Åtgärder mot rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet
Betänkande 1993/94:AU9
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU09
Åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet
Innehåll
1993/94 AU9
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i proposition 1993/94:101 Åtgärder mot rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet i de delar som avser etnisk diskriminering i arbetslivet. Propositionens avsnitt om åtgärder mot rasistisk brottslighet med ändringar i brottsbalken har överlämnats till justitieutskottet för beredning. De förslag som utskottet behandlar bygger i allt väsentligt på förslag som lämnats av Utredningen (A 1990:4) för åtgärder mot etnisk diskriminering (EDU) i betänkandet SOU 1992:96, Förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Utskottet tillstyrker propositionen som innebär att det fr.o.m. den 1 juli 1994 införs regler om förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Lagstiftningen är uppbyggd kring två förbud mot otillbörlig särbehandling på etnisk grund. Det ena förbudet tar sikte på behandlingen av arbetssökande och det andra på behandlingen av arbetstagare. De nya bestämmelserna skall tillsammans med de nuvarande reglerna i lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering ingå i en ny lag mot etnisk diskriminering. En motion som väckts med anledning av propositionen, två motioner från den allmänna motionstiden 1993 och en motion från allmänna motionstiden 1994 avstyrks. Dessutom avstyrker utskottet en motion från den allmänna motionstiden 1994 med förslag till ny lag om förbud mot diskriminering av funktionshindrade som anknyter till Handikapputredningens förslag.
Reservation har avgetts av de socialdemokratiska företrädarna i utskottet. Vänsterpartiets företrädare i utskottet har avgett en meningsyttring.
Inledning
Proposition 1993/94:101 om åtgärder mot etnisk diskriminering jämte följande lagförslag
1. lag om ändring i brottsbalken, 2. lag mot etnisk diskriminering, 3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet.
Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:
1993/94:A34 av Berith Eriksson m.fl. (v), 1993/94:A35 av Karl Gustaf Sjödin och Ulf Eriksson (nyd), 1993/94:A36 av Hans Göran Franck m.fl. (s).
Arbetsmarknadsutskottet har beslutat att överlämna följande avsnitt av propositionen till justitieutskottet, nämligen
2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken, 5. Åtgärder mot rasistisk brottslighet m.m., 8.1 Specialmotivering angående Förslaget till lag om ändring i brottsbalken samt berörda delar av bilagorna 1, 2, 3, 6 och 7.
Även motionerna 1993/94:A34 yrkandena 1 och 2, 1993/94:A35 och 1993/94:A36 som knyter an till nämnda avsnitt har arbetsmarknadsutskottet beslutat att överlämna till justitieutskottet.
I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet
dels proposition 1993/94:101 avsnitten 1, 2.2--2.4, 3--4, 6--7, 8 i berörda delar jämte därtill hörande lagförslag,
dels motion 1993/94:A34 yrkandena 3--7 som väckts med anledning av propositionen och som hör till nämnda avsnitt,
dels de under allmänna motionstiden 1993 och 1994 väckta motionerna
1992/93:Ju618 yrkande 5 av Gudrun Schyman m.fl. (v), 1992/93:A727 av Kent Carlsson m.fl. (s, c, v), 1993/94:Ju615 yrkande 3 av Eva Zetterberg och Elisabeth Persson (v), 1993/94:So276 yrkande 8 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).
Av utskottet behandlade lagförslag återfinns i bilaga till detta betänkande.
Propositionens förslag
2. lag mot etnisk diskriminering, 3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:A34 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en folkrättslig förpliktelse för Sverige att lagstifta mot etnisk diskriminering i arbetslivet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att diskrimineringsförbudet också bör omfatta indirekt diskriminering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av förbudet mot otillbörlig särbehandling av arbetssökande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även ekonomiskt skadestånd skall kunna utdömas vid diskriminering av arbetssökande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en särskild regel om fördelningen av rättegångskostnaderna.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993
1992/93:Ju618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden som bygger på ett generellt utformat diskrimineringsförbud och förbud mot indirekt diskriminering.
1992/93:A727 av Kent Carlsson m.fl. (s, c, v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lag mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:Ju615 av Eva Zetterberg och Elisabeth Persson (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet.
