Ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl.
Betänkande 1993/94:AU16
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU16
Ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl.
Innehåll
1993/94 AU16
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag i proposition 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om offentlig anställning (LOA), som skall ersätta den nuvarande lagen (1976:600) med samma namn.
Förslaget innehåller bl.a. följande.
Den nya LOA skall i huvudsak omfatta de statsanställda och de försäkringskasseanställda. Detta innebär att lagen -- liksom den nuvarande -- också skall gälla för anställda i de statliga affärsverken, så länge dessa drivs i myndighetsform. I likhet med vad som nu gäller skall bestämmelserna om arbetskonflikter också tillämpas på de kommun- och landstingsanställda m.fl.
Institutet tjänst slopas, vilket får till följd att ordet "tjänst" på sikt kommer att utmönstras ur lagstiftningen. Den nya lagen skall inte heller innehålla några bestämmelser om vikariat utan reglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd -- LAS -- skall i princip tillämpas.
Reglerna i nuvarande LOA om ledigkungörande av anställningar skall också slopas. Varje myndighet skall i princip själv bestämma vilket sätt som är bäst för just den myndigheten att få kompetent personal.
De nuvarande bestämmelserna om behörighetsvillkor, befordringsgrunder och förtroendeskadliga bisysslor samt om arbetskonflikter förs i huvudsak oförändrade över till nya LOA.
De nuvarande reglerna om avgångsskyldighet på grund av sjukdom, påtvingad läkarundersökning eller avstängning på grund av sjukdom förs inte över till nya LOA.
Det skall inte längre finnas några specialregler om avskedande utan reglerna om detta i LAS skall tillämpas också på den statliga sektorn.
En nyhet är också att regler om periodiska hälsoundersökningar förs in i lagen.
Vidare föreslås en särskild lag om fullmaktsanställning, som kompletterar nya LOA:s regler om fullmaktsanställda. I den nya lagen om fullmaktsanställda regleras frågor om anställningens upphörande, avstängning och läkarundersökning.
Därutöver föreslås några följdändringar med anledning av de nya lagarna.
Den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1994.
Utskottet tillstyrker förslagen i huvudsak.
När det gäller uppsägning och avbrytande av provanställning har uppställts krav på skriftlig form för att rättshandlingen skall vara giltig. Utskottet förordar att motsvarande krav uppställs även vid avskedande. När det gäller JO:s resp. JK:s roll vid avskedande av en statsanställd föreslår utskottet att regeringen kommer tillbaka med överväganden och förslag.
I betänkandet behandlas också ett antal motioner från den allmänna motionstiden som rör statlig personalpolitik m.m. Motionerna avstyrks av utskottet.
Reservationer har avgetts av företrädarna för Socialdemokraterna, Moderata samlingspartiet och Ny demokrati. Meningsyttring har avgetts av Vänsterpartiets företrädare.
Propositionen
I proposition 1993/94:65 (Finansdepartementet) föreslår regeringen att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om offentlig anställning,
2. lag om fullmaktsanställning,
3. lag om ändring i högskolelagen (1992:1434),
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
5. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
6. lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262),
7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän,
8. lag om ändring i polislagen (1984:387),
9. lag om ändring i lagen (1983:1061) med instruktion för Riksdagens förvaltningskontor,
10. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
11. lag om ändring i lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter,
12. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
13. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga till detta betänkande.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:A37 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 42 § tredje stycket i förslaget till lag om offentlig anställning skall utgå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om lediga anställningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare restriktioner beträffande offentliganställdas rätt att utföra bisysslor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till skadestånd vid felaktiga bedömningar vid beslut om disciplinstraff,
5. att riksdagen beslutar att 22 § i den föreslagna lagen om offentlig anställning skall ha följande lydelse: Arbetstagare, som är skäligen misstänkt för sådant i tjänsteutövningen begånget brott som avses i 20 kap. 1--3 §§ brottsbalken eller annat brott varigenom han har satt åliggande i tjänsteutövningen åsido, skall anmälas till åtal, om för brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning antaga att talan om enskilt anpråk kommer att föras.
I fråga om allmänfarlig vårdslöshet som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken får regeringen medge undantag från anmälningsskyldighet enligt 1 §.
6. att riksdagen beslutar om en 13 a § i lagen om offentlig anställning med följande lydelse: Arbetstagare får skiljas från anställningen endast med stöd av föreskrift i denna lag.
7. att riksdagen beslutar att 12 § i den föreslagna lagen om offentlig anställning skall tillföras ett andra stycke med följande lydelse: Uppsägning, som strider mot bestämmelse om turordning, skall på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig. Vid tvist om giltigheten av uppsägning enligt första stycket tillämpas 34 § andra och tredje styckena, 37 §, 40 § första och tredje styckena samt 42 § lagen om anställningsskydd. I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 40 § första och tredje styckena lagen om anställningsskydd tillämpas 2 § andra stycket samma lag.
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till skadestånd vid brott mot reglerna om återanställningsrätt,
9. att riksdagen avslår förslaget till 30 § lag om offentlig anställning.
1993/94:A38 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 42 § i regeringens förslag till lag om offentlig anställning kompletteras med ett nytt tredje stycke i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar avslå punkt 4 i övergångsbestämmelserna i regeringens förslag till lag om offentlig anställning,
3. att riksdagen beslutar att regeringens förslag till lag om offentlig anställning 20 § ändras i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att regeringens förslag till lag om offentlig anställning och lag om fullmaktsanställning kompletteras med en bestämmelse i lagen om rättegången i arbetstvister i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar avslå 30 § i regeringens förslag till lag om offentlig anställning.
1993/94:A39 av Laila Strid-Jansson och Arne Jansson (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en begränsad tid för statlig anställning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anbudsliknande förfarande för tillsättning av tjänster inom allmän verksamhet i syfte att nå godtagbar kompetens till lägsta lönekostnad.
Motioner från allmänna motionstiden 1993
1992/93:A601 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksvis användande av s.k. sociala bokslut inom statlig förvaltning.
1992/93:A605 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa Statens ansvarsnämnd.
1992/93:Ju640 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa Statens ansvarsnämnd och att dess ansvarsområde överflyttas till allmän domstol.
Motioner från allmänna motionstiden 1994
1993/94:A601 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en komplettering av tjänstledighetsförordningen varigenom möjligheten till tjänstledighet för internationellt arbete utvidgas till att gälla även tjänstgöring vid europeiska institutioner.
1993/94:A602 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av 6 kap. 1 § lagen om offentlig anställning.
1993/94:A712 av Jan Backman och Per Stenmarck (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överförande av arbetsrättsliga tvistemål till allmän domstol.
1993/94:Fi307 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt system för tjänstetillsättning i staten.
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa Statens ansvarsnämnd.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag i proposition 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. och de med anledning av propositionen väckta motionerna. I betänkandet behandlas också ett antal motioner väckta under de allmänna motionstiderna 1993 och 1994 som rör frågor med anknytning till personalpolitik inom den offentliga sektorn.
Bakgrunden till de förslag som läggs fram i proposition 65 är de förändringar som skett inom svensk offentlig verksamhet under de senaste 30 åren. Handläggnings- och beslutsprocesser har förenklats på ett stort antal områden. Enskilda arbetstagare har fått förändrade och vidgade uppgifter. Den enskilde medborgarens rättssäkerhet har i betydelsefulla hänseenden stärkts genom förändrade och förbättrade möjligheter att överklaga. Verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning har i många fall överförts framför allt till bolags- eller stiftelseform eller lagts ut på entreprenad.
Från att före förhandlingsrättsreformen 1965 vila på offentligrättslig grund anses det numera att även statliga anställningar grundas på civilrätten i form av enskilda anställningsavtal mellan den anställde och hans anställningsmyndighet.
Inom det personalpolitiska området har det tidigare förekommit en central reglering och detaljstyrning. Utvecklingen har därefter gått mot förenkling, decentralisering och marknadsanpassning. De olika anställningsmyndigheterna har fått ett större och mera markerat arbetsgivaransvar.
De centrala parterna på den statliga arbetsmarknaden har under senare år gått ifrån de statliga särlösningarna på nästan alla avtalsbara områden och i stället valt lösningar som bättre stämmer överens med vad som gäller på den privata sektorn. Även lönebildningen har successivt anpassats till vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Tidigare centralt detaljreglerade lönesystem har slopats och ersatts av lokal och differentierad lönesättning. I sammanhanget kan nämnas det av regeringen nyligen i proposition 1993/94:77 framlagda förslaget om ombildning av arbetsgivarorganisationen för det statliga området, som bl.a. syftar till att ge organisationen en i förhållande till regeringen mer fristående ställning.
De förslag som läggs fram i den nu behandlade propositionen grundas i stora delar på förslag av den s.k. LOA-utredningen (C 1989:07). Den särskilde utredaren hade till uppgift att se över lagstiftningen om offentlig anställning. Uppdraget hade tre huvudsyften. Lagstiftningen skulle ge bättre förutsättningar för förnyelsen av den offentliga sektorn och så långt som möjligt överensstämma med vad som tillämpas på arbetsmarknaden i stort. Regler som inte var grundläggande för arbetstagarnas rättsställning skulle utmönstras, och reglerna skulle göras enklare att förstå, överblicka och tillämpa. LOA-utredningens huvudbetänkande Enklare regler för statsanställda (SOU 1992:60) överlämnades till regeringen i augusti 1992.
Propositionen i huvuddrag
I propositionen framhålls regeringens allmänna strävan att ta bort all onödig reglering av olika områden inom det svenska samhället. En given utgångspunkt anges vara att så långt som det är lämpligt försöka begränsa också den särskilda författningsreglering som gäller genom LOA och anslutande författningar, främst anställningsförordningen (1965:601, omtryckt 1990:98).
Nuvarande regelsystem anses ge små möjligheter till anpassning till de skillnader som finns inom olika verksamheter och en dålig motivation för en mera aktiv roll som arbetsgivare för myndigheternas ledningar. Samtidigt innebär förekomsten av dubbla regelsystem att det ibland kan vara svårt att överblicka vad som gäller.
Det konstateras att regeringsformen förutsätter en offentligrättslig reglering av vissa frågor som rör de statsanställda. Grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än som berörs i regeringsformen skall meddelas i lag. Detta krav på lagform begränsar dels regeringens normgivningsmöjligheter, dels handlingsfriheten för de avtalsslutande parterna på den statliga arbetsmarknaden.
