Arbetslivsfondens verksamhet m.m.

Yttrande 1989/90:AU2

PDF
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1989/90:AU2y

Arbetslivsfondens verksamhet m.m.

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har begärt arbetsmarknadsutskottets yttrande över proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet, m.m. och över tretton med anledning av propositionen väckta motioner. Dessutom har arbetsmarknadsutskottet beretts tillfålle att yttra sig över fem motioner som har väckts under allmänna motionstiden i år och som har hänvisats till socialförsäk­ringsutskottet. 1 sammanhanget tar utskottet upp yrkanden i fyra till arbetsmarknadsutskottet remitterade motioner från allmänna motions­tiden, nämligen 1989/90:A217 (yrk. 4) av Bengt Westerberg m.fl. (fp), I989/90;A265 (yrk. 3) av Lars Werner m.fl. (vpk), 1989/90:A279 (yrk. 3) av Birger Andersson (c) och 1989/90:A291 (yrk. 2) av Lars Werner m.fl. (vpk).

Arbetsmarknadsutskottets yttrande begränsas i fråga om propositio­nen till de av regeringen i bilaga 2 (arbetsmarknadsdepartementet) framlagda förslagen.

Arbetslivsfonden

Inledning

Arbetslivsfonden byggs upp av medel som arbetsgivarna har att erlägga i form av en tidsbegränsad arbetsmiljöavgift enligt den av riksdagen våren 1989 antagna lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift. Avgiften tas ut med 1,5 % på lönesumman under perioden september 1989 — december 1990. Avgifterna beräknas tillföra fonden ett belopp av 10,7 miljarder kronor (1988/89:FiU30 s. 72), vartill kommer avkastningen på fondmedlen. Medlen skall enligt lagen utgöra bidrag till arbetsgiva­re för rehabiliteringsåtgärder, för åtgärder i syfte att nedbringa de anställdas sjukfrånvaro och för investeringar i bättre arbetsmiljö. Fond­medlen skall vidare kunna utnyttjas för åtgärder som kan bli aktuella genom arbetsmiljökommissionens nu pågående arbete.

Vid antagandet av lagen om arbetsmiljöavgift förutsattes att regering­en skulle återkomma till riksdagen med förslag om lämplig organisa­tion och de närmare tillämpningsföreskrifter som erfordras för förvalt-

1 Riksdagen 1989/90. tS saml. Nr AU2y


1989/90

AU2y


ning och fördelning av fondens tillgångar. Detta är vad som anförs och         1989/90:AU2y

föreslås i det första huvudavsnittet i den aktuella propositionsbilagan (s. 38-46).

I bilagan begärs riksdagens godkännande av de riktlinjer som där föreslås för användningen av arbetslivsfondens medel, för uppbyggna­den av en organisation för bidragsprövning m.m. och för fondmedlens förvaltning. Arbetsmiljökommissionen delgav i höstas regeringen syn­punkter och förslag i dessa frågor.

Innan utskottet närmare går in på dessa regeringsförslag och därtill anslutande motionsyrkanden tar utskottet upp de i motion 1989/90.Sfl8 av Sonja Rembo m.fl. (m) framställda yrkandena 2, 4 och 5 om att riksdagen skall dels avslå de av regeringen föreslagna riktlinjer­na, dels fr.o.m. den 1 mars i år upphäva lagen (1989:484) om arbets­miljöavgift och dels besluta att för åren 1989 och 1990 erlagda arbets­miljöavgifter skall återbetalas till arbetsgivarna. Vidare yrkas i samma motion (yrk. 3) att riksdagen skall avslå regeringens förslag till riktlin­jer för fondmedlens förvaltning och därav betingad lagändring.

Utskottet avstyrker för sin del de nämnda yrkandena 2, 4 och 5 i motion Sfl8. Samtidigt vill utskottet påpeka att yrkanden om att arbetsmiljöavgiften skall avskaffas har framställts även i de till finansut­skottet hänvisade partimotionerna 1989/90:Fi704 (yrk. 3) från modera­ta samlingspartiet och 1989/90:Fi211 (yrk. 4) från folkpartiet.

Till yrkande 3 i motion Sfl8 om fondmedlens förvaltning återkom­mer utskottet i det följande.

Riktlinjerna för användning av arbetslivsfondens medel

Propositionen delar upp bidragsgivningen från fonden på två katego­rier åtgärder, bidrag till arbetsmiljöförbättrande åtgärder (arbetsplatsåt­gärder) och bidrag till rehabiliterings- och arbetsanpassningsåtgärder (individinriktade åtgärder). Denna uppdelning har styrts av de bidrag­sändamål som är fastlagda genom lagen om arbetsmiljöavgift.

De åtgärder av båda slagen som skall kunna få bidrag exemplifieras och kommenteras i propositionen, till vars framställning i denna del (s. 39—44) torde få hänvisas. I vissa delar kommer bidragsvillkoren att närmare belysas vid den följande redovisningen av hithörande mo­tionsyrkanden.

Kjell Nilsson och Lars Hedfors (båda s) hemställer i motion 1989/90:Sf32 att bidrag skall kunna ges även för medicinsk och social rehabilitering. Motionärerna hänvisar till att detta har förordats av arbetsmiljökommissionen i den ovannämnda framställningen till rege­ringen.

Såsom sägs i propositionen brukar man skilja mellan medicinsk, social och yrkesinriktad rehabilitering. Den medicinska rehabilitering­en avser närmast att återställa grundläggande funktioner och tillhör sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde, medan primärkommunerna främst svarar för den sociala rehabiliteringen som service, råd, upplys-


 


ningar och  bistånd i personliga angelägenheter. Den yrkesinriktade        1989/90:AU2y rehabiliteringen avser vanligen insatser för att underlätta för männi­skor med olika handikapp att få och/eller behålla ett arbete.

