Avgifter inom äldre- och handikappomsorgen
Betänkande 1992/93:SoU12
Socialutskottets betänkande
1992/93:SOU12
Avgifter inom äldre- och handikappomsorgen
Innehåll
1992/93
SoU12
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen och fyra motioner som väckts med anledning av propositionen.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet föreslås bli den 1 mars 1993. Samtliga motioner avstyrks. S-ledamöterna avstyrker propositionen i en reservation och vill ha ett nytt bättre genomarbetat förslag. Dessa ledamöter vill också ha ett statligt reglerat högkostnadsskydd. Även v-ledamoten anser i en meningsyttring att propositionen bör avstyrkas och avgiftsfrågan utredas på nytt.
Propositionen
I proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit riksdagen att anta förslagen till 1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, 4. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 5. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.
Motioner
1992/93:So8 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1992/93:129.
1992/93:So9 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till högkostnadsskydd med utgångspunkt ifrån remissinstansernas synpunkter.
1992/93:So10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen enligt vad i motionen anförts om riskerna för att äldre och funktionshindrade drabbas när särregleringen upphör, 2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny särskild avgiftsutredning enligt vad i motionen anförts om att skapa ett rättvist avgiftssystem för kommunernas långtidsvård.
1992/93:So11 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överföring av inkomster från kommunerna till staten.
Utskottet
Bakgrund
Genom äldrereformen fick kommunerna fr.o.m. år 1992 ett samlat ansvar för långvarig service och vård till äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97). I socialtjänstlagen (1980:620) infördes en skyldighet för kommunerna att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för de äldre som behöver det. Kommunerna blev också skyldiga att inrätta bostäder med service för handikappade. Vidare innebar reformen att kommunerna från landstingen övertog ansvaret för och driften av sådana sjukhem och andra vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård som huvudsakligen har kommunen eller en del av kommunen som upptagningsområde. Reformen innebar även att kommunerna numera är skyldiga att bedriva hälso- och sjukvård med undantag av läkarvård i de särskilda boendeformerna och i bostäder med särskild service. Kommunerna har även fått befogenhet att svara för hemsjukvård i ordinärt boende. Riksdagen beslutade i juni 1991 om den ekonomiska regleringen av äldrereformen (prop. 1990/91:150 bil. I:3, SoU25, rskr. 384).
Äldrereformen aktualiserade frågan om det rimliga i att ha olika avgifter för olika boendeformer för service och omvårdnad i kommunen liksom då det gäller avgifter för den sociala hemtjänsten kontra hemsjukvården. I propositionen om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade uttalades att nuvarande avgiftssystem för vård vid de sjukhem som förts över till kommunerna borde gälla i avvaktan på en översyn av avgiftssystemen för kommunala tjänster inom äldre- och handikappomsorgen. Detta blev också riksdagens beslut. Regeringen beslutade därefter att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av avgiftssystemen inom vissa delar av socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvården. Utredningen, som antog namnet Ädelavgiftsutredningen, avlämnade sitt betänkande Avgifter och högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen (SOU 1992:50) i maj 1992. Betänkandet har remissbehandlats. Utredningen och remissvaren har legat till grund för den nu aktuella propositionen.
Med anledning av propositionen har utskottet erhållit skrivelser från Svenska kommunförbundet samt från handikapp- och pensionärsorganisationer m.fl. Utskottet har också uppvaktats av Handikappförbundens centralkommitté, Pensionärernas riksorganisation och Riksförbundet för dementas rättigheter.
Frågan om avslag på propositionen och begäran om nytt förslag
I propositionen föreslås att särregleringen av avgifter som avser helinackordering i särskilda boendeformer för service och omvårdnad skall upphävas och ett nytt avgiftssystem införas.
I motion 1992/93:So8 av Sten Söderberg (-) yrkas att riksdagen avslår propositionen. Motionären anför att förslaget får så många icke acceptabla konsekvenser att det inte utan en grundlig omarbetning kan ligga till grund för ett nytt avgiftssystem.
