Ändringar i polislagen
Betänkande 1997/98:JuU7
Justitieutskottets betänkande
1997/98:JUU07
Ändringar i polislagen
Innehåll
1997/98 JuU7
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i bl.a. polislagen. Ändringarna innebär att polisen får rätt att avlägsna deltagare i folksamlingar som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Vidare ges polisen rätt att i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten spärra av områden eller utrymmen och att anvisa deltagare i folksamling att följa viss väg. Ändringarna innebär också att polisens rätt att i vissa fall ta i förvar den som omhändertagits lagregleras. Även vissa andra av polisens befogenheter föreslås bli lagreglerade. Polisen får vidare enligt förslaget motsvarande rätt som tullen att i brottsbekämpande verksamhet ta del av transportföretags passagerarlistor. Utskottet tillstyrker förslaget med vissa redaktionella ändringar. Till betänkandet har fogats sex reservationer.
Propositionen
I proposition 1996/97:175 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 3. lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., 4. lag om ändring i polislagen (1984:387). I samband med propositionen behandlar utskottet tre motioner som väckts med anledning av propositionen. Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
1997/98:Ju2 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens förslag till en ny 13 b § polislagen och begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen beslutar att vissa begränsningar införs med avseende på vart en person får föras vid avlägsnande, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av avlägsnandeinstitutet med särskild inriktning på dess tillämpning på ordningsstörande grupper, 4. att riksdagen avslår regeringens förslag till en ny 13 c § polislagen och begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen beslutar att en åtgärd enligt 13 c § polislagen omedelbart skall anmälas till polismyndigheten om den har vidtagits utan föregående beslut av denna, 6. att riksdagen beslutar att det av den föreslagna 24 § polislagen skall framgå att den endast skall få tillämpas vid större idrottsevenemang och konserter eller i samband med en demonstration som kan förväntas leda till angrepp från deltagarna i en motdemonstration, 7. att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna om tillfälligt omhändertagande i 13 § polislagen, 8. att riksdagen avslår regeringens förslag att polismyndigheten skall ges befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten inhämta uppgifter i fråga om passagerare, last och fordon från transportföretag som transporterar varor, passagerare eller fordon till och från Sverige, 9. att riksdagen, om yrkande 7 avslås, beslutar att 25 och 26 §§ polislagen kompletteras så att Polisen endast får begära in uppgifter som är av betydelse för att bekämpa allvarlig brottslighet och att begreppet allvarlig brottslighet definieras i lagtexten. 1997/98:Ju3 av Hans Hoff m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens möjlighet att stoppa fordon genom att använda digital teknik, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vägran att följa sådana anvisningar kriminaliseras. 1997/98:Ju4 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändringar i 11 och 13 §§ polislagen, enligt vad som i motionen anförts om det osäkra rättsläget, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder mot brister i polisens möjligheter att ta personer i förvar.
Utskottet
Inledning
Ärendet Regeringen tillkallade i september 1991 en särskild utredare med uppdrag att göra en utvärdering av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter. Utredningen antog namnet Polisrättsutredningen. I mars 1993 erhöll utredningen tilläggsdirektiv av innebörd att den skulle se över vissa av rättegångsbalkens bestämmelser om straffprocessuella tvångsmedel. Polisrättsutredningen överlämnade i juni 1993 sitt delbetänkande Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) till regeringen. I betänkandet föreslås bl.a. vissa ändringar i den rättsliga regleringen av polisens befogenheter. Betänkandet har remissbehandlats. Justitieombudsmannen (JO) överlämnade den 11 oktober 1995 respektive den 17 maj 1996 till Justitiedepartementet beslut i frågor rörande polisens rättsliga befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar (Ju 95/3867 och Ju 96/1883). Polismyndigheten i Stockholm tillställde den 4 mars 1994 regeringen en skrivelse med begäran om ändring av 4 kap. 9 § ordningslagen (1993:1617) i syfte att möjliggöra för polisman att självständigt avvisa eller avlägsna en person från ett trafikföretags område eller färdmedel (Ju 94/860). Rikspolisstyrelsen tillställde den 21 december 1995 regeringen en skrivelse innehållande vissa synpunkter på polisens befogenhet att använda handfängsel (Ju 95/4944). Vidare inkom Rikspolisstyrelsen den 30 januari 1996 till Justitiedepartementet med en skrivelse angående polisens möjligheter att få tillgång till transportföretags bokningsregister (Ju 96/359). I skrivelsen anförde Rikspolisstyrelsen att polisen i samma utsträckning som tullen borde få tillgång till sådana uppgifter. Regeringen har under hand inhämtat synpunkter på ett sådant förslag från Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Generaltullstyrelsen, Riksåklagaren, Luftfartsverket, Statens järnvägar, Sveriges Industriförbund, Sveriges redareförening och Sveriges Transportindustriförbund. Synpunkterna finns tillgängliga i regeringens ärende (Ju 93/2596). Till grund för regeringens lagförslag ligger såväl Polisrättsutredningens betänkande som de nu redovisade skrivelserna och besluten.
