Anf. 104 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Vad vill regeringen? Det är nog många som har ställt sig den frågan ett antal gånger under den innevarande mandatperioden.
Vilka motiv har de för sina förslag? Är motivet att skapa rättvisa? Nej. Är motivet att bygga broar mellan individer? Det är knappast det heller. Är motivet att skapa trygghet för medborgarna? Det är inte troligt. Är motivet att hushålla med miljö och naturresurser? Nej, det är knappast det heller. Är motivet att lösa klimatutmaningen? Nej, det är det absolut inte.
Den moderatledda högerregeringen kan knappast beskyllas för att vilja bygga vidare på det socialdemokratiska folkhemmet, där även den sämst lottade skulle få alla möjligheter att nå toppen i samhällsstegen, lite i stil med den amerikanska drömmen. Det var en samhällsmodell som präglades av gemenskap, hushållning, vetenskap och sunt förnuft.
Man kan knappast heller, fru talman, beskylla den moderatledda högerregeringen för att visa några tecken på att vilja bygga det nya globalt rättvisa och uthålliga samhället, det gröna samhället. Det är en samhällsmodell som även den präglas av gemenskap, hushållning, vetenskap och sunt förnuft. Men den är kompletterad med insikten att jorden har begränsningar som man måste ta hänsyn till och att utan en global solidaritet upphör inte kapplöpningen för att plundra jorden på den sista skatten.
Nej, den moderatledda högerregeringens reformförslag är i stället genompyrda av unken gammal ideologi, gamla sorgliga värderingar som att den som är starkast och försedd med de vassaste armbågarna får ta för sig på andras bekostnad. Sådana värderingar borde inte platsa i ett modernt samhälle.
Varför strävar egentligen regeringen hela tiden efter att klämma åt medborgarna och göra det både svårare och dyrare för dem? Svaret kan vara enkelt. Ideologin är viktigare än folket.
För att exempelvis lyckas med konststycket att sälja ut delar av apoteksmonopolet tvingades man att höja handelsmarginalen från 17 procent till 30 procent. Man tvingades alltså att lagstifta om att öka vinstutrymmet med 13 procent för att på det sättet få företagen intresserade av en väldigt tuff marknad.
På liknande sätt var det med Vin & Sprit. Den utförsäljningen kostar numera skattekollektivet 5 miljarder varje år.
(ANDRE VICE TALMANNEN: Jan Lindholm! Jag vill påminna om att det handlar om ägande och förvaltning av hyreshus.)
Fru talman! Så länge som det är ideologiskt rätt får det tydligen kosta hur mycket som helst i den mörkblå högerregeringens Sverige. Ibland, fru talman, är prislapparna för högerregeringens omställning inte lika tydliga som i fallet Vin & Sprit och Apoteksbolaget.
Vad kostar den proposition som vi debatterar just nu? Det är nog många som undrar det. Man tar ifrån kommunerna möjligheten att gå till hyresnämnden och få en spekulant prövad. Detta är naturligtvis inte en hundraprocentig garanti för att den som inte är lämpad att förvalta hyresfastigheter inte kan komma över hyresfastigheter. Men det är väldigt svårt att förstå hur regeringen kan anse att några hål i håven skulle vara motiv för att beröva kommunerna möjligheten att freda sig mot ökända fastighetsskojare.
Att, som högerregeringen gör, erbjuda en ökad möjlighet att i efterhand vidta åtgärder, exempelvis genom ålägganden enligt bostadsförvaltningslagen, är knappast någon tröst för de tusentals hyresgäster som redan med dagens konstruktion har tvingats bo i undermåliga och dåligt skötta fastigheter i åratal.
Det är inte enbart i Malmö som den här typen av problem finns. Jag kan ta ett annat exempel ur nyhetsfloden. Det finns en fastighetsförvaltare som bland annat äger fastigheter i Sundsvallsområdet. I områdena Essvik och Nacksta är klagomålen väldigt stora från de boende. Och när kommunens miljöinspektörer besöker områdena slås de av underhållsnivån. Det har gått så långt att kommunen har diskuterat tvångsövertagande av fastigheterna.