I propositionen anförs (s. 43) att de individinriktade åtgärder som skall stödjas av medel från arbetslivsfonden främst bör vara sådana som kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering. Bidrag, sägs det vidare, bör således inte användas för att betala medicinsk eller social rehabilite­ring.

Gränsdragningen mellan medicinsk, social och yrkesinriktad rehabi­litering är inte given en gång för alla, utan man får räkna med att gränserna förskjuts med utvecklingen på rehabiliteringsområdet i stort. I dagsläget anser utskottet att riksdagen inte bör frångå propositionens ställningstagande på denna punkt och avstyrker med det gjorda utta­landet motion S02.

Rosa-Lill Wåhlstedt och Ulla Berg (båda s) föreslår i motion 1989/90;Sfl7 att bidrag från arbetslivsfonden skall kunna beviljas för utsatta grupper på arbetsmarknaden. Motionärerna avser härmed perso­ner som har svag förankring på arbetsmarknaden och ofta utgör socialtjänstens kunder/klienter.

Arbetslivsfondens medel skall enligt lagen om arbetsmiljöavgift an­vändas som bidrag till arbetsgivare för rehabilitering m.m. av anställda. Enligt lagen kan bidrag således inte utgå till kommunerna i deras egenskap av huvudmän för socialtjänsten och för insatser till förmån för personer som står utanför arbetsmarknaden. Inom arbetsmarknads­politikens ram har utvecklats olika former av stöd för socialt handi­kappade. Samarbetet mellan socialtjänsten, arbetsförmedlingen och försäkringskassan är vidare en sak som diskuteras i propositionen (s. 48—49). Utskottet utgår från att detta samarbete kommer att utvecklas efter de riktlinjer som antyds i propositionen. Med hänvisning härtill och till vad i övrigt anförts avstyrker utskottet motion Sfl7.

Ingvar Björk och Sture Thun (båda s) föreslår i motion 1989/90:Sfl9 (yrk. 1) att arbetslivsfondens medel skall kunna beviljas för insatser för ungdomar med omfattande funktionshinder, så att dessa ungdomars in­träde på arbetsmarknaden underlättas.

Arbetslivsfondens medel är som nyss sagts främst avsedda för åtgär­der inom företagen till gagn för deras anställda. Därför kan inte heller önskemålen i denna motion tillgodoses, såvida man inte ändrar lagen om arbetsmiljöavgift och dess syfte. Utskottet vill dessutom erinra om de särskilda insatser som görs för att hjälpa gravt handikappade ungdo­mar vid inträdet på arbetsmarknaden genom arbetsmarknadsverkets projekt Arbete åt unga handikappade. Projektet, som hittills drivits på försök, kommer enligt förslag i årets budgetproposition att bli perma­nent fr.o.m. nästa budgetår. Mot denna bakgrund bör riksdagen inte vidta någon åtgärd med anledning av motion Sfl9 i denna del.

I den till arbetsmarknadsutskottet hänvisade motionen 1989/90:A279
(yrk. 3) föreslår Birger Andersson (c) att bidrag skall kunna ges till
intern företagsutbildning i vardagsnära miljökunskap. Med överlämnan­
de av motionen i den aktuella delen får utskottet anföra följande.           3


 


Motionen behandlar åtgärder som kan medverka till att hejda miljö-  1989/90:AU2y

förstörelsen och förbättra vad ofta kallas den yttre miljön. Arbetslivs­fondens verksamhet skall enligt föreliggande lagstiftning gälla arbets­miljön eller den s.k. inre miljön. Enligt utskottets mening bör lagstift­ningen inte ändras på denna punkt, varför det förevarande yrkandet i motion A279 avstyrks.

Organisation för bidragsprövningen

I propositionen förordas att en mycket begränsad organisation för bl.a. bidragsprövningen skall byggas upp. Organisationen skall bestå av en central styrelse och regionala styrelser i länen. Resurser hos befintliga myndigheter och organisationer skall användas så långt möjligt.

Den centrala styrelsen skall svara för att statsmakternas mål och riktlinjer för verksamheten genomförs, fördela medel till den regionala nivån och besluta i riksomfattande eller branschövergripande frågor m.m. Styrelsen skall utgöras av företrädare för arbetsmarknadens par­ter och politiskt förtroendevalda personer. För ärendenas beredning skall finnas en eller flera beredningsgrupper, i vilka arbetarskyddssty­relsen, arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket m.fl. berörda myndigheter är företrädda. Den centrala organisationen leds av en chef som utses av regeringen.

De regionala styrelserna skall på motsvarande sätt vara sammansatta av företrädare för arbetsmarknadens parter och politiskt förtroendeval­da personer. Den regionala verksamheten skall ledas av en kanslichef som för varje län utses av regeringen. De regionala styrelserna skall handlägga ansökningar om bidrag till individinriktade åtgärder samt till arbetsmiljöförbättrande åtgärder som inte är branschövergripande. De bör vara initiativtagare och pådrivande gentemot arbetsgivare, så att aktiviteter kommer i gång och ansökningar om bidrag kommer in till fonden.

