Äktenskaps- och arvsrättsliga frågor
Betänkande 1990/91:LU21
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU21
Äktenskaps- och arvsrättsliga frågor
Innehåll
1990/91 LU21
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet femton motioner om olika äktenskaps- och arvsrättsliga spörsmål. En motion (fp) berör frågan om vikten av nordisk rättslikhet. I en motion (c) framställs önskemål om återinförande av obligatorisk medling. I tre motioner (alla m) begärs ändrade regler när det gäller makars pensionsförmåner. En motion (fp) avser frågan om internationella rättsregler för äktenskap. I en motion (mp) begärs att sambolagen inskränks till att gälla endast par med gemensamma barn. I sex motioner (s, fp, v, mp) yrkas att en ny rättslig samlevnadsform, s.k. registrerat partnerskap, skall införas för homosexuella par. En motion (s) rör frågan om barns arvsrätt. I en motion (m) krävs skärpta regler för boutredning.
Företrädare för justitiedepartementet, försäkringsinspektionen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges försäkringsförbund samt försäkringsbolagen Skandia, Wasa och Folksam har inför utskottet framfört synpunkter på förslaget i en motion (m) om möjligheten att åstadkomma enskild egendom genom förmånstagarförordnande.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. I fråga om nordisk rättslikhet understryker utskottet vikten härav men anser med hänvisning till olika uttalanden inte att motionen påkallar någon riksdagens åtgärd. Utskottet uttalar vidare sin förståelse för behovet av stödåtgärder för barnfamiljer i en skilsmässosituation, men utskottet anser att frivillig familjerådgivning är att föredra och kan inte förorda att obligatorisk medling återinförs. Beträffande ändrade regler för makars pensionsförmåner i olika avseenden hänvisar utskottet till sina tidigare ställningstaganden och finner inga skäl att nu frångå dessa. När det gäller den nya lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande makars förmögenhetsförhållanden pekar utskottet på att omfattande informationsinsatser gjorts om lagen och dess möjlighet för makar att träffa avtal om vilken lag som skall tillämpas. I fråga om införande av s.k. registrerat partnerskap för homosexuella hänvisar utskottet till att regeringen i januari i år tillkallat en kommitté för att bl.a. överväga denna fråga. Utskottet kan vidare med hänsyn till behovet av att skydda den svagare parten i ett samboförhållande inte förorda en inskränkning av sambolagen till att gälla endast för par med gemensamma barn. Inte heller kan utskottet förorda att gemensamma barn och särkullbarn behandlas lika i arvshänseende, eftersom särkullbarn ofta inte har samma känslomässiga bindning till den efterlevande maken. Slutligen konstaterar utskottet att gällande regler om boutredningsman och kontroll av bouppteckningar är till fyllest.
Till betänkandet har fogats sex reservationer och sju särskilda yttranden.
Motionerna
1990/91:L401 av Ulla Tillander och Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbeta för att medling införs för människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är inblandade.
1990/91:L406 av Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av ärvdabalken i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:L408 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som ger homosexuella möjlighet att få sin samlevnad lagreglerad i ett registrerat partnerskap.
1990/91:L410 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen begär -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Sf268 -- att regeringen snarast framlägger förslag till lagändring som medger makar att i förväg avtala om hur privata pensionsförsäkringar skall fördelas vid en eventuell framtida bodelning,
2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheten att vid bodelning också beakta det samlade värdet av resp. makes pensionsrättigheter.
1990/91:L411 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen begär förslag till sådan ändring av 7 kap. 2§ äktenskapsbalken att enskild egendom blir möjlig att åstadkomma genom förmånstagarförordnande.
1990/91:L416 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om s.k. registrerat partnerskap för homosexuella.
1990/91:L417 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag enligt vad i motionen anförts om registrerat partnerskap,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående vilka lagregler som bör gälla för denna samlevnadsform.
1990/91:L418 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om registrerat partnerskap för homosexuella.
1990/91:L419 av Ingegerd Wärnersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lag angående registrerat partnerskap för homosexuella.
1990/91:L421 av Charlotte Cederschiöld (m) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Sf300 -- yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till komplettering av gällande lagtext så att makar ges möjlighet att i förväg avtala om fördelning av privata pensionsförsäkringar inför eventuell framtida bodelning,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts, uttalar att 10 kap. 3§ tredje stycket äktenskapsbalken inte skall ges en restriktiv tolkning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående bedömningen av samtliga pensioners fördelning vid bodelning.
1990/91:L422 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredande av möjligheterna till en lagändring rörande svenska medborgares äktenskapliga ekonomi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationsinsatser till utlandssvenskar.
1990/91:L423 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:So307 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrerat partnerskap.
1990/91:L424 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ändringar i sambolagen så att den, i enlighet med vad som anförts i motionen, enbart blir tillämplig för par med gemensamma barn.
1990/91:L426 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompetenskrav vid auktorisation/godkännande av boutredare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etiska regler för hur boutredare skall arbeta,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kontroll av inlämnade boutredningar.
1990/91:L913 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:U520 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nordiskt lagstiftningssamarbete.
Inledning
Den familjerättsliga lagstiftningen har under de senaste två årtiondena varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av delreformer under denna tid fattade riksdagen (prop. 1986/87:1, bet. LU18) i april 1987 beslut om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB). I lagstiftningsärendet antog riksdagen också lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) samt viktiga ändringar i ärvdabalken (ÄB). Vidare antog riksdagen våren 1987 lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken samt annan följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m. (prop. 1986/87:86, bet. LU26). Till grund för lagstiftningen låg familjelagssakkunnigas huvudbetänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Senare samma år infördes lagen (1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet. LU28).
Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988 och innebär betydelsefulla förändringar främst i fråga om förmögenhetsordningen i äktenskapet och fördelningen av makarnas egendom vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med förändringarna har varit att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad. Ändringarna i ÄB syftar till att skapa möjligheter för den efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. Införandet av sambolagen har i främsta rummet föranletts av behovet av att tillförsäkra den svagare parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden upphör. Avsikten har däremot inte varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar reglering av samboförhållanden. Genom lagen om homosexuella sambor har sambolagen och regler i vissa andra lagar gjorts tillämpliga på homosexuella samboförhållanden.
Ändringarna i äktenskapslagstiftningen har inneburit flera nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln om likadelning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har vidgats genom att den allmänna jämkningsregel som fanns även tidigare givits ett något utökat tillämpningsområde. Sålunda kan numera den ena maken av sitt giftorättsgods få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vidare har i ÄktB införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord. Regeln innebär att om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen. En förenkling har också skett av den s.k. vederlagsregeln, och den ger numera en make rätt till kompensation vid bodelningen endast då den andra maken i särskilt angivna fall inom viss tid innan talan om äktenskapsskillnad väcktes har minskat sitt giftorättsgods. I förhållande till GB innebär ÄktB även den förändringen att privata pensionsförsäkringar som utgör giftorättsgods inte skall ingå i bodelningen. En annan nyhet är att också enskild egendom kan dras in i bodelningen, om makarna är överens om det.
Ändringarna i ÄB har inneburit att en make vid den andra makens död skall ta arv efter denne framför makarnas gemensamma bröstarvingar, vilka i stället ges rätt till efterarv efter den först avlidne maken vid den efterlevande makens död. Om det finns efterarvingar innehar den efterlevande maken under sin livstid den arvfallna egendomen med fri förfoganderätt.
På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktBs ikraftträdande, genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet. LU11) vissa ändringar i ÄktBs regler om bodelning. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1990, innebär att makes rätt till kompensation enligt den s.k. vederlagsregeln har vidgats från att ursprungligen ha avsett transaktioner inom ett år före talan om äktenskapsskillnad till att omfatta transaktioner inom en treårstid. Vidare infördes en regel om att rätt till pensionsförsäkring av sådant slag som normalt skall hållas utanför bodelning kan dras in i bodelningen, om det skulle vara oskäligt att hålla rättigheten utanför.
Nordiskt lagstiftningssamarbete
Motionsmotivering
I motion L913 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) framhålls att lagstiftningen på det civilrättsliga området visserligen kan sägas ha tillkommit i nordiskt samarbete men rättslikhet kan därmed inte sägas ha uppkommit. Enligt motionärerna kommer rättslikhet inom centrala civilrättsliga områden att bli en allt större nödvändighet i framtiden. Vid företagande av lagändringar på nämnda områden bör därför noga övervägas vilka konsekvenser som dessa lagändringar får för den nordiska rättslikheten. I motionen begärs ett tillkännagivande härom.
Medling
Allmän bakgrund
Före år 1974 gällde att äktenskap kunde upplösas genom äktenskapsskillnad eller genom återgång. Äktenskapsskillnad kunde i vissa fall erhållas omedelbart och annars efter föregående hemskillnad. Innan mål om hemskillnad fick tas upp av domstol måste medling eller åtminstone försök till medling ha ägt rum.
I samband med en reform av den äktenskapsrättsliga lagstiftningen år 1973 (prop. 1973:32, bet. 20, rskr. 256) ändrades reglerna om upplösning av äktenskap. Därvid upphävdes reglerna om hemskillnad samt bestämmelserna om omedelbar äktenskapsskillnad på särskilda grunder. Enligt de nya regler om upplösning av äktenskap som antogs gäller att make i princip har rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Om endast en av makarna vill skiljas eller om makarna eller en av dem har vårdnaden om eget barn under 16 år skall dock skilsmässan föregås av en betänketid på minst sex månader. Betänketiden löper från den dag då makarnas gemensamma ansökan kommer in till domstolen eller, när de är oense i skilsmässofrågan, den dag då den ena makens ansökan delges den andra maken. Inom ett år från det betänketid började löpa måste åtminstone en av makarna fullfölja skilsmässan genom att hos domstolen göra ansökan om dom på äktenskapsskillnad. I annat fall är frågan om äktenskapsskillnad förfallen.
I lagstiftningsärendet avskaffades också den obligatoriska medlingen och ersattes med ett system som ger möjlighet till frivillig medling. Enligt förarbetena till den ändrade lagstiftningen hade den obligatoriska medlingen betydande nackdelar. Redan det förhållandet att medlingen var obligatorisk var ägnat att göra makarna negativt inställda till den. Härtill kom att medlingen i normalfallet företogs i omedelbar anslutning till talans väckande eller med andra ord vid en mycket sen tidpunkt, då makarna eller i vart fall den ena av dem redan hade bestämt sig för att skiljas. Dessutom kunde den obligatoriska medlingen lätt upplevas både som en onödig formalitet och som ett opåkallat intrång i personliga angelägenheter. Visserligen kunde en medling ibland leda till att parterna återupptog sin samlevnad, men för dessa fall ansågs ett obligatorium onödigt. I jämförelse med medlingen ansågs frivillig familjerådgivning kunna erbjuda väsentliga fördelar när det gällde att förebygga förhastade skilsmässor.
Justitieministern besvarade den 7 december 1990 en interpellation från Ulla Tillander om obligatorisk medling. Statsrådet framhöll därvid att erfarenheterna från det tidigare gällande obligatoriska medlingsinstitutet inte var sådana att hon ville förorda en återgång till det systemet. Däremot delade hon interpellantens uppfattning att människor som befinner sig i en skilsmässosituation är i behov av hjälp och stöd. Sådana stödåtgärder borde dock, enligt justitieministern, bygga på frivillighet inom ramen för familjerådgivning. Hon underströk därvid vikten av att människor som har behov av hjälp också har faktisk tillgång till familjerådgivning. Vidare pekade statsrådet på att -- i de fall skilsmässan redan är ett faktum -- de av riksdagen nyligen beslutade reglerna om vårdnad och umgänge bl.a. innebär att samarbetssamtal skall tillhandahållas föräldrar i alla kommuner. Detta är också en viktig åtgärd för att barnen skall drabbas så litet som möjligt.
Motionsmotivering
I motion L401 av Ulla Tillander och Rune Backlund (båda c) uttrycks en oro för de höga skilsmässotalen i vårt land. Motionärerna konstaterar att sociala forskningsrön visar att en skilsmässa är en svår upplevelse som sätter djupa spår hos alla inblandade, och särskilt barnen som är den svagaste parten drabbas hårt. Enligt motionärerna är det sannolikt att människor som upplever en situation av söndring i sina äktenskap skulle behöva hjälp utifrån för att få sin situation analyserad på ett objektivt sätt. Många praktiska problem skulle kunna undanröjas om hjälp i form av rådgivning och samtal stod till buds. Samhället måste därför enligt motionärerna vidta kraftfulla åtgärder för att söka förhindra onödiga skilsmässor där barn är inblandade. En lämplig åtgärd anser motionärerna vara att införa obligatorisk medling för de människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är inblandade. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Vissa frågor om makars försäkringar, m.m.
Äktenskapsbalkens bodelningsregler
ÄktB utgår i likhet med GB från att makar kan ha två slag av tillgångar, nämligen giftorättsgods och enskild egendom. Enligt huvudregeln i 7 kap. 1§ ÄktB är en makes egendom giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom. I vilka fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap. 2§ ÄktB. Främst märks det fallet att makarna genom äktenskapsförord bestämt att viss egendom skall vara enskild. Egendom som är enskild på grund av äktenskapsförord kan göras till giftorättsgods genom nytt äktenskapsförord. Vidare anges i lagrummet att egendom kan vara enskild om en make har fått den i gåva från någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda. Detsamma gäller i fråga om egendom som under sådant villkor tillfaller en make genom arv eller testamente. Vidare kan enligt lagrummet vad som trätt i stället för enskild egendom utgöra enskild egendom. Några ytterligare fall då makes egendom är enskild anges inte.
I fråga om gåvor mellan makar gällde tidigare att gåvorna som regel skulle ske i form av äktenskapsförord. Numera skall äktenskapsförord emellertid inte användas för gåvor mellan makar (8 kap. ÄktB). Enligt ÄktB gäller sålunda att en gåva som en make ger den andra maken blir bindande mellan makarna på samma sätt som gäller för andra personer. För att den av makarna som mottog gåvan skall få sakrättsligt skydd mot den andra makens borgenärer fordras dock att gåvan registreras vid en tingsrätt. Registrering behövs dock inte för personliga presenter som inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Vill den ena maken att gåvan skall vara den andres enskilda egendom måste äktenskapsförord härom upprättas.
