarknadsrådet i maj 2000 meddelade kommissionen att den då inte avsåg att föreslå ändringar för en övergång till global konsumtion på varumärkesområdet. Sverige och sju andra medlemsländer (Danmark, Finland, Storbritannien, Irland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg) begärde i december 2000 hos kommissionen att kommissionen ändrar sin ståndpunkt och föreslår de ändringar i varumärkesdirektivet som erfordras för en övergång till global konsumtion. Kommissionen vidhöll emellertid sin position. Frågan behandlades också i parlamentets utskott för rättsliga och inremarknadsfrågor (JURI-utskottet). De länder som starkast motsatte sig en övergång till global konsumtion var Frankrike, Spanien och Italien.

 

Kommissionen lade sedermera fram ett arbetsdokument som skulle fungera som utgångspunkt för en ytterligare, mer ingående diskussion inom ramen för eventuella ändringar i reglerna för konsumtion av varumärkesrättigheter i EG. I detta diskuteras eventuella följder av att olika regler skulle gälla för nationella varumärken och gemenskapsvarumärken, olika regler för konsumtion av olika immaterialrättsliga skyddsformer, olika konsumtionsregler för olika sektorer samt internationell konsumtion via internationella avtal.

 

I oktober 2001 behandlade Europaparlamentet ett betänkande om kommissionens arbetsdokument om konsumtion av varumärkesrättigheter. Parlamentet uppmanade kommissionen att göra en ny studie om effekterna av en övergång till en ordning där parallellimport skulle tillåtas även från länder utanför EES och att lägga fram en rapport om detta för Europaparlamentet.

Den svenska regeringen anför i sin skrivelse om verksamheten i EU under år 2003 (skr. 2003/04:60) att regeringen har fortsatt verka för att få till stånd en ändring inom EU så att parallellimport blir tillåten även från länder utanför EES och att riksdagen vid samråd enhälligt har ställt sig bakom regeringens hållning. Den studie som kommissionen på uppdrag av Europaparlamentet presenterade under våren 2003 har inte förändrat kommissionens inställning i frågan om att tillåta parallellimport från tredjeland. Den svenska regeringen har inlett förnyade samtal med likasinnade länder för att fortsatt driva på frågan. Inom Regeringskansliet finns en departementsövergripande arbetsgrupp för parallellimport som har till uppgift att ta ställning till vilka åtgärder som bör vidtas för att uppnå detta.

 

DEL V CIVILRÄTTSLIGT SAMARBETE

 

5.1 Erkännande och verkställighet av domar m.m.

5.1.1 Bakgrund

Mellan EG:s dåvarande medlemsländer ingicks år 1968 en konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, Brysselkonventionen. År 1988 antogs en annan konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, Luganokonventionen, av samtliga EG- och EFTA-länder. Luganokonventionen är en parallell till och så gott som identisk med Brysselkonventionen. Av Luganokonventionen framgår att Brysselkonventionen skall tillämpas om svaranden har hemvist i en stat inom EU och talan väcks vid en domstol i ett annat EU-land. Brysselkonventionen skall också tillämpas vid erkännande och verkställighet i en EU-stat av en dom som har meddelats i ett annat land inom EU. Vidare antogs år 1980 av EG:s dåvarande medlemsländer en konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, Romkonventionen. Sverige har tillträtt såväl Brysselkonventionen som Luganokonventionen och Romkonventionen.

Brysselkonventionen innebär att enhetliga jurisdiktionsregler tillämpas inom hela EU-området och att ett domstolsavgörande som har meddelats i ett av länderna normalt skall erkännas och verkställas i de övriga länderna inom unionen. Konventionens tillämpningsområde är som nämnts begränsat till privaträtten men omfattar likväl inte hela privaträtten. Den omfattar tvister om underhållsbidrag men flera andra familjerättsliga frågor har uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet. Inte heller omfattas exempelvis konkurs- och skiljedomsförfaranden. Vidare är konventionens tillämpningsområde begränsat till att avse tvister med internationell anknytning.

Brysselkonventionen har nu ersatts av den s.k. Bryssel I-förordningen (se avsnitt 5.1.3). Konventionen tillämpas dock tills vidare i förhållande till Danmark.

 

5.1.2 Rådets åtgärdsprogram på civilrättens område

Rådet antog den 30 november 2000 ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område. Programmet fastställer de områden där framsteg bör ske för att uppnå ett område med fri rörlighet för domar på privaträttens område. Enligt programmet är slutmålet ett generellt avskaffande av det s.k. exekvaturförfarandet, dvs. ansökan om förklaring att en dom får verkställas i annat land, vilket innebär att domar och andra beslut skall kunna verkställas direkt i andra medlemsstater utan något särskilt förfarande i verkställighetsstaten.

Enligt åtgärdsprogrammet skall arbetet ske i tre etapper. Etapp 1 avser framtagande av nya instrument för ömsesidigt erkännande av domar när det gäller familjens förmögenhetsrätt (Bryssel III) och sambofamiljer (Bryssel IV). Vidare gäller första etappen bl.a. arbete med att avskaffa exekvatursförfarande för avgöranden om umgängesrätt och om underhållsbidrag samt en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar. I etapp 2 avses arbete med att revidera Bryssel I-förordningen (se avsnitt 5.1.3) och Bryssel II-förordningen (se avsnitt 5.1.4) samt andra åtgärder för att underlätta verkställighet av domar. Under etapp 3 planeras bl.a. arbete med att avskaffa exekvaturförfarande på de områden som omfattas av Bryssel I-förordningen.

Andra åtgärder som nämns i programmet är bl.a. genomförande av ett europeiskt juridiskt nätverk för mål och ärenden av civil och kommersiell natur (se avsnitt 5.2.2).

 

5.1.3 Bryssel I-förordningen

Inom EU påbörjades år 1998 ett arbete med att revidera Brysselkonventionen. Arbetet skedde samtidigt med en revidering av Luganokonventionen och ägde rum inom en särskild arbetsgrupp inrättad av rådet. Arbetsgruppen avslutade sitt arbete i april 1999 och enades då om ett antal ändringar av konventionerna. De viktigaste ändringarna rörde förfarandet för verkställighet av utländska domar. Gruppen enades om en avsevärd förenkling av den procedur som tidigare gällde. Det nya systemet går i huvudsak ut på att en utländsk dom i ett första skede skall förklaras gällande utan någon ingående prövning. Motparten kan dock i ett andra skede av förfarandet få verkställighetsfrågan prövad, om han eller hon begär det.

Amsterdamfördraget innebar bl.a. att frågor om erkännande och verkställighet av privaträttsliga domar fördes från den tredje pelaren till den första pelaren. Med anledning av det lämnade kommissionen ett förslag till en förordning som skulle ersätta Brysselkonventionen.

 

I december 2000 antog rådet Bryssel I-förordningen, (EG) nr 44/2201, och förordningen trädde i kraft den 1 mars 2001. Den är direkt tillämplig i alla medlemsstater utom Danmark som valt att stå utanför med stöd av tilläggsprotokollet till Amsterdamfördraget. Genom förordningen har tillämpningsområdet för behörighetsreglerna till skydd för konsumenter utvidgats i förhållande till vad som gällde enligt Brysselkonventionen. Liksom tidigare skall en konsumenttvist föras i konsumentens hemvistland om den rör avbetalningsköp eller köp som finansieras genom lån, men också i alla andra fall när näringsidkaren riktat marknadsföring eller annan aktivitet (t.ex. genom Internet) till konsumentens hemland. Tidigare omfattade skyddsreglerna inte transportavtal, men genom förordningen omfattas tvister om paketresor.

Våren 2002 beslutade riksdagen lagen (2002:460) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden (prop. 2001/02:146, bet. LU25). Förutom bestämmelser som kompletterar Bryssel I-förordningen innehåller lagen kompletterande bestämmelser till Brysselkonventionen och Luganokonventionen. Lagen, som trädde i kraft den 1 juli 2002, innehåller främst regler om handläggningen vid svenska exekvaturdomstolar (Svea hovrätt och Högsta domstolen) och hur verkställighet av utländska avgöranden skall ske.

Arbete pågår för att de förändringar som gjorts i Bryssel I-förordningen också skall inarbetas i Luganokonventionen. Gemenskapen har, till följd av Bryssel I-förordningen, behörighet att förhandla om och ingå internationella avtal rörande domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Det är en omdiskuterad fråga i vilken utsträckning gemenskapens behörighet är exklusiv eller delad med medlemsstaterna. Kommissionen har bemyndigats att förhandla med övriga parter till Luganokonventionen. I anslutning till bemyndigandet har rådet begärt ett yttrande av EG-domstolen rörande frågan om en ny Luganokonvention faller under gemenskapens exklusiva behörighet eller om behörigheten är delad med medlemsstaterna. Sverige har i ett yttrande till EG-domstolen förespråkat delad behörighet. Domen kan komma att meddelas under år 2004 och kommer att avgöra om bara gemenskapen eller även medlemsstaterna skall vara parter till den nya konventionen. Domen kan också medföra att rådande osäkerhet i andra behörighetsfrågor klarnar.

När det gäller förhållandet till Danmark, som står utanför det civilrättsliga samarbetet, har kommissionen i maj 2003 bemyndigats att förhandla med Danmark om ett avtal som utvidgar tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen till Danmark.

 

5.1.4 Bryssel II-förordningen

År 1994 påbörjades inom EU ett arbete med en konvention, "Bryssel-konventionen II", som skulle omfatta delar av familjerättens område och till sin struktur likna Brysselkonventionen. Konventionen innehåller enhetliga regler för vilket lands domstolar som skall kunna ta upp frågor om äktenskapsskillnad och andra former för upplösning av äktenskapets band samt frågor om föräldraansvar (vårdnad m.m.) som tas upp i samband med äktenskapsmålet. Meningen är att sådana frågor inte skall kunna prövas samtidigt i olika länder med kanske olika resultat som följd. Vidare syftar konventionen till att länderna i EU erkänner och verkställer varandras avgöranden utan att någon prövning görs av avgörandet i sak. Konventionen behandlar däremot inte frågan om vilket lands lag som skall tillämpas. Inte heller harmoniseras ländernas materiella regler om t.ex. äktenskapsskillnad och vårdnad.

Efter Amsterdamfördraget lade kommissionen fram ett förslag till en gemenskapsrättsakt där Brysselkonventionen II omarbetats till en förordning.

Rådet antog i maj 2000 förordningen (EG) nr 1347/2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, Bryssel II-förordningen. Förordningen trädde i kraft den 1 mars 2001 och är sedan dess direkt tillämplig i Sverige. Den krävde dock vissa kompletterande bestämmelser i svensk lagstiftning. Våren 2001 beslutade riksdagen därför lagen (2001:394) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. Lagen, som trädde i kraft den 1 juli 2001, innehåller bestämmelser om handläggningen vid de svenska exekvaturdomstolarna (Svea hovrätt och Högsta domstolen) och hur verkställigheten av de utländska avgörandena skall ske.

I september 2001 presenterade kommissionen ett förslag till förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar. Förslaget gällde civilrättsliga förfaranden om föräldraansvar, t.ex. frågor om vårdnad om barn, umgänge med barn och barns boende. Förordningsförslaget syftade till att komplettera de regler som finns i Bryssel II-förordningen. Till skillnad från Bryssel II-förordningen gällde den föreslagna förordningen även barn till ogifta föräldrar.