Enligt regeringen bör en offentligrättslig reglering främst vara förbehållen sådana förhållanden eller omständigheter som är en följd av att statliga myndigheter utövar verksamheter som ingår som grundelement i statens relation till medborgarna. Det är fråga om arbetsuppgifter inom sådana skatte- och avgiftsfinansierade verksamheter som typiskt sett hör hemma i den offentliga sektorn. Syftet med en särskild reglering för statsanställda är inte primärt att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare utan att genom regleringen tillgodose de allmänintressen som gör sig gällande vid utövande av statlig verksamhet.
De förändringar som föreslås är enligt propositionen avsedda att förenkla och förbättra hanteringen av personalfrågor inom statsförvaltningen utan att detta skall ha några negativa effekter för medborgarnas rättssäkerhet.
I propositionen föreslås en ny lag som, för att markera att det materiella innehållet i de nödvändiga specialreglerna för den statliga sektorn förblir oförändrat, bör ha samma namn som den nu gällande lagen.
Med hänsyn till de särskilt höga krav som ställs framför allt i den rättsvårdande verksamheten föreslås specialregler för personer som är anställda med fullmakt, bl.a. ordinarie domare. Dessa regler föreslås bli samlade i en särskild lag, lagen om fullmaktsanställning.
I korthet innebär förslaget om den nya LOA följande
Lagen skall i huvudsak omfatta de statsanställda och de försäkringskasseanställda.
Uttrycket "tjänst" slopas och ersätts i princip med ordet "anställning".
Särregler om vikariat slopas.
De särskilda reglerna som rör rekrytering av personal till lediga platser slopas.
Föreskriften om att det måste finnas stöd i LOA för att en arbetstagare skall kunna skiljas från tjänsten slopas, vilket innebär att LAS regler blir direkt tillämpliga.
De särskilda reglerna om företrädesrätt till återanställning slopas, utom såvitt avser företrädesrätt för arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning; bestämmelserna om sakliga grunder vid tjänstetillsättning medför dock att återanställningsrätten har annan innebörd än på den privata sektorn.
De särskilda reglerna om avgångsskyldighet med ålderspension slopas, vilket innebär att 33 § LAS blir tillämplig.
De särskilda reglerna om avgångsskyldighet på grund av sjukdom slopas.
De särskilda reglerna om påtvingad läkarundersökning eller avstängning på grund av sjukdom slopas.
De särskilda reglerna om avskedande slopas, vilket innebär att LAS regler, däribland i fråga om rätten till skadestånd, blir tillämpliga.
De särskilda reglerna om avstängning vid uppsägning eller avskedande slopas, vilket innebär att LAS blir tillämplig.
39 § LAS om upplösning av anställningsförhållandet i vissa fall görs tillämplig på det statliga området.
Behörigheten för Statens ansvarsnämnd inskränks till att i princip avse arbetstagare som anställs av regeringen.
En skyldighet för en del arbetstagargrupper hos staten, kommunerna och landstingen att genomgå periodiska hälsoundersökningar läggs fast i lag.
Vissa regler behålls oförändrade. Dit hör bl.a. bestämmelserna om behörighetsvillkor och befordringsgrunder, anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning och reglerna om förtroendeskadliga bisysslor. Även de nuvarande reglerna om arbetskonflikter behålls i sak oförändrade. Dessa regler skall också fortsättningsvis även gälla anställda hos kommuner och landsting m.fl. arbetstagare. Särreglerna om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist, som utgör ett skydd för att en myndighet på ett riktigt sätt skall kunna fullgöra sina rättskipnings- och förvaltningsuppgifter, behålls. Däremot skall det inte längre vara möjligt att ogiltigförklara en uppsägning som strider mot turordningsreglerna. Kravet på skriftlighet för att en uppsägning m.m. skall vara giltig föreslås vara kvar. Även bestämmelserna om disciplinansvar skall i princip behållas oförändrade. Möjligheterna att försätta vissa arbetstagare i disponibilitet skall finnas kvar, men fortsättningsvis benämnas "skiljande från arbetsuppgifter".
Den nuvarande LOA innehåller knappt hundratalet paragrafer, indelade i 17 kapitel, medan det nya lagförslaget rymmer 42 paragrafer.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. I övergångsbestämmelserna föreslås bl.a. att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer tills vidare i författning får meddela föreskrifter i fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare som omfattas av lagen även om villkoret kan regleras i avtal, detta dock bara om föreskrifterna inte strider mot kollektivavtal.
Förslaget till lag om fullmaktsanställning innebär i huvudsak följande.
Anställningsformen fullmakt skall behållas, och de särskilda reglerna om sådan anställning sammanföras till en särskild lag.
Reglerna om förflyttningsskyldighet för anställda med fullmakt förs över till den nya lagen.
De särskilda reglerna om påtvingad läkarundersökning, avstängning och avgångsskyldighet på grund av sjukdom behålls beträffande de fullmaktsanställda.
I propositionen läggs också fram ett antal förslag om konsekvensändringar i andra lagar. Även dessa lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är i sina resp. motioner A38 och A37 positiva till propositionens huvudinriktning, nämligen att regleringen av de offentliganställdas villkor så långt som möjligt med hänvisning till verksamhetens karaktär bör stämma överens med vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Kritik framförs dock mot enskilda delar av propositionen.
Utskottet uppehåller sig i det följande huvudsakligen vid de avsnitt av propositionen där invändningar framförts i motioner.
Befordringsgrunder, anställningsformer m.m. på det statliga området
Propositionen
I propositionen föreslås som nämnts inte några förändringar när det gäller befordringsgrunder på det statliga området. Det innebär bl.a. att det vid anställning bara skall fästas avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat.
Liksom på den privata arbetsmarknaden gäller på det statliga området som huvudregel att en anställning skall vara tills vidare och alltså inte tidsbegränsas. I tidsbegränsningsförordningen (1991:1750) anges i vilka fall en anställning får tidsbegränsas. Förordningen utgör inte någon inskränkning i den rätt att tidsbegränsa anställningar som följer av LAS.
Motioner
Laila Strid-Jansson och Arne Jansson (båda nyd) anser i motion A39 att statliga anställningar bör tidsbegränsas, förslagsvis till fyra år. Då skall behovet av arbetsuppgifterna och anställningsförhållandet omprövas. Vid behov skall tjänsten utlysas på nytt. Det bör enligt motionärerna också införas ett anbudsliknande förfarande vid tillsättning av tjänster i syfte att nå godtagbar kompetens till lägsta lönekostnad. Förändringar av detta slag skulle enligt motionärerna öka effektiviteten och bidra till förnyelse och kreativitet inom den offentliga sektorn. Löneläget skulle sjunka och en nyttig personalomsättning skulle komma till stånd. Fler skulle få chans till arbete på den reguljära arbetsmarknaden, och medborgarna skulle få bättre service till lägre kostnader.
Liknande synpunkter framförs av samma motionärer i motion 1993/94:Fi307 yrkande 2.
Utskottet
Den föreslagna regeln i 4 § LOA, som inte innebär någon förändring i sak, innebär att skickligheten skall prioriteras vid tjänstetillsättning om det inte finns särskilda skäl för något annat. Bakom reglerna i regeringsformen och i LOA om sakliga grunder vid tjänstetillsättning ligger statsnyttan, dvs. det allmännas intresse av att offentliga funktioner utövas av de personer som är bäst skickade för uppgifterna.
Som utskottet uppfattar motionen menar motionärerna att en arbetssökandes löneanspråk skall kunna vara ett särskilt skäl att inte sätta skickligheten främst. Med ett anbudsförfarande vid tjänstetillsättningen -- eller anställningen, som termen fortsättningsvis skall lyda -- skulle man enligt motionärerna nå godtagbar kompetens till lägsta lönekostnad. Statliga anställningar skulle också regelmässigt tidsbegränsas.
Enligt utskottets mening är motionernas förslag helt oförenliga med viktiga principer för tjänstetillsättningar och med arbetsrättsliga regler på svensk arbetsmarknad.
Förslaget att regelmässigt tidsbegränsa statliga anställningar står dessutom inte i samklang med den nu föreslagna förändringen av lagstiftningen som innebär att man så långt som möjligt skall åstadkomma likartade förhållanden på de olika delarna av arbetsmarknaden.
Av anförda skäl avstyrker utskottet de nu berörda motionerna A39 och Fi307 i berörd del.
Information om lediga anställningar
Propositionen
Som nämnts tidigare föreslår regeringen att de regler i LOA som rör rekryteringen av personal till lediga anställningar slopas. Som huvudregel gäller i dag att en tjänst eller ett långtidsvikariat skall ledigkungöras genom annons i Post- och Inrikes Tidningar. En arbetsgivare är i princip skyldig att underrätta arbetsförmedlingen om att det finns ett rekryteringsbehov, vilket för statsförvaltningen följer av förordningen (1984:819) om statliga platsanmälningar.
Enligt propositionen finns det övervägande skäl som talar för att frågan om förfarandet vid anställning av personal inte behöver regleras i den nya LOA. Det bör vara tillräckligt att regeringen meddelar behövliga föreskrifter om rekryteringsförfarandet. Varje myndighet skall därmed själv i princip bestämma vilket sätt som är bäst för just den myndigheten att få kompetent personal. Särskilda regler kan dock behövas för att garantera bästa möjliga kompetens, t.ex. vid rekrytering av professorer.
Motion
Vänsterpartiet anser i motion A37 (yrkande 2) att den frihet som myndigheterna får enligt regeringsförslaget kan komma att hota respekten för den allmänna tjänstens integritet. Risken för "mygel" i samband med rekryteringen ökar. Grupper utan kontaktnät hos myndigheterna, t.ex. invandrare och kvinnor som varit föräldralediga under lång tid, får svårare att hävda sig. Partiet begär ett tillkännagivande i enlighet med detta.
Utskottet
För närvarande gäller enligt huvudregeln att en tjänst skall kungöras ledig till ansökan genom en annons i Post- och Inrikes Tidningar och på myndighetens anslagstavla. Annonsen kan också i vissa fall sättas in i någon annan publikation. Emellertid tillämpas bestämmelserna inte om det finns särskilda skäl att tillsätta utan ledigkungörande. Myndigheterna får själva avgöra när sådana särskilda skäl finns. Det nu framlagda regeringsförslaget innebär som nämnts att den enskilda myndigheten får avgöra på vilket sätt man skall få fram lämpliga sökande till lediga platser.