Den som tecknat en livförsäkring har i princip möjlighet att förfoga över försäkringen genom att insätta någon annan person som förmånstagare. Närmare regler härom finns i 102§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Att en person på grund av ett sådant förordnande erhåller ett försäkringsbelopp innebär inte att beloppet får karaktär av enskild egendom enligt ÄktBs regler. Den omständigheten att försäkringstagaren uttryckt önskemål om att beloppet skall utgöra förmånstagarens enskilda egendom torde inte innebära någon skillnad härvidlag (se prop. 1986/87:1, s. 128. Jfr Gösta Walin, Supplement till Ärvdabalken etc., s. 223 ff., Anders Agell, artikel i SvJT 1990, s. 44 f. och försäkringsrättskommitténs betänkande SOU 1986:56, s. 369).
När ett äktenskap upplöses skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. I likhet med GB bygger ÄktB på principen att makarnas giftorättsgods vid bodelningen skall delas lika mellan dem sedan vardera maken erhållit täckning för sina skulder. Skuldtäckning skall normalt ske ur giftorättsgodset (11 kap. 2§ ÄktB). Är skulderna förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom eller har de eljest särskild anknytning till enskild egendom, t.ex. skulder för underhåll av en fastighet som är enskild egendom, får en make dock täckning för skulden ur sitt giftorättsgods endast i den mån värdet av den enskilda egendomen inte räcker till för betalning av skulden.
Enligt bestämmelser i 10 kap. 3§ ÄktB har vardera maken rätt att undanta viss egendom eller rättighet från bodelning trots att egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. Av lagrummets första stycke följer att exempelvis rätten till pension från arbetsgivaren skall hållas utanför bodelningen. Detsamma torde gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som arbetsgivaren tecknat. Enligt andra stycket i paragrafen får också rätt till pension på grund av en privat försäkring som någon av makarna äger undantas, dock endast om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och om försäkringen gäller rätt till (1) ålderspension eller invalidpension, eller (2) efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Enligt ett till paragrafen tillagt tredje stycke, som trätt i kraft den 1 januari 1990, skall rätt till nu angivet slag av pension dock helt eller delvis ingå i bodelningen om det med hänsyn till äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning.
De regler som tidigare fanns i GB om makes rätt till vederlag vid bodelning saknar som tidigare berörts direkt motsvarighet i ÄktB. GBs bestämmelser innebar att en make under äktenskapet skulle vårda sitt giftorättsgods så att det inte otillbörligen minskades till den andra makens nackdel. Om den makens intressen åsidosatts på ett otillbörligt sätt hade den maken rätt att bli kompenserad vid bodelningen så att resultatet i huvudsak blev detsamma som om den andra maken inte brutit mot sin vårdnadsplikt. I ÄktB har maken givits rätt till vederlag endast för det fall att en make inför en förestående äktenskapsskillnad gjort vederlagsfria transaktioner. Till skillnad från GB är rätten till kompensation inte beroende av att den maken handlat i illojalt syfte. Bestämmelsen i ÄktB (11 kap. 4§) innebär att resultatet av bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom viss tid -- som med giltighet från den 1 januari 1990 förlängts från ett år till tre år -- före ansökan om äktenskapsskillnad genom gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom. Detsamma gäller när giftorättsgodset använts till att öka värdet av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10 kap. 3§ ÄktB inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen i fråga skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset alltjämt hade funnits kvar.
Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner, som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1§ ÄktB att vid bodelning som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt giftorättsgods kan få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Med stöd av denna bestämmelse kan alltså den av makarna som, efter avdrag för skulder, har mest giftorättsgods i särskilda fall helt eller delvis förhindra att en förmögenhetsöverföring sker till den andra maken. Den förstnämnda maken har dock aldrig rätt att ta i anspråk vad som hör till den andra makens giftorättsgods.
Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att över huvud taget inte dela giftorättsgodset skall vardera maken behålla sitt giftorättsgods som sin andel.
I ÄktB har vidare införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord. Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen (12 kap. 3§ ÄktB).
Motionsmotiveringar
I motion L421 av Charlotte Cederschiöld (m) anförs att införandet av äktenskapsbalken i flera olika avseenden medfört att kvinnans ställning blivit mindre trygg. Det sagda gäller enligt motionärerna inte minst bestämmelsen i 10 kap. 3§ ÄktB om behandlingen av pensionsförsäkringar vid bodelning. Motionären anser att den komplettering av lagrummet med en jämkningsbestämmelse som genomfördes år 1989 i och för sig var välkommen men inte tillräckligt långtgående. Avsikten från lagstiftarens sida är nämligen att jämkningsmöjligheten skall betraktas som en undantagsregel som skall tillämpas restriktivt och komma till användning bara i t.ex. sådana fall där den av makarna som inte har försäkringen skulle komma att stå egendomslös eller näst intill egendomslös efter bodelningen. Enligt motionären bör tillämpningen av jämkningsregeln snarast ändras så att möjlighet öppnas att skapa rättvisa i det enskilda fallet. Motionären yrkar (yrkande 2) att riksdagen uttalar att jämkningsregeln inte skall ges en restriktiv tolkning. Motionären framhåller vidare att makar som vill och kan sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra ekonomiska förhållanden bör ha en möjlighet till det. Motionären anser att det vid sidan av jämkningsregeln bör finnas en möjlighet för makar att träffa avtal om hur pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan. En sådan avtalsmöjlighet bör gälla både försäkringar som tecknas i framtiden och redan tecknade försäkringar. Motionären yrkar (yrkande 1) att riksdagen hos regeringen snarast begär förslag till lagändring som medger makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Slutligen tas i motionen upp frågan om behandlingen av makarnas samtliga pensionsrättigheter vid bodelningen. Sålunda anförs att det -- bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATP-systemet -- kan finnas skäl att vid bodelningen till viss del väga in även makarnas kollektiva pensionsrättigheter, och motionären begär ett tillkännagivande härom (yrkande 3).
Även i motion L410 av Sten Svensson m.fl. (m) framhålls att det är angeläget att ge makar möjlighet att träffa avtal om hur privata pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan. Motionärerna begär därför (yrkande 1) att riksdagen hos regeringen snarast begär förslag till lagändring som medger makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Vidare begärs i motionen (yrkande 2) en utredning om möjligheten att vid bodelning också beakta det samlade värdet av resp. makes pensionsrättigheter.
I motion L411 av Charlotte Cederschiöld (m) påpekas att det genom förordnande i samband med gåva eller testamente med rättslig verkan kan föreskrivas att den egendom som avses med förordnandet skall vara mottagarens enskilda. Motionären anser det omotiverat och inkonsekvent att motsvarande möjlighet inte föreligger när det gäller förmånstagarförordnande i försäkring. Förhållandet kan enligt motionären leda till en snedvridning av marknaden för finansiella och andra placeringar och till att konkurrensen inte fritt kan fungera, vilket kan drabba det långsiktiga sparandet negativt. I motionen begärs att 7 kap. 2§ ÄktB ändras så att det blir möjligt att åstadkomma enskild egendom också genom förmånstagarförordnande.
Frågornas tidigare behandling
Som tidigare nämnts beslöt riksdagen hösten 1989 om ändringar av 10 kap. 3§ och 11 kap. 4§ ÄktB (prop. 1989/90:30, bet. LU11). I samband med lagstiftningsärendet behandlade utskottet bl.a. en motion med samma syfte som de nu aktuella motionerna L411 och L410.
När det gällde frågan om möjligheten för makar att i förväg avtala om fördelning av privata pensionsförsäkringar inför eventuell framtida bodelning förklarade sig utskottet ha förståelse för tanken att makarna vid sidan av den i propositionen föreslagna jämkningsregeln bör ha en möjlighet att själva avtala om hur pensionsrättigheterna enligt föreliggande försäkringar skall fördelas vid en framtida bodelning. Enligt utskottets mening kunde det emellertid på goda grunder ifrågasättas huruvida det finns ett mera utbrett behov av en sådan möjlighet att träffa avtal. Utskottet hänvisade härvidlag till att en avtalslösning har vissa nackdelar eftersom den kräver aktivitet från båda makarnas sida innan bodelningen aktualiseras och fordrar att båda makarna är överens samt förutsätter att makarna har goda kunskaper om lagens innehåll. Det kunde därför, fortsatte utskottet, antas att en möjlighet att avtala om pensionsförsäkringarna skulle kunna utnyttjas av ett relativt litet antal äkta makar. Särskilt när det gällde försäkringar som tecknats före avtalet var det vidare inte alltid givet att en uppdelning av försäkringen kan genomföras av försäkringstekniska skäl. Härtill kom att makarna redan hade en möjlighet att genom bodelning under pågående äktenskap omfördela rättigheterna på grund av pensionsförsäkringar, låt vara att det i enstaka fall kunde vara vissa nackdelar förbundna med en sådan omfördelning. Mot motionärernas förslag talade vidare att regelsystemet i ÄktB skulle ytterligare kompliceras, och utskottet pekade härvidlag bl.a. på att en avtalsmöjlighet sannolikt skulle kräva en särskild bestämmelse om jämkning. Inte heller från mera principiella utgångspunkter var förslaget invändningsfritt. Utskottet erinrade om att ÄktB bygger på principen att avtal mellan makar om kommande bodelning skall träffas i form av äktenskapsförord. Endast inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad får s.k. föravtal träffas, och sådana avtal har inte verkan mot tredje man. Om makar skulle få möjlighet att avtala om pensionsförsäkringar måste överenskommelserna således ha äktenskapsförordets form. Enligt ÄktB förhåller det sig emellertid så att äktenskapsförord skall användas endast för avtal om egendomsordningen i äktenskapet, dvs. i fråga om uppdelningen i giftorättsgods och enskild egendom. Ett avtal om framtida delning av pensionsrättigheter har dock inte den karaktären utan avser den faktiska fördelningen mellan makarna av det giftorättsgods som utgörs av pensionsförsäkringar. Att låta även sådana avtal ha formen av äktenskapsförord skulle enligt utskottets mening bryta systematiken i ÄktB och medföra ytterligare komplikationer. Vidare skulle det strida mot principerna bakom svensk äktenskapslagstiftning att tillåta att avtal ingås långt i förväg om hur viss egendom faktiskt skall fördelas vid bodelning. Det anförda ledde utskottet till uppfattningen att det i vart fall vid det då aktuella tillfället inte fanns anledning att införa en sådan regel som förespråkades i motionen.
Vad härefter angick frågan om tillämpningen av 10 kap. 3§ tredje stycket ÄktB anförde utskottet att principen alltjämt bör vara att rätten till pensionsförsäkring skall hållas utanför bodelningen. Den i propositionen föreslagna jämkningsbestämmelsen fick därför ses som en undantagsregel och borde således tillämpas restriktivt. I anslutning härtill betonade utskottet att jämkning enligt den nya regeln inte är det enda medel som står till förfogande när det gäller att förhindra oskäliga verkningar av bestämmelsen i 10 kap. 3§ ÄktB. Också reglerna om jämkning av bodelning och av äktenskapsförord liksom bestämmelserna om engångsunderhåll kan, framhöll utskottet, utnyttjas i detta syfte. Utskottet pekade även på att den i propositionen föreslagna ändringen av den s.k. vederlagsregeln ger en make ökade möjligheter att få kompensation för värdet av de pensionsförsäkringar som den andra maken tagit. Utskottet kunde således inte ställa sig bakom önskemålet i motionen om en mera liberal tillämpning av jämkningsbestämmelsen i fråga.
Vad slutligen gällde spörsmålet om att det -- bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATP-systemet -- kan finnas skäl att vid bodelningen till viss del väga in även makarnas kollektiva pensionsrättigheter erinrade utskottet om att den år 1984 tillsatta pensionsberedningen (S 1984:03) har till uppgift att göra en översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen samt att beredningen, som avser att slutföra sitt arbete under våren 1990, i betänkandet (SOU 1987:55) Efterlevandepension har uppmärksammat frågan om delning mellan makar av deras gemensamt intjänade pensionspoäng inom ATP och därvid förklarat att den avser att återkomma till frågan i samband med sina överväganden angående intjänande av ATP-rätt. I avvaktan på resultatet av pensionsberedningens arbete ansåg utskottet att det inte fanns skäl att förorda några förändringar av ÄktBs bodelningsregler på sätt som begärts i motionen. Utskottet tillade att rätten till egen pension i form av allmän pension eller avtalspension är en sådan rättighet som i regel inte kan överlåtas och att den därför i likhet med andra sådana rättigheter -- enligt vad som länge gällt inom äktenskapsrätten -- undantas från bodelning. En förändring i detta avseende skulle innebära att man frångick en grundläggande princip på området. Avslutningsvis pekade utskottet på att den i propositionen föreslagna jämkningsregeln ger en viss möjlighet att -- i de fall privata pensionsförsäkringar finns -- beakta makarnas totala pensionsskydd. Enligt propositionen var det nämligen av betydelse för bedömningen av makarnas ekonomiska förhållanden hur makarna har sitt pensionsskydd ordnat. Är det fråga om en stor pensionsförsäkring som inte balanseras av en motsvarande pension på den andra makens sida, kunde det enligt utskottet finnas skäl att överväga en indragning helt eller delvis av försäkringen i bodelningen.