I motion 1992/93:So10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen avslår propositionen enligt vad som anförts om riskerna för att äldre och funktionshindrade drabbas när särregleringen upphör (yrkande 1) samt att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny särskild avgiftsutredning enligt vad som anförts om att skapa ett rättvist avgiftssystem för kommunernas långtidsvård (yrkande 2). Motionärerna anser att förslaget skulle vara helt förödande för människor med funktionshinder -- särskilt de yngre. Vidare riskerar förslaget att drabba dem som vårdas på sjukhem på ett sådant sätt att de inte får möjlighet att ha kvar sin bostad.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att ett nytt avgiftssystem bör införas och avstyrker därmed motionerna So8 (-) och So10 (v) yrkande 1.
Utskottet anser inte heller att en ny avgiftsutredning bör tillsättas och avstyrker därför motion So10 (v) yrkande 2.
Avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende
Enligt propositionens förslag skall kommunerna ges möjlighet att utforma avgiftssystemen för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende med utgångspunkt i lokala förutsättningar. Kommunerna bör, i likhet med gällande regler i 35 § socialtjänstlagen få ta ut skäliga avgifter enligt de grunder kommunen själv bestämmer. Avgifterna får inte överstiga kommunens självkostnad.
De av kommunerna övertagna vårdinrättningarna är enligt lagen om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar att anse som särskilda boendeformer enligt socialtjänstlagen. I propositionen föreslås nu att särregleringen av dessa tas bort. Därmed kommer samma avgiftsbestämmelser att gälla för allt särskilt boende enligt socialtjänstlagen. Vidare föreslås ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagens 26 § att endast kommunen får ta ut vårdavgifter för sådan somatisk långtidssjukvård som den har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 § lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Denna avgift kan kommunen sedan specificera för vård, omvårdnad, mat och boende.
Vidare föreslås ett tillägg i 35 § socialtjänstlagen om att avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende tillsammans med avgifter för hälso- och sjukvård inte får uppgå till så stora belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Även i hälso- och sjukvårdslagen föreslås ett tillägg med motsvarande innebörd.
I propositionen anförs att den enskilde måste förbehållas tillräckliga medel för att kunna bekosta t.ex. privat utförd städning, hemhandling, snöskottning, fotvård m.fl. tjänster i de fall sådana tjänster inte inryms i det kommunala åtagandet. Enligt vad som framhålls kan personliga behov också omfatta kostnader för tandvård, läkarvård, läkemedel och hjälpmedel samt resor och övriga kostnader som möjliggör ett aktivt deltagande i samhällslivet. Enligt föredraganden gäller detta i synnerhet i fråga om yngre personer med funktionshinder som har särskilda behov av service och omvårdnad. Vidare framhålls det att en funktionshindrad persons familjesituation och arbetssituation liksom merkostnader till följd av funktionshindret måste kunna påverka avgiftens storlek.
Frågan om makes/samboendes ekonomiska situation i de fall ena maken är i behov av dagvård, växelvård eller mer permanent flyttar till en särskild boendeform behandlas också i propositionen. Enligt föredraganden får avgiftsregler inte utformas så att samboende eller makar får en sådan försämrad ekonomisk situation i dylika situationer, att kostnadsskäl hindrar nödvändig vård eller att makar tvingas till skilsmässa av ekonomiska skäl. Även när ena maken flyttar till en särskild boendeform skall det, enligt propositionen, vara ekonomiskt möjligt för den andra att bo kvar i sin ursprungliga bostad och med rimliga privatekonomiska villkor. Slutligen konstateras att även ensamstående bör ges ekonomiska möjligheter genom rimliga avgifter och bostadsstöd att behålla bostaden en viss tid efter flyttning till en särskild boendeform.
I propositionen anförs att en friare avgiftssättning har sin utgångspunkt i bl.a. en allmän inriktning att minska den statliga regelstyrningen och att ge större frihet för kommuner och landsting att själva bestämma hur ålagda verksamheter skall skötas. Denna inriktning har kommit till uttryck i bl.a. frikommunförsöken, den nya kommunallagstiftningen, avregleringen av avgifter inom den öppna hälso- och sjukvården samt beslutet om ett nytt statsbidragssystem.