Polisens rättsliga befogenheter i vissa fall Polisen måste, för att kunna fullgöra sina uppgifter i samhället, vara utrustad med vissa maktbefogenheter, dvs. befogenheter att på olika sätt ingripa mot enskilda. Det kan röra sig om att meddela tillsägelser eller anmaningar, att hejda fordon eller att spärra av brottsplatser. Ytterst kan det handla om att tillgripa fysiskt tvång. Regler om polisens rättsliga befogenheter finns intagna i ett flertal författningar. Härutöver anses polisen ha vissa på sedvanerätt grundade befogenheter. De grundläggande bestämmelserna om polisens uppgifter och befogenheter är intagna i polislagen (1984:387). Enligt polislagens inledningsparagraf skall polisens arbete utgöra ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet och syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (1 §). Med utgångspunkt i de angivna ändamålen bestämmer polislagen polisens uppgifter. Till dessa hör att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och hindra störningar därav samt ingripa när sådana störningar inträffat, att bedriva spaning och utredning i fråga om brott, att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp samt att fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser (2 §). Polislagen innehåller vidare en bestämmelse om allmänna principer för polisingripanden. Enligt denna gäller att en polisman, som har att verkställa en tjänsteuppgift, skall, under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning, ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och i den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås (8 §). Bestämmelsen ger uttryck åt de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciperna som skall beaktas vid varje polisingripande. Enligt paragrafens förarbeten är den dessutom avsedd att utgöra ett allmänt bemyndigande för polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att fullgöra dess uppgifter, så länge det inte är fråga om att begränsa en grundlagsskyddad rättighet eller vidta åtgärder som står i strid mot någon specialreglering (prop. 1983/84:111 s. 78). Polislagen innehåller vidare bestämmelser om polisens och enskild polismans befogenheter i vissa fall. Hit hör förutsättningarna för polisen att använda våld som tjänsteåtgärd (10 §). Vidare hör reglerna om polisens rätt att göra tillfälliga omhändertaganden hit. Sålunda gäller att om polismyndighet enligt särskild föreskrift har befogenhet att besluta att någon skall omhändertas, får även en enskild polisman omhänderta denne i avvaktan på polismyndighetens beslut, om polismannen finner att förutsättningarna för omhändertagande föreligger och att det skulle innebära fara för liv eller hälsa eller annan fara att avvakta med omhändertagandet (11 §). En polisman har också rätt att, om någon stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, avvisa eller avlägsna personen från visst område eller utrymme, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Är en åtgärd av nu angivet slag otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas (13 §). Polislagen innehåller också bestämmelser om omhändertagande i vissa fall av den som är under 18 år och av okänd person för identifiering (12 och 14 §§). Den som har omhändertagits skall så snart som möjligt underrättas om anledningen till omhändertagandet (15 §). Har omhändertagandet skett med stöd av 11 eller 13 §, skall den omhändertagne förhöras så snart som möjligt. Ingen som har omhändertagits enligt 13 § får hållas kvar under längre tid än sex timmar (16 §). Vid omhändertagande enligt polislagen skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet (17 §). Lagbestämmelser som ger polisen rätt att omhänderta personer finns vidare i åtskilliga förvaltningsrättsliga lagar, t.ex. i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Andra bestämmelser som reglerar polisens möjligheter att ingripa mot störningar av allmän ordning och säkerhet finns i ordningslagen (1993:1617). Lagen innehåller bl.a. regler om polisens befogenheter att inskrida vid ordningsstörningar i samband med allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Av dessa föreskrifter framgår att polismyndigheten har rätt att inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, som hålls utan tillstånd eller i strid med meddelat förbud eller villkor (2 kap. 22 §). Polismyndigheten har härutöver rätt att upplösa en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken. Är det fråga om en offentlig tillställning, får polismyndigheten upplösa den, om det vid tillställningen förekommer något som strider mot lag eller om den medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får upplösas i ytterligare vissa särskilt angivna fall (2 kap. 23 §). Polisens befogenheter vid utredning av brott är närmare reglerade i 23-28 kapitlen rättegångsbalken (RB). När det gäller polisens rätt att beröva den som är misstänkt för brott friheten, är följande bestämmelser av betydelse. Enligt 24 kap. 1 och 3 §§ RB får den som på visst sätt är misstänkt för brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, häktas under närmare angivna förutsättningar. Om det finns skäl att häkta någon, får han enligt 24 kap. 6 § RB anhållas i avbidan på rättens beslut i häktningsfrågan. Även om det inte finns fulla skäl för häktning, får, enligt samma paragraf, den som är skäligen misstänkt för brottet anhållas, om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på sakens utredning. Oaktat att det inte uttryckligen anges i lagen, har en polisman befogenhet att verkställa beslut om anhållande eller häktning (prop. 1983/84:111 s. 158 f). Enligt 24 kap. 7 § RB har en polisman, om det finns skäl att anhålla någon, rätt att i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut. Av sambandet med reglerna om häktning följer dock att även i sådant fall fängelse i ett år eller däröver måste kunna följa på brottet. En polisman har vidare, liksom varje annan person, rätt att gripa den som begått ett brott på vilket fängelse kan följa, om gärningsmannen påträffas på bar gärning eller flyende fot, samt att gripa den som är efterlyst för brott. Av betydelse för polisens möjligheter att frihetsberöva någon är också vissa bestämmelser i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen) jämte dess tilläggsprotokoll. Konventionen med dess tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219) sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket. Av intresse är till en början artikel 5. 1 i konventionen, som har följande lydelse: Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver: a) då någon lagligen är berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig domstol; b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet; c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta; d) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet; e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen åt missbruk av droger eller lösdrivare; f) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande. Av betydelse är också artikel 2.3 i det s.k. fjärde tilläggsprotokollet (den 16 september 1963) till Europakonventionen. Av denna framgår att bl.a. rätten att fritt röra sig inom en stats område icke får underkastas andra inskränkningar än sådana som är angivna i lag och som kan anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ordningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för skyddandet av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter.
Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås vissa ändringar i polislagen (1984:387). Det huvudsakliga syftet med förslagen är att öka polisens möjligheter att ingripa i förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. För att underlätta för polisen att ingripa vid större evenemang av olika slag föreslås att polisen skall få rätt att avlägsna deltagare i en folksamling om folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Polisen föreslås också få rätt att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, eller vid risk för sådana störningar. Under samma förutsättningar föreslås polisen även kunna anvisa deltagarna i en folksamling att följa en viss väg. I propositionen behandlas också polisens rätt att ta i förvar den som omhändertagits med stöd av bestämmelserna i polislagen och vissa andra författningar. Det föreslås även en uttrycklig reglering av polismyndighets rätt att häva beslut om gripande för vissa fall. En lagreglering föreslås vidare av rätten att stoppa fordon och att använda fängsel samt av polisens dokumentation över ingripanden av olika slag. Slutligen föreslås att polisen, på samma sätt som redan gäller för tullen, under vissa förutsättningar skall ha rätt att få ta del av ett transportföretags passagerarlistor.