Tillsammans med ett tidigare franskt initiativ om att avskaffa exekvaturförfarandet inför verkställighet av domar om umgänge överfördes kommissionens förslag i omarbetat skick till ett nytt förslag till förordning, KOM (2002) 222 slutlig. Detta förslag presenterades i maj 2002 och har i sin tur lagts samman med Bryssel II-förordningen.

Den 27 november 2003 antogs rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Den nya förordningen skall med några få undantag börja tillämpas den 1 mars 2005. Från samma dag upphör den nu gällande Bryssel II-förordningen att gälla. Även den nya förordningen kommer att benämnas Bryssel II-förordningen. Förordningen blir direkt tillämplig i medlemsländerna, men vissa justeringar av svensk lagstiftning kan komma att behövas.

Den nya Bryssel II-förordningens tillämpningsområde är utvidgat jämfört med den äldre förordningen på så sätt att den nya förordningen är tillämplig på alla avgöranden om föräldraansvar, oberoende av eventuella anknytningar till ett äktenskapsmål. Förordningen innehåller även andra nyheter. En av dessa nyheter är att en umgängesdom under vissa förutsättning kan verkställas direkt i en annan medlemsstat, om domen är försedd med ett intyg som garanterar att vissa grundläggande rättssäkerhetskrav har iakttagits under förfarandet. En annan nyhet är att förordningen inför regler som kompletterar 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, vilken konvention införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. Som exempel kan nämnas sådana regler som medför att ett ärende om återförande av ett olovligt bortfört barn skall handläggas snabbare samt att ett återlämnande av ett barn under vissa speciella förutsättningar inte får vägras. En dom i fråga om vårdnad, som har meddelats efter det att en domstol har avslagit en begäran om återlämnande av barn enligt 1980 års Haagkonvention, kan under vissa förutsättningar bli direkt verkställbar utan exekvaturförfarande. Ett krav är att domen är försedd med ett intyg. Den nya Bryssel II-förordningen förutsätter också att medlemsstaterna utser en eller flera centralmyndigheter, som skall bistå vid tillämpningen av förordningen.

I sammanhanget kan nämnas att Haagkonferensen för internationell privaträtt i oktober 1996 antog en konvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Konventionen faller numera delvis under gemenskapens kompetens. Dock kan endast stater ansluta sig till konventionen. Rådet har i ett beslut den 19 december 2002 bemyndigat medlemsstaterna att i gemenskapens intresse underteckna konventionen samt avge en förklaring i samband därmed. Sverige har gjort så den 1 april 2003. Rådet har därefter förberett ett nytt beslut, enligt vilket medlemsstaterna uppmanas vidta de åtgärder som krävs för att kunna ansluta sig till konventionen, om möjligt före den 1 oktober 2005.

Regeringen beslutade den 4 mars 2004 att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag om ett svenskt tillträde till 1996 års Haagkonvention. I uppdraget ingick också att föreslå de kompletterande bestämmelser som behövs till den nya Bryssel II-förordningen. I juli 2004 överlämnade utredaren delbetänkandet (SOU 2004:80) Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel II-förordningen. Uppdraget i övrigt skall redovisas senast den 1 juli 2005.

 

5.1.5 Grönbok om underhållsskyldighet

För ensamstående föräldrar kan det vara svårt att få underhållsbidrag från den förälder som inte bor tillsammans med barnet, särskilt i de fall föräldrarna bor i olika länder. Kommissionen vill nu får en övergripande bild av läget kring underhållsskyldighet som sträcker sig över gränserna, t.ex. i fråga om domstols behörighet, vilket lands lag som kan vara tillämplig och möjligheter till indrivning av underhåll. I detta syfte presenterade kommissionen i april 2004 en grönbok om underhållsskyldighet, KOM (2004) 254 slutlig. I grönboken hänvisar kommissionen till rådets åtgärdsprogram (se avsnitt 5.1.2) där det rekommenderas att exekvaturförfarandet avskaffas för underhållsbidrag eftersom det är en fråga av direkt betydelse för medborgarnas vardagsliv och att garantier för en effektiv och snabb indrivning av underhållsbidrag är väsentliga för många personers välbefinnande i Europa.

Syftet med grönboken är att den skall utgöra underlag för en bred remiss i de kretsar som är intresserade av juridiska och praktiska frågor kring underhållsskyldighet med internationell anknytning. Kommissionen presenterar först och främst olika områden där EG-regler enligt kommissionen förefaller behövas och, för ärenden som har anknytning till länder utanför EU, nya konventionsbestämmelser. Kommissionen skisserar också olika tänkbara lösningar. Synpunkter skall ha kommit in till kommissionen senast den 30 september 2004 och kommissionens förhoppning är att det skall ge ett bra underlag för att besluta vilken väg som bör väljas dels inom gemenskapen, dels inom ramen för arbetet vid Haagkonferensen.

 

5.1.6 Romkonventionen (Rom I)

Enligt lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser gäller 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) som lag i Sverige.

Romkonventionen innehåller lagvalsregler för kontraktsrättsliga förpliktelser, dvs. förpliktelser avtalsparter emellan. Konventionen skall tillämpas i situationer där man vid bedömning av ett avtal måste välja vilken av flera länders lagar som skall tillämpas på avtalet. Syftet med konventionen är främst att staterna skall ha gemensamma bestämmelser om detta. På så vis uppnås större säkerhet och förutsebarhet för avtalsparterna. Samtidigt underlättas arbetet för domstolar och andra.

Huvudprincipen i konventionen är att parterna i ett avtal har rätt att själva, när avtalet ingås eller senare, bestämma vilket lands lag som skall tillämpas på deras avtalsförhållande. Det ställs inte något krav på att avtalet skall ha någon anknytning till den valda rättsordningen. Ett undantag från denna fria valrätt gäller vissa avtal i konsumentförhållanden. Oavsett vilken lag parterna har valt som tillämplig för sitt avtalsförhållande har konsumenten i dessa fall alltid kvar det skydd som tillkommer konsumenten enligt tvingande regler i det land där han har sitt hemvist. I händelse att parterna inte har valt tillämplig lag, innehåller konventionen en regel om att lagen i det land som avtalet har sin närmaste anknytning till skall tillämpas.

Kommissionen lade i januari 2003 fram en grönbok, KOM (2002) 654 slutlig, angående en omvandling av konventionen till ett gemenskapsinstrument samt eventuell modernisering som bör göras i samband därmed. Sverige välkomnar en sådan omvandling även om den nuvarande konventionen i stort fungerar väl. Kommissionen planerar att lägga fram ett förslag till förordning under våren 2005.

 

5.1.7 Förslag till förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)

Den tidigare redovisade Romkonventionen, Rom I (se avsnitt 5.1.6), innehåller bestämmelser om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Tanken har varit att gå vidare och även utarbeta en konvention om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser. I och med Amsterdamfördraget övergick det civilrättsliga samarbetet från den tredje till den första pelaren. Det ansågs därför vara lämpligare att anta gemensamma bestämmelser i form av en förordning i stället för en konvention.

I juli 2003 lade kommissionen fram ett förslag till förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), KOM (2003) 427 slutlig. Med utomobligatoriska förpliktelser får i sammanhanget förstås skadestånd på grund av skadeståndsgrundande händelse samt bl.a. obehörig vinst och tjänster utan uppdrag. Avsikten med förordningen är endast att peka ut vilket lands lag som skall tillämpas i en viss tvist, den innehåller inte några materiella rättsregler om utomobligatoriskt skadestånd.

Det finns olika skäl till att över huvud taget tillämpa utländsk lag vid svensk domstol. Om alla länder tillämpar samma lagvalsregler bidrar det till enhetliga avgöranden oavsett i vilket lands domstolar talan väcks. Det kan också vara mer rättvist att tillämpa utländsk rätt än att tillämpa domstolslandets egen skadeståndsrätt eftersom sakförhållandena har en närmare anknytning till utlandet. Vidare kan förutsebarhetsskäl - och därmed också rättssäkerhetsskäl - tala för en tillämpning av utländsk rätt. Gemensamma regler inom EU bidrar till att parterna, i stället för att behöva studera de ibland mycket olika lagvalsreglerna i alla medlemsstater vars domstolar eventuellt kan vara behöriga att avgöra en tvist, kan nöja sig med att studera ett enda system av lagvalsregler. Därigenom kan processkostnaderna sänkas.

Förordningen är enligt förslaget tillämplig på alla utomobligatoriska privaträttsliga förpliktelser med undantag för vissa frågor som uttryckligen lyfts bort från tillämpningsområdet. Förslaget skiljer mellan utomobligatoriska förpliktelser till följd av en skadeståndsgrundande händelse och andra utomobligatoriska förpliktelser. För sådana utomobligatoriska förpliktelser som uppstår på grund av en skadeståndsgrundande händelse gäller som huvudregel att lagen i det land där skadan uppkom skall tillämpas. Från denna regel görs undantag om den skadevållande och den skadelidande har gemensamt hemvist. I sådana fall skall som huvudregel lagen i det landet tillämpas. Särskilda lagvalsregler föreslås i ett antal fall. Det gäller t.ex. frågor om produktansvar, otillbörlig konkurrens, ärekränkning och miljöskada.

Den svenska internationella privaträtten på det område som den föreslagna förordningen omfattar är i allt väsentligt inte reglerad i lag utan genom rättspraxis och allmänna rättsprinciper. För vissa skadeståndssituationer finns dock specialreglering, t.ex. bestämmelser i trafikskadelagen (1975:1410) om tillämplig lag vid person- eller sakskada som tillfogats person med hemvist i Sverige till följd av trafik utomlands. Förordningen kan komma att innebära ändringar av såväl svensk rättspraxis som lagstiftning på området.

Sverige ställer sig allmänt positivt till förslaget och välkomnar enhetliga regler på området. Hur reglerna närmare skall utformas måste dock diskuteras i det fortsatta förhandlingsarbetet. Sverige har en öppen inställning för att komma fram till den sakligt sett bästa lösningen. Enligt svensk mening är förordningsförslagets tillämpningsområde i vissa avseenden oklart, bl.a. därför att det gäller andra utomobligatoriska förpliktelser än skadeståndsgrundande handlingar. Den svenska inställningen är att förordningen bör inriktas på de frågor där det finns ett praktiskt behov av reglering.

Förordningen antas efter medbeslutandeförfarande. Europaparlamentet beräknas yttra sig över förslaget under hösten 2004.

 

 

5.1.8 Förordningen om insolvensförfaranden

I maj 2000 antogs rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen). Förordningen reglerar gränsöverskridande insolvensförfaranden.

Förordningen innehåller bestämmelser om europeisk insolvensjurisdiktion och om erkännande av insolvensförfaranden i andra medlemsstater. Den bygger på principen om universalitet i det att huvudregeln är att ett insolvensförfarande bara skall kunna inledas i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Ett sådant förfarande har i princip verkningar inom hela gemenskapen. Förordningen tillåter dock att det under vissa förutsättningar inleds nationellt begränsade insolvensförfaranden. Förordningen innehåller vidare bestämmelser om lagval inom ramen för ett insolvensförfarande. Slutligen finns det i förordningen bestämmelser om samverkan mellan flera samtidigt pågående förfaranden. Insolvensförordningen gäller alla kategorier av gäldenärer med undantag för försäkringsföretag och kreditinstitut.

