Anf. 1 Cecilia Dalman Eek (S)
Herr talman! Sverige står inför en lärarkris. Detta är de flesta överens om. I en skola där bristerna i likvärdighet är alarmerande och där resultaten rasar är det viktigare än någonsin att satsa på lärarna. Därför har vi socialdemokrater förespråkat och startat upp en nationell samling för läraryrket, ett brett arbete för att stärka professionaliteten och yrkets status.
I dag, herr talman, debatterar vi lärarlegitimationerna, en reform som kom till efter ett utredningsinitiativ av den senaste socialdemokratiska regeringen och som då kallades auktorisation. Syftet är just att professionalisera läraryrket och säkra att alla elever möter kompetenta lärare.
Jag yrkar bifall till vår reservation nr 1.
Herr talman! Lärarlegitimationerna syftade till att gå ett steg längre än en behörighetsgivande teoretisk utbildning. Reformen inspirerades av andra legitimationsgivande yrken som avslutas med en längre tids arbete under handledning och kompletterande utbildning med deltagande från akademin. Syftet med legitimationen är att brygga över mellan utbildning och yrkesvardag. Syftet med lärarlegitimationen är att brygga över mellan lärandets vardag och lärarens vardag. Introduktionsåret skulle ge arbete under handledning, som är en förutsättning i alla andra legitimationsyrken.
Vi socialdemokrater har varit tydliga med vår besvikelse över hur regeringen har utformat introduktionsåret. Vi menar att det har fått alldeles för liten del av utbildning och handledning och att regeringen har lämnat huvudmännen i sticket. Men också lärare, rektorer och inte minst elever har lämnats i sticket. En nyutbildad lärare behöver få hjälp att bedöma och utvärdera sina insatser tillsammans med en skicklig, erfaren kollega som har fått särskild utbildning för att vara mentor. Men hon behöver också få påfyllning från akademin i den praktiska vardag hon möter.
Den form som regeringen har gett introduktionsåret har inneburit att det i stället har blivit ett sätt för en nyutbildad lärare att visa upp vad hon redan kan, vad hon redan har lärt sig. Det har blivit en sorts extremt förlängd provanställning.
Herr talman! Regeringens respektlösa behandling av denna viktiga reform har skapat en ryckighet som har gjort att både lärare och rektorer far illa. I stället för att utreda ordentligt och ta tid på sig började legitimationshanteringen med att regeringen hafsade. Ett illa genomtänkt förslag lades fram, och en hart när ogenomförbar modell presenterades. Förslag har kommit och beslutats utan att konsekvenserna varit utredda. Kostnaderna har skenat. Regler har beslutats, återtagits, debatterats i denna kammare och bytts ut bara för att kompromissas bort och återkomma som något helt annat.
Hafs och slarv har präglat regeringens hantering av denna viktiga fråga redan från början. Detta har vi socialdemokrater påpekat vid flera tillfällen, och vi har också lämnat konstruktiva förslag till hur arbetet skulle kunna gå vidare.
Under de år som reglerna för lärarlegitimationer nu har vinglat hit och dit har lärare och rektorer slitit för att lärarna ska få sina legitimationer. Trots att lärarutbildning annars är ett statligt ansvar, och i en ekonomiskt ansträngd tid, har huvudmännen, rektorerna och lärarna ansträngt sig för att ta det ansvar som det innebär att förverkliga introduktionsåret. Mycket engagemang har lagts ned på att utbilda mentorer och söka vägar för nyutbildade lärare att få det stöd som behövs i ett bra yrke - det som skulle vara bryggan mellan lärarens utbildningsvardag och lärarvardagen.
Exakt hur mycket pengar som har lagts ned vet vi inte, men det är mycket. Och nu säger regeringen att det inte spelar någon roll.
När introduktionsåret inte längre ska vara en del av lärarlegitimationen raderar det skillnaden mellan utbildad och legitimerad. Vad är kvar? Det kastar omkull hela idén med introduktionsåret som en brygga mellan lärarutbildningens teori och läraryrkets vardag. Lärarlegitimationen reduceras helt enkelt till ett examensbevis. Vad är skillnaden? Tydligare än så kan man inte säga att detta är exempel på ännu ett av legitimationsreformens misslyckanden.
Det är inget mindre än en förolämpning mot landets lärare och rektorer, som har trott på legitimationsidén och som har arbetat hårt för att förverkliga den. Det är en förolämpning mot de huvudmän som har arbetat för att få till en fungerande rutin för introduktionsåret. Det är ett hån mot landets elever, som behöver en stärkt och professionaliserad lärarkår. I en tid när landet står inför den värsta lärarkrisen på åratal gör man bara inte så här!