Överväganden
Omhändertagande enligt 11 och 13 §§ polislagen I motion Ju2 (mp) yrkas att bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande i 13 § andra stycket polislagen skall upphävas. Enligt motionärernas uppfattning strider lagrummet mot Europakonventionens regler om frihetsberövande. I motion Ju4 (v) yrkas - som motionen får förstås - att den som omhändertagits enligt 11 eller 13 § polislagen inte skall få tas i förvar. Regeringen föreslår ett uttryckligt stöd för ett sådant förvarstagande i 17 §. Som grund för sitt yrkande, såvitt det avser 11 § polislagen, anför motionärerna att den som omhändertas enligt denna paragraf vanligen är i behov av vård och att förvarstagande därför är olämpligt. När det gäller 13 § polislagen framhåller motionärerna att förvarstagande inte bör få äga rum, eftersom det är tveksamt om omhändertaganden enligt den paragrafen är förenliga med Europakonventionen. Motionärerna begär vidare att polisen får erforderliga möjligheter, t.ex. lämpliga lokaler, för att kunna ta personer i förvar. Som framgått av utskottets redogörelse för polisens rättsliga befogenheter har polisen, i samband med ett ingripande enligt 13 § polislagen, rätt att med stöd av paragrafens andra stycke tillfälligt omhänderta den, mot vilken ingripandet skett, om andra åtgärder är otillräckliga för att det avsedda resultatet skall uppnås. Den som omhändertagits får hållas kvar under högst sex timmar. Frågan om bestämmelsens förenlighet med Europakonventionen övervägdes av Polisrättsutredningen. Enligt utredningens uppfattning var tillfälliga omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen att anse som frihetsberövanden i konventionens mening. Utredningen ansåg vidare att det inte var fråga om sådant frihetsberövande som är tillåtet enligt artikel 5.1 i konventionen och att lagregeln således var konventionsstridig. Utredningen föreslog därför att bestämmelsen skulle upphävas (SOU 1993:60 s. 133 f). Under remissbehandlingen av Polisrättsutredningens betänkande instämde flertalet remissinstanser i utredningens bedömning i fråga om 13 § andra stycket polislagens konventionsenlighet eller lämnade bedömningen utan erinran. I det till Lagrådet remitterade förslaget intog regeringen emellertid en annan hållning. Regeringen framhöll i lagrådsremissen att den praxis som utbildats av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) knappast gav någon klar ledning i fråga om så kortvariga frihetsberövanden som det här var fråga om. Med hänsyn härtill och till att andra länder som ratificerat Europakonventionen har en reglering liknande 13 § andra stycket polislagen gjorde regeringen den bedömningen att ett frihetsberövande som endast varar några timmar inte är ett frihetsberövande i Europakonventionens mening. Omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen borde därför anses förenliga med artikel 2.3 i det fjärde tilläggsprotokollet till konventionen och således vara att betrakta som en tillåten inskränkning av den omhändertagnes rörelsefrihet. Regeringen ansåg emellertid att det, liksom beträffande övriga bestämmelser om omhändertagande enligt polislagen, uttryckligen borde framgå av lagen att den som omhändertagits får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Lagrådet anförde i sitt yttrande över lagrådsremissen, att det i allt väsentligt instämde i den bedömning av 13 § andra stycket polislagens bristande överensstämmelse med Europakonventionen som Polisrättsutredningen gjort. Eftersom Europadomstolens hittillsvarande avgöranden i denna del inte innebar att rättsläget i denna del kunde anses helt klarlagt, ville Lagrådet likväl inte motsätta sig den i remissen valda lösningen. Tillräckliga skäl att exempelvis komplettera förslaget avseende 17 § polislagen om förvar med ett undantag för omhändertagna enligt 13 § andra stycket samma lag kunde inte anses föreligga. Detta ställningstagande grundade Lagrådet bl.a. på bristen på underlag för en meningsfull bedömning av en sådan reglerings praktiska förutsättningar och konsekvenser. Därtill kom, enligt Lagrådet, en osäkerhet huruvida ett sådant undantag på ett avgörande sätt skulle undanröja föreliggande tvivel om 13 § andra stycket polislagen var förenlig med Europakonventionen. Regeringen förklarar i propositionen att den i och för sig har respekt för Lagrådets uppfattning men att rättsläget, som också Lagrådet funnit, är oklart. På i lagrådsremissen anförda skäl anser därför regeringen att omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen är förenliga med Europakonventionen (prop. s. 43). Utskottet anser för sin del, att det får anses råda viss osäkerhet i frågan om tillfälliga omhändertaganden enligt 13 § andra stycket polislagen är förenliga med Europakonventionen. Övervägande skäl talar emellertid för riktigheten av regeringens uppfattning, att sådana omhändertaganden inte utgör frihetsberövanden i konventionens mening utan endast är att se som sådana inskränkningar av den omhändertagnes rörelsefrihet som är tillåtna enligt artikel 2.3 i det fjärde tilläggsprotokollet. Att 13 § andra stycket polislagen kompletteras med en regel om förvarstagande i 17 § samma lag innebär ingen saklig ändring av gällande rätt och leder inte till någon annan bedömning av den förstnämnda regelns konventionsenlighet. