Ändringar i regeringsformen - samarbetet i EU m.m.

Anf. 117 Per Unckel (M)

Fru talman! Det som riksdagen nu ska debattera handlar om Europeiska unionens och medlemsstater- nas förhållande till varandra, alldeles specifikt hur Europeiska unionen och Sverige ska reglera sina legala mellanhavanden. Det är ett viktigt avgörande därför att det rör själva grunderna för hur Sverige styrs. Men det rör också villkoren för vad EU ska bli. Särskilt för oss som tillhör kretsen av EU- anhängare är det viktigt att i frågor som dessa hålla god ordning. Beslut ska fattas på reglers och nog- granna övervägandens grund. Jag tillhör inte dem som tvekar att överlämna en formell nationell rätt som ofta blivit rent illusorisk till överstatliga organi- sationer för att i stället tillsammans med andra åter- vinna det som nationerna i inflytande inte längre kan utöva. Men när beslut ska flyttas över till någon an- nan än den svenska staten ska det vara välövervägt och klart. Det är ett av skälen, inom parentes sagt, till Moderaternas tveksamhet till den utveckling som pågår inom EU vad gäller Europeiska rådets infor- mella makttillväxt. Där fattas beslut utan klara regler. Ibland är det så oklart att stats- och regeringschefer- na, som efter Europeiska rådets möte i Nice härförle- den, inte ens vet vad de har beslutat. Så ska inte EU- samarbetet gå till. Rättsstaten kräver regler. Det euro- peiska samarbetet gör det också. Eller för att uttrycka det annorlunda: Det ska var svårt att ge Europeiska unionen ny kompetens. Men när kompetensen väl är given ska det i gengäld vara lätt för Europeiska unio- nen att motsvara de förväntningar som medlemssta- terna har på den. Fru talman! Konstitutionsutskottet har tagit myck- et god tid på sig för att bereda den fråga som riksda- gen i dag ska avgöra. Detta har vi gjort trots en mycket bred enighet i den författningsutredning som har föregått regeringens förslag. Resultatet av ut- skottets beredning är dels ett viktigt förtydligande när det gäller grundlagens ställning i fråga om makt- överlåtelse, dels en utfästelse om en fortsättning på dessa överväganden när väl det pågående konventet och den efterföljande regeringskonferensen är färdig. Det är samma sex partier som slöt en överenskom- melse i Författningsutredningen som har nått fram till dessa ställningstaganden. Därutöver har Moderaterna bestämt sig för att i fråga om rambesluten i detta hänseende gå sin egen väg. Och jag ska be att med några ord få beröra vart och ett av dessa tre områden. Jag ska först ta upp frågan om det som jag kallade för ett viktigt förtydligande, nämligen om grundla- gens överhöghet. Det har ibland i diskussionen kring denna fråga hävdats att allt egentligen kan överlåtas på enkelt sätt. Utskottet gör klart att man inte accepte- rar någon maktöverlåtelse på enkelt sätt av det som är skyddat i grundlag. Med det tillägg som utskottet gör innebär detta att det grundlagsskyddade området inte kan överlåtas till Europeiska unionen om inte grund- lagen först har ändrats. Och det kan som bekant inte ske med mindre än att riksdagen fattar beslut två gånger och med mellanliggande val. Skälet till denna ordning är ju att beslut av denna dignitet ska fattas på ett sätt som ger utrymme för reflexion och menings- utbyte och ytterst för väljarna att i val säga om de är beredda att biträda förändringen eller ej. De som har misstänkt att detta förslag öppnar en möjlighet för något slags gräddfil, att överlåta makt utan reflexion, kan därmed vara lugna. Skyddet inte minst för den svenska tryck- och yttrandefriheten och den svenska öppenheten ligger därmed fast trots andra EU-staters ibland från Sverige avvikande kulturer. Innebörden av vad utskottet nu föreslår att riksda- gen ska acceptera är alltså att vi är beredda att vidga utrymmet för maktöverlåtelse på områden som ligger utanför ekonomin därför att vi tror att dessa områden kan vara väl så betydelsefulla som de ekonomiska för att främja de europeiska folkens och Sveriges gemen- samma intressen. Men vi skyddar det som enligt den svenska grundlagen är skyddat med särskilda besluts- regler och kräver av oss själva att om överlåtelse av inflytande på dessa områden ska kunna föras på tal är det grundlagens beslutsregler som gäller. Fru talman! Den andra frågan handlar om livet efter det konvent som nu har inletts och den reger- ingskonferens som är tänkt att följa på detta. Vad som pågår inom Europeiska unionen är glädjande nog det största reform- och diskussionsprojektet sedan Euro- peiska unionen bildades i slutet av 50-talet. Stats- och regeringschefer, regeringar, parlamentariker från de nationella parlamenten och från Europaparlamentet försöker hitta den nya struktur som bättre passar en ny tids villkor men inte minst passar en europeisk union som är oändligt mycket mer omfattande än den som bildades 1958. Av de sex länderna är vi på väg att få en europeisk union som omfattar hela Europa, ett Europa som därmed kan knytas samman i det grundläggande freds- och frihetsprojekt som Europe- iska unionen alltid har varit. Utskottet säger att när denna process väl är slut- förd kan det finnas skäl att ånyo sitta ned för att re- flektera över hur beslutsreglerna och relationerna mellan Sverige och Europeiska unionen ska vara utformade. I dag utgår vi från att Europeiska unionen egentli- gen inte är någonting annat än vilken internationell sammanslutning som helst, och relationerna mellan EU och denna internationella sammanslutning regle- ras på det sätt som vi alltid har gjort med internatio- nella sammanslutningar. Samtidigt vet vi att Europe- iska unionen, Gud ske lov är jag beredd att säga, är en mycket mer förpliktande organisation än andra som Sverige har deltagit i. Och det är just därför att den är mer förpliktande som den genom åren också har visat sig så framgångsrik. När de författningsförändringar inom Europeiska unionen som nu övervägs väl kom- mer att hamna på riksdagens bord är jag övertygad om att det finns skäl att se över hur Sveriges långsik- tiga relationer med EU egentligen ska gestaltas. De bör i grunden följa samma principer som det som riksdagen nu diskuterar, nämligen en beredvillighet att öppna för att tillsammans med andra återvinna makt och inflytande som nationalstaten har gjort att vi har förlorat men att göra det på ett sätt som säker- ställer rättssäkerheten, klarheten och entydigheten. Fru talman! Det tredje området handlar om de s.k. rambeslut som riksdagen har diskuterat vid åtskilliga tillfällen under den gångna våren. På denna punkt är det ett oenigt utskott som går fram. Bl.a. har Mode- raterna sagt att vi inte kan instämma i den uppfattning som utskottet i övrigt har, nämligen att man ska läm- na öppet för ett godkännande av s.k. rambeslut innan fördragen är slutgiltigt framförhandlade. Må det, fru talman, tillåtas mig att säga att jag tycker att det är egendomligt att så många partier tar så lättsinnigt på konsekvenserna av de rambeslut som nu förefaller bli allt vanligare. Den grundläggande frågan handlar om när riks- dagen egentligen ska ta ställning. Då bör man hålla i minnet att ett rambeslut, när det väl har biträtts av Sverige, är folkrättsligt bindande för vårt land alldeles oavsett om nationell lagstiftning på området förelig- ger eller inte. När rambeslutet väl är godkänt har riksdagen enligt detta att anpassa lagstiftningen där- efter. Först därefter vinner rambeslutet ett slags legal kraft i vårt samhälle. Innan dess är rambeslutet blott och bart en politisk markering. Det kan vara värt att minnas detta i debatten om terroristlagstiftningen, med ett rambeslut som riksdagen redan har accepterat men utan följdlagstiftning och utan att riksdagen haft möjlighet att se konsekvenserna av det. Än så länge spelar detta rambeslut ingen som helst roll i den svenska rättsliga miljön. Vad Moderaterna säger är att vi visst är beredda att biträda sådana beslut. Men vi är inte beredda att biträda dem innan man vet vad de faktiska konse- kvenserna är för Sverige. Det innebär att den lagstift- ning som följer av rambesluten ska företes så att riksdagen, när man godkänner rambeslutet, vet vad det är man folkrättsligt faktiskt förbinder sig till. Mig förefaller denna princip alldeles förskräckligt självklar. Det är därför jag blir så förvånad när andra partier bestämmer sig för att nu acceptera en annan linje. När vi moderater säger nej till den grundlagsänd- ring som nu föreslås gör vi det därför att idén om att riksdagen ska kunna godkänna icke färdigförhandlade förslag gör det ännu svårare att samtidigt kräva att regeringen ska förete den nationella lagstiftning som gör det möjligt att bedöma rambeslutets konsekven- ser. Vår ståndpunkt är att när riksdagen tar ställning ska det vara på basis av ett färdigförhandlat men ännu icke "röstat" förslag - samtidigt som den nationella lagtext som hör till detta företes för bedömning och diskussion. Bara på detta sätt, fru talman, går det att på en gång säkerställa EU:s effektivitet och medborgarnas rättssäkerhet. På dessa punkter får man inte börja sladda. Många gånger kan ett politiskt beslut i EU eller annorstädes framstå som angeläget från tusen och en olika utgångspunkter, inte minst när vi förenas i kam- pen mot terrorismen och allt vad den ställer till med. Men desto viktigare är det att i kampen för de ange- lägna tingen säkerställa att kampen förs med blanka rättssäkerhetens vapen. Börjar man sladda på denna punkt då undergräver man rättssamhället här hemma och rättssamhället i den europeiska unionen, och ytterst undergräver man tilltron till det goda europe- iska samarbete som EU är det främsta uttrycket för. Fru talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets förslag i betänkandet i alla delar som inte överens- stämmer med den moderata reservationen, som jag i stället ber att få yrka bifall till.

Anf. 118 Per Lager (Mp)

Fru talman samt ledamöter, åhörare och proto- kollsläsare! I dag har vi en oerhört viktig debatt inför ännu viktigare beslut. Det gäller grundlagsändringar. I betänkande KU18 finns det förslag till några grundlagsändringar som är bra och som jag tror att vi alla är överens om, nämligen när det gäller ett för- stärkt skydd för utsatta grupper och att kunna trygga rätten till hälsa. Det gäller också grundlagsskydd för miljön samt samråds- och informationsskyldighet för regeringen gentemot riksdagen. Här finns två viktiga förändringar av grundlagen, nämligen vad vi kallar för 10.2 och 10.5. När det gäller 10 kap. 2 § vill jag läsa innantill ur lagförslaget: "Riksdagen kan godkänna sådan överenskommel- se - - - som ingås inom ramen för samarbetet i Euro- peiska unionen, även om överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick." Det där ska man nog tänka väldigt länge och noga på. I 1 kap. 1 § regeringsformen står det att all offent- lig makt i Sverige utgår från folket. I 1 kap. 4 § står det att riksdagen är folkets främsta företrädare. Detta är oerhört viktigt. Riksdagen har lagstiftningsmakten, budgetmakten och traktatmakten. Vad som nu håller på att ske, och vad de två för- ändringar som vi i dag diskuterar är tecken på och innebär, är att vi frånsäger oss en del av makten. När det gäller 10 kap. 2 § frånsäger vi i riksdagen oss makt till regeringen. När det gäller 10 kap. 5 § hand- lar det om att frånsäga sig makt till EU. Grundlagen är ju garantin för den nationella själv- ständigheten. Av många kallas det här för ett styrke- bälte - något som ska kunna hålla stånd i alla väder; det ska vara en tröghet och en demokratigaranti. Grundlagen ska kunna sätta gränser. Precis som Per Unckel förut nämnde är det när det gäller 10 kap. 2 § så att riksdagen, med den form av ramlagstiftning som nu föreslagits, bara kommer att kunna lämna sina idéer och sin mening till regeringen i en process fram till det att regeringen fattar slutligt beslut och färdigförhandlar tillsammans med minis- terrådet. Jag menar att det är helt odemokratiskt och parlamentariskt felaktigt att riksdagen inte har den slutliga makten. Som Per Unckel sade är det självklart så att vi här i riksdagen ska ha ett slutförhandlat resultat när vi beslutar oss för om det är acceptabelt eller inte. Vi ska också ha hela följdlagstiftningen presenterad för oss. Allt annat är att ta makt från riksdagen. Som Per Unckel också sade är det så att när beslut väl är fattat i rådet är det ett folkrättsligt avtal. Sveri- ge är bundet till det - oavsett vad vi sedan gör med vår följdlagstiftning. Vi är helt enkelt tvingade att leva upp till det här. För mig är detta ett brott mot det samband som jag utgår från alltid ska finnas mellan ansvar och beslutsfattande. Jag skulle för riksdagens ledamöter också vilja nämna den kovändning som Moderaterna gjort sig skyldiga till. Jag gör det bara därför att Per Unckel för en stund sedan talade om lättsinne. Det lättsinnet måste också ha drabbat Moderaterna fram till alldeles i slutet när det gällde just 10 kap. 2 § då man bytte fot och inte accepterade den här ändringen i regerings- formen. Det välkomnar jag. Miljöpartiet har varit emot det här både i Författningsutredningen och, givetvis, under hela resan i utskottet. Vi lade fram en reservation. Moderaterna lade också fram en reserva- tion, helt likalydande med Miljöpartiets, och hänvisa- de till vårt yrkande i vår partimotion. När jag då menade att det var likalydande och ville bistå den reservationen ville man från moderat håll inte acceptera detta. Det är nog unikt i vår riks- dag. Argumentet var att vi har helt olika bakomlig- gande motiv. Moderaterna lade till en mening som handlade om att det hela gällde att stärka EU:s makt och rättssäkerhet. Jag var beredd att köpa det, efter- som jag tycker att det mellanstatliga samarbetet kan ge ett starkt EU, och rättssäkerheten är definitivt något som jag också gillar. Men jag fick reda på att man skulle skriva "tills vi inte längre var med", och då insåg jag att det inte var någon idé. Men jag kan trösta Moderaterna med att om vi i den förberedande voteringen inte vinner gehör för vår reservation kommer vi att stödja den moderata. Detta om 10.2. När det gäller 10.5 ska jag läsa ur lagstiftningen. Där står det att inom ramen för samarbete i Europeis- ka unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Man kan undra vad det handlar om. Jo, det handlar om att lämna över beslutanderätt till någon som heter samarbetet inom EU:s ram. Man vet inte vem det är, det finns inte någon adressat. Det kan bli vadsomhelst i framtiden, det vet vi ingenting om i dag. Vad är detta som kallas principerna för statsskick- et? Ja, under arbetets gång har det hänvisats till 1 kap. i regeringsformen. Det är inte så mycket som står där, men det är väldigt stora möjligheter att tolka det som står där på olika sätt. Det har varit en känslig fråga, ingen har kunnat precisera det hela bättre än så. Förutom de här principerna för statsskicket ska vi alltså kunna lämna ifrån oss i riksdagen beslutande- makten till någon inom EU, vem vet vi inte, över alla de övriga politikområden som inte faller inom princi- perna för statsskicket, vad det nu är. Det innebär hela välfärdspolitiken, familjerätten, barnomsorg, skola, beskattning, socialpolitik. Det innebär i den tredje pelaren det straffrättsliga området, utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor. Detta ska alltså kunna lämnas ifrån denna riksdag, som är folkets främsta företräda- re! Vad vi gör är att vi lämnar ifrån oss ett ansvar som vi har fått av folket. Det är fullständigt oaccepta- belt. Jag förstår inte, och jag skulle kunna använda Unckels ord: Det är lättsinnet som har drabbat andra partier i den här frågan. Till yttermera visso är det inget behov av den här förändringen. De experter som vi under resans gång har talat med säger klart och rent ut att det här inte behövs. Men det kan möjligen komma att behövas när vi haft regeringskonferensen 2004, men då kan det komma många andra olika förslag till förändring- ar. Det är självklart att ingenting i grundlagen ska ändras som det inte finns ett direkt behov av det, och det finns inte i fråga om 10.5, absolut inte. Till sist till frågan om folkomröstningen. Vi är några som har tyckt att det här är värt en folkomröst- ning, det är den konstitutionella möjlighet vi har. Men där har det inte gått ihop, och det beror på Vänsterns sätt att hantera frågorna. Jag hoppas att Kenneth Kvist kommer att tala om detta. Då vill jag nu genast fråga vem han pratar för, för partiet eller för sig själv, och på vilket sätt han kan förklara partiets politik, som innebär att ni stöder folkomröstningen men inte det här. Lars Ohly, som skrev under vädjan om att få ihop 35 namn, har backat ut efter det att partistyrelsen sagt nej. Dessförinnan sade ert verkställande utskott ja. Det här velandet kan jag inte förstå, för att ut- trycka det milt. Det är helt oförståeligt. Jag skulle vilja fråga Kenneth Kvist om han verk- ligen är beredd på att öppna möjligheten att lämna ifrån hela välfärdspolitiken till EU, socialpolitiken, skolan, skatterna, arbetsmarknaden bara för att skyd- da det som kallas principerna för statsskicket? Är det inte just principerna för statsskicket själva kärnan i det? Är det inte att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att just vi här i riksdagen är folkets främsta företrädare? Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 3.

Anf. 119 Per Unckel (M)

Fru talman! Det smärtar mig något att behöva börja med att säga att Per Lager har missuppfattat alltihop kring § 10.5. Jag ska berätta varför. Riksdagen är suverän att besluta om vad riksda- gen vill fatta beslut om själv och vad riksdagen vill att någon annan ska fatta beslut om. Det är riksdagen och ingen annan än riksdagen som avgör detta. Sveri- ges riksdag kan alltså redan i dag fatta beslut om överlåtelse av allt. Vad utskottet nu gör är att kvalificera under vilka villkor vissa typer av beslut ska fattas, och det är viktigt. För att fatta beslut om att överlåta makt som i dag är skyddad av de svenska grundlagarna krävs att de svenska grundlagarna ändras, två beslut med mel- lanliggande val. För andra frågor krävs enligt dagens tilltänkta beslut att de fattas med tre fjärdedels majo- ritet. Det innebär ett dubbelt skydd för maktöverlåtel- se, ett grundlagsskydd för grundlagen och ett kvalifi- cerat skydd för allt annat. Jag håller med Per Lager om att vi inte ska över- låta väsentliga delar av välfärdspolitiken. Jag tycker inte att EU ska ägna sig åt att beskatta människor när den svenska staten redan beskattar svenska folket alldeles för mycket. Men det kommer att krävas tre fjärdedels majoritet i Sveriges riksdag för att överlåta sådan beslutsmakt till EU. Per Lager kan inte förbjuda genom lag Sveriges riksdag att fatta i Sveriges riksdag giltiga beslut. Därmed är det han nu säger nej till att medverka till att skydda oss från sådana oöverlagda beslut som skulle kunna leda till att EU-samarbetet glider i väg bortom vad Sveriges riksdag vill ha. Då säger Per Lager att det inte finns något behov av den här för- ändringen. Då accepterar Per Lager i praktiken ett slags smitväg som EU redan har introducerat, nämli- gen att flytta över beslut från den s.k. tredje pelaren till den första. Det tycker jag från moderata utgångs- punkter inte är en tillrådlig väg.

Anf. 120 Per Lager (Mp)

Fru talman! Jag har inte alls missuppfattat det här, Per Unckel, och jag tror att Per Unckel förstår mig ganska väl. Det gäller nämligen att flytta områdena från andra, tredje och fjärde pelaren till första pelaren, säger han, om man nu skulle vilja ha överstatlighet. Javisst, det kan man göra i dag, men det kräver ett nytt fördrag, det kräver en ny regeringskonferens och det kräver en stor debatt och diskussion i riksdagen innan det görs. Det flyttas alltså till den första pela- ren. Vad som nu görs är att vi begränsar ett område och säger att detta får vi inte röra, det andra är okej. Jag är också medveten om att det är tre fjärdedelar av riksdagen som då beslutar. Men bara att öppna möj- ligheten att göra detta, principen, som Per Unckel själv brukar hävda, varför gör vi det? Jag tror att det säkert kommer att finnas kloka riksdagar i framtiden, men varför gör vi detta? Framför allt: Varför gör vi det när vi inte är på det klara med vad 2004 års re- geringskonferens kommer fram till? Varför inte pre- cis som i fråga om 10.2 låta det vila, gå igenom och titta vad det egentligen handlar om innan det är dags?

Anf. 121 Per Unckel (M)

Herr talman! Skälet, Per Lager, till att somliga av oss tycker att detta är rimligt är att vi tror på den europeiska unionen. I Per Lagers sista replik stack ju bockfoten fram bakom den konstitutionella ansatsen. Per Lager och många med honom som nu motsätter sig en föränd- ring av 10 kap. 5 § regeringsformen gör egentligen inte alls detta av omsorg om författningen, utan de gör det av omsorg om sina idéer, nämligen att EU ska få ett begränsat mandat. Vi som har kommit in i politiken därför att vi tror på det europeiska samarbetet - jag tillhör dem - säger att europeiska samarbetet har en vidare mening än bara pengar. Den nuvarande regleringen handlar om pengarna. De är viktiga nog, men för freden och fri- heten i Europa finns det samarbetsområden som är lika viktiga eller t.o.m. ännu viktigare. Då säger vi: Låt oss öppna för att Sverige också ska delta i detta! Så kokar denna debatt till slut ned vad jag sedan tidigare vet är dess innersta kärna, nämligen frågan om man vill eller inte vill att europeiska samarbetet ska bli en livaktig och dynamisk kraft. På den punk- ten står Per Lager och jag på ömse sidor om staketet. Per Lager vill begränsa EU. Jag vill öppna en möjlig- het för att EU på ett ännu bättre sätt än i dag ska kun- na spegla de europeiska folkens strävanden efter samarbete och återvinnande av ett inflytande som nationalstaterna i dag inte längre kan utöva.

Anf. 122 Per Lager (Mp)

Fru talman! Jag vill försvara den nationella själv- ständigheten. Jag anser att EU, den organisation som vi är medlemmar i, ska bygga på mellanstatligt sam- arbete inte överstatlighet. Det är där skiljelinjen går. Dessutom menar jag att det ska finnas utträdespara- grafer m.m. Vi ska ha en omröstning om EMU m.m. Skillnaden är att Per Unckel vill ha mer av sam- gående. Jag pratar om samarbete, mellanstatligt sam- arbete som består av självständiga nationer i ett gemensamt arbete. Det är en väldig skillnad. För mig känns det just i den här frågan som viktigast att för- svara vår grundlag, försvara vår självständighet som nation.