Utskottet anser att informationen om lediga anställningar har en betydelsefull funktion i rekryteringsprocessen och att det är viktigt att systemet är utformat så att det ger det bästa resultatet. Det kan ifrågasättas om förfarandet med annonsering i Post- och Inrikes Tidningar numera framstår som särskilt ändamålsenligt. Utskottet anser att man bör kunna utgå från att myndigheten väljer det sätt för att anmäla lediga anställningar som är effektivast för att nå kretsen av lämpliga kandidater.
Den principiella skyldigheten att anmäla en ledig plats till arbetsförmedlingen är enligt utskottet den främsta garantin för att så många som möjligt får upplysning om när en anställning är ledig. Något förslag har inte framförts om att ändra den nuvarande ordningen, som i princip innebär att anmälan till arbetsförmedlingen skall göras om personal söks utanför myndigheten.
Utskottet kan inte se att större frihet för myndigheterna i fråga om rekryteringsförfarandet skulle innebära ökade risker för "mygel" och annat icke önskvärt. Offentlighetsprincipen gäller, och varje medborgare har rätt att ta del av ansökningshandlingarna. Den som blivit förbigången kan stödja sig på reglerna om saklig grund för anställning och har möjlighet att överklaga anställningsbeslut. Även jämställdhetslagen och den lag mot etnisk diskriminering som riksdagen nyligen godkänt (prop. 1993/94:101, AU9, rskr. 182) utgör ett stöd för de grupper av arbetssökande som motionärerna har i åtanke.
På anförda grunder avstyrker utskottet motion A37 i den nu berörda delen.
Bisysslor
Propositionen
Som nämnts ovan föreslås nuvarande bestämmelser om förtroendeskadliga bisysslor förbli i sak oförändrade. Reglerna innebär att en arbetstagare inte får ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.
Motioner
Vänsterpartiet anser i sin motion A37 (yrkande 3) att en skärpning av reglerna är påkallad med tanke på rådande förhållanden. I motionen hänvisas till justitierådens bisysslor som skiljemän, vilka kan leda till jävssituationer. Motionärerna tar också upp det förhållandet att offentliganställda professorer anlitas för privata rättsutlåtanden. Detta ledde till att varken allmänheten, regeringen eller riksdagen kunde ta del av deras åsikter om Volvo--Renault-affären. I motionen begärs ett tillkännagivande om att ytterligare restriktioner är nödvändiga för att inte allmänhetens förtroende för de offentliganställda skall rubbas.
I en annan v-motion, 1993/94:A602 av Johan Lönnroth m.fl., som väckts under den allmänna motionstiden i år begärs en översyn av regeln om bisysslor i den nuvarande 6 kap. 1 § LOA. Motionärerna anför synpunkter liknande dem i partimotionen. Informations- och kunskapsöverföring bör ingå som en naturlig del av en offentlig anställning och inte ge möjlighet till omfattande extrainkomster, sägs det i motionen.
Utskottet
Någon ändring av de lagregler som anger i vilka fall bisysslor är förbjudna föreslås inte. Utöver det lagreglerade förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor finns förbud mot bisysslor som reglerats i kollektivavtal, nämligen avseende s.k. arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor. De förstnämnda avser sådant som enligt arbetsgivarens bedömning inverkar hindrande på tjänsteutövningen och de senare bisysslor som innebär att tjänstemannen ekonomiskt konkurrerar med myndigheten.
Riksdagens revisorer avlämnade i januari 1990 en rapport (1989/90:3) med en granskning av de problem som kan uppstå med att statsanställda innehar bisysslor. 26 myndigheter hade tillfrågats, varav omkring hälften angav att det var ovanligt att de anställda hade bisysslor. Däremot visade granskningen att informationen till de anställda om gällande regler och tillämpningen av reglerna måste bli bättre. Som en följd av rapporten har Statens arbetsgivarverk utvecklat sin roll som rådgivare gentemot myndigheterna i sådana frågor.
Enligt utskottets mening är det med hänsyn till de särskilda krav på objektivitet och integritet som gäller för de offentligt anställda viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera med statliga. Detta är också bakgrunden till att den särskilda lagregleringen för det statliga området behålls. I vad mån lagregeln överträtts i enskilda fall ankommer det dock inte på riksdagen att uttala sig om. Den bara för ett par år sedan genomförda granskningen har emellertid inte visat på några allvarliga missförhållanden.
När det särskilt gäller domarna omfattas frågan om deras bisysslor av direktiven (dir. 1993:47) till utredningen om Domstolarnas och domarnas ställning inför 2000-talet. I direktiven betonas vikten av objektivitet inom rättskipningen varför det måste ställas stora krav på domarnas integritet. Det kan enligt direktiven ses som en brist att lagstiftaren inte närmare preciserat vilka bisysslor som för domares del inte bör vara tillåtna. Utredaren skall därför se på frågan om en närmare författningsreglering av bisysslor inom domstolsväsendet. Utredaren skall särskilt behandla i vad mån betänkligheter kan finnas mot att domare åtar sig uppdrag som skiljeman. Resultatet av utredningsuppdraget skall enligt direktiven vara redovisat före utgången av juni månad innevarande år.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon åtgärd inte är påkallad från riksdagens sida med anledning av de nu behandlade motionsyrkandena. De avstyrks således.
Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS
Propositionen
Enligt 7 kap. 1 § i den nuvarande LOA får en arbetstagare skiljas från anställningen endast med stöd av föreskrift i den lagen. En konsekvens av förslaget i propositionen att denna regel skall slopas blir att 39 § LAS blir tillämplig även på statens område. LAS-regeln reglerar vad som skall gälla om en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom enligt vilken domstolen har förklarat en uppsägning eller ett avskedande ogiltigt. Anställningsförhållandet skall då anses upplöst, och arbetsgivaren skall för sin vägran betala ett skadestånd till arbetstagaren. Skadeståndet bestäms efter arbetstagarens anställningstid och skall motsvara minst 6 och högst 48 månadslöner. Enligt propositionen bör det inte skapas några särregler på statens område som undantar tillämpligheten av denna bestämmelse i LAS.
Motioner
Såväl Socialdemokraterna (motion A38 yrkande 1) som Vänsterpartiet (motion A37 yrkande 6) har invändningar mot den nyss angivna konsekvensen av att LOA-regeln slopas.
Socialdemokraterna, som hänvisar till regeringsformens krav på lagbundenhet och normmässighet, anser att det hade varit värdefullt med en diskussion om rätten för en statlig myndighet att åsidosätta en domstols dom, vilket en tillämpning av 39 § LAS förutsätter. Man pekar på att även en statlig arbetsgivare skulle kunna använda regeln mot en arbetstagare som anses illojal för att han utnyttjat sin medborgerliga yttrandefrihet, detta utan möjlighet till överprövning av arbetsgivarens beslut. Med hänvisning till dessa komplikationer är det olämpligt att nu göra 39 § LAS tillämplig på det statliga området, sägs det i motionen.
Vänsterpartiet anser förslaget stötande eftersom det ger offentliga arbetsgivare möjlighet att sätta sig över lagen. Det rätta vore enligt motionen att upphäva 39 § LAS även på den privata delen av arbetsmarknaden.
I motionerna förordas olika lagtekniska lösningar för att undanta LAS-regeln från tillämpning på det statliga området.
Utskottet
Bakgrunden till 39 § LAS är att det ansetts olämpligt att genom exekutiva åtgärder tvinga arbetsgivaren att ta tillbaka arbetstagaren. Det enda rationella har ansetts vara att man åstadkommer en ordning som innebär ett starkt tryck av ekonomisk art på arbetsgivaren för att förmå honom att respektera domen (prop. 1973:129, s. 182).
Utskottet saknar inte förståelse för de i motionerna framförda betänkligheterna mot att en myndighet skall kunna sätta sig över domstols dom. Utskottet utgår emellertid från att det endast i ytterst sällsynta fall blir fråga om att en statlig arbetsgivare inte anser sig kunna följa ett domstolsutslag, inte minst med tanke på förlängningen och uppmjukningen av den s.k. månadsregeln i 7 resp. 18 §§ LAS, som trätt i kraft den 1 januari i år. De nya reglerna i LAS syftar bl.a. till att stötande resultat skall kunna undvikas, t.ex. om arbetstagaren gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet (prop. 1993/94:67 s. 40, AU4 s. 35, rskr. 103).
Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen skall följa hur regeln kommer att tillämpas på statens område.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu berörda motionsyrkandena.
Disciplinansvar
Propositionen
Som nämnts behålls reglerna om disciplinansvar i princip oförändrade. Det innebär att arbetstagaren kan få skadestånd bara om arbetsgivaren bryter mot formella föreskrifter, däremot inte vid materiella fel. Detta följer av 20 § i förslaget till LOA.
Motioner
Både Socialdemokraterna (motion A38 yrkande 3) och Vänsterpartiet (motion A37 yrkande 4) kritiserar propositionen i denna del.
Socialdemokraterna pekar på att skadeståndsskyldighet vid materiella fel föreligger i de fall disciplinpåföljden är kollektivavtalsreglerad. Någon bärande motivering för att staten inte skall kunna åläggas skadeståndsansvar vid felaktiga beslut om disciplinpåföljd enligt LOA finns inte enligt Socialdemokraterna.
Även Vänsterpartiet framhåller den nyss angivna avvikelsen från vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Enligt motionen bör rätt till skadestånd införas av rättssäkerhetsskäl.
Utskottet
Den nuvarande LOA-regleringen innebär att skadestånd kan dömas ut vid brott mot handläggningsregler men inte vid bedömningsfel vid bl.a. disciplinärt förfarande. Detta följer av 16 kap. 7 § som grundar sig på överväganden i proposition 1978/79:84 om myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m.m. I propositionen avvisades tanken på utvidgat skadeståndsansvar bl.a. med hänvisning till att något praktiskt behov inte ansetts föreligga. Det finns lagregler och kontrollsystem som saknar motsvarighet på den privata sektorn för att säkerställa att den offentliga förvaltningen utövas korrekt, och den som drabbas av ett felaktigt myndighetsbeslut kan söka rättelse genom överklagande. Ett annat skäl var att en skadeståndssanktionering av sakfel skulle kunna få en återhållande effekt på myndigheternas behöriga handlande. När det gällde formfel bedömdes saken annorlunda. För en väl fungerande förvaltning och för att garantera enskilda arbetstagares rättssäkerhet sågs det som ett oeftergivligt krav att sådana föreskrifter följs av myndigheterna.
