Anslag till kriminalvården, m.m.
Betänkande 1994/95:JuU16
Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU16
Anslag till kriminalvården, m.m.
Innehåll
1994/95 JuU16
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om anslag till kriminalvården för budgetåret 1995/96. I samband därmed behandlas ett antal motioner avseende medelstilldelningen och i övrigt med anknytning till kriminalvården.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats sammanlagt 13 reservationer, varav fyra från (m), två från (m, kds), en från (c), fyra från (v), en från (v, kds) och en från (mp).
ANDRA HUVUDTITELN
Propositionen
I proposition 1994/95:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att
till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 161 999 000 kr (punkt E 1, s. 68--69).
till Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 5 750 982 000 kr (punkt E 2, s. 69--70).
till Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 238 672 000 kr (punkt E 3, s. 70--71).
Motionerna
1994/95:Ju501 av Olle Lindström och Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utländska medborgare som begår brott i Sverige skall utvisas för att avtjäna sina straff i hemlandet.
1994/95:Ju502 av Agne Hansson och Krister Örnfjäder (c, s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya platser till kriminalvårdsanstalten i Västervik.
1994/95:Ju503 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt verksamhet vid fängelset Borgen i Vänersborg.
1994/95:Ju504 av Sven Bergström (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att bevara mindre fängelser.
1994/95:Ju505 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta en kriminalvårdsanstalt i Ånge kommun.
1994/95:Ju507 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalvårdsanstalten i Lärbro på Gotland ges möjlighet att bedriva fortsatt verksamhet.
1994/95:Ju508 av Agneta Brendt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalvårdsanstalten i Hudiksvall.
1994/95:Ju509 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte bygga upp en psykiatrisk vård inom kriminalvården utan utnyttja de resurser som finns inom den psykiatriska sjukvården.
1994/95:Ju510 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att under anslaget E 3. Utlandstransporter inom Justitiedepartementet anvisa ett i förhållande till regeringens förslag med 20 000 000 kr minskat anslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:Ju511 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sammanslagning av häktet i Luleå och KVA Luleå.
1994/95:Ju512 av Thomas Julin (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stoppa nedläggningar av fängelser tills konsekvensbeskrivningar presenterats.
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativa påföljder till fängelse,
1994/95:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändrad inriktning av kriminalvården,
5. att riksdagen till Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anslår 200 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslår enligt vad i motionen anförts om att minska antalet fängelseplatser,
6. att riksdagen hos regeringen begär att frivårdens verksamhet med alternativa behandlingsformer skall prioriteras enligt vad i motionen anförts om att dit överföra mer pengar av anslaget till kriminalvården,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade regler när det gäller flyktingars förvarstagande enligt vad i motionen anförts om det felaktiga i att de sätts i häkte i väntan på avvisningsbeslut,
9. att riksdagen till Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anslår 35 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit enligt vad i motionen anförts om brister i planering och samordning av resorna.
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av situationen i kriminalvården,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalvården,
24. att riksdagen till kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar 25 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit, eller således 5 775 982 000 kr,
1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
21. (delvis) att riksdagen till polis, domstolar och kriminalvård för budgetåret 1995/96 anvisar 400 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit.
1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förvarstagna asylsökande skall placeras i lämpliga lokaler som tillgodoser kravet på respekt och värdighet,
1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot förvar av vuxna i häkten och polisarrester,
1994/95:So601 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frihetsberövande av barn och behovet av ändringar i lagstiftningen för att följa barnkonventionen,
1994/95:Kr2 av Ola Ström m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i lagstiftningen så att minderåriga lagöverträdare hålls åtskilda från vuxna brottslingar inom kriminalvården.
Utskottet
Allmänt
Inledningsvis konstaterar utskottet att budgetåret 1995/96 enligt riksdagens beslut om ändring i riksdagsordningen (Förs. 1993/94:TK2, KU18, rskr. 425, 1994/95:KU2, rskr. 4, SFS 1994:1471) löper till och med den 31 december 1996.
Det övergripande målet för kriminalpolitiken och därmed också för kriminalvårdens verksamhet är att minska brottsligheten och öka människors trygghet i samhället. Kriminalvårdens verksamhet skall kännetecknas av en human människosyn, god omvårdnad och ett aktivt påverkansarbete med iakttagande av hög grad av säkerhet samt respekt för den enskildes integritet och rättssäkerhet. Verksamheten skall inriktas på åtgärder som påverkar den dömde att inte återfalla i brott.
Kriminalvårdens ansvarsområden är att verkställa fängelsestraff samt att övervaka skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna. Till kriminalvårdens huvuduppgifter hör också att svara för verksamheten vid landets häkten.
Kriminalvårdslagstiftningen bygger i allt väsentligt på de principer som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. Grundtankar för reformen var att så långt det är möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga följderna av frihetsberövandet.
Kriminalvårdsstyrelsen (KVS) är central förvaltningsmyndighet för all kriminalvårdsverksamhet. Styrelsen är chefsmyndighet för sju geografiskt indelade regioner som var och en omfattar anstalter, häkten och frivårdsmyndigheter samt för den fr.o.m. den 1 januari 1994 inrättade Transporttjänsten. I administrativt hänseende är styrelsen chefsmyndighet även för Kriminalvårdsnämnden och övervakningsnämnderna.
Flera av styrelsens uppgifter har decentraliserats och delegerats till regionmyndigheterna och de lokala myndigheterna. Antalet tjänster vid styrelsen har till följd härav och rationaliseringar i övrigt minskat från ca 320 till ca 200. Styrelsens uppgifter är numera i princip koncentrerade till övergripande och gemensamma uppgifter.
De sju regionmyndigheternas huvuduppgifter är att leda kriminalvården i regionerna enligt KVS riktlinjer, stödja verksamheten vid de lokala myndigheterna och utöva tillsyn över deras verksamhet.
Kriminalvården har under flera år ställts inför krav på rationaliseringar. Budgetåret 1995/96 blir det sista året i det av statsmakterna beslutade femåriga rationaliseringsuppdraget till KVS att årligen genomföra rationaliseringar uppgående till omkring 30 miljoner kronor. Två tredjedelar av dessa belopp omfördelas och används för förnyelsearbete inom kriminalvården och en tredjedel utgör besparing. Rationaliseringarna innebär bl.a. förändrat arbetssätt för framför allt anstalts- och häktesorganisationen.
Regeringen anför i budgetpropositionen att kriminalvården, mot bakgrund av det ekonomiska läget och den redovisade beläggningsutvecklingen (se härom nedan), bör kunna åläggas ett besparingskrav för de närmaste tre budgetåren. Regeringen anser att möjligheter bör finnas till fortsatta rationaliseringar i administrationen och till ytterligare organisations- och schemaförändringar inom anstalts- och häktesorganisationen. Dessutom bör en utgiftsminskning kunna ske genom att utbyggnaden av anstalts- och häktesorganisationen begränsas något. Besparingskravet för budgetåret 1995/96 (12 månader) bör, enligt regeringen, bestämmas till 50 miljoner kronor. Härtill kommer den ovan nämnda rationaliseringen avseende budgetåret 1995/96 (12 månader) på 10 miljoner kronor samt kostnader till följd av den av riksdagen (1992/93:JuU19, rskr. 223) beslutade reformen om villkorlig frigivning på 69 miljoner kronor (12 månader), vilka skall finansieras utan extra anslag. Sammanlagt rör det sig om ett besparings- och rationaliseringsarbete på 79 miljoner kronor räknat på 12 månader.
Regeringen konstaterar i budgetpropositionen att Riksrevisionsverket (RRV) har riktat invändningar mot KVS' årsredovisning och uttalar att de brister som RRV pekat på i revisionsberättelsen är så allvarliga att de skyndsamt bör åtgärdas. Regeringen konstaterar att ett sådant arbete har inletts och att de grunder som orsakat revisionsanmärkningar kommer att åtgärdas.
Regeringen anser att KVS i årsredovisningen i den del som avser resultatredovisningen redogjort för verksamheten på ett överskådligt och lättfattligt sätt men att det dock bör finnas goda möjligheter att inför kommande verksamhetsår vidareutveckla resultatredovisningen, bl.a. med avseende på slutprestationer.
Utskottet har under ärendets beredning vid en utfrågning med representanter för Justitiedepartementet och KVS inhämtat information rörande bl.a. KVS' åtgärder till följd av RRV:s anmärkningar, pågående rationaliserings- och utvecklingsarbete samt frågor angående anstaltsbeläggning och aktuella förändringar i anstaltsbeståndet m.m.
Pågående översyns- och beredningsarbete m.m.
Regeringen tillkallade den 15 april 1992 Straffsystemkommittén (dir. 1992:47) för att se över det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad. I Straffsystemkommitténs uppdrag ingår bl.a. att pröva om systemet med villkorlig frigivning skall behållas och hur detta i så fall skall vara utformat. Kommittén skall också överväga möjligheterna att vidareutveckla användningen av olika alternativ till fängelsestraff. I direktiven understryks att inriktningen för arbetet härvidlag bör vara att öka utrymmet för alternativ till fängelse genom att öppna möjligheter till andra icke frihetsberövande påföljder än de som nu finns och att ytterligare utveckla redan tillgängliga påföljder. Kommitténs arbete skall vara slutfört under hösten 1995.
Den 1 januari 1993 utvidgades försöksverksamheten med samhällstjänst till att gälla hela landet (prop. 1991/92:109, JuU24, rskr. 259, SFS 1992:372). Den utvidgade tillämpningen är tidsbegränsad till utgången av år 1995 i väntan på att en mera permanent ordning kan införas. I Straffsystemkommitténs uppdrag ingår att föreslå hur samhällstjänsten på längre sikt bör infogas i påföljdssystemet. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har utvärderat 1990--1992 års försöksverksamhet med samhällstjänst. Utvärderingen har nyligen lämnats över till kommittén.
