Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Äldrefrågor

Betänkande 2006/07:SoU13

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
10 maj 2007

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Äldrefrågor(pdf, 261 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2006/07:13 Äldrefrågor

Beslut

Nej till motioner om äldrefrågor (SoU13)

Riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2006 om äldrefrågor. Skälet är att det redan pågår arbete i de flesta frågor motionerna tar upp.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren beslöt bifalla utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 19

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2007-03-29
Justering: 2007-04-17
Trycklov till Gotab och webb: 2007-04-24
Trycklov: 2007-04-24
Reservationer: 6
Betänkande 2006/07:SoU13

Alla beredningar i utskottet

2007-03-29

Nej till motioner om äldrefrågor (SoU13)

Socialutskottet säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2006 om äldrefrågor. Skälet är att det redan pågår arbete i de flesta frågor motionerna tar upp.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2007-05-09
Stillbild från Debatt om förslag 2006/07:SoU13, Äldrefrågor

Debatt om förslag 2006/07:SoU13

Webb-tv: Äldrefrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Cecilia Widegren (M)
Anf. 142 Cecilia Widegren (M)
Fru talman! På riksdagens bord ligger ett äldrepolitiskt betänkande som innehåller 38 motionsyrkanden om olika äldrefrågor, till exempel äldrepolitikens inriktning, läkare i kommunerna, tillgång till geriatriker, forskning, tillsyn samt våld och övergrepp mot äldre. Det är frågor som har kommit in under den allmänna motionstiden. Utskottet avstyrker samtliga motioner, främst med hänvisning till pågående arbete på området. I betänkandet finns sex reservationer och två särskilda yttranden. Jag önskar nu utskottet lycka till i debatten.
Catharina Bråkenhielm (S)
Anf. 143 Catharina Bråkenhielm (S)
Fru talman! Nu ska vi debattera betänkandet om äldrefrågor. Det finns många viktiga och riktiga motioner. Man kan se att det finns mycket erfarenhet hos dem som har hållit i pennorna. Trots det avstyrks alla motioner. Att få leva ett längre och friskare liv är en av välfärdssamhällets riktigt stora framgångar. För många är det en bra tid man får som pensionär. Samtidigt finns det många som drabbas av ensamhet och sjukdomar. En skald skrev en gång så här: Problemet med framtiden är att den ofta anländer innan vi är redo för den. Det är så sant. Men vi som ansvarar för andra människors väl och ve måste vara beredda och medvetna om vilka behov och resurser och vilka lagändringar som måste till för att alla ska få en så bra tid som pensionär som möjligt. Vi vill förstärka den politik som riktas till de äldre. Det är absolut deras tur nu att få sin beskärda del av kakan. Fru talman! Regeringen fortsätter att köra på den socialdemokratiska vägen när det gäller äldrepolitiken, men man gör en stor U-sväng när man inte styr pengarna till kommunerna. Man har lagt sig helt platt i stället för att lyfta fram de viktiga områdena, som till exempel de dementas behov. Äldreomsorgen kan, när man är ung, te sig som något väldigt avlägset, även om de allra flesta av oss har någon äldre i närheten. Vi har ett stort gemensamt ansvar att se till att alla äldre får leva ett aktivt liv och att de har inflytande i samhället och över sin vardag. Man ska kunna åldras i trygghet med bibehållet oberoende. För att det ska bli verklighet i våra kommuner behövs det en gemensam syn på detta och att staten, landstingen och kommunerna har samma mål. Oavsett var man bor i Sverige ska man kunna känna sig trygg och veta att det finns en bra äldreomsorg. Men inget av detta uppkommer av sig självt, utan man behöver faktiskt en nationell utvecklingsplan, ett nationellt styrdokument. Och när man planerar vården kan man inte bara isolera den medicinska delen, utan man måste också se till att den sociala delen fungerar. Livet handlar faktiskt inte bara om att vara mätt, torr och ren som äldre, utan man måste också uppnå livskvalitet. Livet måste fyllas med lite andra saker, vilket man som lagstiftare ganska lätt glömmer bort. För en gammal man som jag talade med var livsglädjen att kunna lämna in sin travbong varje vecka. För en annan var det att kunna behålla sin kära hund. Och valfrihet för de äldre handlar nog inte i första hand om att välja vårdföretag, vilket debatten verkar handla om mest just nu. Vi socialdemokrater vill att de som har hemtjänst ska kunna ges möjlighet att ha några timmar där de helt själva bestämmer hur dessa timmar ska användas och när de ska användas. Kvalitet kanske är doften av den där nybakade sockerkakan som man har hjälpt till att röra ihop. Visst borde det också vara en självklarhet att kunna få tala och bli förstådd på sitt eget språk, inte minst när man är gammal och i behov av stöd och hjälp. Men så är det faktiskt inte överallt. Därför vill vi ge Socialstyrelsen i uppdrag att jobba för att fler äldre inom vården ska få möjlighet att göra sig förstådd på sitt eget språk. Fru talman! När man sedan behöver ett mer anpassat boende än det boende som man en gång i tiden flyttade in i men ändå inte är i behov av ett särskilt boende så måste det finnas någon form av mellanboende, ett boende som rent tekniskt är praktiskt byggt vad gäller allt i fråga om toaletter, badrum och trösklar. Lika viktigt är var boendet ligger så att man lätt kan komma ut i samhället och handla eller promenera. Det är också väldigt viktigt att det finns många olika boendeformer, men framför allt fler hyresrätter och gärna fler äldrekooperativ. Hur man bor är nämligen väldigt livsavgörande om man ska kunna fortsätta att använda sitt friska jag. En annan glömd del inom äldreomsorgen är omsorgen om våra homosexuella. Flera äldre än vi tror har levt hela sitt liv med en person av samma kön, men de har egentligen aldrig varit officiella par. Hur blir den kvarvarande personen behandlad i vårdsituationen? Blir man nära anhörig, är man en bekant, eller hur blir man behandlad? Vilken information om sin livskamrat får man då tillgång till? Och hur blir man som gammal och homosexuell behandlad i äldreomsorgen? Blir man bemött med respekt, och får man behålla sin integritet? Detta är en stor och viktig fråga som kräver kompetens och kunskap från personalen runt omkring. Fru talman! Detta måste man arbeta med inom äldreomsorgen, och det måste ske genom utbildning av personalen. Då kommer jag osökt in på den så viktiga Kompetensstegen som ger möjlighet till vidareutbildning och kompetensutveckling av personalen. Visserligen har den nuvarande regeringen avbrutit det mesta som påbörjades av den förra socialdemokratiska regeringen, och ibland har det verkat som om man har gjort det bara för att det just har varit socialdemokratiska initiativ, mer än att det egentligen har varit sakfrågorna som man har ogillat. På samma sätt gör man nu med Kompetensstegen. Är inte personalen viktig? Är det inte viktigt att våra äldre vårdas av väl utbildad personal? Om man är äldre och bor kvar hemma i sitt eget boende och är i behov av hemsjukvård så har denna kvalitet varierat väldigt mycket beroende på var i landet man bor. Äldrevårdsutredningen säger att det är allra svårast att komma överens mellan landsting och kommun där landstingen står för huvudmannaskapet. Ansvarsfördelningen är otydlig i dag, och det ger upphov till konflikter mellan parterna. Därför vill vi att man för över ansvaret för hemsjukvården till kommunerna. Vad är det som gör att vi jobbar annorlunda inom äldreomsorgen nu än vi gjorde för 50 år sedan? Jo, man har forskat ganska mycket inom detta område. Det är en forskning som hela tiden måste fortgå för att vi ska kunna lära oss mer och veta hur vi ska möta framtiden inom äldreområdet. Hela utvecklingen är beroende av att man får tillgång till nya kunskaper och nya metoder. Och vi tycker att demensfrågorna är oerhört angelägna, där vi måste mota Olle i grind med ny kunskap. Ett annat högt prioriterat område för oss är anhörigfrågorna. Vi hade en särskild satsning på dem i den nationella utvecklingsplanen. Men när det gäller den borgerliga regeringens äldrepengar är det omöjligt att veta om det blir en enda krona till forskningen. Telefonen ringer. Det är inte alltför ofta den gör det hemma hos Sture, så han skyndar sig för att hinna svara. Telefonen är i ett annat rum, och på vägen dit ramlar Sture på hopknycklade trasmattor. Sture blir liggande med bruten lårbenshals. Ester drar fram stolen för att sätta upp de nystrukna julgardinerna. Vips så välter stolen. För både Sture och Ester förändras livet hastigt, och ingen av dem blir så frisk igen efter sina frakturer att de kan bo som vanligt i sina hem. Vi har egentligen kunskapen för att förhindra alla dessa onödiga fallolyckor. Men det görs i dag alldeles för lite. Vi måste arbeta mycket mer aktivt för att förhindra dessa fallolyckor. När den gamla regeringen införde plusjobben så inrättade många kommuner ett slags fixartjänster. Det var personer som avgiftsfritt hjälpte de gamla med ganska enkla saker men som för äldre kan vara krångliga och riskfyllda. I de kommuner som har erbjudit dessa fixartjänster har antalet fallolyckor drastiskt minskat. Men den borgerliga regeringen avskaffade plusjobben utan att tänka på konsekvenserna. Kanske tar man upp i debatten i dag hur man har tänkt ordna detta. Ute i kommunerna har det under en rad år växt fram olika bra system där man i kommunal regi har erbjudit äldre personer över 67 år servicetjänster utan någon behovsprövning. Nu inför man i stället avdrag för hushållsnära tjänster för alla som har råd att betala. Och då är det ett skattesubventionerat bidrag. Eftersom den borgerliga regeringens förslag om hushållsnära tjänster innebär att kostnaderna är avdragsgilla och tjänsterna inte kan utföras av kommuner är risken stor att all service och hjälp till äldre privatiseras. Många kommuner kommer inte längre att erbjuda kommunala servicetjänster, utan de kommer att hänvisa till dessa hushållsnära tjänster som för många äldre kommer att bli en mycket dyrare lösning. Kvar i kommunerna blir bara den tunga hemtjänsten. Under de senaste tio åren har kommuner och landsting fått över 10 miljarder kronor mer i statliga ersättningar. Vi vill använda denna goda ekonomiska situation för att satsa på de äldre, inte för att sänka skatter. Den offentliga sektorn ska vara en modern arbetsgivare som erbjuder attraktiva arbeten med heltidstjänster som bas och jämställda löner. Fru talman! Äldreomsorgen är bra i Sverige, och den har internationellt sett ett högt anseende. Men det innebär inte att vi kan slå oss till ro. För att vi ska kunna klara av det moderna samhällets krav i framtiden har vi infört ett överskottsmål, alltså om det finns gott om pengar i dag innebär det inte att vi kan dela ut dem hur som helst, utan vi måste se till att vi säkrar äldreomsorgen även i framtiden när det kanske blir mer knappa resurser. Vi anser inte att det går att utföra seriösa satsningar på detta stora äldreområde samtidigt som det görs gigantiska skattesänkningar. Det tycker inte vi är en trovärdig politik. Vi sätter gärna människan långt före marknaden. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 4. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Christer Engelhardt, Ylva Johansson, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s).
Eva Olofsson (V)
Anf. 144 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 2 om inriktningen på äldrepolitiken och 4 om Kompetensstegen. Alla kvinnor och män i Sverige ska kunna känna tryggheten att det när de blir äldre finns ett fungerande stöd och insatser när åldrandet gör att de inte klarar sig själva. När man behöver omfattande vård och omsorg ska man kunna få sådan med stor tillgänglighet. Om man klarar sig hemma ska insatserna kunna göras där. Om man behöver ett särskilt boende ska det finnas platser. Detta tror jag är väldigt viktigt på många plan. Det är viktigt för oss själva som individer, för vår livskvalitet, att inte behöva oroa oss för vad som ska hända när vi blir äldre och att inte behöva fundera på om våra anhöriga ska få ta hand om oss även om de kanske inte orkar eller har tid. Därför behöver vi veta att det finns en fungerande och bra äldreomsorg på kort och lång sikt. Men det är också en av de allra viktigaste välfärdsfrågorna. Vi tar ju ett gemensamt ansvar, ett solidariskt ansvar, för att alla äldre, oavsett inkomst och pengar i portmonnän, ska kunna få en väldigt bra äldreomsorg. Det är också en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna. I Socialstyrelsens lägesrapport om äldreomsorgen 2006 skriver man att utvecklingen inom vården och omsorgen om de äldre under en längre tid har inneburit en successiv förskjutning av uppgifter och ansvar från det offentliga till familjen och närstående. Och det har skett utan att anhöriga egentligen har gett uttryck för att de orkar och vill ta på sig detta. Det finns också brister när det gäller hur anhöriga får och kan påverka sitt stöd. Det Socialstyrelsen inte talar om i sin slutsats är att den anhörige ofta är en dotter, om det inte är en sammanboende make. Det finns ett genusperspektiv på anhöriga. Vi kvinnor får ta ett mycket större ansvar för att hjälpa våra föräldrar, ibland också våra svärföräldrar. Tilliten till att det finns en fungerande äldreomsorg var under ett antal år lite rubbad. Vi har kunnat se det under de senaste årens debatt. Pensionärsorganisationerna har haft många synpunkter, inte minst på tillgången på äldreboende. Vi kan se det på att enskilda människor börjar fundera på att planera sin äldreomsorg själva, se till att de har pengar och planera boende. Det är en farlig utveckling. Den öppnar för en äldreomsorg där köns- och klassklyftorna kommer att bli mer synliga än i dag. Det här var också bakgrunden till att Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tog tag i äldreomsorgen ordentligt och presenterade den nationella utvecklingsplanen, där staten, kommunerna och landstingen skulle dra åt samma håll. Det var en ambitionshöjning, en nivåhöjning med minst 10 miljarder på tio år. Det var inte för att täcka lönehöjningar eller täcka prishöjningar, utan för att höja ambitionsnivån. Det var målsättningen. Det ingick också satsningar på fler äldreboendeplatser och mellanboende. Pengarna skulle bland annat användas till att förbättra för de mest sjuka genom att förbättra rehabilitering, mat, läkemedelsmedverkan och läkemedelsgenomgångar. Planen var väl genomarbetad och uttänkt och också väl kommunicerad runt om i landet. Det är inte så konstigt att alliansregeringen fortsätter enligt de uppdragna linjerna inom de framtagna områdena i den nationella utvecklingsplanen just när det gäller inriktningen på vad man ska satsa pengarna på. Men det finns saker som vi är mycket mindre överens om. Det finns väldigt tydliga politiska skillnader. Vi är överens om att det behövs mer resurser och högre kvalitet i äldreomsorgen, och det är bra. Men jag tänker på vilka som ska jobba i äldreomsorgen framöver. En annan slutsats i Socialstyrelsens lägesrapport är: "Den fortsatt låga andelen yrkeskompetent omvårdnadspersonal inverkar negativt på kvalitetsutvecklingen. Staten bör vidta åtgärder för att öka utbudet av yrkeskompetent omvårdnadspersonal. Det är angeläget att lägga fast kraven på att all personal ska ha en definierad lägsta yrkeskompetens, att utbildningssystemet bör ses över och att förutsättningarna för lärande knutet till arbetsplatserna förbättras." Det här är byråkratspråk. Vad man egentligen kan säga är att äldreomsorgen har fantastiskt duktig personal, men att många saknar den grundutbildning som krävs för jobbet. Det jag blir lite fundersam över är att kompetenspengarna som satsades av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans, 1 miljard på tre år, räcker till och med 2007 och till en viss liten överskjutning till 2008. Det är oerhört viktigt att ta vara på dem och den erfarenheten och att den nära verksamhetsutvecklingen kan fortsätta. Våra motioner om det i vårt yrkande har avstyrkts, men det behövs väldigt mycket mer. 40 procent av den befintliga personalen har inte genomgått omvårdnadsprogrammet. Nio av tio skulle behöva komplettera sin gymnasieutbildning. Det finns stora behov av kvalificerad fortbildning. Man behöver lära sig mer om man ska jobba med demenssjuka. Man behöver lära sig mer om psykisk ohälsa hos äldre, om rehabilitering och om en hel mängd olika saker. Vad är det då högeralliansen gör? Det försvinner pengar från vuxenutbildningen. Utbildningsvikariatet försvinner. Något annat än kompetenssatsningen har vi inte sett röken av. Det som förvånar mig ganska mycket är att svaret på detta i princip är: Se över gymnasieskolan - punkt slut. Sedan ska kommunerna fixa det. I dagarna har man slagit på trumman stenhårt för Lärarlyftet. 2,8 miljarder ska satsas mellan 2007 och 2020 på att lärarna ska få kvalificerad fortbildning med 80 procent av lönen. Är icke undersköterskorna och vårdbiträdena värda en likvärdig eller likadan satsning? Det är ju där vi har den stora klyftan mellan den utbildning vi vill att en duktig personal ska ha och den som den har i verkligheten. Vi i Vänsterpartiet skulle vilja se ett äldreomsorgslyft för att ge förutsättningar för personalen i äldreomsorgen att få den utbildning de så väl behöver. Det är i mötet mellan personalen och den äldre kvinnan eller mannen som kvalitet skapas. Det är där den goda äldreomsorgen skapas. En annan sak som skiljer er starkt från oss är att ni vill att marknadskrafter, så kallat fritt val och vinstintressen ska in i vården. För oss handlar det inte om att de äldre ska välja vård med hjälp av glättiga broschyrer de får hem och att hemvårdsinspektören eller biståndsbedömaren inte ska kunna ge råd eftersom de då är opartiska etcetera. För oss handlar det om att alla äldre ska ha rätt till god och bra äldreomsorg med ett mycket stort inflytande över den tid de får och när och hur de får den, med ett antal timmar som de själv kan bestämma innehållet i och som de även kan välja när de vill ta ut. Det sades också av Socialdemokraterna tidigare. Det handlar om att man på äldreboendet ska kunna påverka sin vardag, att det ska finnas ett meningsfullt innehåll i dagen, att det blir lika viktigt att ha något roligt att se fram emot och att ha ett livssammanhang som att få den medicinska och fysiska omvårdnaden. Det är också viktigt att det förebyggande arbetet utvecklas. Det vill vi lyfta fram. Vi har även lagt fram förslag i motioner om att de många äldre som är födda i ett annat land och har kommit hit som arbetskraftsinvandrare eller flyktingar, och som i alla fall i min hemstad Göteborg nu börjar bli ganska många, måste ha rätt till en god äldreomsorg på sitt eget modersmål med personal som kan deras kulturbakgrund och har kompetens och vet om hur det är i deras hemländer. En annan viktig fråga är hur vi ska satsa på särskild service och särskilda boenden. Vi vill bygga ut dem och även mellanformerna. Nu kommer det paketerbjudanden från marknaden till de pensionärer som har gott om pengar. Man köper bostadsrätt och man kan köpa till service genom att de hushållsnära tjänsterna ska rabatteras. Pensionärer med god ekonomi kan köpa skatterabatterade tjänster, men pensionärer med låg inkomst kommer inte att ha råd att göra detta, vilket sades också av Socialdemokraterna tidigare. För Vänsterpartiet är äldreomsorgen inte solidarisk om vi får en äldreomsorg för pensionärer med låga inkomster och en helt annan för dem med goda inkomster. Det är något av kittet i äldreomsorgen och välfärdspolitiken. Därför kommer vi att slåss för boendeformer som alla pensionärer har råd med.