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Ju2 och Ju4 i nu berörda delar. Vad härefter gäller frågan om förvarstagande efter ingripande enligt 11 § polislagen vill utskottet anföra följande. Enligt paragrafen har en polisman i vissa närmare angivna fall rätt att interimistiskt omhänderta en person om polismyndigheten enligt bestämmelse i någon annan författning har rätt att besluta om omhändertagande. Sådana bestämmelser om omhändertagande som avses i paragrafen finns i flera olika författningar. Enligt propositionen rör det sig om utlänningslagen (1989:529), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (1959:524) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av vård eller beslut om behandling. Möjligen hör också vissa familjerättsliga bestämmelser hit. Med undantag för utlänningslagen innehåller de nu redovisade författningarna inga bestämmelser om rätten att ta den omhändertagne i förvar. Enligt regeringens uppfattning torde dock de ifrågavarande bestämmelserna om omhändertagande i samtliga fall vara avsedda att ge stöd för förvarstagande (prop. s. 39). Propositionens förslag till ny lydelse av 17 § polislagen innebär att den som fyllt 15 år och har omhändertagits enligt polislagen får tas i förvar om det är nödvändigt av hänsyn till ordning eller säkerhet. Med förvar avses placering i arrest eller annat låst utrymme. Även den som omhändertagits enligt 11 § samma lag kommer alltså enligt förslaget att kunna tas i förvar. Utskottet kan i och för sig instämma i motionärernas uppfattning att de personer som omhändertas enligt 11 § polislagen ofta torde vara i behov av vård. Utskottet delar emellertid också regeringens uppfattning att det i vissa fall kan finnas ett behov av att den som omhändertagits enligt nämnda paragraf tas i förvar. Ytterligare vill utskottet framhålla att förvarstagande enbart får ske om det är nödvändigt av hänsyn till ordning och säkerhet och att förvarstagande inte är obligatoriskt utan får tillgripas av polisen om den finner behov föreligga. Utskottet avstyrker motion Ju4 i nu behandlad del. Vad härefter gäller polisens faktiska möjligheter att ta omhändertagna personer i förvar anför regeringen att under de två senaste åren har omkring 5 700 personer årligen omhändertagits med stöd av 13 § polislagen. Av dessa torde minst 70 % ha tagits i förvar. Av praktiska och personella skäl är det inte möjligt att begränsa sig till att låta den omhändertagne stå under uppsikt på polisstationen. Lämpliga lokaler saknas och det skulle sannolikt krävas två poliser för att omhänderta en person. Av praktiska skäl måste det därför finnas en möjlighet att som en yttersta åtgärd ta den som stör den allmänna ordningen eller utgör en fara för denna i förvar i avvaktan på att förhör kan hållas (prop. s. 43 f). Utskottet kan inte finna att det i förevarande lagstiftningsärende framkommit något som tyder på att polisens möjligheter att ta omhändertagna personer i förvar skulle vara otillräckliga. Utskottet avstyrker motion Ju4 i nu behandlad del.
Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar I motion Ju2 (mp) yrkas avslag på förslagen till 13 b och c §§ polislagen. Motionärerna yrkar vidare att regeringen skall få i uppdrag att utarbeta mera restriktiva förslag till dessa paragrafer. Som motionen får förstås bör det i en ny lydelse av 13 c § föreskrivas att polismans åtgärd enligt den paragrafen genast skall anmälas till polismyndighet. Enligt motionärernas uppfattning kan det ifrågasättas om polisen med stöd av 13 b § skall kunna avlägsna deltagare i eller åskådare vid en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning om dessa inte stör den allmänna ordningen. I fråga om 13 c § bör denna endast gälla personer som aktivt deltar i den ordningsstörande verksamheten. Motionärerna begär vidare att det i polislagen använda begreppet avlägsnande bör definieras närmare samt att tillämpningen av reglerna om avlägsnande utvärderas. Motionärerna menar att det bör införas begränsningar med avseende på vart den som avlägsnas får föras. Slutligen yrkar motionärerna att den föreslagna 24 § polislagen endast skall tillämpas vid större idrottsevenemang och konserter eller vid demonstrationer som kan befaras bli angripna av motdemonstranter. Vad först gäller den föreslagna 13 b § polislagen, konstateras i propositionen att bestämmelserna i 2 kap. 22 och 23 §§ ordningslagen om polisens rätt att upplösa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte anger vilka polisiära befogenheter som följer av ett beslut om upplösande. Enligt regeringens uppfattning innefattar emellertid möjligheten att upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning en rätt för polisen att tillgripa nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet. Regeringen anser emellertid att denna rätt uttryckligen bör framgå av polislagen (prop. s. 25). Enligt förslaget till 13 b § polislagen skall polisen ha rätt att, när en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ställs in eller upplöses, avlägsna deltagare och åskådare om det behövs för att polismyndighetens beslut skall kunna verkställas. Som regeringen funnit, torde bestämmelsen endast innebära ett lagfästande av gällande rätt. Utskottet, som anser att polisen måste kunna verkställa sådana beslut som avses i 2 kap. 22 och 23 §§ ordningslagen, avstyrker motion Ju2 i denna del. När det gäller förslaget till 13 c § polislagen reglerar detta polisens rätt att avvisa eller avlägsna deltagare i en folksamling som inte utgör en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning. Som bakgrund till förslaget anför regeringen att behovet för polisen att kunna ingripa mot ordningsstörande folksamlingar fått förnyad uppmärksamhet, bl.a. genom ett antal avgöranden från JO. I ett beslut av den 10 oktober 1995 hade JO ansett att polisen saknat rättslig grund för att transportera bort deltagare i en ordningsstörande folksamling. JO hade i beslutet framhållit det angelägna i att polisens möjlighet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar blev föremål för översyn. Regeringen framhåller i propositionen att ingripanden med stöd av 13 § polislagen är en vanlig åtgärd för att komma till rätta med ordningsstörningar i stora folksamlingar. Sådana ingripanden förutsätter dock att förutsättningarna för ingripandet prövas för varje enskild person. Det säger sig självt att det i