Frågan om det bör vara möjligt att göra belopp som utbetalas i enlighet med förmånstagarförordnande i försäkring till mottagarens enskilda egendom berördes av familjelagssakkunniga i deras tidigare omnämnda huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk. De sakkunniga anmärkte till en början (s. 358 f.) att det här i samtliga fall rör sig om pengar och ej om något som kan ha karaktären av släktegendom eller som eljest kan ha särskilt affektionsvärde för mottagaren. Skälen för en ordning som medger att mottagaren ändå får ta undan beloppet vid bodelning var därför enligt de sakkunniga rätt svaga. Om möjligheten att i samband med förmånstagarförordnande göra utbetalt belopp till mottagarens enskilda egendom skulle erkännas, skulle det vidare, enligt de sakkunniga, föreligga en uttalad risk för att sådana föreskrifter slentrianmässigt skulle komma att tas in i förordnandena. Därav skulle kunna följa åtskilliga tillämpningssvårigheter, t.ex. när det gäller att efter en tid avgöra om en viss penningsumma motsvarar det en gång utbetalade eller om något som förvärvats för pengarna -- i den mån det alls går att utreda -- i sin tur är att betrakta som enskild egendom. Enligt de sakkunniga måste man också beakta att förmånstagarförordnanden ofta är standardförordnanden, enligt vilka någon eller några i en krets av personer kan komma i fråga vid ett framtida försäkringsfall. Man vet då i regel inte vem som till sist kan komma att få beloppet och någon som helst hänsyn kan ej tas till omständigheterna på mottagarsidan i det enskilda fallet. De sakkunnigas slutsats blev att det inte bör vara möjligt att i samband med ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring bestämma att utbetalade belopp skall utgöra mottagarens enskilda egendom. Det borde i stället ankomma på de berörda makarna själva att i ett äktenskapsförord bestämma om och i så fall i vilken omfattning ett belopp, som en av dem har uppburit som förmånstagare, skall hållas utanför en framtida bodelning.
I proposition 1986/87:1 med förslag till äktenskapsbalk m.m. anslöt sig departementschefen till familjelagssakkunnigas uppfattning i nu angivet hänseende. Han framhöll därvid (s. 128) att den av honom föreslagna uppräkningen i 7 kap. 2§ ÄktB av vad som är enskild egendom är uttömmande och att det alltså inte är möjligt att tillskapa sådan egendom genom t.ex. ett förmånstagarförordnande. Propositionen föranledde i denna del inte några uttalanden från riksdagens sida (LU 1986/87:18).
Även under våren 1990 behandlade utskottet motionsyrkanden med samma syfte som de nu aktuella motionerna. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU23 vidhöll utskottet sin tidigare inställning i frågorna och avstyrkte följaktligen motionsyrkandena.
Utredningsarbete
Som ovan nämnts hade pensionsberedningen i betänkandet (SOU 1987:55) Efterlevandepension uppmärksammat frågan om delning av pensionsrätt mellan makar och förklarat att den hade för avsikt att återkomma till frågan.
Pensionsberedningen, som numera har avslutat sitt arbete, har i sitt slutbetänkande (SOU 1990:76) Allmän pension tagit upp frågan om delning av pensionsrätt mellan makar inom ATP. Beredningen har därvid -- efter sammanvägning av skäl för och emot ett system med likadelning mellan makar av den ATP-rätt som de intjänat under äktenskapet -- ställt sig avvisande till ett sådant system. Vid övervägande av andra tänkbara lösningar har beredningen dock funnit att en framkomlig väg skulle vara en utvidgning av tillämpningsområdet för den jämkningsregel som införts i 10 kap. 3§ tredje stycket ÄktB. Enligt beredningen skulle denna regel möjligen i en något modifierad form kunna utsträckas till att avse även pensionsrätt inom ATP och de kollektivtavtalsreglerade tjänstepensioneringarna. Något mer konkret förslag framläggs dock inte, utan beredningen inskränker sig till att framhålla vikten av att en lösning enligt det skisserade alternativet prövas i något sammanhang som är mer lämpligt än inom ramen för en utredning på den allmänna försäkringens område.
Internationell äktenskapsrätt
Allmän bakgrund
Reglerna i äktenskapsbalken är i princip tillämpliga endast på rättsförhållanden mellan makar som är svenska medborgare. Är den ena eller båda makarna utländska medborgare får frågan om vilken lag som skall tillämpas avgöras enligt internationellt privaträttsliga normer. Sådana normer kan medföra att svensk domstol har att tillämpa främmande stats äktenskapsrätt i ett äktenskapsmål mellan två utländska medborgare eller mellan en svensk och en utländsk medborgare, som anhängiggjorts här i landet. Bestämmelser om tillämplig lag beträffande rättsverkningar av äktenskap mellan medborgare i olika länder fanns tidigare i 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. 1912 års lag byggde i huvudsak på principen att det var medborgarskapet och inte var makarna bodde som var avgörande för vilket lands lag som skulle tillämpas.
Genom riksdagsbeslut under våren 1990 ersattes emellertid 1912 års lag av en ny lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande makars förmögenhetsförhållanden (prop. 1989/90:87, bet. LU32, rskr. 267). Den nya lagen innebär att nationalitetsprincipen överges vid val av tillämplig lag och i stället skall makarnas hemvist bli styrande. Enligt den nya lagstiftningen skall sålunda lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden såvida de inte träffat avtal om annat. Om makarna efter giftermålet flyttar och stadigvarande bosätter sig i ett annat land skall i stället den statens lag tillämpas. För att lagen i det nya bosättningslandet skall bli tillämplig krävs dock antingen att makarna är medborgare eller tidigare haft hemvist i det landet eller att de efter flyttningen stadigvarande bott där i minst två år. Också i detta fall har makarna möjlighet att träffa avtal om vilken lag som skall tillämpas. De möjligheter som makarna har att träffa avtal om tillämplig lag är så till vida begränsade att åtminstone en av makarna vid avtalstillfället måste vara medborgare i eller ha hemvist i det land vars lag de vill göra tillämplig. Lagen innebär vidare att svensk rätt skall tillämpas i vissa fall trots att lagvalsreglerna pekar ut en utländsk lag. På begäran av en make eller dödsbodelägare skall sålunda svensk lag i princip tillämpas beträffande förfarandet vid bodelning. Vidare skall äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makarnas gemensamma bostad och bohag liksom reglerna om makes rätt att överta sådan egendom alltid tillämpas när bostaden och bohaget finns i Sverige.
I lagstiftningsärendet uttalade utskottet bl.a. följande. Utskottet konstaterade att den föreslagna lagstiftningen främst berör de äktenskap här i landet som har internationell anknytning, men att lagen i viss mån får konsekvenser även för dem som utvandrat. För makar med svenskt medborgarskap som varit bosatta utomlands under längre tid än två år får den nya lagstiftningen den följden att deras förmögenhetsförhållanden kommer att bedömas enligt lagen i den stat där de har sitt nuvarande hemvist och alltså inte längre enligt svensk rätt. Enligt utskottet fanns det emellertid anledning att understryka att detta gäller endast när frågor av denna art aktualiseras i Sverige. Om spörsmålen tas upp i deras nya hemland eller i något annat land blir lagvalsreglerna i det landet avgörande för vilket lands lag som skall tillämpas. Om makarna vill att de ekonomiska förhållandena i deras äktenskap även i fortsättningen skall bedömas enligt svensk rätt ger den nya lagstiftningen dem möjlighet att träffa avtal härom. Avtalsmöjligheten i förening med gällande bestämmelser om svensk domstols behörighet att ta upp äktenskapsmål mellan svenska medborgare och de nya reglerna om svensk domsrätt i frågor om makars förmögenhetsförhållanden ger garantier för att makarna alltid kan få förmögenhetsförhållandena bedömda i Sverige enligt svenska regler. För många utlandssvenskar kan denna ordning bli av stor betydelse när det gäller att undvika inte önskvärda konsekvenser av övergången från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen i de svenska internationellt privaträttsliga reglerna på äktenskapsrättens område. Också för här i landet bosatta personer kan det emellertid i åtskilliga fall finnas anledning att överväga huruvida avtalsmöjligheten bör utnyttjas, exempelvis inför ett förestående äktenskap med en person från ett annat land eller inför en flyttning utomlands. Vidare underströk utskottet -- med hänsyn till att de nya reglerna således skulle komma att beröra ett stort antal människor -- vikten av att allmänheten får en tillfredsställande information om lagstiftningens innebörd. Särskilt angeläget ansåg utskottet är att informationen når såväl invandrarna här i landet som de svenska medborgare som har för avsikt att flytta utomlands eller redan är bosatta utanför landet.
Motionsmotivering
I motion L422 av Ylva Annerstedt (fp) konstateras att enligt den nya lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap gäller som huvudregel att tillämplig lag vid exempelvis skilsmässa är hemvistlandets lag. Detta får till följd att vid utlandssvenskars skilsmässa kan de mest skiftande utländska regelverk komma att tillämpas. Enligt motionären missgynnas inte sällan kvinnan av detta förhållande. I motionen konstateras vidare att det visserligen finns möjligheter för att tillämpa svensk lag men motionären ifrågasätter om utlandssvenskarna verkligen känner till dessa möjligheter. Enligt motionären krävs därför informationsinsatser till utlandssvenskar och ett tillkännagivande härom begärs i motionen (yrkande 2). En annan lösning är enligt motionären en lagändring som innebär att svensk lag alltid skall gälla för svenska medborgares äktenskapliga ekonomi. I motionen begärs (yrkande 1) att regeringen utreder möjligheterna till en sådan lagändring.
Lagen om sambors gemensamma hem
Allmän bakgrund
Som inledningsvis nämnts beslutade riksdagen under våren 1987 -- i samband med införandet av ÄktB -- om införandet av lagen om sambors gemensamma hem (sambolagen). Sambolagen är tillämplig i fråga om sådana samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Lagen innebär att när ett samboförhållande upplöses får samborna en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså att värdet av den gemensamma bostaden och bohaget i den skall delas lika mellan samborna. Denna huvudregel kan dock -- på samma sätt som för makar -- frångås om en likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden har en möjlighet öppnats att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.
Enligt sambolagen gäller vidare att i fall då ett samboförhållande upphör genom den ena sambons död, den efterlevande alltid har rätt att erhålla så mycket av den egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande -- så långt egendomen räcker -- att dess värde motsvarar två basbelopp.
I åtskilliga andra lagar finns regler som knyter an till sambobegreppet i sambolagen och som ger sambor i princip samma rättigheter och skyldigheter som äkta makar.
Motionsmotivering
I motion L424 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (mp) kritiseras sambolagen såsom innebärande en typ av tvångsäktenskap. Enligt motionärerna bör sammanlevande utan barn ha rätt att välja om de vill juridiskt reglera sitt förhållande eller inte. Däremot har sådana sammanlevande som har barn ihop ett gemensamt ekonomiskt ansvar och det finns därför motiv för en juridisk reglering av deras förhållande. Mot denna bakgrund begär motionärerna sådana ändringar i sambolagen att den blir tillämplig endast för par med gemensamma barn.
Homosexuella sambor
Allmän bakgrund
Genom lagen (1987:813) om homosexuella sambor, som trädde i kraft den 1 januari 1988, har bestämmelserna i sambolagen och vissa andra lagar gjorts tillämpliga också i fall då två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande.
I Danmark har en lag om registrerat partnerskap antagits. Lagen trädde i kraft den 1 oktober 1989 och innebär att två personer av samma kön kan få till stånd en registrering av ett partnerskap mellan dem. I och med registreringen har den lagstiftning som gäller för makar motsvarande tillämpning i betydelsefulla delar, bl.a. vad avser de ekonomiska rättsverkningarna av ett äktenskap. I vissa avseenden har dock de rättsregler som gäller för makar inte gjorts tillämpliga på parterna i ett registrerat partnerskap. Det är bl.a. fallet beträffande rätten till gemensam vårdnad om barn samt i fråga om möjligheten att adoptera barn.
Socialstyrelsen har genom beslut av regeringen i december 1987 getts ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för de homosexuella. I en skrivelse till regeringen den 18 juni 1990 har socialstyrelsen föreslagit en lagstiftning om registrerat partnerskap, byggd på den danska lagen.
Regeringen har den 10 januari 1991 beslutat tillkalla en kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen om homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om s.k. registrerat parterskap. Av direktiven (dir. 1991:6) framgår att en grundläggande fråga när det gäller en lagstiftning om registrerat partnerskap är vilket tillämpningsområde en sådan lagstiftning bör ha. Kommittén bör därvid överväga om lagen bör omfatta enbart homosexuella relationer eller om den i stället bör utgå från någon form av hushållsgemenskap och i så fall vilken. Vidare konstateras i direktiven att socialstyrelsens förslag går ut på att ett registrerat partnerskap med vissa undantag skall få samma rättsverkningar som ett äktenskap har. En viktig uppgift för kommittén blir därför att inventera äktenskapets olika rättsverkningar för att kunna bedöma vilka undantag som med en sådan utgångspunkt ter sig påkallade. En sådan genomgång torde främst ta sikte på familjerättsliga regler. Även inom andra rättsområden finns dock ett stort antal regler som tar sikte på äktenskaplig samlevnad och som alltså behöver övervägas i förevarande sammanhang. Kommittén bör vidare analysera de internationella privaträttsliga aspekter som ett system med s.k. registrerat partnerskap kan föra med sig. Med hänsyn till önskvärdheten av nordisk rättslikhet på bl.a. familjerättens område, bör kommittén också ta del av de erfarenheter som har vunnits i Danmark och informera sig om situationen på det aktuella området i de andra nordiska länderna (jämför 1989/90:LU23). Utifrån angivna utgångspunkter bör kommittén ta ställning till om en lagstiftning om registrerat partnerskap bör införas i Sverige och vilken omfattning och inriktning som den i så fall bör ha. -- Utredningsarbetet skall enligt direktiven vara slutfört före utgången av maj 1992.
Motionsmotiveringar
I motion L408 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hänvisas till att Danmark infört en lag om registrerat partnerskap för homosexuella. Enligt motionärerna talar många skäl för att samhället bör ge de homosexuella möjlighet att liksom heterosexuella välja samlevnadsform. Motionärerna begär därför förslag till en lag som ger homosexuella möjlighet att få sin samlevnad lagreglerad i ett registrerat partnerskap.
Även i motion L416 av Anita Johansson m.fl. (s) hänvisas till den danska lagstiftningen och dessutom framhålls att mycket tyder på att också Norge inom kort kommer att införa lagreglering på området. I motionen hänvisas vidare till att socialstyrelsen utarbetat ett förslag om registrerat partnerskap. Enligt motionärerna är någon ytterligare utredning inte erforderlig, utan regeringen bör skyndsamt framlägga förslag till lag om registrerat partnerskap för homosexuella.
