Anslag inom socialförsäkringsområdet(utgiftsområdena 10, 11 och 12)

Anf. 29 Anna Lilliehöök (M)

Fru talman! Läkaren Åsa beskriver i ett nummer av Dagens Medicin hur hon ägnar en stor del av sin tid på vårdcentralen åt patienter vars ärenden inte så mycket är bot och behandling utan sjukintyg. Hon beskriver samtal som är lika många andra hon får, till exempel rösten i telefonluren: "Jag är inte en som utnyttjar systemet men jag tänkte att bara den här gången, att jag kunde sjukskriva mig alltså." Eller också är det kvinnan med tre tonåringar som sent omsider i sitt samtal kommer fram med vad hon egentligen vill, nämligen att få sin 25-procentiga sjukskrivning förlängd bara ett år till. Försörjningsproblem och problem med tid hänvisas till sjukvården. Problem med ekonomi och arbete kläs i medicinska termer. Sjukskrivning är emellertid något som ska ordineras med största försiktighet, precis som andra mediciner. Det visar sig att många blir sjuka av sjukskrivning. Redan efter en månads sjukskrivning visar det sig att det är svårt att komma tillbaka till arbetslivet. 800 000 svenskar går inte till arbetet på grund av sjukskrivning eller förtidspension. För några veckor sedan slogs ett dystert rekord när antalet permanent sjukskrivna förtidspensionärer passerade halvmiljonersstrecket. Sammanlagt har vi närmare en miljon färre poliser, färre sjuksköterskor, färre vårdbiträden, färre lärare, färre på fabriker, färre på kontor och så vidare. Samtidigt är var femte person i arbetsför ålder borta på grund av sjukskrivning eller förtidspension. Kostnaderna i arbetslivet blir enorma. Därtill kommer högre sjukförsäkringsavgifter, som leder till högre lönekostnader och ännu färre jobb. Mindre blir gjort, och ekonomin krymper, och detta gäller oavsett vem som betalar. Det sorgliga är, fru talman, att det förefaller vara ett bra val för individen. Mycket visar på att många sjukskrivna faktiskt saknar drivkraft för att bli friska och söka sig till det arbete som de faktiskt kan utföra trots eventuella handikapp. Jag hörde faktiskt häromdagen en läkare som ville utöka förtidspensionen. Hans argument var att många sjukskrivna blir så stressade när sjukskrivningen riskerar att ta slut att de plötsligt blir ännu mer sjuka. När de har fått förtidspension har många blivit betydligt friskare, enligt denna läkare. Vad som omedelbart behöver och kan åtgärdas är reglerna för sjukskrivning, så att vi aldrig kommer till de här situationerna. Vad vi ska ha är en sjukförsäkring som faktiskt gäller när man är för sjuk för att arbeta eller när man behöver stöd när man har ett handikapp så att man inte kan arbeta med olika arbetsuppgifter. Det talas mycket om fusk, men det stora fusket är väl egentligen att regeringen inte ens vidtar de mest nödvändiga åtgärderna. Jag dristar mig att påstå att det är regeringen som börjar rasera förtroendet för vår sjukförsäkring. Det är, gång efter annan, bleka och veka initiativ som landar i mycket lite. Det enda som har blivit konkret under det här året är en tredje sjuklönevecka, som egentligen var en skattehöjning, och en regel om att företagen också ska göra obehövliga rehabiliteringsutredningar. Sjukskrivningsprocessen behöver en rejäl uppstramning. Fortfarande står det i Riksförsäkringsverkets anvisningar att allt som inte är normalt är sjukt. Tyvärr är livet för de flesta inte på topp varje dag med fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, men vi är knappast sjuka för det. Tillämpningen av sjukförsäkringen har tyvärr medfört en pågående ändring i attityderna som gör att vi ser sjukskrivning som ett sätt att lösa allehanda problem. I regeringens rapport om sjukskrivningar i budgetbilagan tar man upp just den här frågan och säger: Något har hänt i samspelet mellan individ, arbetsplats och läkare. Sjukskrivning har blivit ett alltmer accepterat sätt att hantera press och påfrestningar som drabbar människor i deras liv. Sjukförsäkringen har alltmer fått karaktären av en försörjningsförsäkring. Med regeringens goda minne har alltfler arbetslösa blivit sjukskrivna så att det i dag är uppemot en fjärdedel av de sjukskrivna som är arbetslösa. Men viss insikt finns. I budgetpropositionen och propositionen om ohälsan i våras citeras det som står i lagen om allmän försäkring sedan 1997, nämligen att sjukskrivning ska vara medicinskt motiverad och att den inte ska ske med hänsyn till sociala eller arbetsmarknadsmässiga skäl. Men regeringen drar inga konsekvenser av sina resonemang för att se till att lagens bokstav följs. Vi har föreslagit ett antal förändringar i lagen om allmän försäkring för att göra reglerna tydliga och förhindra omotiverade sjukskrivningar. Vi föreslår en andra karensdag - det behövs omtag under sjukskrivningen som också måste involvera den enskilde. Jag hörde en läkare som hade kommit till insikt om att det andra läkarintyget är en kritisk punkt och som manade sina kolleger till försiktighet. Vi har sedan länge föreslagit avstämningsmöten, helst under den fjärde veckan, som i Finspång, som vi har hört om i den tidigare debatten, där sjukskrivningarna har minskat med upp till en tredjedel. Förslaget om avstämningsmöten tog regeringen fasta på, och i propositionen i våras uppmanade man till en utökning av detta. Men vart tog den reformen vägen? Enligt en undersökning är det bara en liten del av försäkringskassorna som tillämpar metoden, och då i de flesta fall efter fem, sex månader. Detsamma gäller förslaget om försäkringsläkare, som vi har drivit i många år. När majoriteten tog över förslaget blev det för lite och för långsamt, och det kommer att dröja 20 år innan vi har tillräckligt med försäkringsläkare. Vi har inte fått se något förslag som gör det möjligt att kombinera sjukvård och företagshälsovård, vilket i praktiken gör det svårt att etablera företagshälsovård. Det är en kritisk punkt att få i gång företagshälsovård där man känner till arbetsplatser och arbetsuppgifter och kan bedöma om sjukdom leder till arbetsoförmåga, att personen i fråga inte kan arbeta, och vilka arbetsuppgifter som personen faktiskt kan utföra. Vi har föreslagit sjukskrivning från arbetsuppgifter. Förslaget avstyrks av majoriteten i betänkandet med motiveringen att detta inte kan införas eftersom arbetsgivaren då måste anpassa en anställds arbete eller finna andra uppgifter och med hänvisning till att arbetsgivarens rehabiliteringsutredning ska innehålla uppgifter om just detta. Jo visst, men varför inte se till att detta sker med en gång, från första dagen? Varför vänta på en rehabiliteringsutredning när många skulle kunna komma tillbaka till arbetet på ett helt annat sätt? Konsekvenserna av att man inte antar ett sådant här förslag är att läkare fortsätter att sjukskriva på heltid och kanske under flera månader för en knäoperation, som vi just hörde av en av kollegerna i kammaren. Syftet med ett sådant här förslag är att man ska ta till vara det friska och precisera hur vi kan arbeta lika väl som hur vi är förhindrade att arbeta. Arbetsgivaren och arbetsplatsen måste involveras i sjukskrivningsprocessen. Vi har föreslagit att regeringen ska utreda ett förslag om friskpeng som innebär att arbetsgivare tar över ansvaret för sjukskrivningarna och behovet av rehabilitering, kanske till nya arbetsuppgifter. Förslaget skulle också innebära att försäkringskassan utsätts för nyttig konkurrens. Problemet i dag är ju att alldeles för många sjukskrivna lämnas åt sitt öde. Bara 7 % av de långtidssjuka får rehabilitering. Många med allvarliga handikapp får vänta mycket länge på stöd och hjälp. Vi har formulerat ett tydligt uppdrag om att försäkringskassan ska ta hand om och ansvara för rehabiliteringen. Det är illavarslande i dag att landsting efter landsting varslar om att operationsverksamhet, behandling och vårdgarantier tas bort. Det blir dyrbart när fler kommer att sjukskrivas och ännu färre kommer att kunna få behandling och rehabilitering. Vi har avsatt sammanlagt 3 miljarder mer än vad regeringen har gjort till rehabilitering och för att man ska kunna behålla och utveckla vårdgarantin. Vi vill ha en försäkringsbar, trygg och hållbar sjukförsäkring som gäller när man verkligen är sjuk. Vi har föreslagit att sjukpenningen ska grunda sig på verkliga inkomster och inte på framtida tänkta inkomster. Vi föreslår också en sänkning av ersättningsnivån till 75 %. Det är faktiskt inte enbart arbetsgivare som har ekonomiska incitament. Individen påverkas också av ekonomiska drivkrafter. Det visar sig i hur sjukskrivningarna har ökat efter det att ersättningsnivån höjdes av Socialdemokraterna 1997. Detta bekräftas också av forskning. Det visar sig också att karensdagen sannolikt har haft stor betydelse för att begränsa den korta frånvaron. Men vart tog förslaget om en skärpning när det gäller karensdagen vägen, som regeringen aviserade i våras? Vi menar att 75 % ersättningsnivå är en rimlig balansering. Det är en rimlig ersättning som samtidigt inte uppmuntrar omotiverad sjukfrånvaro. Vi anser inte att regeringens aviserade höjning av taken i sjukförsäkringen rimmar väl med en ambition att minska sjukfrånvaron. Det är orimligt att låta andra betala när regeringen ställer villkoren. Då hjälper det inte att lyfta ut ur statsbudgeten. Det spelar ju ingen roll vem som betalar. Det är fortfarande för dyrbart för oss alla. Vi har i många år motionerat om att sjukförsäkringen behöver göras försäkringsmässig. Vi välkomnar statsministerns aviserade utredning. Sjukförsäkringen skulle mycket väl kunna ingå i arbetsmarknadens försäkringar och kombineras med ett statligt grundskydd för den del som inte går att försäkra. Till detta kan läggas frivilliga tilläggsförsäkringar. Vi tycker att det är en utmärkt inriktning. Men det får inte stoppa nödvändiga åtgärder i dag. En reformerad sjukförsäkring fordrar för övrigt också en reformering av arbetsgivaravgifter och skatter. Sjukförsäkringen går faktiskt ungefär ihop i dag. De försäkrade och de som betalar försäkringen ska givetvis få tillbaka pengarna om och när rimligare försäkringsvillkor sänker kostnaderna. Sjukförsäkringen och ohälsan får inte göras till ytterligare ett skäl till skattehöjningar såsom den tredje sjuklöneveckan. Jag förstår av tidningarna i morse att nya åtgärder nu är på väg som innebär att lägga över en fjärdedel av sjukkostnaden på arbetsgivarna. Det är synd att ministern inte är här och deltar i debatten om det som han själv har sagt har utpekats som en av mandatperiodens viktigaste fråga. Jag är orolig för vad som ska komma i förslagsväg här redan innan jul. Det hade varit intressant att få debattera och höra vilka åtgärder ministern avser att vidta som gör att vi faktiskt får fler tillbaka till arbetsplatserna, att vi får fler som hålls friska och fler som blir hjälpta i tid, får rehabilitering och inte fastnar i långtidssjukskrivning. Men det var väl för mycket att hoppas på i debatten. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 6. Jag ställer mig givetvis bakom alla andra moderata reservationer i betänkandet.

Anf. 31 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Nu uppmanas vi alla i annonser från försäkringskassan att ta ansvar för den galopperande sjukfrånvaron genom att bry oss mer om varandra. Det är förvisso en viktig och befogad uppmaning som vi behöver ta till oss på allvar, inte bara så här några veckor före jul utan helst året om. Engagemang och medmänsklighet är tyvärr bristvaror i vårt hårt pressade arbetsklimat. Alltför många orkar inte hänga med, och den enda utvägen är då att sjukskriva sig eller att bli sjukskriven. Ohälsan i samhället kan dock inte botas bara genom försäkringskassans välmenande annonskampanj. När Moa är försvunnen är det bra att jobbarkompisar hör av sig, och visst är det bra att fråga efter både Eva och Göran och alla de andra. Kanske skulle vi utmana varandra här i kammaren att redan under den här dagen höra av oss till någon som vi vet inte mår så bra just nu. Försäkringskassan har helt rätt. Men, fru talman, det krävs mera. Det krävs en sammanhållen politik som angriper ohälsoproblemet i hela dess vidd. Det är här som regeringens politik har sina stora brister. Några små delsteg har tagits i år genom vissa beslut om förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet. Det är bra att tydliggöra sjukdomsbegreppet, se över läkarnas roll och så vidare. Precisionen vid sjukskrivning kan förvisso bli bättre. Det är positivt att regeringen betonar arbetsförmåga hellre än oförmåga. Det instämmer vi också i. Därför behöver man oftare deltidssjukskriva. Vi kristdemokrater vill gå längre genom att helt slopa de fasta stegen i sjukersättningen. Det ska vara möjligt att få ersättning med vilken procentsats som helst mellan 25 och 100 %. Dagens system tar inte tillräckligt till vara den individuella förmågan. De förslag som regeringen presenterat hittills i form av elvapunktsprogram med mera hanterar de här stora problemen på ytan. Det är många gånger lovvärda insatser, men det samlade greppet saknas för att föra fler tillbaka till arbete. Det finns förvisso många viktiga frågor inom detta utgiftsområde, men det känns angeläget att använda talartiden till en fokusering på en politik som sänker de höga ohälsotalen. Regeringen har också sagt att detta är den här mandatperiodens viktigaste politiska fråga. Om det verkligen är det hade det varit klädsamt om ett statsråd också hade deltagit i den här debatten för att skapa trovärdighet bakom den målsättningen. Efter ett årtionde med socialdemokratisk regering är nästan var sjätte svensk mellan 18 och 65 år sjukskriven eller förtidspensionerad. Det är främst kvinnorna som är drabbade. Deras sjukdagar har fördubblats under en femårsperiod. Två tredjedelar av de långa sjukskrivningarna drabbar just kvinnor. Den snabbaste ökningen sker bland de yngsta på arbetsmarknaden, det vill säga 16-29-åringarna. Här handlar det oftast om stressrelaterade sjukdomar. Men nu är det varken kvinnor, ungdomar eller andra sjukskrivna som ska skuldbeläggas för att de är sjuka. De är nämligen sjuka. Kanske någon eller några har tänjt lite på sjukförsäkringssystemet - vem skulle kunna hävda att det aldrig förekommer? Visst måste vi ta upp kampen mot fusket och överutnyttjandet, och visst behöver attitydfrågorna belysas. Men det är trots allt inte huvudproblemet. Ansvaret vilar i första hand på regeringen, som visat en häpnadsväckande passivitet inför den skenande utvecklingen som startade på allvar 1997. Kostnaderna för ohälsan ökar fortfarande, om än i något långsammare takt. Drygt 100 miljarder kronor i år är en skrämmande och alarmerande hög siffra. Det är en utgift som hotar stora delar av vår gemensamma välfärd och trygghet. Under trycket av dessa enorma kostnader knakar hela välfärdssystemet i fogarna. Det är naturligtvis bra att nu också statsministern säger sig beredd att medverka i en bred översyn av socialförsäkringarna. Frågan om försäkringssystemets omfattning och utformning handlar ytterst om var gränsen går mellan det offentliga åtagandet och individens eget ansvar. Dagens system har stora brister och behöver reformeras så att det är hållbart både över mandatperioder och över konjunkturcykler. Vi kristdemokrater är beredda att delta konstruktivt i en sådan översyn och i sådana samtal. Vi ser fram emot att detta inte bara stannar vid statsministerns ord i en frågestund utan också leder till konkreta mått och steg. Men, fru talman, allvarligast är ändå inte miljarderna utan människorna. Ett samhälle där alltfler stannar hemma en vanlig vardag på grund av sjukdom, förtidspension eller arbetslöshet är ett i ordets rätta bemärkelse sjukt samhälle. Vad är då regeringens förklaring till denna katastrofala situation? Hittills har det handlat om att ensidigt peka på arbetsplatsernas miljö. Varför har det då hänt så lite på de offentliga arbetsplatserna under alla socialdemokratiska regeringsår? Drygt 40 % av alla sjukskrivna är ju kvinnor inom verksamheter som vård, omsorg och skola, oftast på politikerstyrda arbetsplatser. Här har regeringen och de socialdemokratiskt styrda landstingen och kommunerna ett stort ansvar att leva upp till. Den fysiska arbetsmiljön har blivit bättre och säkrare för de allra flesta. Olyckorna på arbetet minskar, och det allmänna hälsoläget förbättras i befolkningen. Ändå stannar alltfler hemma från dessa säkra arbetsplatser. Det måste vara någonting som har gått snett i regeringens problemanalys när all uppmärksamhet ges den del av livet som vi yrkesarbetar. Merparten av vår tid ägnar vi ju åt andra delar av livet. Var finns då helhetssynen? Fru talman! Vi kristdemokrater gör en bredare analys av orsakerna till ohälsan än att ensidigt fokusera på arbetsmiljön. Det handlar om människors totala livssituation, om den tid vi tillbringar i hemmet, om fritiden och förvisso vår tid på arbetsplatsen, om att få livspusslet att gå ihop. Allt detta bildar den helhet som berör vårt totala välbefinnande. Stress, och i förlängningen utbrändhet, uppstår oftast i den konflikt som inte minst småbarnsföräldrar upplever mellan arbetsliv och privatliv. Det låga barnafödandet är en varningssignal om svårigheten att förena den viktiga föräldrarollen med en krävande yrkesroll. Därför måste familjepolitiken, som vi kommer att debattera lite senare i dag, utformas så att föräldrarna får en större makt över sina liv. Det kristdemokratiska förslaget om barnomsorgskonto ger möjlighet till egna val till exempel. Den negativa hälsoutvecklingen inleddes, som jag sade, redan 1997. Nu krävs en ny politik som ser till människors totala livssituation. För att hindra att akuta sjukdomar leder till långtidssjukskrivning och till och med förtidspensionering krävs en snabb och aktiv rehabilitering. En forskare och läkare jag lyssnat till hävdar att den som förtidspensioneras före 45 års ålder halverar chansen att uppnå sin 65-årsdag. Vi har under den senaste tolvmånadersperioden förtidspensionerat 10 000 personer under 39 år. Vad tänker regeringen göra för att rädda de här människorna till ett värdigt liv och för att faktiskt förbättra deras överlevnadsprognos? LO, TCO och Saco har precis som Kristdemokraterna krävt en ny rehabiliteringsförsäkring. Regeringen är fortsatt passiv i den frågan. Fru talman! Vi kristdemokrater vill ta ett brett och samlat grepp, inte främst för att minska statens kostnader utan främst för människornas skull. Bara med en helhetssyn på ohälsan kan vi vända en skenande negativ utveckling. Vi kristdemokrater har ett antal reservationer och ett särskilt yttrande i det här betänkandet. Jag står självfallet bakom alla dessa men yrkar här bifall till reservation 22.

Anf. 32 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Vi diskuterar nu utgiftsområde 10. Jag vill inleda med att säga att budgeten är ett resultat av en överenskommelse mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, vilket betyder att allt det som har omedelbara ekonomiska konsekvenser är vi numera överens om. I utskottets arbete vill jag särskilt framhålla betydelsen av att vi nu får till stånd en utredning om aktivitetsersättningen, efter motioner från såväl Folkpartiet som Vänsterpartiet. Jag står bakom betänkandet i de delar som rör pengar och vill också meddela att jag stöder Vänsterpartiets samtliga reservationer. Jag har ändå för avsikt att i den här debatten lyfta blicken något från det som är allra närmast förestående och diskutera utgångspunkterna för socialförsäkringssystemen - system som nu står under attack. Fru talman! I arbetarrörelsens välfärdsmodell är försäkringssystemen solidariskt finansierade via skatten. Tanken är att resurser omfördelas från rik till fattig och att plånbokens tjocklek inte ska vara avgörande för tryggheten vid sjukdom, handikapp eller arbetslöshet. Det är dessa avgörande principer som nu hotas genom förslag om att ersätta stora delar av dagens system med avtalsförsäkringar och privata försäkringar. Att sådana hot riktas mot systemen från bland annat borgerligt håll överraskar väl inte särskilt många. Men statsministerns utspel vid en frågestund i denna kammare för någon månad sedan om socialförsäkringarna är också den en ren provokation mot kvinnor som grupp och mot det solidariska välfärdssystem som arbetarrörelsen har byggt upp. Fru talman! Det som föreslås är i klartext en privatisering av denna del av välfärden. Om var och en i större utsträckning ska klara sig själv med privata försäkringar går det ut över solidariteten och sammanhållningen i samhället. Den som har låga inkomster eller dålig hälsa riskerar att missgynnas när privata försäkringsbolag ska ta över en del av det ansvar som vi tillsammans i dag tar. De rika och friska klarar sig bra och kan komma att ifrågasätta allt större delar av de gemensamma välfärdslösningarna i takt med att de själva inte upplever att de får det skydd de behöver från samhället. Fru talman! Statsministern antydde också att han är beredd att abdikera från det politiska ansvaret för sänkta ersättningsnivåer. I sitt utspel talade han nämligen om att låta pensionsreformen stå modell, samma pensionsreform som införde en automatisk broms som gör att pensionerna automatiskt sänks när fler blir pensionärer. Politiken behöver aldrig ta ställning och väga olika utgifter och inkomster mot varandra. Vänsterpartiet motsatte sig det nya pensionssystemet, och vi har fått rätt i mycket av vår kritik. Pengarna räcker inte till vettiga pensioner, och den spekulationskarusell som dragits i gång på börsen har inte gynnat den vanliga pensionären. Vi återkommer till det i en senare debatt i dag, men låt mig göra klart att Vänsterpartiet inte kommer att medverka till något liknande när det gäller sjuk-, föräldra- eller arbetslöshetsförsäkringen. Fru talman! Nu hävdar förstås förslagsställarna att det här förslaget inte innebär en urholkning utan bara att finansieringen blir stabilare. Men om syftet inte är att tryggheten ska minska kommer det ju självklart att kosta lika mycket pengar oavsett om det är privata försäkringsbolag eller samhället som administrerar försäkringen, oavsett om vi betalar via skatten, via avgifter eller via personliga försäkringspremier. Skillnaden ligger i att en skattefinansiering innebär att vi tar gemensamt ansvar och på vägen omfördelar från rik till fattig. Förslaget innebär att mer ansvar läggs på den enskilde och att omfördelningen i systemet minskar. Det är helt enkelt klassisk borgerlig politik. Fru talman! Förslaget om att utreda hur socialförsäkringarna kan privatiseras måste också ses ur ett feministiskt perspektiv. En skattefinansierad välfärd omfördelar också från män till kvinnor i ett patriarkalt samhälle och lindrar och motverkar därmed könsmaktsordningen. Män bidrar mer till systemet i kraft av högre inkomster, och kvinnor är mer beroende av en fungerande sjuk- och föräldraförsäkring. Det är en händelse som ser ut som en tanke att sjukförsäkringen ska reformeras för att kosta mindre just när kvinnor som mest behöver den efter att ha slitits ut i sviterna efter 1990-talets nedskärningar. För det är ju värt att minnas att vi har de sjuktal som har skapats. Genom omfattande nedskärningar av den offentliga sektorn har de anställda pressats hårdare och servicen gjorts sämre för dem som behöver den. Fru talman! De som vill privatisera försäkringssystemen låtsas som om det måste göras för att pengarna inte räcker till i nuvarande system. Men problemet med socialförsäkringarna i dag är inte systemet utan det faktum att alltför få arbetar. Våra socialförsäkringar bygger nämligen på en hög sysselsättning med så många som möjligt i arbete. Därför är det absolut viktigaste att få ned de höga sjuktalen genom ett friskare arbetsliv och genom att satsa på rehabilitering. Skatteintäkterna kan öka och utgifterna minska dramatiskt om människor inte slits ut på jobbet och om arbetsmarknaden öppnas för de invandrade som i dag diskrimineras till arbetslöshet. Det är på dessa områden vi behöver radikala och framåtsyftande reformer. Låt oss komma ihåg att en arbetslös kommunalare kostar nästan lika mycket kortsiktigt som en anställd - i det långa loppet kostar han eller hon förmodligen mer. Och det utan, kan jag säga, att få tillfälle att göra en insats för välfärden, en insats som vi är många som kommer att behöva och behöver i dag. Fru talman! Uttalandena från statsministern och i dagens betänkande från flera borgerliga partier står i skarp kontrast till den generella välfärdens ideologi, där skyddet vid sjukdom, föräldraskap och arbetslöshet är skattefinansierat och omfattar alla. Vänsterpartiet kommer, vill jag meddela, inte att delta i några samtal på den politiska grund som nu föreslås. Vi diskuterar gärna hur socialförsäkringarna kan förbättras och hur de kan förstärkas. Vi har också lagt fram sådana förslag som redovisas i dagens betänkande. Men vi deltar inte i diskussioner om hur de kan urholkas och försämras. Jag yrkar därför bifall till reservation 3 under punkt 1.

Anf. 31 Sven Brus (Kd)

Anf. 34 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Svaret på Sven Brus fråga är ja. Det är precis de som drabbas. Det är därför det är så angeläget att det görs insatser för att människor ska kunna komma tillbaka i arbete. Det finns i betänkandet beskrivet en del av de förslag vi gemensamt har kommit fram till mellan de tre partierna. Det är goda förslag men enligt vår uppfattning inte tillräckliga. Det krävs förstås också andra insatser. Vi har lämnat sådana förslag i budgetförhandlingar, motionsvägen och i den allmänna debatten. Det handlar om att de ekonomiska resurserna till kommuner och landsting måste öka så att vi får anställa fler av de människor som sparkades i början av 90-talet under den tiden den borgerliga regeringen styrde detta land. Det handlar om att utöka försöksverksamhet och så småningom också införa sex timmars arbetsdag så att slitet på arbetsplatserna blir mindre. Det handlar om rymliga arbetsplatser. Det handlar om många och stora förändringar som skulle innebära att många av dem som Sven Brus talar om, de svagaste, inte skulle behöva drabbas av ett system med skenande ohälsotal. Visst går det att göra mycket. Vi har lämnat sådana förslag. Mig veterligen är inte ökade resurser till kommuner och landsting, sex timmars arbetsdag eller diskussion om rymliga arbetsplatser sådant som Kristdemokraterna ännu så länge har anslutit sig till. Sven Brus är välkommen att göra det i detta replikskifte.

Anf. 35 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Kristdemokraterna har mycket väl anslutit sig till förslagen om mer resurser till kommunerna. Det har vi i våra budgetalternativ. Vi kristdemokrater vill också ha ett generellt välfärdssystem som ger en grundtrygghet för alla människor, inte minst för de svagaste. Nu är Kalle Larsson och jag överens om att det är de svagaste som drabbas av de skenande ohälsokostnaderna, som tränger ut andra delar av välfärden. Ser inte Kalle Larsson ändå ett behov av att ha ett socialförsäkringssystem som är stabilt över konjunkturcykler, över mandatperioder, över politiska växlingar? Som läget är i dag används även socialförsäkringarna som budgetregulatorer. Tycker Kalle Larsson att det är bra att man försöker få ihop sin budget genom att göra ingrepp i människors välfärd från budgetperiod till budgetperiod och därmed skapar otrygghet och instabilitet? Är det inte en poäng att komma åt detta och skapa en trygghet över konjunkturcykler över mandatperioder?

Anf. 36 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Sven Brus har helt rätt i sin grundläggande inställning. Vi behöver ett system som är stabilt, såväl över politiska majoriteter, även om vi hoppas att de sällan skiftar, som över konjunkturcykler. Men hur ska det systemet se ut? Det är den frågan jag lyfte fram i mitt anförande i dag. Min uppfattning är att det system vi har i dag är fullgott som försäkringssystem. Det är skattefinansierat, och det bygger på tillgång till ersättning grundad på inkomstbortfallsprincipen som man klarar sig relativt väl på i förhållande till sitt tidigare liv. Vi skulle gärna se högre ersättningsnivåer. Vi skulle gärna se högre tak så att fler kommer in under taken. Det är ingen hemlighet. Men det statsministern aviserade, och som Sven Brus välkomnade i talarstolen, var något annat, nämligen att den enskilde ska betala mer av sin egen sjukförsäkring i framtiden. Jag är medveten om att det här än så länge är på diskussionsstadiet och att det kanske bara är en så kallad testballong som har släppts upp. Men det är tillräckligt många borgerliga partier som har greppat den ballongen för att det ska vara värt för mig att säga att vi är icke med i diskussioner på denna politiska grund. Då får man vända sig till dem som står för en sådan politik också i allmänhet, nämligen till de borgerliga partierna.