många fall, särskilt i fall av akut oordning, måste vara svårt för polisen att göra en sådan prövning. Regeringen anser därför att polisen måste ges befogenhet att avlägsna deltagare i en ordningsstörande folksamling oavsett om var och en av deltagarna kan sägas ha bidragit till ordningsstörningen eller inte. Den föreslagna bestämmelsen innebär att polisen kan inskränka prövningen till frågan om folksamlingen som sådan kan anses ha stört den allmänna ordningen och om den, mot vilken ingripandet riktar sig, kan betraktas som deltagare i folksamlingen. Åtgärden skall vara nödvändig för att upprätthålla ordningen. Tillfälliga omhändertaganden skall liksom hittills endast få förekomma efter prövning i det enskilda fallet (prop. s. 26 f). Utskottet konstaterar att polisens möjligheter att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar, som inte är allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar, uppmärksammats flera gånger under senare år. Inte minst har detta gällt vid ingripanden mot anhängare till olika fotbollsklubbar. Som regeringen anfört, kan polisen i dessa fall - så länge misstanke om brott inte föreligger - endast ingripa med stöd av 13 § polislagen. Av dess lydelse framgår emellertid att den endast kan användas efter en individuell prövning. Utskottet delar regeringens uppfattning att gällande rätt inte ger polisen tillräckliga möjligheter att komma till rätta med ordningsstörningar av nu ifrågavarande slag. Utskottet avstyrker motion Ju2 i nu behandlad del. Åtgärder enligt förslagets 13 c §, dvs. avvisande eller avlägsnande, skall enligt propositionen inte få vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten, såvida inte omständigheterna är så brådskande, att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas. Regeringen anför i propositionen att befogenheten att fatta beslut om avlägsnande i första hand bör tillkomma polismyndigheten men att enskild polisman bör kunna fatta beslutet i brådskande fall (prop. s. 27) Enligt förslagets 27 § gäller att protokoll skall föras över avvisanden och avlägsnanden. Av protokollet skall bl.a. framgå vem som har fattat beslutet om ingripandet, grunden för beslutet och mot vem eller vilka ingripandet riktat sig. Ansvariga för protokollets upprättande är dels den som fattat beslutet om ingripande, dels den som är att anse som förman vid detta. I propositionen anför regeringen i denna del att bestämmelserna om dokumentationsskydlighet tydliggör att en polisman före ingripandet måste ta ställning till om förutsättningarna för ett ingripande är uppfyllda. Dessutom medger dokumentationsskyldigheten en önskvärd kontroll av polisens verksamhet i denna del (prop. s. 64). Utskottet delar regeringens uppfattning att en enskild polisman måste kunna fatta beslut om ingripande enligt den föreslagna 13 c § i brådskande fall. Utskottet anser vidare att bestämmelsen om dokumentationsskyldighet i förslagets 27 § innebär en tillräcklig kontroll av att sådana åtgärder inte vidtas utan fog. Med det anförda avstyrker utskottet motion Ju2 i denna del. Enligt förslaget till 24 § får polismyndigheten i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten eller risk för sådana störningar förbjuda tillträde till visst område eller utrymme, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. Under samma förutsättningar får polismyndigheten anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg. Av förslagets 13 a § framgår att polisen får avlägsna eller avvisa den som tränger sig in på eller vägrar lämna ett avspärrat område eller inte efterkommer anvisning att följa viss väg. I propositionen anför regeringen att det är nödvändigt att ge polisen uttryckligt lagstöd för att kunna fatta beslut såväl om avspärrningar som att anvisa deltagare i folksamling att följa viss väg. Sådana beslut bör kunna fattas även i förebyggande syfte (prop. s. 28 f). Utskottet vill för sin del framhålla att de befogenheter som tilläggs polisen i den föreslagna 24 § endast får utövas under snävt angivna förutsättningar. Utskottet delar regeringens uppfattning att bestämmelsen är nödvändig för polisarbetet och kan inte finna något skäl att inskränka dess tillämpningsområde på det sätt som begärs i motionen. Utskottet avstyrker motion Ju2 även i denna del. Vad slutligen gäller det i polislagen använda begreppet avlägsnande, innebär förslaget ingen ändring av detta (jfr prop. s. 44). I samband med utskottets behandling år 1984 av förslaget till ny polislag anförde utskottet följande om avlägsnandeinstitutet. Enligt utskottet var det ett självklart riktmärke att ett avlägsnande, när det verkställdes, i det särskilda fallet framstod som en klart mindre ingripande åtgärd än ett omhändertagande. Som mera ordinära fall av avlägsnande borde betraktas att någon avlägsnades ur en lokal där han hade stört ordningen eller från ett visst område. Ett avlägsnande kunde naturligtvis också innebära förflyttning en viss sträcka bort från en plats. Gällde det annat än en kortare sträcka och innefattade åtgärden ett påtvingat kroppsligt ingrepp av inte helt kortvarig varaktighet kunde det ifrågasättas om inte åtgärden i själva verket borde ses som ett omhändertagande. Uppenbarligen skulle t.ex. ett ingripande som innebar att polisen förde någon till hans bostad vara att betrakta som ett omhändertagande och inte som ett avlägsnande (JuU 1983/84:27 s. 32 f). Eftersom regeringen i den nu förevarande propositionen inte föreslår någon ny definition av institutet avlägsnande, är utskottets nyss nämnda uttalande enligt vedertagen rättskällelära alltjämt vägledande vid bestämmande av begreppets innebörd. Något behov av att i lagtext definiera avlägsnande föreligger enligt utskottets mening inte. Inte heller har det visats behov av att utreda institutets tillämpning. Utskottet avstyrker motion Ju2 i nu ifrågavarande del.