Anf. 123 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Låt mig börja den här debatten med att citera ur det sammansatta konstitutions- och utri- kesutskottets betänkande. Det är ett litet avsnitt som handlar om vilken karaktär EU- eller EG-samarbetet nu har och hur utskottet ser på fortsättningen. Ut- skottet skriver så här: "Utskottet stöder därför reger- ingens grundläggande utgångspunkt såsom den for- muleras i regeringsskrivelsen och i statsministerns uttalande om en utveckling i huvudsak byggd på de strukturer vi har i dag. EU-samarbetet bör enligt ut- skottet således även i fortsättningen vila på mellan- statlig grund, men när väl nya uppgifter tilldelas EU genom mellanstatliga överenskommelser skall - där så anses önskvärt - beslutsfattandet kunna ske med kvalificerad majoritet." Det centrala i detta uttalande är alltså att EU- samarbetet i huvudsak ska bygga på de strukturer som man har i dag och att det ska baseras på mellanstat- lighet. Det har under den här våren och inför den här de- batten sagts mycket om att det är ett avgörande beslut för Sverige som nation som nu ska fattas. Man tänker då i första hand på 10 kap. 5 §. Jag vill säga att det här beslutet inte är dramatiskt. Innebörden är endast att makt kan överföras till EU. Om ett sådant beslut ska fattas avgör riksdagen senare, liksom vad som i så fall ska överlåtas. Ändringen i 10 kap. 5 § innebär heller inte någon annan möjlighet att överlåta beslut än vad som nu gäller, och överlåtelsen av besluten regleras då i regeringsformen 10 kap. 2 §. Om ett sådant här beslut skulle kräva att grundlagen ändras ska grundlagen ändras i den ordning som nu är före- skriven för grundlagsändringar. Det ska alltså vara två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Det känns angeläget för mig att understryka det ytterligare. Det är alltså inga ändrade möjligheter eller regler för att överlåta beslut eller makt, hur man nu vill formulera detta, på EU. I några sammanhang har det talats om att det här skulle öppna för en gräddfil. Man har misstänkt att det är en gräddfil som ska öppnas. Jag skulle nog vilja gå så långt i den här debatten att jag säger att man också har misstänkliggjort förslaget om ändring av 10 kap. 5 §. Det skulle vara någonting dolt bakom detta, en gräddfil för att man enkelt och smärtfritt ska kunna överlåta, som det ibland uttrycks, väsentliga delar av hela Sveriges nation. Det är naturligtvis inte på det sättet, och jag tycker att det är tillfredsställande att utskottet med en bred majoritet har kunnat enas om den formulering i lagtexten som tydliggör detta. Detta är ju ingen ändring av förslaget från regering- ens sida eller från Författningsutredningens sida, utan det är en precisering, en komplettering, som innebär att det blir alldeles klart hur de här frågorna i framti- den ska hanteras. Det har också sagts att det inte finns något behov av att göra den här ändringen. Det kan väl vara rätt i den meningen att man inte ser något omedelbart be- hov av att göra detta. Men jag ser åtminstone två skäl. Det ena handlar om möjligheterna för Sverige att i de kommande regeringsförhandlingarna fritt diskutera huruvida politikområden ska höra hemma i det mel- lanstatliga, pelare 2 och 3, eller i det mera överstatligt inriktade, pelare 1. Om det inte finns en chans att överlåta beslutsrätt till EU kanske man i stället för- skjuter politikområdena i riktning mot pelare 1. Jag tycker att det vore en mindre lyckad utveckling. Där- för är ett beslut i dag i Sveriges riksdag om möjlighet att överlåta till EU ett bra beslut. Jag ser också mera konkret ett annat skäl - och på den punkten är Sveriges riksdag enhällig. Det handlar om att man vill att EG och EU ska ansluta sig till den europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Det är en mycket viktig position i den svenska riksdagen, där- för att det handlar inte bara om mänskliga rättigheter i EU, utan det handlar om mänskliga rättigheter i hela Europa. Och hela Europa är inte ens nuvarande EU samt kandidatländerna, utan det är ytterligare några hundra miljoner människor med Ryssland i spetsen. Den europeiska konventionen skyddar alltså mänskli- ga rättigheter på hela den europeiska kontinenten, och det vore olyckligt om EU utvecklade sig på det här området på ett sådant sätt att man får två system för att skydda mänskliga rättigheter. Detta är alltså ytter- ligare ett skäl till att man bör öppna för den här möj- ligheten att överlåta till EU. I diskussionen talas det om att det är en avgörande dag i dag. Det handlar kanske inte om Sveriges fort- bestånd, men i varje fall om att man kan göra precis hursomhelst i fortsättningen därför att detta är det enda låset när det gäller att vi ska kunna skydda oss mot att överlåta beslut till EU. Jag tycker att detta andas en misstro mot kommande riksdagar, en brist på förtroende för folket i val. Jag tycker inte att en författning ska vara så kon- struerad att den omöjliggör Sveriges deltagande i utvecklingen av det europeiska samarbetet eller för- svårar utvecklingen av ett europeiskt samarbete. Frå- gor som kan skapas kring väsentliga och aktuella utvecklingslinjer måste alltid kunna prövas av Sveri- ges riksdag och de majoriteter som man där kan få ihop - om jag får uttrycka mig lite vanvördigt. Den svenska författningen bygger faktiskt på att det är riksdagens ledamöter som är bevarare och bevakare av författningen. Det är inte tänkt att man ska införa några andra instrument eller system som ska bevaka regerings- formen. Det är vi som riksdagsledamöter som har det yttersta ansvaret för detta. Ansvaret måste vi alltid ta, i alla sammanhang. Jag är alldeles övertygad om att de ledamöter som svenska folket fortsättningsvis väljer är beredda och kapabla att ta detta ansvar och inte behöver få skrivet på näsan att detta får ni inte göra, t.ex. beträffande EU. Det sägs också att vi överlåter eller lämnar över. Det är inte riktigt så om man tittar på vad detta hand- lar om. I grunden har vi ett gemensamt intresse - i varje fall en mycket bred majoritet i riksdagen - av att samverka med andra europeiska stater inom ramen för EU och att delta i en utveckling. Man kanske kan formulera det så att vi har gemensamma intressen. Vi är beredda att ta ett gemensamt ansvar, och vi är beredda att gemensamt fatta besluten. Det är faktiskt så att vi inte överlåter till andra att fatta besluten. Vi ska fatta besluten tillsammans med andra inom ramen för EU. Jag tycker att det finns anledning att verkligen konstatera att vi tillsammans med andra ska fatta de, som vi tycker, viktiga och angelägna besluten när det gäller EU:s framtid och EU:s utveckling. Vi måste alltså, som jag ser det, delta i den euro- peiska utvecklingen, och vi måste lita på att väljare och valda är beredda att ta ansvar för att man håller sig till den svenska författningen, den svenska kon- stitutionen. Vi behöver alltså inte, Per Lager och andra, konstruera lås som innebär att vi omöjliggör deltagandet i en progressiv utveckling.

Anf. 124 Per Lager (Mp)

Fru talman! Nej, vi ska inte vara ett lås i en pro- gressiv utveckling, men vi ska vara oerhört rädda om den grundlag vi har och de förutsättningar som vi arbetar under i riksdagen. Jag skulle vilja fråga Göran Magnusson, som jag vet är en noggrann person, vad han menar med en bred majoritet. Jag tänker på förändringen av 10 kap.

Anf. 125 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Angående rambesluten vill jag säga att det finns många förväxlingar. Det finns några som tror att det handlar om den ramlagstiftning som var under debatt för något decennium sedan i Sverige. Det är ett exempel på missförstånden kring 10 kap.

Anf. 126 Per Lager (Mp)

Fru talman! Göran Magnusson försökte komma undan frågan. Jag förstod att det var känsligt med den breda majoriteten. Om vi tittar på själva reservationsarbetet var det precis som jag sade att vi hade en reservation först. När jag såg att Moderaterna hade en likadan reserva- tion innehållsmässigt - det är sakpolitiskt exakt sam- ma sak vi talar om - fann jag ingen anledning till varför jag inte skulle ansluta mig till den. Om det grundläggande motivet någonstans är an- norlunda är det inte det som gäller. Detta gäller sak- frågan om 10 kap. 2 §. Därför är vi en ganska bred opposition mot detta. Då kvarstår frågan: Vad är den breda majoriteten för grundlagsändringen? Var går gränsen?

Anf. 127 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Betyder Per Lagers anslutning av Miljöpartiet till den moderata ståndpunkten beträf- fande reservationerna kring 10 kap. 2 § att Per Lager och Miljöpartiet också accepterar den moderata ståndpunkten, nämligen att den mellanstatliga pelare 3 bör slopas för att gå över i den överstatliga pelare 1? I så fall är majoriteten något större än den jag förutsatte. Men när jag har läst och förstått det hela betraktar jag det som två olika reservationer, där Miljöpartiet nu vill stödja Moderata samlingspartiet.

Anf. 128 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Föreliggande betänkande tar upp en rad olika frågor där vår grundlag, eller regeringsform, förbättras. Det är två av dessa som är kontroversiella. Jag vill koncentrera mig på det som gäller 10 kap. 5 § i regeringsformen. Innan jag går in på det vill jag säga någonting om 10 kap. 2 §. Per Lager säger att vi i dag frånsäger oss makt till regeringen och menar att riksdagen för att undvika detta ska ha ett slutbehandlat förslag. Men har riksda- gen ett slutförhandlat förslag kan riksdagen egentli- gen inte påverka förslaget. Man kan bara säga ja till helheten eller nej till helheten. Om regeringen lägger fram ett förslag till beslut alldeles innan förhandling- arna är avslutade kan riksdagen med anledning av en sådan proposition uttala att man anser att regeringen bör beakta den eller den synpunkten, att den bör säga nej eller att den bör säga ja. Är följderna för svensk lagstiftning så oklara att man inte vet vad beslutet innebär kanske riksdagen säger nej. Riksdagen kan inte se konsekvenserna. Miljöpartiet har ett egendomligt sätt att argumentera i frågan. Ja, det är allt annat än sakligt. Jag läser i en liten broschyr som Nej till EU har gett ut. F.d. språkröret Lotta Nilsson-Hedström, parti- styrelseledamot och ledamot i Författningsutredning- en, skriver följande: "Nya lydelsen av RF 10:2 inne- bär att riksdagen, trots att det poängteras att den fort- farande ska vara det högsta statsorganet, får nöja sig med att ge sin regering ett förhandlingsmandat i bör- jan av en förhandlingsprocess med EU, men sedan inte ha möjlighet att godkänna den slutliga texten." Här har människan suttit, fru talman, i utredning- en, där det har varit entydigt klart att riksdagen i detta fall ska få förslaget när förhandlingen är i det när- maste slut. Så går man ut till kritiker av EU för att få medhåll för sin ståndpunkt och säger precis tvärtom mot vad verkligheten är, nämligen att det är i början av en förhandlingsprocess som regeringen ska ha ett öppet mandat. Men detta har utredningen aldrig dis- kuterat. Detta har utredningen aldrig enats om. Detta har regeringen aldrig önskat få i propositionen. Det handlar om ett nästan slutförhandlat förslag som riksdagen kan ta ställning till och där riksdagen har möjlighet att rösta ja och nej och t.o.m. ge regeringen uppdraget att förhandla vidare. Det är en skillnad. Det är synd att verkligheten på det viset förvrids i en svår grundlagsfråga. Så går jag vidare till frågan om 10 kap. 5 §. I dag beslutas för första gången om en restriktion för vilken beslutsmakt som kan överlämnas till EU. Detta är en framgång för EU-motståndet. Jag arbetade och röstade mot att Sverige skulle gå med i EU. Jag är fortsatt EU-kritisk. Demokratin är formad för nationalstaten, och nationell suveränitet är en grund för demokratin. EU:s överstatlighet, som innebär att en majoritet medlemsstater kan tvinga på en minoritet sin politik, upphäver suveräniteten - i alla fall på de områdena. Därför är jag allmänt sett mot EU:s överstatlighet och för ett samarbete i mel- lanstatliga former. I dag kan riksdagen med tre fjärdedels majoritet, eller i den ordning som gäller för stiftande av grund- lag, flytta över beslutsbefogenheter till den del av EU-samarbetet som kallas EG - den första pelaren. Det finns i dagens grundlag inga som helst restriktio- ner mot en sådan överflyttning av makt. Vad är då EG:s första pelare? Det är alla de frågor som ryms inom EG-fördraget, inom Kol- och stålför- draget, inom Euratomfördraget. Första pelaren om- fattar således tull- och handelspolitik, jordbrukspoli- tik, övriga inremarknadsfrågor, den ekonomiska och monetära unionen, således ekonomisk politik, miljö- politik, socialpolitik, frågan om viseringar, asylfrå- gor, invandringspolitik, civilrättsligt samarbete m.m. Att ändringen av grundlagen från EG till EU inte skulle innebära att välfärdspolitik och socialpolitik plötsligt skulle omfattas av överstatlighet nu är en falsk föreställning av herr Lager. Han kan läsa i recit- delen av utskottsbetänkandet, s. 16, som han själv har varit med om att godkänna. Såsom grundlagen i dag ser ut har vi ingen skyddsmekanism mot en beslutsöverlåtelse inom den första pelaren och de områden jag nämnde. Allt samarbete inom dessa områden är inte över- statligt. Det finns inte mindre än 27 olika former för beslut i den första pelaren. Vad som är överstatligt har staterna kommit överens om i EU:s fördrag. Skulle fler områden i dag innehålla överstatlighet skulle en riksdagsmajoritet, omfattande tre fjärdedels majoritet, utan något hinder av grundlagen, för såvitt inte frågan gäller en grundlagsfråga, kunna godkänna en sådan beslutsöverlåtelse. Det finns inga restriktio- ner mot sådant i dagens grundlag. Regeringsformens nuvarande lydelse har hittills inte förhindrat eller motverkat någon beslutsöverlå- telse och är inte heller formulerad för att i framtiden göra detta. EU består inte bara av det som kallas EG, dvs. pelare 1. Det finns två s.k. pelare, ämnesområden, till, nämligen utrikespolitiskt samarbete, pelare 2, och ett samarbete om polisiära frågor och rättsfrågor, pelare 3. Också i pelare 2 och 3 finns olika beslutsformer. Här gäller i princip mellanstatlighet, dvs. en med- lemsstat kan inlägga veto, begära nationell reserva- tion eller markera någon form av undantag. Men också i pelare 2 och 3 fattas numera allt oftare majo- ritetsbeslut. På så vis har beslutskompetensen på EU-nivån ökat, vilket har begränsat antalet beslut vi fattar själv- ständigt på nationell nivå. Det är en för demokratin, enligt min mening, negativ utveckling. Det har i nu- varande lydelse i regeringsformens 10 kap. 5 § inte funnits någon som helst spärr mot detta. I Amsterdam- och Nicefördragen har beslutsom- råden från främst tredje pelaren gjorts om till förstapelarområden och därmed också givits en grad av överstatlighet. Vår regeringsforms nuvarande lydelse har inte heller hindrat detta. Det är därför i sak obegripligt hur Miljöpartiet och andra personer som säger sig vara kritiska till makt- överlåtelse till EU försvarar nuvarande lydelse av 10 kap. 5 §. Varför är de för den nuvarande lydelsen, som är utan egentlig restriktion för möjlig beslutsöverlåtelse? Varför, när de är emot den föreslagna ändringen, kräver de ingen annan ändring? Varför har de inte bemödat sig om att försöka lägga fram ett förslag till spärr mot beslutsöverlåtelse? Varför har de i utred- ningen och utskottet bara sagt nej och sedan mest suttit tysta och passiva? Det pågår nu ett arbete där fördragen kommer att ändras. Hur de kommer att se ut vet i dag ingen, men mycket talar för att pelarstrukturen, som i dag verkli- gen är föränderlig, förmodligen kommer att försvin- na. Den har, som sagts, redan förändrats. EU har fått mer beslutsbefogenheter, och regeringsformens nuva- rande lydelse har, som sagts, inte utgjort något hinder mot detta. Om den förändring som nu föreslås hade inneburit en breddning för eventuell överlåtelse av beslut till pelare 2 och 3 hade jag varit emot den. Jag vill inte underlätta ett överlåtande av beslutsmakt till EU. Då pelarstrukturen är under förändring utgör ordet EG i regeringsformen egentligen inte mycket av re- striktion mot överlämnade av beslutsbefogenheter. Det finns inget i nuvarande lydelse som säger att det som avses skulle vara det som ursprungligen eller just nu är EG. Inget hindrar att man genom fördragsänd- ringar helt eller delvis för över andra och tredje pela- ren till den första och därmed vidgar EG-sfären. Då har vi ingen restriktion i grundlagen mot framtida beslut om överlåtelse. Jag var i Författningsutredningen likväl från bör- jan kritisk till det här ändringsförslaget som först bara innehöll ändringen från ordet "EG" till "inom ramen för samarbetet inom EU". Men jag insåg att det fanns en stor majoritet för den ändringen. Den skulle helt enkelt inte gå att hindra så som mandatfördelningen nu ser ut. Jag prövade då på majoriteten tanken om man inte borde bygga in en restriktion, något memento för kommande riksdagar, mot beslutsöverlåtande och ställde frågan: Borde inte statsskickets principer, dvs. vår nationella suveränitet, riksdagens roll som främsta lagstiftare, riksdagens skatte- och finansmakt, tryckfrihetsförordningen med offentlighetsprincipen osv., utgöra en gräns för eventuella framtida besluts- överlåtelser? Det liknade en partimotion som Väns- terpartiet också hade väckt ett antal år tidigare. Om majoriteten kunde tänka sig detta, sade jag, kunde jag tänka mig att sälla mig till majoriteten, för då fick vi in en restriktion. Frågan analyserades nog- grant av experter och sekretariat i utredningen, och majoritetens representanter blev därefter positiva till detta förslag. Jag förankrade då saken i mitt eget partis verkställande utskott och riksdagsgrupp. Därmed hade vunnits att vi hade fått en restriktion mot beslutsöverlåtande, en gräns som inte finns i nuvarande grundlag. Denna gräns innebär i praktiken att Sverige inte kan acceptera att bli en underställd delstat i en federativ EU-stat utan att vår författning görs om. Varje gång ett beslutsmaktsöverlåtande ska bli aktuellt kommer därmed, med det förslag som nu föreligger, riksdagen att tvingas tänka efter: Rör detta principerna för vårt statsskick? Blir svaret ja måste man antingen säga nej eller ändra grundlagen. De som är emot överstatlig beslutsmakt skulle få något att hänvisa till, något att ta diskussion om. Rör verk- ligen inte det mesta av ytterligare beslutsmaktsöver- förande på ett eller annat sätt vår författnings princi- per? Därmed har vi fått en restriktion mot överlämnan- de av beslutsbefogenhet som vi i dag inte har. Vi har fått en grundlagsskrivning vars innebörd är ett nej till ett uppgående i en EU-stat. Det visar att också de EU- positiva partierna i Sveriges riksdag ser och erkänner behovet av en gräns mot EU:s beslutsmakt. Det är en vinst för det seriösa EU-motståndet och för EU- kritiken. När regeringen i propositionen godtog utrednings- förslaget är detta inget annat än en framgång för oss som inte vill ha en federativ utveckling av EU. Men säg den lycka som varar beständigt. Larm slås i tidningar där man påstår att regeringen säljer ut Sveriges självständighet. Ja, man påstår att förslaget innebär att beslutsmakt flyttas till EU. Men detta är falskt. Förslaget innebär inget beslutsmaktsöverflyt- tande. EU får inte mer beslutsbefogenhet av att vi i Sverige ändrar grundlag. EU får mer befogenhet först sedan medlemsstaterna kommit överens om detta genom fördragsförändringar eller om domstol och kommission tolkar fördragen i alltmer överstatlig riktning. Det är befogat att vara misstänksam och kritisk mot EU och dess utveckling. Men vi som är kritiska till EU måste vara sakliga i vår kritik. Annars kom- mer förtroendet för EU-motståndet att minska. Debatten fjärmade sig från det sakliga, och det felaktiga påståendet att riksdagen nu skulle öka EU:s beslutsmakt upprepades ständigt. I en propaganda- broschyr som jag nyss visade skriver t.ex. en riks- dagsledamot från Miljöpartiet: "Den föreslagna änd- ringen medför att Sverige överlämnar beslutanderät- ten på områden som rör det mellanstatliga arbetet inom andra och tredje pelaren." Men det gör ju ändringen inte alls. Den innebär ingen förskjutning av någonting. Det är beslut som fattas senare. Var beslutanderätten i andra och tredje pelaren ska ligga ändras inte ensidigt av ens Sveriges riksdag. Det kräver fördragsändring. Men drar man så på sanningen och folk litar på en är det klart att folk blir upprörda. Men de borde vara upprörda över den som luras och skriver utan att ta reda på hur saker hänger ihop. På DN:s debattsida i dag fortsätter Miljöpartiets språkrör detta upprepade missförstånd och förtal av utredningens och regeringens förslag. De skriver: "I dag fattar riksdagen, på förslag av regeringen, ett beslut . som ger EU och regeringen mer makt på riksdagens bekostnad." Men ett sådant beslut fattar riksdagen inte alls i dag. Som sagt, ett sådant beslut kan bara fattas på EU-nivå först och ska därefter behandlas av Sveriges riksdag. Vi frånsäger oss i dag makt till EU, säger Per La- ger i sitt anförande i dag. Jag vill fråga: Vilken makt får EU konkret genom detta beslut? Vad är det i EU- fördragen som förändras av denna ändring av svensk grundlag? Svara på det, Per Lager! Fru talman! Jag kan inte låta bli reflexionen att Miljöpartiets passivitet vid frågans beredning möjlig- gjort detta missförstånd, och sedan upprepar man det i demagogiskt nit som ett mantra. I reservationen finns också detta, fast i mer för- såtlig form. Där står mer riktigt att förslaget innebär att svenska riksdagen ges möjlighet att överlämna beslutanderätt på områden som rör det mellanstatliga samarbetet inom andra pelaren. Om så sker, står det, kan andra och tredje pelaren inte längre definieras som mellanstatligt samarbete. Men återigen, ändring- ar i Sveriges regeringsform ändrar väl inte andra och tredje pelaren inom EU över vilken EU-nivån har beslutanderätt. Om pelare 2 och 3 ska finnas kvar eller ändras bestäms ju inom EU-samarbetet och inte ensidigt av Sveriges riksdag. Dessutom kan besluts- maktsöverlåtelse för övrigt också vara mellanstatlig. Vi måste vara noga med fakta. I reservationen heter det vidare: "Om riksdagen antar den föreslagna grundlagsändringen kan den svenska riksdagens och därmed det svenska folkets inflytande . inom både unionen och på den natio- nella nivån reduceras." Det försåtliga ligger här i den passiva språkformen. Denna ändring påverkar inte unionens makt. Ingen reducerar Sveriges riksdags makt med detta, utan det är så att om det kommer ett beslut och om det inte rör principerna för statsskicket kan tre fjärdedels majoritet av Sveriges riksdag aktivt besluta detta därför att denna majoritet aktivt tycker att beslutet är ett viktigt beslut. Det är så förhållandet är. Det är ingenting som smygs på. Detta är också lögn och propaganda. Det är alltså riksdagen som har denna beslutande- rätt och därför inskränks heller inte, som Miljöpartiet påstår, folksuveräniteten. Det är hur riksdagen använ- der sin beslutsrätt och inte att den har den som avgör den frågan. Fru talman! Även en majoritet av mitt eget partis partistyrelse har fastnat för denna typ av missuppfatt- ningar. Den har uppmanat vår riksdagsgrupp att rösta på Miljöpartiets reservation. För egen del kommer partiets KU-ledamöter inte att hörsamma detta. Fru talman! Detta är ett långt anförande, dock förmodligen mitt sista i kammaren, men avslutnings- vis vill jag säga att jag är övertygad om att i framtida diskussioner om eventuell och ytterligare besluts- överlåtelse till EU kommer de som tvekar, de som vill tänka efter, att behöva ställa sig frågan: Rör detta principerna för vårt statsskick? Och motståndarna till beslutsöverlåtelsen kommer att hänvisa till "principerna för statsskicket" och hävda att de för sitt motstånd har stöd i grundlagen. Ingen kommer där- emot att använda som argument att en beslutsöverlå- telse strider mot Miljöpartiets reservation. Den är då glömd. Regeringsformen förblir. I den förvissningen vet jag att jag gör rätt när jag, tyvärr i strid med det egna partiets senkomna åsikts- ändring, med övertygelse yrkar bifall till förslaget till ändrad lydelse av regeringsformen 10 kap. 5 §, lik- som till utskottets förslag i dess helhet, som totalt sett innefattar viktiga och riktiga förbättringar av vår regeringsform.