I motion L417 av Lars Werner m.fl. (v) påpekas att en stor grupp vuxna människor utesluts från att leva enligt den gängse norm som ett legaliserat parförhållande innebär, eftersom äktenskapet inte gäller för homosexuella par. Ett registrerat partnerskap för homosexuella skulle dels innebära praktiska lösningar av juridiska och ekonomiska problem, dels ock bidra till att homosexuella fick ett bättre samhälleligt erkännande. Motionärerna framhåller vidare att acceptansen för homosexuella har ökat i samhället, och pekar därvid på såväl den danska lagstiftningen som förberedelser till lagstiftning på området i Norge och i Nederländerna. I motionen påpekas också att socialstyrelsen utarbetat ett förslag om registrerat partnerskap. Detta förslag bör enligt motionärerna ligga till grund för lagstiftning på området. I motionen begärs att riksdagen nu fattar ett principbeslut om lagstiftning i form av registrerat partnerskap för homosexuella (yrkande 1). Vidare begärs i motionen en utredning angående vilka regler i annan lagstiftning som bör gälla för denna samlevnadsform (yrkande 2).
Margareta Winberg m.fl. (s) framhåller i motion L418 att det är givet att homosexuella har samma behov av och samma rätt till lagligt skydd och reglering av sin samlevnad som heterosexuella. Enligt motionärerna bör man därför tillskapa en parallell rättsform till äktenskapslagstiftningen för homosexuellas samlevnad. Detta bör ske genom lagstiftning om registrerat partnerskap för homosexuella och i motionen begärs förslag till sådan lagstiftning.
I motion L419 av Ingegerd Wärnersson m.fl. (s) framhålls också vikten av att homosexuella får samma möjlighet som heterosexuella att reglera sin samlevnad på ett juridiskt tillfredsställande sätt. Motionärerna hänvisar till socialstyrelsens förslag i frågan och anser att detta bör kunna utgöra underlag för lagstiftning. Enligt motionärerna är det angeläget att regeringen snarast framlägger förslag till lag om registrerat partnerskap för homosexuella och i motionen begärs ett tillkännagivande härom.
Också i motion L423 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hänvisas till socialstyrelsens förslag om registrerat partnerskap för homosexuella. Motionärerna uttalar sitt stöd för idén om registrerat partnerskap och ser den som ett uttryck av respekt för de homosexuella som väljer att leva i trohet och livslång gemenskap. I motionen påpekas dock att principen om partnerskap för homosexuella också möter invändningar från vissa kristna som menar att principen strider mot ett kristet förhållningssätt. Andra kristna menar däremot att homosexuellas kärlek till varandra inte strider mot en kristen livssyn. Slutligen konstateras i motionen att en rad juridiska frågor återstår att lösa innan ett registrerat partnerskap kan införas, och motionärerna välkomnar därför regeringens beslut i januari 1991 om en parlamentarisk beredning av ärendet. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Frågans tidigare behandling
Till grund för den år 1987 (prop. 1986/87:124, bet. LU28) genomförda lagstiftningen om homosexuella sambor låg det av utredningen om homosexuellas situation i samhället avgivna betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället. I betänkandet övervägde utredningen bl.a. frågan om det skulle öppnas en möjlighet till äktenskap för homosexuella par. Utredningen konstaterade dock att värderingarna om äktenskapet som en institution för familjebildning mellan man och kvinna var så grundmurade att det inte var möjligt att införa bestämmelser som ger två personer av samma kön möjlighet att ingå äktenskap med varandra. Utredningen diskuterade också möjligheten att införa en form av registrering av homosexuell samlevnad som skulle möjliggöra att lagreglerna för äktenskap skulle kunna helt eller delvis tillämpas vid sådan samlevnad. Utredningen påpekade att ett registreringssystem skulle innebära ett nytt rättsinstitut som bara hänförde sig till den homosexuella samlevnadsformen. Ett sådant nyskapande framstod som ett onödigt utpekande av en grupp människor i samhället, och utredningen kunde inte bortse från risken att ett registreringssystem kunde befästa rådande fördomar. Ett registreringsalternativ för enbart homosexuella borde därför redan av denna anledning inte genomföras.
I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället anslöt sig föredragande statsrådet till utredningens uppfattning att det inte var möjligt att införa bestämmelser som ger två personer av samma kön rätt att ingå äktenskap med varandra. En sådan lagstiftning skulle enligt statsrådet stå i strid med den allmänna opinionen på ett centralt livsområde. Även i fråga om registrering av homosexuell samlevnad delade statsrådet utredningens uppfattning.
I samband med propositionen behandlade utskottet (bet. LU 1986/87:28) bl.a. två motioner vari framfördes önskemål om att den familjerättsliga lagstiftningen i sin helhet skulle göras tillämplig på homosexuella par. Av samma skäl som anförts i propositionen ställde sig utskottet avvisande till motionärernas förslag och avstyrkte bifall till motionerna.
Våren 1989 prövade utskottet med anledning av motioner frågan om införandet av en ny samlevnadsform, nämligen registrerat partnerskap för homosexuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU22 avstyrkte utskottet motionerna med hänvisning till att några nya omständigheter som borde föranleda ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida inte framkommit.
Utskottet behandlade ånyo frågan om registrerat partnerskap för homosexuella med anledning av motioner härom i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU23. Utskottet anförde därvid att lagen om homosexuella sambor hade tillämpats i något mer än två år, och att tiden kunde vara mogen för en utvärdering av i vad mån lagstiftningen medfört de fördelar för homosexuella som det var avsikten att de nya reglerna skulle ge dem. Utvärderingen borde också innefatta en kartläggning av andra frågor som de homosexuella i dag upplever som ett problem. Utskottet utgick från att en sådan utvärdering skulle komma till stånd i lämpligt sammanhang. Frågan huruvida vi i Sverige skall införa regler om registrerat partnerskap efter mönster av den lagstiftning som antagits i Danmark ansåg utskottet däremot vara för tidigt väckt. Sedan länge har i Norden rått rättslikhet i spörsmål med anknytning till familjerätten, och utskottet ansåg det angeläget att denna rättslikhet bevaras. Såvitt utskottet hade sig bekant fanns det då inte i något annat nordiskt land planer på att följa Danmarks exempel. Enligt utskottets mening var det angeläget att regeringen tar initiativ till överläggningar med övriga nordiska länder rörande möjligheterna till en lagstiftning på området i nordiskt samförstånd. I avvaktan på utvecklingen i våra grannländer borde emellertid frågan om en svensk lagreglering vila. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionerna.
Regler om barns arvsrätt
Gällande regler
Enligt ÄBs regler om rätt till arv är bröstarvingar, dvs. barn och deras avkomlingar, i första hand berättigade till arv när någon avlidit. Arvet skall fördelas lika mellan barnen. Om något barn till den avlidne dött och efterlämnat egna barn skall dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott lika. Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad till enligt arvsreglerna kallas laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt att få ut som arv efter arvlåtaren.
Om den döde var gift och efterlämnar både make och bröstarvingar har den efterlevande maken rätt till arv före makarnas gemensamma bröstarvingar. Vad den efterlevande maken ärver i sådana fall innehar maken med s.k. fri förfoganderätt, dvs. han eller hon får fritt disponera över kvarlåtenskapen under sin livstid men får inte förfoga över den genom testamente. När den efterlevande i sin tur avlider har bröstarvingarna till den först avlidne rätt till efterarv, dvs. rätt att ärva en andel av behållningen i boet som svarar mot vad som den avlidna innehaft med fri förfoganderätt. Därutöver har de i sin egenskap av bröstarvingar till den sist avlidna maken rätt att ärva den egendom som maken själv ägt. De redovisade bestämmelserna gäller även i fråga om laglotten. Bröstarvingarna får alltså i princip också vänta med att få ut sin laglott i kvarlåtenskapen efter den först avlidne till dess att också den andra föräldern avlidit. Däremot kan bröstarvingar göra sin laglottsrätt gällande vid den först avlidne makens död om denna make upprättat ett testamente som inkräktar på laglotten.
Finns det bröstarvingar efter den avlidne som inte också är den efterlevandes barn, särkullbarn, gäller särskilda regler. Särkullbarn har rätt att få ut sitt arv efter en avliden förälder omedelbart. Särkullbarn kan dock avstå från sin rätt till förmån för den avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant avstående blir särkullbarnen berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar.
Ett avstående från rätten att omedelbart få ut sin arvslott kan ske sedan arvlåtaren avlidit. Några hinder mot att ett särkullbarn avstår från sin rätt redan under arvlåtarens livstid finns inte. Ett sådant avstående torde bli att bedöma enligt bestämmelserna om arvsavtal i ÄB. Av 17 kap. 2§ ÄB följer att en arvinge med bindande verkan skriftligen kan avsäga sig sin rätt till arv. Bröstarvinge har dock oavsett att avsägelse skett rätt att få ut sin laglott såvida han inte avstått från denna mot skäligt vederlag eller vissa andra förutsättningar är uppfyllda.
Till förmån för den efterlevande maken finns i ÄB vidare en särskild garantiregel. Enligt den bestämmelsen har den efterlevande alltid rätt att ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans med hans eller hennes andel i giftorättsgodset och enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp. Garantiregeln gäller oavsett om den avlidne disponerat över sin egendom genom testamente eller efterlämnat särkullbarn. Vad den efterlevande erhåller med stöd av bestämmelsen innehas med fri förfoganderätt. När den efterlevande i sin tur avlider har alltså den avlidnes särkullbarn och makarnas gemensamma bröstarvingar rätt till efterarv.
Motionsmotivering
I motion L406 av Rinaldo Karlsson (s) framhålls att det i dag inte är ovanligt med familjebildningar där makarna har både gemensamma barn och barn från tiden före äktenskapet. När en av makarna dör kommer barnen att behandlas olika i arvsrättsligt hänseende, vilket kan skapa otrygghet hos den efterlevande och och ge upphov till problem syskonen emellan. Enligt motionären är nuvarande ordning inte tillfredsställande, och motionären anser att ÄB bör ändras så att hel- och halvsyskon behandlas lika.
Frågans tidigare behandling
Som tidigare redovisats fick reglerna i ÄB om makes och barns arvsrätt sin nuvarande utformning i samband med införandet av äktenskapsbalken. I lagstiftningsärendet övervägdes frågan huruvida den efterlevande maken skulle ha rätt att utan några inskränkningar få behålla kvarlåtenskapen efter sin avlidne make. Vad som talade mot en sådan ordning var enligt departementschefen (se prop. 1986/87:1 s. 83) att den avlidna kan ha efterlämnat bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma. En sådan arvinge har, fortsatte departementschefen, ofta inte samma känslomässiga förhållanden till den efterlevande maken som en gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma inte anser sig ha anledning att avvakta den efterlevande makens död för att få ut sitt arv efter sin avlidne förälder. Departementschefen ansåg att det också föreligger en risk för att det vid efterlevande makens död inte finns kvar något för dessa barn att ärva efter sin förälder. I sammanhanget påpekades att i dansk, isländsk och norsk rätt problemet lösts genom införandet av ett krav på samtycke från sådana barn för att deras lotter skall ingå i det oskiftade boet som den efterlevande har rätt att sitta i. Departementschefen stannade därför för att bröstarvingar som inte är också den efterlevande makens barn skulle ha rätt att genast få ut sin arvslott. Han framhöll därvid att i de fall sådana bröstarvingar sammanlever i en familj med den efterlevande maken det framstår som mest naturligt att de begagnar sig av möjligheten att avstå från sin rätt och väntar med att få ut arvet tills även den efterlevande maken har avlidit.
Den i propositionen förordade ordningen att bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma skulle ha rätt att få ut sitt arv omedelbart vid arvlåtarens död tillstyrktes av utskottet utan några särskilda uttalanden. Arvsreglernas betydelse för särkullbarnen behandlades däremot närmare av utskottet i samband med laglottsreglerna. Utskottet underströk därvid att laglotten som en ekonomisk garanti för bröstarvingarna hade mindre vikt än förr. Laglotten kunde dock inte anses ha spelat ut sin roll för bröstarvingarna. Särskilt för särkullbarnen hade den enligt utskottet fortfarande betydelse. Utskottet påpekade att i ett äktenskap där makarna har gemensamma barn den ena maken av olika skäl kan vilja prioritera dessa barn på bekostnad av barn som maken har i ett tidigare äktenskap eller tillsammmans med en förälder som han eller hon inte varit gift med. Ett avskaffande av laglottsinstitutet skulle innebära att fältet lämnades fritt för makarna att helt utesluta särkullbarnen från arvsrätt. En sådan ordning framstod inte som tillfresställande med tanke särskilt på att barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra först i början av 1970-talet fick rätt till arv efter sin fader och dennes släkt och att denna reform inte helt slagit igenom i den allmänna rättsuppfattningen. I synnerhet gällde det sagda de barn som fötts före de nya arvsreglernas ikraftträdande och som för sin arvsrätt i praktiken är beroende av att de antecknats i faderns personakt. Utskottet erinrade om att utskottet då frågan om arvsrätten för barn till ogifta föräldrar tidigare behandlats understrukit betydelsen av att reformen fick en sådan genomslagskraft som med rimliga åtgärder var möjlig att uppnå.
Under våren 1989 behandlade utskottet en motion med samma syfte som den nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU22 hänvisade utskottet till de ovan redovisade uttalandena under förarbetena till äktenskapsreformen. Vidare erinrade utskottet om att enligt den s.k. basbeloppsregeln i ÄktB en efterlevande make alltid har rätt att ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans med den efterlevandes enskilda egendom och vad han erhåller vid bodelningen uppgår till fyra basbelopp. Regeln gäller även gentemot särkullbarn och innebär således en garanti för att i dödsbon med begränsade tillgångar den efterlevande får överta hela eller större delen av boet. Mot bakgrund av gjorda uttalanden ansåg sig utskottet inte berett att då förorda någon ändring av gällande regler. Utskottet hänvisade emellertid till att justitiedepartementet enligt inhämtade upplysningar hade för avsikt att under år 1989 göra en utvärdering av reglerna i ÄB. Ett slutligt ställningstagande till spörsmålet om efterlevande makes arvsrätt borde därför enligt utskottet anstå i avvaktan på resultatet av utvärderingen. Därmed avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Boutredning m.m.
