Anf. 145 Jan Lindholm (MP)
Herr talman! Först vill jag instämma i Jonas Gunnarssons synpunkter när det gäller regeringens proposition.
Men vad är det mer vi har att ta ställning till i detta betänkande?
Avgifter enligt lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor
låter inte särskilt allvarligt eller kontroversiellt, men det döljer sig mer än så i betänkandet.
För att man ska förstå allvaret bakom den här tämligen obetydliga och tunna propositionen från regeringen och det lilla betänkande som utskottet tagit fram måste man gå tillbaka till den lagstiftning om ansvar för så kallade radiologiska olyckor som det här hänvisas till.
Lagen handlar om hur ansvar ska utkrävas och hur ersättningar till drabbade ska utformas vid en total härdsmälta, en kärnkraftskatastrof, när en reaktor exploderar och radioaktivt material sprider sig över hela vårt jordklot. Lagen handlar om ansvar vid en situation som ingen, herr talman, vill ska inträffa. Ja, ingen vill nog ens försöka tänka sig in i hur vårt land skulle se ut efter en total härdsmälta i någon av de reaktorer vi har i drift.
Lagen handlar, herr talman, visserligen även om ansvarsfrågan vid olyckor i mindre anläggningar som hanterar radioaktivt material och där resultatet av ett misstag självklart också kan få stora konsekvenser. Men lagen är tyvärr i första hand anpassad för den typen av mindre missöden och har stora brister när det gäller de större olyckor som många, och särskilt den borgerliga regeringen, tycks utgå från aldrig kommer att inträffa.
Olyckor har skett, herr talman, och de kommer att fortsätta att inträffa. Det är den bistra sanningen.
År 1952 skedde en explosion i en reaktor i Chalk River i Kanada med en partiell härdsmälta.
År 1957 exploderade en tank med radioaktivt avfall i upparbetningsanläggningen i Kyschtym i Ural.
År 1973 skedde en stor explosion i Windscales upparbetningsanläggning.
År 1979 skedde en olycka i Three Mile Island utanför Harrisburg. Också det resulterade i en partiell härdsmälta.
År 1986 skedde olyckan i Tjernobyl, en av de hittills alvarligaste olyckorna i en kärnreaktor. Olyckan pågår fortfarande - lägg märke till det - och torde pågå under överskådlig framtid. Här handlar det om en fullständig härdsmälta med omfattande läckage till omgivningen. Över 600 000 personer kommenderades ut till räddningsarbete, som på grund av strålningsnivåerna gjorde att många av arbetsuppgifterna kunde utföras endast under någon eller några minuter innan personen i fråga utsatts för sin livsdos av strålning.
År 1999 startade en okontrollerad kedjereaktion i bränslefabriken Tokaimura som ledde till mycket stora radioaktiva utsläpp.
År 2005 läckte 20 ton plutonium- och uranhaltig syra ut från Thorp, som är en upparbetningsanläggning i Sellafieldkomplexet i England. Det påverkade också fisket utanför den norska kusten. Efter många års reparationer startades åter anläggningen. I februari i år läckte ytterligare 500 000 liter radioaktiv vätska ut från anläggningen enligt de ansvariga myndigheterna.
År 2006 var en av reaktorerna i Forsmark strömlös i 22 minuter. Många internationella bedömare anser att Forsmark då var mycket nära ett okontrollerat förlopp som kunde ha slutat i en härdsmälta.
Den 12 mars i år exploderade reaktor 1 i Fukushima i Japan. Totalt har fyra reaktorer skadats. Konsekvenserna är det fortfarande för tidigt att uttala sig om, men ingen olycka har tidigare varit så omfattande som denna. Att en av reaktorerna har drabbats av en total härdsmälta torde i dag vara helt säkert.
Man har dessutom genom mätningar kunnat konstatera att över 5 000 av dem som deltagit vid räddningsarbetet i Fukushima har fått i sig radioaktivt damm och partiklar som innebär att de går omkring och ständigt bestrålar sina egna kroppsvävnader inifrån. Och då har man - lägg märke till det - bara hunnit mäta 10 procent av alla som deltagit i räddningsinsatserna.
