Ändringar i polislagen

Betänkande 1997/98:JuU7

Justitieutskottets betänkande 1997/98:JUU07

Ändringar i polislagen

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1997/98
JuU7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i
bl.a. polislagen. Ändringarna innebär att polisen får rätt att avlägsna
deltagare i folksamlingar som stör den allmänna ordningen eller utgör en
omedelbar fara för denna. Vidare ges polisen rätt att i samband med allvarliga
störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten spärra av områden eller
utrymmen och att anvisa deltagare i folksamling att följa viss väg. Ändringarna
innebär också att polisens rätt att i vissa fall ta i förvar den som
omhändertagits lagregleras. Även vissa andra av polisens befogenheter föreslås
bli lagreglerade. Polisen får vidare enligt förslaget motsvarande rätt som
tullen att i brottsbekämpande verksamhet ta del av transportföretags
passagerarlistor.
Utskottet tillstyrker förslaget med vissa redaktionella ändringar.
Till betänkandet har fogats sex reservationer.

Propositionen

I proposition 1996/97:175 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare,
3. lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer
m.m.,
4. lag om ändring i polislagen (1984:387).
I samband med propositionen behandlar utskottet tre motioner som väckts med
anledning av propositionen.
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se
bilaga 1.

Motionerna

1997/98:Ju2 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till en ny 13 b § polislagen och
begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag i enlighet
med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att vissa begränsningar införs med avseende på vart
en person får föras vid avlägsnande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av avlägsnandeinstitutet med särskild inriktning på
dess tillämpning på ordningsstörande grupper,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till en ny 13 c § polislagen och
begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag i enlighet
med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar att en åtgärd enligt 13 c § polislagen omedelbart
skall anmälas till polismyndigheten om den har vidtagits utan föregående beslut
av denna,
6. att riksdagen beslutar att det av den föreslagna 24 § polislagen skall
framgå att den endast skall få tillämpas vid större idrottsevenemang och
konserter eller i samband med en demonstration som kan förväntas leda till
angrepp från deltagarna i en motdemonstration,
7. att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna om tillfälligt
omhändertagande i 13 § polislagen,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag att polismyndigheten skall ges
befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten inhämta uppgifter i fråga om
passagerare, last och fordon från transportföretag som transporterar varor,
passagerare eller fordon till och från Sverige,
9. att riksdagen, om yrkande 7 avslås, beslutar att 25 och 26 §§ polislagen
kompletteras så att Polisen endast får begära in uppgifter som är av betydelse
för att bekämpa allvarlig brottslighet och att begreppet allvarlig brottslighet
definieras i lagtexten.
1997/98:Ju3 av Hans Hoff m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisens möjlighet att stoppa fordon genom att använda digital
teknik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vägran att följa sådana anvisningar kriminaliseras.
1997/98:Ju4 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändringar i 11 och 13 §§
polislagen, enligt vad som i motionen anförts om det osäkra rättsläget,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder mot brister i
polisens möjligheter att ta personer i förvar.

Utskottet

Inledning

Ärendet
Regeringen tillkallade i september 1991 en särskild utredare med uppdrag att
göra en utvärdering av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter.
Utredningen antog namnet Polisrättsutredningen. I mars 1993 erhöll utredningen
tilläggsdirektiv av innebörd att den skulle se över vissa av rättegångsbalkens
bestämmelser om straffprocessuella tvångsmedel.
Polisrättsutredningen överlämnade i juni 1993 sitt delbetänkande Polisens
rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) till regeringen. I betänkandet föreslås
bl.a. vissa ändringar i den rättsliga regleringen av polisens befogenheter.
Betänkandet har remissbehandlats.
Justitieombudsmannen (JO) överlämnade den 11 oktober 1995 respektive den 17
maj 1996 till Justitiedepartementet beslut i frågor rörande polisens rättsliga
befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar (Ju 95/3867 och Ju
96/1883). Polismyndigheten i Stockholm tillställde den 4 mars 1994 regeringen
en skrivelse med begäran om ändring av 4 kap. 9 § ordningslagen (1993:1617) i
syfte att möjliggöra för polisman att självständigt avvisa eller avlägsna en
person från ett trafikföretags område eller färdmedel (Ju 94/860).
Rikspolisstyrelsen tillställde den 21 december 1995 regeringen en skrivelse
innehållande vissa synpunkter på polisens befogenhet att använda handfängsel
(Ju 95/4944). Vidare inkom Rikspolisstyrelsen den 30 januari 1996 till
Justitiedepartementet med en skrivelse angående polisens möjligheter att få
tillgång till transportföretags bokningsregister (Ju 96/359). I skrivelsen
anförde Rikspolisstyrelsen att polisen i samma utsträckning som tullen borde få
tillgång till sådana uppgifter. Regeringen har under hand inhämtat synpunkter
på ett sådant förslag från Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen,
Datainspektionen, Generaltullstyrelsen, Riksåklagaren, Luftfartsverket, Statens
järnvägar, Sveriges Industriförbund, Sveriges redareförening och Sveriges
Transportindustriförbund. Synpunkterna finns tillgängliga i regeringens ärende
(Ju 93/2596).
Till grund för regeringens lagförslag ligger såväl Polisrättsutredningens
betänkande som de nu redovisade skrivelserna och besluten.