Möjligheterna till större frihet när det gäller avgiftssättningen kan riskera att leda till skillnader i avgiftsnivåer mellan kommunerna vilka kan få fördelningspolitiska effekter och av enskilda uppfattas som orättfärdigt. Föredraganden konstaterar att Ädelavgiftsutredningen föreslog ett statligt reglerat högkostnadsskydd för kommunala tjänster inom äldre- och handikappomsorgen. Åtskilliga remissinstanser har dock haft tungt vägande synpunkter på konstruktionen och ett antal organisationer som företräder brukarna har avfärdat förslaget i sin helhet. Något högkostnadsskydd föreslås därför inte. Däremot kommer Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket att få i uppdrag att noga följa utvecklingen av avgiftssättningen och dess effekter. Enligt vad som framhålls skall en sådan uppföljning bl.a. beskriva dels kommunernas avgiftskonstruktioner, hur förbehåll för personliga utgifter bestäms och vilka skälighetsbedömningar som görs i förhållande till t.ex. självkostnadsprincipen, dels effekterna för den enskildes ekonomiska situation.
I motion 1992/93:So9 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till högkostnadsskydd med utgångspunkt ifrån remissinstansernas synpunkter. Motionärerna anser att det inte räcker med att hänvisa till socialtjänstlagen och att Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket skall noga följa utvecklingen. Kommunernas försämrade ekonomi kan komma att innebära att klyftorna mellan de som är beroende av kommunernas tjänster och övriga kommuninvånare kommer att öka ytterligare. Det behövs, enligt motionärerna, ett högkostnadsskydd.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen i propositionen att enhetliga avgiftsregler bör gälla för samtliga boendeformer för äldre och funktionshindrade. Ett klarläggande av boendebegreppet är då viktigt. En enrumsbostad på ett ålderdomshem går inte, som påpekas i utredningen och propositionen, att likställa med en sängplats på ett fyrbäddsrum på ett sjukhem eller ett tillfälligt boende på ett sjukhem. Utskottet utgår från att detta kommer att beaktas bl.a. vid avgiftssättning för boendet liksom vid övergången till nya regler för bostadsstöd.
Enligt förslaget i propositionen får inte avgiften för kommunala tjänster inom äldre- och handikappomsorgen uppgå till så stora belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Utskottet instämmer i de bedömningar som föredraganden gjort i dessa avseenden och vill samtidigt understryka vikten av att kommunerna beaktar individuella behov när avgiftssystemet läggs fast och när avgifter i det enskilda fallet beslutas.
Utskottet understryker vidare att kostnadsandelen för den kommunala sjukvården enligt Ädelreformen inte får bli föremål för differentiering.
Det är enligt utskottets mening särskilt viktigt att framhålla att yngre personer med funktionshinder förbehålls medel för kostnader för rehabilitering och boende, liksom för kostnader för andra former av verksamheter och aktiviteter som är rimliga och naturliga för icke funktionshindrade i motsvarande ålder.
Utskottet vill också framhålla betydelsen av att kommunen i det fall den ena maken flyttar till en särskild boendeform beaktar den andra makens behov av medel för t.ex. boendekostnader. Enligt vad utskottet inhämtat sätter kommunerna i dag vanligvis ned avgiften för boende med helinackordering i de fall då den ena maken flyttar till ett sådant boende och den andra maken kvarbor i den ursprungliga bostaden.
Utskottet anser att kommunerna skall få ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen själv bestämmer. Avgifterna får inte överstiga kommunens självkostnad. Även i övrigt instämmer utskottet i förslagen i denna del.
När det gäller frågan om införande av ett statligt reglerat högkostnadsskydd konstaterar föredraganden att Ädelavgiftsutredningen föreslog ett sådant högkostnadsskydd för kommunala tjänster inom äldre- och handikappomsorgen men att förslaget avstyrktes av ett antal organisationer som företrädde brukarna och även mötte starka invändningar från andra remissinstanser när det gäller konstruktionen. Mot den bakgrunden föreslås i propositionen inte något statligt reglerat högkostnadsskydd. Däremot föreslås att Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket får i uppdrag att noga följa utvecklingen av avgiftssättningen och dess effekter. Inte heller utskottet anser att ett statligt reglerat högkostnadsskydd bör införas.