Anf. 37 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Jag vill börja mitt anförande med att yrka bifall till reservationerna nr 4 och 10. Jag står givetvis bakom alla reservationer som Centerpartiet finns med på, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till dessa två. Så har då äntligen Göran Persson fått upp ögonen för att det behövs en kraftsamling omkring socialförsäkringssystemen. För någon vecka sedan aviserade Göran Persson vid en frågestund i kammaren att en parlamentarisk kommitté ska tillsättas för att utreda om en socialförsäkringsreform bör genomföras efter den modell som gjorts i pensionssystemet. Centerpartiet välkomnar en sådan översyn av socialförsäkringarna. Detta har vi efterfrågat i flera års tid, men nu äntligen verkar det som att detta kan bli verklighet. Sjukfrånvaron har under de senaste sex åren ökat dramatiskt och framstår i dag som ett av de största hindren för Sveriges ekonomiska utveckling. Brist på anställningsbar arbetskraft och frånvaron i den befintliga arbetsstyrkan håller tillbaka produktionen i näringslivet och sänker kvaliteten i de offentliga välfärdstjänsterna. Med tanke på att statsministern uttalat sig om att tillsätta denna utredning är det mycket förvånande att inte utskottet vid behandlingen av vår motion gått med på ett tillkännagivande till regeringen om att en parlamentarisk utredning om de ekonomiska trygghetssystemen bör tillsättas. Herr talman! Socialförsäkringarna är inte anpassade till dagens anställnings- och sysselsättningsformer. Många står utanför dagens sociala försäkringssystem. De som inte har kommit in på arbetsmarknaden har inte rätt till vare sig sjukpenning, a-kassa eller tjänstepension. För att ett framtida ekonomiskt trygghetssystem ska vara långsiktigt hållbart är det viktigt att det stöds av en bred politisk majoritet, i likhet med den överenskommelse som ingicks i samband med reformeringen av pensionssystemet. Centerpartiet vill ha ett trygghetssystem som ska vara långsiktigt hållbart och kan klara svängningar i konjunkturen liksom förändringar i demografin. Det ska syfta till att hjälpa människor som på grund av sjukdom eller arbetslöshet förlorar sin arbetsinkomst tillbaka till arbetslivet. Genom att renodla trygghetssystemets olika ersättningsnivåer och skapa ett enhetligt system blir det också mer förutsägbart såväl för den enskilde som för staten. Både rättvisa och effektivitet talar för införandet av en samordnad arbetslivsförsäkring, där sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring ingår och där ersättningsnivåerna harmoniseras och myndighetsstrukturerna slås samman. Detta bidrar till bättre användande av våra gemensamma resurser, snabbare rehabilitering och också minskad rundgång i systemen. Personer som av någon anledning inte har möjlighet att försörja sig själva måste snabbt få tillgång till rehabilitering, utbildning eller annan hjälp till omställning. Målet ska vara att kunna återgå till egen försörjning. I den processen har solidariskt finansierade välfärdstjänster som utbildning, vård och rehabilitering stor betydelse. I det ekonomiska stödet är det grundtryggheten som måste komma i första rummet. Livets nödtorft för de sämst bemedlade måste alltid komma före en millimetertrygghet för hög- och medelinkomsttagare. Grundtrygghet innebär inte kravlöshet. Alla ska ha skyldighet att söka arbete eller genomgå rehabilitering för att få del av grundpenningen. Centerpartiet vill höja golvet i trygghetssystemet, vilket innebär en höjning av grundnivån till 200 kr i den tillfälliga föräldrapenningen och sjukpenningen. Herr talman! Jag vill särskilt nämna en kategori människor som missgynnas av dagens system, nämligen egenföretagarna. För dem är det stora brister i de sociala trygghetssystemen. När denne är sjuk eller föräldraledig kan företaget tillfälligt behöva vara stängt med bortfall av inkomster som följd. Samtidigt riskeras ett mer långsiktigt inkomstbortfall genom att kunderna söker sig till andra företag. Detta är särskilt känsligt för de företag som verkar inom tjänstesektorn där lager inte kan byggas upp som buffert och där det kan vara svårt att ersätta företagaren med en vikarie. Detta problem går att lösa genom att beräkningen av SGI ger egenföretagare en inkomsttrygghet som är likvärdig den som gäller för löntagare. Beräkningen av SGI bör utgå från taxerad inkomst justerad för resultatreglerade poster. En annan grupp i vårt samhälle som inte kommer i åtnjutande av trygghetssystemen är våra studenter. Nu när regeringen äntligen tillsatt en studiesocial utredning är uppdraget tyvärr begränsat till en analys av den ekonomiska och sociala situationen för studenter. Eftersom regeringen anser att grundstrukturen för de olika socialförsäkringssystemen ska ligga fast finns det inget som talar för att studenterna verkligen kommer att få ta del av trygghetssystemen. Centerpartiet vill därför att regeringen tillsätter en ny studiesocial utredning som är parlamentariskt sammansatt och där studenterna verkligen ges ordentlig representation. Studenter har som alla andra behov av ett tryggt och säkert trygghetssystem. Herr talman! Sedan övergår jag till regeringens avsaknad av tydlighet för att komma till rätta med den ofantliga utgiften inom utgiftsområde 10. Centerpartiet anser att det är viktigt med mål och delmål. Vi förelår att man fram till 2008 ska minska utgifterna med 10 % per år. Det är viktigt att ha delmål så att man kan stämma av hur man lyckas. I vårt budgetförslag, som redan röstats ned av majoriteten här i riksdagen, visar vi hur man skulle kunna minska kostnaderna genom att övergå från passivt stöd till aktiva insatser, bland annat i form av en rehabiliteringsgaranti. En rehabiliteringsplan ska vara färdig inom sex veckor, och den försäkrade ska få tillgång till en rehabiliteringslots. Om rehabiliteringsgarantin inte uppfylls bör den sjukskrivne ha möjlighet att få kostnadstäckning för relevanta rehabiliteringstjänster från privata aktörer. I dag är olikheterna stora runtom i landet vad gäller ekonomiska resurser för rehabilitering och utbud av rehabiliteringsinsatser. De som i dag står utanför eller bedöms ha små möjligheter att återvända till arbetsmarknaden ska ha samma rätt till insatser som övriga medborgare. Det är därför angeläget att rehabiliteringsbegreppet ges en definition som innefattar såväl social och medicinsk som arbetslivsinriktad rehabilitering. Rehabilitering måste också ses i ett livslångt perspektiv och inte bara som en insats för yrkesverksamma eller för den som kan rehabiliteras tillbaka till yrkeslivet. Av det följer att rehabiliteringen efter fyllda 65 år inte automatiskt kan hänskjutas till normalt åldrande och bli en geriatrisk fråga. Det finns stora samhällsekonomiska vinster att göra genom till exempel minskat behov av läkarkontakt, mediciner och hjälpmedel om man satsar på en kontinuerlig rehabilitering i livets alla skeden. De vinster som har att göra med den enskildes livskvalitet är då inte inräknade. Herr talman! Den kraftfullaste åtgärd som regeringen vidtagit inom socialförsäkringsområdet är att införa en tredje sjuklönevecka, alltså skjuta över kostnaden på någon annan. Detta anser vi i Centerpartiet inte är tillfredsställande. Det är ett dråpslag för många mindre företag, särskilt inom tjänstesektorn. Därför föreslår vi i Centerpartiet en annan sjuklönemodell, där storleksrelaterat arbetsgivaransvar bör införas. Det är antalet anställda som ska avgöra omfattningen av detta ansvar efter principen att fem anställda motsvarar fem sjuklönedagar per anställd upp till maximalt 30 dagar. Genom en likformig nedsättning av arbetsgivaravgiften kommer de mindre företagen att gynnas något. Detta känns särskilt angeläget eftersom det enligt statistik är lägre sjuktal i de mindre företagen. Nu har ju både Vänsterpartiet och Miljöpartiet kritiserat den tredje sjuklöneveckan. Då kan jag fråga Kerstin Kristiansson Karlstedt: Kommer Socialdemokraterna att vidhålla att vi ska ha kvar den tredje sjuklöneveckan eller när kommer det ett förslag om en förändring inom det området? Till sist, herr talman, vill jag beröra en utredning som är avslutad som gäller socialförsäkringens administration. Vi i Centerpartiet menar att det är viktigt att socialförsäkringsadministrationen även i framtiden ska bygga på en organisation med en starkt decentraliserad grundstruktur. Vi kommer inte att medverka till ett förstatligande av försäkringskassorna.

Anf. 37 Birgitta Carlsson (C)

Anf. 39 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Först vill jag säga något om detta att vi välkomnar den utredning som Göran Persson har aviserat. Det är en fråga som vi har drivit under väldigt lång tid. Som det är i dag har du olika ersättningssystem. Är man arbetslös har man en ersättningsnivå. Är man sjukskriven har man en annan. Får man en skada bedömd som arbetsskada har man en tredje ersättningsnivå. Vi menar att det är viktigt att vi har ett trygghetssystem där vi vet vad som gäller och där ersättningen ligger på samma nivå. Vi har inte pratat om att vi skulle sänka ersättningsnivåerna, men däremot harmonisera dem så att det bli mer enhetligt. Dessutom skulle man kunna göra stora samordningsvinster, tror vi, om människor inte behöver saxa sig mellan olika system. Det finns någonting som vi kallar för arbetslivsförsäkring, som man får ersättning från om man är i behov av stöd från samhället. Sedan kommer jag till finansieringen. Det är ju så i dag att den inkomst vi har är relaterad till den nivå vi får ersättning från. Nu är det i och för sig så att alltihop går via samhället. Jag tycker att den utredning som ska tillsättas, för nu utgår jag från att det blir en utredning som tillsätts, förutsättningslöst ska undersöka vad som är det bästa för den enskilda individen. Det som är viktigt är att inte människor kommer i kläm. Huruvida det går via försäkringar, som vi i så fall kommer överens om med arbetsmarknadens parter, eller via staten tycker jag att utredningen får ha fria händer att lägga fram förslag om.

Anf. 40 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Det är ju sällsynt att det i politikens värld finns något som är förutsättningslöst. Det finns alltid förutsättningar och utgångspunkter för en politisk diskussion, så också för en utredning. Den förutsättning som statsministern än så länge har beskrivit är, och jag citerar från protokollet den 13 november, det handlar om socialförsäkringarna: "Det är möjligt att vi där måste göra en reform av samma slag som vi har gjort i pensionssystemet, det vill säga att vi har en basal finansiering från samhället och därutöver avtalsfinansierade tillägg och att det på toppen kan finnas en individuell försäkring." Jag ställer inte frågan för att Birgitta Carlsson ska säga att det är väl bra att utreda. Det kan man alltid säga. Det är väl bra att utreda så att vi får veta mer, och kanske blir det precis vår modell som går hem. Nej, jag ställde frågan mycket specifikt. Är Birgitta Carlsson och Centerpartiet beredda att medverka till att man privatiserar delar av sjukförsäkringen? Eller är Birgitta Carlsson beredd att gå den andra riktningen, vilket vi har lagt fram förslag om, att i stället se till att det är det generella, det gemensamt finansierade som är huvudregel och att vi steg för steg motar bort de privata inslagen i försäkringen? Det är egentligen en konkret fråga. Är Birgitta Carlsson beredd att ha ett system där inkomstskillnader förstärks genom socialförsäkringssystemet? Eller är Birgitta Carlsson beredd att medverka till det system som är det som arbetarrörelsen, emellanåt tillsammans med Birgitta Carlssons parti, har byggt upp med en generell välfärd som finansieras gemensamt genom skatten och som kommer människorna lika mycket till del enligt inkomstbortfallsprincipen?

Anf. 41 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! När det gäller trygghetssystemen har ju vi från Centerpartiet ganska många gånger diskuterat det här med att ha en rejält tilltagen grundtrygghet. I vårt förslag höjer vi ju golvet upp till 200 kr. Det är för att vi är väldigt angelägna om att de som är i störst behov av samhällets stöd också ska få det. Precis som jag sade i mitt anförande anser vi att det är viktigare att förbättra, att höja golvet, än att hela tiden se till att den som har högre inkomster garanteras att få ersättning enligt inkomstbortfallsprincipen när man är i behov av stöd från samhället för att man inte kan arbeta av någon anledning. Vi tycker att grundtryggheten är viktig, och vi måste se till att ersättningen ligger på en skälig nivå. Det kommer naturligtvis också att finnas privata lösningar som tar hand om "toppen" av nivån. Redan i dag finns många som av olika anledningar försäkrar sig, och jag tror att den lösningen kommer att finnas även i framtiden. Men grundtryggheten ska samhället stå för.

Anf. 42 Mona Jönsson (Mp)

Herr talman! Ohälsan är det stora samtalsämnet på olika håll i landet. Många människor har drabbats av långtidssjukskrivningar och sedan hamnat i sjuk- och aktivitetsersättningar. Just nu får 502 300 personer sjuk- och aktivitetsersättning, vilket är 19 400 fler än vid denna tid förra året. Det är ett ofattbart stort antal människor. Göteborgs stad hade vid utgången av förra året ungefär 475 000 invånare. Tänk er att alla i Sveriges andra stad, plus några till, gått sjukskrivna på en och samma gång. Skulle vi inte ha reagerat starkare då? Man kan undra varför så många säger att de inte vet vad som ska göras åt detta fenomen. Läkare säger att många med diffusa symtom är sjukskrivna och att de inte vet hur de ska handskas med dem. I stället fortsätter de att sjukskriva om och om igen. Många behöver vara sjukskrivna länge, visst, men jag tror att det finns många som skulle behöva mer hjälp att reda ut varför det gått snett, varför de är sjukskrivna. Många vet redan vad om gick fel men inte hur de kan få den hjälp de behöver. Ingen är egentligen intresserad av att fråga de sjukskrivna vilken hjälp de själva tror skulle behövas för att de ska kunna komma tillbaka i arbete. Miljöpartiet har i många år drivit frågan om fler beteendevetare till vårdcentralerna för att avlasta läkarna. De sjukskrivna skulle på så sätt få bättre hjälp att snabbare komma till rätt rehabilitering eller komma underfund med hur de kan förändra sin tillvaro. Det är nämligen inte bara arbetslivet som ligger bakom de höga sjukskrivningstalen. Tempot i hela samhället är uppskruvat. Man hinner inte med familj, hem och arbete - och dessutom få lugn och ro för att kunna ladda batterierna igen. Som vi sett är kvinnor överrepresenterade i sjukskrivningstalen. I veckan kom en redovisning av en fem år lång studie av landets alla 115 000 kommunalt anställda vårdbiträden och undersköterskor inom äldre- och handikappområdet. Studien är gjord av Lotta Dellve vid Institutionen för arbets- och miljömedicin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Den visar att kvinnor får sjukersättning fyra gånger så ofta som män och är långtidssjukskrivna dubbelt så ofta som män inom samma yrke. Mycket handlar om både den psykiska och fysiska belastning som arbetet innebär. Dels är vårdtagarna äldre och sjukare än förr, dels behövs bättre utbildning i arbetsmiljöfrågor. Man gjorde också en delstudie som visade att av 400 personer som hade förtidspension skulle många ha velat och kunnat arbeta om arbetsuppgifterna hade anpassats till individen. Vad vill jag då säga med att referera till denna studie? Jo, jag tror att den kan vara en vägvisare till vad som hade kunnat undvikas, bland annat om vi inom den offentliga sektorn haft fler chefer och arbetsledare som var intresserade av sina medarbetare - inte bara av att budgeten följdes, om det funnits ett fungerande arbetsmiljöarbete, en bra företagshälsovård, fler beteendevetare inom vården samt rehabilitering med inriktning på kvinnors och mäns olika behov. Dessutom skulle vi behöva en bättre samverkan mellan myndigheter. Exempelvis behövs samverkan i större omfattning mellan Riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsmyndigheterna. En utredning bör snarast tillsättas för att ur ett individperspektiv underlätta rehabilitering och se vilka möjligheter det finns för effektivisering, sammanslagning och samverkan mellan myndigheterna. Herr talman! Alltfler människor upplever en elöverkänslighet av varierande grad. Orsaken till dessa besvär har diskuterats flitigt, och inte sällan har den enskilda människan hamnat i kläm och behandlats på ett icke-värdigt sätt. Vissa försäkringskassor godkänner heller inte elöverkänslighet som sjukdom, och drabbade kan därmed inte få elöverkänslighet klassad som arbetsskada så att arbetsgivaren kunde vidta nödvändiga åtgärder och den sjuka komma i arbete igen. Slutligen anser jag att vi på alla nivåer i samhället måste hjälpas åt så att inte fler människor hamnar i långtidssjukskrivningar. Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservationer 41 och 48.

Anf. 44 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Jag fick delvis ett svar på min fråga till Kerstin Kristiansson Karlstedt, men jag kan ställa några fler frågor. Finns det inga funderingar på att komma med ett mer rättvist förslag när det gäller ersättning till egenföretagarna? Kerstin Kristiansson Karlstedt talade om alla människors vilja att arbeta. Om det ska vara gynnsamt för företagare ska de inte kunna missgynnas på det sätt som sker i dag om de blir sjuka. Det händer ju att en och annan drabbas, även om sjuktalet är väldigt lågt bland egenföretagarna. Men då får de bara 70 % i ersättning, trots att de betalar in lika mycket till systemet som betalas in till anställda, därför att detta slås ut på veckans alla dagar. Det är åtskilliga företagare som har varit sjuka och som har drabbats av detta som har hört av sig och påtalat hur orättvist detta är. Jag tycker att det är riktigt att arbetsgivarna har ett stort ansvar för att se till att de har en bra arbetsmiljö. Och det har vi i Sverige i dag med de krav som ställs. Men det händer också att människor drabbas av någonting på fritiden som leder till att de sjukskrivs, men ändå drabbar det företagarna. Det känns definitivt inte rättvist att arbetsgivare ska belastas med den tredje sjuklöneveckan, rehabiliteringsinsatser och annat när människor råkar ut för en olyckshändelse på fritiden. Det är viktigt att man ser till helheten när man gör dessa bedömningar.

Anf. 43 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet i denna del och avslag på reservationerna. Vem önskar sig egentligen sjuk? Alla, när vi själva får välja, väljer naturligtvis att vara friska, kunna arbeta och aktivt bidra till vår försörjning. Detta är djupt rotat i det svenska samhället. Ändå finns ohälsan där både som ett stort samhällsproblem socialt och ekonomiskt och som en tragedi för den enskilde som drabbas av den. Välfärd skapas varken av sig själv eller är något av sig själv alltid bestående. När de höga sjukförsäkringskostnaderna hotar såväl sjukförsäkringssystemet som andra delar av välfärden måste vi naturligtvis reagera. Därför har vi varit tvungna att sätta in åtgärder som innebär att alla ska vara med och ta ansvar - offentliga och privata arbetsgivare, myndigheter, organisationer och individer. Alla har vi ett ansvar, och alla berörs vi av detta på ett eller annat sätt. Vi socialdemokrater vill skapa ett mänskligare arbetsliv som värnar om både trygghet och utveckling. För mig är tryggheten en del av välfärden. Jag vill ha ett samhälle där människor känner sig trygga i livets olika skeden. Grunden för tryggheten och rättvisan är att vi har tillräckligt med resurser att fördela. Det förutsätter att vi har en tillväxt som kan generera de resurser vi behöver. Tillväxt i sin tur förutsätter att vi tar till vara alla människors förmåga och vilja till arbete. Under en rad år har vi socialdemokrater i samarbete med våra samarbetspartier Vänstern och Miljöpartiet i denna kammare presenterat och beslutat om olika åtgärder i syfte att öka hälsan i arbetslivet och halvera sjuktalen fram till år 2008. Vi har lagt fram ett elvapunktsprogram som nu till stora delar är genomfört. Vi har lagt fram förslag som ser till helheten när det gäller människors livssituation, både privat och i arbetslivet. Grunden i arbetet är det som anges i arbetsmiljölagen, nämligen att se till den enskilda människans fysiska och psykiska förutsättningar. Kunde vi enas om detta synsätt vore mycket vunnet i Sveriges riksdag, på arbetsmarknaden och för de enskilda individerna. Våra personliga förutsättningar skiftar i livets olika skeden, och egentligen tror jag att det mycket handlar om vilken människosyn var och en av oss är bärare av. Från att mest ha sett till människors arbetsoförmåga har vi nu successivt flyttat fokus till att mer koncentrera oss på den arbetsförmåga som faktiskt finns. Fokus på arbetsförmågan är också en viktig del i de åtgärder som började gälla från den 1 juli i år. Det är en följd av den proposition om förändringar i sjukskrivningsprocessen som vi behandlade i kammaren i våras och innebär i korthet följande - jag repeterar det för att påminna alla: Andelen deltidssjukskrivna har ökat i förhållande till hur det var tidigare. Arbetsgivarna ska göra en obligatorisk rehabiliteringsutredning. Det är nämligen på arbetsplatsen man vet hur arbetsförhållandena ser ut och vad som behöver göras. Här har de lokala arbetsmarknadsparterna ett stort ansvar. Att parterna är med och tar sitt ansvar för att följa upp de sjukskrivnas situation och se till att rehabiliteringsinsatser blir gjorda är helt avgörande om vi ska lyckas stävja ohälsan. Avstämningsmöten är en annan viktig del som införts. Här ska försäkringskassan vara motorn i rehabiliteringsarbetet. Försäkringskassan kallar till och deltar i avstämningsmötena tillsammans med arbetsgivaren, den sjukskrivne, arbetsförmedlingen, den intygsskrivande läkaren med flera aktörer. Förlängd tid för vilande sjukersättning för att pröva förvärvsarbete infördes också från den 1 juli. Läkarnas utbildning förstärks genom en förbättrad utbildning i försäkringsmedicin. För att förbättra situationen har ett resurstillskott på 20 miljoner kronor avsatts för 2003 respektive 2004. Fler försäkringsläkare är en annan del. För läkare som sjukskriver är det också viktigt att dra nytta av sjukgymnasternas kompetens på området, vilket vi också påpekar i utskottsbetänkandet. De besitter en viktig kompetens som många gånger kan vara värdefull vid bedömningarna av den enskildes arbetsförmåga samt behov av rehabiliteringsinsatser. Nu är det upp till regeringen att pröva frågan om en försöksverksamhet. Arbete pågår med förebyggande åtgärder när det gäller företagshälsovård, de regionala skyddsombudens verksamhet samt tillsynen på arbetsmiljöområdet. Förslaget om Finsam är en annan del. Det ska jag inte gå närmare in på eftersom vi just har debatterat det i kammaren. Väl känt vid det här laget är också att vi socialdemokrater vill införa ekonomiska drivkrafter för arbetsgivarna. Det säger jag lite grann som svar på Birgitta Carlssons fråga till mig angående den tredje sjuklöneveckan. Jag kommer tillbaka till den lite senare. Ekonomiska drivkrafter bör utformas på ett sådant sätt att de ska stimulera arbetsgivarna att ta ett aktivt ansvar för sina anställdas hälsa. Herr talman! Vi har alltså gjort en rad förändringar som berör sjukförsäkringssystemet. Men det räcker inte till. Oavsett hur många kloka beslut som vi fattar här i riksdagen kommer detta sannolikt inte att vara tillräckligt. Oavsett ohälsans orsaker är det från arbetet som man sjukskrivs, och det är till arbetet som man ska återvända. Undersökningar som har gjorts visar att många sjukskrivna skulle kunna komma tillbaka till arbetet, i någon form i alla fall, om de själva fick ett bättre inflytande över sin arbetssituation. En bra arbetsorganisation som klarar flexibilitet och är kapabel att se till den enskilde individens förutsättningar är A och O. Just därför har arbetsmarknadens parter en mycket viktig roll i ohälsoarbetet. Just därför ställer jag mig mycket frågande till den nästan totala avsaknaden av arbetslivsperspektiv som råder i de borgerliga partiernas reservationer. Vad gör man i stället? Jo, i stället vill Moderaterna, och för övrigt även Kristdemokraterna, lasta de sjuka med sänkt sjukersättning och införande av fler karensdagar. Tror ni på allvar att arbetslivet blir friskare genom att man försämrar för de sjuka? Finns det däremot inte ett samband mellan en dålig arbetsorganisation och ohälsan i arbetslivet? Jag tror att man behöver ett helt batteri av åtgärder för att komma till rätta med och stävja ohälsan. Herr talman! Jag yrkar återigen bifall till förslaget i utskottets betänkande i denna del och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 45 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Herr talman! Det var många frågor på en gång, och jag vet inte om jag hinner besvara dem på den här korta tiden. Men jag ska försöka vara lite summarisk. Det är inte några nya motioner från Centerpartiet när det gäller egenföretagarna. Jag kan i alla fall erinra mig att de såg ut på liknande sätt i fjol. Detta är naturligtvis oerhört viktigt för den enskilde, och jag tycker att man borde se över det. Och jag tror att det sker en översyn även i fråga om detta. Jag ska säga något om arbetsgivaransvaret och den tredje sjuklöneveckan. Beträffande den tredje sjuklöneveckan pågick som bekant samtal i våras om ekonomiska drivkrafter. Dessvärre var inte alla överens i dessa sammanhang. Därför avbröts samtalen. Jag sade också i mitt anförande att det inte är någon hemlighet att vi förordar en sådan lösning. Men eftersom det var en akut situation tyckte vi att båda parter skulle ta sitt ansvar, individen genom sänkta ersättningar och arbetsgivaren genom den tredje sjuklöneveckan. Jag tycker att det är en rättvisefråga, Birgitta Carlsson, att båda aktörerna får ta ett ansvar.

Anf. 47 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Herr talman! Jag är inte så säker på att jag riktigt förstod alla dessa svängar. Jag vet, precis som Birgitta Carlsson, att det har skrivits många motioner när det gäller en flexiblare sjukersättning. Samtidigt måste man kunna se detta över tid. Om man bor ute i glesbygden och har långa restider och så vidare kanske man kan ta detta mer sammantaget och se det över en längre tid. Såtillvida kan man flexa redan i dag. Men utslaget på en månad blir det ändå bara 50 %. Detta kan vi diskutera i all oändlighet. Men jag tycker inte att det är en av de stora frågorna när det gäller ohälsan. När jag satt här i kammaren och lyssnade på era anföranden tidigare kunde jag höra att få tog upp det förebyggande arbetet. Det är våldsamt viktigt att man går in och förebygger skador så att de inte uppstår. Där har arbetsgivarna, oavsett om de är stora eller små, ett ansvar. Det ansvaret tycker jag att de ska ta.

Anf. 48 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Jag tror att vi alla är överens om att vi ska fokusera på arbetsförmågan snarare än på oförmågan. Jag tror också att vi alla är överens om att det sämsta alternativet för en individ är att vara 100 % sjukskriven från sitt arbete. Det är alltid bra för individen att ha någon förankring kvar på arbetsplatsen. När jag i går kväll träffade en stor grupp företagare förstod jag att man också från företagarnas sida ser det som positivt med fler deltidssjukskrivningar. Därför skulle jag vilja ställa en fråga till Kerstin Kristiansson Karlstedt. Utskottets majoritet har ju avstyrkt motionerna om en flexiblare sjukförsäkringsmodell där de fasta stegen slopas. Sjukförsäkringsutredningen lämnade i sitt slutbetänkande förslaget om partiell ersättning och att man skulle utgå från en individuell prövning. Men nu säger utskottsmajoriteten här att man utgår från att regeringen fortsatt överväger frågan. Vad är problemet - varför skulle vi inte kunna vidta den här åtgärden omedelbart? Det finns ett utredningsförslag, och det finns en väl genomarbetad tanke bakom det hela. Vi kan nog vara överens om att det är bra för individen att ha den här bättre flexibiliteten. Även från arbetsgivarnas sida tycker man att det är ett bra förslag. Vad är alltså hindret, Kerstin Kristiansson Karlstedt?

Anf. 49 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Herr talman! Det är klart att frågan tangerar den fråga som Birgitta Carlsson nyss ställde om en flexibel sjukförsäkring. Jag får väl ge samma svar som det jag gav till Birgitta Carlsson. Över tid kan man göra så - över en månad eller några veckor. Visst kan man göra på det viset. Men i dag har vi 25 %, 50 %, 75 % och 100 %. Det må man väl ändå kalla för åtminstone lite flexibilitet. Om nu detta ses över är väl det ett steg i nämnda riktning. Jag vill fråga Sven Brus - nästan samma frågade jag Birgitta Carlsson om: Är det på det viset att man skjuter in sig på flexibiliteten i sjukförsäkringen och att detta är det allenarådande? Ser ni inget samband med goda arbetsmiljöåtgärder för de anställda? Det handlar om att se till att inflytandet blir bättre, att arbetsorganisationen blir bättre och så vidare. Oftast handlar det om kvinnor - som sades här tidigare, och då inte bara kvinnor i den offentliga sektorn. Också kvinnliga handelsanställda och kvinnor i hotell- och restaurangbranschen är minst lika utsatta. Varför inte arbeta förebyggande, innan skadorna finns där, just genom att tänka på de bitar som jag nyss räknade upp?

Anf. 50 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Vi kristdemokrater tycker definitivt att arbetsmiljöfrågorna och det förebyggande arbetet är oerhört viktiga. Vi kritiserar regeringen för dess ensidiga fokusering på de ekonomiska drivkrafterna, som Kerstin Kristiansson Karlstedt väljer att kalla det här för. Det låter ju lite mer aptitligt än att säga vad det egentligen handlar om här, nämligen att övervältra kostnaderna på arbetsgivarna även för skador och sjukdomar som inte är relaterade till arbetslivet. Varannan långtidssjukskriven säger faktiskt att hans eller hennes situation inte beror på arbetslivet. Jag undrar om Kerstin Kristiansson Karlstedt på full allvar menar att det svenska arbetslivet har blivit så extremt mycket sämre sedan 1997 att det motiverar en fördubbling av ohälsokostnaderna. Kan det verkligen vara så att arbetsmiljön under de senaste sex åren har förändrats så dramatiskt att sjukskrivningarna har ökat så enormt? Så kan det naturligtvis inte vara, utan detta är naturligtvis ett sätt för regeringen att budgetmässigt komma till rätta med problemet. Jag skulle vilja ställa en övergripande fråga: Tror Kerstin Kristiansson Karlstedt på fullt allvar att det är möjligt att uppnå målet om att halvera ohälsokostnaderna till år 2008 genom att ensidigt övervältra kostnadsansvaret på arbetsgivarna - behövs det inte en mer samlad politik som innefattar hela livspusslet?