Anf. 129 Per Lager (Mp)

Fru talman! Det var ett mångordigt och intressant anförande som Kenneth Kvist höll. Jag kan bara be- klaga att hans eget parti Vänstern inte går i takt med honom, i den klokskap som han lagt ut för oss här angående 10 kap. 5 §. Det förvirrar lite grann i de- batten. Det innebär ju samtidigt att partiet står för fel åsikt medan Kenneth Kvist står för den rätta åsikten. Jag skulle vilja fråga Kenneth Kvist om principer- na för statsskicket, som han är väldigt mån om och som han också, tror jag, har uttalat att det handlar om i 1 kap. regeringsformen. Är inte själva principerna för statsskicket något som handlar om möjligheten att delegera den makt vi har fått av folket? Är det inte en gräns just där? Det skulle jag vilja höra Kenneth Kvist tala lite om. När det gäller 10 kap. 2 § vet Kenneth Kvist, pre- cis som jag, att det inte är vi som bestämmer takten. Det är EU som bestämmer takten. Vi har sett resultat i bl.a. Nicefördraget, vad som hände där. Då kan man fråga om det handlar om början eller slutet. Jag håller med om att det inte handlar om början. Jag skulle inte tänka mig att det intressanta är där, utan det är just mot slutet som det är intressant. Det är då som de verkliga motsättningarna kommer i dagen. Men dem får vi här i riksdagen inte ta del av, om regeringen inte tycker att de är så viktiga att den vill återkomma till riksdagen. Det är inget som säger att regeringen tänker göra det. Det är ju detta, att vi inte får möjlighet att se den slutliga överenskommelsen, att vi inte kan ta ställning till den, som är det viktiga. Det är ju det som innebär att vi lämnar ifrån oss makt. Att vi sedan får möjlighet att lägga synpunkter under hela processen är självklart. Man vänder sig till EU-nämnden och till fackutskotten. Det är självklart. Men det är först när allting ligger på bordet och följdlagstiftningen ligger bredvid som vi vet.

Anf. 130 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Först vill jag göra den kommentaren, när Per Lager försöker låta som en östtysk partifunk- tionär som en gång sade till mig att "die Partei hat immer recht", att partiet har tyvärr inte alltid rätt. Ibland måste man, när man har en stark övertygelse, ha modet att också kunna gå emot det egna kollekti- vet. Det är med sorg i hjärtat jag gör det, men det är ändå nödvändigt ibland. Principerna för statsskicket finns i 1 kap. reger- ingsformen. Per Lager sade att det inte var så mycket. Men i 1 kap. regeringsformen finns ju den svenska demokratins alla grundläggande principer samman- fattade. Det är verkligen mer än riksdagens delega- tionsmakt, som en statskunskapsprofessor hade för sig och som Per Lager nu försöker göra gällande. Det handlar om riksdagens beslutskompetens och normgivningsmakt. Det handlar om riksdagens fi- nans- och skattemakt. Det handlar om yttrandefrihe- ten. Det handlar om offentlighetsprincipen och tryck- friheten. Det handlar om över huvud taget allt det som den svenska demokratin har enats om att skriva dit som sina grundläggande principer. När det gäller detta att regeringen inte skulle åter- komma enligt 10 kap. 2 §, har ni inte heller riktigt studerat 10 kap. 2 §. Regeringen ska naturligtvis när den slutförhandlar saken anmäla detta till EU- nämnden. Den ska anmäla slutresultatet till EU- nämnden och till riksdagen och komma igen med en proposition om lagstiftning. Har då regeringen gått med på stora förändringar ska riksdagens konstitu- tionsutskott granska och kritisera regeringen om den inte har följt vad den har utfäst sig till riksdagen att göra.

Anf. 131 Per Lager (Mp)

Fru talman! När det gäller det sista har jag visst förstått 10 kap. 2 §. Jag tycker att vi kanske kunde läsa det tillsammans en gång för att bli överens om vad som står där. Det handlar om att ta beslutsmakten från riksda- gen. Det var det jag nämnde. Det är en annan sak att regeringen bestämmer sig för att komma hit och in- formera. Nu nämnde Kenneth Kvist att KU kanske kunde granska det. Men då är det ju beslutat. När det är beslutat i EU, i rådet, är det folkrättsligt bindande. Då är det bara för den svenska regeringen att lägga ett förslag om följdlagstiftning, och den ska genomföras. Jag skulle vilja se den riksdag som säger nej till detta och vad som händer därefter. Jag har också gjort mig underkunnig om att man utvecklar ett kontrollorgan just för att följa den här följdlagstiftningen, men det kommer Kia Andreasson att prata mer om senare.

Anf. 132 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Jag tror inte att det hjälper med någon samläsning med Per Lager. Han har varit närvarande på de flesta möten då konstitutionsutskottet har dis- kuterat det här, och det är ganska många möten. Det handlar inte om att man tar bort beslutsmak- ten från riksdagen därför att man något tidigarelägger riksdagens beslut. När regeringen har en nästan fär- digförhandlad överenskommelse ska regeringen höra riksdagens mening och sedan lägga en proposition till riksdagen. Denna proposition kan riksdagen, om man tycker att den är undermålig, avvisa. Om riksdagen tycker att den verkar okej och välgrundad kan man bifalla den. Det är upp till riksdagen att fatta detta beslut. På det viset tas ingen beslutsmakt från riksda- gen. Det är ett dramatiserande och dumt förtal av det förslag som vi diskuterar, bara för att försöka hetsa upp någon sorts antiopinion. Som jag säger: EU-motståndarna måste vara noga med sin saklighet för att ha trovärdighet i de allvarli- ga frågor som kommer att avgöras framöver om Sve- riges relationer till den europeiska gemenskapen.

Anf. 133 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Först vill jag säga några ord om mål- sättningsstadgandena i regeringsformen 1 kap. 2 §. De är egentligen uttryck för grundlagens värdeorien- tering, men det är viktigt att komma ihåg att de som sådana saknar rättslig betydelse. Där står t.ex. att det allmänna ska trygga rätten till arbete och bostad. Men mina ännu inte utflugna barn kan inte med hjälp av denna lag driva någon rättslig process därför att det är uselt med bostäder i Stockholmsområdet. Fru talman! I 2 § första stycket står det: "Den of- fentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda männi- skans frihet och värdighet." I en motion har vi väckt frågan om inte denna värdeorientering borde göras något vidare och mer pregnant peka på varje männi- skas unika egenvärde. För detta har vi föreslagit att ordet "integritet" tillförs denna mening. Begreppet har sitt ursprung i det latinska integritas, som innebär helhet, egenvärde, människovärde. Det hör hemma i sfären människan som person och pekar på varje människas unika och oersättliga värde. Vi har valt att inte nu reservera oss på denna punkt. Gällande bestämmelser i regeringsformen uttrycker i viss mån att det allmänna ska värna den enskildes integritet, även om vi inte är helt nöjda med helheten i synsättet. Men vi tror att effekterna av en sådan förändring måste analyseras vidare, och vi får anledning att återkomma till den frågan så småning- om. Fru talman! Debatten under våren angående de fö- reslagna grundlagsförändringarna visavi vårt med- lemskap i Europeiska unionen har tidvis varit intensiv och fylld av övertoner och missförstånd. Först vill jag säga några ord om förändringen av regeringsformens 10 kap. 2 §. Det som avses är att riksdagen tidigare ska kunna ta ställning till ett ännu inte färdigförhandlat förslag inom andra och tredje pelaren i EU - t.ex. ett rambe- slut. I dag går det till på ett annat sätt. Regeringen sätter sig i en slutförhandling, men när det kommer till ett slutligt ställningstagande får regeringen lämna sitt preliminära godkännande med hänsyn till att riksdagen måste höras - en s.k. parlamentarisk reser- vation. Riksdagen har sedan, som många har varit inne på tidigare, att säga ja eller nej till regeringens förslag utan att egentligen kunna påverka beslutets innehåll. Någon substansförändring kan riksdagen inte göra i ett sådant läge. Det är ja eller nej som gäller. Först därefter kan EU anta det slutliga rambe- slutet. Med den förändring som nu föreslås heter det i ut- skottets skrivning att regeringen inte bör inhämta riksdagens godkännande förrän förhandlingarna i ministerrådet har nått så långt att regeringen bedömer att inga ändringar av betydelse därefter kommer att ske, dvs. efter det att politisk enighet om överens- kommelsens innehåll har nåtts. Man kan säga att riksdagens möjligheter att på- verka substansen i besluten inte heller efter grund- lagsförändringen är så stora. Men faktum är att riks- dagen faktiskt kan påverka substansen och inte enbart är hänvisad till att säga antingen ja eller nej. Riksda- gen kan genom sitt beslut åstadkomma förändringar i slutprodukten, men jag vill inte överdramatisera den- na möjlighet. Fru talman! Egentligen ska bilden vara klar långt tidigare genom det samråd som regeringen normalt ska genomföra främst med EU-nämnden men också med utskotten. Det är inte meningen - det fastslås i motivtexten - att förändringen i 10 kap. 2 § reger- ingsformen ska innebära att samrådet ska hållas med riksdagen som helhet, utan det ska ske i vederbörlig ordning. Moderaternas och Miljöpartiets reservationer är intressanta bl.a. ur detta samrådsperspektiv, och de förefaller mig inte helt logiska. Båda reservationerna innebär att den efterföljande lagstiftningen ska vara på plats. Att man använder ordet "presenteras" bort- ser jag ifrån, eftersom riksdagen alltid kan ändra det som "presenteras". Det bör med den utgångspunkten vara faktiska substansbeslut man åsyftar när det gäller synen på rambeslut. För det första kan jag konstatera att det om följd- lagstiftningen finns på plats - om den är antagen - inte finns något behov för regeringen att låta riksda- gen ställa sig bakom ett rambeslut. Finns det en anta- gen lag som täcker rambeslutet är det regeringen och inte riksdagen som har traktatmakten. Så är det bara. Fru talman! För det andra - det här är faktiskt inte oviktigt - ansåg riksdagsstyrelsen i anslutning till besluten kring Riksdagskommitténs förslag att den praxis bör bestå som innebär att det inte anses till- räckligt att regeringen inte gör något som står i strid med EU-nämndens synpunkter utan att regeringen i stället ska agera i enlighet med nämndens råd och ståndpunkter. Konstitutionsutskottet och riksdagen delade denna uppfattning på våren 2001. Slutsatsen är alltså att regeringen ska agera i enlighet med nämn- dens råd och ståndpunkter. Genom detta beslut har regeringen ett slags konstitutionellt ansvar inför nämnden, även om det självfallet inte kan prövas rättsligt. Kring rambeslut sker det samråd i EU-nämnden. Men har det visat sig att det i EU-nämnden finns en majoritet för en linje måste, enligt det jag här har refererat, regeringen agera utifrån detta. Egentligen bör regeringen redan på detta stadium presentera, för att använda uttrycket i reservationerna, hur man tän- ker sig att följdlagstiftningen ska se ut - åtminstone i stora drag. En inte helt oviktigt fråga i sammanhanget är föl- jande. Om regeringen har ett konstitutionellt ansvar inför EU-nämndens majoritetslinje, har då inte även de andra majoritetsskapande partierna ett sådant an- svar? Det är en bra fråga. Jag kan med anledning av vad ordföranden i utskottet sade tidigare fråga om det i stället är lättsinnet som ska råda på denna punkt. Fru talman! Så vill jag säga några ord kring för- ändringen i 10 kap. 5 § regeringsformen. Här har missförstånden och tolkningarna varit mycket märk- liga. Det har t.ex. hävdats - jag tror att även Göran Magnusson var inne på det tidigare - att ändringen medför ett snabbspår eller en gräddfil med möjlighet för snabba och oövertänkta ändringar av grundlagen med tre fjärdedels majoritet. Två saker behöver redas ut, fru talman. Att man ändrar från "Europeiska gemenskaperna" till "Europeiska unionen" i lagtexten har att göra med adressatens namn. Mycket talar för att det senare begreppet är det som kommer att vara adekvat i framtiden. När man talar om "inom ramen för samar- bete" pekar det på möjligheterna att beslutsöverlåtelse ska kunna ske i alla tre nuvarande pelare och även efter eventuella förändringar av denna struktur. Det finns några partier i denna kammare som menar att man bör åstadkomma en sådan förändring och lämna systemet med tre pelare. Fru talman! Det uttryck som diskuteras så mycket, dvs. "som inte rör principerna för statsskicket", är egentligen endast en rekommendation till kommande riksdagar att vara noga med överlåtelsebeslut, så att Sverige består som suverän stat. Uttrycket som sådant är inte rättsligt bindande, eftersom varje riksdag är suverän och fri att fatta de beslut den behagar. Dess- utom finns i dessa frågor alltid ett krav på att besluten ska fattas med tre fjärdedels majoritet. Fru talman! Kritikerna har haft ett tunnelseende i dessa frågor. Man kan inte bara stirra på en paragraf i regeringsformen och tro att den uttrycker den kom- pletta sanningen om verkligheten. Om riksdagen ska fatta ett beslut om överlåtelse av befogenheter enligt 10 kap. 5 § måste det ha föregåtts av att riksdagen har godkänt en överenskommelse enligt 10 kap. 2 § re- geringsformen. Enligt 10 kap 2 § regeringsformen får detta endast ske på sådant sätt som är föreskrivet för riksdagsbeslut. Om en överenskommelse berör ett grundlagsområde måste riksdagen först fatta beslut i grundlagsfrågan enligt de regler som gäller för för- ändringar av grundlagen. Det betyder dessutom att själva godkännandet av överenskommelsen ska fattas på samma sätt. Först därefter vidtar hanteringen av överlåtelsebesluten. Någon möjlighet till gräddfiler eller snabbspår för ändringar av grundlagen finns alltså inte. Det är en myt. Fru talman! Eftersom denna konstiga debatt har uppstått har vi i konstitutionsutskottet under våren arbetat för att hitta en lagtextformulering - motivtex- ten är ju i denna del självklar - som tydliggör detta förhållande. Jag har själv levererat ett antal förslag för att minska den typen av tunnelseende som debat- ten ibland gett uttryck för. Av olika lagtekniska skäl fick vi till slut nöja oss med att i den omdiskuterade paragrafen göra en hän- visning till regeringsformens 10 kap 2 §. Orden "överlåtelse kan beslutas först efter riksdagens god- kännande av överenskommelse enligt 2 §" tillförs nu 10 kap. 5 §. Det ökar tydligheten, fru talman, men det förändrar egentligen ingenting i sak. Fru talman! En sak är speciellt viktig att betona i sammanhanget. Dessa grundlagsändringar innebär inte någon som helst överlåtelse av befogenheter till EU, vilket ibland hävdas i debatten. De öppnar bara för att adressaten kan vara en annan. Vi lägger till att man bör fundera noga på vad det är man överlåter. Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till betänkan- dets förslag i dess helhet.

Anf. 134 Per Unckel (M)

Fru talman! I fråga om 10 kap. 5 § har jag ingen invändning mot vad Ingvar Svensson har anfört. Det har jag däremot i fråga om 10 kap. 2 §. Ingvar Svensson säger att syftet med den lagpara- graf som nu ska införas är att riksdagen ska komma in tidigare när det gäller beslut om s.k. rambeslut. Det kan man säga. Men vad riksdagen då förväntas göra är att ta ställning till någonting som i praktiken är ett slags programmatisk ambition, utan att vid detta till- fälle ha fått de rättsliga konsekvenserna presenterade för sig. Jag tycker att detta är lättsinnigt. Det finns ingen poäng i att låta riksdagen komma in tidigt när det gäller någonting som riksdagen saknar möjlighet att fullt ut bedöma. Låt mig exemplifiera med de rambeslut kring ter- rorismbekämpningen som riksdagen diskuterade för ett par veckor sedan. Den lagstiftning som gör att dessa rambeslut får rättslig kraft i Sverige anser re- geringen sig oförmögen att presentera förrän om uppemot ytterligare ett år. Så komplex är alltså frå- gan. Likväl har riksdagen sagt att den vet vad riksda- gen tycker. När rambeslutskonsekvenserna i form av följdlagstiftningen kommer saknar riksdagen möjlig- het att sätta sig upp emot vad regeringen har föresla- git. Detta, fru talman, är ingen bra ordning. Det är en ordning där riksdagen förväntas fatta beslut i prakti- ken rättsligt i blindo. Då säger Moderaterna: Stopp! Se till att det inter- nationella samarbetet, i synnerhet sådant samarbete som berör enskilda människors frihet och personliga integritet, sker med den exakthet som exakt lagstift- ning och bara detta kan säkerställa. Därför: Eftersom rambeslutet när riksdagen tar det i alla fall inte har någon rättslig verkan förrän följd- lagstiftningen är presenterad och antagen, varför kan inte Ingvar Svensson och kd inse poängen med att rambeslutet och följdlagstiftningen ska antas vid samma tillfälle, så att riksdagen faktiskt vet vad det är riksdagen gör?

Anf. 135 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman och kd! - Per Unckel vet precis vad jag menar med detta. Det är så att riksdagen ändå inte kommer att vara med på ett tidigt stadium. Det framgår mycket tydligt av utskottets text att man kommer in relativt sent i processen. Då har vi ändå trots allt möjlighet att lägga substansförslag när det gäller förändringarna av t.ex. ett kommande rambeslut. Per Unckel talar om lättvindighet och om att följdlagstiftningen ska finnas på plats, men som jag ställde frågan här - jag vet inte om Per Unckel lyss- nade ordentligt - är det inte lättsinnigt att t.ex., som Moderaterna gjorde i EU-nämnden när det gällde kampen mot terrorism och rambesluten om detta, där ta ställning för detta och sedan ta ställning emot när det sedan kom till riksdagen? Är det inte lättsinne? Borde man inte egentligen ha mycket tydligt och klart för sig vad ett rambeslut innebär redan på sam- rådsnivån? Annars kan man inte ge några fullmakter till regeringen att gå vidare i en förhandling. Borde inte det vara en mera rimlig ståndpunkt, Per Unckel?

Anf. 136 Per Unckel (M)

Fru talman! Det är en betydande skillnad mellan det samrådsförfarande som regeringen har med EU- nämnden och de ställningstaganden i lagstiftnings- ärenden och andra ärenden som riksdagen till slut gör. Så långt vi kan bedöma är det rambeslut som jag exemplifierade med i linje med vad vi skulle vilja se. Om detta har det aldrig rått någon tvekan. Moderater- na brukar stå i första linjen för att bekämpa terrorism, men innan riksdagen fattar ett för riksdagen själv bindande folkrättsligt beslut kräver vi mer än vad samrådsförfarandet i EU-nämnden ger uttryck för. Om Ingvar Svensson verkligen menade allvar med det han i princip instämmer i, nämligen att man vill ha de legala förutsättningarna klara för sig, borde Ingvar Svensson i logikens namn ansluta sig till vad jag tidigare pläderade för, nämligen att riksdagen ska ta ställning till ett färdigförhandlat men icke omröstat förslag till rambeslut och samtidigt kräva av reger- ingen att den plockar fram den nödvändiga följdlag- stiftningen. Vad vi är oroliga för är att det här beslutet kom- mer att leda i rakt motsatt riktning, nämligen att re- geringen nu därför att riksdagen ändå talar om att det här är ett tidigt inflytande kommer att säga: Vi kom- mer med följdlagstiftningen så småningom. Genom att nu markera att vi inte godkänner någonting som vi inte kan överblicka konsekvenserna av kan riksdagen också säga till regeringen: Se upp nu! Vi kommer inte att godkänna någonting om ni inte har kommit med följdlagstiftningen samtidigt. Det är rättssäkerhetens princip. Det som jag me- nar att riksdagsmajoriteten är på väg att gå in på är i praktiken att kodifiera rätt sent.

Anf. 137 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Jag tycker att Per Unckel i ganska hög grad nedvärderar EU-nämndens roll som sam- rådsfaktor i det här sammanhanget. Jag tycker att det är lite allvarligt. Dessutom har ju konstitutionsut- skottet i full enighet, såvitt jag kan erinra mig, fast- slagit just den princip som jag var inne på, nämligen att regeringen ska agera utifrån nämndens ställnings- tagande. Hur skulle den kunna göra på något annat sätt? Då kan man säga att vad Moderaterna och Per Unckel är inne på är att man i EU-nämnden kan agera i blindo och ge fullmakter till regeringen att göra på ett visst sätt men att när det sedan kommer till rambe- slutets fastställande ska man ha all följdlagstiftning på plats. Detta tycker jag är något märkligt. Nu har Per Unckel inte någon replikrätt kvar.

Anf. 138 Per Lager (Mp)

Fru talman! Jag funderar på ramlagstiftningen och Ingvar Svenssons inställning till om den över huvud taget behövs, om man har den inställning som ni har. När en överenskommelse är slutförhandlad kan man också se konsekvenserna i form av följdlagstiftning- en. Den kanske ännu inte är överenskommen i rådet, dvs. det är ännu inte ett folkrättsligt beslut omkring den. Det är just i det här glappet som ramlagstiftning- en kan ha en funktion, dvs. vi får här ett färdigför- handlat förslag, och vi ser också följdlagstiftningen. Vi kan säga ja eller nej till det. Regeringen kan gå till rådet och fatta det här folkrättsliga beslutet. Detta är så att säga det viktiga. Sedan menar jag att riksdagen i form av EU-nämnd och fackutskott självfallet ska få information osv. hela processen igenom. Jag tog upp en fråga om 10 kap. 5 §. För att inte ta i anspråk mer tid än jag har till förfogande vill jag bara ställa följande fråga: Varför menar Ingvar Svensson att det är nödvändigt att göra 10:5- ändringen nu? Varför menar inte Ingvar Svensson som t.ex. jag att den nu inte behövs? Varför gör man den? Grundlagen ska inte ändras då och då. Den ska ju ändras när det är verkligt behov av en förändring.

Anf. 139 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Först vill jag säga att Per Lager lik- som många andra förväxlar rambeslut med ramlag- stiftning. Det är inte fråga om någon ramlagstiftning eftersom det är en nationell rätt som så att säga ska utföra innehållet i rambeslutet. Det är alltså inte fråga om ramlagstiftning i formell mening. Jag förstår inte riktigt resonemanget om ifall det är slutförhandlat eller inte. Den möjlighet som finns i 10 kap. 2 § gör att riksdagens möjligheter, även om de är begränsade också med den nya ordningen, att påverka substansen finns som en ingrediens i sam- manhanget. Samtidigt kan man säga att man får en kodifiering av möjligheterna att ingå den här typen av rambeslut som man med den nuvarande ordningen skulle kunna diskutera om det är riktigt bra hanterat. Vad sedan gäller om det är nödvändigt att ändra 10 kap. 5 § finns det mycket som inte är nödvändigt. Man måste dock när man diskuterar grundlagsfrågor försöka blicka framåt. Jag är själv inblandad i kon- ventets arbete, och EU är inne i en förändringsprocess som kan gå relativt snabbt. Vi kanske så småningom inte hinner ändra adressatens namn i grundlagarna, om det kommer måhända väsentliga förändringar på den här punkten. Det är kanske bara Europeiska uni- onen som är adressaten. Man kan inse att den benäm- ningen kommer att bestå medan uttrycket "gemenskapen" kanske försvinner. Jag tycker att det är viktigt att man i det här läget förändrar adressatens namn. Det är egentligen den viktiga delen i ändringen av 10 kap. 5 §.