Polisens rätt att inhämta uppgifter från transportföretag I motion Ju2 yrkas avslag på förslaget till nya 25 och 26 §§ polislagen, som går ut på att polisen i brottsbekämpande syfte skall kunna inhämta uppgifter från transportföretag om passagerare, last och fordon m.m. Om detta yrkande inte bifalls, begär motionärerna att paragrafernas tillämpningsområde skall inskränkas till att avse befarad, allvarlig, i lagtexten definierad, brottslighet. Motionärerna menar att de föreslagna lagreglerna är en följd av det rättsliga och polisiära samarbetet inom Europeiska unionen och bör avstyrkas. Regeringen framhåller i propositionen att tullen sedan den 1 juli 1996 har befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten inhämta uppgifter från transportföretag i fråga om passagerare, last och fordon. Lagbestämmelserna härom finns i 67 a och b §§ tullagen (1994:1550) samt i 15 och 16 §§ lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. När det gäller polisens brottsbekämpande verksamhet anför regeringen att denna kan ske inom ramen för en förundersökning enligt rättegångsbalkens bestämmelser men att den också kan utgöra verksamhet som faller utanför en förundersökning. Har polisen inom ramen för en förundersökning misstanke om visst brott, torde uppgifterna ofta vara så konkretiserade att t.ex. uppgifter från transportföretag kan inhämtas med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser. Någon laglig möjlighet för polisen att under s.k. förspaning, dvs. innan en förundersökning inletts, ta del av sådana uppgifter finns inte. Förspaning kan enligt vad regeringen anför ha flera olika inriktningar. Den kan t.ex. ha till syfte att förse polisen med underlag för att kunna förebygga brott. Så kan t.ex. polisen inför ett större idrottsevenemang samla in information om det förväntade antalet deltagare, deras transportvägar och transportsätt. Sammanställning av sådan information kan många gånger vara avgörande för polisens möjligheter att förebygga brott. Oavsett vilket slags förspaning det rör sig om skulle det, enligt regeringen, vara till stor nytta för polisen att, på motsvarande sätt som gäller för tullen, ha tillgång till uppgifter i transportföretagens bokningsregister. I överensstämmelse med vad som uttalats i förarbetena till de ifrågavarande bestämmelserna i tullagstiftningen (prop. 1995/96:166 s. 79 f, 1995/96: SkU23 s. 27 f) anser regeringen att behovet av dessa uppgifter i brottsbekämpningen väger tyngre än det intrång i de resandes personliga integritet som ligger i att uppgifter av detta slag lämnas ut. Samtidigt betonar regeringen att endast sådana uppgifter som kan ha betydelse för att bekämpa brottslighet får begäras in. Under den tid bokningsuppgifterna förvaras hos polismyndigheten omfattas de av sekretesskydd enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100). Uppgifter som visar sig sakna betydelse för utredning av och lagföring för brott skall omedelbart förstöras (prop. s. 67 f). Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen om behovet av och skälen för de föreslagna reglerna. Dessa framstår som särskilt angelägna med hänsyn till den allt mer internationaliserade kriminaliteten och den ökade strömmen av resenärer över gränserna. Utskottet ser heller inget skäl till varför paragrafernas tillämpningsområde skulle inskränkas på det sätt motionärerna yrkat i andra hand. Med det anförda avstyrker utskottet motion Ju2 i nu behandlade delar.
Polisens rätt att hejda fordon I motion Ju3 (s) yrkas att polisen skall få rätt att stoppa fordon genom att ge anvisning med digital skylt samt att underlåtenhet att följa sådan anvisning skall kriminaliseras. Motionärerna framhåller att vissa trafikkontrollplatser är utrustade med digitala skyltar som kan användas för att uppmana fordon att köra in på trafikkontrollplatsen. Någon skyldighet att följa en anvisning som givits genom digital skylt föreligger emellertid inte och en sådan skyldighet bör därför införas enligt motionärerna. I propositionen framläggs förslag till bestämmelser i polislagen angående polisens rätt att hejda fordon (22 §) och att därvid använda våld (10 § 5). Paragraferna kodifierar i huvudsak gällande rätt. Enligt 22 § 4 i förslaget får en polisman stoppa ett fordon eller annat transportmedel om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera förare eller fordon enligt vad som är särskilt föreskrivet. Sådana föreskrifter finns i åtskilliga trafikförfattningar (jfr prop. s. 82). Enligt 7 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) skall vägtrafikant följa anvisning för trafiken som meddelas genom vägmärke, vägmarkering eller trafiksignal. Av 8 § samma kungörelse framgår att vägtrafikant skall följa polismans anvisning för trafiken. Den som bryter mot dessa paragrafer kan enligt 164 § första stycket 2-3 vägtrafikkungörelsen dömas till penningböter. Enligt utskottets uppfattning bör, om en reglering över huvud taget behövs, denna göras i tillämpliga trafikförfattningar och inte i polislagen. Trafiklagstiftningen ligger utanför utskottets beredningsområde, och motion Ju3 avstyrks.