Gällande rätt
Regler om dödsboförvaltning, boutredningsman och bouppteckning återfinns i 18--20 kap. ärvdabalken (ÄB).
Huvudregeln är enligt 18 kap. 1§ att dödsbodelägarna (dvs. efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare) gemensamt förvaltar den dödes egendom under boets utredning. Om någon dödsbodelägare begär det skall rätten besluta att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman (19kap.1§). Rätten skall vidare utse boutredningsman. Enligt 19kap.3§ skall val av boutredningsman ske på sådant sätt att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Boutredningsmannen skall företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder, och han företräder också dödsboet gentemot tredje man (19kap.11--12§§).
Enligt 20kap. 1§ skall bouppteckning förrättas inom tre månader efter dödsfallet om inte rätten efter ansökan förlänger denna tid. Det åligger dödsbodelägare som har hand om egendomen i boet eller boutredningsman att bestämma tid och plats för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den (20 kap.2§). Vid förrättningen skall den som vårdar egendomen eller den som i övrigt bäst känner till boet såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet. Bouppgivaren skall på bouppteckningen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats (20 kap.6§). Vidare skall gode männen på bouppteckningen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att tillgångarna värderats efter bästa förstånd. Inom en månad efter upprättandet skall bouppteckningen inges till behörig domstol för registrering (20kap.8§). Det åligger rätten enligt 20kap.9§ att tillse att bouppteckning förrättas och inges i laga tid. Om så ej sker kan rätten förordna om vitesföreläggande. Rätten kan även tillgripa vitesföreläggande vid bristfälliga bouppteckningar.
Motionsmotivering
I motion L426 av Stig Bertilsson (m) anförs att samhällets kontroll över boutredningar och bouppteckningar är mycket dålig. Ett exempel härpå är enligt motionären att det saknas kompetenskrav för boutredare. I motionen begärs därför (yrkande 1) att det införs kompetenskrav vid auktorisation/godkännande av boutredare. Motionären begär vidare (yrkande 2) att det skall införas etiska regler för hur en boutredare skall arbeta. Enligt motionären är också tingsrätternas kontroll av inlämnade boutredningar otillräcklig, och i motionen begärs (yrkande 3) att denna kontroll skall ökas.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet 15 motioner om olika äktenskaps- och arvsrättsliga frågor. Flertalet av motionerna har anknytning till de år 1987 genomförda reformerna på familjerättens område.
Som en allmän bakgrund till motionsyrkandena vill utskottet erinra om att den familjerättsliga lagstiftningen under de två senaste årtiondena varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av delreformer under denna tid fattade riksdagen (prop. 1986/87:1, bet. LU18) i april 1987 beslut om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB). Samtidigt beslöts viktiga ändringar i ärvdabalken (ÄB) och infördes lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen). Våren 1987 antog riksdagen också lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken samt annan följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m. (prop. 1986/87:86, bet. LU26). Till grund för lagstiftningen låg familjelagssakkunnigas huvudbetänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Senare samma år infördes lagen (1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet. LU28). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988. På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s ikraftträdande genomfördes vidare hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet. LU11) vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning. Dessa ändringar trädde i kraft den 1 januari 1990.
Utskottet behandlar i detta sammanhang motion L913 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari begärs ett tillkännagivande om vikten av nordiskt lagstiftningssamarbete och i synnerhet nordisk rättslikhet på det civilrättsliga området.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det ligger ett särskilt värde i att de nordiska länderna samarbetar i civilrättsliga lagstiftningsfrågor och har en i huvudsak likartad lagstiftning. Stora delar av den svenska lagstiftningen på centrala rättsområden har också tillkommit i nordiskt samarbete. Detta har resulterat i att det på flera områden råder överensstämmelse mellan lagreglerna i de nordiska länderna. Vad gäller familjerätten exempelvis vill utskottet erinra om att familjelagssakkunniga under sitt arbete med äktenskapsbalken hade ett flertal överläggningar med motsvarande kommittéer i de andra nordiska länderna. En väsentlig utgångspunkt för samarbetet var därvid att eftersträva så stor nordisk rättslikhet som möjligt, och införandet av äktenskapsbalken innebar också att vi kom att närma oss till vad som gäller i andra nordiska länder på detta område. Ett annat exempel på nordiskt lagstiftningssamarbete är den reform av köprätten och särskilt då den allmänna köplagen som genomfördes i Sverige under år 1990.
Enligt utskottets mening är den rättslikhet som hitintills uppnåtts av stort värde, och utskottet utgår från att framtida reformer på civilrättens område kommer att genomföras i nordiskt samarbete med målet att uppnå så stor rättslikhet som möjligt. Av årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 4 s. 69) framgår sålunda att det nordiska lagstiftningssamarbetet i ökande utsträckning har inriktats även på behovet av lagstiftning i ett mera långsiktigt perspektiv. Utskottet vill också peka på att samarbetet mellan de nordiska länderna inom ramen för ett blivande EES-avtal sannolikt kommer att resultera i strävanden mot nordisk rättslikhet också på områden där intresset av rättslikhet traditionellt inte varit så stort.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion L913 inte är erforderlig.
Medling
Före år 1974 gällde att äktenskap kunde upplösas genom äktenskapsskillnad eller genom återgång. Äktenskapsskillnad kunde i vissa fall erhållas omedelbart och annars efter föregående hemskillnad. Innan mål om hemskillnad fick tas upp av domstol måste medling eller åtminstone försök till medling ha ägt rum. År 1973 ändrades reglerna om upplösning av äktenskap. Därvid upphävdes reglerna om hemskillnad samt bestämmelserna om omedelbar äktenskapsskillnad på särskilda grunder. Vidare avskaffades den obligatoriska medlingen och ersattes med ett system som ger möjlighet till frivillig medling.
I motion L401 av Ulla Tillander och Rune Backlund (båda c) uttrycks en oro för de höga skilsmässotalen i vårt land. Enligt motionärerna drabbas särskilt barnen hårt av en skilsmässa och samhället måste därför vidta kraftfulla åtgärder för att söka förhindra onödiga skilsmässor där barn är inblandade. I motionen framhålls vidare att det är sannolikt att människor som upplever en situation av söndring i sina äktenskap skulle behöva hjälp utifrån för att få sin situation analyserad på ett objektivt sätt. En lämplig åtgärd skulle därför enligt motionärerna vara att införa obligatorisk medling för de människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är inblandade. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att människor som befinner sig i en skilsmässosituation är i behov av stöd och hjälp. Inte minst viktigt är enligt utskottets mening att familjer med barn kan få stöd i krissituationer. Utskottet anser däremot inte att ett återinförande av den obligatoriska medlingen skulle utgöra någon lämplig form för erforderliga stödåtgärder. Den obligatoriska medlingen hade nämligen betydande nackdelar. Redan det förhållandet att medlingen var obligatorisk var ägnat att göra makarna negativt inställda till den. Härtill kom att medlingen i normalfallet företogs i omedelbar anslutning till talans väckande eller med andra ord vid en mycket sen tidpunkt, då makarna eller i vart fall den ena av dem redan hade bestämt sig för att skiljas. Dessutom kunde den obligatoriska medlingen lätt upplevas både som en onödig formalitet och som ett opåkallat intrång i personliga angelägenheter. I jämförelse med medlingen erbjuder enligt utskottets mening den frivilliga familjerådgivningen väsentliga fördelar för människor som har behov av hjälp för att lösa sina konflikter. Utskottet vill därför understryka vikten av att människor i krissituationer har tillgång till en väl utbyggd familjerådgivning. Riksdagen har också helt nyligen gett regeringen till känna att verksamheten med familjerådgivning bör tryggas (bet. 1990/91:SoU 7, rskr. 51).
I anslutning till det anförda vill utskottet också erinra om de nya reglerna om vårdnad och umgänge, som har trätt i kraft den 1 mars 1991. Reglerna innebär bl.a. att föräldrar som skall skiljas alltid får möjlighet till s.k. samarbetssamtal i vårdnads- och umgängesfrågor. När samarbetssamtal aktualiseras är visserligen skilsmässan som regel ett faktum, men enligt utskottets mening är den införda möjligheten till sådana samtal en viktig åtgärd när det gäller att åstadkomma samförståndslösningar för barnets bästa och därmed förhindra för barnet skadliga konsekvenser av föräldrarnas separation.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L401.
Vissa frågor om makars försäkringar, m.m.
Liksom GB delar ÄktB in makars egendom i giftorättsgods och enskild egendom. All egendom som inte är enskild utgör giftorättsgods. Enskild egendom i ett äktenskap kan enligt ÄktB uppkomma endast genom äktenskapsförord, genom villkor vid gåva från någon annan än den andra maken eller genom föreskrift i testamente (7 kap. 2§ ÄktB). Det är alltså inte möjligt att tillskapa enskild egendom genom t.ex. förmånstagarförordnande i försäkring.
Äktenskapsförordet har enligt ÄktB inte givits någon annan funktion än att möjliggöra för makarna att bestämma i vad mån deras egendom skall vara enskild egendom eller giftorättsgods. Till skillnad från vad som gällde enligt GB skall äktenskapsförord alltså inte användas för gåvor mellan makarna.
När ett äktenskap upplöses skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. I likhet med GB bygger ÄktB på principen att makarnas giftorättsgods vid bodelningen skall delas lika mellan dem sedan vardera maken erhållit täckning för sina skulder. Skuldtäckning skall normalt ske ur giftorättsgodset (11 kap. 2§ ÄktB). Är skulderna förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom eller har de eljest särskild anknytning till enskild egendom, t.ex. skulder för underhåll av en fastighet som är enskild egendom, får en make dock täckning för skulden ur sitt giftorättsgods endast i den mån värdet av den enskilda egendomen inte räcker till för betalning av skulden.
I 10kap. 3§ ÄktB finns bestämmelser om att viss egendom eller rättighet skall undantas från bodelning trots att egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. Av lagrummets första stycke följer att exempelvis rätten till pension från arbetsgivaren skall hållas utanför bodelningen. Detsamma torde gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som arbetsgivaren tecknat. Enligt andra stycket i paragrafen får också rätt till pension på grund av en privat försäkring som någon av makarna äger undantas, dock endast om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och om försäkringen gäller rätt till (1) ålderspension eller invalidpension, eller (2) efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Efter en ändring av 10kap. 3§ ÄktB som genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet. LU11) gäller vidare enligt en särskild bestämmelse att rätt till nu angivet slag av pension helt eller delvis ingår i bodelningen om det med hänsyn till äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning. Under förarbetena uttalades att den nya jämkningsbestämmelsen får ses som en undantagsregel och därför bör tillämpas restriktivt.
Enligt 11kap. 4§ ÄktB har make rätt till kompensation vid bodelning för det fall att den andra maken inför en förestående äktenskapsskillnad gjort vederlagsfria transaktioner. Bestämmelsen innebär att resultatet av bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom viss tid -- som med giltighet från den 1 januari 1990 förlängts från ett år till tre år -- före ansökan om äktenskapsskillnad genom gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom. Detsamma gäller när giftorättsgodset använts till att öka värdet av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10kap. 3§ ÄktB inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen i fråga skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset alltjämt hade funnits kvar.
Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner, som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12kap. 1§ ÄktB att vid bodelning som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt giftorättsgods kan få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. I ÄktB har vidare införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord.
I motion L421 av Charlotte Cederschiöld (m) tas upp frågor med anknytning till reglerna i 10kap. 3§ ÄktB om behandlingen av pensionsförsäkringar vid bodelning. Motionären kritiserar vissa förarbetsuttalanden som innebär att möjligheten att dra in privata pensionsförsäkringar i bodelningen skall tillämpas restriktivt och bara komma till användning i undantagsfall. I motionen begärs (yrkande 2) ett uttalande från riksdagen om att bestämmelsen i fråga inte skall ges en restriktiv tolkning. Motionären framhåller vidare att makar som vill och kan sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra ekonomiska förhållanden bör ha en möjlighet att träffa avtal om hur pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan vid en eventuell framtida bodelning. Motionären yrkar (yrkande 1) att riksdagen hos regeringen snarast begär förslag till lagändring i enlighet med det anförda. Slutligen tas i motionen upp frågan om behandlingen av makarnas samtliga pensionsrättigheter vid bodelningen. Motionären anför att det -- bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATP-systemet -- kan finnas skäl att vid bodelningen till viss del väga in även makarnas kollektiva pensionsrättigheter, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande 3).
Även i motion L410 av Sten Svensson m.fl. (m) framhålls att det är angeläget att ge makar möjlighet att träffa avtal om hur privata pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan. Motionärerna begär därför (yrkande 1) att riksdagen hos regeringen snarast begär förslag till lagändring som medger makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Vidare begärs i motionen (yrkande 2) en utredning om möjligheten att vid bodelning också beakta det samlade värdet av resp. makes pensionsrättigheter.
I motion L411 av Charlotte Cederschiöld (m) påpekas att det genom förordnande i samband med gåva eller testamente med rättslig verkan kan föreskrivas att den egendom som avses med förordnandet skall vara mottagarens enskilda. Motionären anser det omotiverat och inkonsekvent att motsvarande möjlighet inte föreligger när det gäller förmånstagarförordnande i försäkring och yrkar att 7kap. 2§ ÄktB ändras så att det blir möjligt att åstadkomma enskild egendom också genom förmånstagarförordnande.