Anf. 140 Per Lager (Mp)

Fru talman! Det förvånar mig att detta kommer från Ingvar Svensson, som jag vet är en väldigt lag- klok man och, som jag har uppfattat det, en grund- lagsförsvarare. Att förändra grundlagen på grundval av tänkta förändringar på en regeringskonferens 2004, dvs. att bädda för något som man tror kommer och kanske redan nu veta att det inte är just det som kommer att ske utan en massa andra saker, menar jag är uttryck för ett underligt sätt att se på grundlagen. Vi ändrar alltså med tanke på vad som komma kan. Det är väl inte så man ska förfara med grundlagen. Grundlagen ska hålla emot och fungera som en trög- hetsfaktor, som det stabila i samhället. Den måste ibland ändras, men då har de faktiska omständighe- terna gjort att man måste ändra grundlagen. Vad gör vi 2005? Är det då dags att börja fila på nya ändringar eftersom grundlagsändring då kan ske genom beslut 2006 och 2007 efter ett val? Varför inte vänta med detta till dess eftersom vi nu inte känner till hela historien? Det förvånar mig att just Ingvar Svensson är så pigg på att vara en av de bästa i klas- sen i EU.

Anf. 141 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Man kan väl säga att grundlagen ska ange gränserna och, som Per Lager är inne på, hålla emot. Men samtidigt ska också grundlagen vara för- utseende, och vi kan se framför oss en process. Det kanske inte är absolut nödvändigt att här och nu göra den här förändringen, men man kan se att det kommer en process som gör att det kan bli nödvändigt. Då skulle vi kanske stå inför den situationen 2005 att vi inte kan ställa oss bakom en fördragsändring därför att man t.ex. har ändrat benämningen på gemen- skapsdelen och det bara blir Europeiska unionen kvar. Så det handlar om att vara förutseende. Grundlagen bör vara förutseende, och det ser jag inte som något problem. Sedan är det ju den sista debatten, vad jag förstår. Vi vet ju inte hur väljarna kommer att reagera, men Per Lager lämnar frivilligt riksdagen, så jag vill vid det här tillfället passa på och tacka Per Lager för ett gott kamratskap i utskottet.

Åsa Torstensson (C)

Anf. 142 Åsa Torstensson (C)

Fru talman! Riksdagens kammare har haft många demokratidebatter den här mandatperioden, en natur- lig prioritering då demokratifrågorna, de många män- niskornas delaktighet i samhällsbygget och demokra- tiska processer är några av de absolut viktigaste frå- gorna i dag och i framtiden. Det har handlat om frå- gor om vem som har makt, var makt ska utövas, var beslut ska fattas och av vem. Många förslag har lagts fram och behandlats som har berört de direktdemokratiska redskapen för män- niskor så att påverkansmöjligheten och delaktigheten ska kunna stärkas. De har berört den nationella nivåns makt i förhållande till den lokala. Diskussionerna och bakgrundsanalyserna har även berört orsakssamban- den mellan å ena sidan avståndet till politiker och å andra sidan också avståndet till EU-beslut och den politiska sfären, och att många beslut fattas så att säga någon annanstans. Medborgarnas delaktighet i EU- beslut, eller snarare brist på delaktighet, och EU:s kompetens är frågor som nu står högt på EU- dagordningen och kommer att hanteras via EU:s framtidskonvent. Fru talman! Det finns naturligtvis ett samband mellan den demokratiska delaktigheten i vardagslivet och människors intresse och möjlighet att känna del- aktighet i EU-arbetet och EU-besluten. Delaktighet, ansvar och maktfördelning, dess utövande och kon- kreta möjligheter till delaktighet byggs upp genom insyn och delaktighet i de demokratiska besluten. Fru talman! Det är därmed också med anledning av denna bakomliggande demokratidiskussion och Sverige som medlem i Europeiska unionen som da- gens förslag om grundlagsändringar läggs fram efter mycket stor noggrannhet, diskussion och analys. Vi hanterar i dag grundläggande nationella demokratiska frågor, kärnan i vår konstitution och vad den fortsatta demokratiska beslutsprocessen, som har samband både med människors vardag och Sverige som med- lem i EU, ska ha för begränsningar och befogenheter. Det handlar om diskussioner om mellanstatlighet och överstatlighet. Sverige är medlem i EU och är med och förändrar och utvecklar EU. EU ser inte likadant ut i dag som det gjorde när medlemskapet var aktuellt för debatt och beslut och kommer inte att se likadant ut efter att EU:s framtidskonvent har hanterat ett antal fråge- ställningar. Lika naturligt som att EU är under ständig förändring beroende på medlemsstaternas beslut var det kanske också ganska naturligt att efter några års medlemskap i EU genomföra en översyn av våra grundlagar och hur relationerna till EU enligt våra grundlagar fungerar. Därför var också samtliga parti- er delaktiga i beslutet att tillsätta en författningsut- redning där uppdraget var 1. att utreda förutsättningarna att införa en möjlig- het för riksdagen att på förhand lämna sitt god- kännande till att regeringen ingår en viss inter- nationell överenskommelse som ännu inte finns i slutgiltigt skick 2. att analysera om utvecklingen av samarbetet inom EU går mot en minskad uppdelning mel- lan EG, alltså gemenskapsdelen, och den övriga unionens samarbete. Det är därför vi i dag hanterar det som står i re- geringsformens 10 kap. Fru talman! Därför har vi i dag att fatta beslut som berör den svenska konstitutionens innersta kärna. Det är med stor försiktighet och varsamhet och efter tids- mässigt en stor fördjupning som vi har att gå till det första beslutet av två för grundlagsändringen. Fru talman! Det som utskottet koncentrerar sig mest på är av naturliga skäl de av regeringen före- slagna förändringarna i regeringsformen 10 kap. 2 och 5 §. Efter Sveriges anslutning till EU har samarbetet utvecklats ytterligare genom både Amsterdamfördra- get, som innebar att nya beslutsformer införts i tredje pelaren, och att samarbetet inom tredje pelaren be- gränsats till polis- och rättsligt samarbete, medan de frågor som berör yttre gränskontroller, asyl och in- vandring i detta sammanhang har förts över till det överstatliga området i pelare ett. Genom Nicefördra- get kommer samarbetet att utvecklas än mer, bl.a. genom att möjligheten till beslut med kvalificerad majoritet i andra pelaren har ökat. Det här visar att pelarsystemet undan för undan i det samarbetet har förändrats över tid och inte har samma struktur och funktion i dag som tidigare. Propositionens ändringsförslag till 10 kap. 2 § syftar till att det ska framgå att riksdagen kan god- känna en överenskommelse som ingår inom ramen för samarbetet i EU även om det inte är i slutgiltigt skick. Det är alltså regeringen som ingår överens- kommelsen med annan stat, men i 10 kap. 2 § anges vilka statsrättsliga villkor som krävs för att regering- en ska ha befogenhet att genomföra en överenskom- melse. Det som nu förtydligas är regeringens inhäm- tande av riksdagens godkännande innan regeringen folkrättsligt binder Sverige till en överenskommelse. Det här inhämtandet ska alltså ske nära slutförhand- lingen men innan förhandlingen är avgjord. Nu framläggs ett förslag till ändring där det i re- geringsformen framgår att riksdagen kan godkänna en internationell överenskommelse inom samarbetet i EU även om överenskommelsen alltså inte finns i slutgiltigt skick. Här åläggs också regeringen därmed ett tydligt konstitutionellt ansvar att avgöra om en ändring kräver riksdagens godkännande, efter att riksdagen har godkänt men innan ministerrådet har beslutat anta den, och regeringen därmed ska åter- komma till riksdagen en andra gång. Här förtydligas snarare riksdagens påverkansmöjligheter i förhållande till det som gäller och i relation till det ramlagsbeslut som riksdagen redan har hanterat. Vad avser regeringsformen 10 kap. 5 § om möj- lighet att överlåta beslutanderätt till EU vill jag inled- ningsvis betona vikten av att vi erhållit det gedigna underlag och det arbete som konstitutionsutskottets kansli har gjort för oss ledamöter under den långa tid som utskottet har valt att vända på alla tänkbara ste- nar som vi har haft behov av att lyfta och analysera. Det är med anledning av denna långa genomgång och handläggning som ärendet nu kommer upp sista ären- dedagen. Med det vill jag också reagera på den kritik och det misstänkliggörande som har kommit fram med anledning av att ärendet hanteras just under vårens sista beslutsdag. Fru talman! Grundlagsändring ska hanteras med försiktighet och noggrannhet. Det som nu ligger för första beslut i riksdagens kammare är ett väl genom- gånget förslag med förändringar som är en konse- kvens av det jag tidigare sade. Fördragsändringar har lett till att pelarsystemet i sin ursprungliga struktur har förändrats, kanske främst på grund av Amster- damfördraget. Även om de grundläggande rättsliga dragen inte har ändrats har skillnaderna mellan pelar- na, där andra och tredje pelaren är av mellanstatlig karaktär, minskat, och då kanske främst mellan första och tredje pelaren. Fru talman! Här har inte nuvaran- de lydelse i regeringsformen ansetts utgöra något hinder för att så har skett. Utvecklingen har snarare blivit att man genom politisk enighet i rådet har över- fört frågor till första pelaren och därmed till överstat- lighet. Förändringen som föreslås, att tre fjärdedelar av de röstande i riksdagen i ett beslut - dock ej om grundlag - ska kunna överlåta beslutsbefogenhet inom ramen för samarbete i EU, är ny och utvidgad i lagens mening, dock ej i den praktiska hanteringen eftersom man egentligen kan säga att det som ligger i inskränkningen i EU-samarbetet i praktiken är över- spelat. Därför är det ändringsförslag som följer med att en ny begränsning i grundlagstexten förs in, om att beslutanderätt som inte rör principerna för statsskick- et kan överlåtas, en mycket viktig och avgörande förändring just på grund av det som jag tidigare har beskrivit om pelarsystemets förändringar. Det är i grundlagen nu inskrivet att den besluts- makt som i fortsättningen kan komma i fråga för överlämnanden till EU inte får rubba grunderna för det demokratiska systemet i landet. Därmed täpper man till eventuella genvägar. Det står att det inte utan grundlagsändring går att överföra eller överge sin nationella suveränitet till EU, om EU skulle utvecklas till en federation. Så tydligt har detta inte tidigare varit inskrivet i grundla- gen. Det är också bra att det är stor enighet om detta. Märk väl att grundlagar inte förhindrar föränd- ringar av grundlagen om det finns en majoritet i riks- dagen för förändringar. Grundlagar ser till att det ges tid till eftertanke och krav om att majoriteten måste stå kvar över mellanliggande val. Därmed är inskriv- ningen om överlåtelse av beslutanderätt, som inte berör principerna för statsskicket, ett starkt förtyd- ligande i grundlagen i förhållande till det tidigare. Jag yrkar bifall till förlaget i betänkandet.

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 143 Helena Bargholtz (Fp)

Fru talman! All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och folket har valt att delegera stora delar av denna makt till sina företrädare i riksdagen. Riksda- gen kan i sin tur delegera eller överlåta makt till or- gan som verkar lämpliga att fatta beslut i olika frågor. Ett sådant organ är regeringen. Ett annat sådant organ är EU. När Sverige gick med i EU valde vi att tillåta överlåtelse av vissa typer av beslut till EG, som då var den del av unionen där detta var aktuellt. Åtta år har förflutit sedan inträdet, och under den tiden har Sverige och de övriga medlemsländerna gemensamt utvecklat och förändrat unionen. Detta innebär bl.a. att samarbetet inom andra och tredje pelaren har för- djupats och också förbättrats genom Amsterdamför- draget och Nicefördraget. Nu står vi inför en situation där våra lagar inte längre täcker de behov som finns. Vi vill kunna sam- arbeta effektivt inom t.ex. rättsliga och polisiära om- råden men hindras till detta av en otillräcklig lagstift- ning. De alternativ vi har är att antingen försämra samarbetet eller att ändra lagstiftningen. Fru talman! Rikets lagar är inte skrivna i sten. Det gäller också våra grundlagar. Lagarnas uppgift är att reglera samhället. I och med att samhället utvecklas och förändras behöver också lagarna utvecklas och förändras. Nu står vi inför ett sådant fall. Vi är flera partier i riksdagen som arbetar aktivt för att öka samarbetet i EU. Att då inte anpassa lagstiftningen efter det vore att motarbeta sig själv och försvåra den utveckling vi själva driver. Sveriges riksdag måste ha en besluts- ordning som är hanterbar. Vi måste ge oss själva möjligheter att vara med och förbereda viktiga beslut. Genom att tillåta delegering av beslut också vad gäller EU:s två övriga pelare, alltså inte bara första pelaren när det gäller EG utan även de andra två pe- larna, ger vi riksdagen möjlighet att i varje enskilt fall avgöra om detta är önskvärt eller ej. Att inte skapa denna möjlighet kan bara motiveras med att vi inte litar på oss själva - att vi inte klarar att fatta rätt be- slut. Själv litar jag på svenska folkets företrädares för- måga till korrekta beslut i enskilda frågor, och jag tycker att det är onödigt att bygga en säkerhetsmur mot oss själva. De av oss som vill ha ett närmare samarbete i EU gör klokt i att försöka ändra den all- männa opinionen i stället för att lägga teknikaliteter i vägen för den önskade utvecklingen. Därför, fru talman, tycker jag att det är självklart att vi ska anpassa vår lagstiftning så att den passar de behov vi har i dag - inte de behov vi hade för åtta år sedan. Fru talman! Jag tycker att det som är tilltalande i KU:s förslag är att det är hållbart oavsett vilken in- ställning man har till EU. Kenneth Kvist och jag står emot varandra i EU-frågan, men vi är ändå överens om detta förslag. Jag ser det till stor del som en tek- nisk-praktisk hanteringsfråga. Men till skillnad från Kenneth Kvist ser jag det också som en framgång för EU-samarbetet. Debatten handlar framför allt om två ändringar i 10 kap. i regeringsformen. Beträffande 10 kap. 2 § om möjligheten att få ett godkännande rambeslut är det viktigt att hålla i minnet att, som KU betonar, det är riksdagen som avgör om den ska lämna sitt god- kännande eller inte enligt 10 kap. 2 §. Det är alltså riksdagen som bedömer om förhandlingsläget i EU och situationen i övrigt är sådan att riksdagen genom sitt godkännande kan medge att regeringen ingår den för Sverige bindande överenskommelsen, utan att regeringen därigenom föregriper riksdagens senare ställningstagande rörande ny lagstiftning eller annat beslut. Detta, fru talman, är för mig klockrent. Av be- stämmelserna i regeringsformens 10 kap. 2 § följer inte någon skyldighet för riksdagen att i en viss situa- tion lämna sitt godkännande. Det ligger helt och hål- let i riksdagens hand att avgöra om detta ska ske. Det är också viktigt att komma ihåg att riksdagen kan säga nej redan när ett förslag till rambeslut väcks av regeringen. Om riksdagen inte gillar förslaget kan detta skickas tillbaka till regeringen med t.ex. krav på bättre underlag för bedömning av vilka konsekven- serna av rambeslutet kan bli. Redan i dag tillämpas en modell med rambeslut. Rambeslutet om terrorism, som behandlats tidigare, godkändes visserligen till slut av en majoritet av riksdagsledamöterna, men det visar ändå att det skulle kunna gå att stoppa ett förslag som inte gillas av riks- dagen. Jag har därför, fru talman, mycket svårt att förstå Per Unckels och övriga moderaters ängslan som den redovisas i deras reservation. Moderaterna är ju, pre- cis som Folkpartiet, vänner till ett EU-samarbete. Moderaternas modell för samarbetet måste bli väldigt otympligt och inte alls anpassat till ett smidigt samar- bete i EU. Min moderate kollega i Författningsutred- ningen, 1:e vice talmannen Anders Björck, hade inga svårigheter att ställa upp på det förslag som KU:s majoritet nu för fram. När det gäller regeringsformens 10 kap. 5 §, som innebär möjligheter för riksdagen att överlåta be- slutanderätt inte bara till EG utan inom ramen för allt samarbete i EU, vill jag framföra en eloge till min vänsterpartistiske kollega i Författningsutredningen, Kenneth Kvist, som mycket klokt och med omtanke om de svenska grundlagarna i utredningen föreslog en begränsning av paragrafens omfattning så att be- slutanderätten inte får röra principerna för statsskick- et. Fru talman! Jag känner mig helt trygg när jag yr- kar bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Anf. 144 Per Lager (Mp)

Fru talman! Helena Bargholtz och jag har helt oli- ka utgångspunkter och inställning till EU. Vi i Miljö- partiet vill ha ett ökat mellanstatligt samarbete även med andra stater än de som nu är med i EU. Jag för- står att Helena Bargholtz vill ha mer samgående. Jag skulle vilja fråga en sak som jag och många med mig funderar mycket på. Varför måste man änd- ra en grundlagstiftning på grund av någonting som eventuellt komma skall? Hur kan man tänka den tanken när grundlagen är det stabila, det som ska hålla saker och ting på plats, i samhället? Varför börjar vi ändra i den innan vi vet varför vi ska ändra? Det kanske är mycket mer som måste ändras. Hur kommer det sig att Helena Bargholtz, som är jurist, tycker att vi kan ändra grundlagen på det här sättet innan vi vet varför vi behöver göra det? Jag vill också tillrättalägga en sak, ifall jag inte sade det i mitt huvudanförande. Beslutet gäller själv- klart möjligheter till överlåtande, inte överlåtande i sig. Jag vill klargöra detta eftersom det självklart handlar om möjligheterna för riksdagen att överlåta. Jag vill alltså ha svar på frågan: Varför ändrar vi grundlagen innan vi behöver göra det?

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 145 Helena Bargholtz (Fp)

Fru talman! Upprinnelsen till grundlagsföränd- ringen - jag förstår att Per Lager syftar framför allt på regeringsformen 10 kap. 5 § - var direktiv som gavs till Författningsutredningen, där jag satt med. Visst hyste vi viss tveksamhet i början av diskussionerna med precis samma utgångspunkt som Per Lager har, men vi inser att det går väldigt snabbt nu i EU när det gäller att bryta ned de tre pelarna. Vi ser hur fler och fler frågor flyttas över från tredjepelarområdet, och även andra pelaren, till förstapelarområdet. För att ha beredskap för detta fann vi att vi ändå måste göra den här förändringen, som vi då inte såg som så stor efter- som det var adressaten, precis som Ingvar Svensson var inne på, som vi bytte ut. Sedan märkte vi i diskussionerna i Författningsut- redningen hur frågan kom att bli större, och det var därför vi fick restriktionerna när det gäller principen för statsskickets grunder. Vi har val vart fjärde år och det är två beslut som måste fattas. Om det här inte skulle gå igenom i år så får vi vänta till 2006, och då kan det se helt annorlun- da ut - det är riktigt. Det är möjligt att vi för framti- den kanske får vara öppnare för förändringar i vår grundlag med tanke på vårt EU-samarbete. Det vill jag inte hålla för uteslutet, och jag tycker inte heller att det är helt fel. Det viktiga är att vi känner att vi har kontroll över detta.

Anf. 146 Per Lager (Mp)

Fru talman! Min tanke blir då: Vad kan detta få för konsekvenser? Ändras vår inställning till grundla- gen i och med vårt medlemskap i EU så att vi är be- redda att ändra grundlagen på olika tänkta scenarier i framtiden? Försöker vi skriva om grundlagen för sådant som vi på ett eller annat sätt önskar ska hända eller ingå i någon ny överenskommelse av någon sort? Jag menar att grundlagen inte ska vara på det sät- tet. Den ska släpa efter bara för att den ska bromsa det som kan ske för snabbt. Det är därför jag ser grundlagen som en särskild lag, och det är därför vi har två beslut med val emellan. Min förhoppning är nu att folk engagerar sig och inte vänder politiken ryggen. Jag hoppas att folk ska engagera sig i dessa frågor inför valet eftersom det finns en chans att välja riksdagsledamöter som har en annan inställning, som bättre passar mitt sätt att se.

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 147 Helena Bargholtz (Fp)

Fru talman! Det förstår jag att Per Lager hoppas. Jag hoppas inte det, av förklarliga skäl, bl.a. därför att jag vet att det finns en majoritet bland Sveriges be- folkning som är positiv till EU. Jag håller med om att vi ska vara försiktiga med att ändra grundlagar. Det är därför vi har det här fina systemet med två tillfällen och mellanliggande val. Det är långt mellan valen, så visst blir det ett slags eftersläpande effekt. Men vad som kan bli besvärligt är om vi måste gå ut och tillämpa bestämmelser som inte har stöd i grundlagen därför att vi inte har anpas- sat grundlagen till detta. T.ex. i frågan med rambeslut gör vi nu en anpassning i vår grundlag när vi redan i dag tillämpar ett system med rambeslut. Det är viktigt att grundlagen aldrig får upplevas som obsolet av någon. Man får inte känna att grund- lagen inte hänger med och att vi därför kan strunta i den. Så får det absolut inte bli!

Anf. 148 Björn von der Esch (Kd)

Fru talman! Jag delar i allt väsentligt den uppfatt- ning som Per Lager har gett uttryck för vad gäller 10 kap. 2 § och 10 kap.5 §. Jag avstår därför från att upprepa det. Jag yrkar också bifall till reservationerna 2 och 3. Det är något av en ödets ironi att det sista, och jag vågar säga i särklass mest betydelsefulla, beslut som vi fattar under den här mandatperioden - det är så betydelsefullt att grundlagen t.o.m. har gett oss en möjlighet att ha en beslutande folkomröstning om det - kan komma att visa sig stå i strid med vår grundlag. Det borde inte komma som en överraskning för någon av oss. Vi alla här vet att de rättigheter som grundlagen ger oss inte växlar med årstiderna. De ska gälla vare sig riksdagen är samlad eller inte - året runt. Det har varit beklämmande att höra och läsa de skäl med vilka man ursäktar att grundlagens stipule- rade tidsram på 15 dagar för ett yrkande om folkom- röstning med anledning av den fråga vi diskuterar, KU18, har satts ur spel. Man hävdar oreserverat att riksdagsordningens regler för sammankallande av riksdagen också gäller i en situation som denna. Det är beklämmande att över huvud taget erfara hur - som en hög jurist uttryckte det - riksdagen försöker legalisera att grundlagens bestämmelser sätts ur spel. Riksdagsordningen är ingen grundlag! Det vet i alla fall alla vi som tillhör KU. Mest olycksbådande av allt det här är emellertid den tystnadens konformism i riksdagen som har präglat detta folkomröstningsärende. Det är ett ärende som dessutom utan vidare kunde ha väntat på ett grundlagsenligt genomförande om bara ambitionen att värna demokratin hade varit en bråkdel av ambi- tionen att bli bäst i EU-klassen. Jag ser det som ett personligt misslyckande att KU18 snart antas för första gången här i kammaren. Det är dock ett intet mot det demokratiska nederlag som har drabbat vårt land. Jag menar att det därför är av yttersta vikt att juridisk och statsvetenskaplig sak- kunskap fristående från regering och riksdag omedel- bart utreder huruvida omständigheterna kring hur detta ärende har handlagts i riksdagen står i överens- stämmelse med vår grundlag. Utredningens resultat ska vara klart i så god tid att det kan beaktas före det att riksdagen fattar det andra och slutgiltiga beslutet i frågan.