Polisens rättsliga befogenheter i vissa fall
Polisen måste, för att kunna fullgöra sina uppgifter i samhället, vara utrustad
med vissa maktbefogenheter, dvs. befogenheter att på olika sätt ingripa mot
enskilda. Det kan röra sig om att meddela tillsägelser eller anmaningar, att
hejda fordon eller att spärra av brottsplatser. Ytterst kan det handla om att
tillgripa fysiskt tvång.
Regler om polisens rättsliga befogenheter finns intagna i ett flertal
författningar. Härutöver anses polisen ha vissa på sedvanerätt grundade
befogenheter.
De grundläggande bestämmelserna om polisens uppgifter och befogenheter är
intagna i polislagen (1984:387). Enligt polislagens inledningsparagraf skall
polisens arbete utgöra ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa
och trygghet och syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (1 §).
Med utgångspunkt i de angivna ändamålen bestämmer polislagen polisens
uppgifter. Till dessa hör att förebygga brott och andra störningar av den
allmänna ordningen eller säkerheten, att övervaka den allmänna ordningen och
säkerheten och hindra störningar därav samt ingripa när sådana störningar
inträffat, att bedriva spaning och utredning i fråga om brott, att lämna
allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp samt att fullgöra den
verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser (2 §).
Polislagen innehåller vidare en bestämmelse om allmänna principer för
polisingripanden. Enligt denna gäller att en polisman, som har att verkställa
en tjänsteuppgift, skall, under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller
annan författning, ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta
ske endast i den form och i den utsträckning som behövs för att det avsedda
resultatet skall uppnås (8 §). Bestämmelsen ger uttryck åt de s.k. behovs- och
proportionalitetsprinciperna som skall beaktas vid varje polisingripande.
Enligt paragrafens förarbeten är den dessutom avsedd att utgöra ett allmänt
bemyndigande för polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att
fullgöra dess uppgifter, så länge det inte är fråga om att begränsa en
grundlagsskyddad rättighet eller vidta åtgärder som står i strid mot någon
specialreglering (prop. 1983/84:111 s. 78).
Polislagen innehåller vidare bestämmelser om polisens och enskild polismans
befogenheter i vissa fall. Hit hör förutsättningarna för polisen att använda
våld som tjänsteåtgärd (10 §). Vidare hör reglerna om polisens rätt att göra
tillfälliga omhändertaganden hit. Sålunda gäller att om polismyndighet enligt
särskild föreskrift har befogenhet att besluta att någon skall omhändertas, får
även en enskild polisman omhänderta denne i avvaktan på polismyndighetens
beslut, om polismannen finner att förutsättningarna för omhändertagande
föreligger och att det skulle innebära fara för liv eller hälsa eller annan
fara att avvakta med omhändertagandet (11 §). En polisman har också rätt att,
om någon stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna,
avvisa eller avlägsna personen från visst område eller utrymme, om det är
nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. Detsamma gäller om en
sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Är
en åtgärd av nu angivet slag otillräcklig för att det avsedda resultatet skall
uppnås, får personen tillfälligt omhändertas (13 §). Polislagen innehåller
också bestämmelser om omhändertagande i vissa fall av den som är under 18 år
och av okänd person för identifiering (12 och 14 §§).
Den som har omhändertagits skall så snart som möjligt underrättas om
anledningen till omhändertagandet (15 §). Har omhändertagandet skett med stöd
av 11 eller 13 §, skall den omhändertagne förhöras så snart som möjligt. Ingen
som har omhändertagits enligt 13 § får hållas kvar under längre tid än sex
timmar (16 §). Vid omhändertagande enligt polislagen skall tillses att åtgärden
inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn
till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som omhändertagits
får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av
ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet
(17 §).
Lagbestämmelser som ger polisen rätt att omhänderta personer finns vidare i
åtskilliga förvaltningsrättsliga lagar, t.ex. i lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m.m., i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall och i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
Andra bestämmelser som reglerar polisens möjligheter att ingripa mot
störningar av allmän ordning och säkerhet finns i ordningslagen (1993:1617).
Lagen innehåller bl.a. regler om polisens befogenheter att inskrida vid
ordningsstörningar i samband med allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar. Av dessa föreskrifter framgår att polismyndigheten har rätt
att inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning,
som hålls utan tillstånd eller i strid med meddelat förbud eller villkor (2
kap. 22 §). Polismyndigheten har härutöver rätt att upplösa en allmän
sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller,
som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten
medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken. Är
det fråga om en offentlig tillställning, får polismyndigheten upplösa den, om
det vid tillställningen förekommer något som strider mot lag eller om den
medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken.
Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får upplösas i
ytterligare vissa särskilt angivna fall
(2 kap. 23 §).
Polisens befogenheter vid utredning av brott är närmare reglerade i 23-28
kapitlen rättegångsbalken (RB). När det gäller polisens rätt att beröva den som
är misstänkt för brott friheten, är följande bestämmelser av betydelse. Enligt
24 kap. 1 och 3 §§ RB får den som på visst sätt är misstänkt för brott, för
vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, häktas under närmare
angivna förutsättningar. Om det finns skäl att häkta någon, får han enligt 24
kap. 6 § RB anhållas i avbidan på rättens beslut i häktningsfrågan. Även om det
inte finns fulla skäl för häktning, får, enligt samma paragraf, den som är
skäligen misstänkt för brottet anhållas, om det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på sakens utredning. Oaktat att det inte uttryckligen
anges i lagen, har en polisman befogenhet att verkställa beslut om anhållande
eller häktning (prop. 1983/84:111 s. 158 f).
Enligt 24 kap. 7 § RB har en polisman, om det finns skäl att anhålla någon,
rätt att i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut. Av
sambandet med reglerna om häktning följer dock att även i sådant fall fängelse
i ett år eller däröver måste kunna följa på brottet.
En polisman har vidare, liksom varje annan person, rätt att gripa den som
begått ett brott på vilket fängelse kan följa, om gärningsmannen påträffas på
bar gärning eller flyende fot, samt att gripa den som är efterlyst för brott.
Av betydelse för polisens möjligheter att frihetsberöva någon är också vissa
bestämmelser i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna
(Europakonventionen) jämte dess tilläggsprotokoll. Konventionen med dess
tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219) sedan den 1 januari 1995 som
lag här i riket. Av intresse är till en början artikel 5. 1 i konventionen, som
har följande lydelse:
Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet.
Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen
föreskriver:
a) då någon lagligen är berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig
domstol;
b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen
med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna
föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven
skyldighet;
c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att
ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att
ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att förhindra honom
att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta;
d) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå
skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet;
e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning av
smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen åt
missbruk av droger eller lösdrivare;
f) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till
förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i
förfarande för hans utvisning eller utlämnande.
Av betydelse är också artikel 2.3 i det s.k. fjärde tilläggsprotokollet (den
16 september 1963) till Europakonventionen. Av denna framgår att bl.a. rätten
att fritt röra sig inom en stats område icke får underkastas andra
inskränkningar än sådana som är angivna i lag och som kan anses nödvändiga i
ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna
säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ordningen och förhindrande av
brott, för hälsovården samt för skyddandet av sedligheten eller av annans fri-
och rättigheter.