Den 1 augusti 1994 påbörjades en tvåårig försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll (prop. 1993/94:184, JuU28, rskr. 322). Försöksverksamheten syftar bl.a. till att ge underlag för Straffsystemkommitténs överväganden om intensivövervakning med elektronisk kontroll bör bli ett permanent inslag i straffsystemet. Under försöksperioden kan fängelsestraff på högst två månader i vissa fall verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. En förutsättning för sådan verkställighet är att den dömde bor inom något av verksamhetsområdena för frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall. Under verkställighetstiden får den dömde inte lämna sin bostad annat än för vissa ändamål och på särskilt angivna tider. Förbudet att lämna bostaden kontrolleras med elektroniska hjälpmedel. Elektronisk kontroll får också avse att den dömde fullständigt avhåller sig från alkohol. Vid misskötsamhet tas den dömde in i kriminalvårdsanstalt för att där undergå fortsatt verkställighet av straffet.
BRÅ har fått i uppdrag att utvärdera försöket med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Uppdraget skall delredovisas före april månads utgång i år och slutredovisas senast den 1 oktober 1996. Utvärderingen skall i största möjliga utsträckning belysa förhållanden som är av betydelse för att kunna bedöma om intensivövervakning med elektronisk kontroll är ett bärkraftigt alternativ till fängelse.
Fängelseutredningen (dir. 1992:36), som gjort en översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform, redovisade i augusti 1993 sitt huvudbetänkande (SOU 1993:76) Verkställighet av fängelsestraff och i januari 1994 sitt slutbetänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård och psykiatri. Fängelseutredningen har bl.a. föreslagit att lagen om kriminalvård i anstalt skall ersättas med en ny lag om verkställighet av fängelsestraff. Kommittén anser vidare att den s.k. normaliseringsprincipen, som innebär att kriminalvårdens intagna har samma rätt till samhällets stöd- och vårdinsatser som andra medborgare, skall behållas. Kommittén framhåller behovet av ökad differentiering av intagna med hänsyn till bl.a. säkerhetsaspekter, narkotikamissbruk och behandlingsbehov. Enligt kommittén bör emellertid närhetsprincipen, som innebär att den dömde skall avtjäna straffet i närheten av sin hemort, fortfarande äga viss betydelse med avseende på valet av anstalt. Kommittén föreslår också åtgärder i syfte att motverka förekomsten av narkotika på anstalterna. Kommitténs betänkanden har remissbehandlats.
Vissa av Fängelseutredningens förslag ligger till grund för regeringens proposition (prop. 1994/95:124) om ändringar i kriminalvårdslagstiftningen rörande anstaltsindelningen m.m. I propositionen föreslås ändringar i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, vilka bl.a. syftar till att förbättra kriminalvårdens möjligheter att placera de intagna på en anstalt med lämplig verksamhetsinriktning. Ändringarna syftar också till att bekämpa förekomsten av narkotika och i övrigt förbättra ordningen och säkerheten i fängelserna. Fängelseutredningens förslag i övrigt bereds vidare inom Justitiedepartementet i syfte att ersätta den nuvarande lagen om kriminalvård i anstalt med en ny lag om verkställighet av fängelsestraff.
Ungdomsbrottskommittén överlämnade i juni 1993 sitt betänkande (SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott. Kommittén har övervägt i vilka former och på vilket sätt det allmänna bör ingripa när unga begår brott. Bakgrunden är bl.a. att förändringarna i påföljdssystemet, som skett i takt med det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet, hittills inte i någon vidare mån har berört de unga lagöverträdarna. Ändrade regler för handläggningen av ungdomsmål trädde i kraft den 1 mars 1995 (prop. 1994/95:12, JuU1, rskr. 1994/95:39). Kommitténs förslag i frågan om påföljden för ungdomar bereds för närvarande vidare inom Justitiedepartementet.
I budgetpropositionen anges också att det inom Justitiedepartementet pågår ett arbete rörande en översyn av bötesstraffets utformning och användning i syfte att belysa möjligheterna att utvidga användningen av böter och att skärpa bötesstraffet.
Lokalförsörjningen inom kriminalvården
Beläggning m.m.
Under budgetåren 1992/93 och 1993/94 ökade medelbeläggningen vid anstalterna med sammanlagt 657 till 4 239 intagna. Medelbeläggningen har under 1993/94 varit 95 %. På de slutna riksanstalterna har beläggningen legat nära 100 %.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att utskottet tidigare vid ett stort antal tillfällen och senast förra våren (prop. 1993/94:JuU17 s. 13) uttalat att beläggningsnivån på kriminalvårdsanstalterna bör vara omkring 85 % för att möjliggöra differentiering av olika intagna samtidigt med ett gott resursutnyttjande.
Under budgetåret 1993/94 var medelbeläggningen vid häktena 1 379 personer och beläggningsnivån 91 %. Antalet platser har under budgetåret ökat med 149. Beläggningstrycket har därmed minskat något även om det tidvis varit överbeläggning vid ett antal häkten.
KVS redovisar i sin månadsstatistik för anstalter rörande situationen under januari månad i år att medelbeläggningen ökat med 177 intagna jämfört med samma period förra året. Platsutnyttjandet mätt i procent av antalet tillgängliga platser var under januari månad i år i genomsnitt 86 med en variation från 82 på öppna anstalter till 95 på de slutna riksanstalterna med den högsta säkerhetsnivån, de s.k. klass I-anstalterna Kumla, Hall och Tidaholm. Motsvarande siffror för januari månad 1994 var 94 % med en variation från 88 % på öppna lokalanstalter till 100 % på slutna riksanstalter.
I kriminalvårdens statistik över beläggningen m.m. vid häktena redovisas att medelbeläggningen under januari i år var 186 intagna färre än under januari 1994. Platsutnyttjandet var under januari i år 82 % av tillgängliga platser med regionala variationer från Härnösandsregionens 57 % till Stockholmsregionens 92 %.
Den obligatoriska halvtidsfrigivningen avskaffades den 1 juli 1993. Numera gäller som huvudregel att minst två tredjedelar av strafftiden skall ha avtjänats innan frigivning kan ske. Den 1 februari 1994 sänktes promillegränsen för grovt rattfylleri samtidigt som straffet för detta brott skärptes. För att möta effekterna av beläggningsutvecklingen samt av de ändrade reglerna i fråga om villkorlig frigivning och rattfylleri, pågår och planeras en utbyggnad av anstalts- och häktesorganisationen med ca 1 300 anstaltsplatser och ca 235 häktesplatser.
Regeringen redovisar i budgetpropositionen (s. 67) att en avmattning i tillströmningen till anstalterna förefaller ha skett under år 1994. Under hösten 1994 har beläggningsnivån varit obetydligt högre än under samma tid föregående år samtidigt som den huvudsakliga effekten på beläggningen av de ändrade reglerna för villkorlig frigivning, som trädde i kraft den 1 juli 1993, numera, enligt regeringens uppfattning, bör ha inträffat. Dessutom har beläggningen vid häktena minskat. I takt med att nya platser kan tas i bruk bör den besvärliga beläggningssituation som har rått under de senaste två budgetåren förbättras. Med hänsyn till att tillströmningen till anstalterna synes avta bör dessutom behovet av anstalts- och häktesplatser under de närmaste åren tills vidare, enligt regeringen, beräknas något lägre än som skett vid utbyggnadsplaneringen.
Utskottet finner ingen anledning till någon riksdagens åtgärd nu med anledning av vad regeringen anfört.
Lokalisering av anstalter m.m.
I motion Ju502 (c, s) förordas en utbyggnad av kriminalvårdsanstalten Västervik och i motion Ju505 (s) förespråkas att en ny kriminalvårdsanstalt förläggs till Ånge.
I motion Ju511 (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att häktet i Luleå inte bör slås samman med kriminalvårdsanstalten därstädes.
I ett antal motioner argumenteras mot nedläggningar av anstalter. I motion Ju503 (m) förordas sålunda att kriminalvårdsanstalten Borgen i Vänersborg inte läggs ned. I motionerna Ju507 (c) och Ju508 (s) argumenteras emot nedläggningar av kriminalvårdsanstalterna i Lärbro resp. Hudiksvall. I motion Ju504 (c) framhålls behovet av att de små fängelserna bibehålls och i motion Ju512 (mp) yrkas att nedläggningen av fängelser skall stoppas till dess att konsekvensbeskrivningar presenterats.
KVS har i skrivelse den 20 februari i år hemställt att regeringen beslutar att kriminalvårdsanstalterna Nacka, Torhult, Borgen-Vänersborg, Lärbro, Växjö, Falun och Hudiksvall samt häktena i Östersund och Luleå skall stängas senast den 30 juni 1996.
Vidare har styrelsen hemställt att regeringen skall inrätta en häktesavdelning vid kriminalvårdsanstalten i Luleå i samband med att häktet Luleå stängs.
I skrivelsen anförs bl.a. att de nedläggningar och platsförändringar som initierats i huvudsak ligger i linje med den inriktning som slagits fast i den långsiktiga lokalplaneringen där bl.a. ökade differentieringsmöjligheter inom resp. anstalt, flexibilitet, samt kostnads- och verksamhetseffektivitet är vägledande. Styrelsen anför vidare att inriktningen sålunda är att tillbyggnad skall ske vid ett flertal anstalter och att nedläggning måste genomföras av ett antal mindre inte utbyggnings- eller utvecklingsbara anstalter och häkten.
Justitieministern anförde nyligen i ett interpellationssvar i riksdagen (prot. 1994/95:74) angående nedläggningar av kriminalvårdsanstalter bl.a. att det är regeringen som fattar beslut om nedläggning av anstalter och häkten samt att förslagen från KVS kommer att bedömas av regeringen i ett helhetsperspektiv tillsammans med andra förändringar inom kriminalvården. Vid denna bedömning kommer, tillade Justitieministern, även eventuella effekter inom andra myndighetsområden att vägas in. Förslagen bereds nu inom Justitiedepartementet.
Utskottet har flera gånger behandlat motioner rörande bl.a. behovet av nya anstalter och lämplig lokalisering av dessa (se 1993/94:JuU17 s. 8 med där gjord hänvisning).
Utskottet vill inledningsvis påpeka att lokaliseringen av häkten och anstalter kan få betydelse för kostnaderna även på andra anslag inom rättsväsendet, t.ex. kostnaderna för offentliga försvarare som belastar rättshjälpsanslaget. Utskottet utgår från att regeringen, som Justitieministern också antytt i sitt interpellationssvar, beaktar sådana faktorer vid de överväganden som skall göras. Därmed anser utskottet syftet med kravet på konsekvensanalyser i motion Ju512 tillgodosett.