Anf. 149 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Om man inte visste vilken process som ligger bakom det förslag som utskottet i dag har skulle man kunna bli skrämd av de brösttoner som Björn von der Esch tar till i den här frågan. Jag har noterat hur Björn von der Esch tidigare har hävdat att regeringen har försökt smyga igenom detta genom att lägga fram en proposition i december förra året i tid för grundlagsändringen som sådan, och att det skulle vara svårigheter för dem som vill mo- tionera att klara det över den julhelg som sedan in- träffade. Låt mig bara konstatera att det inte smögs igenom. Det lämnades en pressrelease till medierna om att propositionen lades fram. Bortsett från alla helgdagar som var mellan det att propositionen lades fram och motionstidens utgång fanns det 18 arbetsda- gar som vanliga löntagare fick lov att arbeta på, och då kanske Björn von der Esch också hade kunnat arbeta. Jag ska inte närmare gå in på de olika tolkningar som Björn von der Esch gör här beträffande grund- lagsförhållandena utan bara konstatera att det inte i grunden är siffran 15 eller de 15 dagarna som är hans problem. Det sifferproblem han har är i stället 35. Det är det egentliga problemet, och det försöker han nu skyla över genom att resonera om formen. Jag har tagit del av det här anförandet, och det är återigen ett långt inlägg om själva formen. Det ägnas mycket lite utrymme åt själva sakinnehållet. Fru talman! Låt mig till sist konstatera, i alla fall i den här repliken, att detta inte heller är någon genuin folkomröstningsfråga. Den folkomröstning som ska ordnas enligt de regler som Björn von der Esch har innehåller ju bara nej-valsedlar, såvitt jag har förstått. Det går alltså inte att rösta ja till det här förslaget i folkomröstningen.

Anf. 150 Björn von der Esch (Kd)

Fru talman! Det var ett märkligt inlägg. Jag har över huvud taget inte nämnt någonting om hur detta ärende har behandlats i KU tidigare. Jag har avsiktligt begränsat det till vad frågan gäller nu, nämligen folk- omröstningsfrågan. Göran Magnusson måste väl också känna till att regeringsformen är en grundlag. De paragrafer som står där gäller och tar över riks- dagsordningen. Om det sedan är en fråga om 15, 35, 113 eller 117 kan vi lämna därhän. Vad frågan nu gäller är om vi ska följa regeringsformen eller inte.

Anf. 151 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Jag begärde den förra repliken, och jag begär också den här repliken, för att protestera mot Björn von der Eschs beskrivning av processen och slutresultatet av Författningsutredningens arbete, remissomgången, regeringens arbete och konstitu- tionsutskottets arbete. Björn von der Esch beskriver det som ett demokratiskt nederlag. Det är ett allvarligt uttryck. Jag tycker att man måste protestera mot den beskrivningen av det förslag som utskottet här har levererat till kammaren.

Anf. 152 Björn von der Esch (Kd)

Fru talman! Då ska jag beskriva det helt kort. Det som hände var att detta förslag lades fram före jul. Tre dagar efter juluppehållet gick motionstiden ut. Sedan var det tänkt att förslaget skulle vara färdigbe- handlat i mars månad. Då hade inga problem uppstått. Behandlingen i KU har tagit dubbelt så lång tid. Och, vad värre är, det behandlas som det sista förslaget på mandatperiodens sista dag, vilket gör att de före- skrivna 15 dagarna som man har på sig enligt reger- ingsformen inte kan utnyttjas. Felet kan vara att KU har lämnat ifrån sig betänkandet för sent, men det finns ingen formell skyldighet för KU att göra det. Det finns inte i lagen för närvarande, men det finns en både formell och juridisk skyldighet för riksdagen att följa regeringsformen.

Anf. 153 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Jag vill ta upp en annan aspekt på det här med folkomröstningskravet. Det låter alltid som om det är av omsorg om demokratin som man kräver folkomröstning. Men när man kräver folkomröstning brukar man ju göra det i ett tidigt skede i en fråga som man tycker lämpar sig för detta för att i god tid förbereda folket på det ställningstagande som ska göras, så att människorna har en rimlig chans att ordentligt sätta sig in i sakfrågorna. Om man hade ansett att den här frågan var sådan att den förtjänade en folkomröstning, hade man möjlighet att börja förankra folkomröstningskravet redan när propositio- nen lades fram. Sedan skulle man naturligtvis lägga fram det först efter det att den första läsning, som det heter, av grundlagsförslaget skedde i riksdagen. Då hade män- niskorna fått en rimlig möjlighet att sätta sig in i för- slaget. Då hade myndigheterna fått en praktisk möj- lighet att genomföra en folkomröstning. Men att komma precis alldeles i slutskedet av behandlingen av detta liknar ju inget annat än ett sent påkommet hugskott. Detta sker ju egentligen inte av omtanke om människornas möjlighet att ta ställning i en fråga som dessutom inte handlar om något överflyttande av beslutsmakt till EU. Den handlar bara om formerna för hur sådana frågor ska behandlas i Sveriges riks- dag. Dessutom innebär detta att det nu för första gången läggs in en konkret spärr mot vad som kan överlåtas. Man kan nämligen inte överlåta det som strider mot statsskickets principer.

Anf. 153 Kenneth Kvist (V)

Anf. 154 Björn von der Esch (Kd)

Fru talman! Men är det detta vi talar om, Kenneth Kvist? Vi talar inte om innehållet. Vi talar om folk- omröstningen och ingenting annat. Vi talar om folk- omröstningen och vad regeringsformen säger om folkomröstningen. Här kommer någon tanke om att det kommer för sent. Det handlar inte om det.

Anf. 155 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Vi talar faktiskt inte i första hand om folkomröstningsfrågan. Vi talar för eller emot ett antagande av konstitutionsutskottets betänkande nr 18 eller om riksdagen ska anta de reservationer som finns där. Om man på ett tidigt stadium hade tyckt att detta är en fråga som lämpar sig för folkomröstning hade man kunnat förbereda människorna. Då hade det ju i alla fall funnits någon sorts demokratisk tanke med en folkomröstning, även om jag tycker att den här frågan inte lämpar sig för en folkomröstning. Hur skulle man egentligen ställa frågan? Ja, för eller emot antagande av det vilande grundlagsförslaget. Men det skulle ju också förklaras vad detta innebar. Det skulle bli något komplicerat eftersom det handlar om under vilka omständigheter riksdagen eventuellt i framtiden ska kunna överlåta eventuell ytterligare beslutsmakt till EU. Dessutom talar riksdagen tydligt om att sådant beslutsöverlåtande inte får ske i strid med principerna för vårt statsskick. Det hade ju varit möjligt att lanse- ra folkomröstningsidén om man ansåg att det här var en folkomröstningsfråga på ett tidigt stadium. Då hade människorna kunnat förberedas och ges en rim- lig möjlighet att ta ställning till saken. Både sidor hade kunnat formera sina argument. Det är inte rim- ligt att komma alldeles innan sommaren när folk försvinner på semester, och sedan kommer en valrö- relse som kommer att handla om andra frågor. Det är att dribbla med ett demokratiskt institut som folkom- röstningsinstitutet.

Anf. 156 Björn von der Esch (Kd)

Fru talman! Detta är ett utmärkt inlägg i en debatt där vi ska diskutera som vi ska ha folkomröstning eller inte, Kenneth Kvist. För att vi ska vinna den debatten måste vi ha 117 röster. Det är en debatt som kommer sedan. Först måste vi få kalla in till denna debatt, och det är det vi inte kan göra nu. Kenneth Kvist blandar ihop två saker. Vi kan hur många debatter som helst om EU-avtalet är bra eller dåligt. Det kommer i den vevan, men först ska man följa regeringsformen 8 kap. 15 §.

Anf. 157 Per Unckel (M)

Fru talman! Jag har bara en stilla reflexion med anledning av Björn von der Eschs anförande. Det är att jag börjar bli lite trött på EU-motståndare som uppträder i förklädnad. Björn von der Esch är emot den europeiska unionen. Han har t.o.m. lämnat ett politiskt parti för detta. Till vad nytta, kan man möjli- gen fråga sig, men det har han i alla fall gjort. Nu väljer Björn von der Esch m.fl. av de kommande talarna att förkläda sitt motstånd mot den europeiska unionen i konstitutionella termer genom att helt en- kelt försöka begränsa möjligheterna för EU att göra sitt arbete. Men säg som det är! Säg att det är EU ni är ute efter och försök inte att få detta att framstå som hän- syn till Sveriges författning! Nu kommer, och det är det andra intrycket som strömmar ut från Björn von der Eschs anförande, den här idén om man ska ha folkomröstning eller, som Björn von der Esch parallellt med detta har framfört i utskottet, att man plötsligt ska uppskjuta behandling- en av alltihop, trots att detta inte har yrkats i utskottet förut. Jag har full förståelse för om EU-motståndarna vill ha uppmärksamhet för sin ståndpunkt. Ordna ett möte i stället för att försöka missbruka och misstänk- liggöra dem som står för författningen i Sverige. Att försöka förklä EU-motståndet i en annan syn på för- fattning tror jag gör att författningshänsynen i Sveri- ges riksdag kommer att få en allvarlig knäck. Ni riskerar lite för mycket för att få era EU- motståndssynpunkter framförda här i dag - i all öd- mjukhet Björn von der Esch.

Anf. 158 Björn von der Esch (Kd)

Fru talman! Jag hade aldrig väntat att få höra ett sådant inlägg från konstitutionsutskottets ordförande. Han förebrår mig att jag hävdar att man ska följa grundlagen. Vi har visserligen varit i samma parti, och vi har haft meningsmotsättningar, men att säga till mig att jag hellre ska gå på möten än hävda att regeringsfor- men ska respekteras var i mesta laget.

Anf. 159 Per Unckel (M)

Fru talman! Skälet till att jag säger så är att Björn von der Esch anklagar en stor riksdagsmajoritet för att nonchalera Sveriges grundlag. Han vet att detta inte är sant. Likväl väljer han att hävda det för att få fram sitt EU-motstånd. Som konstitutionsutskottets ordförande har jag haft ansvar för att stå upp för vad som faktiskt är författningen och inte falla undan för att författningen missbrukas i kampen för att baktala EU. Jag har full respekt för Björn von der Eschs upp- fattning om EU, även om jag inte delar den, men klä den inte i författningstermer.

Anf. 160 Björn von der Esch (Kd)

Fru talman! Jag klär den inte i några författnings- termer. Gäller inte regeringsformen 8:15 med dessa 15 dagars respit? Det gäller alltså inte enligt ordfö- randen i konstitutionsutskottet. Varför har man gett möjlighet att i dessa sam- manhang ha en beslutande folkomröstning? Har man kanske rentav tyckt att det var lämpligt att folket någon gång fick uttrycka vad de tyckte och tänkte i en fråga och rentav hade avgörandet i frågan? Det fattas inte här då, utan det fattas utanför riksdagshuset. Jag tycker att det var rätt bedrövligt, Per Unckel.

Anf. 161 Bengt-Ola Ryttar (S)

Fru talman! Demokratin är en känslig planta. Den har mycket stora krav på den växtplats där den ska trivas. Den kräver framför allt luft och ljus, och den trivs inte i slutna och sekreta rum; där dör den. Jag tror att alla i den här kammaren är bekymrade över den minskande tilltron till politiken och demo- kratin, ändå går vi på i ullstrumporna och gör makten allt otydligare. Man måste fråga sig: Varför kastas det inte gat- sten utanför Sveriges riksdag? Jo, därför att den makt som vi utövar här kan vi ställas till ansvar för, och besluten tas öppet. Varje beslut som överlåts till EU går in i en grå- zon där makten inte kan ställas till ansvar. Det är hemligt hur besluten kommer till. Jag hycklar inte med att min ingång i den här frå- gan handlar om att jag anser att så lite makt som möjligt ska överlåtas till EU. Det är inte bra för de- mokratins legitimitet. Jag är över huvud taget kritisk till den förskjut- ning av demokratibegreppen som har skett för att kunna legitimera EU-medlemskapet. Effektivitet och legalitet har blivit viktigare än ansvarstagande och öppenhet. Effektiviteten har blivit så viktig att riksda- gen nu är beredd att effektivisera införandet av det som man inte vill införa, nämligen ytterligare över- statlighet. Det är en klar majoritet här i kammaren för att vi inte ska ha EU som ett överstatligt projekt. Motsvarande förskjutning har skett i synen på ekonomin. Genom Maastrichtfördraget har det fast- ställts att det finns en stabiliseringspolitisk sanning. Den får inte ifrågasättas, vare sig av politiker eller väljare. Det här är en återgång till den syn vi hade på po- litik och demokrati före första världskriget. Jag tror att det i längden är förödande. Jag vill gå tillbaka till 1993. Då hade grundlagsut- redningen föreslagit det som vi nu i princip håller på att genomföra. Då fanns det i alla fall en debatt om den här frågan. Det gör det inte nu. Jag ska tillåta mig att citera några debattinlägg från våren 1993. Bo Strömstedt, Anders Ehnmark, Hans-Gunnar Axberger och Hans Schöier skrev i Dagens Nyheter: Ett svar tycks redan vara givet. Vi ska inte göra som grundlagsutredningen inför EU har föreslagit, dvs. förse regeringsformen med en paragraf som sätter t.o.m. våra grundlagar ur spel vid en tänkt konflikt med EG-rätten. Det har vi inte diskuterat här i dag. Det duger inte att betrakta den egna grundlagen som bara något slags teknisk manual över politik, myn- dighet och förvaltning. I många delar är den värdebä- rande och uttrycker summan av det som vi anser vara det viktigaste för ett gott samhälle. En plattläggnings- paragraf ter sig då som en nationell amputering. Carl B Hamilton skrev så här: Grundlagsförslaget är opåkallat långtgående och skulle bli till nackdel för Sverige som medlem av EG. Han förkastar det. Den gången gick det inte att undvika debatt efter- som vi stod inför en folkomröstningskampanj. Då fanns det en prislapp på den här plattläggningspara- grafen. Det var risken för ett nej i folkomröstningen. Nu tycks man tro att det inte finns någon prislapp. Men det gör det, tror jag. På den står det: folkets misstro. Väldigt många svenska medborgare och väljare misstror det som de upplever som överlåtelse av makt till människor som de inte kan utöva kontroll över. Det är trist att det här är det sista ärende som jag kommer att vara med och avgöra i Sveriges riksdag. Det hade varit roligare om det hade varit ett ärende där jag hade kunnat dela majoritetens uppfattning. Min ingång i den här frågan är helt enkelt: EU har redan för mycket makt över våra liv och över vår politik. Jag vill passa på tillfället att tacka Birgitta Dahl för hennes talmanstid. Jag har imponerats av hennes förmåga att främja de mänskliga rättigheterna och alltid ta chansen att stötta förtryckta minoriteter. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Jag vill sluta som jag brukar i den här frågan: I EU är makten diffus och auktoritär, i EMU är makten tydlig men oåtkomlig.

Anf. 162 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Jag vill först uttrycka min stora re- spekt för Bengt-Ola Ryttars engagemang i dessa frågor och för den ståndpunkt som han har. Det är ytterst respektabelt sett ur en allmän demokratisk synpunkt. Däremot instämmer jag inte alla de argu- ment som har anförts för ståndpunkten. Men det är väl det som ligger i politikens och debattens natur. Jag vill fråga Bengt-Ola Ryttar på vilket sätt som makten görs än mer osynlig genom dagens beslut om ändringen av 10:2 och 10:5. På vilket sätt sätts grundlagarna ur spel genom dagens förslag till beslut i Sveriges riksdag?

Anf. 163 Bengt-Ola Ryttar (S)

Fru talman! Jag ska inte ge mig in i debatten om tolkningen och detta med folkomröstningen. Men jag upplever i alla fall otydligheten som högst påtaglig och som en politisk realitet. Makten är otydligare när det gäller de beslut som fattas inom EU:s ram. Det är svårare för människor att över huvud taget veta vad som händer, och det är omöjligt att utkräva ansvar för de beslut som fattas. Jag är djupt oroad över vad som händer med hela systemets legitimitet på sikt.

Anf. 164 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Jag tolkar Bengt-Ola Ryttars uttalan- de så att det inte är dagens beslut som gör makten mer osynlig eller sätter grundlagar ur spel, utan det är en allmän uppfattning om EU-systemet som sådant. Dagens beslut leder vare sig i den ena eller andra riktningen, om jag förstod Bengt-Ola Ryttars uttalan- de rätt.

Anf. 165 Bengt-Ola Ryttar (S)

Fru talman! Det finns ett syfte bakom denna lag- ändring. Syftet är inte först och främst att värna om grunderna för rikets styrelse. Det fanns redan i förar- betena, så det är ingenting nytt. Det får nu en starkare position i lagen, men det fanns som rättskälla redan tidigare. Men syftet är ju att förenkla för förändringar som innebär överlåtelse av makt. Sedan kan man diskutera lämplighet och teknikaliteter hur som helst, men det är det som är syftet. Det kan man ha olika uppfatt- ningar om. Jag tycker inte om det.

Anf. 166 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Bengt-Ola Ryttar och jag är överens om ganska mycket. Vi är överens om den s.k. platt- läggningsparagraf som enligt justitierådet Göran Schäder föll redan på presskonferensen när Kenneth Kvist myntade uttrycket. Jag är glad för att jag bidrog till att stoppa plattläggningsparagrafen. Jag är också glad över att jag i dag bidrar till att det för första gången förs in en begränsning för hur mycket makt en riksdag kan överlåta till EU. Jag vill ställa samma fråga till Bengt-Ola Ryttar som jag ställde till Per Lager, men som jag inte fick något svar på, och det hade jag kanske inte heller väntat mig. Vad är det som är bra med den nuvarande lydelsen av 10:5? Där finns ju ingen restriktion för beslutsöverlåtelse till EG. Inom EU behöver man alltså bara upplösa pelare 2, 3 och föra över dem till pelare 1, och sedan finns det ingen restriktion i vår grundlag som kan åberopas av framtida riksdagar, annat än att det krävs tre fjärdedels majoritet eller om det gäller en grundlagsfråga ska det fattas beslut i den ordning som gäller för grundlagar. Men det finns ingen annan restriktion mot beslutsöverlåtelse. Nu fattar riksdagen ett beslut där alla partier - också de partier som är för EU - är överens om att skriva in en spärr mot beslutsöverlåtelse, en spärr som omöjliggör att Sverige kan gå med i en federativ EU-statsbildning, som Bengt-Ola Ryttar och jag är lika mycket motståndare till. Jag håller helt och fullt med om att EU har en suddig maktstruktur med en överstatlighet som har en dålig folklig förankring. Varje beslut som överlåts till EU är ett beslut som kan vara negativt ur demokratisk synpunkt. Därför undrar jag bara: Vad är det som är bra med den nuvarande lydelsen i 10:5? Den har aldrig hindrat någon beslutsöverlåtelse.

Anf. 167 Bengt-Ola Ryttar (S)

Fru talman! Där tar Kenneth Kvist hem en poäng, det måste jag säga. Men jag är inte grundlagsexpert. Det har gjorts en grundlagsutredning. Det enda substantiella som jag kan läsa ut när det gäller att spärra godtycklig överlåtelse - om jag nu ska uttrycka mig så - är statsskickets grunder. Men det fanns re- dan med i förarbetena, vilket också är en rättskälla. I och för sig är det ingen grundlag som stoppar någonting i evighet. Det måste alltid vara riksdagen och folket som genom val avgör även hur grundla- garna ska förändras. Jag tror att det fattas en hel del även i de gamla grundlagsbestämmelserna om detta.

Anf. 168 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Det fanns ett liknande yttrande i de gamla förarbetena som var föranlett av en motion från Vänsterpartiet som - inom parentes sagt - jag var med om att författa och arbeta fram. Men i denna precisering finns det en märklig och viktig skillnad i förhållande till vad som nu gäller. Till att börja med hade detta gamla förarbete, om icke förslaget om att skriva in principerna för stats- skicket godkänts, nu gått förlorat. Förarbetena gäller ju bara den aktuella lagen. Man går ju inte tillbaka till förarbetena till den lag som gällde innan och som har upphört att gälla. Det betyder att meningen i förarbe- tena är kvar. Men då stod det att man inte fick upphä- va principerna för statsskicket. Nu står det att man inte får överlåta beslutsmakt som rör principerna för statsskicket. Det är något helt annat. Det är en stor skillnad mellan att upphäva och att röra. Detta gör att den nuvarande lagstiftningen är en stor förstärkning av den restriktion som gäller för beslutsöverlåtelse. Detta är en framgång för EU-motståndet och ing- enting annat. Jag förstår inte varför man är emot det- ta. Det är bra att det finns en så stor majoritet i riks- dagen som ser att det är viktigt att skapa en spärr mot beslutsöverlåtelse.

Anf. 169 Bengt-Ola Ryttar (S)

Fru talman! Det är bara att hoppas att nästa och kommande riksdagar utnyttjar denna spärr på ett sådant sätt att inte ytterligare beslutsmakt överlåts till EU. Sedan ska man nog vara lite försiktig med att tek- nifiera den här diskussionen alltför mycket. Här handlar det om en politisk viljeinriktning. Jag företrä- der samma linje som Kenneth Kvist, men vi har fast- nat för olika syn på hur ett av stegen ska tas.