Frågan om skadestånd vid bedömningsfel har i den nu behandlade propositionen diskuterats endast i anslutning till reglerna om avskedande (prop. s. 100 f.). I och med att det nuvarande speciella avskedandeinstitutet i LOA ersätts med regleringen i LAS tas också de regler bort som innebär att skadestånd vid avskedande bara kan utges för brott mot vissa handläggningsregler.
Reglerna om disciplinansvar behålls i princip oförändrade. Innebörden av LOA-förslaget är att skadestånd, liksom för närvarande, i samband med disciplinansvar kan utdömas endast vid brott mot reglerna om hinder mot disciplinärt förfarande i 17--19 §§ lagförslaget eller mot föreskrifter om beslutande organ eller omröstning. Detta följer av 20 §. Frågan om skadestånd vid bedömningsfel i detta sammanhang har inte särskilt berörts i förarbetena. Däremot har några remissinstanser uppmärksammat frågan och förordat att allmänt skadestånd skall kunna utges om det vid en rättslig prövning visat sig att myndigheten har gjort en felaktig bedömning.
Som utskottet ser det är de speciella krav som ställs på den offentliga verksamheten och allmänhetens intresse av att den handhas på ett korrekt sätt det huvudsakliga skälet till att reglerna om disciplinansvar bör finnas kvar. Det är alltså inte främst för att kunna ingripa mot myndighetsinterna förseelser som lagreglerna behålls. Däri skiljer sig det offentligrättsliga disciplinansvaret från de privaträttsliga disciplinära påföljderna. Frågan om skadestånd vid bedömningsfel måste ses mot denna bakgrund. Utskottet anser att de argument som anfördes mot ett utvidgat skadeståndsansvar i det förutnämnda lagstiftningsarbetet alltjämt har bärighet. Dessa omständigheter gör det också motiverat att upprätthålla skillnaden mot vad som skulle kunna gälla vid en kollektivavtalsreglering på den privata sektorn. Den enskilde arbetstagarens rättssäkerhet tillgodoses enligt utskottets mening på ett tillfredsställande sätt genom de skadeståndssanktionerade handläggningsreglerna och genom möjligheten att överklaga beslutet om disciplinpåföljd. Det disciplinära förfarandet är dessutom underkastat offentligrättslig tillsyn och granskning.
Utskottet kan således inte ställa sig bakom motionernas förslag om rätt till skadestånd vid materiellt felaktiga beslut om disciplinansvar. För tydlighetens skull skall dock påpekas att i den mån kollektivavtalsreglering skett enligt 16 § -- dvs. avseende disciplinpåföljderna -- kan det bli fråga om sedvanliga sanktioner för brott mot kollektivavtal.
Det anförda innebär att motionerna A37 och A38 avstyrks i motsvarande delar.
Skyldigheten att anmäla brott till åtal
Propositionen
Enligt nuvarande LOA är arbetsgivaren skyldig att anmäla arbetstagaren till åtal om arbetstagaren är skäligen misstänkt för att i tjänsten ha begått ett brott som avses i 20 kap. 1--3 §§ brottsbalken eller något annat brott varigenom han åsidosatt något åliggande i tjänsten, om det för brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning att anta att talan om enskilt anspråk kommer att föras.
Enligt propositionen bör skyldigheten att anmäla brott till åtal vara kvar och föras över till den nya lagen. När det gäller andra brott än som avses i de nämnda bestämmelserna i 20 kap. brottsbalken bör det emellertid finnas ett utrymme för att kunna ta hänsyn till brottets svårighetsgrad. Den ovillkorliga anmälningsskyldigheten bör enligt propositionen begränsas till fall där brottet kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. Därigenom blir det möjligt att underlåta åtalsanmälningar i fråga om obetydliga brott.
Motion
Vänsterpartiet anser enligt sin motion A37 (yrkande 5) att skyldigheten att anmäla brott inte bör begränsas på det föreslagna sättet. Det är enligt motionen omöjligt för en icke juridiskt skolad person att bedöma om straffpåföljden för en viss handling kan bli fängelse. Statliga myndigheter reagerar trögt på efterlevnaden av bestämmelser av ekonomisk betydelse, sägs det i motionen. Regeringsförslaget ger en felaktig signal till myndigheterna.
Utskottet
Den nuvarande LOA-regeln innebär att åtalsanmälan skall göras vid misstanke om vissa brott i tjänsteutövningen. Lagförslaget tar sikte på brott som arbetstagaren begår i sin anställning. Den ändrade formuleringen är en följd av att uttrycket tjänst slopas och ersätts med anställning. Någon ändring i sak avses således inte i detta hänseende.
Utskottet instämmer med regeringen i att det bör ges ett utrymme att ta hänsyn till brottets svårighetsgrad vid bedömningen av om åtalsanmälan skall göras i de fall det inte gäller tjänstefel och liknande. Den nuvarande utformningen av regeln knyter an till straffskalan för brottet. Eftersom strafflatituderna ofta är vida -- straffet kan för vissa brott bestämmas till allt mellan lägsta bötesstraff och två års fängelse -- blir åtalsanmälan obligatorisk fast brottet kan framstå som lindrigt. Det leder i sin tur till att arbetsgivaren inte kan inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande, eftersom en åtalsanmälan utgör hinder för detta.
Genom att den obligatoriska åtalsanmälan i stället knyts till vad som kan antas bli den straffrättsliga påföljden i det enskilda fallet ökar möjligheterna till en nyanserad bedömning av arbetstagarens förseelse. Svårigheterna att göra antaganden om vad påföljden skulle bli vid en domstolsprövning, som av Vänsterpartiet framhålls som argument mot den föreslagna förändringen, bör enligt utskottets mening inte överdrivas. Även om fängelse ingår i straffskalan torde det i många fall stå klart att en förseelse inte skulle leda till fängelse.
Utskottet vill understryka att avsikten inte är att enbart allvarliga brott skall anmälas till åtal, utan i stället att åtalsanmälan skall kunna underlåtas vid lindrigare brott. Av det anförda följer att utskottet inte kan ställa sig bakom motion A37 i den nu berörda delen.
Ogiltigförklaring av uppsägning vid turordningsbrott
Propositionen
För närvarande gäller enligt LOA att uppsägningar som strider mot turordningen kan ogiltigförklaras på talan av arbetstagaren. Brott mot turordningsreglerna i LAS kan däremot bara föranleda skadeståndsansvar. Propositionen innebär att denna särregel i förhållande till LAS slopas.
Motion
Vänsterpartiet anför i motion A37 (yrkande 7) att den nuvarande regeln i LOA har fungerat väl och bör behållas. Det ökande antalet uppsägningar på grund av arbetsbrist har gjort regeln än mer angelägen. Enligt motionen skulle en motsvarande regel vara av värde även på övriga delar av arbetsmarknaden.
Utskottet
Enligt utskottets mening gör sig önskemålet om enhetliga regler på arbetsmarknaden gällande i fråga om möjligheterna att ingripa mot en uppsägning som strider mot turordningsbestämmelser. Att enhetligheten inte bör genomföras på det sätt som motionärerna föreslår, dvs. genom att de nuvarande LOA-reglerna överförs till LAS, framstår enligt utskottets mening som helt klart. De skäl som motiverar LAS-regleringen (prop. 1973:129, s. 183 f.), bl.a. hänsynen till den arbetstagare som felaktigt har fått gå kvar i anställningen och processuella komplikationer, äger nämligen fortfarande giltighet enligt utskottets uppfattning.
Utskottet avstyrker därför motion A37 i nu berörd del.
Återanställning
Propositionen
LAS regler om företrädesrätt till återanställning gäller även på det statliga området. Som tidigare nämnts har dock återanställningsrätten en annan innebörd på den statliga sektorn med hänsyn till regeringsformens krav på sakliga grunder vid tillsättning av tjänst. Av LOA-regleringen följer att återanställningsreglerna också tillämpas på arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning (prop. s. 66 ö.). Någon rätt till skadestånd finns inte på det statliga området, men en tvist som avser frågan om vem -- en återanställningsberättigad eller någon annan sökande -- som skall få en viss anställning kan handläggas genom ett överklagande av tillsättningsbeslutet. I propositionen framhålls att en företrädesberättigad statlig arbetstagare därigenom har den fördelen att han genom att i administrativ ordning överklaga tillsättningsbeslutet kan få anställningen.
Motioner
Socialdemokraterna anser i sin motion A38 (yrkande 4) att den nu angivna avvikelsen från vad som allmänt gäller på arbetsmarknaden bör justeras. Det är enligt motionärerna inte rimligt att staten när det gäller social skyddslagstiftning till förmån för arbetskraft som inte alltid är så attraktiv skall ges favörer som den private arbetsgivaren inte har. De framhåller också att regeringsformens krav på sakliga grunder vid anställning inte hindrat att man i jämställdhetslagen infört skadeståndssanktioner som träffar den statlige arbetsgivaren på samma sätt som den private.
Socialdemokraterna anser att arbetstvistlagen bör kompletteras med en bestämmelse som gör domstol behörig att i dessa fall avgöra frågan om skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen.
Även Vänsterpartiet anser (motion A37 yrkande 8) att arbetstvistlagen bör ändras för att möjliggöra skadeståndstalan mot staten vid brott mot återanställningsreglerna.
Utskottet
Utskottet kan notera att man i motionerna inte vänder sig mot att återanställningsreglerna har en något annan och för den företrädesberättigade mindre förmånlig innebörd på den statliga sektorn än på arbetsmarknaden i övrigt. Vad kritiken i stället riktas mot är att något skadestånd inte kan komma i fråga. Utskottet ställer sig tveksamt till om detta verkligen skall ses som en nackdel. Den företrädesberättigade som anser sig förbigången har ju nämligen till skillnad från vad som gäller på den privata sidan möjlighet att genom överklagande få anställningen i fråga. Om man vid ett sådant förfarande beaktar de sociala skyddsaspekterna, vilket reglerna ger utrymme för, och kommer fram till att den återanställningsberättigade skall ges företräde är ju denne bättre ställd än vad hon eller han skulle ha varit som privatanställd i motsvarande situation.
Utskottet ansluter sig i denna del till regeringsförslaget och avstyrker motionerna A37 och A38 i motsvarande delar.
Periodiska hälsoundersökningar
Propositionen
I propositionen föreslås att det införs en ny lagregel, 30 § i LOA, som innebär en skyldighet för en del arbetstagargrupper hos staten, kommunerna och landstingen att genomgå periodiska hälsoundersökningar. Det skall uteslutande gälla sådana arbetstagare som har arbetsuppgifter där särskilt höga hälsokrav måste ställas av säkerhetsskäl.