1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till diskrimineringslagstiftning enligt vad som anförts i motionen.
Utskottet
Inledning
I Sverige finns ett stort antal olika etniska grupper. Det finns skäl att anta att etnisk diskriminering förekommer på den svenska arbetsmarknaden och att nuvarande rättsregler inte ger ett tillräckligt gott skydd. Det saknas för närvarande en heltäckande lagstiftning för att komma åt diskrimineringsförfaranden på arbetsmarknaden. Det föreligger bl.a. en skillnad mellan situationen för de arbetssökande och situationen för de redan anställda på framför allt den privata delen av arbetsmarknaden.
Sverige har ratificerat tre konventioner som direkt rör frågan om etnisk diskriminering i arbetslivet. Det är 1966 års FN-konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (prop. 1970:87, LU41, rskr. 261), FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (prop. 1971:125) och ILO-konventionen nr 111 om diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning (prop. 1962:70). Medlemmar i den kommitté som har att övervaka efterlevnaden av rasdiskrimineringskonventionen har ifrågasatt huruvida Sverige uppfyller sina åtaganden enligt konventionen på arbetslivets område. Regeringen bedömer att Sveriges internationella åtaganden inte innebär någon absolut skyldighet att införa en lagstiftning som förbjuder etnisk diskriminering i arbetslivet men att det får anses vara mest förenligt med konventionernas syfte att göra det.
Propositionens lagförslag grundar sig på förslag som lämnats av Utredningen (A 1990:4) för åtgärder mot etnisk diskriminering (EDU) i betänkandet SOU 1992:96, Förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet. En utförlig genomgång av Sveriges internationella åtaganden och det tidigare utredningsarbetet finns i propositionen på s. 25--31 samt i utredningsbetänkandet på s. 43--53 och s. 79--95.
Utskottet ger i det följande viss bakgrundsinformation rörande rättsläget och uppehåller sig därefter vid frågor som aktualiserats motionsvägen.
Bakgrund
Grundlagen bygger på uppfattningen om alla människors lika värde och innehåller förbud mot diskriminerande lagstiftning och krav på allas likhet inför lagen samt att saklighet och opartiskhet skall iakttas inom den offentliga förvaltningen. Svensk lagstiftning saknar emellertid ett generellt förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Lagen mot etnisk diskriminering som infördes år 1986 och omfattar hela samhällslivet uttrycker ett totalt fördömande av etnisk diskriminering, dock utan att innehålla något förbud. Lagen reglerar Diskrimineringsombudsmannens och Nämndens mot etnisk diskriminering verksamhet.
Straffstadgandet i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering som infördes år 1970 innehåller vissa regler mot diskriminering i näringsverksamhet och i det allmännas verksamhet men omfattar inte arbetslivet.
På den privata arbetsmarknaden är anställningsrätten fri i den meningen att det inte finns någon allmän lagregel enligt vilken arbetsgivaren är skyldig att iaktta saklig grund för anställning. Anställningsfriheten inskränks dock av regler i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen), lagen om anställningsskydd (LAS) och jämställdhetslagen. Någon rättslig möjlighet att ingripa ens mot uttrycklig etnisk diskriminering i en anställningssituation finns emellertid inte.
Statliga arbetsgivare är bundna av grundlagsregeln att vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder. Den som anser sig felaktigt förbigången vid statliga tillsättningsbeslut har möjlighet att överklaga i administrativ ordning. På den kommunala sidan gäller utöver den grundlagsfästa objektivitetsregeln, som innebär diskrimineringsförbud, inga generella regler för anställning av personal.
Skydd mot diskriminerande avskedanden och uppsägningar finns för de flesta arbetstagare genom lagen om anställningsskydd (LAS). Uppsägning i strid mot LAS kan i vissa fall förklaras ogiltig. Överträdelser av reglerna i LAS är vidare skadeståndsgrundande. Genom Arbetsdomstolens (AD) praxis har det vidare utvecklats en allmän rättsgrundsats av innebörd att arbetsgivarnas fria arbetsledningsrätt inte får utnyttjas på ett otillbörligt eller godtyckligt sätt.