Övrigt I förslaget till ändring i 9 § polislagen används formuleringen ?om brottet lagfördes? och i den föreslagna 26 § förekommer uttryckssättet ?lagföring av brott?. Utskottet anser det mindre lämpligt att tala om lagföring av brott. Vedertagen terminologi torde innebära att det inte är brottet som lagförs, utan att det är den som är tilltalad eller misstänkt för viss gärning som lagförs för denna, jfr t.ex. 2 kap. 5 a § första stycket brottsbalken. Utskottet föreslår därför en justering av lydelsen av de nämnda paragraferna. Utskottet har ingen erinran mot förslagen till lagar om ändring i rättegångsbalken, lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Med hänsyn till den tid som krävs för riksdagens arbete med lagstiftningsärendet bör ikraftträdandet för den nya lagstiftningen dock senareläggas till den 1 april 1998. I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande upphävande av 13 § andra stycket polislagen att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju2 yrkande 7, res. 1 (mp) 2. beträffande förvarstagande enligt 17 § polislagen att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju4 antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) såvitt avser 17 §, res. 2 (v) 3. beträffande polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju2 yrkandena 1 och 4 -6 antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen såvitt avser 13 b, 13 c och 24 §§, res. 3 (mp) 4. beträffande avlägsnandeinstitutet att riksdagen avslår motion 1997/98: Ju2 yrkandena 2 och 3, res. 4 (mp) 5. beträffande rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i princip att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju2 yrkande 8 godkänner vad utskottet anfört, res. 5 (mp) 6. beträffande inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från transportföretag att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju2 yrkande 9 godkänner vad utskottet anfört, res. 6 (mp) villk. 7. beträffande lagreglering av rätten att inhämta uppgifter från transportföretag att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen såvitt avser 25 och 26 §§, dock med den ändringen att 26 § ges den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 2, 8. beträffande rapporteftergift att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i 9 § polislagen, dock med den ändringen att lagrummet ges den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 2, 9. beträffande förslaget till lag om ändring i polislagen i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagen bestäms till den 1 april 1998, 10. beträffande polisens rätt att hejda fordon att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju3, 11. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar regeringens förslag till a) lag om ändring i rättegångsbalken, b) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, c) lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer, dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagarna bestäms till den 1 april 1998.
Stockholm den 4 december 1997
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s) och Cinnika Beiming (s).
Reservationer
1. Upphävande av 13 § andra stycket polislagen (mom. 1) Kia Andreasson (mp) anför: Artikel 5.1 i Europakonventionen anger uttömmande i vilka fall någon får berövas friheten. Artikeln gäller i likhet med konventionens övriga bestämmelser som lag här i riket. Polisrättsutredningen har funnit att sådana tillfälliga omhändertaganden som avses i 13 § andra stycket polislagen är att bedöma som frihetsberövanden i konventionens mening. Utredningen har vidare funnit att det är inte fråga om frihetsberövanden som är tillåtna enligt artikel 5.1. i Europakonventionen och att lagrummet alltså är konventionsstridigt. Flertalet remissinstanser har delat utredningens bedömning eller lämnat den utan erinran, och Lagrådet har förklarat sig i allt väsentligt kunna instämma i utredningens bedömning. Enligt Miljöpartiets mening är det självklart att polislagens bestämmelser måste stå i överensstämmelse med Europakonventionen. Reglerna om tillfälligt omhändertagande i 13 § andra stycket polislagen bör därför upphävas. Jag anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande upphävande av 13 § andra stycket polislagen att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkande 7 dels beslutar att 13 § andra stycket polislagen (1984:387) i dess nuvarande lydelse skall upphöra att gälla, dels beslutar om sådan ändring av ingressen och ikraftträdandebestämmelsen till regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) som föranleds härav.
2. Förvarstagande enligt 17 § polislagen (mom. 2) Alice Åström (v) anför: Regeringens förslag till ny lydelse av 17 § polislagen ger uttryckligt lagstöd för att ta i förvar bl.a. personer som omhändertagits med stöd av 11 § och 13 § andra stycket polislagen. Enligt Vänsterpartiets uppfattning är detta ett olyckligt förslag. De tillfälliga omhändertaganden som polisen kan göra med stöd av 11 § polislagen avser personer som kan omhändertas med stöd av olika förvaltningsrättsliga lagar. I regel rör det sig om människor som behöver vård och vilka det är helt olämpligt att ta i förvar på en polisstation. När det gäller omhändertaganden med stöd av 13 § andra stycket polislagen är det, som Lagrådet framhållit, tveksamt om den bestämmelsen står i överensstämmelse med artikel 5.1 i Europakonventionen. Med hänsyn till det oklara rättsläget bör det enligt min mening inte vara möjligt att ta i förvar den som omhändertagits med stöd av 13 § andra stycket polislagen. Förslaget till ny lydelse av 17 § polislagen bör alltså inte antas. Vad gäller förvarstagande är det enligt min mening klart att flertalet polisstationer saknar lokaler som är lämpliga för placering av förvarstagna personer. Regeringen bör för riksdagen redovisa hur man skall lösa detta praktiska problem. Vad jag nu uttalat med anledning av motion Ju4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande förvarstagande enligt 17 § polislagen att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju4 dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) såvitt avser 17 §, dels som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 2.
3. Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar (mom. 3) Kia Andreasson (mp) anför: I förslaget till 13 b § polislagen ges polisen rätt att i samband med beslut om att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning avvisa eller avlägsna åskådare och deltagare. Det är inte en förutsättning för avlägsnande att deltagarna eller åskådarna själva stört ordningen. Enligt Miljöpartiets uppfattning ger bestämmelsen polisen för stora befogenheter. Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag till lagtext som är mera restriktivt i fråga om polisens möjligheter att avvisa eller avlägsna någon i den nu berörda situationen. Den föreslagna 13 c § polislagen gäller folksamlingar som inte är vare sig allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. Vad som avses med folksamling är inte klart definierat. Även i detta fall föreslås polisen få rätt att avvisa eller avlägsna åskådare och deltagare, oavsett om dessa själva stört ordningen eller ej. Miljöpartiet anser att polisen i de i paragrafen avsedda fallen endast bör kunna ingripa mot de personer som är direkt ordningsstörande. Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag till lagtext med denna innebörd. Vidare bör en enskild polisman som fattat beslut om ingripande mot en folksamling av ifrågavarande slag vara skyldig att omedelbart anmäla åtgärden till polismyndighet. Enligt förslaget till 24 § polislagen skall polisen kunna förbjuda tillträde till visst område eller utrymme i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten eller om det finns risk för sådana störningar. Även denna bestämmelse ger polisen för stora befogenheter. Bestämmelsen bör utformas så att den endast blir tillämplig vid större idrottsevenemang eller konserter eller i samband med demonstrationer som kan förväntas bli angripna av motdemonstranter. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till ny lydelse av 24 § i enlighet med vad jag nu anfört. Vad jag nu med anledning av motion Ju2 i nu berörda delar anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkandena 1 och 4-6 dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) såvitt avser 13 b §, 13 c § och 24 §, dels som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3.