Thomas Nihlén (Mp)
Anf. 145 Thomas Nihlén (Mp)
Fru talman! Till detta betänkande har Miljöpartiet en reservation gemensamt med Socialdemokraterna. Jag yrkar därför bifall till vår gemensamma reservation 1. I betänkandet kan man läsa om det uppdrag som regeringen har gett Socialstyrelsen att i samarbete med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, utveckla ett nationellt system för öppna jämförelser för kommunernas äldreomsorg och hemsjukvård. Självklart är vi i Miljöpartiet positiva till att regeringen lägger ut detta uppdrag, men vi kan samtidigt konstatera att det borde ha gjorts för länge sedan. Vi vill ändå peka på att när man planerar kvalitetsuppföljningar och öppna jämförelser inom vård och omsorg är det lätt att man missar de kanske viktigaste nyckeltalen och mätinstrumenten, nämligen hur man ska mäta och synliggöra den mänskliga och sociala dimensionen inom vården och omsorgen. Kvalitetsuppföljning inom vård och omsorg i allmänhet och inom äldreomsorgen i synnerhet måste innehålla olika mått på livskvalitetsfaktorer såsom bemötande, empati, förståelse och respekt. Att synliggöra, att samtala vid sängkanten och hålla handen när någon är rädd, ägna tid åt att skapa förtroende - det är livskvalitetsfaktorer som måste finnas med när man utvärderar verksamheten. Vi är medvetna om att det är svårt att mäta dessa faktorer. Icke desto mindre är, som vi ser det, en av de viktigaste uppgifterna som vi alla måste hjälpas åt med att hitta lösningar för att kunna redovisa, mäta, utvärdera och följa upp vård och omsorgsverksamhet på ett trovärdigt sätt. Bristen på en samordnad och jämförbar kvalitetsuppföljning av de äldres läkemedelsbehandling inom dagens äldreomsorg är lindrigt sagt ett allvarligt missförhållande. Man kan först konstatera att en regelbunden kvalitetssäkring och kvalitetsuppföljning av de äldres läkemedelsbehandling i princip helt saknas, både inom särskilda och ordinära boenden, och att det är landstinget eller regionen som har det fulla ansvaret för detta i dag. Landstingen missköter helt uppenbart sitt uppdrag att ge våra äldre en säker och trygg läkemedelsbehandling. I dag är det mycket vanligt att våra äldre inom särskilda boenden har 10-15 olika läkemedel, och det är snarast så att antalet läkemedel per patient har ökat under de senaste åren. Med många läkemedel ökar risken för biverkningar och interaktioner mellan läkemedel mångfalt, och det saknas helt vetenskaplig evidens för att läkemedelsbehandlingen med så många läkemedel gör större nytta än skada. I dag får våra äldre alltför många onödiga, olämpliga och felaktiga läkemedel. Detta leder i sin tur till att en stor del av våra äldre som kommer in till våra akutsjukhus gör det på grund av läkemedelsbiverkningar eller felaktig läkemedelsanvändning. Inom de särskilda boenden där man har genomfört läkemedelsgenomgångar är erfarenheterna mycket goda. De äldres livskvalitet och hälsa förbättras samtidigt som landstinget sparar pengar, eftersom man har kostnadsansvaret för alla läkemedel inom äldreomsorgen. Fru talman! Boendesituationen är som vi ser det en viktig och ofta avgörande fråga för våra äldre. Vi vill utveckla diskussionerna om hur man planerar och bygger för ett aktivt åldrande. Familjemönster och boendevanor förändras, och det behövs ett mer varierat utbud av boendeformer för olika delar av livet. Bostäder bör inbjuda till fler möten med grannar och mellan generationer och etniska grupper för dem som så önskar. Vi vill satsa på fler olika bostadsformer för äldre, till exempel generationsboenden, kooperativ, kollektiv och seniorbostäder. Även den som är äldre ska kunna delta i samhällsliv, kultur- och fritidsaktiviteter och kunna få motion och naturupplevelser. För att underlätta för äldre att fortsätta hålla sig friska och aktiva behövs bostäder med god tillgänglighet, närhet till bra samhällsservice och tillgång till natur och grönska. Det finns i dag många äldre som upplever isolering och ensamhet i sina egna boenden, men lösningen på de äldres behov av gemenskap och sociala kontakter är inte att enbart fokusera på fler särskilda boenden. Generellt sett tycker vi att det satsas alldeles för lite på förebyggande och hälsofrämjande arbete riktat till våra äldre, speciellt inom äldreomsorgen. Miljöpartiet har lagt fram ett flertal motioner, som visserligen har hamnat i andra betänkanden, som behandlar två områden som vi tror skulle kunna bidra till en positiv utveckling av det hälsofrämjande arbetet inom vården och omsorgen av våra äldre, nämligen djur och natur inom vården. Social aktivitet är viktigt för alla människor. Det påverkar vår sinnestämning som i sin tur påverkar vårt välbefinnande på så gott som alla plan. Ett aktivt socialt liv leder många gånger till såväl fysisk som psykisk stimulans. Den sociala aktivitet som ett arbete innebär försvinner i samband med pensionen och måste ersättas. När ens livspartner dör kommer nästa stora påfrestning på bland annat den sociala sidan av livet. Det har visat sig i forskning att djur har en mycket positiv inverkan på framför allt äldres sociala aktivitet. Flera forskningsstudier lyfter fram den positiva inverkan som djur generellt sett har på oss människor. Allt fler läkare, psykologer och djurvårdare vittnar också om de positiva effekterna av att ha sällskapsdjur. Tyvärr är det långt ifrån alltid tillåtet eller möjligt att ha husdjur i äldreboenden. Vi vill därför att våra äldreboenden ska utformas så att djur blir en naturlig del i boendet och att alla äldre inom äldreomsorgen som vill ska ha rätt att ha sällskapsdjur när det är praktiskt möjligt. Vi vill också uppmuntra frivilliggrupper att tillsammans med sina djur besöka äldre och äldreboenden. Fru talman! Tillgång till gröna miljöer har stor betydelse för vårt välbefinnande. Socialmedicinsk forskning visar att intresse för natur, trädgård och andra naturbaserade aktiviteter kan hjälpa till att bevara fysisk och psykisk hälsa långt upp i åren. Trädgårdar kan också vara viktiga redskap för rehabilitering. Inte minst äldre personer behöver dagligen komma i kontakt med dagsljus, frisk luft och vardagsnära grönska för att få förutsättningar för både fysisk och psykisk hälsa. Sinnenas trädgård i Stockholm och Alnarps rehabiliteringsträdgård i Skåne är två exempel på så kallade terapiträdgårdar som fyller en viktig funktion för hälsa och välbefinnande. För äldre som inte själva kan ta sig ut i naturen kan terapiträdgårdar innebära en möjlighet att ändå vistas utomhus och komma närmare naturen. Där finns plats för social gemenskap och för att utbyta tankar och erfarenheter. Vi vill att idén med terapiträdgårdar som behandlingsform för äldre ska utvecklas och att fler trädgårdar och grönområden ska iordningsställas i anslutning till äldres bostäder. Fru talman! Avslutningsvis vill vi att grunden för äldreomsorgen ska vara att ta till vara det friska och bibehålla människans funktioner och färdigheter så länge som möjligt. Därför är det viktigt med en utvecklad förebyggande och hälsofrämjande vård och omsorg som kan bidra till ett stimulerande och friskare åldrande. Med en bättre helhetssyn på människan, där man inte enbart utgår från enstaka symtom, går det att komma till rätta med den allvarliga övermedicineringen av våra gamla. Fler dietister i äldreomsorgen kan uppmuntra till att äta god och näringsriktig mat, vilket i sin tur kan bidra till bättre hälsa och mindre behov av läkemedel. Med fler psykologer och kuratorer i äldrevården kan behov som i dag behandlas med psykofarmaka i stället mötas med samtal och terapi. Därför vill vi se en utveckling där våra äldre får tillgång till fler psykologer, socionomer och kuratorer inom äldreomsorgen. Personaltätheten och kompetensen på äldreboenden måste dimensioneras så att också psykiska och sociala behov kan tillgodoses. Det behövs också en balans mellan utbudet av särskilt boende, hemtjänst och inte minst förebyggande insatser, stöd till anhöriga och närstående och den frivilliga sektorn. Miljöpartiet vill se mer av förebyggande och hälsofrämjande insatser riktade till våra äldre, uppsökande verksamhet, egenvård, förbättrad bostadsplanering, kultur- och fritidsverksamhet samt utökade möjligheter till naturbaserade aktiviteter som friluftsliv, trädgårdsarbete och samvaro med djur.
Margareta B Kjellin (M)
Anf. 146 Margareta B Kjellin (M)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner. Vi har i dag en regering som sätter människan i centrum, före alla system. Regeringen har som sin stora målsättning att människor ska kunna påverka sin egen vardag. Mycket av det arbete som vi hänvisar till i betänkandet går ut på just de kriterierna. Alliansregeringen gick till val på en bättre äldreomsorg. Vad vi såg under förra mandatperioden var att i stället för att det tillkom 10 000 nya platser så försvann 18 000. Det blev allt fler som fick vänta allt längre på insatser från kommuner och landsting. Det förvånar mig när jag hör debatten att Thomas Nihlén, som har en massa kritiska synpunkter, reserverar sig för att behålla det som jag nästan upplever som en nedmonterad äldreomsorg. Det är mot bakgrund av den verkligheten som vi har tittat på vad vi vill med äldreomsorgen. Vi har tagit flera stora steg i riktning mot en bättre välfärd för de äldre. En viktig utgångspunkt är det kommunala självstyret. När man hör att vi gör U-svängar och tar tillbaka, som Catharina Bråkenhielm sade, därför att man inte styr så undrar jag var den demokratiska aspekten befinner sig någonstans. Man ska fatta besluten så nära människan som möjligt. Det är då man skapar möjligheter att låta människan påverka sin vardag. I budgetpropositionen anslog regeringen 2,1 miljarder till äldrepolitiken. 