Genom lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) slutligen har arbetstagarna möjlighet att genom sina organisationer utöva ett inflytande på personalpolitiken. Det är emellertid sällsynt att frågor om etnisk diskriminering regleras genom kollektivavtal.
Propositionen
I propositionen föreslås en särskild arbetsrättslig lag med förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet som skall gälla för hela arbetsmarknaden. De nya bestämmelserna skall tillsammans med de nuvarande reglerna i lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering ingå i en ny lag mot etnisk diskriminering.
Lagstiftningen är uppbyggd kring två förbud mot otillbörlig särbehandling på etnisk grund. Det ena förbudet avser behandling av arbetssökande och det andra behandling av arbetstagare. Diskrimineringsgrunderna är ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Förbudet riktar sig mot avsiktliga otillbörliga förfaranden som innebär negativ särbehandling på etnisk grund. S.k. indirekt diskriminering omfattas inte av förbudet.
För att träffas av förbudet mot diskriminering av arbetssökande skall arbetsgivaren ha anställt någon annan än den diskriminerade. Det är genom att anställa den andre som överträdelsen sker. Ett diskriminerande beteende under rekryteringsförfarandet träffas inte i sig av förbudet men kan, om det lett fram till att arbetsgivaren anställt någon annan, läggas arbetsgivaren till last. För att diskriminering över huvud taget skall anses föreligga måste det ha varit något annat än sakliga skillnader som motiverat särbehandlingen. De normer som arbetsgivaren använder måste framstå som förklarliga och i huvudsak rationella för en utomstående för att sakliga skäl skall anses föreligga för ett handlande. Otillbörlighetsrekvisitet medför att förbudet t.ex. inte är tillämpligt när ett trossamfund anställer en trosfrände för kyrkligt arbete framför någon annan av annan trosuppfattning.
Förbudet mot otillbörlig särbehandling av arbetstagare inriktas på tre olika situationer. Den första gäller anställnings- och andra arbetsvillkor, den andra arbetsledningsbeslut och den tredje särskilt ingripande åtgärder från arbetsgivarens sida mot arbetstagaren som t.ex. uppsägning.
Den huvudsakliga sanktionen mot överträdelse av diskrimineringsförbudet skall vara skadestånd. Endast allmänt skadestånd skall kunna utdömas till arbetssökande, och skadeståndet skall delas för det fall flera arbetssökande blivit förbigångna genom samma anställningsbeslut. Vid diskriminering av arbetstagare skall både ekonomiskt och allmänt skadestånd kunna utgå.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) föreslås få en processförande roll i diskrimineringstvister som i huvudsak påminner om den roll som Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i könsdiskrimineringstvister. Lagen om rättegången i arbetstvister görs tillämplig och Arbetsdomstolen blir huvudsakligt forum.
Sveriges åtagande enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention
Propositionen
1966 års FN-konvention syftar till faktisk jämlikhet mellan människor utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung. Konventionen ålägger staterna att göra slut på rasdiskriminering i alla dess former och uttryck, således även från enskildas sida.
Konventionsstaterna skall enligt de grundläggande bestämmelserna i artikel 2 dels fördöma rasdiskriminering, dels föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering och dels genom positiva åtgärder främja jämlikhet mellan människor oberoende av ras m.m. I detta syfte skall staterna förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida.
För att uppfylla de grundläggande förpliktelserna förbinder sig staterna i artikel 5 att förbjuda och avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och att tillförsäkra envar, utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung, likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutande av särskilt uppräknade rättigheter, bl.a. ekonomiska och sociala rättigheter. Enligt konventionstexten avses med ekonomiska rättigheter i synnerhet rätten till arbete, till fritt val av anställning, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, till skydd mot arbetslöshet, till lika lön för lika arbete och till rättvis och gynnsam lön för arbete, rätten att bilda och ansluta sig till en fackförening och rätten till undervisning och utbildning.
Enligt artikel 6 i konventionen skall staterna tillförsäkra envar dels skydd mot kränkning av hans rätt enligt konventionen, dels rätt till ersättning för skada till följd av sådan kränkning.
Regeringen anför som sin uppfattning att den aktuella konventionen inte innebär en absolut skyldighet att införa en lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet men att det torde vara mest i linje med konventionens intentioner att göra detta.