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i polislagen (1984:387). Det
huvudsakliga syftet med förslagen är att öka polisens möjligheter att ingripa i
förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten.
För att underlätta för polisen att ingripa vid större evenemang av olika slag
föreslås att polisen skall få rätt att avlägsna deltagare i en folksamling om
folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en
omedelbar fara för denna. Polisen föreslås också få rätt att spärra av eller på
annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme i samband med
allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, eller vid
risk för sådana störningar. Under samma förutsättningar föreslås polisen även
kunna anvisa deltagarna i en folksamling att följa en viss väg.
I propositionen behandlas också polisens rätt att ta i förvar den som
omhändertagits med stöd av bestämmelserna i polislagen och vissa andra
författningar. Det föreslås även en uttrycklig reglering av polismyndighets
rätt att häva beslut om gripande för vissa fall. En lagreglering föreslås
vidare av rätten att stoppa fordon och att använda fängsel samt av polisens
dokumentation över ingripanden av olika slag. Slutligen föreslås att polisen,
på samma sätt som redan gäller för tullen, under vissa förutsättningar skall ha
rätt att få ta del av ett transportföretags passagerarlistor.

Överväganden

Omhändertagande enligt 11 och 13 §§ polislagen
I motion Ju2 (mp) yrkas att bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande i 13 §
andra stycket polislagen skall upphävas. Enligt motionärernas uppfattning
strider lagrummet mot Europakonventionens regler om frihetsberövande. I motion
Ju4 (v) yrkas - som motionen får förstås - att den som omhändertagits enligt 11
eller 13 § polislagen inte skall få tas i förvar. Regeringen föreslår ett
uttryckligt stöd för ett sådant förvarstagande i 17 §. Som grund för sitt
yrkande, såvitt det avser 11 § polislagen, anför motionärerna att den som
omhändertas enligt denna paragraf vanligen är i behov av vård och att
förvarstagande därför är olämpligt. När det gäller 13 § polislagen framhåller
motionärerna att förvarstagande inte bör få äga rum, eftersom det är tveksamt
om omhändertaganden enligt den paragrafen är förenliga med Europakonventionen.
Motionärerna begär vidare att polisen får erforderliga möjligheter, t.ex.
lämpliga lokaler, för att kunna ta personer i förvar.
Som framgått av utskottets redogörelse för polisens rättsliga befogenheter
har polisen, i samband med ett ingripande enligt 13 § polislagen, rätt att med
stöd av paragrafens andra stycke tillfälligt omhänderta den, mot vilken
ingripandet skett, om andra åtgärder är otillräckliga för att det avsedda
resultatet skall uppnås. Den som omhändertagits får hållas kvar under högst sex
timmar. Frågan om bestämmelsens förenlighet med Europakonventionen övervägdes
av Polisrättsutredningen. Enligt utredningens uppfattning var tillfälliga
omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen att anse som
frihetsberövanden i konventionens mening. Utredningen ansåg vidare att det inte
var fråga om sådant frihetsberövande som är tillåtet enligt artikel 5.1 i
konventionen och att lagregeln således var konventionsstridig. Utredningen
föreslog därför att bestämmelsen skulle upphävas (SOU 1993:60 s. 133 f).
Under remissbehandlingen av Polisrättsutredningens betänkande instämde
flertalet remissinstanser i utredningens bedömning i fråga om 13 § andra
stycket polislagens konventionsenlighet eller lämnade bedömningen utan erinran.
I det till Lagrådet remitterade förslaget intog regeringen emellertid en annan
hållning. Regeringen framhöll i lagrådsremissen att den praxis som utbildats av
den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen)
knappast gav någon klar ledning i fråga om så kortvariga frihetsberövanden som
det här var fråga om. Med hänsyn härtill och till att andra länder som
ratificerat Europakonventionen har en reglering liknande 13 § andra stycket
polislagen gjorde regeringen den bedömningen att ett frihetsberövande som
endast varar några timmar inte är ett frihetsberövande i Europakonventionens
mening. Omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen borde därför
anses förenliga med artikel 2.3 i det fjärde tilläggsprotokollet till
konventionen och således vara att betrakta som en tillåten inskränkning av den
omhändertagnes rörelsefrihet. Regeringen ansåg emellertid att det, liksom
beträffande övriga bestämmelser om omhändertagande enligt polislagen,
uttryckligen borde framgå av lagen att den som omhändertagits får tas i förvar
om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
Lagrådet anförde i sitt yttrande över lagrådsremissen, att det i allt
väsentligt instämde i den bedömning av 13 § andra stycket polislagens bristande
överensstämmelse med Europakonventionen som Polisrättsutredningen gjort.
Eftersom Europadomstolens hittillsvarande avgöranden i denna del inte innebar
att rättsläget i denna del kunde anses helt klarlagt, ville Lagrådet likväl
inte motsätta sig den i remissen valda lösningen. Tillräckliga skäl att
exempelvis komplettera förslaget avseende 17 § polislagen om förvar med ett
undantag för omhändertagna enligt 13 § andra stycket samma lag kunde inte anses
föreligga. Detta ställningstagande grundade Lagrådet bl.a. på bristen på
underlag för en meningsfull bedömning av en sådan reglerings praktiska
förutsättningar och konsekvenser. Därtill kom, enligt Lagrådet, en osäkerhet
huruvida ett sådant undantag på ett avgörande sätt skulle undanröja
föreliggande tvivel om 13 § andra stycket polislagen var förenlig med
Europakonventionen.
Regeringen förklarar i propositionen att den i och för sig har respekt för
Lagrådets uppfattning men att rättsläget, som också Lagrådet funnit, är oklart.
På i lagrådsremissen anförda skäl anser därför regeringen att omhändertaganden
enligt 13 § andra stycket polislagen är förenliga med Europakonventionen (prop.
s. 43).
Utskottet anser för sin del, att det får anses råda viss osäkerhet i frågan
om tillfälliga omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen är
förenliga med Europakonventionen. Övervägande skäl talar emellertid för
riktigheten av regeringens uppfattning, att sådana omhändertaganden inte utgör
frihetsberövanden i konventionens mening utan endast är att se som sådana
inskränkningar av den omhändertagnes rörelsefrihet som är tillåtna enligt
artikel 2.3 i det fjärde tilläggsprotokollet. Att 13 § andra stycket polislagen
kompletteras med en regel om förvarstagande i 17 § samma lag innebär ingen
saklig ändring av gällande rätt och leder inte till någon annan bedömning av
den förstnämnda regelns konventionsenlighet. Med det anförda avstyrker
utskottet motionerna Ju2 och Ju4 i nu berörda delar.
Vad härefter gäller frågan om förvarstagande efter ingripande enligt 11 §
polislagen vill utskottet anföra följande. Enligt paragrafen har en polisman i
vissa närmare angivna fall rätt att interimistiskt omhänderta en person om
polismyndigheten enligt bestämmelse i någon annan författning har rätt att
besluta om omhändertagande. Sådana bestämmelser om omhändertagande som avses i
paragrafen finns i flera olika författningar. Enligt propositionen rör det sig
om utlänningslagen (1989:529), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1957:668) om
utlämning för brott, lagen (1959:524) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island eller Norge och lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av vård eller beslut om
behandling. Möjligen hör också vissa familjerättsliga bestämmelser hit. Med
undantag för utlänningslagen innehåller de nu redovisade författningarna inga
bestämmelser om rätten att ta den omhändertagne i förvar. Enligt regeringens
uppfattning torde dock de ifrågavarande bestämmelserna om omhändertagande i
samtliga fall vara avsedda att ge stöd för förvarstagande (prop. s. 39).
Propositionens förslag till ny lydelse av 17 § polislagen innebär att den som
fyllt 15 år och har omhändertagits enligt polislagen får tas i förvar om det är
nödvändigt av hänsyn till ordning eller säkerhet. Med förvar avses placering i
arrest eller annat låst utrymme. Även den som omhändertagits enligt 11 § samma
lag kommer alltså enligt förslaget att kunna tas i förvar.
Utskottet kan i och för sig instämma i motionärernas uppfattning att de
personer som omhändertas enligt 11 § polislagen ofta torde vara i behov av
vård. Utskottet delar emellertid också regeringens uppfattning att det i vissa
fall kan finnas ett behov av att den som omhändertagits enligt nämnda paragraf
tas i förvar. Ytterligare vill utskottet framhålla att förvarstagande enbart
får ske om det är nödvändigt av hänsyn till ordning och säkerhet och att
förvarstagande inte är obligatoriskt utan får tillgripas av polisen om den
finner behov föreligga. Utskottet avstyrker motion Ju4 i nu behandlad del.
Vad härefter gäller polisens faktiska möjligheter att ta omhändertagna
personer i förvar anför regeringen att under de två senaste åren har omkring
5 700 personer årligen omhändertagits med stöd av 13 § polislagen. Av dessa
torde minst 70 % ha tagits i förvar. Av praktiska och personella skäl är det
inte möjligt att begränsa sig till att låta den omhändertagne stå under uppsikt
på polisstationen. Lämpliga lokaler saknas och det skulle sannolikt krävas två
poliser för att omhänderta en person. Av praktiska skäl måste det därför finnas
en möjlighet att som en yttersta åtgärd ta den som stör den allmänna ordningen
eller utgör en fara för denna i förvar i avvaktan på att förhör kan hållas
(prop. s. 43 f).
Utskottet kan inte finna att det i förevarande lagstiftningsärende framkommit
något som tyder på att polisens möjligheter att ta omhändertagna personer i
förvar skulle vara otillräckliga. Utskottet avstyrker motion Ju4 i nu behandlad
del.

Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar
I motion Ju2 (mp) yrkas avslag på förslagen till 13 b och c §§ polislagen.
Motionärerna yrkar vidare att regeringen skall få i uppdrag att utarbeta mera
restriktiva förslag till dessa paragrafer. Som motionen får förstås bör det i
en ny lydelse av 13 c § föreskrivas att polismans åtgärd enligt den paragrafen
genast skall anmälas till polismyndighet. Enligt motionärernas uppfattning kan
det ifrågasättas om polisen med stöd av 13 b § skall kunna avlägsna deltagare i
eller åskådare vid en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning om
dessa inte stör den allmänna ordningen. I fråga om 13 c § bör denna endast
gälla personer som aktivt deltar i den ordningsstörande verksamheten.
Motionärerna begär vidare att det i polislagen använda begreppet avlägsnande
bör definieras närmare samt att tillämpningen av reglerna om avlägsnande
utvärderas. Motionärerna menar att det bör införas begränsningar med avseende
på vart den som avlägsnas får föras. Slutligen yrkar motionärerna att den
föreslagna 24 § polislagen endast skall tillämpas vid större idrottsevenemang
och konserter eller vid demonstrationer som kan befaras bli angripna av
motdemonstranter.
Vad först gäller den föreslagna 13 b § polislagen, konstateras i
propositionen att bestämmelserna i 2 kap. 22 och 23 §§ ordningslagen om
polisens rätt att upplösa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
inte anger vilka polisiära befogenheter som följer av ett beslut om upplösande.
Enligt regeringens uppfattning innefattar emellertid möjligheten att upplösa en
allmän sammankomst eller en offentlig tillställning en rätt för polisen att
tillgripa nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet. Regeringen anser
emellertid att denna rätt uttryckligen bör framgå av polislagen (prop. s. 25).
Enligt förslaget till 13 b § polislagen skall polisen ha rätt att, när en
allmän sammankomst eller offentlig tillställning ställs in eller upplöses,
avlägsna deltagare och åskådare om det behövs för att polismyndighetens beslut
skall kunna verkställas. Som regeringen funnit, torde bestämmelsen endast
innebära ett lagfästande av gällande rätt. Utskottet, som anser att polisen
måste kunna verkställa sådana beslut som avses i 2 kap. 22 och 23 §§
ordningslagen, avstyrker motion Ju2 i denna del.
När det gäller förslaget till 13 c § polislagen reglerar detta polisens rätt
att avvisa eller avlägsna deltagare i en folksamling som inte utgör en allmän
sammankomst eller en offentlig tillställning. Som bakgrund till förslaget anför
regeringen att behovet för polisen att kunna ingripa mot ordningsstörande
folksamlingar fått förnyad uppmärksamhet, bl.a. genom ett antal avgöranden från
JO. I ett beslut av den 10 oktober 1995 hade JO ansett att polisen saknat
rättslig grund för att transportera bort deltagare i en ordningsstörande
folksamling. JO hade i beslutet framhållit det angelägna i att polisens
möjlighet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar blev föremål för
översyn.
Regeringen framhåller i propositionen att ingripanden med stöd av 13 §
polislagen är en vanlig åtgärd för att komma till rätta med ordningsstörningar
i stora folksamlingar. Sådana ingripanden förutsätter dock att
förutsättningarna för ingripandet prövas för varje enskild person. Det säger
sig självt att det i många fall, särskilt i fall av akut oordning, måste vara
svårt för polisen att göra en sådan prövning. Regeringen anser därför att
polisen måste ges befogenhet att avlägsna deltagare i en ordningsstörande
folksamling oavsett om var och en av deltagarna kan sägas ha bidragit till
ordningsstörningen eller inte. Den föreslagna bestämmelsen innebär att polisen
kan inskränka prövningen till frågan om folksamlingen som sådan kan anses ha
stört den allmänna ordningen och om den, mot vilken ingripandet riktar sig, kan
betraktas som deltagare i folksamlingen. Åtgärden skall vara nödvändig för att
upprätthålla ordningen. Tillfälliga omhändertaganden skall liksom hittills
endast få förekomma efter prövning i det enskilda fallet (prop. s. 26 f).
Utskottet konstaterar att polisens möjligheter att ingripa mot
ordningsstörande folksamlingar, som inte är allmänna sammankomster eller
offentliga tillställningar, uppmärksammats flera gånger under senare år. Inte
minst har detta gällt vid ingripanden mot anhängare till olika fotbollsklubbar.
Som regeringen anfört, kan polisen i dessa fall - så länge misstanke om brott
inte föreligger - endast ingripa med stöd av 13 § polislagen. Av dess lydelse
framgår emellertid att den endast kan användas efter en individuell prövning.
Utskottet delar regeringens uppfattning att gällande rätt inte ger polisen
tillräckliga möjligheter att komma till rätta med ordningsstörningar av nu
ifrågavarande slag. Utskottet avstyrker motion Ju2 i nu behandlad del.
Åtgärder enligt förslagets 13 c §, dvs. avvisande eller avlägsnande, skall
enligt propositionen inte få vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten,
såvida inte omständigheterna är så brådskande, att polismyndighetens beslut
inte kan avvaktas. Regeringen anför i propositionen att befogenheten att fatta
beslut om avlägsnande i första hand bör tillkomma polismyndigheten men att
enskild polisman bör kunna fatta beslutet i brådskande fall (prop. s. 27)
Enligt förslagets 27 § gäller att protokoll skall föras över avvisanden och
avlägsnanden. Av protokollet skall bl.a. framgå vem som har fattat beslutet om
ingripandet, grunden för beslutet och mot vem eller vilka ingripandet riktat
sig. Ansvariga för protokollets upprättande är dels den som fattat beslutet om
ingripande, dels den som är att anse som förman vid detta. I propositionen
anför regeringen i denna del att bestämmelserna om dokumentationsskydlighet
tydliggör att en polisman före ingripandet måste ta ställning till om
förutsättningarna för ett ingripande är uppfyllda. Dessutom medger
dokumentationsskyldigheten en önskvärd kontroll av polisens verksamhet i denna
del (prop. s. 64).
Utskottet delar regeringens uppfattning att en enskild polisman måste kunna
fatta beslut om ingripande enligt den föreslagna 13 c § i brådskande fall.
Utskottet anser vidare att bestämmelsen om dokumentationsskyldighet i
förslagets 27 § innebär en tillräcklig kontroll av att sådana åtgärder inte
vidtas utan fog. Med det anförda avstyrker utskottet motion Ju2 i denna del.
Enligt förslaget till 24 § får polismyndigheten i samband med allvarliga
störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten eller risk för sådana
störningar förbjuda tillträde till visst område eller utrymme, om det är
nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. Under
samma förutsättningar får polismyndigheten anvisa deltagare i en folksamling
att följa en viss väg. Av förslagets 13 a § framgår att polisen får avlägsna
eller avvisa den som tränger sig in på eller vägrar lämna ett avspärrat område
eller inte efterkommer anvisning att följa viss väg. I propositionen anför
regeringen att det är nödvändigt att ge polisen uttryckligt lagstöd för att
kunna fatta beslut såväl om avspärrningar som att anvisa deltagare i
folksamling att följa viss väg. Sådana beslut bör kunna fattas även i
förebyggande syfte (prop. s. 28 f).
Utskottet vill för sin del framhålla att de befogenheter som tilläggs polisen
i den föreslagna 24 § endast får utövas under snävt angivna förutsättningar.
Utskottet delar regeringens uppfattning att bestämmelsen är nödvändig för
polisarbetet och kan inte finna något skäl att inskränka dess
tillämpningsområde på det sätt som begärs i motionen. Utskottet avstyrker
motion Ju2 även i denna del.
Vad slutligen gäller det i polislagen använda begreppet avlägsnande, innebär
förslaget ingen ändring av detta (jfr prop. s. 44). I samband med utskottets
behandling år 1984 av förslaget till ny polislag anförde utskottet följande om
avlägsnandeinstitutet. Enligt utskottet var det ett självklart riktmärke att
ett avlägsnande, när det verkställdes, i det särskilda fallet framstod som en
klart mindre ingripande åtgärd än ett omhändertagande. Som mera ordinära fall
av avlägsnande borde betraktas att någon avlägsnades ur en lokal där han hade
stört ordningen eller från ett visst område. Ett avlägsnande kunde naturligtvis
också innebära förflyttning en viss sträcka bort från en plats. Gällde det
annat än en kortare sträcka och innefattade åtgärden ett påtvingat kroppsligt
ingrepp av inte helt kortvarig varaktighet kunde det ifrågasättas om inte
åtgärden i själva verket borde ses som ett omhändertagande. Uppenbarligen
skulle t.ex. ett ingripande som innebar att polisen förde någon till hans
bostad vara att betrakta som ett omhändertagande och inte som ett avlägsnande
(JuU 1983/84:27 s. 32 f).
Eftersom regeringen i den nu förevarande propositionen inte föreslår någon ny
definition av institutet avlägsnande, är utskottets nyss nämnda uttalande
enligt vedertagen rättskällelära alltjämt vägledande vid bestämmande av
begreppets innebörd. Något behov av att i lagtext definiera avlägsnande
föreligger enligt utskottets mening inte. Inte heller har det visats behov av
att utreda institutets tillämpning. Utskottet avstyrker motion Ju2 i nu
ifrågavarande del.