1,35 av de miljarderna var till för att stimulera utvecklingen. Vi är helt överens, Thomas Nihlén, om en del av de verksamheter som redan var påbörjade med ökad läkartillgång och fler och bättre läkemedelsgenomgångar. Vi har övermedicinerade äldre personer som inte mår bra på grund av det. Men vi har också sagt att vi behöver en bättre demensvård - precis det som Catharina Bråkenhielm efterlyste. Vi behöver få mer rehabilitering, en bättre nutrition och ett förebyggande arbete när det gäller fallolyckor. Vi har också sagt att vi behöver öka det sociala innehållet i vardagen. Det är alltför många som har suttit alltför länge ensamma hemma, speciellt när man har tagit bort så många särskilda boendeplatser. Då har fler blivit allt sämre i sin ensamhet. De ökade pengarna till läkarmedverkan i äldreomsorgen kompletterar också lagen som innebär att kommunerna kan anlita läkare när de inte är nöjda med vad landstinget utför. Landstinget får då lov att ersätta dem. Vi har också avsatt 500 miljarder till investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av äldreboenden i olika former. Det kan vara mellanboendeformer, särskilda boendeformer eller andra delar. Vi har ju sett att så många platser försvann under den förra mandatperioden. De här insatserna, både stimulansmedlen till den högre kvaliteten inom äldreomsorgen och investeringsbidragen, kommer att göra att de äldre får betydligt högre kvalitet i sin äldreomsorg. Det är därför vi också ser att man inte behöver ha några ytterligare tillkännagivanden på de här områdena. Det är redan på gång. Vi har startat ett antal utredningar. Man kan ju önska mycket, men man måste ha på fötterna när man fattar besluten. En utredning som pågår är den om värdighetsgaranti. Där ska man ta hänsyn till behovet av service, trygghet och kvalitet. Men man ska också ta hänsyn till olika etniska och kulturella behov. Där ingår språk, sexualitet, samlevnad, etiska värderingar och andra sådana saker. Det finns förslag på service- och kvalitetsnivåer och förslag på hur man ska kunna stödja dem som är allra svagast och inte har förmågan att göra sin röst hörd. Hur ska man på ett bättre sätt kunna framföra klagomål? Det finns dessutom något som är väldigt viktigt, nämligen att se över behovet av ett nationellt instrument för biståndsbedömning. Det blir en värdighetsgaranti som kommer att ge en ålderdom som är värd att leva för, som jag brukar säga. Det finns flera motioner på området, och inte heller här finns det någon anledning att göra ytterligare tillkännagivanden eftersom detta redan görs. Regeringen har ju sett problemen, och har satt i gång med att göra verkstad av det här. En annan utredning, som man kritiserar lite smått här, är utredningen om fritt val inom äldreomsorgen. De äldre kommer att få möjligheter att välja vårdgivare. Då tänker jag lite grann på Thomas Nihlén när han pratar om djur och gröna miljöer och små kooperativ där man har möjligheter att satsa på detta. Jag besökte ett äldreboende i måndags. Där har man personal som är allergisk. Där står det på dörren: Förbud mot djur på grund av allergisk personal. Ett kooperativ kan satsa på att man vill ha detta och sätta upp anställningskriterier om att det inte funkar om man är allergisk. Vi vet att ytterst få äldre däremot bildar nya allergier. Det finns alltså möjligheter till fritt val inom äldreomsorgen. Utredningen ska också lämna förslag på vilka informations- och stödinsatser som behöver göras för att man ska öka möjligheten att välja rätt. Man vill också ha en kontroll och en uppföljning. Man ska godkänna utförarna för att säkerställa kvaliteten. En annan del i uppdraget är att se över hur man ska underlätta småskalig verksamhet. Något som är otroligt viktigt i sammanhanget är det nationella kvalitetsregister som ska utformas. Det är där man kan se vem man ska välja och vilken kvalitet man får. Det är en reform som ökar möjligheten för de äldre att styra sin vardag. När det gäller personalens kompetens har Kompetensstegen haft sina fördelar. Kommunerna har lärt sig ett arbetssätt för att utbilda under arbetets gång. Pengarna finns kvar så länge de är avsatta. Sedan finns alla möjligheter för kommunen att fortsätta med detta inom ramen för den dagliga verksamheten. Däremot uppfyller inte Kompetensstegen behovet av att fler grundutbildas inom vården. Hur ska vi kunna motivera dagens ungdomar att söka sig till äldreomsorg? Det pågår många försök för att stimulera till det. Det finns också många försök med hur man ska kunna göra arbetsplatsförlagd utbildning för äldre. Men detta är en fråga som kräver eftertanke. Jag kan tala om för ledamöterna i plenisalen att det pågår arbete. Vi ser problemen. Som vårdlärare är jag nöjd med det som pågår. Vi vet att vi inte styr forskningen politiskt. Vi har vetenskapsråd och vi har högskolor och universitet som fattar beslut. Men jag tror att vi på goda grunder kan anta att den insamling av data som sker på grund av utvärderingar och nationella kvalitetsregister kommer att vara en bra grund för forskning. Fru talman! Det finns många motioner från den nuvarande oppositionen i några försök att tillrättalägga de brister som de själva har åstadkommit med sin politik. De här bristerna har den nya regeringen sett, och vidtagit åtgärder mot. Mot den bakgrunden kan jag inte se behovet av att slå in öppna dörrar med ytterligare tillkännagivanden. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)
Eva Olofsson (V)
Anf. 147 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Först skulle jag vilja ställa en fråga till Margareta B Kjellin. Har du hört talas om utvecklingsplanen för äldreomsorg som arbetades fram av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Den innehöll de satsningar som du har pratat om och som ni till stora delar har byggt vidare på. På dig låter det som att inte vi också hade börjat ta tag i detta och jobbat fram förslag när det gäller bristerna. Jag vill bara veta om du sov dig igenom det beslutet i riksdagens plenisal eller inte. Du pratade om att Kompetensstegen inte löser problemet med grundutbildningen. Det skulle vara intressant att veta mer om vad ni tänker när ni pratar om att det pågår ett arbete. Det enda jag har hört i olika debatter med det ansvariga statsrådet Maria Larsson är att man ska titta över gymnasieutbildningen. Jag tror att vi alla vet att gymnasieutbildningen inte kommer att lösa rekryteringsbehovet, även om jag också hoppas att det blir fler som väljer den utbildningen då. Vuxenutbildningen kommer att vara viktig hela tiden. Vi kommer att ha många som rekryteras. I dag rekryteras nästan hälften utan den utbildning som vi vill ha, och många jobbar utan den utbildningen. Vad ska vi göra med dem? Är det bara lärarna som ska få favören att med 80 procent av lönen få fortbilda sig på den redan godkända utbildningen? Ska vi inte låta äldreomsorgspersonalen få en gymnasial grundutbildning och tillgodose behovet av mer kvalificerad utbildning? Den goda demensvård du pratade om, Margareta, kräver att personalen har kunskaper om hur man arbetar med demenssjuka människor.
Margareta B Kjellin (M)
Anf. 148 Margareta B Kjellin (M)
Fru talman! Eva Olofsson frågade om jag sov i plenisalen. Jag satt inte i riksdagen då, men däremot var jag aktiv i de arbetsgrupper som satt i timmar och pratade om detta ute i verkligheten. Jag vet att det diskuterades, och jag vet också att vi nu trycker ytterligare på det, lägger mer pengar på det och har utvidgat det. Jag sade också i debatten att jag vet att ni hade börjat med detta. Men vi tycker att det behövs mer. Som vårdlärare vet jag att vi har mycket lättare att få äldre att utbilda sig. Den diskussionen förs på departementet. Maria Larsson har själv sagt i en interpellationsdebatt att man ser över detta, att det behövs närmare eftertanke och att man måste se det på längre sikt. Det är ingenting som jag har hittat på. Hon har sagt det själv i kammaren. Jag kan hänvisa till interpellationsdebatten.
Eva Olofsson (V)
Anf. 149 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag konstaterar bara att det är ganska tomt än så länge när det gäller att satsa på äldreomsorgens personal. Det är viktigt att göra det. Det är de som möter den äldre. Det är där den goda äldreomsorgen uppstår. Det höjer statusen på ett yrke och får fler att vilja välja det om man vet att man får goda möjligheter till fortbildning och om man vet att det krävs en grundutbildning när man börjar arbeta i yrket. Jag vill en ställa en fråga om fritt val och att äldre ska ha mer att säga till om. Jag undrar om ert förslag helt enkelt är privatisering eller många arbetsgivare och många utförare - punkt slut. Eller har ni några andra förslag? Det finns inget som säger att det är ett kooperativ som startar och ställer krav på att ingen får vara allergisk, att ingen som jobbar där kommer att bli det heller eller har någon anhörig som kommer att bli det så att man inte får vara i närheten. Det finns inget som säger att marknaden av sig själv får tag i tillräckligt många gamla så att man kan starta inriktningar här och där. Det finns ingenting som säger att bara för att det är många utförare har alla höga ambitioner att den äldre ska kunna bestämma över innehållet, över det som är viktigt, när och hur man får hjälpen och innehållet i den. Jag undrar om ni har något annat förslag än att om man inte nöjd ska man byta och flytta till ett annat äldreboende eller byta hemtjänstgrupp.
Margareta B Kjellin (M)
Anf. 150 Margareta B Kjellin (M)