Utskottet intar dock alltjämt den ståndpunkt som utskottet tidigare givit uttryck för vid ställningstagande till liknande motionsyrkanden, nämligen att det inte är möjligt för utskottet att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra. Denna uppfattning gäller också i frågan huruvida viss eller vissa anstalter bör drivas vidare eller läggas ned. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju502, Ju503, Ju504, Ju505, Ju507, Ju508, Ju511 och Ju512.
Kriminalvårdsstyrelsen
Medelstilldelningen
Regeringen har under punkt E 1. (s. 68 f) föreslagit riksdagen att till Kriminalvårdsstyrelsen anvisa ett ramanslag på 161 999 000 kr, varav 107 358 000 kr beräknats för perioden juni 1995--juli 1996. Detta innebär att KVS åläggs ett besparingskrav på 3,3 miljoner kronor.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Kriminalvården
Alternativa påföljder m.m.
I motion Ju801 (m) understryks att fängelsestraffet är den mest väsentliga delen i påföljdssystemet men att nya påföljder måste prövas vid sidan härav. I motion Ju805 (v) förespråkas en minskad användning av anstaltsbehandling och satsningar på alternativa påföljder.
Utskottet har i olika sammanhang understrukit vikten av att alternativ till fängelsestraff utvecklas och att det sker en utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens inriktning. Utskottet har också uttalat att de behandlingsmodeller som nu finns inom kriminalvården måste utvidgas och ytterligare förbättras (se t.ex. 1992/93:JuU25 s. 10 f).
Utskottet behandlade förra året (1993/94:JuU17 s. 12 f) motioner vari bl.a. yrkades en minskad användning av anstaltsbehandling och satsningar på alternativa påföljder. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena med hänvisning till att Fängelseutredningens respektive Straffsystemkommitténs arbete och beredningen härav borde avvaktas.
I budgetpropositionen (s. 65) anförs att det är regeringens ambition att begränsa användningen av fängelsestraff och utvidga användningen av alternativa straff och verkställighetsformer. Regeringen anför också att det pågår lagstiftningsprojekt med den inriktningen bl.a. inom ramen för Straffsystemkommitténs arbete och den översyn av bötesstraffet som förbereds inom Justitiedepartementet med syfte att belysa möjligheterna till en ökad användning av böter som påföljd.
Utskottet, som välkomnar regeringens uttalanden i fråga om en minskad användning av fängelsestraff och en utvidgad tillämpning av alternativa strafformer, vidhåller sin uppfattning att pågående översynsarbete och beredningen härav bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju801 och Ju805 i nu berörda delar.
Psykiatrisk vård inom kriminalvården m.m.
I motion Ju509 (v) yrkas att de resurser som finns inom den psykiatriska sjukvården skall utnyttjas också för psykiskt störda lagöverträdare och att det inte skall byggas upp psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården. I motionen anförs vidare att psykiskt störda lagöverträdare bör dömas till vård i stället för till fängelse; frågan om påföljd för psykiskt störda lagöverträdare kommer utskottet att behandla senare i år.
I motion Ju809 (c) yrkas att regeringen redovisar situationen inom kriminalvården i fråga om psykiskt störda lagöverträdare. I motionen förespråkas utökade resurser inom kriminalvården för att ge intagna med psykiska problem det stöd och den rehabilitering som behövs för att de skall kunna återgå till ett normalt liv efter anstaltsvistelsen.
Sedan gammalt gäller regler om straffrättslig särbehandling av personer som gjort sig skyldiga till brottslig gärning under inflytande av en allvarlig psykisk sjukdom. Före brottsbalkens (BrB) ikraftträdande innebar särbehandlingen att den skyldige av domstol kunde förklarads fri från straff. Beslut om tvångsvård ankom härefter på sjukvårdsmyndigheterna. I BrB föreskrevs ursprungligen att för brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, inte fick tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn. Vidare föreskrevs i BrB att som brottspåföljd kunde tillämpas överlämnande till sluten psykiatrisk vård inte bara beträffande den som vid brottstillfället handlat under inflytande av sinnessjukdom eller ett därmed jämställt tillstånd utan också den som i annat fall vid domstillfället bedömdes vara i behov av sådan vård.
Efter ändringar i BrB som trätt i kraft den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58, JuU34, rskr. 330, SFS 1991:1138) gäller följande. Den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får enligt 30 kap. 6 § inte dömas till fängelse. Enligt 31 kap. 3 § kan rätten i stället besluta att den dömde skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen i en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. För sådant fall kan rätten besluta att vårdens upphörande skall vara beroende av en särskild utskrivningsprövning genom domstols försorg. Överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan enligt samma paragraf komma i fråga också beträffande den som visserligen inte begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning men som likväl behöver vården på grund av en sådan störning, dock att för detta fall särskild utskrivningsprövning inte får föreskrivas. Ändringen i BrB innebar bl.a., förutom en grundläggande reform av utskrivningsförfarandet, att den kategori lagöverträdare vars psykiska tillstånd tidigare betecknats som jämställt med sinnessjukdom till största delen lämnats utanför den straffrättsliga särbehandlingen.
Grundläggande för den straffrättsliga särbehandlingen enligt såväl gällande regler som äldre lagstiftning är sålunda att den som är allvarligt psykiskt sjuk och behöver kvalificerad vård för sin sjukdom inte skall dömas till fängelse.
Ett behov av kvalificerad psykiatrisk vård kan emellertid uppkomma även efter det att ett fängelsestraff redan ådömts och börjat verkställas. Den som undergår straffverkställighet kan vara i behov av psykiatriska vårdåtgärder också i de fall den psykiska störningen inte kan bedömas som allvarlig eller i de fall vårdbehovet inte förutsätter intagning på sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård.
Den nuvarande lagstiftningen om straffverkställighet har sin grund i 1974 års kriminalvårdsreform. Före denna reform låg ansvaret för att intagna fick den psykiatriska vård och behandling de behövde i allt väsentligt på kriminalvården. Vid vissa anstalter fanns psykiatriska avdelningar, och en anstalt hade ställning som sjukhus.
Genom kriminalvårdsreformen slogs som en grundläggande princip fast att kriminalvårdens intagna skulle ha samma rätt till samhällets stöd- och vårdinsatser som andra medborgare -- den s.k. normaliseringsprincipen. Denna princip ansågs bäst tillgodosedd om den service som de intagna sålunda skulle vara berättigade till kunde tillhandahållas av de samhällsorgan som normalt bar ansvaret. Kriminalvården borde bygga upp egna resurser endast för sådana fall där frihetsberövandet utgjorde hinder mot andra myndigheters medverkan eller där stödinsatserna uteslutande hade sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet.
Kriminalvården har inga egna resurser för sluten psykiatrisk vård -- dvs. vård som förutsätter att patienten läggs in på och behandlas vid sjukhus. Den slutna vården ankommer också i fråga om kriminalvårdsklientelet på den allmänna sjukvården.
När det gäller psykiatrisk vård som inte kräver inläggning och behandling vid sjukhus talar man om öppen vård. Kriminalvården har vissa egna resurser för sådan vård. Vid ett antal anstalter finns psykiatriska avdelningar med sammanlagt ett sjuttiotal platser. Vid några av dessa anstalter finns heltidsanställda psykiatrer medan de andra har konsultpsykiater. Kriminalvårdens behov av psykiatrisk service i form av öppen vård täcks i övrigt genom vårdinsatser i anstalterna av arvoderade konsulter eller genom att den allmänna sjukvårdens psykiatriska öppenvårdsavdelningar anlitas. Inom kriminalvården pågår också ett arbete med att inrätta särskilda stödavdelningar för vissa intagna med särskilda behov.
Fängelseutredningen lade i januari 1994 fram sitt slutbetänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård och psykiatri. I betänkandet föreslår utredningen att normaliseringsprincipen bör upprätthållas, dvs. att vårdansvaret för psykiatrin inom kriminalvården skall ligga kvar inom den allmänna sjukvården. Utredningen föreslår vidare bl.a., för att de intagnas rätt att i förekommande fall erhålla psykiatrisk sjukhusvård ytterligare skall säkerställas, att varje kriminalvårdsanstalt genom avtal mellan kriminalvården och landstingen knyts till en viss sjukvårdsinrättning. Vidare utgår utredningen från att de platser vid psykiatriska avdelningar som ovan nämnts skall bestå för att tas i anspråk för intagna som har ett mera kontinuerligt behandlingsbehov eller som -- utan att sluten vård kommer i fråga -- behöver sådan behandling som inte kan ges på normalavdelning. För intagna med personlighetsstörningar som tar sig uttryck i ett utagerande beteende, förhöjd aggressivitet och benägenhet för självdestruktiva handlingar för vilka psykiatrin inte kan ge någon behandling föreslås särskilda stödavdelningar med tillgång till psykolog och mentalskötarutbildad personal. Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu vidare i Justitiedepartementet. Frågor som rör samarbetet mellan kriminalvården och sjukvården bereds gemensamt med Socialdepartementet.
I budgetpropositionen (s. 65) uttalar regeringen att den i avvaktan på ett slutligt ställningstagande till Fängelseutredningens förslag delar KVS bedömning att det snarast bör inrättas särskilda stödavdelningar för psykiskt sjuka eller störda intagna. Regeringen anför också att det är viktigt att kriminalvården på olika sätt ökar sin kompetens inom det psykiatriska området och därjämte strävar efter att förbättra samarbetet med sjukvårdshuvudmännen för att de intagna som behöver psykiatrisk vård bättre skall få sina behov tillgodosedda.
Utskottet anser att beredningen av Fängelseutredningens förslag bör avvaktas innan ställning tas till om formerna för omhändertagandet av psykiskt störda intagna bör förändras. Utskottet utgår från att regeringen i samband med sina förslag till följd av Fängelseutredningens översynsarbete avger en redovisning av situationen inom kriminalvården vad gäller de psykiskt störda lagöverträdarna. Något riksdagsinitiativ i frågan är således inte nu nödvändigt. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju509 och Ju809 i nu behandlade delar.
I sammanhanget bör också nämnas att regeringen den 11 maj 1994 tillkallade en särskild utredare (Straffansvarsutredningen) för att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten (dir. 1994:39).