Vad först angår frågan om möjligheten för makar att i förväg avtala om fördelning av privata pensionsförsäkringar kan utskottet ha viss förståelse för tanken att makarna vid sidan av den nya jämkningsregeln i 10kap. 3§ ÄktB bör ha en sådan möjlighet. Som utskottet framhållit då spörsmålet tidigare aktualiserats motionsvägen (se bet. 1989/90:LU11 och LU23) kan det emellertid på goda grunder ifrågasättas huruvida det finns ett mera utbrett behov av en sådan möjlighet att träffa avtal. En avtalslösning har vidare vissa nackdelar eftersom den kräver aktivitet från båda makarnas sida innan bodelningen aktualiseras och fordrar att båda makarna är överens samt förutsätter att makarna har goda kunskaper om lagens innehåll. Det kan därför antas att en möjlighet att avtala om pensionsförsäkringarna skulle kunna utnyttjas av ett relativt litet antal äkta makar. Särskilt när det gäller försäkringar som tecknats före avtalet är det vidare inte alltid givet att en uppdelning av försäkringen kan genomföras av försäkringstekniska skäl. Härtill kommer att makarna redan enligt gällande rätt har en möjlighet att genom bodelning under pågående äktenskap omfördela rättigheterna på grund av pensionsförsäkringar, låt vara att det i enstaka fall kan vara vissa nackdelar förbundna med en sådan omfördelning. Mot motionärernas förslag talar vidare att regelsystemet i ÄktB skulle ytterligare kompliceras, och utskottet vill härvidlag bl.a. peka på att en avtalsmöjlighet sannolikt skulle kräva en särskild bestämmelse om jämkning. Inte heller från mera principiella utgångspunkter är förslaget invändningsfritt. ÄktB bygger på principen att avtal mellan makar om kommande bodelning skall träffas i form av äktenskapsförord. Endast inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad får s.k. föravtal träffas, och sådana avtal har inte verkan mot tredje man. Om makar skulle få möjlighet att avtala om pensionsförsäkringar måste överenskommelserna således ha äktenskapsförordets form. Enligt ÄktB förhåller det sig emellertid så att äktenskapsförord skall användas endast för avtal om egendomsordningen i äktenskapet, dvs. i fråga om uppdelningen i giftorättsgods och enskild egendom. Ett avtal om framtida delning av pensionsrättigheter har dock inte den karaktären utan avser den faktiska fördelningen mellan makarna av det giftorättsgods som utgörs av pensionsförsäkringar. Att låta även sådana avtal ha formen av äktenskapsförord skulle enligt utskottets mening bryta systematiken i ÄktB och medföra ytterligare komplikationer. Vidare skulle det strida mot principerna bakom svensk äktenskapslagstiftning -- såväl den nuvarande som den tidigare -- att tillåta att avtal ingås långt i förväg om hur viss egendom faktiskt skall fördelas vid bodelning.
Mot bakgrund av det anförda finns det enligt utskottets mening inte nu anledning att införa en sådan regel som begärs i motionerna L410 yrkande 1 och L421 yrkande 1, och utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandena.
Också den i motion L421 väckta frågan om tillämpningen av jämkningsbestämmelsen i 10kap. 3§ tredje stycket ÄktB behandlades av utskottet i betänkandena 1989/90:LU11 och LU23. Som utskottet då framhöll bör principen alltjämt vara att rätten till pensionsförsäkring skall hållas utanför bodelningen. Jämkningsbestämmelsen får därför ses som en undantagsregel och bör således tillämpas restriktivt. I anslutning härtill vill utskottet betona att jämkning enligt den nya regeln inte är det enda medel som står till förfogande när det gäller att förhindra oskäliga verkningar av bestämmelsen i 10kap. 3§ ÄktB. Också reglerna om jämkning av bodelning och av äktenskapsförord liksom bestämmelserna om engångsunderhåll kan utnyttjas i detta syfte. Utskottet vill även påpeka att den samtidigt med jämkningsbestämmelsen i 10kap. 3§ tredje stycket ÄktB införda ändringen av den s.k. vederlagsregeln i 11kap. 4§ ÄktB ger en make ökade möjligheter att få kompensation för värdet av de pensionsförsäkringar som den andra maken tagit. Utskottet kan således lika litet nu som under föregående riksmöte ställa sig bakom önskemålet om en mera liberal tillämpning av jämkningsbestämmelsen i fråga och avstyrker följaktligen bifall till motion L421 yrkande 2.
Vad härefter gäller det framförda önskemålet om beaktande av makarnas kollektiva pensionsrättigheter vill utskottet erinra om att pensionsberedningen (S 1984:03), vars uppgift varit att göra en översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen, nyligen avslutat sitt arbete. Beredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1990:76) Allmän pension tagit upp frågan om delning mellan makar av deras gemensamt intjänade pensionspoäng inom ATP. Beredningen har därvid -- efter sammanvägning av skäl för och emot ett system med likadelning mellan makar av den ATP-rätt som de intjänat under äktenskapet -- ställt sig avvisande till ett sådant system. Vid övervägande av andra tänkbara lösningar har beredningen dock funnit att en framkomlig väg skulle vara en utvidgning av tillämpningsområdet för den jämkningsregel som införts i 10kap. 3§ tredje stycket ÄktB. Enligt beredningen skulle denna regel möjligen i en något modifierad form kunna utsträckas till att avse även pensionsrätt inom ATP och de kollektivtavtalsreglerade tjänstepensioneringarna. Något mer konkret förslag framläggs dock inte, utan beredningen inskränker sig till att framhålla vikten av att en lösning enligt det skisserade alternativet prövas i något sammanhang som är mer lämpligt än inom ramen för en utredning på den allmänna försäkringens område. Betänkandet övervägs för närvarande inom socialdepartementet.
I avvaktan på resultatet av regeringens överväganden anser utskottet -- i linje med vad utskottet anförde då motionsyrkanden med samma syfte behandlades hösten 1989 och våren 1990 (se bet. 1989/90:LU11 och LU23) -- att det inte finns skäl att förorda några förändringar av ÄktB:s bodelningsregler på sätt som begärts i motionerna. Utskottet vill tillägga att rätten till egen pension i form av allmän pension eller avtalspension är en sådan rättighet som i regel inte kan överlåtas och att den därför i likhet med andra sådana rättigheter -- enligt vad som länge gällt inom äktenskapsrätten -- undantas från bodelning. En förändring i detta avseende skulle innebära att man frångick en grundläggande princip på området. Avslutningsvis vill utskottet peka på att jämkningsregeln i 10kap. 3§ ÄktB redan nu ger en viss möjlighet att -- i de fall privata pensionsförsäkringar finns -- beakta makarnas totala pensionsskydd. Av betydelse för bedömningen av makarnas ekonomiska förhållanden är nämligen hur makarna har sitt pensionsskydd ordnat. Är det fråga om en stor pensionsförsäkring som inte balanseras av en motsvarande pension på den andra makens sida kan det finnas skäl att överväga en indragning helt eller delvis av försäkringen i bodelningen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L410 yrkande 2 och L421 yrkande 3.
Vad slutligen gäller det i motion L411 upptagna spörsmålet om det bör vara möjligt att göra belopp som utbetalas i enlighet med förmånstagarförordnande i försäkring till mottagarens enskilda egendom, erinrar utskottet om att frågan berördes av familjelagssakkunniga i deras huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk. De sakkunniga kom på närmare angivna skäl fram till att det inte bör vara möjligt att i samband med ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring bestämma att utbetalade belopp skall utgöra mottagarens enskilda egendom. Enligt de sakkunniga, som i denna fråga var eniga, borde det i stället ankomma på de berörda makarna själva att genom äktenskapsförord bestämma om och i så fall i vilken omfattning ett belopp, som en av dem har uppburit som förmånstagare, skall hållas utanför en framtida bodelning. I proposition 1986/87:1 med förslag till äktenskapsbalk m.m. anslöt sig departementschefen till familjelagssakkunnigas uppfattning i nu angivet hänseende. Propositionen föranledde i denna del inte några uttalanden från riksdagens sida (LU 1986/87:18).
Enligt utskottets mening har några sådana omständigheter som nu bör föranleda ett ändrat ställningstagande till spörsmålet inte framkommit. Utskottet vill dock inte utesluta att frågan -- sedd i ett längre perspektiv -- kan komma i ett annat läge. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L411.
Internationell äktenskapsrätt
Genom riksdagsbeslut under våren 1990 antogs en ny lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande makars förmögenhetsförhållanden (prop. 1989/90:87, bet. LU32, rskr. 267). Den nya lagen, som ersatte 1912 års lag i ämnet, innebär att nationalitetsprincipen övergetts vid val av tillämplig lag och i stället är makarnas hemvist styrande. Enligt den nya lagstiftningen skall sålunda lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden såvida de inte träffat avtal om annat. Om makarna efter giftermålet flyttar och stadigvarande bosätter sig i ett annat land skall i stället den statens lag tillämpas. För att lagen i det nya bosättningslandet skall bli tillämplig krävs dock antingen att makarna är medborgare eller tidigare haft hemvist i det landet eller att de efter flyttningen stadigvarande bott där i minst två år. Också i detta fall har makarna möjlighet att träffa avtal om vilken lag som skall tillämpas. De möjligheter som makarna har att träffa avtal om tillämplig lag är så till vida begränsade att åtminstone en av makarna vid avtalstillfället måste vara medborgare i eller ha hemvist i det land vars lag de vill göra tillämplig. Lagen innebär vidare att svensk rätt skall tillämpas i vissa fall trots att lagvalsreglerna pekar ut en utländsk lag. På begäran av en make eller dödsbodelägare skall sålunda svensk lag i princip tillämpas beträffande förfarandet vid bodelning. Vidare skall äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makarnas gemensamma bostad och bohag liksom reglerna om makes rätt att överta sådan egendom alltid tillämpas när bostaden och bohaget finns i Sverige.
I motion L422 av Ylva Annerstedt (fp) konstateras att enligt den nya lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap det är hemvistlandets lag som är tillämplig lag vid exempelvis skilsmässa. Regeln får till följd att vid utlandssvenskars skilsmässa kan de mest skiftande utländska regelverk komma att tillämpas. Enligt motionären missgynnas inte sällan kvinnan av detta förhållande. I motionen konstateras vidare att det visserligen finns möjligheter för att tillämpa svensk lag men motionären ifrågasätter om utlandssvenskarna verkligen känner till dessa möjligheter. Enligt motionären krävs därför informationsinsatser till utlandssvenskar och ett tillkännagivande härom begärs i motionen (yrkande 2). En annan lösning är enligt motionären en lagändring som innebär att svensk lag alltid skall gälla för svenska medborgares äktenskapliga ekonomi. I motionen begärs (yrkande 1) att regeringen utreder möjligheterna till en sådan lagändring.
Med anledning av vad som anförs i motionen vill utskottet understryka att bestämmelserna i lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande makars förmögenhetsförhållanden är tillämpliga endast när frågor som angår makarnas ekonomiska mellanhavanden aktualiseras i Sverige. Om makarna inte är bosatta här i landet och väljer att ta upp sådana frågor i det land där de har sitt hemvist blir det i stället lagvalsreglerna i det landet som skall tillämpas. För utlandssvenskarnas del innebär det sagda att återverkningarna av de nya regler som genomfördes år 1990 begränsas till fall då olika spörsmål rörande makars förmögenhetsförhållanden skall behandlas i Sverige. I dessa fall kan utskottet konstatera att för makar med svenskt medborgarskap som varit bosatta utomlands under längre tid än två år får den nya lagstiftningen den följden att deras förmögenhetsförhållanden kommer att bedömas enligt lagen i den stat där de har sitt nuvarande hemvist och alltså inte längre enligt svensk rätt. Om makarna vill att de ekonomiska förhållandena i deras äktenskap även i fortsättningen skall bedömas enligt svensk rätt ger dock lagstiftningen dem möjlighet att träffa avtal härom. Avtalsmöjligheten i förening med gällande bestämmelser om svensk domstols behörighet att ta upp äktenskapsmål mellan svenska medborgare och de nya reglerna om svensk domsrätt i frågor om makars förmögenhetsförhållanden ger garantier för att makarna alltid kan få förmögenhetsförhållandena bedömda i Sverige enligt svenska regler. Då de nya reglerna infördes framhöll utskottet (se bet. 1989/90:LU32) att denna ordning kan bli av stor betydelse för många utlandssvenskar när det gäller att undvika inte önskvärda konsekvenser av övergången från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen i de svenska internationellt privaträttsliga reglerna på äktenskapsrättens område. Vidare underströk utskottet -- med hänsyn till att de nya reglerna skulle komma att beröra ett stort antal människor -- vikten av att allmänheten får en tillfredsställande information om lagstiftningens innebörd. Särskilt angeläget ansåg utskottet det vara att informationen når såväl invandrarna här i landet som de svenska medborgare som har för avsikt att flytta utomlands eller redan är bosatta utanför landet. Enligt vad utskottet erfarit har också betydande informationsinsatser genomförts. Sålunda har justitiedepartementet utgivit en broschyr med titeln "Gäller svensk eller utländsk lag i ditt äktenskap?" Broschyren har distribuerats såväl till invandrarorganisationer i Sverige som -- under medverkan av utrikesdepartementet -- till svenska ambassader i utlandet. Vidare har broschyren distribuerats till bl.a. utlandssvenskarnas förening, som i sin tidning "Svensk i världen" informerat om lagen och dess innehåll.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att behovet av informationsinsatser i frågan är väl tillgodosett. Någon riksdagens åtgärd med anledning av yrkande 2 i motion L422 är därför inte erforderligt. Inte heller anser utskottet att det nu -- mindre än ett år efter lagens ikraftträdande -- finns skäl att förorda en sådan lagändring som begärs i motionen. Utskottet avstyrker således bifall även till yrkande 1 i motion L422.
Lagen om sambors gemensamma hem m.m.
Som inledningsvis berörts infördes under våren 1987 lagen om sambors gemensamma hem (sambolagen). Senare samma år antogs lagen om homosexuella sambor, varigenom bestämmelserna i bl.a. sambolagen gjordes tillämpliga också i homosexuella parförhållanden.
För homosexuella parförhållanden har i Danmark införts en lag om registrerat partnerskap. Lagen trädde i kraft den 1 oktober 1989 och är tillämplig när två personer av samma kön låtit registrera ett partnerskap mellan dem. I och med registreringen blir de regler som gäller för makar tillämpliga i väsentliga avseenden, dock inte när det gäller rätten till gemensam vårdnad om barn samt i fråga om möjligheten till adoption.
Socialstyrelsen, som genom beslut av regeringen getts ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för de homosexuella, har i en skrivelse till regeringen i juni 1990 föreslagit en lagstiftning om registrerat partnerskap, byggd på den danska lagen.