Bakgrunden till förslaget är regeln i 2 kap. 6 § regeringsformen om skydd gentemot det allmänna mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Sådana ingrepp kräver stöd i lag. Bestämmelsen har av Arbetsdomstolen (AD 1984 nr 94) ansetts omfatta det fallet att en offentlig arbetsgivare -- statlig eller kommunal -- beordrar en arbetstagare att genomgå en läkarundersökning när det finns ett sanktionshot. För att någon tvekan om grundlagsenligheten inte skall råda bör enligt propositionen skyldigheten att i ett offentligt anställningsförhållande genomgå periodiska hälsoundersökningar slås fast i lag. Enligt lagförslaget skall detta bara gälla för arbetstagare som enligt kollektivavtal eller -- i fråga om arbetstagare hos myndigheter under regeringen -- enligt föreskrifter av regeringen är skyldiga att genomgå hälsoundersökningar.
Motioner
Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen i denna del.
I motion A38 (yrkande 5) framför Socialdemokraterna att en inskränkning av detta slag av grundläggande fri- och rättigheter får anses både skälig och berättigad när det gäller personal i s.k. säkerhetstjänst, som t.ex. bussförare, flygtrafikledare, piloter etc. För dessa kategorier finns emellertid redan nu speciallagstiftning av ifrågavarande slag. Genom det nu framlagda förslaget öppnas en möjlighet att utnyttja bestämmelserna i ovidkommande syften, sägs det. För stora kategorier offentliganställda, som är mycket viktiga för samhället, avhänder sig riksdagen genom delegation till regeringen och genom kollektivavtal möjligheten att påverka den närmare regleringen av hur tvångsvis läkarundersökning skall genomföras och i vilka fall den får ske. Regleringen är inte nödvändig för att uppnå syftet med bestämmelsen, anförs det i motionen.
Vänsterpartiet anför liknande skäl i sin motion A37 (yrkande 9). En lagstiftning av denna ytterst integritetskänsliga art måste enligt motionen vara mer preciserad och innehålla rättssäkerhetsgarantier.
Utskottet
Utskottet kan konstatera att det inte föreligger någon oenighet om att statliga och kommunala arbetsgivare måste ges rätt att i förhållande till vissa kategorier arbetstagare beordra hälsoundersökningar. Socialdemokraterna anser emellertid att den speciallagstiftning som finns i dag är tillräcklig, medan Vänsterpartiet mera inriktar sig på utformningen av lagförslaget, som man anser bör preciseras och innehålla rättssäkerhetsgarantier.
Utskottet ansluter sig till regeringen i fråga om bestämningen av den krets av anställda som har sådana arbetsuppgifter att periodiska läkarundersökningar kan vara befogade. Det är alltså arbete där brister i hälsotillståndet kan medföra risker av det slag som anges i 30 § första stycket. En heltäckande reglering i speciallagstiftning avseende sådana arbeten saknas i dag, vilket framgår av LOA-utredningens delbetänkande (SOU 1991:29) Periodiska hälsoundersökningar. Utskottet delar således inte Socialdemokraternas uppfattning att den reglering som finns är tillräcklig. Utskottet anser dessutom att det är värdefullt med en reglering som i mera allmänna termer uttrycker vilka slag av arbetsuppgifter det kan vara fråga om, på sätt som skett i 30 § lagförslaget.
Utskottet kan inte heller ansluta sig till kritiken mot lagregelns utformning. Det låter sig knappast göra att direkt i lagen räkna upp de kategorier arbetstagare som skall kunna beordras till periodisk hälsoundersökning. Därför bör kretsen preciseras genom kollektivavtal eller i regeringsföreskrifter. På det sättet kan dessutom anpassningar ske successivt med hänsyn till den tekniska utvecklingen m.m. Utskottet ser inte detta som en rätt för avtalsparterna eller för regeringen att avgöra vilka arbetstagare som skall genomgå läkarundersökning, som saken beskrivs i Vänsterpartiets motion, utan som en rätt för dem att med utgångspunkt i 30 § första stycket precisera vilka arbetstagare som har sådana arbetsuppgifter som kan medföra risker av det angivna slaget. Om ett kollektivavtal eller en förordning går utöver de i paragrafen angivna kriterierna, skulle en med stöd av avtalet eller förordningen påtvingad periodisk läkarundersökning kunna bedömas som rättsstridig.
Utskottet vill därutöver instämma med LOA-utredningen och regeringen att regler av detta slag måste tillämpas med urskillning och återhållsamhet och med respekt för den enskildes integritet. Varje undersökning måste begränsas i görligaste mån och sådana hälsofunktioner som inte påverkar arbetet skall givetvis lämnas åt sidan.
Med anledning av vad som i propositionen på s. 116 sägs om konsekvenserna av en vägran att genomgå en periodisk hälsoundersökning vill utskottet för sin del framhålla att arbetsledningen innan det blir tal om ändrade arbetsuppgifter, omplacering och disciplinära åtgärder etc. måste försöka tala arbetstagaren till rätta och förklara bakgrunden till hälsoundersökningen. Även de tänkbara följderna av en vägran måste klargöras.
Utskottet ansluter sig med det anförda till propositionen i denna del och avstyrker motionerna A37 och A38 i motsvarande delar.
Statens ansvarsnämnd
Propositionen
Inledningsvis har nämnts att den ändringen föreslås i fråga om Statens ansvarsnämnd att nämndens behörighet inskränks till att avse arbetstagare som anställs av regeringen. Enligt nuvarande lag är Ansvarsnämnden beslutande organ i fråga om disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning för en något vidare personkrets.
Med anledning av att en remissinstans satt Ansvarsnämndens fortsatta existens i fråga framhålls i propositionen att det fortfarande är viktigt när det gäller de högre cheferna att det finns en utomstående, domstolsliknande instans som prövar dessa grannlaga frågor. Erfarenheten visar enligt propositionen att det annars finns en stor risk för att kritik från delar av allmänheten kan komma att riktas mot en ordning som innebär att dessa frågor avgörs av kolleger till cheferna.
Motioner
I Ny demokratis motion 1993/94:Ju810 yrkande 38 av Ian Wachtmeister m.fl. förordas att Statens ansvarsnämnd avskaffas. Motsvarande yrkande framställs av Ny demokrati i den under förra årets allmänna motionstid väckta motion 1992/93:Ju640 (yrkande 2) liksom i motion 1992/93:A605 av Lars Andersson (-).
Som stöd för sitt krav på avskaffande av Ansvarsnämnden anför Ny demokrati att nämnden i allt väsentligt är partssammansatt med politiska förtecken. En opartisk och tillförlitlig bedömning förutsätter att nämnden avskaffas och att prövningen sker i allmän domstol, efter åtal av allmän åklagare. Liknande synpunkter framförs i Lars Anderssons motion.
Utskottet
Utskottet vill med anledning av de nu berörda motionerna framhålla att prövning i Ansvarsnämnden inte bör ses som ett alternativ till domstolsprövning. Nämndens funktion är i stället att träda i arbetsgivarens ställe vid särskilt ingripande beslut som riktas mot högre befattningshavare. Ansvarsnämndens beslut kan sedan överklagas till domstol, på motsvarande sätt som om beslutet fattats av anställningsmyndigheten. Ordningen kan sägas ha tillkommit för att garantera just det som motionärerna efterlyser, nämligen opartiskhet och tillförlitlighet. Utskottet vill med anledning av motionen också påpeka, att frågor om eventuellt åtal prövas av allmän åklagare. Om arbetstagaren har begått brott i anställningen är Ansvarsnämnden skyldig att anmäla brottet till åtal, såvida det inte är fråga om en mindre allvarlig förseelse.
Utskottet kan således inte ansluta sig till de nu behandlade motionerna, som bör avslås av riksdagen.
Tillämpningen av föreskrifter i andra författningar än lagar
Propositionen
I 42 § LOA-förslaget regleras hur lagen förhåller sig till vissa andra författningar. I paragrafens tredje stycke anges att för arbetstagare som avses i 1 § -- dvs. de arbetstagare som generellt omfattas av lagen -- skall också föreskrifter i andra författningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker från LAS. Stycket motsvaras i sak av 2 kap. 6 § i nuvarande LOA. Som exempel på författningar som avses i detta stycke av paragrafen anges i propositionen den nuvarande tidsbegränsningsförordningen (1991:1750).
Motion
Vänsterpartiet konstaterar i sin motion A37 (yrkande 1) att 42 § tredje stycket i LOA-förslaget betyder att den statlige arbetsgivaren också i fortsättningen ensidigt kan meddela regler om avvikelser från LAS till skillnad från vad som gäller på den övriga arbetsmarknaden. Detta ställer staten i en omotiverat gynnad position gentemot facket och de anställda. Balansen mellan parterna går därmed förlorad, sägs det i motionen.
Utskottet
En motsvarighet till den i motionen avsedda regeln fanns i 2 § i 1974 års lag om anställningsskydd. Regeln ger lagstöd för regeringens kompetens att förordningsvägen meddela föreskrifter som avviker från lagen. I samband med antagandet av 1982 års anställningsskyddslag (LAS) fördes regeln över till 2 kap. 6 § LOA, eftersom det ansågs att sådant lagstöd bör få sin plats i den specialreglering som finns för olika områden (prop. 1981/82:90 s. 18 f.). Till skillnad från den övergångsbestämmelse som berörs nedan är den nu ifrågavarande regeln inte generell. Den avser bara föreskrifter som avviker från LAS.
Teoretiskt är det i och för sig riktigt som motionen beskriver det att staten om förhandlingsvägen inte är framkomlig skulle kunna besluta om avvikelser från LAS. Enligt utskottets mening skall bestämmelsen emellertid inte ses på detta sätt. Avsikten är inte att regeringen med utnyttjande av lagregeln i framtiden skall förordningsreglera avtalsbara anställningsskyddsfrågor, utan i stället att regeln skall ge den lagliga grunden för att tills vidare behålla t.ex. tidsbegränsningsförordningen. Strävan är att på detta område, liksom på andra avtalsbara områden, i görligaste mån träffa kollektivavtal om eventuella avvikelser från lagen.
Med hänvisning till det anförda avstyrks det nu behandlade motionsyrkandet.