I uppdraget ingår att överväga vissa frågor med anknytning till det subjektiva rekvisitet vid brott. Utredaren skall överväga om regelsystemet är ändamålsenligt utformat vad avser den nedre gränsen för uppsåt och bedömningen av gärningar som någon begått under självförvållat rus eller under påverkan av allvarlig psykisk störning eller under tillfällig sinnesförvirring som någon råkat i utan egen skuld.
Ett övergripande syfte med översynen skall vara att genom de allmänna reglerna om avgränsningen av det straffbara området dels främja förutsättningarna för en effektiv lagföring av straffvärda förfaranden, dels ytterligare befästa legalitetsprincipen inom straffrätten.
Utredaren skall också beakta verkningarna av 1991 års reform när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna. Reformen innebar bl.a., som framgått, en begränsning av den grupp lagöverträdare som särbehandlas när det gäller påföljdsbestämningen. En utvärdering av reformen har på regeringens uppdrag utförts av Socialstyrelsen, och en rapport, Psykiatrisk tvångsvård -- effekter av ny lagstiftning, har i december 1993 överlämnats till regeringen. Det är en uppgift för utredaren att belysa det nuvarande regelsystemets effekter för bedömning av uppsåtsfrågan vid brott som någon begått under påverkan av psykisk störning. Utredaren skall överväga vilka åtgärder som kan komma i fråga för att skapa en ordning, när det gäller brott som begåtts av personer som varit tillfälligt sinnesförvirrade utan egen skuld eller drabbade av en allvarlig psykisk störning, som tillgodoser de krav på lagstöd som legalitetsprincipen ställer upp samtidigt som den leder till ett logiskt och ändamålsenligt resultat i olika situationer. Utgångspunkten för övervägandena skall vara att tillfälliga och permanenta förvirringstillstånd principiellt bör behandlas på samma sätt i ansvarshänseende. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande senast den 1 juli 1996.
Överförande av straffverkställighet
I motion Ju501 (m) begärs ett riksdagsuttalande om att utländska medborgare som begår brott i Sverige skall utvisas för att avtjäna straffet i hemlandet.
Inom Norden förekommer sedan gammalt ett långtgående samarbete i fråga om domsverkställighet, som regleras genom enhetlig lagstiftning.
Sverige har tillträtt två inom Europarådet utarbetade konventioner på området, konventionen om brottmålsdomars internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) och konventionen om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). Överförandekonventionen skiljer sig från brottmålsdomskonventionen bl.a. på så sätt att den förra förutsätter den dömdes medgivande till överförandet.
Överförande av straffverkställighet kan i vissa fall ske också med stöd av andra internationella överenskommelser. Vidare kan regeringen enligt 3 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om det föreligger synnerliga skäl, för visst fall träffa överenskommelse med främmande stat om överförande av straffverkställighet.
När Sverige hösten 1984 skulle tillträda överförandekonventionen uttryckte utskottet (JuU 1984/85:1 s. 8 f) sitt beklagande över att konventionen delvis fått en annan utformning än som varit önskvärt från svensk sida; det hade även enligt utskottets uppfattning varit en fördel om verkställigheten kunnat överföras oberoende av samtycke från den dömde när det gäller utländska intagna som jämte fängelse dömts till utvisning. Utskottet utgick från att Sverige i det fortsatta internationella arbetet på området skulle söka få de svenska intressena tillgodosedda.
När frågan ånyo behandlades av utskottet våren 1991 (1990/91:JuU17 s. 11) hade utskottet inhämtat att det inom Europarådet pågick en översyn av de aktuella konventionerna med sikte på att ersätta dessa med en enda konvention. Utskottet hänvisade till sitt tidigare uttalande och avstyrkte därmed den då föreliggande motionen.
Vid senaste behandlingen av frågan hösten 1993 (1993/94:JuU2 s. 16) hade utskottet inhämtat att det nämnda översynsarbetet alltjämt pågick inom Europarådet. Utskottet vidhöll vad det tidigare anfört i den aktuella frågan och utgick ifrån att detta skulle beaktas från svensk sida utan något särskilt riksdagsinitiativ. Den då aktuella motionen avstyrktes.
Utskottet har nu inhämtat att frågan fortfarande bereds inom Europarådet och att Sverige i linje med utskottets uttalanden verkar för att överförande av straffverkställighet skall kunna ske utan samtycke från den dömde. Utskottet har inhämtat att arbetet inom Europarådet emellertid framskrider relativt långsamt och att något resultat av arbetet inte kan förväntas inom en nära framtid. Enligt utskottets uppfattning bör regeringen därför parallellt med arbetet i Europarådet undersöka möjligheterna till lösningar på bilateral basis. Utskottet utgår från att regeringen, utan något särskilt riksdagsinitiativ i frågan, undersöker dessa möjligheter och träffar bilaterala avtal med den inriktning som angivits i det föregående i de fall överenskommelse kan träffas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Ju501.
Differentiering inom kriminalvården
I motion Ju809 (c) efterlyses en ordning enligt vilken intagna som skall utvisas och intagna som skall rehabiliteras för en återgång till det svenska samhället bör bli föremål för behandling åtskilda från varandra för att deras respektive rehabiliteringsbehov skall kunna tillgodoses på bästa sätt.
Enligt 4 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall kriminalvården i anstalt utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas, och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Avslutningsvis stadgas i paragrafen att frigivning skall förberedas i god tid. Bestämmelserna tar sikte på samtliga intagna i anstalt.
Kriminalvårdsanstalterna delas in i riks- och lokalanstalter. Anstalter och avdelningar av anstalt kan vara öppna eller slutna. KvaL:s regler för anstaltsindelning har sin grund i en indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i sitt betänkande (SOU 1972:64 s. 125 f) Kriminalvård. Närheten till hemorten -- närhetsprincipen -- skulle bilda utgångspunkt för placeringen av huvuddelen av de intagna. En placering på en lokalanstalt skulle skapa förutsättningar för en successiv utslussning i samhället och en integration mellan anstaltsvård och frivård samt för en tillämpning av normaliseringsprincipen, dvs. att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller står under övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor.
Enligt 6 § KvaL skall den som undergår fängelse i högst ett år företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till risken för att han allvarligt skall störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl. Av 4 § förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt framgår att vid intagning i lokalanstalt skall väljas den region och såvitt möjligt den anstalt inom regionen som är lämpligast för att den intagnes frigivning skall kunna förberedas på ett ändamålsenligt sätt. Detta gäller även vid förflyttning till lokalanstalt. Den som undergår fängelse i mer än ett år skall företrädesvis placeras i riksanstalt. Om det behövs för att man skall kunna förbereda frigivningen får en intagen i riksanstalt föras över till lokalanstalt. När det gäller valet mellan öppen och sluten anstalt är huvudregeln att en intagen skall placeras i en öppen anstalt och att placering i en sluten anstalt skall ske endast om det är påkallat av säkerhetsskäl, t.ex. risk för rymning eller narkotikahantering, eller för att den intagne har behov av arbete, undervisning eller behandling, som inte kan tillgodoses i öppen anstalt. Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till sådant brott, skall enligt 7 § tredje stycket KvaL placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Vid placering av en intagen som inte fyllt 21 år skall enligt 8 § KvaL särskilt beaktas att han, om ej särskilda skäl föranleder annat, skall hållas åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. I övrigt innehåller inte KvaL några bestämmelser som ger ledning för valet mellan anstalter av samma slag.
När KvaL trädde i kraft 1974 var verksamheten vid landets anstalter tämligen likartad. Under senare år har det emellertid skett en utveckling mot ökad specialisering av verksamhetens inriktning vid såväl riks- som lokalanstalter. Till grund för denna utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad differentiering som statsmakterna har uttalat. Specialiseringen har främst inriktats på narkotikamissbrukarna. Riksdagen har vid flera tillfällen (se senast 1993/94:JuU17 s. 17) erinrat om att självklara riktmärken för narkotikapolitiken på kriminalvårdens område måste vara bl.a. att intagna utan narkotikaproblem och sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva komma i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare skärs av från tillförseln av droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället. Några anstalter erbjuder särskilda behandlingsprogram för intagna som har missbruksproblem, och på många håll bedrivs ett omfattande arbete för att motivera missbrukande intagna att genomgå behandling. Vissa anstalter eller avdelningar har avdelats för intagna som inte missbrukar narkotika, så att de t.ex. inte skall utsättas för påverkan att börja missbruka. På vissa anstalter har man samlat den mycket svårbehandlade grupp av intagna som missbrukar och som inte vill gå igenom behandling för sitt missbruk. Avsikten är att härigenom förbättra möjligheterna att hålla andra anstalter och avdelningar fria från narkotika.
Det finns också program för intagna som missbrukar alkohol, t.ex. den s.k. rattfällan, som riktar sig till intagna som har dömts för rattfylleribrott. I propositionen som låg till grund för de nya regler om grovt rattfylleri m.m. som trädde i kraft den 1 februari 1994 (prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78) angavs att alla som dömts till fängelse för trafiknykterhetsbrott bör genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltstiden. Ett antal kriminalvårdsanstalter har inrättats speciellt för detta ändamål. Behandling enligt Minnesotamodellen bedrivs vid två anstalter. Vid några kriminalvårdsanstalter finns särskilda behandlingsprogram för intagna som har förgripit sig på kvinnor eller barn. Riksdagen gav 1991 (1990/91:JuU17 s. 15, rskr. 154) regeringen till känna att denna behandling bör utökas och intensifieras ytterligare. Målsättningen är att de intagna som vill och har behov av det skall kunna få sådan behandling.
Placeringen av kvinnliga intagna har i ökad utsträckning koncentrerats till vissa anstalter. Förutom riksanstalten Hinseberg finns inom Stockholmsregionen en lokalanstalt (Färingsö) som enbart används för kvinnliga intagna. Detta ligger i linje med uttalanden från riksdagen om det angelägna i att alla kvinnor som så önskar kan genomföra sin anstaltsvistelse skild från manliga intagna. Det finns också anstalter med andra inriktningar beträffande den utbildning, vård eller behandling som erbjuds eller med inriktning på särskilda grupper, såsom Kriminalvårdsanstalten Mariefred, som företrädesvis tar emot förstagångsdömda yngre män med långa strafftider.