Anf. 170 Margit Gennser (M)

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reserva- tionerna 1 och 3. Detta är mitt sista anförande i Sveriges riksdag, och jag hade önskat att jag inte hade behövt hålla det. De ändringar som kommer att beslutas i regerings- formen 10:2 och 10:5 är olyckliga ur politisk syn- punkt. Ändringarna i regeringsformen innebär att riksda- gen successivt kan avhända sig det mesta av sin be- slutsmakt till EU, vilket innebär att främmande poli- tiker utan någon bindning eller mycket ringa bind- ning, kunskap eller något ansvar inför oss svenska medborgare kommer att bestämma i mycket hög grad om vår politik och besluta om våra lagar. Detta skrev jag redan i EMU - en kritisk analys, där jag konstate- rade att det kommer att bli en mycket liten minoritet. Det var med stor tvekan som många av oss sade ja till att delegera lagstiftningsmakten vad gäller han- delsrätt, jordbruk och andra marknadsfrågor till Brys- sel. Den gången sade vi att effektivitet får vi priorite- ra. Men vi har sett att effekterna inte var helt lyckliga. Vi har funnit att vi har anslutit oss till nationer med en tung byråkrati och en överproduktion av lagstift- ningar och regleringar. Vi i Sverige var verkligen inte felfria i detta hänseende, långt därifrån. Men under de senaste 20 åren har vi avreglerat mycket. Efter EU- anslutningen har vi fått nya regleringar. Jordbruksre- gleringen, CAP, hör väl kanske till de allra värsta skräckexemplen. Förändringen i regeringsformen 10:2, som majo- riteten här i riksdagen vill att vi ska anta, innebär att EU-lagstiftningen kommer in på mycket, mycket känsliga områden. Vi får ett nytt rättsligt instrument. Rambeslutet kommer att innebära att vi tvingas att anta lagar som vi egentligen inte från början vet vad de innebär mer övergripande, men framför allt i de- talj. Det är mot rättssamhället, och det har jag sagt tidigare. Det innebär dessutom att regeringen men också en rad främmande regeringar kommer att be- sluta om vår lagstiftning på känsliga områden, som straffområdet, om poliser, domstolar etc. Medborgar- na i vårt land kommer inte att kunna utkräva något demokratiskt ansvar av dem som binder oss vid lagar som kan komma att få betänkliga följder. Dessutom stärker vi regeringens makt i mycket hög grad i för- hållande till riksdagens. Vi får en annan maktbalans. Vill vi verkligen detta? Nej, här har Moderaterna trots allt reserverat sig. Men varför inte då sätta ned foten och i en så viktig fråga begära beslutande folkomröstningar? Vi har ju alltid haft sådana på vårt program. Då hade medbor- garna fått rätt att fatta beslut, ett beslut som är oerhört viktigt för dem. Ändringarna i 10:5 kanske är ännu allvarligare. I framtiden kan riksdagen med ett beslut, visserligen med kvalificerad majoritet, överlämna beslutsmakten, delegera all makt och allt inflytande, allt reellt infly- tande till EU. Jag säger inte att det kommer att ske på en gång, men det kommer att ske successivt. Det gäller väldigt viktiga områden - försvars- och utri- kespolitik, polis, domstolar, rättsväsende, straffrätt och i förlängningen också välfärdspolitiken, inte minst pensionerna. Vi förlorar vårt land till det som den berömde engelska historikern Robert Conquest kallar "en kor- porativ stat helt avklädd sitt ursprung, sin historia och kort sagt sin nationalitet". Jag är övertygad om att KU:s ordförande känner till Conquest sedan tidigare och har läst honom med viss aktning. I folkomröstningen om EG/EU handlade frågan om ett statsförbund. Men vi ser ju nu hur vi mer och mer nalkas förbundsstaten. Det är därför jag har tagit till orda. Det är de här små, små tysta stegen mot överstatlighet och ett ökande demokratiskt underskott som är det allvarliga. Därför tycker jag att det enda anständiga hade va- rit att låta medborgarna besluta i denna fråga genom en beslutande folkomröstning, som ju lagstiftningen öppnar för. Varför man inte vill det förstår jag egent- ligen inte. Misstror man medborgarnas förmåga att sätta sig in i problemen? Jag tror att de känner väldigt starkt vad som är riktigt. Det är väl kanske inte så många riksdagsledamö- ter som lyssnar på mig, men om de gör det vill jag förmedla ett meddelande som jag fick från en med- borgare, en ganska ung medborgare i Skövde. Han skriver så här: "Jag vill uppmuntra dig att väcka förslag om folkomröstning för demokratins skull, för politikerförtroendets skull, för landets framtids skull. Jag har talat med personer här i Sköv- de, de är överens med mig, det måste bli en folkom- röstning. Och det bästa vore om propositionen helt skulle tas tillbaka eller skulle röstas ned i kammaren. Jag är en helt vanlig medborgare och väljare, men om det finns något jag kan göra för er i denna allvarliga fråga, tveka inte att be mig om hjälp!" Och det är därför jag läser upp det här. Han skriver vidare: "Jag älskar demokrati, mänskliga friheter, jag älskar folk- styre, därför försvarar jag den stockholmska riksda- gens självständighet och fortbestånd." Jag tycker att vi alla här i kammaren borde lyssna på honom. Han vill att det ska vara den svenska riks- dagen som ska lagstifta. Han vill inte att vi ska över- låta lagstiftningen till andra. Vi har inte heller fått det mandatet. Jag tror att för riksdagens anseende borde vi tänka till en gång till och faktiskt enas om en folkomröst- ning. Jag tror annars att historiens dom i framtiden kan bli hård. Jag beklagar att talmannen har sett mer till reger- ingsformens eller kanske snarare riksdagsordningens bokstav än till de mål som bestämmelserna i reger- ingsformen är till för att uppnå, nämligen att så stora frågor som ändringar i regeringsformen ska ske utan brådska. Propositionen kom i sista ögonblicket, tio månader före valet, just när riksdagen gick på jullov. KU har behandlat propositionen under hela våren. Betänkandet var tryckt i förrgår eftermiddag. Då skulle ledamöterna utanför KU läsa 104 sidor. Förse- ningarna var sådana att talmannen gjorde tolkningen att regeringsförordningens tidsfrist på 15 dagar för krav på folkomröstning kunde suspenderas på grund av riksdagsordningens krav på att lägga fram krav på folkomröstning vid plenum. Riksdagsordningen är visserligen ingen grundlag. Strikt formellt håller kanske allt detta. Det vet vi egentligen inte. Vi har ändå ingen författningsdom- stol, så vi kommer heller aldrig att få veta det. Vi får väl hoppas att en del forskare tittar på problemet. Men med tanke på regeringsformens mål och syfte och med tanke på omsorgen om vår demokrati och våra medborgares rätt tycker jag att beslutet är tvivel- aktigt. Vad jag talar om är alltså inte det juridiskt korrekta eller inte helt korrekta beslutet utan det som är mer politikens anda och mening. Det finns naturligtvis två vägar, som den kloke brevskrivaren från Skövde skrev, att återremittera ärendet till KU eller att se till att vi får en beslutande folkomröstning. Tyvärr har jag inte makten att hjälpa honom. Jag hade hoppats på mer generositet. Till hösten är jag vanlig medborgare - jag har tänkt på det här - och då är jag beroende av de beslut som fattas här. I dag känner jag det som att ordet medborgare inte är helt korrekt. Jag har nog en känsla av att jag i framtiden, tyvärr, kommer att bli under- såte. I detta anförande instämde Tom Heyman (m).

Anf. 171 Per Unckel (M)

Fru talman! Liksom Bengt-Ola Ryttar lämnar ju Margit Gennser riksdagen i och med det förestående valet. Får jag säga ärligen och uppriktigen, Margit Gennser, att du är nog riksdagens mest begåvade EU- kritiker. Också vi som är för EU och engagerade i dess arbete känner stimulans inför att bli kritiserade på sådana goda grunder. Jag följer också med Margit Gennser långt i hen- nes syn på EU:s begränsade uppgifter. Också jag tycker att EU inte ska ha makt över sådant som någon annan kan göra bättre. Det är subsidiaritetsprincipens närmare innebörd. För mig har emellertid subsidiaritetsprincipen inte den innebörden att EU:s arbete på det överstatliga området i realiteten ska begränsas till marknaden och pengarna. Det är den nuvarande grundlagens innersta innebörd - därav EG i stället för EU. EG är den inre marknaden, den gamla första pelaren. Jag tror att EU:s goda utveckling snarast bygger på att det finns inslag av överstatlighet inom den inre marknaden - förvisso - men också inom asylpoliti- ken, inom utrikes- och försvarspolitiken och kanske på andra områden. Däremot bör EU dra tillbaka sina tentakler från andra områden där vi i dag accepterar överstatlighet i större utsträckning än vi borde, bety- dande delar av regionalpolitiken för att exemplifiera. Frågan om överstatlighet, och därmed grundla- gens reglering, skär inte på sektorer utan skär snarare horisontellt över många sektorer. De som i likhet med Margit Gennser och jag själv ser den begränsade statsmakten, och därmed också det begränsade EU, som ett påtagligt politiskt mål tycker jag ska rikta sina krafter åt det hållet snarare än att säga att EU får ta över hur mycket som helst när det gäller pengarna och marknaden men ska hålla sig borta från allt annat. Ett sådan EU tror jag inte blir ett EU som har goda förutsättningar att tjäna människors intressen.

Anf. 172 Margit Gennser (M)

Fru talman! Att Per Unckel och jag gör helt olika analyser har vi nog redan konstaterat vid samtal oss emellan. Det är aldrig så att en förändring kommer direkt, utan det är en process. Det är precis det jag ser här i förändringen av grundlagen och en lång rad andra förändringar. Vi tar små, små steg mot överstatlighet. Det är precis som med åldrande. Till slut har vi en överstat. I åldrandets fall blir vi gamla. Det är därför jag, när det gäller överstaten menar att vi bör säga stopp. Vi måste fundera på hur vi kan ha mer av sam- arbete och mindre av samordning. Där finns vår stora värderingsskillnad. Jag trodde på ett statsförbund där vi samarbetar. Men vi har en annan tradition, vilket t.ex. Conquest påpekar, på kontinenten. Vi är en väl- digt liten grupp i detta stora hav av folk. Våra tradi- tioner spelar inte så hemskt stor roll. Det är därför jag har ställt mig upp och sagt: Vi bör stoppa. Vi bör tänka efter. Vi bör inte vara så ivriga att vi gör fel som vi inte kan rätta till i efter- hand.

Anf. 173 Per Unckel (M)

Fru talman! Det är möjligt att Margit Gennser och jag inte når varandra när det gäller frågan om över- statlighet kan vara till nytta. Min övertygelse är att det faktiskt kan det. Inte minst gäller det detta som vi diskuterade här i kammaren förra veckan, när vi pra- tade om EU:s framtidsfrågor. Då var vi över flera partigränser ense om att överstatligheten faktiskt kan vara inte minst den lilla nationens väldigt viktiga värn mot att de stora grabbarna annars gör upp. Mellanstatligheten låter ju förledande positiv. Problemet är bara att mellanstatligheten enligt all erfarenhet tenderar att domineras av dem som är störst. Det är ingen tillfällighet att den mellanstatliga linjen i den europeiska framtidsdebatten i dag före- träds först och främst av de stora nationernas ledare. Det är full logik i detta. De stora nationerna kan alltid dominera. Jag tror att vid närmare beaktande ska också Mar- git Gennser finna att överstatligheten kan vara just det främsta värnet för oss små länder mot att annars bli offer för vad de stora beslutar också indirekt å våra vägnar. Därför upprepar jag den ambition jag tycker att man som god liberal bör ha. Man bör inte rädas överstatligheten. Men man bör som företrädare för idén om den begränsade statsmakten vara mycket aktsam med att sprida den för djupt på vilket område det vara månde. Att begränsa överstatligheten till ekonomins om- råde är emellertid att lämna allt annat fritt för de största och starkaste. Jag tror att detta inte minst på utrikes- och säkerhetspolitikens områden kommer att visa sig vara en mycket dålig europeisk politik.

Anf. 174 Margit Gennser (M)

Fru talman! Ord som "överstatlighet" innehåller väldigt många nyanser och väldigt mycket associatio- ner. Jag ska försöka arbeta från ett annat håll för att åskådliggöra för er varför jag är så tveksam. För mig växer rätt, lag, traditioner och kultur upp nedifrån. Vi ser vad som är bra. Vi anpassar oss och vi utvecklar. I en sådan organisation som EU, med oerhört mycket traditioner från Frankrike och Tyskland, för- söker man styra uppifrån. Man vill inte att olika saker ska få konkurrera med varandra. Där kommer också min ekonomiska syn in. Jag tror att det är olyckligt att vi försöker samordna lagstiftningen på marknadssi- dan. Låt det bästa få komma fram och det andra dö i stillhet. Då tycker jag att det blir ännu värre när vi vill sty- ra människor med helt olika traditioner, olika språk osv. på exakt samma sätt. Det är därför jag har tagit till orda här till riksdagen. Det är därför jag har bråkat i den moderata gruppen. Det är därför jag har varit otrevlig mot väldigt många människor. Det är min övertygelse att man måste låta många blommor blomma och eventuellt låta ogräset vissna ned. Man bör inte anknyta och försöka styra uppifrån. Jag skulle hoppas att Per Unckel kanske om några år inser att jag har rätt - ju fortare desto bättre.

Anf. 175 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Jag delar i mycket den kritik och den oro för EU-makten som Margit Gennser ger uttryck för. Jag beundrar också hennes sätt att vara, om hon förlåter uttrycket, kärringen mot strömmen i sitt parti. Hon har verkligen varit ett salt i diskussionerna kring EU. Vi har i ganska mycket samma syn också när det gäller detta med överstatlighet. Men när det gäller dagens beslut måste jag ändå ställa en fråga. Dagens beslut innebär ju inga steg av ytterligare överstatlig- het. Dagens beslut innebär att vi visserligen breddar det möjliga ämnesområdet för beslutsfattande. Men vi får in en restriktion som inte har funnits hittills, näm- ligen att riksdagen förbinder sig att inte överlämna sådant beslutsfattande som strider mot principerna i grundlagen. För första gången får vi en i grundlagen uttryckli- gen angiven restriktion för vad som ska lämnas över. Detta är en fördel och någonting att ha i ryggen i kampen mot vidare överstatlighet inom EU. Jag beklagar att Margit Gennser, som den mycket kloka och modiga person hon är, inte riktigt har insett detta.

Anf. 176 Margit Gennser (M)

Fru talman! Ja, vi har kanske delvis samma syn- punkt på överstatlighet. Det är egentligen är lite grann förvånande, för vi har i alla fall nalkats det från mycket olika håll. När det gäller regeringsformen står vi väldigt oli- ka. Det ligger i riskbedömningen. Jag tycker att man alltid ska vara försiktig. Risken att de här reglerna kommer att användas på ett oklokt sätt - för att folk sover, för att folk inte läser på, för att de inte förstår, för att de inte har tid osv. - kommer att vara ett hot mot vår suveränitet. Man kan säga att det är misstro, men jag skulle vilja säga att det är en naturlig försik- tighet. Därför tycker jag att Kenneth Kvists diskussion om de här ändringarna var väldigt egendomlig. Jag tror att det hänger i hop med att vi ser på risker på helt olika sätt. Det är kanske inte så konstigt. Jag vill ta upp en sak till. Man måste alltid se på skillnaden mellan formell och informell, organisation och handlande. Det är ofta det informella som betyder mycket mer.

Anf. 177 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Man kan inte tala om att man gör en riskbedömning när riksdagen får beslutsmakt. Det är ju att sätta sig över folkets val och den riksdag som folket väljer. Man får väl i rimlighetens namn utgå från att varje riksdag i ett demokratiskt val ändrar lagar och ändrar relationer till EU efter omsorgsfull prövning och efter det valresultat som har givit riks- dagen mandat. Någon annan regel kan vi inte ha. Vi kan inte bygga en konstitution utifrån ett resonemang att det är risk att riksdagen beslutar någonting som den och den inte gillar. Så kan vi inte göra. Jag vill ändå fråga Margit Gennser, som har en sista replik mot mig, vad det är som är bra med 10 kap. 5 § som den ser ut i dag? Den innehåller inte någon restriktion för en riksdag när det gäller beslut- söverlämnande, försåvitt beslutsöverlämnandet avser EG. Det är väl bättre att få ett riksdagsbeslut där riksdagen med stor majoritet uttalar och i grundlagen skriver in att Sveriges riksdag inte accepterar beslut- söverslåtelse som strider mot principerna i den svens- ka författningen. Då har vi ju i grundlagen fått inskri- vet att Sverige inte ger upp sin suveränitet i en federal EU-stat. Det är ett gott tecken att Sveriges riksdag fattar det beslutet.

Anf. 178 Margit Gennser (M)

Fru talman! Jag är av den uppfattningen att riks- dagen har brutit mot grundlagen när den antog Nice- och Amsterdamfördragen. Jag är inte ensam om det, för Justitiekanslern har sagt något liknande. Men bara för att man gör fel ska man inte göra fler fel. Då bor- de man i stället arbeta för att få en författningsdom- stol, så vi kunde pröva hur vi tillämpar grundlagen. Här har vi den verkligt svåra frågan: Får domaren döma sig själv som domare? Det är därför vi behöver få någon instans som ligger utanför. Grundlagen och riksdagsordningen utgör trots allt en ram för hur vi arbetar här, men hur vi arbetar bestäms av de perso- ner som finns här, deras samvete, deras tradition, deras kultur osv. Därför är det viktigt att den ram som finns inte blir för vid, för då kan tyvärr besluten bli på ett sätt som medborgarna i gemen säkerligen inte önskar. Därför har jag ansett att det är fel att man kan åstadkomma detta med bara ett beslut, visserligen med kvalificerad majoritet, men utan mellanliggande val eller - vilket jag hade tyckt var mycket bättre - med beslutande folkomröstning, så att folket fick säga sin mening. Jag tycker att Kenneth Kvist har gjort en felbe- dömning, i alla fall ur min synvinkel, men här har vi kanske också olika traditioner. Jag skulle tro att jag kanske tror mer på människorna. Jag är alltså fritän- kare och liberal, och det är därför jag kan komma överens med folk både från v, på den moderata kan- ten och över hela fältet. Men här tycker jag att Ken- neth Kvist har gjort en felbedömning, och det kom- mer han säkert att inse själv om några år.

Anf. 179 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Det är ganska märkligt med dessa konspirationsteorier som t.ex. Margit Gennser gör sig till tolk för - att det är något skumt med allt som har med EU att göra och det är någon konspiration bak- om det hela. Ta t.ex. det här med tiden för propositionsavläm- nandet. "I sista ögonblicket", säger hon om proposi- tionen som gäller EU och grundlagsförändringarna. Men kära nån, i december inför varje valår får vi ju nästan alltid en uppsjö av förslag om grundlagsför- ändringar! Man följer den niomånadersregel som föreskrivs i regeringsformen. Jag förstår inte vad det är för konspiratoriskt med att man lägger fram propo- sitioner enligt denna niomånadersregel. Det är bara ett exempel på att man framhärdar i konspirationsteo- rierna, trots att grundlagens krav uppfylls i det här sammanhanget. Sedan för Margit Gennser en del intressanta reso- nemang. Hon säger att vi nu kan delegera all makt. Ja, det kan vi redan nu när det gäller den första pela- ren. Och vi kan delegera all makt till kommuner och landsting så att vi inte har något kvar att göra här i riksdagen, men varför i all världen skulle vi delegera all makt? Det är en mycket bra fråga. Den måste man ge ett svar på om man hävdar detta. Margit Gennser talar om att styra uppifrån. Det är väl inte så konstigt. Vad sysslar vi med här i riksda- gen? Vi har ju fått oss makt tilldelad av medborgarna, och sedan styr vi utifrån den. Vi styr uppifrån. EG har ju också fått en tilldelad makt, som vi i vår tur har tilldelat. Det är väl inget konstigt att man utnyttjar den makt som man har fått sig tilldelad?

Anf. 180 Margit Gennser (M)

Fru talman! Jag har inte talat om någon konspira- tion. Det vore mig fjärran att göra det. Jag tror inte på konspirationer. Jag tror däremot på folks lättja och folks förmåga att skjuta saker till morgondagen osv. Jag tror alltså på allas vår ofullkomlighet. Det är därför har vi tidsfristerna i grundlagen. Jag tror att våra grundlagsfäder känner till hurdan människans natur är. Detaljer är faktiskt viktiga. Detaljer sparkar. Där- för tycker jag att det är så viktigt att vi inte här ändrar den detalj som kallas 10 kap. 5 § och 10 kap. 2 § i regeringsformen. Läs Gunnar Myrdal. Han berättar hur vi egentli- gen förstörde våra mycket folkliga kommuner genom att ändra "gemensamt" till "allmänna angelägenhe- ter". Vi fick mycket byråkratiserade kommuner, och vi fick storkommunreformer. Jag tror därför att man ska vara pedantiskt noggrann. Därför har jag plågat kammaren den sista dag jag har rätt att prata. Jag hoppas att ni kommer att minnas det, och jag hoppas att ni kommer att minnas det som engelsmännen alltid säger: Förakta inte detaljerna. Det är farligt.

Anf. 181 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Margit Gennser säger att hon inte hy- ser några konspirationsteorier. Ändå sade hon i sitt tidigare inlägg att vi obönhörligt går mot en för- bundsstat. När hon säger det tror jag inte att hon är medveten om att det nu ute i Europa pågår en mycket intensiv debatt om att just avgränsa EU:s eller EG:s kompetenser. Det pågår inte bara i Sverige. Därför menar jag att detta egentligen är en konspirationsteo- ri. Jag måste upprepa den fråga som Kenneth Kvist ställde i förhållande till den grundlagsändring som nu föreslås: Vad är det som är bra med den nuvarande formuleringen?

Anf. 182 Margit Gennser (M)

Fru talman! Jag ska bekänna någonting. Jag var nog väldigt positiv till EG när vi ansökte om att bli medlem i EG. Jag vistades ganska mycket i England, och jag kom in i debatten och började skriva min bok. Då blev jag automatiskt tvungen att se på historien i de olika länderna för att förstå varthän vi var på väg. Jag tror att vi i Sverige är oerhört historielösa. Det gör att jag ibland tycker att debatten blir väldigt konstig, särskilt när Ingvar Svensson är med - ursäkta mig. För det är i det perspektivet vi måste se hur detta projekt utvecklas. Är man osäker på ett mycket risk- fyllt projekt bör man alltid vara försiktig, dröja och töva. Det är vad jag har velat säga här. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 18.03 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

Anf. 183 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Vänsterpartiet avvisar förslaget om att ändra i regeringsformen 10 kap. 5 § som handlar om att beslutanderätt kan överlåtas inom ramen för samarbete i EU. Och jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets reservation 3. Fru talman! Det är inte ofta en enda bokstav kan tillmätas så stor betydelse som i den fråga som vi nu diskuterar. Men att i regeringsformen ändra från EG till EU kan få stora konsekvenser. Det uttalade motivet är att man vill bädda inför nästa fördragsändring. Det gör man genom att undan- röja risken för att den nuvarande grundlagen ska lägga hinder i vägen för att riksdagen snabbt och smidigt ska kunna fatta beslut om överföring av yt- terligare beslutsmakt till EU. Med ett enda trefjärdedels majoritetsbeslut ska alltså denna kammare kunna lämna över vår natio- nella bestämmanderätt i stora viktiga frågor som EU:s militarisering, terroristbekämpning, polisiära frågor, rättsliga frågor osv. Detta ska riksdagen kunna göra utan att det fordras någon grundlagsändring. Riksdagen ska alltså inte behöva omaket att gå via den ordning som vi har vid grundlagsändringar, en ordning som har kommit till för att skydda viktiga demokratiska värden men som regeringen och konstitutionsutskottet beskriver enbart som en företeelse som försenar en politisk hantering. Regeringen och även konstitutionsutskottet menar nämligen att det primära är att Sverige har möjlighet att bidra till EU-samarbetets framtida utformning och att regeringen ska ha stor handlingsfrihet i de kom- mande fördragsförhandlingarna. I det sammanhanget förvandlas en viktig demokratisk princip såsom grundlagsändring till ett onödigt tidshinder. Det är anmärkningsvärt. Det är också anmärk- ningsvärt att det varken i propositionen eller i betän- kandet redovisas att det har gjorts några övervägan- den utifrån demokratiaspekter. Man får intrycket att det saknas medvetenhet om att det i både propositionen och i betänkandet uttrycks ett förhållningssätt till EU och EU:s utveckling som innebär att beslutseffektivitet överordnas demokrati. Ingenstans belyser man den konflikt som faktiskt finns mellan att å ena sidan öppna för en ordning där Sverige ska öka sin följsamhet gentemot EU och å andra sidan den ordning som vi har när det gäller beslutsgången vid grundlagsändring. Ingenstans belyser man konflikten mellan att å ena sidan öppna för ökad beslutseffektivitet och ock- så överstatlighet och å andra sidan konsekvenserna av ett minskat nationellt självbestämmande. Vad gäller det senare undviker både regering och utskott att analysera konsekvenserna av att underlätta maktöverföring och vad det i förlängningen kan inne- bära när det gäller vår nationella bestämmanderätt och folkets möjlighet till ansvarsutkrävande. När det gäller framtiden nöjer man sig med att konstatera att kommande fördragssändring kan kom- ma att innebära att beslutanderätt ska överföras även inom andra och tredje pelaren. Uppfattningen verkar vara att det inte är så stor skillnad om makten ligger i Sveriges riksdag eller inom EU. KU beskriver det som att Sverige i vissa avseenden avstår från att ensi- digt utöva makt för att i stället i motsvarande mån utöva makt tillsammans med övriga medlemsstater i unionen. Så lättvindigt beskriver KU den process som handlar om att vi överför beslutsmakt från Sveriges riksdag till EU. Det är ingen skillnad eftersom vi i motsvarande mån deltar i en beslutsprocess. Men det är skillnad, och det har betydelse var och hur besluten fattas, även om man inte låtsas om det. Visst har det betydelse om det är Sveriges riksdag som beslutar om militära frågor eller om polisiära frågor eller om det är någon EU-institution som gör det. Det har betydelse när det gäller möjlighet till ansvarsutkrävande, och det har också betydelse i vilket politiskt landskap vi överlämnar denna makt, inte minst i dessa tider när Europas politiska karta håller på att ritas om. Det mest logiska hade varit att avvakta resultatet av nästa regeringskonferens och då låta frågan avgö- ras vid två beslutstillfällen med mellanliggande val, att avvakta både nästa regeringskonferens men också den debatt om EU:s framtid som vi nu ska föra brett och folkligt. Men i stället väljer man att öppna för förändringar som ingen i dag vet konsekvenserna av. Ingen kan nämligen med säkerhet säga vilka frågor som kommer att överföras vid nästa fördragsändring. Inte heller vet man adressaten eller omfattningen av denna maktöverföring. Det enda som vi vet är att så länge det inte rör principerna för statsskicket så kan riksdagen med trefjärdedels majoritet överlämna makt i en rad mycket centrala frågor utan att grundla- gen sätter käppar i hjulen. Men debatten stannar inte här. Det ska tas ett be- slut till hösten. Debatten kommer att fortsätta både när det gäller denna grundlagsfråga och när det gäller EU:s framtidsfrågor. I kommande valrörelse är det nödvändigt att EU- frågorna får stort utrymme. Det gäller denna grund- lagsändring, det gäller EU:s militärisering, men det gäller kanske framför allt EMU-frågan. Fru talman! Därmed har Vänsterpartiet deklarerat sin uppfattning, att vi avvisar detta förslag om grundlagsändring. Vi gör denna uppmaning för de- mokratins skull. I detta anförande instämde Siv Holma, Boel Lin- dén, Murad Artin, Sven-Erik Sjöstrand, Lars Ohly, Kalle Larsson och Ulla Hoffmann (alla v).