Utskottet påminner om att avgiften för de aktuella insatserna inte får sättas till ett så högt belopp att inte den enskilde förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Utskottet förutsätter att kommunerna konstruerar egna högkostnadsskydd för att åstadkomma en rättvis tillämpning i dessa hänseenden. Utskottet vill också starkt understryka att de nya reglerna inte får ges en schablonmässig tillämpning utan att det alltid prövas om en jämkning av avgifterna bör göras med hänsyn till individens behov i det enskilda fallet. Utskottet vill slutligen framhålla vikten av att Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket noggrant följer utvecklingen. Med det anförda avstyrks motion So9 (s).
Utskottet har inhämtat att ett ikraftträdande av propositionens förslag den 1 januari 1993 skapar administrativa problem, med hänsyn till den korta tiden mellan beslut och verkställighet. Utskottet anser därför att de föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 mars 1993. Genom detta beaktas även synpunkterna i motion 1992/93:So11 om ikraftträdandet. Utskottet tillstyrker propositionens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) och lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård.
Läkemedel, läkarvård, kostnadsfria förbrukningsartiklar och resor
Genom överförandet av vissa sjukhem till kommunerna, varigenom dessa kommer att utgöra en särskild boendeform, likställs den vård som ges där i rättsligt avseende med öppen vård. Från denna princip har emellertid riksdagen -- i avvaktan på en översyn av avgiftssystemen -- beslutat om flera undantag. Enligt förslagen i propositionen bör dessa nu upphävas. Detta innebär att samma regler om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel och om patientavgifter för läkarvård skall gälla för boende på sjukhem och andra vårdinrättningar vilka kommunerna övertagit från landstingen som för övrig öppenvård. Resor från sjukhem i samband med läkarvård eller annan sjukvårdsbehandling skall ses som resor mellan bostad och sjukvård.
Kostnadsansvaret för vissa vid särskilt angivna sjukdomar kostnadsfria förbrukningsartiklar (KOFFA) som tillhandahålls boende på sjukhem och andra vårdinrättningar vilka kommunerna övertagit från landstingen, skall överföras från kommunerna till staten och den allmänna försäkringen.
Förslagen innebär ändringar i lagen om allmän försäkring (AFL) och lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
Också i proposition 1992/93:17 om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m. föreslås ändringar i AFL. I propositionen redovisas en överenskommelse som träffats mellan staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen m.m. för år 1993. Överenskommelsen förutsätter ändringar bl.a. i AFL med ikraftträdande den 1 januari 1993. Socialförsäkringsutskottet behandlar propositionen i sitt betänkande 1992/93:SfU6.
Uteslutande av lagtekniska skäl överlämnar utskottet till socialförsäkringsutskottet en del av de förslag till ändringar i AFL som finns i proposition 129, nämligen ändringarna i 2 kap. 6 §, 12 § sista stycket och 20 kap. 8 § AFL. Dessa ändringar i AFL, liksom i övriga lagar som berörs av förslaget i nämnda proposition föreslås träda i kraft den 1 mars 1993.
För utskottets del återstår sålunda såvitt gäller ändringsförslag i AFL, endast ett som utskottets förslag i bilaga 2 betecknat förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring av innebörd att 2 kap. 12b § och 3 kap. 4a § skall upphöra att gälla vid utgången av februari 1993.
Utskottets bedömning
Samma regler om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel och om patientavgifter för läkarvård som för övrig öppenvård föreslås gälla för boende vid sjukhem och andra vårdinrättningar vilka kommunerna övertagit ansvaret för.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag att nu ta bort den särskilda reglering som övergångsvis har gällt för boende på sjukhem och andra vårdinrättningar, vilka kommunerna tagit över från landstingen. Utskottet tillstyrker vidare mot bakgrund av ovan redovisade lagtekniska skäl ett som utskottets förslag i bilaga 2 betecknat förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Utskottet tillstyrker slutligen förslaget till ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. Lagförslagen bör träda i kraft den 1 mars 1993.