Motionen
Vänsterpartiet framhåller i motion A34 yrkande 3 att det tveklöst förekommer rasdiskriminering i arbetslivet och att Sverige därför med hänsyn till åtagandet enligt 1966 års konvention har en folkrättslig förpliktelse att lagstifta mot företeelsen. Motionärerna begär att riksdagen ger regeringen detta till känna.
Utskottets överväganden
EDU framhåller i sitt betänkande (SOU 1992:96, s. 112) att det kan råda tveksamhet främst om hur artikel 5 i konventionen skall tolkas. Enligt EDU har det också inom Rasdiskrimineringskommittén, som bevakar konventionens efterlevnad, funnits skilda uppfattningar om vad artikeln ställer för krav på konventionsstaternas nationella lagstiftning. Artikel 5 har enligt EDU antingen uppfattats innebära endast att den nationella lagstiftningen inte får vara diskriminerande i den mån de uppräknade rättigheterna är tillförsäkrade enligt denna eller tolkats så att staterna också är skyldiga att i lag verkligen tillförsäkra envar de uppräknade rättigheterna. Den förstnämnda tolkningen förefaller EDU mest riktig. Sammanfattningsvis finner EDU att Sverige folkrättsligt inte är absolut förpliktat att införa lagstiftning på området, men att lagstiftning likväl skulle överensstämma väl med syftet med träffade internationella överenskommelser.
I EDU:s uppdrag ingick också bl.a. att undersöka möjligheterna att reglera frågor om etnisk diskriminering i arbetslivet genom kollektivavtal antingen som ett alternativ till eller som komplement till lagstiftning. Utredningen har därvid klart förordat att det grundläggande skyddet bör ges i lagform. Regeringen instämmer i denna uppfattning. Regeringen framhåller därvid att ett viktigt skäl för att välja lagstiftning är att skyddet mot diskriminering bör gälla alla och inte bara dem som är fackligt anslutna. Som främsta skäl betonas de långsiktigt normbildande effekterna av en lagstiftning. En lagstiftning visar tydligt samhällets värderingar och ger ökad tyngd åt argument och praktiska åtgärder vad gäller organisationernas arbete mot diskriminering. Även om det införs en lagstiftning kommer det framdeles att finnas stort utrymme för kompletterande avtal på arbetsmarknaden.
De i motionen A34 yrkande 3 framförda synpunkterna om Sveriges folkrättsliga förpliktelse att lagstifta mot etnisk diskriminering i arbetslivet får enligt utskottets uppfattning anses tillgodosedda med det nu framlagda förslaget. Motionen bör i denna del inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Härutöver finns enligt utskottets mening ingen anledning för riksdagen att i detta sammanhang uttala sig om vidden av Sveriges förpliktelser enligt konventionen. Utskottet avstyrker motion A34 yrkande 3.
Diskrimineringsförbudets utformning
Propositionen
Förbudet mot otillbörlig särbehandling av arbetssökande i 8 § inriktas enligt förslaget på fall där arbetsgivaren har anställt någon annan än den diskriminerade. Överträdelsen uppkommer med denna konstruktion genom arbetsgivarens beslut att anställa den andre. Propositionen överensstämmer med vad EDU föreslagit.
Förbudsregleringen i såväl 8 som 9 §§ riktar sig vidare mot avsiktliga otillbörliga förfaranden som innebär negativ särbehandling på etnisk grund. S.k. indirekt diskriminering omfattas inte av förbudet. Indirekt diskriminering anses innebära att till synes neutrala regler eller villkor uppställs, med eller utan diskriminerande avsikt, som gäller för alla men som får till följd att det bara är medlemmar ur en viss grupp eller vissa grupper som missgynnas. Det diskriminerande momentet utgörs av effekten av dessa uppställda regler eller villkor.