Anf. 51 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Herr talman! Jag tycker att vi har en helhetssyn när det gäller de här frågorna. Under mina åtta anmälda talarminuter försökte jag att någorlunda framföra det. Vi ser till människans hela livscykel. Vi ser till olika skeenden i livet, och vi ser till hur en dag sammantaget ser ut. Varför, Sven Brus, är det så att detta egentligen inte är en fråga - som ni ibland vill göra gällande - om att den offentliga sektorn är en dålig arbetsgivare? Det är inte det som det handlar om. Detta är en stor kvinnofråga. Det är kvinnorna som är mest utsatta. Trots att jag och, hoppas jag, Sven Brus tycker att vi lever i ett jämställt samhälle är det förvisso inte så. De kvinnor som under dagen står där i monotona och slitsamma jobb går sedan hem och sköter hem och barn, ibland också frisk man. Det gör att det i längden blir väldigt slitigt - därav utbrändheten, därav skador på rörelseorganen och så vidare. Lite grann är det detta som det handlar om, och det är också detta som lite grann kommer i skymundan. Vi ser till helheten. Vi kan inte lagstifta om hemmets frid men vi kan lagstifta om sådant som handlar om arbetstiden. Förvisso är vi en stor del av livet på vårt arbete.

Linnéa Darell (Fp)

Anf. 52 Linnéa Darell (Fp)

Herr talman! Kerstin Kristiansson Karlstedt säger sig vilja ha ett mänskligare arbetsliv. Det är vi helt överens om. Vi är överens om att vi ska ha ett förebyggande arbete och om att vi ska fokusera på arbetsförmåga i stället för på arbetsoförmåga. Det är inte det som skiljer mellan oss. Kerstin Kristiansson Karlstedt sade i sitt svar till Sven Brus att Socialdemokraterna - jag antar att du också svarar för regeringen eftersom den inte är företrädd här i dag - fokuserar på helhetsperspektivet när det gäller människan, något som jag berörde i mitt inledningsanförande. Men, Kerstin Kristiansson Karlstedt, ni har ju inte lagt fram ett enda förslag kopplat till ohälsan som rör den andra delen av människors vardag, av människors vardagsliv. Det gäller då att hela situationen påverkar, vilket du nu säger att ni har förståelse för. Sedan skulle jag vilja lyfta fram några lite mer specifika frågor. När det gäller målet om en halvering av ohälsan till år 2008 är många - bland annat Riksförsäkringsverket, som väl får anses vara en trovärdig bedömare - tveksamma till om det kommer att uppnås med de åtgärder och med den takt i arbetet som nu finns. Vi kan också se, och detta har diskuterats i utskottet, att av dem som får rehabilitering får 65 % procent tillbaka sin arbetsförmåga. Detta är oerhört bra. Däremot är det 9 % av dem som skulle behöva rehabilitering som inte får det. Vi i Folkpartiet har lagt fram förslag om en rehabiliteringsgaranti men där har ni återigen yrkat avslag. Vilken information och vilken kunskap har ni från Socialdemokraterna, regeringen och utskottsmajoriteten som gör att ni trots alla oroande signaler kan skriva att målet kommer att klaras och att det inte behövs några kompletteringar eller fler uppdrag från riksdagen?

Anf. 53 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Herr talman! I mitt anförande försökte jag påminna om de beslut som vi har tagit och som trädde i kraft den 1 juli i år. Från den 1 juli och fram till december är det knappt ett halvår. Jag tror inte att de förslagen och besluten ännu har kunnat ge en verkan. Ett beslut har vi också tagit i dag. Det gäller då Finsam, som har till uppgift att så snart som möjligt få människor tillbaka till arbetslivet. Detta är en del av rehabiliteringen. Låt oss avvakta ett tag till och se vad det ger för resultat innan vi börjar tala om det som Linnéa Darell nu tar upp!

Linnéa Darell (Fp)

Anf. 54 Linnéa Darell (Fp)

Herr talman! Skulle alltså de åtgärder som är beslutade och som gäller från den 1 juli i år rädda det här målet under de återstående åren fram till år 2008? Tillåt mig tvivla på det! Eftersom regeringens företrädare inte är här utgår jag från att Kerstin Kristiansson Karlstedt kommer att svara också i fråga om det som riksdagen borde ha fått veta lite grann om här i dag, nämligen vad som är på gång i diskussionerna om arbetsgivaransvar och förändringar. Först och främst tog ju riksdagen i våras beslut om den tredje sjuklöneveckan. I det beslutet låg också frågan om högkostnadsskydd för företagen. Vi har inte fått svar om vad som hänt där. Nu har vi dock via medierna uppgifter om att man kommer att föreslå ett 25-procentigt ansvar att ligga hos arbetsgivarna. Det finns också en diskussion i medierna - något som "läckt" från departementet - om att arbetsmiljöåtgärder och kollektivavtal om företagshälsovård skulle innebära att företagen kan slippa det här sjuklöneansvaret. Efter vad jag förstår utifrån vad jag har sett skulle det alltså kunna vara så att ett litet företag som har mycket låg frånvaro men som inte har kollektivavtal om företagshälsovård kan få betala den 25-procentiga sjuklönen, medan ett företag som har kollektivavtal men hög frånvaro kan befrias från sjuklöneansvaret. Är detta korrekt?

Anf. 55 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Herr talman! De där uppgifterna, om jag förstod det rätt, har Linnéa Darell fått via medier. Jag har också hört något liknande via medier, men det är inte min uppgift att stå här och vare sig förklara, försvara eller dementera det som kommer den vägen. Det tycker inte jag är rätt. Därför tycker jag att frågan inte fordrar något större svar än så. Vad gäller den tredje sjuklöneveckan har jag försökt förklara tidigare att vi måste agera på något sätt när vi inte kom fram med ekonomiska drivkrafter, som naturligtvis hade varit mycket bättre. Vad det handlade om när vi tog beslutet, som gäller från den 1 juli, var att båda parter ska ta sitt ansvar, både individen och arbetsgivaren. Därför kom förslaget om tredje sjuklöneveckan. Vad gäller högkostnadsskyddet, som också Linnéa Darell tog upp, vet hon lika väl som jag var den frågan har landat någonstans. Den är hos EU-kommissionen. Det pågår överläggningar. Det är olyckligt, det tycker vi båda två. Men nu är det som det är. Men där ligger den, och det tror jag Linnéa Darell vet också.

Anf. 56 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Arbetsgivarna har egentligen väldigt få redskap att kunna korta av sjukskrivningsperioder för att få tillbaka medarbetare i arbete, eftersom regeringen inte har förändrat regelverket som skulle kunna bidra till det. Arbetsgivarna vet inte ens vad det är för sjukdom som den sjukskrivne har, så det är inte lätt ur den synpunkten. Läkaren känner ofta inte till vad det är för arbetsplats. Då har vi lagt ett förslag om att man ska kunna sjukskrivas från vissa arbetsuppgifter. Målet med detta är att ta till vara det friska, att man redan från första stund ska ge arbetsgivaren en möjlighet att ta tillbaka den sjukskrivne till arbetsplatsen. Detta avstyrks i betänkandet, där man skriver, fritt återgivet: Det hänger samman med om arbetsgivaren kan anpassa en anställds arbete eller finna andra arbetsuppgifter. Dessutom ska arbetsgivarens rehabiliteringsutredning innehålla uppgifter om möjligheten att vidta sådana åtgärder. Enligt vad jag förstår tycker majoriteten att detta i stort är bra. Men det är liksom inte bra med en gång, och av det skälet vill jag fråga: Betyder den här skrivningen att man skulle kunna vara beredd att ställa upp på åtminstone det förslaget av de konkreta punkter som vi moderater har i vårt föreslag?

Anf. 57 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Herr talman! Jag är inte så alldeles säker på att jag förstod frågan. Vad det handlar om är rehabilitering och att få tillbaka den sjukskrivne så fort som möjligt på arbetsplatsen. Det är väl en gemensam ambition vi har allihop - naturligtvis. Men vad Anna Lilliehöök glömmer bort är arbetsgivaransvaret. Arbetsgivaren är skyldig, och så står det också i utskottsbetänkandet, att göra en rehabiliteringsutredning i syfte att få tillbaka arbetstagaren så snart som möjligt på arbetsplatsen. Går det inte att placera den anställde på det gamla arbetet kan man hitta nya arbetsuppgifter. Oftast brukar det lösa sig i största samförstånd. Jag tror inte att man löser frågan med ohälsan genom att pådyvla den enskilde individen ytterligare en karensdag, som ju Moderaterna föreslår och dessutom vill sänka ersättningarna. Det tyder på att man har en viss misstro gentemot människor. Människor fuskar, och då ska de nypas åt. Det är inte vår grundsyn.

Anf. 58 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Då kom Mona Berglund Nilsson in på frågan hur vi respektive majoriteten ser på det här med ekonomiska drivkrafter också för individen. Ja, vi har föreslagit 75 % ersättningsnivå. Det har vi bedömt som en balansering mellan en rimlig ersättning och att den inte ska vara ett alltför starkt argument för att sjukskriva sig. De ekonomiska drivkrafterna gäller enligt vår uppfattning faktiskt inte bara arbetsgivaren, utan de gäller också individen. Jag tänkte läsa ur den bilaga som finns till regeringens budget. Där står - det är i och för sig bara en rapport men ändå: Ekonomiska incitament har betydelse för individens benägenhet att sjukskriva sig. Jag trodde att det var ställt bortom alla tvivel. Så skriver man att till exempel karensdagen sannolikt har stor betydelse för nedgången av kort frånvaro, och man talar om att undersökningar visar att ersättningsnivån har en generell påverkan på sjukskrivningen. Delar Mona Berglund Nilsson inte vad som står i denna bilaga till årets budget? Avstämning av regeringens mål för minskad ohälsa , heter dokumentet.

Anf. 59 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Repliken avsåg Kerstin Kristiansson Karlstedt.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 60 Siw Wittgren-Ahl (S)

Herr talman! Så heter jag och ingenting annat - ett långt namn men jag heter så. Det ska vara balans, började Anna Lilliehöök med. Balans tycker inte jag det är om en part hela tiden är utsatt. Ohälsan är ett vitt problem - det är ett mycket vitt spektrum - och då måste man angripa den ur olika utgångspunkter. Det går inte att prata om balans samtidigt som man entydigt slår mot den sjukskrivne. Det går inte prata balans i de termerna, Anna Lilliehöök.

Jan Björkman (S)

Anf. 62 Jan Björkman (S)

Herr talman! Jag tänkte beröra en fråga som egentligen inte hänger ihop med budgeten och som inte heller hänger ihop med regelverket, men som socialförsäkringsutskottet hanterar i det betänkande som vi i dag diskuterar. Den hänger ihop med en motion som jag och de socialdemokratiska riksdagsledamöterna från Blekinge har skrivit. Den fråga som vi aktualiserar där handlar om rutinerna för utbetalning av sjukersättning. I dag är ju systemet sådant att arbetsgivaren betalar de inledande veckorna. Därefter ska försäkringskassan betala ut sjukersättningen. Vi har inga synpunkter på det. Man skulle kunna ha det, men vi har inte haft det i motionen. Vår infallsvinkel är att det ibland brister i rutinerna här, det vill säga arbetsgivaren anmäler inte till försäkringskassan att den enskilde arbetstagaren fortfarande är sjukskriven. Och vad händer då? Ja, för arbetsgivaren händer ingenting. På försäkringskassan händer av naturliga skäl ingenting, därför att de vet inte om att den enskilde fortsatt är sjukskriven. Det som händer är att den enskilde inte får någon ersättning. Var och en kan räkna ut vad det betyder: svårigheter att betala sina hyres- eller bostadskostnader och svårigheter att betala sina löpande utgifter därför att man har levt i god tro och trott att pengarna från försäkringskassan kommer. Jag tycker att det är oacceptabelt att vi har ett system där rutinerna inte fungerar så att den enskilde faktiskt ska ha den ersättning som man är berättigad till. Då får man inte bara bekymmer med sin sjukdom och sin sjukdomsbild, utan man får också ekonomiska bekymmer, som man skulle ha kunnat undvika om de här rutinerna hade fungerat. Jag vill betona att vi inte har gett oss in i regelverket kring detta. Vi har inte haft synpunkter på om försäkringskassan ska förstatligas eller inte, men tyvärr är det det som socialförsäkringsutskottet har hänvisat till i sitt svar. Vi har bara pratat om sammanlänkningen och övergången från arbetsgivarnas ansvar för att betala ut ersättningen till övertagandet av försäkringskassan av den sjukersättning som man är berättigad till därför att man fortsatt är sjukskriven, och om att det ska fungera på ett smidigt sätt. Det vi har tyckt är att man borde titta över de här rutinerna så att inte den enskilde hamnar i kläm här och inte får ut den ersättning som han eller hon faktiskt är berättigad till. Herr talman! Jag tror ju alla om gott, så jag tror att socialförsäkringsutskottet egentligen tycker att om man är sjukskriven och berättigad till sjukersättning så ska man också få de pengarna, och man ska få dem i tid. Eftersom jag tror alla om gott och eftersom jag tror att socialförsäkringsutskottet tycker detta tycker jag att utskottet faktiskt i en eller två meningar skulle ha kunnat kosta på sig att säga detta: Självklart ska det gällande regelverket också fungera, och fungerar det inte så har vi som lagstiftare skyldighet att hålla ögonen på detta. Nu sker inte detta i betänkandet, utan man hänvisar till att man inte vill ta ställning till förstatligandet av försäkringskassorna, och det håller jag med om. Det ska vi inte göra i samband med denna debatt. Men jag tycker att det hade varit bra om socialförsäkringsutskottet hade sagt att man tycker att folk ska ha de pengar de har rätt till och att de ska ha dem i tid. Det är det som jag skulle vilja skicka med i den fortsatta hanteringen av sjukersättningen och sjukförsäkringssystemet.

Carina Moberg (S)

Anf. 63 Carina Moberg (S)

Herr talman! Även jag har begärt ordet för att säga några ord om en motion som jag har skrivit och som behandlas i det här betänkandet. Det handlar om sjukgymnasters möjlighet att mer aktivt delta i processen kring sjuk- respektive friskskrivning inom ett väl avgränsat område och till att börja med gärna som försöksverksamhet. Jag är själv sjukgymnast och är väl insatt i hur mina kolleger arbetar, även om det nu är några år sedan jag själv var yrkesverksam. Ambitionen att halvera antalet sjukdagar fram till 2008 är bra, men om den ska lyckas krävs stora förändringar på flera områden. Sverige behöver en lång rad samverkande insatser av arbetsgivare och arbetstagare ute på arbetsplatserna. Inte minst krävs att landets läkare, sjukgymnaster och andra professioner ges möjlighet att göra ett arbete som leder till att människor börjar friskskrivas i stället för att sjukskrivas. Enligt en undersökning uppger 28 % av sjukgymnasterna att de flera gånger per månad möter patienter som är sjukskrivna i onödan. Dessutom menar sjukgymnasterna att en stor del av de heltidssjukskrivna patienter som de möter i sitt arbete skulle kunna jobba hel- eller deltid. Om landets sjukgymnaster har rätt innebär det att minst 20 % av alla sjukskrivna borde friskskrivas direkt, vilket skulle leda till minskade sjukskrivningskostnader motsvarande miljardbelopp. En del av lösningen på problemet kunde enligt min mening vara att ge sjukgymnasterna rätt att sjuk- och friskskriva. När det gäller belastnings- och stressrelaterade besvär från rörelseapparaten är sjukgymnaster den yrkesgrupp som har mest utbildning, erfarenhet och förståelse för olika individers situation. Sjukgymnaster är den yrkesgrupp som träffar dessa patienter återkommande och under längst tid, vilket är betydelsefullt när det gäller möjligheten att lära känna patienten och hennes situation. Jag vet att det pågår ett arbete kring dessa frågor i Regeringskansliet. Bland annat ska man behandla en dispensansökan från en sjukgymnast i Kronobergs län i den här frågan. Till det arbetet vill jag gärna än en gång skicka med en vädjan om att tänka i rätt banor. Detta handlar inte om att se till att fler personer sjukskriver fler människor - tvärtom. Sådana uttalanden visar bara, tycker jag, att man inte har brytt sig om att sätta sig in i frågan, som jag kort har försökt redogöra för i det här anförandet. Jag vill gärna säga att ingen skugga här faller på socialförsäkringsutskottet, utan detta riktas snarare rakt över Riksbron. Herr talman! Jag tycker att utskottsmajoriteten är inne på rätt väg i sina skrivningar i betänkandet, och jag har inget eget yrkande. För den sjukgymnastiska yrkeskåren är det viktigt att höra att den politiska majoriteten anser att sjukgymnasterna kan fylla en viktig funktion även inom sjuk- och friskskrivningsprocessen, och jag känner mig förvissad om att man från utskottets sida följer upp sitt ställningstagande i det vidare samarbetet med regeringen. I det arbetet hjälper jag mer än gärna till.

Anf. 64 Anita Sidén (M)

Herr talman! Nu handlar debatten om utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom jämte en del motioner som väcktes under höstens allmänna motionsperiod. Vi moderater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden, men för tids vinnande ansluter jag mig till yrkandet i reservation 6. Herr talman! Det ska vara gott att leva även när man gått i pension, men alltfler oroar sig alltmer för hur de ska klara ekonomin efter pensioneringen. Kvinnorna oroar sig mest. De pensioner som kommer att betalas ut beror på tillväxten, medellivslängden och inkomstutvecklingen, men då gäller det att vi har en tillväxt värd namnet. Herr talman! Jag gick förresten till Svensk uppslagsbok tryckt år 1955 för att se vad ordet ålderdom stod för. Där stod det: "Människan liksom andra levande varelser födes, tillväxer, når sin fulla utveckling, åldras och dör. Det finns ej någon skarp gräns mellan dessa olika utvecklingsstadier. I vissa avseenden börjar människan åldras, så snart tillväxtperioden avslutas. Det kan vara svårt att avgränsa normala åldersfenomen från sjukliga förändringar, som ofta uppträda vid högre ålder. Som en direkt följd av åldrandet kunna vissa förändringar i olika kroppsvävnader uppträda." Vid uppräkningen av hur våra organ kan drabbas sjönk mina axlar djupt ned, men så kom det: "Tack vare sin klokhet, baserad på ett långt livs erfarenhet, kunna de väl hävda sig i konkurrensen med de yngre, varför de ofta inta en ledande ställning i samhället." Pensionärer är allt en enastående resurs. Låt oss inte glömma det! Herr talman! Ålderdom är ingen sjukdom, men det är tur att forskningen gått framåt när livslängden ökar och befolkningen i Sverige - ja, i hela Europa - åldras. Vi står inför stora utmaningar då alltfler lever längre och helt naturligt ställer högre och berättigade krav på god livskvalitet. Jag tror till och med att de äldre på ålderns mångfärgade höst vågar visa varandra varma känslor långt upp i åldrarna och långt mer än tidigare. Där jag växte upp var käppen med silverkrycka en naturlig present redan på 50-årsdagen, men tiderna förändras och vi med dem. Herr talman! År 2003 har inneburit stora förändringar för många pensionärer då pensionsöverenskommelsen kom att gälla fullt ut för första gången. Pensionerna höjdes men kom samtidigt att beskattas på samma sätt som andra arbetsinkomster. Samtidigt ersattes det särskilda grundavdraget för pensionärer av det vanliga grundavdraget, vilket innebar att både summan på pensionen och skatten höjdes. Omläggningen från folkpension till garantipension går jämt upp för den som betalar så mycket som 34 kr i kommunalskatt. Herr talman! Vi moderater vill höja grundavdraget. Då skulle en vanlig garantipensionär redan nästa år få behålla ett par hundralappar extra varje månad, och det efter skatt. Med fullt utbyggt grundavdrag på 50 000 kr får samma pensionär nästan ett helt barnbidrag mer varje månad om man jämför med regeringens politik. Med moderat politik ska det inte bara vara möjligt att leva på sin lön, utan det ska också vara möjligt att leva på sin pension. Dagens tunga skattebörda leder bland annat till att pensionärer har svårt att förbättra sin ekonomiska situation med egna ansträngningar. Herr talman! Ett bra boende är viktigt för alla, och inte minst för pensionärer. För att kommunerna ska stimuleras till att boendet ska bli bra har m, fp och c i vår gemensamma reservation 52 framhållit att de äldre inte ska tvingas till boende i tvåbäddsrum. Tvåbäddsrummen byggs inte bort i den takt som önskas av pensionärerna och deras anhöriga. Jag citerar och upprepar därför vad Margit Gennser underströk i sin debatt i kammaren: "En säng i ett delat rum på en vårdinrättning är inte en bostad. Att använda ordet bostad på detta sätt är att göra våld på svenska språket." Herr talman! Landets pensionärer drabbas också av den orättfärdiga fastighetsskatten som har påverkat och påverkar de äldres trygghet högst påtagligt och negativt. Det här är en källa till stor oro. För många är bostaden den största och viktigaste investeringen i livet. Många pensionärer bor i dag i det småhus som de i många fall själva byggt och byggt ut allteftersom familjen växt. De äldre har i många fall satt som sin heder att betala av sina skulder och göra sig helt skuldfria för att kunna bo kvar i sitt eget ägandes hem även på ålderdomen. De känner därför extra hårt av både fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. För en del innebär det till och med att man skattas bort från den bostad som man tillsammans har stretat ihop till och där man levt under samma tak i årtionden. Många har litat på de signaler som regeringen sänt ut om att arvsskatten mellan makar och sambor skulle försvinna. Att andas löften och sedan inte fullfölja är att svika. Arvsskatten är fortfarande högst verklig för dem som mister sin livskamrat också under denna höst. Vid nästan all annan beskattning kan individen själv välja tidpunkt för sin handling, men när det gäller sin dödsdag väljer man oftast inte själv. Många pensionärer berövas en stor del av de besparingar de försökt samla ihop till sin och sin makes ålderdom. Herr talman! Utformningen av bostadstillägget för pensionärer har verkat kostnadsdrivande på framför allt kommunernas hyressättning. Vi moderater vill att det generella bostadstillägget för just pensionärer ska vara 90 % för boendekostnader mellan 100 och 4 500 kr. För de pensionärer som har full BTP innebär sänkningen som mest 144 kr per månad, men det kompenseras av att vi höjer grundavdraget för alla pensionärer. Herr talman! Den som tidigare uppburit någon form av pension har fått den gamla pensionen omräknad till den nya. I pensionsöverenskommelsen betonades vikten av information om det nya systemet för att skapa trygghet i den stora förändring som det nya pensionssystemet innebär för många. Men det visade sig tidigt att pensionsbeskeden var svåra att tolka. Försäkringskassorna blev nedringda av oroliga pensionärer. Samtalen kom framför allt från dem som skulle få pensioner från mer än ett håll. Oron berodde på att beskeden kom i olika kuvert och på olika dagar. Informationen blev därför minst sagt både bristfällig och svårbegriplig. Alla pensionärer och blivande pensionärer måste som sagt ha rätt att få en bra och lättförståelig information. Det är viktigt att inse att inte minst de äldre är sårbara vid förändringar av ekonomin eftersom pensionen blir lägre än den tidigare lönen. Dessutom har många pensionärer små ekonomiska marginaler att leva av sedan skatten är dragen. Samarbete och samordning mellan olika pensionsutbetalare är en nödvändighet, liksom en enkel och redig information. Här har även regeringen ett ansvar. Herr talman! En mer samlad bild av pensionen kan kanske ges genom en Internetbaserad informationstjänst. Det kan vara ett sätt samla och därmed förbättra informationen. Men man kan inte utgå ifrån att den nya tekniken är alla problems lösning när det gäller information till äldre. Enligt riksdagens utredningstjänst var det så sent som i somras endast 17 % av landets pensionärer mellan 65 och 74 år som hade tillgång till Internet. Av dem mellan 75 och 84 år var det bara 5 %. Med andra ord har huvuddelen av dem som har pension inte tillgång till den nya tekniken. Detta måste tas med i beräkningen. En dataapparat är inte gratis. Många pensionärer ställer sig redan nu frågan: Erk du! Maja du! Var ska vi ta't? Herr talman! Jag vill avsluta anförandet med hälsningar till vårt kansli och alla andra i riksdagshuset med en önskan om en god jul och ett varmt tack för god service.

Anf. 65 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Det ämne vi nu ska diskutera heter ekonomisk trygghet vid ålderdom. I det sammanhanget har vi i Sverige genomfört ett nytt pensionssystem. Det bygger på sunda principer. Det handlar om att skapa ett system som är uthålligt för lång tid framåt. Vi har baserat det på den så kallade livsinkomstprincipen, det vill säga att de inbetalningar som görs har betydelse för pensionen till skillnad från det gamla systemet med 15- och 30-årsregler som innebar stora omfördelningar mellan individer. Några gånger var det åt rätt håll, från de mer välbeställda till mindre välbeställda, men många gånger gick det åt andra hållet. Den andra huvudprincipen har varit det vi har kallat för följsamhetsprincipen, det vill säga att uppräkningar av våra pensionsrättigheter och våra pensioner ska ha att göra med vad som händer i den totala samhällsekonomin. De ska var följsamma till den genomsnittliga löneutvecklingen per individ men också till det som händer med livslängden. Ovanpå det har vi lagt en fördelningspolitik som till skillnad från den gamla är tydlig, och jag tror att jag vågar säga att den går åt rätt håll på samtliga punkter i stället för som förut många gånger åt fel håll. Det handlar om att vi ger pensionsrättigheter för att ordna en garantipension. Vi ger pensionsrättigheter för att man ska kunna få pensionsrätt om man har vårdat barn, om man har gjort värnplikt eller om man har bedrivit högre studier; i det senare fallet en relativt låg ersättning ska sägas. Systemet innebär också att alla får del av vad som kan hända på kapitalmarknaden och inte bara vad gäller löneindexeringen. Jag ska återkomma till det. Det är en bättre information än någon gång tidigare om pensionerna. Vi har gjort ett system där de ekonomiska drivkrafterna - som ju har varit uppe i dagens debatt flera gånger - går åt rätt håll. Det som är bra för samhället ska vara bra för individen och det som är bra för individen ska vara bra för samhället. Inte minst gäller det vad som händer med pensionsrättigheterna om man arbetar längre. Många länder har inspirerats av vårt reformarbete. Fler kommer nog att göra det att döma av rapporter från olika länder bara de senaste månaderna. Vad gäller utfallet av pensionssystemet hittills har omväxlingen från folkpension till garantipension inneburit en förbättring för nästan alla, eller i några fall oförändrad pension. Den nya indexregleringen har inneburit en bättre ökning av pensionerna än vad den gamla prisindexeringen hade inneburit. Vad gäller dagens betänkande vill jag yrka bifall till reservation nr 52. Vi tar upp den fråga som redan har nämnts, nämligen det mycket märkliga förhållandet att man kan få bostadstillägg för något som kallas bostad men som i praktiken kan utgöras av en säng i ett tvåbäddsboende, något som man inte ens själv har önskat. Det är en fråga vi har drivit länge. Nu är det flera partier som säger att man inte vill ha det på det viset. I vårt särskilda yttrande som rör anslag har vi pekat på önskemål som vi haft länge och också drivit. Det handlar om att man ska få omställningspension i tolv månader om man blir änka eller änkling. Det lär komma, säger regeringen, men det tar litet längre tid än vad vi hade velat. Vi har också velat ha bort att man räknar in fritidshus när man bestämmer bostadstillägg för pensionärer. Allt detta finns omnämnt i vårt särskilda yttrande. Herr talman! Jag skulle vilja nämna något om ett annat partis förslag och reservation. Det gäller Vänsterpartiet som har en reservation som handlar om att man vill återställa pensionerna till 1990 års nivå. Om jag har läst tidningarna rätt har man dessutom demonstrationer och flygblad i samma ärende i dag, tror jag. I reservationen finns det felaktiga påståendet att pensionerna sedan 1990 har minskat med 10 %. Det är ett mycket vanligt påstående. Det är vida spritt, men det är icke desto mindre fel. Ofta har det dessutom fått formuleringen att pensionärerna skulle ha blivit av med en månadslön under de svåra och hårda åren på 1990-talet. De har drabbats, i likhet med alla andra, men omfattningen är helt felaktig. Det borde vara känt för personer som sysslar med pensioner här i riksdagen. Mer än hälften av de 10 % som nämns i Vänsterpartiets reservation är en direkt teknisk förändring i samband med skattereformen 1990/91. Det hade att göra med att man skulle se till att de pensionärer som hade högre pension inte dubbelkompenserades i samband med att det skedde en förskjutning inom skattereformens ram från direkt beskattning till indirekt beskattning. Det finns en antydan i reservationen om att Vänsterpartiet har förstått detta, men det är inte mycket mer än en antydan. Man nämner något om att det är fråga om skatteförbättringar som äger rum för alla eller i annat fall önskvärda förbättringar av pensionstillskott och de dåvarande bostadstilläggen. Jag får ändå intrycket av reservationen att något av det vi sagt i de tidigare debatterna har sjunkit in hos Vänsterpartiet. När vi om en stund får höra Vänsterpartiets representant i talarstolen vore det intressant om han ville utveckla detta, även om man inser att man på den här punkten sprider en vilseledande bild av verkligheten. Sveriges pensionärer har inte 10 % lägre pension i dag. De försämringar det är fråga om har inte ett dugg att göra med de sex procentenheterna i botten på den kalkylen. Det vore bra om den här debatten ledde fram till att Vänsterpartiet konstaterade detta och gick hem och tryckte om sina flygblad så att det blev en bättre koppling till den verklighet vi har. Sammanfattningsvis har nästan samtliga samhällsgrupper drabbats av att det gick dåligt i ekonomin under 1990-talet med den utveckling som då var, men det blir inte bättre av att man sprider vilseledande uppfattningar i tron att man lockar en och annan väljare med det.