Förändrad kostnadsfördelning mellan kommuner, landsting och stat
Förslaget i propositionen innebär att kommunerna, och inte som nu staten, kommer att uppbära sjukhemsavgifterna. Som en följd härav kommer statens intäkter att minska med 560 miljoner kronor, samtidigt som kommunernas inkomster ökar med motsvarande belopp. Även de föreslagna förändringarna i fråga om läkemedel, läkarvård, kostnadsfria förbrukningsartiklar (KOFFA) och sjukresor innebär vissa omfördelningar i kostnader mellan staten, kommunerna och landstingen. Landstingens kostnaderna för läkemedel vid sjukhemmen kommer att överföras till staten. Staten kommer också att överta kostnadsansvaret för vissa kostnadsfria förbrukningsartiklar som kommunerna tidigare haft betalningsansvar för. Landstingen övertar å andra sidan kostnadsansvaret för vissa sjukresor som kommunen tidigare betalat. Förslag till reglering av dessa kostnader har lagts fram i proposition 1992/93:123 om vissa ekonomiska regleringar år 1993 mellan staten och kommunsektorn. Totalt bedöms statens kostnader, i form av minskade intäkter och ökade kostnader, komma att öka med 780 miljoner kronor medan lanstingets inkomster bedöms öka med 114 miljoner kronor och kommunernas med 702 miljoner kronor, beräknat på helår.
Vidare anförs att det ökade utrymmet för kommunerna genom den fria avgiftssättningen bedöms uppgå till 700--900 miljonerkronor. Det slutliga beloppet kommer, enligt föredraganden, att fastställas i ett senare sammanhang.
Regeringen har därefter i proposition 1992/93:134 anfört att förslaget till förändringar i de kommunala bostadstilläggen för år 1993 m.m. innebär en kostnadsökning med 600 miljonerkronor för kommunerna. Denna kostnadsökning bör enligt förslaget i propositionen tas ur det ökade utrymmet om 700--900 miljonerkronor som förändringen i avgiftssystemet inom äldre- och handikappomsorgen skapar.
I motion 1992/93:So11 av Karin Israelsson (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om överföring av inkomster från kommunerna till staten. Motionären pekar på att kommunerna har en mycket bekymmersam ekonomisk situation. Förslaget om indragning från kommunerna av de ökade inkomster som det nya avgiftssystemet ger kan leda till stora svårigheter för kommunerna att klara en god service till de äldre och handikappade. Det bör därför göras en konsekvensanalys av de indragningar som staten ämnar göra innan storleken på indragningarna beslutas. Motionären anför att hänsyn måste tas till de enskilda kommunernas speciella situation.
Utskottets bedömning
I motion 1992/93:So11 uttalar motionären oro för att det ökade utrymme som det nya avgiftssystemet förväntas ge inte står i överensstämmelse med det kostnadsansvar som kommer att åvila kommunerna vid förslag till höjda bostadsbidrag.
Utskottet konstaterar att i propositionen anförs att det ökade utrymme som skapas för kommunerna genom förslagen i denna proposition bedöms vara 700--900 miljoner kronor.
Utskottet utgår från att regeringen noga följer effekterna av den nu föreslagna friare avgiftssättningen och att vid regleringen mellan staten och kommunerna av dessa belopp kommunernas bekymmersamma ekonomiska läge särskilt beaktas. Motionen får därmed anses tillgodosedd. Motion So11 (c) avstyrks därmed.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:129 och med avslag på motionerna 1992/93:So8, 1992/93:So9, 1992/93:So10 och 1992/93:So11
dels antar följande i propositionen framlagda lagförslag med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagförslagen bestäms till den 1 mars 1993 a) lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), b) lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), c) lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, d) lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
dels antar förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring med i bilaga 2 som utskottets förslag betecknad lydelse.
res. (s) men. (v)
Stockholm den 3 december 1992 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m) och Barbro Westerholm (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 3 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 2." bort utgå, dels att det avsnitt som på s. 5 börjar med "Utskottet delar" och på s. 7 slutar med "hälso- och sjukvård." bort utgå, dels att det avsnitt på s. 8 som börjar med "Samma regler" och slutar med "1 mars 1993." bort utgå, dels att det avsnitt på s. 9 som börjar med "I motion" och slutar med "avstyrks därmed." bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att kommunernas avgifter för service, omvårdnad och vård skall utformas så att kostnaderna för de boende blir neutrala i förhållande till de särskilda boendeformerna i linje med riksdagens beslut om Ädelreformen. Utskottet anser dock att förslagen i propositionen inte beretts tillräckligt grundligt i regeringskansliet och att konsekvenserna av förslagen inte fullt ut kan överblickas. Oklarhet kvarstår på några principiellt avgörande punkter.