Förordningen trädde i kraft den 31 maj 2002. Den är fr.o.m. denna dag gällande rätt i alla medlemsstater (Danmark omfattas dock inte). Några införlivandeåtgärder krävs alltså inte. Vissa anpassningar kan dock behöva göras i svensk lagstiftning. Dessa frågor har varit föremål för särskild utredning. I departementspromemorian (Ds 2002:59) Europeisk insolvens behandlas dels frågan om vilka anpassningar som kan krävas i svensk rätt i anledning av insolvensförordningen, dels vilka införlivandeåtgärder i svensk rätt som krävs på grund av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag (försäkringsinsolvensdirektivet) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (bankinsolvensdirektivet). En proposition planeras att överlämnas i början av år 2005.

 

5.1.9 Förordningen om en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar

Trots ändringar och förenklingar i den s.k. Bryssel I-förordningen (se avsnitt 5.1.3) innebär den inte att domar kan erkännas och verkställas helt automatiskt inom EU. Det finns fortfarande mellanliggande åtgärder som begränsar sådant erkännande och verkställighet. I syfte att minska sådana mellanliggande åtgärder antogs i april 2004 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.

Tanken med förordningen är att den som har en fordran på någon i ett annat EU-land skall kunna få en dom eller ett beslut som avser kravet verkställt i varje medlemsstat där egendom finns genom ett förenklat förfarande. En förutsättning är att svaranden inte har bestritt fordringen. Förordningen innehåller ett antal miniminormer om bl.a. delgivning av handlingar. Om dessa miniminormer är uppfyllda skall det inte krävas något kontrollförfarande i det land där domen eller beslutet skall verkställas.

Förordningen innebär en möjlighet - inte en skyldighet - till förenklad verkställighet. Sverige kan således avgöra om och hur vi skall anpassa den svenska lagstiftningen till miniminormerna i förordningen. Förordningen träder i kraft den 21 januari 2005 och skall i huvudsak tillämpas fr.o.m. den 21 oktober 2005.

 

5.1.10 Förslag till förordning om ett europeiskt betalningsföreläggande

Kommissionen lade i december 2002 fram en grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden, KOM (2002) 746. Grönboken ger bl.a. en överblick över vilka typer av betalningsförelägganden som används i medlemsstaterna.

I mars 2004 lämnade kommissionen ett förslag till förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande, KOM (2004) 173 slutlig, dvs. ett förfarande för att snabbt få ett verkställbart avgörande i mål där svaranden inte har bestritt kravet. Det europeiska betalningsföreläggandet skall inte ersätta befintliga nationella system för indrivning av fordringar utan skall ses som ett komplement. Det europeiska betalningsföreläggandet syftar till att underlätta indrivningen av identifierade och förfallna penningfordringar.

Den svenska lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning innebär att den som har en penningfordran som förfallit till betalning i ett förenklat förfarande hos kronofogdemyndigheten kan ansöka om betalningsföreläggande. En sådan ansökan skall delges svaranden och om svaranden inte bestrider kravet meddelar kronofogdemyndigheten ett utslag. Ett sådant utslag är direkt verkställbart på samma sätt som en dom. Om svaranden bestrider kravet på betalning överlämnas ärendet till allmän domstol (tingsrätt).

Förslaget om ett europeiskt betalningsföreläggande motsvarar i stor utsträckning det system vi har i Sverige. Det skall vara möjligt att få ett verkställbart avgörande snabbt och enkelt i mål där svaranden inte bestrider kravet. Sökanden skall kunna använda sig av ett standardformulär. Om svaranden bestrider kravet skall det överlämnas till domstol. I annat fall skall ett avgörande av behörig myndighet i respektive land vara direkt verkställbart.

Sverige välkomnar kommissionens förslag. Enligt svensk mening bör dock förordningen inte i större utsträckning än nödvändigt harmonisera de nationella förfarandereglerna. Ett europeiskt betalningsföreläggande bör därför vara begränsat till gränsöverskridande tvister, dvs. tvister där parterna har hemvist i olika medlemsstater.

Syftet med förslaget är att erbjuda dem som vill driva in fordringar en möjlighet att ansöka om ett europeiskt betalningsföreläggande. Nationella betalningsförelägganden behöver inte ändras utan kan fungera parallellt. Enligt förslaget kan Sverige själva avgöra om vi bör anpassa det nationella förfarandet för ansökan om betalningsföreläggande till det europeiska betalningsföreläggandet. Förslaget innehåller en särreglering för Sverige som möjliggör hantering hos kronofogdemyndigheten av det europeiska betalningsföreläggandet (hanteringen behöver alltså inte ske i allmän domstol).

 

5.2 Övrigt civilrättsligt samarbete

5.2.1 Civilrättskommittén

Genom Amsterdamfördraget inrättades en särskild kommitté för det civilrättsliga samarbetet. Kommittén utgörs av en grupp som behandlar allmänna frågor och olika underarbetsgrupper i särskilda sammansättningar som behandlar särskilda frågor.

Gruppen för allmänna frågor har behandlat en rad övergripande frågor, t.ex. EU-koordinering av förhandlingarna inom ramen för Haagkonferensen om en global domskonvention (se avsnitt 5.2.3). Exempel på särskilda frågor som har behandlats inom kommittén är förslagen till nya rättsakter i fråga om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (se avsnitt 5.1.7) och obestridda fordringar (se avsnitt 5.1.9). Arbetet i civilrättskommittén påverkas och styrs främst av det åtgärdsprogram som rådet antagit (se avsnitt 5.1.2).

 

5.2.2 Ett europeiskt civilrättsligt nätverk

I maj 2001 beslutade rådet att inrätta ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (beslut 2001/470/EG). Nätverkets uppgift är att underlätta det rättsliga samarbetet på privaträttens område mellan medlemsstaternas myndigheter genom bl.a. anordnande av möten. Ett för allmänheten lättillgängligt informationssystem på Internet skall inrättas stegvis och gemensamma faktablad skall ges ut.

Medlemstaternas centralmyndigheter samt andra myndigheter med ansvar för rättsligt samarbete har utsetts till kontaktpunkter. Ansvarig kontaktpunkt i Sverige är Justitiedepartementet (enheten för processrätt och domstolsfrågor). Nätverkets medlemmar skall träffas regelbundet för att bl.a. diskutera uppkomna problem. Ett konkret exempel på verksamhet i nätverket är ett möte där praktiska problem angående förfarandet vid internationella vårdnadstvisters verkställighet utomlands diskuteras. Ett annat sådant exempel är framtagandet av faktablad om rättshjälp i de olika medlemsstaterna.

På nätverkets webbplats (http://europa.eu.int/comm/justice_home/ejn/index_sv.htm) finns en mängd information om medlemsstaterna, gemenskapsrätten, internationell rätt och olika områden inom civilrätten. Särskild information lämnas om t.ex. domstolars behörighet, tillämplig lag, bevisupptagning, rättshjälp, verkställighet av domstolsavgöranden, äktenskapsskillnad, underhållsskyldighet och konkurs. Inom varje ämnesområde finns allmän information, information om EU:s arbete inom ämnesområdet, uppgifter om respektive medlemslands rättssystem och eventuellt internationellt arbete inom ämnesområdet. Nätverkets information kommer att byggas ut gradvis.

 

5.2.3 Förhandlingar om en global domskonvention

Haagkonferensen är en internationell organisation vars ändamål är att verka för ett gradvis förenhetligande av den internationella privaträttens regler. Konferensens verksamhet består huvudsakligen i att förhandla och utarbeta internationella konventioner inom den internationella privaträttens olika områden.

Inom ramen för Haagkonferensen har sedan 1997 pågått ett arbete med att förhandla fram en global domskonvention på privaträttens område. Efter antagandet av Bryssel I-förordningen (se avsnitt 5.1.3) har det rått delade meningar om gemenskapen har exklusiv behörighet att ingå vissa internationella avtal på civilprocessrättens område. Som framgår under avsnitt 5.1.3 har rådet i samband med revideringen av Luganokonventionen begärt att EG-domstolen skall yttra sig i frågan om en ny Luganokonvention omfattas av gemenskapens exklusiva behörighet eller om behörigheten är delad med medlemsstaterna. EG-domstolens kommande yttrande kan få avgörande betydelse för vem som har behörighet att förhandla om och ingå en konvention av det slag som förhandlas inom Haagkonferensen. Hittills har en särskild arbetsmetod tillämpats för förhandlingarna som innebär att såväl kommissionen som ordförandeskapet och medlemsstaterna har rätt att uttala sig i förhandlingar med övriga stater.

Vad gäller själva förhandlingsarbetet kan noteras att det vid en diplomatkonferens i juni 2001 visade sig svårt att få global täckning för en reglering av samma omfattande natur som exempelvis Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen, dvs. en konvention som reglerar såväl domstols behörighet som erkännande och verkställighet av utländska domar. Det nya konventionsförslaget är begränsat till bestämmelser om domstols behörighet i vissa gränsöverskridande tvister som omfattas av ett prorogationsavtal, dvs. ett avtal som fysiska och juridiska personer ingår om vilken domstol som skall vara behörig att pröva en tvist. Förslaget innehåller också bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats av en domstol i enlighet med ett prorogationsavtal. Den föreslagna konventionen kommer främst att vara tillämplig i förhållanden mellan näringsidkare.

Den svenska inställningen är att det är angeläget att nå framgång i förhandlingarna om en global domskonvention. En sådan skulle vara till nytta för näringslivet som annars ofta är hänvisade till skiljeförfarande för att få ett internationellt verkställbart avgörande.

 

 

DEL VI ERSÄTTNINGSRÄTTSLIGA FRÅGOR

 

6.1 Direktiven om trafikförsäkring

6.1.1 Inledning

I det första direktivet som antogs år 1972 (72/166/EEG) fastställdes en skyldighet för medlemsstaterna att införa ett krav på trafikförsäkring för alla motorfordon som normalt hör hemma inom landet. Försäkringen skall täcka också sådana skador som har orsakats i en annan medlemsstat enligt där gällande lag. Detta skydd har förstärkts genom det andra (84/5/EEG) och det tredje direktivet (90/232/EEG). Det har bl.a. införts en skyldighet att ersätta också sådana skador som har orsakats av fordon vars identitet inte kan fastställas. De tre första direktiven gäller försäkringsersättning för trafikolyckor som inträffar i den skadelidandes bosättningsland och som orsakas av ett fordon som är registrerat och försäkrat där eller i en annan medlemsstat. Direktiven gäller alltså när skaderegleringen sker i skadelandet.

Syftet med det fjärde direktivet (2000/26/EG) är att stärka skyddet för den som råkar ut för en trafikskada i ett annat land än det där han eller hon är bosatt. Direktivet skall göra det enklare att begära och få ersättning från en trafikförsäkring för sådana fall. En central bestämmelse är att alla försäkringsbolag som meddelar trafikförsäkring skall utse representanter (skaderegleringsrepresentanter) i övriga medlemsstater. En skaderegleringsrepresentant skall ha rätt att på försäkringsbolagets vägnar reglera sådana anspråk som omfattas av direktivet. För att detta system skall fungera skall det finnas rätt till direktkrav. Det fjärde direktivet har nyligen genomförts i svensk rätt (prop. 2001/02:133, bet. 2001/02:LU31, SFS 2002:343-345 och 348-350).