Av de olyckor som jag har räknat upp känner de flesta bara till tre, några kanske fyra. Ändå är det långt ifrån alla olyckor som har inträffat. Kärnkraftsindustrin har drabbats av ytterligare ett hundratal större olyckor. Alla olyckor är unika, och dessutom är varje reaktor på något sätt unik till sin konstruktion, så det är svårt att ta med sig erfarenheter från en olycka till en annan.
Det tidigare Miljöpartispråkröret Jan Axelsson sammanfattar beskrivningen av en stor kärnkraftsolycka så här: Det som skiljer en stor kärnkraftsolycka från alla andra tänkbara olyckor är utbredningen i tid och rum. De som betalar är de som varken kan fly från tiden eller rummet. Det finns helt enkelt inga alternativ.
Det är mot den här bakgrunden, herr talman, som vi diskuterar avgifter för den kontroll som vi hoppas ska förhindra att det vi inte vill ska ske inte heller ska kunna inträffa.
Naturligtvis skulle vi alla vara glada om det vore så att ett avgiftssystem kunde utformas så att kontrollen blir så säker att ingen olycka inträffar. Men vi vet att den mänskliga faktorn inte gör det möjligt. Därför behandlas även själva ansvarsfrågan i betänkandet, och därmed en motion från Miljöpartiet. Är det möjligt att se till att det blir tvingande för de ansvariga att även ta sitt ansvar fullt ut om det värsta skulle inträffa?
Miljöpartiet menar att regeringen har valt att blunda för den frågeställningen. Det ansvar med vilket regeringen låter sig nöja är reaktorinnehavarnas ansvar enligt Pariskonventionen på 12 miljarder kronor, vilket övergår till statens ansvar i de fall reaktorinnehavarna inte kan leva upp till sitt ansvar plus det gemensamma ansvar som konventionsstaterna har enligt samma konvention för ersättningar till skadelidande på 3 miljarder kronor, alltså totalt 15 miljarder kronor.
Lagen säger därutöver att staten har obegränsad återkravsrätt gentemot anläggningsinnehavaren. Värdet av den rätten kan man verkligen ifrågasätta.
Reservation 2 i betänkandet handlar om just detta: förutsättningarna för ansvarstagandet vid en allvarlig olycka.
Den japanska regeringen har nyligen publicerat kalkyler över skadeståndsanspråk orsakade dels på grund av beordrad evakuering, dels på grund av spontan evakuering, men även på grund av beräknat produktionsbortfall hos kunder till Tepco som äger kärnkraftverket. Dessa beräkningar visar att skadeståndsanspråken uppgår till ungefär 400 miljarder svenska kronor. I förhållande till 400 miljarder framstår konventionsstaternas åtagande enligt Pariskonventionen på 3 miljarder som något i underkant.
Till detta kommer sedan kostnaderna för katastrofinsatsen vid olyckstillfället, själva räddningsarbetet efter katastrofen och en framtida inneslutning av åtminstone en reaktor, som troligen blir ett långvarigt problem för de japanska myndigheterna. De faktiska strålningsskador som uppstått inte minst bland alla de räddningsarbetare som riskerat sina liv för att minimera olyckans omfattning representerar också kostnader som man inte får glömma bort.
Vi vet att redan efter fyra månaders riskfyllda insatser hade runt 5 000 räddningsarbetare andats in radioaktiva partiklar och damm så att de kontinuerligt blir bestrålade inifrån. Hur många människors arbetsförmåga som saneringsarbetet totalt kommer att radera ut kan bara framtiden utvisa. Alla dessa kostnader har man därför självklart ännu inte kunnat uppskatta.
Att det handlar om hundratals miljarder står dock helt klart. I kontrast till exemplet Fukushima kan man nästan betrakta den svenska lagstadgade ansvarsnivån, som på grund av regeringens försumlighet fortfarande bara uppgår till 6 miljarder, som ett skämt.
Och då ska vi komma ihåg att man har haft mycket tur i Japan. Vinden och regnet har fört det mesta av de radioaktiva utsläppen ut över och ut i havet så att utspädningen gör att hela klotet drabbas, om än då med låga nivåer. Vid en ogynnsam vindriktning kunde kostnaderna ha blivit mycket större. Vi kan ju tänka oss vad en utrymning av Stockholmsområdet och hela Mälardalen skulle kosta om vi drabbades på ett liknande sätt.