I partimotionen 1989/90;A217 (yrk. 4) kritiserar folkpartiet den föreslagna organisationen. Kritiken gäller särskilt den regionala organi­sationen, som sägs öka den splittring och byråkrati som enligt motio­nen redan råder i fråga om organen för rehabilitering och arbetsmiljö­frågor. Vidare hävdas att den lägsta nivån för fondmedlens administra­tion inte bör vara regional utan lokal. Folkpartiet föreslår utifrån det anförda att fondmedlen i allt väsentligt bör återföras för att bygga upp lokala, företags- eller förvaltningsanknutna fonder. Dessa bör admini­streras av parterna lokalt, av skyddskommittéerna om sådana finns på företagen och förvaltningarna. Folkpartiet förordar avslutningsvis att arbetsmiljökommissionen skall få i uppdrag att presentera förslag med den angivna innebörden.

Utskottet påminner om att folkpartiet motsatte sig tillkomsten av arbetsmiljöavgiften och har, såsom redovisats i det föregående, i en annan motion yrkat att denna avgift skall avskaffas från den 1 juli i år. Det nu aktuella förslaget om fondmedlens administration bör ses mot denna bakgrund. När man skall bedöma förslaget att återföra fondmed­len till lokala fonder, knutna till företag och förvaltningar, bör man


 


vidare  hålla i  minnet att avsikten  med fonden är att stimulera till 1989/90:AU2y

insatser som annars inte skulle komma till stånd. Beträffande arbets­miljöinvesteringar förutsätter lagen uttryckligen att bidrag lämnas en­dast för sådana åtgärder som företagen inte är skyldiga att vidta enligt lag eller författning. Detta förutsätter i sin tur att tilldelningen av medel från arbetslivsfonden prövas av organ, som är fristående från de företag och förvaltningar som söker stöd.

Med överlämnande av det nu behandlade yrkandet i motion A217 avstyrker utskottet detsamma.

I den tidigare behandlade motionen Sfl9 av Ingvar Björk och Sture Thun (båda s) yrkas även att handikappröreben skall bli företrädd i den centrala fondstyreben. Utöver den eller de beredningsgrupper som en­ligt propositionen skall knytas till den centrala styrelsen anser motio­närerna att det är nödvändigt med en särskild beredningsgrupp med representanter för handikapprörelsen.

Yrkandet hänger samman med motionärernas förslag att bidrag från arbetslivsfonden skall ges till stödåtgärder för svårt handikappade ung­domar. Eftersom utskottet inte biträtt motionen i den delen, anser utskottet att det inte heller är påkallat med någon åtgärd på grund av motionen i nu förevarande del (yrk. 2).

Ingegerd Anderlund m.fl. (s) yrkar i motion 1989/90:Sf24 att den centrala fondstyreben skall lokalberas till Skåne.

De allmänna riktlinjer som gäller för decentralisering av statlig verksamhet innebär att man vid tillkomsten av ny statlig verksamhet liksom i fråga om expanderande sådan verksamhet skall ingående pröva om annan lokaliseringsort än Stockholm/Solna är möjlig att välja. Vid val mellan tänkbara lokaliseringsorter utanför huvudstadsre­gionen skall skogslänen komma i första hand och sydöstra Sverige och Sjuhäradsbygden i andra hand. Utskottet har utförligt behandlat decen­traliseringsfrågorna i betänkandet AU 1987/88:13 (s. 36—41). Utöver vad nu sagts framhöll utskottet i det sammanhanget sammanfattnings­vis betydelsen av en fortsatt målmedveten decentralisering av den statliga verksamheten. Vidare underströk utskottet att det är en angelä­gen uppgift för regeringen att i det fortlöpande beredningsarbetet uppmärksamt pröva förutsättningarna för att decentralisera verksamhe­ter. Även behovet av hänsyn till den inomregionala balansen vid omorganisationer m.m. inom statsförvaltningen uppmärksammades. Med hänvisning till dessa riktlinjer och utan att närmare gå in på de praktiska förutsättningar som kan komma att gälla för lokaliseringen av den nya organisationen centralt och regionalt avstyrker utskottet motion Sf24.

Fondmedlens förvaltning

Inflytande arbetsmiljöavgifter förs för närvarande till ett särskilt konto hos riksgäldskontoret enligt en övergångsbestämmelse till lagen om arbetsmiljöavgift. I propositionen föreslås att fondmedlen i likhet med vissa andra statliga fonder skall  förvaltas av  kammarkollegiet.  Den


 


kapitalavkastning som uppkommer vid förvaltningen bör tillföras fon-        1989/90:AU2y den. Den nämnda övergångsbestämmelsen bör i enlighet härmed utgå ur lagen.

Sonja Rembo m.fl. yrkar i motion Sfl8 (yrk. 3) att regeringens förslag till lagändring skall avvisas av riksdagen.

Yrkandet är en följd av motionärernas ståndpunkt att arbetsmiljöav­giften bör avskaffas. Eftersom utskottet inte delar motionärernas upp­fattning i det hänseendet, avstyrks det nu föreliggande yrkandet. Rege­ringens förslag till ändring av lagen om arbetsmiljöavgift och till riktlinjer för förvaltningen av fondmedlen bör antas av riksdagen.

Återstående delar av regeringens förslag till riktlinjer för arbetslivsfondens verksamhet

Utskottet godtar för sin del regeringens förslag till riktlinjer för arbets­livsfondens verksamhet i de delar förslaget inte har redovisats i det föregående.

Förtidspension av arbetsmarknadsskäl

I det andra huvudavsnittet av propositionens bilaga 2 — med rubriken Aktiv rehabilitering till arbete (s. 46—59) — läggs fram olika förslag för att främja den i 1989 års kompletteringsproposition förordade principen om en arbetslinje i socialförsäkringen. Häri ingår att möjlig­heten att bevilja förtidspension enbart av arbetsmarknadsskäl skall avska&s.