Polisens rätt att inhämta uppgifter från transportföretag
I motion Ju2 yrkas avslag på förslaget till nya 25 och 26 §§ polislagen, som
går ut på att polisen i brottsbekämpande syfte skall kunna inhämta uppgifter
från transportföretag om passagerare, last och fordon m.m. Om detta yrkande
inte bifalls, begär motionärerna att paragrafernas tillämpningsområde skall
inskränkas till att avse befarad, allvarlig, i lagtexten definierad,
brottslighet. Motionärerna menar att de föreslagna lagreglerna är en följd av
det rättsliga och polisiära samarbetet inom Europeiska unionen och bör
avstyrkas.
Regeringen framhåller i propositionen att tullen sedan den 1 juli 1996 har
befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten inhämta uppgifter från
transportföretag i fråga om passagerare, last och fordon. Lagbestämmelserna
härom finns i 67 a och b §§ tullagen (1994:1550) samt i 15 och 16 §§ lagen
(1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land
inom Europeiska unionen. När det gäller polisens brottsbekämpande verksamhet
anför regeringen att denna kan ske inom ramen för en förundersökning enligt
rättegångsbalkens bestämmelser men att den också kan utgöra verksamhet som
faller utanför en förundersökning. Har polisen inom ramen för en
förundersökning misstanke om visst brott, torde uppgifterna ofta vara så
konkretiserade att t.ex. uppgifter från transportföretag kan inhämtas med stöd
av rättegångsbalkens bestämmelser. Någon laglig möjlighet för polisen att under
s.k. förspaning, dvs. innan en förundersökning inletts, ta del av sådana
uppgifter finns inte. Förspaning kan enligt vad regeringen anför ha flera olika
inriktningar. Den kan t.ex. ha till syfte att förse polisen med underlag för
att kunna förebygga brott. Så kan t.ex. polisen inför ett större
idrottsevenemang samla in information om det förväntade antalet deltagare,
deras transportvägar och transportsätt. Sammanställning av sådan information
kan många gånger vara avgörande för polisens möjligheter att förebygga brott.
Oavsett vilket slags förspaning det rör sig om skulle det, enligt regeringen,
vara till stor nytta för polisen att, på motsvarande sätt som gäller för
tullen, ha tillgång till uppgifter i transportföretagens bokningsregister. I
överensstämmelse med vad som uttalats i förarbetena till de ifrågavarande
bestämmelserna i tullagstiftningen (prop. 1995/96:166 s. 79 f, 1995/96: SkU23
s. 27 f) anser regeringen att behovet av dessa uppgifter i brottsbekämpningen
väger tyngre än det intrång i de resandes personliga integritet som ligger i
att uppgifter av detta slag lämnas ut. Samtidigt betonar regeringen att endast
sådana uppgifter som kan ha betydelse för att bekämpa brottslighet får begäras
in. Under den tid bokningsuppgifterna förvaras hos polismyndigheten omfattas de
av sekretesskydd enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100).
Uppgifter som visar sig sakna betydelse för utredning av och lagföring för
brott skall omedelbart förstöras (prop. s. 67 f).
Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen om behovet av och
skälen för de föreslagna reglerna. Dessa framstår som särskilt angelägna med
hänsyn till den allt mer internationaliserade kriminaliteten och den ökade
strömmen av resenärer över gränserna. Utskottet ser heller inget skäl till
varför paragrafernas tillämpningsområde skulle inskränkas på det sätt
motionärerna yrkat i andra hand. Med det anförda avstyrker utskottet motion Ju2
i nu behandlade delar.