Anf. 64 Anita Sidén (M)

Anf. 67 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Jag har med intresse lyssnat på Kenneth Lantz anförande och även läst reservation nr 49. Vad gäller flexibel pensionsålder är vi rörande överens om målsättningen, det vill säga att vi som individer ska få ökade möjligheter till en sådan. Vi har försökt tillskapa det med hjälp av drivkrafter för detta inom det allmänna pensionssystemet. Vi har också fått möjlighet att skjuta upp tidpunkten för pensionen hur länge som helst inom det systemet. Detta är sedan årsskiftet kopplat till en rätt att stanna kvar på arbetsplatsen till 67 års ålder. Målen verkar alltså vara lika. Däremot är jag lite förbryllad över en del av förslaget. Det talas i reservationstexten om att deltidstjänst eller byte av arbetsplats med lägre lön inte bör försämra pensionsförmånerna. Det är möjligt att detta inte gäller det allmänna systemet. Det är lite oklart, och därför ställer jag frågan, för jag har lite svårt att se hur man får ihop det med den fina pensionsöverenskommelse som Kristdemokraterna, Folkpartiet och flera andra partier har gjort. Det problem som finns är väl annars att det inom avtalspensionerna ofta blir väldigt höga avgifter för arbetsgivarna för de sista åren. Vi har i en annan motion pekat på att bland annat detta har lett till att det nog är svårare än det skulle behöva vara för äldre att byta jobb. Riksdagens revisorer har också i en rapport gått igenom vad det innebär. Jag tror att en lösning snarare skulle vara att avtalspensionerna görs mera lika det allmänna pensionssystemet. Då ökar möjligheterna för äldre personer att få nytt arbete på en arbetsplats. Jag vet inte om Kenneth Lantz delar den uppfattningen, men jag är nyfiken på att få höra det.

Anf. 68 Kenneth Lantz (Kd)

Herr talman! Jag delar Bo Könbergs uppfattning i det här avseendet. För att förtydliga hur jag tänker vad beträffar att ändra lönen vill jag säga att det inte förs någon diskussion när man höjer lönen inför de sista åren. Då blir det extremt dyrt. Jag är i egenskap av försäkringstjänsteman fullt medveten om detta. Men om man skulle vilja gå ned gäller att det finns avtalspensioner som skulle ge lägre pension. Jag tycker att det är ohederligt att den som vill ge plats åt en yngre och kanske effektivare tjänsteman ska få gå ned i pension och även i lön. Lägre lön kan jag vara beredd på men inte lägre pension. Jag skulle i så fall vilja behålla pensionen från min arbetsgivare men få en lägre lön. Då ger jag möjlighet för någon annan att träda in på min tjänst.

Anf. 66 Kenneth Lantz (Kd)

Herr talman! Det är inte utan en viss känsla som jag äntrar talarstolen igen för att debattera utgiftsområde 11. När jag blickar ut över kammaren kan inte blicken annat än fastna borta hos Lennart Klockare - inte för att han på något sätt skulle ha uppnått pensionsåldern, utan för att mina tankar går tillbaka till alla debatter som vi under de senaste åren har haft om ekonomisk hjälp, inte minst till våra pensionärer och till änkorna. Vi ska inte gå in på några detaljer om just änkepensionen. Tacksamt nog kan vi konstatera att änkorna har fått det något bättre. En tillönskan om god jul såväl till Lennart Klockare som till änkorna är väl på sin plats. Jag sänder denna hälsning här från talarstolen i denna stund. I dag kan vi konstatera att Kristdemokraternas förslag angående änkepensionen fått en hyfsat god lösning. Vad beträffar våra pensionärer med låg pension konstaterar jag att regeringen gått oss till mötes till viss del. Det återstår ännu några steg för att helt och hållet trygga ekonomin för de ekonomiskt sett sämst ställda pensionärerna. Förutom att jag ställer mig bakom Kristdemokraternas samtliga motioner och yrkanden i detta betänkande samt vårt särskilda yttrande vill jag yrka bifall till reservation nr 49. Sven Brus har redan yrkat bifall till reservation 22. Sverige har sedan några år tillbaka ett nytt reformerat pensionssystem som vi ska vara stolta över. Visst kan det bli ännu bättre. Det erkänner vi nog litet till mans. Bara vetskapen om att fem partier enats om en pensionsuppgörelse är väl tryggt om något. Det finns därmed inte mycket för mig att tillägga avseende pensionsreformen. Men självklart ska jag ändå lyfta fram några punkter som Kristdemokraterna har aktualiserat genom motioner under hösten. Att bli pensionär är för många människor ett stort mål. Efter en lång arbetsinsats ska man få leva ett något enklare liv. Det är vad alla önskar. Men många människor vill av olika skäl inte avsluta sin yrkesbana vid en av staten fastställd tidpunkt. Jag är fullt medveten om att det blivit enklare och mer flexibelt än tidigare. För många i min egen bekantskapskrets har pensionsåldern endast inneburit ett friställande från den egna arbetsplatsen och en övergång till en annan arbetsgivare. Detta för att dessa människor ska få arbeta med det man har haft som önskemål. Jag skulle vilja slå ett slag för detta. Låt oss tänka oss en person som genom sin karriär nått en chefsposition och arbetat intensivt till strax före 60 års ålder. Krafterna tryter och önskan finns att få trappa ner i både tempo och ansvar. För denna grupp, som inte är så liten, skulle jag gärna se ett beslut om att pensionsåldern blir ännu mer flexibel. Egentligen förstår jag inte varför vi över huvud taget ska ha en fast pensionsålder. I USA kommer pensionspengarna vid 65 års ålder oberoende av om vi säger upp oss från arbetsplatsen eller inte. Man bestämmer själv om man vill fortsätta arbeta eller inte. Deras pensionssystem gör det möjligt att gå ned i ansvar och därmed i lön, men med bibehållen pensionsutbetalning. I de exempel som jag har sett blir inte beskattningen progressiv utan de extra inkomsterna är skattade i det egna löneläget och således även pensionen. Inför de kommande stora pensionärskullar som vi har att vänta i Sverige borde det vara fördelaktigt om vi kunde erbjuda 65-åringar att stanna kvar på sina arbetsplatser även om de önskar en annan arbetsuppgift på företaget. De skulle i så fall få behålla pensionsnivåerna även i de avtalspensioner som är knutna till de fem senaste inkomståren. Pensionen från vårt nya och reformerade statliga pensionssystem påverkas inte av detta, men jag tänker på de kompletterande avtalspensionerna. Arbetsgivarna borde kunna betala samma pensionsavgift för att behålla sina anställda några år till och därmed förbättra arbetsmarknaden och minska på trycket i pensionskontot. Herr talman! Det är inte med stolthet som jag lyfter fram den ekonomiska frågan angående våra pensionärer som i dag uppgår till närmare 500 000 personer. Det är människor som har arbetat och kämpat hårt i hela sitt liv. Många av dem har varit hemarbetande och fostrat barn. Andra har arbetat på den egna gården, på det egna företaget, i skogen eller liknande. I dag, som pensionärer, klarar de med nöd och näppe existensminimum. Det här är inte roligt. Det är en skam för oss här i kammaren, det är en skam för regeringen och det är en skam för Sverige, som just under dessa år har börjat förändra sitt pensionssystem, så att det blir bra och vettigt. Men fortfarande glömmer vi bort våra låginkomstpensionärer. Varför ska enskilda äldre tvingas konstatera månad efter månad att deras pengar inte räcker, att räkningar för TV-licens och tidningar, beloppet för högkostnadsskyddet för medicin och resor till och från sjukhuset står dem alldeles för dyrt? Detta är inte värdigt Sverige. Därför anser jag att vi måste fortsätta vårt arbete med att stärka ekonomin för dessa människor. De är inte så många, och de kommer aldrig att stå på Mynttorget med plakat, men de förväntar sig en förbättring och att vårt beslut i dag resulterar i ett agerande som gör att deras hushållskassa förstärks. I deras namn, herr talman, vill jag till Lennart Klockare ställa frågan varför vi inte har möjlighet att gemensamt enas om att stärka denna grupp med ett ordentligt stöd i form av ytterligare några hundra kronor mer i månaden. Kristdemokraterna anvisar i år 600 miljoner kronor och vädjar om hjälp för de pensionärer som lever under ganska knappa förhållanden. Tänk om deras julklapp skulle innehålla ett löfte om högre pension och en tryggare ålderdom! Det skulle kännas bra såväl för dem själva som för oss. Herr talman! Jag vill även i korthet nämna en gammal käpphäst för oss Kristdemokrater, nämligen tolv månaders omställningspension. När jag läser propositionen och betänkandet kan jag inte annat än glädja mig över att det långsamt går åt rätt håll. Men varför ska vi dra denna reform i långbänk? Är vi inte överens om att det ska vara tolv månader i omställningspension? Då behöver vi väl inte vänta till 2005. Låt oss i stället verkställa beslutet om att omställningspensionen ska vara i tolv månader och det per omgående, som vi från några partier har enats om. Vad är förklaringen till dröjsmålet? Är det endast nonchalans eller är det snålhet om att spara in den i sammanhanget lilla summan 50 miljoner kronor? Jag vill fråga: Vad har i detta sammanhang högre prioritet för regeringen? Jag yrkar bifall till reservation 49.

Anf. 69 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Jag tror att vi hamnar på samma problem och samma missförhållande, nämligen att avtalspensionerna är konstruerade på det här sättet och att flera av dem skulle tjäna på att härma det allmänna pensionssystemet, som ju är vad vi brukar kalla avgiftsbestämt i stället för förmånsbestämt. Det allmänna systemet innebär exempelvis att den som inte vill gå i pension vid 65 års ålder utan kanske vill arbeta halvtid mellan 63 och 67, ta ut pension under tiden och få ungefär samma pension resten av livet har möjlighet att göra det. Flexibiliteten har ju blivit väldigt mycket större. Men det som Kenneth Lantz pekar på är ett missförhållande som finns i ett antal avtalspensioner. Kenneth Lantz, jag och andra får väl i den allmänna debatten försöka påverka den här företeelsen och hoppas att det ska bli rättelse på den punkten.

Anf. 70 Kenneth Lantz (Kd)

Herr talman! Helt kort: Jag ser fram emot ett samarbete i de här frågorna. Jag tycker att det är angeläget. Jag tror att det finns en möjlighet för Sverige och för många enskilda människor att få nyttja det här. Det skulle varmt välkomnas av många enskilda personer.

Anf. 71 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Man skulle kunna säga att ett samhälles anständighet kan mätas utifrån hur man behandlar sina äldre. Med den utgångspunkten är det lätt att konstatera att Sverige i dag är ett i stora stycken oanständigt samhälle. De äldre i landet har drabbats hårt av 90-talets nedskärningar i välfärden - nedskärningar, Bo Könberg, som inte varit nödvändiga om samhällets resurser i stället hade omfördelats. Pensionärsgruppen växer, och utsikterna inför framtiden ser allt annat än ljusa ut. Protester över pensionärernas försämrade villkor drar också över stora delar av Europa, där man nu bland annat efter svenskt mönster och ibland svenska besök värdeförsämrar pensionerna. Dessa förändringar faller väl in i den EMU-anpassning som många länder pressats till under de senaste åren, med stora nedskärningar i de offentliga utgifterna och försvagad välfärd som följd. Många pensionärer är i dag med all rätt besvikna och känner sig nedvärderade. Tilltron till det politiska systemet har skadats, och missnöjet med det nya pensionssystemet växer. Herr talman! På sätt och vis är det här en märklig debatt, för den budget som ligger till grund för dagens betänkande är ju, som jag sagt, framförhandlad mellan tre partier, men bara ett av dessa står bakom pensionsuppgörelsen. Det betyder att de tre partierna gemensamt står bakom de pengar som nu anslås också under detta utgiftsområde men i grunden har olika uppfattning om själva systemets konstruktion. Alltför ofta, herr talman, talas i denna kammare om enskildheter och enstaka detaljer. Alltför sällan talas det om grundläggande systemförändringar. Jag vill därför i dag ta tillfället i akt att presentera Vänsterpartiets syn på pensionssystemet i stort, dess begränsningar och dess inneboende konflikter. Herr talman! ATP-systemet var framvuxet ur en av svensk arbetarrörelses största och viktigaste klasstrider. Genom att slå sönder detta drar det nya pensionssystemet tillbaka det tidigare utställda löftet till pensionärerna om en viss pensionsnivå och urholkar solidariteten mellan dagens förvärvsarbetare och pensionärer. Så skapas nya och djupare klyftor mellan dagens gamla och dagens unga, mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare och mellan kvinnor och män. ATP-pensionärernas tillgångar kommer inte längre pensionärerna till del utan har använts för att täppa till andra hål i statsbudgeten, vilket vi i annat sammanhang har invänt mot. Resultatet av pensionsreformen blev, precis som vi befarade redan 1994, ett komplicerat, svåröverblickbart och administrativt dyrt system, som missgynnar stora delar av befolkningen. Den senaste tidens livbolagsskandaler har med all önskvärd tydlighet visat hur de som skor sig på pensionärernas bekostnad samtidigt slösar med spararnas pengar. Solidariteten har bytts ut mot ett godtyckligt formulerat pensionsspel utan möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande, och detta avgörande systemskifte har genomförts utan någon egentlig på ett djupare plan demokratisk förankring. Herr talman! Det nya pensionssystemet bygger på orealistiska förväntningar på aktiemarknaden, och den demografiska utvecklingen vittnar om att systemet kommer att belastas hårt framöver. Pensionsfonderna har förlorat stort på börsen, och mycket talar för att pensionerna kommer att bli avsevärt lägre i framtiden än vad som anges i de orangea kuverten. Att förvaltningen av den enskildes pension hänvisas till banker och försäkringsbolag och att kortsiktiga och spekulativa intressen styr placeringarna kan innebära vinst för några få på kort sikt, men på längre sikt en minskad välfärd för det stora flertalet. Mänsklig värdighet görs till en fråga om börsens värdeförändringar. Herr talman! De stora förlorarna av pensionsreformen är arbetarklassen men också kvinnor som grupp. Den diskriminering som drabbar kvinnor på arbetsmarknaden reproduceras i pensionen eftersom denna anpassats efter ett manligt arbetslivsmönster. Kvinnor utför mer obetalt arbete och har därför mindre utrymme för lönearbete. Kvinnor arbetar oftare än män deltid och betalar därmed för sin egen arbetstidsförkortning med lägre lön och pension. Det nya systemets syfte påstås visserligen vara att motivera arbetstagare att skaffa sig högre pension genom att arbeta längre. Problemet är bara att kvinnor - och ibland också män - med låga löner, arbetsuppgifter som sliter ut kropp och själ och med stor andel dubbelarbete sällan orkar arbeta ens till 65 års ålder. Det gör att möjligheten för en metallarbetare eller för en undersköterska att höja pensionen genom ytterligare års förvärvsarbete förblir i allt väsentligt teoretisk. Herr talman! När pensionärernas villkor försämras måste någon kunna ställas till svars. Den automatiska broms som har byggts in för att anpassa pensionssystemet till demografiska och ekonomiska förändringar befriar i realiteten politikerna från obekväma ställningstaganden mellan att öka beskattningen av de förvärvsarbetande eller att sänka pensionerna. Vi menar att förändringar i systemet ska hanteras genom aktiva beslut - många gånger säkerligen svåra aktiva politiska beslut, till exempel om tillfälliga avgiftshöjningar - som också politiskt kan prövas. Dagens förvärvsarbetare betalar via avgiften för dagens pensioner och ska kunna förvänta sig samma solidaritet när han eller hon blir pensionär. På så vis värnar tillfälliga avgiftshöjningar den solidariska omfördelningen mellan generationer som är nödvändig för pensionssystemets hållbarhet och trovärdighet. Herr talman! Välfärden i Sverige har byggts upp av de kvinnor och män som i dag är pensionärer. Vi anser att det är hög tid att kompensera pensionärerna för de tunga lass de dragit under 90-talet. De förbättringar som sedan dess har genomförts för pensionärer är välbehövliga - vi har noterat de förbättringarna, Bo Könberg - men de är alltför små. Först med ett faktiskt återställande av pensionerna kan vi lämna 90-talets kris bakom oss på ett sätt som kan kallas rimligt. Jag vill, samtidigt som jag står bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer, yrka bifall till reservation 50 under punkt 48. Det är dags, herr talman, att också i Sverige ifrågasätta själva grunden i det nya pensionssystemet. I de länder där det här systemet nu står förebild genomförs massprotester mot pensionssystemen. Människor agerar för att de vet att deras egen välfärd bygger på att de själva tillvaratar sina rättigheter, att inga politiker i borgerliga eller socialdemokratiska partier kommer att göra det åt dem. Vi vet i dag att Sverige och västvärlden i övrigt är rikare än någonsin. Samtidigt ser vi hur pengarna inte påstås räcka till för en rimlig välfärd för vanligt folk, för vanliga pensionärer. Det är väl därför också dags att vara inte bara systemkritisk mot pensionssystemet utan också systemkritisk i ordets verkliga bemärkelse. Om det kapitalistiska systemet inte har råd med en fungerande välfärd för alla, då har vi inte råd med kapitalismen.

Anf. 72 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Kalle Larssons avslutning om kapitalismen förvånade väl ingen i denna kammare. Vad som möjligen var mera förvånande var att han i sitt anförande tydligen ställde sig på barrikaderna mot alla förändringar av pensionssystem i Europa över huvud taget. För den som känner till något om hur pensionssystemet ser ut i Italien och hur det kommer att gå om man inte reformerar det var det väl ett intressant konstaterande från Kalle Larssons sida. Det var många, många fel. Jag kan ta upp några stycken. Det sades att det nya pensionssystemet missgynnar kvinnor. Det har utretts av Kvinnomaktsutredningen långt efter Pensionsutredningens betänkande 1998 huruvida det nya pensionssystemet skulle ge kvinnor sämre pension än män jämfört med det ATP-system som Kalle Larsson hyllar, och man kom fram till att så inte var fallet. Herr talman! Jag tog upp ett par frågar redan i mitt anförande före Kalle Larssons just för att han skulle få möjlighet att kommentera dem, men nu får han fler chanser att göra det i ett par inlägg. Den ena frågan är: Är vi överens om att när skattereformen genomfördes såg man till att pensionärer med högre inkomster inte dubbelkompenserades utan bara kompenserades en gång, och att det förklarar sex av de tio procentenheter som Kalle Larsson pratar om? Den andra frågan är ännu mer intressant att ställa till en vänsterpartist som gärna bär röd stjärna. Är det så att vi andra har fel som tror att kapitalmarknaden i framtiden kommer att ge något liknande det som den gett de senaste 70 åren, det vill säga mer per år än vad löneindexeringar ger? Det som förenade de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna på den här punkten var att vi trodde att pensionerna skulle bli högre, eftersom aktiemarknaden de senaste 80 åren har utvecklats med 6-7 procentenheter realt om året, och att vi ville att alla skulle vara med. Varför vill inte Kalle Larsson att alla ska vara med?

Anf. 71 Kalle Larsson (V)

Anf. 73 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Om Bo Könberg uppmärksamt hade lyssnat på vad jag sade om pensionssystem och förändringar i andra länder, hade han noterat att det sker protester mot försämringar i systemen, inte mot förändringar i systemen. Det är en annan sak. Alla är nog medvetna om att man ibland behöver förändra systemen. Allt annat vore orimligt. Om vi hela tiden hade haft samma system skulle det innebära att vi i dag levt i ett samhälle som var detsamma som för 2 000 år sedan. Det vore på många sätt ett olämpligt sätt att ordna detta samhälle. Ja, Bo Könberg, förlorar kvinnor som grupp på pensionssystemet? Den tidigare 15-30-regeln innebar ju att man räknade de bästa åren. Nu räknas livsinkomsten. De kvinnor som är hemma med barn är i allt väsentligt kvinnor, som Bo Könberg är väl medveten om och, vet jag, också vill göra någonting åt. De förlorar alltså inkomstmässigt på att vara hemma med barnen och därmed också pensionsmässigt. Det är ett exempel bland många på att kvinnor som grupp missgynnas av det nya pensionssystemet. Sedan svarade jag redan i mitt anförande på Bo Könbergs fråga. Det har genomförts förbättringar för pensionärerna, som skatteförändringar och höjningar av bostadstillägget. Och det är välkomna förändringar. Vi har inte motsatt oss dessa - det är Bo Könberg och kammaren väl medvetna om - men de är inte tillräckliga. Det vore förstås intressant att skicka tillbaka frågan eftersom Bo Könberg i sitt anförande nämnde att alla fick dra ett tungt lass, också pensionärerna. Hur mycket anser Bo Könberg i så fall att pensionärerna bör få ytterligare om man skulle kompensera dem för det värde som gällde 1990? Sedan är det min uppfattning att mänsklig värdighet inte ska göras till en fråga som är beroende av kapitalmarknadens nycker. Bo Könberg anger nu att kapitalmarknaden har stärkt sin ställning de senaste 70 åren. Det finns också ett antal länder i världen där motsatsen har skett med krascher på kapitalmarknaderna. Vi menar att trygghet är någonting som inte ska vara beroende av marknadens nycker, utan det ska vara en självklar mänsklig rättighet.

Anf. 74 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Det är bra att Kalle Larsson kanske kan tänka sig några förändringar av Europas pensionssystem. Den debatten är ju mycket livfull i många länder. Bakgrunden är att många av de länderna i likhet med oss borde ha gjort det som vi gjorde i början på 90-talet eller kanske ännu tidigare. Problemen blir jättelika när den stora 40-talistgenerationen snart går i pension och man i vissa länder, som Italien, tycker att det är en rättighet att få gå i pension vid kanske 55 eller 57 års ålder. Men låt oss inte diskutera det i dag. När det gäller kvinnorna hänvisar jag återigen till Kvinnomaktsutredningen. Den har tittat på detta, och den säger samma sak som jag säger, det vill säga att kvinnors pensionsrättigheter i det nya pensionssystemet jämfört med mäns inte är sämre än i det ATP-system som Kalle Larsson hyllar. Det låter sannolikt det där med 15-30, men vi har undersökt det hela, och det visar sig att männens brantare karriär gör att de har större glädje av 15-årsregeln än vad kvinnor har. Sedan tror jag att det kanske skett en missuppfattning mellan oss när det gäller detta med förbättringar för pensionärerna, som vi var överens om har ägt rum. Det som jag talade om var vad som ägde rum redan innan. I samband med 1990-1991 års skattereform såg man till att pensionärer med högre inkomster kompenserades för detta genom pensionerna, medan de med lägre inkomster kompenserades genom höjning av pensionstillskott och bostadstillägg. Sex procentenheter av de tio är alltså en myt, och jag vill gärna få Kalle Larsson att hålla med mig om detta innan vi skiljs åt i den här debatten. Till detta tillkommer det som Kalle Larsson nämnde, att det dessutom har skett förbättringar senare. Det kanske är dessa som ni hänvisar till i reservationen, men då har ni missat vad som hände 1990-1991. Får jag föreslå en liten kontakt med riksdagens utredningstjänst, så kanske den frågan reds ut.

Anf. 75 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Kontakten med riksdagens utredningstjänst är god. Utredningstjänsten har bland annat räknat ut att ett återställande av pensionerna skulle kosta 18 miljarder kronor. Det är en icke oansenlig summa. 6 miljarder av dessa skulle man få tillbaka i form av ökade skatteintäkter, men 12 skulle alltså så att säga drabba den offentliga sektorn. Det är en oerhört stor summa pengar. Det måste sägas. Det är stora penningmassor som i så fall skulle användas. Bo Könberg hänvisar till att andra länder borde ha gjort det som Sverige gjorde i början av 1990-talet. Det är värt att notera att det var mycket som hände i början av 1990-talet. En del var bra, men det mesta var i allt väsentligt dåligt. Det gjorde inte bara att en del människor fick vara med och dra väldigt tunga lass - försämringar som vi också i siffror har redogjort för. Det går bra att läsa dessa beräkningar, och det vet jag att Bo Könberg har gjort, även om vi är oense om det som är sifferunderlaget för vår motion och vår reservation. Men det var också annat som skedde. Man sänkte skatterna i det här landet med ungefär 100 miljarder, inräknat det som beslutades den underbara natten då Bo Könbergs parti genomförde en skatteöverläggning och de ytterligare skattesänkningar som skedde under de tidiga borgerliga åren. Ungefär 100 miljarder kronor! I det ljuset är 12 miljarder kronor en relativt liten summa. Går det att göra stora förändringar för att försämra, varför då inte göra något mindre förändringar för att förbättra? Det är vad vårt förslag i grunden går ut på. Vi har förstås tagit del av Kvinnomaktsutredningen. Vi har förstås tagit del av allt det som där beskrivs. Självfallet är vår grundläggande uppfattning fortfarande att kvinnor kommer att få mer pengar över i ett system där man räknar de 15 bästa åren av de 30 som man förväntas förvärvsarbeta än i ett system där man räknar livsinkomsten. Vi må vara fortsatt oense, Bo Könberg, men jag har haft en trevlig stund i talarstolen.

Anf. 76 Kenneth Lantz (Kd)

Herr talman! Kalle Larsson talar varmt för pensionsreformer, och tilltron till sådana är svag i vårt samhälle för tillfället. Jag skulle vilja få ett erkännande. Den nya pensionsreformen är väl ändå ärlig och sjyst i relation till insatt kapital och arbetstagarens arbetsinsats? Det skulle jag gärna vilja få en kommentar på. Jag har också en liten fråga och fundering. Kalle Larsson talar om vad som är bäst för individen, ATP-systemet eller det nya pensionssystemet. Har man frågat låginkomsttagare eller höginkomsttagare, eller vad är det för grupper som Kalle Larsson utgår från när han säger att det nya pensionssystemet är sämre? Min personliga uppfattning är ganska bestämd om vilket av dessa två system som är det bästa. Jag lovordar vårt gemensamma nya pensionssystem av skäl som är väl kända. Men jag skulle vilja höra Kalle Larssons argument för att ATP-systemet skulle vara bättre.

Anf. 77 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Jag tackar för frågorna. Det ger mig tillfälle att säga vad jag kanske borde ha sagt i ett tidigare replikskifte, nämligen att ATP behövde reformeras sådant det vid det tillfället såg ut. Det var samtliga partier överens om, också vårt parti. Vi har vid flera tillfällen här i kammaren berättat om det. Det behövde reformeras. Det behövde inte i grunden förändras till ett helt annat system, vilket i dag har skett. Konsekvenserna av det nuvarande systemet är ju att man får en aktiespekulation med delar av pensionärernas pengar. Det är förstås bra för den som vill att människor väldigt ofta och kanske regelbundet ska tänka i aktietermer och bli van vid att man i grund och botten spekulerar fram sin värdighet. Men för de många andra, vi som tycker att det är det arbete man utför som ska vara grunden för det liv man lever i ett samhälle, är aktiespekulation med pensionärernas pengar inte den rätta vägen. Det är ett skäl till att vara motståndare. I ett tidigare replikskifte har jag resonerat om att kvinnor som grupp har förlorat på det nya pensionssystemet. Jag menar att även arbetarklassen som grupp har gjort det. Det är min uppfattning. Sedan sägs det att tilltron är svag. Det upprepas av Kenneth Lantz. Vi vet att det är så. Min argumentation utgår från att det finns skäl att ha en svag tilltro till detta system. När man lät pensionerna urholkas gentemot 1990 års värde genomförde man försämringar, och man bröt ett löfte till pensionärerna. Då är det ganska rimligt att tilltron är svag. Visst kan man säga att det nya systemet är ärligt och sjyst. Man ser vad man sätter in, och man ser vad man får ut. En del av oss blir fortfarande förundrade över de orangea kuverten, som visar antingen oerhört höga siffror för att man under ett par år har en hög inkomst eller nollsummor om man har väldigt låga inkomster som studerande eller något annat. I längden är det sjyst, men det är likväl ett felaktigt system. Jag återkommer till detta i nästa replik.

Anf. 78 Kenneth Lantz (Kd)

Herr talman! Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga till Kalle Larsson. Han talar varmt för arbetarklassen. Får inte arbetarklassen ut mer, rent procentuellt sett, av det nya, reformerade pensionssystemet än av ATP-systemet? Man kan ju ganska smart planera en modell för att förbereda sin pension med ett 15-30-system som ATP-systemet, där man arbetar i ganska få år och sätter in ganska lite pengar men ändå får ut extremt mycket av systemet. I dag har vi konstruerat ett system som ger en rättvis återbetalning efter hela arbetsinkomsttiden i form av uppskjuten lön. Det är egentligen så vi ska se det. Man äger sin totala lönekostnad, men man avstår en del av lönen till fördel för sin kommande pension. Då tror jag att man procentuellt sett får ut ett större pensionsbelopp i det nya pensionssystemet än i det gamla ATP-systemet eftersom man tar hänsyn till hela inkomsttiden. ATP-systemet inbjöd till ganska smart planering. Det kunde vara trevligt, i synnerhet för höginkomsttagare. Man kunde kombinera en lång utbildning, en kort intjänandetid och en optimal pensionsutbetalning. Det nya pensionssystemet ser faktiskt till att arbetarklassen får ut procentuellt sett högre pension.