 

6.1.2. Femte direktiv om trafikförsäkring - förslag

 

Kommissionen har den 7 juni 2002 beslutat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG, 90/232/EEG och direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon. Förslaget innehåller ändringar av samtliga de fyra gällande EG-direktiven på området och av det andra EG-direktivet om skadeförsäkring. Det övergripande syftet med förslaget är att för olika situationer förbättra en skadelidandes möjligheter att få ersättning från en trafikförsäkring. En gemensam ståndpunkt antogs vid konkurrenskraftsrådet den 26-27 november 2003. Förslaget skall under hösten 2004 bli föremål för en andra läsning i parlamentet.

Direktivförslaget torde kräva vissa ändringar i bl.a. trafikskadelagen (1975:1410). Förslaget har remitterats till berörda myndigheter och organisationer. Regeringen syn på förslaget är alltså inte färdigberedd. Enligt regeringens preliminära uppfattning bör Sverige kunna ställa sig i huvudsak positivt till förslaget.

 

 

6.2 Det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-rätten

6.2.1 EG-domstolens avgöranden

EG-domstolen har i några avgöranden slagit fast att en nationell domstol under vissa förutsättningar kan ålägga en medlemsstat skadeståndsskyldighet gentemot en enskild som lidit skada på grund av statens överträdelser av EG-rätten.

I ett mål förde enskilda personer talan mot ett medlemsland med anledning av att man underlåtit att genomföra ett direktiv som föreskrev införande av en lönegarantifond. EG-domstolen tog i sitt avgörande ställning till bl.a. frågan om en enskild kunde få ersättning av staten med tillämpning av direktivets bestämmelser (direkt effekt), alternativt gottgörelse för den skada som lidits på grund av att direktivets bestämmelser inte kunde tillämpas.

EG-domstolen har även prövat frågan om en medlemsstat kan vara skadeståndsansvarig om den nationella rätten innehåller bestämmelser som strider mot primärrätten. I två avgjorda mål prövade domstolen frågan om staten är skadeståndsskyldig mot enskilda som lider skada på grund av att nationell lag strider mot Romfördraget. Domstolen fann att staten under vissa förutsättningar kan bli skadeståndsskyldig för sådana överträdelser av primärrätten som hänförde sig till den nationella lagstiftaren. I ett annat mål var fråga om statens skadeståndsansvar på grund av åtgärder av en administrativ myndighet vilka strider mot EG-rätten.

I en dom den 15 juni 1999 har EG-domstolen uttalat att gemenskapsrätten inte ger enskilda rätt att vid nationell domstol göra gällande rättigheter som direkt grundas på EG-direktivet om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, när de omständigheter som utgör en förutsättning för att den i direktivet föreskrivna lönegarantin skall inträda har ägt rum före det att staten i fråga (Sverige) blev medlem i EU. Omständigheterna inträffade medan Sverige var EES-medlem. Därmed innebär gemenskapsrätten att Sverige inte heller kan bli skadeståndsskyldig för den skada som de enskilda har vållats genom att direktivet har införlivats på ett felaktigt sätt.

 

6.2.2 Skadeståndsskyldighet för Sverige

För svenska statens del har frågan om skadeståndsskyldighet på grund av överträdelse av EG-rätten aktualiserats med anledning av de ändringar i reglerna om lönegarantin som trädde i kraft den 1 juli 1994 och gällde t.o.m. den 31 maj 1997 (se bet. 1996/97: LU19). Staten har därvid stämts vid svenska domstolar under påstående att vissa bestämmelser stod i strid mot EG:s lönegarantidirektiv.

I en dom år 1995 i EES-domstolen fastslogs att direktivet måste tolkas så att det hindrar tillämpningen av den s.k. karensregeln i lönegarantilagen i dess dåvarande lydelse. Med anledning härav har Justitiekanslern för den svenska statens räkning sett till att skadestånd betalats till ett antal löntagare.

 

 

6.2.3 Förslag till vissa lagändringar m.m.

Våren 1996 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag att analysera frågan om det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG:s rättsordning (Ju 1996:04).

Utredaren överlämnade i februari 1998 betänkandet (SOU 1997:194) Det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler. I betänkandet behandlas bl.a. den pågående rättsutvecklingen - inom EG-rätten och i nationell rätt - när det gäller medlemsstaternas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler. Utredningen konstaterar att frågan om statens skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler hittills främst aktualiserats med anledning av genomförandet av det s.k. lönegarantidirektivet (80/987/EEG). Det finns emellertid även exempel på ersättningskrav inom andra rättsområden. Utredningen konstaterar att det finns ett stort intresse för frågor som har anknytning till medlemsstaternas skadeståndsansvar vid överträdelse av EG-regler och att nya frågeställningar tillkommer hela tiden.

Den omständigheten att det finns olikheter mellan de båda ansvarssystemen medför inte enligt utredningen, att den svenska skadeståndslagen måste ändras. Det är inte möjligt att uppnå en exakt identitet mellan gemenskapsrättens skadeståndsansvar för medlemsstaterna och det skadeståndsansvar för det allmänna som svensk rätt stadgar. Detta är inte heller nödvändigt eftersom den ordning för prövning av ersättningsanspråk som EG-domstolen fastställt innebär att den enskilde kan tillförsäkras sin rätt även om det inte råder total överensstämmelse mellan svensk lag och gemenskapsrättens reglering. Mot bakgrund av de olikheter som allmänt sett existerar mellan de två rättssystemen och den osäkerhet som ännu råder om det gemenskapsrättsliga skadeståndsansvarets exakta utformning anser utredningen att det inte är meningsfullt att eftersträva en bättre överensstämmelse än den som redan finns.

Vid en samlad bedömning finner utredningen att det framstår som mest konsekvent och lämpligt att regeln i 3 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207) om begränsningar i rätten att föra talan om skadestånd med anledning av beslut av bl.a. riksdagen, regeringen och Högsta domstolen, upphävs. Det avgörande skälet för denna lösning är att man därmed undanröjer den svårförklarade skillnad som i dag finns mellan olika skadelidande. Sedan Sverige blev medlem i EU medför 3 kap. 7 § skadeståndslagen att den som drabbas av skada på grund av felaktig lagstiftning eller rättstillämpning behandlas olika beroende på om det gäller en överträdelse av gemenskapsrätten eller av nationell rätt. Utredningen föreslår även att det i 3 kap. 10 § skadeståndslagen samt i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten görs tillägg som klargör att dessa bestämmelser gäller även vid talan om ersättning på grund av överträdelser av EG-regler.

Utredningen konstaterar att åtagandet att betala skadestånd och att garantera en rättssäker prövning av ersättningsanspråk är en konsekvens av Sveriges EU-medlemskap som inte kan ändras eller påverkas genom ensidiga svenska åtgärder. Genom att korrekt genomföra och tillämpa gemenskapsrättens regler kan man emellertid undvika sådana överträdelser som kan ge upphov till ersättningsansvar. Utredningsbetänkandet har remissbehandlats och förslagen bereds nu vidare inom Justitiedepartementet.

 

6.3 Transporträtt

6.3.1 Förordning om ersättning och service till alla passagerare vid nekad ombordstigning, inställda eller kraftigt försenade flygningar

Kommissionen lade i december 2001 fram ett förslag till ny förordning om införande av gemensamma regler om kompensation och assistans till flygpassagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar (KOM (2001) 0305).

Efter långdragna diskussioner och en förlikning med Europaparlamentet kunde förordningen slutligen antas den 11 februari 2004, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91. Förordningen träder i kraft den 17 februari 2005.

 

Förordningen lägger fast vissa minimirättigheter för flygpassagerare som nekas ombordstigning på grund av överbokning eller som drabbas av att en flygning ställs in eller försenas kraftigt. Förslaget innehåller regler om såväl vilken service som skall utgå i form av exempelvis ombokning, kost och logi, som att viss normerad ersättning skall utgå.

 

De viktigaste nyheterna är att förslaget innebär att den ekonomiska ersättning som bolagen skall betala till passagerare höjs, att förslaget även skall gälla icke tidtabellsbunden trafik, dvs. charterflygningar, att det utvidgas till att även omfatta förseningar och inställda flygningar samt att det tidigare systemet ersätts med en auktion mellan passagerarna. Det nya systemet innebär att samtliga passagerare skall tillfrågas om de kan stanna kvar mot viss ersättning. Därefter skall ersättningen höjas tills tillräckligt många passagerare anmält sig som frivilliga. Om bolagen ändå måste neka passagerare att följa med skall dessa få ersättning som varierar i förhållande till flygningens längd.

 

Samma kompensation skall utgå när flyg ställs in med kort varsel. Vid sidan av den ekonomiska ersättningen skall passagerare precis som i dag ha rätt till kost och logi, att välja ett alternativt flyg eller att få pengarna tillbaka för biljetten. Ersättning för inställt flyg skall inte betalas ut om passagerarna fått besked minst två veckor i förväg, eller i så god tid att de haft möjlighet att välja en annan avgång.

 

6.3.2 Förordning om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartsoperatörer - förslag

 

Kommissionen lade den 24 september 2002 fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartsoperatörer, KOM (2002) 521 slutlig. Förslaget innebär en harmonisering av den försäkring flygbolag och andra som bedriver luftfart samt privatflygare skall ha för att täcka deras ansvar för passagerare, bagage, gods och tredje man.

 

Förslaget får ses som ett utflöde av händelserna den 11 september 2001 och innebär generellt att försäkringskraven höjs väsentligt jämfört med gällande praxis i medlemsstaterna. I praktiken torde det inte innebära några större konsekvenser för det kommersiella flyget, eftersom flygbolagen har försäkringar på högre belopp än vad som krävs av medlemsstaternas myndigheter. För det icke-kommersiella flyget och privatflyget kan dock förslaget innebära väsentliga förändringar och ökade kostnader.

Sverige är positivt till att försäkringskraven inom gemenskapen harmoniseras. På detaljnivå finns dock en rad invändningar. Som exempel kan nämnas att förslaget innebär ändring av ersättningsrättsliga bestämmelser, vilket inte är önskvärt.

 

Vid transportministermötet den 9 oktober 2003 nåddes en politisk överenskommelse i rådet. Denna avvek från Europaparlamentets rapport efter den första behandlingen, varför behandlingen kommer att fortsätta i Europaparlamentet.

 

6.3.3 Förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter - förslag

Som en del av det tredje järnvägspaketet lade kommissionen den 3 mars 2004 fram ett förslag till en förordning om internationella tågresenärers rättigigheter och skyldigheter, KOM(2004) 143 slutlig. Förslaget syftar till att stärka och förbättra internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter. Förslaget bygger på vitboken Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden, KOM(2001)370 slutlig. I vitboken behandlas frågor om utformningen av gemenskapens transportpolitik de kommande tio åren. Ett behov av starkare konsumentskydd för internationella tågresenärer har också konstaterats i kommissionens strategi för konsumentpolitik 2002-2006, KOM(2002) 208 slutlig.

Förordningsförslaget innehåller bestämmelser om informationsskyldighet, särskild hjälp åt rörelsehindrade passagerare, ansvar för person- och sakskador, försening m.m. Transportören är strikt ansvarig för personskador upp till ett belopp om 220 000 euro. Ovan den nivån gäller ett presumtionsansvar. Ansvaret är obegränsat.