I proposition 1994/95:124 rörande ändringar i kriminalvårdslagstiftningen föreslås nya regler om indelningen av anstalter och om placeringen av intagna. Den nuvarande indelningen i riks- och lokalanstalter föreslås upphöra, och anstalterna föreslås bli indelade enbart i öppna resp. slutna, beroende på graden av säkerhet. Liksom i dag föreslås placering i öppen anstalt äga företräde och placering i sluten anstalt ske endast om det finns särskilda skäl. Den som kan befaras missbruka eller på något annat sätt ta befattning med narkotika under verkställigheten skall företrädesvis placeras i en sluten anstalt. Vid fördelningen av de intagna mellan anstalter av samma slag föreslås att den som har behov av utbildning eller behandling som anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt, placeras i denna. Vidare skall den placering eftersträvas som är ägnad att främja en ändamålsenlig planering av frigivningen. Detta innebär att närhetsprincipen inte längre kommer att ha en övergripande betydelse vid anstaltsplaceringen. I propositionen föreslås inga särskilda placeringsregler med avseende på intagna som skall utvisas. Riksdagen kommer under våren att ta ställning till förslagen i propositionen.
I analysarbetet efter händelserna i kriminalvårdsanstalten Tidaholm sistlidna sommar ingår att, utifrån en inventering av orsakerna till de aktuella händelserna, föreslå en sammanhållen strategi för hanteringen av särskilt långtidsdömda intagna vid större anstalter. Bland de frågor som är föremål för överväganden i detta sammanhang märks betydelsen av etniska eller kulturella skillnader inom klientpopulationen och förekomsten av utländska yrkesförbrytare m.m. i denna. Utskottet har inhämtat att frågan om särskilda anstalter för utvisade varit föremål för diskussion i detta sammanhang.
Differentieringen av de intagna sker på grund av olika kriterier angivna i KvaL, t.ex. strafftid, säkerhetsskäl eller särskilda behandlingsbehov hos den intagne. Detta gäller i princip för alla intagna oberoende av om utvisning är aktuell eller inte. Gruppen intagna vilka utvisats är, utöver det faktum att de skall förpassas ut ur landet, en mycket heterogen grupp med lika stora variationer vad avser bakgrund, brottslighet, strafftider, missbruksproblem och behandlingsbehov m.m. som övriga intagna i anstalt. En generell kategoriuppdelning som den som förordas i motionen skulle bl.a. kunna leda till att kriminalvården tvingas dela upp resurser m.m. i parallella vård- och behandlingsprogram. En sådan uppdelad behandling är enligt utskottets mening tveksam ur såväl principiell som ekonomisk synpunkt. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i nu behandlad del.
Ungdomar i anstalt
I motionerna So601 och Kr2 (båda fp) yrkas att lagstiftningen avseende unga lagöverträdare i anstalt ändras så att Sverige följer barnkonventionens bestämmelser att ungdomar under 18 år inte skall placeras tillsammans med vuxna intagna.
Sedan länge särbehandlas lagöverträdare under 18 år. Deras brottslighet skall i betydligt mindre utsträckning än de äldres bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom kriminalvården. Principen är att de unga lagöverträdarna skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna och att dessa på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa med andra åtgärder. Frihetsberövande påföljd skall väljas endast om någon annan möjlighet inte står till buds. Beträffande ett litet antal ungdomar kan fängelse dock inte undvikas. För ungdomar i åldern 15--18 år rör det sig om ett antal av 20--50, som varje år ådöms sådan påföljd. Antalet ungdomar som vid ett visst givet tillfälle är intagna i kriminalvårdsanstalt är mot bakgrund härav mycket lågt, i allmänhet under tio i hela landet. Den 1 februari i år var fyra personer under 18 år inskrivna i kriminalvårdsanstalt.
I 8 § KvaL finns bestämmelser om placering inom kriminalvården av unga lagöverträdare. I paragrafen stadgas att det vid placering av intagen som inte fyllt 21 år särskilt skall beaktas att han, om särskilda skäl inte föranleder annat, hålls avskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.
Den 20 november 1989 antog Förenta nationerna (FN) konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen). Sedan konventionen hade ratificerats av 20 stater, bl.a. Sverige, trädde den i kraft den 2 september 1990. Sverige ratificerade konventionen utan att reservera sig på någon punkt.
Konventionens regler är tillämpliga på personer som inte fyllt 18 år (artikel 1). I artikel 37 stadgas bl.a. att varje frihetsberövat barn skall hållas åtskilt från vuxna, om det inte kan anses vara till barnets bästa att inte göra detta.
Bestämmelsen i 8 § KvaL kan synas stå i strid med artikel 37 i barnkonventionen. I samband med behandlingen av propositionen med förslag till godkännande av konventionen (prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350) uttalade socialutskottet (s. 33) att det är av vikt att vid bedömningen av om Sverige uppfyller kraven i konventionen hålla i minnet att konventionen är avsedd att tillämpas på ett världsomfattande plan och på rättssystem av mycket skiftande art. Utskottet ansåg att konventionen måste tolkas så att den får en rimlig mening inom ramen för varje nationellt system. Utskottet anförde vidare bl.a. att syftet med bestämmelsen i konventionen främst är att mycket unga som berövats friheten inte skall placeras tillsammans med äldre, mer förhärdade kriminella personer.
I ärendet förelåg ett yttrande från justitieutskottet till socialutskottet där justitieutskottet bl.a. underströk den svenska lagstiftningens karaktär av skyddslagstiftning för ungdomar upp till 21 år (1989/90:JuU3y).
Enligt artikel 44 i konventionen skall konventionsstaterna fortlöpande upprätta rapporter om de åtgärder som de vidtagit för att genomföra de rättigheter som erkänts i konventionen. Sverige överlämnade sin första rapport till FN i september 1992.
I rapporten framhålls beträffande tillämpningen av artikel 37 bl.a. att personer under 18 år endast i rena undantagsfall döms till fängelse. I rapporten pekas på bestämmelsen i 8 § KvaL. Det anförs att de svenska reglerna för verkställighet av frihetsstraff således inte innebär något ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans med vuxna. Ett sådant undantagslöst förbud skulle, anförs det, i vissa fall strida mot den unges eget intresse. Regeln i KvaL ger enligt rapporten vissa garantier för att de som trots allt döms till frihetsberövande påföljd inte utsätts för skadlig påverkan av vuxna intagna.
Ungdomsbrottskommittén har nyligen i betänkandet (SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott föreslagit att det skall införas en ny reaktion för lagöverträdare som är under 21 år. Denna föreslås bli benämnd särskild tillsyn. Enligt förslaget skall verkställigheten ske i särskilda ungdomshem, s.k. § 12-hem, som skall administreras av Statens institutionsstyrelse (SIS). En förutsättning för att döma till särskild tillsyn skall vara att det föreligger synnerliga skäl för en frihetsberövande påföljd om den unge är 15--17 år eller särskilda skäl om han är 18--20 år. Frågan om sådana skäl är för handen skall bedömas med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde eller art eller den omständigheten att den unge tidigare begått brott. Särskild tillsyn föreslås kunna utmätas på viss tid mellan sex månader och två år. Vid straffmätningen skall samma regler gälla som för fängelse. Enligt Ungdomsbrottskommittén kommer särskild tillsyn över unga att i stor utsträckning att träda i stället för fängelse. Kommitténs betänkande har remissbehandlats och bereds i Justitiedepartementet.
Fängelseutredningen anför i sitt huvudbetänkande (SOU 1993:76) Verkställighet av fängelsestraff (s. 223 f) att möjligheterna att utforma kriminalvårdslagstiftningen så att unga intagna inte får någon kontakt med äldre intagna är begränsade. Utredningen pekar på två teoretiskt tänkbara lösningar: antingen kan alla intagna under 18 år samlas i någon eller några centralt belägna anstalter eller kan en ung intagen förvaras i en anstalt nära hemorten men isolerad från övriga intagna som är över 18 år. Utredningen finner att båda lösningarna är förenade med påtagliga nackdelar. Utredningen anser att den tolkning av barnkonventionen som hittills accepterats i Sverige inte bör frångås och föreslår en placeringsbestämmelse med i huvudsak samma innebörd som den nuvarande. Fängelseutredningens förslag har remissbehandlats och bereds i Justitiedepartementet.
I sammanhanget bör också nämnas att KVS tagit initiativ till en hearing den 12 april i år angående unga lagöverträdare i fängelse. I hearingen kommer att delta representanter, förutom från kriminalvården, från barn- och ungdomspsykiatrin, Rättsmedicinalverket, Statens institutionsstyrelse, Domstolsverket, Riksåklagaren, Barnombudsmannen och Socialstyrelsen.
Utskottet vill först understryka vikten av att ungdomar inte placeras i fängelse tillsammans med vuxna som kan antas ha ett negativt inflytande på dem. Utskottet har också alltjämt den grundläggande inställningen att de svenska placeringsreglerna inte strider mot åtagandet enligt barnkonventionen. Detta hindrar dock inte att också det svenska systemet kan förbättras. Ett arbete med den inriktningen pågår också; Fängelseutredningens och Ungdomsbrottskommitténs förslag i frågor rörande behandling och placering av unga lagöverträdare bereds i Justitiedepartementet.
Resultatet av det arbetet bör avvaktas och utskottet avstyrker bifall till motionerna So601 och Kr2 i nu behandlade delar.
Förvar enligt utlänningslagen
I motionerna Ju805 och Sf637 (båda v) yrkas regeländringar med syfte att förhindra att förvarstagna enligt utlänningslagen förvaras i häkte, och i motion Sf611 (kds) yrkas att förvarstagna asylsökande skall placeras i lämpliga lokaler som tillgodoser kravet på respekt och värdighet.
En utlänning kan i vissa fall enligt bestämmelser i 6 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529) tas i förvar bl.a. om hans identitet är oklar, det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att stanna i Sverige skall kunna genomföras eller det är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas.
Av Rikspolisstyrelsens statistik över förvar framgår att över 80 % av samtliga förvarsbeslut avser förvar i samband med verkställighet av utvisning. Tidigare placerades som regel förvarstagna i häkte genom polisens försorg. Detta innebar att i första hand kriminalvården fick ansvaret för de förvarstagna.
Lagen (1976:371) och förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. gäller i tillämpliga delar enligt 13 § utlänningsförordningen (1989:547) i fråga om behandlingen av utlänningar som hålls i förvar.