Den första punkten gäller storleken på de förordade avgiftshöjningarna på sjukhemmen. Avgiftshöjningarna skall enligt propositionen inbringa 700--900 miljoner kronor i ökade intäkter för kommunerna. Vissa beräkningar tyder på att höjningarna för den enskilde i så fall skulle komma att uppgå till närmare 2000 kr per månad. I dag betalar en pensionär utan ATP 1350 kr per månad. Det framgår emellertid inte av propositionen hur stora höjningarna kan bli. Av fördelningspolitiska skäl kan inte stora avgiftshöjningar accepteras. Det skulle slå hårt mot utsatta äldre och sjuka.
I propositionen anförs att den enskilde skall garanteras tillräckliga medel för sina personliga behov. Tillägg föreslås i socialtjänstlagen och i hälso- och sjukvårdslagen med denna innebörd. Bestämmelserna är allmänt hållna. Den enskilde ges inte någon reell överklagningsmöjlighet.
Vid en uppvaktning till utskottet förordade HCK och Demensförbundet att det först borde tillsättas en avgiftsutredning. Organisationerna ansåg att propositionens förslag därför inte nu kunde antas. PRO förordade ett statligt högkostnadsskydd.
Utskottet anser att regeringen åter bör pröva ett särskilt statligt reglerat högkostnadsskydd för att garantera den enskilde tillräckliga resurser för personliga behov. Kommunernas försämrade ekonomi kan komma att leda till att klyftorna mellan dem som är beroende av kommunernas tjänster och övriga kommuninvånare kommer att öka ytterligare.
Det är redan i dag stora skillnader mellan de avgifter olika kommuner tar ut för sina tjänster. Detta påverkar i hög grad ekonomin för människor som är beroende av de kommunala tjänsterna. Det leder till mycket stora skillnader i disponibel inkomst mellan människor med samma inkomst och samma kommunala servicebehov beroende på i vilken kommun de bor. Dessa stora skillnader är djupt orättvisa.
Det saknas således i propositionen ett totalgrepp på effekterna av samtliga avgiftshöjningar. Tidigare tillämpades avgifter mest såsom styrmedel, men avgifterna verkar nu mer och mer bli ett finansieringsinstrument. Det är en ny situation som kräver särskilda överväganden.
En annan principiellt viktig fråga är avgifterna för yngre funktionshindrade. Det föreslagna avgiftssystemets konsekvenser för unga funktionshindrade har inte analyserats i tillräcklig utsträckning. Föredragandens utredningsmaterial bygger på de äldres situation. I propositionen anförs att hänsyn skall tas till att yngre funktionshindrade kan ha särskilda behov av service och omvårdnad, att särskild hänsyn skall tas till merkostnader till följd av funktionshindret samt att hänsyn skall tas till familjesituationen. Det lämnas dock helt till kommunerna att bedöma dessa frågor utan närmare vägledning.
Ett annat olöst problem är att begreppet boende inte klart definierats i propositionen. Vid bedömning av vilka avgifter som skall tas ut av den enskilde vid vistelse på sjukhem är det av avgörande betydelse om vistelsen bedöms bli temporär eller om det är en mer permanent inflyttning. I propositionen sägs att hänsyn bör tas till den enskildes behov av att behålla en bostad en viss tid samt till makes/sambos behov av att kunna bo kvar i den ursprungliga bostaden. Någon reglering av den enskildes rätt i detta sammanhang föreslås inte. Frågan om de kvarboendes situation lämnas obesvarad.
Utskottet anser vidare att det hade varit angeläget att det i propositionen klart hade framgått att de föreslagna ändringarna inte innebär någon rätt för kommunerna att inkomstdifferentiera sjukvårdsavgifterna.