Sverige stödjer en harmonisering, men anser att förordningen bör utformas så att den inte äventyrar den pågående ratifikationen av 1999 års COTIF (den internationella järnvägskonventionen).

 

6.3.4 Förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för godstransport på järnväg - förslag

Som ytterligare en del av det tredje järnvägspaketet lade kommissionen den 3 mars 2004 fram ett förslag till en förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för godstransport på järnväg, KOM(2004) 144 slutlig. Ett av huvudsyftena med förslaget är att allmänt främja godstransporter på järnväg inom EU och särskilt hastigheten hos dessa. Förslaget bygger på vitboken Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden, KOM(2001)370 slutlig. I vitboken behandlas frågor om utformningen av gemenskapens transportpolitik de kommande tio åren. Ett behov av starkare konsumentskydd för internationella tågresenärer har också konstaterats i kommissionens strategi för konsumentpolitik 2002-2006, KOM(2002) 208 slutlig.

Förordningsförslaget innehåller bestämmelser om kvalitetskrav och om ersättning i den mån de åsidosätts.

I den mån Sverige stödjer en harmonisering bör förordningen utformas så att den inte stör balansen mellan parterna på ett område där lagstiftning av tradition inte varit tvingande. Förordningen bör vidare utformas så att den inte äventyrar den pågående ratifikationen av 1999 års COTIF (den internationella järnvägskonventionen).

 

DEL VII AVTALSRÄTT

 

7.1 Europeisk avtalsrätt

7.1.1 Bakgrund

 

Frågan om en harmoniserad europeisk avtalsrätt har diskuterats inom akademiska kretsar under flera decennier. Den har även aktualiserats vid flera tillfällen sedan slutet av 1980-talet av Europaparlamentet. I två resolutioner, den ena från år 1989 och den andra från år 1994, förespråkade parlamentet att arbete skulle inledas i syfte att utreda möjligheterna till att upprätta en gemensam europeisk privaträttslig lagstiftning. Parlamentet ansåg att fullbordandet av den gemensamma marknaden kräver en harmonisering av vissa avtalsrättsliga områden. Enligt parlamentet var det effektivaste sättet att genomföra en sådan harmonisering att samla större delar av privaträtten i en europeisk civillag.

 

Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 bekräftades behovet av att göra unionen till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa genom att till fullo utnyttja de möjligheter som ges i Amsterdamfördraget. Europeiska rådet godkände därvid ett antal riktlinjer och politiska prioriteringar. Bl.a. uttalades att i ett europeiskt område med verklig rättvisa bör inte individer och företag hindras eller avskräckas från att utöva sina rättigheter på grund av medlemsstaternas rättsliga och administrativa system är oförenliga eller komplicerade (punkt 28 i slutsatserna från Tammerforsmötet).

 

I punkt 39 från slutsatserna uppmanades rådet att genomföra en genomgripande undersökning om behovet av en tillnärmning av medlemsstaternas civilrättsliga lagstiftning för att undanröja hinder mot smidigt fungerande civilrättsliga förfaranden när detta är nödvändigt.

 

I en resolution av den 16 mars 2000 anförde Europaparlamentet att det behövs en mer långtgående harmonisering av civilrätten och uppmanade kommissionen att göra en utredning på området. I sitt svar till parlamentet den 25 juli 2000 fastslog kommissionen att den skulle lägga fram ett meddelande för de andra gemenskapsinstitutionerna och allmänheten och starta en fördjupad diskussion med största möjliga omfattning.

 

7.1.2 Meddelande om en europeisk avtalsrätt

 

Den 11 juli 2001 överlämnade kommissionen, i enlighet med sitt åtagande i juli 2000, ett meddelande om europeisk avtalsrätt till Europaparlamentet och rådet, KOM (2001) 398 slutlig.

 

I meddelandet konstaterar kommissionen att avtalsrätten omfattar flera olika rättsliga domäner. Dessa är visserligen knutna till medlemsländernas olika kulturella och rättsliga traditioner, men den större delen av avtalsrätten har, enligt kommissionen, likartade begrepp och bestämmelser.

 

De områden som omfattas av meddelandet inbegriper köpeavtal och alla typer av tjänsteavtal, inklusive finansiella tjänster. Allmänna regler om fullgörelse, icke-fullgörelse och ersättning är en nödvändig grund för dessa avtal och omfattas således. Däremot behandlas inte arbetsrätt, familjerätt och liknande rättsområden i meddelandet.

 

I meddelandet redovisar kommissionen fyra olika handlingsalternativ för EG:s framtida insatser på det avtalsrättsliga området.

 

Alternativ 1. Inga gemenskapsåtgärder vidtas.

 

Alternativ 2. Främjande av en utveckling mot gemensamma avtalsrättsliga principer som leder till ökad konvergens av medlemsländernas lagregleringar.

 

Alternativ 3. Förbättrad kvalitet på befintlig lagstiftning.

 

Alternativ 4. En ny heltäckande lagreglering antas på EG-nivå.

 

7.1.3 Reaktioner på meddelandet

 

Under hösten 2001 var meddelandet föremål för ett remissförfarande. Omkring 160 svar inkom från medlemsstater, organisationer, företag och från den akademiska världen. Rådet och Europaparlamentet yttrande sig över meddelandet i november 2001. Båda institutionerna uppmanade därvid kommissionen att vidta en lång rad närmare angivna åtgärder på området.

På grundval av meddelandet och remissvaren överlämnade kommissionen i februari 2003 ett meddelande med en handlingsplan om en mer samordnad europeisk avtalsrätt, KOM(2003)68. I handlingsplanen konstateras att det saknas skäl att frångå strategin att vidta sektorsvisa åtgärder på området. Vidare sammanfattas i handlingsplanen de problem som framkommit vad gäller behovet av en enhetlig tillämpning av gemenskapens avtalsrätt. Kommissionen föreslår i planen en blandning av icke-lagstadgade och lagstadgade bestämmelser för att

- öka samstämmigheten i gemenskapens regelverk på avtalsrättens område,

- främja utarbetandet av standardavtalsklausuler inom hela unionen, och

- undersöka om icke-sektorspecifika åtgärder, t.ex. ett frivilligt instrument, kan behövas

för att lösa problemen på den europeiska avtalsrättens område.

 

Som ett led i genomförandet av handlingsplanen anordnade kommissionen i januari 2004 en workshop om användningen av standardvillkor. Vidare anordnade kommissionen och parlamentet i april 2004 en konferens om en europeisk avtalsrätt. I juli 2004 påbörjade kommissionen även arbete med att inrätta ett s.k. CFR-nätverk bland berörda intressenter.

 

 

 

 

 

Bilaga 1

 

Utdrag ur Riksdagsstyrelsens förslag Riksdagen inför 2000-talet, 2000/01:RS1

 

 

Utskotten

 

Sammanfattning

Utskotten skall ha en stark roll i riksdagens arbete med EU-frågor. Utskotten skall följa viktiga frågor under kommissionens beredningsprocess och under den fortsatta beslutsprocessen. Utskottens planering bör ske både på lång sikt över mandatperioden och på kort sikt över riksmötet.

EU-frågorna bör ingå som en integrerad del av utskottens ärendehantering och tas upp i betänkanden som behandlar näraliggande frågor. Utskotten kan också ta ett utskottsinitiativ och föreslå kammaren att göra ett tillkännagivande. Utskott kan avge yttrande till EU-nämnden.

Samtliga utskott bör upprätta en EU-promemoria över EU-frågorna på sitt beredningsområde. Det är för den offentliga debattens skull önskvärt att utskotten i särskilt viktiga frågor anordnar öppna utfrågningar.

Riksdagens hantering av den årliga EU-skrivelsen bör utvecklas så att en samlad bild av arbetet i riksdagen med EU-frågorna ges i större utsträckning.

Samtliga grön- och vitböcker bör bli föremål för faktapromemorior där det också anges när fristen för remissvar till kommissionen löper ut. Regeringen bör skicka de remissvar som regeringen avger till kommissionen till kammarkansliet för vidare befordran till berört utskott. Regeringen bör redovisa expertkommittéer inom kommissionen samt de så kallade verkställighetskommittéerna för riksdagen. Det är angeläget att utskotten får information från regeringen om vilka frågor som skall behandlas under ett visst lands ordförandeskap.

Faktapromemoriorna bör finnas lättillgängliga i en databas i riksdagen och bör inte längre delas till samtliga ledamöter utan endast till berört utskott. Utskotten bör rapportera till kammarkansliet om de vidtar någon åtgärd i den fråga som faktapromemorian rör. Det är viktigt att faktapromemoriorna uppfyller riktlinjernas krav och innehåller relevant information. Faktapromemoriorna bör publiceras i en särskild volym i riksdagstrycket.

6.3.1 Utskottens arbete med EU-frågor

En viktig utgångspunkt är att utskotten skall ha en stark roll i riksdagens arbete med EU-frågor. Utskotten skall enligt riksdagsordningen följa arbetet i Europeiska unionen (RO 10 kap. 3 §). Inom utskotten finns sakkunskap och utskotten har ett ansvar för lagstiftning, budget, nationella handlingsprogram och andra frågor inom det egna området.

Vi kan konstatera att många utskott redan arbetar mycket med EU-frågorna. Det finns flera exempel som kan tjäna som förebild för andra utskott även om EU-frågornas omfattning och karaktär skiljer sig åt mellan utskottens områden. Det skall framhållas att arbetet med EU-frågorna kan vara resurskrävande, särskilt för de utskott som ansvarar för områden där många frågor hanteras på EU-nivå.

Utskotten bör i sin planering sträva efter att behandla EU-frågorna i den sedvanliga ärendehanteringen. Utskotten är inte hänvisade till att bara reagera på frågor som är under beredning i EU. När ett visst område behandlas är det naturligt att förhållanden såväl på EU-nivå som på nationell nivå beaktas. Utskotten kan gentemot regeringen ta initiativ i EU-frågor genom att t.ex. föreslå kammaren ett tillkännagivande. Därmed kan EU-frågorna integreras i den nationella politiken och riksdagen spela en aktiv roll.

Vi anser att utskotten skall följa viktiga frågor under kommissionens beredningsprocess och under den fortsatta beslutsprocessen. EU-frågorna är ofta aktuella under flera år på EU-nivå vilket skapar goda möjligheter för utskotten att planera arbetet också på lång sikt och följa frågorna under en längre tid. God planering minskar risken för att EU-frågorna trängs undan av det löpande riksdagsarbetet. Också problemet med ett svåröverskådligt dokumentflöde kan minska om utskotten har god framförhållning. För utskottens planering kan kommissionens respektive ordförandeskapets arbetsprogram vara viktiga. Också de preliminära dagordningarna för ministerrådsmöten bör bevakas. Så kallade icke-bindande regler från EU:s institutioner, som kan avse t.ex. riktlinjer för ett visst område, kan underlätta för utskotten att anlägga ett långsiktigt perspektiv. Genom att följa kommissionens meddelanden m.m. kan riksdagen få en uppfattning om vad som sker under kommissionens beredningsprocess.