4. Avlägsnandeinstitutet (mom. 4) Kia Andreasson (mp) anför: I 13 § polislagen finns bestämmelser som ger polisen rätt att avlägsna en person från visst område eller utrymme. Begreppet avlägsnande återfinns i flera av de nu föreslagna paragraferna. Utskottet har i samband med riksdagsbehandlingen år 1984 av förslaget till polislag uttalat sig om begreppets innebörd. Polisrättsutredningen föreslog ett utvidgat avlägsnandeinstitut (se SOU 1993:60 s. 137 f). Visserligen lägger inte regeringen fram något sådant förslag i propositionen, men det är ändå oroande att frågan övervägts. Över huvud taget är innebörden av begreppet avlägsnande oklart. Miljöpartiet anser därför att avlägsnande bör definieras i lag och att definitionen bör innehålla vissa begränsningar i fråga om vart den som avlägsnas får föras. Det får ankomma på regeringen att utarbeta erforderlig lagtext. Det framstår som lämpligt att regeringen i samband med ett sådant lagstiftningsärende låter göra en utvärdering av hur avlägsnandeinstitutet tillämpats på ordningsstörande grupper. Vad jag nu med anledning av motion Ju2 i denna del anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande avlägsnandeinstitutet att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.
5. Rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i princip (mom. 5) Kia Andreasson (mp) anför: I det nu förevarande förslaget får polisen i 25 och 26 §§ polislagen motsvarande befogenheter som tullen när det gäller att infordra uppgifter från transportföretag om transporter och passagerare, under förutsättning att uppgifterna kan antas ha betydelse för den brottsbekämpande verksamheten. Förslaget är, enligt min uppfattning, en följd av det rättsliga och polisiära samarbetet inom den Europeiska unionen. Det innebär också en oacceptabel integritetskränkning, och det bör inte genomföras. Jag anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i princip att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkande 8 godkänner vad som anförts i reservation 5.
6. Inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från transportföretag (mom. 6) Under förutsättning av avslag på reservation 5 Kia Andreasson (mp) anför För det fall att riksdagen inte är beredd att helt avslå regeringens förslag till 25 och 26 §§ polislagen, anser Miljöpartiet att riksdagen nu bör avslå förslaget och samtidigt ge regeringen i uppdrag att utarbeta en ny och mera restriktiv utformning av paragraferna. Denna bör innebära att polisen får rätt att fordra in uppgifter från transportföretag endast när det behövs för att bekämpa allvarlig brottslighet. Sistnämnda begrepp bör definieras i lagtexten. Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från transportföretag att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju2 yrkande 9 godkänner vad som anförts i reservation 6.
Regeringens lagförslag
kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
------------------------------------------------------- |Regeringens förslag |Utskottets förslag | -------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------- | 9 § | -------------------------------------------------------- |När en polisman får kännedom om ett brott som hör under| |allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin| |förman så snart det kan ske. | ------------------------------------------------------- |En polisman får lämna | En polisman får lämna| |rapporteftergift om |rapporteftergift om| |brottet med hänsyn till |brottet med hänsyn till| |omständigheterna i det |omständigheterna i det| |särskilda fallet är |särskilda fallet är| |obetydligt och det är |obetydligt och det är| |uppenbart att annan |uppenbart att brottet inte| |påföljd än böter inte |skulle föranleda annan| |skulle komma att dömas ut |påföljd än böter. | |om brottet lagfördes. | | ------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------- | 26 § | -------------------------------------------------------- |Transportföretag får lämna uppgifter enligt 25 § på så| |sätt att de görs läsbara för polismyndigheten genom| |terminalåtkomst. | | Polismyndigheten får ta del av uppgifter genom| |terminalåtkomst endast i den omfattning och under den| |tid som behövs för att kontrollera aktuella| |transporter. Polismyndigheten får inte ändra eller på| |annat sätt bearbeta eller lagra uppgifter som hålls| |tillgängliga på detta sätt. | ------------------------------------------------------- |Uppgifter om enskilda | Uppgifter om enskilda| |personer som lämnats på |personer som lämnats på| |annat sätt än genom |annat sätt än genom| |terminalåtkomst, skall |terminalåtkomst, skall| |omedelbart förstöras, om |omedelbart förstöras, om| |de visar sig sakna |de visar sig sakna| |betydelse för utredning |betydelse för utredning av| |och lagföring av brott. |eller lagföring för brott.| -------------------------------------------------------
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Propositionen.........................................1 Motionerna............................................2 Utskottet.............................................3 Inledning...........................................3 Ärendet...........................................3 Polisens rättsliga befogenheter i vissa fall......3 Propositionens huvudsakliga innehåll................6 Överväganden........................................7 Omhändertagande enligt 11 och 13 §§ polislagen....7 Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar9 Polisens rätt att inhämta uppgifter från transportföretag12 Polisens rätt att hejda fordon...................13 Hemställan.........................................14 Reservationer........................................16 1. Upphävande av 13 § andra stycket polislagen (mom. 1)16 2. Förvarstagande enligt 17 § polislagen (mom. 2)..16 3. Polisens befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar (mom. 3) 17 4. Avlägsnandeinstitutet (mom. 4)..................18 5. Rätten att inhämta uppgifter från transportföretag i princip (mom. 5) 18 6. Inskränkningar i rätten att inhämta uppgifter från transportföretag (mom. 6) 19 Regeringens lagförslag.............................20 Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) 32