Fru talman! När man pratar om att det är tomt när det gäller utbildning inom äldreomsorgen kan jag fundera över hur tomt det var när man sade att plusjobbare var väldigt bra. Det behövdes ingen utbildning, men man skulle sätta guldkant på tillvaron och man skulle inte ersätta någon. Det tycker jag var förfärligt tomt. Det var inte bara tomt mot de äldre, utan det var tomt mot dem som fick uppdragen eftersom de inte var berättigade till ett riktigt jobb. Behövs de tjänsterna i verksamheten ska personalen anställas. Det tycker jag är oändligt mycket viktigare. När det gäller fritt val inom äldreomsorgen står det mycket tydligt i kriterierna för utvärderingen att det ska vara en uppföljning. Det ska vara en kontrollstation. Man ska godkännas. Jag skulle vilja se den äldre som väljer en äldreomsorg som man inte är nöjd med. Jag ställer frågan: Vilket val har de i dag? De får inte ens byta äldreboende inom samma kommun på många ställen. Man är bara hänvisad till den kommun som man bor i. Då undrar jag vilken förmåga de har att påverka sin vardag när de sitter hemma och väntar i månader. Vi vet att det behövs väldigt mycket mer för att ta uti med det som är beviljat men som man inte fått. Vi vet att det finns en stor önskan här. I dag finns ingenting. Vi skapar en möjlighet för äldre att faktiskt påverka sin vardag. Det tycker jag att det är betydligt mer innehåll i än det tomma förslag som har funnits tidigare.
Catharina Bråkenhielm (S)
Anf. 151 Catharina Bråkenhielm (S)
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Margareta B Kjellin om det här att hon inte vill att man ska ha en lika bra äldreomsorg i hela landet. Oavsett om man bor i Danderyd, Kalix eller Mellerud ska det vara upp till de kommunala politikerna att bestämma vilken nivå det ska vara, låg eller hög. Det gör att den gamla kan vara med och bestämma. För mig låter det lite konstigt. I nästa stund säger du att ni vill ha ett nationellt instrument för biståndsbedömning. Då är det bra att det styrs här uppifrån, men i nästa stund säger du att det ska ske på lokal nivå. Jag får inte alls ihop det. Sedan vill jag också veta hur de här äldre personerna som är i behov av vård ska kunna styra sin vardag. Om det innebär att styra genom att köpa vill jag säga att de som har haft stora plånböcker alltid har kunnat det. För mig är det viktigt att alla har rätt till en bra äldreomsorg. När Moderaterna pratar handlar det mycket om att välja och välja hur mycket man har råd att köpa. Du pratar om den demokratiska aspekten. Hur kommer den in här? Det har sällan varit så demokratiskt i Moderaternas politik. Jag skulle vilja att du förklarade det tydligt.
Margareta B Kjellin (M)
Anf. 152 Margareta B Kjellin (M)
Fru talman! Jag blir lite förvirrad. Jag har inte sagt att det inte ska vara en lika bra äldreomsorg i hela landet. Jag har sagt att det måste vara det kommunala självstyret som gäller. Jag trodde att riksdagen var överens om att vi hade ett kommunalt självstyre och att vi inte skulle styra uppifrån på det viset utan lägga ansvaret där. Socialdemokrater, moderater och andra partier har ledamöter på kommunal nivå som ska ha att fatta det beslutet om vi inte ska göra om det unika för Sverige ur demokratiskt perspektiv. Socialdemokraterna och vänstersidan brukar ju prata om vikten av att besluten fattas så nära dem som berörs som möjligt. Det är inte detsamma som ett nationellt instrument för biståndsbedömning. Det handlar om övergripande riktlinjer för hur man ska se på olika behov. Det är inte någon större skillnad än den prioriteringsordning som ni förordade inom landstinget. Det här är en helt annan sak. Demokratin kommer in när man kan fatta besluten nära, när människor kan påverka de folkvalda så nära som möjligt. Jag tycker att demokratin är allra bäst och allra störst när människor själva kan bestämma och inte ens behöver gå via en politiker. Vi har inte pratat om att kunna köpa någonting. Vi har sagt att vi ska ha en solidariskt finansierad äldreomsorg. Det handlar inte om att lägga in nya saker som man ska köpa. Även kommunerna har servicetjänster. Den kommunala självkostnaden ligger någonstans mellan 250 och 350 kronor i timmen i olika kommuner. Det får alla inom äldreomsorgen betala om man har servicetjänster också. Så är det i de allra flesta kommunerna. En del har fri omsorg, men det handlar om tvätt, städning och sådana saker. Gå ut och titta i kommunerna! Man har rätt att ta ut en avgift. Det är ingen skillnad på det. Vi säger att vi ska ha en skattefinansierad äldreomsorg, och det står vi för.
Catharina Bråkenhielm (S)
Anf. 153 Catharina Bråkenhielm (S)
Fru talman! Låt mig börja med det sista - rätten att ta ut en avgift. Det är en avgift efter bärkraft. I de flesta kommuner är avgiften efter bärkraft, precis på samma sätt som det är inom hemtjänsten. De sämst ställda pensionärerna betalar inte speciellt många hundralappar i månaden om de har låg pension. Därför undrar jag om de hushållsnära tjänsterna också kommer att bli efter bärkraft. Det blir ju inte mycket kvar annars. Sedan är det så att de flesta människor inte går via en politiker för att få sin service utförd, utan det är ju politiker som beslutar om hur vi människor ska ha det i Sverige i dag. Det är ju så det fungerar. Du pratar om att det ska styras uppifrån som något negativt, men det mesta styrs uppifrån, och detaljerna styrs på kommunal nivå. Vi har moderatstyrda kommuner där man hellre sänker skatterna och kanske har en lägre servicenivå, och så har vi vänsterkommuner som kanske har en bättre service och väljer att fördela pengarna till alla. Det är väldigt stor skillnad. Därför tycker jag att de viktiga och riktiga sakerna ska ligga på det nationella planet så att det är lika i landet Sverige. Där skiljer det mellan vänster och höger i politiken.
Margareta B Kjellin (M)
Anf. 154 Margareta B Kjellin (M)
Fru talman! Det är nog väldigt många år sedan som de kommunala avgifterna sattes efter bärkraft och det var olika summor. När man införde takregeln och begränsningen i den delen så togs detta bort. Nu handlar det om att man betalar servicetjänster till självkostnadspris. Det infördes när man införde den nya regeln, och den var det Socialdemokraterna som införde. När det gäller den andra delen om hur det ser ut i kommunerna och vem som ska ta besluten vet jag med min 30-åriga erfarenhet inom kommunalpolitiken att människor som inte är nöjda vänder sig till sina lokala politiker. Det är klart att man ska utforma politiken så nära människorna som möjligt. Det är i relationen mellan biståndsbedömare och äldre som det diskuteras. Här kan det behövas en riktlinje eftersom biståndsbedömarna själva tycker att det här är svårt. Man kan se att det ser olika ut. Men det är också där som den lokala politikern kommer med och diskuterar. Får man de nationella riktlinjerna som ett hjälpmedel för att få en bra behovsbedömning så tar man resten av besluten på kommunal nivå, och det är så nära människan som möjligt.
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 155 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Sveriges befolkning får en allt större andel äldre. Vi märker det redan nu, och om några år är var fjärde vuxen pensionär. 2030 beräknas en halv miljon svenskar jobba inom äldreomsorgen, vilket är nästan en fördubbling av dagens siffror. Äldrefrågor handlar alltså inte bara om akuta frågor, utan det vi diskuterar i dag ska vara framtidsinriktat. Vi kan inte, som oppositionen ofta gör, idealisera, bara blicka bakåt och säga att allt har varit så bra, utan vi behöver blicka framåt. Med ett långt och verksamt liv bakom sig ska äldre personer ses som viktiga resurser i samhället. De ska bemötas med respekt och aktning och inte ses som objekt utan som subjekt. Centerpartiet vill verka för en politik som ökar äldres självbestämmande. Äldre måste betraktas som myndiga medborgare med rätt att påverka och välja sin omsorg efter egna behov och önskemål. Äldreomsorgen ska vara omsorg om hela människan - själsligt, andligt och materiellt. Vi åldras olika snabbt och på varierande sätt. Därför kan inte pensionärer och äldre ses som en homogen grupp som har likadana krav och behov när det gäller vård, omsorg och samhällsservice. Centerpartiet välkomnar därför att regeringen nu satsar på att möjligheten att välja ett bra boende måste utvecklas. Det finns i dag en flora av namn på boenden för pensionärer och äldre: särskilda boenden, seniorboende, mellanboende, servicehus, trygghetsboende - ja, uppräkningen skulle kunna fortsätta länge. Och vi behöver många boendealternativ som innebär valfrihet och trygghet, tillgång till hemtjänst, närsjukvård och gemensamma ytor som kan användas för både sociala och fysiska aktiviteter. Önskan om mångfald i boendet leder oss in på ett annat positivt uttryck, och jag tänker då på "fritt val". Nu utreds valfrihet i vård, omsorg och stöd. Valfriheten för brukarna har vi från centerhåll ofta framhållit i debatten, och vi välkomnar också en mångfald av vårdgivare. På de områdena kan vi hämta goda exempel från Danmark. Där har brukarna goda möjligheter att välja vård- och omsorgsgivare och att påverka de tjänster de ska ta emot. Helle kan nedprioritera städningen och i stället få hjälp med frisyren eller nagelmålning kombinerat med ett parti kinaschack, och Søren använder ofta sin hjälp som eskort till stadsparken där han kan studera fågellivet och känna doften från träden och blommorna. Så kan det bli också i Sverige, för återigen: Äldre är inte objekt utan subjekt. Vår uppgift som politiker och erbjudare av vård och omsorg är att se till att de som byggt upp vårt välfärdssamhälle ska ha det så bra som möjligt. Det är också viktigt att ställa frågan till oss själva: Hur vill vi ha det på vår ålderdom? Med all respekt för att alla i socialutskottet ännu inte har passerat livets halvtid tror jag ändå att vi var några som tänkte, när vi läste betänkandet här i dag: Snart är jag där. Så här vill jag ha det, och så här vill jag inte ha det när jag blir gammal. Även om vi inte har hunnit dit så har vi föräldrar, släktingar och vänner som finns där nu, och jag vill dela med mig av några upplevelser under rubrikerna demensvård och läkemedelsbiverkningar. Telefonen ringer tidigt en morgon. Någon säger: Nu går det inte längre. Kalle cyklade iväg i går, och han hittade inte hem utan lade sig att sova på kyrkogårdsparkeringens gräsmatta. Som tur var kom vår granne förbi och hjälpte honom hem. I morse var han aggressiv och knuffade undan mig när jag ville hindra honom från att gå till brevlådan för tredje gången för att se om posten kommit. Nu orkar jag inte längre. Ja, Kalle behöver en bra demensvård, och även här vill regeringen satsa mera pengar för att stimulera till utvecklingen av demensvården. Fru talman! Problemet med läkemedelsbiverkningar är allvarligast bland äldre patienter, som ofta har många läkemedel. Vid ett hembesök hände det mig en gång att jag fick se en hel kasse med mediciner. Där fanns mediciner som var utskrivna av olika läkare. Jag minns hur kvinnan som hade kassen berättade hur hon tog av sina mediciner för att kurera mannens åkommor. Det är allvarligt att äldre multisjuka patienter har i genomsnitt tolv läkemedel per person. Svårigheten att bedöma dessa läkemedel och hur de påverkar varandra är uppenbar. Sjukhusen får ta emot många akutfall orsakade av felaktig dosering av läkemedel, och många äldre får sämre livskvalitet som orsakats av dessa läkemedelsbiverkningar. Det är därför bra att regeringen nu anger att det finns medel för läkemedelsgenomgångar för äldre. Ett annat viktigt medel för en bättre äldrevård är de förebyggande hembesöken. En del kommuner har redan satsningar på de områdena, och nu kan det bli flera. 