Anf. 184 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! När jag lyssnade på Camilla Sköld Jansson undrade jag vilket betänkande hon hade läst. Det verkade inte vara det betänkande som ligger på riksdagens bord i dag. Hon talade här om att vi skulle överföra makt till EU med trefjärdedels majoritet utan att ta hänsyn till grundlagsreglerna. Var har hon läst det någonstans? Det står väl inte i betänkandet? Det står tvärtom att om grundlagen berörs ska beslut fattas enligt de reg- ler som gäller för grundlagsändring. Sedan är det väldigt märkligt att Camilla Sköld Jansson här tog upp demokratiaspekter. Jag frestas nästan att fråga varför ett parti som så nyligen har talat om proletariatets diktatur tar upp det i detta sammanhang. Men vi kanske inte ska ägna oss åt den debatten. Camilla Sköld Jansson talade om att man med automatik har en följsamhet. Vad är det som säger att vi ska ha följsamhet i förhållande till EU? Och vad är det som säger att vi ska minska vårt nationella själv- bestämmande? Vad finns det i detta betänkande som säger att vi ska avhända oss vår suveränitet?

Anf. 185 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Jag sade att riksdagen med trefjärde- dels majoritet ska kunna fatta beslut om maktöverfö- ring i flera viktiga frågor utan att det kräver grund- lagsändring. Det är exakt det som står i betänkandet. Konstitutionsutskottet och regeringen slår ju fast att man förväntar sig att nästa fördragsförändring kom- mer att innebära att man bör överföra makt även inom andra och tredje pelaren. Och man ser att det finns en risk med att nuvarande grundlag kan förhindra detta. Därför vill man redan nu göra en ändring i regerings- formen. Syftet är uppenbart: att man i många viktiga frå- gor ska kunna överföra makt utan att det stör grund- lagsändringen. Så står det i klartext. När det gäller följsamheten står det också i klar- text att man prioriterar att Sverige aktivt ska kunna delta i EU:s utveckling. Det är ju också därför som man tycker att grundlagsändringen utgör ett hinder. Det handlar alltså inte om att läsa mellan raderna eller om att tolka, utan vad jag gör är att jag genom att tydligt och klart citera konstitutionsutskottets skrivning visar att syftet är att beslutsmakt ska kunna överföras utan att ändra när det gäller grundlagsänd- ringen. Syftet är att skapa en följsamhet och ett hand- lingsutrymme för regeringen inför kommande för- dragsändring.

Anf. 186 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Jag förstår inte resonemanget. Varför i all världen skulle vi lägga oss platt till marken? När Camilla Sköld Jansson använder begreppet följsam- het är syftet givetvis att framställa riksdagen på det sättet att den har brist på handlingskraft och inte vet vad den gör. Det tycker jag är ett fult debattknep. Sedan undrar jag varför vi inte skulle ha ett an- svarsutkrävande i de här frågorna. Om det nu är så att riksdagen avhänder sig makt och medborgarna inte gillar detta, kommer det att utkrävas ansvar av riks- dagen. Det finns ju ett ansvarsutkrävande i detta. Jag förstår alltså inte vad som är problemet med den biten. Camilla Sköld Janssons parti har alla möjligheter i världen att se till att man i alla fall får en tillräcklig minoritet för att förhindra maktöverföring till EU om man nu inte gillar detta.

Anf. 187 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Jag har aldrig påstått att riksdagen eller regeringen inte vet vad man gör, utan jag påstår raka motsatsen. Man är nämligen mycket medveten om vad man gör, och man betonar vikten av att man kan vara följsam och delta i EU:s utveckling - en mycket medveten handling. När det gäller detta med ansvarsutkrävande menar jag att det är anmärkningsvärt att konstitutionsut- skottet inte för sådana resonemang. T.ex. när man diskuterar vad det innebär att överföra beslutsmakt säger man: Ja, men i samma mån gör vi det tillsam- mans med andra i stället för att vi gör det själva. Konstitutionsutskottet beskriver den svenska riks- dagens makt på detta sätt, och det tycker jag är an- märkningsvärt. Och tyvärr vet man vad man gör!

Anf. 188 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Camilla Sköld Jansson säger att hon nu har redovisat Vänsterpartiets uppfattning. Det är mycket möjligt att hon har rätt. Hon har större insikt i frågan än vad jag har, men jag har hört andra vänster- partister tidigare i den här debatten. Det gör att jag är något tveksam till detta definitiva uttalande. I själva sakfrågan vill jag säga att bakom det svenska medlemskapet i EG och EU finns folkom- röstningsresultatet, som jag tycker ska respekteras. Vi har inte gått med i EG av något slags yttre tvång, utan vi har funnit detta med att vara med i EG och EU förenligt med strävan att nå de politiska målen. Då är det väl också rimligt att försöka ta till vara de möjlig- heter som EG-medlemskapet ger att faktiskt nå de politiska målen. Camilla Sköld Janssons resonemang här bygger på något helt annat, nämligen på att vi är med och att det inte är någon nytta med det hela. Vi ska också helst se till att några beslut inte blir fattade. När det sedan mer gäller demokratiaspekten vill jag först fråga: På vilket sätt förändrar det här beslutet i dag förhållandena kring Sverige, EU och demokrati- frågorna? Dessutom ska detta skickas ut för diskus- sion i valrörelsen och bli föremål för ytterligare ett beslut i höst - alltså exakt det system som finns för grundlagsändringar. Sedan vill jag göra Camilla Sköld Jansson upp- märksam på utskottets betänkande KU18. Något nedanför mitten på s. 43 står det: "En fördragsändring som förutsätter överlåtelse av beslutsbefogenheter skall alltså godkännas av riksdagen med åtminstone tre fjärdedels majoritet av de röstande. Om fördrags- ändringen förutsätter att en ändring av grundlagen görs följer dock av 10 kap. 2 § andra stycket RF att den särskilda beslutsordningen för stiftande av grundlag som föreskrivs i 8 kap. 15 § RF skall tilläm- pas också i fråga om godkännandet av fördraget, dvs. med två likalydande beslut med mellanliggande riks- dagsval."

Anf. 189 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Beträffande det sista vill jag säga att majoriteten här i riksdagen är mån om att ändra så att risken för att man behöver göra en grundlagsändring ska bli mindre än den är i dag. Så står det uttryckligen i betänkandet. Men visst kan det uppkomma förslag om fördragsändringar som kommer att kräva en grundlagsändring även med denna förändring - så är det ju. Syftet är dock att minska risken för att man behöver göra en grundlagsändring. Det står så i be- tänkandet. Detta är också svaret på frågan om vad det egent- ligen blir för skillnad med dagens beslut. Skillnaden är alltså att de frågor som nu ligger under andra och tredje pelarna kan överföras utan att ändra i grundla- gen. Det är den stora skillnaden. Det talas om att vi å ena sidan redan har ett med- lemskap. Ja, men å andra sidan var det faktiskt så att man i samband med medlemskapet bedyrade t.ex. att vi skulle behålla vår suveränitet, vår alliansfrihet, vår alkoholpolitik och en mängd andra företeelser. Där har situationen faktiskt ändrats radikalt. Det visar att riksdag och regering på något sätt bara passivt kan följa med i en EU-utveckling och säga att man har mandat utifrån folkomröstningen. Det tycker inte jag. Slutligen vill jag som svar på frågan om Vänster- partiets uppfattning säga att jag tror att det klart har framgått att mina partikamrater i konstitutionsutskot- tet har en uppfattning men att Vänsterpartiets parti- styrelse har dragit upp riktlinjerna för hur partiet ser på detta. Det är en demokratisk ordning. Därför kan jag säga att partiets uppfattning är att vi ska avvisa den här grundlagsändringen.

Anf. 190 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Jag har två frågor att ställa till Ca- milla Sköld Jansson, som företräder partistyrelsens majoritetsuppfattning i frågan. När jag satt med i utredningen drog jag först en gång och sedan en gång till detta ärendes sakinnehåll för partiets verkställande utskott. Två gånger har partistyrelsens verkställande utskott rapporterat om sitt ställningstagande till partistyrelsen, och VU- rapporten - som det heter - har fått godkännande av partistyrelsen. Vad har hänt? Eller vad har jag sagt som varit fel- aktigt vid dessa föredragningar och som har fått parti- styrelsen att så ändra uppfattning? Det är den ena frågan. Den andra frågan är: Vad är det som är bra med nuvarande lydelse av 10 kap. 5 §? Den saknar i grundlag angiven restriktion för beslutsöverlåtande. All beslutsmakt kan tre fjärdedelar av riksdagen ge till EU utan inskränkning såvida formen för detta kallas pelare 1, eller EG. Vad är det för bra med detta? Varför ska vi slå vakt om detta? Jag undrar varför vi inte i stället ska säga: Visst, det är kanske inte bra med denna öppning med EU, men det är väldigt bra att riksdagens EU- vänliga partier faktiskt talar om att man slår vakt om principerna i statsskicket, alltså bl.a. den nationella suveräniteten, riksdagen som lagstiftare och därmed att Sverige inte kan gå med i en federal EU-stat. Detta är ju en framgång för EU-motståndet och ingenting annat.

Anf. 191 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Jag hade hoppats att vi skulle slippa redogöra för den interna gången. Självfallet vet Ken- neth Kvist var bedömningarna skiljer sig. När jag nu får frågan måste jag redogöra för hur det ser ut. Till att börja med är vi överens om att frågan om att ändra från EG till EU är en stor fråga och att detta innebär att man öppnar för möjligheter. Kenneth Kvist beskrev detta vid utskottets offentliga utfråg- ning som att det är en smärre katastrof om begräns- ningar inte kan införas, så där är vi överens. Att ändra från EG till EU är ett allvarligt ingrepp. Vi var också överens om att det är viktigt att införa en begräns- ning. Då kom Kenneth Kvists förslag som rör princi- perna för statsskickets grunder. Kenneth Kvist ska ha all heder och ära, som har sagts av andra ledamöter, för att man fick till stånd de skrivningarna. Men i samband med Författningsut- redningen och vid utformningen av förslaget fanns det förhoppningar om att KU skulle formulera "rör principerna för statsskickets grunder" på ett sådant sätt att det skulle utgöra en hävstång i samband med en maktöverlåtelse. Det är där vi har olika uppfatt- ningar. Alla är vi EU-motståndare, vi gör samma bedömning om att gå från EG till EU är en smärre katastrof, för att använda Kenneth Kvists uttryck, men vi har inte gjort samma bedömning av vad inne- börden av "rör principerna för statsskickets grunder" är, om det innebär en hävstång för att förhindra över- låtelse av beslutsmakt eller om det sammantaget innebär att det ökar möjligheterna för det. Där ligger de skilda bedömningarna.

Anf. 192 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Vad konstitutionsutskottet gör är en ganska utförlig förteckning av det svenska statsskick- ets grunder. Dit hör parlamentarismen, den kommu- nala självstyrelsen, tryckfrihetsgrundlagarna, riksda- gens beslutskompetens, successionsordningen, ytt- randefrihetsgrundlagarna, dvs. det som konstituerar Sverige som stat. KU slår vidare fast: "Mot denna bakgrund täcker den föreslagna formuleringen 'som inte rör principerna för statsskicket' de grunder som Sveriges förhållande till EU under alla omständighe- ter måste bäras upp av." Alltså under alla omständig- heter, säger KU, måste Sveriges självständighet beva- ras trots att vi ingår i EU-samarbetet. Detta om något är ett starkt uttalande, undertecknat också av de fem EU-vänliga partierna i riksdagen. Detta ger en trygg- het för att Sverige inte kommer att ge sig in i det som vi varnar för, nämligen ett experiment med en euro- peisk superstat. Detta är ett starkt yttrande av KU. Jag beklagar att partiets VU och partistyrelsen har ändrat den tidigare kloka ståndpunkten. Den hade nämligen tjänat den fortsatta kampen mot en EU-stat.

Anf. 193 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Jag ska börja med att instämma i det Kenneth Kvist säger, att det här är viktigt. Självfallet är det viktigt att värna principerna för statsskickets grunder, och allt det som räknas upp i betänkandet är viktiga principer som ska skyddas. Men det jag och majoriteten menar är att den politiska kampen inte ligger där. Den politiska kampen ligger i att förhindra det som gäller militarisering, det polisiära samarbetet, det rättsliga samarbetet, terroristbekämpning. Det är där vi i dag har den politiska kampen, en mycket viktig kamp. I den diskussionen utgör inte det här i och för sig mycket viktiga förbehållet om principerna för statsskickets grunder ett hjälpmedel, utan sam- mantaget gör vi den bedömningen att förslaget till att förändra grundlagen försvagar kampen för oss som är EU-kritiska.

Anf. 194 Kia Andreasson (Mp)

Fru talman! Jag ska uppehålla mig vid endast för- slaget till ändring av 10 kap. 2 § i regeringsformen och det med anledning av att jag sitter i justitieut- skottet och bevakar de polisiära och rättsliga frågorna i EU-nämnden. Jag har med praktisk erfarenhet själv sett och följt hur antagande av rambeslut går till. Det är därför man vill ändra 10 kap. 2 §. Fru talman! Det handlar om hur riksdagen som lagstiftare ska fatta beslut om lagstiftning, hur det ska gå till. Det sätt varpå rambesluten har införts genom Amsterdamfördraget är inte till fyllest. Vi riksdagsle- damöter kan inte ha insikten för att kunna godkänna en ramlag därför att vi inte vet följdlagstiftningen, vi vet inte konsekvenserna. Vi har inte ens en gång fått en analys av varför rambeslutet ska tas. Dessutom: Vilka är det som får vara med i proces- sen? Det utesluter hela det remissförfarande som vi tidigare har haft. Det är enastående konstigt att Vänstern går med på denna förändring av 10 kap. 2 § Företrädarna för Vänsterpartiet i justitieutskottet har genom motioner påpekat det orimliga i rambesluten. Vänsterns före- trädare i EU-nämnden har också varit enig med Mil- jöpartiet om det tokiga i beslutsgången, att vi inte har rätt underlag, att vi inte kan fatta beslut på detta vis. Det är inte bara Vänsterpartiet som hållit med, utan i justitieutskottet har moderaterna och folkpartister tyckt precis likadant. Det är nämligen så att när ministrarna i EU god- känt ett rambeslut är det folkrättsligt bindande. Vi kan inte neka följdlagstiftning när vi har fattat rambe- slutet, och ändå vet vi inte hur denna följdlagstiftning ska se ut. Alltså har vi redan förbundit oss till en ofullständig lag. Frågan gäller: Ska riksdagen god- känna ett utkast till lagstiftning? Det är detta som är det väsentliga, kärnan, i det hela. Det här har tillkommit inom det rättsliga och poli- siära området för att man ville ha effektivitet och för att det skulle gå fort att besluta. Demokratiaspekten och rättssäkerheten har inte funnits med som viktiga principer. Det har många uttalat när vi har behandlat rambesluten. De ska inte ha direkteffekt, men det blir en väldigt komplicerad sak. Miljöpartiet har redan från början sagt att rambeslut inte är i enlighet med grundlagen regeringsformen. Det står tydligt i första stycket i stadgandet att regeringen inte får ingå för riket bin- dande överenskommelse utan att riksdagen har god- känt denna, om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller över- enskommelsen i övrigt gäller något ämne i vilket riksdagen ska besluta. Alltså att lag ändras eller ny lag stiftas, och det är ofta detta som krävs när vi tar ett rambeslut. Lagrådet kommenterade Amsterdam- fördragets rambeslut och sade att regeringen inte kan delta i ett rambeslut om det behandlar riksdagsbundna frågor annat än om det redan finns en svensk lag som täcker beslutet. Vid tolkningen av det som står i regeringsformen sade Lagrådet att så här kan vi inte göra. Ändå har vi gjort det gång på gång. Jag tror att det är åtta rambe- slut vi har tagit ställning till i justitieutskottet. I flera fall, åtminstone fem, har följdlagstiftningen inte kommit än. Vi vet inte hur den blir. Då har jag hela tiden tänkt att det här måste vi ta itu med. Vid jultid kom så det här förslaget från re- geringen, som jag hade misstänkt skulle komma, om en förändring. Den nya texten skulle vara att det av regeringsformen uttryckligen ska framgå att riksda- gen kan godkänna en internationell överenskommelse som ingås inom ramen för samarbetet i EU, även om överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick. Nu vill man med denna grundlagsändring stadga det tokiga sättet att stifta lag som vi haft och som har varit så otillfredsställande, inte bara enligt Miljöparti- et utan även enligt Vänstern, Moderaterna och Folk- partiet. Regeringen avgör under konstitutionellt ansvar om en ändring av överenskommelsen som har till- kommit ska godkännas. Det ger ännu större utrymme för ministrarna i EU:s ministerråd att bestämma. Jag förstår inte hur övriga partier kan gå med på att vi ändrar sättet att stifta lag på detta vis, att vi på ett ofullständigt underlag ska ta ställning till viktiga frågor som rör enskilda personers rättssäkerhet och att vi bortser från det institut som vi tidigare varit så noga med, nämligen att skicka ut förslagen på en bred remissrunda. Det har ju inte förekommit när det har gällt det rambeslut som vi har behandlat i justitieut- skottet. T.o.m. Vänsterpartiet gjorde stora ansträngningar, vilket jag tyckte var mycket positivt. På eget initiativ skickade man ut ett rambeslut - det handlade om terrorism - till vissa organisationer för uttalande. Så långt gick det att ett parti självt fick ta initiativet för att få in synpunkter. Det hoppas annars över. Kan vi ändra på detta institut? Jag har tidigare här sagt: Hur kan Socialdemokraterna plötsligt tycka att den långa kamp som också de måste ha deltagit i för demokrati och för förankring av den bland folk i berörda organisationer inte är något som är viktigt? Plötsligt är detta inte någonting värt utan det är EU:s ministrar som ska besluta - tjänstemännen i Bryssel. Jag har fått tag i ett EU-papper som vi inte har be- slutat om och som säger att Artikel 36-kommittén för rättsliga frågor följer upp hur fort det går med arbetet på att samstämma lagar och inrätta flera organisatio- ner inom rättsväsendet, vilket enligt Tammerforspro- tokollet och Amsterdamfördraget ska ske så snabbt som möjligt. Där står att Artikel 36-kommittén eller av den utsedd grupp ska kolla följdlagstiftningen. Man ska gå ut med en enkät, som respektive stat ska fylla i, och sedan ska gruppen åka till landet i fråga och se till att man har handlat i enlighet med rambe- slutets intentioner. Detta betyder ju att vi inte riktigt själva får sköta om följdlagstiftningen. Det gör vi ändå inte enligt vad vi har bundit oss för, men nu ska den här gruppen i detalj kontrollera den. Sedan ska man rapportera om detta, och myndigheterna inom rättsväsendet ska titta på det. Det ska ske hemligt. Ingen ska få se det, och om det inte är till fyllest ska man justera. Vi kommer ju att utarbeta följdlagstiftning på ett helt annorlunda sätt om 10:2-förslaget går igenom. Det är från min utgångspunkt och enligt mitt sätt att se upprörande. Fru talman! Jag ska också lite grann kommentera vad de andra partiernas företrädare här har sagt om ändringen i 10 kap. 2 §. Det stämmer väl med verk- ligheten att den ändring i 10 kap. 2 § som Kristdemo- kraterna föreslår inte är så dramatisk. Den överens- stämmer med hur man i dag gör, men det som man i dag gör är ju felaktigt. Vi ska nu se till att det blir rätt i förhållande till grundlagen. Kd är inte så kritiskt granskande. Man struntar i följdlagstiftningen. Kd:s utgångspunkt är att rättsvä- sendets frågor och de polisiära frågorna ska överföras till en överstatlig nivå. Jag förstår att de inte tycker att det är så upprörande att vi frånsäger oss beslutande- rätten inom det mellanstatliga område som i dag är tredje pelaren och gör den överstatlig. De här änd- ringarna syftar ju till att skynda på detta. Det har just inom rättsväsendet skett i en väldigt hög takt. Vänsterpartiets argument är att man nu är med ti- digare i processen. Det är inte alls så. Vad gäller de åtta rambesluten har vi varit med väldigt tidigt i pro- cessen på tjänstemannanivå. De här papperen ändras dock hela tiden, och de kommer inte översatta till svenska. De ändras ända in i slutskedet. Vi som har suttit i EU-nämnden har väldigt stor erfarenhet av detta. Vi kan bekräfta hur papperen har ändrats och att vi inte har haft koll ens på den sista versionen. Vad hjälper det om man har synpunkter i det ske- det när man inte alls vet hur det ser ut i det viktiga slutskedet? Statsråden i regeringen ska nu få fullstän- digt mandat att avgöra detta själva, om det inte rör väldigt stora frågor. Det är dock upp till regeringen att avgöra också det. Kenneth Kvist anmärker på att vi i Miljöpartiet inte är sakliga, men i lagstiftningsfrågor gäller det alltid tolkningar. Det visas också av hur Lagrådet har tolkat den skrivning som regeringensformens 10 kap.