Denna möjlighet till förtidspension har funnits sedan år 1972. Villkoren är att arbetstagaren har uppnått 60 års ålder samt har fått ersättning från sin arbetslöshetskassa under så lång tid som ersättning­en kan utgå eller har fått kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) under 450 dagar. Regeringen föreslår som nämnts att denna möjlighet till förtidspension skall avskaffas och att lagen om allmän försäkring skall ändras i enlighet härmed. Lagändringen avses träda i kraft den 1 oktober 1991.

Vänsterpartiet kommunisterna anser i motion 1989/90:Sfl5 (yrk. 2) att det är rimligt att ha kvar möjligheten att i vissa situationer kunna bevilja förtidspension av arbetsmarknadsskäl och yrkar att regeringens förslag skall avslås.

Ragnhild Pohanka (mp) uttalar i motion I989/90:Sf25 att förtidspen­sionering av arbetsmarknadsskäl bör finnas kvar i begränsad omfatt­ning, speciellt med tanke på äldre personer i glesbygd och orter med ensidigt arbetsutbud.

Doris Håvik m.fl. (s) förespråkar i motion 1989/90;Sf28 att över­
gångsbestämmelserna till lagändringen utformas så, att nuvarande möj­
lighet till förtidspension av arbetsmarknadsskäl blir kvar för arbetstaga­
re som har blivit uppsagda på grund av arbetsbrist före den I januari
1990. Liknande förslag till övergångsbestämmelse men för tiden fram
till dess lagen träder i kraft den 1 oktober 1991 läggs fram i motioner­
na 1989/90:Sf27 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) och 1989/90;Sf29 av Stig  6
Gustafeson m.fl. (s).


 


I propositionen anförs att enbart arbetslöshet inte längre kan vara 1989/90:AU2y ett tillräckligt skäl för att förtidspensionera äldre arbetstagare. Att möjligheten finns urholkar deras anställningsskydd och innebär en press på dem att lämna sina anställningar i förtid. Det nuvarande systemet har bl.a. lett till att en arbetstagare som blir arbetslös vid en ålder av 58 år och 3 månader därefter kan uppbära arbetslöshetsersätt­ning och — från 60 års ålder — fortsatt ekonomiskt stöd i form av förtidspension tills den ordinarie pensionsåldern vid 65 år uppnås. Detta är de s.k. 58,3-årspensioneringarna, vid vilka arbetstagarna i många fall dessutom erbjuds avgångsvederlag och ytterligare ekonomis­ka utfåstelser för att förmås lämna sina anställningar i förtid.

Regeringens förslag syftar till att markera arbetsgivarnas ansvar för den äldre arbetskraften och att hävda arbetslinjen i arbetsmarknadspo­litiken och socialförsäkringen. Utskottet godtar förslaget och avstyrker yrkandena i motionerna Sfl5 (vpk) och Sf25 (mp) om avslag helt eller delvis på detta förslag. Som utvecklas i det följande innebär detta inte att arbetsmarknadsskälen i fortsättningen kommer att sakna betydelse vid bedömningen av rätten till förtidspension.

Det är enligt utskottets åsikt rimligt att tillföra regeringens lagförslag en övergångsbestämmelse av det slag som begärs i motion Sf28 (s) med tanke på de förhandlingsuppgörelser om personalreduktioner med beaktande av nuvarande pensionsmöjlighet som kan ha träffats innan regeringsförslaget blev känt. Därmed tillgodoses till en del yrkandena om vidsträcktare övergångsregler i motionerna Sf27 (s) och Sf29 (s).

I den nyssnämnda motionen Sf29 av Stig Gustafeson m.fl. (s) samt i motion 1989/90;Sf31 av Anita Modin m.fl. (s) anförs att det är otill­fredsställande att regeringen har undvikit att ta upp frågan om vilken ekonomisk ersättning som skall ges till grupper som ställs utanför arbetsmarknaden. Motionärerna vill ha en ny ersättningsform inom arbetsmarknadsområdet, som minst motsvarar den nivå som förtids­pensionen ger i dag. Motionärerna begär att regeringen skall få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med ett sammanhållet förslag om olika frågor rörande förtidspensionering av äldre.

Avskaffandet av förtidspensioneringen av arbetsmarknadsskäl är en­ligt utskottets uppfattning en viktig markering av arbetslinjen inom socialförsäkringen. Effekten av denna markering kommer otvivelaktigt att suddas ut om man samtidigt tar initiativ till nya ersättningsformer som skall ge med förtidspensionen likvärdiga förmåner. Det bör dess­utom påpekas att arbetsmarknadsskälen inte försvinner som faktor vid bedömningen av rätt till förtidspension utan kommer även i fortsätt­ningen att kunna vägas in vid den samlade bedömningen i de enskilda fallen av rätt till förtidspension. Vidare är det avsett att kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder vid behov skall sättas in för äldre arbetslösa som har kvar sin arbetsförmåga. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt anförts avstyrker utskottet att riksdagen gör de i motioner­na Sf29 och Sf31 begärda tillkännagivandena till regeringen.


 


Sten-Ove Sundström och Åke Selberg (båda s) understryker i mo-  1989/90:AU2y

tion 1989/90;Sfl3 betydelsen av att man tar hänsyn till arbetsmarknads­skäl i den fortsatta bedömningen av rätt till förtidspension, särskilt när det gäller möjligheterna för de äldre att få arbete i närregionen.

I propositionen betonas som nyss nämnts att arbetsmarknadsskäl även i fortsättningen kommer att vägas in vid ställningstagandena till ansökningar om förtidspension. Med hänsyn härtill anser utskottet att det inte är påkallat att förestå någon åtgärd med anledning av motio­nen,

Isa Halvarsson (fp) föreslår i motion 1989/90:Sf33 ett tillkännagivan­de till regeringen om det ökade behov av beredskapsarbeten för äldre i glesbygd som blir en följd av att man avskaffar möjligheten till förtids­pension av arbetsmarknadsskäl.