Polisens rätt att hejda fordon
I motion Ju3 (s) yrkas att polisen skall få rätt att stoppa fordon genom att ge
anvisning med digital skylt samt att underlåtenhet att följa sådan anvisning
skall kriminaliseras. Motionärerna framhåller att vissa trafikkontrollplatser
är utrustade med digitala skyltar som kan användas för att uppmana fordon att
köra in på trafikkontrollplatsen. Någon skyldighet att följa en anvisning som
givits genom digital skylt föreligger emellertid inte och en sådan skyldighet
bör därför införas enligt motionärerna.
I propositionen framläggs förslag till bestämmelser i polislagen angående
polisens rätt att hejda fordon (22 §) och att därvid använda våld (10 § 5).
Paragraferna kodifierar i huvudsak gällande rätt. Enligt 22 § 4 i förslaget får
en polisman stoppa ett fordon eller annat transportmedel om det behövs för att
reglera trafiken eller för att kontrollera förare eller fordon enligt vad som
är särskilt föreskrivet. Sådana föreskrifter finns i åtskilliga
trafikförfattningar (jfr prop. s. 82).
Enligt 7 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) skall vägtrafikant följa anvisning
för trafiken som meddelas genom vägmärke, vägmarkering eller trafiksignal. Av 8
§ samma kungörelse framgår att vägtrafikant skall följa polismans anvisning för
trafiken. Den som bryter mot dessa paragrafer kan enligt 164 § första stycket
2-3 vägtrafikkungörelsen dömas till penningböter. Enligt utskottets uppfattning
bör, om en reglering över huvud taget behövs, denna göras i tillämpliga
trafikförfattningar och inte i polislagen. Trafiklagstiftningen ligger utanför
utskottets beredningsområde, och motion Ju3 avstyrks.