Herr talman! Regeringen har konstaterat att introduktionsårets utformning har inneburit hinder för nyutexaminerade lärare, som man skriver i det betänkande vi diskuterar i dag. Tydligare än så kan man inte säga att detta är ännu ett exempel på slarvet med legitimationsreformens genomförande.
Det rimliga nu vore att ta ansvar för hela legitimationsreformen och göra om introduktionsåret så att det verkligen fungerar. Det skulle jag ha respekt för. Men i stället för att göra om och göra rätt väljer regeringen att blunda och helt enkelt ta bort det som är kärnan i hela reformen.
Herr talman! Detta är inget mindre än ett bevis på den borgerliga skolpolitikens misslyckande. I den situation som regeringen har försatt skolan i Sverige i måste introduktionsåret göras om. Vi menar att regeringen måste återkomma med en plan för hur introduktionsåret kan bli en välfungerande del av lärarlegitimationen.
Herr talman! Staten har en viktig ledarskapsroll för att utveckla skolan, för att utveckla läraryrket och för att stärka resultaten i skolan. Det har inte minst regeringens egen utredare Leif Lewin skrivit om. Han avlämnade betänkandet
Staten får inte abdikera
, där han efterlyser ett statligt ledarskap som bidrar till att lärarna utvecklas. Det behövs ett ledarskap som kan "stimulera lärarnas kollegiala samverkan i syfte att utveckla kvaliteten i undervisningen i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet". Vidare säger Lewin: "Ledarskapet bör verka för att alla lärare utvecklas kontinuerligt i sitt arbete." Det låter som om han talar om rektorer. Men han pekar också på det statliga ansvaret - minns rubriken:
Staten får inte abdikera
.
Precis detta skulle introduktionsåret vara. Precis just detta skulle introduktionsåret ge - en struktur för att stimulera lärarnas kollegiala samverkan. Ett introduktionsår som utformats som en förlängd del av utbildningen skulle både ge ny kunskap, som utformats för just situationen att arbeta som ny lärare, och skapa en struktur för ett kollegialt lärande.
Att lärare utvärderar undervisningen gentemot vetenskap och beprövad erfarenhet är det som behövs. Det var precis det som regeringens egen utredare efterfrågade. Och den strukturen vill nu regeringen lägga ned.
Herr talman! Förra året var utbildningsutskottet på studiebesök i Finland, det nordiska land som ofta framhålls som det goda exemplet när det gäller goda resultat i skolan. Utskottet besökte bland annat övningsskolan i Helsingfors, där vi träffade chefen Olli Määttä. Han berättade att den finska skolan lärt sig mycket av hur den svenska grundskolan utformats. Men, sade han, de sista åren har vi inte gjort så mycket av det som ni har gjort.
Det fanns dock en sak som han var imponerad av och beundrade och som han skulle följa noga med stort intresse, och det var introduktionsåret. Det skulle ge läraren en bättre start i yrket och bidra till skolans lärandestruktur, sade han. Det är många i den finska skolvärlden som följer debatten i Sverige, och jag är säker på att de blir besvikna när det här beslutet fattas.
Herr talman! Introduktionsåret är en viktig del av lärarlegitimationen. Det är ett sätt att stärka lärarstudenten på vägen till att bli en självständig lärare. Det lägger grunden för ett kollegialt lärande och bidrar därmed till att utveckla och professionalisera läraryrket. Det ska innehålla stora utbildningsdelar och stöd för utvärdering tillsammans med erfarna lärare hos huvudmannen. Staten måste spela en viktig roll eftersom lärarutbildning också är en statlig angelägenhet. Men det har regeringen sjabblat bort.
Man kan beskriva skolan på olika sätt. Man kan tala om PISA-ras och lärarkris, skolsegregation, ökande kunskapsklyftor och bristande likvärdighet. Men man kan också tala om alla de tusen och åter tusen lärare och rektorer som i dag precis som alla andra dagar går till skolan glada över det fantastiska uppdrag de har, stärkta av att varje dag möta elever som upplever wow-ögonblicket, som fattar, som känner polletten trilla ned. Och man kan jobba för att stärka dem. Introduktionsåret var till för att skapa en lärandeorganisation för att stärka just de lärare som behöver det i skolan. Det tar regeringen nu bort.
Det behövs ett tydligt ledarskap och rimliga arbetsvillkor. Sveriges rektorer, elever och lärare behöver en regering som faktiskt tar ansvar för läraryrkets utveckling.
Vi socialdemokrater vill inte reducera lärarlegitimationen till ett examensbevis. Vi vill därför att regeringen ska återkomma till riksdagen med en plan för hur introduktionsåret ska bli en självklar och fungerande del i lärarlegitimationen. Efter åtta års hafs och slarv med lärarlegitimationsreformen mäktar den här regeringen kanske inte med det. Därför, herr talman, är det tydligt att den svenska skolan behöver en ny regering. Men det, herr talman, är en annan historia.
(Applåder)