Slutligen anser utskottet att det är tveksamt om förslaget kommer att leda till ökning av kommunernas inkomster i den omfattning som beräknats i propositionen. Kommunerna föreslås få rätt att göra skälighetsbedömningen och fastställa avgifterna. Frågan är dels vilka höjningar kommunen vill göra, dels vilka höjningar den kan göra med hänsyn till den enskildes behov av medel för personliga behov. Det föreligger inte möjligheter för staten att framtvinga en viss avgiftshöjning i samtliga landets kommuner. Detta måste anses strida mot den kommunala självstyrelsen.
Regeringen har sedan i annat sammanhang, i proposition 1992/93:134, anfört att 600 miljoner kronor av det ökade utrymmet bör utnyttjas för en förstärkning av bostadsbidragen. Förslaget innebär att kommunerna kommer att tvingas höja avgifterna för äldre och handikappade högst väsentligt för att den kommunala ekonomin inte skall utarmas. Utskottet delar den oro som framförs i motion So11 att det ökade utrymmet som det nya avgiftssystemet förväntas ge inte står i överensstämmelse med det kostnadsansvar som kommer att åvila kommunerna vid förslag till höjda bostadsbidrag. Utskottet utesluter inte risken av en icke förutsedd kostnadsöverföring från staten till kommunerna.
Motionerna So8 (-), So9 (s), So10 (v) yrkande 1 och So11 (c) bör tillstyrkas och propositionen avslås. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt förslag baserat på det nu anförda.
Utskottet anser inte att en ny avgiftsutredning bör tillsättas och avstyrker därmed motion So10 (v) yrkande 2.
dels att utskottet bort hemställa:
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:So8, 1992/93:So9, 1992/93:So10 yrkande 1 och 1992/93:So11 och med avslag på propositionen och motion 1992/93:So10 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Gudrun Schyman (v) anför:
Avslag på propositionen m.m.
Propositionens förslag innebär att det inte skall finnas några begränsningar för de kommunala avgifterna. I propositionen framhålls att taxorna inte får sättas så högt att den enskilde inte får pengar över till personliga behov: kläder, fotvård, tandvård, läkemedel m.m. Några garantier i form av avgiftsbegränsningar eller överklagningsmöjligheter föreslås dock inte.
Vänsterpartiet befarar att ingen som bor på sjukhem skall komma att kunna ha kvar sin bostad. Patienter med familj kommer att få problem. Vidare befarar man att många människor med funktionshinder kommer att drabbas av förändringen.
Vänsterpartiet vill inte avstå från en reglering av detta område. Riskerna för godtycke är alltför stora.
Enligt min mening bör riksdagen avslå propositionen och begära att en ny avgiftsutredning tillsätts för att skapa ett rättvist avgiftssystem för kommunernas långtidsvård. Jag anser att utredningen bör pröva möjligheten till ett särskilt statligt reglerat högkostnadsskydd för att garantera den enskilde tillräckliga resurser för personliga behov.
Jag anser det tveksamt om förslaget kommer att leda till ökning av kommunernas inkomster i den omfattning som beräknats i propositionen. I proposition 1992/93:134 anförs att 600 miljoner kronor av det ökade utrymmet bör utnyttjas för en förstärkning av bostadsbidragen. Förslaget innebär att kommunerna kommer att tvingas höja avgifterna för äldre och handikappade högst väsentligt för att den kommunala ekonomin inte skall utarmas. Jag anser att staten inte har rätt att på detta vis tvinga fram en avgiftshöjning i samtliga kommuner. Detta rimmar samtidigt illa med talet om kommunernas rätt att själva fastställa avgifterna. Jag delar därmed oron som framförs i motion So11 för att det ökade utrymme som det nya avgiftssystemet förväntas ge inte står i överensstämmelse med det kostnadsansvar som föreslås åvila kommunerna vid förslag till höjda bostadsbidrag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet borde ha hemställt:
att riksdagen dels med bifall till motionerna 1992/93:So8, 1992/93:So9, 1992/93:So10 yrkande 1 och 1992/93:So11 avslår propositionen,
dels med bifall till motion 1992/93:So10 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring1 att 2 kap. 12 b §2 och 3 kap. 4 a §3 skall upphöra att gälla vid utgången av februari 1993.
1 Lagen omtryckt 1982:120 2 Senaste lydelse av 2 kap. 12 b § 1990:1466 3 Senaste lydelse av 3 kap. 4 a § 1991:1640