Med hänvisning såväl till den danska lagstiftningen som till socialstyrelsens förslag tas frågan om registrerat partnerskap upp i ett flertal motioner. I motionerna L408 av Anita Stenberg m.fl. (mp), L416 av Anita Johansson m.fl. (s), L418 av Margareta Winberg m.fl. (s) och L419 av Ingegerd Wärnersson m.fl. (s) begärs skyndsamt förslag till lagstiftning om registrerat partnerskap för homosexuella. Lars Werner m.fl. (v) begär i motion L417 att riksdagen nu fattar ett principbeslut om lagstiftning i form av registrerat partnerskap för homosexuella (yrkande 1). Vidare begärs i motionen en utredning angående vilka regler i annan lagstiftning som bör gälla för denna samlevnadsform (yrkande 2). Slutligen begärs i motion L423 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) ett tillkännagivande om vikten av att en rad juridiska frågor löses innan ett registrerat partnerskap för homosexuella införs.
Utskottet erinrar om att regeringen i januari 1991 beslutat tillkalla en kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen om homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om s.k. registrerat partnerskap. Av direktiven framgår att en grundläggande fråga när det gäller en lagstiftning om registrerat partnerskap är vilket tillämpningsområde en sådan lagstiftning bör ha. Vidare skall kommittén bl.a. inventera äktenskapets olika rättsverkningar för att kunna bedöma vilka undantag som kan vara påkallade. Med hänsyn till önskvärdheten av nordisk rättslikhet på bl.a. familjerättens område bör kommittén också ta del av de erfarenheter som har vunnits i Danmark och informera sig om situationen på det aktuella området i de andra nordiska länderna. Utifrån angivna utgångspunkter bör kommittén ta ställning till om en lagstiftning om registrerat partnerskap bör införas i Sverige och vilken omfattning och inriktning som den i så fall bör ha. Utredningsarbetet skall enligt direktiven vara slutfört före utgången av maj 1992.
Med hänsyn till det utredningsarbete som sålunda skall komma till stånd anser utskottet att motionerna L408, L416, L417, L418, L419 och L423 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Utskottet behandlar i detta sammhang också motion L424 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (mp), vari framförs kritik mot sambolagen såsom innebärande en typ av tvångsäktenskap. Enligt motionärerna bör sammanlevande utan barn ha rätt att välja om de vill juridiskt reglera sitt förhållande eller inte, och endast för sammanlevande som har barn ihop finns det motiv för en juridisk reglering av förhållandet. I motionen begärs därför sådana ändringar i sambolagen att den blir tillämplig endast för par med gemensamma barn.
Som tidigare berörts är sambolagen tillämplig i fråga om sådana samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Lagen innebär att när ett samboförhållande upplöses får samborna en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden finns dock möjlighet att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.
Som utskottet framhöll vid sambolagens införande (se bet. LU 1986/87:18) finns det vid samboförhållanden ett klart behov av regler som ger lösningar på praktiska problem av juridisk art och som skyddar den svagare parten i förhållandet. Det sagda gäller oavsett om parterna har gemensamma barn eller ej. Med anledning av vad som anförs i motionen om tvångsäktenskap vill utskottet vidare understryka att de sambor som inte önskar att bodelningsreglerna i lagen skall tillämpas har möjlighet att avtala härom. Enligt utskottets mening har sambolagen -- tvärtemot vad motionärerna hävdar -- inte minskat utan snarast ökat valfriheten för sambor. Tidigare kunde samborna blott välja mellan att antingen gifta sig eller att leva i ett förhållande vars rättsverkningar inte kunde regleras. Med den nya lagstiftningen har det blivit möjligt för dem att leva samman under förhållanden som ger dem ett begränsat skydd om de inte väljer att stå utanför sambolagen eller att gifta sig. Redan på grund av det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom önskemålet i motionen. Härtill kommer att en sådan begränsning av sambolagens tillämpningsområde som förespråkas av motionärerna skulle innebära inte bara att åtskilliga heterosexuella sambor skulle ställas utanför det skydd lagen ger utan också att rättsverkningarna av samtliga homosexuella samboförhållanden skulle upphöra.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L424.
Barns arvsrätt
1987 års reform av den äktenskapsrättsliga lagstiftningen innefattade som tidigare berörts betydande ändringar i ÄB. De nya reglerna innebär bl.a. att då en av makarna i ett äktenskap dör har den efterlevande rätt att ärva kvarlåtenskapen före makarnas gemensamma bröstarvingar. Vad maken ärver innehar maken med s.k. fri förfoganderätt. Då den efterlevande maken i sin tur avlider har bröstarvingarna rätt till efterarv efter den först avlidne maken, dvs. en rätt att ärva en andel i boet som motsvarar vad den efterlevande innehaft med fri förfoganderätt. I sin egenskap av bröstarvingar till också den sist avlidne maken har de även rätt till arv i vad den maken ägt.
Efterlämnar den först avlidne maken bröstarvingar som inte är också den efterlevandes bröstarvingar, t.ex. barn från ett tidigare äktenskap, har de rätt att få ut sin arvslott omedelbart. Sådana arvingar -- i fortsättningen benämnda särkullbarn -- har dock givits möjlighet att avstå från sin rätt till omedelbart arv till förmån för den efterlevande maken. Gör de det blir särkullbarnen berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar.
Ett avstående från rätten att omedelbart få ut sin arvslott kan ske sedan arvlåtaren avlidit. Några hinder mot att särkullbarn avstår från sin rätt redan under arvlåtarens livstid finns inte. Ett sådant avstående torde bli att bedöma enligt bestämmelserna om arvsavtal i ÄB. Av 17kap. 2§ ÄB följer att en arvinge med bindande verkan skriftligen kan avsäga sig sin rätt till arv. Bröstarvinge har dock oavsett att avsägelse skett alltid rätt att få ut sin laglott, dvs. hälften av arvslotten, såvida han inte avstått från denna mot skäligt vederlag eller vissa andra förutsättningar är uppfyllda.
I motion L406 av Rinaldo Karlsson (s) framhålls att den nuvarande ordningen, som innebär att hel- och halvsyskon behandlas olika i arvsrättsligt hänseende, kan leda till otrygghet för den efterlevande maken och till problem syskonen emellan. Enligt motionären bör ÄB ändras så att halvsyskon jämställs med helsyskon när det gäller rätten att få ut sitt arv.
Som framhålls i motionen är det numera inte ovanligt med familjer där makarna har både gemensamma barn och barn från tiden före äktenskapet. Om den ena maken i sådana familjer dör kan det av familjemedlemmarna upplevas som naturligt att den avlidnes särkullbarn på samma sätt som makarnas gemensamma barn väntar med att ta ut sitt arv till dess den efterlevande dött. Som nämnts medger också de nya arvsreglerna att särkullbarnen avstår från sin rätt att omedelbart få ut arvslotten till förmån för den efterlevande maken. Vid en bedömning av arvsrätten för efterlevande make måste emellertid beaktas att de känslomässiga banden mellan en make och den andre makens barn från tiden före äktenskapet i många fall kan vara svaga. Det är därför förståeligt att -- som framhölls av departementschefen under förarbetena till äktenskapsreformen (prop. 1986/87:1) -- de inte gemensamma bröstarvingarna inte alltid anser sig ha anledning att avvakta den efterlevandes död för att få ut sitt arv. Det föreligger också en risk att det vid den efterlevandes död inte finns något kvar för dessa bröstarvingar att ärva. Den efterlevande kan bl.a. vilja av olika skäl prioritera sina egna arvingar på bekostnad av den avlidnes särkullbarn. Särskilt stor är naturligtvis den risken när det är fråga om bröstarvingar som har haft ringa eller ingen kontakt alls med den efterlevande under dennes äktenskap med den avlidne, exempelvis därför att de växt upp i en annan familj. Av stor betydelse i sammanhanget är också att barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra först i början av 1970-talet fick rätt till arv efter sin fader och dennes släkt och att den reformen enligt vad utskottet uttalade i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till äktenskapsbalk m.m. (se LU 1986/87:18 s. 29) ännu inte slagit igenom helt i den allmänna rättsuppfattningen. I synnerhet gäller det sagda de barn som fötts före ikraftträdandet av dessa arvsregler och som för sin arvsrätt är beroende av att de antecknats i faderns personakt.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om att enligt den s.k. basbeloppsregeln i ÄktB en efterlevande make alltid har rätt att ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans med den efterlevandes enskilda egendom och vad han erhåller vid bodelningen uppgår till fyra basbelopp. Regeln gäller även gentemot särkullbarn och innebär således en garanti för att i dödsbon med begränsade tillgångar den efterlevande får överta hela eller större delen av boet.
Mot bakgrund av det anförda är utskottet lika litet nu som då frågan behandlades år 1989 (se bet. 1988/89:LU22) berett att förorda någon ändring av arvsreglerna på sätt som begärts i motion L406. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionen.
Boutredning m.m.
I motion L426 av Stig Bertilsson (m) anförs att samhällets kontroll över boutredningar och bouppteckningar är mycket dålig. I motionen begärs därför (yrkande 1) att det införs kompetenskrav vid auktorisation/godkännande av boutredare. Motionären begär vidare (yrkande 2) att det skall införas etiska regler för hur en boutredare skall arbeta. Enligt motionären är också tingsrätternas kontroll av inlämnade boutredningar otillräcklig och i motionen begärs (yrkande 3) att denna kontroll skall ökas.
Regler om dödsboförvaltning, boutredningsman och bouppteckning finns i 18--20 kap. ärvdabalken (ÄB).
Huvudregeln är enligt 18kap. 1§ att dödsbodelägarna (dvs. efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare) gemensamt förvaltar den dödes egendom under boets utredning. Om någon dödsbodelägare begär det skall rätten besluta att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman (19kap. 1§). Rätten skall vidare utse boutredningsman. Enligt 19kap. 3§ skall val av boutredningsman ske på sådant sätt att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver.
Enligt 20kap. 1§ ÄB skall bouppteckning förrättas inom tre månader efter dödsfallet om inte rätten efter ansökan förlänger denna tid. Det åligger dödsbodelägare som har hand om egendomen i boet eller boutredningsman att bestämma tid och plats för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den (20 kap. 2§). Vid förrättningen skall den som vårdar egendomen eller den som i övrigt bäst känner till boet såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet. Bouppgivaren skall på bouppteckningen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats (20 kap. 6§). Vidare skall gode männen på bouppteckningen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att tillgångarna värderats efter bästa förstånd. Inom en månad efter upprättandet skall bouppteckningen inges till behörig domstol för registrering (20kap. 8§). Det åligger rätten enligt 20kap. 9§ att tillse att bouppteckning förrättas och inges i laga tid. Om bouppteckning inte lämnas in i rätt tid kan rätten förordna om vitesföreläggande. Har bouppteckning inte skett kan rätten förordna någon att föranstalta därom. Rätten kan även tillgripa vitesföreläggande vid bristfälliga bouppteckningar.
Enligt utskottets mening får ÄBs bestämmelser om upprättande av bouppteckning och om boutredning anses vara till fyllest. Några skärpningar när det gäller kraven på en boutredningsman och dennes arbete liksom i fråga om kontrollen av inlämnande bouppteckningar kan utskottet inte finna motiverade. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L426.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande nordiskt lagstiftningssamarbete att riksdagen avslår motion 1990/91:L913,
2. beträffande obligatorisk medling att riksdagen avslår motion 1990/91:L401 res. 1 (c)
3. beträffande avtal om pensionsförsäkringar att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L410 yrkande 1 och 1990/91:L421 yrkande 1, res. 2 (m, fp, c)
4. beträffande tillämpningen av 10 kap. 3§ tredje stycket äktenskapsbalken att riksdagen avslår motion 1990/91:L421 yrkande 2, res. 3 (m, fp)
5. beträffande beaktande av det totala pensionsskyddet vid bodelning att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L410 yrkande 2 och 1990/91:L421 yrkande 3, res. 4 (m, fp)
6. beträffande förmånstagarförordnande om enskild egendom att riksdagen avslår motion 1990/91:L411, res. 5 (m, fp, c, mp)
7. beträffande internationell äktenskapsrätt att riksdagen avslår motion 1990/91:L422,
8. beträffande registrerat partnerskap för homosexuella att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L408, 1990/91:L416, 1990/91:L417, 1990/91:L418, 1990/91:L419 och 1990/91:L423, res. 6 (v)
9. beträffande lagen om sambors gemensamma hem att riksdagen avslår motion 1990/91:L424,
10. beträffande barns arvsrätt att riksdagen avslår motion 1990/91:L406,
11. beträffande boutredning m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:L426.
Stockholm den 26 mars 1991
På lagutskottets vägnar Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg(m), Lennart Andersson(s), Owe Andréasson(s), Stig Gustafsson(s), Martin Olsson(c), Inger Hestvik(s), Bengt Kronblad(s), Gunnar Thollander(s), Lena Boström(s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson(fp), Stina Eliasson(c), Elisabeth Persson(v), Gunilla Andersson(s), Charlotte Cederschiöld(m), Lola Björkquist(fp) och Kaj Nilsson (mp).
Reservationer
1. Obligatorisk medling (mom. 2)
Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet delar" och på s. 26 slutar med "motion L401" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas oro för de höga skilsmässotalen i vårt land. Såväl beprövad erfarenhet som sociala forskningsrön visar att en skilsmässa är en svår upplevelse som sätter djupa spår hos de inblandade. Barnen är därvid den svagaste parten och drabbas i många fall hårt. Utskottet instämmer vidare i motionärernas uppfattning att människor som befinner sig i en skilsmässosituation ofta är i behov av stöd och hjälp. Inte minst viktigt är det enligt utskottets mening att familjer med barn får stöd i krissituationer.
Liksom motionärerna finner utskottet det angeläget att människor som upplever en situation av söndring i sina äktenskap behöver hjälp att få sin situation analyserad från det perspektiv en objektiv och kunnig person kan anlägga. Konflikter mellan makar bör därigenom i vissa fall kunna lösas.