De flesta utlänningar som tagits i förvar tas emellertid numera om hand i särskilda förvarslokaler. Såvitt gäller barn under 16 år finns ett absolut förbud mot omhändertagande i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest (5 kap. 12 § utlänningsförordningen).
Särskilda förvarslokaler fanns tidigare endast vid Invandrarverkets anläggning i Carlslund. Under sistlidna sommar inrättades förvarslokaler vid Invandrarverkets anläggning i Flen, och särskilda förvarslokaler har därefter inrättats också i bl.a. Göteborg och Malmö.
I kriminalvårdens statistik över beläggningen m.m. vid häktena redovisas att antalet förvarstagna i häktena halverats under tiden från januari 1994 till januari 1995. Den 1 februari 1995 fanns sammanlagt 53 förvarstagna inskrivna i häkte. Av dessa var 50 män och tre kvinnor.
I en skrivelse den 8 februari 1994 till Justitiedepartementet har Rikspolisstyrelsen bl.a. som sin mening framfört att ansvaret för utlänningar som tagits i förvar på lång sikt bör ligga på kriminalvården. Regeringen har i bilaga till planeringsdirektiv för polisväsendets del avseende budgetåret 1994/95 m.m. föreskrivit att länsstyrelserna skall se till att polisen har tillgång till lokaler för utlänningar som tagits i förvar.
KVS har i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 anfört att kriminalvården i fortsättningen bör ansvara för förvaring av utlänningar som tagits i förvar endast i omedelbar anslutning till verkställighet eller i samband med transport.
Före detta Justitieombudsmannen Anders Wigelius har i departementspromemorian (Ds 1992:8) Häktades gemensamhet och kontakter i omvärlden framfört att fängelser och häkten över huvud taget inte bör användas för förvar enligt utlänningslagen.
Regeringen har i juli 1994 givit en särskild utredare i uppdrag att utreda frågor om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (dir. 1994:74). Utredaren skall bl.a. undersöka hur beslut om avvisning och utvisning skall kunna verkställas under värdiga former och samtidigt så effektivt som möjligt. I direktiven anges bl.a. att det är angeläget att förvarstagna utlänningar inte annat än i undantagsfall tas om hand i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.
Socialförsäkringsutskottet har nyligen (1994/95:SfU2) behandlat motionsönskemål liknande de nu aktuella. Utskottet anförde därvid bl.a. att man enligt dess mening borde sträva efter att utlänningar som skall avvisas inte förvaras i häkteslokaler o.d. Socialförsäkringsutskottet ansåg, bl.a. med hänsyn till det arbete som redan pågår med att få fram särskilda förvarslokaler, att någon åtgärd från riksdagens sida inte erfordrades och avstyrkte bifall till de aktuella motionerna.
Utskottet, som delar Socialförsäkringsutskottets uppfattning, vill härutöver tillägga att förvarstagna sällan torde kräva den säkerhetsnivå som finns på landets häkten. Att placera förvarstagna där framstår som slöseri med resurser och försvårar ytterligare den tidvis besvärliga beläggningssituationen på häktena. Med hänsyn till de förändringar som pågår behövs dock inget särskilt initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju805, Sf611 och Sf637.
Medelstilldelningen
Regeringen har under punkt E 2. (s. 69 f) föreslagit riksdagen att till Kriminalvården anvisa ett ramanslag på 5 750 982 000 kr, varav 3 795 591 000 kr beräknats för perioden juni 1995--juli 1996. Detta innebär, som tidigare nämnts, en besparing på 129 miljoner kronor för den nämnda 12-månadersperioden.
Inkomster av kriminalvårdens arbetsdrift redovisas på statsbudgetens inkomstsida under inkomsttiteln 2611 Inkomster vid kriminalvården, medan utgifterna för driften belastar detta anslag. Inkomsterna för innevarande budgetår beräknas till ca 170 miljoner kronor. I anslagsframställningen föreslår KVS att arbetsdriftens intäkter fr.o.m. budgetåret 1995/96 skall tillföras anslaget samt att ett belopp som motsvarar de beräknade intäkterna för innevarande budgetår, 170 miljoner kronor, skall räknas av från anslaget. Styrelsen har bl.a. pekat på svårigheten att hålla de intagna med arbetstillfällen när produktionskostnaderna ökar. Även om en produktion med högre kostnader skulle ge meningsfull sysselsättning och intäkter som översteg kostnaderna, kan produktionsenheter enligt styrelsen tvingas avstå från sådana order, eftersom kostnaderna inte kan finansieras från ramanslaget och intäktsmedel inte får disponeras. I stället får enklare tillverkningar med lägre materialkostnader väljas.
Regeringens bedömning är att en övergång till nettoredovisning av kriminalvårdens arbetsdrift bör ge arbetsdriftens produktionsenheter ett ökat intresse för resultatet av driften. Detta kan förväntas leda till ökad effektivitet men också till högre kvalitet på sysselsättningen för de intagna. Regeringen föreslår därför att arbetsdriftens intäkter i fortsättningen tillförs anslaget. I enlighet med styrelsens förslag har anslaget räknats ned med 170 miljoner kronor (12 månader).
Regeringen anför vidare bl.a. att vid beräknandet av anslaget hänsyn har tagits till den sänkta ersättningen till de intagna (prop. 1993/94:100 bil. 3, s. 140, JuU17 s. 20 f, rskr. 212).
I motion Ju805 (v) yrkas att anslaget till Kriminalvården minskas med 200 miljoner kronor. Minskningen av anslaget kan, anförs det i motionen, åstadkommas bl.a. genom införande av halvtidsfrigivning för förstagångsdömda och genom att de konventioner/avtal som Sverige har med olika länder om överlämnande för verkställighet av straff i den dömdes hemland används. I motionen förespråkas också att medel omfördelas till frivården för att arbetet med att ta fram alternativ till fängelse skall förbättras.
Utskottet instämmer i och för sig i att det är angeläget att i ökad utsträckning få till stånd verkställighet i utlandet. Som framgår ovan föreligger dock svårigheter härvidlag, och utskottet har av den anledningen avstyrkt motionsyrkanden med sagda innehåll. I sammanhanget bör påpekas att förändringar i den föreslagna riktningen även bör medföra att svenskar som avtjänar straff utomlands kommer att överföras till Sverige. Utskottet har i det föregående också behandlat och under åberopande av beredningsläget avstyrkt motionsönskemål som gått ut på att olika alternativ till fängelse borde utvecklas och komma till större användning. En konsekvens av dessa ställningstaganden är att anslaget till kriminalvården inte bör minskas så som föreslås i motion Ju805. Vidare utgår utskottet från att kriminalvården fördelar anslagna medel mellan olika grenar inom verksamheten i linje med statsmakternas intentioner, bl.a. i fråga om behovet av alternativ till fängelse. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju805 i nu behandlade delar.
I motion Ju809 (c) yrkas att sparbetinget på kriminalvården bör minskas med 25 miljoner kronor för att möjliggöra förbättringar av narkotikabekämpningen på anstalterna och öka möjligheterna att ge vård till intagna med psykiska problem.
I detta sammanhang kan nämnas att kriminalvården på olika sätt försöker bedöma hur vanligt förekommande narkotikamissbruk på anstalterna är, bl.a. med hjälp av urinprovskontroller. Tillsammans med bl.a. gjorda beslag och erkännanden av intagna ligger dessa prov till grund för de bedömningar av narkotikaläget som anstalterna gör varje månad. Drygt hälften av anstalterna redovisar att problem med narkotika är sällsynt eller inte förekommer. Merparten av de övriga anstalterna har problem då och då och endast en mindre del ofta eller så gott som dagligen. Under budgetåret 1993/94 har också gjorts en stickprovsundersökning, där var femte intagen fick lämna urinprov. Totalt lämnades positiva prov i 6,5 % av fallen medan 7 % vägrade att lämna prov. Regeringen konstaterar i budgetpropositionen att över 85 % av de intagna som deltog i undersökningen alltså inte kunde beläggas med narkotikamissbruk i anstalt.
Regeringens proposition 1994/95:124 om ändringar i kriminalvårdslagstiftningen som nyligen överlämnats till riksdagen innehåller bl.a. förslag som syftar till att bekämpa förekomsten av narkotika i anstalterna.
I motion Fi216 (kds) yrkas att det inte skall göras några besparingar på bl.a. kriminalvården och att anslaget, som motionen måste förstås, skall ökas med ett belopp som motsvarar den föreslagna besparingen, dvs. 75 miljoner kronor för budgetåret 1995/96. Yrkandet har sin bakgrund i att motionärerna anser att de effektivitetsvinster som kan göras skall användas för att förebygga och bekämpa brott.
För att stärka de offentliga finanserna har regeringen föreslagit besparingar och rationaliseringsåtgärder inom alla samhällsområden. Regeringen anser, mot bakgrund av dels det ekonomiska läget, dels att en avmattning av tillströmningen till anstalterna synes äga rum, att kriminalvården bör kunna åläggas ett besparingskrav. Regeringen pekar på möjligheterna till fortsatta rationaliseringar i administrationen och till ytterligare organisations- och schemaförändringar inom anstalts- och häktesorganisationen samt att utgiftsminskningar bör kunna ske genom att utbyggnaden av anstalts- och häktesorganisationen begränsas något.
Utskottet, som delar regeringens bedömningar, anser att den föreslagna besparingen inom kriminalvården är väl avvägd i förhållande till kraven på minskningar av statens utgifter och behovet av nödvändiga resurser för att bl.a. bekämpa och förebygga brott.
En konsekvens av utskottets nu gjorda ställningstaganden är att anslaget till kriminalvården inte heller bör höjas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju809 och Fi216 i här behandlade delar. Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning av medelsbehovet.
Utlandstransporter
Medelstilldelningen
Regeringen har under punkt E 3. (s. 70) föreslagit riksdagen att till Utlandstransporter anvisa ett förslagsanslag på 238 672 000 kr, varav 159 115 000 kr beräknats för perioden juli 1995--juni 1996.