Motionerna
I Vänsterpartiets motion A34 yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om att det bör införas ett generellt utformat diskrimineringsförbud i 8 § som träffar alla situationer då en arbetssökande i samband med anställningsförfarandet blivit påtagligt orättvist behandlad på grund av etniskt ursprung. Ett förbud som förutsätter att det fattas ett anställningsbeslut riskerar att bli verkningslöst. Enligt motionärerna finns det vidare en uppenbar risk att lagens rekvisit "förbigången" leder till att diskrimineringsmålen kommer att handla om meriter och meritvärdering. Likartade synpunkter framförs i partiets motion 1992/93:Ju618 yrkande 5.
Vänsterpartiet begär i motion A34 yrkande 4 och i motion 1992/93:Ju618 yrkande 5 vidare ett tillkännagivande om att lagen även bör förbjuda indirekt diskriminering. I motionen sägs att fallen av direkt diskriminering säkerligen är utomordentligt fåtaliga. Om den nya lagen inte skall hamna i "vanrykte" bör således enligt motionärerna förbudet omfatta även indirekt diskriminering.
Utskottets överväganden
EDU:s förslag att begränsa diskrimineringsskyddet till fall där själva beslutet om anställning varit diskriminerande har kritiserats från åtskilliga remissinstanser. Regeringen framhåller för sin del i propositionen bl.a. att EDU:s förslag till snävare lagkonstruktion är klarare och lättare att tillämpa än ett förbud med mera generell räckvidd. Regeringen ifrågasätter vidare om det över huvud taget är möjligt att konstruera en reglering som med krav på rättssäkerhet kan verksamt tillämpas på det otal olika situationer som i diskrimineringshänseende kan uppkomma i en anställningssituation. Det ifrågasätts i propositionen också om inte ett vidare diskrimineringsförbud i anställningsförhållanden kräver generella föreskrifter om hur ett anställningsförfarande skall gå till. Det befaras slutligen att ett generellt diskrimineringsförbud kan leda till orimligt höga krav på arbetsgivarna. En arbetsgivare kan t.ex. bli tvungen att föra särskilda anteckningar eller göra en bedömning av alla som kontaktar honom, eventuellt utan samband med ett anställningsärende.
Utskottet delar regeringens syn på svagheterna med ett generellt diskrimineringsförbud. Genom att knyta förbudet till ett anställningsbeslut torde det diskriminerande momentet bli tydligare och förstärka lagstiftningens genomslagskraft. Diskriminerande förfaranden under rekryteringsfasen kommer dessutom att omfattas av det föreslagna förbudet i de fall förfarandet sedermera lett fram till att den diskriminerade blivit förbigången vid anställningsbeslutet. Utskottet avstyrker därmed motionerna A34 yrkande 5 och 1992/93:Ju618 yrkande 5 i motsvarande del.
Utskottet delar vidare den uppfattning som framförs i propositionen att förbuden att diskriminera arbetssökande och redan anställda skall inskränkas till fall av avsiktlig diskriminering. Motionärerna har inte ifrågasatt denna begränsning och utskottet har uppfattat motionen som en begäran att förbuden skall omfatta avsiktliga fall av s.k. indirekt diskriminering.
Som påpekats i propositionen är skillnaden mellan direkt och indirekt diskriminering inte helt klar. Om således en arbetsgivare med diskriminerande avsikt uppställer i sig neutrala föreskrifter som får diskriminerande effekter när de tillämpas mot en enskild är föreskrifterna bara "svepskäl" och förfarandet framstår som direkt diskriminering. Förfarandet faller alltså inom det förbjudna området enligt lagförslaget. Eftersom avsiktliga fall av indirekt diskriminering således omfattas av förbudsregeln, är motionerna, som utskottet uppfattat dem, tillgodosedda. Utskottet avstyrker bifall till motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i motsvarande del och A34 yrkande 4.
Skadestånd vid diskriminering av arbetssökande
Propositionen
Regeringen föreslår att, i likhet med vad som gäller enligt jämställdhetslagen, endast allmänt skadestånd skall kunna lämnas vid diskriminering av arbetssökande, medan möjlighet till både ekonomiskt och allmänt skadestånd skall finnas för diskriminerade arbetstagare. Med ekonomiskt skadestånd avses ersättning för den förlust som uppkommit, medan allmänt skadestånd eller ideellt skadestånd utgör en allmän kompensation för den kränkning som diskrimineringen har inneburit.