Anf. 79 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Det är intressant att med en kristdemokrat föra resonemang om betydelsen av att arbetarklassen verkligen gynnas av sociala reformer. Det är inte alltid vi har en sådan balans i debatten. Jag vidhåller att vi ser att det system vi hade tidigare - som behövde reformeras på mindre punkter men inte på ett så grundläggande sätt som nu har skett - var ett system som i större utsträckning omfördelade från rika till fattiga, om man så vill från höginkomsttagare till arbetarklass. Det omfördelade också i större utsträckning från män till kvinnor. Båda dessa saker var betydelsefulla för att skapa den relativa välfärd som har funnits uppbyggd i det här landet. Man kan se det som en uppskjuten lön. Det är en ren försäkringsmodell man då ser. Man betalar in nu och ska få tillbaka någonting sedan. Men det finurliga i det tidigare systemet var att man också skapar en solidaritet mellan dem som i dag förvärvsarbetar och dem som i dag är pensionärer. Den samhällssolidariteten är inte betydelselös. Man får så att säga en gemenskap över generationsgränserna och tar ett ansvar för varandras livsföring. Det är en av de stora poängerna med ett sådant system, och det är ett av skälen till att det nya systemet i grunden är osolidariskt. Var och en får klara sig bäst själv. Det är ett samhälle som möjligen en eller annan på den borgerliga sidan vill se men som definitivt är främmande för en vänsterpartist.

Anf. 80 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! När vi i dag debatterar ekonomisk trygghet vid ålderdom kan vi ställa oss frågan: Är ekonomisk trygghet en verklighet för alla människor i Sverige i dag? Vi i Centerpartiet tycker inte att man kan svara ja på den frågan. Det finns fortfarande ett stort antal pensionärer som inte får sin pension att räcka hela månaden. Många av de äldre pensionärerna, i synnerhet äldre kvinnor, har en alltför låg pension, eftersom de inte har haft samma möjligheter som de nya pensionärerna att spara ihop till sin egen pension. Därför har Centerpartiet förslag som innebär att personer med lägst pension ska få ekonomisk förstärkning. Vi vill börja med att höja garantipensionen med 1 500 kr per år. Dessutom vill vi i vårt skatteförslag ge en skatterabatt till alla under den här mandatperioden på 9 000 kr. Detta innebär att de flesta pensionärer får bättre ekonomi med vårt förslag. Skatterabatten motsvarar ett grundavdrag på ca 30 000 kr. Denna skatterabatt har betydelse när alla pensionärer betalar skatt på sin pension. Vi anser att det är viktigt att pensionärer med låga pensioner får behålla en större del av sin pension. Detta innebär större självbestämmande och ökad livskvalitet. Verklig ekonomisk trygghet innebär att man kan leva på sin lön eller av sin pension och inte som i dag vara i stort behov av riktade stöd och bidrag som man måste söka för att erhålla. Herr talman! God livskvalitet är något som borde vara en självklarhet. Men stämmer det? Vi i Centerpartiet anser att om detta ska bli verklighet ska ord som delaktighet, självförverkligande, oberoende, värdighet och trygghet vara vägledande i äldrepolitiken. Det är viktigt att äldre personer känner sig trygga inför sin framtid, att de erbjuds äldrevård och omsorg av god kvalitet och att de alltid möts med stor respekt och värdighet. Det är nödvändigt att öppna för nytänkande om hur äldrevård och omsorg ska organiseras på bästa sätt för att detta ska bli möjligt. De äldres livsvillkor och behov varierar. Därför vill vi skapa verkliga förutsättningar för att de äldres vård och omsorg ska kunna drivas utifrån ett individbaserat förhållningssätt där utgångspunkten är den enskildes behov och önskningar. Den stora utmaningen för äldrevård och omsorg är att på ett bra sätt klara det snabbt växande antalet äldre där även många kommer att ha en annan kulturell bakgrund. Ett problem som närmar sig är att det redan i dag finns svårigheter att rekrytera, kompetensutveckla och behålla personal. Detta äventyrar möjligheterna till en kvalitetssäker äldrevård och omsorg i framtiden. Herr talman! En sak har vi alla gemensamt: Vi blir alla äldre. Pensionärernas livsvillkor och behov varierar. Därför kan vi inte betrakta pensionärskollektivet som en homogen samhällsgrupp. Det är inte en grupp individer som enbart är i behov av vård och omsorg utan i allra högsta grad människor som tillför mycket till samhällets utveckling och vilkas livserfarenhet är en stor resurs. Centerpartiet anser att äldre ska ges möjlighet till aktivt deltagande i samhällslivet. Både kommuner och landsting bör ha intresse av ett väl utvecklat samarbete med pensionärsorganisationerna, detta för att tidigt få ta del av synpunkter och idéer för att utveckla verksamheter bättre. Här spelar de lokala pensionärsråden en viktig roll. Deras kunskap och engagemang bör komma in i ett tidigt skede av beslutsprocessen. De äldre besitter viktiga erfarenheter och kunskaper som samhället behöver. För att vi ska kunna ta del av denna kunskap krävs att de äldre tillåts vara delaktiga i samhällsplaneringen. Om fler äldre ska kunna klara sig på egen hand även när hälsan sviktar är det viktigt att det finns grundläggande service som goda kommunikationer genom anpassad kollektivtrafik samt tillgänglig post, bank och apotek. Att kunna bo kvar i det egna boendet är en annan viktig trygghetsfråga. För att detta ska vara möjligt krävs att man bygger fler bostäder som är anpassade för äldre. För de äldre som har bostad inom den kommunala omsorgen ska det finnas möjlighet till samboende. Gifta par ska inte tvingas flytta isär på grund av att de inte klarar att bo i eget boende. Ett värdefullt komplement till övrigt boende är seniorboende till vilket man kan flytta om man önskar sällskap eller närservice. Herr talman! Varje människa måste garanteras att åldras med bibehållen värdighet. De äldre måste garanteras ekonomisk trygghet. Kommunala taxor och avgifter måste vara rimliga. Ingen ska på grund av kommunens avgiftssystem tvingas söka socialbidrag. Regeringens och riksdagens finansierade majoritetsbeslut om införandet av maxtaxa har medfört att många kommuner tvingats minska kostnaderna för verksamheten samt försökt kompensera intäktsbortfallet genom att höja andra avgifter. Eventuellt får därför införandet av maxtaxan den märkliga omfördelningseffekten att de sämst ställda pensionärerna får betala för de bättre lottades avgiftsreduktion samtidigt som allas kvalitet försämras. Här har jag en fråga till Lennart Klockare: Anser du att denna omfördelning har ökat rättvisan bland pensionärerna? Centerpartiet anser att regeringen snarast bör utvärdera konsekvenserna av den införda maxtaxereformen. Våra pensionärer lever allt längre, och för många pensionärer har ekonomin också förbättrats. Men när krafterna avtar och man är i behov av hjälpinsatser för att klara av olika sysslor som fönsterputsning, storstädning, trädgårdsarbete eller snöröjning är det ofta som kommunens hemtjänst inte ställer upp på alla de önskemål som pensionärerna har. För att underlätta för våra pensionärer att få dessa tjänster utförda vill vi införa avdragsrätt för hushållsnära tjänster. En skattereduktion på 50 % för dessa tjänster utförda i det egna hemmet bör utgå med upp till 25 000 kr per år och hushåll. Det skulle ge alla äldre ökade möjligheter att erhålla den omsorg de behöver och vill ha. Dessutom skapar lägre kostnader för hushållsnära tjänster möjligheter att få flexibel hjälp, eftersom det är de äldre som själva bestämmer vad som ska utföras. Herr talman! Eftersom Centerpartiets förslag inom detta utgiftsområde har budgetpåverkan har det redan avslagits vid behandling tidigare här i riksdagen. Därför yrkar jag bifall endast till reservation 52 som gäller bostadstillägg i särskilt boende, som både Anita Sidén och Bo Könberg tidigare har beskrivit. Eftersom detta är den sista debatten här i kammaren som jag kommer att delta i vill jag tacka vår kanslipersonal med Karin Laan i spetsen. Tack också alla trevliga ledamöter för samarbetet under året.

Anf. 82 Mona Jönsson (Mp)

Herr talman! Vi har fått ett nytt pensionssystem i Sverige. Många anser att det är lyckat för att det är så stabilt. Om befolkningsmängden ökar och den svenska ekonomin går dåligt slår den så kallade bromsen till och pensionerna blir lägre. Politiska beslut kommer inte att behövas. Systemet sköter sig självt och är på så sätt stabilt. Det är stabilt på pensionärernas bekostnad, skulle man också kunna säga. Det är inte bara i Sverige som man är orolig för hur man ska klara pensionerna i framtiden. Färre ska försörja fler, och problemet med det ökande antalet äldre finns i hela Europa. Politiker i flera länder kastar lystna blickar på det svenska pensionssystemet. Det är kanske begripligt. Det kan inte vara roligt att vara politiker i länder som Frankrike, Belgien, Italien och Österrike där människor tågar i tusental på gatorna och strejkar mot förändringar i pensionssystemet. Jag tycker dock att man ska vara försiktig med att saluföra den svenska modellen. Modellen är ekonomiskt lyckad för landet. Men vad det innebär för de enskilda i praktiken är en helt annan sak. I Sverige gick människor inte ut och demonstrerade när det nya systemet infördes. Ett stort problem är att man infört ett system som är obegripligt för de flesta. Hade vi exempelvis haft en folkomröstning hade människor kunnat sätta sig in i systemet, och därmed hade vi fått i gång en debatt. När TV-programserien Dokument inifrån för en tid sedan visade programmet Vem vill bli pensionär? reagerade många människor kraftigt här i Sverige. Miljöpartiet liksom andra partier har fått en rad frågor från allmänheten om hur det hela går till. Man upptäckte helt plötsligt att makthavare har stängt in sig bakom lyckta dörrar och inte på ett begripligt sätt berättat vad de egentligen håller på med i en så här stor fråga, som rör den enskilde. Meningen med ett pensionssystem måste vara att det är ett trygghetssystem som just gör att människor ska kunna känna sig lugna och trygga inför sin ålderdom. Människor är allt annat än lugna. De oroar sig över pensionsbeskedet i de orange kuverten, de oroar sig över att pensionens storlek verkar vara kopplad till så många faktorer som man själv inte rår över och de oroar sig över att investeringar i fonder och annat har gjorts på ett sådant sätt att det har blivit stora värdeminskningar. De oroar sig över pensionssparande i företag som inte sköter sig, exempelvis Skandia, där topparna själva har gett sig belöningar från pensionsspararnas pengar. Enligt Sifo oroar sig sju av tio svenskar för sin ekonomi efter pensioneringen, enligt uppgifter från GP. Det är en hög siffra. Tryggheten med systemet handlar om att det är tryggt för staten och att pensionerna aldrig får kosta för mycket. Men det har skett på bekostnad av enskilda människors trygghet. Miljöpartiet står alltså inte bakom pensionsuppgörelsen, och inte heller bakom pensionssystemet. Vi vill ha ett pensionssystem som är enkelt, begripligt och tryggt för människor, som är ansvarsfullt hanterat med administrationskostnader som är så låga som möjligt och som i miljöhänseendena garanterar en så låg resursförbrukning som möjligt. En hållbar utveckling för både människor och miljö är målet. Vi vill ha ett grundtrygghetssystem för alla, och i det systemet inbegrips också pensionen. I dagens system är det ett stort antal människor som endast kommer att få garantipension. Säkert är att det kommer att vara många kvinnor som befinner sig på denna nivå. Intressant nog kan man säga att utfallet av de nya pensionssystemen nog kommer att likna Miljöpartiets tankar i mångt och mycket. Garantipensionen tillsammans med bostadstillägg kan ju liknas vid en grundtrygghetsnivå; det är bara det att det har varit en onödigt omständlig, dyr och svåröverblickbar process för att komma till samma resultat. Vad staten har gjort genom det nya pensionssystemet är att tvinga människor att bli aktieägare. De människor som har tänkt att de åtminstone har velat välja fonder med etisk och miljömässig hänsyn har inte haft en lätt uppgift. Den typen av information har inte varit prioriterad. Även om nu fler fonder kallar sig etiska så krävs det ett visst detektivarbete för att förstå vad som döljer sig bakom orden. Sverige har undertecknat olika FN-deklarationer, exempelvis om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och kvinnokonventionen och har gjort åtaganden när det gäller miljön. Det är då helt galet att bygga upp ett pensionssystem där det ingår att man måste spara i fonder som man inte kan kontrollera. Fonder kan ju ha aktier som är investerade i företag som använder sig av barnarbete, struntar i miljön eller kränker mänskliga rättigheter. Miljöpartiet vill ha tydliga och enkla möjligheter att se vilka etiska och miljömässiga kriterier som finns så att man kan välja dessa, eller, ännu hellre, att alla fonder har sådana kriterier. Vi har motionerat om detta i flera år. Om man med PPM vill låta människor på något sätt forma sin framtid så är en framtid i en annan inriktning kanske något mycket mer värt än att få högsta möjliga avkastning. Därför anser vi också att man ska ha möjlighet att spara i ideella fonder. Herr talman! Det nya pensionssystemet är infört, och vi i utskottet har i dag att ta ställning till det betänkande som ligger framför oss. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 83 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Det var mycket på en gång och mycket som var underligt, om man får säga så. Redan i den första meningen sades det någonting om att om befolkningsmängden i landet ökar så blir det sämre pensioner. Det är väl Mona Jönsson den första som har upptäckt, så hon bör känna sig speciellt stolt över den iakttagelsen. Vi andra har inte kunnat se att det är på det viset. Möjligen är det snarare tvärtom - om det är fler som betalar in till systemet så lär det hålla längre än om det är färre som betalar in. Det är det problemet som finns på många håll i Europa i dag. Men egentligen är jag mer intresserad av Miljöpartiets alternativ. Om jag förstod det rätt så innebär det grundtrygghet. Vi har försökt att få en diskussion om det här i kammaren några gånger utan att egentligen lyckas eftersom Miljöpartiet inte gärna vill diskutera det egna förslaget. Vi kan ändå ta en av de väsentliga aspekterna på det. Om det är så att alla ska få samma pension oavsett vad de har betalat in i pensionsavgift så lär det finnas ett antal av dem som tycker att det blir lite för lite. Det är den ena frågan. Den andra frågan gäller att om man gör så så blir det ett väldigt stort skatteinslag i pensionsavgifterna. Om det inte blir en försäkringspremie för den enskilde utan en procentsats av inkomsten som sedan ska ges lika till alla så blir det väl så? Man kan ju vara för eller emot, men det är bra om man reder ut det hela. En väsentlig del av Miljöpartiets politik i Sverige är alltså att öka skatteinslaget. Har jag analyserat det rätt eller inte?

Anf. 84 Mona Jönsson (Mp)

Herr talman! Vi har sagt att vi vill ha ett generellt system där man om man vill ha så kallad guldkant på tillvaron ska försäkra sig för det.

Anf. 85 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Det är säkert också en väldig skillnad mellan hur olika människor definierar vad som är guldkant på tillvaron. Den grundtrygghet som Miljöpartiet vill ha i pensionerna samtidigt som man talar om att det ska vara så tryggt som möjligt innebär väl för väldigt många människor en kraftig inkomstminskning under pensionsåren om de inte skaffar sig privata försäkringar? Jag fick inget riktigt svar på min fråga. Är det inte så att om man har en pensionsavgift baserad på livsinkomstprincipen så blir den i stor utsträckning visserligen en obligatorisk avgift men ändå med ganska litet skatteinslag? Men om man tar in olika belopp från alla människor och delar ut samma till alla så kommer det att bli ett ganska stort skatteinslag. Min fråga är alltså: Är det inte så att en väsentlig del av Miljöpartiets totala politik leder till att det svenska skattetrycket ökar?

Anf. 86 Mona Jönsson (Mp)

Herr talman! Jag kan inte se att den gör det.

Anf. 86 Mona Jönsson (Mp)

Herr talman! Jag kan inte se att den gör det.

Anf. 87 Lennart Klockare (S)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer vad avser utgiftsområde 11. Den fråga vi debatterar i dag är oerhört viktig för våra pensionärer. Från årsskiftet har det reformerade pensionssystemet trätt i full kraft. De som är födda 1938 och som uppnår 65 års ålder kan beviljas garantipension. Den är beskattad, och ersätter tidigare grundförmåner i form av folkpension, pensionstillskott och det särskilda grundavdraget. Det här innebär att utgiftsområdet har ökat med drygt 15 miljarder kronor. Ett nytt förmånsslag har också tillförts utgiftsområdet i form av ett äldreförsörjningsstöd som är inkomstprövat och garanterar alla personer över 65 år en skälig levnadsnivå. Sverige har därmed ett politiskt stabilt pensionssystem som är tryggt över tiden. Dessutom är det naturligtvis modernt eftersom det är alldeles nytt. Precis som det har talats om här tidigare är det många som kastar sina blickar på det system som vi har i Sverige. Vi kan också se den oro som finns på andra håll i Europa när det gäller att förändra pensionerna. Det är klart att det måste till förändringar när man har haft en pensionsålder på mellan 55 och 58 år och dessutom har ett betydligt lägre barnafödande än vad vi har här i dag. De äldre människorna där vill väl också leva i en trygghet. Jag förstår den oro som finns, men precis som har sagts här så skulle man ha gjort något åt det långt tidigare. Det nya systemet med livsinkomst ger oss större möjligheter att påverka storleken på den framtida pensionen. Men det ställer också krav på att vi har mer kunskap om hur våra pensioner kommer att se ut. Det är därför viktigt att vi kan få en uppfattning om detta. Vi får det genom det orange kuvertet; det är en viss vägledning. Men framför allt kommer vi att få det genom den Internetbaserade pensionsportal där man kan hämta information om de framtida pensionerna. En försöksportal kommer att tas i bruk under februari månad nästa år. Senare under våren får en större allmänhet tillgång till portalen. Men det dröjer ändå till 2005 innan den är fullt utbyggd. De uppgifter som man kan få där nu gäller det allmänna pensionssystemet, premiepensionen och ett flertal av de större tjänstepensionsutbetalarna som finns med redan från start. Fler kommer att anslutas allteftersom. Herr talman! Det reformerade pensionssystemet vilar på en bred grund och en stark överenskommelse mellan de fem partierna. Vi har vid flera tillfällen sagt från denna talarstol att pensionssystemet är bra och nödvändigt och att det ska värnas. Om det ska ske förändringar måste vi stå eniga bakom det. Eftersom det är första året som systemet verkar fullt ut är det angeläget att vi under de närmaste åren följer utvecklingen av reformen. Fungerar den på det sätt som vi hade avsett? Eller behöver vi titta på några justeringar? Då är det viktigt att vi inte går in och gör en del mindre förändringar hit eller dit. Låt nu pensionssystemet verka ett tag, så får vi utvärdera det sedan. Redan nästa år har man en kontrollstation, och då kan det vara lämpligt att lyfta upp alla dessa frågor. Det gäller också PPM-verksamheten. Ska de fonder som vi har att välja på - 600-700 i dagsläget - finnas med? Ska vi ha en fond som man inte kan välja? Det är sådana saker som vi som står bakom överenskommelsen får fundera lite grann kring. Vi har tagit bort inkomstprövningen av folkpensionsdelen i änkepensionen från årsskiftet, vilket har gett många änkor en väsentligt högre pension. Änkor har ringt till mig och tackat för den guldglans som de nu har fått. Jag tackar särskilt Kenneth Lantz för hans hälsning i den här frågan. Vi har också gjort förbättringar i omställningspensionen, där vi har förlängt tiden för utbetalning av omställningspension från sex till tio månader. Regeringen har redan aviserat att det kommer att bli en förlängning till tolv månader från år 2005. Vi har pratat mycket om 90-talet, och vi kan bara konstatera att den sanering som gjordes även drabbade pensionärerna. Men det vidtogs också åtgärder som gjorde att pensionärerna som kollektiv har skyddats. Vi har förbättrat bostadstilläggen, höjt pensionstillskottet och gjort förändringar i skattesystemet som har varit till gagn för pensionärerna. Det är glädjande att kunna se att Riksförsäkringsverket har gjort en utvärdering av det här. Det finns också andra som visar just på den situationen att pensionärerna har klarat saneringen bättre än andra grupper i samhället. Herr talman! Jag ska kommentera några motioner, en med påverkan på anslaget och en övrig. Jag vill börja med den motion som vi också diskuterade i fjol med Birgitta Carlsson och som jag inte trodde skulle komma tillbaka. Den handlar om de förändringar som Centerpartiet vill göra i bostadstillägget till pensionärerna. Man sänker taket från 4 500 kr till 4 000 kr och ändrar kompensationsnivån till 80 %. Det är alltså en sänkning med 11 %. Det är mycket kraftfulla åtgärder som Centerpartiet vill genomföra, och jag måste säga att det överraskar mig väldigt mycket. Det blir 895 kr mindre i månaden för en pensionär. Det drabbar flertalet kvinnor. Det är kvinnor som har varit hemma och vårdat barn i stor utsträckning, bott i glesbygd, jobbat i ett familjejordbruk eller eget företag och inte har haft annan förvärvsinkomst som drabbas. Centern vill också kompensera dem med 125 kr i månaden genom att höja garantipensionen. Men netto blir det en förlust på 770 kr i månaden. Det är oerhört mycket pengar. Jag får väl någon fråga om det, så kan jag utveckla det. Jag skulle avslutningsvis, herr talman, vilja nämna det som Vänsterpartiet tar upp i sin motion om återställande. Jag är lite bekymrad. Jag förstår inte vad Vänsterpartiet egentligen menar med att "återställa pensionen". Pensionen är ju återställd på det sättet, som jag säger, att pensionärerna har klarat saneringen bättre än andra grupper genom alla de åtgärder som vidtagits. Vänsterpartiet vill inte heller att de förbättringar som är gjorda under 90-talet ska räknas in. Man ska dessutom göra någon annan höjning. Då förstår jag inte varför man använder ordet "återställa". Det här är en fråga som jag har mött väldigt mycket. Jag kan avrunda med att säga att uppräkningen för ålderspensionärerna i fjol blev 3,65 %. Skulle vi ha använt det gamla systemet med prisuppräkning hade det blivit 1,85 %. Det innebär att pensionärerna har fått en mycket bättre ekonomisk utveckling med det nya systemet, eftersom det är mer kopplat till utvecklingen på arbetsmarknaden.

Anf. 90 Anita Sidén (M)

Herr talman! Vad vi vill är att pensionärerna ska få mer kvar i plånboken och att de själva ska kunna välja vad de vill göra med sina pengar. Det tror jag att man klarar av även på ålderns höst. Men jag är tacksam över att det kommer att hända någonting på tvåbäddsrumssidan. Det ska finnas en ljus och trygg framtid även för pensionärer, och de måste känna, precis som Lennart Klockare sade, att pensionen räcker även om det skulle ske oväntade förändringar i deras livssituation. Visserligen är frivilliga krafters insatser stora, välbehövliga och uppskattade, och en oavlönad arbetsinsats tär inte på någons budget. Men vad skulle ske om inte de grep in? Vi ska, som jag har sagt, inte sorteras efter plånboken och kunna köpa oss förbi vårdköerna. Vårdgarantin, som vi föreslår, skulle därför vara särskilt viktig för äldre. Vad gör regeringen för att underlätta så att äldres resurser kan tas till vara på arbetsmarknaden? Jag är medveten om det ansvar som arbetsmarknadens parter bör ta, och det är viktigt med en varierad pensionsålder. I dag är det fortfarande aktuellt med Nobelpriset. Svensken Arvid Carlsson var fullt aktiv när han vid 77 års ålder fick priset. Ändå hade han upplevt den isande känslan av att inte räknas för att han var just gammal. Han säger: "Väldigt många människor tvingas till passivitet efter pensioneringen som ju i sig är ett socialt berövande. Man rycks bort från vänner och arbetskamrater. Man blir avtackad men kommer kanske aldrig ens tillbaka och hälsar på. Många klarar det, men inte alla. Känslan att vara nyttig, behövd, är en illusion man måste bära med sig ända till graven." Många pensionärer bryts alltså ned av ensamheten. Undra på att den högsta önskan många har, enligt en undersökning som Socialstyrelsen har gjort, är att få komma ut i friska luften. Och det är väl inte för mycket begärt.

Anf. 91 Lennart Klockare (S)

Herr talman! Jag ska väldigt kort ta de två första punkterna. Jag tycker att alla har rätt till en trygg ålderdom. Vi har därför skapat ett pensionssystem som är tryggt över tiden och som är en överenskommelse mellan generationer. Det är en viktig del, så att inte vi som blir ålderspensionärer så småningom vältrar över någon börda på våra barn och barnbarn. Det vill jag inte. Det är det ena. När det gäller vårdgarantin tror jag att det är fel utskott, så det kan vi ta vid något annat tillfälle. Däremot får jag tacka för din fråga när det gäller äldres möjligheter och rätt att vara kvar på arbetsmarknaden och så vidare. Jag och Sven Brus har suttit i en utredning, Senior 2005. När jag är ute och pratar om detta brukar jag säga: En dröm håller på att bli verklighet. Vi lever längre och är friskare, för det är faktiskt så det är. Medellivslängden ökar väldigt mycket, och då behöver alla resurser. Jag är väldigt intresserad av att man framför allt ska kunna vara kvar i arbetslivet längre upp i åren, i varje fall till 65 års ålder, och om man har möjlighet, intresse och vilja ska man också kunna vara det efter 65 års ålder. Det fina är trots allt att varje krona man tjänar på sikt förbättrar pensionen. Så det tycker jag är bra.

Anf. 93 Lennart Klockare (S)

Herr talman! Jag kommer kanske tillbaka och kommenterar det orangea kuvertet, värdena och så vidare. Det kan jag återkomma till. När det gäller de två månaderna undrar Kenneth Lantz om det beror på snålhet. Nej, det gör det inte. Vi har lagt fast en politik efter saneringen när vi drog ned från tolv till sex månader. Det var naturligtvis väldigt smärtsamt, men vi var tvungna att göra det. Jag tror inte att någon i dag säger att det var fel att sanera ekonomin. Det tror jag att alla var införstådda med att vi skulle göra. Vi lade upp en strategi för att återställa pensionerna och räkna upp dem fullt ut. Det lyckades vi göra ett år tidigare än vad som var planerat, därför att vi bland annat hade hjälp av tillväxten. Målet var att vi senast 2005 skulle ha återställt detta till tolv månader, men vad är det som har hänt? Jo, den ekonomiska utvecklingen har varit sådan att det inte har varit möjligt att göra det tidigare, men jag är glad att vi kan genomföra det i varje fall 2005. Men, som Kenneth säger, 50 miljoner är ändå 50 miljoner. Det är hans siffra; jag har den inte själv. Men jag vet inte var Kenneth Lantz skulle vilja ta bort de pengarna, hur han skulle omprioritera. Det får vi kanske höra.

Anf. 94 Kenneth Lantz (Kd)

Herr talman! Nej, det är jag inte beredd att tala om här och just nu. Däremot kan jag referera till vårt budgetalternativ som jag tycker är alldeles utomordentligt och som det säkerligen gagnar fler än bara kristdemokrater att läsa. Jag vill också lyfta fram den andra frågan och förväntar mig en liten kommentar om det orangea kuvertet. Avslutningsvis gäller det de sämst ställda pensionärerna. Vad är hälsningen från Socialdemokraterna till dem? För dem är 100 kr mycket pengar, och Kristdemokraterna anslår 600 miljoner för att ge dem ett ytterligare stöd. Vad är Klockares kommentar till detta?

Anf. 95 Lennart Klockare (S)

Herr talman! När det gäller pensionärerna med de lägsta inkomsterna är vi väldigt måna om att se till att de har ett värdigt liv, en pension som det ska gå att leva på. Jag vet att det är många som naturligtvis har det bekymmersamt, men vår strategi är att träffa så rätt som möjligt, så att de människor som känner sig mest utsatta är de som får mest nytta av det. Det finns inget bättre instrument i dag än bostadstillägget, därför att det är träffsäkert och gynnar de människor som verkligen har de största behoven. Det är också vår strategi. Allteftersom det ekonomiska utrymmet medger det vill vi i första hand göra förändringar när det gäller detta för att förbättra för de pensionärer som har de lägsta inkomsterna. Det är vårt mål.

Anf. 96 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! När jag fick frågan av Lennart Klockare förra året var jag inte lika väl förberedd som jag är den här gången. Det är rätt som Lennart Klockare säger, att vårt förslag påverkar människor som har en hög hyra, men både höjningen av garantipensionen och vårt skatteförslag innebär att människor med hyror upp till 4 000 tjänar på vårt förslag. Sedan har vi i riksdagen röstat igenom det här med äldreförsörjningsstöd, och där kan man få ersättning för sin hyra med bostadstillägg och särskilt bostadstillägg upp till 5 700 kr i hyra. Riksförsäkringsverket har också givit ut en skrift som visar genomsnittliga kostnader. Jag vill påstå att det är väldigt få av de äldre människorna som bor i dyra lägenheter. Vi tycker att det är viktigt att alla pensionärer med låg pension får tillskott, alltså höjd pension. Det handlar inte bara om dyrt boende. Vi har många pensionärer som bor på landsbygden. De har ganska höga kostnader för uppvärmning av sina hus och annat. Dessutom har de höga kostnader för att kunna transportera sig till och från den service som de behöver. Det är inte rätt, tycker vi, att bara den grupp som har valt att bo i storstäder ska ha nytta av den här höjningen, för det är de som får nytta av det höga bostadstillägget, som Socialdemokraterna föreslår. Det är alltså anledningen till att vi vill höja garantipensionen och dessutom sänka skatterna genom skatterabatten.