Kommissionens samrådsdokument, framför allt grön- och vitböcker, är värda särskild uppmärksamhet. Samtliga grön- och vitböcker bör bli föremål för faktapromemorior där det också anges när fristen för remissvar till kommissionen löper ut. Det kan också finnas anledning för berört utskott att på egen hand inhämta information om grön- och vitbokens hantering i t.ex. Europaparlamentet. Utskotten bör överväga om en offentlig utfrågning skall anordnas i frågan. Företrädare för regeringen kan också föredra frågan vid ett slutet utskottssammanträde. Regeringen bör skicka de remissvar som regeringen avger till kommissionen till kammarkansliet för vidare befordran till berört utskott.

Utskottens planering bör ske både på lång sikt över mandatperioden och på kort sikt över riksmötet. Utskotten bör i sin planering beakta att synpunkterna kan komma regeringen till del i rätt skede. EU-frågornas skilda karaktär på olika områden innebär att en viss flexibilitet är nödvändig men det finns också ett värde i att utskotten arbetar på snarlikt sätt. Utskotten bör dra nytta av varandras erfarenheter, bl.a. genom diskussioner i den nya ordförandekonferensen (jfr förs. 1999/2000:TK1).

Vi anser att regeringen till riksdagen bör överlämna en förteckning över de expertkommittéer inom kommissionen som förbereder lagförslag som regeringen har kännedom om och särskilt kommentera de kommittéer som hanterar frågor av större svenskt intresse. Förteckningen kan ingå i den årliga EU-skrivelsen.

Det är angeläget att berörda utskott får information om konvergens- och sysselsättningsprogrammen innan regeringen överlämnar dem till EU. Den närmare hanteringen av programmen bör planeras in i berörda utskotts EU-arbete.

Svensk lagstiftning som följer av EG-rätten skall naturligtvis på sedvanligt sätt beredas av utskott och beslutas i kammaren. Om utskottet har följt frågan under dess hantering på EU-nivå kan ett korrekt genomförande i svensk lagstiftning underlättas. Ett problem kan vara att utrymmet för noggrann beredning i riksdagen av lagförslag som genomför direktiv i vissa fall är begränsat eftersom lagstiftningen normalt måste vara genomförd till ett visst datum. I planeringen av behandlingen - och avlämnandet - av propositioner skall detta beaktas och utrymme så långt möjligt skapas för en fullgod beredning i riksdagen.

Regeringen skall fortlöpande informera riksdagen och utskotten. Informationen skall inbegripa de tidiga skedena av EU:s beslutsprocess, dvs. när kommissionen bereder förslag till lagstiftning, och den fortsatta beslutsprocessen inom EU.

Vi vill erinra om att utskottens rätt att kräva information av regeringen i EU-frågor är mer långtgående än i andra frågor. Minoritetsskyddet innebär att fem ledamöter kan begära denna information. Om begäran framställs utan samband med ett riksdagsärende kan majoriteten inte avslå begäran. (RO 4 kap. 10 §, bet. 1994/95:KU22 s. 27, jfr bet. 1997/98:KU25 s. 44-47.)

Det är dock viktigt att utskotten också själva bedriver ett aktivt informationsinhämtande. Utskottens ledamöter kan t.ex. knyta kontakter med parlamentariker i andra EU-länder. Ett annat medel för att inhämta information kan vara att utskotten genom sina kanslier etablerar direktkontakter med handläggare vid den svenska EU-representationen i Bryssel och vid EU-institutionerna, inte minst vid kommissionen.

Det är angeläget för utskottens arbete att regeringen behandlar långsiktiga EU-frågor i propositioner och skrivelser. Frågorna blir därmed föremål för formell ärendebehandling, och utskotten kan markera sina ställningstaganden i ett betänkande. Det är således önskvärt att regeringen presenterar sin övergripande syn på olika politikområden inom EU i propositioner och skrivelser. Som ofta sker i dag bör det i riktlinjepropositioner inom olika områden finnas ett avsnitt om riktlinjer för arbetet inom EU. Det kan också finnas anledning för regeringen att lämna skrivelser och propositioner som huvudsakligen fokuserar på förhållandena på EU-nivå. Avvägningen mellan redogörelser för den nationella nivån och för EU-nivån får göras från fall till fall.

Vi vill framhålla värdet av regeringens årliga EU-skrivelse som ger en heltäckande bild av EU-samarbetet och regeringens agerande inom unionen. Riksdagen har framhållit att det är önskvärt med mer omfattande redogörelser i skrivelsen för regeringens ställningstaganden. Skrivelsen har också blivit mer utförlig i detta avseende under de senaste åren vilket även kan förklaras av att Sverige i stigande grad har kunnat följa ett ärende från idé till genomförande. Många frågor hanteras inom EU under flera år vilket innebär att de frågor som redovisas i skrivelsen ofta är aktuella också framdeles. Skrivelsen fyller således också ett framåtblickande syfte även om den skall redogöra för det gångna årets händelser.

Riksdagens hantering av den årliga EU-skrivelsen bör utvecklas så att en samlad bild av arbetet i riksdagen med EU-frågorna ges i större utsträckning. Vissa utskott har avstått från att yttra sig över den årliga skrivelsen trots att motioner inom utskottets område som har remitterats till utrikesutskottet har behandlats i samband med skrivelsen. Vi anser att samtliga utskott och EU-nämnden skall beredas tillfälle att yttra sig. Utgångspunkten skall vara att utskott avlämnar yttranden när motioner inom deras område behandlas i samband med skrivelsen. De utskott som i stor utsträckning har att hantera EU-frågor inom sina beredningsområden bör överväga att avge yttrande även om det inte finns några motioner inom området.

Vissa utskott har upprättat en promemoria om EU-frågorna på sitt beredningsområde. Vi anser att samtliga utskott skall upprätta en sådan EU-promemoria. Promemorian bör uppdateras ett par gånger per år, t.ex. i samband med att kommissionen presenterar sitt årliga arbetsprogram och att ett nytt ordförandeland redovisar sina prioriteringar. Promemorian kan innehålla en förteckning över de EU-frågor inom beredningsområdet som regeringen avser att driva under mandatperioden eller de närmaste åren. Med utgångspunkt i en sådan prioriteringslista kan utskottet välja ut ett antal områden för bevakning och fördjupning.

Det är angeläget att utskotten får information från regeringen om vilka frågor som skall behandlas under ett visst lands ordförandeskap. En möjlighet är att regeringen till riksdagen överlämnar en samlad promemoria med sin syn på ordförandeskapets program.

EU-frågor kan tas upp som en stående punkt på utskottets dagordning. Det kan vidare vara lämpligt att man inom utskottet tillsätter grupper som särskilt följer vissa områden. Ordningen med muntlig information av företrädare för regeringen bör också bestå och huvudsakligen inriktas på långsiktig information. Hur ofta föredragningar bör ske varierar mellan olika utskott. Utskotten bör även utnyttja möjligheten att kalla till sig företrädare för myndigheter m.fl. för information. Även företrädare för EU:s institutioner kan inbjudas.

Det är för den offentliga debattens skull önskvärt att utskotten i särskilt viktiga frågor anordnar öppna utfrågningar. Strävan bör också vara att så långt möjligt göra den information som riksdagen och utskotten får av regeringen i olika sammanhang lätt tillgänglig för allmänheten.

När en EG-rättsakt antas delegeras rätten att utfärda verkställighets-föreskrifter till kommissionen vars verksamhet i denna del följs av en genom-förandekommitté. Vi kan konstatera att riksdagens insyn i genomförande-kommittéerna för närvarande är begränsad. Samtidigt skall framhållas att ett syfte med delegering är att undvika att detaljfrågor hanteras på för hög nivå. En ordning där riksdagen aktivt följer arbetet i genomförandekommittéerna skulle innebära att riksdagen ägnar resurser åt frågor som normalt är politiskt mindre intressanta. De rättsakter som behandlats i genomförande-kommittéerna har dock företräde framför svensk lag vid en eventuell lagkonflikt och omfattar i vissa fall även frågor som kan bedömas vara politiskt viktiga. Det står naturligtvis alltid ett utskott fritt att begära information från regeringen om en fråga som hanteras i genomförandekommittéerna. I utskottens arbete med uppföljning och utvärdering kan också genomförandekommittéerna inom ett visst område studeras.

Statskontoret har i en rapport till regeringen i maj 2000 funnit att regeringen saknar överblick över genomförandekommittéerna. Statskontoret föreslår att en samlad förteckning över genomförandekommittéerna som täcker samtliga departements ansvarsområden lämpligen kan ingå som en bilaga till regeringens årliga EU-skrivelse. Vi delar den uppfattningen och anser således att en sådan redovisning bör ges i den årliga EU-skrivelsen. Redovisningen skall inte bara innehålla en förteckning utan också innehålla uppgifter om vilka slag av kommittéer (rådgivande, förvaltande eller föreskrivande) det rör sig om. De kommittéer som bedöms vara av särskilt stort politiskt intresse bör redovisas mer utförligt. Efter att ha tagit del av den första redovisningen får riksdagen ta ställning till hur ofta redovisningen bör ges och om det finns anledning att begära annat slags information.

 

 

6.3.2 Hanteringen av faktapromemorior

Enligt gällande riktlinjer för regeringens information till riksdagen skall kommissionsförslag om nya, viktiga rättsakter bli föremål för faktapromemorior. Grönböcker, vitböcker och meddelanden med förslag till viktigare nya regelsystem eller principiellt viktiga ändringar i gällande lagstiftning skall också presenteras i faktapromemorior. Faktapromemorian skall överlämnas till riksdagen senast fem veckor efter det att kommissionen presenterat sitt förslag.

Vi anser att faktapromemoriorna skall finnas lättillgängliga i en databas som enkelt kan nås via Helgonät (riksdagens intranät) och riksdagens hemsida på Internet. Promemoriorna skall inte längre delas till samtliga ledamöter utan endast till berört utskott. Om någon ledamot önskar samtliga promemorior i pappersform får denne anmäla det till kammarkansliet.

Varje inkommen faktapromemoria - och således också det kommissionsdokument som faktapromemorian rör - bör tydligt föras till ett ansvarigt utskott. På motsvarande sätt som sker för propositioner och motioner bör detta ske i samarbete mellan kammarkansliet och utskottskanslierna. Även andra dokument som hör till samma ärende, t.ex. Europaparlamentets resolution över en grönbok, skall föras till det ansvariga utskottet. Därmed markeras utskottets ansvar för frågan. Vi vill samtidigt framhålla att vissa frågor kan röra flera utskott, och det är då viktigt att alla berörda utskott får kännedom om frågan och den fortsatta hanteringen.

Utskotten bör rapportera till kammarkansliet om de vidtar någon åtgärd i den fråga som faktapromemorian berör. Redovisningen bör ske genom utdrag ur utskottets protokoll. Redogörelsen kan t.ex. avse att utskottet har inhämtat kompletterande information genom en muntlig föredragning från regeringen. Utskotten kan också hänvisa till behandling i betänkanden av frågan eller av närliggande frågor eller till att man avser att yttra sig till EU-nämnden. Om utskottet inte vidtar någon åtgärd krävs ingen rapportering. När så är påkallat bör uppgifterna kompletteras.

Kammarkansliet bör lägga in uppgifterna i t.ex. sitt EU-diarium. Därmed blir uppgifterna lätt tillgängliga internt i riksdagen, bl.a. för andra utskott. EU-nämnden får också möjlighet att enkelt inhämta information om utskottens hantering av de frågor som skall behandlas på den kommande veckans rådsmöten.