Motionen
Vänsterpartiet anför i motion A34 yrkande 6 att eftersom ett diskriminerande anställningsbeslut inte kommer att kunna ogiltigförklaras måste, om sanktionen skall bli effektiv, också ekonomiskt skadestånd kunna utdömas.
Utskottets överväganden
Utskottet anser att det finns starka skäl som talar mot att införa en rätt till ekonomiskt skadestånd vid diskriminering av arbetssökande. Ekonomisk kompensation för utebliven lön och andra förmåner till den som inte fått ett arbete måste bygga på en tanke om rätt till anställning för den mest kvalificerade sökanden. Någon sådan rätt finns inte. Avsikten är heller inte att den föreslagna lagen skall medföra en ändring av principen om den fria anställningsrätten. Den ekonomiska skadan är dessutom svår att konstatera och uppskatta i sådana fall. Skulle sökanden ha tillträtt? Vilken lön skulle ha utgått? Hur länge skulle anställningen varat? En annan svårighet uppkommer när flera arbetssökande blivit diskriminerade genom samma anställningsbeslut. Utskottet anser således att en lag mot etnisk diskriminering i detta avseende bör utformas på samma sätt som jämställdhetslagen och att endast allmänt skadestånd skall kunna utgå vid diskriminering av arbetssökande. Utskottet avstyrker motion A34 yrkande 6.
Rättegångskostnader
Propositionen
Propositionen innebär att de processuella reglerna vid diskrimineringstvister enligt den nya lagen utformas i allt väsentligt efter mönster av jämställdhetslagens motsvarande bestämmelser. Det innebär att tvister löses i arbetsrättslig ordning och att det i 16 § i den nya lagen införs en hänvisning till lagen om rättegången i arbetstvister. I sådana tvister gäller rättegångsbalkens vanliga regler om fördelningen av rättegångskostnaderna. Huvudregeln är därvid att den part som förlorar får betala även motpartens kostnader. Arbetstvistlagen innehåller emellertid ett undantag från huvudregeln som innebär att domstolen kan förordna att vardera parten skall bära sin kostnad om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Denna regel kan antas få tillämpning i en del diskrimineringstvister, t.ex. sådana där utgången i målet berodde på omständigheter som från början var okända för en förlorande arbetssökande. Den nämnda undantagsregeln innebär tillräckliga möjligheter att frångå de vanliga rättegångskostnadsbestämmelserna i de fall där dessa slår alltför hårt mot käranden. Det finns därför ingen anledning att införa några särskilda kostnadsregler för diskrimineringstvister på etnisk grund. I de fall DO för talan står DO för kostnadsansvaret, och den enskilda arbetssökanden eller arbetstagaren risker inte att få betala motpartens rättegångskostnader.
Motionen
Vänsterpartiet anför i motion A34 yrkande 7 att det bör införas en särskild regel om begränsning av ansvaret för rättegångskostnader i den nya lagen. Den i propositionen föreslagna principen för fördelningen av rättegångskostnaderna kommer att leda till att utomordentligt få diskrimineringsmål kommer att föras till domstol. Det kommer att röra sig om enstaka mål som DO:s resurser medger att DO driver och ett fåtal fall där man någorlunda säkert kan förutse utgången. Den föreslagna principen kommer att avhålla också den som har ett berättigat intresse av att få sin sak prövad från att gå till domstol.
Utskottets överväganden
Utskottet menar att starka skäl talar för att samma regler bör gälla för fördelningen av rättegångskostnaderna i diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen som för tvister i fall av etnisk diskriminering. Med hänsyn till den nämnda undantagsregeln för fördelningen av rättegångskostnaderna i arbetstvistlagen förefaller motionärernas farhågor överdrivna. Motion A34 yrkande 7 avstyrks därför.
Diskriminering av andra grupper i arbetslivet
Propositionen
EDU har enligt sina direktiv endast haft i uppdrag att utforma en lagstiftning som tar sikte på diskriminering av etnisk natur. Utredningen har inte gjort någon bedömning i fråga om en mer generellt utformad antidiskrimineringslagstiftning. En sådan lagstiftning har förordats av vissa remissinstanser. Synpunkter på en generell antidiskrimineringslagstiftning med en gemensam ombudsmannafunktion har tidigare också framförts av DO. Regeringen ser för närvarande inte något behov av att införa en sådan lagstiftning. Den mer begränsade frågan om en lagstiftning som innefattar förbud mot diskriminering på grund av homosexualitet är inte tillräckligt utredd för att kunna tas upp i detta lagstiftningsärende, anser regeringen.