80-plussare blir tryggare genom de besöken, och ohälsa och olyckor minskas. Ett exempel är att halkrisken uppmärksammas. År 2006 dog 1 217 personer av fallolyckor i hemmen - en alarmerande siffra - men över en halv miljon svenskar över 65 år beräknas falla minst en gång om året. Av dem får mellan 50 000 och 150 000 så svåra skador att de måste tas om hand av sjukvården. Det är också bra att dessa hembesök kan uppmärksamma kostens betydelse för hälsan, för många äldre får genom ensidig kost inte den näring de behöver för att må bra. Kostens betydelse på våra boenden behöver också uppmärksammas mera, för är man gammal och orkeslös så är maten ett av de viktigaste glädjeämnena. Jag vill lyfta fram Stockholms Sjukhem som ett gott exempel. Varje dag bestämmer kökspersonalen tillsammans med de boende vad de önskar äta påföljande dag. Stockholms Sjukhem har fått utmärkelsen Arla Foods Guldko 2007 för bästa seniorservering. Hela personalen är på olika sätt också engagerad i restaurangkvällar då man lyfter fram matens betydelse för ett bättre boende. Fru talman! Centerpartiet vill även i fortsättningen vara en pådrivande kraft i äldrefrågorna. Vi märker hur alliansregeringen jämfört med den förra regeringen visar ett stort engagemang genom ekonomiska satsningar på äldreomsorgen. I mitt anförande har jag nämnt viktiga utredningar som initierats, och mina allianskolleger har berört, och kommer att beröra, andra alliansinitiativ. Det räcker emellertid inte att anslå medel och sätta i gång utredningar med åtföljande kloka förslag. Grunden är ändå det som sker i samspelet människa till människa. Det handlar om att på alla nivåer i vården och omsorgen plantera en människosyn där vi använder oss av nyckelorden respekt, empati och värme. Då har vi kommit en bra bit på vägen mot det som betänkandet vill förmedla. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)
Eva Olofsson (V)
Anf. 156 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Människosynen tror jag att Lars-Ivar Ericson och jag delar, alltså att vi ska se varje människa utifrån en helhetssyn och visa respekt och värdighet. Varje människa är unik och måste kunna påverka sitt eget liv. Jag vill ställa en fråga som lite grann har att göra med de system som nu byggs upp. Nu byggs alltså seniorboenden med bostadsrätter och ibland ganska dyra nybyggda hyresrätter. Man börjar sälja servicetjänster. De hushållsnära tjänsterna innebär skatterabatter, och man kan sälja tjänster till de pensionärer som har råd att bo i dessa boenden. Man plussar på med skatterabatten, och kommunerna får inte utföra dessa tjänster. Jag undrar om Lars-Ivar Ericson ser någon fara i att vi får en utveckling där man helt enkelt får in välmående pensionärer i dessa system medan pensionärer med lite pengar hamnar i annan form av äldreomsorg. Det blir en tydlig segregering, och kanske gör kommunerna så som Margareta B Kjellin sade, nämligen tar ut självkostnadspris på service. Jag känner inte igen detta. I Göteborg gör man inte så. Det kostar 70 kronor oavsett om det gäller städning eller något annat. Många äldre har ju gratis hemtjänst i dag eftersom maxtaxan skyddar dem. I Alingsås försökte man ta betalt för städningen. Det blev folkstorm, GP skällde ut politikerna och de drog tillbaka förslaget. Ser Lars-Ivar Ericson någon fara i att vi håller på att bygga upp ett system där marknadskrafter och annat skapar ett system för de mer välbeställda pensionärerna som sedan slår igenom på hemtjänsten för alla?
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 157 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Eva Olofsson frågar mig om jag ser någon fara i att vi håller på att bygga upp ett system. Jag tycker inte om ordet system. Jag tycker att vi i stället ska använda ordet valfrihet. Det ska finnas många olika alternativ för att kunna ha det så bra som möjligt på sin ålderdom. Om vi har fritt val med många olika möjligheter tror jag att chansen är större för den enskilde individen att få sina krav och önskemål tillgodosedda. Jag hyser inte samma oro för att kommunerna ska bygga upp anläggningar som diskriminerar och enbart gynnar dem som har bäst tillgång till pengar. I takt med att kommunerna får en bättre ekonomi kommer det också att finnas olika alternativ som passar alla människor.
Eva Olofsson (V)
Anf. 158 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Då vill jag ställa samma fråga till Lars-Ivar Ericson och Centerpartiet som jag ställde till Margareta B Kjellin. Löser detta problemet med att kunna välja äldreboende bland olika utförare? Är det det som ska lösa frågan om valfriheten? Jag tror nämligen att när man väl valt något så flyttar man nog inte på sig i första taget. Man har tittat på detta i Stockholm, och jag vet att det är väldigt få som byter. Frågan är väl om man alltid får det som man vill ha när marknaden ska skapa det; det krävs efterfrågan från ett visst antal pensionärer som vill samma sak för att man ska starta just det som efterfrågas. Ser Lars-Ivar Ericson några andra möjligheter som är viktiga för att alla äldre, överallt, faktiskt ska kunna vara med och bestämma om den viktiga vardagen, vara med och bestämma om hemtjänsttimmar, innehållet i dem och vad de vill ha gjort, att få stort inflytande över sitt eget boende? Eller tror du att man löser frågorna med valfriheten för de äldre om man säger att man nu har möjlighet att få ihop systemet? Kundvalssystem bygger ju på att man får tillräckligt många kunder. Jag tror inte på det. Jag tror att den reella valfriheten handlar om att skapa en äldreomsorg som självklart innebär att den äldre är med och påverkar sin egen vardag. Givetvis ska också personalen ha den inställningen samt få utrymme för diskussion och utbildning. Det ska vara självklart att man utgår från vad individen vill och vilka unika egna behov individen har.
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 159 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Det verkar som om Eva Olofsson bara ser svårigheter i detta. Jag tycker att vi ska se möjligheterna. Som jag sade i mitt anförande ska vi rikta våra blickar mot Danmark. Där har man kommit en bra bit på väg i det här systemet. Där finns alltså en mångfald av vårdgivare, och det finns möjlighet för brukarna att individuellt utforma den vård och hjälp de ska ta emot. Jag hoppas att det blir så även i Sverige. Sedan kan vi väl inte komma ifrån att ett sådant system innebär att någon, eller några, kommer att vara missnöjd med den hjälp och vård som han eller hon tar emot. Då är det naturligtvis inte uteslutet att man kan byta till en annan vårdgivare. Det viktiga är dock att vi vill släppa fram mångfalden. Vi vill släppa fram många vårdgivare, och vi vill ge individen möjlighet att själv vara med och utforma den hjälp han eller hon vill ha.
Barbro Westerholm (Fp)
Anf. 160 Barbro Westerholm (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet samt avslag på reservationerna och mina egna yrkanden i de motioner som behandlas i detta betänkande. Anledningen till att jag yrkar på det sättet är att det sedan jag skrev motionerna i höstas hänt väldigt mycket i Regeringskansliet och även utanför Regeringskansliet. Det finns därför ingen anledning att strida för ett tillkännagivande. Catharina Bråkenhielm sade att svensk äldreomsorg håller god kvalitet. Ja, i ett internationellt perspektiv ligger vi bättre till än många andra länder, men givetvis finns det många brister. Det visar inte minst Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsrapporter, vilka måste tas på stort allvar. Detta debatterade vi i höstas. Jag ska därför inte upprepa det som sades då och inte heller det som sagts tidigare av företrädarna för alliansen. Jag har skrivit en motion om en äldrekonvention. Den går tillbaka på upplevelser vid olika slag av katastrofer världen över. Det har nämligen visat sig att äldre inte prioriterats alls när det gällt räddningsinsatser. Det har även gällt medicinska insatser och annat. Motionen kopplar nära till det arbete som nu pågår i Regeringskansliet om en lagstiftning om åldersdiskriminering. Det finns ett EU-direktiv som gäller arbetslivet, men inom EU-kommissionen arbetar man nu med att vidga begreppen. Det arbetet pågår parallellt med arbetet i Regeringskansliet. Jag tror alltså att man kommer att landa i motionens anda. När det gäller äldresäkerhetsdelegationen har Karlstads kommun och Karlstads universitet inrättat ett nationellt