Övergångsbestämmelsen om fortsatt författningsreglering
Propositionen
Som nämnts ovan föreslås i en övergångsbestämmelse att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer tills vidare i författning får meddela föreskrifter i fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare som omfattas av lagen även om villkoret kan regleras i avtal, detta dock bara om föreskrifterna inte strider mot kollektivavtal. I propositionen konstateras att det fortfarande finns författningar som reglerar frågor som hör till det avtalsbara området. Som exempel nämns tjänstledighetsförordningen (1984:111) samt en del av föreskrifterna i anställningsförordningen (1965:601). Enligt propositionen bör den nu angivna övergångsbestämmelsen finnas kvar i avvaktan på regler i kollektivavtal.
Motion
Socialdemokraterna yrkar i motion A38 (yrkande 2) avslag på denna övergångsbestämmelse. Regeln innebär enligt motionen att staten som arbetsgivare även fortsättningsvis förbehåller sig en rätt som ingen annan arbetsgivare på arbetsmarknaden har, nämligen att själv besluta om anpassningar av den arbetsrättsliga lagstiftningen samt att ensidigt utfärda föreskrifter om villkor som normalt regleras i kollektivavtal. Mot bakgrund bl.a. av syftet med reformen saknas det enligt motionen skäl för att staten skall ha en exklusiv rätt av detta slag. Möjligheten att med helt nya författningar reglera områden som annars normalt regleras i kollektivavtal skapar inte det önskvärda jämlika förhållandet mellan avtalsparterna.
Utskottet
En motsvarighet till den nu ifrågavarande regleringen i punkt 4 i övergångsbestämmelserna till LOA finns även i övergångsbestämmelserna till den nu gällande lagen (punkt 6). Regleringen kompletteras med en bestämmelse (punkt 5 i förslaget, punkt 7 i nuvarande lag) att föreskrift, dock inte sådan som beslutats med eller av riksdagen, som meddelats om anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare som omfattas av den nya lagen upphör att gälla i den mån villkoret regleras genom kollektivavtal. Bakgrunden till bestämmelsen är det förhållandet att det fortfarande finns författningar som reglerar frågor som hör till det avtalsbara området. Enligt utskottets mening bör regeln inte ses som ett förbehåll för staten, vilket framgår av den kompletterande bestämmelsen. Det är i stället fråga om möjlighet till reglering för att undvika störningar i myndigheternas funktioner i avvaktan på kollektivavtal (jfr prop. 1975/76:105 bil. 2, s. 159). Enligt utskottets mening bör strävan vara, liksom när det gäller förordningsreglerade avvikelser från LAS, att i görligaste mån ersätta de ifrågavarande författningarna med avtalsreglering. Detta förutsätter dock en gemensam partsvilja.
I detta sammanhang bör nämnas att regeringen, enligt vad utskottet erfarit, inom kort kommer att ge Statens arbetsgivarverk i uppdrag att inleda förhandlingar med berörda arbetstagarorganisationer i syfte att träffa kollektivavtal om utrikes resor.
Det nyss angivna undantaget för författning som har beslutats av eller med riksdagen skall ses mot bakgrund av 11 kap. 10 § regeringsformen som innebär att grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än som berörs i regeringsformen meddelas i lag.
Av det anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom Socialdemokraternas avslagsyrkande på propositionen i denna del.
Övriga förslag
Skriftlighetskrav
Som angivits ovan behålls kravet på skriftlighet för att en uppsägning m.m. skall vara giltig. Sådant skriftlighetskrav uppställs också i fråga om skiljande från provanställning. Något motsvarande krav har i lagförslaget inte angetts i fråga om avskedande. Även en sådan rättshandling bör enligt utskottets mening förutsätta skriftlig form för sin giltighet. Detta innebär att tillägg skall göras till 9 § förslaget om lag om offentlig anställning och till 7 § förslaget till lag om fullmaktsanställning. Lagförslag i enlighet med detta läggs fram i utskottets hemställan.
JO:s och JK:s roller
Utskottet har tidigare kort redovisat propositionens förslag om att de särskilda reglerna i LOA om avskedande slopas. Detta innebär att LAS regler, däribland rätten till skadestånd, blir tillämpliga. I 40 § LOA och 21 § fullmaktsanställningslagen föreslås en särskild talefrist när Riksdagens ombudsmän (JO) eller Justitiekanslern (JK) för talan om ändring av ett beslut om disciplinansvar eller avskedande enligt LAS.
Enligt JO:s och JK:s resp. instruktioner har dessa vissa befogenheter att ingripa i disciplinförfaranden m.m. Enligt 6 § fjärde resp. andra stycket resp. instruktion får JO resp. JK göra anmälan till myndigheten om att han finner det påkallat att en befattningshavare avskedas eller avstängs från sin tjänst. Om en myndighet har meddelat beslut mot en befattningshavare i ärende om tillämpningen av särskilda bestämmelser för (offentliga) tjänstemän i lag eller annan författning om bl.a. avskedande får JO/JK enligt 7 § första stycket föra talan om ändring i beslutet. Om befattningshavaren sökt ändring i ett sådant beslut, och om detta beslut tillkommit efter anmälan av JO/JK, har denne s.k. exklusiv saklegitimation att som befattningshavarens motpart företräda det allmänna i tvisten. Detsamma gäller om det är JO/JK som sökt ändring i beslutet. (Jfr AD:s beslut 146/93).
I och med att avskedandeinstitutet för offentliga tjänstemän slopas kommer det inte längre att finnas några sådana särskilda bestämmelser om avskedande för dem i det hänseende som avses i instruktionerna. Vidare kan med LAS-regleringen en tvist om avskedande innehålla andra moment än tidigare bl.a. genom att man i allmänhet kan räkna med skadeståndskrav från den arbetstagare som anser avskedandet felaktigt. Enligt nuvarande reglering kan det, som nämnts tidigare, förekomma skadestånd bara vid formella fel.
Någon närmare belysning av vad slopandet av det särskilda avskedandeinstitutet kan komma att betyda för JO:s och JK:s funktioner i dessa sammanhang finns inte i propositionen.
Enligt utskottets mening bör man därför inte nu genomföra en ordning som medger rätt för JO och JK att väcka talan om ändring av avskedandebeslut enligt LAS. Utskottet förutsätter att regeringen skyndsamt överväger frågan bl.a. mot den nu angivna bakgrunden och därefter återkommer till riksdagen med förslag.
Det anförda innebär att regeringens förslag till 40 § lagen om offentlig anställning och 21 § lagen om fullmaktsanställning bör få en något annan lydelse. Förslag om detta läggs fram i utskottets hemställan.
Konsekvensändringar, lagförslagen i övrigt
I propositionen läggs som nämnts tidigare fram ett antal lagförslag som avser konsekvensändringar. Några ändringar i sak avses inte enligt vad som anges i propositionen (s. 146).
Ett av dessa förslag avser ändring i lagen med instruktion för riksdagens förvaltningskontor. Instruktionens 12 § punkt 5 anger förvaltningsstyrelsens behörighet att besluta om anställning av vissa kategorier arbetstagare. Utskottet kan konstatera att den föreslagna ändringen innebär att den ifrågavarande kretsen av arbetstagare anges på ett något annat sätt än tidigare.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat från riksdagens förvaltningskontor är denna förändring avsedd.
Utskottet har ingen erinran mot propositionen i denna del.
I propositionen läggs fram ett förslag om ändring i sekretesslagen. Förslaget avser bl.a. lagens 9 kap. 20 §. Riksdagen har med anledning av prop. 1993/94:101 nyligen beslutat om en annan ändring av samma paragraf (AU9, rskr. 182), vilken lagändring ännu inte promulgerats. I syfte att samordna det i förevarande proposition framlagda förslaget med den tidigare antagna ändringen läggs i utskottets hemställan fram ett förslag till lydelse av 9 kap. 20 § sekretesslagen, betecknat som "Utskottets förslag".
Utskottet ansluter sig till lagförslagen i övrigt.
Övriga frågor
I en motion väckt under förra årets allmänna motionstid, 1992/93:A601 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s), begärs ett tillkännagivande om att försöksvis använda sociala bokslut inom statlig förvaltning. Motionärerna framhåller den möjlighet till effektivisering som kan sammanfattas i begreppet vardagsrationalisering, dvs. vardagligt präglade beslut om resursanvändningen i myndigheter och verk. Genom s.k. personalpolitiska bokslut kan man spegla de anställdas subjektiva uppfattningar om organisation, ledning, arbetsuppgifter, resursanvändning, effekter i samhället, kompetens för uppgiften m.m. genom regelbundna enkäter. Därigenom skapas en gemensam bild av verkligheten inom myndigheten som sedan kan bilda underlag för bättre arbetsklimat och högre effektivitet, sägs det i motionen.
Utskottet kan för sin del väl tänka sig att en modell med "sociala bokslut" av det slag som motionärerna föreslår i många fall kan bidra till ett bättre arbetsklimat, underlätta förändringsprocesser och effektivisera verksamheten inom den statliga förvaltningen. Utskottet anser emellertid att försöksverksamheter av detta slag kan komma till stånd utan något initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.
Elver Jonsson (fp) begär i motion 1993/94:A601 en komplettering av tjänstledighetsförordningen. På grund av den europeiska integrationen kommer allt fler svenskar att arbeta inom europeiska organ. Det är därför viktigt att tjänstledighet kan beviljas även för sådana syften, anser motionären.
Utskottet anser för sin del att tjänstledighet för det av motionären angivna ändamålet många gånger kan framstå som angeläget inte bara från arbetstagarens synpunkt. Frågan är av det slag att den kan regleras kollektivavtalsvägen. Enligt vad utskottet anfört ovan bör strävan vara att i möjligaste mån ersätta de nu gällande förordningarna på det avtalsbara området med kollektivavtal. Utskottet vill inte föregripa vad sådana förhandlingar kan resultera i och avstyrker därför motionen.
Slutligen förordar Jan Backman och Per Stenmarck (m) i motion 1993/94:A712 att vissa arbetsrättsliga mål överförs till allmän domstol. Det vore enligt motionärerna till gagn för rättssäkerheten om alla mål som rör enskildas förhållanden på arbetsplatserna prövades i allmän domstol. Arbetsdomstolen skulle därigenom återfå sin urspungliga roll att tolka kollektivavtal.