Motionerna
Kent Carlsson m.fl. (s, c, v) begär i motion 1992/93:A727 ett tillkännagivande om behovet av en lag mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Samma yrkande framförs av Eva Zetterberg och Elisabeth Persson i motion Ju615 yrkande 3.
Socialdemokraterna tar i sin handikappolitiska motion So276 yrkande 8 upp frågan om en lagstiftning med förbud mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. I motionen sägs bl.a. att arbetslösheten bland funktionshindrade främst bekämpas genom att använda och utveckla befintliga åtgärder inom rehabilitering och arbetsmarknadspolitik samt genom att hävda arbetsrätten. Inte minst i det rådande arbetsmarknadsläget är det emellertid viktigt att ytterligare stärka funktionshindrades ställning genom ett lagfäst skydd mot diskriminering av samma slag som finns inom jämställdhetsområdet. Med utgångspunkt i Handikapputredningens förslag och synpunkterna i remissvaren bör det vara möjligt för regeringen att snarast återkomma med förslag till riksdagen.
Utskottets överväganden
Som följd av riksdagens beslut om de homosexuellas situation i samhället (prop. 1986/87:124, LU28, rskr. 350 och SoU31, rskr. 351) beslutade regeringen i december 1987 att ge Socialstyrelsen ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella. Uppdraget överfördes genom ett regeringsbeslut i december 1992 till Folkhälsoinstitutet. Samtidigt överlämnade regeringen till institutet en skrivelse från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, med begäran om inrättande av en ombudsman för homosexuellas rättigheter.
Folkhälsoinstitutet har i en skrivelse till Socialdepartementet i november 1993 hemställt att frågor om diskriminering av homosexuella läggs under DO:s tillsyn.
Enligt utskottets uppfattning synes det föreligga ett behov av lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang peka på det beredningsarbete som nu pågår i regeringskansliet med anledning av partnerskapskommitténs förslag. Detta beredningsarbete bör avvaktas innan man vidare överväger frågan om en sådan lagstiftning.
Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anfört får motionerna 1992/93:A727 och Ju615 yrkande 3 anses i viss utsträckning tillgodosedda.
Av årets budgetproposition (bil. 11 s. 29) framgår att de delar av Handikapputredningens betänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla, som behandlar förslag på arbetsmarknadsområdet, har överlämnats till Arbetsmarknadsdepartementet.
Utredningen har bl.a. lagt fram förslag om en ny lag om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder. Lagen avses ersätta lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder i de delar som behandlar åtgärder för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.
1992 års arbetsrättskommitté (A 1991:5) har till uppgift att göra en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Uppdraget omfattar även främjandelagen. Översynen beräknas vara slutförd under våren 1994. Enligt propositionen finns det skäl att avvakta ett ställningstagande till Handikapputredningens lagförslag till dess Arbetsrättskommitténs överväganden har lagts fram och en mer samlad bedömning kan göras.
Utskottet anser mot den anförda bakgrunden att regeringskansliets beredningsarbete inte bör föregripas och avstyrker motion So276 yrkande 8.
Övriga delar av lagförslaget
Utskottet tillstyrker även det av regeringen framlagda förslaget till lag mot etnisk diskriminering i de delar som inte berörts ovan.