kunskapscentrum om äldresäkerhet. Där finns ett nära samarbete med Räddningsverket och med andra myndigheter på området, bland annat med Socialstyrelsen. Det har så att säga löst sig av sig självt, vilket är väldigt positivt. Våld och övergrepp mot äldre handlar en annan motion om. I höst kommer utskottet att ha en utfrågning om just detta. Det kommer då att brett tas upp. Det tycker jag är ett väldigt fall framåt när det gäller ett folkhälsoproblem som varit så negligerat som just problemet med våld och övergrepp mot och vanvård av äldre. I reservationerna finns det resonemang om äldres boende. Äldreboendedelegationens arbete pågår. Eva Olofsson är med i det arbetet. Vi har fått redovisningar av olika lösningar när det gäller mellanboende eller trygghetsboende. Vi kommer nu att anlita ekonomer som ska räkna på vad olika insatser här kostar - detta för att få ett underlag inför besluten om vad samhället ska stå för och vad den enskilde kan stå för. Men det handlar också om att ta hänsyn till det som Eva Olofsson här tagit upp, nämligen att man också kan få en lösning på de sämst ställdas situation. Där har vi inte på länge satt ned några fötter, så att säga. Vi måste först ha det ekonomiska underlaget så att vi vet vad vi talar om. I motionerna och reservationerna från oppositionen står det också en hel del om kvaliteten i äldreomsorgen och sådant. Värdighetsgarantiutredningen - vi i Folkpartiet talade om en omsorgsgaranti - tar upp sådana frågor. Jag har all anledning att tro att ett bra förslag kommer fram där. I några inlägg har frågan om forskningsbehovet tagits upp. Det har nu satsats ett antal miljoner som Fas har fördelat när det gäller äldreforskning. Glädjande nog pågår äldreforskning på många ställen i Sverige - ja, på så många ställen att pengarna inte räckte till att stödja alla, utan man fick sätta en gräns. Med viss sorg kan jag se att det är de medicinska insatserna som nu i första hand fått pengar, medan vad som mer är mjukforskning kring humanistiska värden och sådant inte har kunnat få del av pengarna. Det här får vi tänka på inför den forskningspolitiska propositionen hösten 2008. Jag vill gärna säga att det när det gäller forskning satsas pengar utanför det offentliga systemet. Nackageriatriken, som är en enskild stiftelse, avsätter en del av sitt överskott just till äldreforskning och till den nära forskningen - hur man mäter kvalitet och så vidare. Det tycker jag är ett initiativ som ska lyftas fram. Också Stockholms Sjukhem, som även det drivs i enskild regi, satsar på forskningsinsatser och på värdering av olika behandlingsmetoder. Frågan om läkemedelsbehandlingen har också tagits upp. Jag är den första att säga att vi har lång väg kvar innan vi når upp till kvalitet. Men en rad processer har satts i gång. Sveriges Kommuner och Landsting har en utbildningsaktivitet, Selma, som nu ska nå stora grupper av inte bara förskrivare utan också annan personal. Läkemedelsindustriföreningen har tagit fram ett obundet material om läkemedelsbehandling av äldre. Det materialet erbjuds dem som ute i kommunerna arbetar inom äldreomsorgen. Det är naturligtvis arbetsgivaren, uppdragsgivaren, som tar ställning till materialet och till om utbildning ska ske, så det sker i producentobundna former även om materialet är framtaget av Läkemedelsindustriföreningen. Även frågan om utbildning har tagits upp. Där har någonting väldigt bra inträffat, nämligen att företrädare för Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet har satt sig ned för att tillsammans titta på hur satsningarna framöver ska se ut när det gäller de olika yrkeskategorier som arbetar inom äldreomsorgen. Förut var det stuprör här, vilket har trasslat till det. Förebyggande insatser är det jätteviktigt att nu fokusera på. En OECD-rapport som kom helt nyligen visar att hälsan hos äldre i Japan, Belgien och Sverige nu börjar försämras. Det är en klar förändring. Man vet inte vad den beror på, så det måste vi ta reda på. Vi ska inte vänta med att få reda på orsaken, utan vi ska verkligen skjuta på så att EU-projektet Healthy Ageing, Hälsosamt åldrande - där är ett bra evidensbaserat material framtaget - används i Sverige. Folkhälsoinstitutet har ansvaret för att det här arbetet används. Jag litar på Folkhälsoinstitutet.
Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Anf. 161 Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd)
Fru talman! Under den här eftermiddagen har vi, kära vänner, från socialutskottet haft tre debatter, och alla områdena är enormt viktiga. Jag skulle vilja påstå att det här betänkandet och hela frågan om äldreomsorgen är något som är synnerligen angeläget för oss alla. Det handlar väldigt mycket om hur vi ser på människovärdet, om hur vi ser på åldrandet, om hur vi ser på vården av personer som inte kan tala för sig och om hur vi ser på delaktighet för människor som man lite bryskt säger har fallit för strecket - vilket streck det nu är; det brukar handla om pensionsåldern. Det handlar väldigt mycket om hur vi ser på alla dessa gruppers deltagande i samhället. Därför upplever jag det som en djupt etisk fråga när vi talar om äldreomsorgen. När det gäller valrörelsen 2006 kan vi väl inte säga annat än att det var kaos på många områden. Ett av de områdena var äldreomsorgen. Vi fick många rapporter om personer som blev ovärdigt bemötta. Vi fick också rapporter om människor som inte kunde tala för sig, som inte fick någon vård och så vidare. Det var väl lite av kaos också när alliansregeringen formulerade sina vallöften om åtgärder på äldreomsorgsområdet. I den regeringsförklaring som presenterades i början av oktober kan vi läsa att alla ska garanteras en trygg och värdig äldreomsorg som bedrivs med respekt för människovärdet. En värdighetsgaranti ska därför införas för att säkra miniminivåer inom äldreomsorgen som aldrig får underskridas. Den enskilde ska vidare ges ökad valfrihet vad gäller omsorgens utformning. Kvaliteten inom vården och omsorgen om äldre behöver också utvecklas och förbättras. Dessutom behövs det ökade resurser för att förbättra det medicinska omhändertagandet och det sociala innehållet i äldreomsorgen. Det här var föranlett av det valmanifest som fanns och som var resultatet av den välfärdsgrupp som den nuvarande folkhälso- och äldreministern Maria Larsson hade lett. Jag kan gott säga att jag som kristdemokrat och alliansföreträdare känner mig oerhört imponerad av att så mycket hänt sedan valet. Det är väl ungefär sju månader som vi nu har varit i regeringsställning. Men jag skulle vilja säga att det kanske hänt mer under dessa månader än det gjort på tio år - jag ska kanske inte ta i alldeles för mycket. Det känns så bra att man har satt i gång med saker och ting som behöver utredas, att pengar finns med i budgeten och att arbetet med de vallöften som gav oss svenska folkets mandat att regera är igångsatt. Jag känner mig också glad över att Maria Larsson hade prioriterat och invigde Anhörigriksdagen i Varberg denna vecka. Man var oerhört imponerad över att en socialminister, en äldreminister, ville prioritera det och att anhörigfrågorna, som är så otroligt viktiga ur flera perspektiv, finns med i regeringens satsningar. När det gäller anhörigsituationen för äldre tror jag inte att det finns någon annan som kan ha anhörigrollen än just en anhörig, vare sig det är make, maka, sambo, barn, syskon. Anhörigas roll kan ingen annan ha, inte ens vårdpersonal, höll jag på att säga. Sedan vet vi att alla inte har anhöriga. Alla har inte närstående, och alla vill inte heller kanske bli vårdade av en närstående. Men det finns en rad människor i dag som gör ett otroligt gott arbete som anhörigvårdare utan, för det mesta, någon ersättning alls. För många är anhöriga en förutsättning för att man ska kunna bo kvar hemma, även om man får mycket insatser från kommunen, socialtjänsten och kanske från landstinget. Men att den anhörige 24 timmar varje dag finns där är oerhört betydelsefullt. Många säger att det är upp till två tredjedelar av all äldreomsorg som utförs av anhöriga, oftast oavlönade. Jag känner en stor respekt och en otrolig vilja att visa uppskattning för alla dessa insatser som görs. Jag känner också ett stort behov av att säga att vi ska fortsätta på den här vägen. Vi ska inte ta över kommunernas ansvar, det vill jag tydligt säga. Det har flera kolleger också gjort. Men som riksdagsledamöter behöver vi göra allt för att stötta och hjälpa till, och det är därför som de här satsningarna nu är så tydligt gjorda, till exempel den som regeringen beslutade om den 1 mars 2007 inom de här drygt 2 miljarderna. Man lade fram ett förslag om värdighetsgaranti, ett uppdrag, en utredning som ska utgå från en helhet hos personen i fråga. Vi fattade ett beslut den 15 mars om att tillkalla en särskild utredare för att utreda förutsättningarna för ökad valfrihet när det gäller vård, omsorg, stöd och service inklusive särskilt boende för äldre och personer med funktionshinder enligt socialtjänstlagen. Där, fru talman, tror jag att vi ska gå till oss själva. Även om vi blir äldre är vi de vi ändå är, personer som har önskemål och behov och gärna vill vara med och bestämma. Jag tror inte att vi 40-talister kommer att kunna finna oss, som kanske de som är födda på 20-talet, i att bara vara tacksamma för vad vi får, utan vi vill kunna ha synpunkter. Därför måste det finnas en frihet att välja, och de som inte kan välja ska ändå garanteras en god vård och omsorg på alla nivåer. Fru talman! Jag ska inte använda så mycket "övertid" fastän jag känner mig oerhört inspirerad, utan jag ser fram emot ytterligare debatter på det här området men framför allt handling och beslut som gör att alla äldre ska få det så bra som möjligt under ålderdomen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2007-05-10
Förslagspunkter: 11, Acklamationer: 9, Voteringar: 2