I likhet med vad som gäller för kammarkansliets EU-diarium i dag bör även dessa uppgifter göras praktiskt tillgängliga för allmänheten genom att läggas ut på riksdagens hemsida. Därmed kan den som är intresserad följa utskottens hantering av frågorna. Uppgifterna bör också återges i den övergripande EU-promemoria som vi har föreslagit att varje utskott skall upprätta.

Det är viktigt att faktapromemoriorna uppfyller riktlinjernas krav och innehåller relevant information. Det ankommer på Regeringskansliet att svara för urvalet av vilka kommissionsdokument som blir föremål för faktapromemorior men riksdagen bör följa urvalet och kvaliteten på promemoriorna. Detta bör ske löpande på kammarkansliet i samarbete med utskotten och kan också uppmärksammas inom ramen för konstitutionsutskottets granskning. Det är inget självändamål att antalet faktapromemorior som framställs är högt. I underhandskontakter mellan utskottskansli och berört departement bör en bedömning kunna göras av vilka frågor som bör bli föremål för faktapromemorior.

Vi vill understryka vikten av att femveckorsgränsen för avgivande av faktapromemorior hålls. Utskotten är dock oförhindrade att påkalla information från regeringen tidigare än fem veckor efter det att kommissionen lagt sitt förslag. Utöver vad som anges i nu gällande riktlinjer bör promemoriorna innehålla en kort sammanfattning som särskilt fokuserar på förslagets påverkan på svenska förhållanden. För att göra faktapromemoriorna, som numera numreras löpande per riksmöte, mer tillgängliga bör de publiceras i en särskild volym i riksdagstrycket.

6.3.3 Hur utskottens synpunkter kan komma till uttryck

Ett syfte med den ökade aktiviteten som här förespråkas är att utskotten skall kunna påverka regeringen. Påverkansmöjligheten i sig kan också vara ett incitament till att öka aktiviteten i EU-frågor.

Utskottens synpunkter bör därför kanaliseras till regeringen, inte minst på ett tidigt stadium. Samtidigt är det viktigt med flexibilitet, och riksdagen skall inte binda sig själv och regeringen vid en ståndpunkt som försvårar det fortsatta svenska förhandlingsarbetet. Varje enskild sakfråga har sin karaktär, vilket gör att olika former för kanaliseringen kan vara lämpliga för olika frågor.

Betänkanden

Vi anser att EU-frågorna normalt skall ingå som en integrerad del av ärendehanteringen, och utskotten bör således ta upp aktuella EU-frågor i sedvanliga betänkanden. Utskottens arbete präglas i mycket av regelbundenhet, dvs. ett antal politikområden återkommer vid de flesta riksmöten, vilket innebär att utskotten ofta har möjlighet att ta upp aktuella EU-frågor i sina betänkanden. Även om inte propositionen eller motioner som behandlas i betänkandet explicit tar upp en viss EU-fråga kan utskotten i betänkandet på eget initiativ ta upp olika för området relevanta EU-frågor.

Det finns naturligtvis inget som hindrar ett utskott från att ta ett utskotts-initiativ i en EU-fråga och föreslå kammaren ett tillkännagivande om hur regeringen bör agera i en viss fråga. I takt med att utskotten blir mer aktiva i EU-frågorna kan det bli aktuellt med fler utskottsinitiativ. Skrivningar i utskottsbetänkanden är också ett sätt att framföra synpunkter eller redovisa en diskussion utan något formellt tillkännagivande.

Yttrande över årliga EU-skrivelsen

Utskotten kan uttrycka ståndpunkter och redovisa sin hantering av EU-frågorna i ett yttrande till utrikesutskottet över den årliga EU-skrivelsen. Kammardebatten om skrivelsen kan därmed bli intressantare och allmänheten får tillgång till riksdagens synpunkter. Vi återkommer till frågan om yttranden från utskotten över den årliga EU-skrivelsen i avsnittet om kammaren.

Muntliga diskussioner

Det kan vara mer meningsfullt - inte minst i frågor där formella och detaljerade ställningstaganden anses olämpliga - med informella diskussioner än med uttalanden i betänkanden som sedan kan uppfattas som alltför bindande. Slutna utskottssammanträden kan således skapa möjligheter till värdefulla diskussioner. Det är värdefullt om det i utskottens protokoll anges vilka frågor som har behandlats; hur detaljerad den informationen bör vara varierar naturligtvis beroende på frågans karaktär. Till skillnad från samrådet i EU-nämnden förs det dock inga stenografiska uppteckningar i utskotten vilket begränsar öppenheten och möjligheten att följa upp regeringens agerande.

Kontakter med EU-nämnden

Vi vill framhålla vikten av att de goda och öppna kontakterna mellan utskotten och EU-nämnden utvecklas. Utskottens synpunkter bör vara ett stöd och en utgångspunkt för nämnden i samrådet. Informationsutbytet skall vara ömsesidigt, och det är viktigt att de praktiska arrangemangen stöder utbytet.

EU-nämnden förutsätts ha kännedom om de ställningstaganden som utskotten gjort tidigare i processen. Det är således viktigt med nära och öppna kontakter mellan utskotten och EU-nämnden.

Det skall framhållas att det råder personsamband mellan utskotten och EU-nämnden. 14 utskott finns representerade i nämnden, varav 9 på presidienivå. Partierna har fördelat sina platser i EU-nämnden så att ledamöter i de utskott som är mest berörda av EU-frågorna också sitter i EU-nämnden. Kontakterna mellan utskotten och EU-nämnden går således i stor utsträckning genom partigrupperna.

 

Vi vill erinra om att EU-nämndens handlingar skickas ut per e-post till utskottens kanslier och är tillgängliga för alla i riksdagen i EU-nämndens utskicksdatabas. Det ligger i utskottens intresse att aktualisera och att påminna EU-nämnden om tidigare ställningstaganden inför samrådet i nämnden. Detta kan ske både genom kontakter inom partierna och mellan utskottens kanslier och nämndens kansli.

Utskotten kan också yttra sig skriftligt till nämnden. Detta kan vara en form som kan användas när ett utskott vill göra en markering utan att utskottet och riksdagen binder sig vid klara ställningstaganden. Det kan röra sig om den mer övergripande inriktningen som man vill uttrycka sin syn på utan att ta ställning till alla enskildheter. Denna form bör användas framför allt för större frågor. Som konstitutionsutskottet påpekat bör utskotten kunna överlämna formella yttranden till EU-nämnden både på nämndens begäran och på eget initiativ (bet. 1994/95:KU22 s. 22). EU-nämnden kan alltså begära ett yttrande i en fråga där nämnden uppfattar att det vore värdefullt att få ta del av berört utskotts synpunkter i skriftlig form.

Skriftliga yttranden kan vara ett sätt för ett utskott att agera förhållandevis snabbt och smidigt. I likhet med vad som gäller för utskottsinitiativ kan frågor väckas och synpunkter framföras oberoende av allmänna motionstiden. Ett yttrande kan således ge partierna möjlighet att i utskotten aktualisera frågor som inte varit kända under allmänna motionstiden. EU:s tidsrytm är inte anpassad efter riksdagens, vilket innebär att smidiga former kan behövas i arbetet med EU-frågor.

Ett yttrande bör normalt ha samma form som yttranden mellan utskott har i dag, även om man för vissa frågor kan tänka sig t.ex. ett kort protokollsutdrag. EU-frågans läge i beslutsprocessen är en aspekt som bör beaktas när ett utskott avgör om det skall avge ett yttrande till EU-nämnden eller välja någon annan form för hanteringen av frågan. Det kan vara mindre motiverat med ett yttrande till EU-nämnden i frågor som huvudsakligen hanteras som t.ex. informationspunkter från kommissionen än när t.ex. en gemensam ståndpunkt skall antas. Samtidigt skall erinras om att frågorna kan komma upp på ministerrådet - och därmed i EU-nämnden - under i stort sett alla led av beslutsprocessen och att det är viktigt att komma in tidigt i processen för att kunna påverka. Om en fråga föranleder yttranden från flera utskott torde en samordning av ställningstagandena kunna förutsättas ske i respektive partigrupp.

Yttrandet blir ett stöd för nämnden i samrådet med regeringen, och när frågan återkommer senare på rådets dagordning - de flesta frågor behandlas flera gånger i rådet - har nämnden yttrandet att utgå från. Det bör enligt vår uppfattning stå nämnden fritt att avgöra hur yttrandet skall behandlas. Som vi framhåller nedan i avsnitt 6.4 om EU-nämnden bör regeringen agera i enlighet med nämndens råd och ståndpunkter.

Utskottens möjlighet att framföra synpunkter till andra än regeringen

Utgångspunkten för utskottens aktivitet är att det är regeringen som utskotten och riksdagen vänder sig till. Det är regeringen som företräder Sverige i internationella sammanhang.

Utskotten kan inhämta information genom direktkontakter med t.ex. företrädare för EU-institutioner, och många utskott har goda erfarenheter av besök i Bryssel. I dessa kontakter kan utskottens ställningstaganden i skilda frågor aktualiseras. I frågor där det finns en tydlig svensk uppfattning kan utskotten stödja svenska positioner i kontakter med företrädare för andra länder eller för EU:s institutioner, även om det naturligtvis är regeringen som företräder Sverige i förhandlingar inom EU. Exempel på frågor där det råder svensk enighet är kraven på ökad öppenhet och kampen mot barnpornografi och narkotika. I andra fall, där det inte lika tydligt finns någon svensk linje, bör utskotten i sådana kontakter inte agera för någon viss ståndpunkt.

Formellt kan aldrig synpunkterna på detta sätt framföras på riksdagens vägnar. Talmanskonferensen påpekade när EU-nämnden inrättades att nämnden kan komma att ställas inför uppgiften att i sammanhang som COSAC redovisa sin syn på olika frågor. Talmanskonferensen anförde att det får anses vara partiföreträdarna i EU-nämnden som står bakom eventuella åsiktsyttringar och inte nämnden som riksdagsorgan (förs. 1994/95:TK1 s. 22). Enligt talmanskonferensen stod det klart att något avsteg inte kunde göras från huvudregeln att uttalanden från riksdagens sida förutsätter beslut i kammaren. Detta synsätt bör kunna vara tillämpligt på utskottens aktiviteter i detta avseende.

 

Bilaga 2

 

Utdrag ur konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU23

 

EU-frågorna

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker riksdagsstyrelsens förslag om riktlinjer för riksdagens arbete med EU-frågorna. Utskotten skall enligt riktlinjerna ha en stark roll. EU-frågorna bör ingå som en integrerad del av utskottens ärendehantering. Samtliga utskott bör upprätta en promemoria över EU-frågorna på sitt beredningsområde. Riksdagens hantering av den årliga EU-skrivelsen bör utvecklas.

Faktapromemorior bör finnas lättillgängliga i databas i riksdagen och publiceras i särskild volym i riksdagstrycket.

EU-nämnden bör fortsätta att verka enligt den praxis som utvecklats. Kammarens centrala roll för att skapa insyn, öppenhet och allmän debatt skall utvecklas vidare. En särskild EU-debatt där företrädare för regeringen deltar bör anordnas.