Kostnader som uppkommer i samband med utlandstransporter är i huvudsak kostnader för den personal som planerar och genomför utlandstransporterna, transportkostnader inkl. biljetter, samt övriga kostnader som uppstår till följd av utlandstransporter. Utlandstransporterna avser i huvudsak avlägsnandebeslut enligt utlänningslagen (1989:529). Utgifterna styrs framför allt av antalet transporterade personer samt destinationsorternas belägenhet och kostnadsnivåer.
Kostnaderna för kriminalvårdens utlandstransporter uppgick budgetåret 1993/94 till 200 miljoner kronor. Budgetåret 1992/93 var motsvarande kostnad 148 miljoner kronor. Antalet personer som transporterades till utlandet genom kriminalvårdens försorg ökade från 16 900 budgetåret 1992/93 till 21 600 budgetåret 1993/94. Utvecklingen under innevarande budgetår visar dock på en volymminskning. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att antalet personer som transporteras till utlandet kommer att vara lägre under budgetåret 1995/96 (12 månader) än under budgetåret 1993/94.
I motionerna Ju510 (m) och Ju805 (v) yrkas att anslaget till utlandstransporter skall minskas med 20 resp. 35 miljoner kronor. I motionerna anförs att det med effektiviseringar, rationaliseringar och bättre samordning m.m. är möjligt att minska kostnaderna för utlandstransporterna med angivna belopp.
När utskottet förra året (1993/94:JuU17 s. 22) behandlade motionsyrkanden liknande de nu aktuella rörande bättre planering och samordning m.m. av utlandstransporterna hänvisade utskottet till att det då nyligen inrättats en särskild enhet inom kriminalvården benämnd Transporttjänsten som under KVS skulle planera och utföra utrikestransporter och längre inrikestransporter. Utskottet utgick från att KVS nära skulle följa Transporttjänstens verksamhet och tillse att arbetet bedrevs på ett ändamålsenligt och ur kostnadssynpunkt effektivt sätt. Utskottet fann att några riksdagsuttalanden i frågan inte var nödvändiga och avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.
Utskottet vidhåller den uppfattning som utskottet gav uttryck för förra året och utgår från att KVS vidtar alla nödvändiga åtgärder för att verksamheten vid Transporttjänsten skall kunna bedrivas på ett så effektivt och rationellt sätt som möjligt. Det skall dock inte uteslutas att besparingar är möjliga främst på grund av volymminskning. Utskottet är emellertid inte nu berett att frångå den bedömning som görs av medelsbehovet i budgetpropositionen. Utskottet, som ansluter sig till regeringens bedömning av medelsbehovet, avstyrker bifall till motionerna Ju510 och Ju805 i nu behandlade delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande beläggning m.m. att riksdagen godkänner vad utskottet anfört, res. 1 (m) - motiv.
2. beträffande lokalisering av anstalter m.m. att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju502, 1994/95:Ju503, 1994/95:Ju504, 1994/95:Ju505, 1994/95:Ju507, 1994/95:Ju508, 1994/95:Ju511 och 1994/95:Ju512, res. 2 (m, kds) res. 3 (mp)
3. beträffande anslag till Kriminalvårdsstyrelsen att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 161 999 000 kr,
4. beträffande alternativa påföljder m.m. att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju801 yrkande 12 och 1994/95:Ju805 yrkande 1, res. 4 (m) res. 5 (v)
5. beträffande psykiatrisk vård inom kriminalvården att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju509 yrkande 2 och 1994/95:Ju809 yrkande 22, res. 6 (v)
6. beträffande överförande av straffverkställighet att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju501,
7. beträffande differentiering inom kriminalvården att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 23,
8. beträffande ungdomar i anstalt att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So601 yrkande 7 och 1994/95:Kr2 yrkande 5, res. 7 (m)
9. beträffande förvar enligt utlänningslagen att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju805 yrkande 8, 1994/95:Sf611 yrkande 9 och 1994/95:Sf637 yrkande 16, res. 8 (v, kds)
10. beträffande anslag till Kriminalvården att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Ju805 yrkandena 5 och 6, 1994/95:Ju809 yrkande 24 och 1994/95:Fi216 yrkande 21 i denna del och med bifall till regeringens förslag till Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 5 750 982 000 kr, res. 9 (m, kds) res. 10 (c) res. 11 (v)
11. beträffande anslag till Utlandstransporter att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Ju510 och 1994/95:Ju805 yrkande 9 och med bifall till regeringens förslag till Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 238 672 000 kr. res. 12 (m) res. 13 (v)
Stockholm den 28 mars 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).
Reservationer
1. Beläggning m.m. (mom. 1, motiveringen)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe Johnsson (alla m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med "regeringen anfört" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att tidigare utbyggnadsplaner i princip skall fullföljas. Detta är en förutsättning för att kriminalvården skall kunna leva upp till tidigare riksdagsbeslut om högst 85 % beläggning på anstalterna. Utskottet utgår från att regeringen beaktar vad utskottet nu anfört utan något särskilt uttalande från riksdagen.
2. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe Johnsson (m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "och Ju512" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att lokaliseringen av häkten och anstalter kan få betydelse såväl för kostnaderna inom rättsväsendet som för statens utgifter i övrigt. De inbesparingar som staten gör på löner och omkostnader vid en nedläggning av en anstalt eller ett häkte måste i en konsekvensanalys vägas mot t.ex. högre transportkostnader och ökade kostnader för advokatarvoden m.m. innan beslut fattas. I sammanhanget bör också vägas in samhällsnyttan av olika alternativ och de investeringar som går förlorade vid en nedläggning. De konsekvenser för kostnader m.m. inom andra samhällssektorer som de planerade avvecklingarna av anstalter och häkten medför är enligt utskottets uppfattning inte tillräckligt utredda.
Utskottet intar dock alltjämt den ståndpunkt som utskottet tidigare givit uttryck för vid ställningstagande till liknande motionsyrkanden, nämligen att det inte är möjligt för utskottet att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra. Denna uppfattning gäller också i frågan huruvida viss eller vissa anstalter bör drivas vidare eller läggas ned, och utskottet konstaterar att detta är en fråga där regeringen fattar beslut. Utskottet anser emellertid i linje med vad som anförs i motion Ju512 att slutlig ställning i hithörande frågor inte bör tas förrän konsekvensanalyser föreligger. Detta bör riksdagen med anledning av Ju512 som sin mening ge regeringen till känna. Med vad som anförts avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju502, Ju503, Ju504, Ju505, Ju507, Ju508 och Ju511.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande lokalisering av anstalter m.m. att riksdagen dels med anledning av motion 1994/95:Ju512 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels avslår motionerna 1994/95:Ju502, 1994/95:Ju503, 1994/95:Ju504 och 1994/95:Ju505, 1994/95:Ju507, 1994/95:Ju508 och 1994/95:Ju511.
3. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2)
Kia Andreasson (mp) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "och Ju512" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att lokaliseringen av häkten och anstalter kan få betydelse såväl för kostnaderna inom rättsväsendet som för statens utgifter i övrigt. De inbesparingar som staten gör på löner och omkostnader vid en nedläggning av en anstalt eller ett häkte måste i en konsekvensanalys vägas mot t.ex. högre transportkostnader och ökade kostnader för advokatarvoden m.m. innan beslut fattas. I sammanhanget bör också vägas in samhällsnyttan av olika alternativ och de investeringar som går förlorade vid en nedläggning. De konsekvenser för kostnader m.m. inom andra samhällssektorer som de planerade avvecklingarna av anstalter och häkten medför är enligt utskottets uppfattning inte tillräckligt utredda.
Ett bra exempel på en ogenomtänkt nedläggning av en statlig myndighet förefaller den planerade nedläggningen av fängelset i Hudiksvall vara. Det är ett väl fungerande fängelse som under det senaste året rustats för sju miljoner kronor. Fängelset har fått fler platser, det har helrenoverats och utrustats med nya maskiner. På fängelset har också utvecklats nya idéer när det gäller arbete och studier för de intagna. Man har gått från produktion till utbildning. De intagna får bl.a. lära sig läsa, skriva och sköta det dagliga hushållsarbetet; sådant som är viktigt utanför anstalten. Fängelset har en bra kvalitet.
För den som vill se kriminalvården som ett allvarligt menat försök att ge de intagna vård och rehabilitering, i syfte att de skall kunna komma tillbaka till ett normalt liv, förefaller åtgärderna att centralisera vården till ett mindre antal större anstalter minst sagt tveksam. De mindre anstalterna kan på ett helt annat sätt än de stora ta hänsyn till den enskilda personen. Möjligheterna att anpassa rehabiliteringen till vars och ens varierande behov är större och personkännedomen bättre. Många är också överens om att det är en bättre anda på de små fängelserna.
Utskottet intar dock alltjämt den ståndpunkt som utskottet tidigare givit uttryck för vid ställningstagande till liknande motionsyrkanden, nämligen att det inte är möjligt för utskottet att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra. Denna uppfattning gäller också i frågan huruvida viss eller vissa anstalter bör drivas vidare eller läggas ned, och utskottet konstaterar att detta är en fråga där regeringen fattar beslut. Utskottet anser emellertid i linje med vad som anförs i motion Ju512 att slutlig ställning i hithörande frågor inte bör tas förrän konsekvensanalyser föreligger. Vid överväganden rörande nedläggningar och nyinvesteringar m.m. bör, som understryks i motion Ju504, särskild hänsyn tas till intresset av att bevara och utveckla de mindre anstalterna. Förutom anstalten i Hudiksvall kan här som ett bra exempel på en anstalt med utvecklingsmöjligheter, som framhålls i motion Ju502, nämnas anstalten i Västervik. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju502, Ju504 och Ju512 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju503, Ju505, Ju507, Ju508 och Ju511.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande lokalisering av anstalter m.m. att riksdagen dels med anledning av motionerna 1994/95:Ju502, 1994/95:Ju504 och 1994/95:Ju512 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels avslår motionerna 1994/95:Ju503, 1994/95:Ju505, 1994/95:Ju507, 1994/95:Ju508 och 1994/95:Ju511.
4. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe Johnsson (alla m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Påföljdssystemet måste enligt utskottets mening vara utformat på ett sådant sätt att det ger en tydlig reaktion. Det måste framgå klart att samhället inte tolererar brott. Fängelse kommer enligt utskottets uppfattning även i framtiden att vara den mest väsentliga delen i påföljdssystemet vid allvarlig brottslighet. Det är emellertid av vikt att också nya påföljder prövas. Två exempel härpå är elektronisk övervakning och samhällstjänst. I det sammanhanget vill utskottet i likhet med vad som anförs i motion Ju801 framhålla att samhällstjänst bör infogas som ett permanent inslag i påföljdssystemet. När det gäller elektronisk övervakning måste vidare tillses att den dömde snarast intas i fängelse om övervakningen missköts så att han får avtjäna återstoden av straffet där. Det åligger regeringen att vidta de åtgärder som behövs för att se till att detta blir fallet. Vad utskottet med anledning av motion Ju801 i berörda delar nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju805 i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande alternativa påföljder m.m. att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 12 och med avslag på motion 1994/95:Ju805 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4)
Alice Åström (v) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet välkomnar regeringens uttalanden i fråga om en minskad användning av fängelsestraff och en utvidgad tillämpning av alternativa strafformer. Enligt utskottets uppfattning bör användningen av fängelsestraff dock minskas i större omfattning än regeringen planerar. Det är mot bakgrund härav angeläget att användningen av de alternativa påföljder som finns tillgängliga ökar samtidigt som nya påföljdsformer snarast utvecklas och kommer till användning i linje med vad som anförs i motion Ju805. Det åligger regeringen att ta de initiativ som behövs för att se till att så blir fallet. Vad utskottet med anledning av motion Ju805 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till Ju801 i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande alternativa påföljder m.m. att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju805 yrkande 1 och med avslag på motion 1994/95:Ju801 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Psykiatrisk vård inom kriminalvården (mom. 5)
Alice Åström (v) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det faktum att kriminalvården tvingas inrätta avdelningar med psykologer och mentalskötarutbildad personal m.m. ett tecken på en olycklig utveckling. Intagna med behov av placering på en sådan vårdavdelning skall enligt utskottets uppfattning i första hand vara föremål för psykiatrisk vård inom den allmänna sjukvården och inte vara intagna i fängelse. Mot bakgrund härav bör, som framhålls i motion Ju509, psykiatriska vårdresurser inte byggas upp inom kriminalvården. Detta bör beaktas i det pågående arbetet med organisationen av kriminalvården. Vad utskottet med bifall till motion Ju509 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande psykiatrisk vård inom kriminalvården att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju509 yrkande 2 och med avslag på motion 1994/95:Ju809 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Ungdomar i anstalt (mom. 8)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe Johnsson (alla m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Resultatet av" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Det har länge varit en uttalad målsättning att unga lagöverträdare skall dömas till fängelse i så liten utsträckning som möjligt. Utskottet anser dock att det inte går att helt avvara frihetsberövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet måste även för de unga tydligt markera var gränserna går. Samtidigt vill utskottet understryka vikten av att ungdomar i linje med vad som stadgas i barnkonventionen inte placeras tillsammans med vuxna intagna som kan utöva ett negativt inflytande på dem. Enligt utskottets mening bör snarast inrättas särskilda kriminalvårdshem för ungdomar under 18 år som måste frihetsberövas. I ett sådant hem kan ungdomars särskilda behov av sociala och kurativa insatser också lättare tillgodoses. Samtidigt undviks konflikt med barnkonventionens regler i den mån sådana kan anses föreligga. Regeringen bör snarast lägga fram förslag till riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna So601 och Kr2 i behandlade delar anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande ungdomar i anstalt att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So601 yrkande 7 och 1994/95:Kr2 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Förvar enligt utlänningslagen (mom. 9)
Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "och Sf637" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att människor som inte har begått något brott utan endast sökt bättre förhållanden för sin framtid hålls i förvar i häkten. Personer som tas i förvar enligt utlänningslagen skall enligt utskottets bestämda uppfattning bemötas med respekt och värdighet och placeras i lokaler som tillgodoser kravet på ett sådant bemötande. För att genomföra en sådan ordning krävs lagstiftning. Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning med den inriktning som utskottet nu skisserat. Vad utskottet med anledning av motionerna Ju805, Sf611 och Sf637 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande förvar enligt utlänningslagen att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju805 yrkande 8, 1994/95:Sf611 yrkande 9 och 1994/95:Sf637 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Anslag till Kriminalvården (mom. 10)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe Johnsson (m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "av medelsbehovet" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inte dela regeringens uppfattning om att besparingar bör göras inom kriminalvården. I en situation med en omfattande brottslighet som tar sig allt grövre och mera avancerade former och med en växande allmän otrygghet i samhället måste kriminalvårdens resurser för att förebygga och bekämpa brott bevaras. Dessutom måste de rationaliseringsvinster som kan göras inom kriminalvården användas för att ytterligare utveckla kriminalvårdsarbetet. Utskottet gör här samma bedömning som görs i motion Fi216. Några besparingar bör således inte göras på kriminalvårdsanslaget. Utskottet, som alltså vill öka anslaget mer än vad som föreslås i motion Ju809, föreslår således att till Kriminalvården anvisas 75 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit dvs. 5 825 982 000 kr. Det sagda innebär också att utskottet avstyrker bifall till motion Ju805.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande anslag till Kriminalvården att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi216 yrkande 21 i denna del och med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 24 samt med avslag på motion Ju805 yrkandena 5 och 6 till Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 5 825 982 000 kr.
10. Anslag till Kriminalvården (mom. 10)
Görel Thurdin (c) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "av medelsbehovet" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan emellertid inte helt dela regeringens bedömning av medelsbehovet. En stor del av dem som tas in på landets kriminalvårdsanstalter är drogmissbrukare och har begått drogrelaterade brott. Många intagna har också behov av psykiatrisk behandling. Enligt utskottets uppfattning måste kriminalvården ges resurser för arbetet med att hålla anstalterna narkotikafria och för att kunna tillgodose de psykiskt störda lagöverträdarnas behov av rehabiliterande behandling. Utskottet, som inte anser det möjligt att helt befria kriminalvården från besparingskravet, vilket föreslås i motion Fi216, delar den bedömning av storleken på det nödvändiga resurstillskottet som görs i motion Ju809. Till Kriminalvården bör anvisas 25 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit, dvs. 5 775 982 000 kr. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju805.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande anslag till Kriminalvården att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju809 yrkande 24 och med anledning av motion 1994/95:Fi216 yrkande 21 i denna del samt med avslag på motion Ju805 yrkandena 5 och 6 till Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 5 775 982 000 kr.
11. Anslag till Kriminalvården (mom. 10)
Alice Åström (v) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "av medelsbehovet" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör större besparingar än regeringen föreslagit göras på kriminalvårdsanslaget. En större besparing blir möjlig, som framhålls i motion Ju805, om en ordning med halvtidsfrigivning för förstagångsdömda införs och de möjligheter som Sveriges avtal med andra länder om överföring av verkställighet av fängelsestraff kommer till större användning än som nu sker. Utskottet gör samma bedömning rörande storleken av den möjliga besparingen som görs i motion Ju805. Utskottet delar också den uppfattning som framförs i motion Ju805 att 50 miljoner kronor bör omfördelas inom anslaget och tillföras frivården för satsningar på alternativa påföljder, vilket det ankommer på regeringen att beakta i regleringsbrevet för kriminalvården. Utskottet föreslår vidare med tillstyrkan av motion Ju805 att till Kriminalvården anvisas 200 miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit, dvs. 5 550 982 000 kr. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju809 och Fi216 i nu behandlade delar.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande anslag till Kriminalvården att riksdagen dels med bifall till motion Ju805 yrkandena 5 och 6 samt med avslag på motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 24 och 1994/95:Fi216 yrkande 21 i denna del till Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 5 550 982 000 kr, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe Johnsson (alla m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju510 att det är möjligt att rationalisera och effektivisera Transporttjänstens verksamhet. De områden som i första hand bör ses över rör valet av olika transportalternativ och rutinerna för medföljande personal. Utskottet gör också samma bedömning som anges i motion Ju510 om storleken på den härigenom möjliggjorda besparingen på anslaget. Utskottet föreslår således med tillstyrkan av motion Ju510 och med anledning av motion Ju805 i nu behandlad del att till Utlandstransporter anvisas 20 miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit, dvs. 218 672 000 kr.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande anslag till Utlandstransporter att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju510 och med anledning av motion 1994/95:Ju805 yrkande 9 till Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 218 672 000 kr.
13. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11)
Alice Åström (v) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju805 att det är möjligt att rationalisera och effektivisera Transporttjänstens verksamhet, bl.a. genom bättre planering och samordning av verksamheten. Utskottet gör också samma bedömning som anges i motion Ju805 om storleken på den härigenom möjliggjorda besparingen på anslaget. Utskottet föreslår således med tillstyrkan av motion Ju805 i nu behandlad del och med anledning av motion Ju510 att till Utlandstransporter anvisas 35 miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit, dvs. 203 672 000 kr.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande anslag till Utlandstransporter att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju805 yrkande 9 och med anledning av motion 1994/95:Ju510 till Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 203 672 000 kr.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 ANDRA HUVUDTITELN 1 Propositionen 1 Motionerna 1 Utskottet 4 Allmänt 4 Pågående översyns- och beredningsarbete m.m. 5 Lokalförsörjningen inom kriminalvården 7 Beläggning m.m. 7 Lokalisering av anstalter m.m. 8 Kriminalvårdsstyrelsen 9 Medelstilldelningen 9 Kriminalvården 10 Alternativa påföljder m.m. 10 Psykiatrisk vård inom kriminalvården m.m. 10 Överförande av straffverkställighet 13 Differentiering inom kriminalvården 15 Ungdomar i anstalt 18 Förvar enligt utlänningslagen 20 Medelstilldelningen 21 Utlandstransporter 23 Medelstilldelningen 23 Hemställan 24 Reservationer 26 1. Beläggning m.m. (mom. 1, motiveringen) 26 2. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2) 26 3. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2) 27 4. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4) 28 5. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4) 29 6. Psykiatrisk vård inom kriminalvården (mom. 5) 29 7. Ungdomar i anstalt (mom. 8) 30 8. Förvar enligt utlänningslagen (mom. 9) 30 9. Anslag till Kriminalvården (mom. 10) 31 10. Anslag till Kriminalvården (mom. 10) 31 11. Anslag till Kriminalvården (mom. 10) 32 12. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11) 33 13. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11) 33