Som ovan sagts förutskickas i propositionen att kraftfulla arbets­marknadspolitiska åtgärder vid behov skall sättas in för äldre arbetslösa med bibehållen arbetsförmåga. Det är givet att för de arbetstagare det här gäller blir det sysselsättningsskapande åtgärder som beredskapsar­beten som i första hand kommer i fråga. Utskottet vill härutöver peka på den nuvarande möjligheten att tillgripa s.k. IKS-arbeten, dvs. med glesbygdsstödet finansierade arbeten för äldre arbetstagare i glesbygd. Med det anförda får motionsyrkandet anses vara tillgodosett, och någon åtgärd därutöver från riksdagens sida är inte behövlig.

Lön i Stället för pension hos Samhali

Av de ca 30 000 handikappade som arbetar inom Samhalls företag har enligt propositionen ca 6 700 någon form av pension. Nästan 1 300 uppges ha hel förtidspension. Enligt bestämmelser i kollektivavtal görs avdrag på lönen för den pension som utgår.

I propositionen uttalas att den principen bör gälla i fortsättningen att anställda hos Samhall för den tid de arbetar skall ha lön och inte pension enligt lagen om allmän försäkring. Vissa övergångsbestämmel­ser behövs för dem som nu är anställda, t.ex. de som har högre pension än den lön som erbjuds. Förändringen berör inte deltidsarbe­tande som har pension för tid då de inte arbetar. En förutsättning för omläggningen är vidare att förslagen i propositionens bilaga 1 om utsträckt tid för s.k. vilande pension genomförs.

Den nya principen om lön i stället för pension, som är avsedd att gälla från den 1 juli i år, kan genomföras utan riksdagens medverkan genom ändringar i kollektivavtal och vissa författningar. Finansiellt sett innebär den dock en kostnadsomfördelning mellan Samhall och socialförsäkringen på så sätt att Samhalls utgifter för löner ökar, samtidigt som socialförsäkringen å ena sidan får minskade kostnader för förtidspension och å andra sidan ökade intäkter av inbetalade sociala avgifter.

Den föreslagna ordningen överensstämmer med vad som har föror­dats av  rehabiliteringsberedningen.  Den  har tillstyrkts av  RFV  och


 


Samhall. Några invändningar mot förslaget har inte riktats i de förelig-        1989/90:AU2y gande motionerna. Utskottet tillstyrker att regeringen får det i proposi­tionen begärda godkännandet av åtgärden.

Uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen

I motsvarande del av propositionens bilaga 2 bereds riksdagen tillfålle att ta del av vad som där anförs om uppdragsverksamhet på de av arbetsmarknadsverket drivna arbetsmarknadsinstituten (AMI). Bak­grunden är det förslag som i bilaga 1 föreläggs riksdagen om att försäkringskassorna skall få möjlighet att av medel från socialförsäk­ringen köpa rehabiliteringstjänster från bl.a. AMI. Som utskottet tidi­gare berört är det vidare meningen att arbetsgivare skall kunna köpa sådana tjänster med bidrag från arbetslivsfonden.

Försök med avgiftsfinansierad verksamhet bedrivs redan i liten skala vid AMI. Anspråken på AMI:s tjänster och på arbetsförmedlingens vägledningsfunktion bedöms nu komma att öka. Ett nytt anslag bör därför enligt propositionen inrättas för uppdragsverksamheten, och AMS bör dessutom få disponera en rörlig kredit hos riksgäldskontoret. Framställning om anslag och kreditbemyndigande läggs inte fram i den förevarande propositionen utan i årets budgetproposition, bilaga 12 s. 99.

Vad som nu anförs i propositionsbilagan om uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen ger inte utskottet anledning till erinran. Utskottet föreslår att riksdagen lägger den aktuella punk­ten till handlingarna.

Lönebidrag för förtidspensionerade

Regeringen föreslår i denna del av propositionen ett nytt lönebidrag avsett för arbetsgivare som anställer förtidspensionerade. Bidraget skall utgå med högst 50 % av den totala lönekostnaden för den anställde under längst fyra år, med möjlighet till omprövning och förlängning vid bidragsperiodens slut. Under innevarande budgetår bör bidrags­kostnaden täckas av ett nytt anslag om 120 milj. kr.

Sonja Rembo m.fl. (m) yrkar i motion Sfl8 att regeringens anslags­framställning skall avslås. Motionärerna anser att det är obehövligt med en ny form av lönebidrag. 1 stället bör det system med flexibla lönebidrag som moderata samlingspartiet förordar sedan flera år kunna användas. Med hänsyn till den osäkerhet som råder om den nya bidragsverksamhetens omfattning och hur den påverkar kostnaden för förtidspensioner bör bidragsgivningen finansieras av den allmänna försäkringen.

Förslag beträffande omfördelning av resurser från socialförsäkrings­systemet till arbetsmarknadsåtgärder föreslås också i motionerna 1989/90:Sf296 av Elver Jonsson m.fl. (fp) och 1989/90;SO52 av Isa Halvarsson (fp), som utskottet beretts tillfålle yttra sig över.

Regeringsförslaget är ett ytterligare steg i utvecklandet av en arbets-     "

linje i socialförsäkringssystemet. Det föreslagna lönebidraget för för-


 


tidspensionerade är något gynnsammare än det ordinarie lönebidrag        1989/90:AU2y som beviljas kommunala och enskilda arbetsgivare för handikappade arbetstagare.  Efter  de  två  första  åren   trappas  nämligen det senare lönebidraget ned från 50 till 25 % av lönekostnaden.