Övrigt
I förslaget till ändring i 9 § polislagen används formuleringen ?om brottet
lagfördes? och i den föreslagna 26 § förekommer uttryckssättet ?lagföring av
brott?. Utskottet anser det mindre lämpligt att tala om lagföring av brott.
Vedertagen terminologi torde innebära att det inte är brottet som lagförs, utan
att det är den som är tilltalad eller misstänkt för viss gärning som lagförs
för denna, jfr t.ex. 2 kap. 5 a § första stycket brottsbalken. Utskottet
föreslår därför en justering av lydelsen av de nämnda paragraferna.
Utskottet har ingen erinran mot förslagen till lagar om ändring i
rättegångsbalken, lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare eller lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer
m.m.
Med hänsyn till den tid som krävs för riksdagens arbete med
lagstiftningsärendet bör ikraftträdandet för den nya lagstiftningen dock
senareläggas till den 1 april 1998.
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen
och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande upphävande av 13 § andra stycket polislagen
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju2 yrkande 7,
res. 1 (mp)
2. beträffande förvarstagande enligt 17 § polislagen
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju4 antar regeringens förslag till
lag om ändring i polislagen (1984:387) såvitt avser 17 §,
res. 2 (v)
3. beträffande polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande
folksamlingar
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju2 yrkandena 1 och 4 -6 antar
regeringens förslag till lag om ändring i polislagen såvitt avser 13 b, 13
c och 24 §§,
res. 3 (mp)
4. beträffande avlägsnandeinstitutet
att riksdagen avslår motion 1997/98: Ju2 yrkandena 2 och 3,
res. 4 (mp)
5. beträffande rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i
princip
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju2 yrkande 8 godkänner vad
utskottet anfört,
res. 5 (mp)
6. beträffande inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från
transportföretag
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju2 yrkande 9 godkänner vad
utskottet anfört,
res. 6 (mp) villk.
7. beträffande lagreglering av rätten att inhämta uppgifter från
transportföretag
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen
såvitt avser 25 och 26 §§, dock med den ändringen att 26 § ges den lydelse
som utskottet föreslår i bilaga 2,
8. beträffande rapporteftergift
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i 9 § polislagen,
dock med den ändringen att lagrummet ges den lydelse som utskottet
föreslår i bilaga 2,
9. beträffande förslaget till lag om ändring i polislagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, dock med den
ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagen bestäms till den 1
april 1998,
10. beträffande polisens rätt att hejda fordon
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju3,
11. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i rättegångsbalken,
b) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare,
c) lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer,
dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagarna
bestäms till den 1 april 1998.

Stockholm den 4 december 1997

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Birthe Sörestedt (s), Göran
Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s),
Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw
Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m),
Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s) och Cinnika Beiming
(s).

Reservationer

1. Upphävande av 13 § andra stycket polislagen (mom. 1)
Kia Andreasson (mp) anför:
Artikel 5.1 i Europakonventionen anger uttömmande i vilka fall någon får
berövas friheten. Artikeln gäller i likhet med konventionens övriga
bestämmelser som lag här i riket. Polisrättsutredningen har funnit att sådana
tillfälliga omhändertaganden som avses i 13 § andra stycket polislagen är att
bedöma som frihetsberövanden i konventionens mening. Utredningen har vidare
funnit att det är inte fråga om frihetsberövanden som är tillåtna enligt
artikel 5.1. i Europakonventionen och att lagrummet alltså är
konventionsstridigt. Flertalet remissinstanser har delat utredningens bedömning
eller lämnat den utan erinran, och Lagrådet har förklarat sig i allt väsentligt
kunna instämma i utredningens bedömning. Enligt Miljöpartiets mening är det
självklart att polislagens bestämmelser måste stå i överensstämmelse med
Europakonventionen. Reglerna om tillfälligt omhändertagande i 13 § andra
stycket polislagen bör därför upphävas.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande upphävande av 13 § andra stycket polislagen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkande 7 dels beslutar att 13
§ andra stycket polislagen (1984:387) i dess nuvarande lydelse skall
upphöra att gälla, dels beslutar om sådan ändring av ingressen och
ikraftträdandebestämmelsen till regeringens förslag till lag om ändring i
polislagen (1984:387) som föranleds härav.

2. Förvarstagande enligt 17 § polislagen (mom. 2)
Alice Åström (v) anför:
Regeringens förslag till ny lydelse av 17 § polislagen ger uttryckligt lagstöd
för att ta i förvar bl.a. personer som omhändertagits med stöd av 11 § och 13 §
andra stycket polislagen. Enligt Vänsterpartiets uppfattning är detta ett
olyckligt förslag. De tillfälliga omhändertaganden som polisen kan göra med
stöd av 11 § polislagen avser personer som kan omhändertas med stöd av olika
förvaltningsrättsliga lagar. I regel rör det sig om människor som behöver vård
och vilka det är helt olämpligt att ta i förvar på en polisstation. När det
gäller omhändertaganden med stöd av 13 § andra stycket polislagen är det, som
Lagrådet framhållit, tveksamt om den bestämmelsen står i överensstämmelse med
artikel 5.1 i Europakonventionen. Med hänsyn till det oklara rättsläget bör det
enligt min mening inte vara möjligt att ta i förvar den som omhändertagits med
stöd av 13 § andra stycket polislagen. Förslaget till ny lydelse av 17 §
polislagen bör alltså inte antas.
Vad gäller förvarstagande är det enligt min mening klart att flertalet
polisstationer saknar lokaler som är lämpliga för placering av förvarstagna
personer. Regeringen bör för riksdagen redovisa hur man skall lösa detta
praktiska problem.
Vad jag nu uttalat med anledning av motion Ju4 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande förvarstagande enligt 17 § polislagen att riksdagen med
bifall till motion 1997/98:Ju4 dels avslår regeringens förslag till lag
om ändring i polislagen (1984:387) såvitt avser 17 §, dels som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 2.

3. Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar (mom. 3)
Kia Andreasson (mp) anför:
I förslaget till 13 b § polislagen ges polisen rätt att i samband med beslut om
att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
avvisa eller avlägsna åskådare och deltagare. Det är inte en förutsättning för
avlägsnande att deltagarna eller åskådarna själva stört ordningen. Enligt
Miljöpartiets uppfattning ger bestämmelsen polisen för stora befogenheter.
Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag till lagtext som är
mera restriktivt i fråga om polisens möjligheter att avvisa eller avlägsna
någon i den nu berörda situationen.
Den föreslagna 13 c § polislagen gäller folksamlingar som inte är vare sig
allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. Vad som avses med
folksamling är inte klart definierat. Även i detta fall föreslås polisen få
rätt att avvisa eller avlägsna åskådare och deltagare, oavsett om dessa själva
stört ordningen eller ej. Miljöpartiet anser att polisen i de i paragrafen
avsedda fallen endast bör kunna ingripa mot de personer som är direkt
ordningsstörande. Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag
till lagtext med denna innebörd. Vidare bör en enskild polisman som fattat
beslut om ingripande mot en folksamling av ifrågavarande slag vara skyldig att
omedelbart anmäla åtgärden till polismyndighet.
Enligt förslaget till 24 § polislagen skall polisen kunna förbjuda tillträde
till visst område eller utrymme i samband med allvarliga störningar av den
allmänna ordningen eller säkerheten eller om det finns risk för sådana
störningar. Även denna bestämmelse ger polisen för stora befogenheter.
Bestämmelsen bör utformas så att den endast blir tillämplig vid större
idrottsevenemang eller konserter eller i samband med demonstrationer som kan
förväntas bli angripna av motdemonstranter. Det får ankomma på regeringen att
återkomma till riksdagen med förslag till ny lydelse av 24 § i enlighet med vad
jag nu anfört.
Vad jag nu med anledning av motion Ju2 i nu berörda delar anfört, bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande
folksamlingar
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkandena 1 och 4-6 dels
avslår regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
såvitt avser 13 b §, 13 c § och 24 §, dels som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 3.