Anf. 97 Lennart Klockare (S)

Herr talman! Jag väntade att Birgitta Carlsson skulle ta en replik på mig i den frågan. Jag har sagt det tidigare. Jag är förvånad när Birgitta Carlsson talar om dem med höga hyror. Är det de som ska betala? Jag tycker att det är en rättighet för äldre människor, även kvinnor, att kunna flytta till en ny bostad på sin ålders höst, där de får det bekvämare, service och allting. Mig veterligen är taket på 4 500 för en rimlig bostad inte särskilt mycket i en tätort. Även på landsbygden bygger man nytt för den här gruppen. Där är också hyrorna höga. Hur jag än vänder och vrider på det är det alltid de som har haft de lägsta inkomsterna som förlorar på det här. Birgitta Carlsson talar om deras skattemotion. Den har behandlats i riksdagen och i finansutskottet. Jag läste vad finansutskottet har sagt om Centerns ekonomiska motion. Jag ska uttrycka mig väldigt försiktigt. Det var en skarp skrivning. De var väldigt kritiska från finansutskottet mot de beräkningar som hade gjorts, och de argumenterade för att - som jag uppfattade det - det inte var riktiga beräkningar. Det föll också i behandling, både i utskottet och i riksdagen. Jag tror inte att det är en framkomlig väg. Jag tycker att vi ska satsa på de kvinnor som har haft låga inkomster.

Anf. 98 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Vårt förslag går i olika steg. Nu vill vi höja garantipensionen med 1 500. Lennart Klockare vet också väl om att vi i vårt förslag har ytterligare höjningar längre fram som innebär att alla fattigpensionärer - vi benämner dem ofta så - får en höjning av sin pension. Angående det särskilda bostadstillägg som finns, med en ersättning för hyror upp till 5 700, vill jag påstå att det är ett väldigt litet antal, om ens några, av fattigpensionärerna som hyr lägenheter med den hyresnivån. Jag ställde en annan fråga till Lennart Klockare i mitt anförande. Den fick jag inget svar på. Det gällde maxtaxereformen som bevisligen har gjort att det har blivit märkliga omfördelningseffekter just från de sämst ställda pensionärerna som får betala för de bättre lottades avgiftsreduktion. Samtidigt har en del kvalitet försämrats. Tycker Lennart Klockare att den omfördelningen har varit rättvis? Det fick jag inget svar på. Det kanske jag får i den här replikomgången i stället.

Anf. 100 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Det som vi nämner i vår motion bland annat - det är en stor, omfattande och välskriven motion - är att i början av 90-talet räknades pensionerna inte upp utan värdeförsämrades. Vi föreslår att regeringen återkommer med förslag om hur de här försämringarna bäst kan återställas. Jag sade det för att förklara. Lennart Klockare ställde tidigare frågan vad vi menar. Det är det vi menar. Det är därför det står i motionen. Man ska ha i åtanke att det här var en period när exportindustrin i Sverige gick bättre än någonsin i Sveriges historia och skatter sänktes för motsvarande 100 miljarder kronor. Det var inte en period då alla var med och drog det tunga lasset, som en tidigare replikställare nämnde. Jag har två frågor till Lennart Klockare. Jag ställer dem som en företrädare för ett av arbetarrörelsens partier till en företrädare för det andra i modern tid och även tidigare, och ska jag erkänna, det större av partierna. Den första handlar om den demokratiska förankringen runt pensionsprocessen. Jag är medveten om att inga olagligheter eller oegentligheter har förekommit när det gäller framtagandet av det nya pensionssystemet. Men inom arbetarrörelsen har vi en tradition att demokrati betyder att man får rörelsen med sig på de saker som man genomför. Därför vill jag fråga: Är Lennart Klockare nöjd med den process som försiggick inom det egna partiet och befolkningen i stort när det gällde att förankra förändringarna inom pensionssystemet? Den andra frågan ställer jag också som en företrädare för arbetarrörelsen till en annan. Känns det bra att pressa människor till aktiespekulation med pensionspengar? Det gör det nya systemet. Man kan välja att inte välja, men huvudpoängen är ändå att du ska se till att var och en i detta land pressas till att spekulera på börsen med sina pensionspengar. Är det ett uttryck för en människosyn som är socialdemokratisk?

Anf. 101 Lennart Klockare (S)

Herr talman! Jag ska svara på den första frågan om den demokratiska förankringen. Jag kan ärligt och uppriktigt säga att när förslaget kom första gången var jag skeptisk. Det berodde på PPM-delen och att man skulle placera pengarna på det sätt som man skulle få göra. Utefter resans gång blev det så att också staten skulle kunna förvalta mina besparingar genom Sjunde AP-fonden. Då ändrade jag min inriktning av ett mycket enkelt skäl. Jag visste ju, med min erfarenhet, min kunskap och det jag jobbat med, att människor skulle drabbas av pensionssystemet om vi inte gjorde någonting. Jag ville uppnå ett pensionssystem som var långsiktigt, en överenskommelse mellan generationer. Det har det nya pensionssystemet gett oss. Därför säger jag att man runtom i världen med avund ser på det system vi har. Senast hörde jag att till och med Världsbanken säger att om man förändrar sina pensionssystem - det måste man göra överallt - så är Sverige ett föredöme. Det är inte vem som helst som säger det. Jag har varit ute och talat i pensionsfrågor. Jag har mött dina 10 %, Kalle Larsson. Men när jag förklarar brukar de säga: Varför har ni aldrig sagt något om det tidigare? Man får förklara för människorna hur det förhåller sig med den skatteuppgörelse som var, med förändringar i bostadstillägg, pensionstillskott och skattejusteringar som har gjorts så är man kompenserad. Det bästa beviset för det är det PM som PRO och SPF har skrivit. Där har de gett uttryck för det här.

Anf. 102 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Jag noterar att företrädare för arbetarrörelsen har olika referensramar. Beröm från Världsbanken kan ses som det viktigaste av betyg för en socialdemokrat, men hur människor uppfattar pensionssystemet tror jag är viktigare. Det var därför jag också ställde frågan om den demokratiska förankringen. Jag fick till svar att Lennart Klockare från början var skeptisk - det är i och för sig ett intressant svar - och att han sedan blev övertygad. Men min fråga var snarare: Hur uppfattar Lennart Klockare den demokratiska förankringen i den egna rörelsen? Det har ju kommit medieuppgifter om detta, som alla väl känner till, och utan att avslöja någonting från de inre korridorerna kanske man ändå kan få en värdering av om Lennart Klockare känner att pensionsreformen var väl förankrad i de socialdemokratiska leden och i så fall också i samhället i stort. Den frågan upplever jag att jag ännu inte har fått svar på. Att det var väl känt bland många att man behövde göra någonting tror jag är riktigt. Inget parti har motsatt sig eller skulle, vad jag vet, alltid motsätta sig alla typer av förändringar. Men var den reform som genomfördes förankrad inom arbetarrörelsens ännu så länge största parti? Den andra frågan är inte heller helt avklarad. Det jag frågade var: Känns det bra, Lennart Klockare, att pressa människor till aktiespekulation? En grundtanke i en av arbetarrörelsen formulerad välfärdsmodell är att vi med skatter ska finansiera det som människor har behov av. Vi ska till exempel med skatter finansiera det pensionsuttag som behövs i dag. Att överlämna detta till aktiespekulation är förstås rimligt om man har ett intresse av att människor i allmänhet tänker på marknaden, aktier, börsen som någonting som kan skapa värde. Men för en företrädare för ett parti med en materialistisk historiesyn är det väl känt att det inte skapas något värde på börsen. Det är fiktiva värden som kan blåsa bort lika lätt som de kan blåsas upp. Därför återkommer jag till frågan: Tycker Lennart Klockare att det är en bra modell att man ska pressa - för det gör man trots allt - människor att aktiespekulera med sina pensionspengar?

Anf. 103 Lennart Klockare (S)

Herr talman! Jag börjar med den första frågan, om förankringen. Jag vet inte om jag kommenterade den i mitt första repliksvar. Men från mitt parti var vi i vart fall ute över hela landet och pratade med arbetarkommuner. Vi var på möten bland annat och berättade om den här förändringen. Målsättningen var ju trots allt att vi skulle ha ett system som var lätt och överskådligt. Jag kan väl inte säga att man har lyckats till hundra procent i den delen. Det vill jag säga. Men det kanske trots allt blir så att dina barn, Kalle, också ska veta att vi på sikt har ett pensionssystem - även om du motarbetar det nu - som ger en trygghet över tiden. Det tycker jag är oerhört viktigt. Det är klart att jag har mött människor. Jag har mött människor som har velat ha förklaringar. Men man måste komma i samspråk med dem. Man kan inte göra som med återställaren. Jag tycker att det är att vilseleda människor. Det är så lätt att man tar till sig det som man då tror är en korrekt beskrivning men som trots allt, Kalle Larsson, inte är den riktiga beskrivningen. Jag tycker att det känns bra att pensionärerna bättre än andra grupper har klarat de prövningar som de drabbades av när vi sanerade ekonomin. Det tycker jag känns väldigt bra. Det är fem partier som står bakom pensionssystemet. Jag skulle gärna se att det var ännu fler och att vi jobbade i samma riktning och skapade trygghet för människorna för framtiden. Det är, som jag säger, drömmen. Vi lever längre och är friskare, och då behöver vi ett pensionssystem som är stabilt över tiden.

Anf. 104 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Vi övergår nu till att debattera familjepolitiken. Jag kommer att uppehålla mig vid politikens utgångspunkter och inriktning, medan det är Anita Sidén som kommer att ta upp de moderata specifika motionsyrkandena. Det är mycket som krävs när man är förälder, att få tiden att räcka till, att kunna pussla ihop tillvaron utifrån de förutsättningar man har. Läkaren Åsa, som jag nämnde i debatten om sjukförsäkringen, skriver om sjukskrivningar som tar upp en stor del av hennes tid på vårdcentralen. Hon skriver med rubriken: När blev en trött trebarnsmor en diagnos att sjukskriva sig för? Det är någonting som bör lända till eftertanke. Vad är det som gör att vi lever i ett land med det högsta antalet sjukskrivningar i Europa? Jag tror att politiken har bidragit till att alltför många föräldrar mår dåligt. Vi ger helt enkelt inte särskilt goda förutsättningar för att trebarnsmamman och trebarnsfamiljen ska kunna skapa sin egen vardag när vi lägger en rad begränsningar till en redan ansträngd fas i livet. Med det stora ansvaret för familjen krävs att man har så stort eget utrymme som möjligt, att man har makt över sin egen vardag. Så är det inte nu. Om vi börjar med ekonomin ser vi att trebarnsfamiljen har samma ekonomi som paret utan barn, när vi inte tar hänsyn till försörjningsbördan. För att passa in i familjestödet ska barnomsorgen vara av en modell utan hänsyn till alternativ och möjligheter som passar olika familjer. En trebarnsfamilj eller fembarnsfamilj kanske inte alls passar in i mönstret. Små barn tar mycket tid och kraft. Kanske är det inte dagis som är det rätta från första stund utan kanske en dagmamma eller till och med att någon av föräldrarna är hemma. Barnfamiljer är mycket olika. Somliga bor långt ute på landet där det kanske är mil till närmaste dagis och affär. Andra bor kanske mitt i en stad där allting är dyrt men finns inom gångavstånd. Det kanske är en ensam trebarnsmor. Det kan vara familjen som har både morfar och mormor och farmor i grannskapet. Men det är det faktiskt inte alla som har. Men behöver man få mer gjort är man hänvisad till att ta ledigt från arbetet i stället för att ha möjlighet att kunna anlita hjälp med hushållstjänster. Att vara förälder är ett stort åtagande och förenat med våra största och käraste ambitioner här i livet. En av de viktigaste utgångspunkterna för en politik för familjen är att ge tilltro till föräldrarnas vilja och förmåga. En politik för familjen måste utgå från egen makt att bygga tillvaron. Det är på den grunden som vi i längden kan bygga ett civilt växande samhälle. Som det är nu betalar vi först in så mycket av våra inkomster att vi mister vår ekonomiska frihet. Sedan kan man få tillbaka pengarna om man lever på rätt sätt. Utrymmet att styra sin tillvaro har krympt rejält. Man anpassar sig helt enkelt. Har man små marginaler måste man, och även om man har marginaler är det det enda sättet att få tillbaka pengarna man har betalat in. Det mest extrema är när föräldrapengen till och med styr oss när vi skaffar barn. Vi föreslår sänkta bidrag men mer kvar av sin egen lön. En reformerad beskattning måste ta sikte på låg- och medelinkomsttagare och ta hänsyn till försörjningsbördan. Därför föreslår vi 50 000 kr i grundavdrag och sedan 15 000 kr per barn. Utgångspunkten för en sådan reform är att den ska ge ökad social trygghet och att fattigdomsfällor ska kunna motverkas. Svenska låginkomsttagare är hårdast beskattade i Europa. Det är hart när omöjligt för lågavlönade att påverka sin ekonomiska situation genom ansträngningar och arbete för att komma i kapp ekonomiskt. Risken är stor att vi snart står inför en situation med ännu färre som arbetar så att skatterna behöver höjas ännu mer. Då är det risk att de som har sämst möjlighet att flytta, det vill säga låginkomsttagare, beskattas ännu hårdare. Samma sak gäller de viktigaste utgifterna för barnfamiljerna, grundläggande konsumtion som matvaror och fastigheter, det vill säga bostäder, som kan komma att beskattas ännu hårdare. Utrymmet har minskat för föräldrar att välja den barnomsorg som passar dem och deras barn bäst. Dagmammor finns knappt längre. Parklekar läggs ned. Föräldrakooperativen klarar sig inte med maxtaxans regler. Valfriheten mellan kommunala dagis har minskat när skenande kostnader tvingar fram nedläggningar. Stressad personal väljer andra arbeten. Resultatet har på många håll blivit sammanslagningar och större barngrupper. Det har blivit barnen som har fått betala med sämre kvalitet. Föräldrar blir tyvärr styrda av maxtaxan. Det har också inneburit att barnen är ännu längre på dagis, vilket i sin tur belastar verksamheten ännu mer. Runtom i landet pågår ett föräldrauppror för att skydda och behålla valfriheten. Med en god familjepolitik måste människor kunna påverka mycket själva när det gäller hur deras barn ska tas om hand. Man ska kunna välja barnomsorg oavsett om man är fattig eller rik. Det är en ansträngd tillvaro med små barn, och man måste kunna välja den lösning man själv tror på som förälder. En hjälpande hand kan innebära all skillnad i världen för småbarnsföräldrar. Har man tur kanske man har morfar eller farmor till hands. Men man måste också kunna skaffa hjälp. Vi föreslår avdrag för hushållstjänster. Det kan innebära en hjälp som gör att pappor och mammor kan styra sin vardag lite bättre och kapa de toppar som gör att tillvaron absolut inte går ihop. En god familjepolitik ska ge bästa möjliga stöd och uppmuntran till föräldrar så att man kan orka med även om man är trebarnsmor eller -far.

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 105 Solveig Hellquist (Fp)

Herr talman! En liberal familjepolitik ger personlig frihet och utgår från barnens behov. Den främjar jämställdhet och ger föräldrar möjlighet att förena förvärvsarbete och familj. Familjer i dag ser olika ut jämfört med förr i tiden. Men oavsett hur den ser ut är familjen mycket viktig. Föräldrar är fortfarande de mest betydelsefulla personerna i barnens liv. Många i dag upplever att kraven i tillvaron växer och att tiden för familjen krymper. Därmed är de många dåliga samvetena en realitet. För mycket arbete och ansvar i kombination med för lite att säga till om på jobbet har lett till stress och press i vardagen. Det påverkar också barnen i allra högsta grad. Vi lever i en ny tid, och nya tider kräver nya lösningar och också en ny familjepolitik. Den kan rätt utformad hjälpa stressade och pressade barnfamiljer till en lite drägligare vardag. Blir inte Sverige mer barn- och föräldravänligt befarar jag att vi får stora problem i framtiden. Jag kommer att koncentrera mig på Folkpartiets förslag som ger barnfamiljerna större självbestämmanderätt och högre livskvalitet. I dag är ohälsan, inte minst hos kvinnor, ett stort problem. Många kvinnor dubbelarbetar och kommer i kläm mellan olika krav och förväntningar. Lösningen handlar om att få ihop livspusslet, att kunna påverka sin tillvaro så att den passar en själv och barnen. Vi i Folkpartiet anser till exempel att det behövs mer pengar, mer tid och fler engagerade pappor. Vi tror att ett barnkonto skulle kunna göra tillvaron drägligare för många familjer. Föräldrarna skulle utifrån sina och barnens behov kunna växla mellan att vara hemma, arbeta deltid eller heltid - fritt val. Vi vill att människan ska bestämma mer över sin arbetstid. Den enskilde ska ha möjligheter att ta ut ledigheter i timmar. Den femte semesterveckan eller andra lediga dagar kan läggas i en timbank. Blotta vetskapen och känslan av att man kan ta ut några timmars ledighet när man behöver skulle minska stressen och göra livet behagligare. Kvinnor sköter, som bekant, största delen av hemarbetet. Det finns ett behov av att männen tar ett ökat ansvar. Därför skulle vi, när ekonomin tillåter, också vilja höja taket i föräldraförsäkringen. Vi vill också införa en så kallad jämställdhetsbonus. Det innebär att varje månad som tas ut i föräldraledighet, och som motsvaras av en månad som den andra föräldern tar ut, ger 90-procentig ersättning i stället för 80. Det är en morot, inte piska, för ökad jämställdhet. En del små barn som är sjuka får ibland lyssna till föräldrarnas morgongnabb, som handlar om att ingen av dem vill stanna hemma på grund av arbetet. Jag har på senare år - senast i förra veckan - fått signaler om att alltfler barn lämnas till dagis när de är sjuka. Är det hänsyn till barns bästa, som vi så ofta pratar om? Folkpartiet anser därför att det ska vara möjligt att överlåta dagar åt en annan person inom ramen för föräldraförsäkringen och tillfällig föräldrapenning. Ibland kanske man känner att man behöver vara tillsammans med familjen lite extra. Därför menar vi i Folkpartiet att båda också ska kunna ta ut en del av föräldraförsäkringen samtidigt. Det är en god investering. Vi måste ge familjer ökade möjligheter att vårda sina relationer. Det är något som vi ibland tappar bort i dagens samhälle. Folkpartiet har länge kämpat för att det ska vara möjligt att köpa hushållstjänster till ett överkomligt pris. Det skulle minska stressen, inte minst för kvinnor och småbarnsfamiljer. Det skulle också göra svarta jobb vita och ge hemhjälpen både anställningstrygghet och pensionspoäng. Jag ser inga sådana åtgärder vidtas. Jag vill också lyfta fram att vissa bidragskonstruktioner innebär att stödet till barnfamiljerna helt eller till stora delar dras in vid yrkesarbete. Det leder till långtgående marginaleffekter i vissa fall. Det är oacceptabelt. Därför är det också viktigt att det ska löna sig att arbeta för föräldrar. Flexibla regler skulle ge den enskilda familjen möjligheter till ökad livskvalitet. Vilka skäl, vilka hinder, finns för att inte vilja underlätta för familjer att få makt och inflytande över sina egna liv? Jag ställer mig naturligtvis bakom Folkpartiets reservationer, men yrkar bifall till reservationerna 53 och 65. Det är enormt roligt att statsrådet finns här när vi diskuterar familjepolitik. Den förmånen hade inte de som diskuterade de andra utgiftsområdena.

Anf. 106 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Jag noterar också med tillfredsställelse att ansvarigt statsråd är här när vi debatterar den här frågan. Jag är däremot inte beredd att tacka för det eftersom jag tycker att det är en skyldighet som statsrådet har. Jag är glad att Berit Andnor uppfattar det så. Så var inte fallet på förmiddagen, vilket jag finner anledning att kritisera. Herr talman! Varje del i utgiftsområde 12 handlar om angelägna frågor i familjernas vardag. Kring detaljerna kan vi tycka lite olika, men den avgörande skiljelinjen här i kammaren finns i grundsynen på familjepolitiken. Vi kristdemokrater menar att föräldrarollen måste uppvärderas också genom politiska beslut. Det finns ingen som bättre än föräldrarna kan avgöra vad som är bäst för det egna barnet i dess olika utvecklingsfaser. Den grundsynen måste märkas i de beslut vi fattar här i kammaren. Det är nämligen vi här som i hög grad reglerar hur föräldrarollen kan utövas. Tidigare i dag har vi debatterat de höga ohälsotalen, och jag menar att de hör samman med föräldrarnas villkor. Vi kristdemokrater använder ofta ordet livspusslet när vi talar om ohälsans orsaker. Om det är några i vårt samhälle som har problem med att få sitt livspussel att gå ihop är det väl barnfamiljerna. Tid är den stora bristvaran. Hälften av familjerna säger själva i en undersökning att de upplever sitt liv som mycket eller ganska stressigt. Det är en markant skillnad mot vad familjer utan barn säger. Stressen konstateras vara särskilt hög bland småbarnsmammorna. I skolan och förskolan konstaterar 90 % av personalen att stressrelaterade sjukdomar är vanliga hos barn. Detta perspektiv på föräldrarollen och familjernas vardag saknas i hög grad i det här betänkandet. Den socialdemokratiska regeringen har lagt ned mycket politisk kraft på de stora systemlösningarna. Men barnen kommer ofta i kläm i den vuxnes värld. Det mest centrala för oss kristdemokrater är att vända på perspektivet och sätta barnen först. Vi måste våga lyssna på barn med respekt och utgå från dem när vi bygger samhällssystemen. Om vi vuxna antar den utmaningen kommer vi att få lämna en del invanda vuxenföreställningar. Herr talman! I en debatt med statsrådet Lena Hallengren tidigare i år sade hon: Vi, det vill säga regeringen, delar uppfattningen att föräldrar, både mammor och pappor, bör ges möjlighet att få mer tid för barnen. Frågan är bara med vilka regeringen delar denna uppfattning. Det är knappast med föräldrarna själva, och inte med majoriteten av befolkningen heller. Regeringen går inte ens i takt med sina egna väljare. I en SKOP-undersökning i september 2002 svarade 66 % av, märk väl, socialdemokratiska väljare att den ensidiga statliga subventionen av förskolan är orättvis. Totalt bland de tillfrågade ansåg tre av fyra att man borde ge ekonomiskt stöd även till andra former än den offentligt finansierade omsorgen. Det är tänkvärt att det största stödet för dessa uppfattningar återfanns i gruppen 18-34 år, det vill säga de personer som lever närmast den verklighet där man har svårt att få livspusslet att gå ihop. Vi minns säkert alla den småbarnsmamma som ställde frågan till statsministern i valrörelsen 2002 vad hon skulle göra när hon inte ville lämna bort sin ettåring tio timmar om dagen men inte hade råd med någonting annat. Statsministerns svar blev att kvaliteten i förskolan skulle förbättras. Det var ju inte det hon frågade om. Men så talar översåten till undersåten: Glöm din önskan om att slippa lämna din ettåring nästan halva dygnet! Glöm din längtan efter att få ditt livspussel att gå ihop och se ut som du vill! Vi vet bäst, och vi har redan valt åt dig - visserligen utan att fråga dig, men så är systemet. Och du får ju faktiskt en bättre förskola - kanske, ska man möjligen tillägga. Herr talman! En väl utbyggd barnomsorg ska finnas. Låt mig få säga det med all tydlighet: Kristdemokraterna vill inte montera ned barnomsorgen i kommunerna. Men en väl utbyggd barnomsorg är inte tillräckligt för barn som längtar efter mer tid tillsammans med sina föräldrar, och det är inte svaret på föräldrars önskan om mer tid för barnen. En jämnare fördelning mellan förvärvsarbete och omsorg om barnen skulle förmodligen medföra positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet. För Socialdemokraterna är arbetsmarknadspolitiken utgångspunkten. Att så många som möjligt av den vuxna befolkningen ska vara i arbete är en bra målsättning, men det får inte ske på barnens bekostnad. För att uppnå målet måste en rad hinder röjas undan. Ett hinder tycks barnen vara. Faktum är att barn länge kallades just förvärvshinder i våra deklarationsblanketter. Synen har varit att jämställdhet bara kan uppnås den dag män och kvinnor arbetar exakt lika mycket vid varje tid i livet. Föräldraförsäkringen har byggts ut och behöver förbättras ytterligare. Men regeringens grundinställning består, nämligen att det är här i riksdagen som vi bäst förstår barnens behov. Många undersökningar visar att föräldrar vill ha mer tid med sina barn, speciellt under de första åren. Kristdemokraterna vill, till skillnad från regeringen, ge föräldrar och kommuner resurser och laglig möjlighet att kunna skapa ekonomiska och praktiska förutsättningar för val mellan olika och flexibla omsorgsformer på lika ekonomiska villkor. Vid sidan av maxtaxan, som förstärker ekonomin för dem som väljer dagens offentligt finansierade barnomsorg, vill vi införa det vi kallar för barnomsorgskonto. Konkret innebär barnomsorgskontot ett skattefritt belopp på 80 000 kr för barn mellan ett och tre år. Pengarna går direkt till föräldrarna, och högst 40 000 kr per barn och år får tas ut. Barnomsorgskontot omfattar alla barn och ger föräldrar möjlighet att välja barnomsorg, minska sin arbetstid eller vara hemma under en längre del av barnens uppväxt. Herr talman! Alla föräldrar ska ges alternativ som passar just dem och deras barn. Som komplement till föräldrarnas omsorg vill vi erbjuda en mångfald av olika sorters barnomsorg - familjedaghem, förskolor, öppna förskolor och fritidshem med olika inriktning och med olika huvudmän. Det är föräldrarna som ska välja. Det är här vi skiljer oss från regeringens ensidiga stöd till en bestämd omsorgsform. Vår politik ställer krav på att kommunerna ska erbjuda likvärdiga villkor för alla godkända barnomsorgs- och förskoleformer. Herr talman! Nu finns det ett slags folkrörelse ute i kommunerna för en rättvis familjepolitik. Den kommer till uttryck i folkomröstningar där en majoritet vill ge föräldrarna rätten att själva välja barnomsorgsform på rättvisa ekonomiska villkor. Dessa tydliga viljeyttringar måste tas på allvar av regeringen och inte bara viftas bort med förklaringen att det ligger utanför den kommunala kompetensen. Vidare finns det skäl att undra vilken betydelse regeringen tillmäter det beslut som riksdagen fattade den 7 maj i år där en majoritet ville förstärka föräldrarnas valfrihet. Tar regeringen någon hänsyn till sådana beslut i riksdagen? Herr talman! Jag står självfallet bakom våra reservationer i det här betänkandet. Tidigare har Kenneth Lantz yrkat bifall till reservationerna 22 och 49, och jag yrkar nu dessutom bifall till reservation 54.