I motsats till motionärerna anser utskottet att det kan vara en fördel att för en speciell verksamhet ha ett speciellt bidrag, särskilt i verksam­hetens inledningsskede. Det kan inte uteslutas att detta kan underlätta marknadsföringen hos arbetsgivarna av bidragsformen och dess ända­mål att främja sysselsättning för förtidspensionerade.

Av olika skäl som närmare berörs i propositionen kan man inte räkna med att bidragsverksamheten får någon större omfattning. Inte minst gäller det om den verksamhet som hinner komma i gång under återstoden av budgetåret 1989/90. Redan detta talar för att finansiering-' en bör ske över statsbudgeten och ätt man inte för den aktuella tiden inför nya finansieringsformer såsom förordas i motion Sfl8.

Utskottet tillstyrker alltså att regeringens förslag att införa ett nytt lönebidrag för förtidspensionerade och att riksdagen på tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 under tionde huvudtiteln uppför ett reservationsanslag för ändamålet på 120 milj. kr. Motion Sfl8 (yrk. 7 och yrk. 8 i motsvarande del) avstyrks samtidigt.

Utskottet tar härefter upp yrkande 8 i motion Sfl8 om finansiering av lönebidragskostnaden i vad avser tiden efter innevarande budgetår samt de mer allmänna yrkandena i motionerna Sf296 (fp) och S052 (fp) om finansiering av arbetsmarknadsåtgärder med socialförsäkringsme­del.

Motionsyrkanden om nya finansieringsformer av det slaget har tidi­gare flera gånger behandlats av både socialförsäkrings- och arbetsmark­nadsutskotten (se senast SfU 1987/88:18 och 1988/89:AU12). I det sistnämnda betänkandet upplystes att arbetsmiljökommissionen övervä­ger huruvida medel för sjukförsäkring och förtidspension kan använ­das för rehabilitering av sjuka och skadade. I propositionens bilaga 1 föreslås f.ö. att en vidgad försöksverksamhet med nya arbetsmetoder i rehabiliteringsarbetet skall bekostas av medel avsedda för sjukförsäk­ringen. Utskottet anser att arbetsmiljökommissionens förslag bör av­vaktas innan man överväger i vad mån lönebidrag och andra arbets­marknadsåtgärder i fortsättningen, som motionärerna vill, skall finan­sieras med arbetsgivaravgifter via socialförsäkringen i stället för budget­medel. De nu behandlade motionsyrkandena avstyrks därmed.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i partimotionerna 1989/90:A265 (yrk. 3) och 1989/90:A291 (yrk. 2) att försök görs med garanterad förtidspension och med lönebidrag för förtidspensionerade och långtidssjukskrivna. Med överlämnande av de båda motionerna i angivna delar får utskottet anföra följande.

De förslag som läggs fram i propositionens bilaga 1 om s.k. vilande pension och de av utskottet ovan tillstyrkta förslagen om nytt lönebi­drag för förtidspensionärer tillgodoser i allt väsentligt motionsförsla­gen. Dessa påkallar följaktligen inte någon riksdagens åtgärd.

10


 


Andra rehabiliteringsfrågor                                 i989/90:AU2y

Efter behandlingen ovan av förslagen i propositionens bilaga 2 och därtill anslutande motionsyrkanden tar utskottet upp några andra rehabiliteringsfrågor som har aktualiserats i motionerna.

I kommittémotionen Sfl8 (yrk. 1) av Sonja Rembo m.fl. (m) föreslås ett tillkännagivande till regeringen av vad som anförs i motionen angående förutsättningar och former för aktiv rehabilitering. Yrkandet anknyter till motionens inledningsavsnitt. I detta görs en kritisk ge­nomgång av den förda politiken på arbetsmarknads- och socialförsäk­ringsområdena. Exempelvis sägs de nyss behandlade regeringsförslagen på arbetsmiljöområdet i huvudsak vara avsedda att dels öka det kollek­tiva sparandet, dels skapa ytterligare utrymme för politiska och korpo-rativa organ.

Det är en självklarhet att det råder olika uppfattningar och till och med starka meningsmotsättningar om politiken på arbetsmarknadsom­rådet liksom på andra politikområden. När det gäller de meningsytt­ringar som framförs i föreliggande del av motion Sfl8 avstyrker utskottet för sin del att riksdagen ansluter sig till dem med ett tillkännagivande härom till regeringen.

Återstående tre motioner ingår bland dem som utskottet har beretts tillfålle att yttra sig över, och utskottet får anföra följande.

Folkpartiet förespråkar i motion 1989/90:Sf246 ett decentraliserat beslutsfattande i rehabiliteringsärenden. 1 motionen diskuteras möjlig­heterna att nå en ökad snabbhet i rehabiliteringsarbetet. Beslutsfattan­det bör enligt motionärerna ske så nära de enskilda företagen som möjligt, på större arbetsplatser i organ knutna till själva arbetsplatsen. För att arbetsgivarna skall påverkas att tidigt identifiera rehabiliterings­behov på arbetsplatserna och se till att rehabiliteringsarbetet kommer i gång snabbt tänker sig motionärerna att man bör gå fram på två vägar, dels genom ett system med ekonomiska styrmedel av det slag som föreslås i den till arbetsmarknadsutskottet hänvisade folkpartimotionen 1989/90;A217, dels genom att arbetsgivaren påförs ett särskilt ansvar för att initiera rehabiliteringsprocessen när skador upptäcks lokalt.