4. Avlägsnandeinstitutet (mom. 4)
Kia Andreasson (mp) anför:
I 13 § polislagen finns bestämmelser som ger polisen rätt att avlägsna en
person från visst område eller utrymme. Begreppet avlägsnande återfinns i flera
av de nu föreslagna paragraferna. Utskottet har i samband med
riksdagsbehandlingen år 1984 av förslaget till polislag uttalat sig om
begreppets innebörd. Polisrättsutredningen föreslog ett utvidgat
avlägsnandeinstitut (se SOU 1993:60 s. 137 f). Visserligen lägger inte
regeringen fram något sådant förslag i propositionen, men det är ändå oroande
att frågan övervägts. Över huvud taget är innebörden av begreppet avlägsnande
oklart. Miljöpartiet anser därför att avlägsnande bör definieras i lag och att
definitionen bör innehålla vissa begränsningar i fråga om vart den som
avlägsnas får föras. Det får ankomma på regeringen att utarbeta erforderlig
lagtext. Det framstår som lämpligt att regeringen i samband med ett sådant
lagstiftningsärende låter göra en utvärdering av hur avlägsnandeinstitutet
tillämpats på ordningsstörande grupper. Vad jag nu med anledning av motion Ju2
i denna del anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande avlägsnandeinstitutet
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkandena 2 och 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.

5. Rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i princip (mom. 5)
Kia Andreasson (mp) anför:
I det nu förevarande förslaget får polisen i 25 och 26 §§ polislagen
motsvarande befogenheter som tullen när det gäller att infordra uppgifter från
transportföretag om transporter och passagerare, under förutsättning att
uppgifterna kan antas ha betydelse för den brottsbekämpande verksamheten.
Förslaget är, enligt min uppfattning, en följd av det rättsliga och polisiära
samarbetet inom den Europeiska unionen. Det innebär också en oacceptabel
integritetskränkning, och det bör inte genomföras.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i
princip
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkande 8 godkänner vad som
anförts i reservation 5.

6. Inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från transportföretag (mom. 6)
Under förutsättning av avslag på reservation 5
Kia Andreasson (mp) anför
För det fall att riksdagen inte är beredd att helt avslå regeringens förslag
till 25 och 26 §§ polislagen, anser Miljöpartiet att riksdagen nu bör avslå
förslaget och samtidigt ge regeringen i uppdrag att utarbeta en ny och mera
restriktiv utformning av paragraferna. Denna bör innebära att polisen får rätt
att fordra in uppgifter från transportföretag endast när det behövs för att
bekämpa allvarlig brottslighet. Sistnämnda begrepp bör definieras i lagtexten.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från
transportföretag
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkande 9 godkänner vad som
anförts i reservation 6.

Regeringens lagförslag

kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag
eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i
rättegångsbalken,

Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i
polislagen (1984:387)

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Utskottets förslag |
--------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 9 § |
--------------------------------------------------------
|När en polisman får kännedom om ett brott som hör under|
|allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin|
|förman så snart det kan ske. |
-------------------------------------------------------
|En polisman får lämna | En polisman får lämna|
|rapporteftergift om |rapporteftergift om|
|brottet med hänsyn till |brottet med hänsyn till|
|omständigheterna i det |omständigheterna i det|
|särskilda fallet är |särskilda fallet är|
|obetydligt och det är |obetydligt och det är|
|uppenbart att annan |uppenbart att brottet inte|
|påföljd än böter inte |skulle föranleda annan|
|skulle komma att dömas ut |påföljd än böter. |
|om brottet lagfördes. | |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 26 § |
--------------------------------------------------------
|Transportföretag får lämna uppgifter enligt 25 § på så|
|sätt att de görs läsbara för polismyndigheten genom|
|terminalåtkomst. |
| Polismyndigheten får ta del av uppgifter genom|
|terminalåtkomst endast i den omfattning och under den|
|tid som behövs för att kontrollera aktuella|
|transporter. Polismyndigheten får inte ändra eller på|
|annat sätt bearbeta eller lagra uppgifter som hålls|
|tillgängliga på detta sätt. |
-------------------------------------------------------
|Uppgifter om enskilda | Uppgifter om enskilda|
|personer som lämnats på |personer som lämnats på|
|annat sätt än genom |annat sätt än genom|
|terminalåtkomst, skall |terminalåtkomst, skall|
|omedelbart förstöras, om |omedelbart förstöras, om|
|de visar sig sakna |de visar sig sakna|
|betydelse för utredning |betydelse för utredning av|
|och lagföring av brott. |eller lagföring för brott.|
-------------------------------------------------------

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1
Propositionen.........................................1
Motionerna............................................2
Utskottet.............................................3
Inledning...........................................3
Ärendet...........................................3
Polisens rättsliga befogenheter i vissa fall......3
Propositionens huvudsakliga innehåll................6
Överväganden........................................7
Omhändertagande enligt 11 och 13 §§ polislagen....7
Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar9
Polisens rätt att inhämta uppgifter från transportföretag12
Polisens rätt att hejda fordon...................13
Hemställan.........................................14
Reservationer........................................16
1. Upphävande av 13 § andra stycket polislagen (mom. 1)16
2. Förvarstagande enligt 17 § polislagen (mom. 2)..16
3. Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar
(mom. 3) 17
4. Avlägsnandeinstitutet (mom. 4)..................18
5. Rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i princip (mom. 5)
18
6. Inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från transportföretag
(mom. 6) 19
Regeringens lagförslag.............................20
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om
ändring i polislagen (1984:387)
32