Utskottet har senast i betänkande 1992/93:AU8 tagit ställning till och avstyrkt ett liknande yrkande. Det framgår av betänkandet att arbetsmarknadens parter uttalat ett starkt stöd för att inte vidta ytterligare förändringar av reglerna om rättegången i arbetstvister. Utskottet, liksom regeringen, ansåg att någon ändring av rättegångsordningen för arbetstvister inte bör genomföras utan stöd av båda partssidorna. Eftersom någon ändrad inställning, såvitt utskottet har sig bekant, inte har framkommit avstyrks även det nu behandlade yrkandet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande befordringsgrunder m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A39 och 1993/94:Fi307 yrkande 2,
res. 1 (nyd)
2. beträffande information om lediga anställningar att riksdagen avslår motion 1993/94:A37 yrkande 2,
men. (v) - delvis
3. beträffande bisysslor att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 3 och 1993/94:A602,
res. 2 (nyd)
4. beträffande tillämpningen av 39 § LAS att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 6 och 1993/94:A38 yrkande 1,
res. 3 (s)
5. beträffande disciplinansvar att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 4 och 1993/94:A38 yrkande 3,
res. 4 (s)
6. beträffande åtalsanmälan att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med avslag på motion 1993/94:A37 yrkande 5 antar 22 § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,
men. (v) - delvis
7. beträffande ogiltigförklaring på grund av felaktig turordning att riksdagen avslår motion 1993/94:A37 yrkande 7,
men. (v) - delvis
8. beträffande återanställningsrätten att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 8 och 1993/94:A38 yrkande 4,
res. 5 (s)
9. beträffande periodiska hälsoundersökningar att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med avslag på motionerna 1993/94:A37 yrkande 9 och 1993/94:A38 yrkande 5 antar 30 § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,
res. 6 (s)
10. beträffande Ansvarsnämnden att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A605, 1992/93:Ju640 yrkande 2 och 1993/94:Ju810 yrkande 38,
res. 7 (nyd)
11. beträffande andra författningars tillämplighet att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med avslag på motion 1993/94:A37 yrkande 1 antar 42 § tredje stycket i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,
res. 8 (s)
12. beträffande författningsreglering övergångsvis att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med avslag på motion 1993/94:A38 yrkande 2 antar punkt 4 i övergångsbestämmelserna till det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,
res. 9 (s)
13. beträffande skriftlighetskrav
att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande del antar de genom propositionen framlagda förslagen till
9 § lag om offentlig anställning med den ändringen att paragrafen tillförs ett andra stycke med följande lydelse: "Även ett avskedande skall vara skriftligt för att vara giltigt",
7 § lag om fullmaktsanställning med den ändringen att paragrafen tillförs ett andra stycke med följande lydelse:
"Ett avskedande skall vara skriftligt för att vara giltigt.",
14. beträffande JO:s och JK:s roller att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande delar
dels antar de genom propositionen framlagda förslagen till
40 § lag om offentlig anställning med den ändringen att orden "eller avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd" utgår,
21 § lag om fullmaktsanställning med den ändringen att orden "om avskedande eller" utgår,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande ändring i 9 kap. 20 § sekretesslagen att riksdagen med anledning av propositionen antar följande förslag till lag om ändring i lagen (1994:000) om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1994:000) om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 § sekretesslagen skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag beslut (rskr. 1993/94:182)
9 kap. 20 §
Sekretess gäller hos Sekretess gäller hos domstol i mål om domstol i mål om tillämpningen av lagen tillämpningen av lagen (1982:80) om (1982:80) om anställningsskydd, lagen anställningsskydd, lagen (1976:580) om (1976:580) om medbestämmande i medbestämmande i arbetslivet, 7, 8, 11 och 13 arbetslivet, 31--33 §§ kap. lagen (1976:600) om lagen (1994:000) om offentlig offentlig anställning, anställning, 4--11 §§ 15--20 och 22--28 §§ lagen (1994:000) om jämställdhetslagen fullmaktsanställning, (1991:433) och 8, 9 och 11--15 15--20 och 22--28 §§ §§ lagen (0000:000) mot jämställdhetslagen etnisk diskriminering samt i (1991:433) och 8, 9 och 11--15 mål om kollektivavtal §§ lagen (0000:000) mot för uppgift om enskilds etnisk diskriminering samt i personliga eller ekonomiska mål om kollektivavtal förhållanden, om det kan för uppgift om enskilds antas att den enskilde eller personliga eller ekonomiska någon honom förhållanden, om det kan närstående lider antas att den enskilde eller avsevärd skada eller någon honom betydande men om uppgiften närstående lider röjs. avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.,
16. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande delar antar de genom propositionen framlagda lagförslagen i den mån de inte omfattas av vad utskottet hemställt under 1--15 ovan,
17. beträffande sociala bokslut att riksdagen avslår motion 1992/93:A601,
18. beträffande tjänstledighet för Europaarbete att riksdagen avslår motion 1993/94:A601,
19. beträffande arbetsrättsliga mål att riksdagen avslår motion 1993/94:A712.
res. 10 (m)
Stockholm den 24 mars 1994
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Georg Andersson (s), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Bengt-Ola Ryttar (s) och Ingrid Skeppstedt (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Befordringsgrunder m.m. (mom. 1)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med motionärerna i att det finns vissa grundläggande fel vid anställningar inom den statliga sektorn. Alltför ofta tillsätts tjänster utan att man jämför löneanspråken mellan den som är tilltänkt för arbetet och andra sökande. Inte heller frågar man sig vilken lön andra personer skulle acceptera om de bara fick en chans att konkurrera om arbetet. På detta sätts drivs lönerna upp på en onödigt hög nivå. Om man tillämpade ett öppnare tillsättningsförfarande och lade större vikt vid de sökandes lönekrav skulle den offentliga sektorns lönekostnader kunna sänkas avsevärt, utan att detta behövde gå ut över effektiviteten och kvaliteten i den offentliga verksamheten. Tvärtom skulle medborgarna kunna få en bättre service till lägre kostnader. Det skulle dessutom innebära att vissa grupper som idag har svårigheter på arbetsmarknaden får lättare att hävda sig.
Utskottet anser också att mycket skulle kunna vara vunnet om man då ett arbete blir ledigt mera kritiskt ifrågasatte om nyanställning verkligen är nödvändig. Vid en sådan granskning skulle det säkerligen många gånger visa sig att arbetsuppgifterna kan effektiviseras, rationaliseras eller helt tas bort. Sådan kritisk omprövning borde också, såsom föreslås i motion A39, ske mera kontinuerligt.
Det anförda innebär att motionerna A39 och Fi307 i motsvarande del får anses tillgodosedda.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande befordringsgrunder m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A39 och 1993/94:Fi307 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Bisysslor (mom. 3)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det med hänsyn till de särskilda krav på objektivitet och integritet som gäller för de offentligt anställda viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera med statliga. De exempel på bisysslor som nämns i de båda motionerna A37 och A602 visar med tydlighet att en skärpning av nuvarande regler är påkallad. En utredning med uppdrag att se över reglerna i LOA och komma med förslag om ytterligare restriktioner bör därför skyndsamt komma till stånd.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A37 och A602 i nu berörda delar bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande bisysslor att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A37 yrkande 3 och 1993/94:A602 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Tillämpningen av 39 § LAS (mom. 4)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Utskottet saknar" och slutar med "berörda motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Konsekvenserna av förslaget att göra 39 § LAS tillämplig på det statliga området har inte analyserats i förarbetena, vilket hade varit önskvärt.
Utskottet ifrågasätter liksom Socialdemokraterna i sin motion A38 hur en möjlighet för en statlig arbetsgivare att inte respektera en domstols dom kan stå i överensstämmelse med regeringsformens grundläggande bestämmelser om normmässighet i förvaltningen.
Som framhålls i motionen finns det med den föreslagna nyordningen en risk att anställda som utnyttjat sin grundlagsfästa yttrandefrihet förlorar sin anställning. Arbetsgivaren kan göra sig av med arbetstagaren genom att förklara att han oavsett domstols dom inte ämnar återta den anställde.
Till detta kommer att den från årsskiftet genomförda uppmjukningen av den s.k. månadsregeln i LAS generellt sett minskat behovet av en regel som gör det möjligt att upplösa anställningsförhållandet.
På anförda grunder anser utskottet, med tillstyrkan av motion A38 i motsvarande del, att förslaget till ny LOA bör tillföras en regel av innebörd att 39 § LAS inte är tillämplig i fråga om arbetstagare som omfattas av LOA. Förslag om detta läggs fram i utskottets hemställan. Utskottets ställningstagande innebär att motion A37 får anses tillgodosedd i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande tillämpningen av 39 § LAS att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A38 yrkande 1 och med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 6 beslutar att 42 § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning skall tillföras ett nytt stycke av följande lydelse:
"Föreskrifterna i 39 § lagen (1982:80) om anställningsskydd, att arbetsgivare skall ha rätt att vägra rätta sig efter en dom, varigenom en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande eller har förklarat att en tidsbegränsad anställning skall gälla tills vidare, skall inte tillämpas för arbetstagare för vilken föreskrifter enligt denna lag gäller.",
4. Disciplinansvar (mom. 5)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Som utskottet" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
Ett beslut om disciplinpåföljd innebär vanligen, som framhålls i Socialdemokraternas motion A38, en mycket stark påfrestning för den berörde arbetstagaren. Om disciplinansvaret är kollektivavtalsreglerat kan arbetsgivaren bli skadeståndsskyldig om han ålägger arbetstagaren en felaktig disciplinpåföljd.
Regeringen har i propositionen inte lagt fram någon bärande motivering till att en felaktig disciplinpåföljd inte skall kunna föranleda skadeståndsansvar. Till det kommer att den allmänna ambitionen ju är att åstadkomma så likartade regler som möjligt mellan arbetsmarknadens sektorer. Därför bör en rätt till skadestånd vid s.k. materiella fel införas i lagen. Förslag om detta läggs fram i utskottets hemställan.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A38 i motsvarande del. Motion A37, även den i motsvarande del, får anses tillgodosedd med ställningstagandet.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande disciplinansvar att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A38 yrkande 3 och med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 4 beslutar att i 20 § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning orden "bryter mot 17--19 §§" ersätts med "bryter mot 14--19 §§",
5. Återanställningsrätten (mom. 8)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser inte att det finns skäl att behålla den särreglering som innebär att en förbigången återanställningsberättigad på den statliga sektorn inte kan få skadestånd. Som framhålls i Socialdemokraternas motion A38 skulle en reglering liknande den på jämställdhetsområdet vara möjlig. I ett skadeståndsmål är rättssäkerheten större genom det muntliga förfarandet och möjligheten att förebringa bevisning.