De frågor om rehabiliteringsarbetet som förs fram i motionen utgör centrala delar av arbetsmiljökommissionens uppdrag. Ett problem i sammanhanget är att det med undantag för den statliga sektorn inte finns något uttryckligt i författning angivet rehabiliteringsansvar för arbetsgivarna. Utskottet är inte berett att med utgångspunkt i motions­kravet förorda att riksdagen skall föreläggas förslag till lagstiftningsåt­gärder, t.ex. genom tillägg till arbetsmiljölagen, som fastlägger det av motionärerna önskade rehabiliteringsansvaret för arbetsgivarna. Enligt utskottets mening bör arbetsmiljökommissionens förslag i denna del liksom i fråga om ekonomiska styrmedel avvaktas. Det kan tilläggas att kommissionen enligt sina direktiv skall avsluta sitt arbete redan före utgången av innevarande budgetår.

11


 


Gustav   Persson   och   Marianne   Stålberg  (båda  s)   vill   i   motion 1989/90:AU2y

1989/90;SD28 lägga ett ökat ansvar för arbetsskadeutredningar på ar­betsgivarna och företagshälsovården i syfte att avlasta försäkringskassor­nas arbete.

Utskottet noterar att motionärernas synpunkter nära sammanfaller med de tankegångar som framförts av LO och TCO i remissyttranden över riksdagens revisorers rapport (1988/89:5) om arbetsskadeförsäk­ringen. Härutöver vill utskottet hänvisa till vad ovan sagts om arbets­miljökommissionens uppdrag beträffande frågan om arbetsgivarnas medverkan vid rehabilitering av anställda men dessutom till att paral­lellt med kommissionen arbetar en särskild utredning om företagshäl­sovården, vars uppdrag skall vara fullgjort samtidigt med kommissio­nens.

Utskottet har vidare beretts tillfålle att yttra sig över motion 1989/90:Sf359 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (vpk, mp) om lokalisering av den i propositionens bilaga 1 föreslagna försöksverksamheten vid två försäkringskassor med nya arbetsmetoder och samarbetsformer i rehabiliteringsarbetet. Motionärerna föreslår att försöken förläggs till Stockholm och tre orter i Bergslagen.

I propositionen (s. 13) uttalas att det bör vara RFV;s sak att i samråd med Försäkringskasseförbundet välja ut de försäkringskassor som skall genomföra försöksverksamheten. Utskottet anser för sin del att en sådan ordning är välbetänkt. Även på arbetsmarknadsområdet har Statsmakterna överlåtit på det för verksamheten ansvariga ämbetsverket att bestämma förläggningen av olika försöksverksamheter som har begränsad omfattning liksom i det nu föreliggande fallet. Detta kan f.ö sägas överensstämma med strävandena att avveckla riksdagens och regeringens detaljstyrning av statsverksamheten.

Stockholm den 22 februari 1990 På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell Nilsson (s), Marianne Stålberg (s), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Gustav Persson (s), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c), Karl-Erik Persson (vpk), Anna Horn af Rantzien (mp), Monica Öhman (s), Erik Holm-kvist (m) och Göran Engström (c).

12


 


Avvikande meningar                                        i989/90:AU2y

1. Avslag på regeringens förslag till riktlinjer för
användning av arbetslivsfondens medel m.m.

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m) anser att avsnittet Arbetslivsfonden, Inledning i arbetsmarknadsutskot­tets yttrande bort ha följande lydelse;

Såsom anförs i motion Sfl8 (m) lägger arbetsmiljölagen ett mycket långtgående ansvar på arbetsgivarna för arbetsmiljön på arbetsplatser­na. Rehabiliteringsansvaret är enligt lagen om allmän försäkring lagt på försäkringskassorna. Resurser för yrkesinriktad rehabilitering finns hos arbetsgivare, företagshälsovård och arbetsmarknadsmyndigheter.

Ansvaret på arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdena är således redan väl definierat, och erforderliga organisatoriska förutsättningar föreligger för att utföra arbetet. Det finns inte något behov av att nya byråkratiska institutioner skall byggas upp. Arbetslivsfonden fyller med andra ord inte något ändamål och bör följaktligen avvecklas. Bespa­ringar inom försäkringen ger nödvändiga resurser för rehabilitering.

Utskottet anser att det härutöver saknas anledning att närmare gå in på regeringens förslag beträffande arbetslivsfonden. Förslagen bör av­slås av riksdagen i enlighet med yrkandena i motion Sfl8. Detsamma gäller om förslaget att införa ett särskilt lönebidrag för förtidspensione­rade.

2. Regional organisation för arbetslivsfondens
verksamhet

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser att den del av arbetsmarknadsutskottets yttrande i avsnittet Organbation för bidrags­prövningen som börjar med "Utskottet påminner" och slutar med "utskottet detsamma" bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag till administration för arbetslivsfonden — inne­fattande regionala enheter — är olyckligt. Förslaget ökar den organisa­toriska splittring som i dag råder på rehabiliterings- och arbetsmil­jöområdena och skapar ytterligare byråkrati.

En annan nackdel med förslaget är att den regionala nivån görs till lägsta nivå för administrationen. Tyngdpunkten i arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet bör ligga på den lokala nivån.

Mot denna bakgrund och med anslutning till motion A217 (fp) i motsvarande del föreslår utskottet att fondmedlen i allt väsentligt bör återföras för att bygga upp lokala, företags- eller förvaltningsanknutna fonder för rehabiliterings- och arbetsmiljöinsatser. Fonderna bör admi­nistreras lokalt av parterna, i första hand av skyddskommittéerna när sådana finns inrättade på arbetsplatserna. Detta skulle innebära att skyddskommittéerna får tillgång till egna medelsresurser för sin verk­samhet.