Anf. 107 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Politisk retorik har den nackdelen att den lätt blir urvattnad. Man antyder att man är för det som är bra och mot det som är dåligt, och ett annat förhållningssätt är ju svårt att tänka sig. När det gäller en debatt som denna får vi många gånger höra att man vill sätta barnen i centrum. Men då måste man ju också tala om vad det i så fall innebär. Det område vi nu diskuterar går under beteckningen ekonomisk familjepolitik. Vår uppfattning är att det är såväl problematiskt som missvisande att använda den beteckningen. Vad är egentligen en familj? Det vi vet är att vi har normer att utgå från och strukturer att förhålla oss till. Mamma, pappa, barn är ibland en alldeles utmärkt familjekombination men långt ifrån alltid. Det är definitivt inte heller den enda som finns tillgänglig. Bakom fasaden av det som kallas kärnfamilj finns både lycka och djup olycka. Där finns människor som försöker leva jämställt, och där finns i många fall patriarkal maktutövning. Det är därför vi har velat göra någonting också i praktiken. Vi har i alla fall kommit så långt att vi vill döpa om det här politikområdet, från ekonomisk familjepolitik till ekonomisk barnpolitik. Det vore ett första steg i att göra någonting av den politiska retoriken om att sätta barnen i centrum - att utgå från de behov barnen har, i stället för det av några uppenbarligen omhuldade tankesättet att man ska utgå från familjen, vilken den nu är. Herr talman! Vi är tre partier som står bakom de delar i även det här avsnittet som rör pengar - och det är tur det, om man ser till de försämringar som de borgerliga partierna vill genomföra. Samtidigt finns det också ett antal reservationer. Jag har tidigare sagt att jag till fullo står bakom dem, och det vidhåller jag fortfarande. Jag yrkar bifall - och den här gången är det korrekt - till reservation 61 under punkt 58. Det är dags, menar vi, att gå från ord till handling och individualisera föräldraförsäkringen. Herr talman! Frågan när man har barn är inte bara "vad är en familj?" utan också "vem ska vara hemma med barnen?". Det kan tyckas vara en väldigt enkel fråga, en banal fråga, en vardaglig fråga som det inte värt att fundera något särskilt över. Men det är precis tvärtom. Den rymmer oändliga, eller i alla fall mycket stora, maktdimensioner. Det vi i dag ser är att fördelningen av föräldrapenningen är en förhandlingsfråga mellan föräldrarna. De gör upp, helt enkelt, om hur den ska fördelas. Men som samhället i dag är strukturerat tar kvinnor det yttersta ansvaret både för hem och för barn. Det innebär att män ses som mindre lämpade att ta hand om barn, och det motverkar barnens rätt till nära relationer till sina fäder. I och med att underordningen i samhället finns leder också den här arbetsfördelningen till en orättvis fördelning mellan betalt och obetalt arbete i samhället och till lönediskriminering. Kvinnor har mindre makt än män. Den över- och underordning som jag nu beskriver kommer inte att förändra sig av sig självt. Vi måste vara beredda att använda politiska medel för att uppmuntra den utveckling vi skulle vilja se. Att säga, som några talare här, att föräldrarna alltid, i alla lägen, bäst kan bedöma vad som är rätt och fel stämmer helt enkelt inte. Jag tror inte att det stämmer med något partis egentliga övertygelse. Det är angeläget att staka ut politiska mål för samhällsutvecklingen som handlar om till exempel rättvisa villkor och som handlar om saker som jämställdhet mellan män och kvinnor. Herr talman! Det är därför det finns många goda argument för att knyta föräldrapenningen till individen. Vi ska komma ihåg att ingen annan socialförsäkring kan överlåtas till någon annan så där i allmänhet på det sätt som föräldrapenningen kan. Den som är sjuk kan inte överlåta rätten att få sjukpenning på någon annan. På samma sätt bör inte den som är förälder kunna överlåta rätten till föräldrapenning på någon annan. I dag vet vi att männen tar ut lite drygt 15 % av föräldrapenningen. En ganska stor del av detta tas ut i juli och september. Det verkar som om de flesta män betraktar sin föräldraledighet som en extra semester som tas ut i samband med kvinnans semester, ett tillfälle att ligga på stranden en stund till - eller möjligen att ge sig ut på jakt, om det nu är jakt vid den tiden på året. Det är jag obekant med. Herr talman! Det som detta med det ojämna uttaget över året trots allt visar är att huvudansvaret för barnen i många fall ligger på kvinnor även när mannen är föräldraledig. Det här handlar ytterst om att den som gör anspråk på att vara vårdnadshavare också har ett ansvar för vården. Det är inte acceptabelt att männen ska kunna välja bort att ta detta ansvar på det sätt som de - många av oss - gör i dag. Att kvinnor tar en mycket större del av ansvaret får nämligen stora konsekvenser. Kvinnor har svårare att hävda sig på arbetsmarknaden. De arbetar oftare deltid. De får lägre lön och sämre pensioner. De har svårare att konkurrera om jobb och karriärmöjligheter. Med detta som bakgrund hjälper det inte om vi formulerar en aldrig så ambitiös och skarp jämställdhetslagstiftning. Den förmår inte komma åt det faktum att kvinnor får stå tillbaka för att de har ansvar för barnen. Vi menar att det nuvarande uttaget av föräldraförsäkring i stället cementerar könsmaktsordningen. Genom att kvinnan från början tar på sig ansvaret för barnet får hon behålla ansvaret även efter föräldraledigheten. Det är helt enkelt ett föräldraansvar som är obligatoriskt för kvinnan men frivilligt för mannen. Herr talman! Det vi talar om är att individens valfrihet, som ofta omhuldas av många, i stora stycken är en chimär eftersom fördelningen styrs av den maktordning som vi har att förhålla oss till. Det leder till att kvinnor tar ut den största delen av föräldraförsäkringen. Vi menar att föräldraförsäkringen nu måste reformeras så att den stärker ett jämställt vårdnadsansvar. Vi föreslår därför en utredning som kan se över hur detta bäst görs med hänsyn tagen just till vilka konsekvenser det får för låg- respektive höginkomsttagare. Vi måste bryta den orättvisa maktordningen. De som här nu har argumenterat från talarstolen för att vi i stället ska låta män köpa sig en omväg förbi att dela på ansvaret för hem och barn genom att de ska kunna göra avdrag för hushållsnära tjänster är uppenbarligen inte beredda att utmana maktordningen. I stället gör de tvärtom. Det finns en orättvis fördelning av hemarbetet - vad ska vi göra åt det? Män tar inte sitt ansvar för barnen och hemmet - vad ska vi göra åt det? Jo, vi ger dem möjligheten att köpa hushållsnära tjänster. Men då gör de ju ingenting för att förändra den ojämlika maktordning som gäller. Det vi i stället måste göra är att utmana de män som i dag vägrar att ta sitt ansvar. Det sätt som vi har funnit, i alla fall ett lämpligt sätt att göra detta, är att individualisera föräldraförsäkringen så att man redan under de första åren av ett barns liv lär sig att vårdnadsansvar är lika för män och kvinnor. Det är därför vi nu också konkret föreslår motionsvägen, och ger denna kammare chansen att ta ställning till, möjligheten att individualisera föräldrapenningen.

Anf. 110 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Det känns skönt att vi är överens på den punkten, att barn har rätt till båda sina föräldrar oavsett om det är flyktingbarn eller svenska barn. Nu ska jag bara ställa en kort, övergripande fråga som gäller familjepolitiken. Anser Kalle Larsson att det är rätt att det är här i Sveriges riksdag, i den här kammaren, som vi i realiteten avgör familjernas villkor, att det är här vi bestämmer hur familjerna ska förfoga över barnomsorgen, hur man ska tillgodose sitt eget barns allra bästa? Är det rätt att det är här vi ska fatta de besluten?

Anf. 111 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Det finns många beslut som ska fattas av den enskilde. Det finns många beslut som ska fattas mellan två personer, mellan tre personer, mellan en grupp människor i sammanhang som vi i den här kammaren inte har så mycket med att göra. Men vi ska också vara medvetna om, och det är en grundläggande feministisk insikt som åtminstone mitt parti till fullo tagit till sig, att det privata är politiskt. Vad som händer när man förhandlar om vem som ska vara hemma med barnen är inte något som bara påverkar den egna familjens situation, det egna barnet och den egna maktrelationen, utan det påverkar också hur samhället sedan struktureras. Ett samhälle där bara 15 % av föräldrapenningsdagarna tas ut av papporna, av männen, är också ett samhälle där männen är ute i den offentliga världen, kan göra karriär, kan tjäna de stora pengarna och uppnå maktpositionerna. Det är helt enkelt ett samhälle där män överordnas kvinnor. En av de grundläggande faktorerna bakom att detta kan fortgå är vad som händer inom hemmets fyra väggar. Därför är det viktigt att i den här kammaren vara medveten om att man inte i familjerelationer kan gå in i vilka detaljer som helst, men samtidigt ha klart för sig att det som sker i familjerna också får politiska implikationer. Det enda vi egentligen säger är att vi vill individualisera föräldraförsäkringen på så sätt att både mannen och kvinnan har rätt till en viss del av föräldraledigheten. Det borde vara en självklarhet för de flesta - såväl för högersidan, som brukar omhulda individens rätt till sin del, som för dem som faktiskt vill bryta könsmaktsordningen och skapa ett mer jämställt samhälle.

Anf. 113 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Nu föreligger inget färdigt lagförslag från Vänsterpartiets sida. Man hade kunnat tänka sig att vi utarbetat ett sådant, men vi har inte haft de praktiska möjligheterna att denna gång göra det. I stället föreslår vi en utredning. Det kan låta tråkigt, men i det här fallet är det nog viktigt att den görs. Det kan nämligen finnas fall - Solveig Hellquist kan säkert ge mig konkreta exempel på det - där det, som det uttrycktes, inte skulle fungera. Låt mig svara på frågan om att ganska många är nöjda. Jag tror att det är bekant för kammarens ledamöter att som man frågar får man också svar. Om frågan till dem som nu tillfrågades hade varit: "Vi bedömer att en viktig fråga för att få ordning på jämställdheten i samhället är att man får ett jämnare uttag av föräldraledigheten - är du beredd att medverka till det?" hade säkerligen en större andel svarat: "Ja, det är jag nog". Det finns naturligtvis många som är nöjda med sin situation, och det är fullt begripligt. Det är till och med bra att man känner sig nöjd med hur man har det. Det är ingen tvekan om det. Därför kan det vara politiskt bra att det inte föreligger ett lagförslag i dag. Vi behöver den debatt som följde av att vi röstade igenom ett förslag om utredning. Därmed satte vi oss ned och tittade på hur vi kan åstadkomma en individualiserad föräldraförsäkring. När förslaget kommer sätter vid oss i utskott, partigrupper och annat och diskuterar frågan. Sedan återkommer vi till kammaren och beslutar om hur det hela ska se ut. Jag vidhåller därför att vårt yrkande är alldeles utmärkt att rösta på - också för en liberal.

Anf. 116 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Att vara förälder är ett stort ansvar. Hur bra vi vuxna förmår att ta ansvar varierar självklart beroende på sociala, ekonomiska och personliga förutsättningar. Men även om det varierar från familj till familj kan föräldraskapet aldrig ersättas med kommunal omsorg eller andra politiska åtgärder. Utifrån barnens grundläggande behov av trygghet och kärlek måste därför familjerna stärkas. Familjepolitiken måste underlätta för föräldrarna, både ekonomiskt och socialt, och ge familjerna erkännandet att det är de som är ansvariga för barnen. Ledstjärnorna för Centerpartiets familjepolitik är ökat självbestämmande, valfrihet, bättre möjlighet att kombinera familjeliv och arbetsliv, att kvinnor och män delar på ansvaret för barnen samt mer tid för barnen. Detta förutsätter att familjernas ekonomiska utrymme stärks, men också att föräldrars roll i yrkeslivet stärks. Rädda Barnens rapport, som kom häromveckan, visar att klyftorna ökar. Fattiga har blivit fattigare och rika rikare. Regeringen ska nu, som ett led i arbetet med att fördjupa sina kunskaper på området, beskriva och analysera situationen för dessa barn. Det som ska beskrivas är bland annat hur miljarderna från regeringens maxtaxereform gett mer till dem som redan hade mycket och inget till dem som bäst behövt det. Att situationen är ansträngd för många ensamstående är väl känt. Och det är viktigt att komma ihåg att det gäller både mamman och pappan efter en separation. För att få det hela att fungera måste de båda ha råd med en rimlig bostad. Men varken underhållsstödet eller bostadsbidraget har räknats upp under de senaste åren. Detta tillsammans med att Sverige har bland de högsta skatterna i världen för låginkomsttagare gör situationen ohållbar för många. Och hårdast drabbar detta barnen. En höjning och en indexreglering av underhållsstödet behövs för att förbättra deras vardag. Vi har från Centerpartiet flera förslag för att minska klyftorna och samtidigt ge barnen större möjlighet till mer tid med båda sina föräldrar. Det handlar bland annat om en höjning av taket i föräldraförsäkringen och en fördubbling av barnbidraget för barn mellan ett och fyra år. Stor skillnad gör också Centerpartiets skatteförslag som gynnar dem som har lägst inkomster. Vi vill också ha en barnbilaga till statsbudgeten, där ambitioner och prioriteringar som är riktade till barn och unga tydligt framgår. Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation 56 men står självklart bakom även våra övriga reservationer och särskilda yttranden i betänkandet. Herr talman! Garantidagarna är ett exempel som tydliggör majoritetens bristande tilltro till människors förmåga att själva fatta beslut om sin vardag. Centerpartiet föreslår att en del av dagarna ska kunna användas under barnets första 15 år för att föräldrarna även ska kunna stötta sina trötta eller truliga tonåringar och kunna ha närmare kontakt med skolan. Men enligt utskottets mening är det angeläget att merparten av dagarna tas ut när barnen är små. Jag kan tycka att det är lite synd att vi inte kan ha en sådan tilltro till föräldrarna att de själva kan avgöra detta. Till skillnad från Kalle Larsson avvisar Centerpartiet varje förslag om att omvandla föräldraförsäkringen till en individuell rättighetsförsäkring knuten till den enskilda föräldern. I många delar har jag samma uppfattning som Kalle Larsson, men jag har en annan ingång till hur vi ska komma åt dessa problem. Först och främst kan jag tycka att utgångspunkten är felaktig eftersom försäkringen i första hand är barnets rättighet, inte föräldrarnas. Om man i stället på mödra- och barnavårdscentraler tar vara på möjligheten att påverka de blivande föräldrarna kan man ändra attityder som påverkar hela föräldraskapet. Såväl kunskapsnivån som medvetandet, de sociala nätverken, familjesammanhållningen och inte minst pappornas delaktighet i föräldraskapet kan stärkas genom ett målmedvetet arbete där. Vi har sett flera sådana försök runtom i landet. Dessutom är dessa föräldragrupper ett kraftfullt instrument för att stärka jämställdheten mellan könen och för att stärka familjen. Därför har vi från Centerpartiets sida krav på att en strategi ska upprättas just för att stödja kommunerna och primärvården med kompetens för att de ska kunna utveckla sitt viktiga arbete med föräldragrupper. Arbetslagstiftningen behöver också moderniseras. Den ska stämma bättre med dagens yrkesliv och göra det möjligt att kombinera föräldraskap och yrkesliv, med bland annat krav på flexibel arbetstid och lagstadgad rätt för alla föräldrar att minska arbetstiden ned till halvtid under barnets första åtta år. Men för att ge mammor och pappor en verklig valmöjlighet när bebisen anländer måste vi få till ett barnvänligt arbetsliv som ser till alla parters behov. Centerpartiet skulle vilja få i gång en bred samhällsdiskussion om villkoren på arbetsmarknaden, en sorts Hagaöverenskommelser där man tar kontakt och ser till att arbetsmarknadens parter tillsammans med representanter från regeringen allvarligt diskuterar hur man tillsammans kan förändra och förbättra arbetsplatserna så att det blir möjligt att förena familj och förvärvsarbete. I betänkandet håller utskottet öppet för kvotering. Det tycker jag är olyckligt. Det ska bli intressant att höra vad Miljöpartiet och Socialdemokraterna har för syn på detta. För mig är kvotering inget annat än jämställdhet på ytan, lite puts på fasaden. Om man vill komma åt attityder och värderingar måste det till ett mer omfattande arbete på flera plan. Det gör man inte med enbart kvotering. Småbarnsåren ska vara en tid att minnas. Men nu förknippas den för många familjer med tidsbrist, ekonomiska problem och en känsla av otillräcklighet. Vi vill med våra förslag stärka familjens möjlighet att ge barnen mer tid. Vi vill också att kvinnor och män ska dela på det direkta ansvaret för barnen. Vi vill återupprätta föräldraskapet.

Anf. 117 Mona Jönsson (Mp)

Herr talman! Livsvillkoren för barn ser helt olika ut, och därför måste också lösningarna vara mer flexibla och anpassade efter individen. För barnets bästa och för förståelse om vad ansvar för ett barn innebär är det viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barns uppväxt. Kvinnor och män måste dela på tiden då barn som bäst behöver sina föräldrar. Många av de pappor som har varit hemma under småbarnsåren säger att de lärt sig enormt mycket och att de nog blivit en helt annan och mognare människa än om de inte hade varit hemma med barnen. Frågan om hur länge kvinnor och män ska vara hemma hos sina barn får inte enbart bli en jämställdhetsfråga, utan det är barnens rätt till båda sina föräldrar som är viktig. Jag vill understryka vikten av att vi kvinnor också låter männen ta del av och ta ansvar för hem och barn. Jag tror också att förhållandena ute i arbetslivet kommer att bli mycket bättre om vi ställer fler krav på att kunna förena arbete, familj och fritid. Miljöpartiet anser för övrigt att det är viktigt med en generellt sänkt arbetstid. Det är inte bara de riktigt små barnen som har rätt till tid med de vuxna. Den rätten måste också alla ungdomar ha. En generell arbetstidsförkortning ger förutsättningar för daglig samvaro. De ekonomiska villkoren för barnfamiljer kan se mycket olika ut, och Miljöpartiet välkomnar det arbete som påbörjats inom Regeringskansliet vad gäller barn som lever i så kallade ekonomiskt utsatta familjer. Vi välkomnar också höjningen av grundnivån i föräldraförsäkringen till 180 kr per dag. Miljöpartiet vill också, när så är möjligt, utöka föräldrapenningen till 18 månader. Miljöpartiet anser vidare att barnbidraget ska kunna delas mellan särlevande föräldrar när barnet bor lika mycket hos varje förälder och föräldrarna har gemensam vårdnad. Socialdepartementet avser att se över detta, och vi ser fram mot en sådan redovisning. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag under utgiftsområde 12 i betänkandet.

Anf. 116 Annika Qarlsson (C)

Anf. 118 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Vad jag förstod av Mona Jönssons inledning lät det som att hon inte var speciellt positiv till kvotering. Jag skulle vilja höra dig uttrycka vilken inställning ni har när det gäller detta arbete framöver. Är det någonting som ni tycker är värt att fundera över, eller har ni redan kommit fram till att det finns många andra vägar som man måste försöka med innan man föreslår något sådant?

Anf. 119 Mona Jönsson (Mp)

Herr talman! Vi har inte tagit slutgiltig ställning till det. Men däremot har vi sagt att man bör ha minst tre månader var.

Anf. 120 Mona Berglund Nilsson (S)

Herr talman! En ny debatt har seglat upp om föräldraledigheten. Det är lätt att i ivern greppa enkla lösningar och slutsatser som kan finnas till hands. Men det är ingen helt enkel fråga. Det är bara att medge. Debatten får oss att åter en gång damma av barnperspektivet såväl som jämställdhetsperspektivet. Det välkomnar jag. Jag medger att jag tillhör en generation med föräldrar som uppbar de gamla könsrollerna, könsroller som i dag är mindre tydliga men som vi ibland blir påminda om att de fortfarande finns, och på en del områden tydligare än på andra. På 1950-talet var det i regel en person, oftast mannen, som stod för försörjningen - i undantagsfall både mor och far. Men regel var att hustrun skötte hem och barn. Kvinnorna var därför i beroendeställning i förhållande till männen. Allt detta präglar naturligtvis i någon mening. Kvinnans egentliga frigörelse kom först med särbeskattningens införande år 1971, följt av en föräldraförsäkring som vi sedan successivt har byggt ut och naturligtvis också tillgången till den offentliga barnomsorgen. Den undersökning som förra veckan presenterades om mäns och kvinnors syn på uttag av föräldraledigheten genererar en rad nya frågeställningar, kanske mer än vad den ger svar. Men det är bra eftersom det får var och en av oss att rejält tänka till. Ett undersökningsresultat var exempelvis att de flesta föräldrar, både mammor och pappor, är nöjda med hur de i dag delar på föräldraledigheten trots att de inte delar lika. Samtidigt bör man fråga sig vad som menas med "nöjda" och i förhållande till vad. Om man, som jag gör, mycket gärna ser en utveckling mot att föräldrar delar lika på ledigheten och därmed på ansvaret för omsorgen om barn och hem, blir man först nedstämd av de siffror som rapporten visar - nedstämd därför att det skulle ha varit glädjande om en större andel pappor och mammor tydligt hade uttalat att de ville dela mer lika. Först blir jag alltså lite nedstämd men efter ett tag kommer tankar som snarare gör mig ivrig att gå vidare och skapa fler förutsättningar för både män och kvinnor att dela mer lika men också att bättre kombinera förvärvsarbete och fritid med ansvar för hem och barn. Jag väljer att stanna upp vid det senare. Låt oss tänka att vi fortfarande saknar några grundläggande förutsättningar innan föräldrarna frivilligt och med glädje kommer att vilja dela lika. Vad är det då som fattas? Vilka ytterligare förutsättningar behövs det? Ja, det behövs fler incitament för att pappor i större utsträckning ska lockas av föräldraledigheten, och det behövs fler incitament av olika slag för att kvinnor ska känna en mening med att lämna över efter halva föräldraledigheten och gå ut i förvärvsarbete igen. Det behövs också fler aktiva åtgärder från arbetsmarknadens parter och framför allt från arbetsgivarna för att göra det mer attraktivt för kvinnor att tidigare än som i dag är fallet gå tillbaka till arbetet efter barnledigheten. Arbetsgivarna måste tänka om och se föräldrar, även presumtiva föräldrar, som en tillgång - inte som en belastning. I våras presenterade Finansdepartementet en rapportbilaga till departementets långtidsutredning. Där konstaterades följande: "Arbetsgivarna sorterar bort dem med störst frånvarorisk och det är kvinnor eftersom de föder barn och tar ut mest av föräldraledigheten." Är det så i dag, år 2003, då är det oacceptabelt. Så här får det inte vara! Som individer har vi självklart ett eget ansvar. Därför behövs det vid sidan av samhällets konkreta insatser en diskussion om värderingar. För att vi ska få en förändring i riktning mot ett mera lika uttag i föräldraledigheten mellan pappor och mammor behövs det inte bara ekonomiska incitament utan också en diskussion som omvandlar våra värderingar och normer i praktisk handling. Jo, detta handlar lika mycket om barnens bästa. Kvinnor måste ge avkall på att ensamma göra anspråk på barnens första tid. Kvinnor måste dela med sig mer av barnledigheten till männen. Det är inte en självklarhet för mamman att få uppleva tillkomsten av det första blåmärket, de första stapplande stegen eller det första pratet. På samma sätt är det inte en självklarhet för pappan att vara den förvärvsarbetande, med större möjligheter att göra karriär och kamma hem flest pensionspoäng. Vi kan kalla både föräldraledigheten och förvärvsarbetet för förmåner lika gärna som vi talar om ansvar och plikt, för det handlar om båda delarna - två lika viktiga delar där inte den ena eller den andra ska förbehållas bara det ena könet. Konkreta åtgärder för att motivera mer lika uttag av försäkringen tillsammans med påverkan av attityder tror jag kommer att leda till en ökad jämställdhet i vårt land. Låt oss titta på förutsättningarna och på vilka konkreta åtgärder som ska vidtas för att förändra det snedfördelade uttaget av föräldraledigheten. Och låt oss först därefter, när möjligheterna är uttömda och prövade, aktualisera frågan om ett införande av en individuell föräldraförsäkring där det lagstiftas om lika uttag. Lika viktigt är alltså att vi har ett barnperspektiv i dessa frågor. Det handlar lika mycket om barnen som om föräldrarna. Barn behöver mycket tid med båda föräldrarna. Speciellt små barn behöver omsorg och känslomässig kontakt. Det handlar om barnens rätt att ha tillgång till båda föräldrarna. Ett barnvänligt samhälle måste därför ge båda föräldrarna goda möjligheter att tillåtas vara föräldrar och att samtidigt yrkesarbeta. Jag tillåter mig att backa lite grann och se vad som redan gjorts på barn- och familjepolitikens område. Där kan vi se att vi har lagt en mycket god grund att nu bygga vidare på. Trots brister tillhör Sverige de länder i världen som sammantaget har nått längst avseende jämställdheten och en väl utbyggd barn- och familjepolitik. Jag vill understryka att vi har gjort mycket inom detta utgiftsområde under de senaste åren. De senaste åren har vi infört maxtaxa i barnomsorgen och i skolbarnsomsorgen. Vi har höjt barnbidraget i två omgångar. Vi har höjt grundnivån för föräldrapenningen. Den 1 januari 2004 höjer vi grundnivån ytterligare, från 150 kr till 180 kr. Två pappa- och mammamånader har införts i föräldraförsäkringen. Nu utreds också barntillägg för studerande med barn. Sedan tidigare är en höjning av inkomsttaket i föräldraförsäkringen aviserad av oss, att införas när vår ekonomi så tillåter. De senaste årens förstärkningar för barnfamiljer har klart ökat tryggheten för gruppen som helhet. Trygga människor vågar - vågar forma sin framtid och vågar skaffa sig barn och familj. Det är därför glädjande att, som vi redan för ett år sedan kunde konstatera, barnafödandet har stigit avsevärt, att den tidigare negativa trenden äntligen har vänt. Den kursändring i familjepolitiken som förordats från borgerligt håll blir därför missvisande. Det finns inget stöd för den sortens förslag. Men fortfarande finns det ett stort stöd hos allmänheten för en generell välfärdspolitik som sätter trygghet och rättvisa före stora skattesänkningar. Detta har, visar den socialdemokratiska barn- och familjepolitiken, hög legitimitet bland Sveriges befolkning. För oss socialdemokrater är den generella välfärdsmodellen grundläggande för rättvisa, trygghet och jämlikhet. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 120 Mona Berglund Nilsson (S)

Anf. 121 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Utifrån anförandet uppfattar jag att du, Mona Berglund Nilsson, inte förespråkar kvotering. Jag skulle ändå vilja fråga hur du ställer dig till de förslag som har diskuterats i medierna och som det även finns reservationer om här i dag.

Anf. 122 Mona Berglund Nilsson (S)

Herr talman! I mitt anförande sade jag just att jag inte tycker att kvotering i dagsläget hör till de första sakerna att ta till. I stället vill jag att man ser över alla de aspekter som jag nyss nämnde om. Framför allt tycker jag att det, som jag försökte poängtera i mitt anförande, är oerhört viktigt hur det är med arbetsgivarna och, framför allt, hur arbetslivet ser ut. Jag tror att det finns oerhört mycket att göra på det området innan vi gör någonting annat.

Anf. 123 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag tycker att det känns väldigt bra. Du talade väldigt mycket om incitament och olika konkreta förslag. Från vår sida har vi till exempel pekat på mödra- och barnavårdscentraler som en viktig del att jobba just med attityder och utvärderingar hos blivande och nyblivna mammor och pappor. Jag vill bara höra om det är något förslag som också ni arbetar med eller om ni har några andra konkreta förslag om ni använder i arbetet.

Anf. 124 Mona Berglund Nilsson (S)

Herr talman! Vi har redan många platser ute i landet där det finns den möjlighet som du talar om, Annika Qarlsson. Bland annat hemma där jag bor i Mölndal finns till exempel möjlighet till precis det du talar om. Jag tror säkert att det är någonting som kommer att växa alltmer. Det finns oerhört mycket att göra innan vi lagstiftar.

Anf. 125 Berit Andnor (S)

Herr talman! Alla barn har rätt till trygga och jämlika uppväxtvillkor. Det är grunden för den socialdemokratiska politiken såsom vi utformar vår barn- och familjepolitik. Föräldraförsäkring, bra förskola, barnbidrag till alla barn är hörnstenar som ger föräldrarna oerhört goda förutsättningar att ordna vardagen utifrån barnens behov. I debatten och också här i dag poängteras just vikten av att kunna ordna tillvaron på det sätt som man behöver kunna göra utifrån den verklighet som var och en lever i. Det är också viktigt för oss socialdemokrater att värna om de mest utsatta barnen. Det är då också viktigt att de familjepolitiska stöden utformas på ett sådant sätt att de också når alla. Den generella välfärdspolitiken är naturligtvis grunden för detta och ger de absolut bästa förutsättningarna för att ge, som jag brukar säga ibland, mest åt dem som behöver det allra bäst. Samtidigt håller den ihop hela samhället och gör att vi får en stor legitimitet och en gemensam uppställning kring den gemensamma välfärden. I kombination med de behovsprövade stöden som vi har som riktar sig till dem som behöver dem allra bäst ger det goda förutsättningar för alla familjer. Familjepolitikens syfte är att göra det möjlighet för både män och kvinnor att kombinera arbete med familj. Det är också här vi ser att skiljelinjen går i debatten oss emellan. Ytterst handlar det om vi ska ha en bra barnomsorg och en bra omsorg för alla våra barn eller om vi ska ge det vi tidigare har kallat, och som kanske kallas lite olika i den debatt vi har, vårdnadsbidrag till de familjer som har råd. Det handlar också om valet mellan att konservera gamla förlegade familjemönster eller att stödja barns rätt till båda sina föräldrar. Det handlar dessutom om att skapa förutsättningar för att både män och kvinnor ska kunna vara fria, självständiga individer med en stabil förankring på arbetsmarknaden och en möjlighet till egen försörjning. Det är när kvinnor tvingas att välja mellan att antingen skaffa sig barn eller att utbilda sig och arbeta som hon väljer det senare. Det ser vi i många länder. Spanien och Italien är exempel på länder där man har befolkningskris och där födelsetalen är utomordentligt låga. I Sverige kan vi kombinera arbete med familj. Det tycker jag att vi ska slå vakt om och också vara väldigt stolta över. Jag tror att den konservativa familjepolitiken helt har spelat ut sin roll. Den moderna familjen vill kunna göra valen tillsammans och kunna kombinera arbete och familj. Jag var i Berlin i går och deltog i en familjepolitisk konferens. Även i Tyskland har man mycket låga födelsetal. Man ligger nere på 1,3 barn per kvinna. Där diskuterar man just nu hur man ska kunna utveckla barnomsorgen för att kunna göra det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta i den utsträckning de vill. I dag erbjuds det enbart halvdagsomsorg i barnomsorgen och så också i skolan. Det leder till att kvinnor måste rusa hem och laga mat till barnen när halva dagen har gått. Det här håller man på att göra upp med i Tyskland just nu, och man förbereder en stor reform. Diskussionen om vårdnadsbidrag är ingen ny diskussion. Den har funnits tidigare. Jag har stött på den så länge jag har varit politiskt aktiv. Det börjar bli ganska länge nu. Den tar sig lite nya utformningar i den allmänna debatten men handlar egentligen om samma sak. Det handlar om att omfördela pengar så att föräldrarna kan vara hemma. De ska omfördelas på ett sådant sätt att man tar resurser från den förskola vi i dag har för att kunna ge ett vårdnadsbidrag direkt till enskilda föräldrar. Det ger ingen ökad valfrihet annat än till dem som har förfärligt gott om pengar. Det ger ingen valfrihet för låg- och medelinkomsttagare. Det ger absolut ingen valfrihet för den ensamstående föräldern. Det är ett förslag som vi socialdemokrater säger nej till. Vi har gjort det varenda gång det har dykt upp i debatten. Det ger varken jämlikhet, jämställdhet eller rättvisa. Det ger framför allt inte våra barn möjligheter till en trygg och god uppväxt. Jag tycker att alla barn ska ha rätt till att både ha roligt och kunna utvecklas tillsammans med sina kompisar. För barnens skull ska det också finnas tillgång till bar förskolor med en pedagogisk verksamhet som ger alla barn lärande, lek och trygghet. Tillsammans ger de olika delarna i familjepolitiken de allra bästa förutsättningarna att för våra barn skapa så goda förutsättningar som det bara är möjligt till bra uppväxtvillkor. Det skulle vara intressant att höra om det är någon av förespråkarna för barnomsorgskonto eller vad man nu vill kalla det hela för som här kan förklara för den ensamstående mamman att just hennes dagis måste läggas ned för att kommunen ska kunna ge pengar till höginkomsttagare som har råd att låta den ena föräldern vara hemma. Avslutningsvis några ord om föräldrapenningen. Den är unik. Det är flera som har sagt det förut. Det finns inte ett land som betalar föräldrar så mycket och så länge för att vara hemma med sina barn. Den är individuell. Dagarna är delade mellan föräldrarna förutom de två mamma- och pappamånaderna. Frågan som nu läggs på bordet är: Ska vi förbjuda föräldrarna att överlåta dagar till varandra? Jag tycker inte det. Jag tycker att vi ska utreda frågan. Jag har också föreslagit det, och det är en del i den överenskommelse som Socialdemokraterna har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag anser att papporna bör ta ett större ansvar. Det är alldeles för litet i dag. Men de ska ta ett större ansvar inte bara för sina barn utan också för skötseln av hemmet. Vi vet att inte heller den är särskilt jämlikt fördelad. Men jag tror inte i nuläget att vägen går genom att rakt av dela föräldrapenningdagarna, därför att livet inte är perfekt. Att utgå från att familjen ser ut på ett sätt tycker jag är en felaktig utgångspunkt för det resonemanget. Det är oerhört mycket som spelar in när det gäller hur föräldrarna väljer att fördela dagarna mellan varandra. Men mycket handlar naturligtvis om den traditionella könsmaktsordningen och om brister på arbetsmarknaden, och där tycker jag att arbetsmarknadens parter måste ta ett mycket större ansvar än vad de gör i dag. Det måste vara de som går främst för att skapa ett barntillåtet arbetsliv. Vi kan gå in och stötta med lagstiftning, men det är framför allt arbetsmarknadens parter som måste gå in och ta ett mycket större ansvar. Vi ska utreda frågan. Vi ska titta på hur vi kan skapa allra bästa förutsättningar och stimulanser för att öka ett mer jämlikt uttag av föräldraförsäkringen. Vi ska också titta på om vi kan öka flexibiliteten. Men vi måste slå vakt om den föräldraförsäkring vi har och se den som den oerhörda tillgång den är. Med den tillsammans med förskolan och barnbidraget tycker jag att vi skapar de allra bästa förutsättningarna för barnfamiljerna i vårt land.