Anf. 195 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! När man lyssnar på Kia Andreasson kan man lätt få för sig att Sveriges riksdag i dag kan avgöra om det ska förekomma rambeslut i EU eller inte. Det är faktiskt något som är fördragfäst i Ams- terdamfördraget, som Sveriges riksdag redan tidigare har godkänt trots de förträffliga grundlagarna i deras nuvarande lydelse, som Miljöpartiet så tappert försva- rar. Det står i det förändringsförslag som läggs fram inte så, som Kia Andreasson kan ge en bild av, att riksdagen skall godkänna en överenskommelse innan den föreligger i slutligt skick. Det står att riksdagen kan godkänna den. Det betyder att riksdagen också kan välja att inte godkänna den. Det är också möjligt för riksdagen att förse regeringen när den ska gå till slutförhandlingen med direktiv om hur de slutför- handlingarna ska läggas upp. Nu kan däremot regeringen fatta beslut som är bindande för Sverige, åtminstone i politisk mening, och riksdagen kan bara säga ja eller nej till de beslu- ten i efterhand, vilket i praktiken ju nästan alltid in- nebär ett ja. Detta innebär att riksdagen genom det här får en tidigare kontrollstation. Det har inget att göra med att svenska tjänstemän är med tidigt i processen utan det handlar om att riksdagen på ett tidigare stadium får en möjlighet att säga ja eller nej eller t.o.m. ge en anvis- ning åt regeringen hur den i så fall bör driva föränd- ringsförhandlingen. Det finns här inget tvång för riksdagen. Tycker riksdagen att ett förslag är illa berett eller att dess konsekvenser är oklara, kan och bör riksdagen enligt min mening säga nej till förslaget.

Anf. 196 Kia Andreasson (Mp)

Fru talman! Eftersom vi i Miljöpartiet anser att rambesluten inte stämmer enligt nuvarande regerings- form hade vi sett fram emot att vi skulle hävda det och säga att vi inte kan ta rambeslut på detta vis utan att vi måste ändra systemet för rambeslut och alltid kräva att följdlagstiftningen presenteras på samma gång. Det var ju den utvecklingen vi ville se för att kunna ta väl underbyggda beslut i stället för att kon- firmera det som vi anser är felaktigt enligt grundla- gen. Det Kenneth Kvist förordar är ju den behandling som vi har haft med åtta rambeslut, som har varit totalt kaosaktig. Vi ville ju ändra så att det inte skulle vara så. Men nu säger vi från riksdagen att det är helt okej. Men det är inte helt okej för oss i Miljöpartiet. Det sägs att man kan skicka tillbaka frågorna. Thomas Bodström stod ju här och sade att han inte kan gå tillbaka när han har sagt, även med en reser- vation, att beslut har fattats om ett rambeslut. Det skulle vara en nesa och en skam att komma tillbaka. Han var väldigt upprörd för att Moderaterna hade ändrat ställning. Det hade de ju inte gjort, så som det framstod, utan om han hade tänkt efter när det hade presenterats underlag som hade ändrats hade man kunnat ändra sig, och det tyckte han då var en fruk- tansvärd handling från Moderaterna, eftersom de hade sagt ja från början. Där har man alltså inget handlingsutrymme. Tidpunkten när riksdagen ska godkänna bestäm- mer vi ju inte själva över. Det kan ju gå väldigt snabbt när EU så beslutar.

Anf. 197 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Jag vill bara säga att när Kia Andre- asson säger att ministrarna kommer att få fullständigt fria händer, eller hur det var hon uttryckte det, så stämmer ju inte detta. Det är ju riksdagen som äger frågan, även om riksdagen går in tidigare i processen, vilket är en fördel för riksdagens inflytande. Sedan är det så att dåliga beslut naturligtvis alltid ska bekämpas och avvisas av riksdagen, förhopp- ningsvis. Vad Bodström säger visar ju dilemmat. Han har då redan sagt ja till ett rambeslut och känner sig där- med uppbunden och tycker att det är en oerhörd nesa för staten Sverige att ändra ståndpunkt. Detta blir ju inte fallet om riksdagen kan ge en anvisning till re- geringen i förväg. Men jag har en annan fråga, fru talman, som jag också vill ställa till Kia Andreasson. I en skrift som jag tidigare har återgett från Nej till EU:s skriftserie har Kia Andreasson skrivit om 10 kap. 5 §: Den före- slagna ändringen medför att Sveriges riksdag över- lämnar beslutanderätten på områden som rör det mellanstatliga arbetet inom andra och tredje pelaren. Nu vill jag fråga Kia Andreasson: Vilka områden överlämnar Sverige någon beslutanderätt på i och med den här ändringen som vi gör? Jag menar nu automatiskt, och ingenting om möjligheter. Vad är det som automatiskt blir ändrat i Sveriges relation till EU genom den här förändringen? Du påstår ju detta i den här skriften.

Anf. 198 Kia Andreasson (Mp)

Fru talman! Enligt dagens regler är det så att vi kan överlämna beslutanderätt härifrån riksdagen till EG. Det står i regeringsformen. Vi kan inte överläm- na den till EU. Men arbetet, som jag sade, i den tredje pelaren har gått så snabbt fram, och där finns det starka krafter för att man vill arbeta mer effektivt, som det heter. Effektiviteten ska öka. Därför är det ett problem med det skydd vi har i dag. För att snabba på den här processen öppnar man för att ändra regerings- formen 10 kap. 5 § så att det ska gå lättare att överfö- ra beslut både i pelare två och tre.

Anf. 199 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Får jag börja med att fråga Kia And- reasson, när hon nu så entusiastiskt ska stödja den moderata reservationen beträffande 10 kap. 2 §, om hon också stödjer den moderata politiken inom det här området, exempelvis att man anser att samarbetet inom tredje pelaren egentligen bör upphöra och såvitt jag förstår flyttas till första pelaren och överstatlighet. Är det den utvecklingen som Kia Andreasson vill stödja? Ett annat alternativ är att man fattar majoritetsbe- slut i tredje pelaren, som Moderaterna önskar i betän- kandet KUU2 om EU:s framtid. Är det de utveck- lingslinjerna som Kia Andreasson och Miljöpartiet avser att stödja? Fru talman! Vi har ju rambeslut, och de existerar ju sedan Sveriges riksdag och de andra 14 medlems- staterna har godkänt Amsterdamfördraget. Vi har hanterat ett antal i riksdagen via justitieutskottet ef- tersom det har rört just sådana frågor. Då har i varje fall en majoritet varit överens om att man hanterar dem på det sättet och godkänner en överenskommelse för riksdagens räkning som regeringen inte kan göra på det internationella området enligt regeringsformen. Det är ju där skillnaden ligger. Riksdagen kan god- känna dessa internationella överenskommelser. Vi har också accepterat att lagstiftningen kan komma fram i ett senare skede. Om man säger nej till 10 kap. 2 § nu så säger man ju inte nej till detta, utan man säger bara nej till att riksdagen på ett tidigare stadium kan komma in och godkänna en icke färdigförhandlad överenskommel- se. Man säger nej till denna möjlighet, och det blir ju bara ett sämre läge om man har kvar det bestående förhållandet att man hanterar rambesluten på det sätt som vi hittills har gjort.

Anf. 200 Kia Andreasson (Mp)

Fru talman! Det blir inte någon som helst skillnad från det som vi hittills har gjort. Det blir bara konfir- merat i den ändring som är föreslagen i 10 kap. 2 §. Det är precis det som det avser. Som jag sade: Amsterdamfördraget med dess be- slut om att vi skulle göra på ett annat sätt inom tredje pelaren med rambeslut strider mot vår grundlag. När vi sade ja till Amsterdamfördraget skulle vi också, före det, ha haft en grundlagsändring. Det är ju det som är den komplicerade kärnan. Vi gjorde en lagvid- rig sak när vi antog Amsterdamfördragets förslag med rambeslut utan att först ha diskuterat just vad som står i 10 kap. 2 §. När det gäller den första frågan som ställdes, om Moderaternas reservation, sade jag tydligt att det är i sakfrågan som vi ser pragmatiskt på det hela, inte det som Göran Magnusson var inne på. Det vet han mycket väl. Det är bara en ren provokation för att komma bort från sakfrågan, och den är hur vi stiftar lag här: om vi ska göra det på ett fullständigt eller på ett ofullständigt sätt. Göran Magnusson förespråkar här att vi ska göra det på ett ofullständigt sätt och att det räcker med ett utkast. Där har vi inte samma åsikt, men där har Moderaterna och Miljöpartiet samma åsikt. Vi vill inte ha det sättet att stifta lag på.

Anf. 201 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Kia Andreasson säger här att riksda- gen har begått ett grundlagsbrott när Amsterdamför- draget godkändes. Ja, det är Kia Andreasson som säger detta, möjligen hela Miljöpartiet också, men riksdagen i övrigt delar ju inte den uppfattningen. Får jag sedan säga om rambesluten: Jag tycker att riksdagen har full möjlighet att godkänna en interna- tionell överenskommelse som är ett politiskt åtagande att åstadkomma en viss sak inom exempelvis det rättsliga området och att lagstiftningen sedan kan tas i vanlig ordning. Det är ju det som det i grunden handlar om. Man kan mycket väl remissa och ta reda på olika uppfattningar och sedan stifta denna lag. Kia Andreasson dramatiserar ju detta långt utöver vad frågan ur den synpunkten egentligen är värd. I för- hållande till nuläget inträder ju ändå detta att riksda- gen på ett tidigare stadium än i dag kan påverka för- handlingsresultatet, inte bara genom att okritiskt godkänna en ännu icke färdigförhandlad överens- kommelse. Man kan ställa villkor, och man kan dess- utom säga att man inte accepterar detta. Lagstadgan- det innebär ju inte någon skyldighet för riksdagen att lämna detta förhandsgodkännande. Det är ju upp till riksdagens egen prövning att bestämma vilken in- ställning man vill ha till det rambeslutsförslag eller rambeslut som regeringen presenterar till riksdagen. Det försämrar på intet sätt riksdagens ställning i den här processen. Det vore bra om vi åtminstone kunde ha någon slags gemensam utgångspunkt för diskussionen.

Anf. 202 Kia Andreasson (Mp)

Fru talman! Det här överensstämmer inte med verkligheten. Det sägs här att justitieutskottet har kommit in tidigt i beslutsprocessen, och att vi kom- mer in tidigare när vi ändrar 10 kap. 2 § på detta sätt. Det är ju inte sant. Det är fullständigt felaktigt. Vi är med i beslutsprocessen ganska tidigt, men det hjälper inte när vi får översättningar på engelska och franska som ändras stup i kvarten. Sedan ska vi plötsligt fatta beslut, och då vet vi inte vad följdlag- stiftningen blir. Det är det som är problemet. När vi redan har rambeslutet som Amsterdamför- draget har beslutat om gör man ändringen eftersom tolkningen bland juristerna är att det inte är riktigt. Lagrådet har sagt att det inte är riktigt. Därför måste vi nu ändra regeringsformen på det sätt som föresla- gits. Det är ju hela poängen med ändringen.

Anf. 203 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Jag kan respektera att Kia Andreasson och Miljöpartiet är emot rambesluten. Det är möjligt att det egentligen inte är någon bra beslutsform. För vår del kan vi acceptera den under en övergångsperi- od. Det intressanta är hur Miljöpartiet agerar i den här frågan. Vad säger de i sina motioner? Jo, de avslår förändringarna av 10 kap. 2 §. Det betyder att de är nöjda med den nuvarande hanteringsordningen. An- nars borde de väl ha presenterat alternativ. Borde det inte vara så, Kia Andreasson? Jag skulle gärna vilja veta vad den väsentliga för- ändringen är från nuläget till den föreslagna föränd- ringen som enligt Kia Andreasson motiverar detta avslag. Det är sant att riksdagen inte kommer in mycket tidigare i processen, men man har faktiskt möjlighet att påverka substansen genom den förändring som sker i 10 kap. 2 § inför slutförhandlingarna. Det har man inte på samma sätt med nuvarande ordning. Kia Andreasson har i olika sammanhang varit kri- tisk till att vi måste säga antingen ja eller nej till ram- besluten. Är det då inte bättre att man får möjlighet att påverka detta i slutskedet? När det gäller följdlagstiftningen talar Kia Andre- asson om arbetsgrupper som ska granska hur med- lemsstaterna följer upp det hela. Det kan man ägna sig åt hur mycket som helst, men det tillhör ju inte sekundärrätten. Det finns inga sanktioner som kan riktas mot medlemsstater, utan det kan bara vara fråga om rapporter, sammanställningar, som man kan ta upp. Man avhänder sig alltså inte någon beslutsrätt. Beträffande följdlagstiftningen vill jag fråga: Ska man inte ha samråd och klara linjer i EU-nämnden innan man fattar beslut där?

Anf. 204 Kia Andreasson (Mp)

Fru talman! Det är precis det som är poängen. Det är det som har missats. Vi kräver just att vi ska ha följdlagstiftningen samtidigt med rambeslut. Man ska inte säga ja eller nej till något som man inte känner till. Det är det vi kräver, Ingvar Svensson. Jag förstår inte varför Ingvar Svensson säger att visserligen är rambeslut inte bra, men att vi kan ac- ceptera det under en övergångsperiod. Vad är det för övergångsperiod? De ska ju skrivas in i 10 kap. 2 § regeringsformen. Då blir det konstant.

Anf. 205 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Rambesluten skrivs inte in i reger- ingsformen - i så fall har Kia Andreasson läst på väldigt dåligt. När jag talar om följdlagstiftningen och EU- nämnden menar jag att man inte kan ha en färdig följdlagstiftning, men konsekvenserna bör framgå innan EU-nämnden fattar beslut om att ge regeringen fullmakt att ställa upp t.ex. bakom rambeslut. Kia Andreasson hakar på Moderaternas synpunkt om att följdlagstiftningen ska vara på plats innan man godkänner rambeslutet. Om hon lyssnade på mitt tidigare inlägg borde hon inse att regeringen inte behöver ha något godkännande för rambeslutet om all följdlagstiftning redan är på plats. Låt mig följa upp Kenneth Kvists tidigare fråge- ställning om 10 kap. 5 § om överlämnande av be- slutanderätt. Kia Andreasson säger i svaret till Ken- neth Kvist att Sveriges riksdag kan överlämna, men så står det inte i den artikel hon har skrivit. I stället står det att beslutet i dag medför att Sveriges riksdag överlämnar beslutanderätten på områden som rör det mellanstatliga arbetet inom andra och tredje pelaren. Hur vill Kia Andreasson förklara den skrivningen?

Anf. 206 Kia Andreasson (Mp)

Fru talman! Vi öppnar upp när vi skriver in att vi nu kan överlämna beslutanderätten till EU, i stället för det som vi har beslutat tidigare, nämligen till EG, som ligger i första pelaren. Det betyder att vi nu gör det lättare i andra och tredje pelaren. Det är kärnan i förändringsförslaget, och Miljöpartiet anser inte att vi ska göra den förändringen. Vi vill ha mellanstatlig- heten kvar på ett mer uttryckligt sätt än genom denna öppning.

Siv Holma (V)

Anf. 207 Siv Holma (V)

Fru talman! Jag vill till att börja med instämma i Camilla Sköld Janssons anförande. Jag vill också uttrycka min uppskattning av Vänsterpartiets repre- sentanter i konstitutionsutskottet för deras arbete med att få in tillägget som rör principerna för statsskicket. Det kan vara ett viktigt ställningstagande för att skapa demokratiskt rådrum inför en faktisk utveck- ling av den europeiska unionen till ett Europas för- enta stater. Deras ambitioner är värda all respekt, men jag delar inte deras uppfattning. Slutsatsen blir att jag inte ställer mig bakom förslaget i betänkandet. Skälen till detta är följande: 1. Utskottsmajoriteten skriver: "I dagsläget finns inte några konkreta förslag på fördragsändringar som skulle innebära att ytterligare beslutande- rätt i någon form behöver överlåtas inom ett an- nat EU-sammanhang än EG-samarbetet." Alltså behöver denna förändring inte göras. 2. Utskottsmajoriteten säger vidare att 10 kap. 5 § första stycket i regeringsformen redan nu bör ändras så att den öppnar möjlighet för riksdagen att överlåta beslutanderätt, inte bara vad gäller samarbetet i EG, utan inom ramen för allt sam- arbete i EU. Alltså innebär denna förändring inte i första hand övergång till att göra EU till en federation, utan det handlar om att bereda vägen för att utveckla det samarbete som kan resultera i ett bildande av ett Europas förenta stater. Jag delar därför Camilla Sköld Janssons uppfattning när hon säger att ändringen öppnar för delegering också av utrikespolitiken inom andra och rättsfrågorna inom tredje pelaren, m.fl. frågor. Regeringsformen ska inte längre hindra riksdagen från att kunna överlåta dessa frågor. Dessa två ungångspunkter är vägledande för min och Västerpartiets slutsats att inte ställa oss bakom utskottsmajoritetens förslag. Riksdagen behöver inte göra förändringar utifrån hur EU ser ut i dag. Jag anser att riksdagen inte heller ska verka för att underlätta en utveckling till att öka överstatligheten till fler områden än de som finns i dag. Sverker Gustavsson, professor i statskunskap, hy- ser liten tilltro till att tillägget som rör principerna för statsskicket innebär att det kommer att uppfattas som en broms för att EU ska utvecklas till en superstat - en federation av delstater - ett Europas förenta stater. Gustavsson menar att det i stället kommer att in- nebära att riksdagen inte får frånträda sin egen rätt att delegera. På den punkten kan jag bara ta till mig den skepsis som Gustavsson gör sig till tolk för. Men det han och stora delar av den EU-kritiska rörelsen säger gör mig fundersam. Utskottet föreslår också att det i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen införs en bestämmelse om att en överlåtelse av beslutanderätt kan beslutas först efter riksdagens godkännande av en överenskommel- se enligt 10 kap. 2 §. Det innebär att en överlåtelse av beslutsbefogenheter ska godkännas av riksdagen med åtminstone tre fjärdedels majoritet av de röstande. Avslutningsvis vill jag säga att den EU-kritiska rörelsens skepticism visserligen ligger i vågskålen, men avgörande för ställningstagandet är ändå de två ovan anförda motiven. Jag yrkar därför bifall till Miljöpartiets reservation 3 om avslag till ändring i regeringsformen såvitt avser 10 kap. 5 §.

Lars Ohly (V)

Anf. 208 Lars Ohly (V)

Fru talman! Min kamrat K-G Biörsmark, folkpar- tist, frågade mig alldeles nyss om han hade hamnat fel, om han möjligen var på en vänsterpartikongress och inte i Sveriges riksdag. Det är onekligen en ovanlig debatt vi har, där olika ståndpunkter börjar med ett gemensamt grundläggande ställningstagande. Man måste fråga sig vem som är motståndare till att mer makt överförs till den europeiska unionen. Det är den som konkret motsätter sig detta. Vem är anhängare till att beslutsmakt flyttas? Det är den som i likhet med Socialdemokraterna, Mode- raterna, Folkpartiet och Centern beslutar att konkret flytta sådan makt, för att inte tala om det parti i Sve- riges riksdag som i dagsläget är mest okritiskt till EU, nämligen Kristdemokraterna. Vänsterpartiet däremot är motståndare till att makt flyttas från Sveriges riksdag till EU:s institutioner. I sådana konkreta fall motsätter vi oss detta när beslut ska fattas. Med den grunden kan man komma till olika syn på den föreslagna grundlagsförändringen. Den nya skrivningen av regeringsformen 10:5 flyttar nämligen inte makt i sig, däremot öppnar den för att tre fjärde- delar av riksdagens ledamöter kan överföra makt på fler områden i framtiden än i dag. Skilda synsätt på denna grundlagsändring finns alltså inom Vänsterpartiet, därmed också inom den EU-kritiska rörelsen. Som vi har hört i dag finns det också olika uppfattningar hos Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Det går alltså att utifrån ett genuint motstånd mot EU:s utveckling till superstat komma till skilda upp- fattningar i fråga om dagens beslut. Vänsterpartiet anser att den föreslagna föränd- ringen på ett olyckligt sätt öppnar för överlåtelse av makt till EU på nya områden. Jag har dock full re- spekt för att Kenneth Kvist och andra har en annan uppfattning inom Vänsterpartiet. För Vänsterpartiet är det inget problem att vi ibland kan komma till olika ståndpunkter. Det borde inte heller vara det för den EU-kritiska rörelsen. Det borde vara ett problem för de partier som inte förmår hantera att öppet ta en debatt där man har olika uppfattningar. Det viktiga för oss är att vi kan skilja på EU- motståndare, dvs. sådana som konkret motsätter sig maktöverförande till den europeiska unionen, och EU-anhängare, sådana som konkret accepterar eller bifaller förslag om mer makt till EU.

Kenth Högström (S)

Anf. 209 Kenth Högström (S)

Fru talman! Inget annat ärende under den här mandatperioden på fyra år har ägnats så mycket tid i utskottet som just det här, KU18, Ändringar i reger- ingsformen, samarbetet i EU m.m Vi har vid minst tio tillfällen haft ärendet på dag- ordningen. Vi har genomfört hearings med statsvetare och jurister. Beredningsdelegationen i utskottet har därutöver vid flera tillfällen behandlat frågan och den har varit föremål för en stor statlig utredning. Samtliga de invändningar mot förslaget som förts fram här i talarstolen och som finns i reservationerna har vädrats, prövats och diskuterats i utskottet, inte minst med hjälp av vår utomordentligt kompetenta kanslipersonal. Ledamöter i utskottet som både har varit med i författningsutredningen och har erfarenhet av konventarbete och erfarenhet av Europaparlamen- tariskt arbete har varit med i diskussionen. Det har berikat mig och många andra som inte själva har deltagit så aktivt i samtalen. Jag kom in i diskussionen med ganska skeptisk hållning, inte minst därför att vänner från förr - Sverker Gustafs- son, Martin Lindblom och andra socialdemokrater - hade tyckt till och hade en mycket skarp skeptisk hållning till förslaget. Jag blev påverkad av dem. De är mina vänner från förr, inte bara statsvetare, inte bara journalister utan också opinionsbildare inom det socialdemokratiska partiet. Vi har haft en sådan debatt i vårt parti också. Det handlar inte bara om Bengt-Ola Ryttar, även om han är den mest kände personen här i riksdagen. Vi har haft debatten i partiet, i rörelsen. Efter mycket noggrant övervägande kommer jag fram till att den ståndpunkt som är fastslagen i 10:2 och 10:5 med nuvarande lydelse gott täcker de demo- kratiska ambitioner vi kan ha. Inte minst har Kenneth Kvist haft stor inverkan på detta. Inte nog med att han nästan egenhändigt en gång på en presskonferens dödade den s.k. plattläggningsparagrafen, utan han har också i hög grad bidragit till att precisera den nuvarande lydelsen av 10:5 som rör statsskickets grunder. Jag vill inte bara tacka Kenneth Kvist för ett ut- omordentligt gott samarbete när det gäller frågan om restriktionen mot beslutsöverlåtelse utan också för ett gott samarbete under fyra år. Kenneth Kvist annonse- rade redan i sitt inledningsanförande att detta för- modligen skulle bli hans sista inlägg i kammaren, vilket jag hoppas är osant. Jag hoppas att han åter- kommer till riksdagen. Alla våra platser är ju prövade av folket. Ingen av oss vet om vi kommer tillbaka. Men en sak vet jag: Bättre kamratskap med en politisk meningsmotstån- dare har jag inte upplevt under mina år här i riksda- gen än vad jag haft med Kenneth Kvist, min bänk- granne i utskottet och som jag delar bordsutrymme med. Jag talar för alla socialdemokrater när jag säger: Tack för de här åren. Du har varit en utomordentlig tillgång till kamratskap, klokskap och kunskap.