13


 


Det bör uppdras åt regeringen att lägga fram ett omarbetat förslag  1989/90:AU2y

till administration för arbetslivsfonden i enlighet med vad ovan an­förts. Med tillstyrkan i övrigt av motion A217 yrk. 4 föreslår utskottet ett tillkännagivande till regeringen härom.

3.     Förtidspension av arbetsmarknadsskäl

Karl-Erik Persson (vpk) anser att den del av arbetsmarknadsutskottets yttrande i avsnittet Förtidspension av arbebmarknadsskäl som börjar med "I propositionen" och slutar med "Sf29 (s)" bort ha följande lydelse;

Förtidspension av arbetsmarknadsskäl för äldre arbetslösa infördes av sociala och regionalpolitiska skäl. Det är en möjlighet till pension som har funnits i närmare två decennier. Man bör inte som regeringen föreslår ta bort den utan att tillskapa andra möjligheter att trygga försörjningen för äldre arbetslösa som slås ut från arbetslivet. Som framhålls i motion Sfl5 av vpk måste man även i fortsättningen i vissa situationer kunna bevilja förtidspension av arbetsmarknadsskäl. I för­hållande till vad som gäller i dag bör dock förtidspension av angivna skäl i de enskilda fallen kräva godkännande av en central facklig organisation. Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta förslag till lagändring på den punkten.

Utskottet föreslår alltså att riksdagen med avslag på regeringens förslag att avskaffa förtidspension av enbart arbetsmarknadsskäl delger regeringen vad utskottet anfört om lagändring beträffande fackligt godkännande av beslut om sådan pension. Ställningstagandet i huvud­frågan tillgodoser syftet med motion Sf25 (mp) att i glesbygder behålla nuvarande pensionsmöjlighet och gör de övergångsbestämmelser som föreslås i s-motionerna Sf27, Sf28 och Sf29 obehövliga.

4.     Förtidspension av arbetsmarknadsskäl

Anna Horn af Rantzien (mp) anser att den del av arbetsmarknadsut­skottets yttrande i avsnittet Förtidspension av arbetsmarknadsskäl som börjar med "I propositionen" och slutar med "Sf29 (s)" bort ha följande lydelse;

Slopandet av möjligheten till förtidspension av arbetsmarknadsskäl på det sätt regeringen föreslår kommer i vissa fall att drabba äldre arbetstagare alltför hårt. Utskottet tänker särskilt på sådana arbetstagare som bor i glesbygder och i orter med ensidigt och begränsat arbetsut­bud. Regeringen utlovar stöd i form av "kraftfulla" arbetsmarknadsåt­gärder, men man kan inte begära att arbetstagare i de åldrar det här gäller skall börja arbetspendla till andra orter eller rent av flytta till andra delar av landet där ett nytt arbete kan erbjudas.

Mot bakgrunden härav föreslår utskottet med anledning av motion
Sf25 (mp) att riksdagen inte skall anta förslaget att avskaffa förtidspen­
sion av enbart arbetsmarknadsskäl utan uppdra åt regeringen att åter­
komma till riksdagen med nytt förslag som medger förtidspension av
angivna skäl i begränsad omfattning i enlighet med vad ovan anförts.             14

Vid  bifall   härtill  tillgodoses  i  viss del syftet  med avslagsyrkandet i


motion   Sfl5   (vpk),   medan  de  ändrade  övergångsbestämmelser  till        1989/90:AU2y regeringens lagförslag som föreslås i motionerna Sf27, Sf28 och Sf29 (alla s) inte längre fyller något ändamål.

5. Finansiering av arbetsmarknadsåtgärder med socialförsäkringsmedel

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Lönebidrag för förtidspensionerade som börjar med "Motionsyrkanden om" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse;

Det är angeläget att handikappade personer i så stor utsträckning som möjligt kan beredas sysselsättning i första hand på den reguljära arbetsmarknaden och i andra hand när sådan anställning inte är möjlig erbjudas arbete i Samhallgruppens företag eller annan form av skyddad sysselsättning. Först när dessa möjligheter är uttömda skall förtidspen­sion tillgripas. Detta är vad motionerna Sf296 och Sf352 (båda fp) syftar till med förslagen att resurser bör omfördelas från socialförsäk­ringssystemet till arbetsmarknadsåtgärder.

I dag hindras en del av möjliga arbetsmarknadsåtgärder av resurs­brist. Det gäller om vissa typer av lönebidrag, utbyggnaden av verksam­heten i Samhallgruppen och mer kostsamma arbetshjälpmedel för handikappade. Däremot låter sig tillväxten av förtidspensionerna inte bromsas av medelsbrist. Detta visar att vi i dag har närmast vattentäta skott mellan de resurser som står till förfogande för socialförsäkrings­sektorn resp. för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I den föreliggande propositionen 62 tas ett första steg att bekosta yrkesinriktade rehabilite­ringsåtgärder av medel från sjukförsäkringen. Detta bör hälsas med tillfredsställelse. Men det bör påpekas att det är fråga om insatser av blygsam omfattning, och utskottet anser att det är viktigt att snabbt gå vidare med att i denna form utveckla arbetslinjen även inom socialför­säkringen.

Utskottet biträder alltså yrkandena i motionerna Sf296 och Sf352. Samtidigt tillgodoses kvarstående del av yrkande 8 i motion Sfl8 (m) beträfliande finansiering av lönebidrag för förtidspensionerade med socialförsäkringsmedel. Det anförda bör delges regeringen för känne­dom.

15


 


96149, Stockholm 1990