Anf. 126 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Jag tycker att det är positivt att få besked om var statsrådet står i frågan kring kvotering av föräldrapenningdagarna. Jag ser också fram emot att det ska komma många bra delar som kan leda till ett mer jämställt föräldraansvar. Från vår sida har vi som ett förslag att regeringen ska bjuda in arbetsmarknadens parter för att initiera den här debatten. Jag skulle vilja höra om statsrådet är beredd att bjuda in dem för att få i gång det här viktiga samtalet.

Anf. 127 Berit Andnor (S)

Herr talman! Målsättningen är naturligtvis att vi ska få ett mer jämställt föräldraskap än vad vi har i dag. Det som vi diskuterar är vägen dit. Jag tycker att den väg som vi har valt genom att reservera de tillkommande månaderna till mammor och pappor har varit en bra väg att gå, men den är inte tillräcklig. Vi ska utreda förutsättningarna att öka jämställdheten i föräldraskapet och se om vi kan hitta andra vägar. Det kanske finns några som vi inte har tänkt på tidigare. Jag är öppen för detta, och det bör utredningen titta på. Det finns säkert många goda idéer kring detta. Som jag sade också inledningsvis är det väldigt viktigt att arbetsmarknadens parter tar ett gemensamt ansvar för att skapa ett barntillåtet arbetsliv. Det är ju förfärligt att man i dag, 2003, blir diskriminerad för att man utnyttjar sin rätt att kunna förena föräldraskap med arbete. De måste ta ett mycket större ansvar. Det finns fackliga organisationer som arbetar mycket, mycket seriöst och verkningsfullt för detta. Tyvärr har jag inte sett liknande engagemang från arbetsgivarnas parter. Jag är förvånad över det eftersom det naturligtvis borde vara en tillgång för varje arbetsgivare att kunna ha medarbetare anställda som just har tagit det ansvaret. Och jag är inte främmande för att föra den diskussionen med parterna direkt.

Anf. 128 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Det tycker jag låter bra, men jag tror också att det skulle vara bra att få dem att sätta sig vid förhandlingsbordet och diskutera de här frågorna. De olika förslagen som man ska arbeta med handlar om det förebyggande, självklart, inom barnavård och mödravård, där man trots allt möter unga, förväntansfulla människor som står inför ett stort och viktigt skede i sitt liv. Men jag tror att just arbetsmarknaden har lika stor betydelse, om inte större, för om det blir kvinnan eller mannen som tar det huvudsakliga ansvaret. Jag hoppas att man kommer att jobba med alla de här delarna. Frågan om föräldraskapet och frågan om arbetslivet är lika viktiga i det arbete som ni ska göra framöver.

Anf. 130 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Det är ganska häpnadsväckande att höra det ansvariga statsrådet beskriva barnomsorgskontot som en omfördelning från de svagaste till de starkaste - samma statsråd som står bakom maxtaxereformen, som verkligen är ett exempel på en omfördelning från de svaga till de starka. Statsrådet säger att det finns familjemönster som är gamla och förlegade. Jag skulle gärna vilja ha ett exempel på ett sådant familjemönster som är gammalt och förlegat. För tydlighetens skull vore det bra att få det exemplifierat. Sedan undrar jag om det finns någon här i kammaren som i den här debatten inte har insett att det handlar om att kombinera arbete och familj. Det är ju den verklighet som våra familjer lever i - självklart är det så. Det gäller att skapa förutsättningar för detta. Regeringen måste ha något slags utgångspunkt för sin familjepolitik. Då undrar jag: Vem lyssnar regeringen på när man ska forma familjepolitiken? Det kan knappast vara på väljarna, inte ens de egna väljarna. Som jag sade tidigare är två tredjedelar av de socialdemokratiska väljarna kritiska till den här ensidiga familjepolitiken och inte minst de som är i den aktuella åldern. Jag är faktiskt frestad att läsa innantill ur en debattartikel för ungefär ett år sedan, där socialdemokratiska debattörer skriver så här: "En liten elit med vänsterakademiker tycks ha drivit igenom socialdemokraternas familjepolitik. Men en majoritet av väljarna vill ha en annan barnomsorg än den som socialdemokraterna erbjuder och subventionerar med allmänna medel. Vi skräms av den kallsinniga syn partiledningen har på barnens uppväxt." Vi i det här fallet är två framträdande socialdemokratiska debattörer. Min fråga är: Vilken är regeringens utgångspunkt när man formar sin familjepolitik?

Anf. 132 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Det starka stödet för den här familjepolitiken i riksdagsvalen är väl inte alldeles enkelt att avläsa. Man har ju trots allt gått till val på ett antal frågor, inte bara familjepolitiken. Faktum kvarstår att en majoritet av de som är berörda, alltså föräldrarna själva, säger att de inte är nöjda. Det talar sitt mycket tydliga språk. Fortfarande förstår jag inte vilken utgångspunkt regeringen har. Man har ju tydligen inte stöd ens av sina egna väljare och ännu mindre av majoriteten av befolkningen. Sedan undrar jag också vilken vikt regeringen fäster vid de viljeyttringar som nu kommer till uttryck i folkomröstningar ute i kommunerna och som ju ger samma budskap, att den här familjepolitiken inte är rättvis. Vilken vikt fäster regeringen vid dessa viljeyttringar? Det fattades ett riksdagsbeslut den 7 maj i den här kammaren då en majoritet av kammaren riktade samma kritik mot regeringen för en ensidig och orättvis familjepolitik. Bryr sig regeringen om vad en riksdagsmajoritet tycker? Kommer det på något sätt att avspegla sig i regeringens politik?

Anf. 133 Berit Andnor (S)

Herr talman! Den socialdemokratiska familjepolitiken har ett mycket starkt stöd. Den består av tre delar. Den består av föräldraförsäkringen, barnbidragen och förskolan. Sammantaget skapar detta de allra bästa förutsättningarna för barnfamiljer att kunna utforma sitt liv på det absolut bästa sättet. Den ger en stor valfrihet eftersom den ger en mycket stor flexibilitet. Den går att anpassa till de olika förhållanden som olika familjer har. Den ger de allra bästa förutsättningarna för alla våra barn att få trygga och goda uppväxtvillkor. Det är grundläggande för den socialdemokratiska familjepolitiken. Alternativet, som Sven Brus med flera förespråkar, ett vårdnadsbidrag, är icke ett realistiskt alternativ mer än för några ytterst få personer. Det inte ett realistiskt alternativ för låg- och medelinkomsttagare och allra minst för ensamstående föräldrar. Det undergräver också barnens möjligheter att få trygga och goda uppväxtvillkor och en bra förskola eftersom detta naturligtvis ska betalas. Det skulle dessutom också försvaga kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och kraftigt minska förutsättningarna för jämställdhet och jämlikhet i vårt samhälle. Det är därför det socialdemokratiska partiet har ett så utomordentligt starkt stöd för den barn- och familjepolitik som vi för.

Anf. 134 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för det anförande och de replikväxlingar som nu har följt. Jag tycker att det är viktigt att se att det finns ett stort stöd här i kammaren för den inriktning inom familjepolitiken som statsrådet har gett uttryck för. Det handlar inte minst om just tanken på att hela tiden försöka förändra, och göra det med en politisk medvetenhet om att detta är frågor som i högsta grad rör jämställdhet mellan män och kvinnor. Jag är också glad över att kunna säga att vi har kommit så pass långt som vi har gjort i Sverige om man jämför med många andra länder när det gäller exempelvis föräldraförsäkringen. Det är utmärkt och värt att gemensamt försvara. Vidare känner jag förstås till att vi har en gemensam överenskommelse. Vi ska utnyttja tillfället att sätta oss ned och prata om föräldraförsäkringen också i andra rum än detta. Men jag vill ändå ta chansen och lyssna lite med statsrådet när vi nu möts här. Om man utgår ifrån att vi har samma tempo på mäns ökande uttag av föräldraförsäkring som vi har haft de senaste åren - männens andel av föräldraförsäkringen ökar med ungefär 1 % per år - skulle man rent matematiskt kunna räkna sig fram till att det tar så där 35 år till innan vi har ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen på 50 %. Jag är nog av den uppfattningen - och jag skulle vilja höra om ministern delar den - att när vi går ytterligare ett antal procent upp är det inte längre möjligt för män att se det som förlängd semester eller som ett sätt att få några extra lediga dagar och ändå låta kvinnorna ha kvar det huvudsakliga ansvaret för såväl barn som hem. Då blir det faktiskt fråga om att männen också får vara med och dela det ansvaret. På motsvarande sätt förlorar han också möjligheten att göra karriär och få löneökningar på kvinnors bekostnad. Då kan vi möta ett motstånd från många män som gör att uttaget minskar så länge det bygger på just frivilligheten att ta ut dagar för mannens räkning. Ser ministern det problemet? Är statsrådet i så fall beredd att diskutera, vid det tillfället, en lagstiftning för att komma till rätta med det ojämna uttag som då kvarstår?

Anf. 135 Berit Andnor (S)

Herr talman! Jag är inte nöjd med den fördelning av uttaget av föräldrapenningdagar som vi ser i dag. Jag tycker att papporna tar ut en alldeles för liten del. Jag har svårt att förstå varför man avstår från denna möjlighet. Jag tycker att papporna i större utsträckning än vad de gör i dag måste kräva sin rätt att ta del av skötseln av sitt barn, kunna tillbringa tid med sitt barn och i större utsträckning kunna delta i skötseln av sitt hem. Jag är inte nöjd med det uttag som sker. Det inte är alldeles enkelt att dela föräldraförsäkringen ytterligare inom de ramar som finns i dag. Det syns också i Vänsterpartiets reservation. Låt oss titta på om vi kan hitta förslag, stimulanser eller vad det nu kan vara för någonting som ytterligare skapar möjligheter till ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Det är också det som Vänsterpartiet föreslår i sin reservation, en utredning som ska titta på detta. Jag har redan tidigare vid ett flertal tillfällen sagt att jag just nu förbereder direktiv till en utredning som ska titta på hur vi ska kunna få ett mer jämställd uttag av föräldraförsäkringen mellan föräldrarna och hur vi ska kunna öka flexibiliteten i förhållande till de samhällsförändringar som vi kan se. Detta är vi helt överens om. Men jag är i dag inte beredd att förbjuda föräldrar att överlåta föräldrapenningdagar till varandra. I dag skulle det resonemanget inte vara förenligt med att skapa så goda förutsättningar som möjligt för våra barn.

Anf. 136 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Som kammaren säkert noterar är det mycket som vi är överens om. Det är värt att betona det. Det går nog att hitta förklaringar till varför så många män inte utnyttjar möjligheten att vara hemma. Det är en maktfråga vi talar om. Den som stannar hemma med barn har dessvärre mindre möjligheter att göra karriär. Man riskerar till exempel att hamna efter i löneligan. Det är dessvärre på det sättet. Den som stannar hemma får ansvar för hemmets skötsel och för hela det basarbete som det innebär också efter det att barnen är lite mer till åren komna. Det är ett av skälen till att vi i den reproduktiva sektorn, i hemmet, har så pass ojämlika förhållanden mellan män och kvinnor. Redan från början, när barnen är små, förväntar man sig att kvinnan är hemma, och man fortsätter att förvänta sig detta. Jag tror att vi är överens om det. Det är riktigt att det inte är enkelt att bara göra en förändring från en dag till en annan. Det är skälet för en utredning. Det vi vill lägga till är att vi vill göra ett tydligt ställningstagande om vilken riktning vi vill ha. Vi vill ha en individualiserad föräldraförsäkring, och vi vill se hur en sådan skulle kunna genomföras. Det är möjligen det som skiljer oss åt i det här läget. Jag menar att det inte handlar om att förbjuda någon att göra något, utan det handlar om att också i praktiken - och inte bara i teorin - ge barnen tillgång till båda sina föräldrar. I teorin har man det redan i dag. Vilken man som helst kan välja. Jag menar att vår uppmaning till dem måste vara att välja att vara hemma. Den uppfattningen delar jag med statsrådet. Men i praktiken är det trots allt så att det bara är 15-15 ½ % av dagarna som tas ut av männen. I praktiken är det faktiskt många män i dag som förvägras den nära kontakt med sina barn som man får när man är hemma under det första året. Detta är bakgrunden till att vi vill ha en tydlig politisk inriktning i den här utredningen också. Jag ser fram emot att vi sätter oss ned och diskuterar såväl direktiv som kommande utredning.

Anf. 137 Berit Andnor (S)

Herr talman! Som jag har sagt tidigare vill vi socialdemokrater också ha ett ökat uttag från papporna när det gäller föräldrapenningdagarna. Jag håller just nu på att bereda direktiven till en utredning för att vi ska titta på hur vi ska få ett ökat jämställt uttag i föräldrapenningen. Vi ska också titta på flexibiliteten i föräldraförsäkringen. Det är möjligt att det också går att förbättra i det avseendet. Men visst handlar det om huruvida vi ska förbjuda överlåtelse av dagar, Kalle Larsson. Det skulle en lagstiftning innebära. Vi skulle förbjuda föräldrar att överlåta dagar till varandra. Jag är inte beredd att göra det. Föräldraförsäkringen är ju till för barnen och deras bästa. I dag finns det ingen garanti för att en helt delad föräldraförsäkring också skulle ge barnen all den tid som vi tycker att de behöver ha med sina föräldrar. Därför har vi sagt nej till detta. Jag tycker att det är fel väg att gå. Livet är inte perfekt. Många olika saker spelar in när det gäller hur man fördelar ledighetsdagarna. Visst är det så att de traditionella könsrollerna spelar in. Den könsmaktordning vi har speglas naturligtvis också här. Det är ändå en realitet. Vi socialdemokrater är väldigt verklighetsanpassade och verklighetsnära. Vi vet att det är så mycket som spelar in. Vi är inte beredda att i dag genomföra en lagstiftning som skulle innebära att vi skulle förbjuda ett överlåtande av dagar mellan föräldrarna. Låt oss titta vidare på frågan och utreda den vidare.

Anf. 138 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Statsrådet sade att familjer inte ser ut på ett och samma sätt. Då är det ju viktigt att kunna välja barnomsorg och känna trygghet. Jag blir lite oroad när statsrådet säger att det är den socialdemokratiska politiken och, antar jag, därmed framför allt Berit Andnor som minister som vet varje barns bästa. Vi anser att ingen vet bättre än föräldrarna vad som är barnets bästa. Vi anser att man måste kunna välja den barnomsorg som passar en bäst, oavsett om man är fattig eller rik. Vi tycker att det är orättvist när man bara kan välja på en modell och när det bara är de som väljer på ett sätt som kan få del av barnomsorgsstödet. Vi tycker att det är viktigt att det finns olika former och att detta uppmuntras. Det visar sig också att många av enskilt drivna föräldrakooperativ, parklekar och förskolor fungerar väldigt väl. Föräldrar och barn är nöjda och känner förtroende. Dessutom visar det sig att personalen ofta är mer nöjd på sådana arbetsplatser. Mot bakgrund av detta måste jag fråga: Anser statsrådet att föräldrarna ska kunna välja barnomsorg?

Anf. 141 Berit Andnor (S)

Herr talman! Det sista har jag inte sagt. Inte pågår det något föräldrauppror för en moderat familjepolitik, Anna Lilliehöök. Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad. Det finns ett utomordentligt starkt stöd för den socialdemokratiska familjepolitiken, som innebär att vi har en föräldraförsäkring som är unik i sin längd och den nivå vi kan erbjuda föräldrarna. Det finns ett starkt stöd för förskolan. Maxtaxan har ju inneburit en fantastisk förbättring för väldigt många barnfamiljer, för de allra flesta, och framför allt för dem med de låga inkomsterna. Det är de som har tjänat allra mest på maxtaxan. Tillsammans med barnbidraget bildar de tre delarna en helhet i den socialdemokratiska barn- och familjepolitiken. Det ger goda förutsättningar för alla barnfamiljer och alla barn. Det är de allra bästa förutsättningarna för alla barn att få goda, trygga och jämlika uppväxtvillkor - för alla barn, Anna Lilliehök. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när Anna Lilliehöök förespråkar att sänkta skatter enligt den moderata politiken skulle öka valfriheten för låg- och medelinkomsttagare, för de vanliga barnfamiljerna och för de ensamstående föräldrarna. Inte blir det några fler parklekar med sänkta skatter enligt moderat politik. Det kan jag försäkra Anna Lilliehöök.

Anf. 142 Anita Sidén (M)

Herr talman! Nu fortsätter debatten om ekonomisk trygghet för familjer, där jag vill ta upp några av våra reservationer. Barn är ingen rättighet, men det är ett stort privilegium att få bli förälder. Föräldraskap är en av de största, finaste men också en av de mest ansvarsfyllda uppgifter man kan få vara delaktig i. Varje förälder måste ta ansvar för de barn man sätter till världen. De allra flesta föräldrar lyckas väl med att ensamma eller tillsammans axla sitt ansvar, skydda, stödja och lotsa sina barn och ungdomar framåt i livet. De föräldrar som inte klarar av detta måste få mycket bättre hjälp och det på ett tidigare stadium än vad man har möjlighet till i dag då alltfler anmäler att barn far illa. Herr talman! Många föräldrar har bildat nätverk och ställer krav på mer valfrihet än vad som bjuds i dag. Vi politiker måste lyssna på föräldrarna, inte tvinga på dem våra beslut. Det är till exempel självklart att föräldrarna själva ska ha rätt att bestämma över hur de vill att föräldraledigheten ska tas ut. Bristen på valfrihet för småbarnsfamiljer drabbar barnen negativt. Att både föräldrar och barn mår bättre skulle ge samhället ekonomiska vinster, sade forskaren Stefan de Vylder häromveckan på den stora barnkonferensen i Göteborg. Herr talman! Försäkringsskyddet för en del ensamstående föräldrar måste stärkas. Det kan exempelvis gälla det konkreta fallet med den nyblivna änkan, som blivit sjuk. Ett av hennes barn är yngre än åtta månader. Nuvarande regler fungerar inte om denna ensamstående mamma har ett friskt barn som är yngre än 240 dagar. Det finns undantag från regeln, men dessa undantag är inte tillämpliga på den nyss nämnda familjen. Den sjuka mamman tvingas att ensam ta hand om sitt lilla barn. Hade det funnits en pappa i livet skulle denna pappa ha kunnat vara hemma med föräldraledighet, men nu finns inte pappan att tillgå. Mot denna bakgrund föreslår vi att åldersgränsen för den tillfälliga föräldrapenningen tas bort, så att en ensamstående förälder vid egen sjukdom ska kunna överlåta den tillfälliga föräldrapenningen på någon annan även i de fall där barnet är helt friskt. Försäkringsskyddet för detta fåtal familjer kan stärkas utan någon större kostnad, allt enligt reservation 14. Bakom detta förslag står även Folkpartiet och Centerpartiet. Herr talman! Allt färre ska försörja alltfler, och med alla de lagar och förordningar som finns måste vi värna om dem som i dag är modiga nog att starta och driva företag. Alla företagare och företag, stora som små, behövs i hela vårt land. Även en egenföretagare kan ju bli förälder. När den tillfälliga föräldrapenningen för företaget ska beräknas fördelas årsinkomsten på årets samtliga dagar, till och med helgdagar och andra lediga dagar. Ersättningen per dag blir alltså mindre för en företagare än för en löntagare med samma inkomst. Det här innebär i dag att denna företagare när hon eller han är hemma för att barnen är sjuka får lägre ersättning än om någon annan med samma inkomst stannar hemma för att ta hand om sina sjuka barn. Vill vi stödja företagarna måste vi ändra på reglerna i föräldraförsäkringen, så att företagarna får rätt till tillfällig föräldraledighet på samma villkor som alla andra. Företagarna ska inte vara i strykklass. Vi borde inte försvåra utan förenkla för företagarna, som framgår av reservation 10. Herr talman! Vi moderater vill även kämpa för att varken företagare eller närstående till företagare diskrimineras, i enlighet med vad vi visar i reservation 11. En kvinna äger tillsammans med sin make ett lantbruk. Makarna fördelade resultatet från sitt företag mellan sig i lika stora delar. Mannen gjorde i motsats till sin hustru en skattemässig avsättning på sin del. Han deklarerade därför en lägre inkomst än vad makan gjorde. Hustrun gjorde däremot inte någon sådan avsättning. Vad hon sedan följdriktigt förväntade sig var att hennes deklarerade inkomst skulle räknas som hennes sjukpenninggrundande inkomst. Försäkringskassan liksom kammarrätten menade att enligt gällande regler skulle inkomsten från lantbruket delas lika mellan makarna och att det skulle ske efter makens skattemässiga avsättning. Det här medförde att hustruns föräldrapenning blev avsevärt lägre än vad hon hade räknat med. Hennes inkomst baserades alltså på makens. Hon har i detta fall inget eget självständigt liv, och det är en skam att ha en lagstiftning som i detta fall behandlar kvinnan på ett sådant ojämlikt sätt. Herr talman! Man kan bli förälder på mer än ett sätt. En del väljer att adoptera. Men denna möjlighet får inte bli en pengafråga utan ska styras av lämpligheten hos de ansökande föräldrarna. Varje år adopteras ca 1 000 barn av svenska föräldrar. Vi får inte glömma att det kan vara en omvälvande upplevelse för barn att byta land, kultur, språk och den fasta omgivning som dessa barn känt till. Forskningen har i dag lyft fram en del komplikationer som är viktiga att ta till sig och arbeta vidare med. Vi måste utgå från barnen. Adoptionsbidraget är i dag 40 000 kr, men kostnaden för en adoption kan uppgå till det flerdubbla. Enligt vårt förslag ska bidraget uppgå till hälften av kostnaden med ett tak på 55 000 kr. Det är viktigt att adoptionsbidraget följer kostnadsutvecklingen, varför vi moderater föreslår en ökning av anslaget. Hela adoptionslagstiftningen borde ses över. Herr talman! Föräldrar som kan få det mer arbetsamt än många andra är föräldrar till funktionshindrade barn. Ofta bor dessa barn tillsammans med någon av sina föräldrar, och dessa får förstås ta ett extra stort ansvar men bör också få ett starkare stöd från samhällets sida än andra föräldrar får. Det första man som förälder till ett funktionshindrat barn tänker på är väl inte att söka sig till försäkringskassan för att söka bidrag. Mycket tid och ork går åt till att bearbeta och acceptera den svåra situation som barnet befinner sig i. Barnet måste få förälderns helhjärtade stöd i den utredning och eventuella behandling som ska påbörjas. Man måste se till barnets bästa. Vi lagstiftare borde därför vara mer flexibla. Rätten till retroaktivt vårdbidrag har tagits bort, men vi moderater anser att föräldrar till funktionshindrade barn ska kunna få bidrag en månad retroaktivt från det att ansökan lämnas in, och därför har vi avsatt medel till detta, vilket framgår av vårt särskilda yttrande. Mänsklig omtanke måste prioriteras. Att få ta hand om det funktionshindrade barnet och reda ut familjens praktiska liv måste komma först.

Luciano Astudillo (S)

Anf. 143 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Jag har inget yrkande utan vill säga något om två motioner som jag väckt på det här området, Sf214 och Sf281. Den ena handlar om föräldrautbildningen och den andra om hur vi med ekonomiska incitament ska kunna uppmuntra till ett jämnare uttag av föräldraledigheten. Att uttaget av föräldraledigheten är ojämnt fördelad har ju varit en av de huvudfrågor som har debatterats här i dag. Som det är i dag tar kvinnorna ut huvuddelen. Deras andel uppgår till drygt 85 %, och kvinnorna är borta i genomsnitt omkring ett år direkt i anknytning till barnets födsel. Mäns föräldraledighet är däremot betydligt kortare och mer utspridd över barnens uppväxt. Skälen till att det ser ut så här är många. Inkomstbortfallet är generellt sett större för hushåll då männen är borta. Det konstaterar Långtidsutredningen, som tittade på det här. En annan viktig förklaringsfaktor är den förlegade och gammalmodiga syn på könsrollerna som än i dag finns. Jag tror att ett jämnare uttag i första hand skulle vara bra för barnen. Barnen behöver båda föräldrarna, både pappa och mamma. Så tidigt som möjligt behöver de den närheten. Men det skulle också vara bra för föräldrarna, bra för mammornas möjlighet att göra karriär, komma ut på arbetsmarknaden och ha en bra inkomst, och bra för papporna och deras relation till barnen. Jag tror att det finns flera motiv till att se över hur uttaget sker, och jag är därför väldigt glad över att det ska tillsättas en utredning på det här området. Det krävs ytterligare åtgärder för att förändra det ojämna uttag som i dag sker, så att vi kan bidra till att barnet får tillgång till bägge sina föräldrar så tidigt som möjligt. Den första motionen som jag väckte, Sf281, handlar just om hur vi med olika ekonomiska incitament kan uppmuntra till ett delat föräldraskap. Det är viktigt att slå fast detta. Jag tror att många pappor hamnar på jobb därför att familjen tjänar på det ekonomiskt. Jag är glad över att utredningen ska försöka hitta system för att komma åt detta. Den andra motionen tar upp den lite svårare processen med attityder och värderingar som fortfarande finns i samhället och som gör det så svårt att förändra det här. Trots ett väldigt generöst system stannar mammorna ofta hemma. Själv blev jag pappa för snart två år sedan, och under hela tiden innan min dotter skulle födas och därefter med utbildningar och informationsmöten var det väldigt lite av information om och uppmuntran till att vi skulle dela lika. Kanske är det speciellt där jag bor, i Malmö i Skåne, som man inte utformat någon bra pappastrategi för att uppmuntra papporna att vara mer närvarande från början. Mona Berglund Nilsson berättade om en annan verklighet, som jag inte riktigt kände igen. Jag hoppas att utredningen också ska se på arbetet med de långsiktiga förändringar som behövs i attityder och värderingar som behövs för att klara detta.

Anf. 144 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Det är mycket intressant att höra Luciano Astudillos tankar och funderingar på det här området. Vi i Centerpartiet har en önskan om att en strategi ska upprättas just för att stötta kommunerna och primärvården med den här kompetensen. Precis som Luciano Astudillo säger varierar det mycket runtom i landet. Det finns ställen där man är otroligt duktiga på det här, men det finns också ställen där man inte alls möter de blivande föräldrarna i detta tidiga skede. I det skedet har man stor möjlighet att påverka valen framöver. Luciano Astudillo, du och jag tillhör olika partier. Jag hoppas att du tar med dig dessa tankar och förvissar dig om att arbetet pågår, så att man också initierar de här delarna. Jag skulle också gärna vilja höra lite om hur du ser på arbetsmarknadens villkor och hur de påverkar om man som mamma eller pappa väljer att stanna hemma eller ta del i arbetslivet. Jag antar att du har en del erfarenheter även på det området.

Luciano Astudillo (S)

Anf. 145 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Jag kan försäkra Annika Qarlsson om att många socialdemokrater är angelägna om att få till en förändring på det här området. Om det behöver vi inte orda så mycket. Jag tror att det behövs en helhetsöversyn, och därför är jag så glad över att utredningen ska tillsättas, så att man ser över föräldraförsäkringen för att uppmuntra båda föräldrarna att vara hemma med barnet så tidigt som möjligt. Vad gäller erfarenheter från arbetsmarknaden är jag i en speciell situation i och med att jag sitter i riksdagen. Det är ju inte en normal arbetsmarknad. Man kan i och för sig konstatera det som också många utredningar pekar på, nämligen att inkomstklyftorna börjar just vid den tid då barnet föds. Det är då männen gör lönekarriär och ökar sina löner mest, och det är då kvinnorna börjar halka efter. Det är klart att situationen på arbetsmarknaden är viktig också. Det är positivt att Berit Andnor var mycket tydlig om att arbetsmarknadens parter har ett viktigt ansvar här. Det är bra, för vi lagstiftare måste sätta press på arbetsmarknadens parter, så att de tar sitt ansvar.