När vi från Miljöpartiet i motion C328, som behandlas i betänkandet, nämner en nivå på 1 000 miljarder som kostnad vid radiologiska olyckor av det här slaget är det alltså inte fråga om någon överdrift utan i allra högsta grad en indikation på en nivå som speglar vad det handlar om. 1 000 miljarder är ungefär vad olyckan i Tjernobyl kostat fram till nu enbart i påverkan i det geografiska närområdet, i Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Då har läckaget ännu inte stoppats, och den slutgiltiga inneslutningen är bara på planeringsstadiet och beräknas i sig kosta ett par hundra miljarder. Den nordiska rennäringens kostnader och andra förluster av till exempel älgkött och bär i svenska skogar finns exempelvis över huvud taget inte med i några beräkningar. Där drabbas vi i Sverige fortfarande på vissa ställen.
I förhållande till de verkliga summor som skadestånd, sanering, räddningsinsatser och skador vid större olyckor kan antas innebära förefaller alltså regeringens ambition att säkra en ansvarsnivå - om man nu genomför den lag som riksdagen har beslutat om - hos reaktorinnehavarna på 12 miljarder inte vara något annat än ett dolt stöd till kärnkraftsindustrin.
Om man tittar på OECD:s definition av stöd står det så här: Enligt OECD:s definition, som är en av de mest vedertagna, är en subvention ett resultat av en handling från staten som innebär en fördel för konsumenter eller producenter i syfte att öka deras intäkter eller minska deras kostnader.
Om man använder sig av OECD:s definition på statliga subventioner är detta att nivån ligger så lågt i förhållande till verkliga kostnader en tydlig fråga om dolt stöd till kärnkraftsindustrin.
Flera utredningar har berört det som i motionen kallas ansvarsgenombrott, och som tillämpas i en del länder, och vi i Miljöpartiet tycker att även Sverige borde göra det. Vad innebär då ett ansvarsgenombrott, frågar sig kanske några.
I Sverige har kärnkraftsindustrin löst ansvarsfrågan på det sättet att de har bildat särskilda ägarbolag för var och en av de tre kärnkraftsanläggningar som vi har i landet, Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. Det är dessa bolag som är anläggningshavare - eller anläggningsinnehavare, om man ska prata lite mer begripligt än vad som står i lagtexten. Det är dem som man i lagens mening pekar ut. I dessa bolag finns nästan inga andra tillgångar utöver själva reaktorerna på platsen, vilket innebär att de efter en olycka riskerar att stå helt utan tillgångar.
Industrin riskerar alltså i verkligheten inga kostnader utöver anläggningarna.
Den lag som riksdagen beslutade om i juni 2010 innebär att ägarna, i huvudsak Vattenfall, Eon och Fortum, tvingas att gemensamt avsätta en säkerhet på 12 miljarder som regeringen kan godkänna som realiserbar för att täcka kostnader vid en större olycka. Det skulle till exempel kunna ske genom någon form av försäkring.
Rimligen borde det innebära att säkerheten i vart fall inte kan bestå av de tre anläggningsinnehavarnas egna tillgångar, eftersom man bör utgå från att de tillgångarna blir värdelösa vid en större olycka.
Det folkliga kravet på en omedelbar stängning av samtliga reaktorer om en av de tio vi har i Sverige skulle drabbas av en härdsmälta blir förmodligen så stort att ingen regering kan motsätta sig det. Säkerheten måste därför bestå av andra värden, som finns kvar även efter en fullständig härdsmälta. En försäkring för kostnaden skulle även fungera som ett sätt att synliggöra riskkostnaden.
Ett ansvarsgenombrott, för att binda ägarna vid kostnader utöver de 12 miljarder som jag nu tror att ni har förstått är nödvändigt, skulle i detta fall innebära att anläggningsinnehavarnas ägarbolag - de tre som jag har nämnt och några mindre ägare som faktiskt finns - tvingas gå in med sitt eget kapital för att täcka kostnaderna om olyckan är framme.