Det är inte ovanligt med läckande vattenledningar, trasiga avlopp, ventilation som inte fungerar, nästan obefintlig värme, trasiga tvättmaskiner och hissar som inte fungerar. Grovsopor kan ligga i stora berg i källare och även på vindar. Det är farliga utemiljöer för barnen med trasiga lekredskap. Det luktar ofta både mögel och sopor i trapphus, källare och vindar. Sophanteringen fungerar oftast dåligt. En del fasader på de här husen är täckta med ett organiskt material som liknar någon sorts grönt slem. Och liksom i Malmö förekommer skadedjur även i en del av dessa fastigheter.
Även i min hemkommun, fru talman, har en fastighetsförvaltare, med ett större mer skandalomsusat bestånd av hyresfastigheter i Sundsvall, lyckats komma över sju mindre hyresfastigheter i det lilla samhället Sågmyra. Drygt ett år efter det här övertagandet har kommunen beslutat om böter om inte åtgärder vidtas snarast.
Letar man på nätet kan man hitta mängder av lägenheter, eller fastigheter ska man väl säga, som ägs av förvaltare som inget hellre tycks önska än att husen ska falla ihop som korthus. Problematiken är ofta likartad. Det är trasigt, kallt och osunt.
I större städer skulle man kunna tänka sig att strategin är att bli av med hyresgästerna för att sedan kunna lyxrenovera och sälja ägarlägenheter eller bostadsrätter. Men jag tror faktiskt inte, efter att jag har letat på nätet, att den typen av marknad finns där de flesta av de här vanskötta fastigheterna står.
Att den här typen av osunda uppväxtmiljöer skapar sociala kostnader i miljardklassen tror jag inte är särskilt svårt att visa. Vad kostar då det här betänkandet samhället?
Detta, det verkliga utanförskapet, som högerpolitiken skapar, alienationen och den destruktivitet som riskerar att bli resultatet av den här typen av förfallna bostadsområden innebär bara utförsbackar för de boende.
Vad vill regeringen? Vill man att det ska vara lätt även för osunda företag att tjäna stora och snabba pengar? Går vinst före mänskliga värden? Kan man tolka den verklighet som högerpolitiken leder till på något annat sätt? Jag undrar. Ideologin att pengarna går före de mänskliga värdena, den råa nyliberalismen, blir tydligare för varje betänkande som majoriteten trummar igenom här i kammaren.
Det finns alternativ till den hårda, kalla ekonomismen som slår ut människor. Det finns alternativ till den blinda egoismen. Den isande konsumismens slagord att den som har flest prylar när han eller hon dör vinner är inte längre bara ett ironiskt skämt, utan det har blivit en uppmaning att bjuda upp till motstånd.
Regeringens argumentation för sitt förslag i betänkandet att avskaffa förvärvslagen är, tycker jag när jag läser texten, nästan totalt obefintlig. Man erkänner att hyresgästerna har ett legitimt intresse av att slippa lida av bristfälliga fastighetsförvaltningar, men man skriver bara att det intresse som de boende har bör kunna tillgodoses på annat sätt.
Man erkänner till och med, fru talman, att borttagandet av förvärvslagen kan innebära att vi får fler olämpliga fastighetsförvaltare. Jag tycker att det är svårt att uppfatta majoritetstexten i betänkandet som en argumentation för att avskaffa förvärvslagen.
I alla sammanhang i politiken brukar vi säga att det är billigast att förebygga, att förekomma, att se till att olyckan inte inträffar. Men här har vi en regering som fullt medvetet är beredd att offra tusentals barns uppväxtmiljö för att några år senare när skadan redan har skett ge möjligheter till förelägganden och tvångsförvaltning. Det finns situationer i politiken där det kan vara bra att prova sig fram och experimentera, men när det gäller barns framtid och när den står på spel brukar vi vara ganska överens om att det är bäst att man vet vad man gör.
Vi i oppositionen har ingenting emot utan bifaller tvärtom regeringens ambitioner att göra bostadsförvaltningslagen bättre. Men vi ser det bara som ett verktyg att använda i de fall där olämpliga fastighetsförvaltare har lyckats ta sig in på marknaden av misstag. För oss är det inte en rutin som skapar en fungerande hyresmarknad. Det är bra med kraftiga verktyg när det går hål i håven, men att kasta bort håven och öppna för fastighetsskojare är att offra många barn.
Jag yrkar avslag på förslaget i betänkandet och bifall till reservationen.
För övrigt anser jag att regeringen snarast bör ge det nya Trafikverket i uppdrag att starta bygget av dubbelspåret mellan Falun och Borlänge.