Propositionen innehåller slutligen också förslag till ändringar i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister och i sekretesslagen (1980:100). Utskottet biträder också dessa lagförslag.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande lagförslagen att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del antar regeringens förslag till
lag mot etnisk diskriminering, lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
2. beträffande Sveriges förpliktelse enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 3, men. (v) - delvis
3. beträffande indirekt diskriminering att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 4, men. (v) - delvis
4. beträffande ett generellt utformat diskrimineringsförbud att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 5, men. (v) - delvis
5. beträffande skadestånd vid diskriminering av arbetssökande att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 6, men. (v) - delvis
6. beträffande rättegångskostnader att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 7, men. (v) - delvis
7. beträffande diskrimineringslagstiftning för homosexuella att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A727 och 1993/94:Ju615 yrkande 3,
8. beträffande diskrimineringslagstiftning för funktionshindrade att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkande 8. res. (s)
Stockholm den 22 februari 1994
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s) och Patrik Norinder (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Diskrimineringslagstiftning för funktionshindrade (mom. 8)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Av årets" och på s. 13 slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Den utveckling som utskottet under senare tid kunnat bevittna med avreglering, privatisering, konkurrensutsättning och andra former av marknadsorientering i välfärdssektorn har drabbat människor med funktionshinder särskilt hårt. Härtill kommer att den rådande arbetslöshetssituationen medfört en accelererande utslagning och utestängning av människor med funktionshinder och kroniska sjukdomar.
Utvecklingen är ur såväl mänsklig som samhällsekonomisk synpunkt oacceptabel. Utskottet anser det utomordentligt angeläget att den negativa utvecklingen för denna utsatta grupp bryts. Ett sätt att stärka de funktionshindrades ställning är att införa ett lagfäst skydd mot diskriminering av samma slag som inom jämställdhetsområdet. Flertalet av Handikapputredningens förslag kräver ytterligare beredning, och utskottet förutsätter att detta arbete bedrivs aktivt inom regeringskansliet. Utredningens förslag om en ny lag om förbud mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet torde emelletid kunna förverkligas redan nu. Riksdagen bör enligt utskottets mening med bifall till motion 1993/94:So276 yrkande 8 ge regeringen i uppdrag att snarast återkomma med en proposition i frågan.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande diskrimineringslagstiftning för funktionshindrade att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So276 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Det förekommer tveklöst rasdiskriminering i arbetslivet i Sverige -- vilket två statliga utredningar kunnat konstatera. Jag menar att det står utom varje tvivel att Sverige på grund av FN:s rasdiskrimineringskonvention har en absolut skyldighet att lagstifta mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Bland remissinstanserna delas den uppfattningen av bl.a. Svea hovrätt. Som jag ser det är det principiellt viktigt att klargöra att den lagstiftning som nu införs är en följd av konventionsåtagandet.
När det gäller diskrimineringsförbudets utformning är jag starkt kritisk till lagförslaget och övertygad om att det kommer att visa sig vara en fundamental brist att förbudet inte omfattar indirekt diskriminering. Fallen av direkt diskriminering kommer säkert att vara utomordentligt sällsynta. Risken är stor att lagen härigenom snabbt kommer att råka i vanrykte.
Att anknyta diskrimineringsförbudet i anställningssituationer till ett anställningsbeslut kommer att göra bestämmelsen verkningslös. Enligt min mening bör ett ändamålsenligt diskrimineringsförbud konstrueras som ett generellt diskrimineringsförbud så att det träffar alla situationer då en arbetssökande blivit påtagligt orättvist behandlad på grund av sitt etniska ursprung. Rekvisitet "förbigången" i lagtexten bör också tas bort eftersom diskrimineringsmålen annars riskerar att handla mer om meriter och meritvärdering än om diskriminering.
Eftersom ett diskriminerande anställningsbeslut inte kommer att kunna ogiltigförklaras är det nödvändigt att vid sidan av ideellt skadestånd också ekonomiskt skadestånd skall kunna utdömas om sanktionen skall bli effektiv.
För att inte i onödan avskräcka någon från att driva sin sak anser jag slutligen att det bör införas en särskild regel som begränsar kärandens ansvar för rättegångskostnader i diskrimineringsmål.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2--6 borde ha hemställt:
2. beträffande Sveriges förpliktelse enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A34 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
3. beträffande indirekt diskriminering att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
4. beträffande ett generellt utformat diskrimineringsförbud att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
5. beträffande skadestånd vid diskriminering av arbetssökande att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A34 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
6. beträffande rättegångskostnader att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A34 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
Propositionens lagförslag
Bilaga
Förslag till lag mot etnisk diskriminering
Härigenom föreskrivs följande.
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister1 skall ha följande lydelse.
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 och 21 §§ sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.