Motståndarna till förslaget om ansvarsgenombrott brukar argumentera ganska felaktigt, som om förslaget till ansvarsgenombrott i det här fallet skulle innebära att vanliga privatpersoner i egenskap av aktieägare i ägarbolagen skulle ställas inför ett direkt ekonomiskt ansvar. Det gäller möjligen om någon privatperson direkt skulle äga aktier i något av de tre anläggningsägande företagen, inte i deras ägarbolag.
Motståndarna brukar även hävda att en lagstiftning om ansvarsgenombrott skulle drabba samtliga företag i aktiebolagsform i landet. Det är helt fel, eftersom en sådan lagstiftning tydligt måste anpassas till ägandet av just de här tre anläggningsinnehavarna och inget annat.
En lagstiftning om ansvarsgenombrott måste självklart också konstrueras så att de tre huvudägande energibolagen till de anläggningsägande bolagen verkligen binds med hela sin tillgångsmassa till ansvaret vid en eventuell framtida olycka. Konstruktionen får inte ge utrymme för att bygga företagskedjor, där medellösa dotterbolag eller filialer av olika slag blir de som i praktiken formellt kan ställas till svars. De utredningar, herr talman, som har gjorts om detta visar att detta är mycket svårt men inte omöjligt att klara av.
I Japan ser vi nu hur ägarbolaget Tepco, ett av Japans dominerande energibolag, tvingas använda alla företagets tillgångar för att ta sin del av ansvaret. Då ska man veta att Tepco genom sin dominerande ställning har haft möjlighet att ta ut mycket höga priser på den el man har levererat genom åren och på så vis har kunnat bygga upp mycket stora reserver och dela ut mångmiljardbelopp till sina ägare.
Miljöpartiets avsikt, herr talman, är inte att ansvarsgenombrottet ska kunna föras vidare till Vattenfalls, Fortums eller Eons aktieägare. Självklart har ändå de som genom åren har tagit del av vinsterna ett moraliskt ansvar, som man bara kan önska visar sig i någon form, om det som vi alla hoppas aldrig ska inträffa ändå skulle drabba oss.
De tre anläggningsinnehavande bolagen har genom åren betalat in ungefär 1 miljard vardera per år i skatt till staten, så staten har också fått en liten skärv av vinsterna. Men de totala skatteintäkterna är ändå ganska små om man sätter dem i relation till de enorma kostnader som riskerar att drabba staten om en olycka skulle vara framme. I bästa fall kanske de räcker för ett reaktorhaveri vart trehundrade år.
Miljöpartiet anser att det bästa vore om de verkliga kostnaderna synliggjordes redan från början, att anläggningsinnehavarna tvingades avsätta säkerheter eller betala försäkringspremier som motsvarar nivån på de verkliga kostnaderna vid en eventuell olycka. Ett sätt att formalisera det, utan att binda upp kapital i onödan, menar vi vore att lagstifta om en form för ansvarsgenombrott för de stora ägarna, så att de, om det värsta ändå skulle inträffa, tvingas stå till svars med sina bolags totala tillgångar.
Lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, som jag har refererat till i mitt anförande flera gånger och som riksdagen beslutade om i juni 2010, har fortfarande inte trätt i kraft, vilket också Jonas Gunnarsson påpekade.
Regeringen skyndar i snigeltakt i den här i mitt tycke mycket allvarliga frågan. På det sättet kan vi naturligtvis inte ha det i en fungerande demokrati här i Sverige. Regeringen påstår att man har agerat för att höja företagens ansvarsnivå från 6 till 12 miljarder, men det har man verkligen inte bidragit till. Riksdagen har beslutat, men regeringen har inte verkställt - så är läget.
Jag hoppas, herr talman, att det finns en riksdagsmajoritet för reservationerna 1 och 2, som jag yrkar bifall till.
Den som inte ställer sig bakom de två reservationerna röstar medvetet för en fortsatt mycket ansvarslös styrning av säkerhetsfrågorna för all kärnteknisk verksamhet i vårt land. Miljöpartiet har större ambitioner än så.
Slutligen vill jag, herr talman, påminna kammaren om att många gruvprojekt står i startgroparna och att godsvolymerna ökar. Vi riskerar att för landet viktig industri flyttar utomlands om inte järnvägsinvesteringarna kommer i gång och dubbelspåret mellan Falun och Borlänge snarast börjar byggas.