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Äldrepolitikens inriktning

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:C360 yrkande 9, 2006/07:So250, 2006/07:So299, 2006/07:So329, 2006/07:So334 yrkandena 1, 2 och 5-9, 2006/07:So341, 2006/07:So362, 2006/07:So380 yrkande 3, 2006/07:So431 yrkandena 1 och 2, 2006/07:So448, 2006/07:So449 och 2006/07:A270 yrkandena 45 och 46.
      • Reservation 1 (s, mp)
      • Reservation 2 (v)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s099031
      m780019
      c20009
      fp21007
      kd17007
      v00157
      mp01117
      Totalt1361101687
      Ledamöternas röster
    2. Internationell äldrekonvention m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:So201 yrkandena 1 och 4.
    3. Läkare i kommunerna

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:So309 yrkande 17 och 2006/07:So392.
      • Reservation 3 (v)
    4. Tillgången till geriatriker

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:So380 yrkandena 1 och 2.
    5. Kompetensstegen

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:A269 yrkande 26.
      • Reservation 4 (s, v)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (s, v)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s198031
      m790018
      c20009
      fp21007
      kd17007
      v01507
      mp11107
      Totalt149114086
      Ledamöternas röster
    6. Forskning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:So201 yrkande 9 och 2006/07:So311 yrkande 3.
    7. Tillsyn

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:So334 yrkande 3.
      • Reservation 5 (v)
    8. Äldresäkerhetsdelegation

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:So290.
    9. Våld och övergrepp mot äldre

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:So311 yrkandena 1, 4 och 5.
    10. Lex Sarah

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:So311 yrkande 7 och 2006/07:So334 yrkande 4.
      • Reservation 6 (v)
    11. Legitimationskrav för vård- och omsorgspersonal

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:So202.