I motionen föreslås återinförande av den obligatoriska medlingen för makar med barn som en lämplig form för erforderliga stödåtgärder för att lösa konflikter och om möjligt begränsa antalet skilsmässor. Enligt utskottets mening fyllde dock inte den obligatoriska medlingen de funktioner som var önskvärda, bl.a. beroende på att den oftast företogs i omedelbar anslutning till väckande av talan om äktenskapsskillnad. Utskottet vill därför inte i första hand förorda en återgång till systemet med obligatorisk medling. I stället bör en utbyggnad av den frivilliga familjerådgivningen prövas så att människor genom denna kan få erforderlig hjälp för att lösa sina konflikter. Det räcker dock inte enbart med ekonomiska och personella resurser för familjerådgivningen. Det fordras även att kännedomen om sådan rådgivning ökar och att människor i konfliktsituationer verkligen ser det som naturligt att söka hjälp där. Upplysning och information bör ges främst till blivande föräldrar och småbarnsfamiljer om möjligheten av att vid behov vända sig till familjerådgivningen.
Med hänsyn främst till barnens rätt att få växa upp under harmoniska förhållanden finner utskottet det väsentligt att regeringen noga prövar förutsättningarna för att även genom andra åtgärder ge makar stöd och hjälp för att så långt möjligt lösa sina konflikter innan skilsmässan är ett faktum.
Vad utskottet med anledning av motion L401 sålunda anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande obligatorisk medling att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L401 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Avtal om pensionsförsäkringar (mom. 3)
Rolf Dahlberg (m), Martin Olsson (c), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Charlotte Cederschiöld (m) och Lola Björkquist (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Vad först" och på s. 29 slutar med "till motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna i motionerna L410 och L421 anser utskottet att makar som vill och kan sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra ekonomiska förhållanden bör ha möjlighet till det. Det bör således råda fullständig avtalsfrihet för makar i fråga om privata pensionsförsäkringar. I enlighet härmed bör det vid sidan av den nya jämkningsregeln i 10kap. 3§ ÄktB -- som Svenska försäkringsbolags riksförbund anförde i sitt remissyttrande över den till grund för jämkningsregeln liggande departementspromemorian (Ds 1989:41) Vissa äktenskapliga frågor -- finnas möjlighet för makar att träffa avtal om hur pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan. En sådan avtalsmöjlighet bör gälla både försäkringar som tecknas i framtiden och redan tecknade försäkringar. Regeringen bör därför snarast framlägga förslag till lagändring som medger makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Vad utskottet med bifall till motionerna L410 yrkande 1 och L421 yrkande 1 således anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande avtal om pensionsförsäkringar att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L410 yrkande 1 och motion 1990/91:L421 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3.Tillämpningen av 10kap. 3§ tredje stycket äktenskapsbalken (mom. 4)
Rolf Dahlberg (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m) och Lola Björkquist (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Också den" och på s. 30 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Vad härefter gäller den i motion L421 väckta frågan om tillämpningen av jämkningsbestämmelsen i 10kap. 3§ tredje stycket ÄktB erinrar utskottet om att utskottet hösten 1989 i lagstiftningsärendet accepterade den i propositionen föreslagna lydelsen av bestämmelsen, som innebär att pensionsförsäkringar helt eller delvis skall ingå i bodelningen om det med beaktande av vissa angivna omständigheter skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelningen. I motivuttalanden anförde departementschefen (se prop. 1989/90:30) att den nya jämkningsregeln skall betraktas som en undantagsregel, som skall tillämpas restriktivt. Enligt utskottets mening får emellertid de begränsningar för tillämpningen av bestämmelsen som framgår av dess lydelse anses tillräckliga. Utskottet är därför numera inte berett att ställa sig bakom motivuttalandena i fråga. Utskottet vill i stället framhålla att man vid tillämpningen av jämkningsregeln bör sträva efter faktisk rättvisa i det enskilda fallet. Eftersom det inte torde vara möjligt att styra rättstillämpningen genom att skriva nya motiv till redan antagna lagar utan att göra ändringar i deras lydelse, förordar utskottet att jämkningsregeln omarbetas så att det klart framgår att den inte skall tillämpas restriktivt. Regeringen bör snarast framlägga förslag till ny lydelse av 10kap. 3§ ÄktB i enlighet med det anförda.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande tillämpningen av 10kap. 3§ tredje stycket äktenskapsbalken att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L421 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Beaktande av det totala pensionsskyddet vid bodelning (mom. 5)
Rolf Dahlberg (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp) Charlotte Cederschiöld (m) och Lola Björkquist (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "I avvaktan" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är frågan om behandlingen av makarnas samtliga pensionsrättigheter vid bodelningen ytterst betydelsefull. Det går enligt utskottet inte att bortse från det faktum att män och kvinnor först i en mycket avlägsen framtid kan komma att uppnå jämställdhet i fråga om inkomst och ATP-pension. För överblickbar tid måste därför andra möjligheter övervägas i syfte att söka uppnå en större rättvisa i pensionshänseende vid makars bodelning. En lösning som därvid bör prövas är enligt utskottets mening att makar frivilligt kan avtala att de samlade pensionsrättigheter som tjänats in under äktenskapet skall delas vid en kommande bodelning. Ett sådant avtal skulle kunna träffas såväl vid äktenskapets ingående som under äktenskapets bestånd. Ytterligare en framkomlig väg är den av pensionsberedningen skisserade lösningen om en utvidgning av tillämpningsområdet för jämkningsregeln i 10kap. 3§ ÄktB till att avse även pensionsrätt inom ATP och kollektivavtalsreglerade tjänstepensioneringar. Utskottet anser att de nu redovisade lösningarna snarast bör utredas vidare. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna L410 yrkande 2 och L421 yrkande 3 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande beaktande av det totala pensionsskyddet vid bodelning att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L410 yrkande 2 och motion 1990/91:L421 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Förmånstagarförordnande om enskild egendom (mom. 6)
Rolf Dahlberg (m), Martin Olsson (c), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Charlotte Cederschiöld (m), Lola Björkquist (fp) och Kaj Nilsson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Vad slutligen" och på s. 31 slutar med "motion L411" bort ha följande lydelse:
När det sedan gäller det i motion L411 upptagna spörsmålet angående förmånstagarförordnande om enskild egendom kan utskottet för sin del inte finna några sakliga skäl att göra skillnad mellan å ena sidan förmånstagarförordnanden och å andra sidan förordnanden i samband med gåva eller testamente. Utskottet kan därför instämma i motionärens uppfattning att det är omotiverat och inkonsekvent att det inte genom förmånstagarförordnande i försäkring går att föreskriva att den egendom som avses med förordnandet skall vara mottagarens enskilda. Vid den hearing som utskottet hållit i ärendet har också företrädarna för försäkringsinspektionen, försäkringsbranschen och Sveriges advokatsamfund uttalat sitt starka stöd för förslaget i motionen. Från försäkringsbranschens företrädare har vidare upplysts att förhållandena på försäkringsmarknaden ändrats väsentligt under senare år. De synpunkter i saken som på sin tid framfördes av familjelagssakkunniga i huvudbetänkandet (SOU 1981:85) och som departementschefen anslöt sig till i proposition 1986/87:1 med förslag till äktenskapsbalk m.m. har därför numera inte någon tyngd. I sammanhanget vill utskottet även hänvisa till att nuvarande ordning kritiserats i den rättsvetenskapliga litteraturen också från rent juridiska utgångspunkter (se t.ex. Gösta Walin, Supplement till Ärvdabalken etc., 1988, s. 223 ff.). Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att 7kap. 2§ ÄktB ändras så att det blir möjligt att åstadkomma enskild egendom genom förmånstagarförordnande. Vad utskottet anfört bör med bifall till motion L411 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande förmånstagarförordnande om enskild egendom att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L411 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Registrerat partnerskap för homosexuella (mom. 8)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Med hänsyn" och slutar med "vidare åtgärd" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet mening framstår det som självklart att samhället snarast möjligt bör tillmötesgå de önskemål som de homosexuella själva och deras organisationer framfört om att frivilligt kunna välja mellan ett formaliserat och ett icke-formaliserat samliv. I Danmark har också antagits en lag om registrerat partnerskap, som ger de homosexuella möjlighet att -- med vissa undantag -- få sin samlevnad reglerad i enlighet med vad som gäller för gifta par. Någon tvekan i själva principfrågan har utskottet således inte. Vad som däremot kan behöva övervägas ytterligare är vilka rättsverkningar som skall knytas till en ny samlevnadsform för homosexuella par. Utskottet anser det därför i och för sig tillfredsställande att regeringen nu beslutat tillkalla en utredning rörande registrerat partnerskap för homosexuella. Samtidigt måste utskottet konstatera att direktiven för utredningsarbetet inte har den utgångspunkten att en lagstiftning om registrerat partnerskap skall införas. I stället lämnas kommittén fria händer att överväga om en sådan lagstiftning bör komma till stånd.
Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att ett principbeslut bör fattas om införande av registrerat partnerskap. Regeringen bör därför snarast framlägga ett förslag till lagstiftning i enlighet härmed. Vidare bör regeringen genom tilläggsdirektiv inskränka utredningens uppdrag till att avse spörsmål om rättsverkningarna av registrerat partnerskap samt utvärdering av den nuvarande lagen om homosexuella sambor. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L417 samt med anledning av motionerna L408, L416, L418, L419 och L423 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande registrerat partnerskap för homosexuella att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L417 samt med anledning av motionerna 1990/91:L408, 1990/91:L416, 1990/91:L418, 1990/91:L419 och 1990/91:L423 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Obligatorisk medling (mom. 2)
Bengt Harding Olson och Lola Björkquist (båda fp) anför:
Enligt vår mening är det mycket angeläget att familjer i krissituationer får den hjälp och det stöd som de önskar. Den frivilliga familjerådgivningen har därför en viktig funktion att fylla. För att en sådan familjerådgivning skall fungera på avsett sätt måste den dock finnas tillgänglig i erforderlig omfattning. Informationen om dessa möjligheter till hjälp och stöd måste också öka. Med hänsyn till riksdagens nyligen gjorda uttalande att verksamheten med familjerådgivning bör tryggas utgår vi emellertid från att en väl fungerande familjerådgivning snarast kommer till stånd.
2. Internationell äktenskapsrätt (mom. 7)
Charlotte Cederschiöld (m) anför:
Enligt min mening är utlandssvenskarna berörda av ologiska och tveksamma lagregler i ett flertal avseenden. Jag har därför i ett annat sammanhang begärt en utredning av utlandssvenskarnas situation. Därvid har jag också tagit upp informationsbehovet sett ur ett större perspektiv. Jag anser det angeläget att informationen är klar och tydlig också i det avseende som behandlas i motion L422. Enligt min mening kan det ifrågasättas om så varit fallet med hänsyn till de reaktioner som kommit från utlandssvenskarna. Bl.a. ifrågasätter jag om det verkligen framgår av informationsbroschyrer i frågan att rättsförluster kan komma att drabba den utlandssvensk som inte kan få den andre maken att träffa avtal, men som kan förmå maken att genomföra skilsmässan i Sverige.
Enligt min mening bör informationen till utlandssvenskar förbättras men detta bör göras mer allmänt och prövas i ett större sammanhang. Jag avstår därför nu från något yrkande med anledning av motion L422.
3. Registrerat partnerskap för homosexuella (mom. 8)
Bengt Harding Olson och Lola Björkquist (båda fp) anför:
Folkpartiet liberalernas landsmöte 1990 uttalade sig för idén om införande av ett registrerat partnerskap för homosexuella. Socialstyrelsen -- som sedan 1987 haft till uppgift att följa utvecklingen rörande homosexuellas rättigheter -- har också lagt fram förslag till ett sådant partnerskap.
Regeringen har nu beslutat att tillsätta en kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen om homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om registrerat partnerskap. Vidare skall kommittén ta hänsyn till nordisk rättslikhet på familjerättens område och utvärdera de erfarenheter som har vunnits i Danmark, där sådan lagstiftning infördes 1989. Vi förutsätter att denna utredning fullföljs och kan verka för att frågan om registrerat partnerskap för homosexuella blir skyndsamt behandlad.
4. Registrerat partnerskap för homosexuella (mom. 8)
Kaj Nilsson (mp) anför:
Enligt min mening är det av flera skäl angeläget att en lagstiftning om registrerat partnerskap för homosexuella verkligen införs i Sverige. Innan så sker bör dock ett flertal frågor övervägas. Det gäller bl.a. den närmare utformningen av en sådan lagstiftning och vilka rättsverkningar som bör knytas till ett registrerat partnerskap. Jag utgår från att den av regeringen tillkallade kommittén skyndsamt prövar dessa frågor och snarast lägger fram förslag till lagstiftning.
5. Lagen om sambors gemensamma hem (mom. 9)
Rolf Dahlberg, Margareta Gard och Charlotte Cederschiöld (alla m) anför:
Vid riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till lagstiftning om sambors gemensamma hem (bet. LU 1986/87:18) reserverade sig företrädarna för moderata samlingspartiet i lagutskottet och framhöll att det saknades behov av en sådan lagstiftning. I reservationen kritiserades också den föreslagna lagen i åtskilliga hänseenden, bl.a. på den grunden att lagen "kollektivansluter" dem som lever tillsammans utan att vara gifta. Vi har alltjämt den inställning som kom till uttryck i reservationen, men vi har inte ansett det meningsfullt att nu förorda sådana förändringar i lagen som föreslagits i motion L424.
6. Lagen om sambors gemensamma hem (mom. 9)
Bengt Harding Olson och Lola Björkquist (båda fp) anför:
Som framgår av förevarande betänkande har regeringen tillkallat en kommitté för att bl.a. göra en utvärdering av lagen om homosexuella sambor. Enligt vår mening bör en motsvarande utvärdering också göras av sambolagen, och vi avser att återkomma i denna fråga.
7. Lagen om sambors gemensamma hem (mom. 9)
Kaj Nilsson (mp) anför:
Som utskottet konstaterar skulle ett bifall till yrkandet i motion L424 få den konsekvensen att inte bara åtskilliga heterosexuella sambor skulle ställas utanför det skydd som lagstiftningen ger utan också att rättsverkningarna av alla homosexuella samboförhållanden kom att upphöra. Ett sådant steg är jag inte beredd att förorda, i vart fall inte så länge som ett samboförhållande är den enda rättsligt reglerade samlevnadsformen som samhället erbjuder de homosexuella. När ett registrerat partnerskap väl införts kan dock frågan komma i ett annat läge.