I enlighet med Socialdemokraternas förslag anser utskottet att lagen om rättegången i arbetstvister bör kompletteras med en regel som gör en domstol i arbetstvist behörig att i mål om företrädesrätt till ny anställning vid tillsättning av tjänst på det statliga området avgöra frågan om skadestånd för brott mot LAS. Regeringen bör snarast återkomma med lagförslag i enlighet med detta.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A38 i den berörda delen. Även motion A37 får därmed anses tillgodosedd i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande återanställningsrätten att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 8 och 1993/94:A38 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Periodiska hälsoundersökningar (mom. 9)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Utskottet kan konstatera" och på s. 20 slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
För utskottet står det klart att periodiska läkarundersökningar är befogade för vissa grupper anställda -- personal i s.k. säkerhetstjänst. I de fallen får en inskränkning av skyddet i regeringsformen anses både skälig och berättigad. Som framhålls i Socialdemokraternas motion A38 finns redan den erforderliga speciallagstiftningen för dessa kategorier. Några nackdelar med den nuvarande ordningen redovisas inte.
För utskottet förefaller därför den nu föreslagna mycket ingripande lagstiftningen inte motiverad. Den öppnar möjlighet att använda läkarundersökning, även sådan som rör den psykiska hälsan, i ovidkommande syften. Dessutom innebär den att riksdagen delegerar till regeringen eller kollektivavtalsparterna att utforma den närmare regleringen av hur den tvångsvisa läkarundersökningen skall genomföras och i vilka fall den får ske.
Sammanfattningsvis är det utskottets mening att regleringen inte är nödvändig för att uppnå syftet med bestämmelsen. Regeringens förslag bör därför avslås av riksdagen.
Utskottets ståndpunkt innebär att motionerna A38 (s) och A37 (v) tillstyrks i motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande periodiska hälsoundersökningar att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:A37 yrkande 9 och 1993/94:A38 yrkande 5 avslår 30 § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,
7. Ansvarsnämnden (mom. 10)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna att Statens ansvarsnämnd bör avskaffas. Det är principiellt felaktigt att politiskt tillsatta ledamöter fattar beslut i myndighetens ställe. Enligt utskottets mening bör en utredning snarast tillsättas för att utarbeta förslag till hur frågor om disciplinansvar, avskedande m.m. lämpligen bör hanteras i fråga om de högsta statstjänstemännen.
Det anförda innebär att motionerna 1992/93:A605, 1992/93:Ju649 och 1993/94:Ju810 får anses tillgodosedda, i förekommande fall i motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande Ansvarsnämnden att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A605, 1992/93:Ju640 yrkande 2 och 1993/94:Ju810 yrkande 38 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Andra författningars tillämplighet (mom. 11)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Teoretiskt är" och slutar med "behandlade motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Den övergripande ambitionen bakom ändringen av lagstiftningen för statsanställda är att så långt som möjligt skapa likartade förhållanden mellan anställda på det statliga området och andra anställda. Som framhålls i motion A37 innebär den föreslagna regeln i 42 § tredje stycket att staten, om förhandlingsvägen inte är framkomlig, ensidigt kan besluta om eller behålla regler som innebär avvikelser från LAS t.ex. när det gäller möjligheten att tidsbegränsa anställningar. En sådan ordning är inte befogad enligt utskottets mening. Propositionen i denna del bör därför avslås av riksdagen.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A37 i den berörda delen.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande andra författningars tillämplighet att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A37 yrkande 1 avslår 42 § tredje stycket i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,
9. Författningsreglering övergångsvis (mom. 12)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "En motsvarighet" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Den övergripande ambitionen bakom ändringen av lagstiftningen för statsanställda är att så långt som möjligt skapa likartade förhållanden mellan anställda på det statliga området och andra anställda. Punkt 4 i övergångsbestämmelserna innebär liksom regeln i 42 § tredje stycket att staten som arbetsgivare ges favörer som inte tillkommer arbetsgivare på andra delar av arbetsmarknaden. Om kollektivavtalsvägen inte är framkomlig kan nämligen staten ensidigt reglera frågor som hör till det avtalsbara området. Enligt utskottets mening finns inget motiv för att behålla denna särreglering för staten. Den nu ifrågavarande övergångsbestämmelsen bör därför avslås.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A38 i nu berörd del.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande författningsreglering övergångsvis att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A38 yrkande 2 dels avslår punkt 4 i övergångsbestämmelserna till det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,
dels beslutar att punkterna 5 och 6 i övergångsbestämmelserna i stället skall betecknas 4 och 5,
10. Arbetsrättsliga mål (mom. 19)
Charlotte Cederschiöld, Kent Olsson och Patrik Norinder (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Utskottet har" och slutar med "behandlade yrkandet" bort ha följande lydelse:
Rättsskipningen lyder under de grundläggande principer för statsskicket som kommer till uttryck i regeringsformens inledande kapitel. Rättsskipningen kan sägas vara ett hjälpmedel för förverkligandet av det demokratiska styrelseskicket. Ett korporativt statsskick är främmande för grundlagen. Enligt utskottets mening borde det också vara en främmande tanke att låta organisationerna representeras i domstol, låt vara att dessa s.k. intresseledamöter formellt inte är företrädare för ett partsintresse utan är att betrakta som meddomare. Deras deltagande i dömandet brukar motiveras bl.a. med att rättsskipningen lättare skall omfattas av parternas förtroende. Det är enligt utskottets mening befogat att ifrågasätta om detta intresse av acceptans hos parterna är förenligt med regeringsformens krav på normmässighet i dömandet.
Det är ofrånkomligt att intresseledamöterna emellanåt -- av i och för sig naturliga skäl -- måste antas solidarisera sig med det syfte som organisationen verkar för. Situationen kan dessutom i vissa fall vara sådan att alla intresseledamöterna har ett gemensamt intresse som står i strid med den enskilda partens.
Utskottet anser därför att det finns skäl att överväga formerna för ett överförande av arbetsrättsliga mål från AD. Med motionärernas förslag att föra över mål som rör enskildas förhållanden på arbetsplatsen återges domstolen sin ursprungliga roll, nämligen att tolka kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. I dessa fall har domstolen mer en skiljenämndsliknande funktion.
Vad utskottet anfört med anledning av den nu behandlade motionen A712 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande arbetsrättsliga mål att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A712 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Jag instämmer i den av nyd-ledamoten avgivna reservationen 2 samt i de av Socialdemokraterna avgivna reservationerna 3, 4, 5, 6, 8 och 9.
Vidare instämmer jag i vad som anförts i Vänsterpartiets motion A37 om de negativa effekter som kan bli följden av förslaget att slopa de särskilda bestämmelserna på det statliga området om information om lediga anställningar. Förslaget öppnar vägen för allsköns mygel i samband med personalrekrytering, och det leder till att arbetssökande utan kontaktnät hos myndigheterna får svårare att hävda sig.
Liksom Vänsterpartiet anser jag att regeln om åtalsanmälan inte bör ändras såsom föreslagits i propositionen. Det är ofta omöjligt att bedöma om en påföljd i ett konkret fall kommer att bli fängelse. Skyldigheten att anmäla brott till åtal bör i stället knyta an till straffskalan för brottet. Med regeringsförslaget ges dessutom en felaktig signal till myndigheterna.
En annan stor nackdel med förslaget till ny lag om offentlig anställning är att man tar bort möjligheten till ogiltigförklaring på grund av felaktig turordning. Som framförs i Vänsterpartiets motion borde i stället reglerna i LAS ändras så att det blev möjligt att på hela arbetsmarknaden ogiltigförklara en uppsägning på grund av turordningsbrott.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2, 6 och 7 borde ha hemställt:
2. beträffande information om lediga anställningar att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
6. beträffande åtalsanmälan att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A37 yrkande 5 och med avslag på propositionen i motsvarande del beslutar att 22 § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning skall ha följande lydelse:
"Arbetstagare, som är skäligen misstänkt för sådant i tjänsteutövningen begånget brott som avses i 20 kap. 1--3 §§ brottsbalken eller annat brott varigenom han har satt åliggande i tjänsteutövningen åsido, skall anmälas till åtal, om för brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning anta att talan om enskilt anspråk kommer att föras.",
7. beträffande ogiltigförklaring på grund av felaktig turordning
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 7 beslutar att 12 § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig anställning skall tillföras ett andra stycke med följande lydelse:
"Uppsägning, som strider mot bestämmelse om turordning, skall på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig. Vid tvist om giltigheten av uppsägning enligt första stycket tillämpas 34 § andra och tredje styckena, 37 §, 40 § första och tredje styckena samt 42 § lagen om anställningsskydd. I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 40 § första och tredje styckena lagen om anställningsskydd tillämpas 2 § tredje stycket samma lag.",
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 2 Motionerna 3 Utskottet 5 Inledning 5 Propositionen i huvuddrag 6 Befordringsgrunder, anställningsformer m.m. på det statliga området 8 Information om lediga anställningar 9 Bisysslor 11 Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS 12 Disciplinansvar 14 Skyldigheten att anmäla brott till åtal 15 Ogiltigförklaring av uppsägning vid turordningsbrott 16 Återanställning 17 Periodiska hälsoundersökningar 18 Statens ansvarsnämnd 20 Tillämpningen av föreskrifter i andra författningar än lagar 21 Övergångsbestämmelsen om fortsatt författningsreglering 22 Övriga förslag 23 Skriftlighetskrav 23 JO:s och JK:s roller 24 Konsekvensändringar, lagförslagen i övrigt 24 Övriga frågor 25 Hemställan 26 Reservationer 30 1. Befordringsgrunder m.m. (mom. 1), (nyd) 30 2. Bisysslor (mom. 3), (nyd) 30 3. Tillämpningen av 39 § LAS (mom. 4), (s) 31 4. Disciplinansvar (mom. 5), (s) 32 5. Återanställningsrätten (mom. 8), (s) 32 6. Periodiska hälsoundersökningar (mom. 9), (s) 33 7. Ansvarsnämnden (mom. 10), (nyd) 33 8. Andra författningars tillämplighet (mom. 11), (s) 34 9. Författningsreglering övergångsvis (mom. 12), (s) 34 10. Arbetsrättsliga mål (mom. 19), (m) 35 Meningsyttring av suppleant (mom. 2, 6, 7,) 36 Bilaga, propositionens lagförslag38