Samtliga vit- och grönböcker bör bli föremål för faktapromemorior. Regeringen bör skicka kopior av sina remissvar till kommissionen till kammaren. Regeringen bör vidare för riksdagen redovisa expertkommittéer inom kommissionen samt verkställighetskommittéerna. Utskotten bör få information från regeringen om vilka frågor som behandlas under ett visst lands ordförandeskap.

Utskottet tillstyrker riksdagsstyrelsens förslag att riksdagsordningen inte skall innehålla ett krav på synnerliga skäl för att EU-nämnden skall hålla offentlig utfrågning. Vidare tillstyrks förslaget att det i riksdagsordningen skall regleras en skyldighet för regeringen att redovisa sitt agerande i EU för riksdagen.

Förslaget

När det gäller riksdagens arbete med EU-frågor anser riksdagsstyrelsen att utskotten skall ha en stark roll. Utskotten skall följa viktiga frågor under kommissionens beredningsprocess och under den fortsatta beslutsprocessen. EU-frågorna bör ingå som en integrerad del av utskottens ärendehantering och tas upp i betänkanden som behandlar närliggande frågor. Utskotten kan också ta ett initiativ och föreslå kammaren att göra ett tillkännagivande. Utskott kan avge yttrande till EU-nämnden. Samtliga utskott bör upprätta en EU-promemoria över EU-frågorna på sitt beredningsområde. Det är för den offentliga debattens skull önskvärt att utskotten i särskilt viktiga frågor anordnar öppna utfrågningar. Riksdagens hantering av den årliga EU-skrivelsen bör utvecklas så att det i större utsträckning ges en samlad bild av hanteringen i riksdagen av EU-frågorna.

Samtliga grön- och vitböcker bör enligt kommittén bli föremål för faktapromemorior där det också anges när fristen för remissvar till kommissionen löper ut. Kopior av regeringens remissvar till kommissionen bör skickas till kammarkansliet för vidarebefordran till berört utskott. Regeringen bör redovisa expertkommittéer inom kommissionen samt de s.k. verkställighetskommittéerna för riksdagen samt vilka frågor som skall behandlas under ett visst lands ordförandeskap. Faktapromemoriorna bör enligt kommittén finnas lättillgängliga i en databas i riksdagen och publiceras i en särskild volym i riksdagstrycket. Utskotten bör rapportera till kammarkansliet om de vidtar någon åtgärd i den fråga som en faktapromemorian rör.

EU-nämnden bör enligt förslaget fortsätta att verka enligt den praxis som utvecklats. Riksdagsstyrelsen understryker det angelägna i att utskottens synpunkter beaktas i nämndens samråd med regeringen. Riksdagsstyrelsen föreslår att riksdagsordningens krav på "synnerliga skäl" för att EU-nämnden skall få hålla en offentlig utfrågning skall utgå. Riksdagsstyrelsen anser att den praxis bör bestå som innebär att det inte anses tillräckligt att regeringen inte gör något som står i strid med EU-nämndens synpunkter utan i stället agerar i enlighet med nämndens råd och ståndpunkter.

Förslaget innebär vidare att kammarens centrala roll för att skapa insyn, öppenhet och allmän debatt kring EU-frågorna skall utvecklas vidare. Information från regeringen om EU-frågor bör planeras in mer långsiktigt och systematiskt i kammarens arbete. Statsministern bör alltid lämna information i nära anslutning till möten i Europeiska rådet. När ett nytt ordförandeland presenterar sitt arbetsprogram skall det alltid övervägas om regeringen skall informera kammaren muntligt om sin syn på programmet. Regeringen bör överväga i vilken utsträckning EU-frågor kan tas upp i särskilda skrivelser eller i propositioner i olika sakfrågor. En särskild årlig EU-debatt där en företrädare för regeringen deltar bör anordnas.

Regeringens skyldighet att redovisa sitt agerande i EU för riksdagen skall regleras i riksdagsordningen. Regeringen bör i den årliga EU-skrivelsen redovisa vilka eventuella åtgärder domar från EG-domstolen som rör Sverige har föranlett. I skrivelsen bör också de direktiv redovisas som Sverige inte genomfört trots att tidsfristen för genomförandet löpt ut liksom de åtgärder som regeringen avser att vidta för att avhjälpa bristerna i genomförandet.

När det gäller kontakter med Europaparlamentarikerna framhålls att det är värdefullt med goda kontakter mellan de svenska Europaparlamentarikerna och riksdagens ledamöter men att deras olika mandat inte skall sammanblandas.

Enligt riksdagsstyrelsen bör stödfunktionerna för riksdagens arbete med EU-frågorna, t.ex. EU-upplysningen, biblioteket och utredningstjänsten utvecklas och göras mer kända.

Riksdagsstyrelsen anser vidare att regeringens informationsverksamhet inte begränsats på det sett som var avsett när ansvaret för EU-information till allmänheten flyttades över till riksdagen. Frågan om allmänhetens tillgång till EU-information efter det svenska ordförandeskapet bör utredas gemensamt av riksdag och regering.

 

Remissvaren

JO

tillstyrker förslagen till ändringar i riksdagsordningen när det gäller riksdagens arbete med EU-frågor.

Statskontoret

betonar regeringens centrala roll när det gäller att informera riksdagen om arbetet i kommissionen, i synnerhet i de fall där myndigheterna står för en stor del av insatserna. Riksdagsstyrelsens förslag om reglering i riksdagsordningen av regeringens skyldighet att lämna information samt förslaget om expertkommittéer och genomförandekommittéer tillstyrks liksom förslaget om utredning av frågan om allmänhetens tillgång till EU-information. Också Karlstads universitet ser positivt på en sådan utredning, och universitetet pekar på högskoleväsendets behov av informationsmaterial.

Ekonomistyrningsverket

, juridiska institutionen vid Uppsala universitet, Lunds universitet och Karlstads universitet tillstyrker förslaget om EU-frågornas hantering i riksdagen.

Uppsala universitet, juridiska institutionen,

pekar därtill på betydelsen av att riksdagen tidigt kommer in i beredningsarbetet innan kommissionen lägger fram förslag och statsvetenskapliga institutionen välkomnar förslagen när det gäller EU-frågornas hantering. Ett konstitutionellt viktigt uttalande är enligt Statsvetenskapliga institutionen att praxis när det gäller bundenheten av EU-nämndens råd och synpunkter bör bestå. Av stor konstitutionell betydelse är vidare enligt institutionen kommitténs bestämda avvisande av förslaget att ge Europaparlamentariker möjlighet att uppträda i EU-debatter i svenska riksdagen. En sådan sammanblandning av mandat och uppgifter skulle ytterligare fördunkla den genom medlemskapet svårgenomträngliga besluts- och an-svarsstrukturen mellan folkvalda med olika mandat och mellan dessa och regeringen.

Örebro universitet

vänder sig mot att en förstärkt roll för riksdagen i relation till regeringen eller EU-institutionerna inte diskuteras i ett balans- och maktperspektiv. Universitet ser positivt på ambitionerna att integrera EU-frågorna i utskottets arbete, finna former för att öka den interna kunskapshanteringen samt bibehålla och utveckla den utåtriktade EU-informationen till allmänheten.

 

Konstitutionsutskottets ställningstagande

Remissvaren är genomgående positiva till riksdagsstyrelsens förslag. Utskottet delar denna positiva bedömning. Utskottet tillstyrker riksdagsstyrelsens förslag till lag om ändring av riksdagsordningen, såvitt avser 10 kap. 1 § och 10 kap. 6-7 §§. Utskottet anser vidare att riksdagen bör godkänna de angivna riktlinjerna för riksdagens arbete med EU-frågorna. Utskottet förordar också att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad kommittén anfört om information om EU-frågor från regeringen till utskotten, EU-nämnden och kammaren. Utskottet delar slutligen riksdagsstyrelsens bedömning att frågan om allmänhetens tillgång till EU-information bör utredas gemensamt av riksdag och regering i enlighet med vad Riksdagskommittén anfört. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således riksdagsstyrelsens förslag 2000/01:RS1 yrkandena 2 i denna del samt 9-11.

Bilaga 3

 

EU:s beslutsprocess

 

Vilket slags beslutsförfarande som tillämpas beror på vilken rättslig grund (artikel i fördraget) som kommssionen valt för förslaget i fråga.

Samrådsförfarandet

 

Gäller främst vid jordbruks- och konkurrensfrågor samt skatter och avgifter. Kommissionen lägger ett förslag över vilket parlamentet antar ett yttrande med enkel majoritet. Kommissionen ändrar eventuellt förslaget för att ta hänsyn till parlamentets yttrande, varefter rådet antar rättsakten.

Samarbetsförfarandet (första behandlingen)

Vid en första behandling av ett kommissionsförslag antar parlamentet ett yttrande, ibland med ändringsförslag. Ändringar antas med enkel majoritet. Kommissionen ändrar eventuellt sitt förslag för att ta hänsyn till parlamentets ändringar, varefter rådet antar en gemensam ståndpunkt till förslaget.

Samarbetsförfarandet (andra behandlingen)

 

Parlamentet kan besluta att godkänna, avvisa eller föreslå ändringar i den gemensamma ståndpunkten utifrån en andrabehandlingsrekommendation. Det krävs en absolut majoritet av parlamentets ledamöter (minst 314 röster) för att anta ändringar eller avvisa den gemensamma ståndpunkten. Rådet kan dock med enhällighet anta rättsakten även om parlamentet förkastat den gemensamma ståndpunkten. Det finns inget krav på att rådet skall ta hänsyn till parlamentets ändringar.

Medbeslutandeförfarandet (första behandlingen)

 

Sedan Amsterdamfördragets ikraftträdande är detta det huvudsakliga förfarandet vid lagstiftning. Samma procedur som vid första behandlingen under samarbetsförfarandet (se ovan). Rådet behöver dock inte utarbeta någon gemensam ståndpunkt om det accepterar alla parlamentets ändringar. I så fall är förfarandet avslutat.

Medbeslutandeförfarandet (andra behandlingen)

 

Om parlamentet vid den andra behandlingen antar ändringar till den gemensamma ståndpunkten (314 röster krävs) skall en förlikningskommitté kallas samman för att försöka nå en kompromiss mellan rådet och parlamentet. Om förlikningskommittén inte kan enas om en kompromiss faller förslaget.

Medbeslutandeförfarandet (tredje behandlingen)

Om förlikningskommittén lyckas nå en kompromiss (gemensamt utkast), krävs en absolut majoritet för att godkänna eller förkasta den. Ändringsförslag är inte tillåtna. Även rådet skall godkänna det gemensamma utkastet.

Samtyckesförfarandet

 

För anslutning av nya medlemsländer, ingående av internationella avtal samt vid frågor som rör bl.a. strukturfonderna, krävs att parlamentet ger sitt samtycke. Beslutet att godkänna eller förkasta förslaget i sin helhet fattas normalt med absolut majoritet.

Initiativbetänkande

 

Ett utskott kan på eget initiativ utarbeta ett betänkande om en aktuell fråga. Ett sådan betänkande får sedan Maastrichtfördragets ikraftträdande innehålla en uppmaning till kommissionen att lägga förslag till en rättsakt.

Yttrande

 

Parlamentet antar regelmässigt yttranden beträffande årsrapporter, vit- och grönböcker samt meddelanden.